Riksdagens skrivelse Nr 181.
1
Nr 181.
Godkänd av första kammaren den 10 maj 1927.
Godkänd av andra kammaren den 10 maj 1927.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner
om beredande av likställighet i tullskyddshänseende mellan,
å ena sidan, jordbruket och dess binäringar samt, å andra
sidan, de industriella näringarna, m. m.
(Bevillningsutskottets betänkande nr 44.)
Till Konungen.
I två likalydande motioner, nr 144 i första och nr 226 i andra kammaren,
har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om verkställande av en sådan revision av den gällande svenska tulltaxan,
att likställighet med avseende å tullskyddet skapas mellan å ena sidan
jordbruket och dess binäringar samt å andra sidan de industriella näringarna,
ävensom om framläggande snarast möjligt för riksdagen av förslag
till en sålunda reviderad tulltaxa».
Beträffande vad motionärerna till stöd för sitt förslag anfört får riksdagen
hänvisa till den i första kammaren väckta motionen.
Den 31 januari 1919 tillsatte Kungl. Maj:t den sedermera s. k. tulloch
traktatkommittén, vilken erhöll i uppdrag att verkställa en allsidig
utredning av det gällande tullsystemets verkningar och i samband därmed
av spörsmål rörande Sveriges traktatpolitik, med särskild hänsyn tagen
till vikten av att befrämja det ekonomiska samarbetet inom Norden, ävensom
att framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. I det
anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag, varmed chefen för finansdepartementet
motiverade kommitténs tillsättande, angav departementschefen
uppgiften för kommittén vara att överväga, huruvida den utveckling
av vårt lands näringsliv, såväl på det industriella området som inom
Bihang till riksdagens protokoll 1927. lk sand. Nr 181—183. 1
2
Riksdagens skrivelse Nr 181.
jordbruket, vilken föranletts av det rådande tullsystemet, varit till övervägande
gagn eller nackdel, ävensom att söka fastställa, i vad mån en
ändrad tullpolitik kunde anses vara för den närmaste framtiden nationalekonomiskt
fördelaktig.
Tull- och traktatkommittén avgav den 5 juni 1924 betänkande angående
tullsystemets verkningar i Sverige före världskriget.
I den skrivelse, med vilken nämnda betänkande överlämnades, meddelade
kommittén, vilken arbetat på tre avdelningar, av vilka tullavdelningen
bedrivit den allmänna utredningen om tullsystemets verkningar, angående
de arbeten som utgjort huvudföremålet för tullavdelningens verksamhet
bland annat följande.
Enligt den av avdelningen från början uppgjorda arbetsplanen skulle
arbetet inom densamma bedrivas efter tvenne linjer. Dels skulle, i överensstämmelse
med de givna direktiven, verkställas en väsentligen historisk utredning
rörande det gällande tullsystemets utveckling och verkningar i skilda
hänseenden; dels skulle, parallellt härmed, bedrivas utredningar för klarläggande
av de olika näringsgrenarnas aktuella läge för att — jämte resultaten
av den historiska utredningen — tjäna som material vid eventuella
traktatförhandlingar och för utformningen av förslag till ny tulltaxa. På
grund av att det världsekonomiska läget sedan kommittén börjat sin verksamhet
alltjämt varit sådant, att det omöjliggjort ett klart bedömande av
de olika näringsgrenarnas konkurrensläge gent emot utlandet, hade arbetet
inom tullavdelningen funnits böra framför allt koncentreras på de historiska
utredningarna, och man hade därvid sökt att klarlägga utvecklingen under
tullskyddsperioden från 1880-talets slut och fram till världskriget med tyngdpunkten
av utredningsarbetet förlagd till åren närmast före kriget. På förhållandena
under själva kriget och den därpå följande kristiden, hade
avdelningen i detta sammanhang icke ansett sig som regel böra ingå, då
ställningen under dessa år i många hänseenden varit så abnorm, att några
slutsatser av värde grundade på dåvarande förhållanden icke i allmänhet
ansetts kunna dragas rörande tullsystemets normala verkningar på folkhushållningen.
Genom beslut den 19 december 1924 förklarade Kungl. Maj:t, att det åt
tull- och traktatkommittén lämnade uppdraget skulle, i den del det icke
slutförts, upphöra med utgången av år 1924.
Jämlikt av Kungl. Maj:t den 23 januari 1925 lämnat bemyndigande
har chefen för finansdepartementet tillkallat två sakkunniga personer att
inom finansdepartementet verkställa utredning och avgiva förslag i fråga
om revision av gällande tulltaxa. Vad det sålunda meddelade uppdraget
innefattar framgår av departementschefens yttrande i ämnet till statsrådsprotokollet
sistnämnda dag. Efter att hava omnämnt tull- och traktatkommitténs
nyssberörda betänkande och framhållit, att något förslag till
ändring i större eller mindre omfattning av vårt nuvarande tullsystem
däri icke framlagts, fortsatte departementschefen:
»Emellertid torde man kunna säga, att de verkställda utredningarna lämna
ett omfattande material och väsentliga hållpunkter för ett bedömande av
Riksdagens skrivelse Nr 181.
3
frågan om grunderna för vår framtida tullpolitik. Oberoende av ställningen
till denna omfattande fråga synes nu utredning böra igångsättas
angående sådana åtgärder, om vilkas lämplighet meningarna icke behöva
vara delade. I första hand erfordras en revision av tulltaxan i mera tekniskt
avseende, med huvudsakligt syfte att ernå förenklingar samt större
översiktlighet och klarhet i fråga om tullbeskattningens syftemål. Under
den tid, som förflutit efter tulltaxans antagande, har vidare framträtt behov
av en överarbetning till förekommande av vissa oformligheter i tullbeskattningen,
som uppenbarligen icke varit förutsedda eller påkallade av vare
sig tullverkets eller näringslivets intressen. Åtskilliga framställningar
angående sådana ändringar hava tid efter annan inkommit till Kungl. Maj:t.
Inom vissa av näringslivets områden hava så betydande förändringar ägt
rum, att tulltaxans varuspecifikation och tullsatser på den grund kunna
vara i behov av komplettering och ändring. Slutligen hava vidtagna ändringar
i tulltaxan i vissa fall medfört ej avsedda verkningar; undersökas
bör, huruvida och i vad mån korrigeringar kunna i sådana fall vidtagas.»
Enligt vad under utskottsbehandlingen inhämtats, beräknas arbetet med
den sålunda pågående revisionen av tulltaxan bliva slutfört under innevarande
år.
Sedan tull- och traktatkommittén tillsatts, intog riksdagen, i enlighet
med vad bevillningsutskottet i avgivna betänkanden hemställt, den principiella
ståndpunkten, att medan utredningen påginge endast synnerligen
starka skäl av säregen natur borde föranleda riksdagen att besluta vare
sig någon ändring av gällande tullsatser eller skrivelse i syfte att påkalla
utredning och förslag i någon särskild tullfråga (se bevillningsutskottets
betänkande nr 11 år 1920, sid. 21). När valutaspörsmålet blev dominerande,
övergick utskottet i betänkanden rörande förslag, som avsågo
höjning av gällande tullsatser, alltmera till skäl, som sammanhängde med
uppställda syften att söka åstadkomma en stabilisering av prisnivån samt
att höja respektive icke försämra vårt penningvärde. Riksdagen beslöt
i enlighet med vad utskottet på sådana grunder hemställt.
Även sedan tull- och traktatkommittén på sätt nämnts slutat sitt arbete,
har riksdagen, där icke tulltekniska skäl varit avgörande, på framställning
av bevillningsutskottet i allmänhet avslagit förslag, som syftat till ändring
av gällande tullskydd. Därvid har bevillningsutskottet såsom skäl
åberopat, att prövningen av dylika frågor borde anstå till en framtida
revision av tulltaxan. I flera vid denna riksdag avgivna betänkanden
har utskottet uttryckt tanken så, att frågorna borde prövas i samband
med en allmännare revision av tulltaxan eller åtminstone i ett sådant
sammanhang, att alla för bedömandet viktiga synpunkter kunde beaktas
och konsekvenserna av olika möjliga lösningar kunde fullt överblickas.
Mot sålunda hävdade meningar har, då fråga varit om förslag till höjning
av gällande tullsatser, ända intill senaste tid oftast stått en av betydande
minoriteter företrädd tullskyddsvänlig uppfattning, vilken tagit sig uttryck
i reservationsvis framförda förslag till tullförhöjningar, åsyftande att upprätthålla
tullarna vid deras ursprungliga realvärde.
4
Riksdagens skrivelse Nr 181.
Vid behandlingen av åtskilliga under innevarande riksdag uppkomna
tullfrågor bär inom riksdagen den tanken framförts, huruvida tiden kan
anses vara inne att upptaga förarbeten till en allmän revision av den
nu gällande tulltaxan. De här ovan nämnda motionerna hava ånyo givit
anledning till ett övervägande av denna fråga. Såsom förut nämnts,
innefattade den s. k. tull- och traktatkommitténs den 5 juni 1924 avgivna
betänkande allenast en utredning angående tullsystemets verkningar
i Sverige före världskriget, och kommittén, vars arbete sedermera upphörde,
framlade icke något förslag till ändringar i större eller mindre omfattning
av vårt nuvarande tullsystem. Det fortsatta utredningsarbetet har, såsom
jämväl i det föregående anförts, till huvudsakligt syfte att ernå förenklingar
samt större översiktlighet och klarhet i fråga om tullagstiftningen,
att avlägsna vissa oformligheter i denna, som uppenbarligen icke varit
förutsedda eller påkallade av vare sig tullverkets eller näringslivets intressen,
samt att med hänsyn till inträffade förändringar inom vissa av näringslivets
områden åvägabringa kompletteringar och ändringar av tulltaxans
varuspecifikation och tullsatser. Någon ändring av det nuvarande tullskyddssystemets
grundvalar eller ens några ur skyddssynpunkt mera betydelsefulla
jämkningar i detta system avses icke med sistnämnda utredning,
vilken numera lär stå inför sitt avslutande. Det har med hänsyn till dessa
omständigheter gällt för riksdagen att bedöma, huruvida vårt näringslivs
nuvarande förhållanden och vår nationalhushållnings nuvarande struktur
göra det lämpligt och önskvärt att till en allmännare granskning och revision
upptaga den nu gällande tullagstiftningen.
Härvid har riksdagen icke kunnat underlåta att bemärka, hurusom vår
tullagstiftning i stort sett utformades på eu tid, då förhållandena inom vårt
näringsliv i mycket gestaltade sig annorlunda mot nu. Teknikens snabba
utveckling på alla områden av vårt näringsliv och kommunikationsväsen
har på många punkter ändrat de förutsättningar, som voro rådande då vår
nuvarande tulltaxa utformades. Näringsgrenar finnas, som före kriget ansågos
vara eller kunna bliva för landet av sådan betydelse, att de borde skyddas
genom tullar, men som numera torde framstå såsom ur nationalekonomisk
synpunkt mindre viktiga eller såsom tillverkningsgrenar, för vilka vårt
land icke äger större naturliga förutsättningar. Å andra sidan kan man
peka på en rad andra näringar, vilkas ökade betydelse för landet blivit
uppenbar och vilkas upprätthållande under en tid av skärpt internationell
konkurrens framstår som en aktuell angelägenhet av stor vikt. Ytterligare
tillkommer, att penningvärdet numera är ett annat och lägre än före kriget.
Riksdagen har redan ur dessa allmänna synpunkter funnit vägande skäl tala
till förmån för uppfattningen, att tiden nu är inne för upptagandet av en
omsorgsfull och förutsättningslös utredning, huruvida och i vad mån tulltaxan
kan behöva omarbetas för att fylla de krav, som numera måste ställas
på densamma. Riksdagen finner tidpunkten härför så mycket mera vara
inne, som riksdagen under de senaste åren oupphörligen ställts inför nya
Riksdagens skrivelse År 181.
a
tullproblem av den mest skiftande art och betydelse, vilka helt fallit utom
ramen för den uppgift, som 1925 års tulltaxerevision fått sig förelagd. I
saknad av nödigt underlag för det nuvarande tullskyddssystemets bedömande
har utgången inom riksdagen av dylika frågor och lösningarnas ändamålsenlighet
ofta mer eller mindre berott av tillfälligheter.
Till grund för vår nuvarande tullagstiftning ligger som bekant principen
om det s. k. solidariska tullskyddet. Grundsatsen, att ett tullsystem bildar
ett sammanhängande helt, är så tillvida riktig, att inom alla tillverkningsbranscher
tullsatserna för hel- och halvfabrikat måste noga avvägas i förhållande
till varandra och, i allmänhet, att konsekvensen av en tullförhöjning
eller av en tullsänkning måste beaktas med avseende å alla av en
sådan förändring berörda tullpositioner. Emellertid synes det riksdagen höra
tagas under omprövning, huruvida vårt nuvarande tullsystems inre byggnad
är sådan, att det svenska näringslivets intressen och folkhushållningen
i allmänhet därigenom bäst främjas. Från många näringsvänliga håll sättes
numera i fråga, huruvida kravet på solidaritet inom tullsystemet, genomfört
på sätt i vår nuvarande tullagstiftning skett, befordrar en rationell lösning
av ständigt framträdande nya problem av näringspolitisk natur.
Ytterligare bör bemärkas, att, såsom vårt tullsystem nu är uppbyggt, varje
näring, som åtnjuter skydd, i större eller mindre grad belastas av andra
näringars tullskydd. Huruvida en viss näring åtnjuter ett tullskydd, som
överstiger utgifterna för denna av andra näringars tullskydd föranledda
direkta och indirekta belastning, är i enstaka fall vanskligt att avgöra.
För många näringar torde bruttotullskyddet endast obetydligt överstiga och
för andra understiga denna belastning, och särskilt jordbrukets målsmän
synas numera icke vara främmande för uppfattningen, att jordbruket såsom
näringsgren icke har något nettotullskydd. En utredning av den nuvarande
tullagstiftningens verkningar i närvarande tid synes böra gå ut på en undersökning
av de olika näringarnas nettotullskydd. Därigenom ernås ett underlag
för bedömande av denna tullagstiftnings verkliga värde för de olika
näringarna, och möjlighet öppnas att, på grundval av ett sålunda vunnet
material, skrida till en saklig diskussion av de förändringar i tulltaxan,
som kunna vara att förorda ur synpunkten av hela landets ekonomiska
bästa.
Den i de ovan nämnda motionerna väckta frågan om förhållandet mellan
jordbrukets och industriens tullskydd är ett spörsmål, som bör kunna ingå
som ett naturligt led i en utredning av den natur, som här är i fråga.
Klarläggas bör, huruvida den i motionerna utvecklade uppfattningen är
väl grundad, och, i den mån detta befmnes vara fallet, bör en bättre avvägning
ske av jordbrukets och de industriella näringarnas skydd. Att jordbruket
härvid bör betraktas som en näring, vars vidmakthållande är för
landet i dess helhet av yttersta vikt, torde knappast behöva betonas.
Vid en revision av vår tullagstiftning bör även tagas i betraktande, att
under den förflutna tiden tendensen till förtrustning och kartellisering starkt
6
Riksdagens skrivelse Nr 181.
framträtt på skilda områden av näringslivet. Sådana sammanslutningsrörelser
torde i flera avseenden hava varit till nationalekonomiskt gagn,
men å andra sidan bör vid revisionsarbetet även trusternas och kartellernas
verksamhet komma under omprövning. Ett tullskydd, som beviljats under
förutsättning av fri konkurrens mellan företagen inom landet, kan efter en
genomförd förtrustning eller kartellisering behöva jämkas.
Det säger sig självt, att den utredning, om vars verkställande riksdagen
nu gör framställning, bör företagas under noggrant beaktande av såväl jordbrukets
som de industriella näringarnas berättigade intressen; jordbruk och
industri bilda tillsammans grundvalarna för vårt folks ekonomiska ställning och
inverka även ömsesidigt främjande på varandra. Skadliga störningar inom
näringslivet böra undvikas, och tulltaxerevisionen bör så förberedas, att landets
möjligheter att bereda arbetstillfällen icke förminskas utan fastmera ökas.
Riksdagen anser det sålunda vara av största vikt, att de nationalekonomiskt
betydelsefulla svenska industrier, som för sitt upprätthållande behöva tullskydd,
icke försvagas utan fastmera stärkas gentemot förekommande utländsk
konkurrens. Det bör emellertid övervägas, huruvida icke genom
en överarbetning av tulltaxan vårt lands produktiva krafter skulle sättas
bättre i tillfälle att utveckla vårt näringsliv efter våra naturliga betingelser
och främja strävandena att i än större utsträckning än nu är fallet vinna
avsättning för svenska produkter på världsmarknaden.
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen, i anledning av
de likalydande motionerna nr 144 i första och nr 226 i andra kammaren,
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning av det gällande
tullsystemets verkningar, i den mån dessa icke framgå av redan
verkställda undersökningar, samt angående de ändringar i tullagstiftningen,
vilka ur de synpunkter, riksdagen ovan angivit, kunna finnas påkallade,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, till vilket utredningen giver
anledning.
Stockholm den 10 maj 1927.
Med undersåtlig vördnad.