Riksdagens skrivelse Nr 225.
1
Nr
225.
Godkänd av första kammaren den 28 maj 1927
Godkänd av andra kammaren den 28 maj 1927.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1926
församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926.
(Statsutskottets utlåtande nr 111.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30 juni 1926 uti
avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti
däröver avgivna förklaringar hos Eders Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen
i nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o)
Flyttningsersättning till personal inom utrikesrepresentationen.
Under utrikesdepartementet, § 4, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för utgifterna under budgetåret 1925 — 1926 å tredje huvudtitelns anslag
till resor och flyttningar, inspektioner, tillfälliga uppdrag (Del I sid. 6 och 7).
I anslutning härtill hava revisorerna anfört följande:
»Revisorerna hava ansett sig böra i detta sammanhang något närmare
belysa de kostnader, som de tid efter annan skeende omflyttningarna inom
utrikesrepresentationen föra med sig, och vilja i sådant hänseende meddela
följande uppgifter.
Legationsrådet P. Reuterswärd, som för sin flyttning från London till
Wien i juni månad 1924 uppbar ersättning med 14,821 kronor 12 öre, hade
2Va år tidigare vid av honom företagen flyttning från Berlin till London
uppburit flyttningsersättning med tillhopa 22,528 kronor 5 öre.
Envoyén I. Danielsson, vilken i december år 1922 förflyttats från Madrid
till Wien, hade för denna flyttning uppburit ersättning med sammanlagt
17,587 kronor 59 öre samt har för den senast företagna flyttningen från
Wien till Madrid m. m. såsom ovan nämnts erhållit en ersättning av 13.031
kronor 51 öre, förutom viss reseersättning.
It i hang till riksdagens protokoll 1927. ii sand. Nr 22 j.
1
2
I‘i k.sd a g ens skrivelse Nr 225.
Envoyén J. Alströmer förflyttades i augusti 1922 från Stockholm till Bern
och uppbar då ersättning med 9,475 kronor 54 öre samt har för nu ifrågavarande,
tre år därefter, företagna flyttning uppburit tillhopa 11,154 kronor
7 öre.
Legationsrådet C. Bonde förflyttades i september 1921 från Köpenhamn
till Peking, varvid han uppbar flyttningsersättning med 11,455 kronor 45
öre. När han i juni månad 1924 återvände från Peking och placerades
vid beskickningen i London uppbar han en sammanlagd ersättning av
29,826 kronor 95 öre, under det att, såsom ovan nämnts, hans efterträdare
i Peking, legationsrådet C. Leijonhufvud, uppbar en flyttningsersättning av
tillhopa 21,427 kronor 26 öre. I anledning av ifrågavarande förändringar
å legationsrådsposten i Peking har alltså under kortare tid än tre år utgått
från detta anslag ersättning med 62,709 kronor 66 öre.
Endast ovan nämnda fem befattningshavares förflyttningar under en tidrymd
av ej fullt tre år hava belastat ifrågavarande anslag med en kostnad
av något mer än 150,000 kronor.»
I anledning av de mycket betydande ersättningar, som årligen utgå från
ifrågavarande anslag under tredje huvudtiteln för beredande av ersättning
åt befattningshavare vid utrikesrepresentationen för flyttning av bohag in. in.
hava revisorerna i anslutning till de lämnade uppgifterna för sin del framhållit,
att det syntes vara ur flera synpunkter önskvärt, att en undersökning
verkställdes, huruvida icke statsverket i och för kostnadernas nedbringande
borde, åtminstone å sådana orter, där staten ägde beskickningsfastighet,
anskaffa möblering för beskickningschefens och möjligen även annan personals
bostäder. Härigenom skulle nämligen vid omplaceringar inom utrikesrepresentationen
vid sådana beskickningar flyttnings ersättningar kunna inskränkas
till gottgörelse för resan och transport av viss sådan mera personlig
egendom, som befattningshavare rimligtvis borde äga medföra.
Vad revisorerna anfört i fråga om nödvändigheten av att begränsa flyttningskostnaderna
för personal tillhörande utrikesrepresentationen, finner
riksdagen vara värt beaktande. Ehuru visserligen ifrågavarande flyttningsersättningar
efter ikraftträdandet av 1925 års kungörelse i ämnet väsentligen
minskats, kan det dock enligt riksdagens mening icke bestridas, att de kostnader,
som åsamkas statsverket genom nämnda pers onals flyttningar, allt fortfarande
måste betecknas såsom allt för höga. Beträffande det av revisorerna
föreslagna tillvägagångssättet att staten skulle, åtminstone å sådana orter, där
densamma ägde beskickningsfastighet, anskaffa möblering för beskickningschefens
och möjligen även annan personals bostäder, synes detsamma visserligen
kunna medföra åtskilliga fördelar ur besparingssynpunkt, men även vissa olägenheter
torde vara förenade härmed. Riksdagen anser emellertid, att, i anledning
av vad revisorerna anfört, en undersökning snarast möjligt bör verkställas
dels i vad mån den av revisorerna föreslagna anordningen lämpligen kan
genomföras, dels ock för utrönande av föreliggande möjligheter i övrigt att
nedbringa ifrågavarande flyttningskostnader. Riksdagen finner sig jämväl böra
framhålla angelägenheten av att vid denna undersökning beaktas frågan om
icke redan vid uppgörandet av planerna för personalens placering å beskick
-
3
Riksdagens skrivelse Nr 225.
ningar och konsulat hänsyn kunde tagas till att placeringarna ske på sådant
sätt att minsta möjliga flyttningskostnad därigenom uppstår.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa undersökning om på vad sätt kostnaderna för
förflyttning av personal vid utrikesrepresentationen må kunna nedbringas.
2:o)
Högvaktens lokaler å Stockholms slott.
Under försvarsdepartementet, § 21, hava revisorerna behandlat frågan
om beredande av förbättrat lokalutrymme för manskapet vid högvakten a
Stockholms slott (Del I sid. 28).
Revisorerna hava anfört, att de vid besök i lokalerna fått det bestämda
intrycket att dessa och de där vidtagna anordningarna i nuvarande skick
vore ohygieniska och för sitt ändamål otillräckliga. Från de militära myndigheternas
sida hade också förslag väckts att få för högvakten utnyttja de
bredvid de nuvarande lokalerna befintliga utrymmen, vilka för närvarande
disponerades av slottsförvaltningen. Revisorerna hade med stöd av sina vid
besöket gjorda iakttagelser uttalat önskvärdheten av att åtgärder omedelbart
vidtogos för erhållande av mera tillfredsställande lokaler för högvaktens
manskap.
Förklaring i ärendet har avgivits av riksmarskalksämbetet (Del III sid. 70
och 71) som bifogat ett yttrande från ståthållaren å Stockholms slott,
Riksmarskalksämbetet har bland annat anfört följande:
»Ståthållarämbetet på Stockholms slott har i sin ovanberörda skrivelse
meddelat, att överkommendanten i Stockholm redan under år 1919 anhållit,
att de rum å nedra botten i den s. k. högvaktsflygeln å Stockholms slott,
vilka rum disponerades av pastor i hovförsamlingen, måtte upplåtas till dagoch
matsalsrum för å högvakt kommenderat manskap. Då emellertid någon
annan för ändamålet lämplig lokal inom slottet icke kunnat anvisas till
pastorsexpedition, hade intet kunnat åtgöras åt saken.
För egen del får riksmarskalksämbetet i ärendet anföra följande.
Den av ståthållarämbetet åsyftade, här ovan omförmälda skrivelsen från
överkommendanten är ställd till riksmarskalksämbetet och dagtecknad den
4 september 1919 och har överkommendanten däri, med föranledande av en
utav fördelningsläkaren vid IV. armefördelningen då avgiven rapport angående
förläggningsförhållandena vid högvakten anhållit, att de till hovförsamlingen
upplåtna rummen måtte överlämnas till högvaktens disposition.
Då, såsom ståthållarämbetet meddelat, någon annan lokal inom slottet icke
kunnat ställas till pastorsexpeditionens i hovförsamlingen disposition har
överkommendantens framställning i avvaktan på förändrade förhållanden,
som skulle kunna möjliggöra ett tillmötesgående av densamma, hittills icke
föranlett vidare åtgärd.
Emellertid har överkommendanten numera, i skrivelse till riksmarskalksämbetet
den 18 nästlidna december ifrågasatt, att pastorsexpeditionens i hov
-
4
Riksdagens skrivelse Nr 225.
församlingen lokaler inom hög vaktsflygeln måtte ställas till överkommendantens
förfogande för beredande av ökat utrymme för högvaktens styrka,
därvid överkommendanten vore villig till pastorsexpeditionens förfogande
avstå det rum — beläget 1 trappa upp i högvaktsflygeln — som för närvarande
disponerades av underofficeraren å högvakten.
I denna fråga hava infordrade yttranden avgivits av ståthållarämbetet
på Stockholms slott den 20 nästlidna december och av pastor i hovförsamlingen
den 8 innevarande januari. Den sistnämnda har däri med förklaring,
att ett inrymmande av pastorsexpeditionen i förberörda underofficersrum
vore på grund av såväl utrymmes- som andra angivna skäl fullkomligt
ogörligt, anhållit, att den ifrågasatta flyttningen av pastorsexpeditionen icke
måtte äga rum.
Riksmarskalksämbetet, som ännu icke medhunnit att slutgiltigt bereda och
handlägga det i överkommendantens senaste skrivelse framställda förslaget
till frågans lösning, har likväl för avsikt att skyndsammast möjligt taga
detta ärende i övervägande med beaktande därvid av de utav riksdagens
revisorer påpekade förhållandena och uttalade önskemålen.»
Riksdagen, vars vederbörande utskott avlagt besök i högvaktens lokaler,
har funnit behövligt, att högvaktens förläggningsförhållanden förbättras och
att åtgärder i sådant hänseende utan dröjsmål vidtagas. Ett särskilt skäl
härför är enligt riksdagens mening, att bevakningen å slottet efter den
nya härordningens genomförande skall i huvudsak ombesörjas av det för
ändamålet organiserade garnisonskompaniet samt att i följd härav personalen
vid detta kompani ofta och med mycket korta mellanrum kommer att bestrida
vakttjänst å slottet.
Med anledning av innehållet i de i ärendet avgivna yttrandena har riksdagen
velat uttala, att frågan om beredande av lämplig lokal för hovförsamlingens
pastorsexpedition icke bör få utgöra hinder för att en ändamålsenlig
förläggning snarast beredes högvaktens manskap.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte så fort ske kan vidtaga sådana åtgärder, att fullt lämpliga
och tillräckliga lokaler beredas för högvakten å Stockholms slott.
3:o)
Bokföringen av vissa utgifter hos marinförvaltningen.
Under försvarsdepartementet, § 26, hava revisorerna upptagit till behandling
frågan om bokföringen av vissa utgifter hos marinförvaltningen
(Del. I sid. 31 och 32).
Revisorerna hava därvid anfört följande:
»I sin berättelse rörande den år 1925 verkställda granskningen av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för
tiden 1 juli 1924—30 juni 1925 hade riksdagens revisorer ifråga om flottans
underhållsanslag framhållit, att den av marinförvaltningen vidtagna åtgärden
att å särskild besparingsfond redovisa vissa »återstående utgifter»
Riksdagens skrivelse Nr 225.
å anslaget föranledde, att den vid budgetårets slut förefintliga behållningen
icke i dess helhet konnne till synes i budgetredovisningen. Enligt revisorernas
då uttalade mening måste detta förfaringssätt, även om det innebure
vissa praktiska fördelar, medföra bristande överskådlighet i marinens
räkenskapsväsende.
I avgivet yttrande i anledning av revisionsberättelsen framhöll marinförvaltningen,
att, därest ej ifrågavarande bokföringsåtgärd vidtoges, budgetredovisningen
i avseende å detta anslag bleve mera missvisande, i det
att anslaget komme att upptaga såsom reservation från föregående budgetår
medel, vilka, ehuru ännu icke utbetalta, dock redan disponerats för vissa
särskilda ändamål. Bokföringsåtgärden medförde därjämte för ämbetsverket
praktiska fördelar, enär densamma avsevärt bidroge till reda och överskådlighet
i avseende å den mångfald undertitlar, som för särskiljande av
varje arbetes kostnader måste finnas å dessa anslag.
Jämväl innevarande års revisorer hava funnit anledning granska det
sätt, på vilket bokföringen av vissa utgifter sker i marinförvaltningen.
Revisorerna hava därvid funnit, att icke blott sådana utgifter, som av marinförvaltningen
betecknas såsom »återstående utgifter» å visst anslag, bokföras
särskilt under rubriken »fondmedel» utan även redovisningen av uppbörd
å och utgifter för åtskilliga materialförråd sker på enahanda sätt, vartill
kommer att såsom fondmedel i mycket stor omfattning redovisas även andra
inkomster och utgifter, vilka, såvitt revisorerna kunna finna, äro av natur
att böra gottskrivas, respektive belasta i riksstaten uppförda titlar. Revisorerna
vilja såsom exempel härå framhålla följande fondtitlar:
S 77 och 78 rekryteringsfonder för sjömanskåren och kustartilleriet,
S 79 ersättnings- och försäljningsmedel,
S 83 observationsmedel (genom anmärkning influtna neutralitetsmedel),
S 99 hästersättningsmedel,
S 132 och 133 vissa av neutralitetsmedel bestridda materialanskaffningar.
Vad marinförvaltningen i sitt ovannämnda yttrande anfört, utgör, enligt
vad revisorerna kunna finna, icke tillräckliga skäl för att beträffande marinens
medelsbokföring frångå det förfaringssätt, som eljest tillämpas vid
redovisning av r^statsmedel, nämligen att inkomsterna redovisas å vederbörlig
riksstatsinkomsttitel samt uppbördsmedel för och utgifter å riksstatsanslagen
å vederbörligt anslag. Att såsom för närvarande sker vid marinens
medelsbokföring redovisa riksstatsmedel såsom fonder måste revisorerna
finna mindre lämpligt, enär därigenom berörda medel undandragas den allmänna
budgetredovisningen och således denna redovisning bliver i viss mån
ofullständig och missvisande. Genom förandet av särskilda liggare eller på
annat sätt synes marinförvaltningen utan svårighet kunna hålla hand över
de medel, varom nu är fråga, utan att därför berörda medel behöva uteslutas
från redovisning i vederbörlig riksstatstitel.
Då det för revisorerna framstår såsom ett önskemål att rättelse åstadkommes
beträffande marinförvaltningens bokföring i nu förevarande avseende,
hava revisorerna ansett sig böra för riksdagen omförmäla vad sålunda
förekommit,»
Förklaring har avgivits av marinförvaltningen (Del III sid. 75—77), som
bland annat framhållit, att de vid budgetårets slut under fonder upptagna
behållningar visserligen icke återfinnas i budgetredovisningen, men däremot
komma till synes i det av riksräkenskapsverket med stöd av från myndig
-
6
Riksdagens skrivelse Nr 225.
heterna inkomna räkenskaper, årligen avgivna »utdrag ur rikshuvudboken,
innefattande kapitalsammandrag jämte tabeller över kapitalredovisningen».
Riksdagen ansluter sig till vad revisorerna anfört rörande olämpligbeten av
att vid marinens medelsbokföring riksstatsmedel redovisas såsom fonder och
alltså undandragas den allmänna budgetredovisningen. Enligt riksdagens
mening bör en omläggning av marinens bokföring ske på sådant sätt, att
densamma kommer att närmare ansluta sig till det vid arméförvaltningen
för närvarande i berörda hänseende tillämpade redovisningssättet. Med hänsyn
till vikten av att en omläggning av marinens medelsbokföring snarast
möjligt kommer till stånd, har riksdagen ansett sig böra hos Eders Kungl.
Maj:t göra framställning om vidtagande av för sådant ändamål erforderliga
åtgärder.
Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte beträffande
marinförvaltningens medelsbokföring vidtaga sådana åtgärder, att samtliga
av marinförvaltningen disponerade riksstatsmedel komma att upptagas i
budgetredovisningen samt att det nu tillämpade förfaringssättet med uppläggande
av särskilda fondtitlar för redovisningen av dylika medel för
framtiden upphör.
4:o)
Automobilbesiktningsväsendet.
Under kommunikationsdepartementet, § 43, hava revisorerna lämnat en
redogörelse för automobilbesiktningsväsendet och för de besiktningsavgifter,
som uppburits av automobilbesiktningsmännen under vart och ett av
åren 1924 och 1925. (Del I sid. 74—79).
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:
»Den allmänna obligatoriska besiktning, som motorfordonen för närvarande
äro underkastade, företages i samband med registreringen, det
vill säga då fordonen äro nya, och då felaktigheter i regel icke torde förekomma.
Med undantag för de s. k. trafikbilarna är efterbesiktning icke
obligatorisk i andra fall, än då sådana ändringar å fordonet företagits,
att rättelse påkallas med avseende å de uti automobilregistret införda uppgifterna.
Någon mera ingående undersökning för upptäckande av verkliga
brister i axlar och hjul, styrinrättning m. m. lärer icke vid besiktningarna
företagas. Sin egentliga betydelse torde dessa hava såsom grundval för
registreringen. Ur trafiksäkerhetssynpuukt torde däremot det nuvarande
besiktningsförfarandet få tillmätas ett tämligen underordnat värde, och
sammanfattningsvis torde kunna sägas, att detsamma i sin nuvarande utformning
innebär en i förhållande till effektiviteten alltför stor omgång.
Vad åter angår den del av besiktningsmannaarbetet, som avser prövningen
av automobilförare (för körkorts erhållande), torde denna ur säkerhetssynpunkt
hava större betydelse. Tvivelsutan förutsättes för utövandet av nämnda
uppgift ett stort mått av ansvarskänsla och samvetsgrannhet samt goda tekniska
insikter.
Riksdagens skrivelse Nr 225. 7
I sistnämnda avseende bör likvisst omnämnas, att endast ett begränsat
antal av de nuvarande besiktningsmännen synes hava erhållit någon mera
omfattande teknisk specialutbildning; till besiktningsmän äro sålunda för
närvarande förordnade — förutom ett flertal ingenjörer och mekaniker —
ett stort antal personer ur de mest skilda yrken, såsom affärsmän, officerare,
jägmästare och andra civila tjänstinnehavare med flera utanför de rent tekniska
grenarna. Såsom i sin mån belysande för det mått av teknisk yrkeskunskap,
vilket för närvarande anses böra krävas, må antecknas, att i ett
fall en domprost förordnats att under den ordinarie besiktningsmannens
ledighet upprätthålla dennes befattning. I detta sammanhang vilja revisorerna
fästa uppmärksamheten på den frihet, som enligt gällande författningsbestämmelser
i viss utsträckning är allmänheten medgiven i fråga om
valet av besiktningsman. Sålunda må för körkorts erhållande prov avläggas
för vilken som helst av besiktningsmännen inom det län. där vederbörande
är mantalsskriven; om vederbörande hellre så önskar, kan prov också få
avläggas för någon av besiktningsmännen i det län, där han erhållit sin
utbildning. Redan i samband med genomförandet av 1923 års lagstiftning
i ämnet framhölls de möjligheter till missbruk, som en dylik alltför stor
valfrihet kunde medföra; det kunde sålunda tänkas, att viss besiktningsman
i syfte att obehörigen tillskansa sig uppdrag — eller av annan anledning —
ådägalade efterlåtenhet vid provens anställande, varigenom lian företrädesvis
komme att uppsökas på andra besiktningsmäns bekostnad. På grund härav
genomfördes ovannämnda begränsningar i tidigare förefintliga allmänna
frihet i valet av besiktningsman. Med understrykande av de sålunda anförda
synpunkterna vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke ytterligare inskränkningar
av den nuvarande valfriheten mellan olika besiktningsmän kan vara
påkallad. Till detta påpekande hava revisorerna närmast föranletts av sina
vid granskningen av de införskaffade inkomstuppgifterna gjorda iakttagelser;
sålunda har förmärkts, att vissa besiktningsmän kunna uppnå högst ansenliga
inkomstbelopp, vilka icke synas stå i rätt förhållande till automobiltrafikens
begränsade omfattning å vederbörande ort.
I de mindre städerna och på landsbygden synes besiktningsmannaarbetet i
allmänhet utövas som bisyssla till annan yrkesanställning, varvid den årliga
arvodesinkomsten uppgår till belopp, växlande från cirka 100 till omkring
10,000 kronor. I Stockholm och vissa andra städer, där besiktningsmannauppdraget
utövas mera yrkesmässigt, har den behållna andelen av uppburna
avgifter i ett flertal fall stigit till omkring 20,000 kronor för år. Vad
Stockholm beträffar, äro två utav de därstädes tillsatta besiktningsmännen
dessutom anställda som besiktningsmän inom Stockholms län; då vid beräkningen
av dessa besiktningsmäns andel i uppburna avgifter ingen sammanläggning
av inkomsterna från de båda besiktningsområdena ägt rum, bär
för dessa båda besiktningsmän inkomsten under de senare åren kommit att
uppgå till närmare 30,000 kronor. I de sålunda angivna sifferuppgifterna
har icke räknats med inflytande arvoden såsom kontrollant för körskolor.
Även då arbetet på detta sätt utövas mera sammanhängande, synes det
dock icke vara så tidskrävande att icke möjligheter till annat förvärvsarbete
förelegat, Enligt vad införskaffade uppgifter giva vid handen hava
i vissa fall medhunnits upp till 25 eller ännu flera fordonsbesiktningar och
förarprov om dagen, varvid uppburits avgifter till belopp av cirka 350
kronor, eller därutöver per dag. I stället förekomma andra dagar eller
tidsperioder, då inga förrättningar företagits. Själva expeditionsarbetet synes
icke vara av någon mera krävande beskaffenhet. Besiktningsinstrumentet
8 Riksdagens skrivelse Nr 225.
innefattar i regel — förutom vissa uppgifter rörande fordonens tillverkning
och typ, vikt m. m., vilka uppgifter grundas på de upplysningar, som automobilinnehavaren
härutinnan författningsenligt har att lämna — allenast
ett jakande svar på en däri förefintlig tryckt fråga rörande det besiktade
fordonets trafikduglighet.
I betraktande av nu anförda förhallanden och sådan utvecklingen på
detta område gestaltat sig måste revisorerna därför finna de grunder, efter
vilka besiktningsmännens arvoden för närvarande beräknas, leda till resultat,
som i allmänhet för dessa ställa sig mer än skäligt gynnsamma.
Med vad revisorerna sålunda anfört har avsetts att belysa det nuvarande
automobilbesiktningsväsendet och en del därmed sammanhängande förhållanden.
Enligt revisorernas förmenande torde vad som härvid framkommit
motivera en revision av hithörande bestämmelser, i syfte att ovan anmärkta
missförhållanden i den nuvarande organisationen undanröjas.»
Förklaringar hava avgivits av samtliga länsstyrelser (Del III sid. 157—
214) och överståthållarämbetet (Del III sid. 406).
Vad revisorerna anfört beträffande ersättningen till automobilbesiktningsmännen,
har riksdagen funnit vara värt synnerligt beaktande. Enligt riksdagens
mening måste nämligen de ersättningar, som, på sätt utredningen
ger vid handen, under de senaste åren utgått till ifrågavarande besiktningsmän,
anses i vissa fall vara alltför höga. Även revisorernas erinringar i
övrigt, särskilt i avseende å den nuvarande valfriheten mellan olika besiktningsmän,
anser riksdagen värda att upptagas till närmare undersökning.
Med anledning härav har riksdagen ansett sig höra göra framställning hos
Eders Kungl. Maj:t om vidtagande av de åtgärder beträffande de av Eders
Kungl. Maj .t meddelade föreskrifterna i ämnet, som av revisorernas uttalande
må anses påkallade.
I detta sammanhang har riksdagen velat erinra om att riksdagen jämväl
i sin skrivelse nr 190 framhållit, att frågorna om sänkning av besiktningsavgifterna
och om ändring i grunderna för beräknande av besiktningsmännens
arvoden borde utan avvaktan å en allmän revision av motorfordonsförordningen
bliva föremål för Eders Kungl. Maj:ts övervägande.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning och vidtaga de åtgärder, som härav
kunna föranledas, beträffande de av revisorerna i deras berättelse behandlade
frågorna rörande automobilbesiktningsväsendet.
5:o)
Den rättsliga vården av kronans fasta egendom.
Undei finansdepartementet, § 50, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för den rättsliga vården hos de särskilda ämbetsmyndigheterna av kronans
fasta egendom (Del III sid. 88—100).
Riksdagens skrivelse Nr 225.
p
Härtill hava revisorerna anknutit följande allmänna uttalanden:
»Vad som av revisorerna anmärkts beträffande vissa av de egendomsförvaltande
verkens handhavande av den rättsliga omvårdnaden av kronans
fasta egendom synes revisorerna vara av så allvarlig beskaffenhet, att revisorerna
anse sig böra påyrka, att en allmän revidering av ämbetsverkens
fastighetsförvaltning snarast äger rum. Det synes revisorerna, som om kammarkollegii
utredning av den 6 maj 1925 därvid bör tagas till utgångspunkt
för de vidare åtgärderna i saken. En dylik revidering synes revisorerna
främst böra gå ut på uppläggande av fastighetsliggare, innehållande
fullständiga och autentiska uppgifter rörande kronans fastigheter. Dessa
liggare böra, såsom av kammarkollegium framhålles, utgöra grundvalen för
övriga ekonomiska eller tekniska liggare eventuellt för en bokföring ifråga
om kronans fastigheter i enlighet med vad ovannämnda byggnadssakkunniga
framhållit närmast beträffande fastigheterna inom Stockholms stad.
Liggarna synas revisorerna böra upprättas i överensstämmelse med kammarkollegii
härovan oinförmälda utredning, därvid revisorerna i likhet med
kollegium funnit, att det av vattenfallsstyrelsen tillämpade systemet bör,
med de modetikationer, som erfordras av de särskilda förhållanden, som
kunna förefinnas vid de olika verken, kunna utgöra förebild för äganderättshandlingarnas
ordnande och registrerande. Härom liksom angående
äganderättshandlingarnas förvarande i brandfria lokaler synas generella och
enhetliga bestämmelser böra meddelas. Med anledning av vad som förekommit
beträffande de ovan nämnda militära verken vilja revisorerna slutligen
ifrågasätta, huruvida icke inom vissa tidsperioder återkommande inspektion
av de egendomsförvaltande verkens äganderättshandlingar bör äga
rum, förslagsvis genom kammarkollegiets advokatfiskal sämbete. *
Förklaringar hava avgivits av följande myndigheter, nämligen
fångvårdsstyrelsen (Del III sid. 218 och 219),
arméförvaltnings fortifikationsdepartement (Del III sid. 219—224),
marinförvaltningen (Del III sid. 224—229),
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Del III sid. 229 och 230) samt
telegrafstyrelsen (Del III sid. 230).
Av vad revisorerna anfört, synes framgå, att synnerligen betänkliga
brister förefinnas i fråga om den rättsliga vården av kronans fasta egendom.
Enligt riksdagens mening bör det vara till fördel för kronans fastighetsförvaltning
i allmänhet, om ett enhetligt system för uppläggandet av register
över de fastigheter, som förvaltas av de olika verken och myndigheterna,
snarast möjligt kunde komma till stånd. I ett dylikt register torde jämväl
kunna upptagas erforderliga anteckningar rörande de inteckningar, som eventuellt
belasta fastigheterna i fråga.
En utredning rörande dessa spörsmål synes riksdagen vara önskvärd. I
samband härmed torde jämväl böra tagas under övervägande, huruvida det
icke kunde anses lämpligt, att vissa allmänna bestämmelser av Eders Kungl.
Maj:t utfärdades rörande huvudgrunderna för de särskilda verkens fastighetsförvaltning.
10
Riksdagens skrivelse Nr 225.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder för åstadkommande av större ordning och
enhetlighet i fråga om den rättsliga vården av kronans fastigheter.
(ko)
Placeringen av vissa kapitaltillgångar.
Under finansdepartementet, § 51, hava revisorerna lämnat en redogörelse
för av statskontoret, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, statens pensionsanstalt
och postsparbanken verkställda kapitalplaceringar (Del I sid.
101—111).
Härtill hava revisorerna, som i sin berättelse intagit en tablå rörande
vissa kapitalplaceringar, anknutit följande uttalande:
»Såsom av den här lämnade redogörelsen framgår har den utlåningsverksamhet,
staten enbart med anlitande av här ifrågavarande kapitalmedel bedriver,
nått en synnerligen betydande omfattning. Det är härvid att märka,
att denna kreditgivande verksamhet sönderfaller i två till arten skilda
huvudgrupper, nämligen dels sådan utlåning, som med stöd av statsmakternas
beslut äger rum med huvudsyfte att befrämja allmännyttiga sociala och
liknande ändamål och till industriens och näringslivets understödjande och
förkovran, och dels sådana lån, som mera hava karaktären av rena kapitalplaceringar
för medlens förräntning. Till den förra gruppen, för vilken
disponeras den större delen av berörda kapitalmedel, äro att hänföra lån till
kommunala korporationer, diverse företag (även centralkassor för jordbrukskredit)
och enskilda personer ävensom i ej oväsentlig grad aktieplaceringarna.
Till den senare gruppen åter torde få räknas obligations- och inteckningslånen,
i viss mån aktieförvärven samt placeringen hos privata bankinstitut.
Givet är, att det för det allmänna äger en utomordentlig betydelse, att
de maktpåliggande uppgifter, som i förevarande hänseenden påvila ovannämnda
ämhetsmyndigheter, handhavas med den största möjliga omtanke
och noggrannhet och så, att medlen komma att verkligen tjäna de syften,
som med dem avsetts. Det kan icke förnekas, att vissa svårigheter härutinnan
föreligga i det förhållandet, att berörda låneverksamhet under nuvarande
organisationsformer är splittrad på ett flertal händer, varigenom lätt
—- i händelse av bristande samverkan mellan de olika myndigheterna — en
viss planlöshet i medelsförvaltningen kan göra sig gällande. Härtill kommer,
att verksamhetens väldiga räckvidd och dess uppdelning på flera förvaltningsorgan
givetvis försvårar en mera ingående kontroll och realgranskning
från statsmakternas sida i fråga om det sätt, varpå myndigheterna
fullgöra hithörande åligganden. Klart är, att för en institution av det slag
riksdagens revisorer utgöra, det icke kan vara möjligt att åstadkomma en
effektiv granskning över hela verksamhetsområdet. Med den tid, som står
revisorerna till buds, nödgats de ofta och särskilt i detta fall, att upptaga
allenast vissa sidor eller detaljer till närmare prövning.
I de två efterföljande paragraferna skola revisorerna närmare sysselsätta
sig dels med den utlåning, som av ifrågavarande ämbetsmyndiglieter skett
mot säkerhet av fastighetsinteckning, dels ock med statskontorets utlåning
av medel från vissa statens utlåningsfonder. I övrigt vilja revisorerna i
11
Riksdagens skrivelse Nr 225.
nu förevarande sammanhang inskränka sig till vissa erinringar i anknytning
till innehållet i ovanstående tablå.
Vad angår de medel, som ifrågavarande myndigheter hava att i förräntningssyfte
placera, tillämpas beträffande de särskilda institutionerna bestämmelser
av inbördes mycket skiftande innehåll. För statskontoret gäller i
detta hänseende ett kungl. brev av den 31 augusti 1877. som sedan dess icke
undergått ändring, annat än på eu viss punkt genom nådigt brev den 3
maj 1918. De föreskrifter, som här givas för statskontorets placeringsverksamhet,
te sig numera i hög grad föråldrade och synas tarva en snar omarbetning.
Vi skola närmare återkomma till deras innehåll i nästföljande
paragraf. Så inycket kan dock alltid nämnas till belysande av nyss antydda
förhållande, att det enligt omförmälda brev är statskontoret medgivet
att till fondernas förräntande inköpa norska, tyska, franska eller engelska
statspapper, och att denna bestämmelse varit gällande under hela den förflutna
av världskriget förorsakade krisperioden, ehuruväl den av verket icke
tillämpats, samt vidare att verket vid utlåning mot inteckning i stadsfastighet
icke är skyldigt att anpassa lånen annorledes än efter fastigheternas
brandförsäkringsvärde, således utan hänsyn till taxeringsvärden. Någon
skyldighet för verket att vid utlåning mot inteckning genom sakkunnig
värdering övertyga sig om fastigheternas verkliga värde föreligger heller
icke. Gränsen för denna senare utlåning är angiven till av brandförsäkringsvärdet,
när det gäller fastigheter i Stockholms stad, och till 1 av
medeltalet av de sistförflntna 10 årens taxeringsvärden, när det gäller jordegendomar
å landet. Vad åter beträffar pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten
är i sistnämnda hänseende gränsen fastställd till 50 procent
av senast fastställda taxeringsvärde eller (10 procent av sådant värde, som
efter särskild värdering fastställes av vederbörande förvaltningsmyndighet,
under det att för postsparbanken i motsvarande fall gäller, att lan mot inteckning
må lämnas i sådan fastighet, som med hänsyn till läge, ytinnehåll,
brandförsäkring och avkastning prövas innebära fullgod säkerhet, dock icke
till högre belopp än att inteckningen ligger inom */3 av taxeringsvärdet.
Bestämmelserna av år 1887 medgiva icke statskontoret rätt att utlämna lån
mot skuldförbindelse, utfärdad eller garanterad av kommun, varemot sådan
befogenhet tillkommer övriga här omförmälda myndigheter, dock ej statens
pensionsanstalt annat än inom en viss gräns och endast för visst ändamål
(skolhusbyggnad). Endast vissa av verken äga utlämna lån till centralkassor
för jordbrukskredit. För statens pensionsanstalt gäller, såsom tidigare
sagts, den specialbestämmelsen, att, frånsett viss del av dess kapitaltillgångar,
dessa i övrigt skola överlämnas såsom lån till riksgäldskontoret.
De nu anförda exemplen torde giva tillräcklig inblick i placeringsföreskrifternas
växlande innebörd. Enligt revisorernas mening är en revidering
av desamma påkallad, i syfte att större enhetlighet härutinnan må
ernås. Därvid synas särskilt bestämmelserna om utlämning av lån mot
fastighetsinteckning böra bliva föremål för vissa ändringar, en fråga, pa
vilken vi emellertid skola närmare ingå i nästföljande paragraf.
I fråga om förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden gäller den särbestämmelsen,
att medel bland annat kunna redovisas i lån till företag, som
äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan och som
enligt pensionsfullmäktiges prövning anses erbjuda »nöjaktig» säkerhet.
Intill högst en fjärdedel av de för placering avsedda medlen må redovisas i
dylika lån. I anledning härav anse sig revisorerna böra framhålla, att
dessa lån på grund av den mindre stränga fordran på beskaffenheten av
12
Riksdagens skrivelse Nr 225.
säkerheten för desamma kunna komma att innebära betydande ekonomiska
risker. Enligt vad revisorerna inhämtat hava emellertid placeringar av
sistberörda art hittills skett endast i undantagsfall och till jämförelsevis
ringa belopp. Vid utgången av senaste budgetår voro sålunda 806,000 kronor,
motsvarande 0.2 7 procent av fondens totalbelopp, placerade på detta sätt.
Den ovan anförda specialbestämmelsen för statens pensionsanstalt om överlämnande
såsom lån till riksgäldskontoret av viss del av dess kapitalmedel
ger revisorerna anledning fästa uppmärksamheten på de betydande summor,
som av statsmedel innestå i privata bankföretag. Revisorerna vilja ifrågasätta,
huruvida icke en liknande föreskrift, som den nyss åberopade, borde
meddelas jämväl beträffande övriga här avsedda myndigheter. Visserligen
vilja revisorerna icke göra gällande, att man härvid borde låta bestämmelsen
erhålla samma räckvidd som för statens pensionsanstalt, vars kapitaltillgångar
till huvudsaklig del skola placeras på ovan angivna sätt. Men
med en starkare begränsning och under iakttagande att övergången till en
dylik ordning icke göres på sådant sätt, att den inverkar störande på förhållandena
å den allmänna penningmarknaden, synes en föreskrift av här
antydd art för staten kunna innebära avsevärda fördelar, då härigenom dess
eget lånebehov skulle kunna till eu dol tillgodoses. Frånsett detta spörsmål
torde det vara ett befogat anspråk, att staten, med hänsyn till att den i så
stor omfattning permanent ställer medel till de privata bankinrättningarnas
förfogande, härför erhåller en något förmånligare räntegottgörelse än vad
hittills synes vara vanligt. I sådant syfte synas åtgärder från de förvaltande
statsinstitutionernas sida påkallade, allt dock under behörigt hänsyntagande
till att intet eftergives i fråga om placeringarnas trygghet. I detta sammanhang
kunna revisorerna icke underlåta att betona vikten av att stor varsamhet
iakttages vid placeringar av detta slag, och att följaktligen icke,
såsom i ett av de föreliggande fallen skett, hela eller i det närmaste hela
det kontanta tillgodohavandet för ett verk hålles innestående i ett enda
bankinstitut.
Slutligen må ett förhållande beröras, som har avseende på redovisningen
i statskontorets räkenskaper av vissa aktieposter, vilka synas bokförda i
några fall till värden, understigande och i några fall överstigande de verkliga.
Då det emellertid ur statsfinansiell synpunkt torde vara önskvärt, att
statens kapitaltillgångar utan undantag bokföras till belopp, som motsvara
de verkliga värdena, synes revisorerna en rättelse i berörda hänseende böra
vidtagas.»
Förklaring i ärendet har avgivits av statskontoret, som i fråga om revisorernas
under § 51 gjorda uttalande anfört följande:
»I § 51 hava revisorerna, i sammanhang med en mera allmänt hållen
redogörelse för såväl statskontorets som eu del andra större penningförvaltande
verks kapitalplacering och de härför gällande föreskrifterna, beträffande
särskilt statskontoret framhållit, att nämnda föreskrifter numera
te sig i hög grad föråldrade och synas tarva en snar omarbetning. Statskontoret
vill med anledning härav till en början erinra, att dessa föreskrifter,
på sätt av revisorerna ock omförmälts, huvudsakligen innehållas i kungl.
brevet den 31 augusti 1877. Enligt berörda brev skola de av statskontoret
förvaltade fondmedlen göras fruktbärande i främsta rummet genom inköp av
obligationer, utställda av riksgäldskontoret, av Allmänna hypoteksbanken,
Svenska hypoteksföreningar, Bruksägarnas hypotekskassa eller av allmänna
13
Riksdagens skrivelse Nr 225.
verk ocli inrättningar eller kommuner, som till sådana förbindelser utgivande
erhållit nådigt tillstånd ocli vilkas finansiella ställning fortfarande
synes bereda långivaren tillräcklig säkerhet, varjämte det för statskontoret
är medgivet att inköpa norska, danska, tyska, franska eller engelska statspapper.
För den händelse värdepapper av nu anfört slag icke stå att erhålla
till pris, soin synes förenligt med tillbörligt avseende å medlens ränteavkastning,
äger statskontoret utlämna lån med förbehåll av återbetalning
inom viss tid efter uppsägning, ej överskjutande sex månader, eller lån pa
bestämd tid av högst ett år, emot säkerhet vare sig av sådana värdepapper,
som få för fondernas räkning inköpas, eller av inteckning, fastställd i stenhus
i Stockholm, beläget å fri och egen grund samt för all framtid brandförsäkrat
i stadens brandförsäkringskontor, eller ock i jordegendom inom
Stockholms stads område eller å landet. Det belopp, vartill sådan fastighet
belånas, må i allmänhet icke överstiga för stenhus i Stockholm tredjedelen
av 1) ra nd försök rings värdet och för jordegendomen tredjedelen av medeltalet
av de sist förflutna tio årens taxeringsvärde, där ej statskontoret på grund
av särskilda omständigheter skulle finna inteckningar, överskjutande detta
värde, i något fall innebära fullgod säkerhet. De medel, som icke genast
kunna på förenämnda sätt göras fruktbärande, skola insättas å räkning i
Sveriges riksbank.
Sedermera har emellertid Eders Kungl. Maj:t beträffande de fonder, som
tillförts statskontoret för förvaltning, efter framställning av statskontoret,
medgivit ämbetsverket rätt att, i avvaktan på annan placering, insätta
kapitalmedel i bankinrättning med av Eders Kungl. Maj:t fastställd bolagsordning.
Genom beslut den 3 maj 1918 fann Eders Kungl. Maj:t gott förordna, att
statskontoret skulle äga att, med iakttagande av de i nådiga brevet den 31
augusti 1877 i övrigt föreskrivna villkor och bestämmelser, efter prövning
i varje särskilt fall utlämna lån mot inteckning, fastställd i stenhus i
Stockholm, beläget å fri och egen grund samt för all framtid försäkrat i
Stockholms stads brandförsäkringskontor eller annan försäkringsinrättning,
som av statskontoret ansåges i förevarande avseende erbjuda betryggande
säkerhet.
Då statskontoret i det följande återkommer till fragan om utlåning mot
inteckning i fastighet, vill statskontoret här beträffande övriga placeringar
framhålla, att, då statskontoret icke har något tillgodohavande i utländska
statspapper och denna planeringsmöjlighet icke veterligen i ämbetsverket
ifrågakommit, från statskontorets sida intet är att erinra mot att medgivandet
om inköp av dylika papper må utgå ur placeringsföreskrifterna.
Att kommunlån icke i annan form än av obligationslån upptagits bland
statskontorets placeringsmöjliglieter torde bero på att vanliga kommunlån
mot revers i allmänhet äro bundna under en längre amorteringstid, vilket
icke lämpar sig för de under statskontorets förvaltning stående fonderna.
I fråga om flen av revisorerna omnämnda möjligheten att låta fonderna
förräntas genom att riksgäldskontoret för statens räkning upplånat medlen,
vill statskontoret hänvisa till sitt utlåtande den 18 december 1924 i anledning
av de i samma års revisionsberättelse gjorda uttalanden angående
förvaltningen av vissa fondmedel. Statskontoret framhåller där, hurusom
en sådan placering visserligen kunde synas ligga nära till hands, men
att då statskontoret, med hänsyn till de ändamål, de under dess förvaltning
ställda fonderna hade att tillgodose, för de utlånade medlen måste
14
Riksdagens skrivelse Nr 225.
betinga sig högsta möjliga ränta och i varje fall en ränta, motsvarande
den, som genom annans betryggande placering kunde erhållas, riksgäldskontoret
knappast torde bliva betjänt med en dylik upplåning, varemot
statskontoret, då tillfälle därtill yppade sig, kunde såsom hittills vid mera
fasta placeringar utnyttja de obligationslån riksgäldskontoret upptoge.
Jämväl de övriga penningförvaltande verk, beträffande vilka motsvarande
anordning ifrågasatts, kunde icke förorda åtgärd i sådan riktning och
revisorernas förslag föranledde intet uttalande från statutskottets eller
riksdagens sida.
Slutligen hava revisorerna i § 51 anmärkt, att i statskontorets räkenskaper
vissa aktieposter synas vara bokförda i några fall till värden understigande
och i några fall överstigande de verkliga. De aktier, som här
avses, lära vara aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag å nominelt
40 miljoner, i Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet å nominellt 29 miljoner,
i Aktiebolaget Jordbrukarbanken å nominellt 15 miljoner, i Ostkustbanans
aktiebolag å nominellt 15 miljoner samt i Svenska Stenkolsaktiebolaget
Spetsbergen å nominellt 2 miljoner kronor. Av ifrågavarande
aktier äro aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, i enlighet med
Eders Kungl. Maj:ts, efter framställning av statskontoret, den 22 augusti
1913 meddelade beslut, bokförda till ett värde av etthundra miljonor kronor,
under det att Övriga aktier bokförts till ett belopp i det närmaste motsvarande
det nominella.
Att det värde, vartill Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolets aktier
upptagits, understiger det verkliga torde i betraktande av den utdelning,
som å berörda aktier erhållits, vara tydligt. Då avkastningen emellertid
synes bliva ganska växlande och lämpligheten av att vidtaga en successiv
reglering av ifrågavarande kapitalvärden med hänsyn tagen till dessa
växlingar torde kunna ifrågasättas, har statskontoret icke hittills funnit
skäl föreligga att hos Eders Kungl. Maj:t utverka föreskrift om med vilket
värde ifrågavarande aktier böra i räkenskaperna upptagas.
Även beträffande övriga aktieposter synes det, enligt statskontorets mening,
knappast lämpligt att ännu vidtaga några förändringar med avseende
å bokföringsvärdena. Av någon vidare praktisk betydelse lärer det icke
heller kunna anses vara. Statskontoret skall emellertid icke underlåta att
vid lämplig tidpunkt och när möjlighet förefinnes att med någon större grad
av säkerhet beräkna värdena av ifrågavarande aktieposter, underställa frågan
om aktiernas bokföringsvärde Eders Kungl. Maj:ts prövning.»
Förklaringar hava vidare avgivits av följande ämbetsverk, nämligen:
generalpoststyrelsen (Del III sid. 238—249),
pensionstyrelsen (Del III sid. 240—244),
statens pensionsanstalt (Del III sid. 244) samt riksförsäkringsanstalten
(Del III sid. 245-251).
Pensionsstyrelsen har i nämnda förklaring bland annat beträffande lån
mot säkerhet av inteckning i fastighet anfört, att styrelsen icke ville förneka,
att genomförandet av större enkelhet i bestämmelserna skulle kunna
vara till fördel, om därmed tillika åsyftades att erhålla mera betryggande
garantier för ett riktigt utmätande av belåningsgränsen. Erfarenheten syntes
hava visat, att särskilt under de senare åren taxerings- och brandförsäkringsvärdena
icke alltid utgjort tillförlitliga uttryck, åtminstone ur belåningssynpunkt,
för en fastighets verkliga värde. För ett riktigt bedömande
15
Riksdagens skrivelse Nr 225.
härav borde 110g enligt styrelsens mening i allmänhet erfordras besiktning
och värdering av sakkunniga personer.
Under finansdepartementet § 52 hava revisorerna jämväl behandlat frågan
om lån mot säkerhet av inteckning lämnade av statskontoret, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen och postsparbanken (Del I sid. 107—111).
Revisorerna hava härom anfört bland annat följande:
»De iakttagelser, revisorerna gjort beträffande de i denna paragraf avsedda
lån, hava slutligen givit revisorerna anledning betona önskvärdheten
av en omarbetning av härutinnan gällande placeringsbestämmelser. Såsom
redan förut framhållits, böra föreskrifterna för de olika verken bringas till
större överensstämmelse inbördes. Därvid synes det nödvändigt att stadga
skyldighet för vederbörande verk att låta anställa sakkunnig besiktning och
värdering av till belåning ifrågasatta fastigheter. Vidare bör uppmärksammas,
att de för pensionsförsäkringsfonden och riksförsäkringsanstalten
gällande bestämmelserna, att lån må beviljas inom 50 procent av senast
fastställda taxeringsvärdet eller 60 procent av efter särskild värdering fastställt
värde, icke synas fullt betryggande. Jämväl i de fall, där särskild
värdering skett, synes det nämligen erforderligt att göra belåningsgränsen
avhängig av taxeringsvärdet. I detta hänseende synes lämpligt att fastställa
en något lägre gräns än den som för närvarande gäller för postsparbanken,
sålunda att under inga förhållanden 50—60 procent av taxeringsvärdet
må överskridas. Revisorerna vilja erinra om att Kungl. Maj:t funnit
skäl föreligga att meddela liknande bestämmelser i fråga om enskilda liypoteksinrättningar.
»
De av generalpoststyrelsen, pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten
i detta ämne avgivna förklaringarna återfinnas under de här ovan avgivna
yttrandena. Beträffande statskontorets i denna fråga avgivna förklaring får
utskottet hänvisa till revisionsberättelsen (Del III sid. 233—234).
Av revisorernas uttalanden och myndigheternas däröver avgivna förklaringar
synes framgå, att mycket olikartade föreskrifter för närvarande gälla
beträffande statens medelsplaceringar. I vissa fall måste också bestämmelserna
ifråga anses otidsenliga och föråldrade. Så synes framför allt vara
fallet med föreskrifterna i kungl. brevet den 31 augusti 1877 rörande grunderna
för de av statskontoret verkställda placeringarna av fondmedel. Riksdagen
har därför ansett det vara önskvärt, att en omarbetning sker av de
för de olika ämbetsverken gällande föreskrifterna angående kapitalplacering,
varvid de av revisorerna härutinnan angivna synpunkterna torde böra tagas
under närmare omprövning. Beträffande särskilt statskontoret vill riksdagen,
med hänsyn till att några av de största fonderna, vilkas tillgångar skola
placeras i den ordning varom nu är fråga, draga sina inkomster från landets
olika delar, medan kapitalplaceringen nu i allt väsentligt sker inom huvudstaden,
framhålla, att det synes böra tagas under övervägande, huruvida
icke en utvidgning bör ske av den statskontoret redan nu tillerkända rätten
att i viss utsträckning placera medel i kommunala lån.
Riksdagens skrivelse Nr 225.
l(i
I anslutning till vad pensionsstyrelsen i sin ovan nämnda förklaring anfört
rörande genomförandet av större enhetlighet i bestämmelserna om lån
mot säkerhet av inteckning i fastighet i avsikt att erhålla mera betryggande
garantier för ett riktigt utmätande av belåningsgränsen, har riksdagen
beslutat hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning om vidtagandet av åtgärder
i sådant hänseende. Erfarenheterna under de senaste åren synas
nämligen hava visat, att fastigheternas taxerings- och brandförsäkringsvärden,
vilka nu ofta torde huvudsakligen hava legat till grund för bestämmandet
av lånebeloppen, icke alltid utgjort tillförlitliga uttryck för fastighetens
verkliga värde ur belåningssynpunkt,
Att nu närmare angiva riktlinjerna för den omarbetning av gällande
bestämmelser om placering av vissa kapitaltillgångar, som sålunda ifrågasatts,
har riksdagen icke ansett lämpligt, utan synes en ingående utredning
härom böra ske. Vid denna torde böra beaktas vad revisorerna och ämbetsverken
beträffande detta spörsmål anfört. T samband härmed torde jämväl
den av revisorerna berörda frågan om bokföringsvärdena av vissa tillgångar
böra undersökas.
Då riksdagen alltså anser sig böra göra framställning om vissa ur principiell
synpunkt mera betydelsefulla ändringar i nu tillämpade placeringsbestämmelser,
har riksdagen icke funnit skäl föreligga att, utöver vad som
ovan skett, ingå på och uttala sig i fråga om de av revisorerna gjorda erinringarna
rörande speciella placeringar av fondmedel.
På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder för ernående av större enhetlighet och mera
tidsenliga föreskrifter beträffande grunderna för den olika verk och myndigheter
åliggande placeringen av statsverkets med därtill hörande fonders
kapital.
Stockholm den 28 maj 1927.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.