Riksdagens skrivelse Nr 237.
1
Nr 237.
Godkänd av första kammaren den 3 juni 1927.
Godkänd av andra kammaren den 3 juni 1927.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
jämte en i ämnet väckt motion.
(Bankoutskottets utlåtande nr 52 och memorial nr 61.)
Till Konungen.
Under elfte huvudtiteln av den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behov hade Eders Kungl. Maj:t
under punkten 22 föreslagit riksdagen att, i avvaktan på den proposition i
ämnet, som kunde komma att avlåtas till riksdagen, tillsvidare beräkna ordinarie
anslaget till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, till 377,000 kronor.
Sedermera har Eders Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 24
februari 1927 dagtecknad proposition nr 179, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att
dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
dels ock öka ordinarie anslaget till bidrag till ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, nu 252,000 kronor, med
125,000 kronor till 377,000 kronor.
I en inom riksdagen i anledning av nämnda proposition väckt motion
(11:338) har hemställts, bland annat, att § 8 i Eders Kungl. Maj:ts förslag
till förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, måtte erhålla följande lydelse:
»Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, antages utgöra
vid tiden för olycksfallet:
a) tvåtusen fyrahundra kronor
för värnpliktig, som, efter avslutande av honom enligt värnpliktslagen
åliggande första tjänstgöring och repetitionsövningar eller motsvarande tjänstgöring,
deltager i tjänstgöring eller övning, som enligt värnpliktslagen åligger
honom eller som eljest i laga ordning blivit honom ålagd,
för värnpliktig, som avses i § 27 mom. 1 D värnpliktslagen och som
fullgör i nämnda lagrum angiven fackutbildning eller facktjänstgöring, samt
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 14 samt. Nr 237.
1151 27
2
Riksdagens skrivelse Nr 237.
för värnpliktig, som fullgör tjänstgöring, varom i § 27 mom. 1 B värnpliktslagen
sägs, såsom furir vid armén eller flygvapnet eller i motsvarande
tjänsteställning vid marinen;
b) ettusen åttahundra kronor
för värnpliktig, som icke avses härovan under a).
För fast anställd beräknas ifrågavarande arbetsförtjänst efter de grunder,
som stadgas i 9 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.»
Inom riksdagen har under senare år upprepade gånger framhållits, att
föreskrifterna i 1909 års förordning i ämnet äro behäftade med brister i åtskilliga
avseenden. Biksdagen är fortfarande av denna uppfattning och anser
alltså i likhet med departementschefen starka skäl föreligga att äntligen
underkasta ifrågavarande föreskrifter en genomgripande omarbetning. Såsom
departementschefen framhållit, lärer anledning ej förefinnas att nu ytterligare
uppskjuta denna revision i avvaktan på en eventuell prövning av frågan om
allmän och obligatorisk sjukförsäkring. I detta avseende vill riksdagen framhålla,
att även oberoende av det beslut, som av riksdagen fattats med anledning
av Eders Kung! Maj ds innevarande år framlagda förslag beträffande
ordnandet av den frivilliga sjukförsäkringen, en omarbetning av gällande
bestämmelser beträffande ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, nu synts böra komma till stånd.
Innan riksdagen övergår till behandling av det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till ny förordning om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, har riksdagen ansett sig böra
i korthet beröra vissa av föredragande departementschefen inledningsvis behandlade
allmänna spörsmål.
Beträffande frågan huruvida bestämmelserna i förevarande ämne böra,
efter förebild av 1909 års förordning, sammanfattas i en särskild författning
eller om de till någon del böra meddelas i form av tillägg till olycksfallsförsäkringslagen,
har departementschefen på anförda skäl ansett, att samtliga
spörsmål rörande ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, borde regleras i en särskild författning, i följd varav det
föreliggande förslaget avfattats så, att den fast anställda personal, som jämte
de värnpliktiga avses med bestämmelserna och vilken för närvarande faller
jämväl under olycksfallsförsäkringslagen, skulle kunna undantagas från tilllämpningen
av föreskrifterna i nämnda lag. Till den ståndpunkt, varpå förslaget
i nu angivna hänseende vilar, har riksdagen för sin del anslutit sig.
Vidkommande därefter den föreslagna författningens form må framhållas,
att, medan nu gällande bestämmelser äro meddelade i eu av Eders Kung!
Maj:t med riksdagen utfärdad förordning, ett av riksförsäkringsanstalten år
1926 framlagt förslag i ämnet innebär, att den nya författningen skulle erhålla
formen av lag. Såsom skäl härför har anförts, att i anstaltens förslag
upptagits bestämmelser, enligt vilka dels tvister om ersättning enligt författningen
skulle undandragas de allmänna domstolarnas prövning, dels ock
rätten till dylik ersättning icke skulle kunna överlåtas. Ehuru dylika be
-
3
Riksdagens skrivelse Nr 237.
stämmelser jämväl ingå i det av Eders Kungl. Maj:t framlagda förslaget, liar
departementschefen, i betraktande av att ersättningsrätten enligt förslaget till
övervägande del grundas på ett statens åtagande och förslaget i övrigt endast
upptager eljest tillämpliga bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen, ansett
skäl saknas att med avseende å formen frångå nu gällande författning. Till
stöd för denna ståndpunkt har ock anförts, att enahanda bestämmelser som
de av riksförsäkringsanstalten åsyftade återfinnas i förordningen den 1 juni
1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall,
som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.
För egen del har riksdagen på de av departementschefen anförda skälen
funnit sig böra biträda Eders Kungl. Maj:ts förslag i förevarande avseende.
Da riksdagen nu övergår till behandling av det föreliggande författningsförslaget,
vill riksdagen till eu början såsom allmänt omdöme uttala, att
riksdagen vid granskning av förslaget funnit detsamma vara i det hela tillfredsställande
och väl avvägt. Förslaget har ock, såsom redan av det förut
anförda torde framgå, i de delar, där detta varit möjligt, nära anslutits till
bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Då riksdagen på grund av
vad nu anförts funnit sig böra på de flesta punkter biträda Eders Kungl.
Maj:ts förslag, har riksdagen ansett sig kunna i det följande inskränka sitt
yttrande till att huvudsakligen beröra de delar av författningsförslaget, beträffande
vilka ändringar ansetts böra ifrågakomma.
Under 1 § i förslaget äro upptagna föreskrifter angående den tjänstgöring
och den personal, å vilken bestämmelserna skola äga tillämpning. Yad angår
den personal, som skrälle medtagas i författningen, upptog ett av riksförsäkringsanstalten
med biträde av särskilda sakkunniga år 1918 avgivet
förslag bland ersättningsberättigade jämväl den, som med behörigt tillstånd
såsom krigsman frivilligt deltoge i militärtjänstgöring. Härmed åsyftades
i första rummet medlemmar i de frivilliga automobil- och motorbåtskårerna,
men dessutom frivilliga militära deltagare i vissa övningar. Däremot avsågs
ej att dit hänföra civila deltagare uti militärtjänstgöring (såsom röda
korsets och röda stjärnans personal, annan frivillig sjukvårdspersonal, landstormskvinnor
m. fl.).
I sitt förenämnda, år 1926 avgivna förslag har riksförsäkringsanstalten emellertid
icke medtagit ifrågavarande kategori och till stöd härför anfört följande.
Erfarenheten hade visat, att nya organisationer esomoftast bildats i syfte att
i fred och vid krigstillfälle i ett eller annat avseende biträda de militära myndigheterna.
Det kunde också inträffa, att befintliga organisationer av eu eller
annan anledning upphörde med sin verksamhet. Att uppdraga en gräns mellan
de olika kategorier frivilliga, som borde komma i åtnjutande av förslagets
ersättningsförmåner, och dem, som borde ställas utanför, hade visat sig erbjuda
avsevärda svårigheter. Härtill komma, att under de senare åren ett
allt större antal kvinnor frivilligt biträdde i den militära sjukvården, förplägnaden
m. m. Att medtaga även dessa som ersättningsberättigade syntes
emellertid kunna föranleda betänkligheter och skulle också medföra den
4
Riksdagens skrivelse Nr 237.
olägenheten, att därigenom ytterligare specialbestämmelser av rätt invecklad
beskaffenhet skulle vara erforderliga. Riksförsäkringsanstalten hölle därför
före, att kategorien frivilliga deltagare i militärtjänstgöring helt borde utelämnas
i förslaget. I de säkerligen rätt sällsynta fall, där billighet fordrade,
att ersättning borde utgå, kunde ersättningsfrågan underställas statsmakternas
prövning.
Eu ledamot av riksförsäkringsanstalten har anfört härifrån avvikande mening
samt ansett rätt och billighet fordra, att ersättning utgåves till samtliga
i militärtjänstgöring frivilligt deltagande, enär dessa utförde ett intresserat
och betydelsefullt arbete samt utgjorde ett kompletterande element i
landets krigsväsen.
Från flertalet av de i ärendet hörda myndigheternas sida hava ock erinringar
framställts mot riksförsäkringsanstaltens senast intagna ståndpunkt.
Bland dessa myndigheter har statskontoret, som uttalat önskvärdheten av
att de frivilligt tjänstgörande kunde på någon bestämmelse i själva författningen
grunda rätt till ersättning i förekommande fall, anfört, att då det
vore förenat med vissa svårigheter att i författningen angiva den ersättning,
som borde tillkomma olika kategorier av de frivilliga, det syntes som om i
författningen lämpligen borde inflyta ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att,
där frivillig under militärtjänstgöring drabbades av skada, som eljest enligt
författningen skulle medföra rätt till ersättning, besluta om ersättning i huvudsaklig
överensstämmelse med de i författningen angivna grunderna.
Departementschefen, som funnit skäligt och jämväl med statens intresse
förenligt, att frivilliga deltagare i militärtjänstgöring, som därunder ådroge
sig kroppsskada, i fråga om rätt till ersättning därför i möjligaste mån
likställdes med värnpliktiga och fast anställda, har ansett den av statskontoret
anvisade utvägen innebära den lämpligaste lösningen av förevarande fråga.
Bestämmelser i nu angivet hänseende hava införts i andra stycket av
1 § i författningsförslaget.
Jämväl enligt riksdagens mening synes det vara påkallat, att i författningen
möjlighet hålles öppen att under vissa förhållanden utgiva ersättning
i anledning av kroppsskada, som drabbat frivillig deltagare i militärtjänstgöring.
Eders Kungl. Maj:ts förslag innebär härutinnan, att dylik ersättning skulle
kunna utgå i fråga om en var frivillig, som därtill beordrad eller med behörigt
tillstånd deltager i militärtjänstgöring. Inom riksdagen har övervägts, huruvida
icke ersättningsrätten borde begränsas att gälla endast beträffande frivillig,
som beordrats deltaga i militärtjänstgöring. Enligt vad riksdagens
vederbörande utskott inhämtat, finnas emellertid icke några generella föreskrifter
meddelade angående frivilligas användande i dylik tjänstgöring. I
vissa fall grundas sålunda frivilligs deltagande på utfärdad order, i andra fall
åter på meddelat tillstånd, utan att deltagandet härigenom behöver erhålla
olika karaktär i de olika fallen. Med hänsyn härtill lärer det vara erforderligt
att, såsom i Eders Kungl. Maj:ts förslag skett, bland ersättningsberättigade
medtaga båda de nu nämnda grupperna av frivilligt deltagande.
Emellertid anser riksdagen, att ersättningsrätten bör begränsas till sådana
Riksdagens skrivelse Nr 237.
5
frivilliga, vilkas deltagande i militärtjänstgöring framstår såsom särskilt önskvärt
ur försvarsväsendets synpunkt och sålunda är att anse såsom ett statens
intresse. På grund härav har riksdagen för sin del funnit sig böra åt andra
stycket av förevarande paragraf giva en avfattning, som uttryckligen angiver att
de frivilliga icke tillförsäkras någon undantagslös rätt till ersättning. Avsikten
är sålunda, att Eders Kung! Maj:t i varje särskilt fall skall pröva, huruvida
omständigheterna med avseende å frivilligs deltagande i militärtjänstgöring
äro sådana, att skäl föreligger att av allmänna medel utgiva ersättning för
kroppsskada, som vederbörande därunder ådragit sig.
I övrigt har riksdagen i förevarande författningsrum vidtagit en formell
ändring, åsyftande att undanröja tvekan beträffande bestämmelsernas tillämpning
med avseende å efterlevande till frivilligt deltagande.
I 2 § 2 mom. meddelas närmare bestämmelser angående begreppet militärtjänstgöring.
Enligt nu gällande förordning skall militärtjänstgöring anses hava varit
för handen endast under tid, då den skadade för fullgörande av värnplikt
eller tjänsteplikt nödgats uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning
varit stadd på marsch eller annan färd. I sistnämnda del har denna bestämmelse
ansetts innebära, att marschen eller färden skall hava skett under
militärbefäl eller efter dess order.
Genom lagen den 19 juni 1919 har nu begreppet olycksfall i arbete utsträckts
att omfatta även »olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där
färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen».
Med hänsyn härtill har riksförsäkringsanstalten föreslagit en liknande
utvidgning av begreppet militärtjänstgöring. Härvid har riksförsäkringsanstalten
erinrat om, att enligt den tolkning, som givits åt nyssnämnda
stadgande i olycksfallsförsäkringslagen, en färd till eller från hemmet icke
omfattades av lagen, såvida icke färden direkt föranletts av anställningen.
Om t. ex. en arbetare hade sitt hem på längre avstånd från arbetsplatsen
och avlade besök i hemmet någon gång under veckans lopp, ansåges ersättning
icke böra utgå. Militärtjänstgöringens art av tvångstjänstgöring för de
värnpliktiga motiverade dock enligt riksförsäkringsanstaltens mening, att
skador, som åsamkades under de resor, den värnpliktige företoge till och
från hemmet efter erhållen permission, borde berättiga till ersättning. Då
det i förevarande fall vore svårt att sätta de fast anställda i sämre läge
än de värnpliktiga, borde utvidgningen i begreppet militärtjänstgöring avse
jämväl de vid krigsmakten fast anställda. Aven om formuleringen i riksförsäkringsanstaltens
förslag vore liknande den, som förekomme i olycksfallsförsäkringslagen,
syntes något hinder icke möta att giva nu omförmälda
tolkning åt det föreslagna stadgandet.
Departementschefen har ansett sig böra tillstyrka, att en bestämmelse,
motsvarande den, som med ovan angivet innehåll genom lagen den 19 juni
1919 införts i olycksfallsförsäkringslagen, vinner tillämpning även på nu
ifrågavarande område. Däremot har departementschefen icke funnit tillräckliga
skäl föreligga att giva denna bestämmelse en annan tolkning än olycksfallsförsäkringslagens
stadgande.
6
Riksdagens skrivelse Nr 237.
Aven riksdagen anser det vara mindre lämpligt, att åt ett i militärersättningsförordningen
inryckt stadgande, avseende kroppsskada under färd till
eller från militärtjänstgöring, skulle givas en annan tolkning än åt olycksfallsförsäkringslagens
föreskrift beträffande olycksfall vid färd till eller från
arbetsstället. Det må emellertid framhållas, att — enligt vad som framgår
av upplysningar, vilka inhämtats av riksdagens vederbörande utskott —
nyssberörda stadgande i olycksfallsförsäkringslagen åtminstone i vissa fall
icke erhållit den stränga tolkning, som av riksförsäkringsanstalten angivits.
I den mån sålunda en friare tolkning av hithörande föreskrifter vunnit insteg
på olycksfallsförsäkringens område, bör densamma uppenbarligen erhålla
tillämpning även i de fall, som förevarande förordning avser. Detta
torde vara så mycket mera påkallat, som skäl icke saknas att under vissa
förhållanden med avseende å rätt till ersättning i anledning av kroppsskada
med militärtjänstgöring likställa särskilt resor, som efter erhållen permission
företagas till och från hemorten.
Med hänsyn till vad nu anförts har riksdagen icke funnit anledning till
erinran mot avfattningen av ifrågavarande författningsrum.
I sista stycket av 6 § har riksdagen vidtagit en mindre ändring av redaktionell
natur.
8 § innehåller bestämmelser angående beräknandet av årlig arbetsförtjänst.
Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag skulle arbetsförtjänsten antagas
utgöra 1,800 kronor för dels värnpliktiga under annan tjänstgöring än första
tjänstgöring och repetitionsövning, dels vissa värnpliktiga som fullgöra fackutbildning,
dels värnpliktiga furirer m. fl., dels och fast anställda furirer m. fl.
För övriga värnpliktiga och fast anställda skulle arbetsförtjänsten beräknas
till 1,500 kronor.
Eders Kungl. Maj:ts förslag innebär, att arbetsförtjänsten för fast anställda
skulle beräknas enligt de i 9 § av olycksfallsförsäkringslagen stadgade
grunderna. Beträffande värnpliktiga skulle arbetsförtjänsten antagas utgöra
1,980 kronor respektive 1,620 kronor i stället för de av riksförsäkringsanstalten
föreslagna beloppen.
I förenämnda motion har föreslagits, att de uti Eders Kungl. Maj:ts förslag
angivna arbetsförtjänstbeloppen måtte höjas till respektive 2,400 kronor
och 1,800 kronor.
Biksdagen har för sin del bestämt ifrågavarande belopp till 2,160 kronor,
respektive 1,764 kronor.
Vad härefter angår storleken av det under elfte huvudtiteln upptagna
ordinarie anslaget till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, har riksdagen, som icke haft anledning
till erinran mot vad departementschefen anfört beträffande sättet för ersättningskostnademas
bestridande, höjt nämnda anslag till det av Eders Kungl.
Maj:t föreslagna beloppet 377,000 kronor.
Riksdagens skrivelse Nr 237. 7
Under åberopande av vad i det föregående anförts får riksdagen anmäla,
att riksdagen
dels med förklarande, att Eders Kungl. Maj:ts i förevarande proposition
nr 179 framlagda förslag till förordning om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, för sin del antagit följande
Förslag
till
förordning
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.
1 k a p. Allmänna bestämmelser.
1 §•
Varder värnpliktig eller vid försvarsväsendet fast anställd, som i denna
förordning avses, under militärtjänstgöring i fredstid skadad till följd av
olycksfall eller ådrager sig person, som nu nämnts, annorledes under dylik
tjänstgöring sjukdom, utgives av allmänna medel ersättning enligt nedan
stadgade grunder.
Drabbas någon, som därtill beordrad eller med behörigt tillstånd frivilligt
deltager i militärtjänstgöring i fredstid, av skada eller sjukdom, som
ovan omförmälts, äger Kungl. Maj:t, där förhållandena anses böra därtill
föranleda, besluta om ersättning till vederbörande i huvudsaklig överensstämmelse
med angivna grunder.
2 §■
1. Till fast anställda hänföras i denna förordning fast anställt manskap
vid försvarsväsendet eller någon av dess reserver, indelt manskap,
musikelever, skeppsgossar, officers- och reservofficersaspiranter, sjökadetter,
kustartillerikadetter och reservkadetter, reservunderofficersaspiranter vid
flottan, marinintendentskadetter samt mariningenjörselever och mariningenjörsaspiranter.
2. Militärtjänstgöring anses hava varit för handen endast under tid,
då den skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats uppehålla
sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch eller
annan färd eller då den skadade i annat fall än nyss nämnts varit stadd
på färd till eller från militärtjänstgöringen samt färden föranletts av och
stått i omedelbart samband med tjänstgöringen.
3 §•
1. Ersättningsärenden, som avses i denna förordning, avgöras med det
undantag, som i 6 § angives, av riksförsäkringsanstalten.
Över beslut av riksförsäkringsanstalten i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i
8
Riksdagens skrivelse Nr 237.
betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde
dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då
sådant skedde.
Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.
Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.
2. Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § i lagen om försäkringsrådet stadgas.
3. Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i omförmälda
ärenden meddelas kostnadsfritt.
4 §•
Eiksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet äga att till vidare utredning
rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse
låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga samt av
vederbörande polismyndighet påfordra undersökning.
5 §•
Rätt till ersättning enligt denna förordning kan icke överlåtas och må
förty ej tagas i mät för gäld.
2 kap. Ersättning för skada till följd av olycksfall.
6 §•
För skada till följd av olycksfall utgives i ersättning:
1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan, under sjukdomstiden:
a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans
höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga
särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon
och dylikt;
b) sjukpenning för varje dag, utgörande vid förlust av arbetsförmågan
ett belopp, bestämt i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst
på sätt nedan angives (hel sjukpenning) och vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning
utgår endast, för så vitt sjukdomen varat under mer än tre dagar
efter dagen för olycksfallet och arbetsförmågan blivit nedsatt med minst
en fjärdedel; skolande hel sjukpenning utgå med följande belopp, nämligen:
om den årliga arbetsförtjänsten ej uppgår till 675 kronor, med en krona,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 675 kronor men ej till 945
kronor, med en krona 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 945 kronor men ej till 1,215
kronor, med två kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,215 kronor men ej till
1,485 kronor, med två kronor 50 öre,
Riksdagens skrivelse Nr 237.
9
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,485 kronor men ej till
1,755 kronor, med tre kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 1,755 kronor men ej till
2,025 kronor, med tre kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,025 kronor men ej till
2,295 kronor, med fyra kronor,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,295 kronor men ej till
2,565 kronor, med fyra kronor 50 öre,
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 2,565 kronor men ej till
2,835 kronor, med fem kronor samt
om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till eller överstiger 2,835 kronor,
med fem kronor 50 öre;
2) om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av
arbetsförmågan:
a) livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av
arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och
vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar emot nedsättningen;
med tillägg av belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden
för förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som under 1) nämnts;
dock att vid förlust av arbetsförmågan livräntan må, när den skadades
tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till högre
belopp än nyss är nämnt, likväl ej överstigande beloppet av den årliga
arbetsförtjänsten, samt att livränta icke utgår, där ej arbetsförmågan blivit
nedsatt med minst en tiondel;
b) sådan behandling, som må erfordras för höjande av arbetsförmågan.
På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när synnerliga
skäl därtill äro för handen, besluta, att i stället för livränta eller
del därav skall till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp
motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt
gällande beräkningsgrunder.
Ersättning, varom i denna paragraf är stadgat, utgår icke till fast anställt
manskap vid försvarsväsendet, musikelev eller skeppsgosse, så länge
anställningen varar, ej heller till annan fast anställd eller värnpliktig för
tid, under vilken tjänstgöringen varar. Beträffande ersättning enligt 1) a)
skall dessutom gälla, att läkarvård och läkemedel icke tillkomma den
skadade för tid, under vilken han enligt därom gällande bestämmelser är
berättigad att i anledning av skadan åtnjuta vård genom militär eller annan
statlig myndighets försorg.
Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas,
må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.
Kostnad för läkarintyg eller annat intyg, som erfordras för bedömande
av förlust eller nedsättning av arbetsförmågan efter militärtjänstgöringens
upphörande, skall gäldas av riksförsäkringsanstalten, därest intyget icke
utfärdas på anmodan av vederbörande militära myndighet.
10
Riksdagens skrivelse Nr 237.
7 §•
Har olycksfallet medfört den skadades död, skall i ersättning utgivas:
a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
dock ej med mindre än etthundra kronor;
b) livräntor till efterlevande, nämligen:
till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, eu livränta från dödsfallet,
så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande
en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;
till varje den avlidnes barn, som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom
eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats
före olycksfallet, en livränta från dödsfallet, till dess barnet uppnått
samma ålder, å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten;
samt till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder,
eller om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda
gemensamt, därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen
beroende, en livränta å ett årligt belopp, motsvarande värdet av det
underhåll, de av den avlidne åtnjutit, dock högst en fjärdedel av den avlidnes
arbetsförtjänst.
Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år
räknat, tillsammans överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,
skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt
detta belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande
make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller
adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så erfordras
nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper.
Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt
äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
. 8 §.
Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, antages utgöra
vid tiden för olycksfallet:
a) tvåtusen etthundrasextio kronor
för värnpliktig, som, efter avslutande av honom enligt värnpliktslagen
åliggande första tjänstgöring och repetitionsövningar eller motsvarande tjänstgöring,
deltager i tjänstgöring eller övning, som enligt värnpliktslagen åligger
honom eller som eljest i laga ordning blivit honom ålagd,
för värnpliktig, som avses i § 27 mom. 1 D värnpliktslagen och som fullgör
i nämnda lagrum angiven fackutbildning eller facktjänstgöring, samt
för värnpliktig, som fullgör tjänstgöring, varom i § 27 mom. 1 B värnpliktslagen
sägs, såsom furir vid armén eller flygvapnet eller i motsvarande
tjänsteställning vid marinen;
b) ettusen sjuhundrasextiofyra kronor
för värnpliktig, som icke avses häravan under a).
För fast anställd beräknas ifrågavarande arbetsförtjänst efter de grunder,
som stadgas i 9 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Riksdagens skrivelse Nr 237.
11
9 §■
Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet
och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom
arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som
för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt till den
skadades ålder. Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada
eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.
10 §.
Riksförsäkringsanstalten må när som helst och under så lång tid, sådant
finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt. Den skadade
må dock ej utan sitt medgivande intagas å sjukvårdsanstalt, såvida ej
skadan enligt läkares intyg kräver vård å sådan anstalt.
Vårdas den skadade efter tjänstgöringens eller anställningens slut å
militär sjukvårdsanstalt, eller beredes honom av riksförsäkringsanstalten
vård å civil sådan anstalt, må å sjukpenning, som under tiden tillkommer
honom, avdragas ett med hänsyn till kostnaden för vården skäligt belopp,
dock högst hälften.
Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för livränta
eller del därav bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap,
ersättning i naturaförmåner samt, efter samtycke av livräntetagaren
eller dennes målsman, bereda livräntetagare uppehälle å ålderdomshem,
barnhem eller annan dylik anstalt.
n §•
År den skadade berättigad att vid skada till följd av olycksfall av statsmedel
erhålla understöd, som icke i denna förordning avses, såsom avlöning,
pension eller annat underhåll, eller skall sådant understöd utgå
från kassa eller pensionsinrättning, som understödes med statsmedel, avdrages
från ersättning, som utgives enligt denna förordning, vad i anledning
av olycksfallet för motsvarande ändamål från statens sida, av kassan
eller pensionsinrättningen utgives för tid, under vilken ersättningen utgår;
dock att i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning
sådant avdrag endast må ske, om staten helt och hållet eller till minst
en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för understödet, och
ej ske med större belopp, än som svarar emot statens bidrag.
För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
eller för annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd
må avdrag icke göras.
12 §.
Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6 och 7 §§ utbetalas så fort
ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.
Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag, rätten till livränta
12
Riksdagens skrivelse Nr 237.
inträtt, å månadens första dag utan återbetalningsskyldighet för månad,
under vilken rätten till livränta upphört eller livränta minskats; dock
skall riksförsäkringsanstalten beträffande tiden för utbetalning av livräntetillägg,
varom i 6 § 2 a) förmäles, äga meddela sådana bestämmelser,
som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att tillägget användes
för det därmed avsedda ändamålet. Sjukpenning'' och livränta må ock,
med ersättningstagarens samtycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas
för längre betalningsterminer än nu är sagt. Uppkommer vid bestämmande
av belopp, som skall utbetalas, bråktal av öre, utföres beloppet
med närmast högre antal ören.
Har ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det, under
vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig uppburit beloppet eller
hos riksförsäkringsanstalten påfordrat utbetalning av detsamma, är rätten
till beloppets utfående förverkad.
Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Kungl. Maj:t.
13 §.
Äger någon rätt till ersättning enligt denna förordning, är han ej därav
hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,
som i följd av otycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller
särskild författning.
Vad i ersättning enligt denna förordning utgivits må av riksförsäkringsanstalten
för statsverkets räkning sökas åter av den, som vållat skadan
eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd,
där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav är
berättigad till ersättning enligt denna förordning. På grund av vad i detta
stycke sägs skall riksförsäkringsanstalten dock äga att återkräva allenast
vad ersättningstagaren varit berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige.
14 §.
Uppkommer under militärtjänstgöring skada till följd av olycksfall, skall
den skadades kompanichef eller motsvarande befäl ofördröjligen därom underrättas.
Yppas skadan först sedan tjänstgöringen upphört, skall underrättelse
därom i stället lämnas rullföringsbefälhavaren eller, om den
skadade är inskriven å sjömanshus, sjörullföringsbefälliavaren.
Den skadade vare ock skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som vederbörande militära myndighet eller riksförsäkringsanstalten
må tillkalla.
15 §.
Sedan underrättelse om olycksfallet lämnats på sätt i 14- § sägs, åligger
det kompanichefen eller motsvarande befäl eller rullförings- eller sjömil -föringsbefälhavaren att, där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas
medföra påföljd, som föranleder ersättning enligt 6 eller 7 §, om olycks
-
Riksdagens skrivelse Nr 237.
13
fallet ofördröjligen avgiva skriftlig anmälan. Denna anmälan skall av kompanichefen
eller motsvarande befäl för översändande till riksförsäkringsanstalten
ingivas till vederbörande militära personalchef. Av rullföringseller
sjörullföringsbefälhavaren skall anmälan, med avvikelse från den för
befordran av tjänstemeddelanden fastställda ordning, insändas omedelbart
till riksförsäkringsanstalten.
De närmare bestämmelserna rörande anmälan om olycksfall, som i denna
förordning avses, meddelas av Kungl. Maj:t.
16 §.
Sedan riksförsäkringsanstalten erhållit kännedom om olycksfallet, skall
anstalten, så snart ske kan, ändå att ansökan om ersättning icke blivit
gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av
nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna förordning skall
utgivas.
Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av riksförsäkringsanstalten
bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande
för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen äga
rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å tiden
före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan ansökan
beslutats av riksförsäkringsanstalten, före dagen för beslutet.
Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade
och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.
17 §.
Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning
enligt denna förordning. Ej heller må, där olycksfall, som medfört
den skadades död, uppsåtligen eller genom grovt vållande förorsakats
av efterlevande, ersättning utgå till denne.
18 §.
Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av
olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste anses
hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts
därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning
enligt 6 § skäligen nedsättas.
Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning
eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund av
denna förordning, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse
om olycksfallet enligt 14 § icke lämnats; dock att nedsättning av
ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats därigenom,
att den skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämplig vård.
14
Riksdagens skrivelse Nr 2 87.
3 kap. Ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall.
19 §.
Sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses ådragen
under militärtjänstgöring,
därest sjukdomen yppats under tjänstgöringen samt skälig anledning ej
finnes att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak
än tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill, samt
därest sjukdomen visserligen icke yppats under tjänstgöringen, men
denna skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen.
2. Beträffande ersättning i anledning av sjukdom, som i 1 mom. avses,
skola, med nedan i detta kapitel angivna undantag och tillägg, bestämmelserna
i 2 kap. om ersättning för skada till följd av olycksfall äga
motsvarande tillämpning.
20 §.
Med avseende å tillämpningen av bestämmelserna i 6 § skall, med
iakttagande av vad nämnda bestämmelser i övrigt innehålla, i fall, varom
i detta kapitel är fråga, följande lända till efterrättelse.
Ersättning enligt 6 § 1) tillkommer den sjuke vid övergående (akut)
sjukdom, så länge sjukdomen varar och arbetsförmågan till följd därav är
nedsatt med minst en fjärdedel, samt vid annan (kronisk) sjukdom, så
länge arbetsförmågan till följd av sjukdomen är nedsatt med minst eu
fjärdedel och genom vård av den sjuke förbättring i hans tillstånd är att
förvänta. Vid sjukdom, som senast angivits, utgår sådan ersättning dock
icke under längre tid än sammanlagt ett år, räknat från den tidpunkt,
då rätten därtill inträtt, för så vitt icke den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt
eller erhåller annan däremot svarande vård och antagas kan, att
genom dylik vård arbetsförmågan skall kunna återvinnas eller väsentligt
höjas.
Livränta enligt 6 § 2) utgår, därest, sedan den sjukes rätt till sådan
ersättning, som i 6 § 1) omförmäles, upphört, sjukdomen medfört under
längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst en tiondel. Dylik livränta må icke utbytas
mot ett kapital för en gång.
21 §.
Den, som på grund av bestämmelserna i detta kapitel är berättigad till
ersättning enligt 6 § eller 7 § b), må ej uppbära ersättningen för tid,
varunder han är bosatt utom riket eller varunder han undergår frihetsstraff
eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande är intagen i allmän
uppfostringsanstalt.
22 §.
Fråga om jämkning i ersättning, som utgår på grund av bestämmelserna
i detta kapitel, må icke väckas, sedan tre år förflutit från det ersättningen
bestämdes.
Bilcsdagens skrivelse Nr 237.
15
23 §.
Rätt till ersättning på grund av bestämmelserna i detta kapitel är förverkad,
därest icke inom en tid av tre år, räknat på sätt bär nedan sägs,
underrättelse jämlikt 14 § blivit lämnad om sjukdomen eller denna blivit
anmäld i riksförsäkringsanstalten eller anhållan därstädes blivit gjord om
ersättning i anledning av sjukdomen. Nämnda tid av tre år räknas från
det för fast anställt manskap vid försvarsväsendet, musikelev och skeppsgosse
anställningen samt för annan fast anställd och värnpliktig tjänstgöringen
upphört eller från den senare tidpunkt, då sjukdomen yppades eller, där
fråga är om ersättning i anledning av dödsfall, från det döden inträdde.
24 §.
Har sjukdom, som i detta kapitel avses, yppats under militärtjänstgöring
och föreligga för vederbörande militärläkare otvetydiga skäl att
antaga, att sjukdomen kan föranleda ersättning enligt denna förordning,
skall den kompanichef eller motsvarande befäl enligt 15 § åliggande anmälningsskyldighet
fullgöras av militär!äkaren.
4 kap. Särskilda bestämmelser.
25 §.
De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Kungl. Maj:t
eller av de civila eller militära myndigheter, som av Kungl. Maj:t därtill
bemyndigas.
26 §.
1. Genom denna förordning upphäves förordningen den 18 juni 1909
(nr 89, s. 1) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, ävensom vad i Kungl. Maj:ts brev till arméförvaltningen
den 6 maj 1881 (nr 35, s. 10) angående förändring i bestämmelserna
om underhåll från Yadstena krigsmansliuskassa finnes stadgat rörande ersättning
för skada eller sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring i
fredstid.
2. Beträffande olycksfall, varom i denna förordning stadgas, skola bestämmelserna
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete icke äga tilllämpning.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1928; dock att ersättningsanspråk,
som grundas på olycksfall, som inträffat eller sjukdom som
yppats före nämnda dag, bedömes enligt äldre bestämmelser.
16
Riksdagens skrivelse Nr 23?.
dels ock ökat ordinarie anslaget till bidrag till ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen .under militärtjänstgöring, nu 252,000 kronor,
med 125,000 kronor till 377,000 kronor;
Stockholm den 3 juni 1927.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.