MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1927

STOCKHOLM 1927
ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning..................... s

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Åtal mot regementschef för det han ålagt disciplinstraff utan att dessförinnan

inhämta yttrande av auditör ............................................................... 11

2. Åtal mot militärläkare för det han vid behandling av insjuknad värnpliktig

visat vårdslöshet och försummelse i tjänsten.......................................... 26

3. Sjukskrivning i kvarter av febersjuk värnpliktig samt försummelser i fråga

om föreskrivna journalanteckningar angående den sjuke........................... 28

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

4. Åtal mot krigsrätt för det densamma i strid mot stadgandet i 39 § straff lagen

för krigsmakten dömt till särskilda disciplinstraff, varigenom strafftiden
blivit längre än lagligen kunnat ifrågakomma ....................................... 51

5. Åtal mot krigsrätt för underlåtenhet att ådöma särskilt ansvar för tjänste förbrytelse

och därav föranledd oriktig tillämpning av villkorlig dom. Fråga
även huruvida särskilda straff kunde ådömas för olovligt öppnande av
annans förseglade brev och för olovligt tillgrepp av penningar ur vissa av

de öppnade breven.............................................................................. 52

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Fråga om tillämpning av 129 eller 130 § strafflagen för krigsmakten samt

huruvida straffbart djurplågeri i visst fall förelegat................................. 54

2. Oriktig besvärshänvisning........................................................................ 56

3. Krigsman häktad för en icke fullbordad rymning .................................... 57

4. Värnpliktiga hava i strid med stadgandet i 19 § andra stycket i strafflagen

för krigsmakten i militärhäkte fått avtjäna förvandlingsstraff, som ålagts
för brott mot allmän lag..................................................................... 61

5. Värnpliktig hämtad till värnpliktstjänstgöring, oaktat laga förfall för ute blivande

blivit vederbörligen styrkt ...................................................... 62

6. Fråga om tjänstgöringstiden i visst fall för värnpliktig student, som uttagits

till expeditionsbiträde ........................................................................ 68

7. Värnpliktiga ingenjörers och elektroingenjörers befordran till underofficers korpraler

m. ................................................................................... 71

8. Fråga om tjänstgöringsskyldigheten för före detta fast anställd, som överförts

såsom värnpliktig före år 1926 ............................................................ 81

9. Fråga, huruvida intyg, som utfärdas av rullföringsbefälhavare, skola beläggas

med stämpel och lösen ..................................................................... 84

10. Fråga om tolkning av uttrycket »väl vitsordad tjänstgöring» såsom villkor

för erhållande av avskedspremie ......................................................... 85

Sid.

11. Fråga om rätt tor underofficers korpral, sou) upptyller vissa fordringar, att

erhålla fortfarande anställning vid kustartilleriet .................................... 90

12. Fråga om beräknande av pension i visst fall............................................. 99

13. Fråga om innehållande av befattningshavare tillkommande avlöningsmedel

med anledning därav att vederbörande redogörare i ett ännu ej slutligen
avgjort anmärkningsmål förpliktats ersätta statsverket ett förut till samme
befattningshavare utbetalt avlöningsbelopp............................................. 100

14. Anbud å viss proviantartikel antaget, ehuru .anbudet i väsentligt avseende

avvikit från de i upphandlingsänhönseh föreskrivna villkoren m. m. ......... 105

15. F''råga om upphandling av tvättmedel för arméns räkning ....................— 119

Framställningar till Konungen. . ,

1. Angående verkställigheten av arreststraff, som skall skärpas med hårt nattläger 134

2. Fråga, hora vi da för värnpliktig, som enligt lagen den 23 februari 1923 om

ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1Ö23 års klass fullgjort första
tjänstgöringen tillsammans med sommargruppen av 1922 års klass, tjänstgöringstiden
skulle förlängas enligt bestämmelsen i § 3 nämnda lag ......... 136

3. Fråga angående tolkning av vissa övergångsbestämmelser till värnpliktslagen

den 12 juni 1925 .............................................................................. 142

4. Fråga angående tjänstgöringstiden för värnpliktiga studenter och likställda,

som inskrivits före år 1926 såsom icke vapenföra men på grund av laga
förfall, beviljat uppskov eller UtcbliVande titan laga förfall icke börjat fullgöra
dem åliggande första tjänstgöring (eller tjänstgöring i en följd senast
å tid, som i sådant avseende stadgas för Värnpliktiga av 1925 års klass ... 144

5. Angående radio- och ballongkompaniernas förläggning vid Lilla Frösunda ... 159

6. Angående fri sjukvård m. m. åt vissa befattningshavare Vid armén och marinen 162

7. Angående åtgärder med anledning av viss oriktig tillämpning av gällande

bestämmelser om avskedspremier m. ttt................................................. 167

Till BIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion får jag bännied avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1926. Härvid har

jag till en början att meddela, att jag under tiden från och med den 12
juli till och med den 25 augusti begagnade mig av den militieombudBmanmen
enligt 23 § i instruktionen tillkommande rätt till semester. Under
denna tid uppehölls militieombudsmansämbetet, jämlikt bestämmelser i
sistnämnda paragraf, av hovrättsrådet Nils Einar Lennart Vulf von
Steyera, vilken var utsedd att efterträda mig 1 händelse av min avgång
från ämbetet.

Min företrädare i ämbetet häradshövdingen John Arthur Samuelson
företog under den tid han förvaltade militieombudsmansämbetet en ämbetsresa
till Göteborgs och Bohus län, därvid han för ändamål, som avses
i 12 och 18 §§ av instruktionen för mllitieombudsmaunen, besökte:

Göta artilleriregemente;

Göteborgs örlogsdepå;

Älvsborgs fästning och Älvsborgs kustartillerikår; samt
eentralfängelset å Härianda.

Ämbetsresor hava under året av mig företagits till Östergötlands, Kronobergs,
Gotlands, Blekinge och Kristianstads län. Under dessa resor besökte
jag:

Första livgrenadjärregementet;

Andra livgrenadjärregementet;

Östgöta trängkår;
straffängelset i Linköping;

Kronobergs regemente;
centralfängelset i Växjö;

Gotlands infanteriregemente;

Gotlands artillerikår;

Tingstäde fästning;
kronohäktet i Visby;

Karlskrona grenadjärregemente;

Göta ingenjörkårs fästningsingenjörkompani;

Flottans station i Karlskrona;

Karlskrona kustartilleriregemente;
straffängelset i Karlskrona;

Norra skånska infanteriregementet;

Wendes artilleriregemente;

Skånska trängkåren; och
straffängelset i Kristianstad.

Härförutom har jag i Stockholm inspekterat:

Svea livgarde;

Livgardet till häst; och
Flottans station i Stockholm.

Under den tid, då jag åtnjöt semester, företog tjänstförrättande militieombndsmannen
inspektions resor till Stockholms, Södermanlands, Göteborgs
och Bohus samt Örebro län och besökte han härvid:

Svea ingenjörkår;

Fälttelegraf kårens radiokompani;

Södermanlands regemente;

Skeppsgossekåren i Marstrand;

Livregementets grenadjärer;

Svea trängkår; och
straffängelset i Örebro.

Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske, utan att resorna därigenom väsentligen förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna hav militieombudsmannen biträtts av byråchefen
eller byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen samt i vissa fall
därjämte av en byggnadskunnig officer. Vid inspektionen av truppförband
hava särskilt krigsrättsprotokollen, krigsdomarnas diarier och anteckningarna
över disciplinära bestraffningar, kassa förvaltningens räkenskapshandlingar
samt handlingar rörande upphandling och redovisning
av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelsen granskats. Tilllika
har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner och materiel samt
åt hygieniska förhållanden. I samband med inspektionerna av truppförband
hava även aTrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse
omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande ai -sett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.

Den verkställda granskningen av krigsdomstolarnas protokoll har i allmänhet
icke givit anledning till någon anmärkning av allvarligare beskaffenhet
och har jag därför i likhet med mina närmaste företrädare i
ämbetet funnit, att krigsdomstolarna i stort sett fungera mycket tillfredsställande.
Även den disciplinära bestraffningsrätt, som är anförtrodd åt
de militära befälhavarna, har, såvitt granskningen av förhörsprotokollen
kunnat giva vid handen, handhafts på ansvarsfullt och omdömesgillt sätt.

I fråga om den ekonomiska förvaltningen vid trupp förbanden har jag i
viset avseende funnit ett mot gällande bestämmelser avgjort stridande förfaringssätt
hava tillämpats vid ett flertal truppförband. S. k. avskedspremier
— enligt gällande och av riksdagen antagna bestämmelser
avsedda för fast anställt underbefäl av manskapet, som efter viss tids
tjänstgöring avgår från beställning på stat — hava i ett mycket stort
antal fall utbetalts till personer, som visserligen vid utgång av viss
kontraktsperiod erhållit avsked men som omedelbart eller så gott som

omedelbart därefter återinträtt i tjänst. För att förhindra det kringgående
av gällande bestämmelser, som sålunda i stor utsträckning förekommit,
bar jag — såsom framgår av min här nedan intagna skrivelse
till Konungen av den 29 december 1926 — hemställt, att gällande bestämmelser
i ämnet måtte skärpas, varjämte jag jämväl i vissa andra hänseenden,
i vilka villkoren för åtnjutande av avskecLspremier synts mig för
stränga, ifrågasatt ändring av gällande bestämmelser.

Övergångsbestämmelserna till den år 1925 antagna nya värnpliktslagen
^Lava såsom jag genom ett flertal klagomål över verkställda inkallelser
samt förfrågningar från enskilda och myndigheter erfarit —• vållat inskrivningsmyndigheterna
stora svårigheter att tolka, och i flera olika frågor
hava bestämmelserna tillämpats på olika sätt av rullföringsbefälet. I
vissa fall har jag, såsom framgår av redogörelsen här nedan, i skrivelser
till Konungen hemställt om åtgärder för undanröjande av förekommen
olikartad tillämpning.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1926 års lagtima riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1926 från år 1925 balanserade ärenden

till ett antal av.......................................................................... 3g

Under år 1926 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet......................................................................... 261

enligt diariet över hemliga ärenden................................................................ j

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1926, utgör
»Utså .................................................................................................................... 3Q4

De 268 ärenden, som inkommit under år 1926, utgöras av:

ärende, överlämnat från riksdagens justitieombudsman........................... 1

ärenden, inkomna från annan myndighet.................................................... 15

klagomål eller framställningar från enskilda............................................ 13]

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning.................................................................... 107

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m..... 14

Summa 268

Av de från föregående år balanserade ärenden hava 24 utgjorts av enskilda
klagomål och 12 av ärenden, som uppkommit under inspektioner eller
eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning.

Till behandling under år 1926 hava alltså förelegat 155 enskilda klagomål
och 119 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militie -

Enskilda Inspektionsanklagomål
märkningar m. in.

ombudsmannen åliggande granskning. Av dessa
klagomål och inspektionsanmärkningar in. m. hava

under året avgjorts............................................................ 144 108

vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande

eller påminnelser............................................................ 2 3

vid årets slut varit på domstols eller annan myndighets
prövning beroende................................................... 4 7

vid årets slut varit på militieombudsmannens prövning
beroende.................................................................... 5 1

Summa 155 119

Av ovannämnda under året avgjorda enskilda klagomål
och inspektionsanmärkningar m. m. hava

på grund av återkallelse avskrivits.................................... 1 0

till annan myndighet hänvisats....................................... 2 13

utan åtgärd avskrivits....................................................... 43 0

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd

utredning avskrivits....................................................... 79 64

på grund av stadgandet i 5 § i instruktionen för mi litieombudsmannen

fått bero........................................ 6 8

på grund därav att klagande erhållit gottgörelse

eller rättelse eljest vunnits blivit avskrivna............ 11 22

efter av domstol eller annan myndighet på militieombudsmannens
föranstaltande meddelat beslut

avskrivits ........................................................................ 2 1

Summa 144 108

Av de efter militieombudsmannens uppdrag anhängiggjorda åtal

voro vid 1926 års början ännu icke slutligt prövade................................ 2

anhängiggjordes under år 1926........................................................................ 3

Summa 5

Av dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts................................................................... 3

äro vid årets slut på prövning beroende....................................................... 2

Summa 5

Av de under året anhängiggjorda åtal hava anställts

på grund av förd klagan.................................................................................... 1

på grund av anmärkning vid inspektion........................................................ 2

Summa 3

Av hela antalet (304) ärenden äro under året slutbehandlade................ 280

i avvaktan på myndighets beslut eller infordrad utredning vilande 17

på militieombudsmannens prövning beroende............................................... 7

Summa 304

Beträffande förvaltningen av mditieombudsmansämbetet får jag för
övrigt hänvisa till ämbetets dunder och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott,

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts hos
Kungl. Maj:t.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmlannens föregående
ämbetsberättelser redogörelse ansetts höra meddelas endast för sådana,
som under året prövats av första domstol eller rörande vilka dylik domstols
utslag under året kommit militieombudsmannen tillhanda, varemot
annat åtal allenast omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på
grund av det spörsmål, som förelegat, kunna hava intresse utöver det
enskilda fallet.

Stockholm den 10 januari 1927.

GUNNAIi BENDZ.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet,

1. Åtal mot regementschef för det han ålagt disciplinstraff utan att
dessförinnan inhämta yttrande av auditör.

Av handlingar, som militieombudsmannen infordrat med anledning av
iakttagelser, gjorda vid en av militieombudsmannen i sammanhang med
inspektion av Norrlands dragonregemente den 11 juli 1925 företagen
granskning av förhörsprotokollen, inhämtades följande.

Den 1 april 1925 hölls inför majoren greve G. Lewenhaupt förhör med
dragonen nr 34/5 Fritz Vilhelm Fornstedt, om vilket förhör regementschefen
översten Carl Ernst Rickman von der Lancken givit order, enär han
ej erhållit föreskriven gevärsgång vid sin ankomst till kasernen på morgonen
samma dag. Vid förhöret förmälde Fornstedt, att han varit gevärspost,
då regementschefen klockan S.45 f. m. ifrågavarande dag kommit till
kasernen från kanslihushörnan; att regementschefen befunnit sig i närheten
av »lilla grinden» vid kanslihuset, då han observerats av Fornstedt;
att Fornstedt då ringt samt att han icke varit i samtal med vid grinden
befintligt manskap.

Vid det ställe i protokollet, där Fornstedts berättelse återgivits, hade von
der Lancken med blyerts tecknat följande: »Hade gevärsposten varit uppmärksam,
hade han kunnat iakttaga Reg.-chefen långt tidigare. R. v. d. L.»

Vaktbefälhavaren korpralen nr 50/5 Axel Söderlund uppgav vid förhöret,
att han trodde regementschefen hava befunnit sig i trakten av »lilla grinden»,
då gevärsposten ringde, samt att vakten kommit ut, men ej hunnit
bliva fullt ordnad, innan regementschefen befann sig på vaktstället.

Genom beslut, som dagtecknats den 11 april 1925, ålade regementschefen
Fornstedt, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, för försummelse av
tjänsteplikt disciplinstraff av vaktarrest i två dagar. Vid beslutet hade
auditören R. Pihlstrand antecknat följande skiljaktiga mening: »Att vakten
ej hann ut synes mig ej vara Fornstedts fel. Något ansvar bör ej
ådömas honom.»

Den 11 april 1925 hölls inlör dagmajoren ryttmästaren H. Ljungquist
förhör med dragonen nr 6/4 Hjalmar Ek, varom regementschefen givit order
av den anledning att Ek ej verkställt gevärsgång på föreskrivet sätt,
när regementschefen sistnämnda dag klockan 9.15 f. m. anlände till kasernen.
Ek berättade vid förhöret: Då regementschefen den 11 april klockan
9.15 f. m. ankom till kasernen, hade Ek haft sin uppmärksamhet riktad åt
Slöjdgatan. Strax där förut hade han haft sin uppmärksamhet riktad åt
Skolgatan österut. Han hade märkt regementschefen vid »lilla grinden»
vid kanslihuset. Ek hade rapporterat saken för vaktbefälhavaren, som
utanför vakten varit sysselsatt med snöskottning, och hade denne då givit
order om gevärsgång. Vakten hade kommit för långsamt ut och därför ej
i tid hunnit bli ordnad för avlämning.

Vid det ställe i protokollet, där Eks berättelse återgivits, hade av von der
Lan öken med blyerts antecknats följande: »Hade Ek, som han är anbefalld,
haft uppmärksamheten på hela sitt bevakningsområde, hade ej mött någon
som helst svårighet att giva signalen så tidigt, att vakten hunnit ut.
R. v. d. L.»

Vaktbefälhavaren nr 40/4 Harry Johansson vitsordade vid förhöret Eks
uppgifter.

Genom beslut samma den 11 april ålade regementschefen Ek, jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten, för försummelse av tjänsteplikt disciplinstraff
av vaktarrest i två dagar. Vid beslutet hade auditören Pihlstrand
tecknat följande: »Förestående protokoll kom mig tillhanda, överlämnat
av ordonans, den 14 april 1925, ehuru intet hindrat att det överlämnats
den 11 i samma månad. Mitt votum i saken, sedan straffet ålagts och
avtjänats, torde alltså sakna betydelse. Emellertid avgiver jag det yttrande,
att utredningen ej giver vid handen att Ek gjort sig skyldig till
tjänsteförsummelse. Från ''lilla grinden’ till vaktstället är 45 meter. Vakten
bör hava kunnat utrycka och gå i gevär före Regementschefens ankomst.
Felet torde alltså ej vara Eks.»

Med blyerts hade von der Lancken under beslutet å protokollet gjort följande
anteckning: »Med hänsyn till auditörens fullständiga brist på uppfattning
i dessa frågor ansåg jag mig ur disciplinär synpunkt icke kunna
avvakta hans vanligen långa utredningar, varför jag utan auditörens hörande
ådömde straffet. Förhöret hölls klockan 2 påskafton och ville jag
hava straffet avdömt före påskdagarna. R. v. d. L.»

I skrivelse till översten von der Lancken den 13 oktober 1925 anförde
militieombudsmannen följande.

Beträffande handläggningen av ovan omlormälda två disciplinmål hade
militieombudsmannen funnit anmärkningsvärt att översten, ehuru utredningen
vid majorsförhören icke i någon mån ådagalade, att vederbörande
tilltalad låtit vid tillfälle, varom varit fråga, fel eller försumlighet komma
sig till last, likväl ansett sig kunna döma till ansvar för försummelse av

tjänsteplikt. Dessutom anmärktes, i fråga om bestraffningen av dragonen
Ek, att sådana omständigheter icke förelegat, att översten jämlikt 203 §
strafflagen för krigsmakten varit berättigad ålägga disciplinstraff utan att
dessförinnan hava inhämtat auditörens yttrande. Med anledning av vad
sålunda anförts anmodade militieombuåsmannen översten att inkomma
med förklaring i ärendet.

I förklaring, avgiven den 26 oktober 1925. anförde översten von der
Lancken:

Den infordrade förklaringen skulle avse tvenne förhållanden, det ena att
översten, ehuru utredningen vid majorsförhören icke i någon mån ådagalade,
att vederbörande tilltalad låtit vid tillfälle, varom varit lråga, fel
eller försumlighet komma sig till last, likväl ansett sig kunna döma till
ansvar för försummelse av tjänsteplikt, och det andra att översten i ett av
dessa fall ålagt disciplinstraff utan att dessförinnan hava inhämtat auditörens
yttrande.

Vad det första förhållandet anginge anfördes följande. Den honnörsgöring,
som tillkomme regementschefen vid nalkande! av regementets kasernvakt,
vore bestämd i tjänstgöringsreglementet för armén (Tj. E. § 9
mom. 1), och läge det sålunda otvivelaktigt inom ramen för överstens
tjänsteplikt att tillse, att denna såväl som andra tjänsteförrättningar försigginge
i enlighet med givna bestämmelser. Härom kunde exempelvis ses
i tjänstgöringsreglementet för armén § 34 mom. 14. Vid de två tillfällen,
varom här vore fråga, hade vaktens honnörsgöring icke ägt rum enligt
givna bestämmelser. Detta framginge av majorsförhören, i första fallet
av vaktbefälhavaren korpralen 50/5 Söderlunds berättelse »att vakten kommit
ut men ej hunnit bliva fullt ordnad, innan regementschefen befann sig
på vaktstället», och i det andra fallet av dragonen nr 6/4 Eks av vaktbefälhavaren
vitsordade berättelse, att »vakten hade kommit för långsamt ut
och därför ej i tid hunnit bli ordnad för avlämning». Även om sålunda
regementschefens egna iakttagelser icke tillmättes något som helst % itsord.
så vore dock fastslaget,, att en försummelse i bägge fallen blivit begången.
Det gällde då att avgöra, vems felet till försummelsen vore. Översten ville
då hemställa, huruvida icke militieombudsmannen skulle vara benägen att
i någon mån i detta fall lita på regementschefens omdöme. Sedan översten
hösten 1923 inflyttat i sin nuvarande bostad, hade han dagligen, då han
varit i tjänst, gått till kasernen samma väg och dagligen mottagit samma
honnörsgöring, d. v. s. omkring 500 gånger, översten kunde fullkomligt
exakt avgöra, huru lång tid det toge för vakten att komma ut och ställa
upp, och lika säkert bestämma, när gevärsposten senast skulle giva signalen
(ringning på ringklocka), för att vakten skulle hinna ut i tid. Översten
kunde sålunda med absolut visshet avgöra, var felet läge, om vakten ej
hunnit ut i tid. I regeln — försummelse häremot hade under hela denna
tid icke förekommit mer än kanske 1 å 2 gånger, förutom de två fall. varom

nu vore fråga — hade vakten mycket väl hunnit ut, och den hade alltid
hunnit ut, när gevärsposten varit vaksam. För översten stode det därför
höjt över varje tvivel, att i de två fall, varom här vore fråga, försummelsen
i detta avseende berott på gevärsposten, och icke på någon annan. Militieombudsmannen
syntes emellertid icke fästa något som helst avseende vid
överstens egna iakttagelser, då militieombudsmannen skreve, att utredningen
vid majorsförhören icke i någon mån ådagalade, att vederbörande
tilltalad låtit vid tillfälle, varom varit fråga, fel eller försummelse komma
sig till last. Rent formellt vore detta riktigt, då överstens egna iakttagelser
icke kommit till synes direkt under majorsförhören, men därifrån till
att helt enkelt förklara dessa värdelösa vore ju steget rätt långt. De funnes
dock i protokollen. Skulle översten följa militieombudsmannens mening
—■ sådan översten nu uppfattat den — så skulle översten, sedan han
fullt klart och tydligt iakttagit en försummelse och därefter låtit utreda
saken vid majorsförhör, som domare i målet fullkomligt bortse från sina
egna ögons vittnesbörd och resonera så här: »Jag har visserligen fullt tydligt
sett, att posten i fråga varit ouppmärksam, men vid majorsförhör har
det icke kommit fram, att så varit förhållandet, enär han enligt eget påstående
sett på något annat; alltså är han oskyldig! och kan inte göras ansvarig.
» Det vore mycket möjligt, att ett sådant resonemang vore juridiskt
oantastbart, men översten hyste den uppfattning, attl det hade bra litet att
göra med sunt förnuft. — Det enda, som vid majorsförhöret kunnat ändra
överstens uppfattning rörande ansvaret, hade varit om posten ej hade vetat
sin skyldighet eller av vaktbefälhavaren fått någon för översten obekant
order. I förra fallet hade ansvaret fallit på vaktbefälhavaren, i det andra
hade målet under vissa omständigheter kunnat avskrivas. — Förhållandena
vid ett regemente, där regementschefen ansvarade för tjänstens gång och
därför vore tillerkänd en viss domsrätt, kunde väl icke betraktas som fullt
analoga med ett domstolsförfarande. Och vad skulle detta i den militära
tjänsten leda till, om varje förseelse kunde bortförklaras med att »jag
gjorde inte min plikt, därför att jag gjorde något annat», översten ville
beträffande auditörens ståndpunkt meddela, att, sedan översten ingående
och med mycket besvär delgivit honom denna överstens uppfattning (efter
målet den 11 april), han hade slutat upp att reservera sig i fullkomligt analoga
mål. Översten vore emellertid fullkomligt beredd på, att militieombudsmannen
hävdade den ensidigt juridiska ståndpunkten i frågan, och
ville översten därför göra ett försök att även rent juridiskt försvara sitt
handlingssätt. För att fullt förstå hela läget vore det nödvändigt att
känna till de lokala förhållandena, som ägde samband med målet; och hänvisade
översten i detta hänseende till denna skiss:

F 2 B Fi

Skolgatan

Norr

G H

A f -

Skala

40 m.

A. Kegeinentschelens marschriktning.

B. Gevärspostens plats.

C. Ringklockans plats.

D. Vaktens förläggningsplats.

E. Vaktens uppställningsplats vid gevärsgäng.

F. Pålar, angivande det område, inom vilket gevärsposten får patrullera.
H. Lilla grinden.

Vad som beträffande ifrågavarande lionnörsgöring inträffade varje morgon
vore följande. Då gevärsposten vid B såge regementschefen svänga
om hörnet mellan Seminariegatan och Skolgatan (någonstädes i trakten
av A), skulle han enligt sin instruktion giva signal medelst ringklockan
vid C, varefter vakten (högst 1 vaktbefälhavare och 4 man) skulle från förläggningsplatsen
D (där de skulle vara fullt påklädda och färdiga till omedelbar
utryckning) begiva sig ut till uppställningsplatsen E och där tillsammans
med gevärsposten, som hade att begiva sig från B till E, ställa
upp, göra »bajonett på» och rättas. Detta skulle medhinnas medan regementschefen
förflyttade sig från A till E. Avståndet mellan hörnet vid
Seminariegatan och E vore 66 å 68 meter, vilket i vanlig marschtakt tillryggalades
på 40 å 41 sekunder. Den tid, som erfordrades för 5 man att
springa nr vaktrummet och ställa upp 4 meter från dörren, krävde 20 sekunder
högst, i regeln ginge det fortare, på 10 å 15 sekunder. Detta enligt

överstens erfarenhet, som kunde styrkas medelst protokollförda försök. Om
regementschefen alltså iakttoges av gevärsposten så sent som vid G, halvvägs
mellan hörnet vid A och E, hunne vakten sålunda i alla fall ut. Det
gällde då att avgöra, när gevärsposten senast såge regementschefen, om
han följde sin instruktion. Första punkten i postens instruktion lydde:
»För samtliga poster gäller vad i U. R. (Undervisning för ryttare) är stadgat».
Första punkten i U. R. rörande post lydde: »Posts förnämsta skyldighet
är att vara vaksam.» Huru ställde sig nu denna postens uppgift att
upptäcka regementschefen, om posten vore vaksam? Översten betraktade
denna hans uppgift att upptäcka regementschefen ingalunda förnämligast
ur honnörssynpunkt utan därför, att detta vore i regeln det enda moment
i hans tjänstgöring, som kunde bidraga till att hålla hans vaksamhet vid
liv, sålunda en ren utbildningssak. Posten hade rätt att patrullera mellan
Fj och F„. Det för posten ogynnsammaste fallet inträffade, om han befunne
sig vid Fj och då vände i samma ögonblick, som regementschefen
svängde in på Skolgatan. Enligt instruktionen skulle han patrullera i vanlig
marschtakt. Han ginge sålunda till F2 och måste där vända, innan han
kunde se regementschefen. Han skulle då springa till C och giva signalen,
vilket han, om han vore vaksam och påpasslig, hunne, innan regementschefen
komme till G, vilket en enkel beräkning ä skissen torde visa. Vakten
hade då i allt fall omkring 20 sekunder på sig för att komma ut och i
ordning. Dylika fall hade inträffat, och det hade visat sig, att vakten
hunne ut. I båda de av militieombudsmaimen påtalade fallen hade emellertid
gevärsposten stått stilla på poststället vid B. Detta framginge visserligen
ej tydligt av majorsförhören, men för översten, som hade att avdöma
målet, hade detta varit fullt känt. Följde posten, när han stode på poststället,
sin instruktion och vore vaksam, hade han endast att vrida på
huvudet från ena hållet till det andra och iakttaga vad som hände, och i så
fall kunde det icke taga mer än högst 3 sekunder (tiden för en huvudvridning
från helt höger- till helt vänsterläge), innan han upptäckte regementschefen,
ty gatan vore vid denna tidpunkt så gott som fullständigt folktom.
Intet hindrade hans fria utsikt. Något sådant hade ej heller påståtts i förhören.
Vakten hade då 37 å 38 sekunder på sig att komma ut, vilket vore
mycket god tid. Nu kunde visserligen militieombudsmannen invända: »Ja,
det vore nog mycket möjligt, att vakten kunde komma, ut till och med på
10 sekunder, men därför vore det icke säkert, att så skedde vid de påtalade
fallen. Det kunde sålunda även vara vaktmanskapets fel och icke postens.»
Häremot invände översten först, att detta vore ytterligt osannolikt, ty i
eller vid vakten funnes vaktbefälhavaren, och han tillsåge, att folket
komme ut hastigast möjligt vid det skarpa ljudet från klockan. Att vaktbefälhavaren
skenbart i ett av fallen gåve sitt stöd åt den uppfattningen,
att det skulle varit vaktens fel, berodde helt naturligt på den känslan han
hade, att det var alldeles särskilt bråttom, enär signalen givits så sent; och
vore det alldeles riktigt, att om vakten kommit ut på kanske 6 sekunder, så

hade uppställningen lyckats, trots postens försumlighet, men detta fritoge
icke denne från ansvar. Men översten ansåge vidare, att postens försumlighet
i allt fall kunde juridiskt påvisas. Vad nämligen anginge de bägge
speciella fallen, så anförde i det första dragonen nr 34/5 Fornstedt »att regementschefen
befunnit sig i närheten av Milla grinden’ vid kanslihuset, då
han observerats av Fornstedt». Nu vore detta visserligen icke alls överensstämmande
med sanningen, ty regementschefen befann sig mellan punkterna
G och F„ närmare F„ då Fornstedt, som stod i samtal med en framför
honom stående civil, observerade regementschefen, men detta hade —
enligt militieombudsmannens mening — då det förnekades av Fornstedt,
ingen juridisk beviskraft, varför översten bortsåge härifrån. Men översten
ansåge, att det av Fornstedts egen berättelse framginge, att han varit ouppmärksam,
ty om posten stode på stället och verkligen vore uppmärksam,
upptäckte han regementschefen senast tre sekunder efter det han vänt om
hörnet. Men Fornstedt erkände, att han varseblivit regementschefen först
vid »lilla grinden», vid H på skissen. Från hörnet till H vore omkring 20
meter, vilket avstånd toge omkring 12 sekunder att tillryggalägga. Fornstedt
hade alltså upptäckt regementschefen 9 sekunder senare än han kunde
hava gjort, om han varit uppmärksam. Därmed ansåge översten sitt domslut
även juridiskt oantastbart.

Det andra fallet med dragonen Ek vore likartat. Denne påstode, att han
»haft sin uppmärksamhet riktad å Slöjdgatan», samt att han hade »märkt
regementschefen vid Milla grinden’ vid kanslihuset». Detta vore icke heller
med sanningen överensstämmande, ty Ek hade stått och slött stirrat på den
pågående snöskottningen och ej upptäckt regementschefen, förrän denne
befunnit sig mellan G och F,. Att vakten kommit för långsamt ut för att
hinna bli i ordning vore sant i förhållande till den tid, som stått till förfogande,
men denna hade i detta fallet varit för kort, tack vare gevärspostens
ouppmärksamhet. Även i detta fallet bortsåge översten emellertid
— juridiskt sett — från sina egna iakttagelser, vilka delvis förnekades av
Ek, men fäste sig ur juridisk synpunkt vid Eks påstående, att han haft sin
uppmärksamhet riktad åt Slöjdgatan och alltså hållit huvudet rakt fram
samt ej upptäckt regementschefen förrän vid »lilla grinden». Av analoga
skäl som i fallet Fornstedt borde Ek, om han varit uppmärksam, upptäckt
regementschefen antingen VA eller 4''A sekunder (beroende på om han vänt
huvudet genast åt öster eller först åt väster) efter det denne vikit om hörnet,
men nu skedde det först efter 12 sekunder, alltså vore även i detta fall
överstens domslut juridiskt oantastbart.

översten ville slutligen anmäla, att hela detta resonemang vore till
ytterlighet motbjudande, men översten ansåge det vara nödvändigt för att
försvara en sak, som, om den skulle finnas av militieombudsmannen antastbar,
skulle för disciplinens upprätthållande medföra de allvarligaste
olägenheter. Som militär stode det för översten, utan några som helst utredningar,
fullkomligt klart, att en post, som icke kunde fullgöra en så
2 — Militieombudsmannens embetsberättelse.

enkel sak som att i tid upptäcka en annalkande person vid dager på en
öppen gata, gjorde sig skyldig till försumlighet. Vakttjänsten i fred vore
en förberedelse till posttjänsten i fält. Då kunde ouppmärksamhet hämna
sig på ett fruktansvärt sätt både för posten själv och den avdelning, han
hade att bevaka, och då torde varken han eller denna avdelning vara betjänt
med att militieomhudsmannen »infordrar förklaring». Däremot hade
ett arreststraff i ungdomen en synnerligen förmånlig inverkan på vederhörandes
vaksamhet icke bara i detta speciella fall utan för hans allmänna
fostran till vakenhet, vilket översten haft många tillfällen att konstatera.

Rörande det andra av militieomhudsmannen påtalade förhållandet, att
översten ej inhämtat auditörens yttrande, innan domen avkunnades, ville
översten anföra: Majorsförhöret hade hållits klockan 2 e. m. påskaftonen.
Hade protokollet skickats till auditören samma dag, den 11, hade översten
säkert icke återfått det förr än efter påskdagarna, d. v. s. den 14. Auditören
hade säkerligen påyrkat ny utredning i ett mål, som översten ansett
fullkomligt klart. Denna nya utredning skulle då verkställts den 14, gått
tillbaka till auditören den 14 eller den 15 och återkommit till översten tidigast
den 15 eller den 16. Då auditören och översten vid denna tidpunkt
voro av fullkomligt olika uppfattning rörande dessa mål, hade följden i
allt fall med största sannolikhet blivit, att översten avkunnat domen i
strid mot auditörens yttrande. Översten visste ju för övrigt auditörens
ståndpunkt på grund av målet den 1 april (10 dagar innan), varför översten
— juridiskt sett — kunde anses hava hört honom i målet, vilket var fullkomligt
analogt med målet den 1 april. Översten hade avsett att sedermera
översända protokollet till auditören för att giva honom tillfälle att reservera
sig och bliva fri från allt juridiskt ansvar. Med hänsyn till allt detta
ansåge översten, att just sådant förhållande förelåge, som vore angivet i
203 § andra stycket i strafflagen för krigsmakten, och den uppfattningen
vidhölle översten.

# *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17 december 1925 ställde militieombudsmannen
översten von der Lancken under åtal inför krigshovrätten,
därvid militieomhudsmannen, efter att hava redogjort för vad i ärendet
förekommit, anförde bland annat följande.

Vad först anginge anmärkningen att översten von der Lancken i förenämnda
två disciplinmål dömt till ansvar för försummelse av tjänsteplikt,
ehuru utredningen vid majorsförhören icke ådagalagt, att vederbörande
låtit fel eller försummelse komma sig till last, hade militieomhudsmannen
med hänsyn till förekomna omständigheter ansett sig kunna underlåta att
ställa von der Lancken under åtal för hans åtgärd i berörda hänseende.
Militieomhudsmannen saknade förty anledning att här närmare ingå på
innehållet i den avgivna förklaringen i denna del.

■ Vidkommande den av militieombudsmannen i fråga om bestraffningen
av dragonen Ek framställda anmärkningen, att sådana omständigheter
icke förelegat, att översten von der Lancken jämlikt 203 § strafllagen för
krigsmakten varit berättigad ålägga disciplinstraff utan att dessförinnan
hava inhämtat auditörens yttrande, hade militieombudsmannen icke kunnat
godkänna vad von der Lancken i sin förklaring till stöd för berörda
underlåtenhet åberopat.

Nämnda lagrum stadgade följande:

»Innan disciplinstraff ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande av
vederbörande auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff, som hör
åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande, äger denne
anteckna det till det i målet torda protokollet; har sådan anteckning icke
skett, vare auditören jämte befälhavaren för beslutet ansvarig.

Skulle auditörens hörande medföra avsevärt uppskov med målets avgörande,
och finnes det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande
nödigt, att den felande skyndsamt varder bestraffad, må dock disciplinstraff
åläggas, utan att, yttrande från auditören, på sätt nu är sagt, blivit
inhämtat. Lag samma vare, där i fält, på sjötåg eller eljest auditör ej
finnes vid ifrågavarande avdelning av krigsmakten.»

Detta stadgande, som icke återfunnes i den före tillkomsten av 1914 års
strafflag för krigsmakten gällande krigslagstiftningen, vore, såsom framginge
av förarbetena till sagda lag, tillkommet i rättssäkerhetens intresse.
Särskilt hade därvid framhållits, att det icke ansåges i sådant hänseende
tillräckligt, att befälhavaren bereddes tillfälle att rådgöra med rättsbildad
person, utan att man endast genom en ovillkorlig föreskrift erhölle garanti
för att de militära befälhavarna verkligen komme att begagna sig av den
juridiska hjälp, som vore erforderlig. De undantagsfall, som vore angivna
i paragrafens andra stycke, torde ock vara avsedda att i fredstid tillämpas
allenast vid extraordinära tillfällen. För att ett dylikt tillfälle skulle
kunna sägas vara för handen fordrades enligt stadgandets ordalag ej blott
att auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov med målets avgörande,
utan även att det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande
i det särskilda fallet funnes nödigt, att den felande skyndsamt bestraffades.

von der Lanckens antagande att, därest han den 11 april 1925 översänt
handlingarna i målet till auditören, lian skulle bekommit auditörens yttrande
tidigast den 15 eller den 16 i samma månad, syntes militieombudsmannen
böra frånkännas allt avseende. Något avsevärt uppskov med målets
avgörande — vilket vore det första villkoret för rättigheten att döma
till disciplinär bestraffning utan auditörs hörande — torde icke varit att
befara. Det framskjutande av straffverkställigheten, som inhämtande av
auditörens yttrande eventuellt kunnat innebära, torde ej heller kunnat
hava något inflytande på krigslydnadens eller ordningens upprätthållande
vid regementet. Att märka vore i detta sammanhang, att i det i denna skri -

velse omnämnda målet mot dragonen Fornstedt för enahanda förseelse förhör
hållits den 1 april 1925 och att von der Lancken enligt beslutets dagtecknande
ålagt Fornstedt bestraffning först den 11 april, eller således efter
tio dagar.

von der Lancken hade såsom skäl för sin ifrågavarande underlåtenhet
jämväl anfört, dels att han haft grundad anledning antaga, att han skulle
komma att avkunna domen i strid med auditörens yttrande, dels ock att
han genom att inhämta yttrande i målet mot Fornstedt redan tidigare erfarit
auditörens mening och sålunda »juridiskt sett» kunde anses hava hört
honom även i det senare fullkomligt analoga målet. Frånsett denna säregna
uppfattning om innebörden av vad som vore juridiskt riktigt, stode
von der Lanckens åsikt om innebörden av skyldigheten att inhämta auditör
yttrande i uppenbar strid med de ovan anförda motiverna för lagstadgandets
tillkomst och torde väl knappast, åtminstone icke efter moget övervägande,
kunna vidhållas av von der Lancken själv.

Den skyldighet, som enligt § 9 i militär bestraffningsförordning ålåge
befälhavare att i fall, då yttrande icke inhämtats från auditör, ehuru sådan
funnits vid truppförbandet, ombesörja anteckning å protokollet om förhållandet
jämte anledningen därtill, syntes von der Lancken hava fullgjort
genom verkställandet av ovannämnda blyertsanteckning: »Med hänsyn till

auditörens fullständiga brist på uppfattning i, dessa frågor---».

Olämpligheten av det sätt, varpå von der Lancken fullgjort sin nyssnämnda
skyldighet, torde ligga i öppen dag icke minst genom det för auditören
kränkande innehåll, som givits åt anteckningen.

Det enligt militieombudsmannens uppfattning synnerligen allvarliga
tjänstefel, som översten von der Lancken vid förevarande bestraffnings
meddelande låtit komma sig till last genom underlåtenhet att inhämta
auditörens yttrande, hade militieombudsmannen i rättsvårdens intresse
ansett sig icke kunna underlåta att beivra. Militieombudsmannen uppdroge
därför åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa von der Lancken under
åtal inför krigshovrätten för vad han i berörda hänseende låtit komma sig
till last, därvid ämbetet borde yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet
von der Lancken under åtal inför krigshovrätten och yrkaide därvid, att
von der Lancken för vad mi 1:1 ieombudsmannen lagt honom till last måtte
dömas till ansvar enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.

I sin till krigshovrätten ingivna förklaring i ärendet anförde översten
von der Lancken bl. a. följande:

Militieombudsmannen hade infordrat överstens förklaring, dels över att
översten, ehuru utredningen vid majorsförhören icke i någon mån ådagalagt,
att vederbörande tilltalad låtit vid tillfälle, varom varit fråga, fel
eller försumlighet komma sig till last, likväl ansett sig kunna döma till

ansvar för försummelse av tjänsteplikt, dels över den omständigheten att
översten, ehuru sådana omständigheter icke — enligt militieombudsmannens
uppfattning — förelegat, att översten haft rätt att ålägga disciplinstraff,
utan att dessförinnan hava inhämtat auditörens yttrande, dock
ålagt dylikt straff. Det förelåge .sålunda här, enligt militieombudsmannens
uppfattning, sannolikhet för tvenne t jänstefel från överstens sida, dels
att han oriktigt utövat sin domsrätt till skada för honom underställd personal,
dels att han icke iakttagit de former, som voro fastställda för domsrättens
utövande vid ett regemente. I sin till militieombudsmannen
ställda förklaring hade översten huvudsakligen sökt fria sig från den
förra anklagelsen. För eu icke juridiskt bildad person förefölle det nämligen,
som om denna del vore huvudsaken. Avkunnandet av en orättvis
dom betraktade översten nämligen som en allvarlig förseelse och skulle
smärta honom i hög grad. Efter överstens ingivna förklaring, vari han i
detalj redogjort för situationen vid de tillfällen, då förseelserna blivit begångna,
hade militieombudsmannen i skrivelse till översten, dagtecknad
den 17 december 1925 meddelat, att avkunnandet av överstens domar i de
bägge ifrågavarande fallen icke komme att föranleda någon vidare åtgärd
från militieombudsmannens sida. I denna skrivelse hade militieombudsmannen
anfört, att avgörande för honom därvid varit de upplysningar
översten lämnat angående de ifrågavarande gevärspcsternas plats vid
poststället och deras ådagalagda ouppmärksamhet. För denna militieombudsmannens
uppfattning vore översten ytterligt tacksam, och han
både därmed fått militieombudsmannens kraftiga stöd för att hans uppfattning
i sak varit riktig. Därmed finge väl ook anses vara fastslaget,
att auditörens uppfattning i sak varit oriktig, och att översten skulle kommit
att oriktigt handhava sin bestraffningsrätt, därest han följt auditörens
mening. Såsom en naturlig följd av detta förhållande hade översten
från militieombudsmannens sida väntat sig, visst icke något anbefallande
av åtal mot, men väl ett påpekande för regementets auditör, att denne
lämpligen, innan han tillrådde regementschefen att frikänna en person,
som enligt verkliga sakförhållandet vore straffbar, bort söka att sätta
sig in i de lokala och övriga förhållanden, som spelat in vid den militära
rättvisans utövande vid ett regemente. (Översten vore nämligen fullt
övertygad om att, därest auditören besökt etablissementet i syfte att sätta
sig in i de lokala förhållandena och därvid, med biträde av exempelvis dagmajoren,
»om säkerligen icke skulle ställt sig ovillig härtill, fält klart för
sig de omständigheter, som varit avgörande för översten och nu även
militieombudsmannens uppfattning av målen, så skulle aldrig någon
skiljaktig mening mellan översten och auditören uppkommit. Men, som
översten i skrivelsen till militieombudsmannen påpekat, auditören hade
vid denna tidpunkt icke ens ansett behövligt, att anskaffa ett militärt
tjänstgöringsreglemente.) Så hade emellertid icke blivit förhållandet.
Militieombudsmannen vore så långt ifrån en dylik tankegång, att han i

stället anbefallt åtal mot översten för aft lian icke hört auditören i ett
mål, där denne, enligt militieombudsmannens egen uppfattning, väl företrätt
en oriktig uppfattning. Och detta skedde, såsom militieombudsmannen
anförde, »i rättsvårdens intresse», översten kunde icke underlåta
att, innan han ginge att direkt försvara sin åtgärd att icke höra auditören,
dock redan nu framställa en undran över, på vilket sätt rättsvården
egentligen råkat i fara. Hade översten i strid mot auditören avkunnat
en orättvis dom, då medgåve han gärna, att rättsvården varit i fara, men
huru den kunde komma i fara, därför att han i strid mot auditören avkunnat
en rättvis dom, vore åtminstone för honom och dem, som kunde se
opartiskt på saken, förborgat. Snarare hade väl militieombudsmannen »i
rättsvårdens intresse» bort vara översten tacksam för, att han haft så
mycket mod att taga ansvar, att han i två fall vågat avvika från auditörens
mening och därigenom fått fram ett berättigat domslut. Även om
dessa sakförhållanden ej direkt berörde överstens åtgärd att icke höra
auditören, så sammanhängde de dock med målet i sin helhet och bedömandet
av arten av överstens av militieombudsmannen påtalade tjänstefel.
Såsom översten ovan anfört, hade han i sin förklaring till militieombudsmannen
lagt huvudvikten på försvaret av sina åtgärder i sak. Då
emellertid militieombudsmannen nu, trots det att han härvidlag givit
översten rätt, dock anbefallt åtal mot översten för en åtgärd, som i detta
fall dock måste anses vara av mera formell natur, anhölle översten vördsamt
att få avgiva ytterligare förklaring. Översten ville då först
anföra, att han tillfullo delade militieombudsmannens åsikt att underlåtenhet
att höra auditören bort betraktas som ett undantagsfall. Såvitt
översten nu kunde erinra sig, hade ett dylikt förfarande, sedan han på
hösten 1922 blivit regementschef, icke ägt rum mer än denna gång. 203 §
i strafflagen för krigsmakten hade sålunda så gott som undantagslöst
följts, och i regeln vore översten, som regementschef, ytterligt tacksam för
det juridiska stöd han därigenom erhölle för att möjliggöra fullt rättvisa
domar. Ett undantagsfall hade dock dessa domar över gevärsposterna
blivit, vid vilka auditören även i andra fall än de två, som kommit till
militieombudsmannens kännedom, varit av skiljaktig mening mot översten.
Grundorsaken härtill torde hava legat dels i auditörens främmande
uppfattning av allt militärt, men dels även däri, att protokollen måhända
varit ofullständiga. Orsaken till att översten icke fordrat mera detaljerade
protokoll hade å andra sidan legat däri, att han i dessa mål kunnat
stödja sig på sina egna iakttagelser. Dessa hade, då översten avdömt
målen i strid mot auditörens yttrande, varit av sådan art, att någon som
helst tvekan om den skyldiges försummelse icke förelegat. Även då översten
ansett saken vara fullkomlig klar, hade han dock tillmötesgått auditörens
yrkande om ny utredning, ehuru aldrig något av vikt kommit i
dagen. Vid målet mot Fornstedt hade förhållandena varit av denna art.
Själv ansåge översten målet fullkomligt klart, sedan genom majorsförhör

utrönts, att icke några sådana förhållanden förelegat, som kunnat ursäkta
postens försumlighet (bristande kunskap om sin instruktion, sjukdom eller
av översten obekanta order). Det oaktat hade auditören upprepade gånger
fordrat ny utredning, vilket ock av översten anbefallts. Följden av detta
Imde varit, att målet kunnat avdömas först den 11 april. Militieombudsmannen
hade ock i sin skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet funnit anmärkningsvärt,
att översten så länge dröjt med avkunnandet av denna
dom. översten vore militieombudsmannen tacksam för, att militieombudsmannen
meddelat översten, att han funnit detta uppskov med domens
avkunnande avsevärt, ty så måste hans påtalande av detta sakförhållande
fattas. Såsom översten nyss anfört, vore emellertid detta avsevärda uppskov
ingalunda beroende på honom ulan uteslutande på auditörens krav
på ny utredning, vilket icke torde av någon bestridas, men som kunde
styrkas genom intyg från dagmajoren, vilken hade att verkställa dessa av
auditören fordrade nya utredningar. Medan det »Fornstedtska» målet,
på detta vis förhalat genom auditörens krav på nya utredningar, ännu
icke vore avdömt, hade den nya förseelsen av precis samma slag som den
»Fornstedtska» inträffat. Målet »Ek» hade efter majorsförhöret varit i
eak för översten fullkomligt klart, på sätt översten i skrivelse till militieombudsmannen
i detalj anfört. Förseelsen hade ägt rum på påskafton.
Förhöret hade icke kunnat äga rum före klockan 2 e. m. Påskdagarna
hade legat emellan, och efter dessa hade översten, som han i skrivelse till
militieombudsmannen anfört, säkerligen att vänta nya krav på utredning
i det för honom fullkomligt klara målet. Som översten i samma skrivelse
anfört, hade han därför tidigast kunnat vänta att få målet avdömt den 15
april. Att döma av det Fornstedtska målet hade det emellertid varit ytterligt
osannolikt, att det ens till denna tid skulle kunnat bliva från auditörens
sida klart. Frågan om uppskovet i ett disciplinmål vore »avsevärt»
eller »icke avsevärt» kunde, enligt överstens uppfattning, icke kategoriskt
avgöras en gång för alla. Uppskov, som i ett fall, där ingenting med
avseende på krigslydnadens upprätthållande riskerades, icke alls kunde
räknas som »avsevärt», kunde i ett annat, där straffets snaraste åläggande
för den militäre befälhavaren framstode som oavvisligen nödvändigt,
bliva »avsevärt». Översten ansåge, att ett sådant fall här förelegat. Vid
majorsförhöret hade Ek lämnat fullkomligt osanna uppgifter i förhållande
till överstens egna iakttagelser, och översten hade ansett nödigt att
hastigt statuera ett exempel. Därest översten skulle hört auditören, hade
målet i varje fall ej blivit avdömt förrän efter påskdagarna. Redan
denna tid hade översten ansett i det föreliggande fallet vara ett »avsevärt
uppskov». Att översten under sådana förhållanden hade fullt fog
att anse »att auditörens hörande skulle medföra avsevärt uppskov med
målets avgörande», torde väl icke ens militieombudsmannen vilja, vid
närmare övervägande, förneka. Därmed vore ook klart ådagalagt, att
det ena av de villkor, som i 203 § av strafflagen för krigsmakten uppsattes

för att disciplinstraff skulle få åläggas utan auditörens hörande, varit för
handen. Det andra villkoret vore, att det skulle finnas för krigslydnadens
eller ordningens upprätthållande nödigt, att den felande skyndsamt bleve
bestraffad. I detta avseende hade översten svårt att tillerkänna militieombudsmannens
uppfattning något större värde. Militieombudsmannen
hade icke något som helst ansvar för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande,
i vilket avseende regementschefen däremot hade mycket stort
ansvar och varom översten icke torde inför krigshovrätten behöva åberopa
något lagrum. Det måste då ock hava legat i regementschefens hand»
att avgöra, om en förseelse ur den synpunkten behövde omedelbart bestraffas
eller ej. För egen del ansåge översten, att ett sådant fall här förelegat.
Det torde nämligen för krigslydnadens upprätthållande vara av
mycket stor vikt, att icke manskapet bibringades den uppfattningen, att
en förseelse, som direkt iakttagits av regementschefen, icke kunde bestraffas
eller bliva bestraffad. Då Ek hade begått »in förseelse, hade Förnstedts
mål ännu icke avdömts, och det torde ej vara osannolikt, att den
uppfattningen hölle på att sprida sig, att det ej hade varit så nödvändigt
med vaksamhet och lydnad, då det kunde taga över 10 dagar, innan något
straff komme för en förseelse, som iakttagits av den, som hade det direkta
ansvaret för krigslydnadens upprätthållande och dessutom den disciplinära
bestraffningsrätten. Även om den uppfattningen icke redan börjat
sprida sig, så ville översten i alla händelser icke riskera, att den bleve
spridd, och därför hade översten ådömt straffet, så fort förhöret varit avslutat
och han klart insett, att någon tvekan om att förseelse verkligen
förelegat, ej funnits. Då alltså sådana förhållanden, som enligt 203 § i
strafflagen för krigsmakten skolat föreligga, för att disciplinmål skulle
utan auditörens hörande kunna avdömas, i det påtalade fallet utan något
som helst tvivel förelegat, ville översten hemställa om tillfälle till ytterligare
förklaring, därest så kunde visa isig nödvändigt, samt anhålla, att
bliva frikänd från allt ansvar i målet.

Med anledning av översten von der Lanckens berörda förklaring anförde
militieombudsmannen bl. a. följande i en till överkrigsfiskalsämbetet
ställd, den 13 februari 1926 dagtecknad ämbetsskrivelse.

I sin förklaring hade von der Lancken bl. a. anfört, att hans uppfattning
av själva rättssaken vid avdömandet av omförmälda två disciplinmål
varit i sak riktig, en uppfattning åt vilken militieombudsimannen
skulle lämnat sitt stöd, och att von der Lancken därför icke väntat sig
något anbefallande av åtal från militieombudsmannens sida. Vidare
hade von der Lancken — med påpekande att åtalet skulle anställts i rättsvårdens
intresse — uttryckt sin undran över på vad sätt rättsvården råkat
i fara, då översten i strid mot auditören avkunnat en rättvis dom. Med
avseende härå ville militieombudsmannen, anmärka, att vad vron der
Lancken sålunda anfört torde sakna betydelse i målet och endast vara

ägnat att utgöra bevis för von der Lanckens oförmåga att ratt fatta
innebörden av åtalet. Ehuru det alltså icke torde vara nödigt att närmare
ingå på vad von der Lancken i denna del andragit, ville militieombudsmannen
dock beträffande von der Lanckens undran över att rättsvården
kunnat komma i fara därigenom, att von der Lancken »i strid
mot auditören avkunnat en rättvis dom», till överstens upplysning framhålla
följande. Det hade icke ifrågasatts, att rättsvården varit i fara av
den utav von der Lancken antydda anledning. Svaret på frågan i vad
mån och i vilket hänseende rättsvården i föreliggande fall varit i fara
torde kunna utläsas av militieombudsmannens åtalsinstruktion, varav med
önskvärd tydlighet framginge, att det varit von der Lanckens underlåtenhet
att inhämta auditörens yttrande, som i rättsvårdens intresse ansågs
icke kunna undgå beivran. Även för von der Lancken borde vara
uppenbart, att rättsvården bleve lidande därav att en regementschef,
på sätt militieombudsmannen förmenade von der Lancken hava låtit
komma sig till last, åsidosatte en uttrycklig lagbestämmelse om att auditör
skulle höras, innan disciplinstraff ålades — en föreskrift, som icke i
någon mån byggde på regementschefens kännedom, respektive okunnighet
om auditörens mening i det särskilda fallet. Och det vore att förmoda,
att von der Lancken, därest han med oförvillad saklighet tagit del
av innehållet i åtalsinstruktionen, skulle kunnat undvika de misstydningar,
till vilka han i sin förklaring gjort sig skyldig. Vad ytterligare
anginge frågan, huruvida von der Lancken varit lagligen berättigad att
ålägga dragonen Ek disciplinstraff utan att dessförinnan hava inhämtat
auditörens yttrande, hänvisade militeombudsmannen till vad härom anförts
i åtalsinstruktionen. Översten hade icke i någon mån ådagalagt, att
i förevarande fall sådana omständigheter varit för handen, som jämlikt
203 § strafflagen för krigsmakten kunnat giva honom rätt att ålägga bestraffningen,
innan auditörens yttrande inhämtats. Förutsättningen »avsevärt
uppskov med målets avgörande» i den mening lagrummet åsyftade
kunde ingalunda anses hava förelegat, även om behörig hänsyn toges till
von der Lanckens önskan, att — såsom han uttryckt det — hastigt statuera
ett exempel. Vore von der Lanckens uppfattning i denna del riktig,
skulle för visso givas ett alltför vidsträckt utrymme åt rätten för en regementschef
att ådöma disciplinstraff utan att inhämta yttranden av auditören.
Beträffande förutsättningen att det »finnes för krigslydnadens eller
ordningens upprätthållande nödigt, att den felande skyndsamt varder
bestraffad», hade von der Lancken, som härom icke andragit något i sin
till militieombudsmannen avgivna förklaring, i förklaringen till krigshovrätten
gjort gällande, att dylik förutsättning vid straffets ådömande av
honom ansetts föreligga. Att det läge i regementschefens hand att avgöra,
huruvida en förseelse ur denna synpunkt behövde omedelbart bestraffas
eller ej, vore självklart och hade aldrig från militieombudsmannens
sida ifrågasatts. Men lika uppenbart torde vara ej mindre att

denna regementschefens befogenhet icke alltid vore liktydig med att han
i det särskilda fallet träffade det rätta avgörandet, än även att också den,
som icke själv hade ansvar för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande
vid ett regemente, borde kunna äga möjlighet att bedöma, huruvida
den angivna förutsättningen verkligen varit för handen. För egen
del hölle militieombudsmannen — ehuru von der Lancken sade sig icke
kunna tillerkänna militieombudsmannens uppfattning något större
värde — fortfarande före, att von der Lancken, i den mån han före straffets
åläggande prövat berörda förutsättnings förefintlighet, oriktigt bedömt
situationen. För övrigt borde väl förhandenvaron av detta i lagrummet
uppställda villkor vara så klar och påtaglig, att vederbörande
befälhavare icke nödsakades tillgripa mer eller mindre uppkonstruerade
antaganden, för att kunna pressa fallet in under det ifrågakomna författningsrummet.
Vad von der Lancken i förevarande hänseende till sitt försvar
anfört verkade icke övertygande.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet anställde mot översten von der
Lancken, meddelade krig shovrätten utslag den 29 mars 1926. I utslaget
yttrades följande: Som von der Lancken vid utövning av honom såsom
regementschef tillkommande bestraffningsrätt förfarit felaktigt i det av
militieombudsmannen anmärkta avseendet, prövade krigshovrätten rättvist
döma von der Lancken för det oförstånd i tjänsten, han sålunda låtit
komma sig till last, att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning i fem dagar.

över krigshovrättens utslag anförde översten von der Lancken underdåniga
besvär. Dessa besvär äro prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag
den 14 juli 1926 ej funnit skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

2. Åtal mot militärläkare för det han vid behandling av insjuknad
värnpliktig visat vårdslöshet och försummelse i tjänsten.

Ämbetsherättelsen till 1926 års riksdag innehåller (sid. 12 tf.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot förste marinläkaren i marinläkarkåren
Karl Verner Dahlman anställt åtal för det han vid behandling
av insjuknad värnpliktig visat vårdslöshet och försummelse i tjänsten.
Redogörelsen utvisar följande.

Under tjänstgöring vid flottans station i Stockholm hade värnpliktige
nr 158 62/1923 Rudolf Lundin i april månad 1924 av Dahlman i dennes
egenskap av kasernläkare behandlats med anledning av en infektion i ett
sår å högra handens tumme. Den 23 april hade Lundin överlämnats till
garnisonssjukhuset i Stockholm, där Lundin den 26 i samma månad av -

lidit på grund av genom varbakterier förorsakad allmän blodförgiftning.
Sedan hos militieombudsmannen begäran framställts om utredning, huruvida
sjukdomsfallet blivit vederbörligen behandlat, samt dylik undersökning
ägt rum, hade militieombudsmannen funnit, att Dahlman måste anses
hava i vissa avseenden underlåtit ägna ifrågavarande sjukdomsfall
den behandling, som vederbort. Dahlman hade sålunda, då Lundin på
morgonen den 22 april infunnit sig vid sjukmönstring, ehuru Lundin då
till följd av förutnämnda sår befunnits hava en svullnad i axillen, som
ömmade vid palpation, försummat att på vanligt sätt mäta Lundins temperatur.
Sedan på aftonen samma dag telefonledes hos Dahlman anmälts,
att Lundin hade hög temperatur och lede av frossbrytningar, hade
Dahlman, som i telefon lämnat föreskrifter om Lundins intagande å sjukrum
och hans vård därstädes, underlåtit att infinna sig å sjukrummet för
noggrannare undersökning av fallet. Vid sjukmönstring påföljande dag
klockan mellan 9.so och IO.30 förmiddagen hade Dahlman funnit, att Lundin
på grund av börjande allmän blodförgiftning vore i behov av vård å
garnisonssjukhuset, men därvid icke förordnat, att Lundin skulle omedelbart
överföras till nämnda sjukhus, till följd varav Lundin dit avpolletterats
först klockan mellan 12 och 1 på dagen. Då Dahlman genom vad han
i nämnda hänseenden låtit komma sig till last enligt militieombudsmannens
förmenande visat vårdslöshet och försummelse i sin tjänst av beskaffenhet
alt icke böra undgå laga beivran, uppdrog militieombudsmannen
åt överkrigsfiskalsämbetet att härför ställa Dahlman under åtal inför
vederbörlig domstol.

Till fullgörande av detta uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet Dahlman
under ålal vid stationskrigsrätten vid flottans station i Stockholm
och yrkade därvid, att Dahlman måtte dömas till ansvar jämlikt 132 §
strafflagen för krigsmakten och 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Genom utslag den 22 maj 1925 dömde krigsrätten Dahlman, jämlikt 25
kap. 17 § allmänna strafflagen att bota 100 kronor för försummelse i ämbetet
därutinnan att han icke, såsom det måste anses hava ålegat honom,
vid undersökningen på morgonen den 22 april på ett mera tillförlitligt
sätt än som skett sökt få utrönt, huruvida Lundin hade stegrad kroppstemperatur,
men lämnade åtalet utan bifall i vad det åsyftade utkrävande
av ansvar å Dahlman för annan försumlighet vid Lundins behandling.

över stationskrigsrättens utslag anförde överkrigsfiskalsämbetet efter
anmodan av militieombudsmannen besvär hos krigshovrätten. Jämväl
Dahlman anförde besvär.

Genom utslag den 14 december 1925 dömde krigshovrätten Dahlman
för den försummelse i utövningen av tjänsten såsom kasernläkare, han
låtit komma sig till last, dels genom underlåtenheten att vid sjukmönstringen
på morgonen den 22 april på tillförlitligt sätt söka få utrönt, huruvida
Lundin hade stegrad kroppstemperatur, dels genom underlåtenheten
att på aftonen samma dag infinna sig å stationens sjukrum för närmare

undersökning av Lundin, jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen, att
bota 300 kröner.

Över k rigshovr ättens utslag anförde Dahlman underdåniga besvär.

Genom utslag den 31 mars 1926 fann Kungl. Maj:t ej -skäl göra ändring
i krigshovrättens utslag.

3. Sjukskrivning i kvarter av febersjuk värnpliktig samt försummelser
i fråga om föreskrivna journalanteekningar
angående den sjuke.

I en den 18 mars 1925 till militieombudsmannen insänd klagoskrift har
Arvid K Andersson, fader till avlidne värnpliktige nr 69 24/1923 John Arvid
Andersson, anfört följande.

Värnpliktige John Arvid Andersson från Ekebyborna inryckte i och
för fullgörande av sin värnplikt den 14 november 1923 till Första livgrenadjärregementet
fullt frisk och i all tjänst vapenför. Han hade förut
aldrig varit sjuk eller visat det minsta anlag för någon klenhet eller sjukdom.

Den värnpliktige insjuknade den 21 januari 1924 med en temperatur
av 39.1°. Febertillståndet varade och var den sjuke sängliggande intill
den 22 februari. Vid klagandens besök å gamisonssjukhuset, där den
sjuke vårdades, hade klaganden hänvänt sig till tjänstgörande läkaren
doktor Ernst Ståhlberg med förfrågan om ej fara för vatten i lungsäcken
kunde anses föreligga efter så långsam feber samt huruvida den sjuke
efter eventuellt tillfrisknande kunde få fullgöra sin återstående tjänst i
handräckning, enär klaganden befarade, att den sjuke ej efter så långsam
febersjukdom kunde tåla vid den påfrestning, som övningarna ute vintertid
torde medföra. I journalen, som var anbragt över den sjukes säng, var
anmärkt bland annat rassel å högra lungan.

Den sjuke utskrevs från garnisonssjukhuset den 3 mars, varefter han
sjukskrevs i kvarter till den 10 mars, under vilken tid hosta åter inställde
sig. Den 10 mars kommenderades han i tjänstgöring på trupp. Han hade
då en temperatur av 37.6° och fortfarande hosta, men deltog ändock i samtliga
övningar.

Den 26 mars söktes den vid regementet tjänstgörande läkaren doktor
Åke Ahlgren, enär hostan då ökat i avsevärd grad. Den sjuke erhöll då
bröstsaft för hosta, men fick fortsätta i tjänsten som förut. Under påskpermissionen
från den 12 till den 21 april var hostan särdeles svår.

Vid återkomsten till regementet den 21 april sjukskrevs den värnpliktige
i kvarter. Han hade fortfarande svår hosta. I slutet av april söktes
åter doktor Ahlgren och anmälde den sjuke då, att även andfåddhet hade

inställt sig. Under hela tiden hade den sjuke oavbruten feber. Den 8 maj
besöktes den sjuke av klaganden och begärdes då och erhölls permission
samt söktes doktor Hj. Suber i Linköping, vilken då genom provpunktion
konstaterade vatten i lungsäcken å höger sida.

Genom skrivelse av doktor Suber meddelades doktor Ahlgren om förhållandet,
vilket ändock av denne bestreds, men sändes den sjuke till garnisonssjukhuset
den 9 maj. Efter att han där legat till sängs cirka 10
dagar, gav febern med sig. Han utskrevs från sjukhuset den 22 maj och
förklarades frisk vid tjänstgöringstidens slut den 24 maj. Den värnpliktige
tillsporde vid detta tillfälle regementsläkaren Th. Theorell, huruvida
någon ömtålighet möjligen kunde befaras och särskild försiktighet
borde iakttagas. Därpå gavs intet svar utan hänvisades till att den sjuke
förut blivit undersökt.

Den 10 juni inställde sig åter hög feber och den sjuke måste intaga
sängen. Den 15 juni eftersändes stadsläkaren i Motala doktor G. Eriksson,
som genast konstaterade lungsäcksinflammation. Den 21 juni infördes
den sjuke till Vadstena lasarett, där tappning företogs. Efter att
hava vårdats därstädes till den 20 augusti intogs den sjuke å Kolmårdssanatoriet
den 25 augusti. Han avhämtades därifrån, efter samråd med
överläkaren, den 29 november, och avled i sitt hem den 17 december 1924.

På grund av och med hänsyn till det anförda anhölle klaganden, att mi1
i t i e o mb udsma n.n en måtte taga i övervägande och låta utreda, om tillbörlig
försiktighet för bevarande av den ifrågavarande värnpliktiges hälsa
av vederbörande militärläkare iakttagits. Därest det därvid kunde befinnas,
att de militära läkarna genom försumlighet i tjänsten finge anses
hava bidragit till att den värnpliktiges sjukdom antagit den karaktär och
fått den påföljd, som nu skeft, anhölle klaganden, att från militieombudsmannens
sida måtte vidtagas de åtgärder, som av militieombudsmannen
syntes lämpliga, samt att saken genom militieombudsmannens försorg
måtte — för att om möjligt förebygga återupprepande — offentligt brännmärkas.

Vid klagoskriften fanns fogat följande intyg: »Att en värnpliktig, som
uppgav sig vara nr 69 vid 7:e komp. I. 4 John Andersson från Ekebyborna
s:n, vid undersökning d. 8/5 1924 befanns lida av högersidig exudativ pleurit
(konstaterad medelst provpunktion) intygas härmed på heder och samvete.

Linköping 7 oktober 1924.

H. Suber

leg. läkare.»

Med anledning härav anhöll militieombudsmannen i skrivelse till arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse den 20 mars 1925, att styrelsen ville efter
verkställd utredning till militieombudsmannen inkomma med utlåtande i
ärendet.

Sjukvårdsstyrelsen inkom den 29 oktober 1925 med det begärdia utlåtandet,
varvid fogats av styrelsen verkställd utredning innefattande dels
yttranden av regementsläkaren Ernst Ståhlberg, bataljonsläkaren Åke
Ahlgren, regementsläkaren Tb. Theorell, överläkaren vid Vadstena lasarett

G. W. Törnqvist, överläkaren vid Kolmårdssanatoriiet Emmerik Danielsson
samt ledamoten av sjukvårdsstyrelsens vetenskapliga råd, överläkaren
Em. Lindhagen ävensom en av vederbörande befäl verkställd utredning
rörande den värnpliktiges tjänstgöringsförhållanden, dels ock förnyade
yttranden av regementsläkaren Ståhlberg, bataljonsläkaren Ahlgren, regementsläkaren
Theorell och överläkaren Lindhagen.

Härefter har medicinalstyrelsen den 23 februari 1926 avgivit utlåtande
i ärendet.

Handlingarna i ärendet utvisa följande.

Värnpliktige Andersson inryckte den 14 november 1923 till tjänstgöring
såsom vapenför i all vapentjänst vid Första livgrenadjärregementet. Enlikt
läkarkortet var han vid inryckningen frisk och utan sjukliga symtom
i lungorna. Efter att den 20 januari 1924 hava deltagit i en skidövning,
insjuknade han hastigt påföljande dag. Han avpolletterades omedelbart
till garnisonssjukhuset i Linköping, där han under diagnosen bronchopneumonia
dx. vårdades till och med den 3 mars. Under berörda tid 21
januari—3 mars 1924 tjänstgjorde å garnisonssjukhuset ordinarie läkaren
vid .detsamma regementsläkaren Ståhlberg från och med den 21 januari
till och med den 19 februari samt för tiden därefter såsom t. f. läkare bataljonsläkaren
Ahlgren. Enligt den å garnisonssjukhuset förda sjukhusjournalen
hade Andersson under största delen av ifrågavarande tid hög
feber. Dagarna närmast före utskrivningen visade temperaturen följande
siffror:

	morgon	afton
27/2..........................................	.............37.o	37.8
28/2...........................................	.............36.8	37.6
29/2........................................	.............36.8	37.o
1 3..........................................	............ 36.7	37.5
2/3...........................................	.............37.o	37.5
3/3...........................................	............36.6
Sjukhusjournalen var försedd med	följande anteckningar rörande sjuk-
domen: »Känt sig klen o. matt o. haft huvudvärk.	Ingen hosta el. snuva.
Tonsiller störa ngt. injicierade, men	eljest u. a.	Bakre pharynx väggen
u. a. Ingen heshet. Inga exanthém. Pulm	u. a. d. 22/1 längst ned
h. bak å ett mera än tvärhandsbrett område kort ton med skarpt resp.

ljud och rassel.

5/2 Sv. dämp. på h. bas. Skarpt resp. ljud därst. o. krepiterande biljud.

8/2 Dämpn. på v. lungas bak omkring ang. scap. Strävt resp. ljud o. få
hårda rassel. På h. lunga lösa rassel.

26/2 OD. Inga rassel.»

Sedan Andersson den 3 mars utskrivits såsom frisk från sjukhuset, var
han efter återkomsten till regementet under tiden 4—10 mars sjukskriven
vid truppen. Från och med den 11 mars till och med den 11 april deltog
han i tjänstgöring vid trupp. Beträffande arten av denna tjänstgöring har
bland annat chefen för 7. kompaniet kaptenen E. Kugelberg avgivit yttrande,
varur må anföras följande: »Då Andersson omkring den 10 mars
skulle börja tjänstgöra, var vinterutbildningen ej avslutad, varför Andersson
ej kunde följa med i tjänstgöringen på truppen utan fick tjänstgöra
som städare i kompaniet. Då vinterutbildningen omkring den 15 mars
var avslutad, fick Andersson följa med i övningarna ute, men som han
hade svårt att följa med, blev han av plutonchefen, löjtnant Mohlin, befriad
från ansträngande övningar.» Under tiden för Anderssons nu ifrågavarande
vistelse vid regementet (4/3—11/4) tjänstgjorde Ahlgren därstädes
såsom bataljonsläkare.

Andersson var härefter hemförlovad under tiden 12—21 april (påskferier).
Vid återkomsten till regementet sjukanmälde sig Andersson den 22
april och blev av regementsläkaren Theorell sjukskriven i kvarter under
diagnos lungkatarr. Andersson hade vid sjukmönstringen nämnda dag en
temperatur av 37.8°. Medan Andersson sålunda var sjukskriven i kvarter,
stod han under vård av bataljonsläkaren Ahlgren till den 9 maj, då Andersson
med föranledande av ovanintagna, utav doktor Suber utfärdade

•

intyg avpolletterades till garnisonssjukhuset i Linköping. Såsom läkare
vid sjukhuset tjänstgjorde då regementsläkaren Ståhlberg. I sjukhusjournalen
hava gjorts följande anteckningar rörande sjukdomen: »Har
sedan den 22/4 varit sjukskriven i kvarter. Har haft förhöjd temp. max.
38.3° på kvällen. Besökte 8/5 dr. Suber, som enl. pat. punkterade och erhöll
ett vattenklar! exsudat. Inremitterades hit 9/5 diganos pleuritis exsudativa.
Obj: Lätt D. Försvagat andningsljud, förlängt expirium
(»rauhes»). Inga rassel.

12/5 Samma status.»

Andersson utskrevs från sjukhuset den 22 maj såsom frisk, varefter han
den 24 maj utryckte från regementet.

Efter hemkomsten försämrades Anderssons tillstånd snart. Den 10 juni
inställde sig hög feber och han måste intaga sängen. En den 15 juni eftersänd
läkare konstaterade omedelbart lungsäcksinflammation, och Andersson
infördes till lasarettet i Vadstena den 21/6 1924. Han befann sig då i
dåligt tillstånd med höggradig dyspnoe och tecken på stort, högersidigt
pleura-exsudat, vilket omedelbart avtappades i en mängd av 3 liter. Den
1/7 åter dyspnoe och avtappning av 1 liter vätska. Hela tiden hög feber
(38°—39.7°), höggradig nedsättning av krafter och allmäntillstånd. Utskrevs
från lasarettet den 20/8 för fortsatt vård å Kolmårdssanatoriet,

där han vårdades 25/8—29/11 1924. Han företedde här utbredda tuberkulösa
förändringar å båda lungorna (tuberkelbaciller påvisade i upphostningen)
samt tecken på en pågående högensidig lungsäcksinflammation.
Han utskrevs i uselt tillstånd och avled sedan i hemmet den 17/12 1924.

I yttrande den 2 april 1925 anförde regementsläkaren Ståhlberg följande.

Ståhlberg hade sett Andersson första gången den 21 januari 1924, då han
avpolletterats till sjukhuset. Han företedde redan vid inkomsten bilden
av en katarral lunginflammation i höger sida (Bronohopneumonia ac. dx.),
vilken förlöpte på ungefär vanligt sätt. Visserligen kunde Ståhlberg ej
hela tiden följa Anderssons sjukdom, då Ståhlberg redan den 19 februari
avlämnade sjukvården i andra händer på grund av kommendering till inskrivningsförrättningar,
varifrån Ståhlberg återkom först den 16 mars.
Av sjukhusjournalen framginge emellertid, att inga sjukdomstecken iakttagits
å Andersson vid utskrivningen den 3 mars. Å journalen funnes
nämligen antecknat dels att Andersson redan den 21 februari fått »kläder»
och sålunda lämnat sängen, dels för den 26 februari: »O. D. Ingå rassel»,
d. v. s. »Ingen dämpning, inga rossel» eller med andra ord, att Andersson
var symtomfri.

Av Anderssons faders anmälan framginge vidare, att Andersson i enlighet
med vanlig praxis å regementena, efter utskrivningen från sjukhuset
gått sjukskriven »vid truppen» omkring en veckas tid och först därefter
fått gå ut i trupptjänst. Ståhlberg hade återsett Andersson den 9
maj, då han åter avpolletteratis till garnisonssjukhusiet under diagnos »vatten
i lungsäcken» (pleuritis exsudat dx.). Vid av Ståhlberg någon dag
efter inkomsten företagen punktion av Anderssons högra lungsäck (instick
invid doktor Subers) erhölls ej något punktat, och då dessutom synd amen
från lungorna voro synnerligen obetydliga med lätt dämpning och något
försvagat andningsljud å höger sida, inga rassel eller ens gnidningsljud,
sattes av Ståhlberg (Ståhlberg mindes det mycket noga) efter stor tvekan
diagnosen Pleurit, sicca dx.1, d. v. s. torr lungsäcksinflammation. Den 14
maj var patienten feberfri, fick kläder den 17 och utskrevs den 22 i samma
månad. Ståhlberg erinrade sig väl, att delta skedde på Anderssons egen
uttryckliga begäran, samt att Andersson flera dagar uttalat sin önskan
att bliva utskriven, emedan han själv ansåg isig frisk och önskade få
återvända till hemmet å utryckningsdagen den 24 maj.

Ståhlberg ville vidare belysa vissa uppgifter, som förekomme i Anderssons
faders anmälan.

Med anledning av faderns vid besök å gamisonssjukhuset gjorda förfrågan
om fara för vatten i lungsäcken kunde anses föreligga hade Ståhlberg
svarat, att det naturligtvis kunde bliva eu lungsäcksinflammation,
men att några tecken därpå ej förefunnes. Faderns begäran att sonen

»skulle få fullgöra sin återstående tjänst i handräckning», besvarade
Ståhlberg med, att fadern därom finge hänvända sig till regementsläkaren
på Anderssons regemente.

I anmälan hade understrukits orden: »bl. a. rassel å högra lungan». Avsikten
härmed torde vara att framhålla, det »rassel» å lungan skulle vara
av särskilt allvarlig betydelse. Därtill ville Ståhlberg genmäla, att »rassel
å lungan» tillhörde de vanligaste symtomen vid den sjukdom, varför Andersson
i februari vårdats å garnisonssjukhuset, eller katarral lunginflammation.
»Rassel» vore sålunda ej något för lungtuberkulos specifikt
symtom. Nu vore visserligen förhållandet, att en lungsäcksinflammation
måste betraktas som ett obser vand um, då sådana sjukdomar ofta, om också
långt ifrån alltid, vilade på tuberkulos bas, men i detta fall hade diagnosen
lungsäcksinflammation ej ens säkert varit ställd (å avpolletteringssedeln,
vilken i avskrift bifogades Ståhlbergs yttrande, hade antecknats
»?» efter diagnosen) och inga som helst andra skäl hade förefunnits att
misstänka tuberkulos. Därtill korn, att de obetydliga symtomen å Anderssons
bröst hastigt gingo tillbaka, att Andersson själv kände sig fullt frisk
och att han bestämt yrkade på att få lämna sjukhuset. Det föreliggande
fallet torde vara ett av de icke allt för ovanliga, där en säkerligen sedan
länge förefintlig, latent lungtuberkulos genom en infektionssjukdom —
här en katarral lunginflammation —- överförts i aktivt stadium och i sammanhang
med den lungsäcksinflammation, varför Andersson å Vadstena
lasarett sedermera vårdats, mycket hastigt utvecklats och lett till dödlig
utgång. Men på den tid, då Andersson vårdades av Ståhlberg, förelågo,
för så vitt Ståhlberg kunde finna, ej sådana omständigheter, att sjukdomens
sedermera grava natur redan då kunnat eller bort av Ståhlberg
misstänkas.

Bataljonsläkaren Ahlgren anförde i yttrande den 24 april 1925. Ahlgren
hade från den 19 februari 1924 under ungefär tre veckor varit t. f. sjukhusläkare
vid gamisonssjukhuset. Till vad den ordinarie sjukhusläkaren,
doktor Ståhlberg, anfört om Anderssons första sjukhusvistelse hade
Ahlgren icke mycket att lägga. Att Andersson emellertid under Ahlgrens
ovannämnda sjukhustjänstgöring varit symtomfri från lungorna
ansåge Ahlgren framgå dels därav, att så få daganteckningar nodskrivits
å journalen och dels därav, att varken sputumundersökning på tbc-baciller
eller pirquet gjorts; undersökningar, som Ahlgren eljest av princip gjorde
under denna tid och senare alltid gjort vid liknande tillfällen.

Den 4 mars hade Andersson utskrivits från garn isonssjlikhuset och
sedan gått som konvalescent befriad från praktik till den 10 mars, varefter
han fått deltaga i sitt kompanis övningar. Det var endast med stor
tvekan detta skedde. Andersson var stor och kraftigt byggd, men ansiktsfärgen
var blek och hullet ganska betydligt — han var blekfet — hade ett
pastöst utseende — tonsillierna voro hypertrofiska. Detta tillsammans med
3 — Militieombudsmannens embetsberättelse.

eu kvarstående lätt snuva, samt att Andersson bårkläde sig, hade Ahlgren
uppfattat som symtom på någon affektion av svalgkörtelapparaten.

Både Andersson och Alilgren hade emellertid kommit överens om, att
denna inomhusvistelse på sjukhus eller som städare i logement skulle vara
mindre ägnad att återställa hans hälsa än ett lämpligt avpassat friluftsliv.
Efter tillsägelse av Ahlgren till vederbörande militära förmän om
betydlig lindring i tjänsten deltog Andersson sedan till den 22 april huvudsakligen
i handräcknings t jans t i det fria samt skjutning och lindrig
exercis. Vid upprepade tillfällen under denna tid hade Ahlgren tillfrågat
Andersson, huru han mådde, och han hade alltid uppgivit, att han
mådde bra. Under denna tid av nära sex veckor sjukanmälde Andersson
sig icke en enda gång.

Sedan Andersson den 22 april sjukskrivits i kvarter av regementsläkaren
Theorell för lungkatarr, undersöktes han upprepade gånger dels av
Ahlgren, som den 23 i samma månad åter börjat sjukvisitationerna, dels
vid något tillfälle i maj av regementsläkaren, till vilken Ahlgren brukade
skicka sjukdomsfall, om vilka Ahlgren önskade inhämta regementsläkarens
mening — och diagnosen lungkatarr stod fast.

Den 9 maj infann sig Andersson med ett intyg på pleurit. exsud. dex. från
doktor Suber i Linköping. Huvudsakligast med anledning av detta intyg
samt på grund av obetydlig dämpning å höger lunga baktill och nedtill
avpolletterades Andersson till garnisonssjukhuset. Denna höger lungsäcksinflammation
måtle hava uppblossat hastigt, ty vid föregående lungundersökningstillfällen
(under tiden 22 april—8 maj) hade inga abnorma
dämpningsförhållanden funnits, ej heller försvagat andningsljud eller sådant
av bronchiell anstrykning.

Andersson vårdades därefter å garnisonssjukhuset till den 22 maj, då
han utskrevs därifrån fullt återställd.

Regementsläkaren Theorell anförde i yttrande den 24 april 1925 följande.
I egenskap av handhavare av den dagliga sjukvården hade Theorell icke
haft någon befattning med Andersson mera än en gång nämligen den 22
april, då Andersson dagen efter återkomsten från påskledigheten av Theorell
sjukskrevs vid truppen för lungkatarr. Förutom vid detta tillfälle
hade Theorell med all sannolikhet undersökt Andersson på den mottagning,
som Theorell dagligen i egenskap av regementsläkare hade på mottagningspaviljongen
klockan 11.30 f. m. De därvid gjorda iakttagelserna
hade emellertid icke givit anledning till någon ändring av bataljonsläkaren
Ahlgrens bestämmelser angående Anderssons sjukskrivningsförhålladen.

Theorell påminde sig, att regementsläkaren Ståhlberg vid mötets slut
i telefon tillfrågat Theorell, om Theorell hade något emot, att Andersson,
som var konvalescent och ivrigt önskade att få resa hem samtidigt med
övriga utryckande, utskrevs och hemsändes. Theorell hade svarat, att

från hans sida intet hinder därför funnes, blott Andersson kunde vårdas
hemma och han själv önskade det.

I klagoskriften omnämndes, att Andersson efter utskrivningen besökt
Theorell och begärt diverse uppgifter. Detta tillfälle kunde Theorell icke
påminna sig, men Theorell ansåge- det mycket sannolikt, att Theorell icke
ansett sig behöva utöva någon kontroll på sjukhusläkarnas undersökningar
eller gorå några uttalanden för övrigt om en patient, om vars
tillstånd Theorell icke hade någon detaljerad kännedom. Ett motsatt för-,
farande skulle strida mot vanlig läkarekutym.

Tyngdpunkten i de uti klagoskriften framställda förebråelserna för
försumlighet hos regementets läkare finge väl anses ligga däri, att ett förefintligt
pleuritiskt exsudat först av en civil läkare blivit upptäckt. Theorell
kunde angående detta för sin personliga del blott anföra, att Theorell
icke någon gång funnit tecken på exsudat. Någon försummelse eller
något förbiseende vid undersökningarna trodde Theorell icke att man med
skäl kunde förebrå läkarna. Under ifrågavarande kvartal funnes i sjukbeskedet
upptagna icke mindre än 13 dylika lungåkommor, och samtliga
dessa hade nog blivit omsorgsfullt omhändertagna och skötta.

Att pleuritiskt exsudat i detta fall dock förefunnits, därom vittnade ju
doktor Subers positiva punktion, men å andra sidan visade regementsläkaren
Ståhlbergs negativa försök strax efteråt, att något exsudat av
betydenhet icke funnits. Emellertid var det en smygande och mot slutet
hastigt förlöpande tuberkulos, som för patienten blev ödesdiger. Tuberkulos
var vid denna sjukdomsperiod av de behandlande läkarna ej diagnostiserad,
ej heller innehöll doktor Subers intyg någon antydan därom.

Vid yttrandet fanns i bestyrkt avskrift fogat följande av Theorell avgivna
utlåtande, avsett att bifogas ansökning om ersättning för sjukdom
ådragen under militärtjänstgöring:

»Värnpliktige nr 69 24/1933 Andersson inryckte till vintertjänstgöring
i november 1923. Enligt läkarkortet var han vid inryckningen frisk och
utan sjukliga symtom i lungorna. Den 21 januari i år insjuknade han häftigt
efter att dagen förut hava deltagit i skidövning och avpolletterades
till garnisonssjukhuset, där han vårdades under diagnos broncho-pneumonia
till -den 4/3; var därefter som konvalescent sjukskriven vid truppen till
den 10/3. Därefter friskskrevs han men åtnjöt fortfarande en del lindringar
i tjänsten. Då han emellertid började förete temperaturstegringar på
kvällarna, sjukskrevs han den ’24/4’ åter vid truppen för observation och
avpolletterades åter till sjukhuset den 9/5. Här vårdades han till mötets
slut den 23/5 och utskrevs då tillfrisknad. De å garnisonssjukhuset förda
journalerna bifogas i avskrift.

Enligt ett intyg från Dr. G. Eriksson, bifogat ansökningen, har Andersson
efter hemkomsten åter insjuknat i exsudativ pleurit och vårdats härför
å Vadstena lasarett.

Orsaken till Anderssons sjukdom bär med stor sannolikhet varit förkylning
under den ovannämnda skidövningen.

Vad som här ovan blivit anfört bekräftas på heder och samvete.

Linköping den 24 september 1924.

Th. Theorell.

Regementsläkare.»

Överläkoren Törnqvists yttrande innehöll bland annat följande. Andersson
infördes den 21 juni 1924 till lasarettet, inremitterad av doktor G.
Eriksson, Motala. Han företedde vid inkomsten höggradig dyspnoe jämte
tecken på ett stort exsudat i högra lungsäcken. Vid omedelbart företagen
thoracocentes uttömdes 3,000 cm.3 klart, grönaktigt exsudat. Den 1 juli
fick han åter dyspnoe, som nödvändiggjorde ny tappning denna gång på
1,000 cm3 exsudat av enahanda utseende. Han hade hela tiden hög feber
(38.0°—39.7°). Någon noggrann undersökning av lungans tillstånd kunde
aldrig utföras på grund av den stora exsudatmängden. Då emellertid dels
pleuriten som sådan, dels den höggradiga nedsättningen i patientens krafter
och allmänna tillstånd starkt talade för att sjukdomen vore av tuberkulos
natur, hänvisades den sjuke till fortsatt vård å Kolmårdssanatoriet.
Han lämnade lasarettet, för att först tillbringa en kortare tid i hemmet,
den 20 augusti 1924.

I sitt yttrande anförde överläkaren Danielsson i huvudsak, att Andersson
vårdats å Kolmårdssanatoriet under tiden 25 augusti—29 november
1924, att han vid ankomsten till sanatoriet företett tecken på en pågående
pleurit dx. jämte rassel i både högra och vänstra lungans mellersta partier,
samt att han utskrivits försämrad med hög feber och utbredda förändringar
i båda lungorna (Tb + i exp.). Danielsson uttalade slutligen såsom
sin åsikt, att Andersson insjuknat i tuberkulos redan i början av år
1924.

I yttrande den 25 juni 1925 till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anförde
överläkaren Lindhagen följande.

En ingående granskning av handlingarna i ärendet syntes otvetydigt
giva vid handen, att värnpliktige Andersson under sin militärtjänstgöring
icke i allo åtnjutit den sjukvård, som vederbort, utan att ,i detta hänseende
befogade anmärkningar kunde göras. Vad till en början beträffade
den sjukdom, bronchopneumonia, för vilken Andersson först vårdades,
vore det uppenbart, att han blivit för tidigt friskskriven, och att icke tillräcklig
omsorg nedlagts på utrönande av sjukdomens etiologi, varvid
framför allt möjligheten av dess tuberkulösa natur hade bort beaktas. Den
under tiden 21/1—12/2 oregelbundet remitterande, mestadels höga febern
pressades från och med den 13/2 genom antipyretica (salicyl. natr.) betydligt
ned, och Andersson blev under ett par dagar, 18/2—19/2, skenbart feberfri.
Då antipyresen utsattes den 20/2, steg temperaturen åter, särskilt
sedan Andersson den 21/2 »fått kläder». Oaktat temperaturen i det föl -

ja Bele under flera dagar visade kväll smaxima om 37.b°—37.9° och alldeles
saknade den regelbundenhet, som plägade karakterisera den normala kurvan,
avbrötos mätningarna definitivt den 2/3. Andersson fick den 4/3 återgå
till truppen samt den 11/3 återtaga sin tjänstgöring, detta således utan
att det dessförinnan någonsin fastställts, att han blivit feberfri efter
sjukdomen. Framför allt i betraktande därav, att dylika utdragna
bronchopneumonier med långsam, släpande defervescens och under längre
tid kvarstående subfebril temperatur hos unga människor ofta stode på
tuberkulos basis, borde den sjuke hava underkastats en fortsatt noggrann
observation med fortsatt temperaturmätning — och detta eventuellt mer
än blott två gånger dagligen — samt förnyad fysikalisk undersökning,
eventuellt hänvisats till röntgenfoto, innan han friskförklarats och tilllåtits
återgå till truppen och vapentjänsten. Det vore också skäligen anmärkningsvärt,
att en bronchopneumoni av minst 43 dagars duration icke
varit åtföljd av expectorat, i vilket fall en undersökning av detta bort
företagas. Någon som helst objektiv undersökning å Andersson under tiden
närmast efter det han — i förtid — lämnat sjukhuset, gjordes emellertid
icke utan vederbörande läkare, bataljonsläkaren Ahlgren, lät sig nöjas
med Anderssons på tillfrågan lämnade besked, att han mådde bra. Detta
förhållande vore så mycket mera anmärkningsvärt, som Ahlgren i sin förklaring
av den 24/4 1925 omtalade, att det endast varit med stor tvekan,
som Andersson den 10/3 tillåtits deltaga i sitt kompanis övningar. Också
vittnade kompanichefen Kugelbergs uttalande i hans förklaring, att Andersson
hade svårt att följa med i övningarna ute och därför blev befriad
från ansträngande övningar, oförtydbart om, att Andersson icke återvunnit
hälsa och krafter, när han efter sjukskrivningen åter började göra
vapentjänst.

Att Andersson aldrig blivit fullt återställd efter den genomgångna sjukdomen,
visade också hans fortsatta sjukdomshistoria. Under den följande tiden,
intill den 22/4, bör jade han enligt uppgift av regementsläkaren Theorell
i dennes intyg av den 24/91924 att förete temperaturstegringar på kvällarna
och den 22/4 1924 blev Andersson av Theorell sjukskriven i kvarter för
lungkatarr. I sjuk journalen 1924, nr 381, funnes av läkaren den 8/5
eller 9/5 antecknat: »Har sedan den 22/4 varit sjukskriven 1 kvarter. Har
haft förhöjd temp., max. 38.3, på kvällarna.» Temperaturkurvan för tiden
9/5—22/5, som visade en, trots kraftig antipyretisk medikation med 3
gram salicyl. natr. per dag, tydlig subfebril temperatur, gåve ävenledes
visshet om, att en avsevärd temperaturförhöjning förefunnits under tiden
före den 9/5. Alltså: Andersson, som omedelbart vid sjukskrivningen konstaterats
lida av lungkatarr, en diagnos, som sedan upprepade gånger verifierades,
och således måste hava företett objektivt påvisbara lungförändringar
av sådan karaktär, att de icke utan vidare kunnat betraktas som
betydelselösa, och därtill hade feber, hade under 18 dagar fått »gå sjukskriven
i kvarter», d. v. s. i logementet. Denna behandling av en uppen -

bailigen allvarligt sjuk måste utan tvekan stämplas som oförsvarlig.
Sjukskrivning i kvarter kunde vara tillåten för någon enda eller några
få dagar eller vid någon helt lindrig åkomma. Men att i ett fall sådant
som det, varom här vore fråga, låta den sjuke kvarligga i logementet i 18
dagar, vittnade om en betänklig brist på omdöme och ansvarskänsla hos
vederbörande läkare. Det hade för regementsläkaren Theorell redan den
22/4, då han hos Andersson konstaterade lungkatarr och dessutom hade
sig bekant, att Andersson brukade förete temperaturstegringar om kvällarna,
förelegat fullgiltig anledning att omedelbart remittera honom till
sjukhuset. Det måste betecknas som uppenbar vanvård, att — oaktat både
regementsläkaren Theorell och bataljonsläkaren Alilgren vid under den
följande tiden upprepade gånger företagna undersökningar varit fullt ense
om diagnosen lungkatarr, oaktat någon ovisshet om diagnosen alltså icke
förelegat, och oaktat febern säkerligen alltjämt kvarstått — 18 långa dagar
fått förlöpa, utan att remiss till sjukhuset skett på truppläkarnas initiativ,
och att sådan remiss först framtvingats genom civil läkares intyg om
den rätta arten av Anderssons sjukdom (exsudativ pleurit, fastställd genom
provpunktion). Även utan vetskap härom hade truppläkarna haft
synnerligen välgrundad anledning att taga Anderssons sjukdom allvarligt.
Andersson hade tidigare genomgått en långt utdragen bronohopneumoni,
från vilken han aldrig fullt repat sig, och företedde nu symtom av
lungkatarr med feber. En sådan sjukdom finge under inga förhållanden
bagatelliseras, i all synnerhet då goda skäl förefunnes att misstänka den
vara av tuberkulos etiologi. Andersson hade därför omedelbart eller allra
senast efter några få dagars förlopp bort remitteras till sjukhuset.

Också den sista fasen av Anderssons sjukhistoria under värnpliktstiden
(sjukhusvistelsen 9/5—22/5) vore förtjänt av uppmärksamhet. Till en början
vore det högst förvånansvärt, när regementsläkaren Ståhlberg i sin
förklaring av den 2 april 1925 påstode, att »i detta fall var diagnosen lungsäcksinflammation
ej ens säkert ställd.» Att en annan läkai-e, doktor Suber,
den 8/5 med positivt resultat företagit en provpunktion, vore honom
dock bekant. Det torde också för Ståhlberg vara känt, att Suber härom
avgivit intyg på heder och samvete. Och Ståhlberg hade själv efter patientens
uppgift å journalen antecknat utseendet av det av Suber erhållna
punklatet: vattenklart. Något pålitligare sätt för påvisandet av en exsudativ
pleurit än en positiv punktion vore icke känt, varför Ståhlbergs förnekande
av diagnosens säkerhet — och detta utan anförande av någon
som helst motivering — måste rubriceras som i hög grad ansvarslöst. Men
när nu Ståhlberg icke skänkte tilltro till Subers uppgift, som dock föranlett
Anderssons inremitterande, borde han väl gjort några utåt synliga ansträngningar
för att komma till ökad klarhet, framför allt förnyat punktionen
på annat ställe, eventuellt flera gånger. Så skedde dock ej. För
övrigt vore det obegripligt, att Andersson kunnat utskrivas frisk eller,
som Ahlgren benämnde det, fullt återställd, för så vitt icke sjukhusläka -

ren ansett honom vara frisk vid inkomsten till sjukhuset, vilket väl måste
anses uteslutet. Någon säker diagnos ställdes aldrig på sjukhuset. Samma
obetydliga eller tvivelaktiga fynd, som konstaterades vid inkomsten å
sjukhuset, konstaterades även vid den enda senare, den 12 maj företagna
•undersökningen. Och att temperaturen under oavbruten, under sjukhusvistelsen,
som det förefölle, aldrig utsatt antipyretisk medikation med 3
gram salicyl. natr. dagligen, sakta sjönk utan att ännu vid utskrivningen
hava stabiliserats, vittnade icke om objektiv förbättring, och än mindre
om hälsa. Såväl riktigheten av Subers intyg, att Andersson led av exsudativ
pleurit, som också det ohållbara ii påståendet, att Andersson vid
utskrivningen var frisk, bestyrktes för övrigt av sjukdomens följande
utveckling. Sedan den 10 juni hade åter den sjukes temperatur stigit,
den 15 juni konstaterades pleurit och den 21 juni avtappades tre liter
vätska från högra pleuran.

Även under antagande, att Andersson vid utskrivningen från sjukhuset
den 22 maj varit feberfri och fysikaliskt symtomfri, vore vederbörande militärläkares
uppfattning om Anderssons sjukdom synnerligen illa grundad.
Vid bär ifrågavarande tidpunkt, den 22 maj 1924, hade Andersson
bakom sig en oavbruten sjukdomshistoria av fyra månaders längd, mellan
vars olika faser han aldrig blivit återställd. Han både först lidit av eu
långvarig »bronchopneumoni», därefter av »lungkatarr» och senast av exsudativ
pleurit. Även om läkarna icke ansett sig med visshet kunna antaga
en tuberkulos lungåkomma, bonde åtminstone nu en synnerligen
stark misstanke härom hava vaknat, när ett pleuraexsudat blivit konstaterat
— i varje fall hade en pleuritis sicca ansetts kunna föreligga — och
det nogsamt vore bekant, att den idiopatiska pleuriten i flertalet fall vore
av tuberkulos natur. Andersson borde därför ovillkorligen före utskrivningen
från sjukhuset hava underkastats en omsorgsfull allsidig undersökning,
eventuellt med röntgenfoto, eller remitterats till tuberkulossjukhus
eller annat sjukhus för sakkunnig observation. Under alla förhållanden
borde Andersson själv före utryckningen ordentligt hava informerats
om den högst sannolikt tuberkulösa naturen av hans lidande och erhållit
häremot svarande anvisningar.

Det syntes av vad ovan anförts till full evidens framgå, att Andersson
under värnpliktstiden icke kommit i åtnjutande av den omvårdnad, som
hans sjukdom ovillkorligen påfordra!. Huruvida denna omständighet i
någon väsentlig mån bidragit till det hastiga och olyckliga förlopp, som
Anderssons sjukdom sedermera tagit, kunde icke med visshet avgöras.
Att så kund© hava varit förhållandet vore mycket väl möjligt, ja, icke
osannolikt, framför allt i betraktande'' av de remissioner, som sjukdomen
under värnpliktstiden syntes hava företett, och dess under denna tid —
så vitt man därom kunde döma — relativt godartade förlopp. Det kunde
å andra sidan icke heller bestridas, a!t Anderssons sjukdom kunnat i huvudsak
förlöpa så, som den gjort, även om dess rätta natur i tid fastställts,

och den sjuke omedelbart kommit under lämplig vård. I vissa, om ock i
stort sett relativt sällsynta fall kunde nämligen den tuberkulösa lungåkomman
redan på ett tidigt stadium taga ett hastigt, foudroyant förlopp,
opåverkat av tjänlig vård och sakkunnig behandling. Under alla
förhållanden syntes dock det oförstånd, vederbörande militärläkare ådagalagt
vid bedömandet och vården av Anderssons sjukdom, icke böra lämnas
opåtalat.

Överläkaren Lindhagen kunde till slut icke underlåta att påpeka den
brist på ordning och noggrannhet i journalföringen, isom kommit i dagen
vid granskningen av handlingarna i ärendet. Att Anderssons sjukskrivning
i kvarter under tiden 22/4—9/5 1924 varit betingad av lungkatarr,
vore icke antecknat å läkarkortet. Och om den provpunktion, som företagits
å Andersson på garnisonssjukhuset, saknades anteckning i sjukhusjournalen.
Detsamma gällde om Anderssons tillstånd vid utskrivningen.
Även i övrigt vore journalanteckningarna högst torftiga. Uppgifter
saknades om ett flertal moment, som varit av betydelse för bedömandet
av Anderssons sjukdom. Alldeles särskilt då fråga vore om el t fall med
tvivelaktig diagnos, hade journalen bort lämna uppgift åtminstone om
de viktigaste kliniska data utöver den ofullständiga och ytterst summariska
anteckning om det fysikaliska fyndet, som upptagits.

Sedan överläkaren Lindhagens ovanintagna yttrande avgivits, lämnade
sjukvårdsstyrelsen de militärläkare, vilka haft värnpliktige Andersson
under behandling, tillfälle att fullständiga sina yttranden i ärendet.

Med anledning härav avgåvos förnyade yttranden av regementsläkaren
Ståhlberjf, bataljonsläkaren Ahlgren och regementsläkaren Theorell.

Bataljonsläkaren Ahlgrens förnyade yttrande, dagtecknat den 6 oktober
1925, innehöll följande.

När värnpliktige Andersson lämnade garnisonssjukhuset den 4/3 1924,
hade han med undantag av en viss oregelbundenhet i temperaturen varit
både objektivt och subjektivt symtomfri. En 1V2 månaders vistelse på
sjukhus för en patient, lidande av bronchopneumoni, vore icke så ovanligt
lång tid, men för en ung man, som kände sig frisk, vore den alldeles säkert
tillräckligt lång. Därför, med Ahlgrens uppfattning av Anderssons
sjukdom som en vanlig banal bronchopneumoni, hade Ahlgren skrivit ut
Andersson för att därefter fortsätta behandlingen polikliniskt. Liknande
förfaringssätt förekomma dagligen på civila sjukhus.

Under samma tid, som Andersson låg på sjukhuset, vårdades där flera
liknande fall, vilka veterligen senare icke angripits av lungtuberkulos.
På åtskilliga av dessa sjuk journaler funnes anteckningar om upprepade
lungundersökningar, sputumundersökningar, pirquef etc., vilka visade, att
både doktor Ståhlberg och Ahlgren haft sin uppmärksamhet riktad på
eventuell förekomst av tuberkulos. Talrika remisser till Kolmårdssanatoriet
visade detsamma. Med lätthet kunde Ahlgren medelst vittnen — värn -

pliktig© läkare och. sköterskor — styrka, att under Ahlgrens arbete på
sjukhuset dessa långliggare med lungsjukdomar varit föremål för Ahlgrens
alldeles särskilda intresse. Tyvärr visade icke Anderssons sjukjournal
detta, men vore Ahlgren likväl förvissad om, att — trots frånvaron av
daganteckningar — allt gjorts för att på Andersson kunna utesluta tuberkulos
sjukdom, dock med undantag av specialundersökning, som vid
denna Anderssons första vistelse på garnisonssjukhuset icke ansetts indicerad.

Då Andersson efter utskrivningen från sjukhuset gått sjukskriven vid
trupp under tiden 4—10 mars, hade han fått en temperaturlapp för antecknandet
av temperaturen, upprepade lungundersökningar gjordes och hade
han under denna tid varit feberfri.

Det var på Ahlgrens tillsägelse till det militära befälet, som Andersson
befriades från strängare övningar, då han den 11 mars började tjänstgöra
på trupp. Kaptenen Kugelbergs förklaring vore så tillvida ofullständig,
som, enligt meddelande av kompaniadjutanten, Andersson huvudsakligast
använts till handräckningstjänst utomhus. Det vore för övrigt
så gott som omöjligt för en värnpliktig, som legat sjuk i 48 dagar, att
följa med sitt kompanis övningar, vilka i detta fallet voro resultatet av
nära 4 månaders träning. Ahlgrens erfarenhet vid regementet vore, att
värnpliktige, som så lång tid som i fallet Andersson varit sjukskrivna, i
regel plägade få fullgöra sin återstående värnpliktstjänstgöring som
handräckningsmän.

Under tiden 11 mars—-21 april, eller nära 11/2 månad, då Andersson åtminstone
på papperet tjänstgjort på trupp, sjukanmälde sig Andersson
icke en enda gång. Varken regementsläkaren eller Ahlgren hade under
denna tid tillfälle att undersöka honom. Med all sannolikhet hade Andersson
känt sig kry, ty eljest hade han — med den kännedom Ahlgren
både om honom — anmält sig sjuk. De sista tio dagarna av denna period
hade Andersson vistats i hemmet. Den 26 mars skulle Andersson enligt
uppgift av fadern hava sökt Ahlgren, därför att Anderssons hosta avsevärt
tilltagit. Ahlgren skulle då ordinerat bröstsaft och åter sänt ut Andersson
på trupp. Detta Anderssons besök kunde Ahlgren icke erinra sig
och uppgift härom saknades i sjukrulla och sjukbesked.

Ahlgren vore övertygad om, att Andersson varit feberfri under den tid,
22/4—9/5, då han för andra gången varit sjukskriven i kvarter, detta till
trots av Anderssons uppgift till journalen å garnisonssjukhuset om feber
på kvällarna med maximum 38.3° och faderns uppgift, att Andersson
skulle gått med avsevärd feber. Ahlgren hade alltid haft som princip att
behandla värnpliktige med feber medelst sängläge. Ahlgren funne därför
ingen anledning, varför han i detta fall skulle frångått denna princip. Anderssons
temperatur kontrollerades medelst temperaturtagningar morgon
och kväll, och han undersöktes upprepade gånger. En f. d. sjukvårdssergeant.
som under ifrågavarande tider tjänstgjort vid sjukvisitationerna,

hind (i vild tillfrågan icke kunnat erinra sig Anderssons temperaturförhållanden,
men förmodade, att han varit feberfri. Sergeanten hade samtidigt
upplyst, att han inom sig själv under nära 2 års samarbete med Ahlgren
ofta reagerat mot Ahlgrens — enligt hans tycke — alltför flitiga avpolletterande
till sjukhus för minsta feber. Detta sistnämnda spontana yttrande
röjde dels, att Ahlgren vid minsta anledning låtit taga temperaturen på
sjukanmälda värnpliktige och dels, att feber för Ahlgren varit ett symtom
av stor vikt — ett givakt — som alltid resulterat i avpollettering till sjukhus
eller sängläge — vid epidemier — i därför inrättade sjukkvarter.
Det syntes Ahlgren av vad han i detta och föregående yttrande anfört
vara berättigat att påstå, att Anderssons sjukhistoria under hela tiden han
vistades vid regementet bure vittne om en konsekvent genomförd skonsam*
hetens princip. Både läkare och det militära befälet hade visat intresse för
Anderssons person och sjukdom och varit besjälade av önskan att återställa
hans hälsa. Tre militärläkare, en värnpliktig läkare och doktor Suber hade
undersökt Andersson under hans sjukdomstid vid regementet. Och ingen
lungtuberkulos hade upptäckts. Doktor Suber vore dock specialist i lungtuberkulos
och läkare för ett lungsotssanatorium. Därför ansåge Ahlgren,
att man med skäl kunde förmoda, att Anderssons sjukdomar under den tid,
han tjänstgjorde vid regementet, varit banala sådana, vegeterande på en
latent tuberkulos. Hans obetydliga exsudat kunde mycket väl vara en
reminiscens från bronchopneumonien i januari—mars. Först i hemmet
under tiden 10—15 juni hade hans tuberkulos blivit manifest av anledning,
som vore Ahlgren förborgad.

I förnyat yttrande den 30 augusti 1925 anförde regementsläkaren Theorell.
Då Theorell i sitt intyg till riksförsäkringsanstalten den 24 september
1924 yttrat, att Andersson började förete temperaturstegringar på kvällarna
före sjukskrivningen i april, grundades denna uppgift på Anderssons
egen utsago och icke på några gjorda observationer. Andersson hade
nämligen återkommit från en längre vistelse i hemmet dagen före den sjukvisitation,
därvid han sjukskrevs. Det var vid detta tillfälle han på Theorells
fråga hur han mått hemma svarade, att han på det hela taget varit
kry, men nog haft feber på kvällarna, och det var för att kontrollera detta,
som han då sjukskrevs vid truppen. Det hade emellertid icke blivit Theorell
utan Ahlgren, som kommit att utföra denna kontroll. Med den kännedom,
Theorell hade om Ahlgrens sätt att bedöma och sortera de sjuka, vore
Theorell fullt förvissad om, att Anderssons temperaturkurva icke påkallat
någon remiss till sjukhuset under de dagarna. Theorell hade aldrig hört
någon anmärka på att Ahlgren dröjt för länge med remiss, men väl hade
Theorell en gång hört sjukhusläkaren anmärka på att Ahlgren varit alltför
snar att avpollettera sjuka till sjukhuset. Theorell hade, sedan han
förra gången avgav yttrande i ärendet, uti sina arkivhandlingar funnit ett
meddelande från regementsläkaren Ståhlherg av den 22 maj 1924, däri
Ståhlberg ifrågasatte en remiss av Andersson till sanatorieläkare för un -

ttersöknmg och. eventuell vård. Naturligtvis hade Theorell icke motsatt sig
detta, men saken hade förfallit på grund därav att patienten föredragit att
använda sig av sin rättighet att efter slutat möte lå återvända till hemmet.

Då Theorell i sitt förra yttrande anfört, »att tuberkulos vid denna sjuk
domsperiod icke av de behandlande läkarna, ej heller av doktor Suber, var
diagnosticerad», ville Theorell därmed hava sagt, att detta sakförhållande
Val finge anses vara ett bevis för att Andersson under sin tjänstgöringstid
icke företedde några tydliga tecken på tuberkulöst lunglidande. Sedan
sjukdomsförloppet nu vore avslutat, funnes väl däremot ingen läkare, som
icke vid genomgående av fallet ansåge, att tuberkulos förelegat alltifrån
ett tidigt stadium i sjukdomen.

I sitt nya yttrande, dagtecknat den 7 september 1925, anförde regementsläkaren
Ståhlberg.

Strax efter det Ståhlberg å sjukhuset punkterat Anderssons lungsäck med
negativt resultat, hade Ståhlberg i telefon talat med Suber om fallet. Han berättade,
att han vid sin punktion fått knappt en halv spruta vattenklar exsudat.
(Det vore på grund av detta samtal, som Ståhlberg antecknat »vattenklar»
å journalen, vilket Ståhlberg annars ej vetat). Ståhlberg hade ej närmare
frågat om den av Suber gjorda punktionen, men hade av vad Suber yttrat
lått den uppfattningen, att han ej använt en vanlig punktionsspruta, utan
en mindre (Pravaz?), vadan här alltså måste hava varit fråga om ett synnerligen
litet exsudat. Ståhlbergs sjukhusdiagnos med »?» efter betydde
sålunda endast, att Ståhlberg varit tveksam om, huruvida man i detta fall
skulle kalla Anderssons obetydliga pleurit för exsudativa eller sicca.

Vid nyssnämnda samtal mellan Suber och Ståhlberg avhandlades även
diagnosen, varvid Suber framhöll, att han för det dåvarande ej ansett sig
kunna sätta diagnosen tuberkulos, men påpekade, att det naturligtvis kunde
vara fråga om en dylik sjukdom.

Förutom vad egen erfarenhet sagt honom hade Ståhlberg genom samtalet
med Suber ytterligare blivit inriktad på den tuberkulösa etiologien
av Anderssons sjukdom. Detta visade sig också i Ståhlbergs senare åtgärder.
Samma dag, som Andersson på egen begäran utskrevs, avsände Ståhlberg
till regementsläkaren Theorell följande meddelande:

»Meddelande

Från sjukhusläkaren. Till Regementsläkaren I. 4.

Vpl. Nr 69 22/23'' Andersson har vårdats här sedan 9/5 under diagnos
pleurit. sicca dx? Han har ännu en lätt dämpn. något försvag. resp.ljud.
Något exsudat, som av Dr. Suber påståtts, ha vi ej kunnat finna.

Vore ej skäl låta undersöka vederbörande på Kolmårdssanatoriet hos
Danielsson?

Linköping dett 22 maj 1924.

Ernst Ståhlberg

reg: ts läkare.»

Detta meddelande, som vore skrivet av Ståhlberg, sedan Ståhlberg gått
ronden å sjukhuset samma dag Andersson utskrevs därifrån, syntes otvetydigt
giva vid handen, att fråga om specialundersökning då (sannolikt
även dessförinnan) varit på tal mellan Andersson och Ståhlberg samt att
det vore skrivet just under intrycket av ett nekande svar från Andersson.
Av stiliseringen att döma, torde Ståhlbergs tankegång hava Varit, att regementsläkaren
Theorell skulle få tilllälle ytterligare övertala Andersson att
underkasta sig obehaget kvarstanna några dagar i och för verkställande
av omnämnda undersökning.

Det troligaste vore sålunda, att Andersson så väl av Ståhlberg som sedermera
även av Theorell tillfrågats, om han önskade bliva undersökt å Kolmårdssanatoriet,
men besvarat detta erbjudande med att han »ville resa
hem». Under sådana förhållanden torde från läkarnas sida författningsenligt
inte mera hava varit att åtgöra, då läkarna ju ej ägde befogenhet
kvarhålla Andersson efter värnpliktstidens slut.

Till sist ville Ståhlberg i fråga om journalen från Anderssons vistelse å
sjukhuset 9—22 maj anföra. De anamnestiska uppgifterna därå, särskilt
temperaturuppgifterna, voro Anderssons egna, vadan Ståhlberg ej kunde
stå för deras tillförlitlighet. Ståhlberg vore den förste att beklaga, att
journalanteckningarna vore så pass knapphändiga, som verkligen vore fallet.
Journalen vore förd av en värnpliktig läkare, men vore det givetvis Ståhlbergs
fel, som ej sett till, att under ronderna tillsagda anteckningar blivit
införda. Som förmildrande omständighet härvidlag kunde Ståhlberg endast
anföra en dryg arbetsbörda, i det Ståhlberg utom sjukhusläkartjänsten
även haft att bestrida sin regementsläkartjänst. Givetvis hade Andersson
undersökts flera gånger än de två, som kommit tillsynes å journalen —
under alla förhållanden alltid enligt praxis utskrivningsdagen — fastän
anteckningar därom ej gjorts. Ståhlberg ville till och med minnas, att han
tillsagt den värnpliktige läkaren att låta Andersson å journalen underteckna
några rader om, att han ej önskade komma ifråga till specialundersökning
eller vidare vård å kronans bekostnad.

Sedan arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse med anledning av ovannämnda
militärläkares förnyade yttranden anmodat överläkaren Lindhagen
att avgiva nytt yttrande i ärendet, anförde denne i yttrande den 23
oktober 1925 bland annat följande:

Bataljonsläkaren Ahlgren vidginge i sitt nya yttrande uttryckligen riktigheten
av Lindhagens på handlingarna i ärendet stödda påstående, att
Andersson, när temperaturmätningarna den »2/3» inställdes å sjukhuset,
icke varit feberfri. Ahlgren yttrade nämligen, att Andersson, när han den
4/3 lämnade garnisonssjukhuset, »var både objektivt och subjektivt symtomfri
med undantag av en viss oregelbundenhet i temperaturen». Uttryckt
på ett icke förskönande språk, innebure detta, att Andersson vid nämnda
tidpunkt hade subfebril temperatur, alltså feber, om ock lindrig sådan,
alltså fortfarande företedde sjukdomssymtom, icke var återställd. Vid en

hel del allvarliga sjukdomstillstånd av smygande förlopp, framför allt den
börjande lungtuberkulosen, vore denna lätt förhöjda temperatur ett både
synnerligen vanligt och betydelsefullt symtom, vilket förtjänade all\ailigt
beaktande, ett beaktande som Ahlgren försummat.

Ahlgren hade vidare icke lämnat det minsta stöd för sitt påstående att
Andersson varit feberfri under tiden 4—10 mars, då han varit sjukskriv en
vid trupp. Uppenbarligen förelåge inga objektiva bevis för detta påstående,
i vilket fall dessa givetvis hade framdragits av Ahlgren, utan stödde
sig hans uttalande i bästa fall på vad han trodde sig minnas härom nu,
114 år senare. Sannolikheten talade för, att Andersson under tiden närmast
efter den 4/3 icke varit feberfri. Om han icke blivit feberfri under vistelsen
på sjukhuset med dess stillsamma och väl övervakade regime, torde feberfrihet
icke plötsligt hava uppnåtts, då Andersson från sjukhuset förflyttades
till truppen med dess långt rörligare liv. I fråga om den tillsyn, som
under nämnda tid, 4/3—10/3, ägnats Anderssons hälsotillstånd, uttalade
Ahlgren vidare, att, oaktati Anderssons sjukjournal icke visade detta, Ahlgren
vore förvissad om, att allt gjorts för att på Andersson utesluta tuberkulos
sjukdom, dock med undantag av vad Ahlgren kallade specialundersökning
— alltså det utan all fråga viktigaste. Vidare omtalade Ahlgren
i sitt förnyade yttrande, att »upprepade lungundersökningar gjordes» å
Andersson, dock utan angivande av resultatet av dessa undersökningar.
Uppenbarligen vore detta ett påstående fritt ur minnet. Det vore också
anmärkningsvärt, att denna Ahlgrens senaste utläggning stode i uppenbar
och till synes oförenlig motsättning till vad han hade att omförmäla i sin
förklaring den 24 april 1925, varav framginge, att Ahlgren haft sina misstankar
riktade åt ett helt annat håll än på möjligheten av ett tuberkulöst
lunglidande, nämligen på någon affektion av svalgkörtelapparaten.

I fråga om Anderssons sjukdom under tiden 22/4—9/5 1924, då han var
sjukskriven i kvarter för lungkatarr, hade Lindhagen i sitt tidigare yttrande
hävdat den uppfattningen, att Andersson under denna tid haft feber.
Ett stöd härför vore bataljonsläkaren Ahlgrens i hans yttrande av den
6/10 1925 lämnade uppgift, att Andersson på morgonen den 22/4, dagen efter
hans återkomst från påskferierna, haft en temperatur av 37.8° — alltså
uppenbart febril temperatur. För sin uppfattning hade Lindhagen även
och framför allt funnit ett stöd i Anderssons egen, å sjukhuset den 8/5 eller
den 9/5 lämnade och å hans journal antecknade uppgift, att han under
nämnda tid »haft förhöjd temperatur, maximum 38.3° på kvällarna». I sin
förklaring av den 6/10 1925 påstode emellertid Ahlgren sig vara övertygad
om, att Andersson varit feberfri under nämnda tid. Det läge i öppen dag,
att Anderssons omedelbart lämnade samt omedelbart och reservationslöst
upptecknade utsago vore många gånger mera trovärdig än Ahlgrens l''A
år senare framförda bestridande av dess riktighet, för vilket bestridande
Ahlgren endast kunde anföra sin egen »övertygelse» samt en f. d. sjukvårdssergeants
nu på tillfrågan avgivna vittnesmål, att han icke kunde

erinra sig Anderssons temperaturförhållanden, men förmodade, att han
varit feberfri. Lindhagen ville även hänvisa till den å garnisonssjukhuset
förda sjukhusjournalens vittnesbörd: trots omedelbart insatt, kraftig antipyretisk
medikation med 3 gm salicyl. natr. per dag, tydlig subfebril temp.
den 9/5 och följande dagar.

Vidare ville Lindhagen hänvisa till, att alla rimliga skäl talade för, att
den exsudativa pleurit, som med full säkerhet konstaterades hos Andersson
den 8/5, utvecklat sig under tiden närmast före nämnda dag, således under
den tid, Andersson varit sjukskriven vid truppen, och att utvecklingen av
en exsudativ pleurit, där det icke vore fråga om gammalt folk eller personer
med av annan orsak nedsatta krafter och reaktionsförmåga, undantagslöst
skedde under uppträdande av förhöjd temperatur. Trots bataljonsläkaren
Ahlgrens motsatta påstående vidhölle Lindhagen därför sitt tidigare
uttalande, att Andersson under den tid, 22/4—9/5, han för lungkatarr
varit sjukskriven vid truppen, haft feber. Lindhagen kunde icke heller
mildra sitt omdöme om vederbörande läkares underlåtenhet att långt tidigare
remittera Andersson till sjukhuset. Och detta omdöme gällde oavkortat
även för det fall, att Anderssons »lungkatarr» skulle hava förlupit
afebrilt.

Efter företeende av meddelandet av den 22 maj 1924 från regementsläkaren
Ståhlberg till regementsläkaren Theorell förfölle den anmärkning
Lindhagen tidigare riktat mot Ståhlberg, i vad det rörde hans bedömande
av Anderssons sjukdom vid tiden för hans hemförlovning.

I utlåtande till militieombudsmannen den 27 oktober 1925 anförde arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse för egen del följande. Styrelsen ansåge
sig icke kunna underlåta att framhålla den bristande noggrannhet beträffande
journalföringen av här ifrågavarande värnpliktiges sjukdom, som
kommit till synes vid granskningen av handlingarna i ärendet, och som
stode i strid mot de upprepade anmaningar i motsatt riktning, som utgått
från styrelsen.

Icke heller hade det undgått sjukvårdsstyrelsen det anmärkningsvärda
uti, att värnpliktige Andersson mot gällande föreskrifter fått utskrivas
från sjukhus och omhändertagas vid truppen, ehuru hans temperaturförhållanden
motiverat hans observation å sjukvårdsanstalt.

Det kunde dock icke bestridas, att Anderssons sjukdom kunnat förlöpa
på sätt, som nu ägt rum, oaktat den icke fastställts i rätt tid, och även om
den sjuke omedelbart kommit under lämpligaste vård.

I skrivelse den 5 december 1925 anhöll härefter militieombudsmannen att
medicinalstyrelsen ville avgiva utlåtande i ärendet.

I utlåtande den 23 februari 1926 hemställde medicinalstyrelsen — under
hänvisning till vad medicinalrådet F. Bissmark enligt vid styrelsens utlåtande
fogat utdrag av styrelsens protokoll anfört — att den utav Arvid
E. Andersson gjorda anmälan icke måtte föranleda någon militieombudsmannens
vidare åtgärd.

Ifrågavarande protokollsutdrag utvisade, att medicinalrådet Bissmark
vid föredragning inför medicinalstyrelsen av militieombudsmannens remiss
yttrat bland annat följande:

»Vid bedömandet av läkarvården torde det vara erforderligt att granska
var och en av de tre militärläkarnas åtgärder för sig.

Anledning till anmärkning mot regementsläkaren Ståhlberg för försumlighet
eller oskicklighet beträffande den vård, som lämnats Andersson å
sjukhuset under perioderna 21/1—18/2 och 9/5—22/5 1924 synes icke föreligga.
Att Ståhlberg icke kunnat ställa en skarpare prognos rörande sjukdomsfallet
kan nämligen icke läggas honom till last, så mycket mindre,
som Ståhlberg föreslagit specialundersökning å sanatorium.

Regementsläkaren Theorell, som var regementsläkare vid Första livgrenadjärregementet,
till vilket Andersson hörde, hade, så vitt man kan se
av handlingarna, endast vid några få tillfällen direkt haft med Andersson
att göra. Andersson undersöktes sålunda av Theorell vid sjukvisitation
den 22/4 1924 och blev då sjukskriven vid trupp (i kvarter) för lungkatarr.
Theorell torde dessutom hava undersökt Andersson en eller annan gång
vid den mottagning, han i egenskap av regementsläkare dagligen hade på
mottagningspaviljongen. Beträffande Theorells åtgärd att den 22/4 sjukskriva
Andersson vid truppen kan med hänsyn till Anderssons föregående
sjukdom med rätta ifrågasättas, huruvida icke remiss till sjukhuset lämpligen
bort ske. Då Theorell emellertid i sitt yttrande den 30/8 1925 framhåller,
att sjukskrivningen vid truppen avsåg att närmare kontrollera
Anderssons temperatur, enär Andersson, såsom ovan sagts, meddelat att
han i hemmet nog haft feber om kvällarna, och då det vid en sjukvisitation
mången gång måste vara svårt att genast fatta beslut angående lämpligaste
åtgärden, synes det rimligt, att hänsyn tages härtill vid bedömandet
av saken. Någon anklagelse för försumlighet eller bristande skicklighet
beträffande den av Theorell Andersson lämnade läkarvården torde därför
icke kunna göras.

Vid bedömande av den läkarbehandling, som av bataljonsläkaren Ahlgren
ägnats Andersson, synes följande vara att beakta. Mot den behandling,
som lämnats Andersson å garnisonssjukhuset under tiden 20/1—3/3,
då Ahlgren skötte läkarbefattningen därstädes, kan anmärkas, att det icke
med säkerhet framgår, huruvida Ahlgren med tillräckligt allvar prövat,
om en tuberkulos borde misstänkas föreligga eller icke, Ahlgren har, som
han säger i sitt yttrande den 6/10 1925, uppfattat sjukdomen som en vanlig
hanal bronchopneumoni och han har därför icke gjort eljest brukliga
specialundersökningar (sputumprov, pirquet, röntgenundersökning). Med
hänsyn till den något förhöjda temperaturen även under sista veckan av
sjukhusvistelsen hade ju en sådan speciell undersökning varit att rekommendera.

Beträffande åtgärderna under tiden 4/3—21/4 är det på grund av de
knappa och delvis motsägande uppgifterna svårt att fälla något bestämt

omdöme rörande Ahlgrens åtgärder i fallet. Kommer så tiden den 22/4—8/5,
då Ahlgren ånyo hade Andersson under behandling såsom sjukskriven i
trupp. Ahlgren hävdar, att Andersson lider av lungkatarr, intill dess annan
läkare den 8/5 påvisar ett exsudat i höger lungsäck. Även om exisudatet
ej var särskilt stort, är det likväl uppenbart, att Ahlgren gjort ett
diagnostiskt misstag, då han vid sina undersökningar dagarna närmast
före den 8/5 icke iakttagit exsudatet ifråga. Det kan ju även ifrågasättas,
huruvida Ahlgren förfarit riktigt, då han ej tidigare än som skett remitterat
den sjuke till sjukhuset, helst vård av lungsjuka »i kvarter» eller »vid
trupp» i regel torde anses otjänlig. Det bör emellertid framhållas, att det
ingalunda kan läggas denna omständighet till last, att patienten under
tiden ådragit sig en pleurit, det är ju ingalunda ovanligt, att sjuka, som
vårdas å även de bäst anordnade sanatorier och därunder behandlas av de
mest framstående tuberkulosläkare, likafullt ådraga sig eu pleurit under
vårdtiden.

Såsom sammanfattning kan sägas, att Ahlgren gjort sig skyldig till
diagnostiskt misstag dels* då han uppfattade sjukdomsfallet såsom en
banal bronchopneumoni och dels då han förbisåg en i början av maj månad
sig utvecklande pleurit. Att Ahlgren icke kunnat förutse den allvarliga
vändning, sjukdomen längre fram efter utryckningen fick, kan icke
klandras, ty en sådan prognostisk skärpa lärer väl ingen annan läkare
heller besitta.

Att Ahlgren skulle gjort sig skyldig till försumlighet eller oskicklighet
i tjänsten av sådan art, att han därför borde åtalas, synes helt uteslutet.

Till sist må framhållas, att Andersson, såvitt av handlingarna framgår,
varit föremål för läkarnas välvilliga omtanke och intresse. Ahlgren framhåller
även, att Anderssons sjukhistoria här vittne om en konsekvent genomförd
skonsamhetens princip, ett uttalande, som vinner stöd i vad handlingarna
berätta. Även om sjukdomen tidigare blivit riktigt diagnosticerad
och Andersson omedelbart kommit under lämpligaste vård, följer
därav icke, att sjukdomsförloppet skulle bliva avsevärt förändrat; det är
nämligen högst sannolikt, att i detta fall smittämnets virulens varit höggradig.

Jag anser alltså, att medicinalstyrelsen borde i sitt yttrande till militieomhudsmannen
hemställa, att framställningen icke måtte föranleda till
någon militieombudsmannens ytterligare åtgärd. Man kan nämligen med
säkerhet antaga, att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse vid en sådan
utgång av saken, kommer att vidtaga de åtgärder beträffande de i ärendet
inblandade läkarna, sagda styrelse i anledning av händelsen kan finna erforderliga,
liksom sagda styrelse i vad på densamma ankommer, alltjämt
torde ombestyra den ytterligare förbättring av den militära tuberkulossjukvården,
som kan tänkas behövlig.»

1 skrivelse till generalfältläkaren den 18 juni 1926 anförde militieombudsmannen
följande efter att hava redogjort för .vad i ärendet förekommit.

Enligt tjänstgöringsreglementet för armén § 134 mom. 2 finge vid truppen
vårdas endast de lindrigt sjuka, som lede av vissa yttre åkommor,
såsom smärre skador o. d„ men ej de, vilka vore behäftade med feber eller
smittsam sjukdom.

Denna bestämmelse hade icke iakttagits, i det att Andersson den 22 april
1924 sjukskrivits vid trupp, oaktat han då befunnits lida av lungkatarr och
haft febril temperatur.

För denna åtgärd vore regementsläkaren Theorell ansvarig.

I arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses cirkulär den 1 augusti 1917 föreskreves,
att det skulle åligga vederbörande militärläkare att om varje av
honom vårdad sjukskriven i sjuk- eller sjukhusjournalen göra erforderliga
anteckningar, så att behövliga upplysningar om varje sjukdomsfall när
som helst kunde erhållas.

I ett av sjukvårdsstyrelsen den 18 november 1924 utfärdat cirkulär föreskreves
vidare följande:

»Beträffande vid truppen vårdade föreskrives (Tj.-R. § 135:3) att anteckningar
över dessa skola införas i sjukrullan och kompanisjukbeskedet
enligt anvisningarna på det i I Exp. meddelade formulären. Av
dessa anteckningar skall bland annat tydligt framgå, huruvida och i vilken
utsträckning sjuka vid truppen eventuellt få användas till handräcknings-
och liknande arbeten eller deltaga i viss teoretisk undervisning eller
dylikt. Förutsättning för avgivande från läkarens sida av dylika anvisningar
är givetvis, att å dessa vid truppen vårdade, såsom å alla sjukanmälda,
noggranna undersökningar göras för ställande av en möjligast
exakt diagnos och indikation för behandling. Var och hur anteckningar
härom av vederbörande läkare skola föras, tillkommer det denne att själv
avgöra. Av största betydelse — även för läkaren själv — är givetvis dock.
att anteckningar av denna art göras för att bevaras i läkarens arkiv.

Då dylika anteckningar emellertid saknas i en del fall, där sådana sedermera
visat sig erforderliga för bedömande av vissa ersättningsanspråk
m. m. har Kungl. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse velat härmed erinra
vederbörande läkare om nödvändigheten av att även beträffande sjukanmälda,
vilka ej intagits på sjukvårdsinrättning, föra sådana anteckningar,
att av desamma eventuellt erforderliga upplysningar må kunna
erhållas beträffande fallets art.»

Det ålåge således vederbörande militärläkare att jämväl beträffande de
vid trupp sjukskrivna göra de anteckningar angående sjukdomen, som för
fastställande av dess art, den sjukes vidare behandling, tjänstgöringsförhållanden
m. m. kunde anses erforderliga. Huruvida dylika anteckningar
skulle verkställas och vad de skulle innehålla berodde sålunda helt på det
föreliggande sjukdomsfallet.

4 — Mil it i c om bild sjua mie ris embetsberättelse.

I nu förevarande fall hade sjukskrivning vid trupp förekommit dels
under tiden 4/3—10/3 1924 dels under tiden 22/4—8/5 samma år. I fråga om
den förra tidsperioden hade hataljonsläkaren Ahlgren uppgivit, att Andersson
efter utskrivningen från sjukhuset den 4/3 fått en temperaturlista
för antecknande av temperaturen samt att under ifrågavarande period
upprepade lungundersökningar gjorts. Även beträffande den senare
perioden hade Ahlgren uppgivit, att Anderssons temperatur kontrollerats
medelst temperaturtagningar morgon och kväll och att han undersökts
upprepade gånger. Några som helst anteckningar om Anderssons temperatur
under ifrågavarande perioder eller om tiderna för och resultaten av de
gjorda undersökningarna funnes emellertid icke.

Att anteckningar om dessa förhållanden skulle verkställas, hade för
Ahlgren bort framstå såsom uppenbart med hänsyn till arten av Anderssons
sjukdom, vartill komme, att Andersson, vad anginge den senare perioden,
enligt vad Theorell uppgivit, då blivit sjukskriven just i syfte att
hans temperatur under någon tid närmare skulle utrönas. Att i fall sådana
som det föreliggande tillförlitliga uppgifter om patientens temperatur
under olika perioder funnes vore av betydelse icke blott för den läkare,
som handhade vården av den sjuke, utan även för den händelse annan läkare
måste anlitas för särskild behandling eller av någon anledning finge
helt övertaga vården.

Bristen på uppgifter om den sjukes temperatur hade dessutom i föreliggande
fall försvårat bedömandet av frågan, huruvida den sjuke erhållit den
behandling, som vederbort. Detta gällde särskilt den senare av nu nämnda
perioder.

För den försumlighet i fråga om föreskrivna anteckningar, som sålunda
förekommit, vore hataljonsläkaren Ahlgren ansvarig.

TheorelLs och Ahlgrens underlåtenhet att i ovan angivna hänseenden
iakttaga gällande föreskrifter torde icke böra anses svårare, än att densamma
finge föranleda disciplinär bestraffning eller tillrättavisning, meddelad
av överordnad befälhavare.

Med hänsyn härtill och då vad i övrigt mot ovannämnda tre militärläkare
blivit anmärkt i fråga om vården av Andersson icke vore av beskaffenhet
att föranleda någon heivran från militieombudsmannens sida,
hade militieombudsmannen funnit annan åtgärd i ärendet icke böra
ifrågakomma, än att handlingarna överlämnades till generalfältläkaren
för vidtagande av den åtgärd, som denne kunde finna ovan angivna, av
regementsläkaren Theorell och hataljonsläkaren Ahlgren begångna förseelser
föranleda.

Den 23 juni 1926 tilldelade generalfältläkaren regementsläkaren Theorell
varning för den försumlighet i fråga om iakttagande av föreskrifterna i
§ 134 mom. 2 i gällande tjänstgöringsreglemente för armén, som Theorell
i förevarande fall låtit komma sig till last. Samtidigt tilldelades batal -

jonsläkaren Ahlgren varning för den försumlighet i fråga om förandet
av föreskrivna anteckningar, som han låtit komma sig till last.

I särskilda skrivelser till Theorell och Ahlgren samma den 23 juni har
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, jämte det styrelsen låtit nämnda
läkare taga del av militieombudsmannens ifrågavarande skrivelse i ärendet,
anfört följande. Sjukvårdsstyrelsen förväntade, att Theorell och Ahlgren
toge noggrann kännedom om vad sagda handling i detalj innebure
och ville samtidigt erinra dem om att i deras verksamhet såsom truppläkare
väl uppmärksamma föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet
§§ 128: 9 och 134: 2 och 5 angående skyldighet att rörande varje sjukdomsfall
föra erforderliga anteckningar samt angående förhud mot vårdande
av febersjuk vid truppen. Bakom dessa formella föreskrifter läge en strävan
efter tillhandahållande av bästa möjliga sjukvård till den personal,
för vars omhänderhavande Theorell och Ahlgren såsom läkare ägde att
svara. Ett uraktlåtande av nämnda föreskrifters noggranna efterlevnad,
något som i här föreliggande fall ägt rum, kunde sjukvårdsstyrelsen icke
underlåta att allvarligt beivra. Sjukvårdsstyrelsen ville sålunda för Theorell
och Ahlgren framhålla nödvändigheten av att för framtiden i intet
fall försumma att ställa sig nämnda föreskrifter till efterrättelse.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos
domstol eller annan myndighet,

4. Åtal mot krigsrätt för det densamma i strid mot stadgande i 39 §
strafflagen för krigsmakten dömt till särskilda disciplinstraff,
varigenom strafftiden blivit längre än lagligen
kunnat ifrågakomma.

Vid inspektion av flottans station i Karlskrona gjorde militieombudsmannen
vid granskning av stationskrigsrättens protokoll anmärkning mot
ett av krigsrätten den 9 februari 1924 meddelat utslag i mål mot värnpliktige
vid 1. beväringskompaniet nr 18 224/1923 Tor Bertil Emanuel Wall.
Den framställda/ anmärkningen avsåg, att krigsrätten vid ådömande av
disciplinstraff icke, såsom ske bort, tillämpat 39 § i strafflagen för krigsmakten,
i följd varav Wall blivit dömd till högre straff än som vederbort.

Sedan krigsrättens ledamöter, dåvarande krigsdomaren J. Bladh, auditören
B. de Maré, kaptenen G. von Schoultz och flaggartillerikonstapeln

O. L. Svensson, avgivit infordrat yttrande i ärendet, avlät militieombudsmannen
den 9 november 1926 en ämbetsskrivelse till överkrigsfiskalsämbetet,
däri militieomhudsmannen uppdrog åt ämbetet att ställa bemälda
krigsrättsledamöter under åtal för berörda fel och därvid yrka ansvar å
dem efter lag och sakens beskaffenhet ävensom understödja de ersättningsanspråk,
som Wall, i målet hörd, kunde komma att däruti framställa.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

5. Åtal mot krigsrätt för underlåtenhet att ådöma särskilt ansvar för
tjänsteförbrytelse och därav föranledd oriktig tillämpning
av villkorlig dom.

Fråga även huruvida särskilda straff kunde ådömas för olovligt
öppnande av annans förseglade brev och för olovligt tillgrepp
av penningar ur vissa av de öppnade breven.

Vid inspektion av Kronobergs regemente, som förrättades den 26 augusti
1926, framställdes av militieombudsmannen vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll vissa anmärkningar mot ett den 16 september 1925
meddelat utslag i mål mot korpralerna nr 18/12 Karl Gustaf Sigfrid Karlsson
och nr 1/7 Johan Gustaf Ingelman Olofsson.

Regementskrigsrätten hade dömt de tilltalade — vilka vore förvunna att
under tjänstgöring såsom dagkorpraler vid olika tillfällen hava brutit och
behållit tretton stycken till värnpliktiga vid regementet ankomna förseglade
brev i avsikt att tillägna sig däri möjligen inneslutna penningar
samt ur tre av dessa brev olovligen tillägnat sig penningar — dels jämlikt
107 § strafflagen för krigsmakten samt 22 kapitlet 10 § och 4 kapitlet 3 §
allmänna strafflagen för det de sig till nytta olovligen brutit andras förseglade
brev att hållas i fängelse två månader dels ock jämlikt samma 107 §
strafflagen för krigsmakten samt 22 kapitlet 11 § och 4 kapitlet 3 § allmänna
strafflagen för det de uppsåtligen förskingrat ovan omförmälda
penningmedel att hållas i fängelse tre månader eller att i en bot hållas i
fängelse fem månader. Krigsrätten hade därjämte med stöd av 1 § i lagen
den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom förordnat, att med de sålunda
ådömda straffen skulle anstå och att på de i berörda lag angivna omständigheter
skulle bero, huruvida straffen komme att gå i verkställighet.

Mot utslaget framställde militieombudsmannen följande anmärkningar:

1) Karlssons och Olofssons brottsliga handlingar måste anses hava stått
till varandra i det sammanhang, att de bort bedömas såsom fortsättning
av ett och samma brott. Den omständigheten att de brottsliga i vissa av
de öppnade breven ej funnit något att tillgripa hade ej rimligen bort föranleda,
att de för öppnande av dessa brev skulle dömas till särskilt ansvar.

2) Då Karlsson och Olofsson i egenskap av dagkorpraler haft till åliggande
att hos regementsdagunderofficeren avhämta vederbörande kompanis
post och utdela densamma å kompaniet, hade de genom sina ifrågavarande
åtgärder jämväl gjort sig skyldiga till förbrytelse i tjänsten jämlikt
129 § strafflagen för krigsmakten, för vilken förbrytelse de jämlikt 131 § i
samma lag bort ådömas särskilt ansvar.

Över anmärkningarna infordrades yttrande av regementskrigsrättens
ledamöter krigsdomaren Hjalmar Kreuger, auditören Thure Bunth, kaptenen
Thure Myrin och fanjunkaren Hjalmar Storck.

Sedan bemälda krigsrättsledamöter avgivit yttrande i ärendet, avlät militieombudsmannen
den 23 december 1926 en skrivelse i ärendet till överkrigsfiskalsämbetet,
däri militieombudsmannen dels förklarade att han i
fråga om den förstnämnda anmärkningen läte bero vid vissa i skrivelsen
gjorda uttalanden dels ock anmodade ämbetet att för underlåtenheten att
ådöma ansvar för tjänsteförbrytelse, vilken underlåtenhet föranlett oriktig
tillämpning av villkorlig dom, ställa regementskrigsrättens ifrågavarande
ledamöter under åtal inför krigshovrätten med yrkande om ansvar å dem
efter lag och sakens beskaffenhet.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga om tillämpning av 129 eller 130 § strafflagen för krigsmakten
samt huruvida straffbart djurplågeri i visst fall förelegat.

Under inspektion av Positionsartilleriregementet, som av militieombudsmannen
förrättats den 29 december 1925, antecknades vid granskning av
regementskrigsrättens protokoll följande.

Den 16 juli 1923 meddelade krigsrätten, som bestod av krigsdomaren A.
von Hedenberg, auditören B. F. Björkman, kaptenen E. W. Hessle och
styckjunkare A. Almqvist, följande utslag i mål mot hovslagarartilleristen
nr 26/4 John Emil Augustsson:

»Enär genom vad hovslagarartilleristen 26/4 John Emil Augustsson erkänt
jämte vad övrigt i saken förekommit är utrett, att han den 3 innevarande
juli under skoning av stamhästen vid samma batteri nr 19 Nea
med ett tillhygge misshandlat Nea, så att därvid uppkommit tvenne 2—3
cm. breda ansvällningar i bakre delen av högra sadelstaden, alltså och då
Augustsson därigenom måste anses hava gjort sig skyldig till förbrytelse
i sin tjänst för att skada, prövar regementskrigsrätten rättvist jämlikt
129 § strafflagen för krigsmakten döma Augustsson för förbrytelse i tjänsten
att hållas i skärpt arrest åtta dagar.»

I skrivelse till krigsdomaren von Hedenberg den 11 januari 1926 anförde
militieombudsmannen följande.

Det syntes militieombudsmannen anmärkningsvärt ej mindre att 129 §
strafflagen för krigsmakten ansetts tillämplig å den tjänsteförseelse, Augustssons
gärning innefattat, än även att Augustsson icke ådömts ansvar
för det djurplågeri, vartill han gjort sig skyldig. Rätteligen torde Augustsson
hava bort fällas till ansvar jämlikt 18 kap. 16 § allmänna strafflagen
samt 130 § strafflagen för krigsmakten, därvid — med tillämpning av 131 §
sistnämnda lag — särskilda ansvar skolat utmätas för de förbrytelser, gärningen
innefattat.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades krigsdomaren von
Hedenberg att avgiva yttrande i ärendet ävensom infordra och till militieombudsmannen
översända yttrande från krigsrättens övriga ledamöter.

I yttrande, avgivet den 13 januari 1926, anförde krigsdomaren von Hedenberg
följande. Sedan nu snart tre år förflutit efter tiden för anmärkta

utslagets meddelande, kunde von Hedenberg ej erinra sig de närmare omständigheterna
i detta mål. Nu företagen läsning av krigsrättens protokoll
gåve emellertid von Hedenberg anledning antaga, att von Hedenberg
vid utslagets avkunnande ingalunda varit övertygad, att den tilltalade
gjort sig skyldig till sådan uppenbar grymhet mot djur, som kunde föranleda
ansvar enligt 18 kap. 16 § allmänna strafflagen. Enligt professorn
Hagströmers mening (se bland annat hans artikel om djurplågeri i Nordisk
Familjebok) vore det nämligen endast de svårare formerna av misshandel
mot djur, som voro belagda med straff. Denna mening syntes
vinna stöd därav att i definitionen enligt nämnda lagrum å djurplågeribrottet
använts ett språkligt så starkt uttryck som grymhet och därtill
uppenbar sådan. I förevarande fall syntes den tilltalade, vilken haft till
uppdrag att sko den i utslaget omförmälda hästen, ingalunda haft uppsåt
att visa grymhet mot eller plåga densamma, utan allenast att på ett visserligen
olämpligt sätt korrigera hästens bångstyrighet vid skoningen. Att
härvid någon svårare form av misshandel ej legat den tilltalade till last,
syntes emellertid framgå av utslagets relation av skadan, i det att ej ens
någon sårnad eller rispa uppkommit i hästens hud eller hårlag, utan allenast
tvenne mindre ansvällningar. Sådana uppkomme såsom bekant redan
vid användande av normala korrektionsredskap, såsom piska eller ridspö.
Vad därefter anginge frågan om åberopandet av 129 eller 130 §§ strafflagen
för krigsmakten vågade von Hedenberg göra gällande, att detta spörsmål
vore av mera subtil art. von Hedenberg ville härutinnan erinra om
den tidigare diskussionen, huruvida det ena eller andra lagrummet borde
vid simulation komma till tillämpning. Enligt Svedelius’ och Geijerstams
kommentar till strafflagen för krigsmakten, sid. 305, syntes de tjänsteförbrytelser,
som berodde på lättja, likgiltighet eller slarv, falla under 130 §,
då åter övriga här avsedda uppsåtliga förbrytelser i tjänsten ansetts böra
bedömas enligt 129 §. Oavsett om denna-eller annan tolkning vore riktig,
ville von Hedenberg framhålla, att i förevarande fall, där annat straff
för den tilltalades förbrytelse i tjänsten än disciplinstraff ej torde hava
kunnat ifrågakomma, någon skada ej uppkommit tillfölje krigsrättens förfarande
i förevarande hänseende.

Å yttrandet hade auditören Björkman, kaptenen Hessle och styckjunkaren
Almqvist tecknat, att de instämde i detsamma.

I resolution den 30 januari 1926 yttrade militieombudsmannen följande.
Militieombudsmannen funne väl den i ärendet avgivna förklaringen icke
vederlägga riktigheten av den anmärkning, som av militieombudsmannen
framställts mot krigsrättens ifrågavarande utslag; men då skada genom
det påtalade förfarandet icke kunde antagas hava uppkommit, funne militieombudsmannen
ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

Om denna resolution erhöll krigsdomaren von Hedenberg underrättelse.

2. Oriktig- besvärshänvisning-.

Vid av militieombudsmannen i sammanhang med inspektion vid flottans
station i Stockholm företagen granskning av stationskrigsrättens protokoll
befanns, att krigsrätten den 19 juni 1925 meddelat följande utslag:

»Genom vad svaranden, 2 klass sjömannen vid 2 eldarekompaniet nr 31
Alfred Julius Hansson erkänt samt vad i övrigt förekommit får anses
utrett,

att Hansson underlåtit att efter tilländagången permission den 9 februari
1925 inställa sig å Nya varvet i Göteborg, dit lian varit kommenderad,
och hållit sig undan till dess han den 19 samma månad efter förutgången
anmälan hos polismyndigheterna i Göteborg intagits på Nya varvets
militärsjukhus;

att under undanhållningstiden för Hansson på grund av uraktlåten
vård förkommit honom till bruk lämnade kronobeklädnadspersedlar till
ett värde av 176 kronor 48 öre;

att Hansson, som översänts till Stockholms station och därefter inlagts
på Garnisonssjukhuset, i samband med att han den 29 sistlidne mars utskrivits
därifrån, olovligen avvikit och hållit sig undan till dess han
den 31 nästlidne maj, efter det han anhållits av polismyndigheterna i
Göteborg, återförpassats till stationen;

att Hansson åter olovligen avvikit den 1 innevarande juni och hållit
sig undan till dess han efter anhållande genom polismyndigheterna i Laholm
återförpassades till stationen den 9 innevarande juni.

Med anledning av vad sålunda förekommit och då rannsakning för
hemfridsbrott påkallats med svaranden vid Göteborgs rådhusrätt, prövar
kiigsrätten rättvist förklara Hansson jämlikt 50 och 53 §§ strafflagen för
krigsmakten saker till ansvar för tre särskilda rymningsbrott och jämlikt
130 § samma lag saker till ansvar för vanvård av kronobeklädnad
samt förvisa Hansson för ytterligare rannsakning till Göteborgs rådhusrätt
för att Hansson slutligen må dömas av den rätt, där han sist lagföres.

Härjämte förpliktigas Hansson ersätta kronan dels för förkomna persedlar
med 176 kronor 48 öre, dels fångförpassningskostnader vid hans
förpassande till Stockholm från Göteborg den 30—31 mars och från Laholm
den 8—9 juni 1925 enligt vederbörligen verifierade räkningar, dels
oek yad statsverket förpliktats utgiva till Hanssons rättegångsbiträde
med 50 kronor.

Emot detta utslag, såvitt Hansson därigenom förpliktigats utgiva vissa
ersättningsbelopp, må talan fullföljas hos kungl. krigshovrätten genom
besvär, som före klockan 12 å tjugonde dagen härefter, denna dag oräkiiad,
skola ingivas (ej med posten översändas) antingen till sagda hovrätt
eller till stationsbefälhavaren (civilexpeditionen).

Såsom häktad äger Hansson att hos häktets föreståndare erhålla biträde
med uppsättande av besvärsskrivelse.»

Då den i förevarande fall meddelade besvärshänvisningen med hänsyn
till innehållet i 25 kap. 6 § rättegångsbalken1 var felaktig, anmodades
krigsdomaren G. Collin, vilken varit ordförande i ifrågavarande krigsrätt,
att inkomma med yttrande för egen del ävensom av övriga krigsrätts
ledamöter.

I yttrande, avgivet den 30 april 1926, anförde krigsdomaren Collin.
Den av militieombudsmannen mot besvärshänvisningen gjorda erinran
vore uppenbarligen riktig, och berodde den felaktiga hänvisningen på
ren lapsus. Något ansvar för felet kunde icke åligga annan än krigsdomaren,
då överläggning rörande hänvisningens innehåll icke förekommit.
Då emellertid, på sätt bifogat protokollsutdrag gåve vid handen,
någon talan mot det slutliga utslaget i målet ej blivit förd och någon
skada genom den felaktiga hänvisningen sålunda icke heller uppkommit,
hemställde krigsdomaren, att militieomhudsmannen måtte låta bero vid
vad i saken förekommit.

Å yttrandet hade krigsrättens övriga ledamöter, auditören E. Hildebrand,
kaptenen G. A. Hafström och flaggstyrmannen A. Blomqvist tecknat,
att de instämde i detsamma.

I resolution den 3 maj 1926 yttrade militieomhudsmannen. Då krigsrättens
ledamöter medgivit riktigheten av den mot ifrågavarande besvärshänvisning
av militieomhudsmannen framställda anmärkningen samt, enligt
vad i ärendet vore upplyst, någon skada icke uppkommit genom den
felaktiga besvärshänvisningen, funne militieomhudsmannen ej skäl att vidtaga
ytterligare åtgärd i ärendet.

3. Krigsman häktad för en icke fullbordad rymning.

Vid granskning av de från Upplands artilleriregementes häkte till militieombudsmanisexpeditionen
inkomna fångförteckningarna för företa kvartalet
1926 befanns i förteckningarna angivet, att volontären 11/11 Nils
Gustaf Harald Carlsson efter förordnande av chefen för regementet den
1 februari 1926 häktats för försök till rymning, samt att Carlsson den 5
i samma månad försatts på fri fot av regementets krigsrätt.

Sedan militieombudsmannen med anledning härav i skrivelse den 16
september 1926 anmodat regementschefen att insända avskrift av regemen
tskrigsrättens protokoll och utslag i målet mot volontären Carlsson, 1

1 Ifrågavarande lagrum har följande lydelse. »Har i brottmål underrätt, jämte det
utslag meddelats, tillika hänvisat målet till fortsatt handläggning vid annan underrätt,
må ej ändring i utslaget sökas förr, än den rätt, som sist handlagt målet, däri meddelat
slutligt utslag; och skall klagan fullföljas hos den hovrätt, som har att upptaga besvär
över det slutliga utslaget, och inom samma tid, som för ingivande av sådana besvär är
stadgad.»

insändes från regementschefen utdrag av protokoll hållet vid sammanträde
med regementskrigsrätten den 5 februari 1926.

Av nämnda protokoll inhämtades bland annat följande.

Till närmare utredning i målet ingav vederbörande åklagare till regementskrigsrätten
protokoll över ett den 2 februari 1926 å IV. divisionens
expedition hållet förhör med Carlsson. Vid detta förhör hade Carlsson
förmält, att han den 1 februari 1926, efter att hava för annan person omtalat,
att han ämnade rymma, i sådan avsikt begivit sig till centralstationen
i Uppsala för att köpa järnvägsbiljett. Vid förhöret hade furiren nr
14/11 Strand, hörd såsom vittne, berättat, att han, som vid 7-tiden på aftonen
ifrågavarande dag av annan person erfarit, att Carlsson begivit sig
till järnvägsstationen för att söka rymma, med anledning därav begivit
sig dit och anträffat Carlsson vid biljettluckan å stationen samt hemfört
honom till kasernen.

Vid regementskrigsrätten, som antecknade, att Carlsson den 1 februari
1926 häktats för rymning, vitsordade Carlsson vad han vid förhöret uppgivit
med tillägg, bland annat, att han vid 7-tiden på eftermiddagen den
1 februari begivit sig till järnvägsstationen, samt att han av furiren
Strand blivit anmodad att åter medfölja till regementet, just då Carlsson
stått i begrepp att köpa järnvägsbiljett till Norrköping. Inför regementskrigsrätten
upplystes, att regementets manskap ägde Tätt att efter övningstidens
slut för dagen lämna kasemområdet och uppehålla sig utan
särskilt tillstånd inom ett område utom detsamma, i vilket även staden
Uppsala inginge, med skyldighet att inställa sig vid regementet senast
klockan V2IO på ikvällen. Regementskrigsrätten meddelade därefter följande
utslag:

»Utslag.

I målet är utrett följande.

Volontären nr ’9/ll’ Nils Gustaf Harald Carlsson har den 1 innevarande
februari klockan omkring 7 eftermiddagen i avsikt att undandraga sig
krigstjänsten begivit sig till centralstationen i Uppsala, där han ertappats
och återförts till regementet.

Det är upplyst, att regementets manskap efter övningstidens slut för
dagen och intill aftonvisitationen klockan halv tio på kvällen ägt att
utan särskild permission uppehålla sig jämväl inom Uppsala stad.

Enär Carlsson förty icke avvikit från den för honom bestämda vistelseorten,
samt icke heller i övrigt är förvunnen till brottsligt förfarande,

finner krigsrätten den mot honom i målet förda ansvarstalan icke kunna
bifallas.

Carlsson skall frigivas ur häktet.» I

I skrivelse till regementschefen den 28 september 1926 anförde militieombudsmannen,
att, då Carlsson icke gjort sig skyldig till rymningsbrott eller,

såvitt handlingarna utmärkte, till annat brottsligt förfarande av beskaffenhet
att böra föranleda hans häktande, han icke bort tagas i häkte. Med
anledning av vad sålunda anmärkts anmodades regementschefen att till
militieombudsmannen inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande, dagtecknat den 15 oktober 1926, anförde regementschefen
härefter följande. Av handlingarna i målet inhämtades, att volontären
Carlsson vidtagit alla åtgärder för att rymma. Det både endast berott
på en ren tillfällighet, att Carlsson påträffats av furiren Strand,
innan han hunnit att stiga på tåget från Uppsala. För en icke juridiskt
skolad uppfattning hade Carlssons förehavande framstått såsom ett fullbordat
brott. Därjämte hade funnits all anledning antaga, att Carlsson,
därest lian icke blivit omhändertagen, fullföljt sin avsikt vid första lämpliga
tillfälle. Det vore dessa omständigheter, som förorsakat häktningsåtgärden.
Det förhållandet att manskapet efter tjänstgöringstidens slut
ägde rätt att utan särskilt tillstånd uppehålla sig utom kasernområdet,
men inom visst annat område, som jämväl omfattade Uppsala, hade vid
ifrågavarande tillfälle icke varit aktuellt för regementschefens minne,
då han givetvis hade sin uppmärksamhet riktad på att förebygga ett återupprepande
av den, subjektivt sett, av Carlsson fullbordade rymningen.
Det borde anmärkas, att Carlsson av regementschefen i november 1925
ålagts disciplinstraff för i samma månad begånget rymningsbrott, att
han i mars 1926 av regementschefen bestraffats för olovligt undanhållande,
att han i maj 1926 olovligen avvikit från regementet, till vilket lian i juli
månad genom kronobetjäningens försorg återförpassats, varefter han av
regementets krigsrätt genom utslag den 20 i sistnämnda månad dömts till
fängelse i en månad, samt att han efter avtjänat straff av regementschefen
skilts från regementet. Då regementschefen emellertid nu hade klart för
sig, att häktningen icke bort verkställas av den anledningen, att Carlsson
icke hunnit utanför det område, inom vilket han ägde rätt att vistas,
samt Carlsson icke lidit någon skada, anhölle han, att militieombudsmannen
ville låta vid den gjorda förklaringen bero.

Sedan militieombudsmannen genom skrivelse till regementschefen den
17 november 1926 begärt avskrift av det meddelande rörande häktningen,
som avlåtits till krigsrättens ordförande, ävensom, därest avlämningsuppgift
till häktet eller amian handling upprättats i anledning av häktningsbeslutet,
jämväl avskrift därav, insände regementschefen med skrivelse
den 19 i samma månad dels avskrift av ovan omförmälda vid förhöret
den 2 februari 1926 hållna protokoll, varå av regementschefen samma
dag tecknats beslut av innehåll att handlingarna överlämnades till krigsdomaren
under anhållan om målets handläggning vid krigsdomstol, dels
ook avskrift av en den 1 februari 1926 av daglöjtnanten på regementschefens
befallning till regementsväbeln avlåten skriftlig order, enligt vilken
volontären Carlsson omedelbart skulle tagas i häkte.

I skrivelse till regementschefen den 30 november 1926 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Enligt 48 § strafflagen för krigsmakten förelåge rymning, då krigsman
i avsikt att undandraga sig krigstjänsten olovligen avveke från den trupp
eller det fartyg, vartill han hörde, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort,
som vore för honom bestämd, eller undandolde sig utan att från orten
avvika eller, då det på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter
tilländagången tjänstledighet ålåge honom att inställa sig till tjänstgöring,
sådant underläte. Såsom regel kunde straff ifrågakomma först om
krigsman begått gärning eller gjort sig skyldig till underlåtenhet, varom
sades i nyssnämnda 48 §. Endast i det fall att två eller flera krigsmän i
samråd beslutat rymma straffades enligt 51 § deltagarna i stämplingen
såsom rymmare, oaktat brottet icke kommit till verkställighet.

Utöver vad i allmän lag stadgades om häktning funnes i 16 kap. av lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes särskilda bestämmelser i
fråga om häktning av personer, som tillhörde krigsmakten. I 92 § av
omförmälda lag stadgades sålunda — bortsett från sådana fall, varom här
icke vore fråga — att om någon av manskapet begått rymningsbrott eller
gjort sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana förhållanden,
att han borde straffas såsom rymmare, finge han i häkte tagas.

Av ovan anförda bestämmelser framginge, att häktning vid rymning
eller vid sådant olovligt undanhållande, som skulle straffas såsom rymning,
finge ifrågakomma — frånsett det fall då stämpling förelåge — endast,
därest rymningen, respektive undanhållningen, fullbordats.

Vad anginge förevarande fall, i vilket ej var fråga om något avvikande
från trupp, gällde det således för regementschefen att avgöra, huruvida
Carlsson kunde anses hava avvikit »från den tjänstgörings- eller vistelseort»,
som var »för honom bestämd». I detta hänseende hade regementschefen
givetvis att taga i betraktande de regler i fråga om tjänstgöringsoeh
vistelseort, som i vederbörlig ordning blivit fastställda. I § 120:1 i
gällande tjänstgöringsreglemente för armén föreskreves bland annat, att
regementschef, när de lokala förhållandena så påkallade, i regementsinstruktionen
t inge bestämma visst område av förläggningsorten, inom vilket
menig, då tjänstgöring för honom icke ifrågakomma, mellan revelj och
tapto finge vistas utan att därtill begära särskilt tillstånd (fritidsområde).
Med stöd av denna bestämmelse hade, enligt vad i målet vore upplyst,
fastställts ett fritidsområde, inom vilket staden Uppsala inginge. Att den
tilltalade vid det tillfälle, varom i målet var fråga, befunnit sig inom det
sålunda fastställda fritidsområdet och att följaktligen något fullbordat
rymningsbrott ej kommit till stånd, syntes hava bort stå klart för regementschefen,
och militieombudsmannen hade därför icke kunnat undgå att
finna, att regementschefen genom sin åtgärd att häkta Carlsson förfarit
felaktigt.

Då emellertid i målet förekomna omständigheter gjorde det sannolikt, att
Carlsson skulle hava fullföljt sin avsikt att avvika, om lian ej i det ifrågavarande
tidsmomentet avbrutits i sina förehavanden, och han således
i allt fall sedermera antagligen skulle hava blivit häktad, hade militieombudsmannen
med stöld av 5 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen
ansett sig kunna underlåta att i anledning av häktningen
vidtaga vidare åtgärd.

4. Värnpliktig-a hava i strid med stadgandet i § 19 andra stycket

i strafflagen för krigsmakten i militärhäkte fått avtjäna förvandlingsstraff,
som ålagts för brott mot allmän lag.

Vid granskning av till militieombudsmansexpeditionen inkomna fångförteckningar
från Skånska husarregementets avdelning i Landskrona för tredje
kvartalet 1925 iakttogs att, sedan dels rådhusrätten i Lund genom utslag
den 23 februari 1925 dömt värnpliktige Vilhelm Evald Peder Andersson
för fylleri, förargelseväckande beteende och våldsamt motstånd att bota
140 kronor, dels ock Luggude häradsrätt genom utslag den 16 mars 1925
dömt värnpliktige Erik Gustaf Karlsson jämlikt 11 kap. 15 § allmänna
strafflagen att bota 75 kronor, dessa värnpliktige fått i regementets häkte
avtjäna mot böterna svarande förvandlingsstraff, Andersson under tiden
den 5—den 15 september 1925 och Karlsson under tiden den 5—den 12 i
samma månad.

Under hänvisning till 19 § andra stycket i strafflagen för krigsmakten
— enligt vilket lagrum de ifrågavarande förvandlingsstraffen såsom avseende
annan personal än den i lagrummet angivna syntes icke hava bort
få avtjänas i militärhäkte — ävensom till den i § 27 mom. 4 sista stycket
värnpliktslagen (enligt dess .lydelse i lag den 14 juni 1918) meddelade bestämmelsen,
att värnpliktigs tjänstgöring icke finge avbrytas för undergående
av förvandlingsstraff för böter, anmodade militieombudsmannen
chefen för Skånska husarregementets avdelning i Landskrona att avgiva
yttrande i ärendet.

I yttrande, avgivet den 8 januari 1926, anförde avdelningschefen majoren
A. Salmson följande. Ett förbiseende av bestämmelsen i 19 § andra
stycket jämfört med 1 § 3 mom. strafflagen för krigsmakten både tydligtvis
ägt rum. Att så skett berodde på att poliskommissarien i Landskrona
i. skrivelse av den 21 augusti 1925, som i avskrift bifogades, begärt att
vederbörande måtte beredas tillfälle att avtjäna de ådömda straffen. Såväl
Andersson som Karlsson hade emellertid icke fått sin strafftid fråndragen
den för den militära tjänstgöringen fastställda tiden utan hade
fullgjort sin tjänstgöring i vederbörlig utsträckning.

Den åberopade skrivelsen från poliskommissarien i Landskrona var av
följande lydelse.

»Landskrona Polis
Poliskommissarien.

Landskrona den 21 aug. 1925

Herr Chefen för Kung!. Skånska husarregementets avdelning, Landskrona.

Härmed har jag äran översända tvenne utdrag av saköreslängder från
Luggude häradsrätt och Lunds rådhusrätt, det förstnämnda rörande
värn.-pl. 150/6 Karlsson, Erik Gustaf, som dömts den 16/3 1925 att för förseelse
mot S. L. 11:15 höta 75 kr. och den sistnämnda rörande värnpliktige
105/8 Andersson, Vilhelm Evald Peder, som den 23/2 1925 dömts att
för fylleri, våldsamt motstånd och förargelseväckande beteende höta tillhopa
140 kr., och anhålla, att vederbörande måtte beredas tillfälle att avtjäna
de ådömda straffen, varefter avstraffningsbevis torde översändas till
vederbörande bötesredogörare.

Landskrona som ovan.

Oscar Catoni.»

Genom resolution den 14 januari 1926 fann militieombudsmannen sig
kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

5. Värnpliktig- hämtad till värnpliktstjänstgöring-, oaktat laga förfall
för uteblivande blivit vederbörligen styrkt.

I en till riksdagens militieombudsman ställd, den 25 oktober 1926 dagtecknad
klagoskrift anförde värnpliktige nr 350 44/1924 Helge Ericsson
följande. Klaganden, som genom misstag blivit efterspanad och av polismyndigheter
inställd till årets repetitionsövningar vid Södermanlands regemente,
oaktat han haft laga förfall (genom läkarintyg styrkt sjukdom),
hade begärt ersättning med 12 kronor för de olägenheter, som genom
hämtningen vållats honom, och för ändamålet hänvänt sig till regementet.
Därifrån hade klaganden emellertid erhållit en skrivelse av innebörd,
att han först och främst hade att hänvända sig till vederbörande
rullföringsexpedition i och för gottgörelse. På klagandens önskan hade
därefter den sedan 1 oktober 1926 tjänstgörande befälhavaren för Eskilstuna
rullföringsområde nr 44 tillskrivit den förutvarande, majoren C. G.
Ling-Vännerus, med anhållan om yttrande i ärendet. Enligt klaganden
lämnat meddelande från rullföringsexpeditionen hade majoren LingVannerus
förklarat, att då misstaget i fråga om efterspaningen skett vid
regementet, till vilket klagandens läkarbetyg tillsammans med övriga avlämningshandlingar
insänts, Ling-Vannerus för sin del icke vore villig
ersätta klaganden ovannämnda kostnader. Under sådana förhållanden

återstode klaganden icke annat än att i och för ersättnings erhållande i
enlighet med regementschefens anvisning vända sig till militieombudsmannen.

Den från regementet till klaganden avsända skrivelsen hade följande
lydelse:

»Till vp. n:r 350 44/1924 Ericsson,

Klostergatan 54, Eskilstuna.

Till svar på Eder skrivelse den 23 sistlidne september med anhållan om
ersättning för att Ni hlivit av polismyndighet inställd till tjänstgöring
vid regementet, får jag meddela följande.

Regementschefen anser Eder vara i full rätt till ersättning, da Ni helt
och hållet utan eget förvållande hlivit underkastad obehaget av hämtning
av polismyndighet och därmed förenade kostnader.

Emellertid beror Eder efterspaning och därav beroende inställande
enligt Regementschefens förmenande på felaktigt förfarande från rullföringsexpeditionens
sida, varför Ni har att där söka erhålla gottgörelse.
Vägras detta, torde Ni lämpligen hänvända Eder till Riksdagens Militieombudsman
för ersättnings erhållande.

Strängnäs den 8 okt. 1926.

På befallning:

Gudmund Silfverstolpe.

Regementskvartermästare.»

Med anledning av klagoskriften anmodades regementschefen i skrivelse
den 26 oktober 1926 att inkomma med yttrande i ärendet.

I ett den 30 oktober 1926 avgivet yttrande anförde denne, översten Gabriel
Hedengren, följande. Klagandens värnplikts- och läkarkort översändes
jämlikt § 99 i 1918 års inskrivningsförordning från befälhavaren
för rullföringsområdet nr 44 jämte motsvarande kort för samtliga till
repetitionsövningarna inställelseskyldiga värnpliktiga. Jämlikt nämnda
paragraf av inskrivningsförordningen vore dessa handlingar att betrakta
såsom avlämningshandlingar och vore alltså samtliga värnpliktiga, vilkas
kort översänts, av rullföringsbefälhavaren uppgivna såsom inställelseskyldiga,
vilket även yttermera bekräftades av ordalydelsen å »titelblad
till värnpliktskort» (1918 års inskrivningsförordning form. nr 23 b) »värnpliktskort
för värnpliktiga tillhörande (sjö-)rullföringsområde n:r —, inkallade
till —» etc. Såsom framginge av ett i avskrift bifogat yttrande
från tjänstförrättande rullföringsbefälhavaren, hade det av klaganden till
rullföringsexpeditionen inlämnade läkarbetyget instuckits mellan värnplikts-
och läkarkortet samt på detta sätt till regementsexpeditionen översänts,
under det att rätta förfarandet i stället varit, att klagandens kort

ej översänts samt hans namn ej upptagits (eventuellt strukits från) förteckningen
över värnpliktskort. I regementsexpeditionen hade sålunda
saknats anledning att söka efter läkarbetyget eller granska förteckningarna
å värnpliktskort. Vid efterspaningen hade jämlikt hämtningskungörelsen
efterspaningssedel för klaganden och övriga uteblivna värnpliktiga
översänts till rullföringsbefälhavaren och av denne vidarebefordrats
till polismyndighet. Därest det av klaganden insända läkarbetyget blivit
i rullföringsexpeditionen i vederbörlig ordning diariefört, borde anbefalld
granskning hava ådagalagt, att klaganden styrkt laga förfall. Hänvisande
till vad sålunda anförts anhölle översten, att klagomålen ej måtte
föranleda till någon militieombudsmannens åtgärd i vad på översten ankomma.

Tjenstförrättande rullföringsbefälhavaren anförde i sitt ovannämnda
yttrande till regementsexpeditionen, dagtecknat den 25 september 1926,
följande. Läkarbetyget hade genom något förbiseende råkat bliva insatt
mellan värnplikts- och läkarkortet, vilket givetvis vid en hastig granskning
av korten måste försvåra upptäckten av detsamma. Emellertid hade
å den åtföljande förteckningen över värnpliktskorten i kolumnen »Anteckningar
av rullföringsbefälhavaren» tydligt utsatts för klaganden »läkarbetyg»,
vilken anteckning väl ej gärna kunde undgå att vid en granskning
vinna beaktande och föranleda till eu närmare efterforskning angående
betyget i fråga. Dessa fakta torde visa, att någon försummelse
icke kunde läggas rullföringsexpeditionen till last.

Den skrivelse, varmed bland andra efterspaningssedeln för klaganden
av regementsexpeditionen översändes till befälhavaren för Eskilstuna rullföringsområde
nr 44, hade följande lydelse:

»Härmed har jag äran översända närslutna efterspaningssedlar för att,
efter erforderlig granskning jämlikt Hämtningskungörelse (S. F. 678/18)
^ 2, vidarebefordras till vederbörande polismyndighet.

Strängnäs den 14 september 1926.

På befallning.

Gudmund Silfverstolpe.

Regementskvartermästare.»

Sedan militieombudsmannen genom skrivelse den 5 november 1926 infordrat
yttrande från majoren Ling-Vannerus, inkom denne med yttrande,
vari han anförde: Det av översten Hedengren angivna förhållandet, att
ingen anledning skulle förefunnits att granska de från rullföringsområdet
till årets repetitionsövning vid regementet ingivna avlämningshandlingarna,
da dessa endast skulle upptaga inställelseskyldiga värnpliktiga,
borde enligt Ling-Vannerus’ förmenande så mycket mindre fritaga från

skuld till klagandens efterspaning, som just klagandens frånvaro måste
hava uppmärksammats och hemställandet om hans efterspaning föranletts
■av sådan granskning vid regementet. Om denna varit fullt tillfredsställande,
skulle med visshet anteckningen å förteckningen över värnpliktskort,
att klaganden företett läkarbetyg, samt detta senare, som var bifogat
värnpliktskorten, hava iakttagits. Då därtill inskrivningsförordningen
föreskreve, att de värnpliktiga vid inryckning till tjänstgöring skulle uppropas
efter nämnda förteckning, vilken vore försedd med en kolumn för
anteckning angående de värnpliktiga, deras när- eller frånvaro samt anledningen
till den senare, vilket förutsatte, att förteckningen även kunde
upptaga värnpliktiga, som icke voro inställelseskyldiga, enär värnpliktiga
författningsenligt hade rätt att först vid uppropet vid inryckning till
tjänstgöring förete intyg om förfall, syntes det Ling-Vannerus oförklarligt,
att granskning av avlämningshandling kunde anses obehövlig. Då sålunda
efterspaning av ifrågavarande värnpliktige efter otillfredsställande
granskning av avlämningshandling över honom igångsatts vid regementet,
hemställde Ling-Vannerus, att denna omständighet måtte föranleda,
att Ling-Vannerus icke bleve betalningsskyldig beträffande den av klaganden
äskade ersättning.

I skrivelse till översten Hedengren den 17 november 1926 anförde militieombudsmannen.

I fråga om upprättande, översändande och granskning av avlämningshandlingar
stadgades i inskrivningsförordningen av den 25 oktober 1918,
vilken torde vara tillämplig i förevarande fall, bland annat följande:

I § 99 (första och andra stycket): »Till den för de värnpliktigas tjänstgöring
utsatta tid skola rullförings- och sjörullföringsbefälhavare granska
och med varandra jämföra stamkort och dubblettkort samt därefter ordna
dubblettkorten jämte läkarkort för översändande till vederbörlig truppavdelning
eller station, på sätt inskrivnings- eller sjörullföringsbefälhavaren,
där så synes erforderligt efter samråd med vederbörande truppförbandschef
(beväringsbefälhavare), äger bestämma.

För att biläggas dubblettkorten och läkarkorten upprättar rullföringsoch
sjörullföringsbefälhavare förteckning över värnpliktskort (formulär
nr 23 a) och titelblad till värnpliktskort (formulär nr 23 b), vilka tillsammans
med korten utgöra avlämning shandling ar.»

I § 100. »Det åligger rullförings- eller sjörullföringsbefälhavare att i god
tid före tjänstgöringens början översända avlämningshandlingarna till vederbörande
chef eller befälhavai''e för den truppavdelning eller beväringsbefälhavare
vid den station, vid vilken tjänstgöringen skall fullgöras.»

I § 104. »1. Efter de värnpliktigas inställelse å tjänstgöringsorten åligger
det vederbörande regements- eller kårchef eller beväringsbefälhavare:
5 — Militieombudsmamtens embetsberättelse.

a) — — — — — — — — — — — — — — — — — —

c) att i förteckningen över vämpliktskort låta anteckna, vilka värnpliktiga
inställt sig och vilka uteblivit, jämte anledningen därtill, då denna
är känd;

d) att för ändamål, som i § 105 sägs, låta upprätta efterspaningssedel särskilt
för varje värnpliktig, som skolat vara tillstädes men utan anmält laga
förfall uteblivit från tjänstgöringen.»

De i § 99 omförmälda formulären vore av följande lydelse:

Form. nr 23 a.

»Förteckning över vämpliktskort.

Truppslag och tjänstegren eller tjänst: .................................... Klass: ....

Inskr.-nr	Namn (Endast tillnamn och initialer till förnamn utskrivas.)	Komp., skv., hatt. o. s. v.	Anteckningar	När- va- rande	Från- varande
av rulllörings-befälet	av övnings-befälet	med laga förfall	utan laga förfall
1	2	8	4	6	6	7	8
		N. N. för -	samling (rote):

Form. nr 23 b.

tillhörande ....
inkallade till .-

vid ...............

med inställelse

»Titelblad till vämpliktskort.

.............................................. Klass .................................

(Truppslag och tjänstegren eller tjänst).

.................. st.

Vämpliktskort

för värnpliktiga

............................. (sjö-) rullföringsområde nr .....................

.................................................................................. dagar

den ............................................. år 19......

den ............................................... 19......

Befälhavare för

r. o. nr
..... s. r. o.

Till............................................................................. *

Kungl. kungörelsen den 18 juni 1926 angående hämtning av värnpliktiga,
som uteblivit från tjänstgöring m. m. (hämtningskungörelse) innehölle i
§ 2 följande bestämmelse:

»Omedelbart efter den tidpunkt, som i inkallelseorder eller kungörelse
angives för inställelse till i § 1 nämnd tjänstgöring, skall vederbörande
befälhavare (truppförbandschef, depåchef, beväringsbefälhavare eller landstormsområdesbefälhavare),
efter prövning av möjligen inkomna intyg
om förfall, upprätta efterspaningssedel (formulär) särskilt för varje värnpliktig,
som skolat vara tillstädes men utan anmält laga förfall uteblivit.
Efterspaningssedeln översändes till rullförings-(sjörullförings-)befälhavaren,
som efter erforderlig granskning ofördröjligen befordrar densamma
till vederbörande polismyndighet; och åligger det polismyndigheten att
ofördröjligen efterspana sådan värnpliktig samt, om han anträffas, hämta
och inställa honom å i efterspaningssedeln uppgiven plats.»

Det vore ostridigt, att klaganden genom det av honom åberopade läkarintyget
styrkt laga förfall för sitt uteblivande från inställelse till ifrågavarande
repetitionsövning, och att han sålunda icke bort på sätt skett hämtas
och inställas vid regementet.

Ehuru uttrycklig föreskrift därom saknades i 1918 års inskrivningsförordning,
torde det hava stått klaganden fritt att insända sitt läkarbetyg
antingen till rullföringsbefälhavaren eller till regementet.

Av de ovan anförda författningsrummen torde framgå, att de avlämningshandlingar,
som av rullföringsbefälet skulle före tjänstgöringens början
översändas till vederbörligt truppförband, skulle upptaga jämväl dem,
som hos rullföringsbefälhavaren anmält laga förfall, ävensom att det tillkomme
vederbörande regementschef att i förteckningen över värnpliktskort
låta i vederbörlig kolumn anteckna, dels vilka värnpliktiga inställt
sig och vilka uteblivit, dels ock, efter prövning av eventuellt inkomna intyg
om förfall, huruvida frånvarande uteblivit med eller utan laga förfall.

Gent emot den av översten hävdade uppfattningen, att ordalydelsen å
»Titelblad till värnpliktskort» skulle giva vid handen, att endast inställelseskyldiga
värnpliktiga borde upptagas i avlämningshandlingarna, ville
militieombudsmannen erinra, att å berörda titelblad enligt formuläret
skulle angivas antalet värnpliktskort för värnpliktiga tillhörande rullföringsområdet
i fråga och inkallade till den tjänstgöring, det gällde, samt
att klaganden genom den utfärdade kungörelsen var inkallad till ifrågavarande
repetitionsövning och sålunda, även enligt ordalydelsen å ifrågavarande
handling, skulle upptagas i avlämningshandlingarna. Den omständigheten
att han för styrkande av laga förfall till rullföringsbefälhavaren
insänt läkarbetyg torde sakna betydelse för frågan om rullföringsbefälhavarens
skyldighet att upptaga honom i avlämningshandlingarna.

Att klaganden funnits upptagen å den bland avlämningshandlingarna
befintliga förteckningen över värnpliktskort hade således icke utgjort något
skäl för underlåtenheten att granska handlingarna. Tvärtom hade,
då klagandens utevaro konstaterats, granskning av avlämningshand -

lingarna såvitt anginge klaganden bort ske. Om dylik granskning ägt
rum, hade givetvis det vid klagandens värnplikts- och läkarkort fogade
läkarbetyget uppmärksammats, så mycket hellre som efter klagandens
namn å förteckningen över värnpliktskort av rullföringsbefälet gjorts anteckningen
»läkarbetyg». Den bristande granskning av avlämningshandlingarna,
som sålunda förekommit, syntes hava föranlett överstens felaktiga
åtgärd att utfärda efterspaningssedel för klaganden.

Vad anginge befälhavaren för Eskilstuna rullföringsområde nr 44, så
ville militieombudsmannen visserligen framhålla, att det enligt ovan anförda
stadgande i hämtningskungörelsen ålåge rullföringsbefälhavare att
efter mottagande av en efterspaningssedel ägna denna »erforderlig granskning»,
innan sedeln befordrades vidare till polismyndighet, samt att någon
åtgärd i detta hänseende i förevarande fall icke syntes hava vidtagits. Då
emellertid rullföringsbefälhavaren, som till regementsexpeditionen insänt
det av klaganden åberopade läkarbetyget, på grund härav kunnat hava
anledning antaga, att detta betyg icke godtagits såsom bevis om laga förfall
eller att någon annan omständighet föranlett, att dylikt ej ansetts föreligga,
funne militieombudsmannen någon försummelse i berörda hänseende
icke skäligen kunna läggas rullföringsbefälhavaren till last.

Däremot hade militieombudsmannen på grund av den försummelse i
fråga om granskning av avlämningshandlingarna, som enligt vad ovan
anförts förekommit, icke kunnat undgå finna översten ansvarig för den
kostnad och skada, som förorsakats klaganden med anledning av ifrågavarande
hämtningsåtgärd. I sådant avseende vore översten skyldig ersätta
klaganden med skäligt belopp.

Innan militieombudsmannen emellertid beslutade om vidare åtgärd i
ärendet, ville militieombudsmannen bereda översten Hedengren tillfälle
att med skäligt belopp gottgöra klaganden.

Sedan översten Hedengren med skrivelse den 26 november 1926 låtit tillställa
militieombudsmannen ett kvitto från klaganden, utvisande att han
den 24 november mottagit 12 kronor såsom ersättning för hämtning till
tjänstgöring och därmed förenat obehag, lät militieombudsmannen vid
vunnen rättelse bero.

6. Fråga om tjänstgöringstiden i visst fall för värnpliktig
student, som uttagits till expeditionsbiträde.

Den 13 september 1926 avlät militieombudsmannen ämbetsskrivelser
till befälhavarna för lantrullföringsområdena i riket, däri hemställdes om
upplysning, huruvida inom rullföringsområdena förekommit inkallelse
till tjänstgöring under år 1926 av värnpliktiga studenter, som inskrivits

för© år 1926 såsom icke vapenföra, ock som på grund av laga förfall, beviljat
uppskov eller uteblivande utan laga förfall icke börjat fullgöra
dem åliggande första tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd senast å
tid, som i sådant avseende stadgades för värnpliktiga av 1925 års klass,
och, om så vore fallet, huruvida vederbörande inkallats till linjetjänst
eller till tjänstgöring i ersättningsreserven.

Såsom svar därå meddelade befälhavaren för Ängelholms rullföringsområde
nr 7 i .skrivelse den 15 i samma månad, att ett expeditionsbiträde,
värnpliktige nr 111 7/1923 Lundahl, den 30 juni 1926 inkallats till tjänstgöring
i ersättningsreserven jämlikt bestämmelsen i § 52 c) i nya värnpliktslagen,
vilken tjänstgöring skulle fullgöras vid I. arméfördelningens
expedition i Hälsingborg.

Sedermera insände rullföringsbefälha varen till militieombudsmannen på
begäran avskrift av det rörande bemälde Lundahl utfärdade värnpliktskort,
av vilken handling inhämtades, att Lundahl vore född den 24 oktober
1903, att han inskrivits såsom icke vapenför, att han tilldelats kavalleriet
såsom expeditionsbiträde och vore avsedd för ovannämnda stabsexpedition
samt att han jämlikt § 17:1 d) värnpliktslagen erhållit uppskov
med tjänstgöringen åren 1923,1924 och 1925.

I skrivelse till rullföringsbefälhavaren den 19 oktober 1926 anförde miJitieombudsmannen
följande. § 52 i nya värnpliktslagen innehölle den
huvudregeln i fråga om tjänstgöringsskyldigheten för värnpliktiga, inskrivna
före den nya vämpliktslagens ikraftträdande, att därutinnan
skulle gälla vad i särskild lag stadgades för värnpliktiga av 1925 års klass,
d. v. s. bestämmelserna i lagen den 20 februari 1925 (nr 40) om ändrad utbildningstid
för värnpliktiga av 1925 års klass. Från denna huvudregel
meddelades vissa undantag. Så stadgades i det åberopade momentet,
§ 52 c), att beträffande värnpliktig, som till följd av laga förfall,
beviljat uppskov eller uteblivande utan laga förfall icke börjat fullgöra
honom åliggande första tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd senast
å tid, som i sådant avseende stadgades för värnpliktiga av 1925 års
klass, den nya lagen skulle tillämpas såvitt avsåge tjänstgöringsskyldigheten
i beväringen under fredstid, därvid beträffande icke vapenför värnpliktig
skulle gälla vad som i samma lag stadgades rörande till ersättningsreserven
uttagen värnpliktig. Beträffande icke vapenföra värnpliktiga
studenter av 1925 års klass stadgades i § 5 b) i den ovan omnämnda
lagen den 20 februari 1925, att de hade att fullgöra tjänstgöring
i 275 dagar med början under första eller andra året, d. v. s. år 1925 eller
1926. Lundahl, som inkallats till tjänstgöring den 30 juni 1926, hade sålunda
påbörjat sin tjänstgöring å tid, som stadgades för värnpliktiga av
1925 års klass. Den tjänstgöring Lundahl hade att fullgöra syntes därför
enligt huvudregeln i § 52 i nya värnpliktslagen skolat beräknas till 275

dagar. Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades rullförimgsbefälhavaren
att inkomma med yttrande.

I yttrande, avgivet den 23 i samma månad, anförde rullföringsbefälhavaren
följande. Varje värnpliktig skulle tjänstgöra med den årsgrupp
eller klass, som under utbildningsåret fullgjorde sin tjänstgöring. Expeditionsbiträden
inkallades jämlikt generalorder nr 583/1926 i juni oeh december.
Deras inkallelseår vore således begränsat av kalenderåret. I juni
eller december månader inkallades således de, som icke erhållit uppskov
detta år eller, med andra ord, de som under året voro t jänstgöringsskyldiga.
Den som fått uppskov år 1925 vore således ej tjänstgöringsskyldig med
årsgruppen eller årsklassen 1925, utan med årsgruppen eller årsklassen
1926 och skulle tjänstgöra med denna sistnämnda årsgrupp. Lundahl hade
icke velat tjänstgöra med någon av årsgruppema 1923, 1924 eller 1925.
Han vore av ovan berörda anledning tjänstgöringsskyldig med årsgruppen
1926 eller, vilket vore detsamma, med 1926 års klass. Rullföringsbefälhavama
kunde således icke frångå sin åsikt, att Lundahl tillhörde klass 1926.

I skrivelse till rullföringsbefälhavaren den 19 november 1926 anförde
militieombudsmannen följande.

Den av rullföringsbefälhavaren åberopade generalordern nr 583/1926
hade, såsom av ingressen till densamma framginge, avseende allenast å de
expeditions- och skrivbiträden, för vilka 1925 års värnpliktslag och inskrivningsförordning
skulle tillämpas.

Såsom framginge av militieombudsmannens skrivelse den 19 oktober,
tillhörde emellertid Lundahl icke den kategori värnpliktiga, på vilken den
nya vämpliktslagen ägde tillämpning. Enligt ovannämnda lag den 20
februari 1925 skulle icke vapenföra studenter och likställda av 1925 års
klass fullgöra dem åliggande tjänstgöring, på sätt Konungen nämnare förordnade,
i en följd med början under första eller andra året. Inkallelse
av dylika värnpliktiga, såvitt de vore att hänföra till expeditions- och
skrivbiträden, reglerades för år 1926 av generalordern nr 2/1919. Denna
generalorder hade nämligen genom generalordern nr 583/1926 upphävts
allenast såvitt anginge de värnpliktiga expeditions- och skrivbiträden, för
vilka 1925 års värnpliktslag och inskrivningsförordning skulle tillämpas.
Generalorder nr 2/1919 innehölle i mom. 8 det generella stadgandet att de!
ankomme på vederbörande arméfördelningschef att utfärda erforderliga
bestämmelser rörande inbeordrande och tjänstgöring m. m. för ifrågavarande
biträden i de avseenden, varom ej särskilda bestämmelser meddelats
i generalordern. Möjlighet att inkalla expeditions- och skrivbiträden
av 1925 års ldass till tjänstgöring under år 1926 hade sålunda alltjämt förefunnilts.
Därav följde, såsom tidigare framhållits, att Lundahl, då han
inkallats till tjänstgöring den 30 juni 1926, påbörjat honom åliggande
tjänstgöring i en följd å tid, som i sådant avseende stadgades för värnpliktiga
av 1925 års klass samt att följaktligen i fråga om tjänstgörings -

tidens längd bestämmelserna i lagen den 20 februari 1925 och icke den nya
vämpliktslagen å honom skulle tillämpas.

Innan militieombudsmannen vidtoge ytterligare åtgärd i ärendet, ville
militieombudsmannen lämna rullföringsbefälhavaren tillfälle att inkomma
med förnyat yttrande i ärendet.

I förnyat yttrande den 25 november 1926 meddelade rullföringsbefälhavaren,
att han beordrat värnpliktige Lundahl, vilken fortfarande befunne
sig i tjänstgöring, att fullgöra 275 dagars tjänstgöring. Han hade
från Lundahl erhållit kvitto å denna order.

Då av rullföringsbefälhavarens senast avgivna yttrande framginge, att
Lundahl numera beordrats fullgöra tjänstgöring jämlikt bestämmelserna
i lagen den 20 februari 1925 (nr 40) om ändrad utbildningstid för värnpliktiga
av 1925 års klass, lät militieombudsmannen vid sålunda verkställd
rättelse bero.

7. Värnpliktiga ingenjörers och elektroingenjörers befordran
till underoffleerskorpraier m. m.

I en till militieombudsmannen den 31 mars 1926 inkommen klagoskrift
anhöll värnpliktige nr 510 11/1924 Gunnar Andersson om upplysning angående
orsaken till de skiljaktigheter, som år 1926 förefunnits mellan stationerna
i Stockholm och Karlskrona med avseende å värnpliktiga ingenjörers
och elektroingenjörers befordran till underofficerskorpraler. Den
5 februari 1926 hade de vid Stockholms station tjänstgörande värnpliktiga
ingenjörerna och elektroingenjörerna tillagts underofficerskorprals tjänstegrad
oberoende av civila examina, i ett fall, värnpliktige elektroingenjören
nr 1553 45/25 Asp, utan några som helst tekniska studier, under det
att vid Karlskrona station befordran ägt rum först den 12 mars och
endast gällt dem, som avlagt fullständig ingenjörsexamen. Ehuru klaganden
studerat två år vid tekniska högskolan och genomgått godkända skolor
i militärutbildning och fackutbildning för värnpliktiga ingenjörer,
hade han överförts till skrivbiträde.

Med anledning av ifrågavarande klagoskrift anmodade militieombudsmannen
chefen för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona att
avgiva yttrande i ärendet.

Den 20 april 1926 avgav kårchefen det begärda yttrandet och anförde
därvid följande. Beträffande tidpunkten för ifrågavarande värnpliktigas
befordran till underofficerskorpraler hänvisade kårchefen till de yttranden
i ärendet, som av stationsmyndigheterna i Karlskrona avgivits i januari
1926 efter framställning från marinöverdirektören och vilka ytt -

randen i avskrift bifogades. Vad åter anginge värnpliktige Anderssons
kompetens för sådan befordran ville kårchefen anföra följande: Generalorder
nr 786/1924 föreskreve bland annat, att värnpliktiga ingenjörer och
elektroingenjörer skulle, därest de innehade minst betyget 8 för uppförande
samt godkänts i militär utbildning och fackutbildning, av vederbörande
kårchef tilläggas underofficerskorprals tjänstegrad. Genom denna
bestämmelse erhölle sålunda ifrågavarande värnpliktiga under den
följande facktjänstgöringen en viss befälsställning, vilken ansåges böra
tilldelas dem på grund av genomgången högre teknisk utbildning. Genom
generalorder nr 30/1926 hade bestämts, att för de värnpliktiga, som
uttagits för utbildning till värnpliktiga ingenjörer, vilka numera endast
erhölle 260 dagars utbildning (Andersson fullgjorde 330 dagar), tjänstgöringstiden
skulle fördelas i en första tjänstgöring om 120 dagar, omfattande
militär- och fackutbildning, samt en andra tjänstgöring om 140
dagar, omfattande facktjänstgöring, varjämte villkoret för fullgörande av
sistnämnda facktjänstgöring fastställts vara avlagd avgångsexamen från
tekniska högskolan eller Chalmers tekniska institut. Samma generalorder
föreskreve vidare, att för utbildning till värnpliktig ingenjör uttagen
värnpliktig, som vid tiden för andra tjänstgöringens början icke avlagt
sådan examen, skulle fullgöra honom åliggande återstående tjänstgöring
i den yrkesgren, vartill han vore mest lämpad. Närmare bestämmelser
om vilken yrkesgren, som då borde ifrågakomma, saknades i nämnda
generalorder, men i den föregående generalordern nr 630/1915 funnes
i mom. 1 f) föreskrivet att tjänstgöringen skulle fullgöras som ritare eller
skrivbiiräde i marinförvaltningens ingenjörsavdelning eller vid ingenjördeparfementet
eller torpeddepartementet å flottans varv. På Karlskrona
stallon kommenderades i sådant fall den värnpliktige till ingenjördepartementel
på varvet och vederbörande ritkontorschef underrättades om hur
den värnpliktige enligt ovan skulle tjänstgöra. Generalorder nr 220/1926
föreskreve bland annat, att här nämnd värnpliktig skulle avföras ur rullan
över värnpliktiga ingenjörer och fördelas till den yrkesgren, i vilken
häri enligt bestämmelserna i generalorder nr 30/1926 skulle fullgöra honom
åliggande återstående tjänstgöring. Då värnpliktige Andersson, som fullgjorde
hela tjänstgöringen i *en följd, icke avlagt någon av nämnda examina,
hade han jämlikt ovan angivna bestämmelser vid avslutandet av
fackutbildningen omedelbart fördelats till yrkesgrenen ritare och kommenderats
till tjänstgöring å ingenjördepartementets ritkontor samt avförts
ur rullan över värnpliktiga ingenjörer. En framställning från Andersson
till marinöverdirektören att trots avsaknad av vederbörlig examen
få börja den för värnpliktiga ingenjörer avsedda facktjänstgöringen
hade icke föranlett till någon åtgärd av nämnda myndighet. Enär sålunda
värnpliktige Andersson efter fackutbildningens avslutande måste
betraktas icke såsom värnpliktig ingenjör utan som värnpliktig ritare,
vilken tjänstgöring icke förutsatte någon som helst befälsställning, hade

kårchefen icke ansett sig böra tillägga honom nnderofficerskorprals tjänstegrad,
ehuru han i övrigt fyllt de fordringar, som ovan angivits i generalorder
nr 786/1924.

De i kårchefens förklaring omnämnda yttrandena voro av följande lydelse: »Till

beväringsbefälhavaren.

Med anledning av B. B. K:s res. n:r 39 av den 15/1 1926 får jag vördsamt
anföra följande:

Jml. S. B. K. cirkulärorder av den 4 febr. 1921 skall vpl. ingenjörers
utbildningstid (330 dagar) fördelas sålunda:

Militärutbildning ................................................................................... 40 dagar

Fackutbildning ........................................................................................ 230 »

Facktjänstgöring........................................................................................ 60 »

vilken fördelning även tillämpats å Stockholms station intill den 24 juli
1925 då S. B. S. i extra S. O. förordnade att sagda utbildningstid skall fördelas
på följande sätt:

Militärutbildning omkring ................................................................... 40 dagar

Fackutbildning i land ............................................................................ 30 »

Fackutbildning ombord.......................................................................... 120 »

Fackutbildning och facktjänstgöring.................................................... 140 »

Enligt It. M. I bil. I a) § 20 skola ingenjörer och elektroingenjörer,
därest de uppfyllt fordran på betyg för uppförande samt godkänts i militär
utbildning och fackutbildning av vederbörande K. C. tilläggas U. O.
K:s tjänstegrad. Den av S. B. K. beordrade fackutbildningstiden om 230
dagar har intill år 1925 uppdelats i en första period om 115 dagar å flottans
varv samt en andra ombord å fartyg förlagt till Karlskrona station.
Vid avslutad fackutbildning (sjötjänstgöring) tillädes vederbörande enl.
R. M. I IT. O. K:s grad samt fullgjorde sina 60 dagars facktjänstgöring å
varvet.

Sistlidet år har land- och sjötjänstgöringen omkastats för att bereda de
vpl. ingenjörerna tillfälle att tjänstgöra å rörlig sjöstyrka. Karlskrona
station tillhörande vpl. ingenjörer kommenderades med anledning härav
å fartyg tillhörande höstskjutskoleeskadern och därefter å ''Gustaf V’
till den 15 december, då fackutbildningens landtjänstgöring tog sin början.
Vare sig sjötjänstgöringen är förlagd till första eller andra hälften
av fackutbildningsperioden, kunna Karlskrona station tilldelade vpl. ingenjörer
av 1925 års ldass icke reglementsenligt tilldelas TJ. O. K:s grad,
förrän den 11 nästkommande mars, då 230 dagars fackutbildning gått
till ända.

För att erhålla likhet mellan flottans bägge stationer synes lämpligast,
att gränsen mellan ''fackutbildningen och facktjänstgöringen under omkring
140 dagar’, vilket S. B. S. förordnat för 1925 års klass, sattes till
den 11 mars 1926. Enligt 1925 års riksdagsbeslut har tjänstgöringstiden
för ifrågavarande vpl. minskats från 330 dagar till 260 samt uppdelats på
två år respektive 120 och 140 dagar. Med hänsyn till gällande bestämmelser
torde första årets 120 dagar komma att omfatta militär utbildning
och fackutbildning varefter 2:a årets tjänstgöring skulle omfatta facktjänstgöring,
som av de vpl. ingenjörerna komma att verkställas med
IT. O. K:s grad.

Karlskrona den 19 jan. 1926.

G. von der Burg.

21/1 1926. överlämnas till S. B. K. såsom eget yttrande.

Karlskrona den 21/1 1926.

Bj. Holmgren. / R Nermail.

Till Marinöverdirektören.

Med anledning av Eder skrivelse av den 4 dennes rörande tidpunkt för
tilläggande av U. O. K:s tjänstegrad åt vpl. ingenjörer får jag med bifogande
av B. B. K. yttrande i ärendet meddela, att jag på av honom anförda
skäl icke anser, att här omhandlade vpl. ing. böra tilläggas U. O. K :s
tjänstegrad förr än den 11 nästkommande mars.

Kemisshandlingarna återgå.

Karlskrona den 22 januari 1926.

C. Sparre.

G. Ehrensvärd.»

I skrivelse till chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid flottans
station i Stockholm den 28 april 1926 anmodade militieombudsmannen bemälde
kårchef att avgiva yttrande i ärendet.

Denne anförde med anledning härav i yttrande, avgivet den 8 maj 1926,
följande.

Tidpunkten för befordran.

Jämlikt lag av den 20 februari 1925 § 4 b) skulle ifrågavarande värnpliktiga
fullgöra sin fredstjänstgöring i en följd under 330 dagar. Inryckningen
hade jämlikt generalorder nr 150/1925 ägt rum den 15 juni
1925. Gällande bestämmelser för värnpliktigs tilläggande av underoffi -

cerskorprals t jans tegrad återfunnes i R. M. I bil. a) § 20 moment 2,
sådan denna paragraf lydde enligt generalorder nr 786/1924. För dylik befordran
krävdes sålunda bland annat, att vederbörande godkänts i »fackutbildning».
Denna borde alltså vara avslutad. Såge man då till, huru
här omhandlade värnpliktigas fredstjänstgöring vore ordnad, funne man
(generalorder nr 150/1925 anm. 3), att det ålåge vederbörande stationsbefälhavare
att efter marinöverdirektörens hörande utfärda närmare föreskrifter
härom. För Stockholms stations del hade dylika föreskrifter utkommit
i en extra stationsorder av den 24 juli 1925, som bestämde följande
indelning av de 330 dagarna:

Militärutbildning (i land) omkring

Fackutbildning ( » ) » ...............

» (ombord) » ...............

» och facktjänstgöring (i land)

Då det på grund av den i dessa föreskrifter gjorda sammankopplingen
av begreppen fackutbildning och facktjänstgöring syntes beväringsbefälhavaren
i Stockholm oklart, när tidpunkten för befordran till underofficerskorpralsgraden
bort anses vara inne, hade sagde befälhavare den 21
december 1925 gjort framställning till stationsbefälhavaren i Stockholm
med anhållan om föreskrift härutinnan. Sedan stationsbefälhavaren hört
varvsohefen i Stockholm i ärendet och denne föreslagit, att tidpunkten i
fråga bort bestämmas till »början av den 140 dagar omfattande fackutbildningen
och facktjänstgöringen» samt sedan marinöverdirektören haft
tillfälle yttra sig över detta förslag och förklarat sig icke hava något att
erinra däremot, hade stationsbefälhavaren genom resolution den 30 januari
1926 bemyndigat kårchefen i Stockholm att »efter utgången av innevarande
(januari) månad tillägga» de i beväringsbefälhavarens i Stockholm här
ovan berörda framställning »omförmälda värnpliktiga, vilka vid tidpunkten
för avslutad fackutbildning ombord fyllt i K. M. I bil. 1 a) § 20 stadgade
fordringar, underofficerskorprals tjänstegrad». På grund härav hade
å Stockholms station dylik befordran verkställts den 5 februari 1926.

40 dagar
30 »

120 »
140 »

Kompetens för befordran.

Berättigade till befordran vore alla i tjänst varande värnpliktiga ingenjörer.
elektroingenjörer och kemister inskrivna år 1925 och med dem
t jänstgöringsskyldiga för så vitt de uppfyllde de i R. M. I bil. 1 a) § 20 moment
2 angivna fordringar. På grund av att de i ärendet ifrågavarande
värnpliktiga fullgjorde sin tjänstgöring i en följd och icke i tvenne omgångar
och generalorder nr 30/1926 och 220/1926 alltså ej kunde anses å
dem tillämpliga, den förra icke alls och den senare icke under pågående
tjänstgöring, hade intet hinder mött att tillägga även den i ärendet om -

nämnde värnpliktige 4. beväringskompaniet 1553 45/25 Asp underofficerskorprals
tjänstegrad och giva honom fullständig utbildning såsom värnpliktig
ingenjör i enlighet med av stationsbefälhavaren i Stockholm givna
föreskrifter.

Med översändande av samtliga handlingarna i ärendet anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 20 maj 1926, att xnarinöverdirektören ville
avgiva utlåtande i ärendet.

I utlåtande den 2 juni 1926 anförde denne följande. Värnpliktigs befordran
till underofficerskorpral vore en åtgärd, som enligt generalorder
nr 786/1924 tillkomme vederbörande chefer för underofficers- och sjömanskårema.
Då i deras yttranden i ärendet angåves bland annat de bestämmelser,
som då voro gällande för värnpliktigas utbildning m. m., torde
marinöverdirektörens utlåtande få inskränkas till en redogörelse för de
åtgärder, som ålegat honom oeh som han vidtagit beträffande de i handlingarna
angivna två värnpliktiga. I skrivelse den 28 oktober 1925 hade
beväringsbefälhavaren i Stockholm meddelat, att värnpliktige nr 1553
45/1925 Asp skulle i december 1925 påbörja honom åliggande facktjänstgöring.
På grund härav och i enlighet med generalorder nr 630/1915 I: d)
både marinöverdirektören, efter samråd med stationsbefälhavaren vid flottans
station i Stockholm, beslutat, att Asp skulle fullgöra facktjänstgöringen
vid ingenjördepartementet å flottans varv i Stockholm, och hade
marinöverdirektören härom underrättat beväringsbefälhavaren i skrivelse
den 2 december 1925. Samtidigt hade Asp jämlikt generalorder nr 750/1915
punkt 4 överförts till den i marinöverdireldörens expedition förda rullan
över värnpliktiga ingenjörer. För värnpliktige nr 510 11/1924 Andersson
hade marinöverdirektören erhållit utdrag ur rulla från beväringsbefälhavaren
i Karlskrona den 11 februari 1926 jämte meddelande, att Andersson
icke avlagt föreskriven studiekurs. I eu av nämnda beväringsbefälhavare
den 18 mars 1926 till marinöverdirektören överlämnad skrivelse
hade Andersson anhållit, alt han, ehuru han ej uppfyllt föreskrivna fordringar,
måtte få börja den för värnpliktiga ingenjörer avsedda facktjänstgöringen,
På grund av i generalorder nr 30/1926 utfärdade utbildningsföreskrifter,
punkt I: d), vilka enligt i samma generalorder intagna övergångsbestämmelser
torde vara tillämpliga på Andersson, kunde framställningen
icke bifallas. Den 22 sisllidne mars hade marinöverdirektören
därför meddelat beväringsbefälhavaren i Karlskrona, att framställningen
icke föranledde någon vidare åtgärd från marinöverdirektörens sida.

I skrivelse till chefen för marinstaben den 1 juli 1926 anhöll härefter
militieombudmannen, under hänvisning till de olika uppfattningar, som i
ärendet framkommit angående tillämpligheten i förevarande fall av vissa
bestämmelser i generalorder nr 30/1926, att marinstabschefen ville avgiva
yttrande i ärendet.

Med anledning härav anförde kommendörkaptenen J. Dahl, vilken under
marinstabsohefens tjänstledighet, uppehöll dennes ämbete, i yttrande

den 6 juli 1926 följande. På grund av att de föreskrifter angående tjänstetidens
fördelning för värnpliktiga ingenjörer, som jämlikt generalorder
nr 982/1920 utfärdats av stationsbefälhavama i Karlskrona och i Stockholm,
givits olika lydelse hade de i generalorder nr 1410/1914 § 20: 2 för
värnpliktiga ingenjörer för befordran till underofficerskorpral föreskrivna
villkoren kunnat fyllas tidigare vid Stockholms station än vid Karlskrona
station. Detta förhållande vore orsaken till den tidigare befordran vid
Stockholms station. Beträffande befordringskompetens i ifrågavarande fall
vore att märka, att vid tiden för befordring av värnpliktiga ingenjörer vid
Stockholms station generalorder nr 1410/1914 ännu vore gällande, och att
denna generalorder icke för befordran uppställde villkor om avlagd teknisk
examen, varemot sådana villkor vore intagna i generalorder nr
150/1926, som gällde vid tiden för motsvarande befordringar vid Karlskrona
station. Detta förhållande vore orsaken till de olika grunder för
befordran, som tillämpats vid de båda stationerna. Sedan enhetliga
grunder för värnpliktiga ingenjörers utbildning numera genom skolreglemente
för flottans manskap del VI (S. K. F. VI) fastställts, torde
olikheter av ifrågavarande slag för framtiden vara undanröjda.

I skrivelse till chefen för underofficers- och sjömanskårema i Karlskrona
den 26 juli 1926 anförde tjänstförrättande militieombudsmannen härefter
följande.

1914 års värnpliktslag föreskrev i § 27 mom. 1 punkt B, bland annat, att
vapenför värnpliktig, vilken avlagt studentexamen, vore skyldig att tjänstgöra
vid marinen i 500 dagar, vilken tjänstgöring i annan tjänst än kustartilleritjänst
skulle fullgöras i en följd. I samma moment punkten D stadgades,
bland annat, att om värnpliktig, som avsåges i punkten B, vid
någon statens högskola idkade studier för utbildning till maskiningenjör
eller eljest i sådana ämnen, att hans insikter kunde vara till särskilt gagn
för krigsmakten eller om i punkten B avsedd värnpliktig gjorde sannolikt,
att han komme att idka sådana studier, ägde, där hans insikter ansåges
bliva bättre tillgodogjorda genom värnpliktstjänstgöringens fullgörande i
annan ordning än i punkten B föreskreves, Konungen förordna, att, enligt
de närmare bestämmelser Konungen meddelade, tjänstgöringen skulle fullgöras
med dels militärutbildning, dels fackutbildning och faektjänstgöTing.
Hade ej den värnpliktige före utgången av den tid, under vilken
tjänstgöringen fått avbrytas, avlagt de studieprov Konungen bestämde,
skulle den värnpliktige, enligt vad Konungen ägde föreskriva, fullgöra
den tjänstgöring, som på grund av bestämmelserna under B ålåge honom.

Med stöd härav stadgades i generalorder nr 1410/1914 § 20 sådant detta
stadgande lydde enligt generalorder nr 786/1924, att ingenjörer och elektroingenjörer
skulle, därest de innehade minst betyget 8 för uppförande samt
godkänts i militär utbildning och fackutbildning, av vederbörande chef

för underofficers- och sjömanekårerna tilläggas undc roff icerskorpraLs
tjänstegrad.

Vidare stadgades i generalorder nr 630/1915 under 1 c) beträffande värnpliktiga
ingenjörer och elektroingenjörer, att tjänstgöringstiden om sammanlagt
500 dagar skulle fördelas i en första tjänstgöring om 365 dagar,
omfattande militärutbildning och fackutbildning, samt en andra tjänstgöring
om 135 dagar, omfattande facktjänstgöring. Första tjänstgöringen
skulle taga sin början, sedan de två första årskurserna vid tekniska högskolan
eller motsvarande kurser vid Chalmers tekniska institut genomgåtts,
dock senast under tredje året. Andra tjänstgöringen skulle fullgöras
det år, då avgångsexamen från tekniska högskolan eller Chalmers
tekniska institut avlagts, dock senast under sjunde året. Därjämte meddelades
bestämmelser om utbildningens allmänna ordnande och omfattning.
Slutligen gåvas stadganden för det fall att under utbildning till
värnpliktig ingenjör eller elektroingenjör varande värnpliktig vid den tid,
då andra tjänstgöringen skulle taga sin början, icke avlagt avgångsexamen
från tekniska högskolan eller Chalmers tekniska institut. Han skulle då
fullgöra honom åliggande återstående tjänstgöring såsom ritare eller skrivbiträde
i marinförvaltningens ingenjörsavdelning eller vid ingenjör- och
torpeddepartementen på flottans varv.

Sedan genom lagen den 22 juni 1920 om ändrad utbildningstid för värnpliktiga
av 1920 års klass i § 4 stadgats, att ifrågavarande värnpliktiga
vid marinen skulle tjänstgöra 330 dagar i en följd med början under
första året, befalldes genom generalorder nr 982/1920, att tjänstgöringen
för värnpliktiga ingenjörer och elektroingenjörer skulle fullgöras i en
följd och omfatta militärutbildning, fackutbildning och facktjänstgöring
enligt de närmare föreskrifter, som vederbörande stationsbefälhavare ägde
att utfärda.

Andersson hade haft att fullgöra sin värnplikt enligt bestämmelserna i
lagen den 20 februari 1925 om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av
1925 års klass. Jämlikt § 4 i denna lag skulle, såvitt anginge vapenföra
värnpliktiga, som omnämndes i § 27 mom. 1 punkt B av 1914 års värnpliktslag,
utbildningstiden vara sålunda bestämd, att de vid marinen hade
att tjänstgöra 330 dagar, vilken tjänstgöring skulle i annan tjänst än kustartilleritjänst
fullgöras i en följd med början under första året.

Angående utbildningen av värnpliktiga ingenjörer gällde vid Karlskrona
station jämlikt stationsbefälhavarens cirkulärorder den 4 februari
1921, att utbildningstiden skulle fördelas sålunda:

Militärutbildning 40 dagar

Fackutbildning ...................................................................................... 230 »

Facktjänstgöring.................................................................................. 60 »

Vid Stockholms station var däremot enligt extra stationsorder den 24
juli 1925 utbildningstiden så indelad:

Militärutbildning i land omkring

Fackutbildning » » .................

» ombord » ................

» och facktjänstgöring i land

Vämpliktslagen den 12 juni 1925 fastställde i § 27 mom. 1 punkt B
tjänstgöringstiden för värnpliktiga, uttagna till linjetjänst, vilka avlagt
studentexamen, vid flottan till sammanlagt 260 dagar. Denna tjänstgöring
skulle fullgöras i en följd med början under första eller andra året.
I punkten D av samma moment meddelades i huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande stadgande i 1914 års värnpliktslag föreskrifter om
rätt för Kungl. Maj:t att förordna, att värnpliktig, som idkade studier för
utbildning till, bland annat, ingenjör, finge, med rätt till avbrott för studiernas
fullföljande, fullgöra sin tjänstgöring i två omgångar. Likaså
stadgades, att värnpliktig, som ej före utgången av den tid, under vilken
tjänstgöringen fått avbrytas, avlagt de bestämda studieproven, skulle
fullgöra den tjänstgöring som på grund av bestämmelserna enligt nyssnämnda
punkt B ålåge honom.

Med stöd härav hade Kungl. Maj:t genom generalorder nr 30 den 8
januari 1926, med upphävande av bland annat ovannämnda generalorder
nr 630/1915 och 982/1920, beträffande värnpliktiga elektroingenjörer, skeppsbyggnadsingenjörer,
radioingenjörer och kemister förordnat, att deras
tjänstgöringstid skulle fördelas i en första tjänstgöring om 120 dagar, omfattande
militärutbildning och fackutbildning, samt en andra tjänstgöring
om 140 dagar, omfattande facktjänstgöring. Första tjänstgöringen
skulle taga sin början, sedan de två första årskurserna vid tekniska högskolan
eller motsvarande kurser vid Chalmers tekniska institut genomgåtts,
dock senast under tredje värnpliktsåret. Andra tjänstgöringen
skulle fullgöras det år, då avgångsexamen från tekniska högskolan eller
Chalmers tekniska institut avlagts, dock senast under sjunde värnpliktsåret.
Värnpliktig, som vid den tid, då andra tjänstgöringen senast skulle
taga sin början, icke avlagt avgångsexamen från tekniska högskolan eller
Chalmers tekniska institut, ävensom värnpliktig, som dessförinnan anmälde,
att han avbrutit studierna, skulle fullgöra honom åliggande återstående
tjänstgöring i den yrkesgren, vartill han vore mest lämpad.

Denna generalorder, som omedelbart trätt i kraft, upptoge följande
övergångsbestämmelser:

»Värnpliktiga, som jämlikt värnpliktslagens § 52 hava att fullgöra 330
eller 275 dagars tjänstgöring, skola fullgöra denna skyldighet i enlighet
med vad ovan fastställts, varvid dock andra tjänstgöringen förlänges
med det antal dagar, som erfordras, för att sammanlagda tjänstgöringen
skall uppgå till 330 respektive 275 dagar.

Den tid, varmed tjänstgöringen sålunda utsträckts, fullgöres såsom
facktjänstgöring.»

40 dagar
30 »

120 »
140 »

Uti yttrande, som avgivits i ärendet, hade kårchefen, såsom av det förestående
framginge, anfört: Då Andersson, som fullgjorde hela tjänstgöringen i
en följd, icke avlagt avgångsexamen från tekniska högskolan eller Chalmers
tekniska institut, fördelades han vid avslutandet av fackutbildningen
omedelbart till yrkesgrenen ritare och kommenderades till tjänstgöring å
ingenjördepartementets ritkontor samt avfördes ur rullan över värnpliktiga
ingenjörer. Enär Andersson efter fackutbildningens avslutande måste
betraktas icke såsom värnpliktig ingenjör utan som värnpliktig ritare,
vilken tjänstgöring icke förutsatte någon som helst befälsställning, hade
kårchefen icke ansett sig böra tillägga honom underofficerskorprals tjänstegråd,
ehuru han i övrigt fyllde de fordringar, som angåves i generalordern
nr 786/1924.

Det av Andersson anmärkta förhållandet att frågan, huruvida de värnpliktiga
ingenjörerna skulle tilldelas underofficerskorprals tjänstegrad
eller ej, upptagits till avgörande vid Stockholms station den 5 februari
men vid Karlskrona station först den 12 mars 1926 finge, såsom i ärendet
framhållits, sin förklaring därav, att olika bestämmelser gällt vid de båda
stationerna beträffande tjänstgöringstidens fördelning på militärutbildning,
fackutbildning och facktjänstgöring.

Däremot hade beträffande villkoren för fortsatt utbildning såsom värnpliktig
ingenjör och för tilldelande av underofficerskorprals tjänstegrad
samma bestämmelser gällt för Stockholms och Karlskrona stationer såväl
den 5 februari som den 12 mars 1926. Såvitt anginge utbildningens fortsättande
gällde, formellt sett, generalordern nr 30/1926 enligt de i denna
intagna övergångsbestämmelserna, och med avseende å tilldelandet av underofficerskorprals
tjänstegrad gällde generalordern nr 1410/1914 § 20 i
dess lydelse enligt generalordern nr 786/1924.

Generalordern nr 30/1926 uppställde såsom villkor för fortsatt utbildning
till värnpliktig ingenjör avlagd avgångsexamen från tekniska högskolan
eller Chalmers tekniska institut. Detta villkor liksom motsvarande
villkor i generalordern nr 630/1915 hade emellertid tydligen uppställts
i anslutning till stadgandena om tjänstgöringens fullgörande i två
omgångar. I fråga om värnpliktiga ingenjörer av 1920—1925 års klasser,
vilka haft att fullgöra sin utbildning i en följd, läte villkoret om avlagd
avgångsexamen svårligen anpassa sig. Under den tid, generalordern nr
982/1920 gällde, var villkoret ej heller uppställt. Ett krav på avlagd avgångsexamen
från nämnda högskolor för sådana värnpliktiga, vilkas
tjänstgöring skulle fortgå utan avbrott, torde mestadels leda till, att endast
de, som erhållit flera års anstånd med värnpliktstjänstgöringen i
dess helhet, skulle kunna fa fullständig utbildning till värnpliktiga ingenjörer.
Tjänstförrättande militieombudsmannen ansåge därför den vid
Stockholms station gjorda tillämpningen av bestämmelserna i ämnet riktig
med hänsyn till bestämmelsernas syfte, även om den vid Karlskrona

station följda tolkningen stode i formell överensstämmelse med övergångs •
stadgandet i generalordern nr 30/1926.

I varje fall hade kårchefen i Karlskrona, då avlagd avgångsexamen från
någon av ifrågavarande högskolor ej enligt gällande bestämmelser utgjort
villkor för tilldelande av underofficerskorprals tjänstegrad, bort tillägga
Andersson sådan grad, om eljest hinder däremot ej mött.

Med hänsyn till den delvis oklara avfattningen av de vid tiden för
den av kårchefen i Karlskrona verkställda prövningen gällande föreskrifterna
och då numera tydliga bestämmelser utfärdats genom generalorderna
nr 30/1926, 150/1926 och 684/1926, läte tjänstförrättande militieombudsmannen
bero vid detta uttalande.

8. Fråga om tjänstgöringsskyldigheten för före detta fast anställd,
som överförts såsom värnpliktig före år 1926.

I en till militieombudsmannen ställd, den 18 november 1926 dagtecknad
klagoskrift anförde värnpliktige nr 626 38/1925 A. S. A. Sillén följande.
Genom order från befälhavaren för Mariestads rullföringsområde
nr 38 den 19 augusti 1926 hade Sillén inkallats till repetitionsövning vid
Göta ingenjörkårs fästningsingenjörkompani i Karlskrona under 30 dagar
från den 8 september 1926, till vilken tjänstgöring Sillén även inställt sig.
Med anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 17 september 1926 på underdånig
ansökan av Sillén den 10 i samma månad hade Sillén hemförlovats
den 21 september, enär han, som under en tid av tre år haft fast anställning
vid hären, enligt § 34 mom. 2 i värnpliktslagen den 17 september 1914 fullgjort
all honom åliggande tjänstgöring med undantag av reservtruppövning.
Sillén anhölle om gottgörelse för den förlust i form av förlorad arbetsförtjänst,
som han genom den felaktiga ordern åsamkats, med 90 kronor,
utgörande hans normala förtjänst för en tid av 14 dagar. Som ytterligare
skäl för sin ansökan åberopade Sillén, att han icke haft något arbete
på en längre tid förrän dagarna före inkallelseorderns ankomst, att han då
måst sluta detsamma för att fullgöra sin tjänstgöring samt att han, sedan
han efter hemförlovningen ånyo tillträtt sitt arbete, åter måst lämna detsamma,
då den fabrik, i vilken han arbetat, nedbrunnit. Arhetsförlusten
under den tid han varit i militärtjänstgöring hade därför blivit mycket
kännbar.

Vid klagoskriften hade fogats vidimerade avskrifter dels av värnpliktskortet
för Sillén dels ock av Silléns ovannämnda underdåniga ansökan och
en ämbetsskrivelse från expeditionschefen i försvarsdepartementet, utvisande
Kungl. Maj:ts beslut i ärendet.

Av vämpliktskortet inhämtades, att Sillén under tiden från och med den
1 december 1922 till och med den 31 oktober 1925 innehaft fast anställning

t> — Militieombudsmarmens ämbetsberättelse.

vid Svea ingenjörkår och under denna anställning undergått rekrytutbildning
och deltagit i tre repetitionsövningar.

Silléns nämnda ansökan till Kungl. Maj:t var av följande lydelse.

»Hos Eders Kungl. Maj:t får jag, som jämlikt inkallelseorder från Mariestads
rullföringsområde nr 38 inkallats till fullgörande av repetitionsmöte
vid Kungl. Göta ingenjörkårs fästningskompani under tiden den 8
dennes—den 9 nästkommande oktober, i underdånighet anhålla om befrielse
från fullgörande av sagda tjänstgöring.

Som skäl för min anhållan får jag i underdånighet anföra, att jag innehaft
fast anställning vid hären under 3 år, från vilken anställning jag avgick
den 31 oktober 1925, och att jag sålunda jämlikt Värnpliktslagen av
den 17 september 1914 § 34 mom. 2 fullgjort all mig åliggande tjänstgöring
med undantag av reservtruppövning.»

Expeditionschefens skrivelse hade följande lydelse:

»Till Chefen för tredje arméfördelningen.

Kungl. Maj:t, som låtit Sig föredragas härvid fogade ansökning, har, i
anledning av densamma, funnit gott frikalla Sillén från värnpliktens vidare
fullgörande under fredstid. Vilket, på nådigste befallning, härigenom
meddelas för kännedom och vederbörandes underrättande. Stockholm
den 17 september 1926.

A. Rundqvist.»

Uti yttrande i ärendet, som avgivits den 2 december 1926, anförde befälhavaren
för Mariestads rullföringsområde nr 38 följande. Av Kungl.
Maj:ts beslut med anledning av Silléns underdåniga anhållan om befrielse
från den repetitionsövning, vartill han inkallats år 1926, syntes rullföringsbefälhavaren
framgå, att Kungl. Maj:t ansett honom vara skyldig att fullgöra
densamma, alldenstund Kungl. Maj:t funnit gott att befria honom
»från värnpliktens vidare fullgörande under fredstid», en formulering av
beslutet, som Kungl. Maj:t näppeligen använt, om Kungl. Maj:t ansett honom
icke vara skyldig att fullgöra tjänstgöringen ifråga. Rullföringsbefälhavaren
ansåge fördenskull, att Silléns framställning om gottgörelse för
försummad arbetsförtjänst ej borde föranleda någon vidare åtgärd.

I skrivelse till befälhavaren den 11 december 1926 anförde militieombudsmannen
följande.

I § 34 värnpliktslagen den 17 september 1914 stadgades, att värnpliktig,
som innehaft fast anställning vid hären eller marinen eller vid härens eller
marinens reserv under sammanlagt minst tre år, eller som under fast anställning
vid hären eller dess reserv undergått rekrytutbildning och del -

tagit i tre repetitionsövningar, skulle anses hava fullgjort all den i § 27
mom. 1 eller 2 föreskrivna tjänstgöring men vore, om han tillhörde hären,
skyldig att med vederbörlig åldersklass deltaga i reservtruppövning.

Någon motsvarighet till denna bestämmelse funnes icke i värnpliktslagen
den 12 juni 1925, vilken i fråga om tjänstgöringsskyldigheten för förut fast
anställda innehölle det stadgandet (§ 34 mom. 4) att värnpliktig, som innehaft
fast anställning vid hären, marinen eller flygvapnet eller vid härens,
marinens eller flygvapnets reserv under sammanlagt minst ett år, skulle
anses hava fullgjort all den i § 27 mom. 1 eller 2 föreskrivna tjänstgöring;
dock att till linjetjänst överförd värnpliktig skulle vara skyldig att med
vederbörlig åldersklass deltaga i den sista repetitionsövning, som nämnda
åldersklass hade att fullgöra.

Vilkendera av dessa bestämmelser, som i förevarande fall vore tillämplig,
berodde av huru de i ämnet meddelade övergångsbestämmelserna borde
tolkas. Den nya värnpliktslagen innehölle i § 52 följande stadgande:

»I fråga om tjänstgöringsskyldigheten i beväringen under fredstid för
värnpliktiga, inskrivna före år 1926, gälle vad i nämnda hänseende uti särskild
lag stadgas för värnpliktiga av 1925 års klass, dock att

a) för vapenföra värnpliktiga, tilldelade rytteriet, fältartilleriet, positionsartilleriet
samt fästningsartilleriet å Karlsborg, föreskriven repetitionsövning
skall från och med år 1927 hava en varaktighet av trettio
dagar;

b) värnpliktiga, tilldelade marinen i allmän tjänst, sjötjänst eller stationstjänst,
vilka fullgjort tjänstgöring för sin utbildning, värnpliktiga i
allmän tjänst eller sjötjänst i minst nittio dagar och värnpliktiga i stationstjänst
i minst trettio dagar, må, på sätt Konungen närmare förordnar,
helt eller delvis befrias från återstående under år 1926 dem åliggande
tjänstgöringsskyldighet i beväringen under fredstid; samt

c) beträffande värnpliktig, som till följd av laga förfall, beviljat uppskov
eller uteblivande utan laga förfall icke börjat fullgöra honom åliggande
första tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd senast å tid, som i
sådant avseende stadgas för värnpliktiga av 1925 års klass, denna lag skall
tillämpas jämväl såvitt avser tjänstgöringsskyldigheten i beväringen under
fredstid, därvid beträffande icke vapenför värnpliktig skall gälla vad
som i samma lag stadgas rörande till ersättningsreserven uttagen värnpliktig.
»

Ehuru de i detta lagrum använda ordalagen icke vore fullt tydliga,
måste man utgå från dels att under begreppet »tjänstgöringsskyldigheten
i beväringen under fredstid» även folie frågan i vad män föregående fast
anställning skulle tillgodoräknas den värnpliktige såsom värnpliktstjänstgöring,
dels att fast anställd, som före år 1926 blivit överförd såsom värnpliktig,
borde anses såsom »inskriven före år 1926». Med utgångspunkt
härifrån bleve lagrummets innebörd den, att i fråga om förut fast anställd,
som före ikraftträdandet av den nya värnpliktslagen blivit överförd såsom
värnpliktig, de i den gamla värnpliktslagen meddelade bestämmel -

serna om rätt att tillgodoräkna sig den fasta anställningen såsom värnpliktstjänstgöring
skulle äga tillämpning.

Med hänsyn till den otydlighet, som otvivelaktigt vidlådde bestämmelserna
i ämnet, hade militieombudsmannen emellertid funnit, att rullföringshefälhavaren
genom ifrågakomna inkallelse icke gjort sig skyldig till
något tjänstefel i det av klaganden angivna hänseendet, i följd varav någon
åtgärd från militieombudsmannens sida i syfte att bereda klaganden
ersättning icke komme att vidtagas.

Då rullföringsbefälhavaren till stöd för riktigheten av1 sin åtgärd att inkalla
Sillén till ifrågavarande repetitionsövning hänvisat till Kungl. Maj:ts
beslut i ärendet, genom vilket Sillén frikallats från värnpliktens vidare
fullgörande i fredstid, ville militieombudsmannen meddela rullföringsbefälhavaren,
att enligt vad militieombudsmannen inhämtat av expeditionschefen
i försvarsdepartementet, vid avfattningen av Kungl. Maj:ts beslut i
ärenden, vari förut fast anställda sökte befrielse från värnpliktstjänstgöring,
numera tillämpades den praxis, att om sökanden blivit överförd
såsom värnpliktig före 1926 och den fasta anställningen haft sådan varaktighet,
att han enligt förut gällande bestämmelser vore fri från vidare
värnpliktstjänstgöring, sökanden icke — såsom i förevarande fall
skett — »fnikallas från» utan »förklaras fri från skyldighet» att fullgöra
vidare tjänstgöring.

9. Fråga huruvida intyg, som utfärdas av rullföringsbefälhavare,
skola beläggas med stämpel och lösen.

Under en av militieombudsmannen den 26 augusti 1926 förrättad inspektion
av rullföringsexpeditionen för Växjö rullföringsområde nr 15
framställdes av rullföringsbefälhavaren förfrågan, huruvida intyg, som
utfärdades av rullföringsbefälhavare, skulle beläggas med stämpel och
lösen.

I skrivelse till rullföringsbefälhavaren den 3 september 1926 meddelade
militieombudsmannen med anledning härav följande.

Enligt kungl. förordningen angående stämpelavgiften den 19 november
1914 skulle expeditioner, som utfärdades av statsmyndighet, beläggas med
stämpel. I fråga om stämpelns belopp torde rullföringsexpedition vara att
hänföra till den första av de i förordningens 1 § upptagna avdelningarna.
Däremot torde rullföringsexpedition icke tillhöra de myndigheter, hos
vilka enligt förordningen angående expeditionslösen av den 7 december
1883 expeditionslösen ägde rum.

10. Fråga om tolkning av uttrycket »väl vitsordad tjänstgöring»
såsom villkor för erhållande av avskedspremie.

I eu den 1 oktober 1926 dagteoknad, till militieombudsmannen insänd
skrift anhöll förre korpralen vid 6. matroskompaniet nr 422 Pettersson
om militieombudsmannens hjälp för erhållande av honom ej tillerkänd
avskedspremie samt anförde därvid, att hans anställning vid flottan omfattade
en tid av 8 år och att han i avskedspasset erhållit betyget »redligt
och väl». Avskrifter av avskedspass och koncept å rekvisition av avskedspremie
samt fönhållningsbok voro bifogade skriften.

Av det för Pettersson meddelade avskedspasset, utfärdat av chefen för
underofficers- och sjömanskårerna den 30 september 1926, framgick, att
Pettersson avskedats från krigstjänsten med vitsord, att han under en
tjänstetid av 8 år skickat sig redligt och väl.

Enligt rekvisitionen å avskedspremie, av vederbörande kompanichef den
27 september 1926 insänd till kårchefen, rekvirerades i avskedspremie för
Pettersson 600 kronor, varvid anmäldes, att Petterssons tjänstetid omfattade
en första anställning 1 oktober 1918—30 september 1924 = 72 månader
samt en förlängd anställning 1 oktober 1924—30 september 1926 r= 24 månader
eller summa tjänstetid 96 månader. Å rekvisitionen hade tecknats
följande resolution: »Kan ej utbetalas, då 6:e mk. 422 Pettersson icke uppfyller
villkoren för avskedspremies erhållande. Stockholm den 30/9 1926.
På befallning R. Bergh. Intendent hos KCS.»

Av Petterssons förhållningsbok inhämtades följande beträffande uppförande
och tjänstbarhet under tiden 1 oktober 1920—30 september 1926
eller för de sista sex åren av Petterssons tjänstgöring. I uppförande hade
Pettersson den 30 september 1920 betyget 6, och intill avskedet den 30 september
1926 hade uppförandebetyget aldrig nedgått under denna betygssiffra,
utan — frånsett betyget 7 under tiderna 1 oktober—8 december 1920
samt 6 februari—6 mars 1923 — varit 8—10. I tjänstbarhet ombord hade
betyget aldrig varit under 6. I tjänstbarhet i land hade Pettersson den
13 juli 1920 erhållit betyget 5, och nytt betyg hade icke blivit satt förrän
den 7 april 1921, då han, som från och med den 1 november till sistnämnda
dag — frånsett de tider han varit sjukskriven och permitterad — tjänstgjort
såsom elev i korpralskolan, för tiden 1 mars—7 april 1921 erhållit betyget
7. Under tiden den 25 juli—28 oktober 1920 hade Pettersson varit
sjökommenderad. Efter den 7 april 1921 hade Pettersson i tjänstbarhetsbetyg
i land haft 7 till den 5 ''december 1924, varefter betyget intill avskedet
utgjort 8.

Av förhållningsboken inhämtades vidare, att Pettersson under de sista 6
åren erhållit, dels följande bestraffningar, nämligen den 30 maj 1922 fyra
dagars vaktarrest med tjänstgöring för försumlighet i tjänsten, i följd varav
uppförandebetyget sänkts från 10 till 8, samt den 6 februari 1923 sju

dagars vakta n-est utan tjänstgöring för brott mot givna föreskrifter (begånget
i december 1922), i följd varav uppförandebetyget sänkte från 9
till 7; dels ock följande tillrättavisningar, nämligen den 15 november 1920
sex dagars kasernförbud för försummelse, den 10 mars 1922 åtta dagars permissionsförbud
för brott mot givna föreskrifter samt den 10 december 1923
fjorton dagars vägran av landpermission för brott mot givna föreskrifter.
Endast å denna sistnämnda tillrättavisning både följt sänkning av uppförandebetyget,
nämligen från 9 till 8.

Sedan militieombudsimannen i skrivelse till stationsbefälhavaren vid
flottans station i Stockholm den 1 oktober 1926 med översändande av klagoskriften
jämte bifogade handlingar anhållit, att stafionsbefälhavaren ville
infordra vederbörandes yttrande i ärendet samt därmed ävensom med eget
utlåtande inkomma, hade tjämstförrättande stationsbefälhavaren med skrivelse
den 18 oktober 1926 dels överlämnat ett den 12 oktober 1926 av chefen
för underofficers- och sjömanskårema till stationsbefälhavaren avgivet
yttrande, dels ock för egen de] utlåtit sig.

I det av kårchefen avgivna yttrandet anfördes bland annat följande.
Med avseende å villkoren i tjänstehänseende för premies utfående lände
bestämmelserna i kungl. brevet den 23 augusti 1918 till efterrättelse, och
kunde dessa villkor preciseras sålunda:

1) att vara underbefäl av manskapet. — underofficerskorpral eller
korpral på stat,

2) att tillhöra annan yrkesgren än hornblåsare,

3) att innehava minst 6 års väl vitsordad tjänstgöring, varvid, om anställningstiden
understege 9 år, minst 2 år skulle utgöra förnyad eller
förlängd anställning,

4) att vid avgången icke beredas civilanställning i statens tjänst.

Av dessa fyra punkter vore endast den tredje av beskaffenhet att påfordra
förtydligande. Uttrycket »väl vitsordad tjänstgöring» hade intet
bärande underlag i förefintliga reglementsbestämmelser och måste därför
utan en närmare definition bliva föremål för en helt subjektiv tolkning.
För att för Stockholms stations vidkommande förebygga detta hade stationsbefälhavaren
genom resolution den 8 februari 1918, diarienummer
1373: 2, förordnat, att för att »väl vitsordad tjänstgöring» skulle anses föreligga
fordrades minst betyget 6 för såväl uppförande som tjänstbarhet.
Enligt sålunda angivna grunder hade följaktligen avskedspremierna prövats
och tillerkänts vid Stockholms station under de gångna åren. Även
för nu ifrågavarande fall hade kompaniets rekvisition prövats på detta
sätt, och då förhållningsboken för Pettersson uppvisade betyget 4 i uppförande
under tiden 13 juli—30 september 1920 samt betyget 5 i tjänstbarhet
i land under tiden 13 juli 1920—7 april 1921, hade Pettersson icke
ansetts uppfylla villkoren i ovannämnda punkt 3 för avskedspremies erhållande.
Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att den stipulerade
minimitiden med godkännande betyg med hänsyn till berörda förmåns

natur självfallet borde fortlöpa i ett sammanhang och omedelbart före
avgången ur tjänst, så att man icke ur en längre anställningstid kunde
sammanplocka ett flertal terminer av väl vitsordad tjänstgöring för ati
på så sätt få ihop de 6 åren till en avskedspremie. Skulle sistnämnda
förfarande vara avsett, torde syftet med avskedspremies utbetalande vara
helt förfelat; ty det torde väl icke kunna frångås, att denna förmån avsåge
att utgöra en belöning för välförhållande i tjänsten under en längre
tids anställning. Såge man till grunden just i här ifrågavarande fall — varav
ett flertal paralleller kunde uppletas bland det under årens lopp avgångna
manskapet — kunde man icke rimligen anse, att en 8-årig anställning,
som företedde fyra straff och ej mindre än elva tillrättavisningar för felaktigt
förhållande i tjänsten, och där endast de tre sista åren kunde uppvisa
oförvitlig tjänstgöring, kunde vara av beskaffenhet att i sin helhet
böra belönas för välförhållande i tjänsten. Tvärtom förefölle just det nu
förevarande rättsfallet vara ett slående bevis för att den tolkning, som
stationsmyndigheterna enligt ovanstående givit här ifrågavarande författningar,
varit fullt i överensstämmelse med författningarnas anda och
mening. En rymligare tolkning av dessa bestämmelser ledde vidare till
ett förringande av själva förmånens innebörd, i det att den sporre till
skötsamhet och intresse för tjänsten, som vunnes vid det hittills tilläm
pade förfarandet, förlorades eller i varje fall berövades sin udd, om avskedspremien
gjordes till en det stora flertalets obestridliga förmån.

Med skrivelsen överlämnade kårchefen samtidigt en av Pettersson till
kårchefen ingiven, den 30 september 1926 dagtecknad skrivelse, vari Pettersson
anförde klagomål över att den i kungl. brevet den 23 augusti 1918
stipulerade avskedspremien ej blivit honom tilldelad vid hans avgång ur
tjänsten den 30 september 1926.

Tjänstförrättande stationsbefälhavaren meddelade i sin ovanberörda
skrivelse, att han till alla delar gillade vad kårchefen anfört, och därutöver
icke hade något att i ärendet anföra.

I skrivelse till stationsbefälhavaren den 28 oktober 1926 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

Kungl. brevet den 23 augusti 1918 angående föreskrifter beträffande anställningspremier
samt rekapitulations- och avskedspremier vid flottan
och kustartilleriet innehölle i fråga om nu förevarande villkor för avskedspremies
åtnjutande allenast det stadgande, att densamma skulle utgå
till den, som avginge efter »minst 6 års väl vitsordad tjänstgöring». Vad
som erfordrades för att tjänstgöringen skulle anses vara väl vitsordad,
därom innehölle kungl. brevet icke några bestämmelser. Denna fråga
hade emellertid år 1925 varit föremål för prövning av Kungl. Maj:t i regeringsrätten
i ett med det nu förevarande likartat fall (regeringsrättens
årsbok 1925. Fö. 34).

Av det i regeringsrättens årsbok häröver lämnade referatet inhämtades
följande. Förre furiren P. O. Bergström, vilken varit fast anställd vid
Norrbottens regemente dels under tiden 1 december 1917—31 oktober 1920,
dels under tiden 18 november 1920—30 april 1924, anhöll hos regementets
kassaförvaltning att efter avgång ur tjänst sistnämnda dag utbekomma
vederbörlig avskedspremie efter fullgjord tjänst av minst 6 år. I beslut
den 26 april 1924 förklarade sig kassaförvaltningen förhindrad bifalla ansökningen,
enär den i anmärkning 3 till staten för användande av anslaget
till rekryteringskostnader intagna föreskriften därom att avskedspremie
utginge efter minst 6 års väl vitsordad tjänst måste anses avse
det högsta vitsord, som lämnades avskedat manskap för fullgjord tjänstgöring
eller »utmärkt väl», men Bergström vid avskedet allenast erhållit
vitsordet »väl». Sedan Bergström hos arméförvaltningens civila departement
anfört besvär över kassaförvaltningens beslut samt regementsbefälhavaren
inkommit med utdrag ur vederbörligt straffregister rörande
Bergström, av vilket framgick, att Bergström under sin tjänstetid vid fyra
olika tillfällen ådömts disciplinstraff, förklarade civila departementet i
beslut den 13 juni 1924, att departementet ej fann skäl göra ändring i det
överklagade beslutet. Bergström fullföljde emellertid sin talan till regeringsrätten,
som den 17 februari 1925 meddelade följande utslag: Som
klaganden, efter det han i november 1920 erhållit förnyad anställning,
under sin återstående tjänstetid av mer än 3 år 5 månader, frånsett en
disciplinförseelse av ringare art, förhållit sig väl, samt med avseende härå
vad tidigare mot klaganden förekommit icke kunde anses utgöra tillräcklig
anledning att vägra klaganden avskedspremie, fann regeringsrätten
skäligt att med undanröjande av civila departementets och kassaförvaltningens
beslut visa målet åter till kassaförvaltningen för utanordnande
till klaganden av stadgad avskedspremie.

Den av stationsbefälhavaren den 8 februari 1918 meddelade resolutionen
angående vissa fordringar för erhållande av avskedspremie torde icke stå
i överensstämmelse med de grundsatser, som numera kommit till uttryck i
regeringsrättens utslag i nyss refererade mål. Medan nämnda resolution
syntes uppställa den fordran för erhållande av avskedspremie, att vederbörande
under hela den tid, varom fråga vore, och i varje fall under minst
sex. år före tidpunkten för avgång ur tjänst, skulle hava betyget 6 (d, v. s.
godkänd) i uppförande och tjänstbarhet, både regeringsrätten i det ovan relaterade
fallet, oaiktat den person, varom i målet var fråga, under förra
''delen av sin tjänstgöring blivit ådömd flera disciplinstraff, ansett sig
kunna bedöma tjänstgöringen såsom väl vitsordad med avseende å det
förhållandet, att vederbörande »under sin återstående tjänstetid av mer än
3 år 5 månader» förhållit sig väl. Till och med en under sistnämnda tid
begången disciplinförseelse hade ej ansetts böra rubba detta omdöme. Av
motiveringen till regeringsrättens utslag torde för övrigt framgå, att regeringsrätten
utgått från att några vissa formella fordringar i förevarande

hänseende icke borde uppställas, utan att det borde bliva beroende på prövning
i varje särskilt fall, huruvida den i författningen uppställda fordran
på »väl vitsordad» tjänstgöring skulle anses uppfylld.

Om således de i resolutionen den 8 februari 1918 uppställda fordringarna
för erhållande av avskedspremie efter tillkomsten av regeringsrättens
ovanberörda utslag icke torde kunna upprätthållas, vore därmed ej sagt,
att avseende ej borde fästas vid de betyg i uppförande och tjänstbarhet,
som vederbörande under tjänstetiden erhållit. Tvärtom torde, där såsom
vid marinen dylika betyg förekomma, dessa i främsta rummet böra vara
av betydelse vid bedömande av, huruvida tjänstgöringen skulle anses väl
vitsordad. De borde dock icke vara på det sätt utslagsgivande, att om
betyget för uppförande eller tjänstbarhet mera tillfälligtvis nedgått under
godkänd, denna omständighet skulle utgöra ovillkorligt hinder för tilldelande
av avskedspremie. Särskilt syntes en tillfällig nedgång i betyget
icke böra läggas vederbörande till last, om densamma förekommit under
början av tjänstgöringstiden och kunde anses motvägas av vederbörandes
senare välförhållande i tjänsten.

I detta sammanhang finge även framhållas, att i de avskedspuss, som
utfärdades till avgående fast anställt manskap, vitsord lämnades med avseende
å tjänstgöringen; och kunde det på grund härav ifrågasättas, om
ej, därest i avskedspasset tjänstgöringen blivit väl vitsordad, härmed redan
lämnats ett sådant vitsord, som förutsattes i bestämmelserna om avskedspremie.

Samtidigt med att militieombudsmannen velat bringa dessa uttalanden
till stationsbefälhavarens kännedom, hemställde militieombudsmannen,
att förre korpralen Petterssons ansökan om avskedspremie måtte upptagas
till förnyad behandling i enlighet med de förändrade grunder, som med
anledning av ovanberörda av regeringsrätten meddelade utslag torde böra
tillämpas.

Tillika anhöll militieombudsmannen, att stationsbefälhavaren ville delgiva
militieombudsmannen de beslut, vilka av stationsbefälhavaren komme
att fattas i berörda hänseenden.

I skrivelse den 3 december 1926 anförde stationsbefälhavaren härefter
följande. Sedan förevarande ärende upptagits till förnyad behandling,
hade stationsbefälhavaren med fästat avseende å beräknandet av den tidsperiod,
som det för Pettersson den 13 juli 1920 satta betyget för tjänstbarhet
avsåge, funnit, att med tillämpande av en något mindre sträng tolkning
av stationsbefälhavarens resolution den 8 februari 1918 angående
fordringarna för erhållande av avskedspremie än den, som kårchefen anlagt,
hinder ej mötte för att i föreliggande fall låta avskedspremie utgå.
Med anledning härav hade stationsbefälhavaren å sökandens uti ärendet i
fråga inlämnade klagoskrift den 3 december 1926 meddelat beslut, att Pet -

ter,sson skulle komma i åtnjutande arv avskedspremie. Samtidigt ville stations
befälhavaren meddela, att han hade för avsikt att föreslå nya bestämmelser
för erhållande av avskedspremie.

Härefter blev ärendet av militieomibudsimannen avskrivet från vidare
handläggning.

11. Fråga om rätt för underoffleerskorpral, som uppfyller vissa
fordringar, att erhålla fortfarande anställning vid
kustartilleriet.

(Tolkning av bestämmelserna i reglemente för marinen del III § 315).

I en till militieombudsmannen insänd, den 24 november 1925 dagtecknad
skrift anförde förre underoffioerskorpTalen vid Karlskrona kustartilleriregemente
nr 8/7 Melker Gustafsson följande''. Klaganden hade vunnit
anställning vid regementet den 1 november 1915 och blivit befordrad
till underofficerskorpral den 31 augusti 1920. Jämlikt reglemente för marinen
del III § 315 vore den av manskapet, som före den 1 januari 1919
vunnit anställning vid kustartilleriet och som vore u nde r o IT i ce rs k o rpra.1
eller korpral och uppfyllde fordringarna för befordran till underofficerskorpral
eller konstituering till underofficer av 3. graden, berättigad till
fortfarande anställning vid kustartilleriet, dock icke för kortare tid än 1 år
i sänder, räknat från den 1 november, och endast under förutsättning, att
han ii tjänstbarhet innehade betyget 7 eller därutöver. Reglementet föreskreve
sålunda såsom villkor, att anställningen skulle hava vunnits före
den 1 januari 1919, men däremot ej att vederbörande redan vid denna tidpunkt
skulle hava varit underofficerskorpral eller korpral. Hade detta
senare varit meningen, vore allt tal om vunnen anställning före denna tidpunkt
överflödig, enär ingen kunde bliva befordrad till nämnda grader
före vunnen anställning. Anledningen till denna övergångsbestämmelses
tillkomst syntes vara följande. Jämlikt § 11 i kungörelsen den 19 maj
1917 angående antagning av manskap vid kustartilleriet genom kontrakt
vore underofficerskorpral eller den, som vore korpral och uppfyllde fordringarna
för befordran till underoffieerskorpral, berättigad till fortfarande
anställning vid kustartilleriet, dock icke för kortare tid än 1 år i sänder,
räknat från den 1 november, och endast under förutsättning att han
i tjänstbarhet innehade betyget 7 eller därutöver. Vid ingången av år
1919 hade tillkommit en föreskrift i regelemente för marinen del Hl § 63
mom. 2 av innehåll, att manskap ej finge kvarstå i tjänst längre än till 30
å 35 års ålder. För att fortfarande tillförsäkra vederbörande manskap,
som vid nämnda tidpunkt vore i tjänst, den enligt gällande avtal dem
tillförsäkrade förmån, hade övergångsbestämmelserna i angivna reglementes
§ 315 tillkommit. Således måste denna paragraf gälla alla, som
vore antagna före år 1919. Härav framginge, att regementschefen handlat

i strid mot gällande reglemente, då han mot klagandens vilja meddelat
klaganden avsked. Klagandens fjänstbarhetsbetyg vid avskedet hade varit
9 och uppförandebetyget 10. Då ett återinträde i tjänst syntes klaganden
motbjudande, anhölle klaganden, att militieombudsmannen ville förhjälpa
honom att utbekomma avskedsersättning.

Till skrivelsen var fogad afskrift av kontraktet mellan Karlskrona kustartilleriregemente
och klaganden. Av detta framgick bland annat, att
klaganden var född den 23 mars 1894 samt anställd från och med den 1
november 1915 till och med den 31 oktober 1919 vid regementet, Tjänstetiden
hade sedermera förlängts på grund av rekapitulation från och med
den 1 november 1919 till och med den 31 oktober 1921, från och med den
1 november 1921 till och med den 31 oktober 1922, från och med den 1 november
1922 till och med den 31 oktober 1923, från och med den 1 november
1923 till och med den 31 oktober 1924 samt från och med den 1 november
1924 till och med den 31 oktober 1925. Kontraktet innehöll även
utdrag ur kungörelsen angående antagning av manskap vid kustartilleriet
genom kontrakt av den 5 december 1901 sådan denna kungörelse lydde enligt
kungörelsen den 11 juni 1909. Enligt detta utdrag hade § 9 mom. 1 i
kungörelsen följande lydelse. »Den som önskar kvarbliva i tjänst, sedan
han uttjänat sin först avtalade tjänstetid, kan, på ansökan och efter regementschefens
(bataljonschefens, detachementsbefälhavarens) beprövande,
med bibehållande av sin tur erhålla förnyad anställning, som varje gång
skall avse minst 1 år; och är den, som äir underofficerskorpral eller som uppfyller
fordringarna för befordran till underofficerskorpral, berättigad till
fortfarande anställning vid kustartilleriet, dock icke för kortare tid än 1
år ii sänder, räknat från den 1 november.»

I infordrat yttrande, avgivet den 18 december 1925, anförde tjänstförrättande
regementschefen överstelöjtnanten J. G. Garell följande. Av marinförvaltningens
utslag den 23 april 1925 framginge, att ämbetsverket till alla
delar biträtt den tolkning förutvarande regementschefen givit åt § 315 i
reglemente för marinen del III, nämligen att förutsättningen för fortsatt
anställning vid kustartilleriet vore, att vederbörande manskap den 1 januari
1919 vore underofficerskorpral eller korpral och uppfyllde fordringarna
för befordran till underofficerskorpral eller konstituering till
underofficer av 3. graden. Klaganden, som den 1 januari 1919 allenast
varit 2. klass kustartillerist, hade sålunda icke uppfyllt fordringarna för
fortfarande anställning. Vid sådant förhållande och då något utslag från
högre instans, som gjort ändring i marinförvaltningens förevarande utslag,
ännu icke komtmit regementet tillhanda, måste uppenbarligen vid
klagandens anställningstids utgång § 63 mom. 2 i reglemente för marinen
del III tillämpas på klaganden. Vad beträffade klagandens anhållan om
militieombudsmannens medverkan för erhållande av avskedsersättning,
behövde endast framhållas, att vakanserna i 2. lönegraden enligt löneplanen
för manskap i .marinen den 31 oktober 1925 hade uppgått till:

vid artilleriavdelningen...................................................................... 15 st.,

» minavdelningen ............................................................................ 4 » samt

» ekonomi- och hantverksavdelningarna .................................... 1 »

Något övertaligt underbefäl av manskapet hade sålunda ej funnits
nämnda dag vid regementet. Även om dylikt underbefäl funnits då, hade
klaganden icke kunnat komma i åtnjutande av ifrågavarande ersättning,
då klaganden, enligt vad av det anförda fromginge, icke varit berättigad
till fortsatt anställning vid kustartilleriet. På grund av det anförda hemställde
överstelöjtnanten, att klagandens skrivelse icke måtte föranleda till
någon militieombudsmannens vidare åtgärd.

Vid tjänst förrättande regementschefens skrivelse var fogad avskrift av
marinförvaltningens utslag den 23 april 1925 på besvär av underofficerskorpralema
Strömberg och Ekelund. Utslaget var av följande lydelse.

»Kungl. marinförvaltningens utslag å de besvär, underofficerskorpralerna
vid Karlskrona kustartilleriregemente Karl Fritz Strömberg, som
tjänstgjort vid kustartilleriet den 7 januari 1908—den 31 oktober 1914, vid
flottan den 1 mars 1915—den 11 november 1920 och åter vid kustartilleriet
såsom underofficerskorpral fr. o. m. den 12 november 1920, och Erik Gotthild
Ekelund, som tjänstgjort vid kustartilleriet fr. o. m. den 31 januari
1918 och den 31 maj 1921 befordrats till underofficerskorpral, anfört däröver
att,

sedan klagandena jämte underofficerskorpralen vid regementet 12/8 Ryd
hos regementschefen anhållit att de, vilka varit underofficerskorpraler
före den 1 juli 1922 men från sagda dag fått vidkännas nedsättning i den
i manskapsavlöningsreglementet ursprungligen upptagna lönen, måtte
komma i åtnjutande av denna lön,

har chefen för Kungl. Karlskrona kustartilleriregemente i resolution den
6 mars 1925 utlåtit sig, såvitt nu är ifråga, att förutsättningen för fortfarande
anställning vid kustartilleriet vore, att vederbörande manskap den
1 januari 1919 varit underofficerskorpral eller korpral vid kustartilleriet,
att Strömberg ej varit anställd vid regementet den 1 januari 1919, att Ekelund
befordrats till korpral den 30 april 1920, och att av sökandena endast
Ryd kunde anses icke hava tagit anställning eller rekapitulerat efter
den 1 juli 1922, varför framställningen bifölles endast för Ryds vidkommande;
över vilka besvär regementschefen yttrat sig. Givet Stockholm
den 23 april 1925.

Detta med vad mera handlingarna innehålla har Kungl. marinförvaltningen
tagit i övervägande och finner ej skäl göra ändring i regementschefens
resolution, i vad den blivit överklagad.

År och dag som ovan.

På Kungl. marinförvaltningens vägnar:

Henry Lindberg.

j Johan Nilsson.»

Klaganden anförde därefter i påminnelseskrift, dagtecknad den 16 januari
1926, följande. Angående tolkningen av § 315 i reglemente för marinen
del III vidhölle klaganden sin i klagoskriften angivna ståndpunkt.
Som ett ytterligare stöd härför hänvisade klaganden till kammarrättens
utslag av den 14 september 1925. Anmärkningsvärt vore, att detta utslag
ej varit känt av regementschefen varken vid klagandens avskedande den
31 oktober 1925 eller vid förklaringens avgivande den 18 december samma
år. Av vad regementschefen anfört angående klagandens rätt till avskedsersättning
framginge, att klaganden ej kunde erhålla sådan, varför
klaganden med avstående av denna begäran i stället anhölle om militieombudsmannens
hjälp att bliva återinsatt i sin tjänst som underofficerskorpral
vid regementet med de rättigheter gällande reglemente hade
tillförsäkrat klaganden före avskedandet. Dessutom anhölle klaganden, att
skäligt skadestånd måtte tillerkännas honom för det obehag han fått utstå.

Till denna skrift var fogad avskrift av kammarrättens utslag den 14
september 1925, och var utslaget av följande lydelse.

»Kungl. Maj:ts och Rikets Kammarrätts utslag på de besvär, underofficerskorpralerna
vid Karlskrona kustartilleriregemente Karl Fritz
Strömberg och Erik Gotthild Ekelund anfört över ett av Kungl. Marinförvaltningen
den 23 april 1925 meddelat utslag i fråga om avlöning; i
anledning av vilka besvär Kungl. Marinförvaltningen avgivit yttrande;
givet i Stockholm den 14 september 1925.

Hos regementschefen anhöllo dels Strömberg, vilken, efter att hava
tjänstgjort vid kustartilleriet den 7 januari 1908—den 31 oktober 1914 och
vid flottan den 1 mars 1915—den 11 november 1920, från och med den
12 november 1920 tagit anställning vid kustartilleriet såsom underofficerskorpral,
dels ock Ekelund, vilken tjänstgjort vid kustartilleriet fr. o. m.
den 31 jan. 1918 och befordrats till underofficerskorpral den 31 maj 1921,
att de, utan hinder av bestämmelserna i Kungl. kungörelsen den 9 juni
1922 om ändrad lydelse av 2 och 7 §§ i avlöningsreglementet den 29 juni
1921 för fast anställt manskap vid armén och marinen, måtte, då de jämlikt
reglemente för marinen del III § 315, vore berättigade till fortfarande
anställning vid kustartilleriet, få bibehållas vid avlöning enligt den ursprungliga
löneplanen i nämnda avlöningsreglemente.

Genom resolution den 6 mars 1925 utlät sig regementschefen, att då förutsättningen
för fortfarande anställning vid kustartilleriet vore att vederbörande
manskap den 1 januari 1919 ej blott innehade anställning
vid kustartilleriet utan även varit underofficerskorpral eller korpral
vid kustartilleriet, men Strömberg ej varit anställd vid regementet
den 1 januari 1919 och Ekelund befordrats till korpral först den 30 april
1920, vadan klagandena finge antagas hava tagit anställning eller rekapitulerat
efter den 1 juli 1922, framställningen icke kunde bifallas.

Sedan Strömberg och Ekelund fullföljt sina yrkanden hos Kungl. Marinförvaltningen
samt regementschefen avgivit infordrat yttrande i målet,
fann Kungl. Marinförvaltningen enligt överklagade utslaget ej skäl
göra ändring i regementschefens resolution, i vad den blivit överklagad.

I besvären yrka klagandena, att deras ansökan måtte bifallas.

Kungl. Kammarrätten har tagit målet i övervägande och finner ej skäl
göra ändring i Kungl. Marinförvaltningens utslag i vad Strömberg angår.

Vidkommande Ekelund, så enär enligt övergångsbestämmelserna till
förenämnda Kungl. kungörelse den 9 juni 1922 i fråga om manskap, som
icke tagit anställning eller rekapitulerat efter den 1 juli 1922, dittills
gällande bestämmelser skola lända till efterrättelse, samt, enligt vad av
handlingarna framgår, Ekelund, vilken redan före nämnda tid innehaft
sin ifrågavarande anställning och jämlikt § 315 reglemente för marinen,
del III, varit berättigad att även därefter bibehålla samma anställning,
icke kan hänföras till manskap, som tagit anställning eller rekapitulerat
efter berörda den 1 juli, finner Kungl. Kammarrätten skäligt förklara
honom berättigad att åtnjuta avlöning i sin berörda anställning enligt de
för honom tidigare gällande bestämmelserna, i följd varav, med undanröjande
av myndigheternas beslut i denna del, målet därutinnan visas
åter till regementschefen för ny behandling. År och dag som förr skrivet
står.

På Kungl. Maj:ts och Rikets Kammarrätts vägnar:

Axel Östergren.

Knut Kinberg.»

I skrivelse den 21 januari 1926 anhöll militieombudsmannen, att marinförvaltningen
ville avgiva utlåtande i ärendet.

Den 3 februari 1926 inkom emellertid till militieombudsmannen en skrivelse
från klaganden, vari han anmälde, att han nedlade sin talan mot
chefen för Karlskrona kustartilleriregemente, enär klaganden på grund
av kammarrättens utslag den 14 september 1925 av nämnda chef erhållit
förnyad anställning vid regementet.

I skrivelse den 4 mars 1926 anförde marinförvaltningen, att då klaganden,
på sätt närmare framginge av bifogade skrivelser från chefen för
kustartilleriet och chefen för Karlskrona kustartilleriregemente, numera
vunnit fast anställning vid regementet och återinsatts i de rättigheter
han vid avgången innehade, något yttrande från ämbetsverket icke torde
vara påkallat.

I resolution den 17 mars 1926 yttrade militieombudsmannen härefter
följande. Sedan klaganden numera vunnit anställning såsom underofficerskorpral
vid regementet med de rättigheter han vid sin avgång från
nämnda befattning den 31 oktober 1925 innehade samt han i anledning
härav återkallat sina hos militieombudsmannen anförda klagomål, läte
militieombudsmannen vid sålunda vunnen rättelse samt återkallelsen bero.

I ännu ett fall har förevarande spörsmål varit under militieombudsmannens
prövning.

I en till militieombudsmannen insänd, den 11 januari 1926 dagtecknad
skrift anförde förre underofficerskorpralen vid Karlskrona kustartilleriregemente
nr 18/9 Vilhelm Andersson följande.

Andersson hade den 27 juni 1925 hos Kungl. Maj.: t anhållit att få förlänga
sin anställning ytterligare ett år eller t. o. m. den 31 oktober 1926.

Detta hade Kungl. Maj:t i departementsskrivelse den 9 oktober 1925 bifallit,
för det fall att plats vid regementet kunde beredas Andersson. I annat
fall skulle Andersson avskedas med avskedsersättning. Tjänstförrättande
regementschefen hade avskedat Andersson med den motiveringen, att Andersson
icke ansåges lämplig för fortsatt anställning, men hade icke tilldelat
Andersson avskedsersättning .enär han icke varit övertalig och ersättning
på grund av, att åldersgränsen uppnåtts icke heller kunde tillämpas.
Vad tjänstförrättande regementschefens yttrande om Anderssons
olämplighet för fortsatt anställning grundade sig på vore för Andersson
fullständigt obekant. Själv torde tjänstförrättande regementschefen, med
vilken Andersson helt kort tid haft att göra i tjänsten, icke kunnat bilda
sig något personligt omdöme om Anderssons lämplighet för att kvarstå i
tjänsten. Andersson hade alltigenom under sin femtonåriga tjänst vid
regementet haft de allra bästa vitsord. Tjänstförrättande regementschefens
åsikt om Anderssons olämplighet för kvarstående i tjänsten hade kommit
såsom en fullständig överraskning för Andersson, synnerligast som
tjänstförrättande regementschefen själv i avskedspass den 31 oktober 1925
givit Andersson det vitsordet, att han under sin tjänstetid skickat sig utmärkt
väl, d. v. s. givit Andersson högsta vitsord. Andersson ansåge, att
detta tjänstförrättande regementschefens tillvägagångssätt endast hade tillkommit
såsom någon slags hämnd, därför att Andersson år 1925 till militieombudsmannen
anmält f. d. chefen för regementet översten S. Bolling för
egenmäktigt förfarande vid upprättandet av befordringsförslag, varigenom
Andersson icke kunnat bliva utnämnd till underofficer. Andersson ansåge,
att han icke behövt hos Kungl. Maj:t anhålla om tillstånd att få kvarstå
i tjänsten. Han vore icke underkastad bestämmelsen i § 63: 2 i reglemente
för marinen del III utan vore tvärtom med stöd av reglemente för marinen
del III § 315 berättigad till fortfarande anställning och kunde icke avskedas,
så länge han hade betyget 7 i tjänstbarhet eller därutöver. Andersson
hade visserligen avsked under tiden 31/10 1920—6/4 1921 men vid sitt inträde
i tjänsten ägde Andersson tillgodoräkna sig hela sin föregående tjänstetid
för uppflyttning, löneförmåner m. m. och ansåge därför, att hans föregående
rätt icke genom ett avskedstagande skulle vara kullkastad. I ovannämnda
§ 315 stode, att den av manskapet, som vunnit anställning vid
kustartilleriet före den 1 januari 1919 och som vore underofficerskorpral,
vore berättigad till fortfarande anställning; och vore här aldrig tal om någon
oavbruten tjänst vid kustartilleriet. Då Andersson icke kunde finna,
att Kungl. Maj:ts den 9 oktober 1925 meddelade förklaring i anledning av
Anderssons och åtskilliga andra kamraters anhållan om fortsatt anställning
vid regementet borde tolkas så, att Andersson skulle förvägras fortsatt
anställning under ytterligare ett år, yrkade Andersson att erhålla sådan
förnyad anställning samt, därest denna hans hemställan ej kunde bifallas,
att Andersson med stöd av vad han ovan anfört måtte bliva tillerkänd
avskedsersättning.

Vid klagoskriften funnos bland andra handlingar fogade avskrifter av
dels en den 9 oktober 1925 dagtecknad skrivelse från expeditionschefen i
försvarsdepartementet till chefen för kustartilleriet, utvisande att Andersson
jämte ett flertal andra underofficerskorpraler och korpraler vid kustartilleriet
hos Kungl. Maj:t anhållit om fortsatt anställning vid kustartilleriet
utan hinder av stadgad åldersgräns för avgång ur tjänst, samt att
Kungl. Maj:t förklarat, att ifrågavarande manskap finge, utan hinder av
gällande åldersbestämmelser, under högst ett år, räknat från och med den

1 november 1925, kvarstå i tjänst i den mån sådant prövades böra äga rum
enligt den 9 oktober 1925 meddelade föreskrifter i samband med bestämmelser
angående avskedsersättning i vissa fall åt övertaligt underbefäl av
manskap vid kustartilleriet, dels ock en av Andersson den 30 oktober 1925
till regementschefen ställd ansökan om avskedsersättning, å vilken ansökan
tjänstförrättande regementschefen överstelöjtnanten J. G. Carell den

2 november 1925 tecknat följande resolution:

»Jämlikt departementschef sskrivelse den 9 oktober 1925 må bl. a. sökanden,
utan hinder av gällande åldersbestämmelser kvarstå i tjänst under
högst ett år, räknat fr. o. m. den 1 nov. 1925, i den mån sådant prövas böra
äga rum enligt samma dag meddelade nådiga föreskrifter i samband med
bestämmelser angående avskedsersättning i vissa fall åt övertaligt underbefäl
av manskap vid kustartilleriet. Enär denna dag av regementets artilleriavdelning
tilldelade 59 st. löner i Mm 2 15 st. äro vakanta, förefinnes
intet övertaligt underbefäl av manskapet vid regementets artilleriavdelning.
Då därjämte sökanden icke ansetts lämplig för kvarstående i tjänst,
så kan den gjorda framställningen icke bifallas.»

I yttrande, dagtecknat den 30 januari 1926, anförde överstelöjtnanten
Carell följande. Anderssons ansökan hos Kungl. Maj:t att få kvarstanna
i tjänst vid regementet under ytterligare ett år, räknat från och med den
1 november 1925, oaktat han uppnått den för obligatorisk avgång enligt
reglemente för marinen del III § 63: 2 bestämda åldern 30 år, hade av ordinarie
regementschefen, översten A. Edström, blivit överlämnad med avstyrkan,
enär »dels sökanden icke är för tjänsten erforderlig efter den 31
oktober 1925, dels sökanden vid upprepade tillfällen sedan 1919 förklarats
olämplig för befordran till underofficer, dels slutligen sökanden efter
uppnåendet av i reglemente för marinen del III § 63: 2 stadgad avskedsålder
under tvenne år medgivits kvarstå i tjänsten, under vilken tid sökanden
sålunda haft tillfälle att söka civil anställning för tiden efter avskedstagandet».
Kungl. Maj :t hade visserligen det oaktat medgivit, att Andersson
finge utan hinder av gällande åldersbestämmelser under högst ett år,
räknat fr. o. m. den 1 november 1925, kvarstå i tjänst, i den mån sådant
prövades böra äga rum, men detta torde ej innebära något tvång för regementschefen
att bevilja fortsatt anställning åt en person, som han ej ansåge
därtill lämplig. När därför ordinarie regementschefen så kraftigt,
som han gjort, avstyrkt Anderssons ansökan om fortsatt anställning, an -

såge sig överstelöjtnanten i egenskap av endast tjänstförrättande regementschef
icke utan åsidoställande av föreskrifterna i reglemente för marinen
del III § 223 kunna medgiva dennes kvarstannande i tjänst. Andersson
påstode, att överstelöjtnanten på grund av den korta tid, som överstelöjtnanten
haft med Andersson att gorå, icke kunnat bilda sig något omdöme
om Anderssons lämplighet. Det vore visserligen sant, att överstelöjtnanten
tillhört Karlskrona kustartilleriregemente endast sedan hösten
1924. Från och med denna tidpunkt till tiden för Anderssons avgång hade
överstelöjtnanten emellertid varit chef för den bataljon, som Andersson
tillhört, och hade därigenom haft ganska gott tillfälle att bilda sig en uppfattning
om honom, och denna uppfattning skilde sig icke från ordinarie
regementschefens. Andersson anförde, att han under sin tjänstetid haft de
bästa vitsord, och det kunde ju icke förnekas, att Andersson haft ett högt
uppförandebetyg och likaledes ett högt betyg i tjänstbarhet, det senare allt
för högt enligt överstelöjtnantens förmenande, men trots dessa höga betyg
hade han upprepade gånger sedan 1919 blivit förbigången vid befordran
till underofficer och av befordringskommissioner, bestående av såväl officerare
som underofficerare, förklarats olämplig. Man torde få förutsätta,
att dessa personer haft skäl för sitt handlingssätt, och Anderssons anmälan
hos militieombudsmannen av förre regementschefen översten Boning över
förment orättvisa vid upprättande av hefordringsförslag syntes ej hava
lett till för Andersson önskvärd åtgärd. Vad slutligen beträffade Anderssons
påstående att han icke skulle vara underkastad bestämmelserna i reglemente
för marinen del III § 63: 2 utan med stöd av reglemente för marinen
del III § 315 hava rätt till fortsatt anställning, så måste en dylik tolkning
av reglementets föreskrifter vara orimlig, enär Andersson haft avsked
under tiden 31 oktober 1920—6 april 1921. Andersson syntes också förut hava
haft en annan uppfattning om ovanstående reglementsparagrafers innebörd,
då han hos Kungl. Maj:t gjort anhållan om förlängd tjänstgöring. Hade
Anderssons nuvarande tolkning varit riktig, hade en sådan framställning
ju icke behövt göras. Ordalydelsen i § 315, att vederbörande »är berättigad
till fortfarande anställning vid kustartilleriet» syntes innebära, att anställningen
skulle vara utan avbrott. Förhållandet skulle eljest bliva, att en
underofficerskorpral, som till exempel den 31 oktober 1918 fått avsked och
efter flera års bortovaro åter inträdde i tjänst, skulle hava samma rätt till
kvarstannande som en kamrat, vilken under hela tiden sedan 1918 kvarstått
i tjänst. Vad beträffade Anderssons anhållan att han, därest han icke
vunne förnyad anställning vid regementet, kunde komma i åtnjutande av
avskedsersättning, ville överstelöjtnanten allenast hänvisa till marinförvaltningens
den 17 december 1925 meddelade utslag med anledning av besvär,
som Andersson anfört över regementschefens ovan omförmälda resolution.

Av marinförvaltningens utslag inhämtades, att Andersson hos marinförvaltningen
yrkat att erhålla förnyad anställning under ytterligare ett år,

7 Militieombudsmannens embetsberättelse

samt, om detta ej kunde bifallas, att bliva tillerkänd avskedsersättning,
ävensom att marinförvaltningen funnit Anderssons yrkande om fortsatt
anställning icke kunna av ämbetsverket till prövning upptagas och, vidkommande
besvären i övrigt, ej funnit skäl göra ändring i överklagade
resolutionen.

Andersson inkom härefter med påminnelser i ärendet, däri han vidhöll
sina klagomål.

Den 18 juni 1926 meddelade kammarrätten utslag på besvär, som Andersson
anfört över marinförvaltningens nyssnämnda utslag. Kammarrätten
förklarade i sitt utslag, att kammarrätten funne Anderssons yrkande om
fortsatt anställning icke kunna till prövning upptagas, samt att kammarrätten
vidkommande besvären i övrigt ej funne skäl göra ändring i marinförvaltningens
utslag.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom resolution den 9 oktober
1926. I resolutionen yttrade militieombudsmannen följande. I ärendet
vore visserligen utrett, att Andersson redan den 1 november 1910 första
gången vunnit anställning vid kustartilleriet, men då Andersson den 31
oktober 1920 erhållit avsked från denna anställning och den 5 april 1921
vunnit ny anställning, måste de villkor, på vilka den nya anställningen
skett, bedömas efter de bestämmelser, som vid sistnämnda tidpunkt voro
gällande. Enligt dessa bestämmelser, sådana de innefattades i § 11 av
kungl. kungörelsen den 19 maj 1917 (nr 347) angående antagning av manskap
vid kustartilleriet genom kontrakt i dess genom kungl. kungörelsen
den 13 december 1918 (nr 1076) förändrade lydelse, kunde den, som efter uttjänad
anställningstid önskade kvarbliva i tjänst, på ansökan och efter
vederbörande chefs beprövande erhålla förlängd anställning, utan att därvid
— vilket före tillkomsten av kungörelsen den 13 december 1918 varit
fallet — underofficerskorpral och korpral, som uppfyllde fordringarna för
befordran till underofficerskorpral, fått sig tillförsäkrad någon ovillkorlig
rätt till fortfarande anställning under därför stadgad förutsättning. Den
av klaganden åberopade § 315 i reglemente för marinen, vari underofficerskorpraler
och med dem likställda korpraler, som före den 1 januari 1919
vunnit anställning vid kustartilleriet, förklarats berättigade till fortfarande
anställning under viss förutsättning, utgjorde endast en övergångsbestämmelse
med anledning av den genom kungörelsen den 13 december
1918 genomförda författningsändringen, vilken trätt i kraft den 1 januari
1919, och kunde därför icke hava avseende å person, som sedermera vunnit
anställning enligt de nya bestämmelserna. Vid sådant förhållande och då
vad klaganden i övrigt åberopat icke heller vore av sådan beskaffenhet, att
han därå kunde grunda anspråk på fortsatt anställning, funne militieombudsmannen
någon åtgärd från militieombudsmannens sida i syfte att bereda
klaganden dylik anställning icke kunna vidtagas. Klagandens
yrkande om åtgärder för att han måtte erhålla avskedsersättning, vilket

yrkande varit föremål för prövning i vederbörlig ordning och genom kammarrättens
utslag den 18 juni 1926 slutligen avgjorts, varvid yrkandet avslagits,
kunde vid nu nämnda förhållande icke föranleda någon militieomhudsmannens
åtgärd.

12. Fråga om beräknande av pension i visst fall.

I en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde förre gevärshantverkaren
J. G. Eriksson i Gävle följande. Klaganden hade erhållit
avsked från sin befattning som gevärshantverkare vid Hälsinge regemente
med rätt till pension från och med den 29 oktober 1925. Vid regementet
hade klaganden erhållit avlöning till och med den 28 i samma månad, varvid
han för denna fått uppbära 28/31 av den för månaden utgående lönen,
varemot han av arméns pensionskassa, vilken syntes beräkna månaden till
30 dagar, för nämnda månad uppburit pension med allenast 2/30 av pensionsbeloppet
för månaden.

Vid klagoskriften voro fogade kuponger till två från arméns pensionskassa
avsända postanvisningar, innehållande anteckningar att månad beräknades
till 30 dagar och att det översända beloppet utgjorde dyrtidstillägg
och pension för den 29 och 30 oktober.

M il i ti c ombud sm a nn en överlämnade klagoskriften för yttrande till arméns
pensionskassa, vars uppmärksamhet därvid fästes på ett av Kungl.
Maj:t genom utslag den 23 november 1914 avgjort mål, utvisande att vid
fördelning av avlöning på del av månad beloppet ansetts böra uträknas
efter månadens verkliga dagantal. (Se regeringsrättens årsbok 1914 ref.
nr 114, sid. 218).

I yttrande, avgivet den 20 mars 1926, anförde t. f. byråchefen i arméns
pensionskassa E. Hallin följande. Till Eriksson, vilken erhållit avsked
från och med den 29 oktober 1925, hade numera utbetalts ytterligare
5 kronor 69 öre, vilket belopp tillsammans med honom förut för oktober
månad 1925 tillställda 12 kronor 60 öre, utgjorde pension för tre dagar i
oktober, eller 3/31 av 189 kronor, varjämte till Eriksson översänts honom på
grund härav ytterligare tillkommande dyrtidstillägg med 1 krona. I enlighet
med Kungl. Maj:ts beslut i nyssnämnda mål, att vid fördelning av
avlöning på del av månad beloppet skulle uträknas efter månadens verkliga
dagantal, komma pension och dyrtidstillägg från arméns pensionskassa
för framtiden att för de återstående dagarna i den månad, varunder
pensionären erhölle avsked från sin befattning, uträknas efter månadens
verkliga dagantal.

I resolution den 20 mars 1926 yttrade militieombudsmannen härefter följande.
Hå, såsom framginge av det utav arméns pensionskassa avgivna
yttrandet, rättelse i anmärkta hänseendet vunnits samt pensionskassan förklarat,
att pension och dyrtidstillägg från densamma för framtiden komme

100

att för de återstående dagarna i den månad, varunder pensionär erhölle
avsked från sin befattning, uträknas efter månadens verkliga dagantal,
läte miilitieombudsmannen vid sålunda vunnen rättelse och förklaring bero.

13. Fråga om innehållande av befattningshavare tillkommande avlöningsmedel
med anledning därav att vederbörande redogörare
i ett ännu ej slutligen avgjort anmärkningsmål förpliktats
ersätta statsverket ett förut till samme
befattningshavare utbetalt avlöningsbelopp.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde sergeanten i Gotlands
infanteriregementes reserv K. A. E. Levin följande. Levin hade
jämlikt nådigt brev varit inkallad till tjänstgöring vid Gotlands infanteriregemente
under år 1922. Under tiden den 3—''den 14 mars hade Levin varit
sjuk i epidemisk influensa. För denna tid, under vilken tjänstledighet
ej åtnjutits, hade avlöning utbetalts i vanlig ordning. Mot denna utbetalning
hade anmärkning framställts av arméförvaltningens revision,
varefter arméförvaltningens civila departement förpliktat redogöraren att
ersätta beloppet. Över departementets beslut i ärendet hade Levin anfört
besvär hos kammarrätten, som genom utslag den 28 maj 1924 med ändring
av departementets resolution förklarat den av arméförvaltningens revision
i målet förda talan icke kunna bifallas. De anmärkta avlöningsmedlen
både emellertid av Levin återbetalts till regementets kassaförvaltning.
Efter att den 12 augusti 1924 hava fått del av kammarrättens utslag,
hade Levin hos regementsintendenten kaptenen A. Sandström anhållit om
återfående av de inbetalda anmärkningsmedlen. Detta hade förvägrats
Levin under motivering att kammarrättens utslag icke vore prejudikat.
Levin hade icke besvärat sig över kammarrättens utslag. Vid minst ett
tillfälle .senare hade Levin gjort personlig förfrågan hos regementsintendenten
om målets läge men fortfarande förvägrats återfå ifrågavarande
model. Den 25 juni 1926 hade Levin hos kassaförvaltningen anhållit om
avskrift av departementets anmärkning och kammarrättens utslag i ärendet.
Dessa avskrifter hade bekomtmits den 5 juli 1926. Den 6 juli hade Levin
erhållit meddelande per telefon, att han i kassaförvaltningen omedelbart
kunde erhålla de anmärkta avlöningsmedlen åter, då dessa samma
dag genom postanvisning inkommit till kassaförvaltningen från kaptenen
Sandström i Stockholm. Ifrågavarande medel, som belöpte sig till 127
kronor 35 öre, hade Levin mot kvitto erhållit samma dag. Med anledning
av vad som inträffat påkallade Levin den åtgärd från militieombudsmannens
sida, som kunde finnas nödig.

Kammarrättens ifrågavarande utslag var av följande lydelse.

»Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätts utslag på de besvär sergeanten
i Gotlands infanteriregementes reserv K. A. E. Levin anfört över kungl.

101

arméförvaltningens civila departements resolution den 9 januari 19^4 pa
anmärkningar vid Gotlands infanteriregementes räkenskaper för april
månad 1922; över vilka besvär vederbörande revisionstjänsteman blivit
hörd; givet i Stockholm den 28 maj 1924. . „ ,

Revisionen hus kungl. arméförvaltningen anmärkte, såvitt nu är i fråga,
att till klaganden, vilken jämlikt kungl. brev den 16 december 1921, angående
särskild tjänstgöring vid truppförbanden av befäl i reserven m. m.
under år 1922, varit inbeordrad till tjänstgöring vid regementet, utbetalts
lön för mars månad 1922 med 210 kronor 98 öre jämte dyrtidstillagg dåra
med. 132 kronor 38 öre. Klaganden hade, enligt anteckning å avlöningslistan,
under berörda mars månad varit förhindrad tjänstgöra under 1-dagar. Jämlikt förenämnda kung], brev skulle till tjänstgöring inbeordrade
officerare och underofficerare i reserven åtnjuta enahanda avlöning,
som enligt mom. 1 i kungl. brevet samma dag angående vissa närmare bestämmelser
i fråga om avlöningsförmåner åt viss reservpersonal vid armén
för tjänstgöring under år 1922 tillkomme den inbeordrade under sådan
färd i och tjänstgöring med trupp, som avsåges i § 16 mom. 1 av
kungl. förordningen den 15 november 1912 angående arméns reserver av
befäl och civilmilitär personal. Då emellertid klaganden under ovan berörda
12 dagar icke fullgjort sådan tjänstgöring, hade han icke ägt uppbära
avlöning för dessa dagar; och yrkade revisionen fördenskull, att för
mars månad 1922 för mycket utbetald lön 81 kronor 66 öre ävensom å detta
belopp beräknat dyrtidstillägg, 45 kronor 69 öre, måtte återbetalas.

Genom överklagade resolutionen har civila departementet såvitt nu ar
i fråga, med gillande av anmärkningarna förpliktat kaptenen H. K. A,
Ljungdahl i egenskap av tillförordnad regementsintendent att till Gotlands
infanteriregementes kassa inbetala sammanlagt 127 kronor 35 öre
att uppdebitemas med 81 kronor 66 öre å titeln nr 17 och metl 45 kionor
69 öre å. ti teln nr 1954, dock med honom öppen lämnad rätt att hos vederbörande
söka sitt åter efter befogenhet.

I besvären har klaganden yrkat befrielse från skyldighet att ersätta
ifrågavarande belopp och därvid åberopat ett av ba tal jon släkaren I. tassel
utfärdat intyg av innehåll, att iklaganden under tiden 3—15 mars
1922 varit sjukskriven i kvarter för influensa, vilken sjukdom vid. denna
tid uppträdde epidemiskt vid regementet

Kungl. kammarrätten har tagit målet i övervägande; och enär klagandens
kommendering icke kan anses hava blivit avbruten på grund av
ifrågavarande sjukdomsfall, samt klaganden förty enligt åberopade bestämmelserna
får antagas hava varit berättigad att för den tid, han till
följd av sjukdomsfallet varit förhindrad att tjänstgöra, uppbära ersättning
med det belopp, som i sådant avseende till honom utbetalts, finner
kungl. kammarrätten skäligt att, med ändring av civila departementets
resolution, 1 vad den blivit överklagad, förklara revisionens i målet förda
talan icke kunna bifallas.

I yttrande över klagomålen anförde kaptenen Sandström följande. Sedan
genom civila departementets resolution tjänstförrättande legementsintendenten
kaptenen Ljungdahl alagts att återbetala det animal ivta beloppet,
127 kronor 35 öre, både med sergeanten Levins eget medgivande avdrag
å honom tillkommande traktamentsersättning under tillfällig tjänstgö -

102

ring år 1924 gjorts på sådant sätt, att 32 kronor avdragits kassadagarna
den 1 mars, 1 april och 1 maj samt 31 kronor 35 öre den 2 juni. Medlem
hade omhändertagits av Sandström och inlevererades icke, enär Levin
hade för avsikt att besvära sig. Kammarrättens utslag över dessa besvär
hade kommit kassaförvaltningen tillhanda den 9 augusti 1924. Avskrift
härav hade överlämnats till Levin dem 12 samma månad, varjämte Levin
på originalhandlingen tecknat bevis om delfående!. Någon tid efteråt
hade Sandström och Levin vid ett tillfälligt möte samtalat om de innehållna
anmärkningsmedlen och överenskommit, utan någon som helst påtryckning
från Sandströms sida, att avvakta tiden ytterligare, då det vore
möjligt, att vederbörande revisorstjänsteman hade vädjat till högre instans.
Sedan dess hade Levin, Sandström veterligen, varken muntligt
eller skriftligen gjort någon framställning angående detta ärendet. Den 6
juli 1926 hade penningarna överlämnats till Levin mot kvitto. Medlen hade
hela tiden varit bokförda och funnits disponibla, vilket Sandström vore
beredd att bestyrka, om så erfordrades. Måhända kunde idet läggas Sandström
till last, att han tidigare bort utröna ärendets läge och därigenom
fått'' saken avvecklad, men å andra sidan ville Sandström framhålla på
det bestämdaste, att det aldrig varit hans avsikt att obehörigt innehålla
ovanberörda anmärkningsmedel. På grund av vad sålunda anförts, hemställde
Sandström, att Levins klagoskrift icke måtte föranleda någon vidare
åtgärd.

I avgiven påminnelseskrift anförde sergeanten Levin följande. Det av
civila departementet till återbetalning anmärkta belopp, 127 kronor 35
öre, hade icke inbetalts med Levins medgivande, utan hade kaptenen
Ljungdahl meddelat Levin, att av hans avlöning nämnda belopp komme
att avdragas. Levin hade samtidigt anmält, att han i Laga ordning anfört
besvär i kammarrätten, men detta föranledde ingen åtgärd. Beloppet hade
avdragits av kaptenen Sandström. Efter att den 12 augusti 1924 fått del
av kammarrättens utslag hade Levin den 1 september 1924 anhållit hos
Sandström om återfående av de avdragna avlöningsmedlen, men nekats
under motivering att kammarrättens utslag icke var prejudikat. Vid ett
tillfälle i december månad 1924 hade samma anhållan gjorts utan resultat.
Levin både då tillsagts att vänta ytterligare, tills Levin erhölle
svar. Något svar hade Levin icke erhållit förrän efter anmälan till militieombudsmannen.
Då de avdragna avlöningsmedlen icke varit inlevererade
till statsverket, yrkades ränta med 6 procent jämte ersättning för lösen
av kaptenen Sandströms yttrande, eventuellt för ytterligare kostnader i
denna sak.

I infordrat förnyat yttrande anförde kaptenen Sandström härefter
följande. Sergeanten Levin ville framhålla, att avdragen skulle gjorts utan
hans medgivande. Det läge i sakens natur, att så icke varit och aldrig
kunnat vara förhållandet. Dels hade det legat utom Sandströms befogenhet
att mot Levins vilja verkställa dylikt avdrag, dels hade Sandström i

103

detta fall intet intresse av att överskrida sin befogenhet. Den av revisionen
anmärkta utbetalningen hade nämligen gjorts långt innan Sandström
placerades såsom regeanentsintendent vid Gotlands infanteriregemente,
och återbetalningsansvaret utkrävdes icke av Sandström utan av
kaptenen Ljungdaihl. Lika litet med sanningen överensstämmande vore
Levins påstående, att han hos Sandström yrkat på att återfå beloppet. En
gång på hösten 1924 vid ett tillfälligt sammanträffande på landsvägen
hade Levin bragt anmärkningsmedlen i fråga på tal, och samtalet hade
resulterat däruti, att Sandström fortfarande skulle innehålla medlen, då
det vore möjligt, att kammarrättens utslag komme att överklagas. Att
sergeanten Levin då eller senare blivit missnöjd med detta arrangemang
hade varit för Sandström obekant intill någon av de första dagarna i juli
1926, då penningarna omedelbart tillställdes Levin. Om Levins ställning till
denna sak tidigare varit densamma som den, för vilken han nu gåve uttryck
i sina klagoskrifter, varför både han då icke anlitat någon av de
många utvägar, som stått honom till buds för att erhålla den enligt hans
eget påstående honom vägrade rätten. Och vilka motiv skulle hava förmått
Sandström att avslå hans yrkande på att återfå penningarna! Detta
spörsmål syntes Sandström vara av viss betydelse för ett rätt bedömande
av detta ärende. Vore det troligt, att Sandström skulle varit så rent ut
sagt enfaldig, att han skulle begått en sådan uppenbar tjänsteförsummelse
för dessa 127 kronor 35 öre, ett belopp som Sandström aldrig varit i beroende
av och ännu mindre av räntan därpå. Sandström skulle ju heller
ingenting riskerat genom att utbetala dem, då den eventuella återbetalningsskyldigheten,
såsom Sandström ovan nämnt, icke ålåge Sandström
utan kaptenen Ljungdahl. Med det ovan sagda ville Sandström hava understrukit,
att han hela tiden ansett sig innehålla penningarna med sergeanten
Levins gillande. Skulle militieombudsmannen det oaktat anse, att
Sandström i denna sak förfarit i någon mån oriktigt, vore Sandström
gärna villig, då beloppet vore så obetydligt, att lämna klaganden den av
honom begärda ersättningen för ränteförlust och viss lösen.

I skrivelse till kaptenen Sandström den 18 november 1926 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

I ärendet vore utrett:

att arméförvaltningens civila departement genom resolution den 9 januari
1924, med gillande av anmärkningar framställda av arméförvaltningens
revision, förpliktat kaptenen Ljungdahl i egenskap av tillförordnad
regementsintendent att till Gotlands infanteriregementes kassa inbetala
127 kronor 35 öre, utgörande vissa till Levin utbetalda avlöningsmedel,
dock med Ljungdahl öppen lämnad rätt att hos vederbörande söka
sitt åter efter befogenhet;

att nämnda belopp därefter under tiden den 1 mars—den 2 juni 1924
blivit av Levin återbetalt genom avdrag å andra till honom utgående

104

avlöningsmedel, varvid beloppet, enär Levin hos kammarrätten besvärat
sig över civila departementets resolution, icke inlevererats till statsverket
utan omhändertagits av kaptenen Sandström;

att kammarrätten genom utslag den 28 maj 1924, med ändring av civila
departementets resolution, förklarat revisionens talan icke kunna bifallas;

att det anmärkta avlöningsbeloppet den 6 juli 1926 blivit av Sandström
till Levin återbetalt;

samt att efter det vederbörande revisor anfört besvär över kammarrättens
utslag, Kungl. Majtt genom utslag den 26 oktober 1926 ej funnit skäl
göra ändring i kammarrättens utslag.

Sedan kammarrättens utslag den 9 augusti 1924 kommit kassaförvaltningen
tillhanda och den 12 i samma månad delgivits Levin, syntes denne
vid något eller några tillfällen under hösten samma år hava hänvänt sig
till Sandström och därvid bragt frågan om avlöningsmedlen på tal. Vad

i. samband därmed förekommit vore emellertid icke klart, Sandström
syntes hava framhållit, att anmärkningsfrågan icke blivit slutligen avgjord,
enär kammarrättens utslag kunde bliva överklagat, samt fått den
uppfattningen, att Levin icke hade något att erinra mot att avlöningsmedlen
fortfarande innestode i avbidan på anmärkning-smålets slutliga
avgörande. Levin däremot sade sig icke hava lämnat medgivande vare
sig till att beloppet från början avdragits å hans lön eller till att det efter
kammarrättens utslag fortfarande finge innestå.

Om i ett anmärkningsmål vederbörande redogörare förpliktades ersätta
statsverket ett belopp, som redogöraren ansåges hava oriktigt utbetalt,
plägade ofta i utslaget tilläggas en förklaring av innehåll att det stode
redogöraren fritt att av vederbörande söka beloppet åter efter befogenhet.
En dylik förklaring innebure givetvis icke en dom mellan vederbörande
redogörare, å ena, samt den till vilken utbetalningen skett, å andra
sidan, i följd varav den förstnämnda utan vidare skulle äga att på exekutiv
väg uttaga beloppet hos den sistnämnde. För att detta skulle kunna
ske erfordrades, att den, till vilken utbetalningen skett, i vanlig ordning
förpliktades återbetala beloppet till redogöraren. Om det därvid gällt
avlöningsmedel, torde emellertid åter befäl n i ngsskyldighet bliva vederbörande
löntagare ålagd, och det vore därför naturligt, att rättsförhållandet
mellan redogöraren och löntagaren till undvikande av onödiga kostnader
och besvär ordnades utan rättegång genom en mellan vederbörande träffad
överenskommelse. Ofta torde därvid det lämpligaste och för vederbörande
löntagare minst kännbara sättet för återbetalning vara, att å
hans lön gjordes mindre periodiska avdrag, tills beloppet blivit till fullo
täckt.

Emellertid vore det uppenbart, att någon regressfordran icke uppkomme,
förrän anmärkningsmålet blivit slutligen avgjort. Först då vore det

105

klart, att redogöraren vore betalningsskyldig i förhållande till statsverket.
En återbetalning till redogöraren före denna tidpunkt bleve således
ep, inbetalning till säkerhet för en eventuell regressfordran. Det vore
därför så mycket mera angeläget, att om inbetalningen skedde före anmärkningsmålets
avslutande, det vore fullt klart, att densamma skedde
med vederbörande löntagares medgivande. Detta vunnes uppenbarligen
bäst genom att överenskommelsen skriftligen fixerades.

Vad föreliggande fall anginge, rådde, såsom redan anförts, oklarhet beträffande
frågan huruvida det varit med Levins medgivande, som avdragen
å hans avlöning skett och medlen sedermera innestått. Då emellertid
i ärendet icke förekommit något, som kunde föranleda annat antagande
än att Sandström haft den uppfattningen att dylikt medgivande från
Levins sida förelegat, hade militieombudsmannen icke funnit anledning
till någon annan åtgärd, än att militieombudsmannen genom skrivelsen
ville för Sandström framhålla angelägenheten av att, när överenskommelse
om avdrag för nu herört ändamål träffades, densamma fixerades på
sådant sätt, att olika meningar därom ej behövde uppstå.

14. Anbud å viss proviantartikel antaget, ehuru anbudet i väsentligt
avseende avvikit från de i upphandlingsannonsen
föreskrivna villkoren m. m.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde Sveriges ostengrossistförening,
att vid upphandling av ost för Vaxholms grenadjärregemente
den 17 mars 1926 ett anbud å 190 öre per kilogram blivit antaget,
ehuru fullt likvärdiga anbud till avsevärt lägre pris förelegat, och hemställde,
att militieombudsmannen måtte undersöka dels anledningen härtill
och huruvida förfarandet kunde anses författningsenligt, dels ock
huruvida stämpel och lösen å av föreningen begärt protokollsutdrag rörande
upphandlingen vore debiterade med författningsenliga belopp.

Vid skriften voro fogade dels transumt av protokoll vid prövning av de
vid ifrågavarande upphandling avgivna anbud, dels ock utdrag ur an
budsförteckningen.

Nämnda transumt och utdrag hade följande lydelse:

i. »Protokoll fort-vid prövning av anbud å proviantartiklar för upphandlingsperioden
den 1 april—den 30 juni 1926 vid Kungl. Vaxholms grenadjärregemente
den 17 mars 1926.

Närvarande: Regementsintendenten, Kaptenen H. Bundy, tjf. Köksföreståndaren,
Fanjunkaren A. Haglund och Sergeanten F. Johansson.

. : ■ § 1.

106

§ 2.

Ehuru icke de lägsta föreslogos följande anbud till antagande, enär dessa
— vid jämförelse med lägre inkomna anbud — visade sig vara de för
kronan fördelaktigaste.

Lundsbergs Gård, Lundsbergs skola.
N:r 52. 800 kg. ost till 190 öre pr kg. fritt regementet.

§ 3.

§ 4.

§ 5.

Oscar-Fredriksborg som ovan.

H. Bundy.

Regementsintendent.

Ovanstående förslag godkännas.
Oscar-Fredriksborg den 18 mars 1926.

F. W. Löwenborg.

Bestyrkes:

Regementschef.

H. Bundy.

Regementsintendent.

Stämpel 1: — kr.

Lösen . ■ 2: — »

3: — kr.

Till Vestra Sveriges Mejeri.»

»Utdrag ur förteckning över anbud å proviantartiklar för 2. kvartalet
1926.

08t.

N:r 8. AjB. Nordiska Kompaniet, Stockholm. 800 kg. ost till B. 1:56 kr.
A. 1:61 kr. pr kg. fritt regementet.

» 5. Västgöta Viktualiemagasin, Stockholm. 800 kg. ost till 1:57 kr.

pr kg. fritt regementet.

107

N:r 4. Firma C. Erikson, Stockholm. 800 kg. ost till 1:58 pr kg. fritt
regementet.

» 10. AjB. Centralmejeriet, Göteborg. 800 kg. ost till 1:62 kr. pr kg.
fritt regementet.

» 41. Alb. V. Andersson, Göteborg. 800 kg. ost till 1:55 kr. pr kg. fritt
regementet.

» 52. Lundsbergs Gård, Lundsbergs skola. 800 kg. ost till 190 öre pr kg.
fritt regementet.

Ovanstående anbud hade inkommit till den 12 mars kl. 3 e. m. Anbuden
öppnades med början kl. 3 em. samma dag.

Oscar-Fredriksborg som ovan.

A. Hederén.

Tjf. Regementsintendent,

Alfr. Haglund. A. Nennert.

Tjf. Köksförcståndare, Fanjunkare,

Bestyrkes: H. Bundy.

Regementsintendent.»

I infordrat yttrande anförde dåvarande regementschefen översten F.
W. Löwenborg följande.

Av inkomna anbud å ost, vilken enligt upphandlingsannonsen skulle
vara helfet, voro endast två åtföljda av i medicinalstyrelsens kungörelse
angående fordringar å proviantartiklar m. m. vid leverans för statens
behov den 2 november 1911 (bihang till Sv. ffs. nr 67/1911) § 9, C,* 1 2 3 föreskriven
uppgift rörande fetthalt och vattenhalt, nämligen det antagna
anbudet — med avskrift av analysbevis angivande: vatten 35.7 procent,
fett 35.7 procent = fett i torrsubstansen 55.5 procent — samt A.-B. Nordiska
kompaniets — med uppgift för kvalitet A (å 1 krona 61 öre) 50.6

1 Ifrågavarande författningsrum har i hithörande delar följande lydelse:

»§ 9 C. Ost. Anbud skall vara) åtföljt av prov, liknande den vara, som leveransen
avser.

Ost av alla slag betecknas med hänsyn till dess fetthalt, hänförd till ostens torrsubstans,
på följande sätt:

1. helfet: om osten äger en fetthalt mellan 40 och 50 %,

2. halvfet: » » »» » »23» 29%,

3. mager: » » »» » » 9» 15%,

allt hänfört till ostens torrsubstans.

Erfordras för utspisning ost med annan fetthalt än ovanstående, skall vid utbjudandet
och i leveranskontraktet angivas, mellan vilka gränser fetthalten och vattenhalten få
variera.

Anbud skall vara åtföljt av uppgift rörande fetthalt och vattenhalt hos den vara, vartill
priset hänför sig. Förekommer vid prövande av anbud eller eljes jämförelse mellan
ost av olika fetthalt, skall, därest fetthalten är större än ovan angivna minimigränser,
med hänsyn därtill värdet omräknas på sätt i kap. IV § 30 F är angivet.»

108

procent fett i torrsubstans och 40 procent vatten, för kvalitet B (å 1 krona
56 öre) 47.7 procent fett i torrsubstans och 38.si procent vatten —. I övriga
anbud hade i två endast fetthalten angivits, nämligen i Västgöta Viktualiemagasins
till 45 procent och i Alb. V. Anderssons till minst 45 procent.
Övriga två inkomna anbud hade icke lämnat de fordrade uppgifterna
vare sig beträffande fetthalt eller vattenhalt. De anbud (Nordiska kompaniets
och Lundsbergs), i vilka för prövningen erforderliga uppgifter
lämnats, hade jämförts enligt följande grunder. Sedan fetthalten i vattenhaltig
ost beräknats enligt § 30, F. i ovan angiven kungörelse,1 hade
penningvärdet å de båda dyrare ostsortema beräknats med priset å den
billigare ostsorten såsom grund på följande sätt — under den naturliga
förutsättningen att penningvärdet stode i direkt förhållande till fetthalten
i vattenhaltig ost:

Ostsorterna betecknades på följande sätt:

Nordiska kompaniets dyrare sort med A,

» » billigare sort med B,

Lundsbergs med C.

Värdet (a) å ost A i förhållande till B:

a _ 30.4
156 ~ 297a
a = 162.4 öre.

Värdet (c) å ost C i förhållande till B:

c _ 35.7
156 ~ 29.a
c — 190.7 öre.

Värdet (c) å ost i förhållande till A:

c _ 35.7

'' 161 307*

c = 189.1 öre.

1 Berörda författningsrum har följande lydelse:

“§ 30. F. Beräkning av osts värde på grund av dess fetthalt skall äga rum på följande
sätt (jfr motsvarande beräkning i avseende på mjölk).

Då det för erhållande av enhetlig grund för värdets bedömande varit nödvändigt att
hänföra ostens halt av fett till torrsubstans och icke till ost med dess verkliga vattenhalt
så måste, därest icke samtidig uppgift om fetthalten i den vattenhaltiga osten föreligger, en
omräkning äga rum.

År ostens vattenhalt == o, halten fett i vattenhaltig ost = fv och i ostens torrsubstans

„ 100 — v

fl, sa erhålles fv — —joo • fl

— S

Antages vidare, att smör noteras till S öre pr kg., så kostar 1 kg. smörfett öre.

Innehåller ost n % fett i stället för mot anbudet svarande fv (fv > n), så är underhalten;

fv — n fv — n S

uttryckt i kg. fett pr kg. ost, —— och dettas värde = 10^— , Q gg .

År det i anbudet utlovade priset pr kg. = M öre, så erhålles det reducerade priset (P) å ost
med fetthalten n:

109

Av ovanstående beräkningar framginge, att med hänsyn till fettkalt och
vattenhalt A och C voro i förhållande till begärt pris värdefullare än B,
samt att A vore värdefullare än C. Övriga inlämnade anbud hade i
den mån desamma kunnat bedömas på grund av insända prov samt beträffande
två anbud dessutom på grund av lämnade uppgifter rörande
fetthalten — visat sig vara de tre ovan angivna anbuden underlägsna.
Att döma av de insända provens beskaffenhet syntes nämligen vattenhalten
vara ungefär lika med vattenhalten i de av Nordiska kompaniet lämnade
proven. Med hänsyn till att fetthalten i två anbud angivits till 45 procent,
men i de båda övriga icke angivits, hade 45 procent fetthalt förutsatts
ingå i samtliga dessa ostsorter. Under denna förutsättning hade vid
jämförelse mellan samtliga ostsorter med tillhjälp av ovan använt beräkningssätt
värdet av de sist berörda ostsorterna befunnits lägre än de tre
förstnämndas. Det antagna anbudet skulle sålunda, om hänsyn endast
toges till det på ovan angivna sätt beräknade värdet, vara underlägset
endast ett, nämligen det ovan med A betecknade anbudet, vilket enligt
de gjorda beräkningarna skulle vara 0.9 öre billigare per kilogram. Emellertid
hade vid anbudens prövning även hänsyn tagits till den höga vattenhalten
(40 procent) i den enligt berörda beräkningar fördelaktigaste
ostsorten. Med hänsyn till denna höga vattenhalt kunde med stor visshet
antagas, att osten genom avdunstning avsevärt lättnade under förvåning,
varigenom förhållandet i värde mellan de båda ostsorterna
sannolikt skulle bliva omvänt. Härtill komine, att provet å den upphandlade
ostsorten visat sig såväl i fråga om smak som lämplig fasthet vara
de övriga betydligt överlägsen. Regementschefens uppfattning om den
upphandlade ostens utmärkta beskaffenhet hade sedermera bekräftats, sedan
leveransen verkställts och osten kommit till användning vid utspisningen.
Den nu upphandlade osten hade sålunda av manskapet förtärts
med stor tillfredsställelse, i motsats mot vad fallet varit förut i fråga om
annan ost, som av manskapet ofta ratats, varför rester i stor mängd lämnats
som matavfall. Samtliga vid senaste upphandling inkomna ostprov,
utom det antagna anbudets, hade i fråga om smak och utseende visat sig
likna den under senaste upphandlingsperiod vid regementet använda,
av firman C. Erikson i Stockholm levererade osten. Bortsett emellertid
från förhållandet mellan näringsvärde och pris syntes regementschefen
dock hava varit oförhindrad att med stöd av gällande reglementen och
förordningar handla på sätt, han gjort i föreliggande fall. Enligt fredsförplägnadsreglementet
§ 7 mom. 1 a) vore regementschefen nämligen i
fråga om förplägnaden vid regementet skyldig att med särskild omsorg
eftersträva att utan överskridande av de belopp, som för kostnadernas
bestridande blivit bestämda, bereda manskapet en omtyckt, god och riklig
föda samt omväxling i utspisningen. Vid den berörda upphandlingen
hade denna bestämmelse i fråga om ost tillgodosetts på det sätt som skett.
De belopp, som bestämts för förplägnaden (grundade på normalportions -

priset), hade icke heller av regementschefen överskridits, utan besparingar
hade uppstått, vilka regementschefen med stöd av gällande föreskrifter använt
till förplägnadens förbättrande. Dessutom vore regementschefen enligt
förordningen angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. 30 §
1 och 2 mom. icke bunden vid det lägsta inkomna anbudet, utan ägde antaga
anbud, som med hänsyn till såväl godsets beskaffenhet och pris »som ock
övriga på frågan inverkande omständigheter vore att anse såsom det förmånligaste
för staten». På grund av dessa bestämmelser ansåge regementschefen
sig hava kunnat tillgodose sina i fredsförplägnadsreglementet
med skärpa framhållna skyldigheter. Slutligen bestrede regementschefen
det i ostengrossistföreningens inlaga gjorda påståendet, att med
det av regementschefen antagna anbudet fullt likvärdiga förelegat till
avsevärt lägre pris, då föreningens ordförande, som undertecknat föreningens
inlaga, så vitt regementschefen visste, icke haft tillfälle att
pröva de till regementschefen inkomna anbuden, och då, enligt vad som
framginge av det ovan anförda, det påstådda förhållandet icke förelegat.

Stämpel- och lösenavgifterna å de av föreningen begärda protokollsutdragen
hade beräknats med hänsyn till att utdrag ur två protokoll (dels
angående öppnandet av anbuden, dels angående prövningen av desamma)
verkställts. Avgifterna hade upptagits till 50 öre i stämpel och 1 krona i
lösen för varje utdrag eller tillsammans 3 kronor.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde regementschefen, att klagoskriften
måtte lämnas utan avseende.

Sedan regementschefens yttrande utställts till påminnelser av föreningen,
anförde denna följande i påminnelseskrift den 20 maj 1926.

De i regementschefens skrivelse angivna uträkningarna för bestämmande
av de olika anbudens relativa värde hade visserligen sitt intresse
men vore icke utförda i enlighet med den kungörelse, som åberopades.
Utfördes räkningen på anbefallt sätt med bestämmandet av fettvärdet
efter partipriset för smör vid tiden för upphandlingen, visade det sig, att
anbudet antagits med ett överpris av i förhållande till A 9.48 och i förhållande
till B 10.47 öre per kilogram. Föreningen vågade dock betvivla
värdet av sådana beräkningar, när man hade att göra jämförelse med eu
så hög fetthaltsiffra. Dels kunde man, efter vad erfarenheten visade, icke
betrakta de analytiska procenttalen såsom absoluta värden och dels, särskilt
vad detta fall beträffade, folie en prestation av 55.5 procent fett i
torrsubstans för kontinuerlig leverans under ett halvt år knappast inom
gränserna för det möjliga. Den åberopade kungörelsen förutsatte icke
heller högre fetthalt i ost helfet än 50 procent i torrsubstans. En omräkning
efter detta maximivärde framhävde än ytterligare det överpris,
som blivit antaget. De skäl, som burits för högsta anbudets relativa billighet,
vore alltså långt ifrån övertygande. I bihang till Sv. ffs. nr 67
1911 § 9 fastställdes, att med ost helfet avsåges en ost, som ägde en fetthalt
emellan 40—50 procent hänfört till ostens torrsubstans, och i fort -

sättningen funnes uttryckligen stadgat, att, om för utspisning erfordrades
ost av annan fetthalt, detta skulle angivas vid utbjudandet. Föreningen
hade naturligtvis ingenting att erinra mot att regementsförvaltningen
upphandlade ost, som alldeles särskilt kunde inrymmas under
rubriken »omtyckt, god och riklig föda», men förutsatte, att i varje fall,
där en avvikelse från de i allmän handel förekommande standardtyperna
vore att räkna med, detta förhållande också omnämndes i upphandlingsannonsen.
Enbart av vad regementschefen i sin skrivelse anförde: »samtliga
vid senaste upphandling inkomna ostprov, utom det antagna anbudets,
visade sig ifråga om smak och utseende likna den vid senaste upphandlingsperiod
vid regementet använda —», framginge, att de refuserade
anbudsgivarna var för sig haft samma uppfattning om den kvalitet, som
avsetts till upphandling, varigenom det antagna anbudet aldrig besvärats
av konkurrens. För att göra frågan än mera förståelig förtjänade det
kanske att omnämnas, att alla sådana kvaliteter som Västerbottens kronstämplad,
storpipig herrgårdsost, Smålands prästost, stiltonost m. fl. vore
att hänföra till »ost helfet». Anbud på en så rikhaltig sortering av helfet
svensk ost kunde naturligtvis icke ifrågakomma. Såsom vägledande för
vilken ostsort, som avsåges vid arméns upphandling av ost helfet, hade
alltid anvisats den allmänna handelns standardtyp av helfet ost, sådan
den sedan gammalt tillverkats i Västergötland. Ett gott stöd i denna
uppfattning hade köpmanskåren i de upphandlingar efter större mått,
som verkställdes till arméns förråd i Karlsborg och Boden. Vid dessa
upphandlingar gällde för ost helfet såsom kvalitetsbestämmelser, att osten
skulle vara helfet Västgötaost eller av motsvarande kvalitet samt minst
4 månader lagrad. Av det ovan anförda framginge alltså, att samtliga
anbud, som avgivits under förlitande på praxis och gällande föreskrifter,
hlivit förkastade, medan ett anbud avseende annan kvalitet än den i utbudet
angivna antagits till leverans. Då alltså enligt föreningens förmenande
förevarande upphandlingsärende icke handlagts på författningsenligt
sätt, vidhölle föreningen sin förut framförda erinran och hemställde
om militieombudsmannens ingripande. I regementschefens skrivelse
anmärktes, att fyra anbud helt eller delvis saknade föreskriven uppgift
om fetthalt och vattenhalt. Till förklaring härav meddelades, att på
grund av kostnadsskäl (varje analys betingade ett pris av 13 kronor 50
öre) fordran på sådana uppgifter i praktiken icke vidhållits. Anbuden
hade i allmänhet prövats utan tillgång till analys och, där sådan varit
önskvärd, hade den anskaffats genom köparens försorg. Det vore så mycket
mindre anledning att denna gång medsända analys, som upphandlingen
berördes av kungl. förordningen den 23 oktober 1925 angående kontroll
å handeln med ost, vilken förordning trätt i kraft den 1 april 1926.
Genom denna förordning vore fordringarna med avseende å fetthalt noggrant
preciserade och säljaren förvunnen till böter, om lagens föreskrifter
åsidosattes. Föreningen kunde icke undgå finna det anmärknings -

112

värt, att när så detaljerade motiv som de i svarsskrivelsen angivna förelegat
för det högre anbudets antagande, ändock intet av dessa motiv, för
så vitt föreningen kunde döma av den föreningen tillsända avskriften,
funnes omnämnda i det protokoll, som förts vid upphandlingen. Huruvida
detta stode i överensstämmelse med föreskrifterna i § 32 i 1920 års
upphandlingsförordning beträffande fullständighet av protokoll fört vid
prövning av skriftliga anbud ifråga om skälen för förkastande av anbud
överlämnades till militieombudsmannens prövning.

Beträffande stämpel och lösen vore avskriften ifråga i original fogad
till föreningens föregående skrivelse, varför föreningen hemställde, att
militieombudsmannen även måtte taga dess anmärkning mot den taxerade
avgiften under prövning.

Vid denna påminnelseskrift var fogad en skrivelse från Lantmännens
mjölkförsäljningsförening, utvisande att partipriset för smör i Stockholm
den 12 mars 1926 var 3 kronor per kilogram samt ett exemplar av
Tidning för leveranser till staten nr 55 för år 1925, innehållande annons
för upphandling till intendenturförrådet i Boden av ett flertal proviantartiklar,
däribland ost, i vilken annons angavs, att osten skulle vara helfet
Västgötaost eller av motsvarande kvalitet.

Med skrivelse den 21 maj 1926 översände militieombudsnmnnen samtliga
handlingar i ärendet till arméförvaltningen® intendentsdepartament med
anhållan om utlåtande, såvitt anginge den upphandling av ost, varå klagomål
anförts.

Sedan departementet därefter infordrat yttrande från regementschefen,
översände departementet berörda yttrande jämte eget utlåtande.

I nyssnämnda av regementschefen avgivna yttrande, dagtecknat den 5
juli 1926, anförde denne bland annat följande.

Smörpriset syntes regementschefen likgiltigt vid bedömandet av de till
leverans erbjudna ostsorternas inbördes värde. Huru föreningen beräknat
de angivna »överprisen», framginge icke av skrivelsen. De i regementschefens
skrivelse till militieombudsmannen gjorda beräkningarna
visade emellertid tydligt, hur de angivna tre ostsorternas värden förhölle
sig till varandra. Föreningen syntes ifrågasätta möjligheten av att leverera
omkring 800 kilogram ost med 55.r> procent fetthalt. Hade en ost
med nämnda fetthalt kunnat framställas, vore det enligt regementschefens
mening möjligt att även framställa flera. Det syntes regementschefen,
som om i föreningens berörda tvivel läge ett erkännande av den av
regementet upphandlade ostens höga kvalitet. Föreningen hade misstagit
sig beträffande leveransperiodens längd. Denna omfattade endast tre månader
och icke ett halvt år. Upphandlingen av ost hade endast avsett sådan
hel fet ost, som angåves i § 9 av medicinalstyrelsens kungörelse. Då
emellertid anbud inkommit å ost av högre kvalitet och med rimligt pris,
hade regementschefen ansett sig vara oförhindrad att antaga detta. Föreningen
uppräknade en del till helfet ost hänförliga sorter, å vilka enligt

113

föreningens mening anbud icke kunde komma i fråga. Anledningen till
en sådan uppfattning kände regementschefen icke.

Regementschefen ansåge, att det vore synnerligen lämpligt, om anbud å
andra sorter helfet ost än föreningens »standardtyp» komme i fråga vid
avgivandet av anbud. Huruvida en sådan sort sedan komme att upphandlas,
bleve givetvis beroende på det begärda prisets förhållande till ostens
kvalitet. Föreningen anförde: »Såsom vägledande för vilken ostsort, som
avse-s vid arméns upphandling av ost helfet, har alltid anvisats den allmänna
handelns standardtyp av helfet ost, sådan den sedan gammalt tillverkats
i Västergötland.» Beträffande Vaxholms grenadjärregemente hade
aldrig lämnats en sådan anvisning, ej heller hade, så vitt regementschefen
visste, av någon överordnad myndighet sådan anvisning lämnats. Det
stöd för ovan citerade påstående, som föreningen ansett sig hava funnit
i en upphandlingsannons från arméns intendenturförråd i Boden, syntes
icke vara något stöd alls. Den kvalitetsbestämmelse, som förrådschefen
angivit i annonsen, tydde nämligen på, att någon sådan anvisning, som
föreningen nämnde, icke varit gällande. Ty, om en sådan funnits, hade
förrådschefen icke behövt angiva, att han önskade upphandla »västgötaost
eller motsvarande kvalitet». Det vore bland annat av kostnadsskäl,
som fordran på analysbevis vidhållits. För anbudsgivaren uppstode en
kostnad av, enligt föreningens uppgift, 13 kronor 50 öre för analysbevis å;
varje ostsort, han erbjöde till leverans. För köparen måste omkostnaderna
för anskaffandet av sådana bevis uppgå till ett belopp i kronor, som vore
lika med antalet erbjudna osts-orter gånger 13 kronor 50 öre. I föreliggande
fall skulle regementet fått vidkännas en onödig utgift av 54 kronor.
För staten skulle sådana utgifter kunna bliva ganska stora. Om man anto-ge,
att 50 av arméns myndigheter upphandlade ost, och att anbud å 5
ost-sorter inlämnades till varje, skulle statens kostnader för analysering,
under förutsättning att upphandling ägt rum endast tre gånger årligen.
uppgå till 50 x 5 x 13:50 x 3 = 10,125 kronor per år. För de ostleverantörer,
som levererade ost till armén, och vilkas antal sannolikt vore mycket
ringa, skulle motsvarande utgift endast bliva en bråkdel av ovan angivna
belopp. Enligt upphandlingsförordningen § 28, mom. 2, hade regementschefen
vid prövningen av de inkomna anbuden varit oförhindrad
att utesluta de anbud, som icke lämnade de fordrade upplysningarna. Att
dessa likväl upptagits till prövning visade tydligt, att regementschefen, i
motsats till vad föreningen påstode, sökt tillgodose statens intressen genom
att undersöka, huruvida dessa ostsorter vore lämpliga att upphandla.
H-ade regementschefen haft för avsikt att, med åsidosättande av nämnda
intressen, endast anskaffa -den dyraste ostsorten, skulle han haft ett gynnsamt
tillfälle att undanröja åtminstone en del konkurrenter genom att begagna
sig av bestämmelserna i ovan angivna moment. Visserligen skulle
de grunder, på vilka regementschefen förkastat de ofullständiga anbuden,
kunna anses vara icke obestridligt säkra. Då de fordrade upplysningarna
8 — Militieombudsmannens embetsberättelse.

114

saknades, hade dessa nämligen bedömts genom jämförelse med inkomna
prov å analyserade ostsorter och med hänsyn till erfarenheten. Det kunde
invändas, att regementschefen för att erhålla absolut visshet beträffande
nu berörda ostsorters egenskap skulle, med stöd av föreskrifterna i ovan
angivna moments sista stycke, ånyo infordra de saknade upplysningarna.
Ett sådant förfarande skulle emellertid föranleda ett förlängande av
prövningstiden, utan att något annat resultat av prövningen vunnes.
Dessutom skulle möjligen berättigade intressen hos de anbudsgivare,
vilka iakttagit i upphandlingsannonsen givna bestämmelser, därigenom
kunna skadas. Föreskrifterna i den av föreningen åberopade förordningen
den 23 oktober 1925 upphävde icke behovet av analys bevis. Nämnda förordning
föreskreve bland annat, att fetthalten i helfet ost skulle utgöras
av minst 45 procent fett i torrsubstansen. För att avgöra huruvida de i
anbuden begärda prisen stode i lämpligt förhållande till de erbjudna ostsorternas
kvalitet, måste givetvis analysbevis vara erforderliga. Upprätthölles
icke denna fordran, skulle staten sannolikt bliva lidande vid upphandling
av ost, enär leverantörerna snart skulle kunna åstadkomma en
ny, för armén avsedd, »standardtyp» av ost, som innehölle den lägsta tilllåtna
fetthalt. Enligt § 22 2 b) i upphandlingsförordningen skulle »efter
förhållandena i varje fall» skälen till ett anbuds antagande angivas.
Denna bestämmelse hade iakttagits, vilket framginge av § 2 i det vid
prövningen förda protokollet. Att eu omständlig motivering intoges i
protokollet, syntes regementschefen mindre lämpligt, enär detta därigenom
skulle erhålla ett allt för stort omfång. Utförandet av ett dylikt vidlyftigt
skrivarbete skulle icke hava medhunnits under den korta tiden för
prövningen och med den knappa och ovana skrivhjälp, som stode till förfogande.
Upphandlingsförordningen syntes enligt § 32 2 b) fordra utförlig
motivering för ett anbuds antagande endast i fall, att anbud å utländsk
vara eller utländskt arbete givits företräde framför anbud å svensk vara
eller svenskt arbete. Härav kunde man tydligen draga den slutsatsen, att
utförlig motivering icke skulle vara erforderlig vid antagandet av anbud
å svensk vara. På grund av vad regementschefen anfört, hemställde
han, att arméförvaltningens intendentsdepartement i sitt utlåtande till
militieombudsmannen måtte göra det uttalandet, att den av Sveriges ostengrossistförening
insända klagoskriften måtte lämnas utan avseende.

I sitt den 13 augusti 1926 avgivna utlåtande anförde arméförvaltningens
intendentsdepartement bland annat följande.

Då medicinalstyrelsens kungörelse uttryckligen föreskreve, att anbud
skulle vara åtföljt av uppgift rörande fetthalt och vattenhalt, syntes regementschefen
jämlikt § 28, mom. 2 a) i upphandlingsförordningen hava haft
befogenhet att bestämma, att de anbud, vid vilka dylika uppgifter helt
eller delvis saknades, icke skulle ifrågakomma vid den slutliga prövningen.
Om emellertid, på sätt regementschefen uppgivit, dessa anbud likväl tagits
under omprövning, därvid vattenhalten med hänsyn till de insända pro -

115

vens beskaffenhet beräknats vara densamma, som i de av aktiebolaget
Nordiska kompaniet inlämnade proven, och fetthalten i torrsubstansen beräknats
till 45 procent eller den minsta fetthalt, som ost, betecknad såsom
helfet, enligt kung!, kungörelsen den 23 oktober 1925 finge innehålla,
torde härvidlag någon anmärkning icke skäligen kunna riktas mot regementschefen.
Bestämmelserna i nämnda kungörelse torde emellertid icke
gorå analysbevis helt och hållet överflödiga, enär utan tillgång till sådana
bevis värdeberäkningar svårligen kunde utföras. Anskaffandet av bevisen
genom den upphandlande myndighetens försorg skulle givetvis
komma att i hög grad försinka upphandlingsärendets avgörande och dessutom
förorsaka statsverket avsevärd kostnad. Beträffande det anmärkta
sättet för beräknande av värdet av de olika utbjudna ostsorterna syntes
det anmärkningsvärt, att vederbörande ej följt de i medicinalstyrelsens
kungörelse givna anvisningarna härutinnan utan bestämt värdet av de
olika ostpartierna i direkt förhållande till fetthalten i vattenhaltig ost.
Om man i stället utginge från priset å det antagna partiet, 1 krona 90 öre
per kilogram, och ett smörpris av 3 kronor per kilogram, erhölle man det
relativa värdet å de båda av aktiebolaget Nordiska kompaniet utbjudna

sorterna enligt följande formler 190 —

35.68 — 30.36
^100

och 190 —

35.68 — 29.i 9 300

100 X 0.8 3''

Enligt denna uträkning utgjorde således värdet av den dyrare ostsorten
170.77 öre eller 9.77 öre mera än det erbjudna priset (1 krona 61 öre) och av
den billigare ostsorten 166.54 öre eller 10.54 öre mera än det erbjudna priset
(1 krona 56 öre). Det syntes således, som om sistnämnda anbud med hänsyn
till priset varit det för kronan förmånligaste. Denna omständighet
hade emellertid icke behövt vara uteslutande avgörande för detta anbuds
antagande, ty regementschefen hade vid upphandlingsärendets avgörande
ägt skyldighet att taga hänsyn till övriga på frågan inverkande omständigheter.
De av regementschefen anförda skälen, varför han antagit
Lundsbergs gårds anbud framför de båda av aktiebolaget Nordiska kompaniet
avgivna anbuden, syntes vara tillräckligt starka att motivera det
av honom fattade beslutet. I medicinalstyrelsens kungörelse, sådan den
lydde vid ifrågavarande upphandlingsärendes avgörande, uttalades visserligen,
att med helfet ost betecknades sådan, som hade en fetthalt mellan
40 och 50 procent i torrsubstans samt att, i händelse för utspisning ost
med annan fetthalt vore erforderlig, vid utbjudandet och i leveranskontrakt
skulle angivas, mellan vilka gränser fetthalt m. m. finge variera,
Av detta uttalande skulle man möjligen kunna draga den slutsatsen, att
ost med en fetthalt överstigande 50 procent icke vore att hänföra till helfet
ost utan till en ännu högre kvalificerad vara. I nådiga kungörelsen
den 23 oktober 1925 stadgades emellertid, att ost icke finge försäljas under
benämningen helfet, därest icke fetthalten i dess torrsubstans uppginge

116

till minst 45 procent, och att ost icke finge försäljas under benämning,
som angåve, att osten vore mer än helfet. Härav framginge otvetydigt, att
ost även med den höga fettha-lt av 55.5 procent vore att hänföra till helfet
ost. Någon anvisning rörande upphandling för arméns räkning av en
viss standardtyp av ost hade icke meddelats, utan hade vederbörande förvaltningsmyndighet
rätt att efter eget beprövande upphandla ost av den
fetthalt, den ansåge lämplig. Beträffande slutligen det av föreningen
framställda klagomålet, att i upphandlingsprotokollet ej angivits de skäl,
varför det högre anbudet antagits, funne departementet den gjorda anmärkningen
befogad. Av motiven till upphandlingsförordningen (Centralupphandlingssakkunnigas
betänkande del I, sid. 210) framginge otvetydigt,
att skälen, varför anbud antagits, skulle i protokollen tydligt angivas,
och att en motivering, att ett anbud antagits »såsom det för staten
förmånligaste» knappast vore att betrakta såsom en motivering. Vid
granskning av de hos de underordnade myndigheterna förda upphandlingsprotokollen
hade det visat sig, att myndigheterna i åtskilliga fall
underlåtit att i protokollen angiva skälen för anbuds antagande. I anledning
av en utav institutet för bekämpande av mutor och bestickning gjord
underdånig framställning rörande angelägenheten av att upphandlingsprotokollen
upprättades i enlighet med föreskrifterna i § 32 mom 2 b) i
upphandlingsförordningen hade arméförvaltningen i cirkulärskrivelse den
10 augusti 19261 erinrat vederbörande om nödvändigheten att iakttaga de
i nämnda författningsmm givna föreskrifterna. Då denna erinran således
även kommit till vederbörandes vid Vaxholms grenadjärregemente
kännedom, syntes någon ytterligare åtgärd i detta avseende icke vara
erforderlig. Oaktat således vederbörande vid Vaxholms grenadjärregemente
vid behandling av ifrågavarande upphandlingsärende icke syntes
hava i allo iakttagit de vid upphandling av här ifrågavarande artikel
meddelade föreskrifterna, hemställde likväl intendentsdepartementet, att
klagomålen icke måtte till någon militieombudsmannens vidare åtgärd föranleda.

I skrivelse till översten Löwenborg den 5 november 1926 anförde militieombudsmannen
härefter följande.

I 20 § i kungl. förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling
och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom
stadgades bland annat, att offentlig kungörelse, varigenom anbud å

1 Arméförvaltningens ovannämnda cirkulärskrivelse den 10 augusti 1926 angående angivande
av skälen till anbuds antagande vid upphandlingar för armén finnes intagen i
Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1926 A. sid. 116 och har följande lydelse:

»Kungl. Arméförvaltningen får på förekommen anledning erinra därom, att i upphandlingsprotokoll
enligt § 32, mom. 2 b, i nådiga förordningen angående upphandling
och arbeten för statens behov den 16 januari 1920 skälen till anbuds antagande skola angivas,
och att det således icke är tillräckligt, att såsom skäl för antagandet blott och
bart angiva, att anbudet synes vara för Kronan förmånligast.»

117

gods för upphandling infordrades, skulle i sammanträngd form innehålla
de upplysningar, som ansåges vara av betydelse för spekulanters beslut
om deltagande i tävlan samt därvid särskilt upptaga, bland annat, fordringarna
å det gods, som avsåges, vilka fordringar, där sådant kunde ske,
skulle angivas genom hänvisning till fastställda bestämmelser, modeller,
ritningar eller program.

I enlighet med vad sålunda föreskreves, innehölle ock den annons, varigenom
anbud infordrades å ett flertal proviantartiklar för Vaxholms grenad
järregemente, i fråga om den ost, som avsågs till upphandling, att
denna skulle vara »helfet», varjämte beträffande kvaliteten hos de i annonsen
upptagna artiklarna hänvisades till bestämmelserna i medicinalstyrelsens
kungörelse den 2 november 1911 angående fordringarna på viktigare
proviantartiklar m. m. vid leverans för statens behov.

I denna medicinalstyrelsens kungörelse föreskreves i fråga om upphandling
av ost bland annat: att ost av alla slag betecknades med hänsyn till
dess fetthalt, hänförd till ostens torrsubstans; att ost skulle betecknas såsom
helfet, om densamma ägde en fetthalt mellan 40 och 50 procent, hänfört
till ostens torrsubstans, samt att, om för utspisning erfordrades ost
med annan fetthalt än den sålunda angivna, vid utbjudandet och i leveranskontraktet
skulle angivas, mellan vilka gränser fetthalten och vattenhalten
finge variera.

Då i upphandlingsannonsen icke angivits några dylika särskilda gränser
för fetthalten hos den ost, som skulle upphandlas, måste annonsen således
anses gälla helfet ost i den bemärkelse, vari detta begrepp toges i medicinalstyrelsens
kungörelse, d. v. s. med en fetthalt av 40—50 procent hänfört
till ostens torrsubstans. Så hade ock upphandlingsannonserna uppfattats
av samtliga anbudsgivare med undantag av Lundsbergs gård, vars anbud
avsett ost med högre fetthalt. Sistnämnda anbud hade emellertid blivit av
Löwenborg i hans egenskap av chef för Vaxholms grenad järregemente antaget
—- ett förhållande, som militieombudsmannen icke kunnat undgå att
finna anmärkningsvärt.

Visserligen föreskreves i 28 § 2 a) i upphandlingsförordningen, att på
den upphandlande myndigheten skulle bero, huruvida anbud, som i väsentligt
avseende avveke från de vid utbjudandet angivna bestämmelser eller
villkor, finge ifrågakomma vid den slutliga prövningen, vadan den omständigheten
att det av Lundsbergs gård avgivna anbudet i förevarande
hänseende avvikit från de i upphandlingsannonsen angivna villkor icke i
och för sig utgjort hinder för anbudets antagande. Men givetvis måste det
av förhållandena i det föreliggande fallet klart framgå, att, oaktat ett dylikt
förfaringssätt tillämpats, statens intressen ändock blivit vederbörligen
beaktade, så att det antagna anbudet kunde anses utgöra det anbud, som
»med hänsyn till såväl godsets beskaffenhet och pris som ock övriga på
frågan inverkande omständigheter är att anse såsom det förmånligaste för
staten» (30 § 2. i upphandlingsförordningen).

118

Ett medel för ernående av ett dylikt resultat vore givetvis hela proceduren
med infordrande av anbud genom annonsering. Härigenom bleve det
i allmänhet konkurrens mellan ett flertal anbudsgivare, och staten hade
tillfälle att bland dessa utvälja den, som kunde anses hava avgivit det för
staten förmånligaste anbudet. Vid en upphandling, där myndigheten antoge
ett anbud, som i fråga om varans kvalitet väsentligen avveke från vad
upphandlingsannonsen innehölle, kunde den risken lätt föreligga, att statens
intressen icke bleve så väl beaktade, som när valet skedde mellan anbud,
avgivna i enlighet med upphandlingsannonsens bestämmelser. De,
som genom en dylik annons inbjödes att avlämna anbud, saknade nämligen
anledning att avgiva anbud å vara av annan kvalitet än den i annonsen
angivna, ja, kunde för övrigt befara, att, därest anbud avgåves å vara av
annan kvalitet, ett dylikt anbud helt lämnades ur räkningen. Den med anbudsförfarande!
eftersträvade konkurrensen mellan olika anbudsgivare
bleve således lätt illusorisk, om de i enlighet med upphandlingsannonsen
avgivna anbuden lämnades ur räkningen och ett anbud å vara av annan
kvalitet än den där förutsatta antages. Den möjlighet att använda ett dylikt
förfaringssätt, som bestämmelsen i 28 § 2. a) inrymde åt den upphandlande
myndigheten, borde därför begagnas med varsamhet och endast då
man med visshet kunde antaga, att det ifrågavarande anbudet utgjorde det
för staten förmånligaste i fråga om den kvalitet detsamma representerade.

Vad nu föreliggande upphandling anginge, kunde ifrågasättas, om omständigheterna
berättigade till ett dylikt antagande. I detta avseende
finge särskilt bemärkas, att om, såsom föreskreves i § 9 mom. C i förutberörda,
av medicinalstyrelsen utfärdade kungörelse, vars bestämmelser ju
enligt upphandlingsannonsen skulle lända till efterrättelse, värdena å den
antagna dyrare och mera fetthaltiga ostsorten (anbud nr 52) och å de båda
ostsorter med lägre fetthalt, varå fullständiga anbud avgivits, (anbuden
nr 8 A och nr 8 B) jämfördes med varandra enligt de grunder, som angåves
i § 30 mom. F i samma kungörelse, å den antagna ostsorten uppkomme ett
överpris av 9.77 öre i förhållande till anbud nr 8 A och 10.54 öre i förhållande
till anbud nr 8 B. Av översten både emellertid anförts, att den antagna
ostsorten varit de övriga överlägsen i fråga om smak och lämplig fasthet.
Huruvida denna överlägsenhet tillfullo motsvarat nämnda överpris, syntes
tvivelaktigt med hänsyn till det förhållandet att jämförelsen mellan de
olika anbuden, såsom arméförvaltningens intendentsdepartement framhållit,
icke utförts på föreskrivet sätt och därför givit till resultat ett överpris
å den antagna ostsorten i förhållande till de två nyssnämnda sorterna av
allenast 1 öre. I betraktande av värdeskillnaden mellan anbuden, beräknad
på föreskrivet sätt, syntes det möjligt, att ost av samma höga kvalitet och
med samma goda egenskaper i övrigt som den antagna kunnat upphandlas
till lägre pris, därest anbud å dylik högre kvalitet infordrats. Detta hade
givetvis enklast skett genom att giva upphandlingsannonsen en annan av -

119

fattning i överensstämmelse med den i medicinalstyrelsens kungörelse meddelade
föreskriften.

I likhet med vad arméförvaltningens intendentsdepartement i sitt utlåtande
uttalat, hade militieomhudsmannen även funnit, att skälen, varför
det av Lundsbergs gård avgivna högre anbudet blivit antaget, icke blivit
i upphandlingsprotokollet tillfyllest angivna. I detta hänseende finge
framhållas, att centralupphandlingssakkunniga i sitt betänkande (sid. 210)
anfört, hurusom enbart den motiveringen att ett anbud antagits »såsom det
för staten förmånligaste» knappast vore en motivering; en sådan borde
nämligen tydligt angiva, varför anbudet blivit ansett såsom det förmånligaste
för staten, varvid i förekommande fall skälen skulle innefatta de
grunder, på vilka högre anbud föredragits framför lägre.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit hade militieomhudsmannen
beträffande nu berörda frågor låtit vid förestående uttalanden bero, och
hade funnit vad föreningen i övrigt mot ifrågavarande upphandling anmärkt
icke förtjäna avseende.

I skrivelse samma dag till regementsintendenten kaptenen Bundy meddelade
militieomhudsmannen sin uppfattning i ärendet.

I fråga om föreningens hemställan att militieomhudsmannen måtte undersöka,
huruvida de belopp, som debiterats å av föreningen begärt protokollsutdrag,
nämligen 1 krona i stämpel och 2 kronor i lösen, vore författningsenliga,
meddelade militieomhudsmannen i skrivelse till föreningen
ifrågavarande den 5 november, att, då avskrift verkställts av två olika
handlingar, enligt gällande författningar för varje avskrift skulle utgå 1
krona i lösen och 1 krona i stämpel eller sålunda för båda avskrifterna
4 kronor.

15. Fråga om upphandling av tvättmedel för arméns räkning. 1

Med anledning av en utav arméns upphandlingssakkunniga i skrivelse
den 9 februari 1918 gjord framställning anbefallde Kungl. Maj:t arméförvaltningens
intendentsdepartement genom brev den 12 juli 1918 att
med Thors Kemiske Fabrikker A/S i Köpenhamn, avsluta kontrakt, i
enlighet med ett ingånget preliminärt avtal, för förvärvande av inköpseller
tillverkningsrätten av det s. k. Sörensenska eller Thorska tvättmedlet
på i avtalet angivna villkor.

I anslutning härtill avslöts mellan arméförvaltningens intendentsdepartement
och Thors Kemiske Fabrikker A/S följande kontrakt:

1 Då de i detta ärende till militieombudsmannen ingivna skrifterna till stor del hänföra
sig till de skrifter, utlåtanden m. m., som av föreningen Sveriges såpfabrikanter, nya
aktiebolaget Triton och arméförvaltningens intendentsdepartement ingivits till Knngl.
Maj:t uti de i redogörelsen omförmälda, hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärendena,
hava förstnämnda skrifter allenast i sammanträngd form kunnat här refereras.

120

»Kontrakt.

Mellan Kungl. Arméförvaltningens intendentsdepartement, här nedan
kallat departementet, och Thors Kemiske Fabrikker A/S i Köpenhamn,
här nedan kallat aktiebolaget, eller dettas rättsinnehavare har ifråga om
tillverkningsrätten av här nedan sagda tvättmedel donna dag träffats
följande avtal:

§ 1.

Till Kungl. Arméförvaltningens intendentsdepartement, Stockholm,
överlåter aktiebolaget tillverkningsrätten för tillverkningen av det tvättmedel,
som användes i aktiebolagets tvättinrättning i Köpenhamn och
enligt kontrakt av den 22 september 1917 med Direktionen för Köpenhamns
Hospitalvaesen levereras till Köpenhamns kommuns sjukhus, ävensom av
de liknande tvättmedel, som genom senare eller framtida förbättringar
komma att av aktiebolaget tillverkas och i dess tvättinrättning användas,
så länge sagda tvättinrättning drives efter samma principer som för när1
varande, d. v. s. med uthyrning och tvätt av linne, duktyg m. m. till
hoteller, kliniker etc.

§ 2.

överlåter aktiebolaget tillverkningsrätten till annan i Sverige, skall
uppgörelsen härom omedelbart tillställas departementet, varjämte i överlåtelsen
skall inryckas, att köparen skall till departementet samtidigt
lämna skriftligt erkännande om godtagande av de i mom. 3, 4 och 5
gjorda överenskommelserna, varjämte i mom. 7 och 8 gjorda bestämmelser
därvid skola lända till efterrättelse.

§ 3.

I överlåtelsen enligt mom. 2 skall intagas bestämmelser, varigenom departementet
tillförsäkras rätt till inköp av det avsedda fabrikatet, att i
mån av arméns behov levereras till pris, som fastställes på grundval av
råmaterialiernas pris fritt magasin vid den svenska tillverkarens fabrik,
på så sätt, att priset för armén icke får innesluta högre ersättning till
fabriken för förarbetning av råmaterialierna till tvättmedel än 33 */, procent
av dessa råmaterialiers inköpspris, och tjäna dessa 33 V3 procent
till täckning för arbetslön, hyra, räntor, reparationer och amortering av
byggnader, maskiner och inventarier, försäkring, administrationsutgifter,
lokala transporter inom fabrikens ort samt för fabrikens vinst, men däremot
ej för emballage eller frakt å järnväg eller fartyg.

§ 4.

I överlåtelsen skall vidare den svenska tillverkaren gentemot departementet
tillförhindas dels att hos departementet deponera en strängt
förtrolig förteckning av de råmaterialier och mängder därav, som till
varje tid användas för framställningen av tvättmedlen, så att departementet
städse äger kännedom om desammas sammansättning, dels också
att fabrikens inköpsböcker och fakturor till varje tid å fabriken ställas
till departementets disposition för kontroll av priset å tvättmedlen, varvid
för kontrollens underlättande vid fakturering hänvisas till den senast
deponerade förteckningen över tvättmedlets sammansättning.

121

§ 5.

Den svenska fabrikanten skall slutligen tillförpliktas att först efter tio
år efter överlåtelsens datum med ett års förutgående uppsägning frånträda
sina skyldigheter, medan departementet å sin sida skall äga rätt
att efter tre månaders uppsägning, när helst det önskar, kunna uppsäga
avtalet.

§ 6.

I överlåtelse enligt mom. 2 får ej den svenska fabrikantens rätt att inköpa
råvarorna fritt i marknaden varhelst de billigast kunna erhållas
direkt eller indirekt inskränkas, dock utan hinder av att överenskommelse
om gemensamma inköp men för direkt leverans träffas mellan aktiebolaget
och den svenska fabrikanten.

§ 7.

Sker överlåtelsen enligt mom. 2 och hegagnar sig departementet av de
rättigheter, som enligt mom. 3, 4 och 5 här ovan därvid tillkommer detsamma,
skall departementet förplikta sig att på det strängaste gentemot
envar leverantör av tvättmedel eller annan, som i sin yrkesutövning eller
annorledes därav kan hava intresse, hemlighålla allt rörande sammansättningen
och fabrikationen av de av den svenska fabrikanten framställda
produkterna.

§ 8.

För den händelse att departementet önskar använda ovan avsedda tvättmedel,
ehuruväl någon tillverkning därav vid denna tidpunkt icke skulle
förefinnas inom Sverige skall departementet äga rätt att från aktiebolaget
inköpa erforderliga tvättmedel på de villkor, som ovan i mom. 3, 4,
5 och 7 blivit fastställda.

§ 9.

Dock skall så länge nuvarande krig pågår, och därigenom ett fritt och
obehindrat varuutbyte länderna emellan hämmas av krigsförhållandena
någon leveransskyldighet enligt mom. 8 icke åligga aktiebolaget.

§ 10.

Tvist på grund av detta avtal skall slutgiltigt avgöras efter underställande
av Stockholms Skiljenämnd för handel, industri och sjöfart.

§ 11.

Utav detta kontrakt äro två lika lydande exemplar upprättade, varav
ett förvaras hos Kungl. Arméförvaltningen och ett avlämnas till leverantören.
Stockholm den 11 oktober 1918.

Fredrik Frölich.

Eric von Gegerfelt. / Fritz Björkman.

122

Med detta kontrakt förklara vi oss till alla delar nöjda samt förbinda
oss härigenom till dess noggranna uppfyllande.

Köpenhamn den 4/xo 1918.

Thors Kemiska Fabrikker A/S.

Th. Sörensen.

Direktör Th. Sörensens egenhändiga namnteckning bevittna:

Peter Almind. Chr. Sörensen.»

Sedermera överlätos den 16 juni 1922 det danska bolagets rättigheter och
skyldigheter enligt kontraktet på aktiebolaget Thors kemiska fabriker i
Stockholm, såsom framgår av följande å kontraktet tecknade tillägg:

»Våra rättigheter och skyldigheter enligt detta kontrakt överlåtas på
aktiebolaget Thors kemiska tabriker i Stockholm.

Köpenhamn den 6 februari 1922.

Thors Kemiske Fabrikker A/S.

Chr. Sörensen.

Bevittnas:

Johann van Eyben. Chr. Jensen.

H. C. Istedsvej 40 II. Glentevej 22\

Kobenhavn V. Kebenhavn L.

Ovanstående överlåtelse godkännes. Stockholm den 16 juni 1922.

A.-Bol. Thors Kemiska Fabriker.

Oskar Ekrot.

Bevittnas:

Fritz Björkman. W. Odeman.

Sekreterare, T. !. Notarie,

Kung! Arméförvaltningen. Kungl. Arméförvaltningen.

Sedan Thors Kemiske Fabrikker A/S i Köpenhamn på Aktiebolaget Thors
Kemiska Fabriker, Stockholm, enligt ovanstående transport överlåtit sina
rättigheter och skyldigheter enligt förevarande kontrakt, så förklarar sig
undertecknat Aktiebolag härmed godtaga de i §§ 3,4 och 5 av ifrågavarande
kontrakt gjorda överenskommelserna samt förty medgiva, att desamma äro
bindande för bolaget.

Stockholm den 16 juni 1922.

A.-Bol. Thors Kemiska Fabriker.

Oskar Ekrot.

Bevittnas:

Fritz Björkman.

Sekreterare,

Kungl. Arméförvaltningen.

W. Odeman.

T. f. Notarie,

Kungl. Arméförvaltningen.

123

Uti en till Kungl. Maj:t ingiven, den 2 mai 1922 dagtecknad skrift hemställde
föreningen Sveriges såpfabrikanter u. p. a., att Kungl. Maj:t måtte
återkalla föreskriften i ovanberörda kungl. brev den 12 juli 1918 samt uppdraga
åt arméförvaltningen att verkställa inköp av tvättmedel enligt de
i fråga om upphandling för statens räkning i allmänhet gällande bestämmelser
och därvid inköpa svenska tvättmedel, för såvitt icke verkställd
undersökning skulle ådagalägga, att dessa tvättmedel vore avgjort underlägsna
det Thorska tvättmedlet, varjämte föreningen i nu nämnda och
senare till Kungl. Maj:t ingivna skrifter gjorde framställningar i syfte att
vissa jämförande prov mellan det Thorska tvättmedlet och svenska tvättmedel
måtte anställas.

Med anledning av dessa föreningens framställningar, över vilka arméförvaltningens
intendentsdepartement avgivit infordrade utlåtanden, utlät
sig Kungl. Maj:t genom beslut den 15 juni 1923, att Kungl. Maj:t, som icke
ansåge skäl för det dåvarande föreligga att upphäva ovanberörda, i brevet
den 12 juli 1918 meddelade föreskrift, funne, enär arméförvaltningens
intendentsdepartement förklarat sig beredd att låta sig representeras vid
av föreningen anordnade tvättmedelsprov samt sedermera låta vid armén
fortsätta proven med det därvid såsom det bästa befunna tvättmedlet, vad
i ärendet förekommit icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Uti två sedermera till Kungl. Maj:t ingivna skrifter, dagtecknade den
17 augusti 1923 och den 21 mars 1924, hemställde nya aktiebolaget Triton,
nedan benämnt Triton, att Kungl. Maj:t måtte så förordna i fråga om upphandlingen
av tvättmedel för arméns räkning, att Triton och andra
svenska tillverkare bleve i tillfälle avgiva anbud å tvättmedel och, därest
priset vore fördelaktigare än å det Thorska tvättmedlet, erhålla leveranserna.

Innan detta ärende blivit av Kungl. Maj:t avgjort, ingav Triton den 9
december 1924 till militieombudsmannen en den 6 i samma månad dagtecknad
skrift, vari bolaget anförde bland annat följande. Dådet visat sig icke
vara möjligt att på annan väg få rättelse i det för staten skadliga system,
som arméförvaltningens intendentsdepartement tillämpade i fråga om upphandling
av tvättmedel för arméns räkning, och de hänvändelser, som
gjorts till Kungl. Maj:t såväl från Triton som från Sveriges såpfabrikanters
förening om att få det vid statens övriga verk och inrättningar tillämpade
upphandlingssystem, nämligen fri och öppen tävlan, tillämpat även i
fråga om arméns tvättmedelsuppha ädling, dittills blivit utan resultat på
grund av intendentsdepartementets sätt att framställa saken och dess underlåtenhet
att framlägga vissa för den nu tillämpade upphandlingen graverande
fakta, hemställde Triton hos militieombudsmannen om en opartisk
undersökning av förhållandena och de föreliggande handlingarna och
vidtagande av sådana åtgärder, att upphandlingen av tvättmedel för arméns
behov åter finge ske genom fri och öppen tävlan. Enligt Tritons förmenande
förelåge synnerligen talande skäl för att en noggrann undersök -

124

ning av behandlingen av denna för statsverket och landets industri viktiga
fråga snarast möjligt företoges, och syntes det Triton, att då intendentsdepartementet
åberopade en under kriget och därav framkallade säregna
förhållanden tillkommen kungl. skrivelse av den 12 juli 1918 för sin intagna
ståndpunkt, det skulle på Konungen ankomma att till befrämjande
av allmänt gagn meddela ändring i förut meddelad bestämmelse och att
det således folie inom militieombudsmannens ämbetsområde att i enlighet
med § 16 av instruktionen för riksdagens militieombudsman därom göra
anmälan hos Konungen. Huruvida och i vad mån arméförvaltningens intendentsdepartements
åtgärder eller underlåtna åtgärder kunde vara föremål
för någon militieombudsmannens åtgärd, ansåge Triton sig icke kunna
bedöma, men ville erinra därom att, då denna upphandlingsfråga först
hade blivit föremål för Tritons hänvändelser till Konungen, det hade utrönts,
att den tvättmedelsleverantör, som genom förutnämnda kungl. skrivelse
blivit försatt i en monopoliserad ställning, ursprungligen varit en
helt dansk firma, som sedermera förändrats till en svensk med huvudsakligen
danskt kapital och med svenska officerare och tjänstemän i ledningen,
något som tidningspressen skarpt kritiserat.

Ovan omförmälda av Triton hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärende,
vari arméförvaltningens intendentsdepartement avgivit yttranden samt
föreningen Sveriges såpfabrikanter u. p. a. ingivit en skrift, avgjordes av
Kungl. Maj:t genom beslut den 12 december 1924, vari Kungl. Maj:t förklarade,
att Kungl. Maj:t funne vad av Triton och föreningen i deras skrifter
anförts icke förtjäna avseende.

I en sedermera till militieombudsmannen ingiven skrift, dagtecknad
den 17 januari 1925, anförde Triton till utveckling av sin talan bland
annat följande. Under kriget med den då rådande knappa tillgången
på fettämnen hade dessa varit strängt ransonerade och de svenska tvättmedelsfabrikantema
varit förbjudna att använda mer än en viss låg
fetthalt i sina tvättmedel. I Danmark hade fettillgången varit mindre
knapp. Under sådana förhållanden läge det nära till hands, att man där
då kunnat få bättre tvättmedel är här. Då hade i Sverige i stor utsträckning
använts så kallad kristidssåpa, ett slags tvål av såpliknande konsistens
med låg fetthalt. Det s. k. Sörensenska tvättmedlet vore ingenting
annat än en dylik kristidssåpa med en något högre fetthalt, än den
svenska hade, och med en ringa tillsats av trikloräthylen, ett ämne, som
liksom bensin både en smutslösande verkan, dock knappast då procenthalten
därav vore så ringa som i det Sörensenska-Thorska tvättmedlet.
Detta tvättmedel vore i och för sig ej tillräckligt för att åstadkomma en
tillfredsställande rengörande verkan utan måste vid tvättningen tillsättas
större eller mindre mängder av kaustik natronlut (d. v. s. frätande lut).
De s. k. upphandlingssakkunniga, vilkas sakkunskap på detta område
Triton bestämt bestrede, hade låtit sig så påverkas av fabrikanten — uppfinnaren,
att de hade upprättat det kontrakt, som sedermera av Kungl.

125

Maj:t godtagits, och som lett till att en dansk firma, visserligen sedermera
något försvenskad, fått monopol på tvättmedelsleveranserna till svenska
armén. För att säkra detta tvättmedels framgång hade uppfinnaren förknippat
det med en tvättmaskin, som i en viss detalj skilde sig från andra
brukliga, och därmed både man etablerat den s. k. Sörensen-Almindska
tvättmetoden. Det vore märkligt att konstatera, huru lätt och ledigt det
gått att åstadkomma införandet av detta danska tvättmedel utan sådana
prov, som ifrågasattes rörande svenska tvättmedel, och hurusom det
ifrågasatts att ombygga arméns tvättinrättningar efter det nämnda systemet.
Man borde jämföra detta med de villkor, som uppställdes för att
få svenska tvättmedel prövade, villkor som helt enkelt vore omöjliga att
uppfylla. Det vore vidare anmärkningsvärt, att det danska tvättmedlet
icke tillhandahölles i handeln eller såldes till enskilda tvättanstalter. Det
skulle under andra förhållanden med all säkerhet hava spelat ut sin roll
och undanträngts av bättre svenska tvättmedel. För att än mera tillförsäkra
det danska tvättmedlet dess ensamrådande ställning hade ett svenskt
dotterbolag bildats med huvudsakligen danskt kapital och med svenska
officerare och tjänstemän i arméförvaltningen i ledningen. Sålunda hade
detta monopol tillkommit, som enligt bolagets förmenande aldrig varit
berättigat, och som, sedan normala förhållanden inträtt, icke blott saknade
berättigande utan även vore till skada för staten både direkt genom
medförande av onödigt stora kostnader och rubbning av den i övrigt tilllämpade
ordning vid upphandling för statens räkning och indirekt därigenom
alt det skadade verkligt svensk industri. Det torde icke vara ägnat
att förvåna, att representanter för svensk tvättmedelsfabrikation icke
velat finna sig i ett sådant förhållande utan ansett sig höra göra allt
vad göras kunde för att få detta leveransmonopol upphävt och fri och
öppen tävlan införd. Kungl. Maj:ts beslut, i vad det rörde föreningen
Sveriges såpfabrikanters i saken gjorda framställning, vore motiverat
därmed att arméförvaltningens intendentsdepartement förklarat sig berett
att låta sig representeras vid av föreningen anordnade tvätt medelsprov
samt sedermera låta vid armén fortsätta proven med det därvid såsom
det bästa befunna tvättmedlet. Emellertid vore det tydligt, att en sådan
utfästelse vore av noll och intet värde, ty det vore absolut otänkbart, att
en förening av skarpt konkurrerande fabrikanter skulle vilja medverka
att framhäva ett tvättmedel såsom det bästa. Det skulle vara att konkurrera
ut alla de övriga, som kanske kunde vara i det närmaste lika bra.
Skulle ett sådant prov utfalla så, att t. ex. tio visade sig sins emellan lika
goda, skulle intendentsdepartementet icke vara bundet till något prövande
av dem, även om alla tio vore vida bättre än det danska. Varför skulle
för övrigt endast det bästa svenska vara värdigt att prövas mot det
danska, om kanske redan de ej fullt så göda visat sig bättre än det danska,
något som för fackmän syntes otvivelaktigt. Man torde icke kunna undgå
att vid någon eftertanke finna, att det danska medlet vore väl omgär -

126

dat mot att utträngas av svenska och att den beredvillighet, som intendentsdepartementet
uttalat, intet annat vore än motsträvighet. Det borde
i detta sammanhang framhållas, att det danska tvättmedlet icke ställdes
till förfogande för jämförande prov. Intendentsdepartementet tolkade nämligen
kontraktets bestämmelse, att det »äger rätt till inköp i mån av arméns
behov», så, att departementet icke ägde rätt tillhandahålla nödiga
kvantiteter ens till jämförande prov, som skedde för arméns räkning om
också ej vid dess tvättinrättningar. Svenska staten skulle alltså genom
denna kontraktsbestämmelse hava avhänt sig möjligheten att låta verkställa
jämförande prov till och med vid statens provningsanstalt, som
under förutsättning av tidsenlig komplettering för möjliggörande av ur
alla synpunkter praktiskt tillförlitliga prov borde vara eller bliva i stånd
att verkställa alla slags prov, som hade betydelse för statens upphandlingsväsende.
Beträffande Kungl. Maj:ts beslut, i vad det anginge Tritons
framställning, förelåge ingen motivering. Det förklarades endast,
att framställningen ej förtjänade avseende. Tydligtvis hade intendentsdepartementets
senast i ärendet avgivna utlåtande varit avgörande för
detta beslut, som fattats så gott som omedelbart efter det utlåtandet inkommit,
ty det vore ej gärna tänkbart, att ett av professor W. Kind i
Sorau, Tyskland, en känd och av intendentsdepartementet självt ofta åberopad
auktoritet, gjort och av Triton åberopat uttalande, att Tritons sist
erbjudna tvättmedel, Triton IV, vore obetingat bättre än Thors, blivit
uppmärksammat. Intendentsdepartementets omförmälda utlåtande vore
i vissa angivna avseenden vilseledande. Bland annat hade intendentsdepartementet
underlåtit att svara på en synnerligen viktig anmärkning,
som Triton gjort, nämligen att departementet förväxlade ett tvättmedelsprov,
som Triton tidigare erbjudit och som Triton här kallade Triton II,
med ett senare offererat, Triton IV.

Efter att hava framställt en del anmärkningar i fråga om vissa med
olika tvättmedel anordnade provtvättningar anförde Triton vidare. Arméförvaltningens
intendentsdepartement tycktes numera hava kommit till
insikt om det olämpliga i att monopolisera någon vara, som armén behövde
upphandla. Intendentsdepartementet både nämligen utsänt en
cirkulärskrivelse av den 12 december 1924 av följande lydelse: »Då det
vid upphandling av intendenturmateriel vid truppförbanden förekommit,
att genom offentlig kungörelse i tidningarna infordrats anbud å sådant
varuslag, som endast en firma kunnat till följd av patenträtt eller på
grund av andra skäl tillhandahålla, vill kungl. arméförvaltningens intendentsdepartement
härmed fästa uppmärksamheten å, att dylik annonsering,
givetvis ej bör förekomma. I samband härmed vill intendentsdepartementet
emellertid föreskriva, att vara, som kan tillhandahållas allenast
av en firma, ej får utan särskilt tvingande skäl inköpas, börande den
upphandlande myndigheten undvika, att genom monopoliserande bestämmelser
från konkurrens utestänga firmor, som kunna tillhandahålla för

127

ändamålet fullt likvärdiga eller åtminstone tillräckligt ändamålsenliga
artiklar.» Särskilt sista punkten i denna cirkulärskrivelse syntes direkt
syfta på nu ifrågavarande förbrukningsartikel. Sammanställde man uttalandet
i denna punkt med departementets envisa fasthållande vid det
monopoliserade Thorska tvättmedlet, måste man få den uppfattningen,
att departementet ansåge sig så bundet av Kungl. Maj:ts under abnorma
förhållanden tillkomna beslut att anbefalla uppgörande av kontrakt med
en utländsk firma, att departementet e,i självt i detta fall kunde följa de
förhållningsorder det meddelade sina underordnade. Om så vore fallet,
borde ett sådant förhållande konsekvent medfört, att departementet självt
funnit sig böra anhålla om ändring i Kungl. Maj:ts av abnorma förhållanden
framkallade beslut, men i stället motsatte sig departementet på allt
sätt en sådan ändring. Härav torde tydligt framgå, att en återgång till
normala upphandlingsmetoder måste framkallas genom initiativ från annat
håll.

I skrivelse den 9 juni 1925 anmodade militieombudsmannen arméförvaltningens
intendentsdepartement att inkomma med det yttrande, som i
Tritons ovannämnda skrifter innefattade klagomål kunde föranleda departementet
avgiva utöver vad departementet tidigare på grund av Kungl.
Maj:ts remisser andragit i underdåniga utlåtanden rörande framställda
anmärkningar mot sättet för upphandling av tvättmedel för arméns tvättinrättningar.

I skrivelse den 29 december 1925 avgav intendentsdepartementet infordrat
yttrande, däri bland annat anfördes följande. Då upphandlingssakkunnigas
betänkande, avgivet den 9 februari 1918, var föranlett av
dessförinnan gjorda undersökningar och vunna erfarenheter, varav bland
andra åberopats sådana rörande förslitning och kassation av persedlar
under åren 1906—1915, samt ransoneringen av fett för tvättmedelstillverkning
inträdde på en senare tidpunkt än 1915, framstode med tydlighet,
att betänkandet icke, éåsom Triton påstode, varit betingat av de abnorma
förhållandena under kristiden, utan att de ogynnsamma omständigheter,
som av de sakkunniga framhållits, varit förhanden långt innan kristidsransoneringen
av fett för tvättmedelstillverkning genomförts. Thors
tvättmedel hade redan vid tiden för avlämnandet av betänkandet i flera
år varit prövat och använt i Köpenhamns kommunala tvättinrättningar,
och talet om kristidssåpa — som syntes skola innebära, att det vore
fråga om en mindervärdig produkt, framställd under ransoneringstvång
— vore sålunda icke berättigat. Tydligt vore, att särskilda tekniska skäl
varit avgörande för den lägre fetthalten, vilken fortfarande vore densamma,
som den före och under kristiden varit. Belysande för Tritons
framställningssätt vore dess anförande: »Detta tvättmedel är i och för
sig ej tillräckligt för att åstadkomma en tillfredsställande rengörande verkan,
utan måste vid tvättningen tillsättas större eller mindre mängder av

128

kaustik natronlut (d. v. s. frätande lut)». Med denna formulering syntes
Triton vilja göra gällande, att behovet av alkalitillsats skulle vara en
särskilt hos Thors tvättmedel framträdande egenskap. Emellertid måste
vid all maskintvättning tillsats av soda eller lut ske i samma mån som
tvättgodset vore förorenat, såsom exempelvis vid Tritons tvättpulver, som
i sig självt innehölle mycket hög sodahalt, av kaustik lut; vid Tritons
kärntvål av soda; vid Tritons tvättmedel av Thors typ av kaustik lut i
samma mängder som vid Thors tvättmedel, vilken lut också av Triton
erbjudits; samt vid »god svensk kärntvål» av soda eller eventuellt lut.
Det vore alltså tydligt att Triton i sin bevisföring tillåtit sig en vilseledande
framställning. Gentemot Tritons påstående att de s. k. upphandlingssakkunniga
icke ägde sakkunskap på förevarande område ville departementet
erinra därom, att de av dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet
tillkallade sakkunniga utgjorts av en framstående affärsman
och tvenne statens tjänstemän, samt att dessa som stöd för sin uppfattning
i saken aberopat professorn Klas Sondén och civilingenjören
Hugo Theorell. Triton hade funnit det märkligt, att det ifrågasatts att
ombygga arméns tvättinrättningar efter det Sörensen-Almindska systemet.
Triton syntes därmed vilja företräda en annan uppfattning än föreningen
Sveriges såpfabrikanter, som i en skrift den 30 oktober 1922 till
Konungen anfört: »De med dessa moderna metoder vunna fördelarna äro
ofantligt stora» etc. Triton hade vidare ansett det anmärkningsvärt, att
det danska tvättmedlet icke tillhandahölles i handeln eller såldes till enskilda
tvättanstalter. Departementet saknade kännedom, huruvida så i
regeln vore förhållandet och anledningen därtill samt hölle för övrigt
före, att det givetvis vore varje fabrikants egen angelägenhet att bestämma
sättet för sitt fabrikats saluförande. En broschyr, som kommit departementet
tillhanda, syntes emellertid häntyda på, att Tritons uttalande
icke vore korrekt. Triton syntes icke hava riktigt uppfattat det
ifrågavarande kontraktets innebörd för statsverket, eftersom bolaget ordade
om »leveransmonopol». Ett mera verklighetstroget uttryck vore inköpsrätt.
Kontraktet tillförsäkrade nämligen rätt till inköp av tvättmedlet
i mån av arméns behov, men medförde ingalunda någon skyldighet
därtill. Hörande provtvättning med olika slags tvättmedel hade Triton
numera en mot föreningen Sveriges såpfabrikanter motsatt åsikt och
ansåge »absolut otänkbart, att en förening av skarpt konkurrerande fabrikanter
skulle vilja medverka att framhäva ett tvättmedel såsom det
bästa». Visserligen kunde de tre firmor med fabrikaten »Triton», »Versal»
och »Thor», som deltagit i vissa vid S:t Eriks sjuk- och vårdhem
anordnade tvättmedelsprov, icke anses vara en »förening», men torde dock
kunna rubriceras såsom »skarpt konkurrei''ande fabrikanter», och det
ville synas departementet, som om de i dessa försök frivilligt deltagande
firmornas mening varit just att framhäva ett av tvättmedlen såsom det
bästa. Med det av Triton använda uttrycket »fackmän» torde Triton avse

129

tillverkarna. Departementet ville dock ifrågasätta, om icke även förbrukarnas
omdöme borde tillerkännas vitsord, då givetvis förbrukaren ofta
hade större förutsättningar än tillverkaren att bedöma varans värde i
användningen. Ytterligare ett jämförande uttalande mellan Thors tvättmedel
och vad som förut ansetts såsom det bästa för maskintvätt, nämligen
såpa och soda, förelåge numera från en av de större avnämarna,
nämligen en rapport av sysslomannen H. Nilsson till Malmöhus läns
landstings förvaltningsutskott över vid Lunds lasarett företagen prövning
av Thors specialtvättmedel, vilka försök lett till införandet
av tvättmedlet i fråga jämväl vid denna anstalt. Triton förmenade
vidare, att intendentsdepartementets utlåtande varit vilseledande, och
att departementet underlåtit svara på en synnerligen viktig anmärkning,
som Triton gjort, nämligen att departementet förväxlade ett
tvättmedelsprov, som Triton tidigare erbjudit och som Triton här
kallade Triton II, med ett senare offererat, Triton IV. Beträffande
dessa Tritons påståenden finge departementet anföra. Den 1 och 18 december
1922 hade Triton erbjudit departementet till inköp »tvättmedel av
sammansättning, som torde komma det s. k. Sörensenska tvättmedlet mycket
nära», och som bestode av »23 1/2 procent fettsyror, av Vilka 60 procent
äro animaliska och 40 procent vegetabiliska, 4 procent natronhydrat, 3
procent calc. soda och 5 procent vattenglas». Priset därå skulle utgöra
22.15 öre per kilogram. Triton hade därvid i övrigt anfört: »att trots
detta tvättmedels skenbara billighet, detsamma i användningen tordebliva
dyrbarare än ett gott tvättpulver». I anledning av detta erbjudande
hade departementet genom skrivelse den 9 januari 1923 meddelat
Triton, att, då fabrikatet »väsentligt avviker från det tvättmedel, departementet
enligt Kungl. Maj:s beslut inköper från Aktiebolaget Thors Kemiska
Fabriker, departementet ej kan antaga gjorda köpeanbud å Edert
ifrågavarande tvättmedel». Detta försöksfabrikat hade vid ärendets
handläggning inom departementet plägat betecknas med Triton I. I en
odaterad, till departementet den 26 april 1923 inkommen skrift hade Triton
anfört, att sammansättningen av Triton I förändrats »därhän, att
t. o. m. lukten numera torde vara fullt densamma som hos det Sörensenska».
Priset hade då utgjort 34.2 öre per kilogram. I eu till Kungl. Maj:t
ingiven skrift, dagtecknad den 17 augusti 1923, hade Triton vidare anfört:
»Då emellertid intendentsdepartementet anser den Sörensenska tvättmedelstypen
vara den riktiga, hava vi sökt tillverka en motsvarande typ.
Ett av oss inlämnat prov (Triton I: departementets förtydligande) underkändes
emellertid, som vi antaga därför, att vi icke medtagit trikloräthylen.
Vi ändrade då sammansättningen» etc. Av dessa uppgifter sammanställda
torde icke kunna framgå annat, än att Triton I tillsatts med
trikloräthylen. Då det varit departementet angeläget att söka undvika
förväxlingar, hade detta försöksfabrikat vid ärendets handläggning inom
departementet plägat kallas Triton III. I samma skrift hade Triton er -

9 — Militieombudsmannens embetsberättelse.

130

bjudit ett nytt försöksfabrikat, i vilket fettsyrehalten höjts till 32.9 procent,
sodan minskats till 2.2 procent, vattenglaset till 2.5 procent och med
9 procent trikloräthylentillsats, men som saknat viktiga beståndsdelar i
Thors tvättmedel. Detta försöksfabrikat hade vid ärendets handläggning
inom departementet plägat kallas Triton IV. I ett till departementet
ställt brev av den 3 januari 1925 både Triton erbjudit ännu ett försöksfabrikat,
som Triton konfidentiellt uppgivit innehålla en minskad trikloräthylen-
och fetthalt, men där fortfarande viktiga beståndsdelar i Thors
tvättmedel saknades, till ett pris av 42 öre per kilogram. Detta försöksfabrikat
hade vid ärendets handläggning inom departementet plägat kallas
Triton V. För vinnande av klarhet om Tritons egen uppfattning rörande
sina försöksfabrikats sammansättning och numrering hade departementet
anhållit om Tritons förtydligande därutinnan och därvid erhållit
uppgifter, som delvis strede mot de förut av Triton lämnade. Frånsett
variationerna i fetthalt, soda och vattenglas samt tillsatsen av trikloräthylen
torde av åberopade analyser och deklarationer framgå, att den
väsentligaste skillnaden mellan Triton I, III, IV och V vore priset, vilket
undergått en oavbruten stegring. Statens provningsanstalt hade efter
erhållen del av respektive tillverkningsrecept för Thors tvättmedel och
Triton I konstaterat avsevärt olika sammansättning, olika tillverkningsförfarande
och delvis olika råmaterial. Givetvis kunde detta uttalande
icke i nämnvärd grad tänkas bliva ändrat därigenom att Triton I tillsatts
med trikloräthylen, och då samma anstalt förelagts respektive tillverkningsrecept
å Thors tvättmedel och Triton V, hade anstalten i skrivelse
den 3 april 1925 gjort ett liknande uttalande. Då departementet på
grund av erhållen deklaration ägde kännedom om det Thorska tvättmedlets
sammansättning, finge departementet förklara, att detsamma avsevärt
skilde sig från samtliga preparaten Triton I, III, IV och V, sådana
de av Triton deklarerats eller av Statens provningsanstalt eller professor
Kind analyserats. Kinds uttalande, att Triton IV vore bättre än Thors
tvättmedel, vore, då det stöddes på en felaktig och ofullständig analys av
Thors tvättmedel, enligt departementets mening utan värde.

Sedan intendentsdepartementet därefter bemött de av Triton framställda
anmärkningarna i fråga om de verkställda provtvättningarna, fortsatte departementet.
Den av Triton omnämnda cirkulärskrivelsen den 12 december
1924 avsåge »fullt likvärdiga eller åtminstone tillräckligt ändamålsenliga
artiklar». Tritons tvättpulver, Triton I, III, IV och V ansåges icke av
departementet »tillräckligt ändamålsenliga», ännu mindre »fullt likvärdiga»
med Thors tvättmedel. Då ett tvättmedel av sådan kvalitet, att dess
användning kunde bliva för statsverket fördelaktigare än det genom kungl.
brevet den 12 juli 1918 anbefallda, blivit framställt, komme departementet
att taga initiativ till upphävande av beslutet om inköp av Thors tvättmedel.
De utredningar i ärendet, som ägt rum såväl av arméns uppliandlingssakkunniga
som ock av intendentsdepartementet med anledning av riks -

131

dagens revisorers anmärkningar år 1922 samt Tritons och föreningens
Sveriges såpfabrikanter u. p. a. skrivelser till Kungl. Maj:t under åren
1922, 1923 och 1924, hade så allsidigt, ingående och sakligt, som det varit
möjligt, ej mindre belyst tvättmedelsupphandlingsfrågans tillkomst och utveckling
än även visat statsverkets gagn av de föreskrifter rörande upphandling
av tvättmedel m. m. vid armén, som av Kungl. Maj:t utfärdats
den 12 juli 1918. Härtill komme slutligen dels, att Kungl. Maj:t ytterligare
två särskilda gånger meddelat beslut i ärendet, nämligen den 15 juni 1923
och så sent som den 12 december 1924. Kungl. Maj:t hade sålunda gillat
samtliga de skäl, intendentsdepartementet anfört för fortsatt tillämpning
av föreskrifterna i kungl. brevet den 12 juli 1918, och några nya synpunkter,
som kunnat ändra departementets ställning till tvättmedelsfrågan, hade
icke tillkommit. Med anledning av vad sålunda anförts, uttalade departementet
som sin åsikt, att vad Triton i sina skrilter till militieombudsmannen
anfört icke borde till någon åtgärd föranleda.

Uti en den 23 februari 1926 avgiven påminnelseskrift anförde Triton
bland annat följande. Beträffande upphandlingssakkunnigas betänkande
hade Triton visserligen gjort sig skyldigt till ett fel så tillvida, att Triton
förbisett, att sakkunniga tillkallats redan före fettransoneringen, och att
denna utredning varit påkallad av de dåliga erfarenheter, som tidigare
gjorts vid arméns tvättinrättningar. Felet finge sin förklaring däri, att
de sakkunnigas utlåtande vore avgivet efter fettransoneringens införande
och att valet av sakkunniga, alldeles oerfarna på det område det gällde,
samt sättet för utredningens verkställande varit fullkomligt kristidstypiskt,
liksom det Thorska tvättmedlet. De sorgliga resultat, som uppnåtts
vid arméns tvättinrättningar, finge säkerligen tillskrivas brist på sakkunskap
vid dessas ledning, och det borde därför hava varit att vänta, att man
sökt för utredningen anlita verklig sakkunskap, därvid säkerligen den
svenska tvättmedelsindustrien kunnat giva ett värdefullt stöd. Intendentsdepartementet
hade lämnat följande fakta oförklarade: Departementet
hade gjort den utfästelsen, att om och när ett tvättmedel lika bra som eller
bättre än det Thorska, kunde framställas inom Sverige av annan fabrik,
anbud skulle inhämtas därå. Triton hade erbjudit departementet 1,000
kilogram gratis av ett sitt tvättmedel, varav Triton inlämnat dels ett prov
till departementet, dels ett prov till professor Kind för jämförande undersökning
med ett prov av det Thorska tvättmedlet. Professor Kind hade förklarat
Tritons tvättmedel vara det bättre av de två. Triton hade sedermera
lämnat anbud å detta tvättmedel till lägre pris än departementet betalade
för det Thorska. Departementet vägrade emellertid att verkställa prov
men verkställde i stället prov med helt andra tvättmedel, som Triton icke
erbjudit. Triton överlämnade till militieombudsmannen att avgöra, huruvida
den förevändningen att Tritons prov vore tillverkat på annat sätt och
av andra råvaror än det Thorska vore tillräcklig grund för denna vägran,
då professor Kind förklarat, att »Triton IV» vore bättre än Thors, och Tri -

132

ton framhölle, att statens provningsanstalt aldrig yttrat sig om »Triton
IV», som provningsanstalten aldrig prövat. Först nu framkomme intendentsdepartementet
med det förbluffande påståendet, att professor Kind,
som förut alltid framhållits som auktoritet, hade gjort en felaktig och
ofullständig analys, som departementet ej tillmätt något värde. Under sådana
förhållanden torde icke något avseende kunna fästas vid departementets
förklaring att då ett tvättmedel av sådan kvalitet, att dess användning
kunde bliva för statsverket fördelaktigare än det genom kungl. brevet
den 18 juli 1918 anbefallda, blivit framställt, departementet komme att
taga initiativ till upphävande av nämnda beslut.

Sedan vid ett flertal under året verkställda inspektioner vid olika truppförband
upplysningar inhämtats rörande det nu använda Thorska tvättmedlet,
avlät militieombudsmannen den 16 november 1926 till arméförvaltningens
intendentsdepartement en skrivelse, vari, efter en redogörelse
för vad i ärendet förekommit, anfördes följande.

Vid prövning av vad Triton i nu föreliggande, hos militieombudsmannen
anhängiggjorda ärende förebragt hade militieombudsmannen funnit detsamma
icke innefatta några nytillkomna omständigheter av vikt för bedömande
av förevarande spörsmål, och de upplysningar, som militieombudsmannen
vid under året verkställda inspektioner erhållit angående erfarenheten
vid olika truppförband rörande det nu använda tvättmedlet, hade
icke varit av den art, att de gåvo anledning till någon åtgärd från militieombudsmannens
sida i det av bolaget angivna syftet. Vid nu nämnda förhållanden
och då militieombudsmannen inhämtat, att för närvarande vid
statens provningsanstalt påginge vissa på ett flertal myndigheters, däribland
intendentsdepartementet, initiativ tillkomna jämförande undersökningar
angående tvättmedel för maskintvätt, och anledning således funnes
förutsätta, att, därest av berörda undersökningar skulle framgå, att det vid
armén nu använda tvättmedlet icke kunde anses vara det med hänsyn till
medlets beskaffenhet och pris och övriga på frågan inverkande omständigheter
för staten förmånligaste, åtgärder komme att av departementet
vidtagas i syfte att åvägabringa ändring i nu gällande sätt för upphandling
av tvättmedel, hade militieombudsmannen funnit Tritons nu föreliggande
framställning icke föranleda någon vidare militieombudsmannens
åtgärd.

I denna skrivelse till arméförvaltningens intendentsdepartement anförde
militieombudsmannen vidare beträffande en i ärendet uppkommen fråga
om ändring i vissa föreskrifter i handboken för arméns tvättinrättningar: Vid

de undersökningar rörande användningen av det s.. k. Sörensenska
eller Thorska tvättmedlet, som, enligt vad ovan nämnts, av militieombudsmannen
företagits i samband med under år 1926 verkställda inspektioner,

133

hade i allmänhet uppgivits, att den i handboken för arméns tvättinrättningar
föreskrivna lutmängden vore alltför stor, så att särskilt kläder av
linne toge skada, och att man därför i allmänhet använde betydligt svagare
tillsats av lut. Vad sålunda anmärkts hade militieombudsmannen för
beaktande jämväl velat bringa till intendentsdepartementets kännedom.

134

Framställningar till Konungen.

1. Angående verkställigheten av arreststraff, som skall skärpas

med hårt nattläger.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 23 oktober 1926 följande
framställning till Konungen.

»Vid en av mig under förra delen av innevarande år förrättad inspektion
av ett till armén börande truppförband anfördes vid mitt besök i arrestlokalerna
av en volontär, som därstädes undergick tio dagars skärpt arrest,
att golvet i den cell, varest han avtjänade sitt straff, antagligen vore fuktigt,
enär han, som om nätterna hade liggplats å golvet, därvid känt, att
kläderna blivit mycket fuktiga.

Verkställd undersökning av golvet i cellen gav vid handen, att detta utgjordes
av en på undergolv av trä anbragt stenliknande massa, benämnd
dolomentmassa. Att fuktighet uppstått å arrestantens klädespersedlar, när
golvet av honom använts såsom liggplats, torde hava berott på temperaturskillnaden
mellan golvet och människokroppen.

På förfrågan upplystes, att personer, som vid ifrågavarande truppförband
avtjänade skärpt arrest, icke plägade få någon brits eller dylik liggplats
utan finge tillbringa natten liggande å ifrågavarande golv.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har jag vid sedermera under
året verkställda inspektioner ägnat uppmärksamhet åt det sätt, på vilket
skärpt arrest verkställdes.

Jag har härvid iakttagit, att något enhetligt sätt för verkställighet av
dylik bestraffning icke förefinnes. Vid en del truppförband hava arrestanterna
icke erhållit annan liggplats än å golvet i arresten. Vid ett truppförband,
där detta sätt för verkställighet av skärpt arrest tillämpats, var golvet
i arresterna av cement. Vid några truppförband åter upplystes, att de
till skärpt arrest dömda bereddes liggplats i den hängmatta, som för övriga
arrestanter plägade insättas för natten, varvid endast den olikheten
förekom, att någon madrass ej tilldelades den, som skulle undergå skärpt
arrest. I flertalet fall har emellertid en i arresten anbragt eller för natten
insatt träbrits fått användas såsom sängplats.

Rörande verkställigheten av skärpt arrest innehåller 25 § strafflagen för
krigsmakten bland annat följande bestämmelse:

»Skärpt arrest verkställes under bevakning i låst, ljust rum samt med
hårt nattläger.»

135

I fråga om sträng arrest innehåller 26 § i samma lag, att sådant straff ej
må verkställas med hårt nattläger i annat fall, än då förordnande därom
meddelas i sammanhang med straffets åläggande.

I § 34 i militär bestraffningsförordning stadgas därjämte bland annat

följande:

»Sängkläder få, då sådana icke vid skärpt arrest eller till skärpande av
sträng arrest äro förbjudna, begagnas endast klockan mellan nio eftermiddagen
och klockan sex förmiddagen. Till den, som ej får nyttja sängkläder,
skall under nämnda tid kappa, kavaj eller filt vara utdelad.»

Några särskilda bestämmelser utöver de nu nämnda rörande beskaffenheten
av sängplatsen vid verkställande av skärpt arrest eller i samband
med sträng arrest ådömd skärpning med hårt nattläger hava icke meddelats.

I fråga om verkställigheten av skärpning genom hårt nattläger i de allmänna
fängelserna innehåller däremot 51 § i instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten den 16 december 1910, sadant detta författningsrum
lyder enligt kungörelsen den 22 mars 1918, följande bestämmelser: »I

cell, där fånge undergår bestraffning genom hårt nattläger, må icke,
utöver vad till fångens dagbeklädnad hörer och, under arbetstid, vad för
hans arbete erfordras, finnas något föremål, som kan användas för vinnande
av bekvämlighet under vila; dock skall i dylik cell finnas en träbrits.
Fången behåller under natten sin dagliga dräkt.»

Denna bestämmelse torde icke vara tillämplig beträffande verkställigheten
av arreststraff i militära häkten. Visserligen stadgas i § 11 militär
bestraffningsförordning, att befälhavare, som har militärhäkte under sin
uppsikt, skall ställa sig till efterrättelse vad i lag och särskilda författningar
är stadgat angående verkställighet av frihetsstraff samt förvaring av
häktade personer; men då ifrågavarande bestämmelse i instruktionen för
fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten allenast har avseende på skärpning,
som verkställes i samband med fängelsestraff eller straffarbete, blir
densamma tillämplig å i militärhäkte verkställt straff endast för den händelse
fängelse eller straffarbete skulle där avtjänas. Däremot kan nämnda
bestämmelse icke utan särskilt stadgande anses tillämplig jämväl på skärpt
arrest eller i samband med sträng arrest ådömd skärpning med hårt nattläger.

Skärpningsmedlet hårt nattläger består, såsom uttrycket angiver, däri
att vederbörande skall vara i fullständig saknad av sängkläder. Därest
arrestant såsom sängplats har tillgång till en i arresten befintlig träbrits,
torde denna skärpningsform innebära ringa fara för hälsan. Om åter
arrestanten nödgas tillbringa natten liggande å golvet, torde skärpningen
icke vara alldeles utan fara för hälsan. Detta gäller särskilt om golvet är
av sten, cement eller annan liknande massa, som är väsentligt hårdare och

136

kallare än trä. I dylikt fall innebär dessutom straffet ett större lidande,
än som därmed torde vara avsett. Även ett trägolv måste anses ohygieniskt
som liggplats med hänsyn till att smuts och damm fylla golvspringorna.

Om det således måste anses synnerligen olämpligt, att det hårda nattlägret
beredes å golvet i arresten, torde å andra sidan det vid ett par truppförband
tillämpade sättet att låta arrestanten få ligga i hängmatta — låt
vara utan sängkläder — icke kunna sägas innebära straffets verkställande
»med hårt nattläger».

Då anledning torde saknas att vid användning av ifrågavarande skärpningsmedel
i samband med arreststraff begagna annan form för verkställighet,
än som finnes föreskriven för skärpning i samband med straffarbete
och fängelsestraff, torde, till förekommande av nyss anmärkta former för
verkställighet av skärpningen vid arreststraff, böra i § 34 militär bestraffningsförordning
införas en med den ovan anförda, i instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten upptagna likartad bestämmelse om beskaffenheten
av det nattläger, som skall förekomma vid skärpt arrest eller
vid i samband med sträng arrest ådömd skärpning genom hårt nattläger.
Den arrestant, varom här är fråga, bör således beredas nattläger å en i arresten
anbragt eller för natten insatt träbrits.

Emellertid torde de förhållanden, under vilka arreststraffet avtjänas,
kunna vara sådana, att träbrits ej finnes att tillgå — straffet kanske avtjänas
under sjöexpedition å fartyg, där arrestlokal ej finnes inredd, eller
under manöver eller andra liknande förhållanden — och torde därför en
föreskrift sådan som den nu ifrågasatta icke böra göras alldeles ovillkorlig.

I § 34 i militär bestraffningsförordning torde således böra införas ett
tilläggsstadgande av innehåll att arrestanten skall, där ej på grund av de
förhållanden, under vilka straffet verkställes, hinder därför möter, erhålla
nattläger å en i arresten anbragt eller för natten insatt träbrits.

Med anledning av bestämmelserna i 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion har jag ansett mig höra anmäla detta ärende
för Eders Kungl. Maj:t för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna
föranleda.» 2

2. Fråga, huruvida för värnpliktig, som enligt lagen den 23 februari

1923 om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1923 års klass
fullgjort första tjänstgöringen tillsammans med sommargruppen
av 1922 års klass, tjänstgöringstiden skulle
förlängas enligt bestämmelsen i § 3 nämnda lag.

Härom avlät militieombudsmannen den 15 maj 1926 följande framställning
till Konungen.

»I en till militieombudsmannen insänd, den 9 april 1926 dagtecknad skrift
har värnpliktige nr 251 53/1923 Göte Ludvig Engelbrekt Ludvigsson anfört:

137

»Vid mönstring inom rullföringsområde 53 år 1922 sökte och erhöll undertecknad
uppskov med värnpliktens fullgörande på grund av lamiljeskäl
(hade min mor, som är änka, att försörja). Vid mönstringen år
1923 voro de ekonomiska omständigheterna så mycket bättre, att jag icke
hade någon anledning att begära ytterligare uppskov utan tvärtom begärde
och erhöll tillstånd att få inrycka med 1922 års klass den 28 maj 1923.
Denna årsklass gjorde sammanlagt sin första tjänstgöring och första repetitionsmöte
med 115 dagar. Fastän jag varit med från första dagen måste
jag stanna kvar ytterligare 5 dagar sedan årsklassen hemförlovats, men har
trots detta icke fått mig tillgodoräknat mer än första tjänstgöringen. Följden
härav har blivit, att när nu årsklassen 1922 fullgjort sin värnplikt sista
året 1925, måste jag fullgöra) ytterligare ett repetitionsmöte i höst 1926.
över detta oförklarliga och orättvisa beslut har jag besvärat mig i alla
instanser, men besvären ha avslagits utan ett ord till förklaring. Med anledning
härav får jag vördsamt hänvända mig till Militieombudsmannen
med en begäran om hjälp, så att jag åtminstone kan få en förklaring över
detta tillsynes så underliga förfarande.»

Vid skriften var fogat ett den 29 juli 1925 dagtecknat meddelande från
befälhavaren för Västerås rullföringsområde nr 53 av innehåll, att en av
Ludvigsson gjord underdånig ansökan att bliva befriad från sista repetitionsövningen
eller att få fullgöra de två sista repetitionsövningarna i en
följd icke kunnat av Eders Kungl. Maj:t bifallas.

Det angående Ludvigsson utfärdade värnpliktskortet, vilket på begäran
tillställdes mig i avskrift av befälhavaren för Västerås rullföringsområde,
innehåller bland andra följande anteckningar: Ludvigsson är född den 26
april 1902 och blev vid inskrivningen år 1923 tilldelad infanteriet såsom
vapenför. Han har vid Västmanlands regemente fullgjort 1. tjänstgöringen
med 120 dagar från och med den 29 maj till och med den 11 oktober 1923,

1. repetitionsövningen med 25 dagar från och med den 11 september till
och med den 5 oktober 1924 samt 2. repetitionsövningen med 25 dagar från
och med den 11 september till och med den 5 oktober 1925.

Över klagomålen infordrades yttrande från befälhavaren för Västerås
rullföringsområde; och anförde denne i skrivelse den 24 april 1926 följande.
Ludvigsson hade erhållit Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd att tjänstgöra tillsammans
med 1922 års klass, ehuru han inskrivits år 1923. Enligt § 3 i lagen
den 23 februari 1923 (nr 23) om ändrad utbildningstid för värnpliktiga
av 1923 års klass skulle hans tjänstgöring därigenom bliva 120 dagar, vilka
dagar han också riktigt fullgjort. Ludvigssons uppfattning, att han fått
kvarstanna 5 dagar för länge vore felaktig.

Vid yttrandet hade fogats Ludvigssons ifrågavarande underdåniga ansökan,
vilken, med vad därå fanns tecknat, är av följande lydelse:

138

»Till Konungen.

Undertecknad, vilken vid mönstring år 1922 sökte och erhöll uppskov med
första tjänstgöring till år 1924, på grund av självtagna förpliktelser mot
min mor, vars enda försörjare jag är, får härmed, då omständigheterna nu
blivit sådana att jag detta år kan undvaras såsom familjeförsörjare, i djupaste
underdånighet anhålla om att få inrycka i tjänstgöring den 28 maj
detta år.

Underdånigst
Göte L. E. Ludvigsson.

Värnpliktig 251 53/1923
Adress: Västanfors.

Tillstyrkes, Västerås den 14 mars 1923.

Underdånigst

M. Adlercreutz.

Inskrivningsbefälhavare.

Då ett bifall till denna framställning skulle innebära, att sökanden
komme att fullgöra 1. tjänstgöringen tillsammans med den årsklass, han
skulle tillhört, därest uppskov med inskrivningen icke skulle behövt förekomma,
finner jag anledning tillstyrka ansökningen.

Stockholm den 15 mars 1923.

Underdånigst

Georg Nyström.

Armélördelningschef.

Bifalles.

Stockholms Slott den 16 mars 1923.

På nådigste befallning.

P. Albin Hansson. /

/ Oscar Nygren.»

Slutligen har på min begäran tillställts mig originalhandlingarna till
Ludvigssons underdåniga ansökan att bliva befriad från sista repetitionsövningen
eller att få fullgöra de två sista repetitionsövningarna i en följd.

Ludvigssons berörda ansökan är dagtecknad den 4 juli 1925 och är av
följande lydelse:

139

»Undertecknad, vilken inmönstrade såsom värnpliktig år 1922, erhöll då
på grund av försörjningsplikt uppskov med tjänstgöringen till 1923 och
hlev även antecknad i denna årsklass. Då emellertid min mor senare fick
en smula bättre ekonomiska villkor och icke hlev så beroende av mitt arbete,
begärde ochi erhöll jag uppskovets återkallande och inryckte i tjänstgöring
med årsklassen 1922, vilken tjänstgöring också antecknats av inskrivningsmyndigheten.
Nu inträffade det emellertid, att jag på grund av
att jag blivit antecknad i årsklassen 1923, ej i likhet med årsklassen 1922
fått tillgodoräkna mig första årets tjänstgöring med 90 dagars rekryt- och
25 dagars repetitionsövning, utan i stället måst tjänstgöra 120 dagar i följd.
Härav följer att jag måste göra en repetitionsövning mera än årsklassen
1922, trots att jag inryckte på samma tid och fullgjort samma dagar som
sagda årsklass. Då vederbörande inskrivningsmyndighet ej funnit sig
kunna göra någon ändring i detta avvita förhållande, får jag härmed i djupaste
underdånighet anhålla om att antingen bliva befriad från den sista
repetitionsövningen, eller, om detta icke kan bifallas, att få fullgöra de två
sista repetitionsövningarna i en följd. Som stöd för denna min anhållan,
får jag anföra, att jag med mitt arbete försörjer min mor, vilket styrkes av
bilagda intyg.»

Å ansökningen hade befälhavaren för Västmanlands inskrivningsområde
tecknat följande:

»Ludvigsson erhöll år 1922 uppskov med inskrivning jäml. § 16:2 v. 1.,
inskrevs år 1923 och erhöll samma år tillstånd av Kungl. Maj :t att fullgöra
tjänstgöring tillsammans med 1922 års klass. Jäml. bestämmelserna i lag
av den 23 februari 1923 (S. F. nr 23/1923 § 3) ökades därför 1. tjänstgöringen
med 30 dagar. Någon rep.-övn. utöver dem som fullgöras av 1922 och 1923
års klass kommer icke av L. att fullgöras. Ansökan avstyrkes.»

Vidare hade å ansökningen tecknats av chefen för V. arméfördelningen:

»Förlängningen av första tjänstgöringen med 30 dagar har sökanden själv
ådragit sig genom sin framställning att få fullgöra första tjänstgöringen
med 1922 års klass, vartill Eders Kungl. Maj:t lämnat nådigt bifall (Dii
nr 701/1923).

Då jag ej finner ömmande skäl förehragta, får jag under hänvisning i
övrigt till inskrivningsbefälhavarens yttrande avstyrka denna ansökan.»

Handlingarna i ärendet giva sålunda vid handen, att Ludvigsson, som är
född den 26 april 1902, vid inskrivningsförrättning inom rullföringsområdet
nr 53 år 1922 erhållit uppskov med inskrivningen av familjeskäl, att
han vid inskrivningsförrättning inom samma rullföringsområde år 1923
blivit inskriven under nr 251 53/1923 och tilldelad infanteriet såsom vapenför,
att han den 16 mars 1923 erhållit nådigt tillstånd att få inrycka till
tjänstgöring den 28 maj samma år, d. v. s. tillsammans med 1922 års klass,
att han vid Västmanlands regemente fullgjort första tjänstgöringen med
120 dagar från och med den 29 maj till och med den 11 oktober 1923, 1. re -

140

petitionsövningen med 25 dagar från och med den 11 september till och med
den 5 oktober 1924 samt 2. repetitionsövningen med 25 dagar från och med
den 11 september till och med den 5 oktober 1925, samt att Eders Kungl.
Maj :t genom beslut den 24 juli 1925 avslagit en av Ludvigsson gjord underdånig
ansökan att antingen bliva befriad från den sista repetitionsövningen
eller, om detta icke kunde bifallas, att få fullgöra de två sista repetitionsövningarna
i en följd.

Enligt lagen den 23 februari 1923 om ändrad utbildningstid för värnpliktiga
av 1923 års klass åligger vapenför värnpliktig av nämnda års klass,
tilldelad fotfolket, att under fredstid för sin utbildning tjänstgöra i sammanlagt
165 dagar, vilken tjänstgöring skall fullgöras med en första tjänstgöring
om 90 dagar, som tager sin början under första eller andra året,
samt med tre repetitions- (regements-) övningar, var och en om 25 dagar,
före utgången av fjärde året.

Ludvigsson har fullgjort första tjänstgöringen med 120 dagar och två
repetitionsövningar, var och en om 25 dagar. Vederbörande myndigheter
hava nämligen ansett, att den Ludvigsson åliggande första tjänstgöringen
skulle jämlikt § 3 i ovannämnda lag ökas med 30 dagar. Enligt berörda
lagrum skall, oavsett vad lagens liuvudstadganden innehålla angående utbildningstidens
längd och fördelning, för vapenföra värnpliktiga, som påbörja
första tjänstgöringen (tjänstgöring i en följd) under första året,
denna ökas med 30 dagar.

Denna lagbestämmelse torde emellertid icke vara tillämplig å Ludvigsson.

Nyssnämnda § 3 i 1923 års provisoriska lag tillkom första gången med avseende
å värnpliktiga av 1920 års klass och har sedermera bibehållits i oförändrad
lydelse i de provisoriska lagarna rörande värnpliktiga av 1921,1922
och 1923 års klasser. I den proposition, som låg till grund för den provisoriska
lagen rörande 1920 års klass, hade dylik bestämmelse icke upptagits.
Bestämmelsen hade föreslagits uti inom riksdagen väckta motioner,
nr 312 i första kammaren och nr 458 i andra kammaren. Motionärerna hade
till stöd för sitt förslag åberopat försvarsrevisionens betänkande i ämnet.
Det i motionen innefattade förslaget sammanföll nämligen i allt med det
av försvarsrevisionen i dess den 4 maj 1920 framlagda betänkande. Enligt
revisionens förslag skulle så stor del av årsklassen, som vore möjligt och
lämpligt, sammandragas till den för utbildningen gynnsammaste delen av
året, d. v. s. under sommaren. Då det emellertid i och för vakt- och vårdtjänstens
upprätthållande ävensom med hänsyn till befälets sysselsättning
m. m. vore nödvändigt att hava vapenföra värnpliktiga i tjänst året om,
måste vissa kontingenter inkallas för fullgörande av första tjänstgöringen
under vinterhalvåret. För att dessa kontingenter skulle kunna erhålla en
någorlunda nöjaktig med sommargruppen jämförlig utbildning, föreslog
revisionen, att första tjänstgöringen (tjänstgöring i en följd) skulle för
vinterkontingenterna ökas med 30 dagar. Mot en sådan förlängning ansåg

141

revisionen att några befogade anmärkningar icke rimligen kunde framställas.
För alla sådana värnpliktiga, exempelvis jordbruksarbetare och
vissa säsongarbetare, vilka hade sin mest inkomstbringande sysselsättning
förlagd till sommarhalvåret, måste det givetvis innebära en bestämd fördel
att få fullgöra första tjänstgöringen under vintern, även om tjänstgöringstiden
därigenom skulle bliva något förlängd. Kevisionen hyste också den
bestämda uppfattningen, att de värnpliktiga skulle i tillräckligt antal frivilligt
anmäla sig för fullgörande av den längre tjänstgöring, varom här
vore fråga.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att då i § 3 i 1923 års lag föreskrives,
att för värnpliktiga, som påbörja första tjänstgöringen »under första
året», denna skall ökas med 30 dagar, härmed avses, att dylik förlängning
skall äga rum för den grupp av årsklassen, som fullgör första tjänstgöringen
under vinterhalvåret och som börjar denna under årsklassens första
år. Det i berörda lagrum förekommande uttrycket »första året» innebär
således icke — såsom de militära myndigheterna tydligen ansett — det
första året för den enskilde värnpliktige, d. v. s. det år, under vilket han inskrivits,
utan årsklassens första tjänstgöringsår. En dylik med motiven
överensstämmande tolkning av ifrågavarande lagrum motsäges icke på något
sätt av lagrummets ordalydelse eller övriga stadganden i lagen utan
bestyrkes tvärtom av huvudstadgandet i § 1, där föreskriften om första
tjänstgöringens början »under första eller andra året» närmast ansluter sig
just till värnpliktiga av viss klass.

Det tillstånd att inrycka till tjänstgöring den 28 maj 1923, som av Eders
Kungl. Maj:t meddelades Ludvigsson, innebar, att Ludvigsson kom att fullgöra
första tjänstgöringen tillsammans med de värnpliktiga av 1922 års
klass, som påbörjade sin tjänstgöring under andra året (sommargruppen).
Någon förlängning av första tjänstgöringen för Ludvigsson hade därför
icke bort ifrågakomma, vadan sammanlagda tjänstgöringstiden för honom
bort bliva 165 dagar. Ludvigsson, som tjänstgjort för sin utbildning i tillhopa
170 dagar, har sålunda fullgjort tjänstgöring under fem dagar längre
än lagligen bort ifrågakomma.

Jag anser sålunda rättvisa och billighet kräva, att Ludvigsson kommer i
åtnjutande av befrielse från sista årets repetitionsövning. Då emellertid de
militära myndigheterna härutinnan synas hysa en motsatt uppfattning,
har jag med stöd av den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion ansett mig böra anmäla detta ärende för Eders Kungl. Maj:t
till det avseende, Eders Kungl. Maj :t i nåder må finna framställningen
föranleda.»

* *

Genom nådigt brev den 4 juni 1926 fann Kungl. Maj:t gott befria Ludvigsson
från fullgörande av återstående repetitionsövning.

142

3. Fråga angående tolkning av vissa övergångsbestämmelser
till värnpliktslagen den 12 juni 1925.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 30 april 1926 en skrivelse
till Konungen av följande innehåll:

»I värnpliktslagen den 12 juni 1925 meddelas följande bestämmelser om
lagens ikraftträdande:

§ 51.

Denna lag skall tillämpas från och med den 1 januari 1926, från och med
vilken dag såväl värnpliktslagen den 17 september 1914 (nr 202) med däri sedermera
gjorda ändringar och tillägg som lagen den 22 juni 1920 (nr 372) om
ändrad utbildningstid iör värnpliktiga av 1920 års klass, lagen den 2 juni
1921 (nr 291) om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1921 års klass,
lagen den 31 mars 1922 (nr 141) om ändrad utbildningstid för värnpliktiga
av 1922 års klass, lagen den 23 februari 1923 (nr 23) om ändrad utbildningstid
för värnpliktiga av 1923 års klass och lagen den 22 februari 1924 (nr 12)
om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1924 års klass upphöra att
gälla; skolande dock vad nedan stadgas om undantag från bestämmelsen i
denna § lända till efterrättelse.

§ 52.

I fråga om tjänstgöringsskyldigheten i beväringen under fredstid för
värnpliktiga, inskrivna före år 1926, gälle vad i nämnda hänseende uti särskild
lag stadgas för värnpliktiga av 1925 års klass, dock att

a) för vapenföra värnpliktiga, tilldelade rytteriet, fältartilleriet, positionsartilleriet
samt fästningsartilleriet a Karlsborg, föreskriven repetitionsövning
skall från och med år 1927 hava en varaktighet av trettio
dagar;

_ b) värnpliktiga, tilldelade marinen i allmän tjänst, sjötjänst eller stationstjänst,
vilka fullgjort tjänstgöring för sin utbildning, värnpliktiga i
allmän tjänst eller sjötjänst i minst nittio dagar och värnpliktiga i stationstjänst
i minst trettio dagar, må, på sätt Konungen närmare förordnar,
helt eller delvis befrias från återstående under år 1926 dem åliggande
tjänstgöringsskyldighet i beväringen under fredstid; samt

c) beträffande värnpliktig, som till följd av laga förfall, beviljat uppskov
eller uteblivande utan laga förfall icke börjat fullgöra honom åliggande
första tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd senast å tid, som i sådant
avseende stadgas för värnpliktiga av 1925 års klass, denna lag skall
tillämpas jämväl såvitt avser tjänstgöringsskyldigheten i beväringen under
fredstid, därvid beträffande icke vapenför värnpliktig skall gälla vad som
i samma lag stadgas rörande till ersättningsreserven uttagen värnpliktig.’

143

För värnpliktiga, som inskrivits före år 1926, torde dessa bestämmelser
innebära, att i fråga om tjänstgöringsskyldigheten i beväringen under
fredstid skall gälla vad därom stadgas i särskild lag för värnpliktiga av
1925 års klass, men att i övrigt den nya lagen skall äga tillämpning.

Det har kommit till min kännedom att vissa inskrivningsnämnder, under
förmenande att uttrycket ''tjänstgöringsskyldigheten i beväringen under
fredstid’ skulle innefatta icke blott frågan om tjänstgöringstidens
längd utan även frågor om t. ex. uppskov och frikallelse, bedömt frågor av
sistnämnda art icke efter den nya lagen utan enligt stadgandena i 1914 års
värnpliktslag.

En dylik tolkning av ifrågavarande övergångsbestämmelser är uppenbarligen
oriktig, vilket med önskvärd tydlighet torde framgå av den lag,
till vilken hänvisning sker i 52 §. Denna lag (lagen den 20 februari 1925
[nr 40] om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1925 års klass) innehåller
endast bestämmelser om utbildningstiden för de värnpliktiga, densamma
avser, och icke, vare sig direkt eller genom någon hänvisning till
annan lag, några bestämmelser om grunderna för uppskov, frikallelse eller
dylikt.

Huruvida i sistberörda ämnen den nya lagen eller 1914 års lag skall tilllämpas
är av väsentlig betydelse med hänsyn särskilt till de ändrade grunder
för frikallelse, som den nya värnpliktslagen innehåller. I detta hänseende
må särskilt framhållas, att värnpliktig, som, utan att vara oduglig
till krigstjänst, likväl icke är vapenför, enligt den nya lagen skall frikallas
men enligt 1914 års lag skulle vara skyldig fullgöra viss tjänstgöring, samt
att den värnpliktige, av vars arbete vissa angivna anhöriga till honom för
sitt uppehälle äro väsentligt beroende, enligt den nya lagen omedelbart
skall frikallas, under det att enligt 1914 års lag detta kan ske först om dylik
anledning förefinnes ännu fyra år efter det den värnpliktige erhållit
uppskov.

Under framhållande av att inskrivningsrevisionerna, vilka icke blott
hava att pröva över inskrivningsnämnds beslut anförda besvär utan även
verkställa rättelse beträffande sådana av inskrivningsnämnd begångna
misstag, som kommit till revisionernas kännedom, i allmänhet ännu icke
torde hava avslutat sina arbeten, har jag härmed velat bringa ovannämnda
förhållande till Eders Kungl. Maj:ts kännedom för den åtgärd, som Eders
Kungl. Maj:t kan finna lämplig.»

* *

Genom nådigt brev den 7 maj 1926 förordnade Kungl. Maj:t, att avskrift
av militieombudsmannens ifrågavarande skrivelse skulle tillställas ordförandena
i samtliga inskrivningsrevisioner ävensom befälhavarna för
samtliga inskrivningsområden.

144

4. Fråga angående tjänstgöringstiden för värnpliktiga studenter och
likställda, som inskrivits före år 1926 såsom icke vapenföra men på
grund av laga förfall, beviljat uppskov eller uteblivande utan laga
förfall icke börjat fullgöra dem åliggande första tjänstgöring eller
tjänstgöring i en följd senast å tid, som i sådant avseende
stadgas för värnpliktiga av 1925 års klass.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 9 oktober 1926 till Konungen
en framställning av följande lydelse.

»Uti en till mig den 6 juli 1926 inkommen skrift har värnpliktige studenten
nr 586 40/1922 John Stenman anfört följande.

Stenman hade år 1922 inskrivits såsom värnpliktig student samt därvid
förklarats icke vapenför och senare tilldelats Norrlands trängkår (T.3) såsom
läkarbiträde. Av studieskäl hade Stenman ända till år 1926 erhållit
uppskov med inryckning till tjänstgöring. Efter att under år 1926 hava
erhållit order om fredstjänstgöring hade Stenman inställt sig vid T.3 och
tjänstgjorde nu på trängens studentkompani vid Göta trängkår (T.2).
Stenman hade erhållit besked att han hade att fullgöra tjänstgöring i sammanlagt
260 dagar, fördelade å två perioder. Då stadgandet i § 52 c) av
1925 års värnpliktslag enligt Stenmans mening stode i skarp motsats till
det besked han erhållit angående sin tjänstgöring, anhölle Stenman, att
militieombudsmannen måtte vidtaga sådana åtgärder, att hans värnpliktstjänstgöring
bragtes till överensstämmelse med nyssnämnda stadgande i
värnpliktslagen.

Tjänstförrättande befälhavaren för Kristinehamns rullföringsområde nr
401 har i ett över Stenmans skrift den 20 juli 1926 avgivet yttrande anfört
bland annat. Såsom framginge av bifogat utdrag av det angående Stenman
utfärdade värnpliktskort, hade denne av inskrivningsrevisionen tilldelats
trängen i egentlig sjukvårdstjänst såsom läkarbiträde vid T.3 och hade i
denna egenskap inbeordrats till första tjänstgöring om 112 dagar. Av Stenman
åberopade § 52 c) i 1925 års värnpliktslag, jämförd med § 155 i gällande
inskrivningsförordning samt generalorder nr 869/1926, syntes giva
vid handen, att Stenman vore skyldig fullgöra 260 dagars tjänstgöring,
vartill han även, jämlikt i kommandoväg därom lämnade bestämmelser,
antagligen torde bliva inbeordrad.

I avgivna påminnelser har Stenman anfört bland annat, att han ansåge
den tolkning av värnpliktslagens övergångsbestämmelser, varpå tjänstförrättande
rullföringsbelälhavaren stödde sin åsikt om Stenmans tjänstgöringsskyldighet,
oriktig, och att han önskade få fastslaget, att hans tjänstgöring
jämlikt nämnda bestämmelser skulle omfatta högst 140 dagar.

Med ''anledning av vad sålunda förekommit avlät jag den 13 nästlidne
september skrivelser till befälhavarna för samtliga rullförings -

145

områden, däri jag hemställde om upplysning, huruvida inom rullföringsområdet
förekommit inkallelse till tjänstgöring under år 1926
av värnpliktiga studenter, som inskrivits före år 1926 såsom icke vapenföra,
och som på grund av laga förfall, beviljat uppskov eller
uteblivande utan laga förfall icke börjat fullgöra dem åliggande första
tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd senast å tid, som i sådant avseende
stadgades för värnpliktiga av 1925 års klass, och, om så vore fallet,
huruvida vederbörande inkallats till linjetjänst eller till tjänstgöring i ersättningsreserven.

Såsom svar härå hava befälhavarna för rullföringsområdena nr 1—5,
12—14, 16—19, 21, 23, 25, 27, 29, 35, 39, 41—44, 48—52, 54—58, 63—66, 68, 70,
71 samt 74—78 meddelat, att någon inkallelse till tjänstgöring under år
1926 av i skrivelsen omnämnda värnpliktiga icke förekommit inom rullföringsområdet.

Såmma upplysning har lämnats av befälhavarna för rullföringsområdena
nr 9, 10,15, 20, 30 och 47. Dessa rullföringsbefälhavare hava därjämte
meddelat sin uppfattning rörande tolkningen av ifrågavarande bestämmelser.

Sålunda har befälhavaren för Varbergs rullföringsområde nr 9 yttrat,
att enligt § 155 inskrivningsförordningen de värnpliktiga, varom här är
fråga, skola uttagas till linjetjänst, även om de varit inskrivna såsom icke
vapenföra och åtnjutit uppskov.

Befälhavaren för Kristianstads rullföringsområde nr 10 har åter ansett
inkallelse av en icke vapenför till linjetjänst utesluten, då dylik tjänst förutsatte
högsta grad av vapenförhet, varför rullföringsbefälhavaren i fall
som det förevarande skulle hava med stöd av § 52 c) i nya värnpliktslagen
inkallat den värnpliktige till 140 dagars tjänst i ersättningsreserven.

Jämväl befälhavaren för Växjö rullföringsområde nr 15 har förklarat,
att han, därest omskrivet förhållande skulle inträffa, skulle jämlikt § 52 c)
i nya värnpliktslagen inkallat den värnpliktige till ersättningsreserven.

Befälhavaren för Jönköpings rullföringsområde nr 20 har framhållit såsom
sin åsikt, att en dylik värnpliktig skulle fullgöra sin tjänstgöring i
linjetjänst och uttalat önskvärdheten av att § 52 c) i nya värnpliktslagen
bleve förtydligad.

Befälhavaren för Uddevalla rullföringsområde nr 30 har anfört följande.
I>å i § 52 c) värnpliktslagen icke gjordes något undantag för studenter, syntes
det rullföringsbefälhavaren som om för sådana icke vapenföra borde
gälla vad för ersättningsreserven vore stadgat, eller tjänstgöring i 140
dagar.

Befälhavaren för Norrtälje rullföringsområde nr 47 framhåller såsom sin
åsikt, att icke vapenföra »studenter och likställda», som icke börjat fullgöra
dem åliggande första tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd, skola
hänföras till årsgruppen 1926 i linjetjänst med 260 dagars tjänstgöring och
således ej till ersättningsreserven.

10 — Militieombudsmannens ämbetsbcrättehe.

146

Jämväl befälhavarna för rullföringsområdena nr 31, 34, 61, 67 och 69
hava meddelat, att inkallelse icke hittills förekommit, men att sådan vore
avsedd att äga rum under innevarande eller nästföljande år.

Så har befälhavaren för Borås rullföringsområde nr 31 anfört, att en dylik
värnpliktig komme att under år 1927 inkallas för att jämlikt § 52 c)
värnpliktslagen fullgöra 140 dagars tjänstgöring.

Befälhavaren för Vänersborgs rullföringsområde nr 34 har meddelat, att
inom området funnes tre icke vapenföra tillhörande klass B, inskrivna
före år 1926, vilka samtliga erhållit uppskov med tjänstgöringen till år 1927.

Befälhavaren för Bollnäs rullföringsområde nr 61 har anfört följande..
Inom rulliöringsområdet funnes rullförd en icke vapenför student, vilken
vore tilldelad fältartilleriet som artilleritekniker. Denne hade av inskrivningsnämnden
erhållit uppskov med första tjänstgöringen år 1926 och
skulle således inkallas till tjänstgöring år 1927. Rullföringsbefälhavaren
ansåge, att föreskrifterna i § 52 c) i den nya värnpliktslagen knappast borde
vara tillämplig å icke vapenföra studenter dels på grund av bestämmelsen
i § 27 l.B. samma lag dels ock på grund av bestämmelserna i § 34 mom. 3.a)
och mom. 5 i den nya inskrivningsförordningen. Ifrågavarande värnpliktige
skulle såsom tillhörande 1925 års klass hava fullgjort 275 dagars tjänstgöring.
Om han skulle fullgöra sin tjänstgöring i ersättningsreserven,
skulle detta innebära en minskning med 135 dagar, i det närmaste hälften,
annars en minskning av 15 dagar. För övriga icke vapenföra värnpliktiga
bleve minskningen 25 dagar. Rullföringsbefälhavaren hemställde därför
om föreskrift, huruvida den ifrågavarande värnpliktige skulle inkallas till
linjetjänst eller till tjänstgöring i ersättningsreserven.

Befälhavaren för Sollefteå rullföringsområde nr 67 har meddelat, att
inom området funnes tre under år 1925 inskrivna icke vapenföra studenter,
av vilka två på grund av uppskov icke inkallats och den tredje, som vore
överförd, skulle inkallas den 30 december 1926.

Befälhavaren för Umeå södra rullföringsområde nr 69 har anfört följande.
Å restrulla funnes en värnpliktig av ifrågavarande kategori, tilldelad
trängen i sjukvårdstjänst såsom icke vapenfört läkarbiträde, vilken
hade uppskov till år 1927. Rullföringsbefälhavaren ansåge sig på grund
av bestämmelsen i § 52 c) värnpliktslagen tvingad att beordra denne värnpliktige
till tjänstgöring i 140 dagar. Det läge minst sagt en stor orättvisa
i att en studentvärnpliktig, som exempelvis genom olaglig frånvaro (hållit
sig undan) från inryckning år 1925 skulle få som belöning tjänstgöringstiden
minskad från 275 (eventuellt 260) dagar till 140, ett förbiseende som
tarvade ändring.

Inkallelse av nu ifrågavarande värnpliktiga till tjänstgöring under innevarande
år har enligt uppgift förekommit inom rulllöringsområdena nr
6—8, 11, 22, 24, 26, 28, 32, 33, 36—38, 45, 46, 53, 59, 60, 62, 72 och 73.

Befälhavaren för Hälsingborgs rullföringsområde nr 6 har anfört följande.
Inom ru 11 föringsområdet hade eu icke vapenför student, tilldelad

147

A. 1 såsom artilleritekniker, inkallats, jämlikt generalorder den 11 maj 1926,
nr 717, 1:3, den 1 december 1926 i linjetjänst vid nämnda regemente med
tjänstgöringsskyldighet i 260 dagar. Till stöd för denna åtgärd ville rullföringsbefälhavaren
anföra följande. I fråga om tjänstgöringsskyldigheten
under fredstid föreskreves i den nya värnpliktslagen § 52 c), att beträffande
icke vapenför värnpliktig skulle gälla vad i samma lag stadgades rörande
till ersättningsreserven uttagen värnpliktig. För sådan värnpliktig stadgades
också i samma lag § 24: 3, att han skulle överföras till linjetjänst, om
vid tjänstgöringens påbörjande sådant förhållande förelåge, att han A-ore
att hänföra till de i samma § mom. 1 a) omförmälda värnpliktige. Nu hade
i det ifrågavarande fallet sådant förhållande förelegat ända sedan inskrivningen,
på grund varav inskrivningsrevisionen fastställt den värnpliktiges
tilldelning till specialtjänst vid visst truppförband; och han torde därför
vara underkastad bestämmelserna i åberopade §24:3 samt i följd däraA^
skyldig till tjänstgöring i 260 dagar. Denna tolkning av de åberopade lagrummen
syntes också vinna stöd i generalorder den 11 maj 1926, nr 717, som
började sålunda: »Kungl. Maj:t har---i nåder befallt, att följande be stämmelser

skola försöksvis lända till efterrättelse för de artilleriet tilldelade
studenter och likställda---, som inrycka till första tjänstgöring

år 1926.» Här gjordes nämligen intet undantag för icke vapenföra studenter.

Befälhavaren för Engelholms rullföringsområde nr 7 har meddelat, att
ett expeditionsbiträde den 30 juni 1926 inkallats till tjänstgöring vid I.
arméfördelningens stabsexpedition i Hälsingborg. Denne hade inkallats
till tjänstgöring i ersättningsreserven jämlikt bestämmelsen i § 52 c) i nya
värnpliktslagen.

Befälhavaren för Halmstads rullföringsområde nr 8 har meddelat, att en
värnpliktig icke vapenför student,, som inskrivits år 1922 och tilldelats
Ing. 4 samt beviljats uppskov åren 1922—1925 och på grund härav blivit
överförd till årsgruppen 1926, under år 1926 inkallats jämlikt \7ad i § 155
inskrivningsförordningen föreskrives för till linjetjänst uttagen värnpliktig,
för fullgörande av i § 27 l.B. nya värnpliktslagen föreskriven tjänstgöring
i 260 dagar.

Befälhavaren för Karlshamns rullföringsområde nr 11 har anfört, att en
icke vapenför student, som inskrivits år 1922 men på grund av uppskov
överförts till 1926 års klass, inkallats den 15 juni 1926 till tjänstgöring i
specialtjänst i 260 dagar.

Befälhavaren för Vimmerhy rullföringsområde nr 22 har anfört följande.
Inom rullföringsområdet funnes dels en icke vapenför värnpliktig student,
tilldelad A.l såsom artilleritekniker, vilken inskri\Tits år 1925 och efter
samma år erhållet uppskov blivit inkallad till tjänstgöring i en följd enligt
generalorder nr 717/1926 mom. 3 med inryckning den 15 juni 1926 dels ock
en värnpliktig student, tilldelad T.6, vilken inskrivits år 1922, erhållit
uppskov åren 1922—1925, men vid inskrivningsförrättningarna inneva -

148

rande år efter läkarundersökning blivit omförd från vapenför befälselev
till vapenför endast i viss befattning, C-grupp (C.l) samt inryckt till första
tjänstgöring vid T.2 den 15 juni 1926 enligt generalorder nr 721/1926. Då
äldre formulär för avlämningsbandlingarna använts för dessa båda värnpliktiga,
hade för truppförbanden ej angivits, att de blivit inkallade till
linjetjänst, men framginge detta av §§ 32 mom. 1, 34 mom. 3 a) samt 155 nya
inskrivningsförordningen. För båda hade sannolikt i inkallelseordern
tjänstgöringstidens längd blivit meddelad. Båda hade muntligen blivit
underrättade därom.

Befälhavaren för Motala rullföringsområde nr 24 har meddelat, att vid
rullföringsområdet förekommit blott ett fall, då en värnpliktig student, som
inskrivits år 1925 såsom icke vapenför och erhållit uppskov med tjänstgöring
till år 1926, inkallats till tjänstgöring sistnämnda år. Rullföringsbefälliavaren
hade i enlighet med § 155 inskrivningsförordningen ansett, att
ifrågavarande värnpliktige borde inkallas till tjänstgöring enligt § 27 l.B
värnpliktslagen. Den ifrågavarande värnpliktige hade emellertid blivit
efter 24 dagars tjänstgöring hemför lovad enligt § 123: 2 inskrivningsförordningen.

Befälhavaren för Norrköpings östra rullföringsområde nr 26 har meddelat,
att från rullföringsområdet vore under år 1926 en värnpliktig student
inkallad den 15 juni till 260 dagars tjänstgöring i en följd och sålunda
betraktad såsom likställd med till linjetjänst uttagna jämlikt § 155 inskrivningsförordningen.
Ifrågavarande värnpliktige vore inskriven år 1924 såsom
icke vapenför, hade erhållit uppskov med tjänstgöring i en följd år
1925, hade först tilldelats A.l såsom artilleritekniker, men sedermera enligt
Kungl. Majrts resolution den 2 juli 1926 överförts till infanteriet och tilldelats
1.5 såsom expeditionsbiträde.

Befälhavaren för Göteborgs stadsrullföringsområde nr 28 har yttrat. Av
inom rullföringsområdet rullförda värnpliktiga studenter hade tre stycken
under år 1926 inbeordrats till tjänstgöring i linjetjänst. Av dessa vore en
läkarbiträde och tilldelad T.2 i egentlig sjukvårdstjänst samt inbeordrad
till 112 dagars tjänstgöring jämlikt generalorder nr 707/1926. De två övriga
vore inbeordrade till 260 dagars tjänstgöring jämlikt generalorder
nr 869/1926.

Befälhavaren för Göteborgs södra rullföringsområde nr 32 har anfört. En
inkallelse av ifrågavarande art hade förekommit, i det att en värnpliktig
inkallats jämlikt generalorder nr 707/1926 med inryckning vid T.6 den 15
juni 1926 till 112 dagars linjetjänst.

Befälhavaren för Skara rullföringsområde nr 33 har meddelat, att en år
1922 såsom icke vapenför inskriven värnpliktig student, tilldelad T.2 för utbildning
såsom adjutant vid sjukvårdsformation, blivit jämlikt generalorder
nr 707/1926 inkallad år 1926 till fullgörande av del av första tjänstgöring för
utbildning i specialtjänst. På grund av beviljat uppskov med tjänstgö -

149

ringens fullgörande tillhörde ifrågavarande värnpliktige årsgrupp motsvarande
årsklass 1926.

Befälhavaren för Falköpings rullföringsområde nr 36 har meddelat, att
två dylika värnpliktiga blivit under året inkallade till tjänstgöring. De
vore ej inkallade vare sig till linjetjänst eller till ersättningsreserven utan
såsom icke vapenföra till 165 dagars tjänstgöring vid 1.9, respektive den 1
september och den 10 september, enligt värnpliktslagen § 52 första stycket,
således å tid, som i detta avseende stadgades för värnpliktiga av 1925 års
klass. Dylika värnpliktiga, som skulle påbörja sin tjänstgöring efter den
1 januari 1927, skulle enligt rullföringsbefälhavarens mening inkallas jämlikt
värnpliktslagen § 52 c) till 140 dagars tjänstgöring, d. v. s. under tid,
som i samma lag stadgades för till ersättningsreserven uttagen värnpliktig.
Nämnda paragraf undantoge ej icke vapenföra studenter och likställda,
varför dessa enligt rullföringsbefälhavarens mening ej lagligen
kunde inkallas till tjänstgöring varken till linjetjänst eller i ersättningsreserven.

Av vid yttrandet fogade värnpliktskort har jag inhämtat, att nyssnämnda
två värnpliktiga icke tillhört kategorien studenter och likställda,
men att detta förhållande sedermera inträtt och att de på grund härav jämlikt
§ 123:5 inskrivningsförordningen blivit hemförlovade.

Befälhavaren för Skövde rullföringsområde nr 37 har meddelat, att inom
rullföringsområdet funnes två stycken icke vapenföra studenter inskrivna
före år 1926, vilka båda inkallats till 260 dagars tjänstgöring. Båda hade
av studieskäl haft uppskov och med anledning därav tillhörde de nu årsgruppen
1926 inom B-klassen. Enär ersättningsreserv ej funnes för studenter,
hade båda överförts till specialtjänst och fullgjorde nu i enlighet
därmed sin tjänstgöring med stöd av § 27 l.B. värnpliktslagen, § 155 inskrivningsförordningen
samt generalorder nr 869/1926 och nr 1054/1926.

Befälhavaren för Mariestads rullföringsområde nr 38 har anfört följande.
En student av ifrågavarande kategori hade inkallats till linjetjänst den 21
juni 1926. Inkallelsen grundade sig på följande uppfattning. § 52 c) nya
värnpliktslagen måste efter ordalydelsen även omfatta studenter och likställda,
men genom § 155 i nya inskrivningsförordningen hade Kungl.
Maj:t tydligen velat bestämma, att alla studenter och likställda, för vilka
nämnda förordning gällde (d. v. s. år 1926 inskrivna1 och till årsgrupp 1926
omförda), skulle anses vara uttagna till linjetjänst. Att Kungl. Maj:t avsåge,
att även tjänstgöringen skulle av dem fullgöras i linjetjänst, syntes
framgå därav, att kungl. brev och generalorder, vilka lämnade föreskrifter
rörande ifrågavarande värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden, endast talade
om linjetjänst (260 dagar). Sålunda nämnde kungl. brevet den 12
mars 1926 vid bestämmande av tjänstgöringens uppdelning för läkare m. fl.
ej något om, att till årsgruppen 1926 skulle finnas dylika värnpliktiga med
tjänstgöringsskyldighet i ersättningsreserven (140 dagar), ej heller t. ex.
generalorder nr 717/1926 i fråga om artillerimätares tjänstgöring, utan sa -

150

des i mom. 2, att utbildningen utgjorde 260 dagar (= linjetjänst) och, utan
att undantag gjordes lör »icke vapenföra», som genom omföring kommit i
årsgruppen 1926. Finge man därför ej anse, att alla till årsgrupp 1926 hörande
studenter och likställda skulle göra linjetjänst, utan såsom icke vapenföra
inskrivna eller överförda skulle fullgöra åliggande tjänstgöring i
ersättningsreserven, då syntes här anförda m. fl., av Kungl. Maj:t utfärdade
föreskrifter ofullständiga och missvisande.

Befälhavaren för Stockholms stadsrullföringsområde nr 45 har meddelat
följande. Från rullföringsområdet hade åtta icke vapenföra studenter
(expeditionsbiträden), som inskrivits före år 1926, inkallats till tjänstgöring
med den årsgrupp, som motsvarade årsklassen 1926. Då inom denna årsgrupp
ej förekomme någon kategori »icke vapenföra», utan de värnpliktiga,
som enligt förut gällande bestämmelser hänförts dit, numera uttoges för
utbildning i specialtjänst, hade ovan nämnda åtta expeditionsbiträden inkallats
till linjetjänst för utbildning i specialtjänst under sammanlagt, 260
dagar.

Befälhavaren för Stockholms lantrullföringsområde nr 46 har anfört följande.
Under år 1926 hade endast en värnpliktig av ifrågavarande kategori
inkallats. Detta hade skett på grund av IV. arméfördelningens order
nr 1050/1926 och Stockholms inskrivningsområdes expeditionsskrivelse nr
1281/1926 ävensom till denna senare per telefon gjort tillägg, att inkallalsen
avsåge viss värnpliktig, såsom expeditionsbiträde vid lantförsvarefs kommandoexpedition
med inryckning den 16 augusti 1926, för fullgörande av
275 dagar (linjetjänst). Av ifrågavarande värnpliktskategori funnes för
närvarande inom rullföringsområdet rullförda nio värnpliktiga, vilka under
utbildningsåret 1927—1928 vore tjänstgöringsskyldiga. Då bestämmelserna
i § 52: 2 värnpliktslagen syntes rullföringsbefälhavaren icke förenliga
med vad som stadgades i Kungl. Maj:ts kungörelse den 22 januari 1926
angående läkarundersökning av värnpliktiga, hade rullföringsbefälhavaren
haft för avsikt att underställa Kungl. Maj:ts prövning, huruvida dessa nio
skulle inkallas till linjetjänst eller tjänstgöring i ersättningsreserven. Samtliga
dessa nio hade år 1926 erhållit uppskov till utbildningsåret 1927—1928.
Emellertid torde frågan om deras tjänstgöring komma att avgöras genom
inskrivningsbefälhavarens och arméfördelningschefens åtgärder, sedan den
17 september 1926 uppgifter angående dem begärts av Stockholms inskrivningsexpedition
för uppgörande av från IV. arméfördelningens statsexpedition
infordrat förslag till plan för inkallelse av arkiv- och expeditionsbiträden.

Befälhavaren för Västerås rullföringsområde nr 53 har anfört följande.
Inom rullföringsområdet hade två icke vapenföra studenter inkallats till
tjänstgöring under år 1926. Den ene, som var icke vapenför artillerimätare,
hade omedelbart efter inryckningen återkommit med läkarbetyg att
han var oduglig till krigstjänst och därför skulle frikallas år 1927. Den andre,
som var icke vapenfört läkarbiträde och tilldelad trängen i egentlig sjuk -

151

vårdstjänst, hade inkallats till T.l i enlighet med generalorder nr 707/1926
och nr 869/1926. Enär rulllöringsbeiälliavaren ej varit fullt övertygad om att
den sistnämnde värnpliktige skulle inkallas efter dessa generalorder, hade
han tillskrivit inskrivningshefälhavaren, vilken svarat med att återsända
rullföringsbefälhavarens skrivelse med därå gjorda anteckningar i marginalen.

Berörda skrivelse var i nu ifrågavarande del av följande lydelse: »Skola
de icke vapenföra studenter av äldre årsklassen, som förut haft uppskov
med sin tjänstgöring, och nu tillhöra 1926 åldersklass, anses lika med studenter
i special tjänst och inrycka med de vapenföra studenterna? Här finnes
en, icke vapenför artillerimätare, vid A.l och en, icke vapenför lakarbiträde,
vid T.l.»

Den av inskrivningshefälhavaren i marginalen gjorda anteckningen var
av följande lydelse: »V.L. § 52 c) och I.F. § 153 och § 155, generalorder
717/1926, generalorder 707/1926, generalorder 656/1926.»

Befälhavaren för Mora rullföringsområde nr 59 har åberopat eu av honom
till chefen för lantförsvarets kommandoexpedition den 22 april 1926
avlåten skrivelse, utvisande att nämnde befälhavare i förmågo av bestämmelserna
i § 52 c) V.L. och §§ 155 och 87 mom. 5 I.F. överfört till linjetjänst
och till kategorien studenter och likställda i specialtjänst viss icke vapenför
värnpliktig, som vore elev i IV ringen och väntades avlägga studentexamen
våren 1926.

Därjämte anförde nämnde rullf örings befälhavare följande. Rullf Öl ingsbefälhavaren
ville fästa uppmärksamheten på, att alla i kategorien studenter
och likställda skulle föras i linjetjänst. Dessa delades dock i tvenne
grupper i hälsoavseende, vilka bestämdes av läkaren vid läkarundersökningen.
Den ena gruppen vore: Duglig till krigstjänst i vapentjänst, den
andra gruppen vore: Duglig till krigstjänst endast i viss befattning. Den
sistnämnda gruppen motsvarade de förutvarande icke vapenföra och uttoges
till specialtjänst. Till specialtjänst hänfördes: arkivbiträde, expeditionsbiträde,
artillerimätare och tekniker, värnpliktig i intendenturbefattning,
adjutanter vid sjukvårdsformation m. fl. ävensom läkare, tandläkare,
veterinärer, apotekare och ingenjörer, vilka fem sista tjänstegrenar kunde
vara såväl sådana, som vore dugliga i vapentjänst, som sådana, som vore
dugliga endast i viss befattning. Övriga, som vore dugliga i vapentjänst,
utbildades uti befälstjänst.

I en senare skrivelse anförde samme rullföringsbefälhavare. Bestämmelsen
i § 52-c) värnpliktslagen att för icke vapenföra värnpliktiga, inskrivna
före 1926, skulle gälla vad som i 1925 års värnpliktslag vore stadgat för ersättningsreserven,
kompletterades av § 24: 3 vämpliktslngen och § 155 inskrivningsförordningen
beträffande studenter och likställda. Vidare ville
rullföringsbefälhavaren påpeka, att följande paragrafer i värnpliktslagen
berörde studenter och likställda: §§ 6: 2, 19:1 g (de, som uttoges för utbildning
till plutonchef), 24: 3, 27:1 B, C och D, 52 c m. fl. och i inskrivnings -

152

förordningen §§ 2, 22 b, 87: 5, 88, 105:1 f och 3, 108, 110, 123: 5 och 155 m. fl.
Som synfes av § 24: 3 värnpliktslagen och § 155 inskrivningsförordningen
skulle alla studenter och likställda, vilka bildade klass B, tillhöra linjetjänst
och ingen ersättningsreserven. Alla hittillsvarande icke vapenföra
av B-klass tillhörde också linjetjänst från och med 1926 års början, andra
icke vapenföra tillhörde ersättningsreserven. Men den, som inskrivits 1926
eller senare och befunnits icke vapenför, befriades från tjänstgöring under
fredstid, vilken allmänbildning eller levnadsställning han än innehade
(§ 4: 2 a värnpliktslagen). Afl alla B-kiassare fördes i linjetjänst inverkade
rakt icke på den tjänstgöring, vartill de användes, när B-klassarna delades
i tvenne olika grupper: Dugliga i vapentjänst (befälstjänst) och dugliga
endast i viss befattning (specialtjänst): lika med förutvarande icke vapenföra
B-klassare. Att man ville hava alla B-klassare i linjetjänst torde bero
på önskan att kunna uttaga lika tjänstgöringstid för alla, nämligen 260 dagar.
Såsom bekant gjorde ersättningsreserven högst 140 dagars tjänstgöring
och detta endast som handräckningstjänst. Dessutom inkallades de
till ersättningsreserven hörande endast till ett visst av riksdagen fastställt
antal, d. v. s. endast ett av riksdagen fastställt antal handräckningsdagar
finge av ersättningsreserven uttagas, vilket gjorde, att en del av ersättningsreserven
allt beroende på antalet -— ginge helt eller delvis fria från tjänstgöring
under fredstid. Dessutom ville man vid mobilisering inkalla alla Bklassare
med detsamma, ty man behövde dem alla, icke minst dem, som
tjänstgjorde . r viss befattning såsom expeditionsbiträden, krigskassörer,
adjutanter vid fältsjukhus, läkare, läkarebiträden, veterinärer m. fl. Vid
mobilisering inkallades de i linjetjänst först, de i ersättningsreserven —
som hördes på namnet — i den mån avgång skedde. Men dessa kunde icke
insättas i fältarmén med detsamma, ty de hade under sin fredstjänstgöring
icke fått någon utbildning utan endast förrättat handräckningstjänst. De
hade ännu icke lossat skott, varför de skulle först tjänstgöra i depån och utbildas,
innan de kunde sändas ut till krigsskådeplatsen.

Befalhavaren för Gävle rullföringsområde nr 60 har meddelat, att en
värnpliktig student, som inskrivits år 1922 såsom icke vapenför, inkallats
år 1926 till tjänstgöring såsom skrivbiträde. Ifrågavarande student hade
år 1925 erhållit arméfördelningschefens tillstånd att fullgöra sin tjänst med
respektive 138 och 137 dagars tjänstgöring. Första omgången hade sedermera
ändrats till 155 dagar.

Befälhavaren för Ljusdals rullföringsområde nr 62 har meddelat följande.
Till i början av maj 1926 hade tre icke vapenföra skrivbiträden, som
haft uppskov med tjänstgöringen, anmält att de avlagt: en folkskollärarexamen
och två studentexamen. På grund härav hade rullföringsbefälhavaren
insänt till kommandoexpeditionen anmälan, att dessa värnpliktiga
enligt bestämmelserna i § 87: 5 i 1925 års inskrivningsförordning omförts
till klass B och enligt § 24: 3 i nya värnpliktslagen överförts till linjetjänst.
Den 21 i samma månad hade nämnda anmälan återkommit, försedd med

153

följande resolution: »Lantförsvarets kommandoexpedition nr 752. Skola
tilldelas 1.23 såsom expeditionsbiträden. Stockholms slott den 14 maj 1926.
På nådigste befallning. P. Alb. Hansson. /B. Boustedt.» Vederbörandes
inskrivningsböcker hade nu infordrats och behöriga ändringar verkställts
däri. Den 10 juni hade bestämts, att dessa värnpliktiga skulle inrycka till
tjänstgöring i VI. arméfördelningens stabsexpedition den 30 december d. å.
Denna inkallelse hade rullföringsbefälhavaren emellertid blivit hindrad
att verkställa, emedan samtliga utflyttat, två av dem till rullföringsområdet
nr 54 den 26 maj och den tredje till rullföringsområdet nr 61 den 8 juni.

Befälhavaren för Piteå rullföringsområde nr 72 har anfört följande. Endast
en värnpliktig student, vilken föregående år erhållit uppskov av hälsoskäl,
hade under året inkallats. Inkallelsen hade avsett tjänstgöring vid
T.3 såsom läkarbiträde jämlikt generalorder nr 369/1926 mom. 2 d. På
grund av läkarintyg hade han dock ej kunnat inställa sig till nä minda
tjänstgöring och vore fortfarande förhindrad därtill.

Befälhavaren för Bodens rullföringsområde nr 73 har meddelat, att inom
rullföringsområdet funnes en värnpliktig, som år 1925 inskrivits inom rullföringsområdet
nr 56 såsom icke vapenför och tilldelats infanteriet som
skrivbiträde samt erhållit uppskov till 1926 på grund av studieskäl och sålunda
omförts till 1926 års klass. För denne hade år 1926 (han tillhörde då
rullföringsområde nr 46) tydligen förelegat sådant förhållande, som omnämndes
i § 24: 3 värnpliktslagen, ty han hade enligt generalorder nr
1231/1926 för utbildning i specialtjänst tilldelats 1.19 såsom expeditionsbiträde
och därmed överförts till B-klassen (årskontingent 1926). Han hade
nu inkallats till linjetjänst med inryckning den 20 september.

Sedan berörda yttranden kommit mig tillhanda inkom från värnpliktige
nr 148 11/1922 Samuel Adrian en skrift, däri denne under åberopande av
värnpliktige Stenmans ovannämnda klagomål anförde följande. Adrian
vore i värnpliktsavseende till alla delar likställd med Stenman. Han vore
icke vapenför, vore inskriven före den 1 januari 1926, hade erhållit uppskov
med första tjänstgöringen åren 1922—1925, tillhörde klass B och fullgjorde
för närvarande, sedan den 15 juni, första tjänstgöringen vid T.2. Adrian hade
i dagarna erhållit order att omedelbart efter första tjänstgöringens avslutande
(den 6 oktober) fortsätta som läkarbiträde vid Uppsala universitets
hygienisk-bakteriologiska laboratorium. Då det för Adrian vore av synnerligen
stor vikt att med det allra snaraste få vetskap om, hur lång denna
hans fortsatta tjänstgöring skulle bliva, särskilt för ordnandet av hans
civila (prästerliga) tjänst -— något som uteslutande vore beroende av det
svar, som av militieombudsmannen komme att givas med anledning av
ovannämnde Stenmans skrivelse — ville Adrian göra förfrågan, dels hur
snart ett sådant svar från militieombudsmannen vore att vänta, dels (om
möjligt) i vilken riktning detta svar komme att gå. Den av Stenman påpekade
paragrafen (52 c/) i värnpliktslagen gåve enligt Adrians uppfatt -

154

ning vid handen en värnpliktstid av 140 dagar. Denna tidrymd vore alltså,
vad Adrians värnpliktstid beträffade, tilländalupen den 3 november i år.

Slutligen har kyrkoherden Carl Adrian i Mjällby i en till mig insänd
skrift för rättelses vidtagande anfört följande. En student, som 1925 avlade
sin ämbetsexamen, inkallades till tjänstgöring såsom icke vapenför
och såsom läkarbiträde den 15 juni 1926 för första tjänstgöring till och
med den 6 oktober. Enligt § 52 värnpliktslagen skulle värnpliktstiden för
denne förkortas. Nu både han emellertid kommenderats till fortsatt tjänstgöring
efter den 6 oktober ytterligare omkring 5 månader. Det förefölle
orimligt, att, då 1926 års värnpliktslag tillerkände icke vapenföra befrielse
från tjänstgöring i fredstid från och med 1926 för de under det året inskrivna,
samma år pålades dem, som erhållit uppskov, en så lång tjänstgöring
i fredstid. Den nya värnpliktslagen innebure ju till hela sin andemening
en avgjord förkortning och beskärning av tjänstgöringstiden. Men
dessa, som för sina studier ej kunnat infinna sig till tjänstgöring förrän
1926, borde ju rimligen åtnjuta 1926 års förmåner enligt lagens andemening
och ej nu tvingas till så betydligt förlängd tjänstgöringstid utöver deras
kamrater av 1926 års klass. Då tiden förkortades för dessa, borde den väl
förkortas även för de förra, i alla händelser borde den för läkarbiträden
ej vara utöver 165 dagar. Frånsett detta, vållade ett ^anhållande av ytterligare
5 månader även i detta fall förlust av erbjuden ämbetsmannaanställning
av betydlig räckvidd, även ekonomiskt. Inskrivningsförordningen
vore ju, såsom ett mest av militärer uppgjort verk, i någon mån stridande
mot värnpliktslagen i omskrivna hänseende, då den, kanske med avsikt för
att förtaga verkningarna, av värnpliktslagens tidsförkortning, pålade tidsutökning
just för icke vapenföra, i tydlig motsättning till värnpliktslagen.

I fråga om tjänstgöringsskyldigheten för värnpliktiga, inskrivna före
den nya värnpliktslagens ikraftträdande, innehåller denna lag (§ 52 c/) den
huvudregeln, att därutinnan skall gälla vad i särskild lag stadgas för
värnpliktiga av 1925 års klass, d. v. s. bestämmelserna i lagen den 20 februari
1925 (nr 40) om ändrad utbildningstid för värnpliktiga av 1925 års
klass. Från denna huvudregel meddelas vissa undantag. Så stadgas i
§ 52 c), att beträffande värnpliktig, som till följd av laga förfall, beviljat
uppskov eller uteblivande utan laga förfall icke börjat fullgöra honom
åliggande första tjänstgöring, eller tjänstgöring i en följd senast å tid,
som i sådant avseende stadgas för värnpliktiga av 1925 års klass, den nya
lagen skall tillämpas såvitt avser tjänstgöringsskyldigheten i beväringen
under fredstid, därvid beträffande icke vapenför värnpliktig skall gälla
vad som i samma lag stadgas rörande till ersättningsreserven uttagen
värnpliktig.

155

För att klargöra innebörden av denna bestämmelse torde det till en början
vara lämpligt att redogöra för förarbetena till den nya värnpliktslagen,
såvitt de beröra sagda bestämmelse.

I Kungl. Maj:ts proposition (nr 20) till 1924 års riksdag angående försvarsväsendets
ordnande anfördes i fråga om värnplikten i samband med
övergången till den föreslagna nya härordningen bland annat följande
(sid. 346).

»Under §§ 51—55 i förslaget till ny värnpliktslag återfinnas bestämmelserna
angående denna lags ikraftträdande. Av dessa framgår, att lagen
är avsedd att tillämpas från och med 1 januari 1925, samt att, med vissa
undantag, från och med denna dag icke blott 1914 års värnpliktslag utan
även samtliga under provisorietiden utfärdade lagar om ändrad utbildningstid
för de värnpliktiga skola upphöra att gälla.

För vinnande av önskvärd reda och ordning i tjänstgöringsförhållandena
hava, i likhet med vad revisionen för motsvarande fall föreslagit, sådana
värnpliktiga, vilka bort inskrivas före år 1925 men icke då blivit inskrivna,
vare sig detta berott på laga förfall, i vederbörlig ordning beviljat uppskov
eller uteblivande utan laga förfall, ansetts böra i allo vara underkastade
bestämmelserna i den nya lagen. I enahanda syfte har det emellertid
synts lämpligt att med nämnda värnpliktiga i utbildningshänseende
likställa dem, som visserligen hlivit inskrivna före den nya lagens ikraftträdande
men som av en eller annan anledning icke börjat fullgöra dem
åliggande första tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd senast å för
1924 års klass stadgad tid.

Beträffande övriga före år 1925 inskrivna värnpliktiga, torde dessa i regel
böra fullgöra sin värnpliktstjänstgöring i enlighet med de under provisorietiden
gällande bestämmelserna. Fördenskull har det synts lämpligt
att härutinnan hänvisa till den särskilda lag om ändrad utbildningstid för
värnpliktiga av 1924 års klass, vartill förslag förelagts årets riksdag i proposition
nr 13.»

I enlighet härmed föreslogs i § 52 av det samtidigt framlagda förslaget
till ny värnpliktslag (proposition nr 21), att i fråga om värnpliktig, som
till följd av laga förfall, beviljat uppskov eller uteblivande utan laga förfall
icke börjat fullgöra honom åliggande första tjänstgöring eller tjänstgöring
i en följd senast å tid, som i sådant avseende stadgades för värnpliktiga
av 1924 års klass, den nya lagen skulle tillämpas, såvitt avsåge
utbildningstiden i heväringen.

Särskilda utskottet vid 1924 års riksdag anförde i sitt utlåtande nr 2
(sid. 155) i denna del: »Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag, att
värnpliktiga, som bort inskrivas före år 1925 men icke då blivit inskrivna,
skola i allo vara underkastade bestämmelserna i den nya lagen. Utskottet
finner ej heller anledning frångå Kungl. Maj:ts förslag att med nämnda
värnpliktiga i utbildningshänseende likställa dem, som visserligen blivit
inskrivna före den nya lagens ikraftträdande men som icke börjat full -

156

gorå dem åliggande första tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd senast
å för 1924 års klass stadgad tid. I likhet med Kungl. Maj :t anser utskottet
jämväl lämpligt, att övriga före år 1925 inskrivna värnpliktiga fullgöra
sin värnpliktstjänstgöring i enlighet med bestämmelserna rörande 1924
års klass.»

I det av utskottet på grundval av propositionen framlagda förslaget till
ny värnpliktslag gjordes icke någon ändring i nu ifrågavarande bestämmelse.

I det förslag till ny värnpliktslag, som i proposition nr 51 framlades vid
1925 års riksdag, hade övergångsbestämmelserna, med den ändring som betingades
av lagens ikraftträdande ett år senare, ungefär enahanda lydelse
som i nyssberörda av 1924 års särskilda utskott utarbetade förslag, dock
med det tilläggsstadgandet, att beträffande icke vapenför värnpliktig
skulle gälla vad i den nya lagen stadgades rörande till ersättningsreserven
uttagen värnpliktig.

I propositionen (sid. 60) anföres till motivering av övergångsstadgandena
följande.

»§§ 51—55.

De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna om lagens ikraftträdande
äro grundade på samma principer, som i förevarande hänseende tillämpats
uti 1924 års försvarsutskotts förslag.

I § 52 hava vissa jämkningar vidtagits i syfte att klart och tydligt reglera
tjänstgöringsförhållandena m. m. för icke vapenföra värnpliktiga,
vilka inskrivits före år 1926. Sålunda har bär införts en föreskrift av innehåll,
att vad i den nya lagen stadgas rörande till ersättningsreserven uttagen
värnpliktig skall gälla i fråga om före nämnda år inskriven icke
vapenför värnpliktig, vilken till följd av laga förfall, beviljat uppskov eller
uteblivande utan laga förfall icke påbörjat sin värnpliktstjänstgöring senast
å tid, som i sådant avseende stadgas för värnpliktiga av 1925 års
klass.»

Särskilda utskottet vid 1925 års riksdag lämnade övergångsbestämmelserna
i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget utan erinran (särskilda
utskottets utlåtande nr 1 sid. 119), varefter dessa bestämmelser i oförändrat
skick inflöto i den nya värnpliktslagen.

Av det ovan anförda torde framgå, att man med den nu ifrågavarande
övergångsbestämmelsen avsett att giva uttryck åt den grundsatsen, att sådana
före den nya lagens ikraftträdande inskrivna värnpliktiga, som på
grund av beviljat uppskov eller av annan anledning icke påbörjat sin
första tjänstgöring å tid, som föreskrivits för motsvarande kategori av
1925 års klass, skulle i fråga om tjänstgöringsskyldigheten följa reglerna
i den nya lagen och således behandlas, såsom om de inskrivits enligt
denna lag.

157

Enligt den nya lagen skola samtliga värnpliktiga studenter och likställda,
vilka icke bliva frikallade från värnpliktens fullgörande, uttagas
till linjetjänst och, om de tilldelas hären, tjänstgöra i sammanlagt 260 dagar
att fullgöras med en första tjänstgöring om minst 230 dagar, som skall
taga sin början under första året och som kan uppdelas i tjänstgöringsomgångar,
av vilka den sista skall fullgöras före utgången av fjärde året,
samt med en repetitionsövning före utgången av fjärde året.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, hyses emellertid på
många håll den uppfattningen att denna bestämmelse skulle, såvitt anginge
förut såsom icke vapenför inskriven student eller likställd, vara
upphävd genom ovan anförda, i övergångsbestämmelsen intagna tilläggsstadgande
att beträffande icke vapenför värnpliktig skall gälla vad i den
nya lagen stadgas rörande till ersättningsreserven uttagen värnpliktig.
Denna uppfattning av tilläggsstadgandets innebörd kan emellertid — oaktat
de använda ordalagen kunna giva ett visst stöd för densamma — icke
antagas vara riktig, enär densamma skulle leda till orimliga konsekvenser.

Då lagen utgått från att alla förut såsom icke vapenföra inskrivna värnpliktiga
skola vara tjänstgöringsskyldiga enligt den nya lagen, måste man
även antaga, att de skola tjänstgöra på sätt i den nya lagen förutsättes.
Enligt denna skola, såsom nämnts, alla tjänstgöringsskyldiga studenter uttagas
till linjetjänst med en tjänstgöringstid av 260 dagar för den, som
tilldelats hären. Denna tjänstgöringstid gäller således även för alla de
kategorier av studenter, som tjänstgöra såsom läkarbiträden, arkivbiträden,
expeditionsbiträden, artillerimätare, tekniker m. m. och vilka enligt
förut gällande bestämmelser tjänstgjort såsom icke vapenföra. Inom ersättningsreserven
finnas däremot endast sådana, som skola förrätta handräckningstjänst,
och icke några studenter.

Det må i detta sammanhang framhållas, att redan försvarsrevisionen
föreslog, att samtliga studenter och likställda, vapenföra såväl som icke
vapenföra, skulle uttagas till linjetjänst, varvid revisionen uttalade, att
den omständigheten att dittillsvarande icke vapenföra uttoges till dylik
tjänst, givetvis icke innebure, att de komme att användas i stridande befattningar,
utan att revisionen förutsatte, att de fortfarande komme att
tagas i anspråk för huvudsakligen samma befattningar som enligt dåvarande
härordning. (Försvarsrevisionens betänkande del I sid. 223). Samma
ståndpunkt intogs i 1925 års proposition och riksdagens i anledning därav
fattade beslut.

Om för nu ifrågavarande grupp av värnpliktiga — förut såsom icke vapenföra
inskrivna studenter — skulle gälla den för ersättningsreserven
stadgade övningstiden av 140 dagar, skulle detta leda till att den uppgjorda
planen icke skulle kunna följas, vartill kommer att nämnda grupp studenter
skulle komma i en oberättigat gynnad ställning i förhållande till såväl
dem, som haft att fullgöra enahanda tjänstgöring enligt förut gällande be -

358

»tämmelser, som dem, vilka inskrivas enligt den nya lagen. De förra få
tjänstgöra 275 dagar, under det att de senare, såsom nämnts, hava att
tjänstgöra i 260 dagar.

Om således denna tolkning med hänsyn till de konsekvenser, vartill den
skulle leda, icke kan antagas vara riktig, må därjämte framhållas, att den
motsatta tolkningen vinner stöd av förarbetena till lagen. Det tilläggsstadgande
i fråga om icke vapenföra värnpliktiga, som infördes i 1925 års propositionsförslag
och från detta inflöt i lagen, angavs icke hava tillkommit
för att giva några nya stadganden beträffande tjänstgöringsskyldigheten
för dessa värnpliktiga. Tvärtom tyder allt på att stadgandet endast tillkommit
såsom ett förtydligande av huvudregeln om den nya lagens tilllämplighet
— ett förtydligande, som ansetts erforderligt på grund därav
att någon särskild tjänstgöringsgrupp »icke vapenföra» icke finnes i den
nya lagen och man därför kunnat befara, att hänvisningen till den nya
lagens bestämmelser om tjänstgöringsskyldigheten utan ett dylikt tilläggsstadgande
skulle kunna föranleda den missuppfattningen att dessa värnpliktiga
skulle vara befriade från all tjänstgöring.

Den uppfattning, vartill jag sålunda kommit, synes även ligga till grund
för stadgandet i § 155 i den nya inskrivningsförordningen.

Det må, i anledning av vad i vissa avgivna yttranden anförts, slutligen
framhållas, att en förutsättning för den nya värnpliktslagens tillämplighet
å en före år 1926 inskriven värnpliktig av nu ifrågavarande kategori
är, att vederbörande icke börjat fullgöra första tjänstgöringen eller tjänstgöring
i en följd senast å tid, som i sådant avseende stadgas för värnpliktiga
av 1925 års klass. De stadganden, som härvid avses, äro stadgandena
i förutnämnda lag den 20 februari 1925 om ändrad utbildningstid för värnpliktiga
av 1925 års klass, kompletterad med gällande vapenövningstabeller
och andra särskilda bestämmelser angående tiden för värnpliktens fullgörande.
Om enligt nu avsedda stadganden värnpliktiga i den tjänst,-göringsgren, varom i det särskilda fallet är fråga, skola fullgöra sin första
tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd först under år 1926 eller detta är
fallet med någon del av de värnpliktiga i den ifrågavarande värnpliktsgrenen
(vilka således uppdelats i olika årsomgångar), och den värnpliktige,
vars tjänstgöringsskyldighet det gäller, börjar fullgöra sin första
tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd under 1926 å tid, som sålunda
stadgats för 1925 års klass eller någon del av denna, skall hans utbildningstid
bestämmas icke av den nya lagen utan, jämlikt § 52 första stycket, av
lagen för 1925 års klass, d. v. s. till 275 dagar för icke vapenföra studenter
och likställda.

Såsom av det ovan anförda framgår, råder bland rullföringsbefälhavarna
stor osäkerhet, huru ifrågavarande övergångsbestämmelser skola i
förevarande fall tillämpas, och de generalorder, som beröra ifrågavarande
kategori värnpliktiga, synas icke giva tillräcklig ledning i ämnet. De värnpliktigas
intresse kräver givetvis, att likartad tolkning förekommer inom

159

samtliga rullföringsexpeditioner. Då det icke tillkommer mig att lämna
rullföringsbefälet direktiv rörande ifrågakommande inkallelser, har jag,
med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion,
under framläggande av min uppfattning i saken, härmed velat för
Eders Kungl. Maj:t anmäla ifrågavarande förhållande till den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.»

Sedermera har hemälde Adrian, vilken tilldelats trängen i egentlig sjukvårdstjänst
såsom läkar biträde samt börjat fullgöra värnpliktstjänstgöringen
den 15 juni 1926, uti en av chefen för första arméfördelningen, jämte
eget yttrande, till Kungl. Maj:t den 18 oktober 1926 överlämnad skrift
under åberopande av ovan omförmälda stadgande i § 52 c) i värnpliktslagen,
jämfört med § 27 mom. 2 i samma lag — anhållit att bliva befriad
från vidare värnpliktstjänstgöring efter den 3 november 1926, vid vilken
tidpunkt han fullgjort värnpliktstjänstgöring under 140 dagar.

* *

Den 29 oktober 1926 meddelade Kungl. Maj:t följande beslut.

Enär Adrian jämlikt § 52 värnpliktslagen, jämförd med § 24 samt § 27
mom. l.B. samma lag, vore skyldig tjänstgöra i sammanlagt 260 dagar,
funne Kungl. Maj:t Adrians ansökning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Med hänsyn till vad militieombudsmannen i sin förenämnda skrivelse
anfört förordnade Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:ts förenämnda beslut skulle
införas i »Tjänstemeddelanden rörande Lantförsvaret» samt att avskrifter
av sagda beslut skulle tillställas stationsbefälhavarna vid flottans stationer
i Karlskrona och i Stockholm för egen och vederbörande sjörullföringsbefälhavares
kännedom.

5. Angående radio- och ballongkompaniernas förläggning
vid Lilla Frösunda.

Härom avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 25 augusti 1926
till Konungen en framställning av följande lydelse.

»Vid en av mig i egenskap av tjänstförrättande militieombudsman den
12 innevarande augusti förrättad inspektion av fälttelegrafkårens radiokompani
vid Lilla Frösunda antecknades följande beträffande förläggnings-
och undervisningslokalerna för manskapet:

Å Lilla Frösunda äro för närvarande förlagda såväl radiokompaniet
som ballongkompaniet.

För manskapsförläggningen finnas tre baracker av trä.

160

1. barackens förläggningssal är 585 m3 och var vid inspektionstillfället
belagd med 56 man till stor del i dubbelsängar, alltså med cirka 10 m3 luftkub
pr man.

2. barackens förläggningssal har en luftkub om 480 m3 och var belagd
med 51 man, likaledes till stor del i dubbelsängar, alltså cirka 9 m3 luftkub
pr man.

Nya baracken var belagd med manskap, tillhörande ballongkompaniet.
Den har en luftkub av 700 ma och var belagd med 68 man; alltså omkring
10 m3 luftkub pr man.

Enligt 133 § tjänstgöringsreglementet för armén skall vid förläggning av
över sex veckors varaktighet i logement utan konstgjord ventilation för
varje man beräknas en luftkub av omkring 15 m3.

Det i tjänstgöringsreglementet för armén föreskrivna avståndet mellan
sängarna, 80 cm., har, även där dubbelsängar ej kommit till användning, i
allmänhet icke kunnat iakttagas med nuvarande förläggning.

Särskilt i 2. baracken föreföll förläggningen otillfredsställande. Det
trånga utrymmet hade här nödvändiggjort en sådan uppställning av skåpen,
att ljuset från fönstren bortskymdes från stora delar av salen.

Dagrum för manskapet saknades vid förläggningen.

Tvättrum fanns endast i 1. baracken, där 20 handfat uppställts. Dessa
begagnades även av manskapet i de andra barackerna. I nya baracken
hade inredning av tvättrum påbörjats men arbetet härå avbrutits.

Barackerna uppvärmas under den kalla årstiden medelst kokskaminer,
uppställda bland sängarna i förläggningssalarna.

Under regementsövningarna den 7 september—10 oktober kommer enligt
uppgift, manskapsstyrkan att ökas med ytterligare 75—100 man. Under
ko™mer en i ett förrådshus inrymd gymnastiklokal att användas
till förläggning. Denna lokal innehåller en luftkub av 306 m3 och borde
icke beläggas med mera än cirka 20 man. Avsikten lär därför vara att
under regementsövningarna inställa så många sängar som möjligt i barackerna
och att förlägga den del av manskapet, som icke får rum i barackerna
i ovannämnda gymnastiklokal, i tält och på foderloft.

För undervisningen voro avsedda två rum, det ena 60 m3 för cirka 20
elever, det andra 44 m3 för cirka 15 elever. Luftkuben i dessa lokaler utgör
allenast cirka 3 m* pr man, lärare oberäknad.

Enligt vad jag inhämtat har fördelningsläkaren vid IV. arméfördelningen
vid sundhetsinspektion av förläggningen den 12 april 1926 gjort
bland annat följande erinringar.

»Förläggningsfrågan har sedan lång tid tillbaka varit omöjlig att ordna
med befintliga utrymmen och skrivelser i detta avseende ha upprepade
gånger härom avlåtits till vederbörande myndigheter utan att bättring
vunnits. Nu har emellertid en ny barack uppförts, men trots att densamma
agits i bruk — 80 man! — är luftkuben i respektive baracker 10.2, 10.6 och
8.4 kbm. Detta förhållande torde på grund av ändamålsenlig vädring icke

161

hava så stor betydelse, men däremot är säkerligen sängarnas täta hopställande
i hygieniskt avseende mindre tillfredsställande. Knappast någonstädes
torde det föreskrivna 80 cm:s avståndet kunna hållas och härtill kommer
att på grund av att endast huvudsakligen dubbelskåp stå till förfogande,
sängarna sammanföras i grupper på två tätt intill varandra stående
dubbelsängar, (hiskligt vore att enkelskåp anskaffades och att omplacering
ägde rum i den mån dylikt låter sig göra.

Tvättrum saknas i barack nr 2, varför manskapet måste gå över till närliggande
barack nr 1, vilket är synnerligen olämpligt särskilt som utrymmet
i dessa tvättrum redan är fullt behövligt för] där förlagd styrka. 1 den
nyuppförda baracken nr 3 finnes tvättrum men inga tillgängliga medel för
dessas ordentliga inredande utan är avsikten att uppställa handfat på
bänkar och dylikt. En dylik anordning synes mig särdeles olämplig varför
medel till tvättrum snarast borde begäras.»

Frågan om beredande av bättre förläggning åt radiokompaniet och ballongkompaniet
har genom framställningar från vederbörande myndighet
flera gånger dragits inför Eders Kungl. Maj:ts prövning. Senast torde
detta hava skett genom chefens för fortifikationen skrivelse den 13 januari
1926. I anledning av denna skrivelse medgav Kungl. Maj:t den 5 februari
1926 att till bestridande av kostnaderna för uppförande å Lilla Frösunda
av en barack för fälttelegrafkåren ett belopp av 18,000 kronor finge utbetalas
från lantförsvarets anslag till extra utgifter.

I anledning härav har den byggnad, som ovan betecknats såsom nya baracken,
blivit uppförd.

Av vad jag antecknat vid inspektionen samt av fördelningsläkarens ovan
återgivna erinringar torde emellertid framgå, att även efter nya barackens
tillkomst förläggningen icke är tillfredsställande. Sålunda råder
alltjämt det missförhållandet, att föreskrifterna i 133 § tjänstgöringsreglementet
för armén om luftkub och avstånd mellan sängarna icke kan iakttagas.
Tvättrum för manskapet finnes icke i tillnärmelsevis erforderlig
omfattning och eldningsanordningama äro ej lämpliga för sovrum. Under
regementsmötet med dess talrikare förläggning bliva uppenbarligen förhållandena
ännu sämre än vid tillfället för den av mig verkställda inspektionen.
Därest det nya radiokompani, som skall uppsättas enligt 1925 års
härordning, anses böra förläggas till Lilla Frösunda, uppkomma även för
förläggningen nästa vinter mycket betydande olägenheter. De otillfredsställande
förhållandena med avseende å luftväxling, eldning och tvättrum
samt saknaden av dagrum göra sig naturligtvis mest gällande vid vinterförläggning.

Då det tillkommer militieombudsmannen att ägna tillsyn bland annat åt
krigsmäns omvårdnad, bär jag med tillämpning av 16 § i gällande instruktion
härmed velat för Eders Kungl. Maj:t anmäla ifrågavarande förhållanden
till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna föranleda.
»

11 - Militieombudsmannen.? embetsberättelse.

162

6. Angående fri sjukvård m. m. åt vissa befattningshavare
vid armén och marinen.

Den 3 juni 1926 avlät militieombudsmannen i detta ämne följande framställning
till Konungen.

»Handlingarna uti ett av löjtnanten i Hallands regementes reserv Elof
Dahlgren hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende utvisa följande.

Dahlgren fullgjorde under tiden från och med den 10 september till och
med den 5 oktober 1925 honom åliggande tjänstgöring såsom reservofficer
vid Hallands regemente. Under en fälttjänstövning, som ägde rum den 1
oktober 1925, erhöll Dahlgren genom olyckshändelse en skada å högra foten.
På grund härav intogs Dahlgren för vård å regementets sjukhus,
varifrån han den 5 oktober utskrevs. För tiden från och med den 1 till och
med den 5 oktober utbetaltes till Dahlgren lön och dyrtidstillägg med tillhopa
57 kronor 65 öre, varemot Dahlgren, som varit arbetsoförmögen till
och med den 15 november 1925, icke åtnjutit någon avlöning eller annan
förmån från regementet efter den 5 oktober 1925.

I sin till militieombudsmannen insända skrift har Dahlgren anhållit om
upplysning, huru förfaras skulle, då gällande författningar icke innehölle
föreskrift om huru länge reservofficer vore berättigad till sjukvård och ersättning
vid olycksfall i tjänsten.

Regementschefen översten P. Hegardt, som i ärendet avgivit infordrat
yttrande, har i detta yttrande till en början berört de för befattningshavare
vid armén gällande bestämmelser om sjuk- och läkarvård och i detta avseende
anfört bland annat, att officerare med flera befattningshavare i reserven
endast under den tid, då deras tjänstgöring vid trupp påginge,
kunde komma i åtnjutande av fri sjukvård, vilken förmån sålunda upphörde
samma dag som tjänstgöringen, samt att, såvitt översten kunde
finna, sådan befattningshavare vore fullständigt undantagen från de förmåner
i fråga om fri läkarvård in. m., som vid skada till följd av olycksfall
i tjänsten tillkomme personal å aktiv stat.

Beträffande frågan om befattningshavares i reserven rätt till avlöning
under sjukdom har översten i sitt yttrande framhållit, att det med hänsyn
till avfattningen av för dem gällande avlöningsbestämmelser kunde ifrågasättas,
huruvida dessa befattningshavare ens ägde rätt till dagavlöning
för sjukdagar under tjänstgöring. Personal på aktiv stat liksom i reserven
kunde under tjänstgöring meddelas tjänstledighet; för personalen å aktiv
stat medförde detta icke avdrag i löneförmåner, om icke ett visst bestämt
dagantal överskredes; för reservpersonalen innebure varje dags tjänstledighet
förlust av daglönen (regeringsrättens utslag den 14 september 1920, årsboken
F.ö. not. 44). Såväl av den anledning, att tjänstledighet och sjukdom
i vissa fall likställdes, då fråga vore om avlöningsförmåners åtnjutande,
som med hänsyn till ordalagen i gällande bestämmelse om reserv -

163

officers avlöning: »tjänstgöring med trupp», skulle eu kassaförvaltning
kunna finna skäl föreligga att vägra reservofficer daglön för de dagar,
under vilka han på grund av sjukdom varit förhindrad att »tjänstgöra med
trupp».

Riksförsäkringsanstalten, dit Dahlgren efter anvisning av militieombudsmannen
ingivit framställning om ersättning på grund av olycksfallet,
har, sedan anstalten behandlat ersättningsfrågan, i ett till militieombudsmannen
avgivet utlåtande anfört bland annat följande. Riksförsäkringsanstalten,
som inhämtat, att Dahlgrens avlöning såsom reservofficer, för
år räknat, icke överstege 9,000 kronor, hade funnit, att han i anledning av
ifrågavarande olycksfall vore berättigad till ersättning jämlikt bestämmelserna
i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.
Enligt 2 § av nämnda lag ansåges nämligen såsom arbetare, bland andra,
envar som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att
i förhållande till honom vara att anse såsom självständig företagare. Undantagen
från lagens tillämplighet vore emellertid, bland andra, den vars
avlöning hos arbetsgivaren, för år räknat, överstege 9,000 kronor. På grund
av bestämmelserna i 6, 9, 11 och 37 §§ av förenämnda lag samt i 1, 2 och 3
§§ av kungörelsen den 30 november 1917 angående särskilda bestämmelser
i fråga om tillämpning av lagen om försäkring för olycksfall i arbete den
17 juni 1916 å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, både
riksförsäkringsanstalten tillerkänt Dahlgren sjukpenning, dels jämlikt
37 §, enligt den lydelse detta lagrum erhållit genom lagen den 19 juni 1919
och lagen den 15 juni 1922, för tiden från och med den 6 oktober till och
med den 5 november 1925 med 3 kronor 50 öre om dagen eller tillhopa 108
kronor 50 öre, dels ock jämlikt 6 § första stycket b) med ett belopp av 43
kronor 85 öre för tiden från och med den 6 till och med den 15 november
1925. Vid bestämmande av sistnämnda belopp både Dahlgrens årliga arbetsförtjänst
jämlikt 9 §, enligt den lydelse detta lagrum erhållit genom
lagen den 19 juni 1919, bestämts till 2,400 kronor och den dagliga arbetsförtjänsten
enligt sista stycket i samma lagrum till en trehundrasextiofemtedel
därav. Sjukpenning för tiden från och med den 2 till och med den 5
oktober både enligt föreskrifterna i 11 § icke kunnat utgivas, enär Dahlgren,
enligt införskaffad uppgift, under samma tid åtnjutit avlöning, uppgående
till 57'' kronor 65 öre eller alltså med ett belopp, överstigande 3 kronor
50 öre om dagen, Förutom sjukpenning både riksförsäkringsanstalten
i anledning av olycksfallet jämlikt 6 § av lagen utgivit ersättning för uppkomna
kostnader för läkarbehandling och läkarintyg, enligt en från doktor
A. Leeb-Lundberg i Halmstad inkommen räkning uppgående till sammanlagt
23 kronor.

I fråga om rätt till sjukvård i fredstid gälla för officerare, underofficerare
och civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén
och marinen följande bestämmelser.

164

Enligt 23 § i avlöningsreglementet den 29 juni 1921 (nr 388) för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat m. fl. vid armén ock marinen skall beställningshavare vid skada till
följd av olycksfall i tjänsten på statsverkets bekostnad erhålla erforderlig
läkarvård jämte läkemedel samt vid vård å sjukhus tillika underhåll ävensom,
där olycksfallet medför förlust eller nedsättning av arbetsförmåga,
jämväl andra till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, allt enligt
de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t meddelar. Beträffande beställningshavares
rätt till läkarvård m. m. i andra fall skall gälla vad därom
är eller framdeles kan bliva särskilt stadgat.

De bestämmelser, vartill hänvisning skett i anförda författningsrum,
äro meddelade dels i 5 kap. av kungörelsen den 31 december 1921 (nr 831)
med vissa tilläggsbestämmelser till bland annat avlöningsreglementet den
29 juni 1921, vilken innehåller vissa närmare bestämmelser om läkarvård
m. m. vid olycksfall i tjänsten, dels ock i kungörelsen den 12 december 1924
(nr 518) angående beredande av fri sjukvård under fredstid för armén tillhörande
personal, vars § 4 har denna lydelse:

»1. Officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare vid
armén äga — frånsett de i mom. 2 nedan omförmälda fall — under tjänstgöring
rätt till fri sjukvård allenast vid militär sjukvårdsinrättning, avsedd
för det truppförband, vederbörande tillhöra, och där fråga är om
vård å sjukhus eller å sjukavdelning, endast i den mån plats därstädes kan
beredas och vederbörande läkare finner sådant erforderligt.

2. I fråga om rätt för i denna paragraf avsedd personal att vid skada
till följd av olycksfall i tjänsten erhålla läkarvård m. m. samt för underofficerare
att åtnjuta vård å sanatorium gäller vad därom är särskilt
stadgat.»

Likartade bestämmelser för marinen återfinnas i R. M. I §§ 154—166 och
R. M. III § 80.

Vad angår motsvarande personal å icke-aktiv stat, så har för vissa grupper
av dylik personal i de för dem, gällande avlöningsbestämmelser stadgats,
att vederbörande beställningshavare under tjänstgöring skall åtnjuta
— förutom avlöning — jämväl övriga förmåner (således även rätt till fri
sjukvård) i likhet med motsvarande befattningshavare å aktiv stat. Dylika
stadganden finnas i förordningen den 5 november 1915 (nr 518) angående
arméns reservstater (§ 10) sådan denna lyder enligt kungörelsen den
18 juni 1925 (nr 289), kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 429) med vissa
bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater (8, 11, 13, 22
och 24 §§), kungörelsen den 18 juni 1915 (nr 238) angående antagning, utbildning
och pensionering av befäl i flottans reserv (§ 13) och R. M. I (§
161), R. M. III (§ 89), förordningen den 13 oktober 1905 (nr 63) angående
mariningenjörkåren i flottans reserv (§ 7), förordningen den 11 december
1903 (nr 130) angående marinintendenturkåren i flottans reserv (§ 9) ändrad
genom kungörelserna den 12 september 1910 (nr 101) och den 18 november

165

1921 (nr 691) samt i förordningen den 28 november 1902 (nr 117) angående
anställning och pensionering av läkare vid marinläkarkåren i flottans reserv
(§ 9).

Beträffande övriga icke ä aktiv stat anställda personalgrupper, däribland
personal tillhörande marinens reservstat, arméns reserver samt kustartilleriets
reserv, så framgår visserligen icke av de för dessa grupper gällande
avlöningsbestämmelser — förordningen den 8 december 1915 (nr 523) angående
reservstat för marinen, förordningen den 15 november 1912 (nr 413)
angående arméns reserver av befäl och civilmålitär personal och kungörelsen
den 18 juni 1915 (nr 239) angående antagning, utbildning och pensionering
av befäl i kustartilleriets reserv, ändrad genom kungörelsen den 26
september 1918 (nr 773) — huruvida de åtnjuta förmån av fri sjukvård,
men även dessa personalgrupper lära dock på grund av ovan återgivna bestämmelse
i § 4 av kungörelsen den 12 december 1924 (nr 518) samt bestämmelserna
i E. M. I §§ 154—156 och B. M. III § 80 äga rätt till fri sjukvård
under tjänstgöring.

Även om man sålunda torde vara berättigad antaga, att all icke å aktiv
stat anställd personal äger en viss rätt till fri sjukvård, så synas dock de
härutinnan gällande bestämmelserna icke vara nöjaktiga, vilket åtminstone
i ett avseende belyses av det här ovan omnämnda fallet vid Hallands regemente.
Såsom framgår av riksförsäkringsanstaltens yttrande, ansågs visserligen
— i motsats till vad regementschefen antagit — staten vara skyldig
att till den person, som drabbats av olycksfallet, utgiva viss ersättning
enligt bestämmelserna i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall
i arbete, men på grund av ovan anförda stadgande i kungörelsen den 12
december 1924, enligt vilket befattningshavare har rätt till fri sjukvård endast
så länge lian är »under tjänstgöring», torde man vid regementet ansett
sig förhindrad att bereda den sjuke vård efter den 5 oktober 1925, då
han såsom endast reservofficer upphörde med sin militärtjänstgöring. Det
kan icke vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att sjukvården
på detta sätt, utan hänsyn till den sjukes befinnande, skall avbrytas i och
med tjänstgöringens avslutande.

Vad nu sagts gäller i än högre grad, om intagningen på sjukhus föranletts,
icke av ett inträffat olycksfall, utan av en vanlig sjukdom, som uppkommit
under militärtjänstgöringen. I dylikt fall utgår nämligen icke någon
som helst ersättning från det allmänna efter det tjänstgöringen avslutats,
vadan därefter erforderlig vård får av honom själv bekostas.

Det förtjänar framhållas, att enligt § 3 i kungörelsen den 12 december
1924 värnpliktig eller, volontär, som vid tjänstgöringens slut är i behov av
vård å sjukvårdsinrättning, äger åtnjuta fri sådan vård, intill dess vederbörande
blivit till hälsan så återställd, att han friskskrives eller utskrives,
dock i regel högst ett år efter tjänstgöringens slut.

Gällande bestämmelser i förevarande ämne torde således böra kompletteras
i den riktningen, att den icke å aktiv stat anställda personalen i ar -

166

xnén och marinen erhåller rätt till fri sjukvård även efter tjänstgöringens
slut i huvudsaklig överensstämmelse med de för värnpliktiga och volontärer
i detta hänseende gällande föreskrifter.

Vad därefter angår vid armén och marinen anställda befattningshavares
rätt att uppbära avlöning under sjukdom, så finnas bestämmelser härom i
fråga om befattningshavare å gammal stat i reglementet den 11 oktober
1907 (nr 110) för arméns avlöning under fred (§ 12) ändrad genom kungörelsen
den 19 juni 1919 (nr 504); i fråga om officerare och underofficerare
samt civilmilitära heställningshavare på aktiv stat m. fl. vid armén och
marinen i avlöningsreglementet den 29 juni 1921 (nr 388) (14 §), ändrad genom
kungörelsen den 13 april 1922 (nr 161); i fråga om arméns och marinens
reservstater i förordningen den 5 november 1915 (nr 518) (§ 10), ändrad
genom kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 289) och förordningen den 3 december
1915 (nr 523) (§ 10); i fråga om viss övertalig personal i reglementet
den 11 oktober 1907 (nr 110) för arméns avlöning under fred (§'' 76),
ändrad genom kungörelsen den 31 december 1919 (nr 888); i fråga om arméns
och marinens övergångsstater i kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr
429) (8, 11, 13, 22 och 24 §§); ifråga om viss personal i flottans och kustartilleriets
reserver i R. M. I § 161 och R. M. III § 89; i fråga om sådan personal
i kustartilleriets reserv, som förut tillhört kustartilleriet, i kungörelsen
den 31 augusti 1914 (nr 235) (§ 2), ändrad genom kungörelsen den 24 oktober
1919 (nr 715); samt i fråga om mariningenjör-, marinintendentur- och
marinläkarkårerna i flottans reserv i ovannämnda för respektive kårer gällande
förordningar (respektive §§ 7, 9 och 9).

Enligt nu omförmälda bestämmelser äga dei befattningshavare, för vilka
bestämmelserna gälla, rätt att vid sjukdom under tjänstgöring behålla avlöningen
med skyldighet dock att enligt särskilda regler därå vidkännas
visst avdrag.

Några bestämmelser om huru vid sjukdom med avlöningen skall förhållas
beträffande ovan ej särskilt omnämnd personal i arméns och marinens
reserver finnas däremot icke. Angående denna personals avlöningsförmåner
meddelas föreskrifter: för arméns reserver av befäl och civilmilitär
personal i 16,17, 18 och 19 §§ av förordningen den 15 november 1912 (nr 413),
för officerare i flottans reserv i § 13 av kungörelsen den 18 juni 1915 (nr
238) samt för officerare i kustartilleriets reserv i § 13 av kungörelsen den
18 juni 1915 (nr 239), ändrad genom kungörelsen den 26 september 1918 (nr
773). Enligt dessa bestämmelser äga nu ifrågavarande personalgrupper
åtnjuta vederbörliga avlöningsförmåner ''under färd i och tjänstgöring
med trupp’, respektive, ''under tjänstgöring vid flottan’ eller ''vid kustartilleriet’.

Oaktat tid, då avbrott i tjänstgöring sker på grund av t. ex. intagande
å sjukhus, torde böra räknas såsom tjänstgöringstid och det sålunda redan
nu skulle förefinnas rätt för vederbörande att därunder uppbära full avlöning,
har dock, såsom framgår av regementschefens yttrande, med hän -

167

syn till ordalydelsen i bestämmelserna tveksamhet härom yppats, vadan ett
förtydligande av bestämmelserna, då tillfälle därtill gives, lärer vara påkallat.
Huruvida i samband därmed även för dessa beställningsbavare bör
stadgas skyldighet att vid inträffad sjukdom och därav föranledd otjänstbarhet
vidkännas visst avdrag å avlöningen synes, med hänsyn till den i
regel kortvariga tjänstgöringen, vara tveksamt. Möjligen borde dock vid
längre tjänstgöring dylika regler gälla även för dessa befattningshavare.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion får jag för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovanberörda förhållanden
till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.
»

7. Angående åtgärder med anledning av viss oriktig tillämpning
av gällande bestämmelser om avskedspremier m. m.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 29 december 1926 en skrivelse
till Konungen av följande innehåll:

»I en till militieombudsmannen insänd, den 20 oktober 1925 dagteeknad
klagoskrift anförde förre furiren vid Jämtlands fältjägarregemente W.
Nordenson. Nordenson ville hos militieombudsmannen anmäla regementschefen
översten G. Lilliehöök till åtal för grovt slöseri och vårdslöshet vid
utbetalning av statens medel, översten Lilliehöök hade vid upprepade tillfällen
utbetalat avskedspremier på omkring 1,000 kronor vardera till ett
10-tal furir er under cirka 5 års tid, därvid han gått till väga på följande
sätt. Han hade avskedat dem formellt vid kontraktstidens utgång och
givit dem avskedspremier samt dagen därpå ånyo antagit dem och återinsatt
dem i samma grad med full lön. I några fall hade han befordrat furirer
till sergeanter vid regementet dagen efter den, då avskedspremie utbetalts.
Nordenson hemställde, att militieombudsmannen ville anställa
åtal mot vederbörande för stävjande av dylika medelsslöserier samt föranstalta,
att den eller de skyldiga ådömdes ersättningsskyldighet.

över klagoskriften infordrade militieombudsmannen yttrande från chefen
för Jämtlands fältjägarregemente.

I yttrande, avgivet den 3 november 1925, anförde regementschefen
översten Lilliehöök bland annat följande. Nordensons anmälan grundade
sig på det förhållandet, att översten under perioden 1921—1925 utbetalat
avskedspremie till enligt Nordensons uppgift ett tiotal furirer, som sedermera
(i vissa fall omedelbart) erhållit förnyad anställning och därvid återinsatts
i graden med full lön. För att lämna en fullt klar översikt angående
i vilken omfattning den sålunda påtalade åtgärden av översten vidtagits
ville översten hänvisa till en vid yttrandet fogad ''Uppgift över furirer vid
1.23, som under perioden 1921—1925 erhållit avsked med avskedspremie
samt över de furirer, som därefter erhållit nyanställning’.

168

Av nämnda uppgift framgår, att under ifrågavarande period 30 furirer
erhållit avsked med avskedspremie, att av dessa 30 furirer 15 ånyo erhållit
anställning vid regementet samt att nämnda 15 furirer nyanställts, 4 dagen
efter avgången från regementet, 4 två, 1 fyra, 1 sex, 2 elva, 2 en månad
och 1 sex månader 18 dagar efter avgången.

Översten fortsatte vidare i sitt yttrande: Enär frågan angående fast anställds
rättighet att erhålla avsked vid kontraktstidens utgång och att därvid
uppbära avskedspremie, därest minst 6 tjänsteår förefunnits, icke tarvade
någon utredning från överstens sida, torde spörsmålet i föreliggande
angelägenhet kunna begränsas till följande: ägde regementschef rätt att
antaga f. d. fast anställd, som uppburit avskedspremie! Så vitt översten
kände, funnes i gällande författningar ingen bestämmelse, som fråntoge
regementschef denna rätt varken i allmänhet eller i särskilda fall. Däremot
föreskreves i fråga om utbetalning av avskedspremie, att dylik ’utbetalas
först sedan det blivit styrkt, att vederbörande icke förut utkvitterat
avskedspremie’. Hiirav framginge uppenbart, att författningen förutsatte,
att nyanställning av f. d. stamanställd, som erhållit avskedspremie,
kunde äga rum. Slutsatsen härav måste enligt överstens uppfattning bliva,
att ovan framställda spörsmål kunde besvaras med ja. Nu kunde invändas,
att denna slutsats visserligen vore riktig beträffande nyanställning
av f. d. stamanställd, som erhållit avskedspremie vid annat förband
än det, vid vilket nyanställning söktes, men att den icke vore tillämplig i
fråga om dylik anställning vid det förband, där avskedspremien utbetalts.
En sådan tolkning vore enligt överstens uppfattning oberättigad, enär densamma
i tillämpningen skulle leda till såväl för kronan som den anställningssökande
synnerligen egendomliga konsekvenser. Dessa torde bäst
belysas genom ett exempel, huru förhållandena i händelse av en dylik tolkning
av nyanställningsfrågan kunde gestalta sig. En regementschef hade
beviljat avsked åt en av regementets dugligaste furirer, och denne hade
utbekommit avskedspremie. Furiren inkomme därefter med ansökan om
nyanställning och regementschefen nödgades avvisa honom, försåvitt icke
furiren ville underkasta sig att återbetala avskedspremien. Furiren funne
sig förhindrad göra detta, begärde i stället intyg om sin duglighet av regementschefen
eller annan lämplig person samt sökte och erhölle nyanställning
vid annat regemente från och med dagen efter det han avgått från
det förra regementet. Nyssnämnda regementschef erhölle vid samma tidpunkt
ansökan om anställning från en annan furir tillhörande annat
regemente. Vitsord och intyg visade visserligen, att furiren i fråga vore
väsentligt underlägsen den av regementschefen nyss avvisade, men vakansen
behövde fyllas, och då sökanden befunnes användbar, antoges han av
regementschefen från och med dagen efter erhållet avsked från det regemente,
vid vilket han uppburit avskedspremie. Fullföljdes exemplet ytterligare,
läte det sig mycket väl tänkas, att den förstnämnde furiren efter ett
års anställning vid annat truppförband återkomma med ansökan om nyan -

169

ställning vid sitt ursprungliga regemente. Med ovan antydda tolkning av
avskedspremiens återverkan i fråga om nyanställning måste furiren naturligtvis
fortfarande avvisas. Hans ursprungliga regemente, dit han gärna
ville, och där man vore synnerligen benägen mottaga honom, vore det enda
truppförband, som för honom vore obönhörligt stängt. En tolkning, som
kunde föra till dylika konsekvenser, syntes översten icke rimlig, varav
följde, att den enligt överstens uppfattning vore oriktig. Översten kunde
således icke komma till annan slutsats, än att regementschefs rätt att nyanställa
f. d. fast anställd, som erhållit avskedspremie, måste vara allmängiltig,
d, v. s. vara tillämplig även då anställning söktes vid samma
regemente, där avskedspremie utbetalats. Godkändes denna slutsats,
torde man icke heller kunna bestrida regementschef rätt att nyanställa
f. d. fast anställd från och med dagen efter den, då denne erhållit avsked
med avskedspremie. Beträffande dylik nyanställning vid annat regemente
än det, där premien utbetalats, vore frågan, så vitt översten förstode,
otvistig. Logiken syntes översten då även kräva, att sådan anställningsätgärd
måste anses fullt berättigad även vid det regemente, där premien
utbetalats. I varje fall funnes översten veterligt i gällande författningar
ingen bestämmelse, att viss tid skulle förflyta mellan avsked och nyanställning,
även om det förra varit förbundet med erhållande av avskedspremie.
En dylik bestämmelse vore för övrigt enligt överstens uppfattning ändamålslös,
enär den obestridligen och av lätt insedda skäl, som icke torde närmare
behöva utredas, skulle vara till stort förfång såväl för kronan som
för den anställningssökande. Beträffande slutligen Nordensons uttalande,
att översten genom sina åtgöranden i denna angelägenhet gjort sig skyldig
till »missbruk och oerhört slöseri med statens medel», ville översten endast
anföra, att utgiften blivit på öret lika stor, om översten vägrat nyanställning.
Om översten såsom villkor för densamma uppställt avskedspremiens
återbetalande, hade resultatet säkerligen blivit likartat, ty, såvitt översten
kunnat utröna, hade ingen av de i ovannämnda uppgift namngivna furirerna
underkastat sig dylikt villkor. Följden hade således endast blivit, att
regementet gjort en svårersättlig förlust i furir sgraden. Med stöd av vad
översten sålunda anfört, ville översten hemställa, att Nordensons mot honom
gjorda anmälan icke måtte till någon militieombudsmannens åtgärd
föranleda.

I skrivelse den 6 november 1925 anmodade militieombudsmannen arméförvaltningens
civila departement att avgiva yttrande i ärendet. Med anledning
härav anförde departementet i yttrande, avgivet den 13 i samma
månad, bland annat följande. Föreskriften i anmärkning 3 vid staten för
rekryteringsanslaget rörande den personal, som kunde bliva berättigad till
avskedspremie, innehölle allenast, att sådan förmån utginge ''till vid armén
fast anställt underbefäl av manskapet — dock icke indelt sådant och
musikunderbefäl — som efter ingången av år 1916 efter minst 6 års vill
vitsordad tjänstgöring avgår från beställning på stat utan att samtidigt

170

beredas civilan,ställning- i statens tjänst’, ävensom att ’avskedspremie är
av två slag: den lägre, som utgår efter minst 6 års tjänst, och den högre,
som utgår efter minst 9 års tjänst.’ På grund av den allmänna avfattning,
som givits ifrågavarande stadganden, vore det uppenbart, att i särskilda
fall tvekan beträffande deras rätta innebörd kunnat uppstå. Vissa frågor
huruvida förutsättningarna för avskedspremiers utgående blivit fyllda,
hade varit föremål för departementets prövning i samband med särskilda
besvär i kassaärenden, på sätt framginge av bland annat departementets
beslut den 27 januari 1922, varigenom en furir, som omedelbart efter erhållet
avsked tagit förnyad fast anställning, vägrats utbekomma begärd avskedspremie,
vilket beslut fastställts genom ett av regeringsrätten den 16
maj 1922 meddelat utslag (årsboken Fö nr 116). Tillämpningen av hithörande
bestämmelser hade vidare vid olika tillfällen varit föremål för anmärkningar
av arméförvaltningens kamerala revision. Departementet
ville såsom sin åsikt i fråga om tillämpningen av förevarande bestämmelser
framhålla, att med dem knappast kunde hava varit avsett, att avskedspremier
skulle få utbetalas till sådan personal, som — även om densamma,
efter fullgörandet av den för premies erhållande föreskrivna tjänstetid, avslutat
tjänstgöring enligt visst tjänsteavtal — i omedelbart eller så gott
som omedelbart sammanhang med denna tjänstgöring enligt annat avtal
anställdes vid vederbörligt truppförband. Särskilt funne departementet
det kunna sättas ifråga, om icke bestämmelserna kunde anses hava givits
en icke avsedd tillämpning i sådana fall, då premie efter den bestämda
tjänstetiden utbetalts till fast anställda, som sedermera, utan att över
huvudtaget hava avgått ur militärtjänsten, befordrats från manskapsbeställning
till underofficersbeställning eller vilka vid framtida avgång från
manskapsbeställning vunnit civilanställning i statens tjänst. I sådana fall
däremot, då någon tids mellanrum mellan en tidigare och en senare anställning
förekommit och det ej kunnat förutsättas, att vederbörande myndighet
vid upphörandet av den första anställningen halt anledning utgå
därifrån, att den från truppförbandet avgående beställningshavaren skulle
komma att anmäla sig till ny anställning, syntes det departementet, som
om den uppfattningen icke skulle kunna med fog göras gällande, att utbetalning
av avskedspremie, vilken gjorts vid avslutandet av den första anställningen,
finge anses strida mot innebörden av nu ifrågavarande bestämmelser.
Ett korrektiv mot missbruk av ifrågavarande bestämmelser
syntes departementet föreligga däri, att, på sätt framginge av Kungl.
Maj:ts utslag den 7 december 1923 på besvär av furiren vid Positionsartilleriregementet
A. Jönsson (regeringsrättens årsbok Fö nr 252/1924 och
T. L. A. 49/1924), den grundsatsen vunnit godkännande, att beställningshavare,
vilken på grund av viss fullgjord tjänstgöring en gång kommit i åtnjutande
av avskedspremie, icke finge för utbekommande av ny eller förhöjd
premie äga tillgodoräkna sig sådan tjänstetid, som fullgjorts före den
uppburna premiens utbekommande.

171

Under den fortsatta skriftväxlingen i detta ärende inhämtades ytterligare,
att sex av de i ovannämnda uppgift upptagna furierna sedermera
befordrats till sergeanter vid regementet, en allenast 10 dagar efter avskedspremiens
uppbärande, ävensom att kontrakt om förnyad anställning
i fyra fall undertecknats flera dagar innan avskedspremien utbetalades,
nämligen i fråga om en av de fyra furier, som erhållit nyanställning dagen
efter avgången från regementet, och i fråga om tre av de fyra furirer, som
återinträtt i tjänst två dagar efter avskedet.

Under handläggningen av ifrågavarande ärende blev militieombudsmannens
uppmärksamhet fäst vid vissa av riksräkenskapsverkets revisionsbyrå
framställda anmärkningar mot ett flertal vid Hälsinge regemente verkställda
utbetalningar av avskedspremier till furirer, som, innan premien
utbetalades, tecknat kontrakt om nyanställning vid regementet.

I fråga om dessa anmärkningar hade yttrande avgivits av bland andra
förutvarande chefen för regementet, numera chefen för V. arméfördelningen
generalmajoren G. Nyström. Denne anförde i skrivelse den 22 juni
1925 bland annat följande. Förevarande anmärkningar grundade sig därpå,
att avskedspremie utbetalts till underbefäl vid Hälsinge regemente jänrs äl
i sådana fall, då förnyad anställning vid regementet av dem vunnits i omedelbar
anslutning till av dem erhållet avsked. Någon avgång ur tjänst
skulle nämligen, enligt revisionens mening, i berörda fall icke hava förekommit.
Uti de av revisionen påtalade fallen hade även på grund av formellt
förbiseende beträffande tidpunkten för den nya anställningens inträdande
så skett. Så snart emellertid det av regeringsrätten den 16 maj 1922
meddelade prejudicerande utslaget i ärende av här berört slag (regeringsrättens
årsbok 1922, Fö nr 116) kommit till regementets kännedom, hade i
varje förekommande fall noggrant iakttagits, att vid nyanställning efter
avsked, varvid avskedspremie blivit utbetald, alltid en viss mellantid mellan
det gamla kontraktets utlöpande och det nyas ikraftträdande förefunnits.
I betraktande av de mycket stora svårigheter, som vid tiden i fråga
framställt sig vid regementet för att hålla det fast anställda underbefälet
fulltaligt, hade generalmajoren såsom regementschef varit ytterst mån om
att söka (genom bataljons- och kompanichefers medverkan) förmå underbefäl,
vilkas kapitulationstid närmade sig slutet, att kvarstanna vid regementet.
Därvid torde i flera fall förlängning av kontrakt på vanligt sätt
hava ägt rum. I andra fall hade avsked meddelats (i eller utan förening
med utbetalande av avskedspremie), ofta åtföljt av nyanställning efter
längre eller kortare tid, sedan den avgångne misslyckats i sökandet av civil
anställning. Slutligen hade de av riksräkenskapsverket påtalade fallen
förekommit, då nyanställning kommit att kontraheras med giltighetstid
från och med dagen näst efter den, då det gamla kontraktet utlupit. Att
det för de fast anställda underbefälen, som kunnat åberopa väl vitsordad
tjänstgöring under minst 6 år, givetvis skulle varit en lockelse att, för erhållande
av minst 600 kronor i avskedspremie, anhålla om avsked, för att

172

kort (alternativt: omedelbart) därpå söka nyanställning, om vars erhållande
de voro vissa på grund av nödläget vid regementet, vore alldeles
uppenbart. Tyvärr hade därvid ej alltid frågan om begynnelsedatum för
den nya anställningen kommit att vederbörligen beaktas, vilket haft till
följd de av riksräkenskapsverket utställda anmärkningarna. Hade man i
dessa fall kommit att beakta, att ett uppskjutande av nyanställningen
några dagaf eller allenast en dag skulle gjort utbetalandet av avskedspremie
oantastligt, hade man förvisso uppskjutit med nyanställningen någon
tid, exempelvis en vecka. Vad beträffade beloppen av de utbetalda avskedspremierna
torde böra beaktas, att, därest de här ifrågavarande underbefälen
icke begärt — och erhållit — avsked å tid som skett utan i stället
genom förlängning av kontrakten kvarstått i tjänst längre eller kortare tid
och sedermera erhållit definitivt avsked, en avsevärt högre avskedspremie
skolat till dem utbetalas. Det torde ur denna synpunkt icke kunna anses
överdrivet att betrakta de anmärkta utbetalningarna såsom förskott å avskedspremier,
vilka i varje fall förr eller senare skolat utgå, förskott, vilka
— jämlikt anmärkning 3 i staten — borde vid den slutliga avskedspremiens
utbetalande vederbörligen beaktas (avdragas).

Med anledning av vad sålunda förekommit avlät jag den 19 sistlidna
oktober en skrivelse till arméns och kustartilleriets regementis- och kårchefer,
ävensom till stationisbefälhavaTna vid flottans stationer, däri jag
anhöll att för tiden från och med 1921 till och med 1925 erhålla upplysning: 1.

i huru många fall person, som vid truppförbandet (stationen) uppburit
avskedspremie, inom den närmaste månaden därefter återinträtt i tjänst
vid detsamma;

2. i huru många fall, i den mån sådant kunde utrönas, person, som vid
annat truppförband (eller station) uppburit avskedspremie, inom den närmaste
månaden därefter inträtt i tjänst vid det ifrågavarande truppförbandet
(stationen);

3. huru många av de personer, som enligt 1. eller 2. återinträtt i tjänstgöring,
sedermera a) befordrats till underofficer eller b) avlidit medan de
innehaft underbefälsbeställning;

4. huruvida i något fall person, som enligt 1. eller 2. återinträtt i tjänst,
fått återbetala uppburen avskedspremie.

Vid avgivande av uppgifterna enligt 1. och 2. skulle om möjligt angivas
den tid, räknat från utgången av föregående anställningsperiod, inom vilken
nyanställning i de olika fallen ägt rum.

I de svar, som avgivits från flottans stationer och åtskilliga av arméns
och kustartilleriets truppförband, hava samtliga frågor besvarats nekande.
Innehållet i yttrandena från de truppförband, där något av omskrivna förhållanden
förekommit, framgår av nedanstående sammanställningar.

173

Fråga 1.

I huru många fall har person, som vid truppförband uppburit avskedspremie,
inom den närmaste månaden därefter återinträtt i tjänst vid
samma truppförband?

Västgö ta regemen te.

1921 ett fall (återinträde 12 dagar efter avskedspremies uppbärande).
Karlskrona grenadjärregemente.

1921 ett fall (återinträde dagen efter avskedet).

Upplands infanteriregemente.

1922 två fall (återinträde den ene 8 dagar och den andre 15 dagar efter
avskedet).

Jönköpings regemente.

1921 tre fall (tiden för återinträde ej angiven).

Dalregementet.

1922 fyra fall (återinträde efter i medeltal 7 dagars avsked),

1925 ett fall (återinträde efter 4 dagars avsked).

Hälsinge regemente.

1921 sju fall (återinträde fyra dagen efter avskedet, en 7, en 9 och en 10
dagar efter avskedet),

1922 tio fall (återinträde sju dagen efter avskedet, två 2 och en 3 dagar
efter avskedet),

1923 tre fall (återinträde två dagen efter avskedet och en 3 dagar efter
avskedet).

Älvsborgs regemente.

1921 två fall (återinträde båda 10 dagar efter avskedet),

1923 två fall (återinträde 2 resp. 3 dagar efter avskedet),

1925 ett fall (återinträde 7 dagar efter avskedet).

Hallands regemente.

1922 ett fall (återinträde 17 dagar efter avskedet).

Bohusläns regemente.

1922 ett fall (återinträde 15 dagar efter avskedet),

1924 ett fall (återinträde 16 dagar efter avskedet).

174

Norrbottens regemente.

1923 ett fall (återinträde 6| dagar efter avskedet),

1924 tre fall (återinträde 3, 4 resp. 5 dagar efter avskedet),

1925 åtta fall (återinträde två 2, två 3, tre 5 och en 10 dagar efter avskedet).

Kalmar regemente.

1921 ett fall (tid för återinträde ej angiven),

1923 ett fall » » » » »

1925 ett fall » » » » »

Värmlands regemente.

1921 tre fall (återinträde 2, 21 resp. 31 dagar efter avskedet).

Jämtlands fältjägarregemente.

1921 fem fall (återinträde tre dagen efter avskedet, en 2 och en 6 dagar
efter avskedet),

1922 ett fall (återinträde dagen efter avskedet),

1923 fyra fall (återinträde tre 2 och en 11 dagar efter avskedet),

1924 ett fall (återinträde 11 dagar efter avskedet),

1925 ett fall (återinträde 4 dagar efter avskedet).

Vaxholms grenadjärregemente.

1921 ett fall (återinträde inom 3 till 10 dagar efter avskedet),

1922 fyra fall » » » » » » » »

1923 fem fall » » » » » » » »

1924 sju fall » » » » » » » »

Gotlands infanteriregemente.

1921 två fall (återinträde dagen efter avskedet).

Västernorrlands regemente.

1921 två fall (återinträde efter resp. 14 och 15 dagar),

1922 sex fall (återinträde två efter 6, en efter 14, eu efter 15, en efter 17
och en efter 23 dagar).

Smålands husarregemente.

1921 ett fall (återinträde 8 dagar efter avskedet).

Skånska husarregementet.

Obekant år ett fall.

175

Kronprinsens husarregemente.

1921 fyra fall (återinträde 14 dagar efter avskedet),

1922 ett fall (återinträde 7 dagar efter avskedet).

Göta artilleriregemente.

1924 två fall (återinträde efter resp. 8 och 14 dagar).

Smålands artilleriregemente.

1923 ett fall (återinträde 16 dagar efter avskedet).

Vaxholms kustartilleriregemente.

1921 ett fall (återinträde efter 8 dagar),

1923 två fall (återinträde efter resp. 4 och 16 dagar),

1924 två fall (återinträde en omedelbart och en efter 3 dagar),

1925 ett fall (återinträde efter 1 dag).

Karlskrona kustartilleriregemente.

1921 ett fall (återinträde 11 dagar efter avskedet).

Fråga 2.

1 huru många fall har, i den mån sådant kunnat utrönas, person, som vid
annat truppförband uppburit avskedspremie, inom den närmaste månaden
därefter åter inträtt i tjänst?

Upplands infanteriregemente.

1921 ett fall (återinträde 23 dagar efter avskedet),

1924 ett fall (återinträde dagen efter avskedet).

Södermanlands regemente.

1921 ett fall (återinträde dagen efter avskedet).

Norra skånska infanteriregementet.

1921 ett fall (återinträde dagen efter avskedet).

V axholms grenadjärregemente.

1921 två fall (återinträde inom 2 till 8 dagar efter avskedets beviljande),

1922 ett fall » » » » » » » » »

1924 två fall » » » » » » » »

Livregementets dragoner.

1924 ett fall (återinträde dagen efter avskedet).

176

Livregementets husarer.

1922 ett fall (återinträde 13 dagar efter avskedet).

Skånska dragonregementet.

1922 ett fall (återinträde 19 dagar efter avskedet).

Svea artilleriregemente.

1921 ett fall (återinträde 8 dagar efter avskedet).
Göta artilleriregemente.

1921 ett fall (återinträde 21 dagar efter avskedet),

1923 ett fall (återinträde omedelbart).

Norrlands artilleriregemente.

1921 ett fall (tid för återinträde ej angiven).

Norrlands trängkår.

1924 ett fall (återinträde omedelbart).

Intendenturkåren.

1921 två fall (tid för återinträde ej angiven).

Vaxholms kustartilleriregemente.

1921 ett fall (återinträde efter 13 dagar).

Fråga 3.

Huru många av de personer, som enligt fråga 1. eller 2. återinträtt i
tjänstgöring, hava sedermera befordrats till underofficer eller avlidit medan
de innehaft underbefälsbeställning?

Västgöta regemente.

1 furir, som återinträtt 1921, har sedermera utnämnts till sergeant.

Dalregementet.

1 furir, som återinträtt i tjänst 1922, har befordrats till sergeant.

Hälsinge regemente.

2 furirer, som återinträtt i tjänst 1921 och 1 furir, som återinträtt 1922,
hava befordrats till sergeanter.

177

Norrbottens regemente.

1 furir, som återinträtt i tjänst 1923, har befordrats till sergeant 1924; 1
furir, som återinträtt 1924, har befordrats till sergeant 1925.

Jämt lands fältjägarregemente.

3 furirer, som återinträtt i tjänst 1921, hava befordrats till sergeanter, två
1922 och en 1923; 1 furir, som återinträtt i tjänst 1922, har befordrats till
sergeant 1923; 2 furirer, som återinträtt i tjänst 1923, hava befordrats till
sergeanter, en 1923 och en 1924; 2 furirer, som återinträtt i tjänst 1921, hava
avlidit en 1922 och en 1924.

Vaxholms grenadjärregemente.

2 furirer, som återinträtt i tjänst, hava befordrats till sergeanter, en år
1922 och en år 1925.

Västernorrlands regemente.

1 furir, som återinträtt i tjänst 1922, har befordrats till sergeant.

Fråga 4.

Har i något fall person, som enligt fråga 1. eller 2. återinträtt i tjänst,
fått återbetala uppburen av sked spremie ?

Hälsinge regemente.

4 furirer hava återbetalt avskedspremie; 3 sergeanter och 1 furir återbetala
för närvarande avskedspremie genom amortering.

Under den tid, som undersökningen omfattat, hava således vid ovan angivna
truppförband underbefäl efter att hava uppburit avskedspremie
återinträtt i tjänst, 27 personer dagen efter avskedet, 86 personer 2—15 dagar
efter avskedet, 11 personer 16—31 dagar efter avskedet, varjämte 10
återinträtt inom en månad efter avskedet utan att tiden därför angivits. «

Av de personer, som undersökningen avsett, hava 16 befordrats till underofficerare
efter återinträdet i tjänst, varjämte två personer avlidit, medan
de innehaft underbefälsbeställning.

I fråga om tillkomsten av nu gällande bestämmelser om avskedspremier
må anföras följande.

Vid genomförande av 1914 års härordning infördes i fråga om det fast
anställda manskapet särskilda anställnings- och avskedspremier.

12 — MiHiiombudsmannens dm hets berättelse.

178

Anställningspremierna .skulle utgå till värnpliktig, som efter ingången
av år 1915, under det lian tjänstgjorde som värnpliktig, toge annan fast anställning
vid armén än som musikvolontär, med belopp, växlande mellan
,300 och 400 kronor för två års samt mellan 100 och 120 kronor för ett års anställning.
I fråga om denna form för premier anfördes i propositionen till
1914 års senare riksdag nr 58 sid. 213. Dylika premier förekomme redan i
den s. k. legan, vilken, ehuru fastställd till ett visst belopp per rekryt, genom
särskilda bestämmelser ökats vid vissa tider eller för vissa truppförband.
En allmän höjning av legan skulle emellertid närma sig arten av
en ordinarie avlöningsförhöjning och torde därför icke böra ifrågakomma.
Den skulle dessutom icke verka tillräckligt snabbt. Gåve rekryteringen
för ett visst militärt utbildningsår mindre tillfredsställande resultat, erfordrades
nämligen åtgärder för att omedelbart fylla vakanserna i vicekorpralsgraden.
Detta torde endast kunna ske genom att anställa redan
under utbildning varande värnpliktiga, vilket borde ordnas på frivillighetens
väg med användande av anställningspremier. Anställningspremien
borde göras så hög, att den innebure en ökad lockelse att taga fast
anställning. Den borde därjämte vara olika allt efter som anställning toges
på ett eller två år, rekrytåret oräknat. Premiernas belopp syntes ej
böra en gång för alla fixeras, utan borde åt regementschef överlämnas att
efter förhandenvarande omständigheter inom vissa gränser bestämma premierna.

I fråga om anställningspremierna vidtogos sedermera de ändringarna,
att dylika premier skulle utgå även till värnpliktig, som toge fast anställning
senast året efter det, varunder han genomgått fullständig soldatutbildning,
ävensom i vissa fall till f. d. fast anställd, som efter avgång
ånyo toge fast anställning.

De med 1914 års härordning införda av skedspremierna voro av två slag,
en lägre, utgående efter minst sex års tjänst och en högre, utgående efter
minst nio års tjänst. Den lägre premien skulle utgå med 400, 600 eller 700
kronor och den högre med 700, 1,000 eller 1,100 kronor, beroende på det
truppförband, vid vilket tjänstgöringen fullgjorts. Såsom motivering för
införande av sistnämnda slag av premier anfördes i ovannämnda proposi•
tion (sid. 212) följande. Att vid avgången ur militärtjänst förfoga över ett
visst kapital innebure en väsentligt ökad möjlighet till framtida utkomst.
Den lämpligaste formen syntes därför vara premier, som utbetaldes vid avgång
efter visst antal års väl vitsordad tjänst. Vid bestämmandet av
huru många års tjänst, sbm skulle fordras för rätt till avskedspremie,
borde hänsyn tagas till, att volontären först efter genomgången furirskola
kunde anses fullt utbildad och att för rätt att genomgå infanteriunderofficersskolan
fordrades rekapitulation på minst två år, d. v. s. en sammanlagd
tjänstetid av fem år. För rätt till premie borde därför fordras åtminstone
ytterligare ett års tjänst. Å andra sidan skulle det äldre och
bättre avlönade underbefälets kvarstannande i tjänst en längre tid medföra

179

försämrade befordringsutsikter för personalen i de lägre underbefälsgraderna,
vilket försvårade rekryteringen och minskade tillgången på underbefäl
vid mobilisering. På grund av nu angivna synpunkter borde såsom
villkor för åtnjutande av särskild premie vid avsked stadgas eu tjänstetid
av minst sex år. Premiens storlek borde vara omkring 600 kronor. Sådan
premie borde dock ej utgå till den, som erliölle civilanställning i statens
tjänst. Under längre tid kvarstode i regel endast sådana distinktionskorpraler
(furirer), som ägde förhoppning att vinna underofficersbefordran.
Därest sådan distinktionskorpral (furir) avginge efter minst nio ars tjänst
utan att hava vunnit befordran till sergeant på stat, borde han vara berättigad
till en högre premie av exempelvis 1,000 kronor. Vad här sagts
avsåge närmast infanteriet. Vid specialtruppslagen vore rekryteringen i
stort sett tillfredsställande redan under nuvarande förhållanden, varför
det kunde ifrågasättas, om särskilda åtgärder för dem erfordrades. Da
emellertid de åtgärder, som nu föresloges för infanteriet, möjligen, om intet
företoges för att även underlätta övriga truppslags rekrytering, kunde befaras
förorsaka ett ökat antal vakanser vid dessa truppslag, sj ntes a^-skedspremier böra tillkomma även specialtruppslagens läst anställda efter
motsvarande bestämmelser som vid infanteriet. Da rekryteringen ställde
sig väsentligen olika vid de särskilda truppslagen och a skilda förläggningsorter,
syntes det ändamålsenligt att låta ifrågavarande premier utgå
med olika, efter förhållandena avpassade1 belopp enligt särskild tariff. Det
sannolika antalet avskedspremier årligen kunde icke angivas med säkerhet.
Antalet lägre premier torde kunna beräknas till 4 procent och antalet
högre premier till 2 procent av antalet underbefäl.

För att påverka benägenheten för rekapitulation infördes vid 1917 års
riksdag särskilda rekapitulationspremier för fast anställt manskap, som
befunnes villigt att taga förlängd anställning. Dessa premier, som utgingo
från och med det anställningsår, som började den 1 november 1917, voro av
varierande belopp, lägst 250 och högst 550 kronor för två års samt lägst
100 och högst 220 kronor för ett års anställning. (Se kungl. prop. 299/1917
och riksdagens skrivelse 218/1917).

Sedan, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 maj 1918, statsrådet
och chefen för lantförsvarsdepartementet tillkallat vissa sakkunniga för
avgivande av förslag rörande förbättrande av manskapsrekryteringen vid
armén, anförde de sålunda tillkallade sakkunniga — de s. k. rekryteringssakkunniga
— i sitt den 7 december 1918 avgivna betänkande, att anställningspremier
till f. d. fast anställt manskap och rekapitulationspremier till
fast anställt manskap borde avskaffas i sammanhang med höjandet av den
kontanta avlöningen till arméns manskap.

I särskilda från furirer vid arméns truppförband under hösten 1918 till
vederbörande regementschefer ingivna och till Kungl. Maj:t insända lika
lydande framställningar hade gjorts enahanda hemställan.

På grund av nådig remiss avgåvo 1918 års militära avlöningssakkunniga

180

flen 24 februari 1019 underdånigt utlåtande över de framställda förslagen
och anförde därvid i huvudsak följande (se de sakkunnigas betänkande
del I, avgivet den 10 januari 1921, sid. 52). De sakkunniga delade till fullo
den från olika håll, däribland även från underbefälets egen sida, uttalade
uppfattningen, att anställningspremierna för f. <1. fast anställt manskap
noll rekapitulationspremiema för fast anställt manskap borde avskaffas.
Erfarenheten både nämligen givit vid handen, att genom dessa premier,
som. utgått från och med anställningsåret den 1 november 1917—den 31
oktober 1918, manskapsrekryteringen icke kunnat säkerställas, utan hade
antalet vakanser alltjämt varit synnerligen betydande. Det torde även få
anses fastslaget, att den rekrytering, .som på detta sätt vunnits, icke varit
ur försvarets synpunkt i allo tillfredsställande. De sakkunniga hade visserligen
icke förbisett, att avskaffandet av dessa premier, vilka utginge
med högre belopp vid de truppförband, där vakanserna vore större, kunde
komma att ytterligare försvåra rekryteringen just vid de truppförband,
som redan förut haft att kämpa med de största svårigheterna i detta avseende,
och därför erhållit rätt att utbetala dylika premier med högre belopp
än övriga truppförband. De principiella betänkligheterna mot premiesystemets
bibehållande hade emellertid synts avlöningssakkunniga vara
så vägande, att de sakkunniga icke ansett sig höra, med avvikelse från
rekryteringssakkunnigas förslag, särskilt för ifrågavarande truppförband
förorda anlitandet av ett rekryteringsmedel, som i och för sig befunnits
olämpligt. Det torde dock vara uppenbart, att anställnings- och rekapitulationispremierna
icke lämpligen borde avskaffas utan att ersättas av andra,
något sa när motsvarande förmaner för manskapet. Därvid syntes det
ligga närmast till hands att, såsom rekryteringssakkunniga föreslagit, öka
de ordinarie kontanta avlöningsförmånerna, nämligen lönen och dagavlöningen.

T fråga om anställnings- och rekapitulationspremiema anförde 1918 års
militära avlöningssakkunniga därefter i sitt ovannämnda år 1921 avgivna
betänkande bland annat följande (sid. 86). Då det gällde att åvägabringa
en. definitiv lönereglering för manskapet vid armén och marinen, syntes
det de sakkunniga vara ställt utom allt tvivel, att ifrågavarande premier
borde i samband därmed avskaffas. Dessa premier både haft karaktären
av allenast tillfälliga åtgärder för att avhjälpa den under de senare åren
synnerligen otillfredsställande manskapisrekryteringen, och det borde enligt
de sakkunnigas mening så mycket mindre ifrågakomma att upplåga
dem i ett nytt lönesystem, som denna avlöningsform ur principiell synpunkt
måste anses olämplig och premierna under den tid, de varit i tilllämpning,
visat sig icke kunna fylla därmed avsett ändamål. I sistnämnda
avseende hade erfarenheten givit vid handen, att vissa till relativt
billiga orter förlagda truppförband, vid vilka rekryteringsförhållandena
varit särskilt svåra, icke ernått bättre rekryteringsresultat än sådana
truppförband, som varit förlagda till dyrare orter, oaktat förstnämnda

181

trapp förband på grund av sitt boga vaka tisan ta i käft möjlighet att utbetala
de största premierna. Rekryteringens utfall på olika orter kadi''
sålunda visa! sig vara, åtminstone i viss mån, oberoende av de ekonomiska
faktorerna. Även legal), vilken givetvis vore att betrakta såsom en numera
föråldrad avlöningsform, syntes böra bortfalla vid genomförandet av
en definitiv lönereglering för manskapet. Ett ytterligare stöd för sitt förslag
om avskaffande av såväl ifrågavarande premier som lega hade de sakkunniga
hämtat från de yttranden i ämnet, som av arméns och marinens
myndigheter avgivits under år 1920. Det övervägande antalet av nämnda
myndigheter både nämligen förordat nämnda avlöningsformers borttagande,
varvid emellertid i ett flertal fall såsom förutsättning därför uppställts,
att de fasta avlöningsförmånerna bestämdes till så störa belopp, att de
k om me att täcka jämväl premier och lega. Såsom bestämda fördelar av
den ifrågasatta omläggningen hade av de militära myndigheterna framhållits,
dels att därigenom skulle motverkas eu allmänt utbredd uppfattning,
att användandet av lega och anställningspremier vore nödvändiga
för att »köpa» folk att taga fast anställning vid krigsmakten, dels ock
att, då ifrågavarande förmåner till sill natur vore sådana, att de utginge
på en gång vid uppgörandet av avtal om anställning, de ofta lockade sadana
mindre skötsamma personer, som önskade erhålla ett större kontant
belopp på en gång antingen till ordnandet av eu förut ruhhad ekonomi
eller till mer eller mindre onödiga utgifter. Om de sakkunniga alltså funnit
sig höra förorda, att anställningspremier och rekapitulationspremier
ävensom lega borde vid genomförandet av förevarande lönereglering för
manskapet bortfalla, ansåge de sakkunniga däremot, att de nu utgående
avskedspremierna bolde bibehållas. Det med dessa premier avsedda ändamålet
att bereda eu förmån vid avgång ur tjänst åt äldre förtjänt manskap,
som icke kommit i tillfälle att vinna civilamställning i statens tjänst,
torde nämligen även efter löneregleringens genomförande behöva fyllas.
och avskedspremierna hade alltjämt sitt berättigande med hänsyn till den
kortvariga anställningstiden för det fast anställda manskapet.

Vid framläggande av proposition till 1921 års riksdag angående lönereglering
för arméns och marinens personal m. m. yttrade föredragande departementschefen
i denna fråga följande (prop. nr 350 sid. 47). Lega samt
anställnings- och rekapitulationspremier borde enligt departementschefens,
liksom avlöningssakkumiigas, mening bortfalla vid den ifrågasatta löneregleringen.
Såsom de sakkunniga framhållit, måste legan numera betraktas
såsom en föråldrad avlöningsform. Vad »rekapitulations- och avskedspremierna»1
beträffade, utgjorde de tillfälliga påbyggnader på det militära
avlöningssystemet, vilka föranletts av behovet att söka upphjälpa
manskapsrekryteringen. Denna deras egenskap betingade naturligen, att
de vid ett definitivt ordnande av de militära avlöningsförhållandena borde

Skall tydligen vara: anställnings- och rekapitulationspremierna.

182

avskaffas. Däremot hade departementschefen hyst en viss tvekan, huruvida
de nuvarande avskedspremierna borde bibehållas eller ej. Dessa premier,
som umgänge med olika belopp efter sex, respektive nio års tjänst och
som icke finge uppbäras av dem bland manskapet, som vid avgången ur
tjänst bereddes civilanställning, vore avsedda att för'' övrigt manskap utgöra
eu kompensation för sådan anställning. De sakkunniga hade med
hänsyn härtill ansett, att det med dessa premier åsyftade ändamålet även
efter löneregleringens genomförande behövde fyllas. Häremot hade av
generalfälttygmästare!! och inspektören för artilleriet gjorts gällande, att
dessa premier vore ägnade att locka äldre furirer till avskedstagande.
Ehuru departementschefen ej kunde frånkänna sistnämnda synpunkt ett
visst berättigande, ansåge lian dock, att avskedspremierna borde tillsvidare
bibehållas i avvaktan på den slutliga lösningen av frågan om manskapets
civilanställning, vartill de, såsom av det sagda framginge, vore
nära anknutna.

Sedan de föreslagna grunderna för manskapets avlöning antagits av
riksdagen, utfärdades den 29 juni 1921 Eders Kung!. Maj:ts avlöningsreglemente
för fast anställt manskap vid armén och marinen.

Med utfärdande av detta avlöningsreglemente hava anställnings- och
rekapitulationspremierna bortfallit.

Gällande bestämmelser i fråga om avskedspremier återfinnas, så vitt angår
armén, under anmärkning 3 till staten för anslaget till rekryteringskostnader
i liggaren över fjärde huvudtiteln samt, i fråga om marinen, i
kungl. brev den 23 augusti 1918.

Förstnämnda anmärknings,punkt är av följande lydelse:

Anm. 3. Från anslagsposten till avskedspremier utgår sådan förmån till
vid armén fast anställt underbefäl av manskapet — dock icke indelt sådant
och musikunderbefäl — som efter ingången av år 1916 efter minst 6
års väl vitsordad tjänstgöring avgår från beställning på stat utan att samtidigt
beredas civilanställning i statens tjänst.

Avskedspremie är av två slag: den lägre, som utgår efter minst 6 års
tjänst, och den högre som utgår efter minst 9 års tjänst. Premie utgår
även om tjänstgöringen icke fullgjorts i en följd ävensom för det fall att
densamma fullgjorts vid olika truppförband av samma truppslag, varjämte
den, som avgår från anställning vid intendenturkåren, äger för
premies åtnjutande tillgodoräkna sig föregående anställning vid truppförband
av det truppslag, som han före inträdet vid intendenturkåren senast
tilhört; skolande i fall av tjänstgöring vid olika truppförband premiens
storlek beräknas, som om hela tjänstgöringen ägt ruin vid det truppförband,
där vederbörande längsta tiden varit anställd, samt premien utbetalas
först sedan det blivit styrkt, att vederbörande icke förut utkvitterat
avskedspremie.

I tjänstgöringstiden inräknas även värnpliktstjänstgöring, vapenövningsuppehåll
och tjänstledighet däri inbegripna.

183

Den lägre Den högre

Avskedspremieu utgör premien premien

vid Norrbottens och Västernorrlands regementen samt

Jämtlands fältjägarregemente.................................... kr. 700:— 1,100: —

vid övriga infanteriregementen med undantag av
Svea livgarde och Göta livgarde samt vid Norrlands
artilleriregemente, Bodens artilleriregemente,

Karlsborgs artillerikår och Bodens ingenjörkår. » 600:— 1,000:

vid återstående truppförband (däribland Svea och

Göta livgarden samt intendenturkåren) » 400: — 700: —

dock att, därest anställningstid, för vilken premie skall utbetalas, delvis
infaller före den 1 november 1913, premiebeloppet skall för varje därförutgånget
år, som erfordras för att med inberäknande av antalet efter samma
dag infallande hela anställningsår uppnå, i fråga om den lägre premien 6
år, och i fråga om den högre premien 9 år, minskas med i det förra fallet
1jK och i det senare fallet V.,.

I fråga om aviskedspremier för marinen innehåller kungl. brevet den 23
augusti 1918 följande:

III. Av skedspremier.

Avskedspremier tilldelas vid flottan eller kustartilleriet fast anställt
underbefäl av manskapet — dock ej båtsmän eller hornblåsare — som efter
ingången av år 1919 efter minst sex års väl vitsordad tjänstgöring avgår
från beställning på stat utan att samtidigt beredas civilanställning i statens
tjänst.

Avskedspremie är av två slag, nämligen en lägre, vilken utgår till sådant
manskap, som avgår efter att hava fullgjort minst två års förnyad
eller förlängd anställning, dock att den sammanlagda anställningstiden i
intet fall får understiga sex år, och en högre, som utgår efter minst nio
års tjänst.

Premie utgår även om tjänstgöringen icke fullgjorts i en följd ävensom
för det fall, att densamma fullgjorts delvis vid flottan och delvis vid kustartilleriet.
I de angivna tiderna inräknas även värnpliktstjänstgöring,
tjänstledighet däri inbegripen.

Den lägre avskedspremien utgör 600 kronor och den högre 1,000 kronor,
dock att, därest den anställningstid, för vilken premie skall utbetalas, delvis
infaller före den 1 november 1917, premiebeloppet skall för varje därförutgånget
år, som erfordras för- att med inräknande av antalet efter
samma dag infallande hela anställningsår uppnå, i fråga om den lägre
premien sex år, och i fråga om den högre premien nio år, minskas med i
förra fallet 1le och i senare fallet V„.

Till den, som kommit i åtnjutande av den lägre avskedspremieu och därefter
tagit förnyad anställning, må den högre avskedsprcmien, minskad
med hela det lägre premiebeloppet, utbetalas enligt ovan angivna grunder.

Innebörden av bestämmelsen att avskedspremie tilldelas fast anställt
underbefäl — dock ej indelt sådant och musikunderbefäl respektive båts -

184

män och hornblåsare — som efter viss tid ''avgår från beställning på stat
utan att samtidigt beredas civilanställning i statens tjänst’, måste givetvis
vara den, att person, för att kunna komma i åtnjutande av avskedspremie
verkligen måste avgå från d. v. s. lämna anställning på stat vid krigsmakten.

Redan i ordet ''avskedspremie'' ligger, att sådan premie är avsedd att
utgå först i samband med erhållet avsked. Av den ovan lämnade historiska
redogörelsen torde tydligt framgå, att premien skall utgöra eu kompensation
för utebliven u lider o It ieers be f or d ra n, och att avsikten med densamma
är, att vederbörande skall innehava eu tillräckligt stor penningsumma,
då han vid avskedet måste övergå till axman civilanställning än i
statens tjänst. Att undantag gjorts för bland annat musikunderbefälet
finner sin förklaring däri, att musikutbildad person måste anses, främst
genom den utbildning han kostnadsfritt erhållit under sin militärtid, hava
lättare att erhålla civilanställning än person med enbart militärutbildning.

Att för rätt till avskedspremie fordras verklig avgång från anställning
vid krigsmakten framgår av regeringsrättens förut berörda utslag den 16
maj 1922 på besvär av en furir vid intendenturkåren (Fö nr 116). Regeringsrätten
fastställde nämligen därigenom ett av vederbörande myndighet
meddelat beslut, varigenom avskedspremie förvägrats bemälde furir, vilken
varit fast anställd vid viss trängkår under tiden den 1 november 1912
—den 31 oktober 1921 samt från och med den 1 november 1921 vunnit fast
anställning såsom furir av 2. klass vid intendenturkåren.

översten Lilliehöök har i sitt i ärendet avgivna yttrande förklarat sig
anse, att avskedspremie kunde utbetalas även i fall, då fråga om nyanställning
redan avgjorts, och har såsom huvudsakligt stöd för denna sin uppfattning
anfört, att hinder icke förefunnes att på nytt anställa eu furir,
som tidigare uppburit avskedspremie.

Generalmajoren Nyström synes visserligen anse, att hinder formellt föreligger
att utbetala avskedspremie till furir, som vid premiens utbetalande
redan tecknat kontrakt om ny anställning, men bär däremot i sin skrivelse
i ärendet ifrågasatt lämpligheten av att i dylika fall låta med upprättandet
av kontrakt om nyanställning anstå eu eller annan dag, vilket
skulle gorå utbetalandet av avskedspremie oantastligt.

Att hinder icke föreligger att på nytt antaga underbefäl, som uppburit
avskedspremie, är självklart. I ovannämnda kung!, brev den 23 augusti
1918 har ju också, så vitt angår marinen, lämnats bestämmelse för det fall,
då nyanställning förekommit, sedan avskedspremie utbetalts. Anmärkning
kan fördenskull icke riktas mot vederbörande regementschefer, för
det de medgivit rekapitulation åt underbefäl, som tidigare uppburit avskedspremie.
Det är heller icke här fråga om, huruvida rätt att nyanställa
dylikt underbefäl förefinnes eller icke. Vad det gäller att avgöra är, huruvida
ovannämnda förutsättning för avskedspremie® åtnjutande: avgång
från anställning på stat vid krigsmakten förelegat eller ej.

185

Om någon avgång från den militära anställningen kan uppenbarligen ej
vara tal, därest redan före den ifrågavarande anställningsperiodens utgång
kontrakt om ny anställning blivit avslutat, vare sig denna vidtager
i omedelbar anslutning till den utlupna eller viss tid förflyter mellan anställningsperioderna.
Emellertid bör man icke stanna härvid. Åven om
kontrakt om ny anställning icke före den föregående anställningsperiodens
utgång upprättats, är det, därest dessförinnan muntligen avtalats om ny
anställning eller dylikt förutsatts skola äga rum, uppenbart, att någon avgång
ej förekommit. Avgång kan ej heller anses föreligga, därest avtal
om ny anställning, ehuru detsamma icke på sätt nyss sagts träffats före
utgången av föregående anställningsperiod, likväl slutits, innan ännu a\ -skedspremie blivit utkvitterad.

För frågan huruvida rätt till avskedspremie föreligger eller icke är det
ej i och för sig av någon betydelse, om den nya anställningen vunnits
vid samma eller annat truppförband, vilket framgår av det ovan angivna,
av regeringsrätten den 16 maj 1922 meddelade utslaget.

Med utgångspunkt från vad sålunda utvecklats, finner jag det i hög
grad anmärkningsvärt, att i ett flertal fall avskedspremier utbetalts till
fiurirer, med vilka avtal redan träffats om ny anställning. Ehuru jag således
funnit, att de regementschefer respektive kassaförvaltningar, som
förfarit på detta sätt, oriktigt tillämpat gällande föreskrifter om avskedspremier,
har jag, särskilt med hänsyn till de motiv, som torde hava förestavat
utbetalningarna, ansett mig kunna underlåta att mot vederbörande
vidtaga rättsliga åtgärder för vad i berörda hänseende förekommit.

Av den ovan lämnade redogörelsen för innehållet i de till mig inkomna
svaren å cirkulärskrivelsen den 19 oktober 1926 torde framgå,
att en dylik oriktig tillämpning av bestämmelserna om avskedspremier
förekommit i ganska stor utsträckning, ty i ett flertal fall vid
olika truppförband hava avskedspremier utbetalts till personer, som i
omedelbar eller så gott som omedelbar anslutning till föregående anställningsperiods
utgång vunnit ny anställning vid krigsmakten.

Om denna felaktiga tillämpning av gällande bestämmelser ses ur statsfinansiell
synpunkt, må det medgivas, att om den, som fått uppbära avskedspremie,
sedermera verkligen avgår från underbefälsbeställning, förlusten
inskränker sig till ränteförlust på grund därav att utbetalningen
gjorts för tidigt, och att i vissa fall den för tidiga utbetalningen rent av
kan bliva för staten fördelaktig, i det att vederbörande på grund därav
att han redan uppburit den lägre premien icke får komma i åtnjutande
av den högre premie, vartill han med hänsyn till tjänstgöringens längd
vid den sedermera inträffade avgången eljest skulle hava varit berättigad.
Om däremot, såsom, enligt vad utredningen givit vid handen, i många fall
inträffat, person, som obehörigen fått uppbära avskedspremie, sedermera
befordras till underofficer, eller avlider under den nya anställningsperio 13

— Militieombudsmannens ämbetsberåttelse.

186

den, har em direkt förlust motsvarande den oriktigt utbetalta premiens belopp
uppkommit för staten.

Utom ur nu berörda synpunkt torde frågan även böra betraktas med hänsyn
till den karaktär, som avskedspremierna med angivna oriktiga tilllämpning
enhållit. Det lärer icke kunna förnekas, att genom denna oriktiga
tillämpning de år 1921 avskaffade rekapitulationspremierna blivit på
en omväg återinförda. Då dessa premier av skäl, som särskilt framgår
av ovan återgivna uttalanden av 1918 års militära avlöningssakkunniga,
ansetts olämpliga, torde det vara angeläget att tillse, att de icke i form av
’a vs k ed sp r e in, ic r ’ åter komma i bruk.

Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det mig nödvändigt,
att åtgärder vidtagas i syfte att förebygga den oriktiga tillämpning
av bestämmelserna om avskedspremier, som förekommit. Måhända
skulle något vara att vinna, om på lämpligt sätt vederbörande myndigheters
uppmärksamhet fästes därå att avskedspremie icke finge utbetalas
i andra fall än då verkligen vore fråga om avgång från anställning
vid krigsmakten. Med hänsyn till önskvärdheten av att bestämmelserna
själva äro så avfattade, att missbruk om möjligt förebygges, på samma
gång de giva vederbörande erforderlig ledning i tillämpningen, synes det
mig dock vara att föredraga, att bestämmelserna skärpas. Det förefaller,
som om en lämplig utväg härutinnan vore, att det stadgades, att avskedspremie
icke finge uppbäras, förrän viss tid förflutit från avgången ur
tjänst, samt att den utbetalande myndigheten skulle vara pliktig att förvissa
sig om att nyanställning vid samma truppförband ej skett och den,
som gör anspråk på premie, vara skyldig att avgiva skriftlig försäkran’
att sådan anställning ej vunnits vid annat truppförband.

Under behandling av förevarande ärende har min uppmärksamhet även
blivit fäst å vissa förut ej särskilt berörda villkor för åtnjutande av avskedspremier.

Såsom framgår av ovan intagna bestämmelser om avskedspremie, må
sådan premie ej utgå för det fall, att tjänstgöring fullgjorts vid truppförband
av olika truppslag utom i fråga om den, som avgår från anställning
vid intendenturkåren, vilken för premies åtnjutande äger tillgodoräkna
sig föregående anställning vid truppförband av det truppslag, som
han före inträdet vid intendenturkåren senast tillhört.

Chefen för Älvsborgs regemente översten K. A. Rignell har i sitt yttrande
i ärendet beträffande denna bestämmelse anfört: Bestämmelsen att
fullgjord tjänstgöring skulle hava skett vid ett och samma truppslag
borde försvinna såsom varande alltför rigorös. Numera, sedan infanteriet
försetts med kulspruteförband och motorfordon, kunde vid beridet ttrappslag
utbildat underbefäl med fördel anställas även vid infanteriet för

187

handha van de av tillsyn över hästmateiuelen, såsom hovslagare, bilförare
o. s. v. Den nuvarande bestämmelsen att den sålunda anställde vid avgång
ej skulle få tillgodoräkna sig sina anställningsår vid det beridna
truppslaget saknade enligt överstens mening allt fog. Helt nyligen både
en underdånig anhållan om dylikt tillgodoräknande från ett underbefäl
vid regementet i denna tjänstesituation av Kungl. Maj:t avslagits.

Vad översten Ilig noll sålunda anfört synes mig böra föranleda, att det
tages under övervägande, huruvida gällande bestämmelser böra i berörda
hänseende undergå revision.

Enligt ovan återgivna bestämmelse i kungl. brevet till marinförvaltningen
den 23 augusti 1918 gäller, att till den, som kommit i åtnjutande av
den lägre avskedspremien och därefter tagit förnyad anställning, den
högre avskedspremien, minskad med hela det lägre premiebeloppet, må enligt
de i brevet angivna grunderna utbetalas. Såsom framgår av det i
arméförvaltningens civila departements yttrande omförmälda, av regeringsrätten
den 7 december 1923 meddelade utslaget, anses beställningshavare
vid armén, vilken en gång kommit i åtnjutande av den lägre avskedspremien,
icke efter fullgörande av den längre tjänstgöring, som erfordras
för den högre premien, äga utbekomma skillnaden mellan premiernas
belopp.

Skäl synas mig föreligga att i ifrågavarande anmärkning 3. införa bestämmelser
av liknande innehåll som de i kung!, brevet till marinförvaltningen
i detta hänseende upptagna, på det att den olikformighet i tillämpningen,
som för närvarande gäller, måtte undanröjas.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktion
bär jag härmed velat för Eders Kungl. Maj:t anmäla ifrågavarande
förhållanden till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna
föranleda.»