Riksdagens skrivelse Nr 184.

1

Nr 184.

Godkänd av första kammaren den 11 maj 1927.
Godkänd av andra kammaren den 11 maj 1927.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till allmänt resereglemente jämte
i ämnet väckta motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 86.)

Till Konungen.

Uti en till riksdagen avlåten, den 22 februari 1927 dagtecknad proposition
(nr 190) har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av det vid propositionen
fogade statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
godkänna följande

Förslag

till

Allmänt resereglemente.

1

Där vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden ersättning skall
utgå, äger vederbörande förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller
varder stadgat, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller
finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare
vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta
reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.

2 %.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. l''i sand. Nr 18b.

1

2

Riksdagens skrivelse Nr 184.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg........................J

Fartyg .......................{

Luftlartyg ..................

Spårväg........................

Omnibus ....................|

Taxeautomobil

Motorcykel, av förrätt-!
ningsman personligen!
drivet resdon eller för-]

flyttning till lots ......)

Annat färdsätt än ovani
nämnts...................../

Avgift för 1 plats
i I klass

Avgift för enskild hytt
med högst 2 liggplatser
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Avgift för 1 plats
i II klass

^Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Avgift för 1 plats
i III klass

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass
än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning
av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke ersättning
för dyrare plats än som verkligen använts.

Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes
i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad till högre
belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser
tillkommer honom, äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig
hava utgivit.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

Traktamentsklasser

A | B

C

D

E

F

16 kronor
9 »

14 kronor
8 »

12 kronor

7

10 kronor
6 »

8 kronor
5

6 kronor
4 »

Tillhopa för dygn

25 kronor

22 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor

10 kronor

Dygnet räknas från midnatt.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 förmiddagen
och midnatt, med natt den övriga delen av dygnet.

3 §.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman
är att hänföra.

Riksdagens skrivelse Nr 184.

3

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan
tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga
om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,
åtnjuter under resa för tillträdande av förordnandet ersättning efter den befattning,
han sålunda har att bestrida, varemot vid återresa ersättning utgår
efter hans egen befattning.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre
tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår med hänsyn tagen till den
väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen
icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått,
därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med
avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet
av denna sammanlagda kostnad må hänsyn tagas jämväl till sådan förmån,
som förrättningsmannen vid sistnämnda färdsätt ägt åtnjuta och kunnat
begagna, varjämte må tagas i beräkning ej blott traktamente, även om
sådant icke av statsmedel utgår till förrättningsmannen, utan ock, i det
fall att förrättningsmannen äger avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg,
spårväg eller omnibus, den resekostnadsersättning, som vid färd
med sådant fortskaffningsmedel skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet
icke förelegat.

Förrättningsman är icke på grund av bestämmelserna i detta reglemente
pliktig att färdas med luftfartyg.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor
icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med
omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit
återkommer.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de därav
föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden för
statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för färd, som ej överstiger 1 kilometer.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg eller
omnibus utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom
stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages
med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och
ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning
jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda området.

4

Riksdagens skrivelse Nr 184.

6 *.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.
I dylikt fall må jämväl den vid användande av omnibus eller taxeautomobil
utgående särskilda ersättningen av 10 öre per kilometer beräknas
för samma väglängd.

Vid beräkning av resekostnadsersättning enligt detta reglemente räknas
överskjutande del av kilometer såsom hel kilometer.

7 *.

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett
kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning
icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan
biljett skolat tillkomma förrättningsmannen. Om sådan förhandsberäkning
icke varit möjlig, men det sedermera visar sig, att biljett av nyssnämnd
beskaffenhet kunnat begagnas, bör anteckning härom göras i reseräkningen.

8 §.

1 mom. Hava vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning
deltagande personer att färdas samma väg, och användes därvid icke fortskaffningsmedel,
som tillhör någon av förrättningsmannen, skall den främste
bland förrättningsmännen, där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att
nedbringa resekostnaden, anskaffa för samtliga förrättningsmän erforderliga
fortskaffningsmedel. Det ankommer å nämnde förrättningsmän att meddela
i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser, såsom rörande färddeltagarnas
fördelning på åkdon eller båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega,
beställningspenningar och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän
av främste förrättningsmannen. Därjämte äger envar förrättningsman
uppbära en ersättning av 10 öre per kilometer.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, förutom resekostnadsersättning
för egen resa enligt 2 § 1 mom., gottgörelse med 10 öre per kilometer
för varje medresande förrättningsmän. Till envar av sistnämnda
förrättningsmän utgår i sådant fall en resekostnadsersättning av 10 öre per
kilometer.

9 §•

Där ej enligt gällande taxa förrättningsmän är befriad från erläggande av
bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av honom
erlagd dylik avgift.

Riksdagens skrivelse Nr 184. 5

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar
dubbelt traktamente för en natt och i intet fall med mera än 12 kronor.

Om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall
resekostnads- och traktamentsersättning beräknas såsom hade förrättningen
eller resan fortgått utan dylikt avbrott.

11 §.

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsman nattetid
begagnat sådan plats.

12 §.

Har förrättningsman vid färd med taxeautomobil för återresa från förrättning
använt samma fordon som för bortresan, äger han tillgodonjuta den
besparing i resekostnad, som härigenom kan uppstå.

13 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning till fots eller
medelst resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av
förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14 §.

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för befordran av
redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han
för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han, därest vikten av
sådan utrustning uppgår till minst 5 kilogram, undfå ersättning dels vid
färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av sagda utrustning såsom
resgods, dels ock för vad han styrker sig därutöver hava i sådant avseende
utgivit.

Om ersättning för befordran av effekter till eller från sjökommendering
förordnar Kungl. Maj:t.

Förrättningsman, som vid förflyttning till fots måst anlita vägvisare eller
för forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda
bärare, äger undfå ersättning för vad han styrker sig hava för sådant ändamål
utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus
då, utom i fall som avses i 8 §, transportmedel enligt gällande bestämmelser
kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då biljett för resan genom vederbörande
myndighet utan kostnad för förrättningsmannen anskaffas, utgår
icke resekostnadsersättning.

6

Riksdagens skrivelse Nr 184.

16 §.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,
där han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande
av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från
förrättningsstället.

Om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter
uppehåller sig å annan ort än nu sagts, utgår ersättning, såsom om resa
företagits från förrättningsmannens stationeringsort eller, om sådan icke är
för honom bestämd, från hans bostad.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej
berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets
gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt
utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för
färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning för resa
dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället, om
förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt uppdrag
där kvarstannar.

17 §.

Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som det åligger
förrättningsman att verkställa på grund av innehavande befattning och som
utföres å hans bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande
3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller därmed jämförligt
samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom vilket han har sin
bostad eller tjänstgöring.

18 §.

I de fall, då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller
kostnadsfri inkvartering eller på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg
eller liggplats å fartyg, utgår icke traktamente för natt.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar
utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och trakta -

Riksdagens skrivelse Nr 184.

7

mentsersättningen för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.

21 §.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av den,
som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente för
dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman
under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han att av
statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet för
dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22 §.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,
må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet
lämnas honom.

23 §.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen
ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning
och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet samt den vagnsklass
å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits; ävensom

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen
i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räkningar
foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om
dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24 §.

Räkning å resekostnads- ocli traktamentsersättning bör, där hinder icke
möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter
det resan eller förrättningen avslutats, eller, om förrättningsmannen avgiver
reseräkningar kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock
skall, därest förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare
tid, som av vederbörande myndighet må fastställas.

8

Riksdagens skrivelse Nr 184.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig
uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente
bör utgå.

26 §.

Om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden
utom rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente
än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente
uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet uppbäras
från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till hamn eller
station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet
efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1927.

Uti två inom riksdagen väckta motioner (II: 337 och 341) har därjämte
förslagits,

dels, i motionen II: 337, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i
Kungl. Maj:ts proposition, nr 190, med förslag till allmänt resereglemente,
2 §, att resekostnadsersättning för färdsätt: »Annat färdsätt än ovan
nämnts» måtte fastställas att utgå med 40 öre per km. lika för alla tre
reseklasserna;

dels ock, i motionen II: 341, att riksdagen för sin del måtte besluta,

att § 18 i det förslag till allmänt resereglemente, som finnes intaget i
Kungl. Maj:ts prop. nr 190 skall erhålla följande lydelse: »I de fall —
— — — för natt. Dock må till förrättningsman utgå ersättning för
bevisligen erlagd betalning för nattlogi, dock högst med nattraktamentets
belopp, i de fall, då under någon del av natten nattlogi tagits före eller
efter begagnande av sådan sovplats å tåg eller liggplats å fartyg.»

I samband med Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag har riksdagen
ansett sig böra till behandling upptaga vad riksdagens år 1926 församlade
revisorer under § 64—70 anfört rörande av dem gjorda iakttagelser i fråga
om tillämpningen av bestämmelserna om rese- och traktamentsersättning åt
befattningshavare i statens tjänst (Revisionsberättelsen del I sid. 136—143).

Under § 64 hava revisorerna behandlat frågan om -planläggningen av
tjänsteresor och därvid gjort bl. a. följande uttalanden:

»Revisorerna hava ansett det äga intresse, att vid räkenskapsgranskningen
något närmare undersöka det sätt, på vilket planläggningen av befattningshavarnas
tjänsteresor i allmänhet ägt rum. Revisorerna hava därvid kommit
till den bestämda uppfattningen, att uti ifrågavarande hänseende åtskilliga
brister föreligga. Särskilt hava revisorerna fäst sig vid att befattnings -

Riksdagens skrivelse Nr 184.

9

liavare, vilken disponerar egen automobil, i mycket stoj- utsträckning planlägger
resorna så att automobilen därvid ständigt kan komma till användning
samt jämväl debiterar ersättning för detta fortskaffningsmedels användande,
ehuru resorna torde hava kunnat helt eller delvis med betydligt
mindre kostnad för statsverket ske med anlitandet av järnväg. Revisorerna
hava även lagt märke till att i åtskilliga fall resor företagits, vilka icke
kunna anses hava varit nödvändiga och vilkas värde i inspektionsliänseende
i varje fall ingalunda torde motsvara de kostnader, som resornas företagande
åsamkat statsverket. Det lärer knappast kunna förnekas, att ett flertal
resor, särskilt sommartiden, icke synas föranledda av verkligen förefintliga
behov.

För att hindra missbruk av denna art torde det vara lämpligt att för den
myndighet, som lämnar i uppdrag åt en befattningshavare att företaga
tjänsteresa, stadga skyldighet att i beslutet om resans företagande fullständigt
och specificerat angiva de platser, som skola besökas, ävensom de
närmare orsakerna till att resan anbefallts. Gällande resereglemente av
år 1925 innehåller visserligen i 23 § bestämmelse om att i räkning å resekostnad
och traktamentsersättning bland annat resans ändamål skall uppgivas,
men erfarenheten har givit vid handen att denna bestämmelse så
tillämpas att ändamålet allenast mera allmänt angives genom sådana uttryck
som: inspektion, undersökning, förrättning eller dylikt. Revisorerna anse
det vara av vikt att en kompletterande bestämmelse av ovannämnda innehåll
införes i resereglemente!.

I fråga om planläggningen av resorna synas från vederbörande myndigheters
sida i allmänhet tillräcklig kontroll icke utövas över sådana befattningshavare,
vilka det åligger att mera stadigvarande företaga tjänsteresor
i inspektionssyfte. Här vore det enligt revisorernas mening påkallat, att
förrättningsmännen ålades att regelbundet förete av dem uppgjorda resplaner
för lämplig tidsperiod framåt, samt att dessa planer av vederbörande myndigheter
underkastades noggrann granskning och even tull korrigering, innan
resorna finge företagas, varjämte bevis om resans överensstämmelse med den
fastställda planen borde åtecknas ingiven reseräkning, innan densamma överlämnades
till vederbörande för utbetalning. Revisorerna hava sig bekant
att detta förfarande sedan någon tid tillämpats i fråga om gymnastikinspektörernas
tjänsteresor samt att detsamma lämnat tillfredsställande resultat.
Jämväl i nu berörda hänseende hava revisorerna ansett sig böra framhålla
önskvärdheten av att i samband med ett nytt resereglemente en kontrollbestämmelse
av nämnda innebörd meddelas.»

I § 65 hava revisorerna berört frågan om kilometerpenningar och ifrågasatt
en revision av bestämmelserna härom.

Vidare hava revisorerna i §§ 66 och 67 behandlat frågor om debitering
av ersättning för kostnad för transport av redskap, instrument in. m. samt
om reseersättning för befattningshavare, som äro bosatta utom stationeringsorten.

Spörsmålet om användningen av egen automobil vid tjänsteresa har behandlats
i § 68, och revisorerna hava härom uttalat, bland annat, att beräkningsgrunderna
för debitering av ersättning vid färd med egen automobil
utgjorde ett exempel på det fåtal fall, då 1925 års resereglemente, beträffande
förrättningsmän med rätt att använda skjuts efter en häst, medfört ökade
resekostnader för statsverket i jämförelse med tidigare gällande bestäm -

10

Riksdagens skrivelse Nr 184.

melser. På grund av sina iakttagelser hade revisorerna ansett, att ifrågavarande
spörsmål borde ägnas särskild uppmärksamhet vid utarbetandet av
förslag till nytt resereglemente. För egen del framhöllo revisorerna, att det
i varje fall knappast syntes vara lämpligt, att, då egen automobil kommit
till användning, befattningshavare skulle äga uppbära kilometerpenningar.

Under §§ 69 och 70 hava revisorerna slutligen lämnat vissa uppgifter
rörande resekostnader i olika fall.

Departementschefen har i fråga om utfärdandet av nytt allmänt resereglemente
anfört följande:

»Då, såsom nyss nämndes, det nuvarande allmänna resereglemente! upphör
att gälla den 30 juni 1927, bör frågan om fortsatt provisorisk giltighet eller
definitivt antagande av reglementet, med de ändringar som anses böra däri
vidtagas, underställas nu pågående riksdag.

Då 1925 års riksdag beslöt att giva det då föreliggande förslaget till resereglemente
allenast provisorisk giltighet, anförde riksdagen —• såsom av
den lämnade redogörelsen framgår — att, innan reglementet definitivt fastställdes,
erfarenheter på olika områden borde samlas rörande reglementets
tillämpning. Förslaget inneliölle nämligen åtskilliga nya bestämmelser av
ganska stor räckvidd. Sålunda hade upptagits ett flertal nya färdsätt, och
en genomgående revision hade skett av bestämmelserna angående dagtraktamente.
Fn sådan ingående förändring i resereglementets föreskrifter måste
givetvis bliva av stor betydelse för statsförvaltningen i allmänhet och särskilt
för de myndigheter, som hade att verkställa granskning av ingivna
reseräkningar. Före definitivt reglementes fastställande borde jämväl erfarenhet
avvaktas rörande de ekonomiska konsekvenser i avseende å utgifterna
under anslagen till rese- och traktamentspenningar, som bleve en
följd av den ifrågasatta förändringen i resereglementets allmänna grunder.

Den tid av allenast något mer än ett och ett halvt år, under vilken det
nuvarande resereglemente! varit gällande, är givetvis väl kort för att medgiva
en bestämd uppfattning angående reglementets verkningar i olika hänseenden.
Samtidigt som åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna
framhållit detta, torde dock av de inkomna yttrandena få anses framgå, att
reglementet i stort sett väl fyllt sin uppgift, och de erinringar, som gjorts
i yttrandena, beröra i allmänhet icke de principer, som vunnit tillämpning
i reglementet, utan närmast olika detaljbestämmelser däri. De jämkningar,
som föreslås, avse också blott i ringare mån, att de nuvarande föreskrifterna
befunnits vara i och för sig mindre ändamålsenliga, utan
sammanhänga i första hand med ändrade faktiska omständigheter, främst
den starka utveckling, som motortrafiken de senaste åren tagit, och den
minskade betydelse, som i jämbredd härmed hästskjutsen kommit att erhålla
som fortskaffningsmedel.

Vad särskilt angår frågan om de ekonomiska konsekvenserna för statsverket
av 1925 års resereglemente tillåter jag mig erinra, att 1926 års
statsrevisorer i sin till nu pågående riksdag avgivna berättelse anfört, att
det synts revisorerna, som om reglementet medfört lägre kostnader än som
skulle hava utgått enligt tidigare gällande bestämmelser. Visserligen innebure
1925 års resereglemente en allmän höjning av traktamentsersättningen
för dygn, men detta motverkades av att befattningshavarna vid inplaceringen
i traktamentsklasser av Kungl. Maj:t placerats lägre än som
tidigare varit fallet. Uppdelningen av traktamentsersättningen i dag -

11

Riksdagens skrivelse Nr 184.

och nattraktamenten hade vidare varit ägnad att väsentligen nedbringa
traktamentskostnaderna. Ifråga om de egentliga resekostnaderna vore att
märka, att den omständigheten, att ersättning för färd i omnibus, motorcykel
in. m. enligt 1925 års reglemente Ange beräknas såsom färd med eu
häst, i någon mån föranlett en höjning i resekostnaderna i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag, men att i allt fall resekostnaderna i det hela blivit
väsentligt lägre än enligt 1907 års resereglemente. Den väsentligaste sänkningen
i resekostnaderna hade emellertid, förutom av den verkställda inplaceringen
i reselclasser, förorsakats därav, att befattningshavare i de högre
reseklasserna icke vidare ägde för färd debitera skjuts efter två hästar.

Statsrevisorernas uppfattning, att 1925 års resereglemente ur statsverkets
synpunkt verkat i kostnadsbesparande riktning, bestyrkes av en på mitt
föranstaltande gjord jämförande sammanställning av belastningen å huvudtitlarnas
allmänna anslag till rese- och traktamentskostnader för ett vart av
kalenderåren 1924 och 1926. Av denna sammanställning framgår, att den totala
belastningen i runda tal utgjorde under förstberörda år, då tidigare gällande
bestämmelser voro i kraft, 4,515,000 kronor och under sistnämnda år, då
1925 års resereglemente var tillämpligt, 3,864,000 kronor. Då det senare
beloppet med omkring 651,000 kronor understiger det förra, synes härav
framgå, att det nya resereglementet medfört en icke oväsentlig besparing
för statsverket. Påpekas må dock, att den begränsade tid, jämförelsen avser,
givetvis är för kort, för att på grundvalen därav fullt säkra slutsatser
skola kunna dragas.

Ehuru under nu angivna förhållanden en ännu i viss mån bestående
ovisshet om verkningarna av 1925 års allmänna resereglemente skulle kunna
åberopas som stöd för ett fortsatt provisorium, har jag dock ansett, att den
vunna erfarenheten och de erinringar, som alltid kunna göras mot ett
långvarigt författningsprovisorium, utgöra tillräckligt vägande skäl att förläna
reglementet definitiv giltighet från ingången av nästa budgetår, detta
så mycket mera som reglementets definitiva antagande knappast i väsentligare
mån försvårar ett framtida vidtagande av de ytterligare ändringar,
som erfarenheten kan visa önskvärda.

I överensstämmelse med denna min uppfattning har jag låtit inom finansdepartementet
uppgöra förslag till allmänt resereglemente att utan tidsbegränsning
gälla från och med den 1 juli 1927. I förslaget, som i huvudsak
bygger på nuvarande föreskrifter, hava sådana ändringar vidtagits,
som med beaktande av innehållet i de inkomna yttrandena och framställningarna
eller eljest funnits påkallade.»

I fråga om de olika färdsätten, varom bestämmelser återfinnas i 2 § av
Eders Kungl. Maj:ts förslag, har departementschefen yttrat följande:

»I propositionen till 1925 års riksdag upptogos följande sju färdsätt, nämligen
»järnväg», »fartyg», »spårväg», »omnibus», vartill hänfördes automobil
i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik), »taxeautomobil >, varmed avsågs
automobil i yrkesmässig trafik utom omnibus, »motorcykel, av förrättningsman
personligen drivet resdon eller fotvandring» samt »hästskjuts eller
annat färdsätt än ovan nämnts». Riksdagen beslöt emellertid, att såväl
»omnibus» som »motorcykel, av förrättningsman personligen drivet resdon
eller fotvandring» skulle utgå ur reglementet. Det ansågs nämligen,
att det knappast kunde åläggas förrättningsman att begagna sig av dylika
färdsätt, och att de såväl på grund härav som av praktiska skäl icke särdeles
ofta torde ifrågakomma. Enligt gällande resereglemente skall sålunda

12

Riksdagens skrivelse Nr 184.

i de fall, då något av sistnämnda färdsätt kommer till användning, ersättning
beräknas såsom för »annat färdsätt» enligt de grunder, som stadgas
för hästskjuts, d. v. s. med belopp motsvarande lega för en häst jämte 15 öre
per kilometer.

Med den ökade omfattning, som omnibustrafiken de senaste åren erhållit,
har följden av omnibusens uteslutande såsom särskilt färdsätt blivit, att
statsverket i utbetalade reseersättningar fått vidkännas betydande merkostnader,
och att förrättningsmän, vilka anlita ifrågavarande samfärdselmedel,
beretts tillfälle att tillgodoräkna sig avsevärda överskott. Detta förhållande,
vilket uppenbarligen icke står i god överensstämmelse med grunderna för
resereglementet, har ock påtalats i flera av de inkomna yttrandena.

Till belysande härav har sålunda riksräkenskapsverket lämnat följande
jämförelse mellan de verkliga kostnaderna för resor, som inom Stockholms
län företagas med omnibus, och den ersättning, som vid dylika färder under
normala förhållanden tillkommer den resande.

Resans längd

Avgift vid
färd med
omnibus

Enligt resereglementet
utgående ersättning

om dagen om natten

5 km.....................

kr. 0: ;>o

kr. 2:7 5

kr. 3: 15

10 » ...........................

» 1: —

» 5: so

» (i: 30

20 > ...........................

» 1: 25

» 11:--

» 12: o o

50 » ..........................

» 2: 5 0

» 27: 5 0

» 31: 50

En reduktion av resekostnadsersättningen vid färder av nu ifrågavarande
slag syntes riksräkenskapsverket vara desto mer befogad, som resekostnadsersättning
numera utginge för färd, så snart den överstege 1 kilometer,
medan enligt det före den 1 augusti 1925 gällande resereglementet resekostnadsersättning
icke utgick för kortare färd än 2 kilometer; och det syntes
hava varit med hänsyn bland annat till den av Kungl. Maj:t år 1925 föreslagna
nedsättningen av ersättning för färd med omnibus, motorcykel etc.,
som Kungl. Maj:t i sitt förslag till riksdagen ansett sig kunna tillmötesgå
framställt krav på nedsättning av ifrågavarande minimiväglängd.

Generaltullstyrelsen har likaledes ifrågasatt, huruvida icke bland de i 1 §
angivna färdsätten jämväl färd med omnibus borde upptagas, på sätt Kungl.
Maj:t i proposition till 1925 års riksdag föreslog. Visserligen borde icke
bortses från att i en del undantagsfall kunde befinnas olämpligt att för
resa använda omnibus, men å andra sidan måste det anses oegentligt, att i
fall, då omnibus verkligen användes, statsverket finge vidkännas utgift för
dyrare färdsätt. Till belysande av storleken av berörda merutgift har generaltullstyrelsen
anfört några siffror för eu del inom Stockholms län ofta förekommande
resor av tullpersonal. Resa från Gimo till öregrund och åter
betingade sålunda efter häst 45 kronor 10 öre men med omnibus 6 kronor
vid köp av tur- och returbiljett och 8 kronor vid köp av enkla biljetter;
resa från Stockholm till Dalarö och åter kostade efter häst 52 kronor 80
öre men med omnibus 6 kronor. För å nämnda sträckor företagna resor,
vilka kunde förutsättas hava av tullpersonal i flertalet fall företagits med
omnibus, hade statsverket således haft att i regel utgiva för mycken ersättning
med respektive 39 kronor 10 öre, 37 kronor 10 öre eller 46 kronor 80 öre för
varje resa. Intagandet i reglementet av omnibus såsom färdsätt syntes med

Riksdagens skrivelse Nr 184.

13

hänsyn till lydelsen av de sista orden i första punkten av 4 § visserligen
icke ovillkorligen behöva medföra, att omnibus måste anlitas jämväl i förut
antydda undantagsfall. Men generaltullstyrelsen föreställde sig, att ett stadgande,
som inneslöte befogenhet för vederbörande verkstyrelse eller däremot
svarande annan överordnad myndighet att i de olika fallen träffa avgörande
i frågan, skulle verka liimpligt återhållande i fråga om utnyttjande av
möjligheten att utfå ersättning för i stället för omnibus anlitat dyrare fortskaffningssätt.

Jämväl statskontoret, armé förvaltningen, domänstyrelsen och byggnadsstyrelsen
samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands och
Gotlands län hava föreslagit införande i resereglementet av bestämmelse om
skyldighet att för tjänsteresor använda omnibus, när sådan står till buds.

Sedan frågan om omnibusen såsom ett av resereglementet erkänt regelbundet
färdsätt förra gången behandlades i riksdagen, har utvecklingen av
omnibuslinjerna i vårt land gått raskt framåt. I många fall torde också
fordonens kvalitet hava avsevärt förbättrats. Om, såsom jag vid behandlingen
av 4 § kommer att vidare beröra, förrättningsmans skyldighet att
färdas med omnibus i allmänhet begränsas till de fall, då han samma dag,
han avreser från en ort, dit återkommer, synes mig betänklighet mot att
upptaga omnibusen såsom färdsätt i resereglementet icke böra möta. Reseffekter
behöva i dylika fall endast i ringa utsträckning medföras, och resans
strapatser bliva föga större än vid färd med annat fortskaffningsmedel. Jag
bär fördenskull infört omnibus såsom färdsätt i förslaget till resereglemente.

Som ett missförhållande lärer det jämväl få betecknas, att, såsom nyss
påpekades, förrättningsman vid användande av motorcykel eller annat av
förrättningsmannen personligen drivet resdon ävensom vid förflyttning till
jEots enligt gällande resereglemente äger rätt till ersättning såsom för hästskjuts.
På sätt riksräkenskapsverket framhållit, synes också i dessa fall den
utgående gottgörelsen vara väl hög. Då vissa kategorier befattningshavare
i stor utsträckning begagna motorcykel vid tjänsteresor, är förhållandet
ingalunda betydelselöst för statsverket. Liknande påpekanden hava gjorts
av statskontoret och domänstyrelsen ävensom av länsstyrelserna i Malmöhus
och Gävleborgs län. Då jag delar den åsikt, varåt sålunda givits uttryck,
har jag i förslaget såsom särskilt färdsätt infört »motorcykel, av förrättningsman
personligen drivet resdon eller förflyttning till fots». Under »förflyttning
till fots» bör därvid inbegripas färd med skidor, skridskor o. d.
Till frågan om ersättningens bestämmande återkommer jag senare.

I 1925 års resereglemente tinnes färd med luftfartyg icke omnämnd.
Detta innebär, att för närvarande också sagda färdsätt ingår under rubriken
»hästskjuts eller annat färdsätt än ovan nämnts». Med hänsyn till flygtrafikens
ökade vikt har det synts mig lämpligt att i förslaget till resereglemente
intaga »luftfartyg» såsom särskilt färdsätt.

Förutom »omnibus», »motorcykel, av förrättningsman personligen drivet
resdon och förflyttning till fots» samt »luftfartyg», vilka färdsätt nu ingå
under rubriken »hästskjuts eller annat färdsätt än ovan nämnts» men som
enligt mitt förslag skulle utbrytas såsom särskilda färdsätt, hänföres till
denna rubrik bland annat även färd med »egen bil», ett färdsätt som på
senare tid erhållit en alltmer utbredd användning. Hästskjutsen har däremot
med motortrafikens utveckling fått allt mindre betydelse. I Malmöhus
län äro sålunda, såsom redan nämnt, från ingången av innevarande år skjuts -

14

Riksdagens skrivelse Nr 184.

stationerna avskaffade, och liknande förhållande torde efter hand inträda även
i andra län. 1 anledning härav och då under sådana omständigheter hästlegan
knappast vidare lämpar sig såsom grund för reseersättnings bestämmande, torde
tiden vara inne att helt avföra hästskjutsen ur resereglementet. Ifrågavarande
rubrik torde fördenskull böra förändras till »annat färdsätt än ovan nämnts».
Såsom jag senare kommer att närmare utveckla, lär resegottgörelsen vid
dylikt »annat färdsätt» böra bestämmas närmast med hänsyn till den »egna
bilen». I de fall, då hästskjuts kommer till användning, skall ersättningen
uppenbarligen utgå enligt denna rubrik.»

Riksdagen har till en början till behandling upptagit frågan, huruvida
ett allmänt resereglemente lämpligen nu bör definitivt antagas. I detta
hänseende bör då först framhållas, att jämförelsevis obetydlig erfarenhet
stått att vinna beträffande det år 1925 antagna provisoriska reglementet,
vilket icke varit i tillämpning under mera än ett och ett halvt år. Redan
denna omständighet gör, att man måste ställa sig tveksam, huruvida de
genom nämnda reglemente införda nya grunderna för rese- och traktamentsersättningens
beräknande kunna anses hava blivit tillräckligt prövade. Riksdagen
har även uppmärksammat, att från de olika ämbetsverk, som haft att
yttra sig rörande erfarenheterna av reglementet, ett flertal erinringar framställts
i fråga om lämpligheten av de grunder, på vilka detsamma bygger.
I det framlagda förslaget har emellertid till behandling upptagits endast en
ringa del av de sålunda gjorda erinringarna. Även detta förhållande synes
riksdagen tala för att man ännu någon tid väntar med att definitivt antaga
ett allmänt resereglemente. Det viktigaste och enligt riksdagens mening avr
görande skälet för uppskov med frågan är emellertid, att någon mera tillförlitlig
erfarenhet icke kan, av utredningen i ärendet att döma, anses föreligga
rörande det ekonomiska utfallet av 1925 års reglemente vid jämförelse
med det tidigare gällande resereglementet av år 1907.

Riksdagen, som ansett sig böra något närmare ingå på frågan om innebörden
i ekonomiskt hänseende för statsverket av 1925 års reglemente, vill
erinra om, att departementschefen i propositionen framhållit, att detsamma
syntes hava inneburit en icke oväsentlig kostnadsbesparing i förhållande till
det tidigare gällande reglementet, vilken besparing beräknats uppgå till icke
mindre än 651,000 kronor. Departementschefen har emellertid till beräkningen
fogat den anmärkningen, att den begränsade tid, jämförelsen avsåge,
givetvis vore för kort för att på grundvalen därav draga fullt säkra slutsatser.
Ifrågavarande beräkning har grundats på följande sifferuppgifter.

Riksdagens skrivelse Nr 184.

15

Belastningen av huvudtitlarnas anslag till rese- och traktamentskostnader

tör åren 1924 och 1926.

II

III

IV

V

VI

VII

VIII

IX

X

Nettoutgifter

Rese- och traktamentspenningar (G. 9/1925/

1924

1926

26,1. 7/1926/27, G. 4/1923/24 och 1924/25)
Rese- och flyttningsersättning, inspektioner,

90,487: 6 o

114,169: 89

tillfälliga uppdrag (D. 1) ........................

Rese- och traktamentspenningar (2. A. 10/

301,716: 99

365,422: 32

1923/24, 1924/25,1925/26, 2. A. 12,1926/
27) .’...............................................................

332,501: 82

285,107: 09

Höjning av dagtraktamenten (2. A. 11) ....
Rese- och traktamentskostnader m. m. för

706,598: 13

389,938: 4$

hästuttagningsnämndernas ordförande
(2. A. 12/1923/24, 1924/25, 1925/26, 2. A.
13/1926/27) ................................................

80,363: 29

120,097: 21

Rese- och traktamentspenningar (3. A. 9/

1923/24, 1924/25, 3. A. 8/1925/26, 3. A.
10/1926/27) ................................................

99,466: 54

125,385: 50

Höjning av dagtraktamenten (3. A. 10/1923/

24, 1924/25, 3. A. 9/1925/26)....................

35,311: 22

19,561: 44

Rese- och traktamentspenningar (F. 2) ....

893,987: 63

584,154: 04

» » » (E. 8/1923/

24, E. 7/1924/25, E. 9/1925/26, 1926/27)
Rese- och traktamentspenningar (D. 15/

147,918: 01

120,537: 36

1923/24, D. 16/1924/25, 1925/26, D. 18/
1926/27)........................................................

56,452: 74

24,758: 52

Resekostnadsersättning åt folkskolinspek-

törer (I. 22/1923/24, 1.18/1924/25, I. 21/
1925/26, 1.22/1926/27) ............................

298,226: 73

249,323: 53

Rese- och traktamentspenningar (N. 2) ....

138,931: 78

173,643: 78

» » » (0.2) ... 1,292,244: 9 7 1,244,694:4 0

» » » (F. 2) . .. 40,322:9 4 46,742: 61

4,514,530:3 9 3,863,536:15.

Effektiv minskning 650,994 kronor 24 öre.

Vid den granskning riksdagens vederbörande utskott ansett sig böra underkasta
den gjorda beräkningen, vilken, såsom ovanstående sammanställning
utvisar, grundats på riksräkenskapsverkets belastningstabeller för åren 1924
och 1926, har emellertid befunnits, att vid beräknandet av utgifterna för reseoch
traktamentsersättningar under år 1926 icke beaktats dylika utgifter å ett
flertal anslag, vilka för att vinna en någorlunda tillförlitlig jämförelse bort
medtagas i beräkningarna. Sålunda har belastningen å 4:e huvudtitelns
anslag till höjning av dagtraktamenten vid armén angivits vara under år 1924

16

Riksdagens skrivelse Nr 184.

706.000 kronor och under år 1926 390,000 kronor, vadan utgifterna å detta
anslag under år 1926 jämförda med utgifterna under år 1924 skulle nedgått
med 316,000 kronor, allt i avrundade tal. Emellertid har nämnda anslag från
och med den 1 juli 1926 uteslutits ur riksstaten och utgifterna för höjning
av traktamentena vid armén överflyttats till ett flertal ordinarie anslag under
huvudtiteln. Hänsyn har icke tagits till berörda överflyttningar, vilka,
såvitt de beröra anslag, som icke upptagits i departementschefens beräkningar,
kunna uppskattas till omkring 450,000 kronor för helt år. Motsvarande
är förhållandet beträffande anslaget till förhöjning av dagtraktamenten
vid marinen. Å 5:te huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar
har belastningen under år 1924 uppgått till 894,000 kronor och
under 1926 till 584,000 kronor, vadan alltså utgifterna å nämnda anslag
under år 1926 jämförda med utgifterna under 1924 hava nedgått med

310.000 kronor. Härvid är dock att märka, att under år 1924 detta anslag
belastats med rese- och traktamentskostnader för landsfogdar och landsfiskaler,
vilka kostnader för budgetåret 1924—1925 utgjort sammanlagt 417,000 kronor.
Från och med 1926 års ingång skola emellertid kostnaderna för sådana
av landsfogdar och landsfiskaler verkställda resor, som förut belastat
femte huvudtitelns anslag till rese- och traktamentskostnader, utgå från
samma huvudtitels anslag till vissa ersättningar åt befattningshavare vid
polis- och åklagarväsendet. Då från sistnämnda anslag utgående rese- och
traktamentsersättningar till landsfogdar och landsfiskaler under år 1926 icke
medtagits i departementschefens beräkningar, följer härav, att den i fråga
om femte huvudtitelns allmänna reseanslag gjorda jämförelsen och den där
redovisade besparingen å 310,000 kronor måste vara missvisande.

Även beträffande åtskilliga andra i beräkningarna redovisade anslag hava
sedan år 1924 ganska väsentliga förändringar vidtagits, såsom exempelvis
beträffande det allmänna reseanslaget under S:e huvudtiteln, till vilket från
och med den 1 juli 1925 överflyttats kostnaderna för resor, företagna av befattningshavare
vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, utgörande
omkring 37,000 kronor. Ej heller till dessa förändringar, vilka inverkat
såväl till ökning av kostnaderna å de allmänna reseanslagen som till minskning
av desamma, har någon hänsyn blivit tagen i departementschefens beräkningar.
Slutligen torde böra uppmärksammas att i nämnda beräkningar
icke ingå resor, företagna av sådana stora grupper befattningshavare som
provinsialläkare, tjänstemän vid tullverket och pensionsstyrelsens ombud, varför
beräkningarna ingalunda kunna anses vara fullständiga.

Eiksdagen vill å andra sidan framhålla, att i beräkningarna medtagits
anslag sådana som anslaget till rese- och flyttningsersättning, inspektioner,
tillfälliga uppdrag m. m. under 3:e huvudtiteln, vilket anslag i allt väsentligt
belastas av kostnader, som icke utgå enligt resereglementet, samt anslaget
till rese- och traktamentsersättning åt hästuttagningsnämndernas ordförande
under 4:e huvudtiteln, å vilket anslag traktamentsersättning utgår
efter andra grunder än de i resereglementet angivna.

Riksdagens skrivelse Nr 184. 17

Vad sålunda anförts, synes riksdagen bestyrka den uppfattningen, att den
av departementschefen angivna besparingen i själva verket icke förefinnes,
och att man över huvud taget torde sakna erforderlig utredning för bedömande
av i vad mån 1925 års reglemente verkat i kostnadsbesparande
riktning. Då alltså varje mera bestämd hållpunkt för närvarande saknas
för bedömandet av det ekonomiska resultatet av 1925 års reglemente, bär
riksdagen icke ansett sig kunna nu antaga ett definitivt reglemente, på sätt
Eders Kungl. Maj:t ifrågasatt. Vid detta ståndpunktstagande har riksdagen
jämväl tagit hänsyn till det förhållande, att, såsom departementschefen
meddelat, frågan om enhetliga automobiltaxor i de olika länen är
under omprövning, ävensom att kommunikationsväsendet för närvarande
befinner sig i stark utveckling, omständigheter, vilka båda tala för ett uppskov
tillsvidare med frågan.

Riksdagen anser alltså att 1925 års resereglemente fortfarande provisoriskt
bör gälla, och finner för sin del giltighetstiden böra bestämmas till ytterligare
två år, räknat från den 1 juli 1927. 1929 års riksdag torde alltså böra

till prövning upptaga frågan om antagande av nytt allmänt resereglemente.
Detta utesluter dock icke, att riksdagen på vissa punkter ansett sig böra
redan nu vidtaga sådana jämkningar i det gällande provisoriska reglementet,
vilka synts riksdagen vara påkallade med hänsyn till redan vunnen erfarenhet.

Riksdagen förutsätter, att den utredning, som kommer att av Eders Kungl.
Maj:t verkställas för förberedande av förslag till 1929 års riksdag till nytt
resereglemente, framför allt upptager frågan om de ekonomiska verkningarna
av reglementet. Därjämte vill riksdagen framhålla önskvärdheten av att de
anmärkningar mot reglementet, som nu blivit gjorda och framdeles kunna
komma att framställas av vederbörande myndigheter, upptagas till en mera
fullständig och ingående granskning än som i samband med föreliggande
förslag synes hava varit fallet. Detta finner riksdagen vara så mycket mera
påkallat, som vederbörande befattningshavare och ämbetsverk härigenom
kunna erhålla ett beaktansvärt stöd vid tolkningen av reglementets olika
bestämmelser, och sålunda både vederbörande förrättningsmän vinna lättnad
vid reseräkningarnas uppställande och arbetet hos ämbetsverken och revisionsmyndigheterna
vid räkningarnas granskning förenklas.

I sin skrivelse nr 334 angående förslaget till allmänt resereglemente framhöll
1925 års riksdag önskvärdheten av att från vederbörande myndigheters
sida övervakades, att resorna planlades på ett ändamålsenligt sätt, samt att
betydande besparingar på reseanslagen kunde förväntas uppstå, därest det
övades kontroll å att förrättningsmännens resor ordnades på det såväl med
hänsyn till förrättningarnas utförande som med avseende å kostnadernas
nedbringande lämpligaste sättet. Riksdagen uttalade jämväl sin förväntan,
att Eders Kungl. Maj:t skulle vidtaga de åtgärder för ändamålet, som kunde
befinnas påkallade. Jämväl 1926 års statsrevisorer hava framhållit, att de vid
granskningen av det sätt, på vilket planläggningen av befattningshavares
Bihang till riksdagens protokoll 1927. H samt. Nr 1S''i. -

18

Riksdagens skrivelse Nr 184.

tjänsteresor i allmänhet ägt rum, kommit till den bestämda uppfattningen,
att uti ifrågavarande hänseende brister förelåge. För att för framtiden förhindra
missbruk syntes det revisorerna lämpligt, att skyldighet stadgades för
den myndighet, som lämnade i uppdrag åt en befattningshavare att företaga
tjänsteresa, att i beslutet om resans företagande fullständigt och specificerat
angiva de platser, som skulle besökas, ävensom de närmare orsakerna till
att resan anbefallts. Då enligt revisorernas mening tillräcklig kontroll icke
utövades över sådana befattningshavare, vilka det ålåge att mera stadigvarande
företaga tjänsteresor i inspektionssyfte, syntes det påkallat, att förrättningsmännen
ålades att regelbundet förete av dem uppgjorda resplaner
för lämplig tidsperiod framåt samt att dessa planer underkastades noggrann
granskning av vederbörande myndigheter.

Med anledning av dessa uttalanden har departementschefen anfört, att förvissa
grupper av befattningshavare, för vilka resor i tjänsten inginge såsom
ett regelbundet led i tjänsteutövningen, särskilda resereglementen, s. k. besparingsreglementen,
utfärdats, varvid bl. a. traktamentsersättningens storlek
begränsats. Riksräkenskapsverket hade emellertid framhållit, att det borde
tagas under omprövning, huruvida icke besparingsreglementen borde i vidgad
omfattning komma till användning ifråga om befattningshavare, som på
grund av sitt ämbete hade att i mera betydande, utsträckning företaga
tjänsteresor. Särskilt gällde detta befattningshavare, vilka i inspektionssyfte
väsentligen utförde förrättningar å landsbygden, och syntes jämväl
böra beaktas de begränsningar i rätten till resekostnads- och traktamentsersättning,
som med hänsyn till de särskilda förhållandena kunde anses
påkallade och skäliga. Departementschefen har i anledning härav framhållit,
att ett starkt behov av utvidgade och kompletterande bestämmelser förelåge,
samt att utfärdandet av sådana bestämmelser borde ankomma på Eders
Kungl. Maj:t, sedan dock en ingående utredning av dessa spörsmål ägt ruin,

I likhet med statsrevisorerna och departementschefen finner riksdagen behovet
av särskilda bestämmelser i nu berörda hänseenden vara starkt motiverat.
Riksdagen har därför med tillfredsställelse tagit del av departementschefens
uttalande om att eu utredning härav skall åvägabringas. I detta
sammanhang har riksdagen emellertid ansett sig böra framhålla önskvärdheten
av att en undersökning samtidigt kommer till stånd, i vad mån det
kan anses lämpligt att ur reglementet helt och hållet utbryta sådana grupper
befattningshavare, vilka hava att under längre tidsperioder stadigvarande
företaga förrättningar, eller för vilka traktamentsersättningen jämväl kan
anses i viss mån innefatta ersättning för det under förrättningen utförda
arbetet. Det vill nämligen synas riksdagen, som om åtskilliga skäl kunde
anföras för att i det allmänna resereglementet intaga bestämmelser beträffande
huvudsakligen allenast sådana extra förrättningar i statens ärenden,
som tid efter annan måste företagas för fullgörande av särskilda uppdrag,
under det att i ett särskilt reglemente eller på annat sätt föreskrifter med -

19

Riksdagens skrivelse Nr 184.

delas angående ersättning för sådana förrättningar, vilka det åligger befattningshavare
att utföra såsom ett direkt led i tjänsteutövningen.

Såsom riksdagen redan anfört, lärer det provisoriska resereglemente, vilket
riksdagen ansett sig böra för sin del antaga, böra grundas på nu gällande
bestämmelser med endast de mindre jämkningar, vilka erfarenheten givit
vid handen vara erforderliga.

För vinnande av större överskådlighet har riksdagen i fråga om paragrafindelningen
ansett sig böra här nedan följa Eders Kungl. Maj:ts förslag:

1 §•

Enligt riksdagens mening bör 1 § i det provisoriska reglementet erhålla
den lydelse, som föreslagits i 1 § av Eders Kungl. Maj:ts nu framlagda
reglementsförslag. Någon förändring i sak i förhållande till nu gällande
bestämmelser innebär detta icke.

2 §•

Denna paragraf motsvaras av 1 och 2 §§ i 1925 års reglemente. I densamma
innefattas bl. a. bestämmelserna om de olika färdsätten. De grundläggande
bestämmelserna härom äro enligt 1925 års reglemente följande:

Färdsätt

Klass 1

Klass 11

Klass III

Järnväg .....................

Fartyg ........................ |

Spårväg .....................

Taxeautomobil ............ j

Hästskjuts eller annat
färdsätt än ovan nämnts

I klass plats
Enskild hytt med
högst 2 liggplatser
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 15 öre per km.
Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

11 klass plats

Hyttplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 15 öre per km.
Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

III klass plats
Salongsplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 15 öre per km.
Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

Eders Kungl. Maj:ts förslag innebär, att bland färdsätten skall jämväl
upptagas luftfartyg, omnibus samt motorcykel, av förrättningsman personligen
drivet resdon eller förflyttning till fots, varemot hästskjuts ansetts
böra uteslutas såsom särskilt färdsätt i reglementet.

Vad till en början angår frågan om upptagandet i reglementet av luftfartyg,
vill riksdagen erinra om att statskontoret i sitt yttrande rörande 1925
års reglemente och de jämkningar, som däri borde ske, framhållit, att
tiden icke ännu syntes vara inne för ett upptagande av luftfartyg såsom
särskilt färdsätt, men att bestämmelse borde i reglementet intagas, att Eders
Kungl. Maj:t finge, där särskilda omständigheter kunde därtill föranleda, medgiva,
att resekostnadsersättning Ange utgå för begagnande av luftfartyg.
Riksdagen, som delar den sålunda uttalade uppfattningen, har i anslutning
härtill ansett sig icke böra såsom särskilt färdsätt upptaga luftfartyg, men
har velat lämna Eders Kung!. Maj:t medgivande att, därest så anses påkallat,

20

Riksdagens skrivelse Nr 184.

lämna tillstånd till begagnande av luftfartyg, varvid resekostnadsersättning
bör utgå med belopp, motsvarande avgiften för 1 plats. Detta medgivande
synes icke behöva inskränkas till viss resa, utan bör enligt riksdagens mening
kunna avse även vissa grupper av befattningshavare, särskilt sådana i
chefsställning.

Vad därefter angår frågan om hästskjuts, har riksdagen icke för närvarande
ansett skäl föreligga att ur reglementet såsom särskilt färdsätt utesluta
detta fortskaffningsmedel, utan synes allt fortfarande ersättning böra
för begagnande av hästskjuts beräknas med lega för 1 häst jämte 15 öre
per kilometer i samtliga reseklasser.

Vad beträffar taxeautomobil, har riksdagen icke ansett sig böra vidtaga
annan ändring i 1925 års reglemente än att kilometerpenningarna i detta
fall beräknas med allenast 10 öre per kilometer, vilket belopp av Eders Kungl.
Maj:t upptagits i det nu framlagda förslaget. De skäl, som av statsrevisorerna
och departementschefen anförts för sänkning i detta fall av kilometerpenningarna,
har riksdagen ansett vara fullt bärande. Dessa skäl synas
emellertid riksdagen icke vara tillämpliga beträffande hästskjuts, enär
vid begagnande av detta färdsätt förrättningsman ofta torde få vidkännas
åtskilliga kostnader utöver hästlegan, såsom för åkdonslega in. m.

För närvarande utgår ersättning såsom för hästskjuts, därest annat färdsätt
än järnväg, fartyg, spårväg och taxeautomobil kommit till användning.
Enligt riksdagens mening, vilken i detta fall stödjer sig på såväl den i propositionen
i detta hänseende verkställda utredningen som statsrevisorernas
härutinnan gjorda uttalanden, föreligga emellertid skäl att vid bestämmandet
av ersättning för begagnandet av andra färdsätt än de ovannämnda
meddela vissa bestämmelser utöver de för närvarande gällande. Sålunda
synes det riksdagen, som om, särskilt med hänsyn till den utsträckning, i
vilken av förrättningsman ägd eller disponerad automobil faktiskt kommer till
användning vid tjänsteresor, föreskrift borde meddelas om ersättning vid begagnande
av sådan automobil, vilken i bestämmelserna om färdsätten lämpligen
synes kunna betecknas som »annan automobil än taxeautomobil, ej i
regelbunden persontrafik». I fråga om den ersättning, som i dylikt fall bör
fastställas, förefaller det riksdagen som om man borde utgå från att ersättningen
härvid bör bestämmas till något lägre belopp än det, som i allmänhet
utgår vid färd med taxeautomobil. Riksdagen har emellertid bemärkt,
att vid eu tillämpning av Eders Kungl. Maj:ts förslag i detta fall (annat
färdsätt) ersättningen, 50 öre per kilometer, i ett flertal län kommer att utgå
med högre belopp än vid användandet av taxeautomobil. Då riksdagen alltså
icke anser sig kunna medgiva en så hög ersättning i detta fall, som av
Eders Kungl. Maj:t ifrågasatts, har riksdagen i anslutning till det i motionen
II: 337 gjorda yrkandet velat bestämma en ersättning av 40 öre per kilometer,
ett belopp, som enligt riksdagens mening väl torde täcka de kostnader,
som i detta fall skäligen synas böra ersättas av statsmedel. En av
riksdagens vederbörande utskott med ledning av nu gällande automobiltaxor

21

Riksdagens skrivelse Nr 184.

i de särskilda länen verkställd undersökning rörande kostnaderna för framoch
återresa samt rundresa med tung och lätt automobil utvisar att dessa i
medeltal för samtliga län uppgå till 42 öre för tung och 37.6 öre för lätt
automobil eller i genomsnitt alltså 39.8 öre allt för kilometer räknat.

För begagnandet av annat färdsätt än såväl de i 1925 års reglemente
upptagna som annan automobil än taxeautomobil synes ersättningen kunna
enhetligt fastställas till samma belopp, 30 öre per kilometer, som av Eders
Kungl. Maj:t ifrågasatts vid användandet av motorcykel, av förrättningsman
personligen drivet resdon eller vid förflyttning till fots. Under rubriken annat
färdsätt kommer att innefattas jämväl användandet av omnibus. Även med
tanke på att uppmuntra befattningshavarna att begagna sig av detta färdsätt,
vartill de enligt riksdagens mening icke böra vara skyldiga, synes en ersättning
av 30 öre per kilometer vara lämpligt avvägd, särskilt med hänsyn
till att det bör ligga i såväl statsverkets som förrättningsmannens intresse
att omnibus i verkligheten kommer till användning. De grundläggande
föreskrifterna för de olika färdsätten enligt det av riksdagen antagna reglementet
framgå av följande sammanställning:

Färdsätt

Klass I

Klass II

I. , , (Avgift för II klass

Järnväg ......................... Avgift for I klass plats | 6 p)ats

j Avgift för enskild hytt! |

Fartyg ........................!i med högst 2 ligg- |! Avgift för liyttplats

platser j|

Spårväg ........................j Avgift för 1 plats Avgift för 1 plats

. , | Avgift för 1 person

laxeautomob.l...............\''samt 10 öre per km.

Annan automobil, ej i re-i| 4Q öre km
gelbunden person traf lk) !

Hastskiuts ...../jLe«a för 1 has*samt

HastsK]Uts.......... || 15 ore per km.

Annat färdsätt än ovanjj öre km

nämnts .....................Ji

Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

40 öre per km.

Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

SO iire per km.

I

Klass III

Avgift för III klass i
plats

Avgift försalongsplatsj

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person j
samt 10 öre per km.|

40 öre per km.

Lega för 1 häst samt
I 15 öre per km.

SO öre per km.

Beträffande de under 2 § i övrigt rörande reseersättningen upptagna bestämmelserna
synas, utöver vad ovan i fråga om luftfartyg anförts, andra
ändringar icke böra ske i nu gällande föreskrifter än att stadgande bör
lämnas att, då på grund av indragning av skjutsstationer å landsbygden
maximilega för hästskjuts icke blivit fastställd, förrättningsmannen skall
undfå gottgörelse för vad han visar sig hava utgivit.

I fråga om traktamentsersättningen slutligen har riksdagen icke ansett
lämpligt nu vidtaga någon ändring i gällande bestämmelser, utan synas dessa
böra tillämpas även under den förlängda provisorietiden. Riksdagen vill dock
härvid uttala, att enligt dess mening åtskilliga skäl kunna anföras för den
av Eders Kungl. Maj.t ifrågasatta förhöjningen i traktamentsersättningen.

22

Riksdagens skrivelse Nr 18i.

3 V ''

Beträffande denna paragraf har riksdagen icke funnit sig böra vidtaga
någon förändring i de genom 1925 års reglemente fastställda bestämmelserna,
intagna i nu gällande 3 §.

4 $.

Riksdagen bär icke ansett sig böra vidtaga annan förändring i nu
gällande bestämmelser, upptagna i 4 § av 1925 års reglemente, än att vid
sammanlagda reseersättningens beräkning hänsyn skall tagas till att förrättningsman
ej har skyldighet begagna sig av omnibus.

5 §.

Ej heller i fråga om denna paragraf synas några jämkningar vara erforderliga
i 1925 års regjementsbestämmelser.

6 och 7 §§.

Motsvarande paragrafer i 1925 års reglemente böra oförändrade upptagas
i det nya reglementet.

8

Denna paragraf innehåller föreskrifterna om s. k. samåkning. Eders Kungl.
Maj:t har beträffande de nu gällande, i 8 § av 1925 års reglemente intagna,
föreskrifterna härom icke ansett sig böra föreslå några mera väsentliga
jämkningar, utom i vad avser resekostnadsersättning vid färd med
fortskaffningsmedel, som tillhör någon av förrättningsmännen.

I de i ärendet avgivna yttrandena hava emellertid yrkanden gjorts om
att beloppet av utgående kilometerpenningar vid samåkning skulle väsentligt
nedsättas. Dessa förslag hava dock icke av Eders Kungl. Maj:t upptagits.
Skälen härtill hava varit desamma, som föranlett införandet i 1925 års reglemente
av bestämmelse om ersättning för kilometer. En sänkning av kilometerpenningarna
skulle nämligen kunna göra de resande obenägna att anordna
samåkning, enär härigenom minskad bekvämlighet inträdde för de i
färden deltagande, varjämte det syntes billigt, att den betydande besparing,
som genom samåkningen kunde uppstå, till någon del också komme de
resande till godo.

Riksdagen har ej kunnat undgå att finna de nu gällande bestämmelserna
vara i åtskilliga hänseenden mindre tillfredsställande, men har likväl icke
velat nu vidtaga någon ändring i desamma. Det bör också framhållas, att
en omständighet, som i någon mån inverkar till minskning av den ersättning,
som tillkommer de i samåkningen deltagande förrättningsmännen, är,
att enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag och det av riksdagen nu godkända
reglementet kilometerpenningarna vid färd med taxeautomobil sänkts från
15 öre till 10 öre. Det bör även erinras om att det åligger den främste av

Riksdagens skrivelse Nr 184.

23

förrättningsmännen att anordna samåkning samt att det alltså icke får betraktas
såsom vederbörande befattningshavares ensak att bestämma, huruvida
han vill deltaga i samåkningen. Då av propositionens utredning och
statsrevisorernas uttalanden rörande kilometerpenningarna framgår, att, såsom
ovan antytts, åtskilliga invändningar kunna göras mot lämpligheten av de
nuvarande föreskrifterna, har riksdagen, som icke kunnat bifalla det av
Eders Kungl. Mai:t framlagda förslaget, ansett önskvärt, att eu närmare
utredning av denna fråga sker för vinnande av en fullt tillfredsställande
lösning i samband med kommande förslag till definitivt resereglemente.

Emellertid synes det riksdagen erforderligt, att i anslutning till det av
Eders Kungl. Maj:t ifrågasatta andra momentet under denna paragraf viss
föreskrift meddelas om samåkning med användande av lörtskaffningsmedel,
som tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen. Föreskriften
i fråga torde böra innehålla, att om vid gemensam färd användes annan
automobil än taxeautomobil samt denna tillhör eller disponeras av någon
av förrättningsmännen, denne härför skall äga åtnjuta ersättning enligt för
taxeautomobil gällande taxa.

I övrigt synes i de nu gällande bestämmelserna allenast l>öra göras viss
formell ändring på grund av den av riksdagen under 2 § vidtagna förändringen
i fråga om de olika färdsätten.

9-11

Beträffande dessa paragrafer har riksdagen icke ansett sig böra nu ifrågasätta
några ändringar i de under motsvarande paragrafer intagna föreskrifter
i 1925 års reglemente.

12 §.

Denna paragraf, som enligt Eders Kungl. Maj:ts förslag innefattar föreskrift
om att förrättningsman, som vid färd med taxeautomobil för återresa från
förrättningen använt samma fordon som vid bortresan, skall äga tillgodonjuta
den besparing i resekostnad, som härigenom uppstått, men däremot icke
skall vara berättigad till väntpenningar, motsvaras i 1925 års reglemente
av 12 §, som innehåller bestämmelse om ersättning för väntpenningar, som
förrättningsman utgivit. En av riksdagens vederbörande utskott gjord undersökning
rörande den ekonomiska innebörden av det av Eders Kungl. Maj:t
föreslagna stadgandet utvisar, att detsamma med säkerhet kan förväntas
medföra ganska avsevärt ökade kostnader för statsverket.

Riksdagen har icke ansett sig böra här vidtaga annan ändring i 1925
års bestämmelser än att i anslutning till ett av statskontoret gjort yrkande
föreskriften kompletteras på sådant sätt, att ersättning endast utgår för väntpenningar,
vilka förrättningsman styrkt sig liava utgivit.

Då riksdagen erfarit, att tvekan uppstått, huruvida ersättning må åtnjutas
för erlagd s. k. beställningsavgift för sovvagn å järnväg, har riksdagen

24

Riksdagens skrivelse Nr 184.

velat uttala, att enligt dess mening dylik ersättning bör utgå i de fall, då
utgiften ifråga blivit vederbörligen styrkt.

13 §.

Någon förändring i 1925 års föreskrifter anser riksdagen icke erforderlig.

14 §.

I denna paragraf, som innehåller föreskrift om ersättning för redskap,
instrument eller annan dylik, icke personlig utrustning m. m., har riksdagen
icke ansett sig böra göra någon ändring av bestämmelserna i 1925 års
reglemente.

Riksdagen har dock icke kunnat underlåta, att i detta sammanhang erinra
om att Eders Kungl. Maj:t ansett erforderligt, att särskilda bestämmelser
meddelades om ersättning för befordran av effekter till eller från sjökommcedering.
Enligt riksdagens mening kunna dylika föreskrifter icke inskränkas
till att omfatta endast sjökommendering, då likartade skäl med dem, som i
detta fall tala för en sådan bestämmelse, kunna anföras för att införa motsvarande
bestämmelse även vid andra kommenderingar eller annan tjänstgöring,
framför allt ifråga om lantförsvaret och flygvapnet tillhörig personal.

15 §.

Någon ändring i 1925 års bestämmelser har riksdagen icke ansett sig böra
vidtaga.

16 §.

De i 16 § av 1925 års reglemente intagna bestämmelserna böra under
provisorietiden bibehållas allenast med den av Eders Kungl. Maj:t föreslagna
jämkningen, att ordet »stationsort» utbytes mot »stationeringsort».

17 §.

Någon ändring av nu gällande bestämmelser erfordras enligt riksdagens
mening icke under provisorietiden.

18 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifterna om en begränsning i rätten till
nattraktamente vid kostnadsfri inkvartering eller vid begagnande av sovplats
eller liggplats å fartyg. Motionsvis har yrkande framställts, att dylik
begränsning icke skall inträda, då avresa med järnväg eller fartyg sker på
natten eller resan måst avbrytas på natten, samt då nattlogi tagits före eller
efter begagnande av sovplats å tåg eller liggplats å fartyg. Riksdagen
anser för sin del de angivna synpunkterna vara värda att uppmärksammas
men finner tillräckliga skäl icke föreligga att i avseende å provisorietiden
göra någon ändring av nu gällande bestämmelser. Riksdagen förutsätter

25

Riksdagens skrivelse Nr 184.

emellertid, att berörda spörsmål göras till föremål för en närmare undersökning,
innan förslag till definitivt reglemente framlägges.

19—22 §§.

Någon ändring av nu gällande föreskrifter synes icke påkallas.

23 §.

Beträffande denna paragraf, som innehåller bestämmelserna om de uppgifter,
som skola intagas i räkning å resekostnads- och traktamentsersättning,
har riksdagen allenast ur kontrollsynpunkt beslutat intagandet av
föreskrift därom, att befattningshavare, som använder sig av taxeautomobil,
skall i reseräkningen angiva numret å den automobil, som vid förrättningen
kommit till användning. Vid sådant förhållande lärer i de av Eders Kungl.
Maj:t utfärdade tilläggsbestämmelserna till resereg lemen tet böra uteslutas
stadgandet om skyldighet att i visst fall uppgiva automobilens registreringsnummer.

24—26

Nu gällande bestämmelser, vilka i fråga om dessa paragrafer sammanfalla
med Eders Kungl. Maj:ts förslag, böra bibehållas.

Bestämmelsen om reglementets giltighetstid.

Reglementet bör, såsom ovan nämnts, träda i kraft den 1 juli 1927 och
gälla till och med den 30 juni 1929.

För att belysa verkningarna av de jämkningar i nu gällande resereglemente,
riksdagen här ovan beslutat, har i nedanstående tabell upptagits 12
resor av olika befattningshavare.

26

Riksdagens skrivelse Nr 184.

Rese-o.

Reseersättning

Traktaments-

ersättning

Summa

ersättning

trakta-

ments-

klass

1925 års
regle-mente

Kronor

Ut-

skottet

Kronor

1925 års
regle-mente

Kronor

Ut-

skottet

Kronor

1925 års
regle-mente

Kronor

Ut-

skottet

Kronor

Anteckningar

Generaldirektör ...

I A

284.7 5

277.2 0

72.—

72 —

356.75

349.2 0

Järnväg, taxe-

automobil.

0verJ an tinätare ■ ■.

I B

204.2 0

198.00

140.—

140.—

344.2 0

338.60

]>:o d:o

i Eantbraksingenjör

II C

330.7 0

311.90

270.—

270.—

609.7 o

581.7 0

Taxeautomobil,

skjuts.

Yrkesinspektör ...

II C

251.23

249.10

554.—

354.—

605.28

603.10

Taxeautomobil,

järnväg.

Provinsialläkare ...

II C

142.80

130.90

54.—

54.—

196.80

184.90

Järnväg. taxe-

automobil.

Distriktslantmätare

F attig vårdskonsu-

II C

317.10

255.9 o

714.—

714 —

1,031.6 0

969.no

Järnväg, »annan
automobil».

| lent..................

II I)

710.80

578.65

390.—

390 —

1,100.80

968.0 5

D:o d:o

i Pensioiisombud • •

II D

200.7 5

189.60

125 —

125.—

325.7 5

314.60

Skjuts, taxeauto-|
mobil.

Extra geolog.........

I

II I)

608.85

408.4 5

.1,310.—

1,310 —

1,918.35

1,718,45

»Annat färdsätt»!
(cykel, fotvand-ring).

Underinspektör ...

i

,1 E

340.80

•

264.2 0

128.—

128 —

468.80

392.20

Järnväg, taxeauto-''
mobil, »annat,
färdsätt» (omni-bus).

Landsfiskal .........

I.apptillsynings-

II E

460.85

334.80

_

460.3 5

334.80

»Annan automo-bil».

man ...............

III E

'' *'':

314.50

188.7 0

252 —

252.—

566.5 o

440.7 0

»Annat färdsätt»
(fotvandring).

De av riksdagen beslutade jämkningarna i 1925 års reglemente avse
huvudsakligen följande bestämmelser:

Förutom taxeautomobil bär i reglementet såsom särskilt färdsätt upptagits
annan automobil, ej i regelbunden persontrafik, för vilken ersättning utgår
med 40 öre per kilometer för samtliga reseklasser.

För annat färdsätt än järnväg, fartyg, spårväg, taxeautomobil och hästskjuts
har ersättningen, som enligt 1925 års reglemente beräknats såsom
för hästskjuts, med ovannämnt undantag fastställts till 30 öre per kilometer
för samtliga reseklasser.

Kilometerpenningarna hava för taxeautomobil sänkts från 15 till 10 öre
per kilometer.

Medgivande har lämnats Eders Kungl. Maj:t att, där så anses påkallat,
lämna tillstånd till användande av luftfartyg mot ersättning för 1 plats i
dylikt fartyg för samtliga reseklasser.

Därutöver hava endast ett par mindre jämkningar vidtagits beträffande
ersättning vid samåkning i visst fall samt i fråga om debiteringen av ersättning
för transport av redskap, instrument m. in., varjämte slutligen ur
kontrollsynpunkt införts föreskrift om att vid användande av taxeautomobil
dess nummer skall angivas.

Riksdagens skrivelse Nr 184.

27

De av riksdagen sålunda beslutade jämkningarna avse endast sådana fall,
där reseersättningen enligt 1925 års reglemente otvivelaktigt ansetts vara
mindre väl avvägd. För statsverket innebära dessa jämkningar någon besparing
av utgifterna.

På grund av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla, att riksdagen i
anledning av Eders Kungl. Maj:ts förevarande proposition samt motionen
II: 337 för sin del antagit det vid denna skrivelse såsom bilaga fogade förslag
till allmänt resereglemente.

Stockholm den 11 maj 1927.

Med undersåtlig vördnad.

28

Riksdagens skrivelse Nr 184.

Bilaga.

Förslag

till

Allmänt resereglemente.

(Ändringar i 1925 års reglemente kursiverade.)

1

Bär vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden ersättning
skall utgå, äger vederbörande förrättning sman, i den mån ej annorlunda
är eller varder stadgat, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt bestämmelserna i detta reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller
finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare
vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i
detta reglemente sägs, äger Kungl. Maj.t därom förordna.

2 §.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt Klass I

Klass 11

Klass III

Avgift för I klass plats
Avgift för enskild hytt
med högst 2 liggplatser
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

hd öre per km.

Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

SO öre per km.

Avgift för II klass plats
Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 10 öré per km.

AO öre per km.

Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

SO öre per km-

Avgift för III klass plats
Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

AO öre per km.

Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

SO öre per km.

Fartyg .....................{

Taxeautomobil............j

Annan automobil, ej i re-\
gelbunden persontrafik)

Hästskjuts.................^

Annat färdsätt än ovan (
nämnts ..................1

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass
än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning
av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke
ersättning för dyrare plats än som verkligen använts.

Med taxeautomobil avses automobil i yrkesmässig trafik utom s. k. linjetrafik.
Avgift för taxeautomobil beräknas efter den lägsta fastställda taxa,
som för resan kunnat ifrågakomma.

Lega för häst utgår med det för orten fastställda maximibeloppet av dylik
lega för kilometer räknat. Har den resande måst vidkännas resekostnad

Riksdagens skrivelse Nr 184.

29

till högre belopp än maximilegan eller är dylik lega icke för viss ort bestämd,
äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig hava utgivit.

Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må förrättning sman efter
medgivande av Kungl. Maj.t åtnjuta ersättning för färd med luftfartyg
och skall därvid ersättningen utgå med avgift för 1 ylats, oberoende av
den reseklass förrättning smannen tillhör.

1 kilometerpenningarna inbegripes ersättning för hämtning av skjuts,
åkdonslega samt s. k. beställningspenningar.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

Traktamentsklasser

A

1!

C I)

E F

16 kronor
8 »

14 kronor
7 »

12 kronor 10 kronor
6 » ] 5 »

8 kronor : 6 kronor

4 » 1 3 »

» natt .................

Tillhopa för dygn

24 kronor

21 kronor | 18 kronor 1 15 kronor

12 kronor 9 kronor

Dygnet räknas från klockan 12 midnatt.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 förmiddagen
och midnatt, med natt den övriga delen av dygnet.

3 $.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman
är att hänföra.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan
tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga
om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,
åtnjuter ersättning efter den befattning han sålunda bestrider.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre
tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 §.

Eesekostnadsersättning utgår efter det eller de olika sätt att färdas, som
för resan verkligen använts, dock att ersättningen icke må beräknas med
högre belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat
sig av den väg och det färdsätt, som med hänsyn till resans ändamål samt
för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad
eller eljest varit lämpligast. Härvid skall iakttagas, att förrättningsman
icke är skyldig att använda automobil i regelbunden persontrafik (omnibus).
Vid beräknandet av denna sammanlagda kostnad skall traktamente medräknas,
även om sådant icke utgår till förrättningsmannen av statsmedel.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de
därav föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden
för statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 $.

För färd, som ej överstiger 1 kilometer, utgår icke resekostnadsersättning.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg eller spårväg
utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom stads,

30

Riksdagens skrivelse Nr 184.

köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages
med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område
och ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock
ersättning jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda
området.

6 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.
I dylikt fall må jämväl kilometerpenningar beräknas för samma
väglängd.

Överskjutande del av kilometer räknas såsom hel kilometer.

7 §•

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett
kunnat användas och sådant låtit, sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning
icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan
biljett skolat tillkomma den resande.

8 §.

När vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande personel-
hava att färdas samma väg med taxeautomobil eller hästskjuts skall,
där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden,
den främste bland förrättningsmännen anskaffa för samtliga förrättningsmän
erforderliga fortskaffningsmedel och mot ersättning förskjuta kostnaden
därför inberäknat utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega samt s. k.
beställnings- och väntpenningar. Det åligger honom att meddela i sammanhang
med resan erforderliga bestämmelser såsom rörande färddeltagarnas
fördelning på åkdon.

Om vid gemensam färd användes annan automobil än taxeautomobil
och denna tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne
åtnjuta gottgörelse därför enligt för taxeautomobil gällande taxa.

Vid resa av här ifrågavarande beskaffenhet äger envar resande uppbära
ersättning motsvarande kilometerpenningarna.

9 §•

Där ej enligt gällande taxa förrättningsmän är befriad från erläggande av
bro-, väg- eller färjavgift, är han berättad till gottgörelse för av honom erlagd
dylik avgift.

10 §.

Nödgas förrättningsmän vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i
detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar traktamente
för eu natt; men om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet,
skall resekostnads- och traktamentsersättning beräknas, såsom hade
förrättningen eller resan utan dylikt avbrott fortgått.

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsmän nattetid
begagnat sig av sådan plats.

Riksdagens skrivelse Nr 184.

31

12 §.

Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaffningsmedel
som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är han
berättigad till ersättning för vad han styrker sig hava utgivit i väntpenningar,
dock icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom
tillkommande resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt
fortskaffningsmedels anlitande.

13 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning medelst fotvandring
eller resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av
förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för transport av redskap,
instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han för förrättnings
verkställande behövt medföra, äger han undfå ersättning för vad
lian styrker sig hava i sådant avseende utgivit.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då lian
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, spårväg eller fartyg; då transportmedel
enligt gällande bestämmelser kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då
biljett för resan genom vederbörande myndighet utan kostnad för förrättni
ngsmannen anskaffas, utgår icke resekostnadsersättning.

16 §.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde, där
han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där hau för fullgörande
av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från förrättni
ngsstället.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej berättigad
till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets
gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt
utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för
färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning
för resa dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället,
om förrättningsman efter förrättningens slut på grund av allmänt
uppdrag där kvarstannar.

17 §.

Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som det åligger
förrättningsman att verkställa på grund av innehavande befattning och som
uttores å hans bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande
3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller därmed jämförligt
samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom vilket han har sin
lmstad eller tjänstgöring.

32

Riksdagens skrivelse Nr 184.

18 §.

I de fall, då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller
kostnadsfri inkvartering eller på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg
eller liggplats å fartyg, utgår icke traktamente för natt.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder, styrkt
sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar
utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och traktamentsersättningen
för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.

21

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av
den, som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente
för dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman
under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han
att av statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet
för dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,
må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet
lämnas honom.

23 §.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen
ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning
och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet, den vagnsklass
å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits och numret å taxeautomobil,
som använts; ävensom

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen
i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räk -

Riksdagens skrivelse Nr 184.

33

ningar foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om
dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24 §.

Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke
möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter
det resan eller förrättningen avslutats, dock att, därest förskott enligt 22 §
uppburits, räkning skall avgivas inom den kortare tid, som av vederbörande
myndighet må fastställas.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig
uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente
bör utgå.

26 §.

Om tillämpning av detta reglemente vid resor i statens ärenden utom
rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente
än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente
uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet
uppbäras från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till
hamn eller station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning
traktamentet efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1927 och gäller till och med
den 30 juni 1929.

Bihang till riksdagens protokoll 1927,

l''i samt.

Nr 18b.

3