Riksdagens skrivelse Nr 254.

11

Nr 254.

Godkänd av första kammaren den 2 juni 1927.

Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1927.

Riksdagens skrivelse till Konungen, angående åstadkommande av
1 lättnad i viUkoren för eldbegängelse.

(Första kammarens första tillfälliga ntskotts utlåtande nr 4.)

(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.)

Till Konungen.

Inom riksdagen har framställning gjorts i syfte att övervägande måtte komma
till stånd, huruvida icke sådan lättnad i villkoren för eldbegängelse kunde
åvägabringas, att den avlidnes närmaste anhöriga eller de, som eljest stode den
avlidne nära, skulle äga begära eldbegängelse, därest de kunde intyga, att den
avlidne icke, såvitt de hade sig bekant, uttalat bestämd önskan om begravning
utan eldbegängelse.

Till stöd för motionen har anförts, bland annat, följande.

Jämlikt 8 § mom. 1 lagen angående jordfästning den 25 maj 1894 enligt dess
förändrade lydelse genom lagen den 5 november 1926 skall, om den avlidne
efter uppnådd ålder av 18 år skriftligen förordnat om formen för begravning
(d. v. s. med eller utan jordfästning i svenska kyrkans ordning), ett sådant
förordnande lända till efterrättelse, men i annat fall formen för begravningen
bestämmas av vissa den avlidnes efterlevande. Av en analogi med nämnda
stadgande borde då följa, att avsedda personer jämväl borde berättigas, att.
därest föreskrift av den avlidne ej givits angående sättet för hans jordfästning,
bestämma om att eldbegängelse skall komma till användning.

Riksdagens vederbörande utskott har i den ordning, 46 § riksdagsordningen
stadgar, inhämtat yttrande över motionen från justitiekanslersämbetet ävensom
berett allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse tillfälle att yttra
sig över motionen.

Såväl gällande lag angående jordfästning som även nådiga kungörelsen angående
villkor för eldbegängelse den 14 september 1917 (nr 659) med däri enligt
nådiga kungörelsen den 5 november 1926 (nr 463) gjorda ändringar bygga
på den principen, att den avlidnes önskan bör vara avgörande, såväl när det
gäller formen för jordfästning, d. v. s. med eller utan sådan i svenska kyrkans

12 Riksdagens skrivelse Nr 254.

ordning, som ock i fråga om sättet för begravning, d. v. s. med eller utan eldbegängelse.

I fråga om villkoren för eldbegängelse stadgas i sistnämnda kungörelse, att
den avlidne skall i livstiden hava förordnat om eldbegängelse eller därom uttalat
bestämd önskan, varvid medlemskap i eldbegängelseförening anses innebära
dylikt förordnande. Ett följdriktigt fullföljande av denna princip borde
enligt riksdagens mening hava krävt även ett stadgande i eldbegängelseförordningen
därom, att de efterlevande skulle vara ovillkorligen skyldiga ställa sig
ett sådant förordnande till efterrättelse, men motionärerna hava ej framställt
något yrkande på denna punkt.

Vad angår det förslag, som i motionen väckts, synes det riksdagen klart, att
ett stadgande i av motionärerna avsedd riktning måste anses behövligt och påkallat.
Riksdagen kan icke heller finna annat än att ett tillmötesgående av
motionärernas hemställan står i överensstämmelse med den ståndpunkt, vartill
lagstiftningen på ett närstående område, som nämnt, anslutit sig. Den synpunkt,
som ligger till grund för avsedda bestämmelser, kan ju knappast anses
uti förevarande fall i önskvärd utsträckning tillgodosedd, om begravning med
eldbegängelse medgives endast i de fall, då särskilt förordnande därom är givet
av den avlidne. Dels giver — såsom i ett av de till vederbörande utskott
avgivna yttrandena riktigt anmärkes —- erfarenheten vid handen, att det är
jämförelsevis sällan människor i livstiden ordna för sin begravning, dels kan
det å andra sidan i regel förutsättas, att de efterlevandes framställning om det
ena eller andra sättet för begravning står i överensstämmelse med den avlidnes
egen önskan. Om därtill, som motionärerna tänkt sig, det skall åligga den avlidnes
närmaste anhöriga eller dem, som eljest stodo den avlidne nära, att vid
ansökan om tillstånd till eldbegängelse förete en på heder och samvete avgiven
förklaring, att den avlidne icke, såvitt de hava sig bekant, i livstiden uttalat
någon bestämd önskan om begravning utan eldbegängelse, torde tillräcklig garanti
förefinnas, att den avlidnes vilja icke åsidosättes.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Maj :t täcktes taga under övervägande, huruvida icke sådan lättnad i
villkoren för eldbegängelse må kunna åvägabringas, att den avlidnes närmaste
anhöriga eller de, som eljest stått den avlidne nära, äga begära eldbegängelse,
därest de kunna intyga, att den avlidne icke, såvitt de hava sig bekant, uttalat
bestämd önskan om begravning utan eldbegängelse.

Stockholm den 2 juni 1927.

Med undersåtlig vördnad.