JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1927

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1927

IVAR HA5GGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

261159

> ■ V '' •

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning............................................... 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedanstående tjänstemän:

1) häradshövdingen O. Wallin och t. f. domhavanden F. Tersmeden för felaktig be handling

av relaxationsärenden (ämbetsberättelsen 1925 sid. 99).......... 7

2) och 3) länsassessorn O. Rundqvist och landskamreraren A. Dahlin för dröjsmål

med föredragning av ärende hos länsstyrelse (ämbetsberättelsen 1926 sid. 90) . 10

4) landsfiskalen H. Rosén för dröjsmål med åtgärder för återställande av kommu nikationshandlingar

till länsstyrelse (ämbetsberättelsen 1926 sid. 90)....... 10

5) förste polisintendenten I. Ekström i fråga om olaga häktning (ämbetsberättelsen

1926 sid. 102)......................................... 11

6) landsarkivarien J. Sandström för brott mot tryckfrihetsförordningen (ämbetsberät telsen

1926 sid. 123)..................................... 11

7) och 8) häradshövdingen H. Warmark in. fl. för obehörigt expeditionssätt föranle dande

högre ersättning än i lösenförordningen är medgivet och obehörigt utövande
av kommissionärsskap m. m. (ämbetsberättelsen 1926 sid. 156)..... 13

9) stadsfiskahn J. F. Löndborg för obehörigt beslag av med kvarstad belagd skrift

(ämbetsberättelsen 1926 sid. 203)............................. 15

10) generaldirektören Chr. L. Tenow m. fl. för felaktigt ådömande av disciplinär be straffning

(varning) (ämbetsberättelsen 1926 sid. 223)................. 15

11) och 12) landsfiskalen I. Almfeldt och t. f. landsfiskalen E. Almfeldt för åsidosät tande

av stadgandet i 11 § landsfiskalsinstruktionen in. m.............. 16

13) t. f. landsfiskalen F. Herlog för felaktigt förfarande vid polisundersökning .... 31

14) landsfiskalen J. A. Hörnfeldt för underlåtenhet att tillhandahålla protokoll över

utmätning m. m........................................ 53

15) hovrättsrådet L. Kiellander m. fl. ledamöter av division i hovrätt för underlåten het

att vid måls avdömande tillse hovrättsaktens fullständighet.......... 64

16) landsfogden B. Falk för olaga häktning samt obehörigt beläggande med hand bojor

m. m........................................... 81

17) vice häradshövdingen B. Jacobsson för felaktigt upptagande av vissa ärenden till

handläggning å tingssammanträde med tremansnämnd ...............105

18) landsfiskalen K. Wijkström för olaga häktning......................113

19) landsfiskalen K. E. Byström i fråga om obefogat nedtagande av anslag, innehål lande

förklaring om blockad och bojkott........................131

20) polisuppsyningsman^!! G. Björkstrand för obehörigt kvarhållande i polisarrest

av person, vilken anhållits för undergående av polisförhör.............140

21) distriktslantmätaren S. D. Silén för felaktigt förfarande vid lantmäteriförrättningar 152

♦

Sid.

22) landsfiskalen A. Ljunggren för felaktigt förfarande i utmätningsärenden. 59, 60

och 162 §§ utsökningslagen................................169

23) häradshövdingen G. Gröning för bristfällig handläggning och felaktigt utslag i

brottmål............................................178

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal, m. m.

1) Domstols medverkan i lagfarts- och inteckningsärenden till styrkande av laga

åtkomst ............................................190

2) Fråga om tillsyn över att nämndeman icke obehörigen kvarsitter i nämnden ut över

den tid, för vilken han blivit vald ........................195

3) Fråga huruvida grunderna för 20 kap. 9 § strafflagen må leda till inskränkning

av tillämpningen av 4 kap. 10 § samma lag......................199

4) Obehörig ändring av redan expedierade beslut i inskrivningsärenden........203

5) Felaktig behandling av lagfartsärenden..........................209

6) Fråga om lämpligheten av att kommissionär, som enligt kungl. kungörelsen den

28 maj 1886 är anställd hos myndighet, åtager sig uppdrag utanför kungörelsens
ram............................................212

7) Felaktig praxis med avseende å nöjdförklaring av häktad person. (Betänketidens

beräkning).............''..............................222

8) Fråga om nytt val av lärarrepresentant i skolråd kan företagas, då förut hållet

val, som anses olagligt, vunnit laga kraft .......................228

9) Fråga om skyldighet att bland kyrkans övriga handlingar förvara kyrkostämmas

originalprotokoll.......................................234

10) Fråga huruvida 13 § i stadgan den 14 december 1906 för serafimerlasarettet
blivit åsidosatt därigenom att läkare uppburit personligt arvode, som patient
på grund av en sköterskas oriktiga uppgifter trott sig skyldig att erlägga . . . 239

III. Framställningar till Konungen.

1) Ang. åtgärder för snabbare rättskipning inom Tomeå domsaga...........252

2) > ändring i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten......258

3) » förening av tingslagen i Sydöstra Hälsinglands domsaga............264

4) » ändring i vissa avseenden av gällande bestämmelser om tillsyn å stämpel avgifts

utgörande samt om uppbörd och redovisning av stämpelmedel . . 271

5) » ändrad lydelse av 3 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 angå ende

stämpelavgiften .............................. 284

6) » åtgärder för bättre tillgodoseende av vittnens rätt att undfå ersättning för

inställelse vid domstol................................291

IV. Inspektionsresor under år 1926 ........................... 299

V. Under år 1926 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......299

Berättelse av tryckfrihetskommittén

302

''Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

I. Tabell över samtliga av 1926 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd

enligt riksdagens protokoll................................304

II. Förteckning över de av 1926 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte
uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av
samma skrivelser:.....................................306

1) Justitiedepartementet..................................306

2) Utrikesdepartementet..................................310

3) Försvarsdepartementet.................................312

4) Socialdepartementet............ 315

5) Kommunikationsdepartementet............................320

6) Finansdepartementet..................................325

7) Ecklesiastikdepartementet...............................335

9) Jordbruksdepartementet.................................341

9) Handelsdepartementet.................................347

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ären den,

som vid utgången av år 1926 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende..........................349

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivel ser

från riksdagen före år 1926 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1926:.............................. 354

1) Justitiedepartementet .................................354

2) Utrikesdepartementet..................................357

3) Försvarsdepartementet................................357

4) Socialdepartementet..................................358

5) Kommunikationsdepartementet............................365

6) Finansdepartementet..................................366

7) Ecklesiastikdepartementet.......... 373

8) Jordbruksdepartementet................................381

9) Handelsdepartementet.................................386

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivel ser

från justitieombudsmannen före den 1 januari 1926 och vari under år 1926
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj.ts
prövning beroende, jämte kortfattad uppgift om ärendenas behandling.....388

Till RIKSDAGEN.

»Jämlikt 13 § i deri för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1926. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester under tiden från och med
den 12 juli till och med den 25 augusti samt att under nämnda tid min
av riksdagen utsedde suppleant och efterträdare nuvarande häradshövdingen
Hans Forsberg förestått ämbetet.

I anseende till jäv för mig har dessutom under annan tid ett under året
inkommet ärende (nr 567) avgjorts av häradshövdingen Forsberg.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktig behandling av relaxationsärenden.

I 1925 års ämbetsberättelse (sid. 99 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Nils Lilienbérg efter klagomål av Riddarhytte Aktiebolag mot
häradshövdingen O. Wallin och t. f. domhavanden F. Tersmeden väckt åtal
för felaktig behandling vid Västmanlands västra domsagas häradsrätt av
vissa relaxationsärenden, för vilken behandling Tersmeden såsom häradsrättens
ordförande i första hand hade att svara men även Wallin, vilken
hjälpt Tersmeden med ärendenas handläggande, gjordes ansvarig. Av
redogörelsen framgår, att Svea hovrätt, vidkommande åtalet i vad det rörde
ansvar för avfattningen av protokollen för den 1 september och den 27
oktober 1921 i 22 den 5 juni 1919 handlagda inteckningsärenden, enär protokollen
i de av J. O. angivna hänseenden författats med onödig vidlyftighet
och således i strid mot bestämmelserna i 6 § i förordningen angående
expeditionslösen, samt med hänsyn till den befattning, som Wallin tagit
med ärendena, Wallin måste jämte Tersmeden anses ansvarig för protokollens
avfattning, funnit Wallin och Tersmeden hava därutinnan visat

oförstånd i ämbetet; att vad angick åtalet i vad det avsåg ansvar för införing
i inteckningsboken av häradsrättens den 29 september 1921 meddelade
uppskovsbeslut i 23 inteckningsärenden och expediering av utdrag
av inteckningsboken samt för tecknande av bevis å inteckningshandlingarna
rörande samma beslut, hovrätten väl funnit, att nämnda införande
i inteckningsboken icke bort vidtagas och att tecknandet av sistnämnda
bevis icke varit nödvändigt, men, med hänsyn till avfattningen av de i
dessa hänseenden gällande bestämmelser, funnit Wallins och Tersmedens
förfarande i nu förevarande avseende icke böra för dem medföra ansvar
för tjänstefel; att hovrätten beträffande ansvarsfrågan på det sätt bifallit
det mot Wallin och Tersmeden anställda åtal, att de för på ovan angivet
sätt visat oförstånd i ämbetet jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömts att
bota Wallin 100 kronor och Tersmeden 50 kronor; att vidkommande i
målet framställda ersättningsyrkanden hovrätten på det sätt bifallit dessa,
att Wallin och Tersmeden förpliktats att, vilkendera gälda gitte, till klaganden
utgiva ersättning för det belopp i lösen och stämpel, som klaganden
måst för mycket utgiva för den 1 september 1921 hållna protokoll,
med 165 kronor; att övriga i målet framställda ersättningsanspråk lämnats
utan bifall; samt att besvär över hovrättens utslag anförts av såväl

J. O. och klaganden som Wallin och Tersmeden.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 11 mars 1926 yttrat följande:

Vidkommande de i målet framställda ansvarsyrkandena funne Kungl.
Maj:t lika med hovrätten, att protokollen för den 1 september och den
27 oktober 1921 i av J. O. angivna hänseenden avfattats med onödig vidlyftighet,
och med hänsyn särskilt därtill, att fråga var om ett stort antal
nästan lika lydande paragrafer i protokollet, i följd varav särskild
uppmärksamhet bort ägnas däråt, att sökandens kostnader ej bleve mera
betungande än nödvändigt, hade Tersmeden, vilken på eget ansvar handlagt
ifrågavarande inteckningsärenden, genom att i nämnda hänseenden
brista i skyldig omsorg visat oförstånd i ämbetets utövning. Däremot
hade icke sådana omständigheter blivit i målet förebragta, att Wallin,
ändå att Tersmeden handlagt nämnda ärenden på eget ansvar, kunde anses
hava genom sin befattning med desamma gjort sig skyldig till tjänstefel.
Vad anginge antecknandet i inteckningsboken av häradsrättens uppskovsbeslut
den 29 september 1921 och därav föranlett utfärdande av utdrag
ur samma bok ävensom tecknandet av bevis å skuldebreven rörande
uppskovsbeslutet hade väl nämnda åtgärder icke varit erforderliga och
förty lösen för utdrag och bevis icke bort debiteras klaganden, men borde,
såsom hovrätten funnit, vad därutinnan förekommit icke föranleda ansvar
för tjänstefel. På grund av vad sålunda anförts prövade Kungl.
Maj:t lagligt fastställa hovrättens utslag beträffande ansvarstalan mot

Tersmeden, men förklarade Kungl. Maj:t med ändring av samma utslag
i fråga om den mot Wallin förda ansvarstalan samma talan icke kunna
bifallas. Vad slutligen anginge klagandens fullföljda yrkanden, så enär
Tersmeden icke gjort sig förfallen till ansvar i de delar, vilka med dessa
yrkanden avsåges, samt den lösen, som obehörigen uppburits för förenämnda
utdrag och bevis, icke slutligen stannat hos Tersmeden, och förty
skyldighet till ersättning eller återbäring icke i denna del av målet kunde
åligga honom, fastställde Kungl. Maj:t det slut hovrättens utslag innefattade
i vad det beträffande sagda yrkanden såvitt anginge Tersmeden
blivit överklagat, men enär nämnda lösen jämlikt 36 § i stadgan den 22
juni 1920 med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning tillfallit
Wallin, prövade Kungl. Maj:t rättvist att på det sätt ändra hovrättens
utslag, att Wallin förpliktades att till klaganden emot kvitto återgälda
nämnda lösenbelopp tillhopa 1,413 kronor 50 öre.

Ett justitieråd fann, vidkommande de i målet framställda yrkanden
om ansvar, varken intagandet i protokollet för den 27 oktober 1921 av
sådana skriftliga medgivanden till dödningsåtgärden, vilka för denna åtgärd
haft betydelse, eller antecknandet i inteckningsboken av häradsrättens
uppskovsbeslut den 29 september 1921 och därav föranlett utfärdande
mot lösen av utdrag ur samma bok vara felaktigt. Protokollen för den 1
september och den 27 oktober 1921 vore däremot i övriga av J. O. angivna
hänseenden avfattade med onödig vidlyftighet, och med hänsyn särskilt
därtill, att fråga var om ett stort antal nästan lika lydande paragrafer i
protokollen, i följd varav synnerlig uppmärksamhet bort ägnas däråt, att
sökandens kostnader ej bleve mera betungande än nödvändigt, hade Tersmeden,
vilken på eget ansvar handlagt ifrågavarande inteckningsärenden,
genom att i nämnda hänseende brista i skyldig omsorg visat oförstånd
i ämbetets utövning. Däremot fann justitierådet, att Wallin icke
genom sin befattning med ärendena gjort sig skyldig till tjänstefel. Tecknandet
av bevis mot lösen å skuldebreven rörande omförmälda uppskovsbeslut
hade icke bort ske men borde, såsom hovrätten funnit, icke föranleda
ansvar för tjänstefel. På grund av vad sålunda anförts prövade
justitierådet lagligt dels på det sätt fastställa hovrättens utslag i denna
del beträffande Tersmeden, att han jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen dömdes
att för nyssberörda tjänstefel bota 50 kronor och ansvarsyrkandena
mot honom i övrigt ogillades, och dels med ändring av hovrättens utslag
förklara den mot Wallin förda ansvarstalan icke kunna bifallas. Beträffande
slutligen av klaganden fullföljda yrkanden, så enär i fråga om utdragen
ur inteckningsboken icke förfarits felaktigt, samt Tersmeden,
ehuru debiterandet av lösen för bevisen å skuldebreven om uppskovsbeslutet
varit obehörigt, icke gjort sig förfallen till ansvar därutinnan och ej

heller tillgodonjutit berörda lösen, men däremot samma lösen, 11 kronor
50 öre, jämlikt 36 § i stadgan den 22 juni 1920 med vissa föreskrifter angående
domsagornas förvaltning tillfallit Wallin, bleve hovrättens utslag i
ersättningsfrågan av justitierådet endast på det sätt ändrat, att Wallin
förpliktades att till klaganden utgiva, utöver det av hovrätten utdömda
beloppet, ytterligare 11 kronor 50 öre.

Ett justitieråd fann ej skäl göra ändring i hovrättens utslag beträffande
frågorna om ansvar och ersättning för avfattningen av häradsrättens
inteckningsprotokoll för den 1 september och den 27 oktober 1921;
och enär vad anginge måle.t i övrigt det förfarande, som J. O. därutinnan
lagt Wallin och Tersmeden till last, väl varit oriktigt men icke varit av
beskaffenhet att utgöra ämbetsfel, prövade justitierådet lagligt endast på
det sätt ändra det slut, vartill hovrätten i dessa delar av målet kommit,
att Wallin, som författningsenligt uppburit sportlerna i domsagan, förpliktades
till klaganden återbära den för'' nu ifrågavarande utdrag av inteckningsbok
och bevis å inteekningshandlingar uttagna lösen med 1,413
kronor 50 öre.

2 och 3. Dröjsmål med föredragning av ärende hos länsstyrelse.

I 1926 års ämbetsberättelse (sid. 90 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Lilienberg efter klagomål av arrendatorn H. Henriksson
i Edsbordet anbefallt åtal mot länsassessorn O. Rundqvist och landskamreraren
A. Dahlin för dröjsmål med föredragning av ett av klaganden
hos länsstyrelsen i Västernorr lands län anhängiggjort ärende. Av redogörelsen
framgår, att Svea hovrätt dömt Rundqvist och Dahlin jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen att höta Rundqvist 200 kronor och Dahlin 100 kronor
samt att Rundqvist och Dahlin anfört besvär över hovrättens utslag.

Kungl. May.t har genom utslag den 9 april 1926 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

4. Dröjsmål av landsfiskal med åtgärder för återställande av
kommunikationshandlingar till länsstyrelse.

Av 1926 års ämbetsberättelse (sid. 90 o. f.) framgår att, sedan justitieombudsmannen
Lilienberg efter klagomål av arrendatorn H. Henriksson
i Edsbordet förordnat om åtal mot landsfiskalen H. Rosén för det denne,
efter det handlingarna i ett av klaganden hos länsstyrelsen i Väster norr -lands län anhängiggjort ärende till honom översänts för inhämtande av
yttrande från annan person, under längre tid försummat att vidtaga erforderliga
åtgärder för handlingarnas återbekommande från denne, Sollefteå

tingslags häradsrätt ogillat åtalet, samt att Svea hovrätt, där advokat
fiskalen på J. 0:s anmodan anlört besvär över häradsrättens utslag, funnit,
att Rosén gjort sig skyldig till försummelse i sin tjänst, och med
ändring av häradsrättens utslag dömt Rosén jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§
strafllagen att höta 100 kronor. Över hovrättens utslag hade Rosén anfört
besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 9 april 1926 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

5. Fråga om olaga häktning.

Enligt 1926 års berättelse (sid. 102 o. f.) hade justitieombudsmannen
Lilienberg förordnat om åtal mot förste polisintendenten I. Ekström såsom
ansvarig för poliskammarens i Göteborg beslut att för mened häkta
direktören G. Carlsson därstädes. Göta hovrätt hade, enär med hänsyn till
vad i målet förekommit Ekström genom åtalade beslutet icke kunde anses
hava gjort sig skyldig till åtgärd av beskaffenhet att böra för honom
föranleda ansvar, ogillat åtalet. Av Ekström framställt yrkande om ersättning
för kostnaderna å målet hade av hovrätten lämnats utan avseende.
över hovrättens utslag hade Ekström anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 25 juni 1926 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

6. Brott mot tryckfrihetsförordningen.

I 1926 års berättelse (sid. 123 o. f.) redogöres för ett på föranstaltande
av justitieombudsmannen Lilienberg efter klagomål av innehavaren av
Genealogiska byrån i Uppsala Ella Heckscher anhängiggjort åtal mot
landsarkivarien J. Sandström för brott mot tryckfrihetsförordningen. Av
redogörelsen framgår, att rådhusrätten i Uppsala dömt Sandström jämlikt
§ 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen och 25 kap. 17 § strafflagen, jämförd
med 4 kap. 3 § samma lag, att höta 100 kronor ävensom förpliktat Sandström
att gottgöra klaganden ej mindre de kostnader, som för henne
uppkommit i och för den anmälan till J. O., vilken föranlett åtalet, med
225 kronor än även hennes kostnader i rättegången med 75 kronor, jämte
vad hon visade sig hava utgivit för lösen av och stämpel till rådhusrättens
utslag i målet, över rådhusrättens utslag hade Sandström anfört
besvär.

Svea hovrätt har genom utslag den 10 februari 1926 yttrat följande:

Hovrätten funne väl, att Sandström icke mot stadgandet i § 2 mom. 4

tryckfrihetsförordningen bort på sätt som skett förvägra klaganden att
få å landsarkivet avskriva eller avskriva låta ifrågavarande där förvarade
kyrkoböcker och handlingar, men enär med hänsyn till vad Sandström
anfört till stöd för den tolkning, som han givit åt berörda stadgande,
Sandströms i målet åtalade förfarande icke kunde anses vara av
beskaffenhet att för honom medföra ansvar för tjänstefel, funne hovrätten,
med ändring av rådhusrättens utslag, skäligt befria Sandström från
ansvar och ersättningsskyldighet i målet.

En av hovrättens ledamöter yttrade:

Tryckfrihetsförordningen meddelade förhud emot att offentliggöra innehållet
av kyrkoböcker i vad de lämnade upplysning om enskild mans
leverne och seder, såvitt de lände honom till skada eller förklenande, vilken
bestämmelse bland annat avsåge anteckning rörande utomäktenskaplig
börd. Förbudet vore efter sin ordalydelse icke inskränkt att gälla
blott till dess den person avlidit, varom anteckning skett i kyrltoboken,
samt måste, enligt ledamotens mening, äga tillämplighet även för tiden
därefter så länge förbudets upprätthållande kunde anses erforderligt för
tillvaratagande av de intressen, som påkallat samma förhud; alltså åtminstone
så lång tid, som det kunde antagas, att anteckningens offentliggörande
kunde lända efterlevande till avsevärt men. Vid sålunda given
tolkning stode förbudet i överensstämmelse icke blott med allmän rättsuppfattning
utan även med de grundsatser, som föranlett innehållet i
andra stadganden i tryckfrihetsförordningen och annorstädes, strafflagens
bestämmelser angående ärekränkning därvid icke undantagna. I förslag
till sistberörda lag hade upptagits stadgande om straff för ärekränkning
av död man, därvid framhållits syftet att freda efterlevande för kränkningen
att nödgas se anhörigs minne ostraffat fläckas. Då berörda stadgande
efter synnerlig tvekan slutligen uteslutits ur lagen, hade detta
skett under framhållande av att eljest nödvändigheten för efterlevande,
som icke ville synas likgiltiga för anhörigs minne, att anställa en möjligen
kostsam och för dem pinsam rättegång skulle för de efterlevande
medföra mera bekymmer och lidande än det, vars förekommande med
berörda stadgande åsyftats. I ett år 1919 framlagt lagförslag hade straff
föreskrivits för beskyllning emot död man, framställd innan 20 år förflutit
efter hans död. Enär även om Sandström vid sin prövning av förbudets
tillämplighet å de handlingar, varom i målet vore fråga, skulle
kunna anses hava funnit tillämpning höra äga rum i större utsträckning
än vad enligt angivna tolkning av förbudet varit påkallat, likväl och
som Sandström i allt fall icke genom vad i sådant hänseende emot honom
åberopats samt icke heller, såvitt handlingarna i målet utvisade, genom
vad eljest i åtalade hänseenden förekommit gjort sig skyldig till något

förfarande av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar, prövade ledamoten
rättvist att, med ändring av rådhusrättens utslag, befria Sandström
från ansvar och skyldighet att till klaganden utgiva ersättning.

Ehuru sålunda det förfarande, för vilket Sandström i målet ställts
under åtal, jämväl av hovrätten betecknats såsom felaktigt, ansåg jag
mig dock icke kunna åtnöjas med hovrättens utslag. Den utgång, målet
i hovrätten erhållit, torde icke innefatta en fullt nöjaktig garanti för att
det av hovrätten såsom felaktigt stämplade förfarandet icke framdeles
återupprepades. Med hänsyn därtill och då målet, både principiellt och
praktiskt taget, syntes äga en innebörd av icke ringa betydelse, har jag
ansett mig böra draga detsamma under Kungl. Maj:ts prövning. Jag har
därför anfört besvär över hovrättens utslag under yrkande att Kungl.
Maj:t måtte bifalla åtalet och, med ändring av hovrättens beslut, fastställa
rådhusrättens utslag. Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7 och 8. Obehörigt expeditionssätt föranledande högre ersättning
än i lösenförordningen är medgivet och obehörigt utövande
av kommissionärsskap m. m.

Av 1926 års berättelse (sid. 156 o. f.) framgår att, sedan min företrädare i
ämbetet låtit ställa häradshövdingen i Könnebergs, Onsjö och Harjagers
härads domsaga H. Warmark under åtal för obehörigt expeditionssätt
föranledande högre ersättning än i lösenförordningen är medgivet och
obehörigt utövande av kommissionärsskap m. m. samt därjämte låtit åtala
t. f. domhavanden T. Hyde för felaktiga lagfartsförelägganden och felaktig
behandling av lagfartsärenden, hovrätten över Skåne och Blekinge
dömt Warmark, jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen, att under
ett år vara i mistning av sitt ämbete samt Hyde, jämlikt förstnämnda
lagrum, att bota 25 kronor. Därjämte hade hovrätten förpliktat dels
Warmark att utgiva till järnvägsstyrelsen 2 kronor 40 öre och till Rönneholms
Jordbruksaktiebolag 165 kronor, dels ock Warmark och Ryde, en
för båda och båda för en, att till dödsbodelägarna efter Nils Bengtsson
från Munkagårda och hans hustru utgiva 74 kronor, över hovrättens utslag
hade tjänstförrättande J. O. samt Warmark och Ryde anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 17 mars 1926 ej funnit skäl göra
ändring i hovrättens utslag.

I målets avgörande deltogo sex justitieråd, av vilka tre voro ense om
det beslut, Kungl. Maj:ts utslag innefattar.

Ett justitieråd yttrade:

”Jag finner ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag såvitt Hyde
angår. Vidkommande Warmark finner jag hovrätten hava riktigt angivit
vad som hör för honom föranleda ansvar, utom så till vida att jag anser
dels att det icke kan betraktas som ämhetsfel om domaren för anskaffande
av taxeringsbevis i lagfartsärende uttager, t. ex. för att få en avrundad
summa att debitera å expeditionen, något mer än som på öret motsvarar
de kostnader han fått vidkännas, men att Warmark i regeln beräknat en
så dryg ersättning att han därför icke kan undgå ansvar, och dels att
Warmark förskyllt straff även för det att han uti inteckningsprotokollet
i deras helhet infört handlingar, som lämpligen bort allenast refereras.
Emellertid synes mig Warmarks oförstånd i ämbetet icke vara grövre än
att det, jämlikt de av hovrätten åberopade lagrum, må kunna försonas
med mistning av ämbetet under 6 månader, vartill jag alltså, med ändring
av hovrättens utslag härutinnan, bestämmer det ansvar Warmark förskyllt;
men beträffande Warmarks ersättningsskyldighet gillar jag hovrättens
utslag.”

Ett justitieråd anförde:

”Jag gillar hovrättens utslag i fråga om ansvar å Warmark utom härutinnan
att dels Warmarks av hovrätten anmärkta åtgärd att vid behandling
av inteckningsärenden i protokollet intaga bevis och andra handlingar
i deras helhet, även då desamma lämpligen bort allenast refereras,
enligt min mening innefattat sådant ämbetsfel, att straff därå skall följa
såsom för oförstånd i ämbetsutövning, och dels vad hovrätten lagt Warmark
till last i fråga om högre kommissionärsarvoden än som varit medgivet,
för hög resekostnadsersättning och för hög lösen för utdrag av inteckningsbok
i ärenden angående förnyelse av tre inteckningar i Barsebäcks
egendom enligt mitt omdöme skall anses såsom sådant obehörigt
tagande av sportel, som omförmäles i 25 kap. 5 § strafflagen; och prövar
jag jämlikt nämnda lagrum samt av hovrätten i fråga om Warmark åberopade
25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen lagligt fastställa hovrättens
beslut att Warmark skall under ett år vara i mistning av sitt ämbete.
I övrigt finner jag ej skäl gorå ändring i hovrättens utslag, såvitt nu
är i fråga.”

Ett justitieråd yttrade:

”Vad först angår den mot Warmark i målet förda ansvarstalan, finner
jag hovrättens utslag härutinnan vara lagligen grundat utom såtillvida
att Warmark måste anses hava gjort sig förfallen till ansvar för oförstånd
i ämbetet jämväl på grund därav att han vid behandling av inteckningsärenden
i protokollet intagit bevis och andra handlingar i deras helhet
även då desamma lämpligen bort allenast refereras. Till löljd härav
prövar jag, med avslag å Warmarks besvär i denna del av målet, lagligt

att, i anledning av J. 0:s fullföljda talan, förordna, att Warmark skall
för vad lian sålunda låtit komma sig till last jämlikt de av hovrätten
åberopade lagrum umgälla det av hovrätten bestämda straffet, mistning
av ämbetet under ett år. I anledning av Rydes besvär i ansvarsfrågan
finner jag ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag. Beträffande ersättningsfrågorna
gillar jag samma utslag.”

9. Obehörigt beslag av med kvarstad belagd skrift.

I 1926 års berättelse (sid. 203 o. f.) redogöres för ett av mig efter klagomål
av redaktören O. Grimlund anbefallt åtal mot stadsfiskalen J. F.
Löndborg för det han för verkställande av mottagen order att med kvarstad
belägga tidningen ”Folkets Dagblad Politiken” för den 2 oktober 1924
inställt sig hos tre enskilda personer i deras hem och hos envar av dem
beslagtagit ett exemplar av tidningsnumret, som de i egenskap av prenumeranter
bekommit genom postverket. Av redogörelsen framgår, att
rådhusrätten i Askersund, ehuruväl Löndborg genom att med kvarstad
belägga ifrågavarande tryckalster, som befunnit sig i enskild ägo, Unge
anses hava överskridit sin befogenhet, funnit Löndborg icke kunna till
ansvar fällas samt att tjänstförrättande J. O. uppdragit åt advokatfiskal^!
vid Svea hovrätt att anföra besvär över utslaget.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 19 mars 1926 att, enär I.öndborg genom
att till ovanberörda exemplar av tidningsnumret utsträcka den anbefallda
kvarstaden måste anses hava visat oförstånd i sin tjänst, prövade
hovrätten rättvist att. med ändring av rådhusrättens utslag, jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen, döma Löndborg att bota 30 kronor.

över hovrättens utslag anförde Löndborg besvär.

Kungl Maj:t har genom utslag den 27 september 1926 ej funnit skäl
gorå ändring i hovrättens utslag.

10. Felaktigt ådömande av disciplinär bestraffning (varning).

Av 1926 års berättelse (sid. 223 o. f.) framgår, att jag efter klagomål
av revisorerna i riksräkenskapsverket R. Sangberg och E. Wibom låtit
inför Svea hovrätt anställa åtal mot generaldirektören Chr. L. Tenow
samt byråcheferna K. Beckman och A. Litzén för det riksräkenskapsverkets
styrelse felaktigt ådömt klagandena disciplinär bestraffning samt att
hovrätten genom utslag den 7 december 1925 dömt Tenow samt Beckman

och Litzén för oförstånd i ämbetets utövande till böter och ålagt dem
att till klagandena utgiva viss ersättning. Tenow, vilken dock sedermera
avlidit, samt Beckman och Litzén hava anfört underdåniga besvär över
hovrättens utslag. Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11 och 12. Åsidosättande av stadgandet i 11 § landsfiskal sinstruktionen
m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av banvakten O. Andersson i
Hyltan och lantbrukaren C. H. Hjertberg i Bjennesby bos mig anhängiggjort
ärende inhämtas följande:

Den 20 april 1923 inkom från postmästaren i Nässjö till landsfiskalen
i Sävsjö distrikt en skriftlig anmälan, att, sedan den 28 november 1922
vid postanstalten i Jönköping utställts en anmälningsskriften bifogad
postanvisning å 40 kronor med Jönköpings läns hushållningssällskap såsom
avsändare och klaganden Hjertberg såsom adressat, postanvisningsbeloppet
syntes hava blivit falskeligen utkvitterat; och anhölls i anledning
därav om undersökning snarast möjligt.

Den 5 juni 1923 inkom till landsfiskalen ytterligare en liknande anmälan
från postmästaren i Nässjö, denna gång avseende en postanvisning å 50
kronor, utställd den 8 december 1922 vid postanstalten Stockholm 15 med
Aktiebolaget Svenska Handelsbanken såsom avsändare och Andersson såsom
adressat. Även i detta fall hemställdes om undersökning snarast
möjligt.

Över i saken hållna polisförhör uppsattes och undertecknades av t. f.
landsfiskalen Eric Almfeldt ett så lydande protokoll, dagtecknat den 20
juli 1923:

”Sedan herr postmästaren i Nässjö med begäran om polisundersökning
till landsfiskalen i Sävsjö distrikt inkommit med tvenne postanvisningar,
dels en avsänd den 28 november 1922 av Jönköpings läns hushållningssällskap
till C. H. Hjertberg, Bjennesby, Bodafors, å fyrtio kronor, och
dels en avsänd den 8 december 1922 av A.-B. Svenska Handelsbanken,
Stockholm, å femtio kronor till banvakten O. Andersson, Hyltan, Sandsjö,
vilka skulle falskeligen utkvitterats å Bodafors poststation den 30 november
och den 11 december 1922, har dels tidigare genom vederbörande fjärdingsman
och senast denna dag av undertecknad, t. f. landsfiskal, hållits
förhör och undersökningar, och har därvid framkommit som följer:

Föreståndaren för poststationen, fröken N. Bäckstrand, kunde icke erinra
sig till vem hon utlämnat postanvisningsbeloppen, och icke heller
fanns det någon särskild person, som hon kunde misstänka för namn -

förfalskningen, men berättade hon, att posten till de utmed järnvägslinjen
Bodafors—Sävsjö belägna byarna Ulvstorp, Hyltan, Bjennesby och Rööd
förvarades i ett och samma postfack, där den, såvida icke adressaterna
själva avhämtade den å poststationen i Bodafors, avhämtades av banvakterna
J. A. Johansson, Hornaryd, Erik Sjöberg, Ulvstorp, och Otto Andersson,
Hyltan, och nedlades i postlådor utmed järnvägslinjen. — I anledning
härav togos nämnda banvakter under förhör. — J. A. Johansson berättade,
att han, Erik Sjöberg och Otto Andersson brukade avhämta posten, såväl
värde- som andra försändelser, till Hornaryd, Ulvstorp, Hyltan, Bjennesby
och Rööd i postfack n:r 3 å poststationen i Bodafors, samt nedlägga samma
i vid järnvägen uppsatta postlådor, där den avhämtades av vederbörande
adressater. Den banvakt, som hade tjänstgöring på eftermiddagen, befordrade
posten till den postlåda, som var belägen vid eller närmast hans
banvaktsstuga, varefter den vidarebefordrades av den banvakt, som hade
kvällstjänstgöring, till postlådorna vid respektive bestämmelseorter. Någon
aning om vem som utkvitterat postanvisningarne, hade Johansson
icke, men berättade han, att vid tiden för förfalskningarne ett stort antal
järnvägsarbetare, anställda vid S. J:s dubbelspårsbyggnad, vistats i Bodafors
och byarna däromkring samt att det hänt att ''luffare’ då och då varit
synliga utmed banan; postlådorna vore för övrigt olåsta, och det stode
var och en fritt att tillägna sig posten, om han så önskade. Något vidare
hade Johansson icke att tillägga. — Banvakterna Erik Sjöberg och Otto Andersson
instämde till alla delar i Johanssons berättelse. ■— Postanvisningsadressaterna,
vilka tidigare hörts av vederbörande fjärdingsman och undertecknad,
ha förnekat, att de utkvitterat postanvisningarne; ej heller
ha de kunnat lämna någon ledtråd till den skyldiges eller de skyldigas
fasttagande. — Vittnena å postanvisningarna, Aug. Andersson och Iv. Andersson,
vill troligen avse banvakten Aug. Andersson, Bodafors, och lantbrukaren
Karl Andersson, Bjennesby, ha förklarat sig icke hava bevittnat
anvisningarna i fråga. Som vittne vid dagens förrättning var polisuppsyningsmannen
C. V. Lindahl i Bodafors närvarande.”

Den 23 juli 1923 insändes därefter från landsfiskalskontoret, enligt därstädes
fört brevdiarium, till postmästaren i Nässjö utredning och handlingar
i ärendet.

Sedermera inkom postdirektionen i östra distriktet den 13 januari 1925
till K. B. i Jönköpings län med en skrivelse, däri under förmälan, att
enligt meddelande från postmästaren i Nässjö omständigheter skulle hava
vid undersökning av polisuppsyningsmannen i Bodafors framkommit, varigenom
misstanken för förfalskningarna riktats mot viss person, hemställdes,
att K. B. ville låta verkställa ytterligare polisundersökning i saken.

Nämnda skrivelse översändes av K. B. till landsfiskalen i Sävsjö distrikt
med resolution berörda den 13 januari, däri landsfiskalen anmodades verk 2

— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1927 års riksdag.

ställa förnyad utredning i ärendet samt att till K. B. inkomma med
protokoll däröver.

, I

I en till mig den 4 maj 1925 inkommen skrift anförde klagandena, att
trots upprepade påstötningar vederbörande landsfiskal icke kunnat förmås
att verkställa den förnyade utredning, K. B. genom sin omförmälda resolution
anbefallt.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anhållit, att K. B. ville efter
vederbörandes börande till mig inkomma med utlåtande, inkom K. B. med
det sålunda begärda utlåtandet ävensom yttranden från landsfogden i
Jönköpings län F. Hjortsberg och landsfiskalen i Sävsjö distrikt Isac
Almfeldt.

Isac Almfeldt anförde huvudsakligen följande:

K. B:s ovan omförmälda resolution vore hos landsfiskalen diarieförd
den 15 januari 1925. Omedelbart efter det resolutionen kommit Isac Almfeldt
tillhanda, hade han satt sig i förbindelse med polisuppsyningsmannen
T. Gustafsson i Bodafors och anhållit om besked, vilka undersökningar
denne företagit och varför han icke meddelat Isac Almfeldt resultatet av
desamma. Isac Almfeldt hade då av Gustafsson i telefon erhållit den upplysningen,
att Gustafsson icke företagit några undersökningar och icke
heller till postmästaren i Nässjö eller annan person meddelat, att så skulle
hava skett. Då Isac Almfeldt sålunda icke vetat, vilka nya omständigheter
det varit, som givit anledning till postdirektionens skrivelse, hade Isac
Almfeldt den 22 januari 1925 givit Gustafsson skriftlig order att verkställa
undersökning, om några nya omständigheter kommit i dagen rörande
förfalskningarna i fråga, samt lämna Isac Almfeldt rapport om resultatet
av undersökningen. Någon tid därefter hade Gustafsson avgivit muntlig
rapport, att inga nya omständigheter, såvitt han kunnat utröna, framkommit
utöver vad föregående polisförhörsprotokoll innehölle, men samtidigt
meddelat, att två banvakter, Andersson och Sjöberg, vilka jämte
banvakten Johansson haft hand om posthefordringen från poststationen
till brevlådorna utmed järnvägslinjen mellan Bodafors och Sävsjö, misstänkte
Johansson, men att de icke kunnat angiva några andra skäl för
sina misstankar, än att Johansson vid tiden för förfalskningarnas begående
enligt deras mening varit virrig och att de misstänkte, att han vore upphovsmannen
till en del anonyma skrivelser, som avsänts från Bodafors.
Isac Almfeldt hade då begärt att om möjligt få något skriftprov från
Johansson och hade erhållit en del sådana ävensom en anonym skrivelse
till baningenjören i Nässjö. Då någon sådan likhet mellan de företedda
skriftproven och kvittenserna av Isac Almfeldt icke kunnat urskiljas, att
han därpå kunnat grunda någon bevisföring, hade han i skrivelse till

postdirektionen i östra distriktet av den 28 mars 1925 hemställt, huruvida
postverket ville åstadkomma en undersökning av skriftsakkunnig person,
och hade erhållit svar den 10 april 1925, däri postdirektionen meddelat,
att densamma icke ansåge sig böra hos generalpoststyrelsen göra framställning
om dylik undersökning. Banvakterna Andersson och Sjöberg
hade besökt Isac Almfeldt flera gånger, därvid Isac Almfeldt tillsport
dem, om några nya omständigheter kommit i dagen, men hade de därvid
intet haft att meddela utan endast påyrkat undersökning genom skriftsakkunnig
person. Den mot banvakten Johansson uppkomna misstanken
hade sin rot dels i den omständigheten, att han i likhet med Andersson
och Sjöberg avhämtat posten i postfacket och befordrat den vidare till
brevlådorna utmed linjen, och dels däri, att sistnämnda banvakter icke
tänkt sig någon annan möjlighet, än att den, som haft hand om posten vid
tillfället, kunnat verkställa förfalskningen. Johansson hade emellertid i
likhet med Andersson och Sjöberg utan omsvep omtalat, hur det tillgått
vid postbefordringen, och bestämt förnekat varje vetskap om förfalskningarna.
Därtill komme, att Johansson vore välbärgad och icke hade
några ekonomiska svårigheter, vadan man hade svårt att spåra något
motiv till en handling, som vore så riskfylld. Föreståndarinnan för poststationen
i Bodafors, fröken Bäckstrand, hade icke kunnat erinra sig vem,
som hämtat penningarna på postanvisningarna, eller någon omständighet
i samband därmed, och banvakterna hade icke kunnat lämna någon upplysning,
vilken av dem hämtat posten ifrågavarande dagar. Upptäckten
av förfalskningarna hade skett först omkring 3 månader efter brottets
begående. Posten, jämväl avierna om värdeförsändelser, brukade läggas
i öppna brevlådor, åtkomliga för vem som helst. Allt detta vore omständigheter,
ägnade att i hög grad försvåra utredningen.

Isac Almfeldt hade vid sitt yttrande fogat bland annat ett av polisuppsyningsmannen
Gustafsson utfärdat intyg av innehåll, att den 22 januari
1925 från landsfiskalen i Sävsjö distrikt till Gustafsson inkommit anmodan
att med anledning av från K. B. översända handlingar i ärende rörande
två i Bodafors under år 1922 falskeligen utkvitterade postanvisningar
verkställa undersökning, huruvida några nya omständigheter kommit i
dagen angående förfalskningarna, och att därefter avgiva fullständig rapport
över vad därvid framkommit samt att Gustafsson sedermera muntligen
till landsfiskalen rapporterat, att ingen som helst ny omständighet
framkommit utöver vad föregående polisförhörsprotokoll innehölle förutom
de skriftprov, Gustafsson tillvaratagit och översänt till landsfiskalen.

Landsfogden Hjortsberg anförde i sitt yttrande, dagtecknat den 29 maj
1925 och ställt till K. B., bland annat följande:

Hjortsberg hade icke haft någon kännedom om förfalskningarna, förr
än de från mig remitterade handlingarna delgivits honom. Polisförhör i
anledning av förfalskningarna hade hållits dels den 20 juli 1923 av t. f.
landsfiskalen Eric Almfeldt och dels den 19 maj 1925 av biträdande landsfiskalen
i distriktet, t. f. landsfiskalen T. Skoog, utan att därvid kunnat
utrönas, vem gärningsmannen vore. Vid en jämförelse av handstilarna å
kvittona å postanvisningarna finge man det intrycket, att förfalskningen
verkställts av samma person. Då de förfalskade postanvisningarna företetts
för inlösen den 30 november och den 11 december 1922, kunde detta
tyda på, att förfalskaren vore att söka bland personer, som icke tillfälligtvis
vistats i orten. Vid båda polisförhören hade upplysts, att vid tiden
för förfalskningarnas verkställande ett stort antal järnvägsarbetare vistats
å orten. Undersökning, huruvida någon av dem förövat förfalskningarna,
syntes icke hava skett. Av kvitton å avlöningslistor hade möjligen kunnat
utrönas, huruvida förövaren vore att söka bland järnvägsarbetarna. Därest
avlöningslistorna fortfarande funnes i behåll, torde möjligen en undersökning
av handstilarna å dem giva någon ledning. Även andra å trakten
boende personers handstilar hade bort bliva föremål för undersökning.
Den gjorda utredningen i ärendet syntes Hjortsberg alltså bristfällig. Den
av länsstyrelsen anbefallda utredningen syntes hava bort verkställas av
Isac Almfeldt själv. Att i utsträckning, som skett, överlåta densamma åt
polisuppsyningsmannen Gustafsson finge väl anses mindre lämpligt, då
denne givetvis ej besutte tillräcklig erfarenhet i dylika saker. Det landsfiskalen
åliggande arbetet vore visserligen av stor omfattning; men i distriktet
vore anställd en biträdande landsfiskal, vilken, därest landsfiskalen
av andra göromål varit förhindrad verkställa utredningen, kunnat ägna
sig däråt. Hjortsberg hemställde på grund av det anförda, att handlingarna
måtte överlämnas till landsfiskalen i distriktet med anmodan att
verkställa ytterligare utredning.

För egen del anförde K. B. i huvudsak följande;

Av handlingarna framginge, att förhör hållits den 20 juli 1923 och den
19 maj 1925 av en tillförordnad och en biträdande landsfiskal för att möjligen
vinna klarhet rörande ifrågavarande förfalskningar, varjämte vederbörande
fjärdingsman och polisuppsyningsman haft order att verkställa
undersökning rörande förfalskningarna. Några spaningar på gärningsmannen
eller gärningsmännen hade därvid icke framkommit. Ordinarie
landsfiskalen i distriktet hade icke själv hållit förhör för brottslingarnas
ertappande. Det vore ju möjligt, att ej heller vid av honom
själv verkställd undersökning kunnat utredas, vem som utfört brotten, men
uppenbart vore, att ordinarie landsfiskalen borde äga större förutsättningar
att bringa klarhet i saken än yngre vikarier. K. B., som icke

kunde anse, att landsfiskalen Isac Almfeldt gjort sig skyldig till någon
försummelse i tjänsten, hade emellertid genom resolution den 5 juni 1925
anmodat honom att själv skyndsamt verkställa ytterligare utredning rörande
förfalskningarna.

Vid K. B:s utlåtande voro fogade, bland annat, utdrag av polisförhörsprotokollen
den 20 juli 1923 och den 19 maj 1925.

Därefter anhöll jag under hänvisning till föreskrifterna i 6 och 7 §§ i
instruktionen den 14 december 1917 för landsfogdarna samt 4, 11 och 13 §§
i instruktionen samma dag för landsfiskalerna, att K. B. måtte infordra
ytterligare förklaringar från landsfogden i länet och landsfiskalen i Sävsjö
distrikt ävensom yttranden från de övriga personer, K. B. kunde finna
nödigt höra på den grund, att de under ifrågavarande tidsperioder vikarierat
å den ena eller andra befattningen, samt till mig inkomma därmed
ävensom med eget förnyat utlåtande.

I anledning härav inkom K. B. med sådant utlåtande jämte infordrade
ytterligare förklaringar från Hjortsberg och Isac Almfeldt samt yttranden
från t. f. landsfiskalerna Eric Almfeldt och Skoog.

Eric Almfeldt anförde bland annat:

Han hade tjänstgjort såsom t. f. landsfiskal i Sävsjö distrikt från och
med den 22 mars till och med den 21 maj 1923 samt från och med den
7 juli till och med den 19 augusti samma år. Då den första skrivelsen
från postmästaren i Nässjö ankommit, hade Eric Almfeldt således varit
tjänstgörande landsfiskal, och han hade genast vidtagit förberedande undersökningar
dels genom föreståndarinnan för poststationen i Bodafors,
fröken Bäckstrand, dels genom samtal med personer, som kunnat antagas
hava kännedom om förhållandet, och dels genom vederbörande fjärdingsman.
Fröken Bäckstrand hade icke kunnat lämna någon som helst upplysning
angående den person, som utkvitterat postanvisningen, och någon
upplysning, som kunnat lända till ledning för bedömande av mot vem
misstankarna kunde riktas, hade ej heller annorledes kunnat erhållas.
Posten hade befordrats till byarna utmed järnvägslinjen, däribland till
Bjenneshy, av tre banvakter och hade nedlagts i öppna brevlådor, där den
sedan avhämtats av ortsbefolkningen. Vem som helst hade kunnat i dessa
brevlådor tillägna sig postanvisningen, och då ingen ledning kunnat erhållas
varken från poststationen eller annorledes för spaningarnas bedrivande,
hade det synts omöjligt att få klarhet i saken. Den 22 maj 1923 hade
Isac Almfeldt, som vore Eric Almfeldts fader, inträtt i tjänstgöring, och
den 5 juni 1923 hade den andra skrivelsen från postmästaren i Nässjö
ankommit. Först genom denna skrivelse och därvid fogade postanvisning
hade det synts sannolikt dels att båda förfalskningarna verkställts av

samma person och dels att förfalskaren sannolikt vore att söka bland befolkningen
i orten. Men då vid tillfället en ansenlig mängd järnvägsarbetare
uppehållit sig i orten, hade det icke varit någon lätt sak att utröna,
vart man skulle vända sina misstankar. Den 7 juli 1923 både Eric
Almfeldt, såsom förut nämnts, ånyo erhållit förordnande, och efter förberedande
undersökning dels av Isac Almfeldt och dels av Eric Almfeldt
hade Eric Almfeldt den 20 juli 1923 hållit förhör i saken samt den 23 i
samma månad översänt förhörsprotokoll jämte handlingarna i ärendet
till postmästaren i Nässjö. Då från början undersökningen måst inriktas
på, huruvida en förfalskning verkligen begåtts eller icke, samt någon
formlig anmälan om förfalskningsbrott icke förelegat, utan endast en begäran
till landsfiskalen i Sävsjö distrikt från postmästaren i Nässjö om
undersökning i ärendet, hade Eric Almfeldt icke ansett skäl föreligga att
underrätta landsfogden, särskilt som ingen bevisning kunnat uppspåras,
utan hade redovisat ärendet direkt till postmästaren i tanke, att detta
vore det riktiga och att det sedan skulle ankomma på vederbörande postfunktionär
att med anmälan om förfalskningen begära förnyad undersökning
hos landsfogden eller landsfiskalen.

Isac Almfeldt yttrade huvudsakligen följande:

Den 20 april 1923, då den första framställningen från postmästaren i
Nässjö ankommit, hade Isac Almfeldt varit tjänstledig för fullgörande
av taxeringsarhete men vistats hemma, varför hans son haft tillfälle rådgöra
med honom om ärendets behandling. Båda hade varit ense om att en
undersökning i första hand måste göras för utrönande av, om en förfalskning
verkligen förelegat, samt att man efter vunnen klarhet därom skulle
försöka utröna, vem förfalskaren vore. Hjertherg och vittnet å postanvisningen,
Aug. Andersson, hade förnekat, att de skrivit sina namn å denna,
men någon upplysning om vem, som avhämtat postanvisningen, eller vem,
som utkvitterat densamma, hade icke kunnat erhållas å poststationen i
Bodafors. Det hade också vid fortsatt undersökning visat sig omöjligt att
finna någon ledtråd för bedömandet av, åt vilket håll misstankarna för
förfalskningen kunde riktas. Möjligheterna för åtkomsten av postanvisningen
hade varit stora, och eu stor mängd arbetare hade uppehållit sig
vid dubbelspårsbyggnaden. Både Isac Almfeldt och hans son hade ansett
en anmälan till landsfogden under för handen varande förhållanden opåkallad,
då någon formlig anmälan om förfalskning icke skett utan vederbörande
postfunktionär endast begärt, att undersökning måtte företagas
och att ärendet därefter skulle redovisas till honom. Någon protokollsföring
över förundersökningarna hade icke förekommit, och det vore därför
omöjligt att i detalj förklara, vilka åtgärder vidtagits. Upptäckten av förfalskningen
av den till klaganden Hjertherg adresserade postanvisningen

syntes hava skett först den 19 mars 1923, då anmälan om förhållandet gjorts
till postmästaren i Nässjö från poststationen i Bodafors, och reklamation
av den till klaganden Andersson adresserade postanvisningen syntes hava
skett först den 25 maj 1923. Sedan ärendet den 23 juli 1923 redovisats till
postmästaren i Nässjö, hade ombudsmannen hos generalpoststyrelsen beträffande
båda postanvisningarna i skrivelse till generalpoststyrelsen den
15 augusti 1923 förklarat, att några ytterligare åtgärder syntes honom
icke vara att vidtaga, utan hemställt, att saken måtte överlämnas åt framtiden.
Den 15 januari 1925 hade ärendet ånyo inkommit till Isac Almfeldt
från K. B. med anmodan att verkställa förnyad utredning. Angående vad
i anledning därav åtgjorts hänvisade Isac Almfeldt till sin förut avgivna
förklaring samt till t. f. landsfiskalen Skoogs yttrande. Anmälarnas påstående,
att trots upprepade påstötningar ingen utredning verkställts, bestrede
Isac Almfeldt på det bestämdaste. Såväl han som Skoog hade försökt
uppbringa någon bevisning för att om möjligt kunna rikta misstankarna
mot viss person och såmedelst kunna med utsikt till framgång
anställa förhör med denne. Att de därvid använt polisuppsyningsmannen
i Bodafors, som förut tjänstgjort som polisman i Nässjö i många år, såsom
biträde torde väl ej kunna läggas dem till last. Att utredningen till synes
gått långsamt torde kunna förklaras icke endast därav, att göromålen å
ett landsfiskalskontor vore rätt betungande, utan jämväl av den omständigheten,
att förfalskningsbrott av föreliggande slag i allmänhet vore rätt
svårutredda och i detta fall försvårats därigenom, att upptäckten skett
så långt efteråt och att vederbörande postfunktionär icke kunnat lämna
någon som helst ledtråd för utredningen.

Av Skoogs yttrande framgick följande:

Skoog hade varit t. f. landsfiskal i distriktet under tiden den 6 april—
den 6 juni 1925. Då tidigare polisförhör och övrig utredning icke givit
något positivt resultat och några nya omständigheter icke framkommit,
som kunnat motivera förnyat förhör, hade såsom sista möjlighet återstått
undersökning genom skriftsakkunnig person av det material, som i
ärendet funnits tillgängligt. På grund därav och då banvakterna Andersson
och Sjöberg meddelat, att de hade för avsikt att på egen bekostnad uppsöka
och konsultera skriftexperten professorn A. Langlet i Göteborg, hade
Skoog avvaktat utgången av denna konsultation. Konsultationen, som ägt
rum den 1 maj 1925, hade emellertid icke resulterat i något uttalande rörande
möjligheterna av en eventuell undersökning utan däri, att angivelsen till
mig kommit, till stånd. Denna angivelse med åtecknad anmodan om avgivande
av förklaring hade inkommit den 15 maj 1925. Den 19 i samma
månad hade av Skoog hållits nytt polisförhör med de personer, som möj -

ligen kunnat tänkas hava något att i ärendet upplysa. Protokoll över detta
förhör hade den 25 maj 1925 översänts till K. B.

Hjortsberg anförde i sitt förnyade yttrande:

Han hade icke av landsfiskalen i orten fått underrättelse jämlikt 11 § i
landsfiskalsinstruktionen rörande de till landsfiskalen ingångna anmälningarna
om förfalskning. Anledningen till att Hjortsberg i sitt yttrande
den 29 maj 1925 hemställt, att den vidare utredningen måtte uppdragas
åt den ordinarie landsfiskalen i distriktet, och ej själv övertagit denna,
hade varit, att Hjortsherg ansett landsfiskalen, som väl känt till saken
och vore jurist, vara tillräckligt väl skickad att fortsätta undersökningen.

K. B. slutligen anförde i sitt förnyade utlåtande bland annat:

Sedan den 13 januari 1925 till K. B. inkommit postdirektionens i östra
distriktet hemställan om ytterligare polisundersökning i saken, hade handlingarna,
enär landsfiskalen i distriktet förut haft undersökningen om hand,
överlämnats till honom med anmodan att verkställa förnyad utredning i
ärendet samt att till K. B. inkomma med protokoll och remisshandlingarna.
K. B. hade icke ägt kännedom om, huruvida landsfiskalen underrättat
landsfogden om ifrågavarande brott, och hade med remissen till landsfiskalen
avsett att få ärendet vidare utrett för att sedan eventuellt anbefalla
ytterligare åtgärders vidtagande. Väl hade landsfiskalen dröjt med ärendets
besvarande, men utredningar angående förfalskningsbrott plägade
understundom taga lång tid, och därför hade påminnelse ej avlåtits. Då
min första remiss kommit K. B. tillhanda, hade landsfiskalen icke inkommit
med den av K. B. i resolutionen den 13 januari anbefallda utredningen.
Den 27 maj 1925 hade protokoll från polisförhör den 19 maj 1925 inkommit.
Dessförinnan hade emellertid polisuppsyningsmannen i Bodafors,
jämlikt order av landsfiskalen, sökt åstadkomma klarhet rörande förfalskningarna
men icke lyckats därutinnan. Den 5 juni 1925 hade K. B.,
denna gång jämväl på hemställan av landsfogden, anmodat landsfiskalen
Isac Almfeldt att själv skyndsamt verkställa utredning i saken och
sedermera till K. B. redovisa ärendet. Denna order hade landsfiskalen
efterkommit och till K. B. insänt protokoll vid förhör den 18 juni samt den
2 och den 14 juli 1925. Misstankarna vore numera riktade åt visst håll, men
ytterligare utredning vore av nöden. Den fortsatta utredningen hade övertagits
av landsfogden, som begärt undersökning av skriftexpert, och komme
av sådan undersökning att bero, vilka vidare åtgärder skulle vidtagas.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Jönköpings
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga

ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Isac Almfeldt och Eric Almfeldt.
I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde jag följande:

Enligt 6 § i kungl. instruktionen den 14 december 1917 för landsfogdarna
är landsfogde inom sitt tjänstgöringsområde allmän åklagare i alla de
fall, där icke åtalsrätten på grund av gällande stadganden uteslutande
tillkommer annan åklagarmyndighet eller särskild åklagare blivit av vederbörande
myndighet för visst mål förordnad. Andra stycket i samma paragraf
innehåller, att det åligger landsfogden såsom allmän åklagare att
beivra företrädesvis: 1) brott, varå efter lag kan följa straffarbete i 4 år
eller därutöver, därvid dock undantagna brott, som avses i 20 kap. allmänna
strafflagen; och 2) under 1) ej inbegripna brott, som efter lag
kunna förskylla straffarbete, därest de påkalla utredning av mera krävande
art. Övriga brott må enligt tredje stycket av 6 § av landsfogden
beivras, så framt det kan ske utan eftersättande av andra tjänstegöromål.

I 7 § landsfogdeinstruktionen stadgas, att, därest landsfogden finner, att
han av tjänstegöromål, som ej tål uppskov, är förhindrad att verkställa
förberedande undersökning och därmed sammanhängande åtgärder eller
utföra åtal i anledning av brott, som i 6 § andra stycket 1) eller 2) avses,
eller han anser sådana omständigheter föreligga, att beivran av dylikt
brott lämpligen bör ankomma på annan åklagare, han därom genast skall
göra anmälan bos K. B. för vederbörlig åtgärd.

4 § i kungl. instruktionen den 14 december 1917 för landsfiskalerna innehåller
bland annat, att landsfiskal skall hålla landsfogden underrättad om
vad i avseende å polis- och åklagarväsendet i landsfiskalsdistriktet förekommer
av den vikt, att det bör bringas till landsfogdens kännedom.

Enligt 11 § i sistnämnda instruktion skall, därest anledning föreligger
antaga, att inom område, där landsfiskal bar befattning med polisväsendet,
brott blivit begånget, varå efter lag kan följa straffarbete, landsfiskalen
på skyndsammaste sätt därom underrätta landsfogden.

I 13 § landsfiskalsinstruktionen beter det bland annat, att landsfiskal
inom sitt distrikt är allmän åklagare i alla de fall, där icke åtalsrätten på
grund av gällande stadganden uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet
eller särskild åklagare blivit av vederbörlig myndighet för visst
mål förordnad, att landsfiskal skall, ändock att begånget brott är sådant,
som avses i 6 § andra stycket 1) eller 2) landsfogdeinstruktionen, ofördröjligen
vidtaga alla för dess beivran erforderliga åtgärder samt att, sedan
landsfiskal blivit av landsfogden underrättad, att denne övertagit förberedande
undersökning eller åtal i fråga om visst brott, landsfiskalen därmed
ej må taga annan befattning än den, som kan åligga honom i hans egenskap
av polisman under landsfogden.

Enligt den fördelning av tjänstegöromålen mellan landsfogdarna och
landsfiskalerna, som innefattas i här ovan anmärkta stadganden, bar icke

blott det egentliga beivrandet inför domstol av de grövre eller mera svårutredda
brotten utan även den förberedande undersökningen i fråga om
dylika brott i regel förbehållits landsfogdarna. Finner landsfiskal anledning
antaga, att brott, varå efter lag kan följa straffarbete, blivit begånget
inom hans distrikt, åligger det honom enligt uttryckligt stadgande att på
skyndsammaste sätt underrätta landsfogden. Finner landsfogden brottet
vara sådant brott, som avses i 6 § andra stycket 1) eller 2) av instruktionen
för landsfogdarna, äger han icke utan särskilda skäl undandraga sig att
verkställa förberedande undersökning eller att utföra det åtal, som bör
ifrågakomma. Anser landsfogden sådana skäl vara för handen, har han
att genast därom göra anmälan till K. B. för vederbörlig åtgärd. Av
dessa stadganden synes mig otvetydigt framgå, att det under inga omständigheter
kan försvaras, att landsfiskal, som finner anledning antaga, att
inom hans distrikt brott, varå efter lag kan följa straffarbete, blivit begånget,
under ena eller andra förevändningen uraktlåter att göra anmälan
till landsfogden. I fall, där brottet är sådant, som avses i 6 § andra stycket
1) eller 2) landsfogdeinstruktionen, blir en dylik försummelse från landsfiskalens
sida så mycket betänkligare, som densamma i själva verket ofta
kan innebära, att landsfiskalen utan att därtill vara behörig själv tager
högsta ledningen av den polisutredning, som skall äga rum. Att landsfiskal
icke efter uppdrag av landsfogden ansetts äga utföra av landsfogden
anhängiggjord talan angående brott, som enligt 6 § av instruktionen
för landsfogdarna i allmänhet förbehållits de senare, framgår av rättsfall
i ämnet (N. J. A. 1922 sid. 555). En annan sak är, att det jämlikt
13 § andra och tredje styckena i instruktionen för landsfiskalerna åligger
landsfiskal att, i avbidan på att underrättelsen hinner nå landsfogden
och denne företaga vad på honom ankommer, vidtaga alla erforderliga
åtgärder även för beivrandet av brott, som nyss nämnts.

Enligt 12 kap. 4 § strafflagen är förfalskningsbrott, varom i nu förevarande
fall är fråga, belagt med straffarbete, som kan uppgå till 4 år. Därtill
kommer, att det med fog torde kunna göras gällande, att de nu ifrågavarande
förfalskningsbrotten påkallat utredning av mera krävande art.
Det hade alltså jämlikt 6 § andra stycket landsfogdeinstruktionen ur båda
där anförda synpunkter närmast tillkommit landsfogden att verkställa
undersökning angående dessa brott, och hade det, i enlighet med vad ovan
anförts, ålegat vederbörande landsfiskal dels jämlikt 11 § i landsfiskalsinstruktiönen
att, så snart anledning förelegat till antagande, att något
av brotten blivit begånget, därom på skyndsammaste sätt underrätta landsfogden
och dels jämlikt 13 § i sistnämnda författning att ofördröjligen
vidtaga alla för brottets beivrande erforderliga åtgärder.

Den första av postmästarens i Nässjö båda anmälningar om förfalskning
inkom till landsfiskalen i Sävsjö distrikt den 20 april 1923, den andra

den 5 juni samma år. Landsfogden underrättades emellertid icke i något
av fallen om brottet, och först den 28 maj 1925 erhöll landsfogden genom
remiss i anledning av förevarande klagoskrift kännedom om saken. Den
20 april 1923 uppehölls landsfiskalsbefattningen av Eric Almfeldt, vilken
tjänstgjorde såsom landsfiskal till och med den 21 maj 1923; därefter till
och med den 6 juli 1923 synes ordinarie landsfiskalen Isac Almfeldt hava
tjänstgjort; och efter sistnämnda dag innehade Eric Almfeldt ånyo till
och med den 19 augusti 1923 förordnande å befattningen, allt enligt av
Isac och Eric Almfeldt lämnade uppgifter. Eric Almfeldt har såsom skäl
för sin underlåtenhet att underrätta landsfogden andragit, bland annat,
att undersökningen från början måst inriktas på, huruvida förfalskning
verkligen begåtts, och även Isac Almfeldt har betonat nödvändigheten av
en dylik undersökning. Härmed torde väl hava avsetts att framhålla, att
Isac och Eric Almfeldt icke ansett sig hava tillräcklig anledning antaga,
att förfalskningsbrott blivit begångna, och att de därför icke funnit sådant
fall vara för handen, som avses i 11 § landsfiskalsinstruktionen. Häremot
må till en början anmärkas, att sistnämnda stadgande ingalunda innehåller,
att någon grad av visshet om brottets förefintlighet skall vara för
handen, innan landsfogden behöver underrättas. Underrättelse synes mig
i stället höra ske i alla sådana fall, där en så pass giltig grund för misstanke
om brottets förhandenvaro föreligger, att ärendet icke kan utan
vidare lämnas å sido utan kräver fortsatt handläggning. Av alldeles särskild
vikt är det, såsom förut nämnts, att underrättelseskyldighetens fullgörande
icke åsidosättes eller fördröjes i fråga om sådant brott, som avses
i 6 § andra stycket 1) eller 2) landsfogdeinstruktionen, ity att redan den
förberedande undersökningen i fråga om dylikt brott regelrätt åvilar
landsfogden. Till det nu sagda kommer i nu förevarande fall, att, enligt
vad mig av K. B. tillhandahållna handlingar i ärendet synas giva anledning
antaga, de till landsfiskalskontoret ankomna anmälningsskrifterna
från postmästaren i Nässjö varit åtföljda av handlingar, ägnade att i icke
ringa grad stödja de i anmälningsskrifterna uttalade förmodandena, att
postanvisningsbeloppen blivit falskeligen utkvitterade. Sålunda synas
bland annat skriftliga försäkringar av postanvisningarnas adressater hava
bilagts, av innehåll att adressaterna icke utkvitterat postanvisningsbeloppen.
Hur härmed förhåller sig torde inför vederbörlig domstol kunna
närmare utredas. Vad särskilt angår den i juni 1923 till landsfiskalskontoret
inkomna anmälan, borde väl det förnyade tecken på att oegentliglieter
timat, som denna anmälan innebar, hava varit ägnat att hos vederbörande
allvarligt väcka tanken på att landsfogden borde underrättas.
Även om emellertid Isac och Eric Almfeldt icke, såsom dock otvivelaktigt
riktigast torde hava varit, ansett anmälningsskrifterna med dem hilagda
handlingar lämna tillräckligt stöd för att, i den mening ovan sagts, antaga,

det förfalskningsbrott förelegat, hade man, synes det mig, åtminstone kunnat
förvänta, att de ofördröjligen genom förhör med adressaterna och
undersökning angående förefintliga vittnespåskrifters äkthet skaffat sig
den mera ingående kännedom, som de ansett erforderlig, för att en anmälan
till landsfogden skulle vara motiverad. En sådan undersökning horde i
förevarande fall inom mycket kort tid hava lett till att underrättelse till
landsfogden kommit till stånd. I detta sammanhang må framhållas, hurusom
Isac och Eric Almfeldts handlingssätt synes lida av en oförtydbar
brist på följdriktighet, då de å ena sidan underlåtit att underrätta landsfogden
men å andra sidan själva bedrivit långvariga polisundersökningar.

Isac och Eric Almfeldt hava båda såsom skäl för att de icke underrättat
landsfogden vidare åberopat, att någon formlig anmälan om förfalskning
icke förelegat utan endast en begäran från postmästaren i Nässjö
om undersökning i saken. Vad de sålunda andragit förtjänar uppenbarligen
intet som helst avseende. Skyldigheten för vederbörande landsfiskal
att meddela landsfogden underrättelse, varom nu är fråga, måste anses
hava inträtt, så snart anledning förelegat till antagande, att brottet blivit
begånget. Sättet, på vilket landsfiskalen érhållit kännedom om brottet,
har däremot självfallet saknat all betydelse.

På nu anförda grunder finner jag, att såväl Isac som Eric Almfeldt vid
den befattning, de under år 1923 tagit med undersökningen rörande de.
ifrågavarande förfalskningsbrotten, gjort sig skyldiga till försumlighet
i fråga om den ovan berörda underrättelseskyldighetens fullgörande, och
torde vardera av dem få anses hava låtit sådan försumlighet komma sig
till last med avseende å båda förfalskningsbrotten. Det torde nämligen
ej kunna råda något tvivel därom, att, då Isac Almfeldt ägt kännedom
om att Eric Almfeldt ej meddelat landsfogden underrättelse rörande det
först anmälda brottet, den förre varit pliktig att, så snart han den 22 maj
1923 trätt i tjänst, underrätta landsfogden, liksom ej heller därom, att
det ålegat Eric Almfeldt, vilken uppenbarligen haft vetskap om enahanda
underlåtenhet från Isac Almfeldts sida i fråga om det den 5 juni anmälda
brottet, att, sedan han den 7 juli ånyo förordnats till landsfiskal, skyndsamt
fullgöra vad Isac Almfeldt sålunda underlåtit. Vad åter angår förhållandena
vid polisundersökningens återupptagande år 1925, torde väl
K. B. knappast hava avsett att med sin resolution den 13 januari sistnämnda
år ställa landsfogden utanför undersökningen. Med hänsyn till
nämnda resolutions innehåll finner jag det emellertid icke böra läggas
vederbörande landsfiskal till last såsom tjänstefel, att landsfogden icke vid
denna tidpunkt underrättats.

Underlåtenheten i förevarande fall att i samband med polisundersökningen
år 1923 göra anmälan till landsfogden synes mig framstå i en för
Isac och Eric Almfeldt ännu mindre fördelaktig dager, om man betraktar

densamma mot bakgrunden av deras sätt att bedriva undersökningen i
förening med de tämligen intetsägande undersökningsresultat, de själva
mäktat åstadkomma. Det vore möjligen anledning till ett mildare bedömande
av berörda underlåtenhet, om densamma kunde försvaras med att
undersökningen från landsfiskalskontoret bedrivits med påfallande energi
och framgång, som gjort en underrättelse till landsfogden faktiskt, om
också icke rättsligen, obehövlig. När däremot månad efter månad förgått
under fruktlösa och, så vitt man av handlingarna kan finna, icke så särskilt
målmedvetna försök att vinna någon klarhet, synes mig försumligheten
i fråga om landsfogdens underrättande i särskild grad oförsvarlig.

Såsom ovan berörts, hade det i förevarande fall ålegat vederbörande
landsfiskal att, även om underrättelse till landsfogden skett, tillsvidare
ofördröjligen vidtaga alla för brottets beivrande erforderliga åtgärder.
Att underrättelseskyldigheten åsidosatts torde få anses medföra, att ansvaret
för utredningens ordentliga bedrivande med så mycket större tyngd
åvilat landsfiskalen. Det av Isac och Eric Almfeldt under år 1923 verkställda
spaningsarbetet synes emellertid giva anledning till anmärkning i
vissa avseenden. Att undersökningsresultatet blivit negativt, synes mig
visserligen icke i och för sig böra läggas dem till last såsom tjänstefel,
men väl sättet för utredningsarbetets handliavande. Redan knapphändigheten
av det den 20 juli 1923 dagtecknade polisförhörsprotokollet är påfallande
och giver ett hart när ofrånkomligt intryck av att ärendet icke
ägnats den omsorgsfulla och snabba behandling, som detsamma krävt. Det
må dock betänkas, att detta protokoll utgör sammanfattningen av vad
under 3 månader förekommit i saken. Har, utöver vad protokollet utvisar,
någon utredning av betydelse för saken ägt rum, är det anmärkningsvärt,
att anteckningar däröver icke blivit förda och företedda. Varom icke,
torde det ej innebära någon överdrift att beteckna utredningsarbetet såsom
hållet inom synnerligen snäva gränser. I protokollet för den 20 juli 1923,
däri i ingressen angives, att tidigare hållits förhör av Eric Almfeldt och
fjärdingsmannen, förefinnes ingen anteckning om att någon utredning
skulle hava verkställts av Isac Almfeldt. Vad Eric Almfeldt beträffar,
har han rörande de åtgärder, som av honom vidtagits i anledning av den
tidigare av postmästarens i Nässjö båda anmälningsskrifter, i sin till mig
avgivna förklaring yttrat bland annat, att han genast verkställde förberedande
undersökningar ”dels genom föreståndarinnan för poststationen i
Bodafors, fröken N. Bäckstrand, dels genom samtal med personer, som
kunde antagas hava kännedom om förhållandet, och dels genom vederbörande
fjärdingsman”. Bortsett från förhör med poststationsföreståndarinnan,
skulle alltså den av Eric Almfeldt personligen verkställda förberedande
utredningen hava varit inskränkt till samtal med en del personer i
saken. Att dessa samtal icke ens av Eric Almfeldt själv ursprungligen

uppfattats såsom någon utredning i egentlig mening torde tillfyllest framgå
därav, att inga som helst anteckningar synas hava förts över desamma.
Ännu betänkligare synes mig dock, att Eric Almfeldt, vilken, såsom förut
nämnts, ägt att själv verkställa utredning i ärendet endast i avbidan på
att landsfogden kunde hinna övertaga densamma eller annorledes förordnades,
icke blott, på sätt ovan anmärkts, eftersatt skyldigheten att underrätta
landsfogden utan därtill, såsom polisförhörsprotokollet av den 20
juli 1923 synes giva vid handen, överlåtit utredningen i väsentliga delar
åt en fjärdingsman. Om det synnerligen olämpliga i att i förevarande fall
så förfara torde knappast kunna råda mera än en mening. Vad sålunda
och i övrigt förekommit, jämfört med vad landsfogden i av honom den 29
maj 1925 avgivet, här ovan intaget yttrande anfört angående bristfälligheterna
i den verkställda utredningen, giver, synes det mig, stöd åt den
uppfattningen, att utredningsarbetet i saken under nu ifrågavarande tidsskede,
d. v. s. före den 23 juli 1923, då utredningen för den gången avslutades,
icke bedrivits på ett sätt, som svarat mot det ovan återgivna stadgandet,
att landsfiskal, oavsett underrättelsen till landsfogden, ofördröjligen
skall vidtaga alla även för heivran av sådana grövre brott, varom nu är
fråga, erforderliga åtgärder.

Vad slutligen angår den av K. B. genom resolution den 13 januari 1925
anbefallda förnyade utredningen, synes även denna giva anledning till
liknande anmärkningar. Vad landsfogden i nyss berörda yttrande anfört
är även härutinnan belysande. Isac Almfeldt, som, enligt vad de avgivna
yttrandena utvisa, själv tjänstgjort såsom landsfiskal under månaderna
närmast efter det utredningen anbefalldes, synes icke personligen hava
åtgjort mycket i saken utan begagnat sig av det i förevarande fall, då det
gällt ett av K. B. till honom överlämnat krävande uppdrag, synnerligen
olämpliga förfaringssättet att anförtro det egentliga spaningsarbetet åt
en polisuppsyningsman. Först den 19 maj 1925 synes något mera ingående
förhör hava hållits av vederbörande landsfiskal. Ett dylikt sätt att handhava
en ansvarsfull polisutredning synes mig icke böra lämnas opåtalt.

Då jag fann vad Isac och Eric Almfeldt, på sätt ovan utvecklats, låtit
komma sig till last dels genom att underlåta meddela landsfogden underrättelse
och dels genom att icke ordentligen fullgöra den ifrågavarande
polisundersökningen, som de genom berörda underlåtenhet finge anses
hava delvis ohehörigen tagit i egna händer, innefatta tjänstefel av beskaffenhet
att icke kunna undgå min beivran, uppdrog jag åt åklagaren att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
dem för berörda tjänstefel samt därvid yrka ansvar enligt lag och sakens,
beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde tillfälle beredas klagan -

dena att yttra sig i målet, och borde av klagandena framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Västra häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den
23 december 1925 följande:

Vidkommande först påståendet om ansvar å Isac och Eric Almfeldt
för det de uraktlåtit att hos landsfogden i länet anmäla ifrågakomna
förfalskningsbrott, så enär det jämlikt 11 § i kungl. instruktionen den 14
december 1917 för landsfiskalerna ålegat först Eric Almfeldt och sedermera,
då Isac Almfeldt omhändertagit utredningen av målet och funnit,
att anmälan icke gjorts, denne att underrätta landsfogden om brottet, samt
Isac och Eric Almfeldt erkänt, att de underlåtit detta, prövade häradsrätten
lagligt att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma en var av dem att
för försummelse i tjänsten bota 25 kronor.

Vad därefter anginge åtalet i övrigt, så enär vad därutinnan lagts Isac
och Eric Almfeldt till last icke vore av beskaffenhet att böra för dem medföra
ansvar, prövade häradsrätten lagligt ogilla åtalet i denna del.

Göta hovrätt, där advokatfiskalen vid hovrätten på min anmodan anförde
besvär under yrkande, bland annat, om strängare straffpåföljder,
fann i utslag den 30 mars 1926 icke skäl göra ändring i häradsrättens
utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Felaktigt förfarande vid polisundersökning.

Av handlingarna i ett genom klagomål, som anförts i E. Ledins och J.
Ahlströms, båda i Strömma, Tvååker, namn, anhängiggjort ärende inhämtas
följande.

På begäran av postdirektionen i södra distriktet höll t. f. landsfiskalen i
Himla distrikt F. Herlog den 18 augusti 1924 och följande dagar polisförhör
rörande ifrågasatt förfalskning av kvitto å en till hemmansägaren
Severin Karlsson i nr 5 Strömma, Tvååkers poststation, ankommen postanvisning.
Därvid förekom enligt av Herlog fört protokoll bland annat
följande:

Poststationsföreståndaren C. P. Schwan, som av Herlog hördes den 18
augusti kl. 11,30 f. m. å ovannämnda poststation, berättade, att Severin
Karlsson till honom anmält, att en Karlssons son i Amerika i december
1923 avsänt en postanvisning å 37 kronor till Karlsson. Mottagningsbeviset
till ifrågavarande postanvisning hade sonen sedermera översänt till

Karlsson. Beviset med underskrift ”Severin Carlsson” hade även av Karlsson
företetts. Karlsson, som icke själv kunde skriva, hade förnekat, att
han utbekommit nämnda medel. Han hade begärt, att försändelsen måtte
i vanlig ordning reklameras. Sedan postanvisningen blivit reklamerad,
hade generalpoststyrelsen i slutet av juli eller början av augusti 1924 återställt
handlingarna till Schwan tillika med den reklamerade postanvisningen
för utredning. I anledning därav hade Schwan satt sig i förbindelse
med drängen Carl Bengtsson i nr 5 Strömma. Den 5 augusti hade
Schwan tillsport Bengtsson, huruvida denne bevittnat kvittounderskriften
å postanvisningen, samt tillika för honom företett den reklamerade
anvisningen med Bengtssons namnteckning såsom vittne till Severin Karlssons
underskrift. Bengtsson hade då förklarat, att han icke kunde erinra
sig, att han bevittnat underskriften. Med detta besked tillika med ett
Bengtssons stilprov hade Schwan samma dag återställt handlingarna till
postmästaren i Varberg. Påföljande dag hade Bengtsson per telefon meddelat
Schwan, att han tänkt över saken samt att han med säkerhet kunde
erinra sig, att han tecknat sitt namn såsom vittne å postanvisningen.
Vidare hade Bengtsson vid samma tillfälle upplyst, att en fosterson till
Severin Karlsson en dag strax före julen 1923 uppsökt Bengtsson samt anhållit,
att Bengtsson måtte bevittna Severin Karlssons underskrift, vilken
begäran Bengtsson även villfarit. På ytterligare frågor upplyste Schwan,
att han själv tjänstgjort den 19 december 1923, då ifrågavarande postanvisningsbelopp
utbekommits. Eftersom kvittounderskriften varit i vederbörlig
ordning bevittnad, hade Schwan utbetalt postanvisningsbeloppet.
Schwan sade sig icke kunna minnas, vem som avhämtat penningarna.
Posten till, bland andra, Severin Karlsson uppsorterades i ett postfack,
och vanligtvis avhämtades densamma varje dag av den person, som körde
mjölken från gårdarna i Strömma till Tvååkers mejeri. Dessa mjölkskjutsar
plägade merendels utföras av drängarna å gårdarna.

Med anledning av de sålunda erhållna upplysningarna inställde sig
Herlog därefter i nr 5 Strömma. Då Severin Karlsson icke för dagen
kunde anträffas, hördes följande personer:

Hemmasonen G. Johansson, som var son till Severin Karlsson och vistades
hos denne, berättade, att hans broder i Amerika någon tid före julen
1923 skrivit ett brev, vari han omtalat, att han avsänt några dollars till
fadern, Severin Karlsson. Några penningar hade emellertid icke ankommit,
varför detta sedermera antytts i ett brev till brodern i Amerika. En
tid därefter hade brodern återigen skrivit hem samt upplyst, att han i
december 1923 avsänt 37 kronor till fadern genom en bank i Amerika. För
att styrka detta hade brodern vid brevet fogat ett mottagningsbevis, som
utvisat, att Severin Karlsson den 19 december 1923 å Tvååkers poststation
utkvitterat nämnda belopp. Som avsändare hade stått Skandinaviska Kre -

ditaktiebolaget i Stockholm. Brodern hade nämligen anlitat en bank i
Amerika till att översända medlen. Denna bank skulle i sin tur hava låtit
Skandinaviska Kreditaktieholaget i Stockholm per post tillställa Karlsson
penningarna. Karlsson hade emellertid icke erhållit ifrågavarande
medel. Däremot hade Karlsson några dagar strax före julen 1923 från ett
olycksfallsförsäkringsbolag i Stockholm medelst postanvisning tillställts
ersättning för skada, som tillskyndats honom genom olycksfall i arbete.
Troligen hade Karlssons namn blivit förfalskat å den förstnämnda postanvisningen,
varefter beloppet lyftats av någon obehörig person.

Ledin, som var Severin Karlssons fosterson och född den 13 mars 1909,
tillfrågades därefter, huruvida han visste vad saken gällde, och svarade
han därtill skrattande: ”Jaha det är den där postanvisningen, men jag
kan bevisa, var jag var den dagen.” På ett flertal till Ledin framställda
frågor förklarade han, att han icke kände till något om postanvisningen.
Han förnekade bestämt, att han hade hett Carl Bengtsson bevittna densamma.

Därefter hördes Carl Bengtsson, vilken berättade, att Ledin en förmiddag
någon dag före julen 1923 kommit till hemmansägaren Birger Nilssons
gård i nr 5 Strömma, där Bengtsson innehade tjänst. Bengtsson hade vid
tillfället i fråga uppehållit sig å gårdsplanen och där sammanträffat med
Ledin. Denne hade önskat få veta, huruvida Nilsson vore hemma. Bengtsson
hade då upplyst, att Nilsson icke vore hemma, samt frågat, vad Ledin
önskade. Ledin hade därtill genmält: ”Jag skulle vilja ha bevittnat en
postanvisning.” Denna hade Ledin hållit i ena handen. Bengtsson hade
iörklarat att, om Ledin så ville, Bengtsson i stället kunde bevittna densamma.
Därpå hade Bengtsson och Ledin gått in på kontoret, Bengtsson,
som ägt vetskap om att Severin Karlsson icke själv kunde skriva, hade
tillsport Ledin om vem, som tecknat Karlssons namn. Därtill hade Ledin
svarat: ”Det får jag göra.” Därefter hade Bengtsson bevittnat underskriften
å kvittot samt återlämnat postanvisningen till Ledin. Bengtsson hade
vid tillfället frågat Ledin, var han ”kommit åt” postanvisningen. Därtill
hade Ledin svarat, att han gått in på poststationen i Tvååker och avhämtat
densamma. Vid omförmälda tillfälle hade Ahlström befunnit sig å
gårdsplanen. Bengtsson sade sig med säkerhet igenkänna den reklamerade
postanvisningen såsom varande samma postanvisning, vilken Ledin vid
ovannämnda tillfälle bett Bengtsson bevittna. Bengtsson upplyste vidare,
att han och Ahlström avhämtade posten till, bland andra, Severin Karlsson
de dagar, som de brukade utföra mjölkskjutsar till Tvååkers mejeri.

Ahlström, vilken var född den 31 oktober 1904, tillfrågades därefter, huruvida
han befunnit sig å gårdsplanen vid det tillfälle, då Ledin hade kommit
dit med en postanvisning för bevittnande, men förklarade Ahlström,
att han icke kände till något därom.

■3 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1927 års riksdan.

För anställande av ytterligare förhör med Ledin avfördes denne till
Varberg, där han kl. 5 e. m. i närvaro av biträdande landsfiskalen E. Lundbom
förhördes å Himle distrikts landsfiskalskontor. På till honom ställda
frågor svarade Ledin, att han icke alls kände till postanvisningen. Han
tilläde, att han den dag, postanvisningsbeloppet utbekommits, varit sysselsatt
med tröskningsarbete å en granngård. Uppmärksamgjord därpå,
att Carl Bengtsson uppgivit, att han på anmodan av Ledin bevittnat kvittot
å postanvisningen, förklarade Ledin, att detta påstående vore riktigt. Ledin
sade sig vilja omtala sanningen och berättade därpå följande (sid. 9 o. i.
i polisförhörsprotokollet):

Någon tid före julen 1923 hade kommit ett brev från Severin Karlssons
son i Amerika, i vilket brev denne meddelat, att han översänt några penningar
till fadern till hjälp under julen. Måndagen den 17 december hade
Ledin i något ärende begivit sig till Birger Nilssons gård i Strömma, som
vore belägen på ett avstånd av omkring 300 meter från Ledins hem. Där
hade Ledin sammanträffat med Ahlström. Denne hade ur en ficka tagit
upp en postanvisning samt uppmanat Ledin att skriva Severin Karlssons
namn å densamma. Ahlström hade hotat Ledin med stryk, om Ledin icke
skreve namnet under kvittot å postanvisningen. Ledin hade av fruktan
för Ahlström gått med på dennes begäran. De hade därefter gått in på
kammaren, där Ledin med bläck och penna skrivit Severin Karlssons
namn å baksidan av postanvisningen. Enligt vad Ledin nu kunde erinra
sig hade postanvisningsbeloppet utgjort cirka 30 kronor. Avsändare skulle
hava varit ett olycksfallsförsäkringsbolag i Stockholm. Därpå hade Ahlström
åter stoppat postanvisningen på sig. De hade överenskommit, att
Ledin påföljande dag skulle uppsöka Ahlström. Vid detta tillfälle skulle
nämligen Ledin förmå Carl Bengtsson att bevittna underskriften å postanvisningen.
Sistnämnda dag hade Ledin också begivit sig till Strömma
för att hämta post. I en allé strax utanför gården hade Ledin råkat Ahlström.
Ahlström hade då ur eu ficka framtagit postanvisningen och
överlämnat den till Ledin med anmaning, att Ledin skulle söka förmå
Bengtsson att skriva på såsom vittne. Ledin hade fortsatt ned på gårdsplanen,
där Bengtsson uppehållit sig. Ledin hade anhållit, att Bengtsson
måtte bevittna en postanvisning till Severin Karlsson. Bengtsson hade
hörsammat Ledins begäran, varefter de båda gått in på gårdskontoret, där
Bengtsson tecknat sitt namn såsom vittne till Severin Karlssons underskrift.
Medan Ledin och Bengtsson samtalat å gårdsplanen, hade Ahlström
befunnit sig i omedelbar närhet. Utkommen från kontoret hade Ledin återställt
postanvisningen till Ahlström, vilken påföljande dag, den 19 december
1923, å Tvååkers poststation avhämtat penningarna. Ledin hade icke
erhållit något löfte om ersättning för det han varit Ahlström behjälplig
med saken. Ej heller hade Ledin sedan fått någon ersättning, utan Ahl -

ström hade behållit det utkvitterade beloppet. På grund av rädsla för
Ahlström hade Ledin icke vågat omtala saken för fosterfadern eller någon
annan.

Den reklamerade postanvisningen företeddes därefter för Ledin, vilken
förklarade, att den icke vore samma postanvisning, som den han tvingats
av Ahlström att skriva på. Sistnämnda postanvisning hade dock till utseendet
överensstämt med den företedda. Postanvisningsbeloppet skulle hava
utgjort omkring 30 kronor. Vidare hölle Ledin för troligt, att den postanvisning,
som Ahlström utkvitterat, varit avsänd från ett olycksfallsförsäkringsbolag.
Ledin sade sig med bestämdhet kunna minnas, att å talongen
till postanvisningen funnits antecknat doktor C. Petersons i Varberg namn.
Severin Karlsson hade nämligen skadat sig genom olycksfall i arbete
och sökt utbekomma ersättning från det bolag, i vilket arbetsgivaren haft
sina arbetare försäkrade. Med anledning därav hade Ledin trott, att det
varit denna ersättning, som bolaget översänt till Severin Karlsson och
som Ahlström i stället utbekommit. Ledin vidhöll bestämt de sålunda
lämnade uppgifterna.

På grund av de sålunda erhållna upplysningarna avreste Herlog kl. 7
e. m., åtföljd av Lundhom, till Strömma för anställande av ytterligare
förhör med Ahlström. Vid ditkomsten kunde Ahlström icke genast anträffas,
men upplystes det, att han uppehöll sig å ett åkerfält på något
avstånd från gården. Lundhom uppsökte därefter Ahlström å ifrågavarande
åkerfält samt had Ahlström medfölja till gården för samtal med
Herlog, vilken begäran Ahlström hörsammade. Herlog framhöll för Ahlström,
att en del omständigheter framkommit mot honom rörande förevarande
postanvisning. Ahlström genmälte därtill, att han icke kände till
något därom samt att han icke kunde lämna några andra upplysningar
än dem, han tidigare lämnat. För ett ingående förhör med Ahlström samt
dennes och Ledins sammanställande i och för utredning av de av den sistnämnde
lämnade uppgifterna, avfördes Ahlström till polisstationen i Varberg.
Därefter meddelade Lundbom, att medan han och Ahlström gått
från åkerfältet till gården i Strömma, Ahlström visat sig synnerligen
angelägen att få veta, vilka uppgifter Ledin lämnat rörande postanvisningen.
Ahlström hade till Lundbom framställt en del frågor därom.

Å polisstationen i Varberg anställdes därefter förhör dels med Ledin
och dels med Ahlström, därvid polisöverkonstapeln T. Tejler och poliskonstapeln
P. L. Bengtsson närvoro.

Ledin lämnade därvid samma uppgifter som vid det senaste förhöret.
Han försäkrade med bestämdhet, att hans uppgifter vore sanningsenliga.
Ledin upplyste, att Ahlström hämtat posten den dag, postanvisningen i
fråga ankommit till Tvååker, varför Ahlström då sannolikt avskilt denna
från den övriga posten samt stoppat den på sig.

Ahlström förnekade, att han hade någon del i förberörda sak. Han förklarade,
att han icke ägde den minsta kännedom därom. Ahlström delgavs
då de av Ledin lämnade uppgifterna. Dessa betecknade Ahlström
såsom osanna, och förnekade Ahlström fortfarande, att han närvarit å
gårdsplanen vid det tillfälle, då Ledin skulle hava kommit dit för att få
postanvisningen bevittnad.

Därefter sammanställdes Ledin och Ahlström. Ledin upprepade därvid
sina vid de tidigare förhören gjorda påståenden, att Ahlström tvingat
honom att skriva Severin Karlssons namn under postanvisningskvittot,
allt överensstämmande med vad han förut uppgivit. Ledin yttrade till Ahlström
bland annat: ”Hur kan du neka till det, som är sanning. Du tvingade
och hotade mig med stryk.” Ahlström å sin sida bestred Ledins uppgifter.
Uppmärksam gjorda på, att någon av dem måste ljuga, varför den,
som ljög, borde noga tänka över saken och tala sanning, vidhöllo såväl
Ledin som Ahlström fortfarande, att de var å sin sida talat sanning.

På anmodan utförde Ledin och Ahlström en del stilprov. Ledins stilprov
föreföllo att vara mycket lika kvittounderskriften å postanvisningen.

Förhören avslutades kl. 10,15 e. m. med besked, att såväl Ledin som
Ahlström finge kvarstanna å polisstationen, tills ärendet bleve vidare
utrett.

Den 19 augusti 1924 kl. 10,30 f. m. inkommo å Himle distrikts landsfiskalskontor
Severin Karlsson samt dennes svärson G. A. Andersson i
Grundsherg, vilka sade sig vilja lämna några upplysningar rörande den
reklamerade postanvisningen.

Severin Karlsson berättade, att Carl Bengtsson omkring en vecka före
julen 1923 kommit hem till Karlsson och avlämnat en postanvisning med
orden: ”Nu ska’ du få pengar för din näve.” Karlsson hade därav fått den
uppfattningen, att postanvisningen ankommit från ett olycksfallsförsäkringsbolag
i Stockholm. Karlsson hade under år 1923 skadat sig i en hand
under arbete hos arrendatorn O. Olsson i Tvååker, varför han väntat ersättning.
Postanvisningsbeloppet skulle hava utgjort 37 kronor. Ifrågavarande
dag hade svärsonen Andersson varit Karlsson behjälplig med slakt.
Karlsson, som icke själv kunde skriva, hade bett denne teckna Karlssons
namn under kvittot å postanvisningen. Denna begäran hade Andersson
även efterkommit, varefter Carl Bengtsson bevittnat underskriften. Senare
samma dag hade Andersson å Tvååkers poststation avhämtat penningarna,
vilka Karlsson även bekommit. Karlsson hade hyst den uppfattningen, att
det bekomna postanvisningsbeloppet utgjort ersättning från vederbörande
olycksfallsförsäkringsbolag. Som sonen i Amerika översänt ett mottagningsbevis,
utvisande att Karlsson utbekommit av honom översända 37
kronor, hade Karlsson med anledning därav reklamerat denna postanvisning.
Emellertid hade, enligt vad Karlsson kunde förstå, de medel Karls -

son utbekommit å förberörda postanvisning varit desamma, som sonen
avsänt till honom, varemot han sålunda icke erhållit någon ersättning från
olycksfallsförsäkringsbolaget i Stockholm. Huruvida detta bolag avsänt
några medel till Karlsson och om det i stället kunde vara dessa, som Ledin
uppgivit Ahlström hava uttagit, kunde Karlsson icke uttala sig om.

Andersson berättade, att han troligen den 19 december 1923 varit Severin
Karlsson behjälplig med slakt. Carl Bengtsson hade även varit tillstädes
samt utfört själva slakten. Då Bengtsson kommit fram till Severin
Karlssons gård, hade Bengtsson framlämnat en postanvisning samt yttrat:
”Nu får Severin pengar för sin näve.” Andersson hade på begäran av
Karlsson tecknat dennes namn å kvittot å postanvisningen, emedan Karlsson
icke själv kunde skriva. Därefter hade Bengtsson bevittnat underskriften.
Senare samma dag hade Andersson åkt till Tvååkers poststation
och där avhämtat postanvisningsbeloppet, som utgjort 37 kronor. Andersson
hade å stationen utfått medlen samt därefter överlämnat desamma till
Severin Karlsson. Andersson sade sig icke kunna erinra sig, om han å
Tvååkers poststation tecknat Severin Karlssons namn å det vid postanvisningen
vidhäftade mottagningsbeviset.

Herlog företedde därefter för Andersson ovannämnda mottagningsbevis
med Severin Karlssons underskrift. Andersson förklarade, att han tecknat
Karlssons namn därå. Andersson utförde även ett stilprov, vilket
företedde full likhet med underskriften å mottagningsbeviset. Därefter
företedde Herlog den reklamerade postanvisningen. Andersson förklarade
därvid, att han icke kunde säga, om han tecknat Severin Karlssons namn
å detta kvitto. Stilen å sistnämnda kvitto hade icke någon likhet med
Anderssons stilprov, varför Andersson trodde, att Ledin tecknat detta Severin
Karlssons namn. Däremot kunde Andersson icke med säkerhet säga,
huruvida Ledin befunnit sig hemma ifrågavarande dag.

Ledin förhördes därefter ånyo, därvid Severin Karlssons och Anderssons
uppgifter delgåvos honom. Särskilt betonades, att Karlsson uppgivit, att
han erhållit de penningar, varom vore fråga. Ledin betecknade Karlssons
och Anderssons uppgifter såsom felaktiga. Han vidhöll fortfarande allt
vad han vid förhöret dagen förut berättat. Han förklarade, att det vore
en annan postanvisning, som han hade tvingats av Ahlström att skriva
på. Till sina föregående uppgifter tilläde Ledin att, då Ahlström uppmanat
Ledin att skriva på postanvisningen, denne sagt, att Ledins fosterfader
anmodat Ahlström att söka få Ledin att skriva på densamma.

Vid per telefon gjord förfrågan meddelade arrendatorn Olsson i
Tvååker, att Severin Karlsson under år 1923 haft tillfälligt arbete hos
Olsson. Därunder hade Karlsson råkat skada sig i ena handen. Anspråk
på ersättning för det timade olycksfallet hade framställts hos det bolag,
i vilket Olsson hade sina arbetare försäkrade mot olycksfall i arbete,

nämligen Svenska Lantbrukarnas Olycksfallsförsäkringsbolag i Stockholm.
Huruvida Severin Karlsson utbekommit någon sådan ersättning,
kunde Olsson icke uttala sig om.

Som Herlog hade annan förrättning att verkställa, fortsatte Lundbom
utredningen och hörde ånyo Carl Bengtsson, vilken berättade följande:
Ungefär en vecka före julen 1923 hade Bengtsson skolat gå till Severin
Karlsson för att slakta en gris åt honom. Då Ahlström från järnvägsstationen
haft med sig en till Karlsson adresserad postanvisning, hade Bengtsson
tagit denna med sig. Han hade vetat, att Karlsson länge väntat penningar
från ett olycksfallsförsäkringsbolag, och nu trott, att det var dessa,
som kommit. Han kunde emellertid icke med säkerhet säga, vem avsändaren
varit, men trodde, att det varit Nordiska Handelsbanken. Beloppet
hade varit 37 kronor. Postanvisningen hade han överlämnat till Karlsson
med orden: ”Här har du för din näve.” Karlsson hade nämligen vid ett
tillfälle i mars 1923 råkat ut för olycksfall i arbete. Då Karlsson ej kunde
skriva, hade han hett Andersson skriva namnet, som Bengtsson bevittnat.
Andersson hade därefter tagit postanvisningen och cyklat till stationen
för att inlösa den, men ej kommit tillbaka, innan Bengtsson gått hem. Vid
ett annat tillfälle — huruvida detta varit före eller efter det ovan relaterade
kunde Bengtsson ej minnas — hade Ledin kommit fram till Birger
Nilssons gård och frågat Bengtsson, som stått på gården, om Nilsson vore
hemma. Bengtsson hade svarat, att Nilsson vore borta, och samtidigt frågat,
vad Ledin ville Nilsson. Ledin hade svarat, att han skulle bedja Nilsson
bevittna namnet på en postanvisning, som Severin Karlsson fått.
Bengtsson hade då frågat, om inte han kunde göra det, vilket Ledin bett
honom göra. På gården hade utom Bengtsson och Ledin även närvarit
Ahlström, som gått fram till dem, då de stodo och pratade. Eftersom
drängarna icke haft något bläck i drängkammaren, hade Bengtsson och
Ledin gått in på gårdskontoret, där Bengtsson skrivit på sitt namn som
vittne. Bengtsson kunde ej med bestämdhet säga, men trodde, att Karlssons
namn redan varit påskrivet. Vem avsändaren på denna postanvisning
varit, kunde Bengtsson ej säga, ej heller beloppet, men han trodde, att
detta varit omkring 30 kronor. Postanvisningens utseende kunde han icke
med bestämdhet erinra sig, men han hölle för troligt, att det varit en
vanlig enkel röd blankett.

Kl. 9,15 e. m. samma dag fortsatte Herlog förhöret i närvaro av poliskonstapeln
S. Nilsson såsom vittne. Därvid hördes ånyo Ledin, vilken tillhölls
att hålla sig till sanningen. Herlog framhöll, att de av Ledin tidigare
lämnade uppgifterna, med hänsyn till att han ofta ljugit under förhören,
näppeligen kunde vara sanningsenliga. Därtill svarade Ledin: ”Ja, jag
har ljugit, nu skall jag tala om den riktiga sanningen.” Därpå berättade
Ledin, att han en dag någon tid före julen 1923 hos Birger Nilsson avhäm -

tat Severin Karlssons post. Bland denna hade funnits en ”gul” postanvisning
till Karlsson. En tjänstekvinna hos Birger Nilsson hade utlämnat
posten till Ledin. Ledin kunde med bestämdhet erinra sig, att ett försäkringsbolag
i Stockholm stått som avsändare. Vidare hade å talongen till
postanvisningen funnits antecknat doktor Petersons i Varherg namn. Beloppet
hade utgjort 37 kronor. Postanvisningen hade Ledin själv behållit,
och vid hemkomsten hade han tecknat Severin Karlssons namn å kvittot.
Vid middagstiden samma dag hade Ledin begivit sig till Birger Nilssons
gård för att söka få namnet bevittnat. Där hade Ledin råkat Carl Bengtsson,
som Ledin bett bevittna namnunderskriften. Bengtsson hade svarat:
”Ja, det är ju känt folk, så de kan jag ju nog göra.” Därefter hade Bengts
son och Ledin gått in på kontoret. Där hade Bengtsson skrivit sitt namn
såsom vittne å postanvisningen, varefter Ledin åter stoppat denna på
sig. Samma dag kl. 2 e. m. hade Ledin begivit sig till poststationen, där
han utfått penningarna. Medlen hade han sedan använt till inköp av
karameller och chokolad samt till att besöka nöjestillställningar. Dessa
senaste uppgifter upprepade Ledin ånyo, och förklarade han, att de vore
fullt sanningsenliga. På fråga, varför han beskyllt Ahlström för ovannämnda
handlingssätt, förklarade Ledin, att det skett av obetänksamhet.

Därefter infördes Ahlström, som erhöll del av Ledins senaste uppgifter
om postanvisningen.

Herlog framhöll för Ledin, att hans uppgifter voro otroliga samt att
han icke finge påtaga sig en sak, som han icke vore skyldig till. Ledin
försäkrade då återigen, att han förfalskat postanvisningen samt lyft beloppet,
vilket han behållit för egen räkning.

Enligt polisförhörsprotokollet tillsades Ahlström därefter, att han icke
längre kvarhölles för ifrågavarande sak, utan att han finge lämna polisstationen
genast. Ahlström anhöll då om tillstånd att få kvarligga å polisstationen
över natten, mot vilken begäran vakthavande poliskonstapeln
icke hade något att erinra.

Som även Ledin önskat kvarligga över natten, ”tillsades han om han
ville” stanna kvar å polisstationen några timmar på förmiddagen dagen
därpå, då Herlog hade för avsikt att sätta sig i förbindelse med försäkringsbolaget
för att efterhöra, huruvida bolaget hade avsänt någon postanvisning
till Severin Karlsson.

Den 20 augusti 1924 sökte Herlog komma i förbindelse med disponenten
C. P. Paulsson i Varberg, som var ombud för olycksfallsförsäkringsbolaget
och som uppgivits hava mottagit anmälan om Karlssons olycksfall. Då
emellertid Paulsson icke kunde anträffas, tillsade Herlog vid 10-tiden på
förmiddagen å polisstationen, att Ledin icke vidare behövde kvarstanna
för något förhör.

I två särskilda till J. O. inkomna, med Ledins och Aklströms namn undertecknade
klagoskrifter anfördes därefter klagomål mot Herlog i nedan
angivna hänseenden.

I den med Ledins namn undertecknade klagoskriften anfördes att, sedan
Ledin efter anhållandet införts å landsfiskalskontoret i Varberg, Herlog
under hot om misshandel sökt förmå Ledin att påtaga sig den antagna
förfalskningen. Het hade därvid icke hjälpt, att Ledin omtalat sakens
sammanhang eller huru Ledin på sin fosterfaders begäran skrivit dennes
namn å den såsom förfalskad ansedda postanvisningen samt hurusom densamma
i närvaro av fosterfadern bevittnats av en i Strömma boende dräng.
Herlog hade alls icke velat sätta tro till denna sanningsenliga förklaring
av saken, utan han hade, sedan Ledin erhållit en kraftig örfil och under
hot om ytterligare misshandel, tvingat Ledin att godtaga hans hopkonstruerade
relation av händelseförloppet. Enligt denna skulle Ledin, under påtryckning
av Ahlström, falskeligen hava skrivit sin fosterfaders namn å
ifrågavarande postanvisning samt sedermera under påstående om namnets
äkthet låtit det bevittnas av förutnämnde dräng. Då Ledin således
under skräckens inflytande nödgats påtaga sig detta av Herlog såsom för
sannolikt hållna förfarande, hade Ledin överförts till Varbergs polishäkte
och insatts i en härvarande cell under avvaktan på ytterligare förhör.
Efter förloppet av några timmar hade Ledin uttagits till förnyat- förhör.
Vid detta senare tillfälle hade även Ahlström varit närvarande. Ledin
hade därvid nödgats vidhålla de av honom förut lämnade uppgifterna samt
på Herlogs uppmaning upprepat de således av honom i Ledins mun lagda
orden. Då Ahlström därvid, av naturlig anledning, icke velat erkänna sig
hava haft med Ledins påstådda förfalskning att skaffa, hade han blivit
avlägsnad samt Ledin tagen under kraftigare behandling, därvid Ledin
ånyo erhållit en örfil. Därvid hade närvarit poliskonstapeln S. Nilsson.
Dagen därpå hade ytterligare förhör hållits med Ledin, men för den utlovade
misshandelns undvikande hade Ledin ej vågat annat än vidhålla
förfalskningshistorien. Då Herlog emellertid ändrat åsikt om riktigheten
av sitt antagande så till vida, att Ahlström skulle vara oskyldig och att
Ledin ensam skulle hava begått förfalskningen, hade Ledin medelst traktering
å benen med en hundpiska, så att blånader uppstodo, tvingats att
även påtaga sig denna sakens förändring för undvikande av ytterligare
misshandel. Denna förhörsprocedur, vartill dock icke funnes något vittne,
hade försiggått på överkonstapelns kontor. Först kl. 11 f. m. den 20 augusti
hade Ledin blivit släppt. Ledin hade icke påtagit sig ett antaget brott
utan att han därtill blivit nödd och tvungen för undvikande av den redan
påbörjade misshandeln. — I skriften påyrkades, att J. O. måtte ställa
Herlog under åtal för vad han sålunda låtit komma sig till last.

I Ahlströms klagoskrift anfördes, att han vid förhöret å polisstationen i

Varberg bestritt, att han haft med den eventuella förfalskningen att skaffa.
Detta hade renderat Ahlström två kraftiga knytnävsslag på vardera kinden,
så att svullnad och svårighet att tugga uppstått å båda käkpartierna.
Härför hade Ahlström nödgats konsultera lasarettsläkaren C. Peterson i
Varberg. Då denna behandling från Herlogs sida icke haft den väntade
effekten och vederbörande icke, trots de kraftigaste svordomar och grövsta
tillmålen, ansett sig kunna vinna det önskade resultatet, hade Herlog med
båda händerna gripit Ahlström i rockslagen och pressat Ahlström ned i
liggande ställning på eu å poliskontoret stående soffa, där Herlog medelst
den mest aggressiva och hårdhänta behandling sökt tvinga Ahlström att
påtaga sig ett aldrig hegånget brott. Då detta råa behandlingssätt i högsta
grad förskräckt Ahlström, hade Ahlström framställt bön om misskund.
Detta hade föranlett Herlog att genmäla: ”Vill du erkänna då din djävla
drummel” och strax därefter: ”Du är en sådan där djävla barnhusunge.”
Detta uppträde hade bevittnats av poliskonstapeln P. L. Bengtsson. Då
intet erkännande kunnat avpressas Ahlström, hade Ahlström insatts i
polishäktet under avvaktan på ytterligare förhör. Dagen därpå kl. 10 på
kvällen hade Ahlström emellertid blivit utsläppt. Det vore närmast på
grund av den lidna misshandeln och beskyllningen att hava begått brott,
som aldrig förelegat, ävensom för utrönandet av, huruvida ett barnhusbarn
verkligen vore en rättslös och ett för vederbörande myndigheter tillåtet
objekt för varje beskyllning och misshandel, som Ahlström framställde
begäran om bistånd av J. O.

Därjämte anmärkte Ahlström, att Herlog redan före Ahlströms anhållande
blivit på föranstaltande av Severin Karlsson per telefon underrättad
om det förändrade läge, i vilket saken kommit därigenom, att det blivit
upplyst, att å poststationen endast ett belopp å 37 kronor utbetalts för
Karlssons räkning och att Karlsson därigenom kommit att tänka på den
möjligheten, att det varit från sonen och ej från försäkringsbolaget, han
mottagit berörda 37 kronor. Det borde hava varit Herlogs skyldighet att,
då han erhöll kännedom om att penningar avsänts från Amerika till belopp
lika med det till Karlsson, såsom han trodde, från försäkringsbolaget
anlända, hos bolaget göra förfrågan, huruvida sådant belopp verkligen
avsänts därifrån till Karlsson. I sådant fall hade det lätt kunnat
konstateras, att det av Karlsson mottagna beloppet aldrig avsänts från
bolaget utan varit just det från Amerika genom bank i Göteborg avsända.
Hade sådan åtgärd i tid vidtagits av Herlog, hade sannolikt något anhållande
icke skett och allt obehag besparats Ahlström. Jämväl Ahlström anhöll,
att Herlog måtte ställas under åtal.

Vid Ahlströms klagoskrift hade fogats dels ett av Severin Karlsson den
15 oktober 1924 utfärdat intyg av innehåll bland annat att, som Karlsson
kommit till insikt om att ”förväxling” förelegat, han före Ahlströms anhål -

lande telefonledes låtit meddela Herlog detta förhållande, och dels ett av
Karl Birger Karlsson i Varberg den 29 oktober 1924 utfärdat intyg av
innehåll, att intygsgivaren den 18 augusti samma år kl. omkring 5 e. m.
på anmodan av Severin Karlsson meddelat Herlog, att antagandet om
förfalskning av en till Karlsson ställd postanvisning å 37 kronor berott
på ett misstag samt att Karlsson återtoge varje påstående därutinnan.

I anledning av innehållet i klagoskrifterna anhöll J. O., att K. B. i
Hallands län måtte uppdraga åt landsfogden i länet att verkställa noggrann
undersökning samt därvid anställa förhör såväl med Herlog som
med de övriga personer, vilka kunde lämna upplysning i ärendet.

Vid av landsfogden A. Jacobson hållna förhör hördes Herlog ävensom
ett flertal andra personer. Av utrymmesskäl kan den därvid verkställda
utredningen endast delvis här anmärkas.

Lundbom berättade, att Ledin vid förhöret å landsfiskalskontoret icke,
såsom i klagoskriften uppgivits, påstått, att han skrivit sin fosterfaders
namn eller att postanvisningen bevittnats av en i Strömma boende dräng.
Ledin hade i stället helt och bestämt förnekat, att han haft något som helst
med postanvisningen att skaffa. Då emellertid Herlog av Carl Bengtssons
vittnesmål blivit så gott som övertygad, att Ledin tagit befattning med
postanvisningen i fråga, hade Herlog sökt förmå Ledin att erkänna den
påstådda förfalskningen. Herlog hade under förhöret gått fram och tillhaka
på kontoret, ett medelstort rum. Hans tilltal till Ledin hade enligt
Lundboms uppfattning varit onödigt barskt men icke av sådan art, att
det bort kunna skrämma Ledin, som visat sig vara mycket frispråkig och
orädd, att tala osanning. Lundhom försäkrade bestämt, att Herlog icke
misshandlat eller med ord hotat att misshandla Ledin, vilket, om sådant
förekommit, Lundbom ovillkorligen måst hava sett eller hört. Däremot
hade Herlog, som blivit nervös och uppretad av Ledins envisa nekande, vid
ett senare tillfälle under förhöret fattat Ledin med bägge händerna i
kavajen och ruskat honom hårt under uppmaning att ovillkorligen
tala sanning. Herlog hade därvid samtidigt frågat Ledin, ”om Ahlström
varit med”. Därefter hade Ledin, som antagligen fått en något
så när klar uppfattning, huru Herlog ansåg saken ligga till, och blivit
skrämd genom Herlogs beteende mot honom, avgivit den på sid. 9 o. f.
i polisförhörsprotokollet upptecknade berättelsen, däri han jämväl inblandat
Ahlström.

Herlog förklarade vid förhör den 27 november 1924, sedan han erhållit
del av de mot honom riktade anmärkningarna, att beskyllningarna däri om
misshandel och hot om misshandel mot Ledin och Ahlström vore helt
osanna. Herlog hade icke tilldelat Ledin några örfilar, han hade icke ens
haft någon piska i sin hand, lika litet som han givit Ahlström några knyt -

nävsslag eller kallat denne djävla drummel, drulle eller barnhusunge. Påståendena
vore fullständigt sanningslösa och tillkomna på tillskyndan avett
par personer i Varberg, vilka tydligen föresatt sig att hämnas på Herlog
därför, att denne sin plikt likmätigt upptagit en anmälan om misshandel,
som förövats av en av nämnda personer. Herlog vidgick däremot, att han
under förhöret å landsfiskalskontoret med Ledin uppträtt strängt och
barskt. På grund av den från postdirektionen gjorda anmälan om förfalskning
hade Herlog helt naturligt varit övertygad, att sådan ägt rum ävensom
att Ledin i anseende till Carl Bengtssons berättelse talat osanning.
Herlog hade därför upprepade gånger allvarligt uppmanat Ledin, som
synts taga förhöret ganska lätt, att tala sanning. Då Ledin emellertid alla
uppmaningar till trots fortsatt att neka, hade Herlog med båda händerna
fattat i Ledins rock och ruskat honom ett tag ganska kraftigt. Ledin hade
då berättat såsom i protokollet antecknats och, då denna berättelse överensstämt
med Herlogs föreställning om förloppet, hade Herlog trott på densamma
och som en given följd därav anhållit Ahlström. Vid förhören å
polisstationen i Varberg hade Herlog, sedan Ledin enligt Herlogs uppfattning
omtalat sanna förhållandet, icke haft någon som helst anledning att
uppträda barskt mot Ledin. Vad anginge Ahlström, så hade Herlog efter
Ledins avgivna bekännelse, såsom naturligt vore, antagit att, då Ahlström
vid förhöret förnekat all kännedom om postanvisningen i fråga, denne
därvid farit med osanning. Herlog hade icke vare sig slagit eller hotat
Ahlström med misshandel, men han hade vid ett tillfälle under förhöret
sagt till Ahlström: ”Ni är allt en förbaskad drummel, som kan stå och neka
så, då Ledin har erkänt.” Herlog hade likaledes därunder en gång med
bägge händerna fattat Ahlström i rockkragen och under sträng tillsägelse
att tala sanning ruskat Ahlström ett tag.

I eu skriftlig förklaring androg Herlog bland annat, att såväl Ledins
som Ahlströms klagoskrifter vore alltigenom grundlösa. Herlog hade ej
på något sätt misshandlat eller förfördelat Ahlström. Det åberopade in
tyget från Karl Birger Karlsson vore fullständigt ovederhäftigt. Den 18
augusti hade Herlog icke haft något telefonsamtal i saken med vare sig
denne eller någon annan person. Karl Birger Karlsson vore obekant för
Herlog. Det av Severin Karlsson utfärdade intyget vore likaledes oriktigt.
Severin Karlsson hade ju långt tidigare skriftligen reklamerat försändelsen
och försäkrat, att han icke bekommit medlen i fråga.

Ledin förklarade, sedan polisförhörsprotokollet upplästs i de delar, det
avsåg Ledin, att protokollet i nämnda delar vore riktigt, samt berättade
A7idare:

Den 18 augusti 1924 hade Ledin vid 12—1-tiden på dagen kommit hem
och då funnit Herlog och fjärdingsmannen stå och samtala utanför huset.
Ledin hade gått fram till dem samt på uppmaning av Herlog genast

följt med denne ett stycke avsides. Herlog hade därunder frågat Ledin,
om han visste, vad det vore fråga om, varpå denne svarat: ”Det är väl
den där postanvisningen, kan jag tänka.” Herlog hade fortsatt: ”När var
det du löste ut pengarna!” Då Ledin förnekat, att han hämtat några
penningar i nämnda fall, hade Herlog sagt: ”Nu ljuger du! Du är så god,
du talar sanning, annars ska jag ta hand om dig.” Ledin hade därefter
fått följa med Herlog in till landsfiskalskontoret i Varherg. Efter ett
kortare förhör där hade han nedförts till poliskontoret. Efter omkring
en timme hade Ledin återhämtats till landsfiskalskontoret, där såväl nu
som förut förhör hölls i närvaro av Lundbom. Herlog hade därunder
sagt, att det inkommit anmälan, att en postanvisning utlösts å postkontoret
i Tvååker av orätt person, och att poststationsföreståndaren för
Herlog omtalat, att denne sett Ledin avhämta penningarna. Herlog hade
under förhöret än suttit vid hordet och än gått omkring i rummet samt
talat hårt till Ledin, som ihärdigt nekat till det påstådda hrottet. Herlog
hade emellertid blivit ond och fattat tag i Ledins kläder vid bröstet samt
ruskat honom hårt och eftertryckligt samt strax därpå under uppmaning
till Ledin att tala sanning och efter en fråga ”om inte Ahlström
varit med” tilldelat Ledin en så kraftig örfil med flata handen på vänstra
kinden, att det ”blixtrat för ögonen på honom” och han raglat några steg
åt sidan. Då Herlog därefter närmat sig en i rummet befintlig dörr för
att, såsom Ledin trodde, gå in i ett annat rum, hade Ledin blivit ännu
mera rädd än efter slaget och ropat: ”Jo, Ahlström var med!” Herlog
hade strax svarat: ”Ja, tror du inte, att jag visste, att både du och Ahlström
tagit penningarna.” Därefter hade Ledin berättat såsom å sid.
9 o. f. i polisförhörsprotokollet funnes angivet. Därom åtspord förklarade
Ledin, att han icke kunnat reda ut sakens sammanhang för Herlog,
enär Ledin då fortfarande trott, att den postanvisning, som anlänt,
verkligen avsänts från olycksfallsförsäkringsbolaget, och icke kunnat
förstå, vart penningarna från Amerika tagit vägen. Beträffande den mot
Herlog ingivna anmälan förklarade Ledin bestämt, att han icke gjort
någon anmälan mot denne. Han hade en dag av lantbrukaren Jonas
Bengtsson, som vore ordförande i Tvååkers kommunistiska ungdomsklubb,
blivit anmodad att infinna sig hos Hakon Bernholdt i Varherg,
enär denne ville tala med honom. Ledin hade lovat Bengtsson att följa
med in till staden en fridag. I Bengtssons sällskap hade han också inställt
sig hos Bernholdt, av vilken han genast tillfrågats, ”om det vore
han, som varit i rävsaxen”. Ledin, som förstått, att Bernholdt med rävsaxen
menat polisen, hade på frågor av Bernholdt talat om förhörsförloppet
inför Herlog såsom Ledin nu berättat det för landsfogden och icke
såsom klagoskriften innehölle. Denna vore i väsentliga delar oriktig.
Ledin hade sålunda icke sagt, att han på uppmaning av sin fosterfader

skrivit dennes namn å postanvisningen, som rörde försändelsen från
Amerika, vilket lian ju icke kunnat, enär lian icke vid förhöret haft
vetskap om att en sådan postanvisning anlänt. Ledin förklarade vidare
bestämt, att han icke misshandlats eller hotats av Herlog under förhören
på polisstationen. Han hade således icke därstädes tilldelats någon örfil
eller slagits med någon hundpiska. Herlog hade visserligen vid förhöret
å sagda plats vid 10-tiden på aftonen den 19 augusti med en vanlig kuskpiska
lätt klatschat på Ledins ben, men ”dessa snärtar hade inte känts”.
Någon dag i påföljande oktober månad hade Ledin på uppmaning av
Jonas Bengtsson, vilken han händelsevis träffat på landsvägen, följt med
till dennes hem och undertecknat den färdigskrivna handlingen, som förelagts
honom. Han hade därvid icke tagit kännedom om densammas innehåll
och hade ända tills nu trott, att han inför Bernholdt endast avgivit
ett vittnesmål till förmån för Ahlström, vilken han genom sina osanna
uppgifter till Herlog förorsakat tråkigheter.

Ahlström vitsordade till alla delar polisförhörsprotokollet i vad det
angick honom med undantag av vad däri fanns uppgivet rörande förhöret
med honom i Strömma vid hans anhållande. Något förhör hade nämligen
då icke ägt rum, utan Herlog hade genast efter det Ahlström framkommit
till denne förklarat honom på förekommen anledning anhållen. Vid
förhöret å polisstationen i Varberg hade Herlog suttit vid ena och konstapeln
P. L. Bengtsson vid den andra långsidan av bordet i konstaplarnas
rum, medan Ahlström stått vid kortsidan av bordet. I följd därav måste
Bengtsson, ansåg Ahlström, utan tvivel hava både sett och hört allt, som
tilldragit sig vid förhöret i fråga. Ahlström hade fått del av Ledins
bekännelse samt uppmanats av Herlog att tala sanning. Denne hade också
påstått, att två personer berättat, att de sett Ahlsröm hämta ifrågavarande
anvisningsbelopp å poststationen, samt tillagt, att kvittounderskriften
å postanvisningen liknade Ahlströms stil. Då Ahlström förklarat,
att Ledin talat osanning, samt fortfarande bestritt all delaktighet
i det förmenta brottet, hade Herlog stigit upp från bordet och under orden:
”Vill du erkänna din djävla drulle”, med knuten hand tilldelat Ahlström
ett så hårt slag på vänstra kinden, att Ahlström varit nära att falla
omkull. Omedelbart därpå hade Ahlström efter en ny uppmaning att
bekänna erhållit en vanlig örfil på högra kinden och, då han fortfarande
nekade, hade Herlog med bägge händerna gripit Ahlström i kragen och
fört honom baklänges mot en i rummet bakom konstapeln Bengtsson stående
soffa, allt under det att Herlog med bibehållet grepp gnuggat Ahlström
under hakan. Sedan Herlog därpå släppt sitt tag, hade han, vänd
med ryggen mot Ahlström, till konstapeln Bengtsson eller kanske mera
för sig själv yttrat: ”Sådana där djävla harnhusungar är det väl inte så
noga med.” Ahlström uppgav vidare, att Herlog blivit uppretad över Ahl -

ströms nekande och svurit samt flera gånger kallat honom för drummel.
I fråga om påståendet i klagoskriften, att Ahlströms nekande ”renderade
honom två kraftiga knytnävsslag på vardera kinden”, sade Ahlström, att
detta vore felaktigt. Han hade endast misshandlats på sätt, han nu berättat.
I övrigt vore klagoskriften riktig. Ahlström hade själv närvarit
vid dess uppsättande.

För att få utrönt, huruvida Severin Karlsson haft anledning förvänta
någon ersättning från ovannämnda olycksfallsförsäkringsbolag, hade
landsfogden Jacobson tillskrivit bolaget och därpå erhållit det svaret,
att något olycksfall beträffande Karlsson icke blivit till bolaget anmält
och att någon ersättning följaktligen icke begärts. Från poststationen i
Tvååker hade landsfogden tillika inhämtat, att endast eu postanvisning
med adress till Karlsson dit ankommit och att denna gällt ett belopp å
37 kronor.

I avgivet utlåtande anförde landsfogden Jacobson, att enligt hans förmenande
Herlog redan vid undersökningens början handlat obetänksamt,
då han uraktlåtit att genom ett ingående förhör med Severin Karlsson
förvissa sig om, huruvida denne med säkerhet haft att förvänta jämväl
en postanvisning från olycksfallsförsäkringsbolaget, en omständighet,
som varit lätt att fastslå genom en förfrågan hos bolaget samt efterforskning
hos postverket. I stället för att gå så till väga hade Herlog
låtit sig förvilla av Karlssons till synes fullt trovärdiga uppgifter
och i förlitande på Carl Bengtssons utsaga strax för sig fastslagit, att
Ledin vore den skyldige. Däremot kunde ju dock med skäl anmärkas,
att Herlog saknat anledning betvivla Karlssons uppgifter beträffande
postanvisningen från olycksfallsförsäkringsbolaget, då han ju på goda
grunder haft rätt antaga, att Karlsson efter mottagandet av sonens brev
anställt efterforskningar, varifrån de bekomna penningarna härstammade.
Karlsson hade emellertid underlåtit att göra detta, och Herlog
hade kommit in på villospår. Herlogs ovannämnda bristande grundlighet
i utredningen vore ju lätt förklarlig men måste beklagligt nog läggas
honom till last, enär hans förfarande varit grundorsaken till sakens obehöriga
utveckling. Dock ville Jacobson fastslå, att felet icke enbart läge
hos Herlog utan fastmer hos Karlsson och dennes rådgivare. Beträffande
de förhörsmetoder Herlog använt, vore det ju självfallet, att desamma
varit minst sagt olämpliga, ehuru dock såsom förmildrande
omständigheter kunde andragas, att Herlog på anförda skäl dels varit
övertygad om de anhållnas brottslighet och dels ansett sin oavvisliga
plikt vara att bringa sanningen i dagen. Den förebragta utredningen

utvisade, att det icke kunnat ledas i bevis, att Herlog misshandlat eller
med misshandel hotat vare sig Ledin eller Ahlström.

Ahlström avgav påminnelser.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Hallands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Herlog. I den för åklagaren
utfärdade instruktionen anförde jag följande:

Ett bland polismyndighetens viktigaste åligganden är att, då en brottslig
gärning blivit begången, verkställa undersökning för att finna brottslingen
och befordra honom till straff. För att kunna fylla detta åliggande
måste polisen vara utrustad med vittgående befogenheter. Om en
kränkning av allmän eller enskild rätt med framgång skall kunna beivras
och rättssäkerheten tryggas, behöves en handlingskraftig ordningsmakt.

Det kan icke undvikas, att polismyndighetens verksamhet mången
gång kommer i strid med den enskilde individens intresse. I allmänhet
ingår det sålunda i dennes skyldigheter att, såvitt han äger någon kunskap
av värde för efterspanandet av en brottsling eller för utredningen
om ett brott, tillhandagå med upplysningar. Har någon blivit misstänkt
för en förbrytelse, är han pliktig att underkasta sig förhör. Men när det
är fråga om att i dylika avseenden utöva samhällets makt över den enskilde,
är det påtagligt, att polisen måste vinnlägga sig om all nödig urskillning.

I vårt land saknas fortfarande fasta lagbestämmelser angående förundersökning
i brottmål. Därför måste beträffande polismyndighetens
sätt att därvid gå till väga anses gälla sådana allmängiltiga regler, som
av en lagstiftning på området icke skulle kunna omkullkastas. Begränsningen
i polisens befogenhet måste utstakas sålunda, att icke större makt
eller våld får användas, än situationen kräver. I brist på lagliga föreskrifter
är polismyndigheten härvidlag hänvisad till sitt eget goda omdöme,
och frågan, i vilken utsträckning dess maktställning skall tagas i
anspråk, är överlämnad till ett avgörande efter omständigheterna. Självfallet
är vidare, att spörsmålet, efter vilka linjer det för ett brotts klarläggande
erforderliga spaningsarbete! lämpligen bör bedrivas, måste, på
det hela taget oberoende av all lagstiftning, lösas från fall till fall.

Det måste emellertid alltid ihågkommas, att polismaktens utövning sker
under tjänstemannaansvar. Även om lagbestämmelser ej finnas, får man
fasthålla vid vissa allmängiltiga regler, från vilka en avvikelse icke kan
anses tillåten. En av dessa regler är, att polismyndigheten, då ett brott

anmäles, redan från början bör, där det låter sig göra, konstatera, huruvida
verkligen en brottslig gärning blivit begången. Att på en anmälan
utan vidare taga för givet, att så är fallet, kan, i all synnerhet om någon
tid icke försittes genom en undersökning i dylikt hänseende, uppenbarligen
icke anses riktigt. Detta måste i ännu högre grad gälla i sådana
fall, då för gärningen misstänkta personer av polismyndigheten anses
höra anhållas och underkastas ingående och tidskrävande förhör. Att
först anordna dylikt förhör och därvid kvarhålla den misstänkte längre
eller kortare tid hos polismyndigheten i fall, där utan tidsförlust genom
en enkel och nära till hands liggande undersökning bort kunna fastslås,
att något brott i själva verket icke blivit begånget, innebär för den misstänkte
ett onödigt lidande och måste därför av den allmänna rättskänslan
fördömas.

Om i förevarande fall Herlog, på sätt landsfogden Jacobson anmärkt,
från början verkställt en enkel undersökning, huruvida Severin Karlssons
uppgifter voro riktiga och om verkligen en brottslig gärning kunde
antagas hava blivit begången, skulle efter allt att döma denna undersökning
givit ett resultat, som besparat såväl Ledin och Ahlström oberättigade
misstankar och vidlyftiga förhör med ty åtföljande anhållande som
ock polismyndigheten onödigt arbete. Herlogs uraktlåtenhet härutinnan,
ställd i samband med Herlogs sätt i övrigt att leda polisundersökningen
och särskilt förhören med Ledin och Ahlström, vilket i det följande skall
närmare beröras, synes mig icke böra undgå att beivras såsom oförstånd
i tjänsten. Att Herlog underlät en dylik undersökning förefaller så mycket
mera anmärkningsvärt, som dels G. Johanssons uppgift redan vid
polisundersökningens början om en till Severin Karlsson från ett olycksfallsförsäkringsbolag
anländ postanvisning och dels Ledins upplysning,
att den i hans s. k. bekännelse omförmälda postanvisningen troligen
skulle anlänt från ett olycksfallsförsäkringsbolag och att nämnda anvisning
icke vore densamma som den vid förhöret företedda, var för sig ut-:
gjort en särskild anledning att snarast möjligt söka fastslå, hur det förhöll
sig med Severin Karlssons uppgifter. Om en fortsatt utredning skulle
komma att visa, att Herlog därjämte, redan innan Ledin vid förhöret på
eftermiddagen den 18 augusti avgivit sin s. k. bekännelse, mottagit av
Karl Birger Karlsson telefonledes meddelad underrättelse, att ett misstag
i saken syntes vara begånget från Severin Karlssons sida, utan att Herlog
ens därav funnit anledning att undersöka förhandenvaron av ett brott,
synes mig Herlogs förfarande än mera betänkligt.

Beträffande Herlogs förfarande gentemot Ledin och Ahlström vid polisförhören
i Varberg torde det icke genom vad hittills förekommit kunna
anses till fullo utrönt, huru därvid tillgått. Att Ledins och Ahlströms
uppgifter äro överdrivna synes icke otroligt. Men vad emellertid Herlog

därutinnan medgivit eller att han vid nämnda förhör ruskat såväl Ledin
som Ahlström samt kallat den sistnämnde en förbaskad drummel är dock
redan i och för sig ett allvarligt överskridande av den befogenhet, som
tillkommer polismyndigheten. Att det är alldeles förbjudet för åklagaroch
polismyndigheten att vid polisförhör med anhållen eller häktad person
utsätta honom för misshandel eller annan fysisk förgripelse av vad
slag det vara må är uppenbart och behöver icke vidare utvecklas. Den
åklagare eller polisman, som under förhör med en för brott anhållen
eller häktad person i uppbrusning eller för att tvinga till bekännelse brukar
hot eller våld, gör sig skyldig till grovt tjänstefel. Dylik behandling
under sådana omständigheter måste anses desto svårare, som åklagaren
eller polismannen därvid stöder sig på sin tjänsteställning och den anhållne
eller häktade knappast torde våga försvara sig. Lika litet är det
tillåtet för en åklagare eller polisman att till en anhållen eller häktad
person bruka tillmälen av ärekränkande eller smädlig natur. Det måste
för polismyndigheten framstå såsom en oavvislig plikt att i tjänstens utövning
iakttaga ett lugnt och värdigt uppträdande.

I enlighet med vad jag ovan anfört finner jag, att Herlog genom att
vid polisförhören i Varberg ruska Ledin och Ahlström och till Ahlström
bruka tillmäle av smädlig natur måste anses hava gjort sig skyldig till
övergrepp av beskaffenhet att icke kunna undgå min beivran. Vid åtal
mot Herlog torde emellertid höra omsorgsfullt utredas, om Herlog kan
hava i vidare mån förgripit sig mot Ledin eller Ahlström, något som icke
synes alldeles osannolikt i betraktande därav, att Ledin icke gärna kan
antagas hava utan någon särskild anledning avgivit bekännelse om ett
brott, som icke blivit begånget av vare sig honom eller någon annan. Härför
talar jämväl Lundhoms uppgift, att Ledin blivit skrämd av Herlogs
beteende och avgivit bekännelse, sedan han antagligen fått en något så
när klar uppfattning om Herlogs mening i saken.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt åklagaren att i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Herlog för vad han i ovan
berörda avseenden låtit komma sig till last. Det skulle åligga åklagaren
att påkalla vittnesförhör med de personer, som närvarit vid polisförhören
eller eljest kunde tänkas vara i stånd att lämna behövliga upplysningar,
att i övrigt vinnlägga sig om att åstadkomma en allsidig utredning i
målet samt att därefter å Herlog yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Genom åklagarens försorg borde jämväl tillfälle lämnas Ledin
och Ahlström att yttra sig i målet, och borde av dem framställda ersättningsanspråk,
i den mån de kunde anses befogade, understödjas.

Rådhusrätten i Varberg, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 8 februari 1926 följande:

4 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag.

Sedan Severin Karlsson i nr 5 Strömma å Tvååkers poststation rekla
merat en postanvisning, hade Iierlog i egenskap av t. f. landsfiskal i Himle
distrikt haft att verkställa utredning rörande ifrågasatt förfalskning av
Karlssons namn å samma postanvisning. För sådant ändamål hade Herlog
den 18 augusti 1924 inställt sig i Tvååker och, sedan Herlog där hört
poststationsföreståndaren Schwan, hemmasonen G. Johansson, Ledin, Carl
Bengtsson och Ahlström, hade, så vitt utrönts, utredningen i huvudsak
givit vid handen: Sedan Severin Karlsson reklamerat ifrågavarande postanvisning
med förklaring att icke hava mottagit det belopp, anvisningen
avsåg, hade genom postverket verkställd utredning icke medfört någon
tillförlitlig utredning om, vem som utkvitterat anvisningen; inför Herlog
hade Schwan uppgivit, att Carl Bengtsson, sedan han först den 5
augusti förklarat sig icke kunna erinra sig, att han bevittnat Severin
Karlssons namnteckning å postanvisningen, redan påföljande dag den <>
augusti per telefon meddelat Schwan, att han, efter att hava tänkt på
saken, med säkerhet kunde erinra sig att hava bevittnat postanvisningen
med upplysning att en fosterson till Severin Karlsson en dag strax före
julen år 1923 uppsökt Bengtsson, därvid denne på begäran bevittnat Severin
Karlssons namnteckning; G. Johansson, son till Severin Karlsson,
hade inför Herlog berättat om, huru fadern fått kännedom om den reklamerade
postanvisningen, samt uppgivit, att fadern icke utfått det belopp
denna anvisning avsett men däremot några dagar strax före julen år 1923
på en postanvisning från ett försäkringsbolag i Stockholm utfått ersättning
för skada, ådragen genom olycksfall i arbete, i samband varmed G. Johansson
uttalat den förmodan, att Severin Karlssons namn blivit förfalskat
å den reklamerade postanvisningen; sedan Ledin förnekat sig äga någon
kännedom om den reklamerade postanvisningen, hade Carl Bengtsson för
Herlog uppgivit, huru han på begäran av Ledin bevittnat Severin Karlssons
namn å eu postanvisning, ävensom förklarat sig igenkänna den
reklamerade postanvisningen såsom varande den postanvisning Bengtsson
på angivet sätt bevittnat; även om, som i målet hörda vittnet C. Caspersson
uppgivit, Carl Bengtsson till sina inför Herlog lämnade uppgifter
fogat den reservation, att det efter så lång tid vore svårt minnas det
hela fullständigt, finge Herlog uppenbarligen med hänsyn till Schwans
och Carl Bengtssons uppgifter, av vilka ju Carl Bengtssons varit synnerligen
detaljerade, anses hava haft skälig anledning antaga, att Ledin
tagit obehörig befattning med den reklamerade postanvisningen, och, då
av de hörda endast Severin Karlssons son G. Johansson omnämnt eu
från ett försäkringsbolag erhållen postanvisning och detta i sådant sammanhang,
att det ej skäligen kunde giva anledning ifrågasätta en förväxling
av postanvisningarna från Severin Karlssons sida, och då Herlog
ifrågavarande dag den 18 augusti 1924 icke anträffat Severin Karlsson

och således icke, som åklagaren gjort gällande, av dennes uppgifter om
olycksfallsersättningen kunnat draga i tvivelsmål, att någon sådan ersättning
verkligen kommit till Karlsson, funne rådhusrätten det icke kunna
anses som tjänstefel av Herlog att med stöd av vad sålunda förekommit
underkasta Ledin mera ingående förhör utan att hava verkställt
någon utredning om den av G. Johansson omnämnda postanvisningen å
olycksfallsersättning. För sådant förhör hade Ledin av Herlog hlivit avförd
till Varherg, varefter förhör med honom av Herlog företagits å landsfiskalskontoret
med början vid 5-tiden på eftermiddagen, och hade det
mot Herlogs bestridande icke hlivit styrkt, att Herlog före förhöret eller
därunder mottagit i målet ifrågakomna telefonmeddelande om det av
Severin Karlsson gjorda misstaget i fråga om postanvisningen, vadan
således Herlog fortfarande haft anledning hålla förhör med Ledin. Vid
de förhör Herlog hållit med Ledin i Varberg hade Herlog enligt redan
före målets anhängiggörande gjort medgivande en gång med båda händerna
fattat i Ledins rock och ruskat Ledin ganska kraftigt ävensom uppträtt
strängt och barskt mot Ledin, men hade det mot Herlogs bestämda
bestridande icke blivit styrkt, att Herlog på annat sätt våldfört sig å
Ledin; och funne rådhusrätten väl Herlog genom sin ifrågavarande behandling
av Ledin hava överskridit sin befogenhet som förhörsledare och
gjort sig skyldig till uppenbart tjänstefel, men funne rådhusrätten förberörda
ruskande av Ledin icke kunna anses hava inneburit misshandel
av denne eller i samband med Herlogs behandling av Ledin med stränghet
och barskhet kunna anses hava inneburit pinande till bekännelse.
Sedan Ledin på sätt av Herlogs förhörsprotokoll framginge medgivit,
att han på anmodan av Ahlström skrivit Severin Karlssons namn å en
postanvisning och fått Carl Bengtsson att bevittna namnet, därvid dock
Ledin uppgivit, att det icke varit å den vid reklamationshandlingarna
fogade postanvisningen, hade Herlog utan att närmare utreda, om någon
annan postanvisning funnits, varå Ledin kunnat skriva Severin Karlssons
namn, på eftermiddagen den 18 augusti 1924 avrest till Tvååker och
där, utan att först anställa något ingående förhör med Ahlström, anhållit
denne och avfört honom till Varherg, varest han förhört Ahlström å
härvarande polisstation såväl samma dag som påföljande dag. Vid dessa
förhör hade Herlog enligt vad han redan vid förhör inför åklagaren medgivit
dels till Ahlström yttrat, ”ni är allt en förbaskad drummel”, dels
ock en gång med bägge händerna fattat Ahlström i rockkragen och ruskat
denne ett tag, men hade det mot Herlogs bestämda bestridande icke i
målet styrkts, att Herlog på annat sätt övat våld å Ahlström. Rådhusrätten
funne förty, att Herlog därigenom jämväl i förhållande till Ahlström
gjort sig skyldig till uppenbart tjänstefel ävensom till sådan ärekränkning,
som avsåges uti 16 kap. 11 § strafflagen, men ansåge rådhus -

rätten Herlog icke kunna anses hava förövat misshandel å Ahlström eller
sökt pina denne till bekännelse. Vid avslutandet av sina förhör med klagandena
på kvällen den 18 augusti 1924 hade Herlog meddelat det beslut,
att klagandena finge kvarstanna å polisstationen, tills ärendet blivit utrett,
men då Ledin, som vore född den 15 mars 1909, vid den tid, då det
förmenta brottet skolat förövas, icke fyllt 15 år och således vöre strafflös
för brottet, då Ledin vidare förnekat, att han förfalskat Severin Karlssons
namn å den postanvisning, varom då varit fråga, samt icke någon
som helst utredning förelegat rörande den postanvisning, Ledin uppgivit
sig hava förfalskat, då Ahlström bestämt förnekat, att han tagit befattning
med någon till Severin Karlsson ankommen postanvisning, och då
vidare såväl Ledin som Ahlström, vilken senare vid tiden för förhöret
ännu ej fyllt 20 år, haft stadigt hemvist, samt någon anledning befara,
att Ledin och Ahlström skulle avvika eller eljest kunna hindra sakens
tillbörliga utredning, icke kunde hava förefunnits, funne rådhusrätten
Herlog hava saknat anledning kvarhålla Ledin och Ahlström samt därigenom
hava gjort sig skyldig till tjänstefel ävensom till förseelse straffbar
enligt 15 kap. 22 § strafflagen. Åberopande det sålunda anförda och
då Herlogs anhållande av Ledin och Ahlström skett utom staden samt
rådhusrätten förty icke vore behörig att till prövning upptaga den mot
Herlog förda talan i vad densamma avsåge ansvar och ersättning för
den förseelse, Herlog kunde hava låtit komma sig till last genom berörda
anhållande, prövade rådhusrätten rättvist på det sätt bifalla den mot
Herlog i målet förda talan om ansvar, att rådhusrätten jämlikt 4 kap.
2 §, 15 kap. 22 §, 16 kap. 11 § samt 25 kap. 17 och 18 §§ strafflagen dömde
Herlog att bota för obehörigt kvarhållande av Ledin 50 kronor, för det
tjänstefel detta inneburit 50 kronor, för obehörigt kvarhållande av Ahlström
50 kronor, för det tjänstefel Herlog därigenom låtit komma sig
till last 50 kronor, för ärekränkning mot Ahlström 25 kronor och för därigenom
begånget tjänstefel 25 kronor, för det tjänstefel, Herlog begått
genom att under förhöret ruska Ledin, 15 kronor och för enahanda tjänstefel
beträffande Ahlström 15 kronor eller tillhopa 280 kronor.

Vidare förpiktade rådhusrätten Herlog dels att för det lidande, som
genom Herlogs felaktiga förfarande finge anses hava tillskyndats klagandena,
ersätta Ledin med 100 kronor samt Ahlström med likaledes 100
kronor, dels ock ersätta Ledin dennes kostnader i saken med 50 kronor
samt Ahlström dennes kostnader, däri inräknat 4 inställelser vid rådhusrätten,
med 100 kronor. Slutligen ålade rådhusrätten Herlog att gottgöra
statsverket ej mindre vad detsamma utgivit i ersättning till på
åklagarens begäran i målet hörda vittnen än även de i anledning därav
att Ahlström åtnjutit förmånen av fri rättegång förskjutna kostnader med
tillhopa 407 kronor 50 öre.

Göta hovrätt, varest Herlog anförde besvär, yttrade i utslag den 6
december 1926 att, enär Herlogs åtgärd att för fortsatt utredning kvarhålla
Ledin och Ahlström efter avslutandet av polisförhöret den 18 augusti
1924 icke, med hänsyn till i målet förekomna omständigheter, vore av beskaffenhet
att för Herlog föranleda ansvar, prövade hovrätten rättvist
att, med upphävande av rådhusrättens utslag såvitt därigenom Herlog
för obehörigt kvarhållande av Ledin och Ahlström samt för härigenom
begångna tjänstefel dömts att bota tillhopa 200 kronor, befria Herlog från
ansvar i dessa hänseenden. I övrigt bleve rådhusrättens utslag endast så
tillvida ändrat, att det envar av Ledin och Ahlström för lidande tillkommande
ersättningsbelopp av hovrätten bestämdes till 50 kronor.

14. Underlåtenhet av utmätningsförrättare att tillhandahålla
protokoll över utmätning m. m.

I en den 22 december 1924 hit inkommen skrift anförde advokaten
G. Heilhorn i Östersund följande:

På uppdrag av hemmansägarna P. Nilsson och O. Persson i Bryngelhögen
hade O. C. Alströms rättegångs- & inkasseringsbyrå i Östersund den
22 april 1922 till landsfiskalen J. A. Hörnfeldt översänt K. B:s i Västernorrlands
län utslag den 6 april 1922, varigenom Aktiebolaget Bjästa
elektricitetsverk förpliktats att till Nilsson och Persson utgiva 3,000 kronor
jämte ränta och lagsökningskostnader. Byrån hade bifogat sina huvudmäns
fullmakt jämte till utslaget hörande fordringsbevis, en av bolaget
genom E. Strömbom den 26 november 1921 utfärdad skuldsedel, samt anhållit
om skyndsam verkställighet. Jämlikt 57 § utsökningslagen hade
det ålegat Hörnfeldt att meddela byrån bevis om mottagandet av fordringsbeviset.
Något sådant bevis hade emellertid icke kommit byrån tillhanda.
I saknad av varje meddelande från Hörnfeldt angående den begärda
verkställigheten hade byrån den 22 juni 1922 i telefon begärt besked,
huru långt ärendet avancerat. Hörnfeldt hade då meddelat, att han
av vissa skäl icke verkställt någon exekutiv åtgärd på grund av utslaget.
Den 19 september samma år hade Hörnfeldt återsänt utslaget och skuldsedeln
med tillkännagivande, att utmätningsbar egendom saknades. Byrån
hade sänt handlingarna tillhaka till Hörnfeldt med begäran om bevis angående
verkställighetsåtgärderna. Den 26 oktober hade Hörnfeldt å utslaget
tecknat ett bevis av innehåll, som framginge av en vid Heilborns
skrift fogad avskrift. Sedan utslaget ånyo kommit byrån tillhanda, hade
denna genom skrivelse den 3 november begärt att omgående erhålla protokoll
över ett utmätningsförsök, som enligt beviset skulle hava verkställts
den 6 maj 1922. På denna framställning hade intet svar erhållits, varför

byrån den 14 december gjort en förnyad anhållan, denna gång i mycket
bestämd ten. Något protokoll hade emellertid ännu icke kommit vare sig
byrån eller dess huvudmän tillhanda. Då Nilsson och Persson ansett sig
hava grundad anledning antaga, att något utmätningsförsök aldrig verkställts
den 6 maj 1922, hade de uppdragit åt klaganden att föra rättegång
mot Hörnfeldt under yrkande, att han jämlikt 162 § första stycket utsökningslagen
måtte själv svara för vad utmätas bort. I denna rättegång
hade Hörnfeldt lämnat obestritt ett intyg av den person å Alströms byrå,
till vilken han vid ovannämnda telefonsamtal uppgivit, att något utmätningsförsök
icke verkställts. Hörnfeldt hade vidare medgivit, att han mottagit
byråns rekvisitioner å protokoll över förrättningen, men icke kunnat
angiva något skäl till att protokollet icke expedierats. Genom underrättens
beslut den 5 maj 1924 hade han förelagts förete protokollet. Detta
föreläggande hade han icke efterkommit. Underrätten hade genom dom
den 20 oktober 1924 ogillat Nilssons och Perssons talan men förklarat sig
icke kunna bifalla Hörnfeldts yrkande om ersättning för rättegångskostnaderna.
Klaganden hade å sina huvudmäns vägnar fullföljt talan till
Svea hovrätt, på vars prövning målet vore beroende.

Klaganden fortsatte: Av det anförda framginge enligt klagandens mening,
att Hörnfeldt gjort sig skyldig till tjänstefel dels därutinnan, att
han icke efterkommit bestämmelsen i 57 § ntsökningslagen, dels ock genom
sin vägran att expediera protokoll över den utmätningsförrättning, som
enligt beviset å utslaget skulle hava ägt rum den 6 maj 1922. Då klaganden
hade skäl antaga, att en av anledningarna till denna vägran vore
den av hans huvudmän mot Hörnfeldt anhängiggjorda rättegången, i vilken
protokollet vore av stort värde såsom bevismedel, hade klaganden ansett
sig böra fästa J. 0:s uppmärksamhet på Hörnfeldts egendomliga handlingssätt.
Det måste anses vara högst anmärkningsvärt, att en tjänsteman
envist vägrade att fullgöra en lagstadgad skyldighet, i all synnerhet
då han genom denna vägran för sina motparter i rättegång undanhölle
ett bevismedel, som enligt deras uppfattning vore av utomordentlig
betydelse.

Vid skriften voro fogade

dels bestyrkt transumt av K. B:s i Västernorrlands län förenämnda utslag
den 6 april 1922 med ett å utslaget tecknat, så lydande bevis:

”Vid verkställda utmätningsförsök den 6 maj och 20 juli innevarande
år har gäldenären Aktiebolaget Bjästa Elektricitetsverk befunnits sakna
tillgång, som skolat gå i mät till gäldande av större eller mindre del av
skulden enligt detta utslag, betygas

Bjästa den 26 oktober 1922.

W. Jansson A. Hörnfeldt

Fjärdingsman Landsfiskal i Nätra distrikt”;

dels ock styrkta avskrifter av Nätra tingslags häradsrätts samtliga protokoll
i omförmälda mål mellan Nilsson och Persson, kärande, samt Hörnfeldt,
svarande, angående ersättning i anledning av tjänstefel. Av sagda
protokoll inhämtade jag, såvitt nu är i fråga, bland annat följande:

Sedan, enligt vad Nilsson och Persson uppgivit, de genom ansökning
den 9 oktober 1922 med stöd av 162 § utsökningslagen hos K. B. i Västernorrlands
län hemställt om handräckning för att av Hörnfeldt utfå det
belopp, som Aktiebolaget B jästa elektricitetsverk genom K. B:s utslag den
6 april samma år ålagts att till Nilsson och Persson utgiva, samt K. B.
genom resolution den 26 januari 1923 hänvisat dem att efter stämning utföra
sin talan vid domstol, hade Nilsson och Persson låtit till häradsrätten
instämma Hörnfeldt med yrkande om åläggande för honom att till dem
utgiva beloppet jämte ränta och kostnader. Hörnfeldt hade i målet invänt,
bland annat, att han den 6 maj 1922 verkställt utmätningsförsök hos bolaget
för uttagande av Nilssons och Perssons fordran, vid vilket utmätningsförsök
bolaget emellertid befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.
Riktigheten av berörda invändning hade av Nilsson och Persson bestritts.
Till stöd för invändningen hade emellertid Hörnfeldt åberopat utsökningsdiariet
i Nätra landsfiskalsdistrikt, däri angående ifrågavarande utmätningsärende,
vilket enligt utdraget inkommit till landsfiskalen den 30 april
1922, under den 6 maj 1922 antecknats: ”utmätningsförsök — inga tillgångar”
och under den 20 juli samma år: ”utmätningsförsök ånyo”. Vid
målets handläggning den 11 mars 1924 hade Hörnfeldt uppgivit, att han
förmodade, att utmätningsförsöket den 6 maj 1922 såsom vanligt förehafts
av honom med biträde av fjärdingsmannen Jansson i Bjästa å bolagets
kontor därstädes. Vid samma rättegångstillfälle hade, enligt vad
protokollet vidare utvisade, av Nilsson och Persson åberopats ett av delägaren
i O. C. Alströms rättegångs- & inkasseringsbyrå i Östersund, kamreraren
O. Ericsson, utfärdat intyg av innehåll, bland annat, att Hörnfeldt
vid den 21 juni 1922 av Ericsson telefonledes framställd förfrågan, huru
långt utmätningsärendet avancerat, genmält, att ingen verkställighetsåtgärd
företagits. Riktigheten av detta intyg hade Hörnfeldt, enligt vad i
protokollet antecknats, förklarat sig ”lämna därhän eller obestritt”. I protokollet
för den 5 maj 1924 hade intagits ett av Hörnfeldt åberopat, av
J. G. Dahl den 8 april 1924 utfärdat intyg, att han såsom styrelseledamot
i bolaget blivit av Hörnfeldt kallad att infinna sig å bolagets kontor i
Bjästa i början av maj 1922 för att närvara vid utmätningsåtgärd på ansökan
av Nilsson och ”0. P. Olsson”, båda boende i östersundsorten, för
uttagande av deras fordran, som grundade sig å en av Strömbom för bolaget
utgiven skuldförbindelse å omkring 3,000 kronor. Sagda den 5 maj
1924 hade häradsrätten utsatt målet att åter förekomma den 26 därpå följande
augusti, då Hörnfeldt skulle vara försedd med protokoll över åbe -

ropade utmätningsförrättningen den 6 maj 1922. Vid rättegångstillfället
den 26 augusti 1924 hade emellertid Hörnfeldt icke företett nämnda protokoll.
Dahl hade hörts såsom vittne och därvid herättat, bland annat,
att han den 4 maj 1922 på av Hörnfeldt i telefon framställd uppmaning i
egenskap av ledamot i bolagets styrelse infunnit sig å bolagets kontor,
varest han sammanträffat med Hörnfeldt, att Dahl därefter liksom vid
tidigare för uttagande av andra sökandes fordringar hos bolaget verkställda
utmätningsförsök förklarat sig icke kunna uppgiva någon utmätningsbar
lös egendom, då bolaget icke, Dahl veterligt, ägt annan sådan
egendom än driftsinventarier, vilka såsom för driften nödvändiga Dahl
ansett icke kunna utmätas annat än i sammanhang med vederbörande
fasta egendom, samt att Hörnfeldt vid förrättningen uppsatt utkast till
ett protokoll. I häradsrättens protokoll hade därefter antecknats, att Hörnfeldt
i anledning av vittnesmålet förklarat sig vidhålla, att ifrågavarande
utmätningsförsök företagits den 6 maj 1922. Nilsson och Persson hade i
en vid sistberörda rättegångstillfälle till häradsrätten ingiven skrift anfört,
att Hörnfeldt icke trots hot om anmälan kunnat förmås att expediera
protokoll över den förrättning, som skulle hava ägt rum den 6 maj 1922.
De hade i detta sammanhang åberopat två till häradsrätten i avskrift ingivna
brev från O. C. Alströms rättegångs- & inkasseringsbyrå till Hörnfeldt,
nämligen ett dagtecknat den 3 november 1922, däri byrån anhållit
att omgående få motse sådant protokoll, och ett av den 14 december
samma år, i vilket hyrån under hänvisning till brevet av den 3 november
begärt, att Hörnfeldt omgående måtte tillsända byrån protokollet, då
byrån i annat fall såge sig nödsakad att gorå anmälan om förhållandet.
Hörnfeldt hade vid häradsrätten medgivit, att han mottagit omförmälda
två brev. Sedan målet vid samma rättegångstillfälle överlämnats till
prövning utan att Hörnfeldt dessförinnan yttrat sig om anledningen till
att det begärda protokollet icke tillhandahållits, hade häradsrätten den
20 oktober 1924 meddelat dom i målet samt därvid utlåtit sig, att, enär det
å K. B:s utslag den 6 april 1922 tecknade intyg av den 26 oktober samma
år icke kunde frånkännas vitsord samt Hörnfeldt, till vilken nämnda utslag
den 30 april 1922 ankommit för verkställighet, sålunda icke i det
ifrågavarande fallet kunde anses hava gjort sig skyldig till dröjsmål, som
avsåges i 162 § första stycket utsökningslagen, kunde käromålet, som uteslutande
grundade sig å förment förekomst av sådant dröjsmål, icke bifallas,
men kunde Hörnfeldt icke tillerkännas någon ersättning för rättegångskostnad.

I ett med anledning av Heilborns härstädes anförda klagomål från
Hörnfeldt infordrat yttrande anförde denne:

Ifrågavarande utsökningsärende hade inkommit till Hörnfeldt första

gången den 30 april 1922. Det vore sant, att Hörnfeldt icke översänt bevis
om det mottagna skuldebrevet, men torde det knappast vara vanligt, att
sådant bevis tillställdes sökande annat än på särskild därom framställd
begäran, liksom det ock torde kunna ifrågasättas, om verklig skyldighet
för utmätningsman förefnnnes att utan särskild begäran tillställa sökande
dylikt bevis. Bolaget både icke vare sig i den skrivelse, i vilken hemställdes
om utmätning, eller senare framställt begäran om erhållande av
sådant bevis, varom i 57 § utsökningslagen talades. Ändamålet med detta
bevis kunde ju icke vara annat än att utgöra ett kvitto å mottaget värdepapper.
Om man då betänkte, att O. C. Alströms rättegångs- & inkasseringsbyrå
redan för 1 H år sedan återfått värdehandlingen, försedd med
vederbörlig tjänsteanteckning om dagen, då densamma för utmätning ingivits
till Hörnfeldt, samt att delägarna i byrån varit i tillfälle taga del
av Hörnfeldts utmätningsdiarium, däri anteckning om ärendet funnes införd
å den dag, detsamma inkommit, framstode för Hörnfeldt ifrågavarande
anmälan om en förment för länge sedan preskriberad förseelse icke
såsom något annat än ett utslag av dåligt lynne över förlorad rättegång.
Klaganden hade vidare anfört, att han icke erhållit protokoll angående de
av Hörnfeldt den 6 maj och den 20 juli 1922 verkställda utmätningsförsöken.
Hörnfeldt erkände, att han icke till klaganden översänt något annat
protokoll över dessa utmätningsförsök än det, som kunde ligga i det
bevis, som funnes antecknat å utslaget. Hörnfeldt påpekade, att hans
tjänsteanteckning å utslaget innehölle redogörelse för allt, som vid utmätningstillfällena
förekommit, och därför borde kunna betraktas såsom
ett protokoll över de verkställda utmätningsförsöken. Ehuru själva anmälan
ovidkommande, kunde Hörnfeldt icke underlåta att bemöta vad
klaganden yttrat rörande den rättegång, som på föranstaltande av Alströms
byrå anställts mot Hörnfeldt för att av honom söka utfå vad som
icke kunnat uttagas hos bolaget till gäldande av bolagets skuld enligt
K. B:s utslag den 6 april 1922. Klaganden påstode, att Hörnfeldt lämnat
obestritt ett intyg av en person å Alströms byrå, enligt vilket Hörnfeldt
skulle hava den 22 juni 1922 i telefon uppgivit, att något utmätningsförsök
då ännu ej verkställts. Detta vore en sanning med modifikation, ty
Hörnfeldt hade lämnat intyget ”därhän”, därmed han avsett att giva tillkänna,
att han ansett detsamma fullkomligt utan betydelse för rättegången.
Uppgifterna i intyget vore emellertid fullkomligt oriktiga och,
därest intygsgivaren verkligen skulle av något telefonsamtal med Hörnfeldt
hava fått den uppfattning, åt vilken han i intyget givit uttryck,
måste detta hava berott på någon missuppfattning. Detta framginge ock
med önskvärd tydlighet av Dahls vittnesmål under rättegången. Slutligen
ville Hörnfeldt framhålla, att vid utmätningsförsök hos bolaget, företagna
ett halvt år innan Alströms byrås begäran om utmätning inkom -

mit, bolaget befunnits sakna utmätningsbar lös egendom, samt att ett
flertal ansökningar om utmätning hos bolaget, gjorda före den nu ifrågavarande,
måst åteeknas bevis, att gäldenären saknade tillgång till gäldande
av skulden eller del därav.

Klaganden avgav påminnelser.

Sedan jag därefter genom en från min expedition avlåten, den 16 juni
1925 dagtecknad skrivelse låtit anmoda Hörnfeldt att ofördröjligen och
senast inom en vecka efter skrivelsens mottagande till mig inkomma med
avskrift av de protokoll, som kunde hava förts rörande utmätningsförsöken
den 6 maj och den 20 juli 1922, översände Hörnfeldt med skrivelse
till mig den 30 juni 1925, under förmälan, att med ledning av vid förrättningarna
förda anteckningar upprättats protokoll över de båda utmätningsförsöken,
vederbörligen styrkt avskrift av protokollen, enligt vilken
dessa lydde sålunda:

”Protokoll fört vid utmätningsförrättning i Bjästa den 6 maj 1922.

Från O. C. Alströms rättegångs- & inkassobyrå i Östersund både den 30
sistlidne april för verkställighet ingått Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i Västernorrlands län den 6 i samma månad meddelade utslag, varigenom
Aktiebolaget Bjästa elektricitetsverk ålagts att till Per Nilsson
och O. Persson i Bryngelhöjden utgiva 3,000 kronor jämte ränta och expenser
35 kronor.

Närvarande: styrelseledamoten i Aktiebolaget Bjästa elektricitetsverk
Johan Georg Dahl, tillkallad av fjärdingsmannen O. V. Jansson, samt
kontorschefen Tyko Johansson, alla i Bjästa.

Sedan utslaget blivit uppläst, uppgav Dahl, att holaget, som redan i
sistlidne januari månad vid då företaget utmätningsförsök meddelats fattigdomsbevis
för ungefär 125,000 kronor, sedan dess ej förvärvat utmätningsbar
egendom.

Beträffande påstådda förvärvet av Bjästa linieaktiebolag och med detta
köp möjligen följande utmätningsbar lös egendom, sade sig Dahl ej kunna
lämna upplysning och funnos ej heller handlingar, som utvisade att köp
ägt rum. Emellertid trodde Dahl sig veta, att denna skuld skulle ordnas
av bankdirektören Vallin i Östersund, som nyligen invalts i styrelsen för
bolaget.

Då bolaget efter verkställd undersökning fortfarande befanns sakna utmätningsbar
lös egendom och utmätning av fast egendom ej begärts möter
laga hinder för beloppets uttagande.

Sedan besvärshänvisning lämnats, avslöts förrättningen.

A. Hörnfeldt.

Landsfiskal i Nätra distrikt”;

”Protokoll fört vid utmätningsförrättning i Bjästa den 20 juli 1922.

Närvarande: styrelseledamoten i Aktiebolaget 13jästa elektricitetsverk
Johan Georg Dahl och fjärdingsmannen 0. V. J ansson, båda i B jästa.

Sedan 0. C. Alströms rättegångs- och inkassoaffär i Östersund telefonledes
begärt förnyad undersökning om Aktiebolaget Bjästa elektricitetsverks
betalningsförmåga för dess skuld till Per Nilsson och 0. Persson i
Bryngelhöjden, 3,000 kronor jämte ränta och expenser enligt Kungl. Maj:ts
befallningshavandes i Västernorrlands län utslag den 6 april 1922, har
sådan undersökning ägt rum, varvid emellertid hefanns att bolaget fortfarande
saknade utmätningsbar lös egendom att gälda större eller mindre
del av skulden.

Såsom begärt utmätningsprotokoll skulle vad vid undersökningarna
förekommit antecknas å utslaget.

Besvärshänvisning.

A. Hörnfeldt.

Landsfiskal i Nätra distrikt”.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Västernorrlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Hörnfeldt. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

Hörnfeldt har, såsom av ovan lämnade redogörelse framgår, vitsordat
dels att han icke till utmätningssökandena översänt bevis om mottagandet
av den i ifrågavarande utmätningsärende åberopade fordringsliandling,
och dels att de icke utbekommit annat protokoll över det, enligt vad
Hörnfeldt uppgivit, den 6 maj 1922 verkställda utmätningsförsöket än det,
gom _ för att använda Hörnfeldts uttryckssätt — kunde ligga i det å
K. B:s utslag av den 6 april 1922 tecknade bevis. Hörnfeldt bär emellertid
ifrågasatt, huruvida skyldighet för utmätningsman förefinnes att utan
särskild begäran tillställa utmätningssökande bevis om mottagande av
fordringshandling, samt i fråga om protokollet över utmätningsförrättningen
anfört, att ovan omförmälda å K. B:s utslag tecknade bevis innehölle
redogörelse för allt, som vid sagda utmätningsförsök förekommit, och
därför borde kunna betraktas såsom ett protokoll över utmätningsförsöket.

I 57 § utsökningslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 14 juni
1917, stadgas, att, då för utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen
avlämnas, han därom skall göra anteckning å handlingen
och meddela borgenären bevis.

Före 1917 innehöll lagrummet allenast, att i nu nämnt fall anteckning

om avlämnandet skulle göras å handlingen, men däremot icke, att bevis
därom skulle meddelas borgenären.

Till grund för nu berörda tillägg till lagrummet ligger ett i samband
med förslag till omorganisation av fögderiförvaltningen på föranstaltande
av chefen för justitiedepartementet utarbetat förslag till ändring i vissa
delar av utsökningslagen, vilket förslag upptog samma lydelse av 57 §
utsökningslagen som den nu gällande. Vid remissen till lagrådet av berörda
förslag yttrade departementschefen beträffande sagda lagrum: Det
både framhållits såsom en brist i den dåvarande lagstiftningen, att utmätningsmannen
icke vore skyldig att även utan därom av sökanden
framställd begäran meddela bevis om mottagande av fordringshandling
för utmätnings vinnande. Enligt 9 § utsökningslagen skulle utmätningsmannen
meddela diariebevis endast när sådant begärdes, och enligt 57 §
skulle han förse ett ingivet fordringsbevis med påskrift om avlämnandet.
Man skulle nu kunna tänka sig, att utmätningsmannen underläte detta
och ej heller införde ärendet i dagboken samt att han sedermera uppbure
beloppet, måhända utan att utmätning behövde företagas, och förskingrade
penningarna. Då varken borgenären hade något bevis om ingivandet
av fordringshandlingen eller den kontrollerande myndigheten ägde
möjlighet att upptäcka felet, läge det nära till hands, att tillgreppet icke
kunde styrkas och att sökanden ginge förlustig den ersättning, vartill han
eljest vore berättigad enligt lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna
medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller
tjänsteman. Även om, fortsatte departementschefen, faran att det nu antydda
fallet någon gång skulle inträffa torde vara ytterst ringa, måste
det ju medges, att densamma i någon mån förstorades, då antalet utmätningsmän
väsentligen ökades. Ett tillägg till 57 § i det nu berörda syftet
torde därför icke få anses opåkallat. Därvid syntes det emellertid lämpligt,
att beviset utfärdades utan avgift och att utmätningsmannen ägde
att, då sökanden bodde å annan ort eller sådant eljest erfordrades, sända
beviset till sökanden såsom tjänstebrev. Därom samt angående bevisets
innehåll torde närmare bestämmelser böra givas av Kungl. Maj:t.

Bestämmelser i sistberörda avseenden återfinnas i kungl. kungörelsen
den 14 december 1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål
samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra
fall skall iakttagas. 8 § i sagda kungl. kungörelse innehåller, att anteckning
och bevis, varom stadgas i 57 § utsökningslagen, skola angiva utmätningsmannens
distrikt samt målets nummer i dagboken och det år, varunder
målet inkommit till utmätningsmannen, att beviset tillika skall innehålla
uppgift om dagen, då fordringshandlingen till utmätningsmannen
avlämnas, samt om fordringshandlingens art ävensom, där handlingen är
av löpande beskaffenhet, en kort beskrivning av densamma, samt att, där

bevis, varom nu är fråga, icke genast av sökanden avhämtas, detsamma
skall, om sökandens adress är känd, till honom i tjänstebrev med posten
översändas.

Av vad nu anförts framgår med all önskvärd tydlighet, att sådant bevis,
som i 57 § utsökningslagen omförmäles, skall av utmätningsman meddelas
även om särskild begäran därom icke framställts, samt att beviset,
därest detsamma icke genast avhämtas, skall till sökanden översändas.
Genom Hörnfeldts underlåtenhet att i nu förevarande fall så förfara synes
visserligen ingen skada hava uppkommit för utmätningssökandena.
Då Hörnfeldt emellertid i sin till mig avgivna förklaring ifrågasatt, huruvida
utmätningsman verkligen vore skyldig att utan därom framställd
begäran tillställa utmätningssökande sådant bevis, synes mig detta uttalande
röja en brist på kännedom om i ämnet gällande bestämmelser, som
förefaller synnerligen anmärkningsvärd i betraktande ej mindre av berörda
bestämmelsers tydliga avfattning än även därav, att desamma torde
vara jämförelsevis ofta för en utmätningsman tillämpliga.

Vad därefter angår skyldigheten för utmätningsman att tillhandahålla
protokoll över utmätningsförrättning, återfinnas hithörande bestämmelser
i 84 § utsökningslagen och § 16 i kungl. förordningen den 7 december
1883 angående expeditionslösen. I det förra lagrummet stadgas, att vid
all utmätning protokoll över förrättningen skall, om gäldenär eller borgenär
det äskar, genast eller, där det ej kan ske, nästa dag hållas honom tillhanda.
I § 16 i kungl. förordningen angående expeditionslösen stadgas
likaledes att, om vid utmätning borgenär eller gäldenär äskar protokoll
över förrättningen, sådant protokoll bör senast nästa dag hållas honom
tillhanda.

I förevarande fall är utrett, att utmätningssökandena genom ombud i
skrivelser den 3 november och den 14 december 1922 hos Hörnfeldt hemställt
om protokoll över den utmätningsförrättning, som enligt tidigare
utfärdat bevis skulle hava ägt rum den 6 maj samma år. Hörnfeldt har
såsom förut nämnts vitsordat, att därest nämnda bevis icke kunde anses
såsom protokoll över förrättningen, sökandena icke erhållit något sådant.

I den nyligen av professorn R. Malmgren utgivna läroboken i rättskunskap
för blivande landsfiskaler har justitierådet N. Alexanderson i IV
delen 3 underavdelningen, vilken handlar om utsökning, å sid. 50 yttrat
följande angående vad som hör angivas i det vid utmätningsförrättning
förda protokoll: I protokollet borde allt av betydelse för förrättningens
gång fullständigt, men kortfattat angivas, således ort och dag för förrättningen,
vilket vittne som därvid närvarit och huruvida och i så fall vilka
sakkunnige, som biträtt vid värdering. Vidare parternas personer med
erforderlig fullständighet namngivna, eventuellt med yrke och hemvist;
skuldbeloppet, särskilt för huvudfordringen till kapital och ränta samt

eventuell rättegångskostnad ävensom utsökningskostnaden; den eller de
exekutionsurkunder, på grund av vilka utmätningen företoges; huruvida
gäldenären närvarit vid utmätningen, eller i annat fall huruvida han
underrättats och vem som eventuellt tillkallats att å hans vägnar närvara,
vidare framställda yrkanden och bestridanden samt därför anförda
skäl och bevis; anledningen till att den lagbestämda ordningen beträffande
valet av egendom kunde hava frångåtts eller till att viss tillgång ej ansetts
kunna tagas i mät, ehuru övriga tillgångar ej förslagit, eller till att
tredje mans yrkande att viss egendom ej måtte gå i mät ogillats, eventuellt
den hänvisning att stämma om bättre rätt, som givits, o. s. v.; slutligen
förteckning och värdering av egendomen; i fråga om fast egendon»
och, då så erfordrades, även beträffande lös egendom beskrivning därav;
uppgift huru med lös egendom förfarits; förbud, som riktats till tredje
man i anledning av utmätningen o. s. v.

Med anläggande av denna måttstock torde icke ens det på min anmodan
hit översända protokollet av den 6 maj 1922 befinnas uppfylla fordringarna
på vad ett sådant protokoll bör innehålla. Sålunda saknas i detsamma
tydlig uppgift, huruvida vittne jämlikt 7 § utsökningslagen närvarit
vid förrättningen. Att det av Hörnfeldt åberopade, å K. B:s utslag
av den 6 april 1922 tecknade beviset icke kan anses såsom ett protokoll
över nyssnämnda utmätningsförrättning torde vara uppenbart.

Hörnfeldt har emellertid ännu i sin hit avgivna, den 18 januari 192;»
dagtecknade förklaring ställt sig på den ståndpunkten, att något annat
protokoll än nyssnämnda bevis icke erfordrades. På grund därav och med
hänsyn till övriga omständigheter synes uppenbart, att Hörnfeldt över
huvud taget icke ens uppsatt något protokoll över förrättningen förr än
han härifrån anmodats att hit inkomma med detsamma. Att det förhåller
sig så, bestyrkes av, bland annat, Hörnfeldts underlåtenhet att vid
häradsrätten förete protokollet, oaktat det honom i sådant avseende meddelade
föreläggandet, samt innehållet i Hörnfeldts den 30 juni 1925 till
mig avlåtna skrivelse och Hörnfeldts dröjsmål med att hit översända protokollet.
Att protokoll över förrättningen sålunda icke blivit uppsatt,,
förr än omkring 3 år efter det densamma försiggått, ehuru Hörnfeldt på
olika sätt erhållit kännedom om att utmätningssökandena önskade utfå
protokoll och framställningar därom mera än 2 år tidigare kommit honom
tillhanda, synes mig innebära, att Hörnfeldt icke ställt sig 84 § utsökningslagen
och § 16 i kungl. förordningen angående expeditionslösen till
efterrättelse. Att Hörnfeldt brustit härutinnan bekräftas ytterligare, om
man besinnar, att Hörnfeldt, såsom nyss berörts, i sin i början av år 1925
hit avgivna förklaring uttryckt sig på ett sätt, som i och för sig måste
anses innefatta ett avböjande av att tillhandahålla annat protokoll än det
bevis, han ansåg kunna gälla såsom protokoll.

Hörnfeldts underlåtenhet att uppsätta och hålla tillgängligt protokollet
över förrättningen den 6 mai 1922 synes mig innefatta ett tjänstefel, vilket
framstår i desto betänkligare dager, som berörda protokoll måste anses
såsom ett betydelsefullt bevismedel i den ovan omförmälda mot honom
anhängiggjorda rättegången. I nämnda rättegång har Hörnfeldt på ett
anmärkningsvärt sätt svävat på målet beträffande frågan, huruvida vittne
närvarit vid nyssnämnda förrättning, i det han förklarat sig ”förmoda”,
att så varit fallet. Hade Hörnfeldt vid tiden för detta uttalande haft ett
ordentligt protokoll tillgängligt, hade han tydligen icke behövt yttra sig
på ett så obestämt sätt. Ett uttryck för nämnda förmodan har väl också
varit, att fjärdingsmannen Jansson fått skriva sitt namn under det å
K. B:s utslag tecknade beviset. Det numera hit insända protokollet utmärker
emellertid, såsom förut nämnts, icke tydligt, huruvida Hörnfeldt,
på sätt i 7 § utsökningslagen stadgas, haft med sig vittne vid förrättningen
den 6 maj 1922. Skulle Hörnfeldt, utan att hinder mött för vittnes tillkallande,
hava underlåtit detta, synes mig ett dylikt åsidosättande av
nyssnämnda stadgande böra beivras såsom tjänstefel. Utredning i detta
hänseende torde utan svårighet kunna åvägabringas.

Hörnfeldt har i sin till mig avgivna förklaring i förbigående givit uttryck
åt den uppfattningen, att, därest han gjort sig skyldig till tjänstefel
genom att icke till utmätningssökandena översända bevis om mottagandet
av den honom tillställda fordringshandlingen, förseelsen för länge
sedan vore preskriberad. Denna uppfattning saknar tydligen all grund.

Då jag fann Hörnfeldts underlåtenhet att till utmätningssökandena
översända nyssnämnda bevis samt att uppsätta och hålla tillgängligt protokollet
rörande förrättningen den 6 maj 1922 icke böra undgå min beivran,
uppdrog jag åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Hörnfeldt för tjänstefel i nämnda hänseenden
samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Så
framt i sådant avseende verkställd undersökning visade, att Hörnfeldt
företagit utmätningsförrättning utan att hava med sig vittne och giltigt
hinder för uraktlåtenhet i detta avseende icke kunde andragas, borde ansvar
yrkas för det tjänstefel, som i så fall även därutinnan läge Hörnfeldt
till last. Tillfälle borde beredas klaganden ävensom Nilsson och Persson
att bliva i målet hörda, och borde av dem framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, understödjas.

Nätra tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes och utredning
förebragtes därom, att Hörnfeldt medhaft vittne vid förrättningen den
6 maj 1922, yttrade i utslag den 3 maj 1926 följande:

Enär Hörnfeldt erkänt, att, sedan den 30 april 1922 till honom avläm -

nats för vinnande av utmätning hos Aktiebolaget Bjästa elektricitetsverk
länsstyrelsens den 6 samma månad meddelade utslag med tillhörande
skuldebrev, genom vilket utslag bolaget förpliktats att till två dess borgenärer
utgiva 3,000 kronor jämte ränta och lagsökningskostnader, Hörnfeldt
dels icke enligt föreskrift i 57 § utsökningslagen efter detta lagrums
lydelse i lagen den 14 juni 1917 expedierat till nämnda borgenärer eller
deras ombud bevis om mottagandet av berörda fordringsbevis dels ock ej
heller till någondera, oaktat upprepade framställningar därom, expedierat
protokoll över av Hörnfeldt den 6 maj 1922 på grund av ifrågavarande
utslag verkställd utmätningsförrättning hos bolaget, över vilken förrättning
Hörnfeldt enligt 84 § utsökningslagen, jämförd även med 3 § i lagen
om utmätningsed, måste hava ålegat expediera begärt protokoll; alltså
prövade häradsrätten jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen rättvist
döma Hörnfeldt att för en var av ovannämnda två försummelser i tjänsten
bota 75 kronor eller sålunda tillhopa 150 kronor. Därjämte förpliktades
Hörnfeldt gälda klaganden ersättning i fordrade avseenden med tillhopa
skäliga ansedda 225 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

15. Underlåtenhet av division i hovrätt att vid måls avdömande
tillse hovrättsaktens fullständighet.

Handlingarna i ett genom klagomål av advokaten S. Hallström i Umeå
för egen del samt i egenskap av ombud för handlanden J. L. Nordgren i
Holmsund härstädes anhängiggjort ärende visa följande:

Den 18 november 1918 beslöts, att Bogseringsaktiebolaget Nord skulle
träda i likvidation. Till likvidatorer utsågos de förutvarande styrelseledamöterna
ångbåtskaptenerna Per Viktor Andersson och Anders Ludvig
Andersson samt maskinisten Jakob Arvid Andersson, alla i Holmsund.
Sedermera valdes Nordgren till likvidator i stället för Anders Ludvig
Andersson. I mars 1921 instämde Nordgren till Umeå domsagas häradsrätt
bolaget i likvidation ävensom Per Viktor, Anders Ludvig och Jakob
Arvid Andersson med yrkande om redovisning m. m.

Sedan bolaget och dess medparter vid första rättegångstillfället såsom
redovisning åberopat en av dem avlämnad räkenskapsbok, uttog Nordgren
i april 1921 ny stämning å bolaget och dess medparter, vari Nordgren anförde
klander mot redovisningen samt yrkade viss ersättning.

Häradsrätten fann genom dom den 6 juni 1922 av anförda orsaker Nordgrens
talan icke kunna bifallas. Nordgren ålades att ersätta ”svarandens”

av Nordgrens talan föranledda nödiga kostnader med skäliga ansedda
350 kronor.

Mot häradsrättens dom vädjades till Svea hovrätt dels av Nordgren, dels
ock av Per Viktor, Anders Ludvig och Jakob Arvid Andersson, vilka tre
sistnämnda dock endast sökte ändring beträffande rättegångskostnaderna.
För Nordgren inställde sig i hovrätten advokaten IT. von Konow, delägare
i advokatfirman Lagercrantz & Dalén i Stockholm.

Hovrätten yttrade i dom den 17 oktober 1924 följande: Enär von Konow
till styrkande av sin behörighet att i hovrätten utföra Nordgrens talan i
målet åberopat allenast en av två personer bestyrkt avskrift av en den
1 juli 1922 utav Nordgren utfärdad fullmakt för innehavaren eller den,
han i sitt ställe förordnade, att vid alla domstolar, exekutionssäten och
övriga myndigheter anhängiggöra, utföra och bevaka talan för Nordgren
i förevarande mål, men von Konow icke därigenom styrkt sin behörighet
uti ifrågakomna hänseendet, kunde vad av von Konow i hovrätten anförts
och yrkats icke upptagas till prövning. Vidkommande den av Per
Viktor Andersson, Anders Ludvig Andersson och Jakob Arvid Andersson
i målet fullföljda talan funne hovrätten ej skäl att göra ändring i häradsrättens
dom; och skulle sistnämnda tre parter själva vidkännas sina utgifter
å målet i hovrätten.

I hovrättens dom sökte Nordgren i underdånighet ändring.

I en den 6 november 1924 hit ingiven klagoskrift anförde Hallström
följande:

Sedan ifrågakomna mål avgjorts av häradsrätten och vad å ömse sidor
erlagts, hade Nordgren den 1 juli 1922 utfärdat en fullmakt i målet av
det innehåll, en vid klagoskriften fogad avskrift utvisade, samt överlämnat
fullmakten till Hallström med anmodan att fullfölja målet i Svea
hovrätt. Hallström hade med brev den 3 juli 1922 översänt fullmakten i
original och två avskrifter ävensom libell i original och avskrift till sin
sedvanlige kommissionär för överrättssaker, advokatfirman Lagercrantz
& Dalén i Stockholm. I sitt brev hade Hallström hemställt om returnering
av originalfullmakten. Delägaren i nämnda advokatfirma, advokaten von
Konow, hade den 4 juli 1922 inställt sig i hovrätten och ingivit samtliga
handlingar. Han hade därvid framställt begäran om återfående av originalfullmakten
efter verkställd officiell vidimation av densamma och anteckning
om dess företeende samt återhämtat originalet ett par dagar
senare. Ehuru Nordgren sålunda i god tid före fatalietidens utgång inställt
sig i hovrätten genom behörigt, med vederbörlig fullmakt utrustat
ombud, hade han enligt hovrättens den 17 oktober 1924 meddelade dom
förlorat sin talan. Vid de förfrågningar, som Hallström med anledning
därav framställt i saken, hade Hallström utrönt, att aktuarien i hovrät ■5

— Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1937 års riksdag.

ten försett akten med blyertsanteckning om att fullmakten vidimerats
och belagt den hos hovrätten inneliggande avskriften av fullmakten med
stämpel, som vore makulerad den 6 juli 1922. Däremot hade han underlåtit
att förse fullmaktsavskriften med bevis om originalets företeende.
Tydligt vore, att nämnda underlåtenhet varit den direkta anledningen till
att Nordgrens talan ej upptagits till prövning. Aktuariens förbiseende,
ehuru i och för sig självt beklagligt och olycksdigert, vore emellertid ur
rent mänsklig synpunkt så förklarligt, att Hallström ej ville rikta sig
främst mot detsamma. Oändligt mycket allvarligare syntes Hallström,
att vederbörande division i hovrätten behandlat saken så som skett. Om
en part inställde sig utan fullmakt, brukade hans inlaga redan å aktuariekontoret
förses med anteckning om brist i nämnda hänseende. I föreliggande
fall hade någon dylik anteckning ej gjorts, utan akten i målet hade
i stället varit försedd med hlyertsanteckning om vidimation av fullmakt,
och avskriften av denna hade varit försedd med ovannämnda makulerade
stämpel. Det vore sålunda tydligt, att vem som helst, som tjänstgjort på
divisionen och haft att göra med målet, bort ”känna på sig”, att vederbörlig
fullmakt företetts. Man borde väl funnit det naturligt att fråga
sig för hos aktuarien, då saken genast ställts till rätta. Att man skulle
fallit på den idén att telefonera till von Konow, hade kanske varit för
mycket begärt, men man kunde väl tänka sig, att hovrätten föranstaltat
om muntligt förhör för att få klarhet i frågan. Vad som förekommit i
detta mål, kunde synas vara en bagatell. Hallström trodde emellertid, att
många med honom däri måste se ett utslag av det slags byråkratism, som
man från tidigare skeden hört talas om, då det ansetts mera förtjänstfullt
att finna ett formellt fel än att ställa en sak till rätta. Om nu verkligen
ett fel begåtts av parten eller dennes ombud, finge man ju vara beredd att
taga konsekvenserna, men i detta fall hade parten och ombudet gjort allt
vad på dem ankommit, och parten hade blivit lidande på ett inom hovrätten
begånget förbiseende. Hela fallet tydde på en anda inom den division,
där målet handlagts, som icke motsvarade vad man numera begärde
av svenska domare. Hallström hemställde, att J. O. måtte vidtaga de
åtgärder, vartill sakens beskaffenhet kunde föranleda. Med åberopande
av den utfärdade fullmakten förde Hallström ersättningstalan för Nordgren.

Vid klagoskriften var fogad bestyrkt avskrift av en med vad därå fanns
tecknat så lydande fullmakt:

”Hallströms advokatbyrå. Ing. till Svea hovrätt

Umeå. den 4 juli 1922.

Innehavaren härav eller den, han i sitt ställe förordnar, befullmäktigas
härmed att vid alla domstolar, exekutionssäten och övriga myndigheter
anhängiggöra, utföra och bevaka talan för mig i mål emot Bogseringsak

tiebolaget Nord i likvidation, Per Viktor Andersson, Anders Ludvig Andersson
och Jakob Arvid Andersson eller den saken eljest kan angå; att
uppbära och kvittera alla mig tillkommande medel och fordringsbevis
eller återtaga utslag från verkställighet, samt att antaga eller förkasta
förlikning eller ackord; gällande denna fullmakt även för försättande i
och utövande av rösträtt i konkurs, ävensom för väckande och utövande
av ansvarstalan.

Ombudets laga åtgärder godkännas.

Holmsund den 1 juli 1922.

J. L. Nordgren.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas av undertecknade på en gång
närvarande vittnen:

E. Berg. E. Fjellström.”

Sedan J. O. i anledning av klagoskriften anmodat aktuarien J. D. Thulin
att inkomma med yttrande, anförde Thulin i avgiven förklaring
följande:

Thulin kunde naturligtvis icke hava något som helst personligt minne
av vad som i omförmälda sak inträffat den 4 och den 6 juli 1922. Däremot
stode hela händelseförloppet fullt klart på grund av de anteckningar, som
funnes å handlingarna, och övriga indicier, von Konow hade den 4 juli
1922 till Thulin ingivit libell, åtföljd av originalfullmakt samt en avskrift,
med begäran om avskriftens vidimering och originalets återbekommande.
Då Thulin vid tillfället icke haft tid omedelbart vidimera avskriften,
hade Thulin försett libellen med blyertspåskrift ”fullm. vidimeras”, vilken
påskrift ännu vore fullt synlig, ehuru den utstrukits med kautschuk. Två
dagar senare, den 6 juli, hade von Konow hos Thulin utbekommit originalfullmakten.
Att avskriften samtidigt av Thulin kollationerats mot originalet
syntes därav, att Thulin med ett blyertsstreck överkorsat sin nyssnämnda
anteckning om beställningen på vidimation. Därefter hade fullmaktsavskriften
försetts med en 50-öres beläggningsstämpel, som makulerats
med hovrättens datumstämpel. I den å aktuariekontoret förda boken
över begärda expeditioner funnes stämpeln redovisad under den 6 juli
med beteckningen ”Vidimation J. L. Nordgren — 50”. Att Thulin icke
omedelbart försett fullmaktsavskriften med påteckning om verkställd vidimation
kunde endast förklaras därmed, att Thulin blivit t. ex. plötsligt
bortkallad från kontoret eller annorledes hindrad att omedelbart göra
vederbörlig påskrift. Därefter hade saken av Thulin bortglömts. Hallströms
uppgift att, om en part inställde sig utan fullmakt, hans inlagor
å aktuariekontoret försåges med påskrift därom vore riktig. För att i
någon mån bidraga till att gottgöra sitt fel hade Thulin åt von Konow

förskotterat nödiga avgifter, 300 kronor, för talans fullföljande hos
Kungl. Maj:t.

Därefter anmodade J. O. hovrättsråden L. Kiellander och H. Glimstedt,
hovrättsassessorn B. Scherdin och dåvarande extra ordinarie hovrättsassessorn
B. Thuresson, vilka såsom ledamöter i hovrätten avdömt ifrågavarande
mål, att inkomma med yttrande.

I gemensamt avgivet yttrande anförde bemälda hovrättsledamöter huvudsakligen
följande:

Vad till en början anginge de sakuppgifter, som av Hallström och Thulin
i ärendet lämnats, ville hovrättens ledamöter anmärka: Vid målets
föredragning i hovrätten den 18 september 1924 hade icke förelegat någon
annan positiv omständighet av beskaffenhet att kunna inverka på prövningen
av von Konows behörighet att företräda Nordgren, än att von
Konow den 4 juli 1922 till hovrätten ingivit avskrift av en den 1 i samma
månad av Nordgren utfärdad innehavarefullmakt, att å nämnda avskrift
fanns klistrad en heläggningsstämpel, samt att däröver i tryck anbragts
en text av innebörd, att stämpeln den 6 juli 1922 i hovrätten makulerats.
Ledamöterna hestrede följaktligen, att en nu å vadeinlagan inom fyra
å J. O :s expedition anbragta stämpeltryck förefintlig, medelst radérgummi
så gott som helt och hållet utplånad blyertsskrift, som syntes vara av
det innehåll, Thulin uppgåve, av ledamöterna under den tid, ledamöterna
haft målet omhänder, iakttagits eller ens kunnat iakttagas, oaktat ledamöterna,
som vid målets handläggning haft anledning antaga, att akten skulle
komma att framdeles bliva föremål för J. 0:s eller J. K:s granskning,
förty skärskådat handlingarna med den största sorgfällighet. Förefintligheten
av den av Thulin åberopade hok över begärda expeditioner, om
vars förande hovrättens arbetsordning icke innehölle någon föreskrift, hade
ditintills varit hovrättsledamöterna obekant, och kunde de icke åt någon
anteckning i en dylik hok skänka den betydelse, Thulin gjort. Åtminstone
tidigare hade å aktuariekontoret rått den praxis att, då, såsom enligt
Thulins uppgift skulle hava i förevarande fall skett, vidimation begärts
av fullmaktsavskrift, detta utmärkts på så sätt, att papperet vikts i dess
nedre högra hörn. Hallströms av Thulin vitsordade uppgift att, om en
”part” inställde sig i hovrätten utan fullmakt, hans inlagor å aktuariekontoret
försåges med påskrift därom saknade i det genom ifrågavarande
klagoskrift anhängiggjorda ärendet all betydelse, då ju i förevarande
fall å ena sidan ingivits en fullmakt, om ock i avskrift, och å den andra
Thulin saknade behörighet att avgöra frågan om dylik handling kunde
av hovrätten såsom fullmakt godkännas. Såsom särskilt anmärkningsvärt
ville hovrättsledamöterna framhålla, att Hallström icke gittat i förevarande
ärende förete det av honom omtalade fullmaktsoriginal samt att

något intyg av von Konow om vad som mellan honom och Thulin förelupit
icke, såvitt remisshandlingarna utvisade, blivit hos J. O. åberopat.
I sammanhang därmed kunde jämväl påpekas att, sedan ledamöterna
erfarit, att Nordgren fullföljt talan mot hovrättens dom, de genom granskning
av revisionsmålsakten förvissat sig om, att nyssberörda fullmaktsoriginal
icke funnes i berörda akt och att Nordgren i den enda skrift, som
han inom skriftväxlingstiden i målet ingivit till Kungl. Maj:t, icke gittat
andraga något som helst skäl för sitt i nämnda skrift gjorda yrkande om
målets återförvisning till hovrätten, ett föx-hållande, vars betydelse icke
syntes förringas därav, att i ovannämnda akt anträffats en till Kungl.
Maj:t av Thulin ingiven avskrift av hans i detta ärende till J. O. inlämnade
yttrande. Med avseende å innehållet i den ed, hovrättsledamöterna
jämlikt stadgandet i 1 kap. 7 § rättegångsbalken svurit, kunde de naturligen
icke redogöra för de överläggningar, som dem emellan förekommit
vid beslutandet till dom i omförmälda mål, utan finge de i denna del
hänvisa på vad varje svensk domare bort i fråga om det dem förelagda
rättsfall beakta. I sådant hänseende ansåge ledamöterna lämpligt påpeka,
att ifrågavarande avskrift av fullmakt icke i och för sig kunnat
godkännas såsom rättegångsfullmakt. Den å avskriften förekommande
beläggningsstämpeln med påtryck om dess makulering den 6 juli 1922
hade givetvis icke kunnat uppfattas såsom bevis, att fullmakten varit i
original tillgänglig och för aktuarien uppvisats vare sig den 4 juli 1922,
då vadeinlagan ingavs, eller den 6 samma juli, innan fatalietiden kl. 12
på dagen utgick. Av stämpelns förefintlighet hade på sin höjd kunnat
dragas den slutsatsen, att mellan von Konow och Thulin fråga förevarit
om avskriftens vidimerande. Och sistberörda förhållande hade icke,
såsom Hallström förmenade, bort föranleda anställande av förhör med
vare sig Thulin eller parterna, då ju i slikt fall bland annat följande bort
beaktas: Det skulle hava legat utom vanlig mänsklig förmåga att, såsom
beträffande Thulin och von Konow ifrågasatts, efter den tid av mer
än 2 år, som förflutit från det von Konow för målets fullföljande inställt
sig i hovrätten till dagen för målets föredragning i september 1924, ihågkomma
förloppet vid rättegångshandlingarnas ingivande, ett förhållande
som Thulin för sin del vitsordat. Av den omständigheten, att Thulin uraktlåtit
att, på sätt honom ålegat, förse vadeinlagan med någon som helst
anteckning i bläckskrift om därvid fogad handling, kunde man draga
den slutsatsen, att Thulin redan före målets lottning i september 1922
varit oviss om vad en sådan anteckning bort innehålla. Därest ett förbiseende
å Thulins sida förelupit, något som denne för sin del vitsordat,
hade man haft att beträffande honom räkna med en — låt vara omedveten
— benägenhet att genom sina uppgifter vid det ifrågasatta förhöret
i eget intresse begränsa följderna av ett av honom möjligen begånget

tjänstefel. Då von Konow, därest han till Thulin ingivit omhandlade fullmakt
i original och avskrift med begäran om avskriftens förseende med
bevis ej mindre om vidimation än även om von Konows innehav av originalet,
icke kunde anses hava behörigen slutfört sitt sysslomannauppdrag
allenast därigenom, att han vid originalfullmaktens återbekommande
erlagt vidimationsavgift, utan det måste anses hava därutöver ålegat von
Konow att förvissa sig om, att avskriften försetts med bevis i nämnda
hänseenden, måste ledamöternas nyssherörda om Thulin havda uttalande,
mutatis mutandis, gälla även beträffande von Konow i dennes egenskap
av syssloman för Nordgren. Thulins och von Konows uppgifter, därest
desamma befunnits för Nordgren fördelaktiga, hade i allt fall icke — helst
som dessa personer, på sätt antytts, haft i saken del och förty varit jäviga

— kunnat få ensamma inverka på prövningen av frågan, huruvida ett
eljest enligt handlingarnas föranledande klart desert käromål i strid mot
Nordgrens motparters intressen upptoges till prövning. Sistnämnda parter
eller snarare deras ombud skulle, i saknad av personlig kännedom om
vad som mellan von Konow och Thulin förelupit, med all säkerhet, enligt
vad erfarenheten utvisade och jämväl sysslomannaställningen i sådant
fall hjöde, hava bestritt de uppgifter av omförmälda art, som eventuellt
lämnats av Thulin och von Konow. Laglig visshet om att originalfullmakten
företetts i behörig ordning hade förty icke varit att påräkna såsom
resultat av ifrågasatta förhör. Hallström hade tydligen den uppfattningen,
att i rättegångsmål det ankomme på domstolen icke blott att pröva
behörighetshandlingar utan ock att för den händelse i dessa förekomme
någon brist — särskilt om denna kunde läggas någon tjänsteman till last

— söka åstadkomma rättelse. Med tillämpning på föreliggande fall skulle
sålunda hovrätten, då fullmaktsavskriften icke å inställelsedagen förelegat
i skick att kunna såsom tillräcklig hehörighetshandling godkännas,
mer än 2 år därefter dragit försorg om, att denna brist blivit avhjälpt. Det
underförstodes väl, att tidsandan krävde detta, ty klagoskriften hänvisade
icke på något lagbud, som skulle föreskriva något dylikt. Hovrättsledamöterna
tilläte sig tillsvidare avvakta, att tidsandans krav i detta hänseende
tillgodosåges genom lagstiftningen.

På grund av vad sålunda anförts hemställde hovrättsledamöterna, att
klagomålen måtte, i vad dem rörde, lämnas utan avseende.

I avgivna påminnelser anförde Hallström, att Thulins förklaring till
alla delar vore riktig och att den samtidigt bestyrkte riktigheten av de
faktiska förhållanden, som läge till grund för Hallströms anmälan. Hovrättens
ledamöter hade däremot trots den utredning, som Hallström förebragt
genom sin anmälan, och trots Thulins förklaring icke velat giva
klart besked, huruvida de medgåve, att von Konow företett originalfull -

makten vid sin inställelse i målet och att målet sålunda obehörigen förklarats
desert. Originalfullmakten vore stämplad med hovrättens stämpel
den 4 juli 1922 och hade numera ingivits till Kungl. Maj:t i revisionsmålet.
Hallström hade, anförde han vidare, ingalunda ifrågasatt, att något
”förhör” skulle anställas med Thulin. Om handlingar, som ingåves till en
domhavande, mottoges exempelvis av förste notarien, torde domhavanden
ej pläga föranstalta om ”förhör” med förste notarien angående förekomsten
av bilagor och dylikt vid handlingarnas ingivande. Lika litet
hölle en landssekreterare ”förhör” med den landskanslist, som mottoge
och diarieförde inkommande handlingar, om han skulle sakna någon bilaga,
som väntades hava åtföljt handlingarna. Ej heller läte den föredragande
i ett statsdepartement anställa ”förhör” med registratorn, om han
saknade en bilaga, som enligt sakens natur bort bifogas ingivna handlingar.
I alla nämnda fall syntes i stället den ansvarige chefen göra en
enkel förfrågan till sin underordnade angående handlingarnas skick vid
ingivandet. Om ”förhör” bleve det tal först om det kunde misstänkas, att
någon handling verkligen förkommit. På samma sätt tänkte Hallström
sig, att man kunde hava handlat på den ifrågavarande hovrättsdivisionen.
Hade Thulin fått en förfrågan, huru det kunde komma sig, att ingen originalfullmakt
funnes i akten utan blott en med makulerad stämpel försedd
men ej vidimerad avskrift, hade Thulin genast vid en blick på akten varit
i stånd att giva besked. I värsta fall hade han behövt konferera med von
Konow för att bättra på sitt minne, då den med bevis om företeende i hovrätten
vederbörligen stämplade originalfullmakten omedelbart skulle hava
dit återställts.

Vid påminnelserna var fogat ett av advokaten von Konow den 2 april
1925 avgivet intyg av följande innehåll:

I anledning av uppdrag från Hallström hade von Konow den 4 juli 1922
inställt sig i Svea hovrätt för fullföljande av det utav Nordgren i förevarande
mål erlagda vad. Till stöd för sin behörighet hade von Konow därvid
åberopat en av Nordgren utfärdad rättegångsfullmakt. Samma dag,
den 4 juli 1922, hade von Konow hos hovrättens aktuarie anhållit att efter
vederbörlig officiell vidimation återfå originalfullmakten, för vilket ändamål
von Konow samtidigt ingivit en bestyrkt avskrift av fullmakten. Sedermera,
den 6 juli 1922, hade von Konow i hovrätten återfått originalfullmakten,
därvid von Konow erlagt vidimationsavgiften 50 öre. Sedan hovrättens
dom den 17 oktober 1924 fallit, hade von Konow fått taga del av hovrättsakten
i målet samt i denna anträffat den av von Konow ovan anmärkta
avskriften av fullmakten, åsatt 50-öresstämpel, som makulerats den 6 juli
1922. Den räkenskapsbok, som av vederbörande förts å hovrättens aktuariekontor
rörande inbetalda avgifter för vissa expeditioner, vidimationer och
dylikt, upptoge, enligt vad von Konow inhämtat, under den 6 juli 1922 en

post ”vidimation” å 50 öre, och någon annan sådan post funnes icke angiven
under sagda dag.

I revisionsmålet åberopade Nordgren efter skriftväxlingstidens slut innehållet
i den hit ingivna klagoskriften ävensom Thulins däröver avgivna
förklaring. Vid målets föredragning voro jämväl hovrättsledamöternas
yttrande och Hallströms påminnelser jämte von Konows intyg tillgängliga.
Den 2 april 1925 hade Nordgren låtit till nedre justitierevisionen ingiva
ovanintagna fullmakt i huvudskrift. Denna fullmakt, som var ordagrant
lika med den i hovrättsakten förvarade avskriften, var tydligen originalet
till densamma. Å fullmakten fanns överst med blyerts antecknat:
”Åter”.

Nedre revisionen hemställde i underdånigt betänkande att, enär det numera
måste anses utrett, att von Konow, då han i hovrätten inställde sig
för att där utföra Nordgrens talan i målet, var innehavare av den i hovrättens
dom omförmälda av Nordgren den 1 juli 1922 utfärdade fullmakten
i huvudskrift, samt hinder sålunda icke mötte för bedömande av Nordgrens
i hovrätten fullföljda talan, Kungl. Maj:t måtte, med undanröjande av hovrättens
dom i vad därigenom Nordgrens talan icke upptagits till prövning,
visa målet i denna del åter till hovrätten, som skulle hava att på anmälan
åter upptaga detsamma och därmed vidare lagligen förfara.

Målet föredrogs i högsta domstolen den 22 juli 1925, därvid högsta domstolens
ledamöter förenade sig om följande yttrande:

”Genom vad ak tuar ien i hovrätten John Daniel Thulin anfört och för
övrigt i målet förekommit finner högsta domstolen det vara styrkt, att von
Konow, då han i hovrätten inställde sig för att där utföra Nordgrens talan
i målet, till hovrätten ingivit ej allenast den i hovrättens dom omförmälda
avskriften av eu utav Nordgren utfärdad fullmakt utan jämväl samma fullmakt
i huvudskrift och att, efter det avskriften vid anställd jämförelse befunnits
vara lika lydande med huvudskriften, denna till von Konow återställts;
och varder förty, med undanröjande av hovrättens dom, så vitt
angår Nordgrens i hovrätten fullföljda talan, målet i denna del visat åter
till hovrätten för förnyad behandling. Nordgren berättigas att återbekomma
de nedsatta beloppen, tillhopa 300 kronor.”

Kungl. Majrts dom gavs i enlighet därmed den 31 juli 1925.

I en den 24 september 1925 hit ingiven skrift bestred Thulin ytterligare
ersättningsskyldighet på grund av den av honom begångna försummelsen
samt åberopade därvid innehållet i ett skriften bifogat så lydande
brev:

”Stockholm den 15 ang. 1925.

Herr Aktuarien John D. Thulin, Ulrikagatan 2, Här.

J. L. Nordgren ./. Bogserings A. B. Nord m. fl.

Sedan Kungl. Maj:t genom dom den 31 sistlidne juli återförvisat detta
mål till hovrätten och berättigat Nordgren att återfå av Eder för hans räkning
deponerade kr. 300:—, få vi, på uppdrag av advokaten Sven Hallström
i Umeå, av sagda belopp överlämna kr. 122 i postremissväxel enligt
nedanstående specifikation. Tacksamt emotseende Edert benägna erkännande
hava vi äran teckna

Högaktningsfullt

Advokatfirman Lagercrantz & Dalén
Helge Ruuth.

Hallströms kostnader i hovrätten...................... kr. 44: 50

„ „ hos Kungl. Maj :t................ „ 83:50

„ „ hos J. O........................ „ 50: —

Saldo ................................................. 122: —

kr. 300: — ”

Hallström, som fick del av sistberörda skrift och brev, erhöll tillfälle
att i anledning därav inkomma med ytterligare påminnelser men underlät
att inkomma därmed.

I en ämbetsskrivelse till hovrättsrådet Kiellander upptog jag därefter
vad som ovan anförts samt yttrade tillika följande:

Genom Kungl. Maj:ts dom i ovan omförmälda mål syntes uttalat, att
målet icke i hovrätten blivit i vederbörlig ordning handlagt. Ytterst vore
uppenbarligen orsaken därtill att söka i Thulins försummelse, bestående i
uraktlåtenhet att göra ordentlig påskrift om, att den inlämnade fullmaktsavskriften
var lika lydande med den till hovrätten före inställelsetidens
utgång ingivna originalfullmakten. Thulin hade vidgått, att han därigenom
gjort sig skyldig till tjänstefel, och hade han, för att gottgöra detsamma,
vidkänts kostnader, som åsamkats Hallström och Nordgren för
målets bevakande vid domstolarna samt för den av dem hos mig gjorda
anmälan. Då därtill komme, att Nordgren genom Kungl. Maj:ts dom fått
sin rätt att fullfölja talan i målet fastslagen, syntes anledning nu saknas
att behandla förevarande ärende såsom en fråga i första hand om den
rättskränkning, som kunde hava tillfogats vederbörande rättssökande.

Saken hade emellertid en annan sida av mera principiell innebörd. Därmed
syftade jag på den handläggning, som ägnats ifrågavarande mål å
den division i hovrätten, som förehaft målet till avgörande. Divisionens
ledamöter hade ställt sig på en ståndpunkt, som jag icke kunde finna rik -

tig. Jag kunde icke ansluta mig till en åsikt, enligt vilken det skulle vara
med principerna för hovrätternas arbetssätt överensstämmande, att den
i ett mål dömande divisionen betraktade sig såsom en från hovrätten i
övrigt avskild institution utan skyldighet att i mån av behov samverka
med hovrättens övriga befattningshavare till ett i varje fall såvitt möjligt
rättsenligt resultat. Icke blott den behandling, som kommit det ifrågavarande
målet till del, utan också innehållet av hovrättsledamöternas till
mig avgivna yttrande syntes mig emellertid otvetydigt hava sin grund
just i en dylik negativ uppfattning beträffande en hovrättsdivisions åliggande
i berörda avseende.

Ingen tvekan torde nämligen kunna råda därom, att divisionens ledamöter
vid avdömandet av ifrågavarande mål fullt medvetet övervägt och
lämnat å sido den enligt min tanke dock redan i sakens dåvarande läge
långt ifrån osannolika möjligheten, att de för divisionen tillgängliga handlingarna
icke, så som de borde, på ett med avseende å fullständigheten
tillfredsställande sätt återgåvo vad som vid Nordgrens inställelse i hovrätten
verkligen tilldragit sig. Ett antagande i motsatt riktning syntes
få anses uteslutet såväl på grund av handlingarnas utseende som också
med hänsyn till vad hovrättens ledamöter i sitt hit avgivna yttrande
anfört. I detta yttrande syntes ledamöterna också uttryckligen hava tagit
avstånd från tanken, att det skulle ålegat dem att söka åstadkomma rättelse
i fråga om den försummelse, som kunde misstänkas hava förelupit
på hovrättens aktuariekontor. Enligt min mening borde dock divisionsledamöterna
under för handen varande omständigheter, innan målet företogs
till avgörande, hava satt sig i förbindelse med vederbörande aktuarie
för att erhålla alla inom hovrätten tillgängliga upplysningar av betydelse
för behörighetsfrågans bedömande. Hovrättens verksamhet såsom domstol
vore ju icke förlagd enbart till dess divisioner. I nämnda verksamhet
inginge också, bland annat, aktuariernas mottagande av de rättssökande
och de handlingar, som dessa eller deras ombud ingåve. Ett fel, som
beginges t. ex. av vederbörande aktuarie och som i rättsstridig riktning
återverkade på målets avgörande, måste vara att anse såsom ett rättegångsfel,
begånget av hovrätten betraktad såsom enhetlig domstolsorganisation.
Det måste därför, även om ingen uttrycklig föreskrift därom funnes,
enligt sakens natur framstå såsom en angelägenhet av största vikt och
gemensam för alla befattningshavare, som hade med målet att skaffa, att
intet dylikt fel på något stadium av målets handläggning uppkomme samt,
om det uppkommit, att dess verkningar såvitt möjligt förebyggdes.

I förevarande fall hade, såsom redan nämnts, detta enligt min tanke
bort ske på det sättet, att divisionen inhämtat upplysningar i första hand
från aktuariekontoret. I detta sammanhang önskade jag emellertid än
vidare uttala, att jag för min del icke kunde finna något skäl för ett prin -

eipiellt avvisande av utvägen att i ett fall som det förevarande i mån av
behov jämväl genom förhör med rättssökande skaffa utredning om de faktiska
förhållanden, som kunde inverka på bedömandet av behörighetsfrågan.
Att jag med det ovan sagda blott uttalat mig om åtgärder för utrönande
av sanningen om det faktiska förloppet i visst hänseende och icke
i minsta mån åsyftat någon rättslig möjlighet att efter inställelsedagen
komplettera behörighetshandlingar, som icke före inställelsetidens utgång
förelegat i fullständigt skick, syntes vara överflödigt att närmare utveckla.

Mot det ovan anförda syntes mig icke med fog kunna resas den invändningen,
att en hänvändelse i förevarande fall till aktuariekontoret i alla
händelser icke kunnat förväntas leda till något positivt resultat. Frånsett
att en dylik invändning jävades av den utgång, ifrågavarande mål hos
Kungl. Maj:t erhållit, stode det ju under alla förhållanden fast, att man
aldrig på förhand kunde med säkerhet veta, vad en dylik undersökning
kunde bringa i dagen. Här vore blott fråga om skyldigheten att efterforska
och taga i betraktande möjligen tillgängligt bevismaterial. Bedömandet
av bevismaterialets värde vore en senare omsorg.

Genom Kungl. Maj:ts i målet meddelade dom syntes emellertid frågan
om den principiella sidan av förevarande sak hava kommit i ett i viss
mån förändrat läge. Av nämnda dom syntes mig nämligen klart framgå,
att högsta domstolen icke kunde antagas hava gillat den av hovrätten
intagna ståndpunkten. Även om hovrättens ledamöter icke vore övertygade
om giltigheten av samtliga de skäl, som av mig anförts emot deras
ståndpunkt, syntes mig i allt fall anledning vara för handen att ifrågasätta,
huruvida icke hovrättens ledamöter likväl av praktiska hänsyn ville
för framtiden handla i enlighet med den anvisning, som torde få anses
ligga i Kungl. Maj :ts dom. Det torde nämligen icke kunna anses rimligt,
att i fall sådana som det förevarande högsta domstolen skulle behöva i
första hand bedöma det bevismaterial, som dock otvivelaktigt stått hovrätten
inom dess egen organisation till buds. I detta sammanhang kunde
framhållas, hurusom frågan om hovrättens ställning till ifrågavarande
spörsmål finge en än allvarligare innebörd, när man besinnade, att hovrätten
i ett betydande antal mål utgjorde högsta instans.

Innan jag vidtoge ytterligare åtgärd i ärendet, hade jag ansett mig
böra anmoda de hovrättsledamöter, som deltagit i målets avgörande, att
till mig inkomma med tillkännagivande, huruvida de vore beredda att
för framtiden i fall av liknande beskaffenhet som det förevarande förfara
i enlighet med den uppfattning, vilken av mig förfäktats såsom riktig
och enligt vilken det ålåge division i hovrätt att, där skäl funnes
antaga, att uppgift om något förhållande, som kunde tänkas öva inverkan
på ett måls prövning, till följd av försummelse av tjänsteman inom hov -

rätten undandraga divisionen, därom söka införskaffa upplysning från
vederbörande befattningshavare.

I en sedermera till mig inkommen skrivelse anförde hovrättsråden Kiel1
ander och Glimstedt samt hovrättsassessorn Scherdin följande:

”Sedan Kungl. Maj:t numera genom dom den 31 juli 1925 på anförda
grunder återförvisat det ifrågavarande målet till hovrätten för förnyad behandling,
och då justitieombudsmannen, med påpekande därav, ej mindre
förklarat sig anse, att det genom nämnda dom torde få anses uttalat,
att målet icke i hovrätten blivit i vederbörlig ordning handlagt, än även
uppmanat oss att lämna utfästelse att för framtiden handla i enlighet
med den anvisning, som torde få anses ligga i domen, vilja vi till en början
framhålla, dels att vi icke, såvitt oss ledamöter i hovrätten angår,
kunna i domen inlägga den mening, justitieombudsmannen gjort, dels ock
att vi hitintills alltid, så långt förhållandena medgivit, heaktat de anvisningar,
som lämnats i högsta domstolens avgöranden, och att något undantag
beträffande ifrågavarande dom givetvis icke av oss ifrågasättes. Med
avseende å den oberoende ställning, som vi i vårt domarevärv intaga,
kunna vi emellertid av princip icke lämna det kategoriska tillkännagivande
angående vårt framtida förfaringssätt, som nu avfordrats oss. Här
är dock i själva verket endast fråga om, huruvida vårt nu påtalade förfarande
hör föranleda ansvar. Genom att lämna bestämd utfästelse rörande
vårt framtida förfaringssätt i fall av liknande beskaffenhet som det
förevarande skulle vi måhända kunna vinna en blidare behandling från
åklagaremaktens sida. Fall hava ju till och med icke så sällan förekommit,
då åklagaremakten låtit bero vid den utfästelse, som med avseende å
framtiden lämnats av vederbörande. Något dylikt så kallat pardonsplakat
eller överhuvudtaget någon mildring i blivande åtal eftersträva vi icke.
Är vårt förfarande av beskaffenhet att höra föranleda ansvar, så önska vi
ock undergå det straff, som kan utmätas åt oss.”

Hovrättsassessorn Thuresson meddelade i särskild skrivelse till mig att,
sedan Kungl. Maj:t numera genom dom den 31 juli 1925 på anförda grunder
återförvisat det ifrågavarande målet till hovrätten för förnyad behandling,
Thuresson givetvis komme att för framtiden beakta den anvisning,
som läge i Kungl. Maj:ts dom.

Med anledning av vad sålunda förekommit ställde jag hovrättsråden
Kiellander och Glimstedt samt hovrättsassessorerna Scherdin och Thuresson
under åtal inför högsta domstolen. I en därvid avlåten ämbetsskrivelse
anförde jag följande:

Den av hovrättsassessorn Thuresson senast avgivna förklaringen synes
mig vara av sådant innehåll, att, om den biträtts av hovrättsdivisionens
övriga ledamöter, jag skulle haft synnerlig anledning överväga, om jag
icke med stöd av 3 § i den för mig gällande instruktionen kunde låta därvid
bero, på samma sätt som jag ej funnit skäl att mot aktuarien Thulin
vidtaga ytterligare åtgärd i förevarande ärende. Innehållet av de yttranden,
som avgivits av divisionens övriga ledamöter, har emellertid synts
mig icke medgiva ärendets avskrivande i befintligt skick, såvitt angår
divisionens handläggning av ovan omförmälda mål.

Hovrättsråden Kiellander och Glimstedt samt hovrättsassessorn Scherdin
hava nämligen, i olikhet med vad fallet synes varit vid tiden för det
första av dem till mig avgivna yttrandet, numera ansett med sin oberoende
ställning såsom domare icke förenligt att göra något mera bestämt
uttalande angående sina föresatser med avseende å framtida förfaringssätt.
Om eller i vad mån de funnit anledning att frånträda den av dem
i det tidigare yttrandet i ganska kategoriska ordalag tillkännagivna ståndpunkten
framgår sålunda icke klart av deras senaste uttalande. I sådant
hänseende hava de dock tillkännagivit, att de icke, såvitt dem anginge,
kunde i Kungl. Maj:ts ovan omförmälda dom inlägga den mening, som
jag funnit därav framgå. Av detta tillkännagivande nödgas jag, i saknad
av tydligt besked, draga den slutsatsen, att bemälda hovrättsledamöter
fortfarande göra gällande, att de handlat riktigt eller åtminstone oantastligt,
då de företagit det ifrågavarande målet till avgörande utan att söka
inhämta upplysningar från hovrättens aktuariekontor. Vid sådant förhållande
och då jag anser oeftergivligt, att jag icke slutbehandlar förevarande
ärende utan att, i den mån sådant är möjligt, hava sökt förebygga
ett återupprepande av det skedda — vilket för mig i denna sak framstår
såsom det viktigaste — har jag funnit mig icke kunna undgå att pröva
det enda medel att nå nämnda syfte, som numera återstår till mitt förfogande,
nämligen ett åtal inför vederbörlig domstol.

Då de tre nyssnämnda hovrättsledamöterna hänvisat på sin ställning
såsom domare, giver detta mig anledning betona, att jag ingalunda vänt
mig mot deras frihet att döma efter lag och samvete eller ens föreslagit
dem att med avseende å framtiden göra något uttalande beträffande deras
blivande handlingssätt, såvitt den dömande verksamheten i egentlig mening
angår. Ännu mindre har jag uppmanat dem att lämna eller ”avfordrat”
dem någon ”utfästelse” i sådant hänseende. Min hänvändelse har
uppenbarligen inneburit allenast en hemställan, att hovrättsledamöterna
ville tillkännagiva, om och i vad mån deras uppfattning om rätta förfaringssättet
i det hänseende, varom fråga är, numera möjligen överensstämde
med den av mig uttalade. Vad jag därvid gjort och alltjämt gör
gällande är, att det i varje fall utan undantag måste anses otillåtet för

en domare i hovrätt att utan vidare efterforskning till grund för sin dom
lägga av vederbörande tjänsteman överlämnade handlingar, beträffande
vilka domaren har skäl till misstanke, att de icke innehålla upplysning
om allt, som parterna eller deras ombud i vederbörlig ordning bragt inför
hovrätten. Vare sig det, som möjligen fattas, utgöres av exempelvis bilagorna
till en inlaga eller, såsom i förevarande fall, av vederbörande tjänstemans
intyg, att fullmakt varit företedd, måste det redan ur vanlig
ordningssynpunkt — för att icke tala om rättssäkerheten för parterna —
anses såsom en skyldighet för domaren att vidtaga åtgärder för handlingarnas
fullständigande. Jag kan omöjligen finna, att ett hävdande på
ena eller andra sättet av denna, såsom det synes mig, självklara grundsats
i någon den allra minsta mån kan anses på ett obehörigt sätt inkräkta
på domarens fria ställning såsom domare. Även en domare måste ju, icke
minst då det såsom här gäller det rent yttre domstolstekniska handhavandet
av processmaterialet, erkänna vissa allmängiltiga normer för sitt handlande.

Med hänsyn till det läge, vari saken numera kommit, finner jag mig
böra något närmare än jag tidigare ansett erforderligt ingå på de omständigheter,
vilka enligt min mening gjort det till en ämbetsplikt för hovrättsledamöterna
att i förevarande fall söka förbindelse med hovrättens
aktuariekontor. Härvidlag är till en början att märka, hurusom det är
högst sällsynt, att ett ombud, allrahelst om vederbörande tillhör någon av
huvudstadens mera kända advokatfirmor, gör sig skyldig till en sådan
försummelse som att åberopa fullmakt endast i avskrift. Redan osannolikheten
av en sådan försummelse hade bort mana divisionens ledamöter till
synnerlig uppmärksamhet och omtanke. I förevarande fall förelågo dessutom
alldeles särskilda omständigheter, ägnade att väcka starka tvivelsmål
beträffande de i hovrättsakten befintliga handlingarnas fullständiga
skick. Mest framträdande i detta avseende var utan tvivel tillvaron av
den beläggningsstämpel, som fanns klistrad på den ingivna avskriften av
fullmakten. Denna stämpel var i hovrätten makulerad den 6 juli 1922,
då den tid utgick, inom vilken Nordgren hade att inställa sig i hovrätten.
Att beläggningsstämpeln och makuleringsmärket icke kunde godtagas
som fullt bevis, att fullmakten före inställelsetidens utgång varit i huvudskrift
företedd hos aktuarien, torde visserligen vara obestridligt. Men lika
klart synes mig å andra sidan, att de utgjorde ytterst starka indicier till
stöd för en misstanke i dylik riktning. Hovrättsledamöterna hava icke
heller själva velat förneka, att man av stämpelns förefintlighet och utseende
kunnat — enligt deras mening visserligen ”på sin höjd” — draga
den slutsatsen, att mellan von Konow och Thulin fråga förevarit om avskriftens
vidimerande. Jag vill däremot våga det påståendet, att hovrättsledamöterna
icke gärna kunna hava undgått att draga en dylik slutsats.

Men den slutsatsen måste också antagas hava lett till ytterligare eftertanke.
Det lärer nämligen icke kunnat hållas för sannolikt, att Thulin och
von Konow så ingående samtalat om vidimerande av en avskrift, till vilken
originalet saknats, att samtalet föranlett framtagande, påklistrande och
makulerande av ifrågavarande beläggningsstämpel. Tvärtom måste beläggningsstämpelns
förhandenvaro anses hava med bestämdhet tytt på,
att även huvudskriften av fullmakten varit företedd, och följaktligen jämväl
anses hava medfört skyldighet för divisionens ledamöter att icke utan
vidare åtnöja sig med hovrättsaktens tillsynes ofullständiga skick.

Ännu ett skäl härtill låg däri, att Thulin, såsom hovrättsledamöterna
ock själva framhållit, icke på sätt vederbort försett Nordgrens vadeinlaga
med någon som helst anteckning i bläckskrift om därvid fogad handling.
Enligt hovrättens arbetsordning har det, under den tid, varom nu är fråga,
ålegat aktuarie att å emottagen inlaga anteckna, bland annat, bilagornas
antal. Frånsett den i det närmaste utplånade blyertsskrift, som divisionens
ledamöter betygat sig icke hava i samband med målets avdömande iakttagit
och som därför av mig lämnas helt ur räkningen, synes redan vid
tiden för målets handläggning å divisionen nederst i högra hörnet av
Nordgrens vadeinlaga hava funnits en ännu där befintlig, efter all sannolikhet
å aktuariekontoret med blyerts gjord påskrift, innehållande ordet
”Fullm.”. Av det förhållandet att ingen med bläck gjord påskrift funnits
hava hovrättsledamöterna visserligen ansett sig kunna draga den slutsatsen,
att Thulin redan före målets lottning i september 1922 varit oviss
om, vad en anteckning beträffande bilagor borde innehålla, varför det
väl ansetts än mera osannolikt, att han 2 år efteråt kunnat erinra sig
det verkliga händelseförloppet. Mig synes dock berörda slutsats om villrådighet
hos Thulin vara alldeles förhastad. Det hade väl bort ligga närmare
till hands att antaga ett rent förbiseende å hans sida än att förutsätta,
att han skulle velat, utan att på något sätt anmärka förhållandet,
lämna ifrån sig handlingarna i ett ofullständigt och måhända missvisande
skick. Därmed må emellertid förhålla sig hur som helst. Den omständigheten
att vanlig, med bläck utförd påskrift saknades hade i allt fall bort
uppfattas såsom i sin mån bekräftande misstanken, att något kunde vara
i olag, och därför också såsom utgörande ytterligare en anledning att icke
lämna saken utan undersökning.

Enligt vad Thulin uti en på begäran till min expedition överlämnad,
bland handlingarna i ärendet förvarad skriftlig redogörelse angående å
aktuariekontoret tillämpad praxis uppgivit, synes vidare det å vadeinlagan
med blyerts tecknade ordet ”Fullm.” hava — frånsett användandet av
blyerts — alldeles motsvarat den påteckning, som å ifrågavarande aktuariekontor
vanligen brukar göras med bläck i sådana fall, då jämte vadeinlagan
ingives fullmakt dels i huvudskrift och dels i avskrift med be -

gäran om huvudskriftens återfående efter verkställd vidimation. Thulin
har därjämte uppgivit att, om fullmakt åberopas endast i avskrift, han
genom påskrift å inlagan anser sig höra uttryckligen anmärka, att endast
avskrift åberopats. Ett dylikt förfarande lärer ock vara välbetänkt, då
i allmänhet missuppfattning icke synes utesluten, om man utan någon
reservation skulle beteckna såsom fullmakt vad som endast är avskrift
av en sådan. Vad nu förevarande fall angår, synes mig därför det å vadeinlagan
med blyerts tecknade ordet ”Fullm.” hava bort anses åtminstone
icke motsäga utan snarare giva stöd åt ett antagande, att huvudskriften
av fullmakten möjligen blivit företedd i hovrätten.

I sitt till mig först ingivna yttrande hava hovrättsledamöterna andraga
en del skäl, som skulle visa, att — allrahelst efter så lång tid som den
i detta fall förflutna — en hänvändelse till aktuariekontoret icke kunnat
antagas leda till något resultat. Redan i min skrivelse till hovrättsledamöterna
har jag bemött denna synpunkt. I förevarande sammanhang må
därutöver anmärkas, hurusom enligt hovrättens arbetsordning det ålegat
aktuarien att å varje handling anteckna tiden för dess ingivande. Thulin
har i sin omförmälda redogörelse uppgivit, att han, när originalfullmakt
åberopas med begäran om dess återfående efter verkställd vidimation,
städse, såsom i nu förevarande fall ock skett, brukar genom vederbörlig
datumstämpel förse även originalfullmakten med påskrift om tiden för
ingivandet. Ett dylikt förfarande synes mig också stå i bästa överensstämmelse
med nyss berörda föreskrift i arbetsordningen. I den därmed
sammanhängande möjligheten, att full klarhet kunde erhållas, låg enligt
min mening ytterligare en anledning att i det fall, varom nu är fråga,
icke utan vidare släppa tanken på en undersökning. Det synes mig för
övrigt klart, att Thulin själv var närmast att i första hand bedöma, vad
han å tjänstens vägnar kunde eller icke kunde intyga. Han hade därför
bort erhålla tillfälle att lämna eller kanske rättare sagt bort avfordras
besked. Därefter hade det tillkommit divisionen att pröva bevisvärdet av
detsamma.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att framhålla, hurusom i
hovrättens arbetsordning uttryckligen omtalas såsom en skyldighet för
vederbörande föredragande — i förevarande fall hovrättsrådet Glimstedt
—- att, så snart ske kan, hos hovrätten anmäla, om någon förberedande
åtgärd erfordras, innan ett mål till huvudsaklig prövning företages, samt
verkställa den föredragning, som i sådant avseende finnes nödig.

På grund av vad jag nu andragit och tidigare i min till hovrättsledamöterna
avlåtna, här ovan återgivna skrivelse anfört yrkade jag, att
Kung]. Maj:t måtte jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma hovrättsråden
Kiellander och Glimstedt samt hovrättsassessorerna Schferdin och Thures -

son till ansvar för det fel i domarämbetets utövning, vartill de, enligt vad
jag utvecklat, gjort sig skyldiga, då de företagit ovan omförmälda mål till
slutligt avgörande utan att först genom hänvändelse till vederbörande
aktuarie göra den undersökning, vartill handlingarnas beskaffenhet givit
ofrånkomlig anledning.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 6 maj 1926 yttrat följande:

Enär hovrättens ledamöter vid handläggningen av ovan omförmälda
mål förfarit felaktigt i angivna hänseendet, prövade Kungl. Maj:t lagligt
att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma en var av dem för det fel i ämbetets
utövning, vartill han sålunda gjort sig skyldig, att höta 50 kronor.

Ett justitieråd var av skiljaktig mening och anförde:

”Jag finner att Kiellander, Glimstedt, Scherdin och Thuresson bort
före tvistemålets avgörande höra Thulin med anledning därav att å fullmaktsavskriften
väl fanns en med hovrättens datumstämpel den 6 juli
1922, eller två dagar efter handlingens ingivande till hovrätten, makulerad
50-öres enkel heläggningsstämpel, men dock intet bevis att huvudskriften
företetts i hovrätten. Då de emellertid, efter mitt omdöme, icke
genom sin uraktlåtenhet härutinnan gjort sig skyldiga till sådant fel i
domareämbetets utövning, att ansvar därå bör följa, lämnar jag åtalet
utan bifall.”

16. Olaga häktning samt obehörigt beläggande med
handbojor m. m.

Av handlingarna i ett genom klagomål av muraren J. F. Gullberg i
Lyckeby och dennes hustru Emelia Gullberg härstädes anhängiggjort
ärende inhämtas följande:

Den 28 oktober 1924 vid 7-tiden på kvällen utbröt eld i halmbalar, förvarade
i en ladugårdsbyggnad, hörande till Augerums sockens ålderdomshem
i Vedeby. Elden upptäcktes emellertid i god tid och släcktes, innan
någon skada anställts. Påföljande dag, kl. omkring 6 e. m., varsnades,
att eld ånyo uppstått i ladugårdsbyggnaden, som därvid nedbrann till
grunden. Den 12 därpå följande november uppstod eldsvåda i en till hemmet
hörande uthusbyggnad, innehållande vedbodar, avträden m. m. Byggnaden
blev, trots tillskyndande personers ansträngningar att rädda densamma,
lågornas rov. Den 14 i samma månad upptäcktes eld i ett rum,
bebott av två å hemmet såsom understödstagare intagna personer Gunnar
Karlsson och T. Samuelsson och hörande till ett hus å hemmets område,
vilket hus beboddes jämväl av Gullberg och hans familj. Elden hade, då

6 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1927 års riksdag.

den upptäcktes, antänt en i de två understödstagarnas rum stående säng
jämte till densamma hörande madrass. Elden blev emellertid släckt.

Då eldsvådorna syntes hava blivit anlagda, hölls av landsfogden i Blekinge
län B. Falk polisförhör den 29 och den 30 oktober, den 3, den 6
och den 12 samt den 14 och den 15 november 1924. Sistnämnda dag blevo
klagandena av Falk häktade såsom skäligen misstänkta, J. F. Gullberg
för att hava anlagt ifrågavarande eldsvådor eller åtminstone tre av dem,
och Emelia Gullberg för att hava förövat mordbrand eller hava varit delaktig
däri.

Efter det klagandena häktats och införpassats till straffängelset i Karlskrona,
upptäcktes vid flera olika tillfällen, att någon eller några sökt
anlägga eld i ålderdomshemmets manbyggnad. Vid samtliga dessa tillfällen
upptäcktes emellertid elden i så god tid, att den kunde släckas,
innan någon nämnvärd skada inträffat. Vid polisförhör, som med
anledning av dessa efter klagandenas häktande uppkomna eldsvådetillbud
anställdes, erkände å hemmet intagne understödstagaren H. Flyborg,
att han uppsåtligen åvägabragt såväl de fyra första som ock samtliga
de senare omförmälda eldsvådorna eller eldsvådetillbuden. Vid den rannsakning,
som därefter hölls inför östra häradsrätt, vidhöll Flyborg, vilken
jämväl häktats och ställts under åtal för mordbrand, sin bekännelse. Klagandena,
mot vilka Falk sedermera vid häradsrätten icke framställde
någi''a ansvarspåståenden, försattes vid första rättegångstillfället, som ägde
rum den 21 november 1924, på fri fot. Beträffande Flyborg beslöt häradsrätten,
att undersökning skulle ske rörande dennes sinnesbeskaffenhet, och,
sedan medicinalstyrelsen i utlåtande, avgivet den 8 januari 1925, förklarat
Flyborg vid tiden för åtalade brottens begående hava varit på grund av
bristande psykisk utveckling i saknad av förståndets bruk, fann häradsrätten
i utslag den 22 januari 1925, att Flyborg vore övertygad att hava
gjort sig skyldig till upprepade mordbrandsanläggningar, däribland dem,
som gjorts den 28 och den 29 oktober samt den 12 och den 14 november 1924,
ävensom försök till mordbrand, men att han, då han vid brottens begående
varit i saknad av förståndets bruk, icke kunde till ansvar fällas.

Av protokoll, som av Falk förts vid de polisförhör, som ledde till klagandenas
häktande, framgår i huvudsak följande.

Angående eldsvådetillbudet den 28 oktober lämnades följande uppgifter:

Föreståndaren å ålderdomshemmet A. Nilsson berättade: Kl. 7 e. m.
hade Nilsson samt drängen å gården Karl Viktor Karlsson, drängen P. A.
Svenssons hustru Charlotta Svensson samt tjänstflickorna Ellen och Signe
Mattsson gått förbi den plats, där sedermera elden visat sig, men då hade
ej iakttagits vare sig eld, rök eller brandlukt. Charlotta Svensson hade
strax efteråt gått till en loge i ladugårdsbyggnaden för att uppsöka sin
man. Hon hade då varseblivit elden. Kl. 7,10 e. m. hade hon kommit in i

manbyggnadens kök och ropat, att det brann i halmen i skjulet. Nilsson
hade skyndat till platsen och, sedan andra personer tillkommit, hade man
lyckats bliva herre över elden.

Föreståndarens hustru Frida Nilsson förklarade, att Gullberg, vilken,
enligt vad det allmänt sades, varit hemma i sin bostad den 28 oktober,
då det brunnit i halmbalarna i skjulet, icke hjälpt till med släckningsarbetet.
Frida Nilsson ändrade sedan detta sitt uttalande därhän, att man
måhända ej sagt, att Gullberg vid detta tillfälle verkligen varit hemma
i sin bostad, utan hade man kanske endast antagit detta, eftersom han,
efter vad man iakttagit, ej deltagit i släckningsarbetet.

Lilly Witlock, hustru till trädgårdsmästaren G. A. Witlock, Avelsgärde,
uppgav: Hon hade kommit till brandstället cirka 20 minuter efter kl. 7
e. m. Vid framkomsten hade hon sett Gullberg stå ensam bredvid en halmstack
i närheten av ladugården. Han hade bara stått och tittat på branden
och ej deltagit i släckningen. Därefter hade hon ej sett mera till
honom, vilket hon bort göra, om han deltagit i släckningsarbetet, ty hon
hade själv deltagit däri.

Föreståndaren Nilsson upplyste, att han ej heller sett Gullberg deltaga
i släckningsarbetet den 28 oktober. Det funnes många, förklarade han,
som kunde intyga detta.

Signe Mattsson förmälde, att hon, som, efter det Charlotta Svensson omkring
en kvart över 7 ropat, att det brunne i skjulet, deltagit i släckandet
av elden, ej sett vare sig Gullberg eller dennes hustru å brandstället.

Gullberg, vilken hade arbete i Karlskrona, berättade: Den 28 oktober
hade han kommit hem med tåget, som ginge från Karlskrona kl. 5,25 e. m.,
och stigit av vid banvaktsstugan vid Vedeby. Det åtginge ungefär 15 minuter
för tåget att komma fram dit. Från banvaktsstugan hade han gått hem
till sin bostad, vartill åtginge omkring 20 minuter. När han kommit hem,
hade han satt sig att vila. Efter det han ätit, hade han klätt av sig samt
gått och lagt sig och somnat. Därefter ändrade han sina uppgifter därhän,
att han ej somnat. När han hade legat så en stund, hade han hört det
ringa i klockan på stall- och magasinsbyggnaden och någon utanför skrika,
att elden var lös. Han hade då klätt på sig och gått ut. När han kommit
ut, hade han sett, att det var eld i halmen i skjulet åt östra gaveln till i
ladugården. Han hade då gått bort och tagit de balar, som föreståndaren
Nilsson kastat ut, och lagt dem utanför en stengärdesgård. Därefter hade
han deltagit i kedjan och langat vatten.

Emelia Gullberg förmälde: Mannen hade som vanligt kommit hem från
Karlskrona en kvart över 6 e. m. När han kommit in, både hon bäddat
åt honom, och han hade klätt av sig och lagt sig utan att dessförinnan
hava ätit något. Han hade dock ej sovit. Han hade legat en liten stund,
då det plötsligt börjat ringa på gården. Hon hade då tillsagt en sin dotter,

att denna skulle gå och se efter, vad som vore på färde. När flickan kommit
upp igen, hade hon skrikit, att elden vore lös. Mannen hade då klätt
på sig, varefter de allesamman hade sprungit till brandstället. Gunnar
Karlsson och Samuelsson hade också sprungit ut. När de framkommit
till brandstället, hade mannen deltagit i släckningsarbetet. Detta kunde
vitsordas av drängen Svensson.

Beträffande den brand, som inträffade den 29 oktober 1924, uppgavs
bland annat följande av nedannämnda personer.

Ellen Mattsson förmälde: Omkring 2 eller 3 minuter efter kl. 6 e. m. den
29 oktober hade man gått till ladugården för att mjölka. Då hon kom in
i ladugården, kunde hon icke förmärka någon eld, rök eller brandlukt.
I ladugården hade, jämväl för att mjölka, infunnit sig Charlotta Svensson
och Signe Mattsson. Efter ungefär 10 minuters förlopp hade Ellen Mattsson
plötsligt märkt eld i en glugg, i vilken man brukade häva fodret från
slindret ovan ladugården. Det hade sålunda varit uppe i det hö, som förvarades
på detta slinder, som det brann. Hon och de båda andra mjölkerskorna
hade ögonblickligen sprungit ned till ålderdomshemmet och
ropat, att elden var lös i ladugården. Hon hade ej sett någon annan person
i ladugården vid nu omförmälda tillfälle än sina bägge kamrater. När
hon kommit ut ur ladugården, hade hon ej heller sett någon annan person
uppehålla sig i ladugårdens närhet eller springa bort därifrån.

Föreståndaren Nilsson uppgav: Han hade den 29 oktober gått från ålderdomshemmét
ned till sjukstugan precis kl. 6 e. m. och därvid passerat
ladugården. På vägen hade han 3 eller 4 minuter efter kl. 6 mött Gullberg,
som gått mot hemmet. Framkommen till sjukstugan, hade han 10
minuter efter framkomsten dit fått hud, att det bränn å ålderdomshemmet.
Han hade då genast skyndat till brandstället.

Nilsson utvisade vid det polisförhör, som hölls den 30 oktober, platsen
för mötet med Gullberg. Vid förhöret utröntes, att det toge en tid av
2%—3 minuter att gå från östra ändan av den hrunna ladugården till
mötesplatsen.

De tre mjölkerskorna omtalade, att just som de, efter att hava inträtt i
ladugården, gjort sig beredda att börja mjölkningen, hade en person, som
Charlotta Svensson och Signe Mattsson igenkänt såsom Gullberg, gått
förbi ladugårdsdörren. Charlotta Svensson tilläde, att Gullberg vid passerandet
hade anmärkt på, att vägen varit smutsig, att han gått i riktning
mot öster — varest hans hostad var belägen — men att hon ej sett, vart
han tagit vägen, och sålunda ej om han gått hem till bostaden.

Vid polisförhöret den 30 oktober uppgav Gullberg: Han hade den 29
oktober kommit hem till sin bostad vid samma tidpunkt som dagen dess-''
förinnan eller sålunda 15 eller 20 minuter över kl. 6 e. m. Han hade hunnit
avtaga ena skon och dessutom kavajen, då det börjat ringa i klockan på

stallbyggnaden. Han hade då åter tagit på kavajen och skon och sprungit
ända fram till ladugården. Man hade hållit på att ringa i ett sträck utan
uppehåll, och han trodde, att ringningen pågått 10 minuter. Han hade
ej iakttagit, vem som ringt. När lian kommit hem, hade han hört, att det
var folk i gavelrummet mitt emot hans. De hade talat med varandra,
vadan det sålunda måste hava varit flera personer. Han antoge därför,
att både Gunnar Karlsson och Samuelsson befunnit sig inne på detta deras
rum. Medan han hållit på att draga på sin ena sko och hustrun öppnat
dörren till hans rum, hade han sett, att dörren till Gunnar Karlssons och
Samuelssons rum mitt emot var öppen och att lampan där var tänd, varjämte
han sett Samuelsson stå inne i rummet, men däremot hade han ej
sett Gunnar Karlsson. Han hade ej sett någon av dem gå ut, när han
själv begav sig ut till den brinnande ladugården. Han antoge, att de möjligen
gått ut före eller efter honom. Han hade ej heller sett dem på vägen
till ladugården och ej heller på hela kvällen på brandplatsen. Han hade
varit alldeles ensam, när han sprungit till ladugården. När han kommit
fram dit, hade han funnit ett par tre stycken personer inne i själva ladugården
hålla på med att taga ut djuren, men han visste ej, vilka dessa
varit. Han hade varit så tankspridd för att det brann. Han trodde, att
det varit ett fruntimmer med bland dessa tre personer. Han hade börjat
lossa korna och taga ut dem. Han hade ensam lossat två kor. Därefter
ändrade han sin uppgift därhän, att han ej visste, om det var en ko och
en tjur eller två tjurar eller två kor, som han lossat, men så mycket visste
han, att det varit i den del av ladugården, som läge öster om den genom
ladugården ledande mittelgången, han verkställt lossningen. Han ändrade
sedan sina uppgifter därhän, att han lossat det ena djuret ensam -— det
hade korta horn och därför antoge han, att det varit en tjur — men i fråga
om det andra djuret mindes han ej, om han lossat det ensam eller om det
var andra personer, som hjälpt till därmed. Det hade kommit djur springande
på mittelgången, och då hade han hjälpt ut dem också. Han hade
ej talat med någon inne i själva ladugården och ej heller vid ingången till
densamma, och ingen hade tilltalat honom. En person hade dock hjälpt
honom ut med det djur med korta horn, som han först tagit ut ur ladugården,
men vem det varit visste han ej; han visste endast, att det varit en
karl. Han hade också varit med och langat vatten. Han hade kvarstannat
på brandplatsen till kl. omkring 8 eller Yi9 på kvällen, varefter han begivit
sig hem och gått till sängs.

Emelia Gullberg förmälde: Den 29 oktober hade mannen efter slutat
arbete i Karlskrona kommit hem i vanlig tid 15 eller 20 minuter över 6
e. m. Efter hemkomsten hade han för hustrun omnämnt, att han utanför
ladugården mött mjölkerskorna Signe och Ellen Mattsson samt Charlotta
Svensson. Då han kommit hem, hade han satt sig på en stol, dragit av

sig kängorna och därefter suttit i strumplästen, då de plötsligt hört ett
skrik på gården. Emelia Gullberg hade då tillsagt en sin dotter att springa
ned och se efter, vad det var. Flickan hade ej hunnit ut, förrän det börjat
ringa. Hon hade återvänt och ropat, att elden var lös. Emelia Gullberg
hade då sprungit ned och sett elden, därpå hade hon sprungit upp igen och
sagt, att det var mycket värre än föregående dag. Då hade mannen redan
varit sysselsatt med att taga på sig kängorna. Han hade sedan skyndat
till brandstället.

Understödstagaren Samuelsson, född 1909, berättade: Han hade ej sett
Gullberg komma hem till sin bostad på eftermiddagen den 29 oktober
och ej heller hört honom gå vare sig i trappuppgången till det hus, där
han bodde, eller annorstädes i huset. Han brukade annars alltid höra Gullberg,
när han kom hem efter slutat arbete. Det funnes blott en gemensam
uppgång till Samuelssons och makarna Gullbergs lägenheter. Både Samuelsson
och hans rumskamrat Gunnar Karlsson hade varit inne på sitt
rum, när det börjat ringa i vällingklockan å stall- och magasinsbyggnaden.
De hade sprungit ut i samma ögonblick, som ringningen börjat. När
de sprungit ut, hade de ej sett Gullberg springa ut, oaktat han, efter vad
de hört, sagt, att han sprungit ut från sin bostad så fort det ringt.

Understödstagaren Gunnar Karlsson, 22 år gammal, uppgav: Kl. 5 e. m.
den 29 oktober hade han gått och lagt sig att sova ovanpå sängen med
kläderna på. Han hade därför ej kunnat höra, om Gullberg på eftermiddagen
ifrågavarande dag kommit in i sin bostad som vanligt eller ej. Då
det sedan ringt i vällingklockan, hade han vaknat av sig själv och jämte
Samuelsson sprungit bort till ladugården samt hjälpt till med att få ut
kreaturen. På vägen till ladugården hade han sprungit förbi Karl Viktor
Karlsson, vilken stått och ringt i vällingklockan. Han hade ej sett Gullberg
springa ut från sin bostad, utan sett denne först efter ungefär en halvtimme,
sedan Gunnar Karlsson kommit fram till brandplatsen. Gullberg
hade då haft en tom spann i ena handen.

Trädgårdsmästaren Witlock omtalade följande: Han hade den 29 oktober
omkring 2 minuter över 6 e. m. i sällskap med sin hustru gått från Avelsgärde
för att hälsa på sina föräldrar, vilka bodde i närheten av Vedehy
ålderdomshem. När de kommit till en gärdesgård omkring 100 meter från
ålderdomshemmets manbyggnad, hade de plötsligt iakttagit, att det brann
i ladugården. Witlock hade genast börjat att springa åt ladugården till.
När han kommit mitt för vällingklockan å stallbyggnaden, hade en av
drängarna, nämligen Karlsson, börjat att ringa. Kommen närmare ladugården
hade Witlock sett, att det brann på två ställen i ladugårdens tak.
Han hade hjälpt till att släppa ut kreaturen, som samtliga räddats. När
han kommit in i ladugården, hade den förste, han sett därstädes, varit
Gullberg, vilken stått strax innanför dörrarna till ladugården. En ko hade

då kommit springande, som mjölkerskorna antagligen släppt. Han kade
då tagit kon i ena hornet, men kon hade sprungit från honom åt väster
till i ladugården. Han hade ej släppt kon men ej heller kunnat rå med
henne ensam. Då hade Gullberg kommit och tagit kon i svansen, varpå
de vänt kon och fått ut henne.

Lilly Witlock förmälde: Hon hade, då eldsvådan varsnats, hegivit sig
mot ålderdomshemmet. Då hon kommit till manbyggnaden, hade någon
börjat ringa i vällingklockan. Hon hade först sprungit in i ålderdomshemmets
kök och lagt av kappan samt därpå sprungit till brandstället. Dit
anländ hade hon sprungit in till sin man i ladugården och hjälpt till att
taga ut kreaturen. Då hon för detta ändamål skolat gå genom södra dörren
till ladugården, hade Gullberg stått i själva dörröppningen och hållit
i den ena dubbeldörren. Båda dörrarna hade stått öppna. Så fort hon
kommit in i ladugården, hade Gullberg stängt till den ena dörren. Hon
hade sedan fått fatt i två kor och då sagt till honom: ”Låt hli att stänga
dörren; korna skola ut.” Härtill hade Gullberg svarat: ”Ska’ de det!”

Charlotta Svensson sade sig hava gått tillhaka till ladugården, sedan
hon underrättat sin man och drängen Karlsson om eldsvådan, och där
hjälpt till med att taga ut kreaturen och då hava vid södra ingången
till ladugården iakttagit Gullberg, som fattat tag i hornen på en ko, som
Witlock och hans hustru sökt föra ut. Charlotta Svensson hade uppehållit
sig i närheten av ladugården, tills det mesta varit nedbrunnet, men då ej
sett Gullberg på hela tiden. Hon hade varit med och langat vatten, men
ej sett Gullberg deltaga i något som helst räddningsarbete.

Föreståndaren Nilssons son Knut Nilsson och Samuelsson uppgåvo, att
de tagit ut tjuren ur ladugården och att de därvid ej sett till Gullberg.

Gunnar Karlsson sade sig hava löst tjuren och vid detta tillfälle icke
hava varseblivit Gullberg.

Gunnar Karlsson och Samuelsson förmälde vidare, att Gullberg och hans
hustru samt makarnas tre äldsta hemmavarande barn den 3 november
1924 mellan kl. 7 och 8 e. m. kommit in till dem i deras bostad, varvid Gullberg
yttrat, att han släppt ut en tjur branddagen den 29 oktober, att Gunnar
Karlsson härtill svarat, att det varit han, som släppt tjuren, att Gullberg
vidare yttrat något om att det kanske i stället var en ko, han släppte,
samt att Gullberg dragit upp och visat en 100-kronorssedel och sagt ungefär
följande: ”Kan Ni bevisa, vem som tänt på, så få Ni 100 kronor av mig.”

Drängen Karlsson berättade: Charlotta Svensson hade på eftermiddagen
den 29 oktober kommit springande in i köket till sin bostad. Karlsson
bodde jämte sin hustru i samma hus som drängen Svensson och dennes
hustru Charlotta Svensson. Den sistnämnda hade, då hon kom springande,
ropat, att det hrunne i ladugården. Karlsson hade då just kommit in
från sitt arbete några minuter över 6. Karlsson hade skyndat att ringa i

klockan å stall- ock magasinsbyggnaden samt hållit på därmed i 3 minuter.
Han hade utfört blott en sammanhängande ringning och ej gjort något
uppehåll i ringningen. Medan han hållit på att ringa, hade han sett Samuelsson
och Gunnar Karlsson komma springande förbi från sin bostad.
Däremot hade han icke sett Gullberg komma förbi. Gullbergs hostad läge
sydost om stallbyggnaden, så att han måste med nödvändighet hava
sprungit förbi Karlsson, därest han varit inne i sin bostad. Ungefär en
halvtimme efter utbrottet av branden hade han sett Gullberg och hans
hustru stå på ålderdomshemmets gård. Det hade då fortfarande brunnit men
varit lönlöst att söka släcka elden. Hustrun Gullberg hade då yttrat: ”Det
liar han, för att vi inte fick köpa potatis.” Mannen Gullberg hade endast
skrattat. Karlsson hade genast uppfattat detta yttrande så, som om Gullbergs
samma dag, branden timat, velat köpa potatis av föreståndaren, men
förvägrats detta. Både Svensson och han hade funnit uttalandet märkvärdigt,
sedan de fått veta, att Gullberg varit i förhör och att han misstänktes
för mordbrand.

Drängen Svensson hade också sett makarna Gullberg stå på gårdsplanen
och vitsordade vad drängen Karlsson berättat angående deras beteende
därstädes.

Föreståndaren Nilsson bekräftade, att han tidigare vid ett par tillfällen
vägrat Gullberg att få köpa potatis, en gång av den anledningen att Nilsson
på grund av rådande skarp kyla ej velat gå ned till stukorna. Nilsson
meddelade också, att även i andra hänseenden stridigheter uppstått mellan
Gullberg å ena samt Nilsson och fattigvårdsstyrelsen å andra sidan.

Polismannen A. F. Johansson omförmälde, att vid ett tillfälle omkring
år 1922, då Johansson haft uppdrag att föra en makarna Gullbergs son till
läkare, varefter gossen skulle föras vidare till åkerbrukskolonien Hall,
hustrun Gullberg yttrat, att Nilsson vore skuld till alltsammans, att pojken
intet ont gjort och att det endast vore elakhet av Nilsson.

Falk antecknade i förhörsprotokollet för den 30 oktober 1924 att, då
Gullberg, innan förhör anställts med honom, införts i det rum, där Falk
uppehållit sig, hade han sagt till Falk, utan att denne dessförinnan tilltalat
honom: ”Är det meningen, att jag skall ut och resa i kväll?” ävensom
att polismannen D. B. Ohlsson och föreståndaren Nilsson, som varit närvarande,
bägge uppfattat yttrandet på samma sätt som Falk, nämligen
såsom innebärande en fråga, huruvida meningen vore att häkta honom.

Polismannen Johansson, som beordrats att den 30 oktober i automobil
möta Gullberg vid hans ankomst från Karlskrona, till förhindrande av att
han och hustrun komme till tals med varandra, och föra honom till förhörsrummet,
meddelade, att Gullberg på vägen frågat Johansson, som varit
iklädd uniform, om saken rörde eldsvådan, vartill Johansson svarat ja,
och att Gullberg då sagt, att han hörts av landsfiskalen H. Thunberg, och

undrat, om det vore landsfogden, som vore å ålderdomshemmet för att
hålla förhör, vartill Johansson jämväl svarat ja. Sedan hade Gullberg
frågat, om polisen hade kvar två luffare, som velat logera i fattiggården
den 29 oktober, vilket Johansson ävenledes bejakat. Därpå hade Gullberg
sagt, att det varit tur, att kreaturen räddats, samt förklarat, att han själv
tagit ut tre stycken.

Vad därefter angick branden den 12 november 1924 lämnades bland annat
följande upplysningar.

Vagnputsaren vid Karlskrona—Växjö järnväg J. E. Lyckow i Lyckeby
berättade: Han hade denna dag sällskap med Gullberg på tåget, som ginge
från Karlskrona kl. 5,25 e. m. och anlände till Vedeby hanvaktsstuga omkring
kl. 5,40 e. m. Tåget hade ej varit försenat. Sedan de stigit av vid banvaktsstugan,
hade han haft sällskap- med Gullberg till vägen, som från
stora landsvägen veke av till ålderdomshemmet. Där hade de skilts åt
och Lyckow fortsatt till Lyckeby. Ett par minuter innan han framkommit
till sin bostad — han hade just passerat ett kafé vid den s. k. Trehörningen,
varest tre vägar möttes — hade han vänt sig åt sidan och då sett, att det
brunnit åt ålderdomshemmet till, och därvid tänkt: ”Nu brinner det i fattiggården
igen.” Han hade då gått in i sin bostad och satt sin unika där
samt genast begivit sig till ålderdomshemmet. Sedan han kommit närmare,
hade han iakttagit, att det brann i en uthuslänga. Det toge knappt
10 minuter att gå från Vedeby banvaktsstuga till avtagsvägen till fattiggården.
Det åtginge cirka 10 minuter att gå från avtagsvägen och till
den plats, där han först varsnat elden.

Gullberg uppgav: Den 12 november hade hän kommit hem vid 6-tiden
på eftermiddagen. Han hade på hemvägen haft sällskap med Lyckow till
den väg, som toge av till ålderdomshemmet. En tegelskärva hade råkat
komma in i strumpan på Gullbergs vänstra ben. Han hade gått cirka
20 meter in på avtagsvägen till fattiggården, då han satt sig ned, tagit av
strumpan och tagit bort skärvan. Just som han fått strumpan på igen och
skulle taga på kängan, hade han hört det ringa i vällingklockan från fattiggården.
Tåget, som han medföljt, hade gått vid Yi 6-tiden från Karlskrona.
Det åtginge cirka 15 minuter för tåget att komma fram till Vedeby
banvaktsstuga, och cirka 15 minuter hade det nog den kvällen tagit att
gå från banvaktsstugan till vägen, som ledde åt fattiggården. Han hade
ej stått och px-atat med Lyckow, när de kommit till vägskälet, utan han
hade genast gått vidare. När han hört klockan ringa, hade han skyndat
sig att snöra skon och sprungit upp med sin väska i bostaden. Därpå hade
han gått ned igen och deltagit i arbetet med att pumpa vatten, tills ångsprutan
från Karlskrona anlänt, då han gått och sett på branden. Därefter
hade han gått upp i sin bostad.

Frida Nilsson upplyste: Vid 6-tiden på eftermiddagen hade Signe Matts -

son och Ellen Mattsson gått från manbyggnaden för att mjölka. I förstugan
hade Signe Mattsson varsnat ljus i uthuslängan. Utkomna på trappan hade
Frida Nilsson och flickorna sett det brinna i något av rummen längst åt
öster i uthuslängan. Sedan de i omkring 5 minuter burit vatten, hade
Frida Nilsson fått se Gullberg komma vid en vedstack söder om uthuslängan.
Vedstacken läge mitt emot den längst i öster befintliga vedboden.
Gullberg hade ej gått på vägen utan på vedbacken, d. v. s. platsen närmast
intill vedstacken. Han hade kommit alldeles förbi vedstacken och haft sin
handväska i handen. Strax där förut hade Frida Nilsson varit och räddat
sina höns och just varit stadd på väg till köket för att hämta vatten, då
hon varseblivit Gullberg. Innan hon stannat i hörnet hade hon gått förbi
hustrun Gullberg, som då yttrat: ”Så går det, när de skylla den oskyldige.
I kväll har inte Gullberg gjort det, för han är inte hemma.” Frida Nilsson
hade fortsatt sin väg och då fått se Gullberg, varför hon tänkt, att han ej
varit långt borta.

Drängen Karlsson förmälde: Han hade fått se branden 5 minuter före
kl. 6 e. m. Han hade genast sprungit till brandstället och iakttagit, att
elden börjat i ett rum, i vilket varit lämningar av halm efter tröskning,
s. k. resslingar. Detta rum hade legat längst i öster av ifrågavarande
uthuslänga. Sedermera hade elden spritt sig till den övriga uthuslängan.
En liten stund efteråt, när de hållit på att bära vatten till sprutan, hade
Gullberg kommit och hjälpt till. En kvinna, som hette Gertrud i förnamn
och vore intagen på fattiggården, hade sagt, när Karlsson börjat släckningsarbetet,
att hon sett understödstagaren Karl August Persson innehava
tändstickor på eftermiddagen samma dag.

Drängen Svensson sade sig hava deltagit i försöken att släcka elden och
därvid hava iakttagit Persson stå cirka 3 famnar från sydvästra hörnet
av mangårdsbyggnaden och se på elden samt skratta.

Persson meddelade, att han fått en ask tändstickor av föreståndaren
Nilsson på kvällen den 10 november, men förlorat densamma, ävensom att
han vid 6-tiden den 12 november jämte Flyborg gått till maskinrummet i
manbyggnaden för att pumpa vatten, då de strax efteråt fått veta eldens
utbrott.

Flyborg uppgav: Han hade strax efter kl. e. m. gått till maskinrummet
och pumpat vatten. Strax efter kl. 5 hade Persson också kommit
dit och hjälpt till med pumpningen. Flyborg hade därpå kl. 6 e. m. begivit
sig in i köket för att duka. Persson hade då varit kvar i maskinrummet.
Flyborg hade från köket hört, att Persson pumpat hela tiden. När han
kommit in i köket, hade där befunnit sig föreståndarens hustru, Signe och
Ellen Mattsson samt Gertrud Nordström. Signe Mattsson hade först märkt
-elden, och fruntimren hade till en början trott, att det varit en elektrisk
ficklampa, som orsakat ljuset. (Enligt polisrapport den 19 november 1924

erkände Flyborg sedermera efter klagandenas häktande, att han från maskinrummet
gått till uthusbyggnaden och med en tändsticka satt eld på
det i den där inrymda s. k. ströboden förvarade ströfodret, varefter han
gått till köket.)

Knut Nilsson sade sig hava sett Gullberg deltaga i släckningsarbetet
samt hava hört honom i närvaro av Flyborg och andra personer berätta,
att han hört vällingklockan ringa, då han varit på väg mot hemmet, samt
tillägga att, då han sagt till Flyborg och Persson att bära vatten, den
senare endast skrattat och ej brytt sig om tillsägelsen.

Frida Nilsson framhöll såsom egendomligt, att Gullberg ej hunnit hem,
då elden utbröt. ”Den 29 oktober däremot var Gullberg”, tilläde Frida
Nilsson, ”hemma i sin bostad enligt egen uppgift, och han till och med
klädde av sig, innan det ringde.”

Angående slutligen eldsvådetillbudet den 14 november 1924 upplystes*
följande:

Arbetarna Tage Svensson och N. A. Sandkvist i Lyckeby berättade: De
hade i anledning av eldsvådorna fått i uppdrag att gå som brandvakter å
ålderdomshemmet. Vid 7-tiden hade Samuelsson och Gunnar Karlsson kommit
till Sandkvist och Tage Svensson i stallet samt där suttit och pratat.
Varifrån Samuelsson och Gunnar Karlsson kommit — från manbyggnaden
eller från sin bostad — hade Sandkvist och Tage Svensson ej iakttagit.
Just som de senare ämnade gå ut ur och runt stallbyggnaden, hade hustrun
Gullberg (eller, enligt Sandkvist, möjligen makarna Gullbergs äldsta
flicka) kommit och ropat: ”Jag tror det brinner på Gunnars rum.” Alla
hade sprungit ut. När de kommit upp utanför dörren till det rum, där
det brann, hade de funnit, att dörren var låst och att ingen nyckel satt i.
Gunnar Karlsson hade uttalat sin förundran över att ingen nyckel satt i,
ty nyckeln hade suttit i, när han gått från rummet, och han hade, enligt
vad Tage Svensson ville minnas, uppgivit, att han ej varit i rummet sedan
middagen, d. v. s. mellan kl. 12 och 1. Tage Svensson trodde, att Gunnar
Karlsson vid brandtillfället varit uppe efter en extra nyckel — han hade
själv sagt, att han skulle gå efter en klosettnyckel — och han hade också
kommit tillbaka med en nyckel, varpå man öppnat dörren. Det hade da
brunnit i madrassen i den ena sängen och i brädan utefter sängens ena
långsida.

Sandkvist tilläde: När Sandkvist märkt, att dörren var låst, hade han
sagt, att Tage Svensson skulle gå ned och försöka få tag i ett spett. Då
hade en av Gullbergs pojkar yttrat: ”Kanske den nyckeln passar, som vi
ha här inne.” Detta hade Sandkvist fäst sig vid. När de kommit in i huset,
hade Gullberg, hans hustru och en deras dotter kommit ut från sitt rum
och blivit stående på vinden utan att deltaga i släckningsarbetet. Gull -

berg hade tyckt det vara tråkigt, att det brann igen och att han nu ånyo
kunde bliva beskylld för att hava vållat branden.

Drängen Svensson sade sig hava hört hustrun Gullbergs rop 15 eller 20
minuter över 7 och då hava sprungit efter en yxa för att få upp den låsta
dörren, som dock öppnats under tiden.

Av Samuelsson och Gunnar Karlsson lämnade uppgifter överensstämde
i huvudsak med Sandkvists och Tage Svenssons berättelser. Samuelsson
tilläde, att han en stund efteråt kommit in i Perssons cell och där funnit
sin nyckel på en hylla. Gunnar Karlsson uppgav ytterligare, att han
sprungit efter nyckeln till föreståndarens klosett men att man redan
öppnat dörren till brandrummet, då han kommit tillbaka.

Föreståndaren Nilsson omtalade, att han ifrågavarande dag kl. 145 e. m.
låst in Persson i dennes cell medelst en järnbom för dörren. Cellen vore
* belägen i samma hus som det, Gullberg bebodde, men på nedra botten.
Inlåsandet hade skett på Perssons begäran, enär denne, som han sagt, icke
ville bliva misstänkt för mordbrand.

Nilssons hustru försäkrade på det bestämdaste, att alla de personer å
fattiggården, vilka ansåges mindre vetande, varit inne i mangårdsbyggnaden
en god stund före och vid brandens utbrott. Hon hade låst östra
gaveldörren till mangårdsbyggnaden just för att de ej skulle kunna
komma ut. Skulle de hava kommit ut genom västra gaveldörren, så
måste de först hava gått genom matsalen, och dörren mellan matsalen och
köket stode alltid öppen, vadan folket i köket måste hava sett den, som
gått ut. (Flyborg uppgav, sedan man kommit underfund med, att han
varit upphovsmannen till eldsolyckorna, enligt polisrapport den 19 november,
att han kl. 4,15 e. m. begivit sig till Samuelssons och Gunnar Karlssons
rum, att han där med en tändsticka tänt eld underifrån på halmmadrassen
i Gunnar Karlssons säng, att han därpå låst dörren och tagit
nyckeln med sig samt gömt densamma i en stenmur i närheten av mangårdsbyggnaden,
samt att han, efter att hava uträttat några sysslor,
begivit sig in i mangårdsbyggnaden, där han stannat till omkring 7-tiden
på kvällen, då elden som först upptäckts.)

Vid polisförhöret den 14 och den 15 november 1924 uppgåvo klagandena
vid skilda förhör följande:

Hustrun Gullberg: Den 14 november hade hennes man kommit hem kl. 7
eller 147 e. m. Han hade kommit så sent därför att, efter vad han uppgivit,
trädgårdsmästaren Witlocks dotter Sigrid och han varit i sällskap och stått
och pratat med varandra. När han kommit, hade han ätit kvällsmat. Enär
han velat hava en smörgås till denna, hade dottern Margareta blivit tillsagd
att gå ut efter smöret. Då hon i detta syfte kommit ut på vinden,
hade hon sagt, att brandlukt förmärktes. Härtill hade mannen yttrat: ”Ja,
jag liksom tyckte det, men jag trodde, att det var vällingen, som bränts

vid.” Med anledning av flickans yttrande om brandlukten hade hustrun
Gullherg på deras rum sökt efter, varifrån den möjligen kunde komma.
Sedan de slutat äta, hade hustrun Gullherg gått ut på vinden och slagit
på dörren mitt emot. Då hon ej fått något svar, hade hon sprungit ned i
dörren till huset och ropat, att det luktade brandrök. Hon hade därpå
deltagit med de övriga tillskyndande personerna i släckningsarbetet.

Mannen Gullherg: Han hade den 14 november kommit hem något senare
än vanligt, nämligen 10 minuter över 6 e. m. Anledningen härtill hade
varit, att han vid avtagsvägen till ålderdomshemmet träffat makarna Witlocks
dotters fästman, med vilken han stått och pratat cirka 12 minuter.
När han kommit in i huset, där han bodde, hade han märkt något litet
brandrök, liksom om det varit svett någonstädes. Hans hustru hade stått
och kokat välling. Han hade vid inträdet i rummet frågat, om vällingen
vore svedd. Härtill hade hustrun svarat: ”Nej, det är den visst inte.” Därpå
hade han tagit av sig jackan och kängorna. Strax därefter hade hustrun
yttrat: ”Jag känner, att det är brandrök.” Detta hade han också märkt.
Sedan hade den äldsta dottern gått ut på vinden. Utkommen på vinden
hade hon ropat, att det vore sådan brandrök där. Gullberg hade då sagt,
att han trodde, att röken kommit från Gunnar Karlssons och Samuelssons
rum. De hade därefter sprungit ned, och han hade ropat på ett par karlar,
som gått på vakt. Hustrun Gullberg hade sagt till Gunnar Karlsson och
Samuelsson, sedan de kommit till brandstället: ”Ni har två nycklar, var
har Ni dem?” Man hade till slut skaffat nyckel, ehuru han ej visste varifrån.
Han hade ej deltagit i räddningsarbetet, ty det hade ej funnits
plats för så många. Han trodde, att Samuelsson tänt på alla gångerna för
att ställa honom illa ute.

I en till mig inkommen klagoskrift anförde klagandena följande:

Falk hade efter det förhör, som hållits den 14 och den 15 november 1924
i anledning av eldsvådorna, häktat klagandena utan att därtill hava haft
någon laga anledning. Vid ifrågavarande förhör hade Falk dessutom uppträtt
synnerligen ansvarslöst och omänskligt. Han hade, åtföljd av landsfiskalen
Thunberg samt polismännen Ohlsson och Johansson, inställt sig på
kvällen den 14 november i klagandenas bostad och där i klagandenas minderåriga
barns närvaro låtit belägga klagandena med handbojor, vilken
åtgärd varit så mycket mera upprörande, som klagandena och barnen redan
förut varit förtvivlade i anledning av eldsvådetillbudet i huset samma
kväll. Sålunda fängslade hade klagandena, som varken genom försök att
sätta sig till motvärn eller att fly eller på annat sätt givit befogad anledning
till handbojornas påsättande, under sträng bevakning förts från sin
bostad till ålderdomshemmets manbyggnad, där under natten utredning
verkställts av Falk på ett sätt, som måste betecknas såsom fullständigt

ansvarslöst. Fortfarande fängslade och bevakade såsom ett par fruktade
brottslingar både klagandena nämligen underkastats, var för sig, ett långt,
pinsamt och tröttande förhör, varvid Falk genom hotelser, skymfliga tillmålen
och svordomar sökt skrämma och tvinga dem till bekännelse under
anförande, att klagandena vore mordbrännare m. m. Då klagandena, trots
Falks brutala uppträdande, icke velat påtaga sig brott, vartill de varit
oskyldiga, hade Falk övergått till handgripligheter mot Emelia Gullberg,
i det han under yttrande, att hon vore en usling och en mordbrännare,
samt under utrop: ”Käring, har ni intet samvete” tilldelat Emelia Gullberg
knuffar och slag med händerna, så att hon i förskräckelsen upphävt
höga rop. Under natten hade häktningsåtgärden vidtagits. Först sedan
det upptäckts, att Flyborg varit gärningsmannen, hade de av östra häradsrätt
försatts på fri fot efter att hava suttit oskyldigt häktade i 7 dagar.
Falk hade härigenom gjort sig skyldig till grovt tjänstefel, som borde
bestraffas. Han hade icke blott utan skäl berövat klagandena friheten,
utan därjämte tillfogat dem själsligt och kroppsligt lidande samt tillskyndat
dem ekonomisk skada och nedsatt deras goda namn och rykte. Falk
hade jämväl sökt pina klagandena till bekännelse av brott, som de ej
begått. Han hade alltså gjort sig skyldig till brott mot 15 kap. 10 och 11 §§
strafflagen.

I avgiven förklaring anförde Falk bland annat:

Drängen Karlsson hade, sedan eldsvådan varsnats den 29 oktober, skyndat
att ringa i klockan å stall- och magasinsbyggnaden samt hållit på
därmed i ett sammanhang under 3 minuter. Härunder hade han sett i
norra vindsrummet i flygelbyggnaden mitt emot Gullbergska familjen
boende Samuelsson och Gunnar Karlsson komma springande förbi från sin
bostad. Det vore att märka, att på grund av branden hela gården varit
mycket starkt upplyst, samt att för dem, som bodde i nämnda flygelbyggnad,
det blott funnes den väg, på vilken nyss nämnda ynglingar kommit
springande, att komma fram på till brandstället. Karlsson hade emellertid,
medan han ringt i klockan, ej iakttagit Gullberg springa ut från sin bostad
förbi honom och bort till brandstället. Samuelsson hade intygat, att han
ej sett Gullberg på eftermiddagen den 29 oktober såsom vanligt komma
hem till sin bostad och ej heller såsom vanligt hört honom gå i huset,
där de bägge bodde och i vilket blott en gemensam uppgång till deras
bostad funnes. Han hade, då han jämte Gunnar Karlsson sprungit ut, när
det börjat ringa i vällingklockan, ej heller sett Gullberg springa ut. Ej
heller Gunnar Karlsson hade sett Gullberg springa ut från sin bostad.
Witlock hade bland annat berättat att, när han kommit ispringande i
ladugården, den förste, han sett därstädes, varit Gullberg, vilken stått
strax innanför dörrarna till ladugården. Witlock hade ytterligare upp -

givit, att han befunnit sig mitt för vällingklockan å stall- och magasinsbyggnaden,
då drängen Karlsson börjat ringa i densamma. Hustrun Witlock
både uppgivit att, då bon ifrågavarande kväll sprungit till ladugården
för att hjälpa sin man med att taga ut kreaturen och för detta ändamål
skolat gå genom södra dörren till ladugården, Gullberg stått i själva dörröppningen.
Vidare hade mjölkerskorna Charlotta Svensson samt Ellen
och Signe Mattsson berättat att, just som de den 29 oktober någon minut
efter kl. 6 e. m. begivit sig till ladugården och passerat dörren till densamma
åt söder samt hållit på med att göra sig beredda för mjölkningen,
Gullberg kommit gående förbi dörren västerifrån. Om Gullberg velat
tända på, hade det blott varit ett ögonblicks verk för honom att begiva
sig in genom porten till körlogen öster om kreatursstallet, där, bland annat,
fullt med halmbalar förvarades, och där påtända med en tändsticka. Någon
risk att bliva upptäckt hade icke förefunnits i det rådande mörkret
utanför ladugården. Från ladugården till Gullbergs bostad vore blott 160
meter, och det åtginge högst 2 minuter att gå denna väg. Charlotta Svensson
och Ellen Mattsson hade uppgivit, att de hållit på att mjölka i 10
minuter, då den förra upptäckt elden. Sålunda måste Gullberg hava haft
mycket god tid på sig att hinna in i sin bostad, därest han verkligen vid
eldens utbrott befunnit sig därstädes. I rak strid mot vad sålunda berättats
av bemälda vittnen hade såväl Gullberg som hans hustru uppgivit,
att han den 29 oktober kom hem till sin bostad omkring 15 eller 20 minuter
över kl. 6 e. m. Det hade varit blott en enda sammanhängande ringning,
drängen Karlsson utfört, och den hade märkts av Witlock, då han befunnit
sig mitt för vällingklockan å stall- och magasinsbyggnaden, och av
hustrun Witlock, då hon passerat östra gaveln av mangårdsbyggnaden.
Då bägge dessa byggnader befunne sig närmare ladugårdsbyggnaden än
den Gullbergska bostaden, hade det ju varit omöjligt för Gullberg att
före makarna Witlock hinna till ladugården, i fall han befunnit sig i sin
bostad, så mycket mindre som han enligt såväl sin egen som hustruns uppgift
befunnit sig inne i sin bostad, då det börjat ringa, samt dessutom
enligt sin egen uppgift då avtagit ena skon och kavajen, vilka lian vid
ringningens början tagit på sig igen. Enligt hustruns uppgift hade han
vid tillfället i fråga endast tagit av sig bägge kängorna, sålunda ej blott
den ena, men däremot ej kavajen och suttit i strumplästen vid ringningens
början.

Efter att hava återgivit en del av Gullbergs vid förhören lämnade utsagor
fortsatte Falk: Framhållas kunde det anmärkningsvärda uti att
Gullberg, som bott så länge på gården, ej igenkänt de personer, som befunnit
sig i ladugården, då han kommit dit. Vidare hade Witlocks hustru
intygat, att hon vid ifrågavarande brandtillfälle sagt till Gullberg: ”Låt
bli och stäng dörren; korna skola ut”, samt att han härtill svarat: ”Ska’

de det?” Allt detta vore ett synnerligen starkt indicium mot makarna
Gullberg, och ensamt det berättigade till häktning särskilt under de upprörda
förhållanden, som då rådde därute. Makarna Gullberg hade hyst
bitterhet och fiendskap mot såväl fattigvårdsstyrelsen som fattiggårdsföreståndaren.
Denna fiendskap hade vid flera tillfällen särskilt från mannen
G ullbergs sida tagit sig omotiverade uttryck och föranlett honom att
gentemot fattigvårdsstyrelsen uppträda på ett synnerligen respektvidrigt
sätt, allt tydande på brist på sinnesjämnvikt. Makarna Gullberg åtnjöte
ingalunda något gott anseende. Drängen Karlsson hade berättat att, under
det branden den 29 oktober som bäst pågick i ladugården, han fått se Gullberg
och hans hustru stå på fattiggårdens gård mellan själva manbyggnaden
och den brinnande ladugården, att hustrun Gullberg yttrat: ”Ja,
det har han för att vi inte fick köpa potatis” och att mannen Gullberg, som
stod alldeles bredvid, bara skrattat. Drängen Svensson hade intygat detsamma
som drängen Karlsson. Yttrandet hade, såsom framginge av protokollen
i målet, varit riktat mot föreståndaren. Man kunde eljest tycka,
att eldsvådan just ingenting var att skratta åt. Men Gullberg och hans
hustru gladde sig däråt. I fråga om eldsvådan den 28 oktober kunde
bland annat framhållas. Mera vittnen hade enstämmigt intygat, att Gullberg
då ej deltagit i eldsläckningsarbetet, men själv påstode han, att han
deltagit däri. Särskilt strede hans och föreståndarens berättelser därutinnan
mot varandra. Likaledes stode Gullbergs och hans hustrus berättelser
om vad han företagit sig efter hemkomsten sistnämnda dag strax
efter kl. 6 e. m. till sin bostad i strid mot varandra. I fråga om branden
den 12 november stode Gullbergs påstående, att det ringt i vällingklockan
efter det han vid 6-tiden på eftermiddagen skilts från Lyckow och befunnit
sig på avtagsvägen från stora landsvägen till fattiggården, i rak strid
mot Lyckows berättelse. Med hänsyn till det hat och den bitterhet, som
makarna Gullberg hyste mot fattigvårdsstyrelsen och föreståndaren, hade
det allmänt antagits, att Gullberg anlagt de tre första eldsvådorna, i synnerhet
som flera vittnen intygat, att de otillräkneliga fattighjonen, vilka
bestodo av tre manliga och tre kvinnliga, varit inne vid de kritiska tidpunkterna
samt av flera skäl de kvinnliga hjonen i allt fall ej kunde misstänkas
och av de manliga endast en på grund bland annat av de båda
andras höga ålder. Det antogs fördenskull, att mannen Gullberg anlagt
den första eldsvådan av hämndlystnad och, då denna misslyckats, av
samma motiv den andra i ordningen samt därefter den tredje för att få
skulden kastad på något sinnessvagt hjon. Den fjärde kunde hustrun hava
anlagt för att leda misstankarna från mannen. Vid denna sista eldsvåda,
om vilken hustrun Gullberg varskott, hade det sålunda ej varit meningen,
att byggnaden skulle brinna ned. Sedan därefter makarna Gullberg häk -

tats och okynneseldsvådorna börjat samt dessa förlagts till själva manbyggnaden,
stod det klart, att desamma voro anlagda av en sinnessvag.

Vid anhållandet, fortsatte Falk vidare, av makarna Gullberg i deras hostad
uppträdde Falk icke på något sätt ansvarslöst och omänskligt, men
då fråga var om synnerligen grova brott, för vilka makarna skäligen misstänktes,
hade Falk låtit tillsvidare belägga dem med handbojor, vilka påsatts
dem framtill och sålunda i mycket ringa grad besvärat dem. Detta
torde vara praxis, då det gällde så svåra brott. Här hade ju omständigheterna
för övrigt varit särskilt upprörande. De ständiga eldsvådorna
hade gjort Falk själv, övriga polismän och befolkningen därute i hög grad
upprörda. Allmänt ansågs Gullberg vara den skyldige, särskilt på grund
av sin fiendskap mot fattigvårdsstyrelsen och föreståndaren samt hans
obehärskade uppträdande vid olika tillfällen inför fattigvårdsstyrelsen,
hans opålitlighet, inbundenhet m. m. Själv hade Falk varit uttröttad av
det myckna nattvaket. Han hade samtidigt haft en annan mordbrandsaffär,
däri två personer häktats såsom misstänkta för att hava anlagt
mordbrand i Eringsboda snickerifabrik, och därjämte det s. k. Hovmansbygdsmordet
samt ej haft någon för detektivarbete utbildad polisman till
sin hjälp, som i någon mån kunnat lätta arbetsbördan för honom. Falk
hade ansett säkerheten kräva, att makarna belädes med handbojor. Vittnenas
berättelser, till vilka Falk självfallet måst taga hänsyn, hade pekat
i bestämd riktning, och de upplysningar om familjen Gullbergs karaktär,
Falk fått från alla håll, hade ej varit vidare vackra. Befolkningen å ålderdomshemmet,
särskilt föreståndaren och hans hustru, samt flera ansedda
män därute, däribland landsfiskalen i orten, alla hade uppmanat Falk
att inskrida — Falk hade nämligen tvekat i det längsta under stark känsla
av sitt ansvar — under framhållande av att innebyggarna å gården vore
skräckslagna och ej vågade gå till sängs av fruktan för mordbrännaren,
samt att det vore absolut nödvändigt att skydda dem genom vidtagande
av häktningsåtgärd. De anhållna hade hörts en i sänder, och envar hade
efter förhörets slut fått gå ut genom kontorsrummet och så genom förstugan,
som ej var upplyst, vadan det ej varit alldeles omöjligt att försvinna,
samt därefter ut i köket, där de övervakats av polisuppsyningsmannen D.
Skog. Handbojorna hade för övrigt som sagt varit påsatta framtill och ej
förorsakat de anhållna någon olägenhet. Omedelbart efter förhörets avslutande
hade handbojorna avtagits, enär Falk då själv jämte polismännen
Ohlsson och Johansson kunde övervaka de häktade under deras avförande
till straffängelset i Karlskrona. På grund av sina många osanna uppgifter
hade makarna Gullberg uteslutande själva varit skuld till häktningsåtgärden.
Vid förhöret hade Falk ej använt några hotelser, skymfliga
tillmälen eller svordomar och ej heller sökt skrämma eller tvinga dem
till bekännelse. Men han hade till dem uttalat sin övertygelse, att de gjort

7 — Justitieombudsmannens ämbetsberättélse till 1927 års riksdag.

sig skyldiga till de brott, för vilka de misstänktes, just med anledning av
vad som förekommit i saken. Detta hade ju för övrigt legat i själva häktningsåtgärden.
Han hade icke på något sätt förgått sig med handgripligheter
mot hustrun Gullherg. Men med anledning därav, att landsfiskalen
under pågående förhör inträtt och yttrat, att han trodde, att hustrun Gullberg
skulle erkänna, hade Falk låtit inkalla henne och ansatt henne, därvid
han lagt sin högra hand på hennes vänstra skuldra och allvarligt uppmanat
henne att lätta sitt samvete och tala sanning. Det vore mycket
riktigt, att hustrun Gullberg i början av förhöret uppgivit höga rop tydligen
i avsikt, som Falk då trodde, att för de utanför stående göra sannolikt,
att hon misshandlades. Det hade också förefallit Falk, som om hon vore i
högsta grad nervöst och hysteriskt anlagd. Vid hennes rop hade Falk
skyndat upp och öppnat ena dörren till förhörsrummet på vid gavel, varvid
hennes rop tystnat. En åklagare måste givetvis, därest han ville vinna
något resultat, särskilt i mål av nu ifrågavarande beskaffenhet, energiskt
söka få fram sanningen. Saken måste föreligga så utredd som möjligt,
innan den komme inför domstol. Falk hade ingen annan väg haft att gå
än att hålla sig till vittnesberättelserna. Det vore en enkel sak att vara
efterklok. Sedan Flyborg erkänt och häktats, hade Falk genast satt sig
i förbindelse med vederbörande domare och begärt rannsakning skyndsammast
möjligt.

Falk fogade vid förklaringen intyg dels av ordföranden i Augerums
sockens fattigvårdsstyrelse och ordföranden i socknens kommunalnämnd
och kommunalfullmäktige, och dels av föreståndaren Nilsson, däri uppgavs
bland annat, att flera av familjen Gullbergs medlemmar uppträtt
olämpligt, såväl emot fattigvårdsstyrelsen som emot Nilsson och förra
föreståndarinnan vid ålderdomshemmet, samt att vid tiden för de fyra
första eldsvådorna makarna Gullberg allmänt misstänkts för att hava
anlagt dessa.

Vid förklaringen fogade Falk ytterligare en del intyg bland annat från
landsfiskalen Thunherg av innehåll, att han vid polisförhöret den 14 och
den 15 november 1924 uppmanat Falk att häkta makarna Gullberg, att
starka påtryckningar å Falk jämväl gjorts från alla håll, enär man allmänt
ansett dem skyldiga till mordbrandsanläggningarna, samt att Tliunberg
ansåge häktningsåtgärden hava varit absolut nödvändig under för
handen varande omständigheter.

I avgivna påminnelser anförde klagandena bland annat följande:

Då Falk omkring kl. 8 på kvällen den 14 november 1924 inträtt i klagandenas
bostad, dit åtföljd av Skog och Ohlsson, hade han gått rakt fram till
Gullberg, som stått å golvet, och yttrat: ”Förbannade rackare”, varefter
han genast i befallande ton sagt till polismännen: ”Sätt handbojorna på

honom, sätt handbojorna på käringen också.” Då Emelia Gullberg, som
vid tillfället varit barfotad, bett att först få kläda sig, hade Falk rutit: ”Jag
har inte tid att stå bär hela natten.” Genom tillmötesgående från polismännens
sida både bon dock fått tid att påtaga skorna, innan bon belagts
med handbojor. Då klagandenas små barn på grund av Falks brutala uppträdande
börjat gråta, hade han rutit: ”Tyst ungar, ni ska’ in på fattiggården
allesammans och bindas.” Efter det att klagandena på detta sätt
blivit fängslade och förda till ålderdomshemmets manbyggnad både förhör
där vidtagits med dem till kl. 2 på natten, varunder klagandena hela tiden
varit fängslade och utsatta för Falks smädelser. Då Gullberg därunder
vid ett tillfälle gjort Falk uppmärksam på att han möjligen skulle komma
att få ångra sina åtgöranden, både han rutit: ”Jaså ni botar också, tror
ni jag är rädd, jag fruktar inte själva djävulen.” Under förhöret med
Emelia Gullberg både Falk vid ett tillfälle rusat upp och yttrat: ”Förbannade
käring”, varvid lian samtidigt först slagit till henne på ena axeln,
så att hon varit nära att segna, och därefter med banden tilldelat benne
ett slag på hakan, så att bon på grund av smärta och förskräckelse uppgivit
höga nödrop.

I anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Blekinge
län att låta verkställa noggrann utredning beträffande den behandling,
klagandena underkastats vid deras anhållande den 14 november 1924, och
det polisförhör, som föregått deras häktande, varvid borde muntligen
höras de personer, som närvarit vid omförmälda tillfällen, och de hörda
särskilt erinras om, att deras uppgifter lämnades under edlig förpliktelse.

Sedan inför K. B. den 10 september 1925 i närvaro av Falk och klagandena
hållits det av mig begärda förhöret, inhämtade jag av det därvid
förda, från K. B. översända protokollet följande:

Polisuppsyningsmannen Skog förmälde: När Falk gått upp i makarna
Gullbergs bostad och öppnat dörren till densamma, både Falk, vänd mot
makarna Gullberg, som befunnit sig i bostaden, yttrat: ”förbaskade rackare”
eller ”förbannade rackare” eller något dylikt. Vänd till polismannen
Ohlsson, som medföljt, hade Falk fortsatt: ”Sätt handbojor på honom och
på henne med.” Därefter både följt ett uttryck, som Skog emellertid icke
närmare kunde erinra sig, så att Skog kunde taga detsamma på sin ed.
Skog både fått den uppfattningen, att Falk varit mycket uppretad vid tillfället.
Ohlsson hade i anledning av nämnda order satt handbojor på mannen
Gullberg med händerna på framsidan och skulle därefter göra det
även på hustrun Gullberg. Då Falk blivit uppmärksamgjord på, att
hustrun Gullberg icke hade skodon på fotterna, hade Falk förklarat,
att de skulle komma efter med henne, därmed antydande, att hustrun
Gullberg skulle hava tid till att kläda på sig. Hustrun Gullberg hade

100

då iklätt sig kappa och satt på sig om fotterna samt därefter räckt
fram händerna och fått handbojor påsatta med händerna framåt. Då
makarna Gullbergs barn vid Falks uppehåll i bostaden börjat gråta, hade
Falk yttrat: ”Vad skriker ni för ungar (barnungar?)- Ni skall in på fattiggården
allesammans och bindas.” Från bostaden hade makarna Gullberg
blivit förda till mangårdsbyggnadens kök, där de fått sitta och vänta,
iklädda handbojor och under bevakning av Skog och tidvis även av Thunberg,
medan några andra personer hörts av Falk. Därefter hade först
hustrun Gullberg inkallats till förhör, fortfarande med handbojor på.
Skog hade kvarstannat i köket och då fått höra gråt och skrik av en
kvinna inne från förhörsrummet. Mannen Gullberg, som känt igen hustruns
röst, hade blivit orolig och förklarat, att han trodde, att de misshandlade
hans hustru. Skog hade därtill genmält, att han icke kunde tro,
att hustrun Gullberg som kvinna bleve utsatt för misshandel, och sökt
lugna Gullberg. Skriken hade hörts genom en korridor, som läge utanför
förhörsrummet, samt genom ett mellan samma korridor och köket befintligt
rum. Efter förhöret med hustrun hade hon, om Skog mindes rätt, blivit
återförd till köket, fortfarande iklädd handbojor, under det att mannen
Gullberg på en annan väg införts i förhörsrummet, så att makarna
icke mötts, och hade mannen Gullberg därvid haft handbojorna på. Skog.,
som kvarstannat i köket, då hustrun Gullberg återförts dit, hade hört
henne yttra något, som tytt på att hon ansett sig hava blivit misshandlad.
Såvitt Skog erinrade sig, hade hustrun Gullberg icke förklarat, huru detta
skulle tillgått, men hade hon yttrat: ”Att man skall bliva misshandlad
också.” Då Skog jämte de övriga efter förhöret kommit in i förhörsrummet,
hade handbojorna varit avtagna mannen Gullberg, och före avförandet
till fängelset hade även hustrun Gullberg blivit befriad från handbojorna.
Utöver vad ovan angivits hade Skog ej hört Falk vid tillfället
använda några svordomar. Efter något tilltal av mannen Gullberg, som
Skog ej uppfattat, hade Falk emellertid också yttrat: ”Nu hotar han mig
också. Jag fruktar icke någon. Icke djävulen själv.”

Polismannen Ohlsson berättade: Han hade jämte Skog varit Falk följaktig
till makarna Gullbergs bostad. I bostaden hade Falk tillsagt Ohlsson
att sätta handbojor på makarna Gullberg. När Ohlsson i anledning därav
satt på mannen Gullberg handbojor, hade Ohlsson sagt, att Gullberg väl
behövde ytterkavaj på, och för sådant ändamål ett slag tagit av bojorna.
Under det Ohlsson varit sysselsatt därmed, hade han hört Falk, då barnen
börjat gråta, yttra: ”Tyst ungar (eller barnungar), Ni skall in på fattiggården
allesammans och bindas.” Skog hade under tiden varit sysselsatt
med hustrun Gullberg, och, då det varit fråga om att denna skulle sätta
något på fotterna, hade Falk sagt, att Skog finge komma efter med henne.
Ohlsson hade fört mannen Gullberg till köket i mangårdsbyggnaden, var -

101

efter Ohlsson med Falk gått in på kontoret därstädes, som använts som
förhörsrum. Där hade först några andra personer blivit hörda. Därefter
hade makarna Gullberg var för sig inkallats. Det hade varit ett ”skarpt”
förhör, som Falk hållit med hustrun Gullberg för att få fram sanningen
så mycket som möjligt. Falk hade därvid stundtals varit högröstad, men
kunde Ohlsson ej erinra sig, att Falk mot hustrun Gullberg använt några
svordomar eller kränkande tillmälen. Även hustrun Gullberg hade varit
mycket högröstad. Falk hade lagt sin hand tungt på hustrun Gullbergs
vänstra axel och skakat henne ett slag samt uppmanat henne att tala
sanning. Axeln hade därvid ”svajat ned” ett slag. Hustrun Gullberg hade
då börjat skrika, antagligen på grund av rädsla och sitt upprörda tillstånd,
då det enligt Ohlssons mening omöjligen kunnat föranledas av
någon smärta. Falk hade uppmanat hustrun Gullberg att hålla tyst och
omedelbart gått och öppnat dörren till korridoren, där folk uppehållit sig.
Falks läggande av handen på axeln kunde icke rubriceras som något slag,
och Ohlsson hade icke iakttagit, att Falk skulle hava tilldelat hustrun Gullberg
något slag på hakan eller något annat slag. Hustrun Gullberg hade
under förhöret varit synnerligen hysterisk. Därest Falk fällt de av henne
uppgivna yttrandena, vore Ohlsson övertygad, att desamma skulle fäst
sig i Ohlssons minne, vilket nu ej varit fallet. När makarna Gullberg var
för sig införts till förhör, hade de haft handbojor på, och hade hustrun
Gullberg vid förhörets slut fortfarande fått behålla sina på. Däremot hade
båda före transporten in till Karlskrona blivit befriade därifrån, men
kunde Ohlsson ej erinra sig tidpunkten, när detta skett.

Polismannen Johansson uppgav: Johansson hade tillstädeskommit först
sedan makarna Gullberg blivit uppförda i mangårdsbyggnadens kök, och
hade båda då haft handbojor åsätta med händerna framåt. Johansson
hade blivit kallad att som vittne tillika med Ohlsson närvara i förhörsrummet.
En annan person hade först hörts och därefter makarna Gullberg.
Hustrun Gullberg, som vid förhöret fortfarande burit handbojor, hade av
Falk blivit ”riktigt hårt” ansatt, för att hon skulle erkänna, men hade hon
å sin sida högljutt skrikit, att hon vore oskyldig. Johansson kunde ej
erinra sig, att Falk under förhöret använt någon svordom eller något
kränkande tillmäle mot hustrun Gullberg. Såväl Falk som hustrun Gullberg
hade emellertid varit mycket högljudda så att, därest något sådant
förekommit, hade det drunknat i oväsendet. Falk hade emellertid lagt sin
hand på axeln på hustrun Gullberg och uppmanat henne att erkänna. Då
hustrun Gullberg därvid börjat skrika, hade Falk ristat henne litet i axeln
och uppmanat henne att hålla tyst, vilket endast resulterat i att hon
skrikit ännu värre. Falk hade då gått och öppnat en dörr till förhörsrummet.
Johansson hade fäst sig vid att, så fort Falk öppnat nämnda
dörr, hade hustrun Gullberg upphört att skrika. Nämnda handpåläggning

102

kunde omöjligt betraktas som något slag, och kunde Johansson icke tänka
sig, att densamma förorsakat någon smärta. Hustrun Gullbergs skrik hade
därför säkerligen endast föranletts av rädsla eller nervositet. Johansson
hade ej kunnat se, att Falk vidrört hustrun Gullberg mer än nämnda gång.
Skulle Falk, som hustrun Gullberg uppgivit, jämväl stött till henne på
hakan, måste detta hava ägt rum i omedelbart sammanhang med handpåläggningen,
då Falk stått med ryggen mot Johansson. Sedan kunde det
ej hava skett, ty då skulle Johansson ovillkorligen hava iakttagit detsamma.
Hustrun Gullberg hade vid utförandet ur förhörsrummet fortfarande haft
handbojor på. Före transporten till fängelset hade båda makarna blivit
befriade från handbojorna. Johansson hade under inresan suttit vid sidan
om makarna Gullberg; det hade därunder ej alls varit tal om någon misshandel,
men hade hustrun Gullberg beklagat sig över att hon haft ont i
huvudet, och hade mannen i anledning därav sagt, att det ej vore att undra
över, då hustrun vore mycket klen.

Hustrun Gullberg förklarade, att hon ej komme ihåg, huruvida det
gjort ont i axeln eller på hakan av slagen, och att icke någon lagt märke
till, huruvida av desamma uppkommit någon rodnad eller annat märke.
Däremot hade hon påföljande dag i fängelset fått en extra månadsreglering,
antagligen framkallad av hennes uppskakning.

Landsfiskalen Tliunberg vitsordade riktigheten av det av honom avgivna
intyget. Han omtalade vidare bland annat följande. Han hade
bevakat mannen Gullberg i köket å ålderdomshemmet, medan hustrun
Gullberg förhörts av Falk i ett annat i byggnaden beläget rum. Thunberg
hade därunder själv ej hört något från förhörsrummet, men mannen
Gullberg hade förklarat, att han tyckt sig höra några rop därifrån, och
framkastat den misstanken, att hustrun misshandlades. Thunberg hade
ansett denna misstanke fullkomligt orimlig. Thunberg ville framhålla, att
han i augusti 1924 i följd av ett åskslag i telefon fått hörseln på högra
örat väsentligen nedsatt och att mellan förhörsrummet och köket funnits
tre stängda dörrar, som förtagit ljudet. När makarna Gullberg införts i
köket på ålderdomshemmets mangårdsbyggnad, hade båda haft handbojor
åsätta, och hade så ävenledes varit förhållandet med hustrun Gullberg,
då hon fördes in till förhör, varemot mannen Gullberg, enligt vad Thunberg
ville minnas, fått sina handbojor avtagna, då han skulle föras in i
förhörsrummet. När makarna Gullberg senare på natten avförts till fängelset
i Karlskrona, hade båda varit utan handbojor. Thunberg hade medföljt
mannen Gullberg in i förhörsrummet. Såvitt Thunberg kunde erinra
sig, hade under förhöret med mannen Gullberg icke förekommit något
anmärkningsvärt, såsom svordomar eller okvädinsord, och absolut inga
handgripligheter, då Thunberg säkerligen skulle fäst sig därvid. Thunberg
hade emellertid icke varit inne i förhörsrummet hela tiden utan gått

103

ut i ett yttre rum och där satt sig att vila, enär han i följd av nattvaka
under spaningsarbetet varit mycket trött.

Beträffande klagandenas levnadsomständigheter blev under de av Falk
hållna förhören upplyst, bland annat, att mannen Gullberg var född år
1866 och hustrun år 1882, att de icke förr varit straffade eller tilltalade
för brott samt att de ingått äktenskap med varandra år 1907 och i äktenskapet
hade fem barn i åldern 6—17 år.

I en till advokatfiskal vid hovrätten över Skåne och Blekinge avlåten
skrivelse anförde jag följande:

Väl ligger det i högsta grad i samhällets och dess medlemmars intresse,
att polis- och åklagarmyndigheten med skyndsamhet, kraft och skärpa inskrider
mot begångna brott, synnerligast av så svårartad beskaffenhet
som mordbrand. I förevarande fall hava skyndsamma och energiska åtgärder
för den brottsliges ertappande och gripande så mycket mera varit
av nöden, som det måst befaras, att de upprepade mordbrandsanläggningarna
skulle efterföljas av flera dylika samt människor och egendom sväva
i fara, så länge brottslingen vistades på fri fot. Emellertid ligger det vikt
uppå, att myndigheten därvid förfar så, att icke ett annat intresse åsidosättes,
det nämligen som har avseende å medborgarens rätt att icke utan
skäl berövas sin personliga frihet. I 19 § 8 mom. promulgationslagen till
strafflagen stadgas ock, att ej någon må såsom misstänkt häktas, där ej
misstanke på sannolika skäl grundad är. Vad som är att anse såsom
sannolika skäl är ett spörsmål, som tydligen måste hesvaras från fall till
fall och som ofta kan ställa polismyndigheten i vanskliga situationer, i
hög grad krävande eftertanke och omdöme. Åven om det kan medgivas,
att i förevarande fall vissa omständigheter kunnat anses ägnade att rikta
misstankarna mot mannen Gullberg — ehuruväl skälen för hans häktande
förefalla långt ifrån starka — synes mig, såvitt de av Falk förda förhörsprotokollen
utvisa, intet hava framkommit, som kunnat med sådan
sannolikhet utpeka hustrun Gullberg såsom gärningsmannen till eller delaktig
i någon av de fyra första mordbrandsanläggningarna, att hennes
häktande varit försvarligt. Enhart den omständigheten, att hustrun Gullberg
vid en av eldsvådorna fällt uttryck, vittnande om en ovänlig sinnesstämning
mot ålderdomshemmets föreståndare, torde icke kunna av Falk
med framgång anföras såsom tillräckligt skäl för häktningsåtgärden emot
henne. Falk har också i sin förklaring åberopat de mot mannen Gullberg
förebragta besvärande omständigheterna såsom skäl för att han häktat
båda klagandena. Genom häktningsåtgärden emot hustrun Gullberg synes
mig Falk hava visat en sådan brist på omdöme i utövandet av sin tjänst,
att det icke kan undgå min beivran.

104

I 19 .§ 21 mom. nyssnämnda lag föreskrives att, om häktad person ej
kan säkert vårdas utan särskilt fängsel, må han därmed beläggas, dock
ej annorlunda eller på längre tid, än säkerheten fordrar. Då en sådan
varsamhet vid användandet av särskilt fängsel är föreskriven beträffande
häktad person, måste detta gälla i ännu högre grad i ett fall som det
förevarande, då klagandena ännu icke voro häktade. Det har icke i någon
mån visats, att påläggandet av handbojor varit påkallat för att få klagandena
inställda till polisförhöret. Fruktan för flyktförsök synes icke heller
hava legat till grund för åtgärden, enär Falk, sedan klagandena förklarats
häktade, låtit befria dem från bojorna, ehuru klagandena då kunnat befaras
hava större anledning än förut att söka undkomma, om sådana tankar
över huvud taget kunnat väntas uppstå hos dem. På grund av i ärendet
upplysta förhållanden synes det icke uteslutet, att Falk påbjudit klagandenas
beläggande med bojor i en viss, måhända icke fullt medveten känsla
av att därigenom förläna större eftertryck åt sina bemödanden att förmå
klagandena till bekännelse. Beträffande hustrun Gullberg har åtgärden
varit så mycket mera obefogad som, enligt vad ovan sagts, någon skälig
anledning till misstanke mot henne såsom förövare av eller delaktig i
brotten icke vare sig före eller vid förhöret förekommit. Genom att låta
pålägga klagandena handbojor har Falk sålunda gjort sig skyldig till
ett så anmärkningsvärt oförstånd i tjänsten, att det tydligen icke bör
undgå laga beivran.

Falk har vidare — enligt vad den av K. B. verkställda utredningen, vilken
om så tarvas lärer kunna genom vittnesförhör bestyrkas, givit vid
handen — vid anhållandet av klagandena i deras bostad uppträtt synnerligen
olämpligt och vid det därpå följande förhöret med hustrun Gullberg
uppträtt på ett sätt som, även om det icke kan hänföras till begreppet
pinande till bekännelse eller till misshandel, dock måste anses i hög
grad förkastligt, synnerligast som — jag upprepar det — bärande skäl
för misstanke mot hustrun Gullberg icke vid tillfället förelegat och enhart
tron på att hon kunde hava kunskap om gärningsmannen uppenbarligen
icke kunnat berättiga Falk till sådant övergrepp, som ägt rum.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att inför hovrätten ställa Falk
under åtal för tjänstefel och å honom yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet. Genom advokatfiskalens försorg borde tillfälle beredas klagandena
att i målet föra talan, och borde av dem framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av advokatfiskal understödjas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade i utslag den 14 maj 1926
följande:

Enär Falks åtgärd att häkta mannen Gullberg icke med avseende å vad

105

i målet förekommit vore av beskaffenhet att för Falk föranleda ansvar
eller skadeståndsskyldighet, prövade hovrätten rättvist ogilla den mot Falk
därntinnan förda talan.1 Beträffande målet i övrigt, så enär vid den av
Falk företagna polisundersökning i anledning av ifrågavarande den 28
och den 29 oktober samt den 12 och den 14 november 1924 å Vedeby ålderdomshem
utbrutna eldsvådor icke, såvitt däröver förda protokoll utvisade,
förekommit omständigheter, vilka givit skälig anledning till misstanke,
att hustrun Gullberg vid något av nämnda tillfällen anlagt elden eller
varit delaktig i sådant brott, funne hovrätten laga anledning till hennes
häktande icke hava förefunnits, och som Falk vid anhållandet av makarna
Gullberg låtit belägga dem med handbojor, ehuru, enligt vad handlingarna
utmärkte, sådant icke varit av omständigheterna påkallat, samt Falk måste
anses hava gjort sig skyldig till övergrepp mot hustrun Gullberg jämväl
därigenom, att han vid det därpå följande förhöret med henne uppträtt
på ett för henne kränkande sätt, prövade hovrätten rättvist döma Falk
att höta dels jämlikt 15 kap. 10 § samt 25 kap. 17 och 18 §§ strafflagen för
det han utan laga skäl häktat hustrun Gullberg 100 kronor samt för
genom nämnda åtgärd och mot henne begångna övergrepp visat oförstånd
i tjänsten 150 kronor dels ock jämlikt 25 kap. 17 § samma lag för det han
genom mannen Gullbergs beläggande med handbojor visat oförstånd i
tjänsteutövningen 50 kronor eller tillhopa 300 kronor.

Hovrätten förpliktade Falk att gottgöra statsverket för kostnader i anledning
av hustrun Gullbergs hållande å straffängelset i Karlskrona med
8 kronor 22 öre. De mot Falk i övrigt framställda ersättningsanspråk
bleve av hovrätten allenast såtillvida bifallna, att Falk förpliktades att
ersätta hustrun Gullberg för lidande och resekostnad till hemmet efter
frigivningen med 181 kronor samt att till makarna Gullberg utgiva ersättning
för kostnader i anledning av anmälan till mig samt för kostnader
å förevarande mål med sammanlagt 200 kronor jämte vad som åtginge
till lösen av hovrättens utslag.

Hovrättens utslag vann laga kraft. (Dispensansökan av makarna Gullberg
avslogs av Kung!. Maj:t den 30 september 1926.)

17. Felaktigt upptagande av vissa ärenden till handläggning
å tingssammanträde med tremansnämnd.

Den 15 september 1925 verkställde jag inspektion av Luleå domsaga. Vid
granskning av Överluleå tingslags häradsrätts dombok för år 1924 befanns,
att vid i tingslaget den 1 mars 1924 hållet sammanträde med tremans- 1

1 J. O. hade icke anbefallt ansvarstalan i denna del.

106

nämnd häradsrätten under ordförandeskap av vice häradshövdingen B.
Jacobsson, efter av direktionen för Piteå hospital i skrivelse till domhavanden
gjord anmälan att Johan Emil Karlsson från Unbyn vore i behov
av förmyndarvård, under nr 41 i domboken förklarat bemälde Karlsson
omyndig och, på sätt förmynderskapsprotokollet för samma dag utvisade,
förordnat hemmansägaren E. Uddin i Unbyn till förmyndare för den
omyndigförklarade.

Vidare befanns, att vid sammanträde med tremansnämnd i samma tingslag
den 2 juni 1924 häradsrätten, likaledes under Jacobssons ordförandeskap,
under nr 8 i domboken på därom gjord ansökan funnit skäligt tillåta
banarhetaren Augustin Karlsson att till adoptivbarn antaga sömmerskan
Emma Götilda Johanssons i Porsbyn av Töre församling dotter Maj Helen,
född den 26 augusti 1915, vilken skulle bära släktnamnet Karlsson.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag, under hänvisning
till lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för
handläggning av vissa mål och ärenden, Jacobsson att inkomma med
yttrande.

I avgivet yttrande anförde Jacobsson, att det förhållandet att berörda
två ärenden upptagits å omförmälda sammanträden berott på förbiseende
från Jacobssons sida, troligen förorsakat därav att ärendena varit ganska
likartade med sådana ansökningsärenden, vilka finge å sammanträden med
tremansnämnd handläggas. Utan att därigenom vilja ursäkta sin försumlighet,
ville Jacobsson dock framhålla, att ärendena varit av den art, att
någon skiljaktighet i fråga om besluten icke gärna kunnat tänkas, även
om desamma blivit handlagda å vanligt sammanträde med full nämnd. I

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

I 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden, sådant lagrummet lydde enligt lag
den 17 juni 1921, stadgades, att i tingslag, där Konungen med hänsyn till
ortsförhållandena så prövade nödigt, skulle häradsrätten under eller mellan
de lagtima tingen, dock ej å eller i omedelbart samband med allmän
rättegångsdag, hålla sammanträde för handläggning allenast av mål och
ärenden av följande slag:

1. mål angående ansvar för förseelse, som i lag eller författning ej vore
belagd med svårare straff än böter, högst 500 kronor, dock ej mål av beskaffenhet
att talan däri kunde föras av målsägande;

2. växelmål samt mål angående återgångsfordran på grund av check;

107

3. andra mål angående penningfordran, som ej avsåge skadestånd, där
grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt och fullständigt
angivits i stämningen eller i bilagd räkning;

4. mål angående gäldenärs försättande i konkurs, angående fastställelse
å ackord i konkurs eller i ackordsförhandling utan konkurs, angående skyldighet
för gäldenär att avlägga utmätningsed samt angående boskillnad;

5. ärenden, som avsåges i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

6. ärenden angående årsstämning, dödförklaring, vittnesförhör rörande
tillkomsten av skriftligt testamente, föreläggande att söka lagfart eller
att ingiva bouppteckning, avläggande av domared, stämningsmannaed och
sådan ed, som avsåges i 21 § skiftesstadgan, samt ärenden angående sådant
medgivande, som omförmäldes i 3 eller 4 kap. i lagen den 12 maj 1917 om
fastighetsbildning i stad.

Vid sammanträde av ovannämnda slag skulle häradsrätten vara domför,
ändå att ej flera än tre av nämnden vore i rätten närvarande.

Mål, varom ovan sagts, finge allenast första gången det förekomme
handläggas å sammanträde, som avsåges i den ifrågavarande lagen. Därvid
kunde jämväl i målet väckt genstämningstalan komma under behandling.

Enligt 8 § i 1918 års lag skulle över mål och ärenden, varom i 1 § 1, 2,
3, 4 och 6 förmäldes, där de handlades å sammanträde, som avsåges i lagen,
särskild dombok föras, och skulle i övrigt om den dombok gälla vad om
den allmänna domboken funnes stadgat.

Lagen den 7 maj 1918 är grundad på ett inom justitiedepartementet år
1915 utarbetat utkast till lag om särskilda sammanträden i häradsrätt för
handläggning av vissa mål och ärenden. Enligt 1 § i detta lagutkast
skulle i tingslag, där Konungen med hänsyn till förhållandena så prövade
nödigt, häradsrätten under eller mellan de lagtima tingen hålla särskilda
sammanträden till det antal Konungen bestämde; och finge å sådant
sammanträde mål och ärenden av följande slag handläggas:

1. mål, däri allmän åklagare förde talan om ansvar för brott, varå
strängare straff än böter ej kunde följa;

2. växelmål samt mål angående återgångsfordran på grund av check;

3. andra mål angående penningfordran, som icke avsåge skadestånd,
under iakttagande dock av vad i 2 § stadgades;

4. ärenden, som omförmäldes i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

I 8 § förordnades, att å särskilt sammanträde skulle rätten vara domför,
ändå att ej mer än tre av nämnden vore i rätten närvarande.

Sedan utlåtanden över lagutkastet inhämtats från häradshövdingar,
mindre rådhusrätter, stadsstyrelser i städer under landsrätt och rikets

108

hovrätter m. fl., undergick utkastet vissa ändringar. 1 § i det nya förslaget
fick därvid i hithörande delar följande lydelse:

”Vid handläggning av mål eller ärende, som här nedan sägs, vare härads
rätt domför, ändå att ej flera än tre av nämnden äro i rätten närvarande.
Dessa mål och ärenden äro:

5. ärenden, som avses i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, med undantag
dock av ärenden angående tillsättande eller entledigande av förmyndare
eller av god man för frånvarande delägare i dödsbo;

6. andra ärenden, som genom ansökning eller annorledes komma under
behandling av rätten med undantag av ansökningar om omyndiglietseller
myndighetsförklaring och om rättens samtycke till försäljning, skifte
eller inteckning av omyndigs eller frånvarande dödsbodelägares fasta
egendom.”

Vid remiss till lagrådet av detta lagförslag anförde chefen för justitiedepartementet
beträffande 1 § bland annat följande:

Medan utkastet i sin 1 § innehölle bestämmelser om de mål och ärenden,
som skulle få förekomma å de ”särskilda sammanträdena”, samt i 8 § föreskriften,
att rätten å sådant sammanträde skulle vara domför, ändå att
ej mer än tre av nämnden vore i rätten närvarande, lämnades i förslagets
1 § motsvarande stadgande angående rättens domförhet vid handläggning
av där uppräknade mål och ärenden utan hänsyn därtill, om dessa förekomme
å allmänt eller särskilt sammanträde. Sin största betydelse finge
uppräkningen av de ifrågavarande målen och ärendena med hänsyn till
en i förslagets 3 § upptagen bestämmelse, att särskilda sammanträden
med tremansnämnd skulle kunna avhållas för handläggning av desamma.
Lämpligheten av den i 1 § gjorda begränsningen av ifrågavarande mål
och ärenden måste därför prövas icke blott ur den synpunkten, huruvida
vid deras handläggning lekmannaelementet i domstolen kunde anses tillräckligt
företrätt med blott tre nämndemän, utan jämväl med hänsyn därtill
att de skulle förekomma till handläggning å de särskilda sammanträdena.
I sistnämnda avseende borde särskilt beaktas, att man måste såsom
en provisorisk anordning i avhidan på den blivande rättegångsreformen
utgå från att sammanträdena med tremansnämnd i stor utsträckning kunde
komma att hållas av unga domarevikarier. Dessa olika synpunkter ledde
till att begränsningen av de ifrågavarande målen och ärendena borde så
göras, att bland dem upptoges dels sådana, som tarvade skyndsam behandling,
såvida det ej ansåges nödvändigt, att de vunne handläggning av fulltalig
nämnd eller ordinarie domare, dels ock sådana, som på grund av sin
enklare beskaffenhet lämpligen kunde, för lättande av domarens arbets -

109

börda å de allmänna tingssammanträdena, förläggas till sammanträden
med tremansnämnd.

Bland civila mål och ärenden, anförde departementschefen vidare, utgjorde
de i punkt 4 av lagutkastets 1 § upptagna s. k. småprotokollsärendena
den viktigaste gruppen. Det vore framför allt med hänsyn till de
fåtaliga tillfällena att få lagfarts- och inteckningsansökningar handlagda,
som man inom några av de orter, vilka under senare åren förvärvat stadsrättigheter,
knotat över den långsamma rättskipningen i städer under
landsrätt. Mot den föreslagna bestämmelsen hade särskilt anmärkts, att
förmynderskapsärenden icke borde handläggas med så fåtalig nämnd, då
vid behandlingen av dylika ärenden häradsrättens behov av personkännedom
icke kunde anses tillräckligt tillgodosett med blott tre nämndemän.
Nämnda ärenden borde ock enligt departementschefens mening undantagas
från handläggning å nu ifrågavarande sammanträden (1 § 5). Däremot
hade det från åtskilliga håll framhållits, att vissa andra slag av ärenden
borde kunna få där upptagas. Såsom exempel hade anförts vittnesförhör
för dödsfalls skull eller på grund av annan domstols förordnande, ansökningar
om godkännande av försäljning eller inteckning av omyndigs fasta
egendom m. fl. Sistnämnda ärenden syntes departementschefen av samma
skäl, som nyss anförts beträffande förmynderskapsärendena, ej böra handläggas
annat än vid tillfällen, då nämnden vore fulltalig. Detsamma gällde
ärenden angående omyndighets- eller myndighetsförklaring. Alla övriga
ärenden av beskaffenhet att böra i domboken upptagas syntes däremot
utan olägenhet kunna handläggas å sammanträden med tremansnämnd.
Ifrågavarande ärenden hade betecknats på samma sätt som i rättegångsbalken
25 kap. 2 §; att därunder icke folie några tvistemål, låt vara att
för deras anhängiggörande ej fordrades stämning, sade sig självt (1 § 6).

I proposition nr 4 förelädes förslaget, beträffande 1 § 5 och 6 i oförändrat
skick, 1918 års lagtima riksdag.

Lagutskottet, som hade att avgiva utlåtande i anledning av propositionen,
gav 1 § den lydelse, lagrummet sedermera erhöll i lagen den 7 maj
1918. Beträffande 1 § 5 och 6 yttrade utskottet i utlåtande nr 34, att från
de ärenden, som skulle kunna handläggas med tremansnämnd, hade enligt
lagförslaget undantagits ärenden angående tillsättande eller entledigande
av förmyndare eller av god man för frånvarande delägare i dödsbo, angående
omyndighets- eller myndighetsförklaring samt angående rättens
samtycke till försäljning, skifte eller inteckning av omyndigs eller frånvarande
dödsbodelägares fasta egendom. Med hänsyn till den särskilt vid
handläggningen av nu berörda ärenden värdefulla personkännedom, som
den fulltaliga nämnden erbjöde, och den grundligare behandling även ur
andra synpunkter, som dessa viktiga ärenden kunde vinna med fulltalig
nämnd, hade inom utskottet stor tvekan rått, huruvida i anledning av en

i ämnet väckt motion över huvud någon ändring borde göras i lagförslaget
beträffande dessa ärenden. Utskottet hade emellertid stannat vid
att beträffande ärendena angående förmyndares eller god mans tillsättande
eller entledigande låta synpunkten av dessas brådskande beskaffenhet
bliva avgörande och för den skull föreslagit, att det i punkt 5 för dessa
ärenden uppställda undantaget utginge, medan övriga nu berörda ärenden
syntes utskottet allenast böra upptagas av häradsrätt med minst sju i
nämnden. Vunne detta förslag riksdagens godkännande, syntes vederbörande
domstolar genom cirkulär från hovrätterna höra erinras om vikten
av att tillförlitliga upplysningar angående föreslagna förmyndares lämplighet
och vederhäftighet införskaffades i sådana fall, där nödig personkännedom
ej vore till finnandes inom nämnden. I en del domsagor förekomme,
att ärenden angående omyndighetsförklaring intoges i förmynderskapsprotokollet.
Då denna enligt utskottets mening oriktiga praxis
skulle kunna leda därtill, att dylika ärenden med stöd av 1 § 5 bleve handlagda
å sammanträden med tremansnämnd, syntes det bliva erforderligt
att på lämpligt sätt fästa häradsrätternas uppmärksamhet därpå, att
nämnda ärenden borde upptagas i domboken. Mot avfattningen av 1 § 6
i propositionen hade inom utskottet gjorts gällande, att tvekan i åtskilliga
fall kunde uppstå, huruvida ett ärende vore av beskaffenhet att falla under
stadgandet i fråga, i det att gränsen mellan ärenden och tvistemål, anhängiggjorda
på annat sätt än genom stämning, stundom vore ganska
flytande. Utskottet hade dessutom funnit det svårt att överblicka alla de
olika slag av verkliga ärenden, på vilka lagrummet kunde komma att
vinna tillämpning. Då stadgandet syntes hava sin väsentliga praktiska
betydelse i fråga om ett begränsat antal kategorier av ärenden och lämpligheten
att förlägga andra ansökningsärenden till sammanträde med
tremansnämnd i många fall kunde starkt ifrågasättas, hade utskottet funnit
stadgandet i punkt 6 böra utbytas mot en uppräkning av de domboksärenden,
som finge förekomma å ifrågavarande sammanträden.

I anledning av vad utskottet och i anslutning därtill riksdagen i skrivelse
nr 126 anfört utfärdade Kungl. Maj:t den 7 maj 1918 cirkulär till
samtliga häradsrätter i riket med anledning av lagen om särskilda tingssammanträden
för handläggning av vissa mål och ärenden, däri erinrades,
bland annat, att ärenden angående myndighets- och omyndighetsförklaring
skulle upptagas i domboken.

I samband med den nya förmynderskapslagstiftningen, enligt vilken ansökan
om tillstånd att försälja eller inteckna omyndigs fasta egendom
skall upptagas i förmynderskapsprotokollet i stället för, såsom förut brukade
ske, i domboken, erhöll 5 punkten i 1 § i lagen den 7 maj 1918 genom
lag den 27 juni 1924, vilken trädde i kraft den 1 januari 1925, det ändrade
innehåll, att å sammanträde med tremansnämnd få handläggas ärenden,

som avses i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll
över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, dock ej sådana till protokollet
över ärenden angående förmynderskap och godmanskap hörande
ärenden, där fråga är om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd eller talan
fullföljts mot något överförmyndarens beslut.

Såsom av det anförda torde framgå har vid tillkomsten av lagen om
särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden
stor vikt lagts uppå begränsningen av de mål och ärenden, som skulle få
handläggas av häradsrätt, däri endast tre nämndemän hade säte. Skälen
därtill torde icke behöva närmare utvecklas. Förarbetena till ifrågavarande
lagstadganden giva ytterligare vid handen, att särskild betydelse fästs
därvid, att behandling av ärenden angående omyndighets- och myndighetsförklaring
skulle förbehållas häradsrätt med fulltalig nämnd och sålunda
icke kunna upptagas vid tremanssammanträde. Såväl Kungl. Maj:t som
lagutskott och riksdag hava härutinnan varit av en och samma uppfattning.
Och den vikt, som sålunda lagts på att berörda ärenden borde handläggas
endast av häradsrätt, däri största möjliga orts- och personkännedom
vore representerad i en fulltalig nämnd, framstår särskilt tydligt
genom lagutskottets åtgärd att, till förhindrande av att dessa ärenden,
om de, såsom på många håll skedde, upptoges i förmynderskapsprotokollet
i stället för i domboken, skulle komma att handläggas vid tremanssammanträde,
föreslå utfärdandet av förenämnda cirkulär med erinran,
att ärendena skulle upptagas i domboken.

Då ärenden angående myndighets- och omyndighetsförklaring sålunda
uttryckligen hänvisats att hava sin plats i domboken samt 1918 års lag
på ett sätt, som icke bör kunna missförstås, angiver vilka domboksärenden,
som få handläggas av häradsrätt med tremansnämnd, synes det mig
otvivelaktigt, att häradsrätt, som i strid mot berörda av lagstiftaren efter
omsorgsfullt övervägande givna föreskrifter vid tremanssammanträde
upptager och avgör ärende angående myndighets- eller omyndighetsförklaring
eller över huvud domboksärende, vilket får behandlas endast av
häradsrätt med minst sju nämndemän, därigenom gör sig skyldig till
straffbart tjänstefel. Lagstiftningen om sammanträden med tremansnämnd
är eu undantagslagstiftning, vars begränsning vid rättskipningen måste
noggrant upprätthållas. Sker icke så, äventyras på ett betänkligt sätt
nödig ordning och reda och, vad värre är, kan berörda lagstiftning utanför
lagstiftarens kontroll komma att så småningom förlänas en aldrig avsedd
räckvidd.

I förevarande fall är upplyst, att vid sammanträde med tremansnämnd
med överluleå tingslags häradsrätt den 1 mars 1924 häradsrätten, däri
Jacobsson fört ordet, förklarat en person omyndig. Detta beslut synes
visserligen hava gällt en sinnessjuk person, varför måhända ingen tvekan

112

kunnat råda om, i vilken riktning beslutet borde gå, men, i enlighet med
vad jag ovan anfört, bar häradsrätten icke desto mindre förfarit felaktigt.
Lagstiftarens avsikter måste nämligen i allt fall anses åsidosatta genom
ett dylikt självrådigt överskridande av i lagen tydligt utstakade gränser.

Kvar står dessutom alltid den omständigheten, att häradsrätten i ärendet
meddelat ett beslut, som, därest detsamma under åberopande av det
begångna rättegångsfelet dragits inför högre rätt, näppeligen torde hava
kunnat undgå att bliva undanröjt. Även om något överklagande i detta
fall icke skett, kan en sådan omständighet icke förringa betydelsen av det
förhållandet, att den rättssökande allmänheten genom dylika beslut mången
gång kan löpa risk att genom beslutens undanröjande åsamkas rättsförlust
ävensom onödiga besvär och kostnader. Därtill kommer en annan
beaktansvärd omständighet. Av domaren utfärdade myndighetsbevis
kunna tydligen grundas icke blott på häradsrättens förmynderskapsbok
utan även på domboken, och i sådana fall, då införande beträffande nyligen
hållet ting i förmynderskapshoken ännu icke ägt rum, måste hevisen
grundas på domboken. Anlitas nu denna för utfärdande av ett myndighetsbevis,
måste det uppenbarligen vara av stor vikt, att omyndighetsförklaringar
icke finnas upptagna i annan dombok än den, i vilken sådana
enligt utfärdade författningar undantagslöst skola föras. Då vederbörande,
som skall utfärda dylikt bevis, torde sakna anledning att undersöka
annan dombok än den, som förts vid sammanträde med fulltalig
nämnd, skulle, därest vid något tillfälle, såsom i förevarande fall, ärende
angående omyndighetsförklaring handlagts vid tremanssammanträde, ett
felaktigt bevis lätt kunna komma att utfärdas, helst som de skilda sammanträdena
mycket ofta hållas under ordförandeskap av olika personer.
Den vikt, som sålunda jämväl ur sistberörda synpunkt ligger därpå, att
ärenden rörande omyndighetsförklaring endast upptagas till behandling
vid ting eller sammanträde med fulltalig nämnd, torde ligga i öppen dag.

Det fel, som blivit begånget i nyssnämnda den 1 mars 1924 handlagda
ärende och för vilket Jacobsson såsom häradsrättens ordförande är ansvarig,
skulle måhända framstå såsom i viss mån mera ursäktligt, om detsamma
kunde sägas vara en på förbiseende grundad, helt enstaka företeelse.
Såsom av det ovan anförda framgår, har emellertid Överluleå tingslags
häradsrätt, jämväl under Jacobssons ordförandeskap, vid sammanträde
med tremansnämnd den 2 juni 1924 till behandling och slutligt avgörande
upptagit ett ärende rörande adoption. Ej heller dylika ärenden
finnas upptagna bland de särskilt angivna domboksärenden, som få behandlas
vid tremanssammanträde, och vid sådant förhållande torde vad
jag redan förut anfört giva vid handen, att häradsrätten jämväl i detta
fall förfarit felaktigt. Vad särskilt angår ärenden om adoption, må i detta
sammanhang framhållas, hurusom desammas beskaffenhet, i belysning

113

särskilt av föreskrifterna i 8 och 9 §§ i lagen den 14 juni 1917 om adoption,
torde få anses innefatta många goda skäl för den åsikten, att dessa ärenden
rent sakligt sett bäst lämpa sig för handläggning å sådana sammanträden,
där orts- och personkännedomen är starkast representerad.

Att Jacobsson sålunda vid särskilda tillfällen gjort sig skyldig till fel
av ifrågavarande beskaffenhet syntes giva vid handen, att Jacobsson icke
i tillräcklig grad satt sig in i gällande bestämmelser om häradsrätts kompetens
vid sammanträde med tremansnämnd. Vid sådant förhållande syntes
mig de felaktigheter, för vilka Jacobsson i förevarande fall bar ansvaret,
icke kunna undgå min beivran.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att ställa Jacobsson under åtal
inför hovrätten för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 2 juni 1926 att, enär häradsrätten å
sammanträde med tremansnämnd handlagt omförmälda två ärenden, men
handläggning av dylika ärenden icke finge å sådant sammanträde förekomma,
alltså och då Jacobsson, vilken såsom häradsrättens ordförande vid
ifrégakomna tillfällen vore för de begångna felaktigheterna ansvarig, förty
visat vårdslöshet i domarämbetets utövning, prövade hovrätten rättvist
att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Jacobsson för vad han vid ett
vart av berörda två tillfällen låtit komma sig till last att höta 25 kronor
eller således tillhopa 50 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft. 18

18. Olaga häktning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av H. Åström i Grebo och I.
Holmberg i Nynäs härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Genom kontrakt den 21 mars 1923 arrenderade Åström av landsfiskalen
K. Wijkström och annan person från nämnda dag till den 14 mars 1924
en torplägenhet 78/iooo mantal Ishult litt. D, kallad Grönskog, i Tuna
socken. I kontraktet stadgades, bland annat, att furage ej finge bortföras.
Genom köpekontrakt, dagtecknat i mars 1924, försåldes fastigheten till
Edvin Svenssons i Falla omyndiga dotter Aina Svensson med tillträde
den 28 mars samma år.

Då Åström efter den 14 mars 1924 kvarsatt å nämnda fastighet, yrkade
Edvin Svensson i egenskap av förmyndare för sin dotter i en till K. B. i
Kalmar län ingiven, den 13 juni 1924 Åström delgiven ansökan, att, som

8 — Justitieombudsmannen8 (embetsberättelse till 1927 års riksdag.

114

Åström, oaktat anmaning, vägrat avflytta från fastigheten, K. B. måtte
meddela handräckning för Åströms och hans familjs avhysande från
densamma. Åström bestred bifall till ansökningen under förmälan, att
arrendet enligt avtal förlängts på ytterligare 1 år samt att han i varje
fall icke inom 2 månader från den 14 mars 1924 anmanats avflytta.

Genom utslag den 16 juli 1924 fann K. B., utan avseende å Åströms obestyrkta
invändningar, skäligt ålägga Åström att omedelbart med sin familj
och sina tillhörigheter avflytta från fastigheten vid äventyr att varda på
egen bekostnad avhyst, därtill utmätningsmannen i orten hade att på
framställning meddela laga handräckning.

Den 28 juli 1924 verkställdes avhysningen.

Till Wijkströms kännedom kom därefter, att Åström skulle hava olovligen
nattetid bortfört hö från torpet Grönskog. Med anledning därav
höll Wijkström den 4 augusti 1924 i närvaro av kaptenen L. F. Wijk
polisförhör i saken. I det däröver förda protokollet antecknade Wijkström
till en början bland annat följande: Wijkström hade den 22 juli
1924 i brev underrättat Åström, att K. B:s ovanberörda utslag fallit och
att Åström genast skulle avflytta. Åström hade sedan uppsökt Wijkström
och enträget hett, att han skulle få vänta några dagar, då han ej kunde
sätta hustru och barn på har backe. Han hade därför fått anstånd till
senast kvällen den 26 juli. Åström hade emellertid ej flyttat, utan den 28
juli hade avhysning företagits, varvid samtliga dörrar såväl till boningshus
som logbyggnad förseglats med Wijkströms tjänstesigill. Höskullen
på logen hade varit öppen, då någon lucka ej funnits.

Enligt polisförhörsprotokollet hade hustrun Amanda Danielsson i Grönskog
berättat, att Åström, när han fått brevet från Wijkström, att han
skulle flytta, den 23 juli farit till sin svåger I. Holmberg i Nynäs, som
medföljt Åström hem. Amanda Danielsson hade då sett, att de kört in på
gården med höhäcken och lassat hö båda två. Mellan kl. 11 och 12 på
natten hade de kört bort med höet, antagligen åt Kristdalahållet, enär hon
hört vagnen dåna mot berget, som läge i denna väg. På morgonen hade
Åström ensam kommit igen och varit hemma hela dagen. Samma dags
kväll hade Holmberg återkommit på cykel. Vid ”mörkningstiden” hade
bägge lassat ett lass hö. När de kört, hade hon ej hört, men häcken, de
använt på kvällen, hade varit tom på morgonen, vadan intet tvivel funnes,
att höet bortkörts. Att hon ej hört körningen berodde antagligen därpå,
att de körde åt motsatt håll mot föregående natt i en nedförsbacke, där
det ej funnes berg. Dessa bägge nätter hade Åström fortfarande bott kvar
i boningshuset på Grönskog. Sedermera efter avhysningen den 28 juli
hade Åström med familj kommit ned till Danielssons, som bodde på ett
avstånd av cirka 60 meter från Åströms bostad, och bett att få husrum
över natten. Detta hade beviljats dem för en natt, ehuru de sedan bott

115

kvar rätt många dagar. På kvällen torsdagen den 31 juli hade Holmberg
kommit till Grönskog men ej varit inne lios Danielssons. Åström hade
emellertid gått ut och träffat Holmberg. De hade varit ute ett par timmar.
Sedan hade Åström kommit in och lagt sig. Antagligen hade Holmberg
kört ensam. Makarna Danielsson hade dock ej hört, när han körde. Då
häcken varit tom på fredagsmorgonen, vore det naturligt, att hö bortkörts.
Påföljande fredagskväll hade Holmberg kommit tillbaka i skymningen.
Han och Åström hade då först ätit inne hos Danielssons och därpå
gått ut vid 11-tiden men sedan ej kommit igen.

J. A. Danielsson i Grönskog hade vid ovannämnda polisförhör berättat, att
han natten mellan den 23 och den 24 juli 1924 hört, huru någon kört utanför,
och sagt till sin hustru: ”Skall du gå upp och se vem som kör?” vartill
hon svarat: ”Det bryr jag mig ej om, ty det vet jag ändå. hur de kör.”
Då Danielsson vore blind, hade han icke sett något, men han vore viss,
att de kört. Följande natt hade hustrun sagt till honom, att de vore komna,
och han hade då förstått i vilken avsikt. Den 4 augusti hade Åström varit
inne lios Danielssons och då frågat Danielsson, om han hört något. Åström
hade då själv sagt, att han lassat ett litet lass på natten mellan fredag
och lördag den 1 och den 2 augusti och farit med det vid midnatt,
”men Danielsson behöver ju ej tala om det”, hade han tillagt.

Den 6 augusti 1924 höll Wijkström förhör med Holmberg. Protokollet
däröver, undertecknat av Wijkström, har följande lydelse:

”Protokoll hållet vid polisförhör i Simsliden den 6 augusti 1924. Med anledning
av att till undertecknads, landsfiskal, kännedom kommit, att Herbert
Åström, förr i Grönskog, tillsammans med sin svåger Ivar Holmberg
i Nynäs, nattetid under de sista veckorna kört bort hö från torpet Grönskog,
eftersöktes ovannämnda dag Ivar Holmberg såväl i sitt hem i Nynäs
som i föräldrahemmet i Ekehy samt anträffades nära Simsliden i Tuna
socken, varvid han frivilligt erkände:

För omkring 10 dagar sedan, han kan ej bestämt minnas dagen, ombads
Holmberg av sin svåger Herbert Åström att hjälpa honom att bortföra
hö från Grönskog. Holmberg kom dit på kvällen, hjälpte Åström
först att köra redskap till Grebo under Krokstorp, dit Åström efter avhysningen
i Grönskog skulle flytta. Fram på natten återkommo de till
Grönskog, varifrån de körde hö från skullen på logen. På Åströms begäran
gick Holmberg upp på skullen, och genom den utan lucka varande
öppna gluggen nedkastade han höet, varvid den nedanför stående Åström
lässade. Det blev ett fullt lass, som de sedan körde till Nynäs. På vägen
mellan Ishult och Grönkullen mötte de en person, som kom cyklande mot
dem, men då det var mörkt, kunde de ej urskilja honom. Holmberg följde
Åström tillbaka och hjälpte honom köra redskap till Grebo. Åtskilliga
dagar förut var Åström uppe i Nynäs och bad honom då också vara be -

116

hjälplig med bortkörning av höet, Holmberg följde honom hem vid 7-tiden
på eftermiddagen och bodde då hos Åström. Påföljande natt körde de
ett lass, varvid Holmberg var uppe på skullen och Åström nedanför. Bägge
gångerna lassades i en vanlig höhäck, omkring 400 kilogram varje gång.”

Wijkström förklarade samma den 6 augusti Åström och Holmberg häktade
för stöld, varjämte Wijkström i skrivelse till domhavanden i Tuna
läns härad gjorde anmälan om häktningen.

Sedan domhavanden på grund av anmälningsskriftens ofullständighet
anmodat Wijkström att skyndsamt inkomma med polisförhörsprotokoll
eller sådan anmälan, som omförmäldes i 1 § i lagen den 6 juni 1924 om
ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ i lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande
av rannsakning med häktad, insände Wijkström ovanberörda två
polisförhörsprotokoll samt en den 11 augusti 1924 dagtecknad anmälan
enligt 1 § nyssnämnda lag, däri Wijkström om de häktade lämnade följande
ordagrant återgivna meddelande:

”Emil Heribert Åström, född 7 februari 1894 i Misterhult.

Häktad för stöld.

Har vid häktningen ej erkänt annat, än att han ’tog litet hö att packa
in sakerna med’, (som skulle flyttas till Grebo).

Ej förut dömd till straffarbete eller fängelse.

Axel Ivar Holmberg, född i Tuna 10 januari 1903.

Häktad för stöld.

Har vid häktningen erkänt.

Ej förut dömd till straffarbete eller fängelse.”

Enligt vederbörligt förordnande verkställde därefter borgmästaren R.
Odewall förundersökning jämlikt lagen om villkorlig straffdom angående
de häktade.

Den 19 augusti 1924 företogs inför Tunaläns häradsrätt rannsakning
med Åström och Holmberg. Såsom åklagare inställde sig t. f. landsfiskalen
O. Wide, varjämte Edvin Svensson var tillstädes såsom målsägande.

Wide ställde Åström och Holmberg under åtal för det de nätterna mellan
den 23 och den 24 juli samt den 1 och den 2 augusti 1924 å hemmansdelen
78/k>oo mantal Ishult, kallat Grönskog, från Aina Svensson olovligen
tillgripit tillhopa 732 kg. hö.

Wide ingav därjämte en till landsfiskalen i Tunaläns distrikt ställd, den
6 augusti 1924 dagtecknad skrift, däri Edvin Svensson till åtal anmälde
Åström och Holmberg för det de ”under minst 3 nätter under de sista
veckorna olovligen bortfört hö från logen i Grönskog” samt anhöll om
laga åtgärders vidtagande.

Dessutom ingav Wide ett av fjärdingsmannen J. K. Söderkvist i Lövstad
den 8 augusti 1924 utfärdat intyg av innehåll, att Söderkvist samma

117

dag på begäran av Wijkström i Nynäs uppvägt ett parti ko, förvarat
i därvarande logbyggnad å högra ladet samt vägande 732 kg.

Beträffande sina levnadsomständigheter uppgåvo de tilltalade bland
annat, Åström, att han vore gift och hade fem barn i åldern ''A—6 år,
samt Holmberg, att även han vore gift och hade ett 3 år gammalt barn
samt att han bebodde en lägenhet på sin faders hemman Nynäs i Tuna
socken.

Hörd angående åtalet berättade, enligt häradsrättens dombok, Aström,
att han, som arrenderat Grönskog till den 14 mars 1924 enligt ovanberörda
kontrakt den 21 mars 1923, efter förstnämnda dag kvarsuttit på Grönskog,
enär han ej kunnat skaffa sig annat arrende. Den 22 juli 1924 hade Wijkström
meddelat Åström, att länsstyrelsen i Kalmar län ålagt honom genast
avflytta, och hade Wijkström, då Åström ej genast kunnat skaffa sig
annan bostad, givit honom tillstånd kvarbo på Grönskog till den 26 i samma
månad. På eftermiddagen den 28 juli 1924 hade Wijkström vräkt honom.
Omedelbart därefter hade Åström fått tillstånd att inhysa sig och sin
familj hos makarna Danielsson, som bebott en lägenhet i närheten av
Grönskogs åhyggnader. Där hade Åström med familj kvarbott till den 2
augusti, då de flyttat till Nynäs. Sedan Åström fått hyra boningshuset
på torpet Grebo under Krogstorp i Misterhults socken, hade han med
familj och inre lösörebo den 5 augusti avflyttat till Grebo. I Nynäs hade
han kvarlämnat sina kreatur, bestående av 2 hästar, 2 kor och 2 kalvar,
samt sitt yttre lösörebo. Enär skäl varit att antaga, att det skulle dröja,
innan han kunde erhålla nytt arrende, och han ej haft foder till sina
kreatur, hade han på eftermiddagen den 23 juli anmodat Holmberg vara
sig behjälplig med att bortföra ett lass hö från Grönskog. Med anledning
därav och då Holmberg lämnat sitt bifall till Aströms begäran, hade de
vid 10-tiden på aftonen begivit sig till Grönskogs ladugårdslänga, vars
övre våning utgjordes av en höskulle. Sedan de framkommit till ladugårdslängan,
hade Holmberg genom kostallet begivit sig upp på skullen,
under det Åström ställt en vagn på marken nedanför skullens öppning i
väggen. Därefter hade Holmberg från skullen kastat ned hö, som av
Åström upptagits och ordnats i vagnen. Sedan vagnen blivit fullastad,
hade de gemensamt kört höet till Nynäs. Höet hade varit vallhö, som
samma år skördats på Grönskog, och utgjort omkring 600 kg. Vid omnämnda
vräkningsförrättning hade Wijkström, sedan han ställt Åströms
tillhörigheter på gårdsplanen och på marken utanför åbyggnaderna, stängt
till och förseglat dörrarna till samtliga åbyggnaderna, utgörande ett boningshus,
en bodlänga och ovannämnda ladugårdslänga. Emellertid hade
icke öppningen till höskullen blivit tillstängd, och hade en stege stått rest
mot nämnda öppning, varför vem som helst haft obehindrat tillträde till
skullen. Ända till den 2 augusti, då Åström sista gången besökt Grönskog,

118

hade öppningen och stegen befunnit sig i samma skick som vid vräkningsförrättningen.
Åström hade den 29 juli börjat flytta bort sina tillhörigheter
men den 30 och den 31 i samma månad varit borta för att försöka
skaffa sig bostad. Den 1 augusti hade han fortsatt med flyttningen, och
hade det sista flyttlasset utgått natten mellan sistnämnda dag och den 2
augusti. Vid flyttningen hade Åström tidvis biträtts av Holmberg. De
sista av flyttsakernä hade utgjorts av glasvaror, och hade Holmberg på
begäran av Åström medelst klättrande på stegen gått upp på skullen och
därifrån kastat ned hö, som de därpå använt till att packa om glasvarorna.
Enär, sedan glasvarorna blivit nedpackade, utrymme fortfarande funnits
i vagnen, hade på Åströms begäran Holmberg ånyo’ på sätt som förut gått
upp på skullen och därifrån kastat ned ko, varmed de fyllt vagnen. Därefter
hade de kört bort lasset till Nynäs. Myckenheten av det hö, som
bortförts i detta lass, hade utgjort omkring 200 kg., och hade det varit av
samma slag som det på aftonen den 23 juli bortförda höet. Annat än det
ovannämnda den 23 juli och natten mellan den 1 och den 2 augusti bortförda
höet hade Åström ej bortfört från Grönskog. På fråga uppgav
Åström, att han vore medveten därom att, då i kontraktet stadgats, att
furage ej finge bortföras, han ej haft rätt bortföra ifrågavarande ko, samt
att han ansåge sig ej hava någon rätt till det stråfoder, som vid hans avträde
funnits kvar på Grönskog.

Holmberg vitsordade Åströms framställning, såvitt den anginge ej
mindre Holmbergs åtgöranden på aftonen den 23 juli samt natten mellan
den 1 och den 2 augusti än även myckenheten och beskaffenheten av det
bortförda höet. På fråga förklarade Holmberg, att han, då höet bortfördes,
haft klart för sig, att Åström ej haft någon rätt till detsamma.

Sedan de tilltalade uppgivit, att vid deras häktande icke något av
ifrågavarande till Nynäs förda hö blivit använt, uppgav åklagaren, att
detta hö vore det ko, som avsåges i fjärdingsmannen Söderkvists intyg.

Edvin Svensson uppgav, att den öppning, varigenom höet vid ifrågavarande
tillfälle kastats ned från skullen, vore belägen så högt från marken,
att icke någon kunde komma in på skullen utan stege, och vore så
stor, att man ej behövde krypa utan kunde gå genom den in på skullen.

Inom häradsnämnden värderades opressat vallhö i orten till 4% öre
per kg.

På begäran av åklagaren hördes därefter J. A. Danielsson och Amanda
Danielsson såsom vittnen i målet.

J. A. Danielsson berättade, att han, som vore nästan blind, natten
mellan den 23 och den 24 juli 1924 hört en skjuts köra från Grönskogs
åbyggnader, att han icke hört något natten mellan den 24 och den 25
juli, att han hört en skjuts natten mellan den 1 och den 2 augusti, samt

119

att Åström för vittnet den 24 juli omtalat, att Åström på kvällen föregående
dag kört bort något bo.

Amanda Danielsson berättade i likhet med vad bon uppgivit vid polisförhöret
med den förändring, att hon ej iakttagit, att häcken blivit lastad
med hö på aftonen den 31 juli samt att hon således ej visste, om något
hö bortförts natten mellan nämnda dag och den 1 augusti.

Åklagaren yrkade ansvar å de tilltalade jämlikt 20 kap. 1 och 9 §§ strafflagen.

I den 19 augusti 1924 meddelat utslag yttrade häradsrätten att, enär
Åströms och Holmbergs åtalade åtgöranden ej vore av beskaffenhet
att föranleda ansvar i åtalade hänseendet, bleve åklagarens talan ogillad.
Därjämte meddelade häradsrätten beslut i vissa ersättningsfrågor samt
förordnade slutligen, att de tilltalade skulle, om annat skäl för deras
hållande i häkte än förevarande åtal ej förefunnes, genast försättas på
fri fot.

Över häradsrättens utslag anförde landsfiskalen Wijkström besvär i
Göta hovrätt och androg därvid, bland annat, såsom enligt hans mening
sannolikt, att de tilltalade även kvällen den 31 juli 1924 bortfört hö från
Grönskog och då till en myckenhet av minst 400 kg. Hovrätten fann
emellertid i utslag den 20 oktober 1924 ej skäl göra ändring i överklagade
utslaget.

Hovrättens utslag, som var enhälligt, vann laga kraft. I

I en hit inkommen skrift anförde Åström och Holmberg sedermera klagomål
mot Wijkström för det denne utan skäl häktat klagandena, samt
anmärkte bland annat, att det, då Wijkström m. fl. till målsäganden i
rannsakningsmålet så sent som den 28 mars 1924 försålt egendomen Grönlid,
varunder torpet Grönskog lydde, läge nära till hands att tro, att Wijkström
haft något ekonomiskt intresse att få bort Åström från torpet. Wijkström
kunde väl icke vara obekant med häktningsbestämmelserna, och
Wijkström hade haft sig mycket väl bekant, att Åström haft fast bostad
till vräkningen och var gift samt att Åström arrenderat Grönskog från
den 14 mars 1923 och dessförinnan under 4 år huvudgården Grönlid, även
den tillhörig Wijkström. Wijkström hade även avvetat, att Holmberg var
gift och hade fast hostad inom samma kommun som Wijkström. Med avseende
på värdet av det hö, klagandena skulle hava tillgripit, uppginge
detta för 200 kg. till 9 kronor. De 600 kg., som före avhysningen bortförts,
hade varit avsedda för djurens utfodring. Bortförandet av detta höparti
kunde icke betraktas som stöld. I detta sammanhang ville klagandena
meddela, att det utslag, som K. B. den 16 juli 1924 meddelat rörande
Åströms avhysning från Grönskog, blivit av Göta hovrätt på besvär av

120

Åström upphävt genom utslag av den 21 oktober 1924. Klagandena hemställde,
att J. O. måtte ställa Wi jäst rom under åtal för det han utan laga
skäl häktat dem samt bereda klagandena tillfälle att vid en blivande rättegång
framställa yrkanden om skadeersättning för den tid av 14 dagar,
som de fått tillbringa i rannsakningshäktet.

Vid klagoskriften fanns fogad avskrift av Göta hovrätts utslag den
21 oktober 1924 på besvär av Åström över K. B:s i Kalmar län förut omförmälda
utslag den 16 juli 1924 i avhysningsmålet. I berörda utslag hade
hovrätten yttrat, att hovrätten väl funne, att Åström icke förmått göra
sannolikt, att avtal träffats om arrendets förlängning, men enär Åström,
som efter den 14 mars 1924 fortsatt med brukningen av ifrågakomna fastighet,
icke, såvitt visats, inom 2 månader från sistnämnda dag blivit anmanad
avflytta, och följaktligen, jämlikt 2 kap. 2 § 2 stycket i lagen den
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, arrendeavtalet skulle
anses förlängt, i följd varav Åström icke kunde förpliktas avflytta tidigare
än han själv medgivit eller den 14 mars 1925, prövade hovrätten lagligt
att med upphävande av överklagade utslaget förklara den begärda handräckningen
icke kunna meddelas samt befria Åström från honom ålagd
skyldighet att ersätta Svenssons kostnader å målet. Jämlikt 230 § utsökningslagen
och 30 kap. 5 och 12 <§§ rättegångsbalken finge talan mot detta
utslag icke föras. I

I infordrat yttrande anförde Wijkström följande:

På begäran av Edvin Svensson hade genom K. B:s utslag den 16 juli
1924 blivit Åström ålagt att omedelbart avflytta från torpet Grönskog.
Som Åström ej godvilligt ställt sig utslaget till efterrättelse, hade han
den 28 juli 1924 blivit i vederbörlig ordning avhyst. Därigenom hade
Åström genom laga myndighet blivit fullständigt skild från besittningen
av torpet och den därå förvarade grödan. I Åströms arrendekontrakt förekomme
en bestämmelse om att furage icke finge bortföras. Det vore ostridigt,
att Åström och Holmberg efter avhysningens verkställande nattetid
återvänt till torpet samt berett sig tillträde till höskullen genom att krypa
in i en till ingång ej ämnad öppning, varefter de från höskullen olovligen
bortfört, såsom de själva medgåve, åtminstone 200 kg. hö. Av J. A. Danielssons
och Amanda Danielssons vittnesmål ävensom av Åströms och Holmbergs
egna berättelser framginge, att Åström och Holmberg varit fullt medvetna
om det brottsliga i sitt handlingssätt. Den handling, vartill Åström
och Holmberg genom sitt ovan omförmälda beteende gjort sig skyldiga,
borde i verkligheten betecknas såsom inbrottsstöld. Den öppning, varigenom
de berett sig tillträde till höskullen, vore belägen högt över marken,
öppningen vore ej mera än 0,75 kvm. i omkrets. Dörrarna till byggningen,
i vilken höskullen vore belägen, hade vid ifrågavarande tillfälle varit för -

121

seglade med utmätningsmannens sigill. Uppgången till höskullen hade
varit anordnad från den nedre delen av byggningen och alltså vid tillfället
omöjlig att beträda. För att komma upp till ifrågavarande glugg,
som aldrig varit avsedd till eller använd såsom ingång, hade Åström
och Holmberg måst använda sig av stege. De hade måst krypa in genom
gluggen. Sålunda hade från deras sida förelegat inbrott. Vid den polisundersökning,
som Wijkström företagit före häktningen, hade förelegat
sannolika skäl för antagandet, att kvantiteten av det utav Åström och
Holmberg, efter verkställandet av Åströms avhysning, från skullen bortförda
höet uppgått till minst 1,400 kg. Av makarna Danielssons uppgifter
vid polisförhöret borde framgå, att efter avhysningen två lass hö bortförts
från Grönskog, ett lass under natten till den 31 juli 1924 och ett lass
under den påföljande natten. Vid handläggningen av målet vid häradsrätten
hade Wijkström till följd av sjukdom varit hindrad att själv utföra
talan i detsamma. Den tjänstförrättande åklagaren hade visat sig ej vara
så fullt insatt i målet, att han kunnat med vederbörlig sakkännedom
assistera vid vittnesförhöret med makarna Danielsson. Därigenom hade
ej det förtydligande av polisförhörsprotokollet kunnat äga rum, varigenom
bort kunna fastslås, att det var två lass hö, som Åström och Holmberg
hade bortfört efter avhysningen i stället för det av dem uppgivna lass
om cirka 200 kg. hö. Emellertid hade Wijkström av vittnet Amanda
Danielsson erhållit ett intyg, enligt vilket hon uttryckligen bekräftade,
att två lass hö blivit på av Wijkström angivna sätt bortförda efter avhysningen.
Dessa uppgifter hade Amanda Danielsson lämnat Wijkström muntligen
redan vid polisförhöret. Av ett av lantbrukarna K. Persson och J.
Segergren utfärdat intyg framginge, att minst 500 kg. hö kunde anses
hava innehållits i vartdera av ovannämnda lass hö. Enligt uppgift i sistnämnda
vittnesintyg borde höet hava på stället varit värt minst 7 öre
per kg. utom 3 öre i frakt från närmaste foderaffär. Lägsta värdet å det
efter avhysningen av Åström och Holmberg tillgripna höet hade alltså
utgjort minst 70 kronor. Även om man ej kunde anse, att inbrott i egentlig
mening förelegat, kunde det likväl med hänsyn till värdet av det stulna
med sannolika skäl av Wijkström antagas, att stöld förelåg, vid vilket
förhållande skyldighet förefunnits för Wijkström att under alla omständigheter
verkställa häktning av Åström och Holmberg. Det vore visserligen
så, att K. B:s avhysningsutslag sedermera blivit upphävt genom
hovrättens utslag den 21 oktober 1924. Detta kunde dock ej förändra det
faktum, att vid tiden för tillgreppen Åström varit i laga ordning skild
från besittningen av Grönskog. Wijkströms inskridande såsom allmän
åklagare vore att bedöma med hänsyn till de faktiska förhållandena, sådana
de förelegat vid angivarens tillkallande av Wijkström, och ej med
avseende å därefter inträffade omständigheter, varom Wijkström ej kun -

122

nät äga någon kännedom. En uraktlåtenhet från Wijkströms sida, såsom
åklagare, att omedelbart inskrida skulle förvisso ej hava blivit lämnad
av angivaren opåtald. Den ofullständiga utredning, som i avhysningsmålet
förelegat i hovrätten, kunde utgöra en förklaring till att hovrätten
upphävt K. B:s vräkningsutslag. Personligen hade Wijkström ägt full
vetskap om att Åström inom 2 månader från den 14 mars 1924 blivit tillsagd
att avflytta, varom åberopats intyg av trovärdiga vittnen. Frågan
om häktningen varit befogad eller ej borde naturligtvis bedömas med avseende
å samtliga på frågan inverkande omständigheter, sådana de med
skäl synts Wijkström föreligga vid tiden för åtgärdens vidtagande. Avgörande
för frågan om tillräckliga häktningsskäl förelegat eller ej kunde
givetvis ej heller bedömas efter resultatet av den vid domstolen därefter
verkställda handläggningen av målet eller den utveckling och de yrkanden,
varmed den tillförordnade åklagaren i målet därunder framkommit. I
någon mån belysande vore, att häradsrätten låtit rättegångskostnaderna
i målet drabba statsverket. Klagandenas insinuation, att Wijkström skulle
haft något ekonomiskt intresse av att få bort klaganden Åström från
torpet, ville Wijkström på det bestämdaste tillbakavisa. Wijkström hade
i denna sak ej letts av något annat intresse än att i egenskap av landsfiskal
i orten fullgöra denna sin tjänst på det sätt, plikten fordrade. Angivelse
hade gjorts om brottet, och, som sannolika skäl förelegat, att
klagandena gjort sig skyldiga till inbrottsstöld eller i varje fall till vanlig
stöld, hade Wijkström ansett sig med hänsyn till för nämnda brott
gällande strafflatituder ovillkorligen skyldig att på grund av sin tjänst
verkställa häktningsåtgärderna. Wijkström hemställde, att J. O. måtte
lämna klagandenas framställning utan avseende.

I ett yttrandet bifogat, den 20 januari 1925 dagtecknat intyg uppgav
Amanda Danielsson till komplettering av sina uppgifter vid polisförhöret
den 4 augusti 1924, att två lass hö av Åström och Holmberg bortförts
på kvällarna den 31 juli och den 1 augusti 1924. Åströms uppgifter inför
häradsrätten att porslin, glas och matvaror då inpackats vore icke sanningsenliga.
Det hade endast varit hö och stora väl packade parlass. Detta
toge Amanda Danielsson på sin ed. Att det ej riktigt framkommit vid
rannsakningen berodde därpå, att hon ej blivit riktigt tillfrågad därom.

I ett tillägg å samma intyg förklarade K. Persson i Grönlid och J. Segergren
i Grönskog, att minst 500 kg. hö kunde anses hava innehållits i vartdera
av ovannämnda parlass, mycket lågt beräknat. Persson och Segergren
ansåge, att höet bort vara värt 7 å 8 öre per kg. på stället, jämte 3
öre i frakt, beräknad från närmaste foderaffär i Oskarshamn, alltså 10
å 11 öre. I

I avgivna påminnelser anmärkte klagandena bland annat, att Perssons

123

och Segergrens intyg syntes sakna värde, då intygsgivarna icke sett det
ifrågakomna höet.

I en sedermera hit inkommen skrift meddelade Wijkström, att Åström
uttagit stämning till Tunaläns häradsrätt å Edvin Svensson samt Albert
Svensson i Pipetorp och Oskar Svensson i Kvarnäs, de sistnämnda i egenskap
av löftesmän å den borgensförbindelse, som Edvin Svensson på sin
tid ingivit till K. B. uti det därstädes anhängiggöra avhysningsärendet.
I stämningen hade Å ström yrkat att av nämnda personer erhålla skadestånd
för den enligt hans förmenande utan laga skäl verkställda avhysningen.
Målet hade förevarit till handläggning första gången den 13
februari 1925. Vid den därpå följande handläggningen den 9 april hade
Wijkström låtit såsom vittnen avhöra tvenne personer, vilka bestyrkt,
att Wijkström inom 2 månader från den 14 mars 1924 tillsagt Åström att
avflytta från torpet. Därigenom hade blivit styrkt, att uppsägningen varit
rättsligen grundad.

Från Wijkström inkom senare avskrift av häradsrättens i sistnämnda
mål den 20 juli 1925 meddelade utslag, enligt vilket häradsrätten, enär
på grund av vad i målet förekommit måste anses styrkt, att Åström, som
genom kontrakt den 21 mars 1923 från nämnda dag till den 14 mars 1924
arrenderat Aina Svensson tillhöriga 78/iooo mantal Ishult under namn av
Grönskog i Tuna socken, vid åtminstone ett tillfälle i slutet av mars 1924
av Edvin Svensson såsom förmyndare för bemälda Aina Svensson erhållit
anmaning att avflytta från sagda fastighet, prövat rättvist ogilla Åströms
i målet förda talan.

Aström hade erlagt vad mot utslaget.

På ansökan av Åström och Holmberg fann Kungl. Maj:t genom beslut
den 8 april 1925 skäligt att, jämlikt 1 § i lagen den 12 mars 1886 angående
ersättning av allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde, tillerkänna
vardera av Åström och Holmberg för det hinder eller brist i hans
näring, som han finge anses hava lidit därigenom, att han varit förlustig
sin frihet under tiden den 6—den 19 augusti 1924, ersättning av allmänna
medel med 100 kronor.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Kalmar
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Wijkström. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

I 24 kap. 3 § strafflagen stadgas att, om någon olovligen fäller, syrer
eller bläcker träd å annans skog eller mark, i uppsåt att trädet eller

124

något därav sig eller annan tillägna, eller olovligen där tager växande
gräs, torv eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon,
nötter eller kåda; varde, evad ban det bortfört eller ej, straffad för åverkan,
där ej efter 20 kap. gärningen skall annorledes anses; och vare straffet
böter, högst 1,000 riksdaler, eller fängelse i högst 6 månader. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande; då må till straffarbete i högst 1 år
dömas.

I 4 § heter det att, om man olovligen tager vindfälle eller annat sådant,
som ej till bruk upphugget eller berett är, straffes med böter eller fängelse
i högst 6 månader.

I 7 § stadgas bland annat att, om brukare från legd jord säljer bort
något av vad i 3 eller 4 § omtalas, eller eljest överträder sin nyttjanderätt,
han skall straffas efter ty i samma §§ skils.

Enligt 15 § i samma kapitel må de brott, som i föregående §§ äro sagda,
ej, där de endast förnärma enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.

I 20 kap. 1 § strafflagen heter det, att var, som stjäl gods eller penningar
över 30 riksdaler, dömes, för stöld, till straffarbete i högst 6 månader, där
ej i det följande är annorledes stadgat. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må tiden för straffarbetet till 2 år höjas; äro de synnerligen
mildrande, må till fängelse i högst 6 månader dömas.

Går värdet ej över 30 riksdaler; då skall, där ej gärningen efter 4, 6,
8 eller 9 § bör annorledes anses, för snatteri dömas till böter eller fängelse
i högst 6 månader.

Till straffarbete i högst 4 år dömes, enligt 4 §, om man stjäl medelst
inbrott, som i 5 § sägs.

I 5 § föreskrives bland annat att, om någon, i uppsåt att stjäla, medelst
klättring över mur, vägg, port eller tak, eller medelst inkrypande genom
fönster, glugg, skorsten eller annan till ingång ej ämnad öppning, eller
ock genom bruk av dyrk eller falsk nyckel förskaffat sig ingång i gård,
hus, rum eller fartyg; varde, där tillgrepp ej sker, för inbrott, dömd till
straff, som i 1 § för stöld utsatt är.

I det ifrågavarande målet har häradsrätten funnit klagandenas åtalade
åtgöranden ej vara av beskaffenhet att föranleda ansvar i åtalade hänseendet
och därför ogillat det mot dem anställda åtalet. Hovrätten, vars
utslag vunnit laga kraft, har — efter besvär av Wijkström — kommit till
samma resultat. Domstolarna hava alltså icke funnit klagandenas förfarande
att under för handen varande omständigheter från torpet Grönskog
bortföra ifrågakomna partier hö vara straffbart ur den synpunkt,
vederbörande åklagare gjort gällande, nämligen såsom brott mot 20 kap.
strafflagen. Till yttermera visso har Kungl. Maj:t sedermera tillerkänt
klagandena viss ersättning för den tid, varunder de varit oskyldigt häk -

125

tade. Klagandena få sålunda anses icke hava förskyllt att åtalas för stöld,
än mindre häktas. En närmare undersökning synes mig också ådagalägga,
att Wijkström, som vidtagit häktningsåtgärden, därvid handlat felaktigt,
ity att han bort inse, att skäl för nämnda åtgärd icke varit för handen.

Vad angår Wijkströms uppfattning, att klagandena genom omförmälda
åtgärder skulle hava gjort sig skyldiga till inbrottsstöld, må till en början
fastslås, att ett sådant tillvägagångssätt som det, vilket klagandena använt
för att bereda sig tillträde till höskullen å Grönskog, icke under
sådana omständigheter som de i detta fall föreliggande lärer kunna konstituera
inbrott. Wijkströms antagande, att klagandenas förfarande därutinnan
skulle kunna hänföras under ordalagen i 20 kap. 5 § strafflagen
”medelst inkrypande genom fönster, glugg, skorsten eller annan till ingång
ej ämnad öppning---förskaffat sig ingång”, synes mig

icke vara hållbart. Detta vinner även stöd av Thyréns kommentar till
20 kap. strafflagen, däri beträffande denna del av 5 § i nämnda kapitel
anföres följande: ”Till ingång ej ämnad” täckte sig icke med ”till ingång
ej använd”. Att en öppning undantagsvis användes såsom ingång hindrade
därför ej, att ett rättsstridigt inkrypande kunde utgöra inhrottshandling.
Dörren till en ”homeja”, genom vilken vederbörande plägade, förmedelst
en stege, regelbundet komma in på höskullen, vore att anse såsom en ”till
ingång ämnad öppning”, såvitt det rörde själva höskullen. Men hade inkulpaten
betjänat sig därav för att, efter nedstigande inuti byggnaden,
komma in t. ex. i stallet, så vore det åtminstone tvivelaktigt, huruvida
öppningen kunde anses i detta sammanhang ”ämnad till ingång”: i utländsk
rättspraxis vore den övervägande tendensen att förneka detta och
sålunda antaga inbrott.

Men tydligt torde även vara, att Wijkström saknat tillräcklig anledning
antaga, att klagandena i förevarande fall över huvud taget förövat
tjuvnadsbrott genom höets bortförande. Åström hade ostridigt åtminstone
till den 14 mars 1924 haft arrenderätt till fastigheten, och, såsom handlingarna
visa, var vid den tid, då ifrågavarande partier hö bortfördes,
frågan om den fortfarande giltigheten av hans arrenderätt svävande. Visserligen
hade K. B. genom utslag den 16 juli 1924 förpliktat Åström att
avflytta, men utslaget hade, ehuru verkställbar^ icke tagit åt sig laga
kraft. Det visade sig också senare, att Åström, som överklagat utslaget,
därvid kunnat andraga så goda skäl, att hovrätten genom utslag den 21
oktober 1924 upphävde K. B:s utslag. Genom dessa i exekutiv väg gjorda
bedömanden har visserligen intet slutgiltigt avgörande vare sig i den ena
eller andra riktningen träffats beträffande frågan, i vad mån Åström
ägde arrenderätt efter den 14 mars 1924, men desamma torde i allt fall
tillräckligt klart belysa, att Åström lätteligen kunde tänkas i god tro
alltjämt betrakta sig såsom rättmätig arrendator. Redan på grund därav

126

hade Wijkström bort känna sig uppfordrad till synnerlig försiktighet, då
det tydligen låg mycket nära till hands, att tjuvnadsuppsåt under alla
förhållanden saknades, och den möjligheten icke heller kunde lämnas helt
ur räkningen, att arrenderätt för den ifrågavarande tiden till sist komme
att tillerkännas Åström.

Det är att märka, hurusom 2 kap. 19 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom, varest stadgas skyldighet för avträdande arrendator att till jordägaren
överlåta kvarvarande stråfoder till pris motsvarande hälften av
det i orten för dylikt foder gångbara, uppenbarligen utgår från att arrendatorn
äger stråfodret. Det i förevarande fall i arrendekontraktet intagna
förbudet mot att bortföra furage kan icke antagas hava åsyftat att betaga
arrendatorn nämnda äganderätt.

Även om Åström emellertid icke ägt arrenderätt under sommaren 1924
och man tillika — ehuru giltiga skäl därtill icke synas hava påvisats —-antager, att han icke själv trott sig äga sådan arrenderätt, lärer ändock
den omständigheten, att han kvarsuttit på fastigheten till den 28 juli 1924
och att det ifrågavarande, under nämnda sommar å fastigheten bärgade
höet därifrån bortförts i omedelbart samband med hans avflyttning, få
anses hava bort i och för sig för Wijkström framstå såsom ett hinder att
förutsätta tjuvnadsbrott. Det torde nämligen vara uppenbart, att en faktisk
besittning, som direkt utgör en fortsättning på arrenderättslig besittning,
hör medföra den verkan, att en åtgärd, sådan som det ifrågavarande
bortförandet av höet, i allt fall icke hör bedömas strängare än såsom
ett överskridande av nyttjanderätten enligt 24 kap. 7 § strafflagen och
sålunda icke ens är att hänföra under allmänt åtal. (Jfr t. ex. rättsfall,
refererat i N. J. A. 1921 sid. 319.)

Vad det förevarande fallet angår framstår riktigheten av det nu sagda
måhända klarast beträffande det hö, som bortfördes kort tid före avhysningen
den 28 juli 1924. Vad angår det hö, som bortfördes efter den 28
juli, torde dock ingen giltig anledning hava förelegat att beträffande detsamma
anlägga ett annat betraktelsesätt. Bortförandet därav har nämligen
icke skett senare än natten mellan den 1 och den 2 augusti och synes
hava företagits i anslutning till avhämtandet av en del Åström tillhöriga
föremål, vilka vid avhysningsförrättningen fått kvarbliva på fastigheten
under har himmel. Att höet avhämtats från den olåsta liöskullen torde
härvidlag icke vara av någon särskild betydelse.

Möjligen kan det dock i fråga om det efter avhysningen bortförda höet
synas i och för sig i viss mån ursäktligt, om Wijkström icke kunnat med
säkerhet avgöra, huruvida bortförandet av detsamma — bortsett från frågan,
huruvida tjuvnadsuppsåt förelåg, vilken fråga Wijkström under alla
förhållanden bort bättre än som skett överväga — vore att anse såsom
ett vanligt tillgreppsbrott, varå han ägde föra talan, eller såsom en fort -

127

sättning av det åverkansbrott, som kunde tänkas hava blivit begånget
genom det tidigare företagna bortförandet. Detta är dock enligt min tanke
ingalunda ägnat att göra den av Wijkström vidtagna häktningsåtgärden
försvarlig. Det hade nämligen, även om Wijkström icke förmått besvara
sistberörda spörsmål, i allt fall bort för honom framstå såsom åtminstone
i hög grad tvivelaktigt, om med hänsyn till det förhållande, vari Åström
såsom arrendator stått till fastighetens ägare, skäl förefunnos att bedöma
vad som förelupit såsom tjuvnadsbrott, och redan detta tvivel hade enligt
min mening bort avhålla Wijkström från att företaga häktning. Det sist
sagda torde äga giltighet även om man anser, att Wijkström haft skäl att
för sin del betrakta beslutet om avhysning såsom lagligen grundat i den
mening att arrenderätten verkligen upphört.

Wijkström hade vidare i alla händelser, innan han skred till häktning,
bort verkställa en noggrann polisundersökning beträffande det antagna
brottet. Såvitt handlingarna utvisa synes emellertid så icke hava skett.
De i målet företedda polisförhörsprotokollen förefalla nämligen, betraktade
såsom det synliga underlaget för häktningsåtgärden, att vara av synnerligen
ofullständig beskaffenhet. Skulle polisförhören hava varit så torftiga
och ytliga, som dessa protokoll giva vid handen, förefaller berörda
åtgärd även ur denna synpunkt mycket betänklig. Åström synes icke ens
hava blivit närmare hörd om det påstådda brottet. Det ovissa i frågan om
hans arrenderätt synes hava lämnats alldeles ur räkningen. Icke heller
synes spörsmålet, huruvida med hänsyn till klagandenas uppfattning om
arrenderätten och om rätten till höet tjuvnadsuppsåt verkligen varit för
handen, hava av Wijkström beaktats. Därutinnan var naturligtvis i och
för sig icke avgörande, att klagandena varit medvetna om förbudet att bortföra
hö från fastigheten. En något så när exakt uppgift om myckenheten
av det efter avhysningen bortförda höet och om värdet av detsamma enligt
ortens pris hade väl vidare bort utgöra en av de första betingelserna för
ett övervägande av, huruvida häktning borde företagas. Därutinnan synas
emellertid polisförhörsprotokollen, betraktade i belysning av häktningsåtgärden,
utvisa en anmärkningsvärd brist i undersökningen. Även om
man antager, att klagandenas förfarande med avseende å det hö, som bortfördes
efter den 28 juli, över huvud taget varit att anse såsom olovligt
tillgrepp, lämna dock dessa protokoll intet stöd för att bedöma nämnda
förfarande strängare än såsom snatteri. Såvitt handlingarna visa, fanns
vid tiden för häktningen icke anledning antaga, att värdet av det efter
den 28 juli bortförda höet skulle överstiga 30 kronor. Rörande höets värde
saknas för övrigt varje som helst uppgift i polisförhörsprotokollen. Som
Wijkström synes hava varit ägare av jordbruksfastighet, lärer väl ortens
pris å vanligt vallhö, som av nämnden sedermera vitsordats vara 4 K
öre per kg., dock icke hava varit obekant för honom. I motsatt händelse

128

synes underlåtenheten att inhämta tillförlitliga upplysningar därutinnan
vara oförsvarlig. Om Wijkström aktat nödigt att låta uppväga höet redan
före häktningen, skulle denna åtgärd av rättegångsprotokollen att döma
hava utvisat, att vikten av hela det bortförda höpartiet ej uppgick till
mer än 732 kg. Därav synes endast en mindre del hava bortförts efter
avhysningen. Genom vad makarna Danielsson uppgivit vid polisförhöret
lärer ej heller hava gjorts sannolikt, att myckenheten av det bortförda
höet skulle hava varit större. De av Wijkström vid förklaringen fogade
intygen torde icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse. Hustrun
Danielssons enligt desamma lämnade uppgifter synas vid jämförelse med
hennes vittnesmål icke utan vidare förtjäna tilltro. Att hö skulle hava
bortförts under mer än en kväll efter avhysningen har icke kunnat visas
under rättegången, och Wijkström synes, såvitt handlingarna utmärka,
ej heller vid tiden för häktningen hava haft grundad anledning antaga
något dylikt. Åven med utgångspunkt från att tjuvnad ägt rum, synes
Wijkström sålunda hava saknat giltiga skäl att till grund för häktningen
lägga svårare brott än snatteri.

Bestämmelserna om häktning innehållas i 19 § i promulgationslagen
till strafflagen. Sedan i 5 punkten av nämnda paragraf stadgats, att den,
som misstänkes att hava begått brott, varå dödsstraff eller straffarbete,
dock ej under 2 år, efter lag följa kan, skall i häkte tagas, följer 6 punkten,
så lydande:

”Misstänkes någon att hava begått brott, som ringare är, än i 5 punkten
sägs, men varå dock straffarbete efter lag följa kan; den må i häkte
tagas. Haver han ämbete eller tjänst eller fast egendom eller eljest stadigt
hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att han avviker, eller
att han genom undanröjande av bevis eller egendom sakens tillbörliga
utredning hindrar; då skall han på fri fot lämnas.

Varder den, som ej haver stadigt hemvist, misstänkt för brott, som
ringare är än förut sägs, men varå dock fängelse efter lag följa kan, och
förekommer emot honom skälig anledning att han avviker; han må ock
i häkte tagas.”

Även under förutsättning att klagandena gjort sig skyldiga till snatteri
var sålunda vid en jämförelse med de i 20 kap. 1 § omförmälda straffsatserna
för sådant brott och i betraktande av att klagandena icke tidigare
straffats för tjuvnadsbrott Wijkströms åtgärd att häkta dem fullkomligt
olaglig, då klagandena nämligen hade stadigt hemvist.

Men till och med om värdet av det efter avhysningen bortförda höet
överstigit 30 kronor och klagandenas förfarande, emot vad rimligheten
dock bjuder, varit att anse såsom stöld, ja även om det bort bedömas såsom
inbrottsstöld, synes häktningsåtgärdens laglighet i allt fall med fog kunna
betvivlas.

129

Då ansvaret för stöld, även i förening med inbrott, borde, jämlikt 20
kap. strafflagen, bliva straffarbete, men tiden för straffarbetet kunde bestämmas
till kortare tid än 2 år, bemföll frågan om klagandenas häktande
under omförmälda 6 punkten i 19 § promulgationslagen till strafflagen.
Detta lagrum föreskriver, i olikhet med 5 punkten, icke, såsom Wijkström
synes föreställa sig, att den, som är misstänkt för där angivet slag av
brott, ovillkorligen skall häktas, utan lämnar i detta hänseende en viss
frihet åt myndigheterna att i varje särskilt fall pröva, om häktning bör
äga rum eller ej, vilken befogenhet uttryckes genom ordet må. Denna frihet
är emellertid inskränkt genom uttrycklig bestämmelse, att under vissa
angivna förutsättningar den misstänkte städse skall lämnas på fri fot.

Såväl Åström som Holmberg hade, såsom nyss berörts, vid tiden för
deras häktande stadigt hemvist, Åström i Grebo och Holmberg i Nynäs.
Följaktligen har på grund av 6 punkten deras häktande ej fått äga rum
under andra förhållanden än, att det skäligen kunnat befaras, att de
skulle avvika eller genom undanröjande av bevis eller egendom hindra
sakens tillbörliga utredning. Att dylik farhåga skulle kunnat hysas, har
Wijkström ej ens påstått. Och då lagen uttryckligen föreskriver, att för
sådan farhåga verkliga skäl skola finnas — det är ej nog med att befara,
man måste skäligen befara, att den misstänkte personen avviker eller
genom sina åtgärder hindrar sakens utredning — torde handlingarnas
innehåll få anses giva vid handen, att någon dylik farhåga icke heller
förelåg i förevarande fall. Att klagandena, vilka båda voro familjefäder
och av vilka Åström hade ej mindre än fem barn i åldern Yi—6 år, skulle
avvika var väl icke sannolikt. Och då föremålet för det förmenta tillgreppet,
det bortförda höet, utan större svårighet hort kunna uppvägas
lika väl den 6 som den 8 augusti 1924, kunde ej heller gärna skäligen
befaras, att klagandena, därest de lämnades på fri fot, skulle genom undanröjande
av bevis eller egendom hindra sakens tillbörliga utredning.

Jag fann alltså, huru saken än skärskådades, att Wijkström genom att
häkta klagandena i förevarande fall gjort sig skyldig till ett betänkligt
övergrepp, som ej borde undgå beivran. Genom häktningen hade klagandena
lidit ett svårt intrång i sin frihet. Wijkström hade icke i ringaste
mån medgivit, att han förfarit felaktigt. Tydligt syntes vara, att redan
ett jämförelsevis ytligt övervägande från Wijkströms sida av det förfarande,
som lagts klagandena till last, bort kunna förebygga det missgrepp,
vartill Wijkström gjort sig skyldig genom ifrågavarande häktningsåtgärd.
I detta sammanhang kunde framhållas, hurusom Wijkström, vilken
kort förut varit delägare i den ifrågavarande fastigheten, redan på
denna grund syntes varit väl underkunnig om de arrenderätten berörande
förhållandena. Jag uppdrog på ovan anförda grunder åt åklagaren

i) — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1927 års riksdag.

130

att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal
mot Wijkström samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Tillika borde åklagaren bereda klagandena tillfälle att yttra sig
i målet samt understödja de ersättningsanspråk, som av dem samt av
Kungl. Maj:t och Kronan på föranstaltande av K. B. kunde komma att
framställas, i den mån desamma funnes befogade.

Tunaläns tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i
utslag den 3 juni 1926 följande:

Häradsrätten funne väl Wijkström hava förfarit felaktigt i det av åklagaren
angivna avseendet, men då detta Wijkströms förfarande icke kunde
anses vara av den beskaffenhet, att ansvar därför borde äga rum, prövade
häradsrätten rättvist ogilla åtalet, vid vilken utgång av åtalet åklagarens
och klagandenas ersättningsyrkanden lämnades utan bifall.

Som jag icke ansåg mig böra åtnöjas med den utgång målet fått i häradsrätten,
uppdrog jag åt advokatfiskalen vid Göta hovrätt att därstädes
anföra besvär. I en skrivelse till advokatfiskalen anförde jag bland annat
följande:

I sitt svaromål vid häradsrätten hade Wijkström bland annat åberopat
dels att bestämmelserna i 19 § sjätte punkten promulgationslagen till
strafflagen utmärkte sig för en viss tänjbarhet och dels att hithörande
frågor, såsom av min utredning skulle framgå, hörde till juridikens subtiliteter,
varför det icke kunde begäras, att häktningsmyndighet i varje
särskilt fall skulle, innan häktning tillgrepes, ingående och vetenskapligt
verkställa en undersökning av den art, som jag syntes förutsätta.

Vad först anginge tänjbarheten hos föreskrifterna i det omförmälda lagrummet
ville jag framhålla, hurusom desamma uppenbarligen icke kunde
anses innebära, att en häktningsåtgärd utan vidare kunde försvaras med
en hänvisning till möjligheten, att vederbörande avveke etc. Det fordrades
enligt lagens uttryckliga stadgande, att en sådan eventualitet skäligen
kunde befaras. Några bärande skäl för en dylik farhåga syntes Wijkström
icke hava förebringat. Omständigheterna syntes tvärtom hava
pekat i motsatt riktning.

Beträffande den åberopade svårigheten för häktningsmyndigheten att
medhinna ett tillräckligt grundligt övervägande av på frågan inverkande
omständigheter kunde anföras, att det nu förevarande fallet väl knappast
kunde anses hava varit så invecklat vad häktningsfrågan anginge. Wijkström
hade tydligen mycket väl känt till de faktiska förhållanden, som
främst talat till de häktades förmån, och det hade då, enligt min tanke,
bort för honom, rent praktiskt taget och bortsett från alla teoretiska spekulationer,
hava framstått såsom föga rimligt att företaga häktning. Icke

131

desto mindre hade Wijkström beslutat att häkta de ifrågavarande två personerna,
och detta beslut syntes hava fattats på grundvalen av en icke
tillfredsställande polisundersökning. Redan ett ytligt betraktande av de
för Wijkström kända omständigheterna hade emellertid, såsom nyss berörts,
ovillkorligen bort avhålla från häktning i stället för att framkalla
en dylik åtgärd. Vid sådant förhållande syntes mig Wijkströms åberopande
av svårigheten för honom att för sig fullständigt klargöra alla hithörande
spörsmål icke förtjäna avseende. Hade Wijkström utgått från,
att han icke borde skrida till häktning, med mindre han kunde påvisa
tydligt stöd därför i gällande lag, hade hans utsikter att träffa ett riktigt
avgörande betydligt ökats. Det felaktiga och enligt min åsikt straffvärda
förfarandet hade synbarligen ytterst haft sin grund däri, att Wijkström i
stället varit allt för benägen att företaga häktning och allt för mycket
bortsett från de invändningar, som sakförhållandena själva, även frånsett
den mera teoretiska sidan av saken, på ett påtagligt sätt rest mot en
dylik åtgärd.

Under hänvisning i övrigt till vad jag i den för åklagaren utfärdade
instruktionen anfört anmodade jag därför advokatfiskal att hos hovrätten
fullfölja det av mig anbefallda åtalet mot Wijkström.

Jämväl klagandena besvärade sig.

Göta hovrätt fann i utslag den 13 december 1926 ej skäl göra ändring
i överklagade utslaget.

19. Fråga huruvida landsfiskal varit befogad nedtaga anslag,
innehållande förklaring om blockad och bojkott. I

I en den 11 mars 1925 hit inkommen skrift anförde redaktören A. Andersson
i Stockholm med bifogande av en av ”Vemdalens Lokala Samorganisation
Styrelsen” utställd fullmakt, att han å nämnda organisations vägnar
anmälde landsfiskalen i Hede distrikt K. E. Byström för det denne den
15 januari 1925 egenmäktigt öppnat två organisationen tillhöriga och med
lås försedda skåp för affischering och ur skåpen borttagit två däri uppsatta
blockadaffischer. Skåpen vore, fortsatte klaganden, försedda med
glasdörrar och hade med vederbörande jordägares tillstånd uppsatts på
privat område, varför Byström icke ägt någon som helst befogenhet att
bryta upp låsen och riva ut affischerna. Ägarna av den jord, varå tavlorna
vore uppsatta, hade i ojäviga vittnens närvaro meddelat, att de icke anmodat
Byström att borttaga affischerna, och hade även förklarat, att Vemdalens
lokala samorganisation fortfarande ägde rätt att hava sina anslagstavlor
uppsatta å deras mark.

132

Av från Byström infordrad förklaring inhämtades, att ifrågavarande
affischer varit tryckta och av följande lydelse:

”Bojkott och Blockad! På grund av att gästgivaren Karl Axel Hallgren
i Vemdalen under den pågående skogsarbetarekonflikten uppträtt som arbetsvillig,
och på alla sätt visat sig synnerligen angelägen att splittra
solidariteten bland arbetarne, så förklaras härmed enligt mötesbeslut i
Hedeviken den 29 jan. 1923 med nedanstående organisationer hans gästgiveri
i bojkott. Ävenledes förklaras samtliga hans företag, och övriga
arbeten i blockad, oavsett vem som övertager och leder detsamma i Hallgrens
gård. Bojkotten och blockaden kvarstår tills uppgörelse har träffats
med nedanstående organisationer. Vemdalens L. S., Hedevikens L. S.,
Håns L. S., Håns S. S. F. F., Linsälls S. S. F. F., Linsells L. S., Glissjöbergs

L. S., Härrö L. S., Härrö S. S. F. F., Glötes L. S., Glötes S. S. F. F.”

Byström anförde i sin förklaring:

I början av år 1925 hade f. gästgivaren A. Hallgren i Vemdalen meddelat,
att han hänvänt sig till en äldre medlem av Vemdalens lokala samorganisation,
arbetaren E. Jönsson i Kyrkbyn, och begärt, att de blockadmeddelanden,
som rörde honom och gästgiveriet i Vemdalen och vore uppsatta
å två invid allmänna landsvägen genom Kyrkhyn befintliga, samorganisationen
tillhöriga anslagstavlor, skulle borttagas, då han ansåge, att meddelandena
vore för honom kränkande. Jönsson hade emellertid genmält,
att blockadaffischerna ej komme att av samorganisationen nedtagas. Vid
av Byström därefter den 15 januari 1925 å platsen avlagt besök hade
affischerna befunnits anslagna i två invid allmänna landsvägen genom
Kyrkbyn uppsatta anslagsskåp. Byström bestrede, att affischerna varit
till finnandes å enskilt område. Anslagstavlorna hade varit uppsatta omedelbart
invid landsvägen och gatan på de mot vägen och gatan befintliga
sidorna av där anbragta gärdesgårdar och så nära vägbanan, att blockadlapparna
varit i ögonen fallande och deras innehåll, därifrån sett, fullt
tydligt. Å laga skifteskarta för Kyrkbyn m. fl. byar inom Vemdalens
skifteslag vore landsvägen genom byn upptagen till en bredd av 8 meter.
Emellertid vore avståndet mellan de å ömse sidor om vägen dragna gärdesgårdarna
endast 7 meter och torde jämväl av detta förhållande framgå,
att ifrågavarande anslagstavlor vore uppsatta å område, varöver enskild
person eller sammanslutning ej ägde råda.

Byström åberopade i detta sammanhang

dels ett av nämndemännen N. Höglund, S. B. Fjellner och O. Pellesson
utfärdat intyg, att de av Vemdalens lokala samorganisation inom Vemdalens
kyrkby uppsatta två anslagstavlorna vore fästade, den ena å gärdesgården
mot allmänna landsvägen genom byn och den andra jämväl å
gärdesgården i hörnet, där den s. k. telefongatan utginge från landsvägen,
att tavlorna vore fästade å den sida av gärdesgården, som vette mot vägen

133

och gatan, så nära vägbanan, att å tavlorna uppsatta anslag och meddelanden
vore i ögonen lätt fallande och tydligt kunde avläsas av å vägen
varande personer, samt att tavlorna måste anses vara till finnandes å
markområde, som rätteligen hörde till vägen och ej ägdes av enskild person;

dels ock protokoll, hållet vid ett av Byström den 22 mars 1925 anställt
förhör. Av detta protokoll inhämtades följande:

Förhöret hade föranletts av ovannämnda klagoskrift och den däri förekommande
uppgiften, att omförmälda anslagstavlor vore med vederböran
de jordägares tillstånd uppsatta å privat område. I saken hade hörts hem
mansägarna H. Hedin och S. Jonsson, båda i Kyrkbyn, vilka voro ägare
till de fastigheter, å vilkas mark anslagstavlorna enligt klagandens förmenande
voro uppsatta, och hade de därvid berättat:

Hedin: Någon gång under förra delen av år 1922 hade arbetaren K. J. F.
Edkvist tillfrågat Hedin, om han tilläte Vemdalens lokala samorganisation
att å gärdesgården intill landsvägen mot hans ägor uppsätta en anslagstavla,
och hade Hedin då svarat, att han för sin del ej hade något
att invända däremot. Det hade därvid ej talats om, för vilka meddelanden
tavlan vore avsedd, men Hedin hade antagit, att den skulle användas för
uppsättande av tillkännagivanden om organisationens sammanträden. Varken
vid tillfället i fråga eller sedermera hade varit tal om uppsättande
av s. k. blockadlappar, och Hedin hade icke givit organisationen eller annan
löfte att å hans mark uppsätta dylika tillkännagivanden. Någon tid
efter det att under januari år 1925 den å tavlan redan under år 1922 uppsatta
blockadaffischen horttagits, hade arbetaren E. Fahlström och bondsonen
O. Fjellner, båda i Kyrkbyn, kommit och frågat Hedin, om Edkvist
haft hans medgivande att å gärdesgården till Hedins ägor för samorganisationens
räkning få uppsätta anslagstavlan. Då Hedin svarat, att han
för sin del ej nekat Edkvist att uppsätta densamma, hade Fahlström och

O. Fjellner omtalat, att blockadlappen horttagits från tavlan av Byström,
men icke frågat Hedin om något annat eller vidare talat om anslagstavlan.
I fråga om den mark, varå tavlan vore uppsatt, trodde Hedin, att marken
rätteligen hörde till vägen och ej inginge i hans ägor. Gärdesgården, varå
tavlan fästats, hade byggts efter samma sträckning, som där förut befintlig
äldre gärdesgård haft och som troligen folie inom det område, som
hörde till landsvägen, då avståndet emellan gärdesgårdarna å ömse sidor
av landsvägen säkerligen vore smalare än det område, som ursprungligen
avsatts för vägen. Hedin hade ej till Edkvist eller annan av samorganisationens
medlemmar yttrat sig rörande äganderätten till marken, där tavlan
uppsatts, utan endast medgivit, att tavlan för hans personliga del
finge fästas å hans gärdesgård.

Jonsson: Vid något tillfälle hade en av medlemmarna i den lokala samorganisationen
inom byn tillfrågat Jonsson, om organisationen finge upp -

134

sätta en anslagstavla å hans gärdesgård i hörnet vid landsvägen, där
telefongatan träffade denna, och hade Jonsson, så vitt rörde honom, lämnat
sitt medgivande därtill. Han hade då ej haft reda på, att tavlan jämväl
skulle användas för uppsättning av s. k. blockadlappar, då någon begäran
därom icke blivit till honom framställd eller det eljest varit tal därom.
Han visste ej, om den mark, varå tavlan vore uppsatt, rätteligen folie
inom hans ägoområde eller hörde till vägen och gatan. Gärdesgården, å
vilken tavlan fästats, vore dragen rätt nära landsvägen och omedelbart vid
sidan av gatan.

Slutligen anförde Byström i sin förklaring bland annat följande:

Då anslagen måste anses vara till finnandes å allmän plats och av innehåll,
att de komme sådan förargelse åstad, som omförmäldes i 11 kap.
15 § 3 stycket strafflagen, hade det ålegat Byström såsom landsfiskal och
i denna egenskap ansvarig för upprätthållande av allmän ordning inom
sitt tjänstgöringsdistrikt att avlägsna anslagen. Som anslagsskåpen vore
försedda med glasdörrar med däri infällda lås, hade vid dörrarnas öppnande
för möjliggörande av anslagens borttagande begagnats av Byström
innehavd nyckel. Dörrarna hade vid öppnandet ej förefallit vara låsta
utan endast stadigt intryckta mot skåpens sidor, och Byström hade vid
lapparnas borttagande varit åtföljd av ojävigt vittne. Byström bestrede
på det bestämdaste, att han gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande
genom borttagandet av ovannämnda bojkott- och blockadmeddelande, som
vore riktat ej enbart mot enskild person utan även mot allmänt gästgiveri,
ity att affischens avfattning vore sådan, att jämväl senare innehavare av
Vemdalens gästgiveri träffades av den mot Hallgren riktade blockaden
och bojkotten, eftersom gästgiveriet fortfarande hölles i den i affischen
angivna gård. Det vore av Byström känt, att blockad- och bojkottmeddelanden
av liknande lydelse som det ifrågavarande, vilka uppsatts å allmän
plats, efter av allmän åklagare vid domstol väckta åtal förklarats
brottsliga.

Protokollet över ovannämnda av Byström den 22 mars 1925 hållna förhör
utvisade, att ordföranden i Vemdalens lokala samorganisations styrelse
och två styrelsens ledamöter hörts och uppgivit, bland annat, att de
icke visste, av vem nycklarna till anslagstavlorna förvarades eller om
några nycklar numera funnes i behåll hos föreningen.

Andersson erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Jämtlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga

135

ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Byström. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

Såsom J. O. i sin ämhetsherättelse till 1923 års riksdag, sid. 32, uti ett
ärende av i viss mån liknande beskaffenhet som det förevarande berört,
har, därest en affisch eller ett plakat, som offentligen anslagits, innehållit
något, som kunnat framstå såsom brottsligt eller stridande mot ordningen,
polismyndigheten ansetts äga befogenhet att avlägsna affischen
eller plakatet, även om fråga varit om eu genom tryck frambragt skrift
och något beslut pm kvarstad eller konfiskation icke meddelats. Jag hänvisar
härutinnan till de i nyssnämnda ärende av J. O. åberopade rättsfall
och anteckningar och åberopar ytterligare vad i det den 20 december
1912 av särskilda kommitterade avgivna betänkandet med förslag till
tryckfrihetsordning i denna fråga anföres. Nämnda kommitterade hava
i sitt förslag, kap. 4 § 6, upptagit en bestämmelse av innehåll, att för offentliggörande
av tryckt skrift genom anslag, genom kringförande av plakat
eller på annat likartat sätt skulle gälla de villkor och inskränkningar, som
om annan skrift vore eller kunde bliva i sådant hänseende stadgade. Härom
yttra kommitterade i sitt betänkande, sid. 262, att en erinran ansetts
höra givas i lagen därom, att i fråga om uppsättande av plakat, kringförande
av demonstrationsstandar o. s. v. allmänna ordningsregler ägde
tillämplighet oberoende därav, att plakatets eller standarets inskription
framställts genom tryck, och att förty polismakten jämväl vore berättigad
inskrida mot ordningen eller anständigheten sårande tilltag av denna
art, utan att vara hänvisad till de villkor och omständligare former, tryckfrihetslagen
anvisade för kvarstad. Kommitterade synas tydligen hava
utgått ifrån, att den av dem sålunda uttalade uppfattningen om i vad
mån polismyndighet bör äga inskrida mot icke kvarstadshelagd tryckt
skrift överensstämmer med gällande rätt.

Vad det nu föreliggande fallet angår, synes det mig, som om ett övervägande
efter fullt objektiva grunder av hithörande förhållanden bort leda
Byström till den uppfattningen, att uppsättandet av de ifrågavarande
affischerna icke inneburit något sådant mot ordningen stridande eller anständigheten
sårande tilltag, att detsamma utgjort laga anledning till ett
ingripande.

Väl kan understundom förekomma, att innehållet i blockad- och bojkottförklaringar,
som offentligen anslås, är av kränkande eller förargelseväckande
art, att förklaringarna äro förknippade med uppmaning till brukande
av våld eller hot eller att desamma eljest mer eller mindre uttryckligt
förutsätta användandet av brottsliga medel. Att i dylika fall polismyndigheten
har både rätt och plikt att ingripa kan icke gärna vara
underkastat något tvivel. Men en enkel förklaring om blockad och bojkott
lärer icke i och för sig berättiga till dylikt ingripande. Beteckningen

136

blockadförklaring torde i allmänhet användas om en uppmaning att icke
taga anställning hos viss arbetsgivare och beteckningen bojkottförklaring
om en uppmaning att icke genom inköp av varor eller på annat sätt gynna
viss persons rörelse. En dylik uppmaning får nog anses i och för sig
vara straffri, och den omständigheten, att genomförandet av blockad eller
bojkott stundom åtföljes av våldshandlingar eller andra rättsstridiga tilltag,
synes icke lagligen utgöra någon anledning att beteckna en från
uppmaning till dylika tilltag fri förklaring om blockad eller bojkott såsom
rättsstridig. (I detta sammanhang må hänvisas till en uppsats av professorn
N. Stjernberg, införd under ordet ”hot” i Nordisk Familjebok. Av ett
visst intresse är även ett rättsfall, refererat i N. J. A. 1925 sid. 85.) Icke
heller torde gällande rättsordning kunna anses kränkt därigenom, att en
dylik i sig själv straffri förklaring bringas till allmännare kännedom genom
anslag å allmän plats, där det icke förefinnes uttryckligt eller tyst
förbud mot att över huvud taget uppsätta affischer eller anslag.

Byström har nu emellertid i sin förklaring sökt göra gällande, att de
av honom borttagna affischerna haft sådant innehåll, att de måste anses
hava varit ägnade att åstadkomma allmän förargelse. Då de dessutom varit
anslagna å allmän plats, har Byström ansett det åligga honom såsom
landsfiskal och i sådan egenskap ansvarig för upprätthållande av allmän
ordning att avlägsna affischerna. På grund av vad handlingarna utvisa
rörande de båda anslagstavlornas placering intill allmän väg delar jag
Byströms uppfattning, att affischerna varit uppsatta å sådan plats, som
avses i 11 kap. 15 § strafflagen. Vid granskning av affischernas innehåll
kan jag emellertid icke finna annat än, att fråga här varit om ett fall
av från uppmaningar till brottsliga åtgärder fri blockad- och bojkottförklaring.
Vad vidare angår uppgiften i affischerna, att gästgivaren Hallgren
uppträtt såsom arbetsvillig och på alla sätt visat sig synnerligen
angelägen att splittra solidariteten bland arbetarna, torde densamma näppeligen
kunna anses för Hallgren kränkande eller eljest ägnad att åstadkomma
allmän förargelse. Om Byström åsyftat, att sådana affischer som
de ifrågavarande äro misshagliga inom vidsträckta samhällsgrupper, torde
han visserligen därutinnan otvivelaktigt hava rätt. Men — och här torde
hela frågans kärnpunkt vara att finna — detta kan icke utan vidare anses
liktydigt med att affischerna varit ägnade att uppväcka sådan allmän förargelse,
att deras uppsättande kan betecknas såsom förargelseväckande beteende
i lagens mening och på denna grund rättsstridigt. Det finnes som bekant
även stora grupper av laglydiga medborgare, som icke blott icke finna
något förargelseväckande i dylika blockad- och bojkottförklaringar utan
som av ärlig övertygelse anse dem såsom ett naturligt medel i kampen
för förbättrade levnadsförhållanden. Det är utom all fråga synnerligen

137

angeläget, att ordningsmakten — naturligtvis alltid med reservation för
dess oavvisliga plikt att strängt upprätthålla den lagliga ordningen och
hävda rättssäkerheten — avhåller sig från allt, som kan uppfattas såsom
ett ställningstagande till förmån för ena eller andra parten i de numera
allt vanligare, sinnena ofta upprörande lönekonflikterna. Vid bedömandet
ur förevarande synpunkt av det slag av skrifter, varom nu är fråga, bör
ordningsmakten därför enligt min mening begränsa sina tjänsteåtgärder
till undertryckande av det mot den gällande rättsordningen stridande och
strängt avhålla sig från att på denna väg såsom rättsbud söka upprätthålla
vad som icke äger stöd i ett i verklig mening allmänt rättsmedvetande
utan endast är en mer eller mindre allmänt omfattad subjektiv åsikt
om rätten. Ett motsatt förfaringssätt är så mycket betänkligare som det
med naturnödvändighet för med sig ett handhavande av ordningsmaktens
funktioner, vilket skiftar allt efter olika social och politisk åskådning
hos dem, vilka utöva nämnda funktioner. En utveckling i sådan riktning
innebär i själva verket ett utträngande av rätten till förmån för godtycket
och leder sålunda ytterst till rättslöshet. Någon, som till äventyrs
finner det mindre anmärkningsvärt, att polismyndigheten avlägsnar
affischer sådana som de nu ifrågavarande, skulle måhända icke med
samma jämnmod bevittna, att ordningsmakten ingrepe för att borttaga
exempelvis anslag, innehållande uppmaningar till allmänheten att ställa
frivillig arbetskraft till förfogande för uppehållande av driften vid ett av
strejk hotat företag. Men skulle man anse Byströms i förevarande fall
tillämpade förfarande vara i sin ordning, torde följdriktigheten kräva godkännande
av ordningsmaktens ingripande även i det nyss anförda exemplet.
Att den ”allmänna förargelse”, som den affischerade uppmaningen
förmenas väcka, måste antagas i ena fallet vara till finnandes hos huvudsakligen
andra samhällsgrupper än i det andra skulle ju nämligen under
inga omständigheter kunna få tagas till anledning för ett olikartat bedömande.

Byström synes även hava velat försvara sitt handlingssätt med att
ifrågavarande anslagstavlor skulle varit uppsatta å område, varöver enskild
person eller sammanslutning ej ägt förfoga för egna ändamål. Denna
invändning synes mig så mycket mindre förtjäna beaktande, som handlingarna
visa, att anslagstavlorna varit med vederbörande jordägares
tillstånd upphängda å jordägarna tillhöriga gärdesgårdar.

Då jag fann Byströms åtgärd att avlägsna ifrågakomna båda affischer
hava inneburit ett sådant överskridande av hans befogenhet såsom ordningens
upprätthållare, att detsamma icke kunde undgå min beivran,
uppdrog jag åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning an -

138

hängiggöra och utföra åtal mot Byström för tjänstefel samt å honom yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Hede tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 18 juni 192b att, enär i målet ifrågakomna bojkott och blockad riktats
mot enskild person och allmänt gästgiveri, fördenskull och på grund av
vad i övrigt i målet förekommit, funne häradsrätten vad som genom åtalet
lagts Byström till last icke vara av beskaffenhet att för honom föranleda
ansvar, och bleve förty åtalet av häradsrätten ogillat. Vad av allmänna
medel utgått eller kunde komma att utgå till de i målet hörda vittnen,
skulle stanna å statsverket.

Med anledning av denna utgång av målet uppdrog jag åt advokatfiskalen
vid Svea hovrätt att därstädes anföra besvär. I en skrivelse till
advokatfiskalen anförde jag, bland annat, följande:

Med häradsrättens utslag hade jag icke ansett mig kunna åtnöjas. Då
utslaget icke ens innehölle något uttalande, varigenom Byströms tillvägagångssätt
betecknats såsom mindre riktigt, skulle Byström, om utslaget
bleve beståndande, däri säkerligen anse sig hava vunnit bekräftelse på
sin åsikt att han genom den påtalade åtgärden handlat alldeles rätt.
Detta vore dock enligt min mening så långt ifrån fallet, att jag ansåge mig
böra fortfarande göra gällande, att Byström gjort sig förfallen till ansvar.

Det kunde till en början framhållas, hurusom Byström icke finge antagas
vara okunnig om de skarpa motsättningar i åsikter och betraktelsesätt,
som vore rådande just i fråga om stridigheterna på arbetsmarknaden.
Kunskapen därom borde emellertid vara ägnad att mana till stor
försiktighet, när det för ordningsmaktens handhavare gällde att taga ställning
till sådana spörsmål som det, varom här vore fråga.

Borttagandet av de nu ifrågavarande anslagen, vilka icke innehållit
något annat än sådant, som obehindrat torde kunnat spridas genom tidningspressen
och annorledes, syntes — frånsett saknaden av stöd för åtgärden
i gällande lag — icke kunna anses hava varit påkallat av något egentligen
allmänt intresse.

Vilken åsikt man än månde hysa om det gängse bruket av de ekonomiska
vapnen (blockad, bojkott m. m.) i de för de enskilda individerna ofta ödeläggande
lönestriderna och hur livligt man än kunde beklaga förekomsten
av kriminella utväxter på hithörande företeelser, syntes det dock nödvändigt,
att samhällets ordningsmakt icke saknade eller åsidosatte förmågan
att hålla isär vad som icke lagligen finge med vartannat förblandas.
När nu de ifrågavarande affischerna efter orden endast innehållit enkla
blockad- och bojkottförklaringar, d. v. s. uppmaningar till likasinnade —
i första hand medlemmarna av de ifrågavarande organisationerna — att

139

icke inlåta sig på arbetsavtal eller annat ekonomiskt utbyte med i meddelandet
omförmäld person, hade det enligt min mening varit Byströms
ovillkorliga skyldighet att bedöma affischerna med hänsyn till detta deras
faktiska innehåll och icke handla som om de verkligen innefattat smädelse!’
och uppmaningar till våld m. m.

Byström hade, bland annat, anfört, att affischerna skulle innehållit påbud
till allmänheten att förhindra den frie medborgaren att utföra ett i
och för sig lagligt arbete. Jag kunde dock icke finna, att affischerna innehölle
mera än en uppmaning till likasinnade att på visst sätt begagna sin
frihet i handel och vandel. En förklaring om lockout, strejk eller blockad
torde icke kunna anses innebära enligt vår rätt straffbart hot, om också
syftet angåves vara att förmå den, mot vilken vapnet riktades, till viss
åtgärd eller visst medgivande.

Någon smädelse eller annan ärekränkning syntes affischerna omöjligen
kunna anses hava innehållit. Byström hade för övrigt själv vant mån
om att framhålla, vilken ringa bråkdel av ortens befolkning som varit
ansluten till den lokala samorganisationen. Anledning förefunnes väl icke
att antaga, åtminstone vad den övriga delen av befolkningen anginge, att
någon mera allmän benägenhet skulle förefunnits att av affischernas innehåll
draga några för gästgivaren Hallgrens ära och rykte menliga slutsatser.

Till stöd för sin åsikt att affischerna varit ägnade att uppväcka allmän
förargelse hade Byström åberopat den nyss berörda ringa anslutningen
till den lokala samorganisationen. En sådan argumentering måste jag
dock anse såsom förfelad. Allmän förargelse i lagens mening vore uppenbarligen
icke för handen endast därför, att ett övervägande flertal intoge
en likgiltig eller till och med ogillande ståndpunkt till en viss företeelse.
Affischerna hade däremot måhända utgjort en påminnelse om händelser,
som väckt allmän förargelse, men detta vore tydligen icke detsamma som
att affischerna själva väckt sådan förargelse. De, som icke gillat de i
affischerna gjorda uppmaningarna, hade ju haft sin frihet att lämna desamma
utan något som helst beaktande. Denna frihet, som varje svensk
medborgare borde kunna utan räddhåga bruka, tillkomme det ordningsmakten
att med alla lagliga medel skydda och upprätthålla. Men det ginge
säkerligen, praktiskt sett, vida över ordningsmaktens såväl uppgift som
förmåga att från allmänna platser avlägsna allt, som kunde påminna om
det förargelseväckande i tillvaron.

Den allmänna olusten över de sociala stridernas förödande verkningar
syntes icke höra förväxlas med sådan allmän förargelse, vilken kunde
skänka berättigande åt ett förfarande som det av Byström i detta fall
tillämpade. De sociala misshälligheterna torde icke bliva avhjälpta utan
snarare underblåsta genom dylika föga verksamma men dock irriterande

140

åtgärder, vilka godtyckligt och ensidigt riktades mot i och för sig icke
olagliga företeelser på de visserligen beklagliga lönestridernas område.

Med anledning av vad jag sålunda och tidigare anfört uppdrog jag
åt advokatfiskal»! att hos hovrätten fullfölja det mot Byström anställda
åtalet.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 10 december 1926 följande:

Enär ifrågakomna bojkott- och blockadförklaring riktats mot, bland
annat, allmänt gästgiveri, samt Byström, som haft att tillse att hinder
för gästgiveriets obehindrade utövande icke uppstode, förty icke kunde
anses hava saknat fog för sin åtgärd att från anslagstavlorna avlägsna
ifrågavarande anslag, vid vilket förhållande Byströms ifrågavarande
förfarande icke vore av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar,
funne hovrätten med häradsrätten åtalet icke kunna bifallas. I ersättningsfrågan
funne hovrätten ej skäl att göra ändring i häradsrättens
utslag.

Över hovrättens utslag har jag anfört underdåniga besvär.

20. Obehörigt kvarhållande i polisarrest av person, vilken
anhållits för undergående av polisförhör.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Margareta Dorotea Lindström
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

I en den 18 juli 1923 till K. B. i Yästernorrlands län inkommen skrift
anförde klaganden, som i Norrlimsta, Gudmundrå socken, drev kaférörelse,
klagomål bland annat däröver, att polisuppsyningsmannen G. Björkstrand
den 23 juni 1923 anhållit klaganden såsom misstänkt för olaga utskänkning
av pilsnerdricka och avfört klaganden till poliskontoret i Kramfors,
där klaganden, efter företagen kroppsvisitation, i en låst cell kvarhållits
till påföljande dag, då förhör med klaganden anställts. Klaganden anförde
jämväl klagomål beträffande behandlingen under förhöret m. m.

I infordrad förklaring anförde Björkstrand, att omedelbart efter det klaganden
våren 1923 öppnat kaférörelse i Norrlimsta hade rykten försports,
att hon hedreve olaga försäljning av pilsnerdricka. Genom uppgifter från
Härnö och Sollefteå bryggeriers filialer i Gudmundrå socken hade även
konstaterats, att klaganden hemtoge betydligt större kvantiteter pilsnerdricka
än vad som kunde anses nödigt för hennes privata behov, men
bevisning om den olagliga försäljningen hade då icke kunnat förebringas.
Efter fortsatta undersökningar i saken, varigenom full bevisning erhållits,
hade polismannen E. G. Ivarsson den 18 juni 1923 beordrats att kalla

141

klaganden till poliskontoret i Kramfors för undergående av förhör. Efter
klagandens ankomst till poliskontoret hade hon i närvaro av Ivarsson
tagits i förhör rörande den förseelse, som lades henne till last, men hade
hon förnekat densamma. Trots detta hade hon delgivits stämning till den
3 september 1923, varefter hon, efter erhållen tillsägelse att icke vidare
upprepa förseelsen, fått avlägsna sig. Den 23 juni 1923, midsommarafton,
hade genom telefon från anonym person meddelats, att ”det åter igen
var fylla” hos klaganden ”i sådan grad, att redlöst överlastade personer
blivit liggande utanför hennes kafélokal”. Polismannen J. F. Olsson hade
då beordrats att omedelbart begiva sig till platsen för att taga reda på
förhållandet. En stund senare hade Olsson i telefon meddelat, att ett flertal
personer, därav en del synbart berusade, vid hans ankomst till platsen
befunnit sig i klagandens kök. Vidare hade konstaterats, att flera andra
personer befunne sig inne i ett innanför köket till kafélokalen gränsande
låst mm, varifrån skrammel av glas kunnat förmärkas. Till detta rum
hade Olsson emellertid av klaganden vägrats tillträde. Omedelbart därefter
hade Björkstrand själv begivit sig till platsen och vid framkomsten
konstaterat samma förhållanden, som av Olsson rapporterats. På Björkstrands
begäran att bliva insläppt i det förenämnda låsta rummet hade
även Björkstrand till en början av klaganden vägrats tillträde dit med
motivering, att det vore hennes privata rum och att där inne befunne
sig endast av henne särskilt inbjudna personer. Som sanningsenligheten
av dessa uppgifter starkt betvivlats, hade Björkstrand för klaganden förklarat,
att därest hon icke godvilligt ville lämna tillträde till rummet,
Björkstrand komme att vidtaga åtgärder för att på annat sätt skaffa sig
tillträde; därefter hade klaganden funnit för gott att låsa upp den till
rummet ledande dörren. Då Björkstrand och Olsson inkommit i rummet,
hade de där påträffat måleriarbetaren J. H. M. samt arbetarna K. A. J.
och A. N„ samtliga synbart berusade, sittande vid ett bord, varå funnos
uppradade ett tiotal flaskor, en del tömda och en del, innehållande pilsnerdricka,
öppnade. Något vittnesförhör hade på grund av personernas berusade
tillstånd då icke kunnat företagas. På framställda frågor hade
klaganden därefter bestämt förklarat, att hon icke försålt pilsnerdricka
vare sig till de i köket eller i förenämnda rum varande personerna, utan
att dessa själva vid ankomsten medfört sina flaskor, varjämte klaganden
förklarat, att hos henne funnes endast några flaskor pilsnerdricka att användas
som måltidsdricka över midsommarhelgen. Sedan Björkstrand, åtföljd
av Olsson, tittat in i ett angränsande olåst rum, där på golvet fanns
stående en korg, s. k. ”hundrarymmare” märkt ”Härnö bryggeri A.-B.”,
i det närmaste fylld med oöppnade pilsnerdricksflaskor samt detta påpekats
för klaganden, hade klaganden, efter lokalernas utrymmande, kl. 5,30
e. m. anhållits och medförts i automobil till poliskontoret för undergående

142

av förhör. Vid förhörets början hade klaganden fortfarande förnekat, att
hon gjort sig skyldig till de förseelser, som lades henne till last, varjämte
hon, som befann sig i synnerligen upphetsad sinnesstämning, mot
Björkstrand och övriga polismän utfarit i otidigheter. Då hon icke i det
sinnestillstånd, vari hon befann sig, lämpligen kunnat förvaras på poliskontoret
under den utredning, som påfordrats, samt hon, på grund av vad
tidigare förekommit, kunnat antagas göra allt för att undanröja bevisning,
hade hon av två för ändamålet tillkallade närboende kvinnor på
Björkstrands tillsägelse blivit kroppsvisiterad och insatt i förvaringsarrest.
Vid visitationen hade klaganden protesterat mot att bliva tagen i förvar.
Omedelbart därefter hade Björkstrand, åtföljd av Olsson, åter begivit
sig till klagandens kafé för att anställa visitation. Vid ankomsten till
kafélokalen hade Björkstrand tagit klagandens tjänarinna, Hanna Näsman,
i förhör, därvid hon berättat, att klaganden hedrivit den olagliga
försäljningen hela sommaren. Hanna Näsman, som på grund därav vantrivts,
hade begärt att få flytta men hindrats därifrån genom att klaganden
låst in i det närmaste alla hennes kläder och övriga tillhörigheter samt
vägrat utbetala lön. Hanna Näsman hade vidare berättat, att klaganden
brukat fortsätta med sin servering till kl. 12 å 1 på nätterna, och
på särskild fråga uppgivit, att klaganden, utöver det parti pilsnerdricka,
som påträffats i det olåsta rummet, även haft sådant undangömt dels i
en skrubb under en trappa i förstugan och dels i en tambur.

Vid visitation i nämnda skrubb, som var olåst — anförde Björkstrand
vidare — hade under en hög av trasor påträffats en större korg fylld med
oöppnade fyllda pilsnerdricksflaskor. I den likaledes olåsta tamburen hade
påträffats ett parti, förvarat i en korg. Sammanlagt hade påträffats 190
flaskor, som med förvaringskärl tagits i beslag och avförts till förvaringskällare,
varom tjänstgörande landsfiskalen i distriktet, K. Lindahl, underrättats.
På grund av den redan långt framskridna tiden, klockan hade
varit över 8 på aftonen, och då vissa andra smärre oordningar, som fordrat
samtliga polismäns närvaro, förekommit här och var, vilket icke vore ovanligt
en midsommarafton, hade undersökningarna angående klaganden
måst avslutas för dagen. Kl. 10 f. m. påföljande dag hade, sedan en för
fylleri anhållen person, som berusat sig hos klaganden föregående dagr
delgivits stämning och frigivits samt ytterligare utredning angående klaganden
hållits, klaganden uttagits ur förvaringsarresten och förhöret med
henne ånyo påbörjats. Därvid hade klaganden till en början lika enständigt
som föregående dag förnekat vad som lagts henne till last, men då
Björkstrand för henne uppgivit namn på en del av de vittnen som hörts,,
hade hon funnit för gott att erkänna såväl den förseelse, för vilken hon
stämts den 18 juni, som den förseelse, för vilken hon var anhållen och nu
delgavs stämning. Därefter hade klaganden frivilligt undertecknat två

143

fullmakter för förseelsernas erkännande vid domstol. Klaganden hade därvid
av Björkstrand tillfrågats, om lion vore villig att av vissa av Björkstrand
föregående dag hos klaganden omhändertagna medel deponera ett
belopp av 75 kronor till böter, som kunde komma att ådömas henne för den
förseelse, varför hon delgivits stämning den 18 juni. Klaganden hade genast
förklarat sig därtill villig. På detta belopp hade Björkstrand till klaganden
överlämnat kvitto, varefter hon återfått dels återstående beloppet av
de omhändertagna penningarna, 20 kronor, dels andra saker, som vid
visitationen fråntagits henne, samt fått lämna kontoret.

Såsom i förklaringen berörts hade landsfiskalen C. Westberg den 18
juni 1923 instämt klaganden till Ångermanlands södra domsagas häradsrätts
sammanträde den 3 september 1923 med yrkande om ansvar för det
hon vid upprepade tillfällen under år 1923 i sin kafélokal i Norrlimsta
till besökande försålt pilsnerdricka ”dels utan och dels i samband med
mat”. Den 24 juni 1923 instämde t. f. landsfiskalen Lindahl klaganden
till samma rättegångsdag med yrkande om ansvar för det hon trots förutnämnda
stämning i samma lokal yrkesmässigt fortsatt med liknande försäljning,
senast den 23 juni 1923. Vid målens handläggning berörda den
3 september inställde sig i närvaro av Westberg såsom åklagare klaganden
personligen. Klaganden bestred åtalen. Den 29 påföljande oktober
handlades i klagandens frånvaro målen gemensamt, och hördes därvid
såsom vittnen två av de personer, som anträffats hos klaganden den 23
juni 1923, samt ytterligare en person. Målet uppsköts till den 21 januari
1924, då klaganden genom ombud erkände de åtalade förseelserna.

Genom utslag sistnämnda dag dömde häradsrätten klaganden dels jämlikt
28 § första stycket i kungl. förordningen den 11 juli 1919 angående
försäljning av pilsnerdricka att höta 25 kronor dels ock jämlikt samma
lagrum jämfört med 34 § i förordningen för det hon, jämväl efter det
hon den 18 juni 1923 delgivits stämning för olovlig försäljning av pilsnerdricka,
fortsatt samma förseelse och därför blivit delgiven stämning den
24 juni 1923, att höta 50 kronor eller att sålunda höta tillhopa 75 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Sedan landsfogden S. Påhlman i ett den 7 juni 1924 avgivet yttrande
hemställt att, då klaganden fällts till ansvar för det brott, varför hon av
Björkstrand anhållits, K. B. måtte lämna klagandens anmälan utan avseende,
resolverade K. B. den 19 i samma månad, att klagomålen ej skulle
föranleda vidare åtgärd. I

I en den 20 april 1925 hit inkommen skrift anförde klaganden klagomål
mot Björkstrand i vissa hänseenden. Klaganden utvecklade i en sedermera
insänd skrift klagomålen sålunda, att klaganden särskilt lade Björkstrand

144

till last, att han den 23 juni 1923 tagit och kvarhållit klaganden i fängslig!
förvar.

Sedan jag i anledning av klagoskrifterna inhämtat upplysningar från
landsfiskalen Westberg, anmodade jag K. B. i Västernorrlands län att efter
inhämtande av förklaring från vederbörande samt åvägabringande av den
ytterligare utredning, som möjligen kunde befinnas påkallad, till mig inkomma
med utredningen ävensom med eget utlåtande.

Björkstrand åberopade i avgivet yttrande vad han i ovanberörda tidigare
avgivna förklaring anfört.

Vid av landsfogden Påhlman i saken hållna förhör förekom bland annat
följande:

1. Björkstrand berättade att, sedan han infunnit sig hos klaganden i
Norrlimsta och där funnit bevis för att klaganden gjort sig skyldig till
olaga försäljning av maltdrycker, Björkstrand anhållit och till polisarresten
i Kramfors avfört klaganden. Orsaken till klagandens anhållande
hade varit, att de personer, vilka hos henne påträffats i färd med att förtära
av henne serverade maltdrycker, vid tillfället varit så berusade, att
förhör då icke kunnat med dem anställas, samt att Björkstrands personliga
erfarenhet av såväl klaganden som dessa hennes gäster givit honom
anledning antaga, att därest klaganden lämnats tillfälle att påverka dessa,
sedan deras rus förflyktat, sanningen icke skulle kunnat genom förhör
med dem utletas. Dessa gäster hade nämligen varit inom samhället illa
kända, lösa personer, vilkas beredvillighet att efter påtryckningar av
klaganden hjälpa henne enligt Björkstrands uppfattning i händelse av
deras hörande på ed kunnat medföra sorgliga konsekvenser. För bevisningens
förebringande och sanningens utletande hade Björkstrand därför
ansett oundgängligen nödvändigt att, tills utredningen vunnits, isolera
klaganden från dessa gäster. Det hade varit Björkstrand omöjligt att
vinna samma fördel genom att anhålla de berusade gästerna, enär dessa
uppehållit sig på privat område. Sedan klaganden anhållits och insatts
i arresten, hade Björkstrand jämte polismannen Olsson återvänt till klagandens
kafé för att omedelbart anställa förhör med Hanna Näsman. Någon
husrannsakan hade därvid icke företagits. Hanna Näsman hade under
förhöret uppgivit, att förutom ölupplaget, som förut påträffats, klaganden
haft Öl förvarat i bland annat en skrubb i förstugan, samt öppnat
dörren till denna och anvisat polismännen detta klagandens gömställe.
De nycklar, som klaganden innehaft vid anhållandet och avvisiterandet,
hade icke av Björkstrand medtagits från arrestlokalen. Vid besöket i
Norrlimsta hade Björkstrand sålunda icke haft tillgång till några klagandens
nycklar och hade ej heller haft behov av några sådana, enär Hanna
Näsman öppnat de lokaler, i vilka hon uppgivit, att Öl förvarats. Björk -

145

strand hade oriktigt och av förbiseende uppgivit detta besök hava tillkommit
för visitation. Ändamålet med besöket hade varit att hålla förhör med
Hanna Näsman och i samband därmed fastslå, huru stort lager maltdrycker
klaganden innehaft. Det hade varit detta senare Björkstrand avsett
med uttrycket visitation, men någon husrannsakan hade aldrig ifrågasatts
eller planerats. Vid detta polismännens besök hade de förut omnämnda
berusade gästerna avlägsnat sig och till förebyggande av, att
de skulle av klaganden uppsökas under natten, hade Björkstrand låtit
klaganden kvarsitta i polisarresten. Under påföljande dags förmiddag
hade en del förhör angående klagandens olaga maltdrycksliantering hållits,
och därefter hade förhöret med klaganden anställts. Vid förhöret
hade polismännen Olsson och Ivarsson varit närvarande såsom vittnen.
Sedan klaganden under förhörets gång erfarit, att full bevisning rörande
hennes olaga maltdrycksförsäljning jämväl under midsommaraftonen 1923
förelåge, hade hon själv frivilligt erkänt sin förseelse. Därvid hade Björkstrand
med stöd av en mångårig erfarenhet sagt sig hava anledning
antaga, att klaganden komme att för denna förseelse fällas att höta 75
kronor, och, sedan Björkstrand i anledning därav tillfrågat klaganden,
om hon icke ville deponera denna summa till förebyggande av exekutivt
uttagande av densamma, hade klaganden själv förklarat sig villig därtill.
Körande rättegångsförfarandet hade klaganden förhört sig, huru detta
skulle kunna ordnas på det för henne lindrigaste sättet, varvid Björkstrand
erbjudit sig att anskaffa ett ombud, som erkände förseelsen.

2. Olsson berättade, att han midsommaraftonen 1923 av Björkstrand
erhållit order att besöka klagandens kafé i Norrlimsta, där enligt gjord
angivelse olaga maltdrycksservering då pågått och förorsakat en del oordningar.
Sedan Olsson vid besök hos klaganden vunnit bekräftelse på angivna
förhållanden, hade han telefonledes inrapporterat detta till Björkstrand,
vilken i anledning därav skyndat ned till kaféet. Angående vad
som därefter tilldragit sig berättade Olsson i full överensstämmelse med
vad Björkstrand i sin första förklaring och vid förhöret inför landsfogden
anfört med följande tillägg. Vid Björkstrands besök hos klaganden
hade han påbörjat ett förhör med henne, men hade hon därvid uppträtt
obehärskat och icke kunnat förmås svara på framställda frågor, varför
Olsson fått den uppfattningen, att det icke skulle lönat sig för Björkstrand
att därstädes fortsätta förhöret. Björkstrand hade också avstått därifrån
men samtidigt till Olsson yttrat, att han icke ville, att klaganden skulle
lämnas tillfälle att samtala med de i hennes rum påträffade berusade personerna,
innan förhör med dessa kunnat anställas, och därför ansett sig
tvingad anhålla och till polisarresten avföra klaganden.

3. Polismannen J. Ulander upplyste vid förhöret, att han haft vakt
på polisstationen i Kramfors midsommaraftonen 1923. Mellan kl. 5 och

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag.

146

6 på eftermiddagen hade Björkstrand dit infört dels en för fylleri anhållen
person dels ock klaganden. Den sistnämnda hade uppträtt synnerligen
utmanande och störande under det att Björkstrand varit synnerligen
lugn.

4. Polismannen J. V. Ahlberg uppgav, att han i något ärende besökt
polisstationen i Kramfors vid 12-tiden på midsommardagen. Klaganden
hade då varit underkastad förhör av Björkstrand.

Landsfogden Påhlman hemställde i avgivet yttrande att, då den av
honom verkställda utredningen syntes ådagalägga, att Björkstrand vid
ifrågavarande tillfälle icke överskridit sin befogenhet, K. B. måtte hos
mig anhålla, att klagomålen icke skulle föranleda vidare åtgärd.

K. B. anförde i eget utlåtande, under åberopande av den i ärendet åstadkomna
utredningen, att klagomålen syntes K. B. icke böra föranleda till
åtgärd mot Björkstrand.

Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed.

Sedan jag låtit anmoda Björkstrand att inkomma med uppgift å de
personer, med vilka den 24 juni 1923 förhör hållits, innan klaganden frigavs,
anförde Björkstrand i skrivelse den 30 september 1925, att det efter
så lång tid vore svårt att erinra sig, vilka personer som då hörts, men att
Björkstrand ville minnas, att de av honom personligen hörda varit förenämnda
J. H. M. och N. A. J. samt en stuveriarbetare A. S., samtliga vid
tiden för de hållna förhören tillfälligt uppehållande sig i Kramfors och
dess omnejd. Flera personer torde nog vid samma tid hava hörts, då det
gällt bevisa, att den av klaganden bedrivna utskänkningen skett yrkesmässigt,
men då endast blyertsanteckningar därvid förts, vilka nu icke
stode att finna, kunde dessa personers namn icke uppgivas. Dessutom
torde vid detta tillfälle, liksom vid andra liknande, även någon av de
då i Kramfors tjänstgörande polismännen för tids vinnande haft order
att på egen hand biträda med undersökningen, men Björkstrand kunde
icke med bestämdhet nu yttra sig därom.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Västernorrlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Björkstrand. I den för
åklagaren utfärdade instruktionen anförde jag följande:

Har polis- eller åklagarmyndighet erhållit kunskap eller grundad misstanke
om begånget brott, åligger det myndigheten att föranstalta om er -

147

forderlig undersökning. För sådant ändamål äger myndigheten att anställa
förhör med de personer, som antagas kunna lämna upplysningar i saken,
framför allt med dem, mot vilka misstankar beträffande brottet kunnat
riktas. Några uttömmande lagbestämmelser om den befogenhet, som härutinnan
tillkommer polismyndigheten, finnas emellertid icke i den svenska
rätten. Här som i många andra fall torde därför få anses gälla vissa allmängiltiga
regler, som äga sådan grund i sunt förnuft och allmänt rättsmedvetande,
att en lagstiftning på området måste antagas komma att
skänka dem sitt godkännande. Om man sålunda å ena sidan måste antaga,
att vissa tvångsmedel stå polismyndigheten till huds för polisförhörs hållande,
måste dock å andra sidan polismyndighetens befogenhet härutinnan
anses begränsad på det sätt, att icke större makt eller våld får användas,
än situationen kräver. I brist på lagliga föreskrifter beror polisens användande
av dess ställning i första hand på dess goda omdöme, och frågan,
i vilken utsträckning dess befogenhet skall tagas i anspråk, är överlämnad
till ett avgörande efter omständigheterna.

De förberedelser, som vidtagits för en lagstiftning på ifrågavarande område,
äro ägnade att i viss mån belysa vad som hos oss får betraktas såsom
gällande rätt. Under år 1919 utarbetades av särskilt tillkallade sakkunniga
inom justitiedepartementet ett utkast till lag angående polisundersökning
i brottmål samt häktning m. m. En central punkt i den utredning,
som föregått detta utkast, hade varit frågan om lagfästandet vid sidan
om häktningen av den mildare form för misstänktas tagande i förvar,
som trots saknaden av reglering i lag numera vunnit en vidsträckt tilllämpning,
nämligen anhållandet. I utkastet föreslogs, att undersökningsledare,
som hade att leda polisundersökning angående begånget brott,
skulle äga till förhör inför sig eller underlydande polisman inkalla en var,
som antoges kunna lämna upplysningar av betydelse för undersökningen.
Vore den, som sålunda kunde kallas till förhör, misstänkt för brottet,
eller vore hans hörande eljest av synnerlig vikt för undersökningen, skulle,
där det kunde befaras, att kallelse ej skulle av honom hörsammas, undersökningsledaren
kunna förordna, att han skulle inställas. Vore för undersökningens
behöriga gång erforderligt, att den, som misstänktes för brottet
eller delaktighet däri, hölles i förvar, och kunde å brottet efter lag följa
straffarbete eller fängelse, kunde undersökningsledare, å vilken det ankomme
att leda polisundersökningen, förklara den misstänkte anhållen.
Anhållen person skulle av undersökningsledaren kunna anvisas viss uppehållsplats
samt ställas under bevakning. Där så erfordrades skulle den
anhållne kunna förvaras i låst rum eller cell och kroppsrannsakan kunna
å honom anställas för utrönande, huruvida han innehade något, varav
säkerheten vid förvaringen kunde äventyras. Undersökningsledaren skulle
tillse, att den anhållnes frihet ej inskränktes i vidare mån än som för

148

vinnande av syftet med anhållandet vore oundgängligen nödvändigt. Utan
eget medgivande skulle ej någon för samma brottsliga gärning kunna
hållas anhållen längre tid än sammanlagt 72 timmar.

I en av de sakkunniga utarbetad framställning av den utländska och
svenska lagstiftningen på området yttrades beträffande frågan om anhållandeinstitutet
i Sverige bland annat följande:

Enligt § 19 punkt 10 i promulgationslagen till strafflagen finge den, som
begått brott och träffades å bar gärning eller flyende fot, av en var gripas,
om å brottet kunde efter lag följa straffarbete eller fängelse. Misstänktes
någon på sannolika skäl för brott — hur ringa som helst — och vore den
misstänkte okänd, kunde han också gripas av vem som helst, om han
undandroge sig att uppgiva sitt namn eller sin hemort eller skälig anledning
förekomme, att hans uppgift därom vore osann. En var hade ock
rätt att gripa den, som enligt K. B:s efterlysning borde häktas för brott.
Förutsättningarna för gripande och för häktning sammanfölle ej. När
straffarbete eller fängelse kunde följa, kunde den, som träffades å bar
gärning, alltid gripas, även om det ej skäligen kunde befaras, att han
avveke eller genom undanröjande av bevis eller egendom hindrade sakens
tillbörliga utredning. Även om dylik fara förelåge, kunde för övrigt häktning
ej alltid äga rum, nämligen då lägre straff än straffarbete kunde
följa å brottet och vissa kännetecken på bofasthet förefunnes. Kunde
endast fängelse följa å brottet, kunde den bofaste över huvud ej häktas.
Gripas kunde han däremot, om han träffades på bar gärning eller flyende
fot. Här hade tydligen behovet av ett snabbt handlande gjort, att utredningen,
huruvida häktningsanledning förelåge, finge komma efteråt.
Samma provisoriska karaktär hade själva häktningen av okänd person.
Denna skulle ju ej bestå längre, än till dess tillförlitlig upplysning rörande
honom vunnes. Därjämte funnes på grund av stadgad praxis eller särskilda
författningar (t. ex. förordningen emot fylleri och dryckenskap den
16 november 1841, kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal
i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning
m. m. och kungörelsen den 28 mars 1914 angående åliggande för järnvägspersonal
att sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet inom
järnvägsområde) befogenhet för ordningsmakten att taga i förvar personer,
som störde ordningen. I sjölagen 47 och 107 §§ stadgades vidare rätt
för befälhavare å fartyg att i anledning av begånget brott taga den brottslige
i fängsligt förvar. Enligt 97 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes kunde, där åtal hänskjutits till krigsrätts behandling,
den tilltalade, ändå att skäl till häktning icke förekomme, hållas i förvarsarrest
till krigsrättens sammanträde, för såvitt förseelsen vore av svårare
beskaffenhet och det för krigslydnaden vore av synnerlig vikt. — Hade
någon enligt promulgationslagen till strafflagen gripits såsom misstänkt

149

för brott ”eller eljest” utan att häktningsmyndighet fattat beslut om
häktning, skulle den, som gripit honom, utan dröjsmål anmäla förhållandet
hos K. B., landsfiskal, borgmästare och råd, magistratens ordförande
eller polisämbetsman, där sådan för viss stad eller ort särskilt förordnad
funnes. Denna myndighet hade därefter att pröva, om den gripne skulle
sättas i häkte eller genast lösgivas. Emellertid syntes i praxis gripande
tillämpas i långt större utsträckning än nu anförda bestämmelser medgåve.
I praxis syntes jämväl underordnad, med häktningsrätt icke utrustad
polisman anses berättigad, även om den misstänkte ej träffades på
har gärning eller flyende fot, att anhålla honom, därest lagens förutsättningar
för häktning vore för handen. Ut från ovan nämnda bestämmelser
hade dessutom utvecklat sig ett förfarande, som jämväl omfattade fall,
där laga häktningsskäl icke förelåge konstaterade vid åtgärdens verkställande.
Personer, som misstänktes för brott av beskaffenhet att kunna medföra
häktning, bleve, även där utredningen ej fortskridit så långt, att
ståndpunkt kunde tagas i häktningsfrågan, anhållna och kvarhållna i syfte
att under kvarhållandet utredning skulle kunna åstadkommas, huruvida
åtal skulle anställas eller ej.

Ett på grundval av ovannämnda utkast utarbetat förslag remitterades
den 27 februari 1920 till lagrådet för yttrande. Det remitterade förslaget
innehöll i 1 kap. 8 §, att förhör med för dylikt ändamål inställd person
skulle äga rum snarast möjligt, sedan den, som skulle höras, anlänt, och
ej finge utan hans medgivande utsträckas över 6 timmar från förhörets
början. Funne den, som ledde förhöret, hette det vidare, av synnerlig vikt
för utredningen, att jämväl efter nämnda tid förhöret fortsattes eller nytt
förhör anställdes, kunde han dock ålägga den hörde att kvarstanna ytterligare
högst 6 timmar. I 10 § i samma kapitel av det remitterade förslaget
hette det vidare att, om det för polisundersökningens behöriga gång vore
erforderligt, att den, som efter förhör skäligen kunde misstänkas för brottet
eller delaktighet däri, funnes tillgänglig för ytterligare förhör eller
hölles avstängd från andra, finge, där å brottet kunde efter lag följa straffarbete,
undersökningsledaren förklara den misstänkte kvarkållen.

Lagrådet, som avgav utlåtande över förslaget, gav uttryck bland annat
åt den uppfattningen, att det torde vara mindre lämpligt, att den, som
misstänktes för brott av beskaffenhet att kunna ådraga honom fängelse,
icke skulle få kvarhållas, ehuru sådant erfordrades för polisundersökningens
behöriga fortgång. Man komme ock därmed till det egendomliga
resultatet, att emellanåt häktning kunde ske utan att den mildare åtgärden,
kvarhållande, kunde få vidtagas.

Förslaget har, såsom nämnts, ännu icke lett till någon lagstiftning på
området.

I sitt år 1922 utgivna arbete Förfarandet i brottmål före domsförhand -

150

ling (s. 156 o. f.) anför Hassler, att beträffande för brott misstänkt person
gäller i praxis regeln, att hämtning till förhör kan användas, om det
ifrågavarande brottet är belagt med frihetsstraff; för övrigt komma till
användning bestämmelserna om gripande och häktning. I en not vid detta
uttalande yttrar samme författare, att de bestämmelser om tvångsrätt,
som upptagits i 1920 års förslag till lag om polisundersökning, gå längre
än vad gällande rätt kan anses medgiva.

I enlighet med det ovan anförda och den ståndpunkt, som med ledning
därav och eljest kan antagas vara den svenska rättens, torde polismyndighet
hava makt att till förhör låta inställa person, som är misstänkt för
brott, varå kan följa frihetsstraff. För kvarhållande av den misstänkte
torde dock med utgångspunkt från nuvarande bestämmelser i ämnet få
anses i allmänhet vara en förutsättning, att förhållandena äro sådana,
att brottet kan tänkas skola leda till häktning. Härvid torde särskilt böra
beaktas, att det, om ej strängare straff än fängelse kan följa å brottet,
fordras såsom villkor för den misstänktes häktande såväl att han ej är
bofast som även att det kan befaras, att han avviker. Samma villkor torde
i berörda fall få uppställas för rätten att kvarhålla en till förhör inkallad
eller hämtad person i avvaktan på att utredning skall kunna åstadkommas,
huruvida häktning bör äga rum eller ej. Skulle man vilja gå än längre
och anse gällande rätt medgiva befogenhet att, även där häktning från
början är utesluten, kvarhålla en person, vilken misstankes för brott, varå
fängelse kan följa, endast av den anledningen, att kvarhållandet finnes
erforderligt för polisundersökningens behöriga fortgång, måste likväl i
allt fall med all skärpa hävdas såsom en yttersta gräns för ingreppen i
den personliga friheten, vilken gräns under inga förhållanden må överskridas,
att dylika ingrepp aldrig få ske i oträngt mål. I

I förevarande fall var klaganden misstänkt för olovlig försäljning av
pilsnerdricka. Enligt 28 § första stycket i förordningen angående försäljning
av pilsnerdricka straffas den, som, utan att äga rätt till försäljning
enligt nämnda förordning, avyttrar pilsnerdricka, för olovlig försäljning
med böter från och med 15 till och med 100 kronor. I andra stycket
av samma paragraf stadgas att, om någon andra gången eller oftare
beträdes med olovlig försäljning av pilsnerdricka eller bedriver olovlig
försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, han skall straffas med
böter från och med 30 till och med 1,000 kronor eller med fängelse i högst
6 månader.

I enlighet med vad jag ovan anfört synes mig Björkstrands förfarande
att, då på grund av klagandens uppträdande vid det av Björkstrand verkställda
förberedande förhöret i hennes kafélokal förhöret med klaganden
icke kunde lämpligen där fortsättas, anhålla och avföra klaganden till

151

polisstationen icke i och för sig påkalla något mitt ingripande mot Björkstrand.
Men om själva anhållandet sålunda torde kunna försvaras, kan
detsamma däremot icke anses vara fallet med Björkstrands senare åtgärder
i saken. Det synes mig nämligen förhålla sig så, att det brott, för vilket
klaganden misstänktes, icke var av den beskaffenhet, att Björkstrand
för verkställande av en vidlyftigare utredning ägde hålla klaganden, som
hade fast hemvist, i förvaringsarrest över natten. Även om man emellertid
ville dels tillerkänna polismyndigheten i allmänhet en rätt att, i den
mån det för polisutredningens syfte är erforderligt, kvarhålla personer,
misstänkta för andra, frihetsstraff medförande brott än sådana, för vilka
häktning må ske, och dels — trots häradsrättens utslag i ovannämnda mål
— godkänna åsikten att sannolika skäl förelegat att anse klaganden förvunnen
till svårare straff än enligt första stycket av 28 § i 1919 års förordning,
så torde dock i förevarande fall något verkligt behov av ett kvarhållande
icke hava varit för handen. Då klaganden avfördes till polisstationen
redan så tidigt som kl. omkring 5,30 e. m., borde den utredning,
som då stod att få, kunnat medhinnas — och synes ju också i väsentliga
delar hava utförts — under kvällens lopp. Det förhållandet, att de i klagandens
kafé och hostad anträffade personerna på grund av sitt berusade
tillstånd icke genast kunde höras, borde icke hava fått bliva avgörande
för frågan om klaganden skulle kvarhållas i arresten över natten eller
icke. Det hade ju stått Björkstrand öppet att senare samma kväll eller
tidigt påföljande morgon hålla förhör med bemälda personer. Och det
synes mig tydligt, att risken för deras påverkande dessförinnan från klagandens
sida i menedssyfte icke kan hava varit så allvarlig, att Björkstrand
behövt räkna därmed såsom ett skäl för klagandens fängslande
över natten. En av de nämnda berusade personerna, N. A. J., hölls för
övrigt, enligt vad handlingarna utmärka, för fylleri arresterad över samma
natt; och varför han men icke de övriga kunnat för fylleri anhållas, synes
mig icke tillfredsställande förklarat. Tillförlitliga upplysningar, vilka
personer som jämte N. A. J. hörts på midsommardagens morgon före klagandens
frigivande, saknas. Skulle det, såsom Björkstrand trott sig minnas,
hava varit förutnämnda -T. Tf. M. och A. S., må det anmärkas, att
deras berättelser dock icke synas hava influtit i rättegångsprotokollen. Det
synes mig även anmärkningsvärt, att Björkstrand redan vid 8-tiden på
aftonen avslutade undersökningen för dagen utan att, efter Hanna Näsmans
hörande, ånyo anställa förhör med klaganden. Det borde hava stått
klart för Björkstrand att, om han på grund av andra tjänstegöromål icke
kunde verkställa ytterligare utredning samma kväll, han i allt fall icke
ägde rätt att mot klaganden vidtaga en åtgärd, vilken innebar ett så svårt
ingrepp i hennes frihet som ifrågakomna kvarhållande. Att Björkstrand
det oaktat för omförmälda brott lät kvarhålla klaganden till påföljande

152

dag synes mig vittna om en anmärkningsvärd likgiltighet för andras personliga
rättigheter.

På grund av vad jag sålunda anfört fann jag, att Björkstrand, huru
man än såge saken, genom att för ovan omförmälda brott kvarhålla
klaganden i arrest över natten överskridit sin befogenhet på ett sätt, som
icke borde förbliva onäpst. Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Björkstrand för tjänstefel samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i målet hörd,
och borde av henne framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes
befogade, understödjas.

Ångermanlands södra domsagas häradsrätt, där åtalet anhängiggjordes
men klaganden icke iakttog inställelse, yttrade i utslag den 7 september
1926 följande:

I målet vore utrett att, sedan Björkstrand den 23 juni 1923 anhållit och
till arrestlokalen i Kramfors avfört klaganden i och för hållande av polisförhör
med henne rörande av henne utövad olovlig försäljning av pilsnerdricka,
Björkstrand på aftonen nämnda dag i avbidan på ytterligare förhör
med klaganden insatt henne i arresten och därstädes kvarhållit henne
tills på förmiddagen den 24 juni 1923; och enär Björkstrand, enligt vad
handlingarna i målet utmärkte, saknat giltig anledning att, på sätt sålunda
skett, kvarhålla klaganden i arresten från aftonen den 23 juni 1923 tills
på förmiddagen påföljande dag, samt Björkstrand följaktligen i sin egenskap
av polisuppsyningsman gjort sig skyldig till sådant tjänstefel, som
avsåges i 25 kap. 17 § strafflagen, ty och med hänsyn till omständigheterna
i målet funne häradsrätten, med bifall till den av åklagaren i målet förda
talan, skäligt jämlikt nyss åberopade lagrum och 25 kap. 22 § strafflagen
döma Björkstrand för vad honom sålunda till last läge att höta 40 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

21. Felaktigt förfarande vid lantmäteriförrättningar.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Gottfried Östman och Aktiebolaget
Quercus härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Den 18 april 1917 förordnades dåvarande extra lantmätaren, numera
distriktslantmätaren i Norrtälje södra distrikt S. D. Silén — efter
framställning av Östman såsom delägare i skifteslaget — att verkställa
laga skifte å Ekebyholms säteris skifteslag i Bimbo socken, om -

153

fattande följande fastigheter, nämligen 1 mantal Ekehy nr 1, 1 mantal
Ekehy nr 2, B/8 mantal Bydingskälhy nr 1, iU mantal Bydingskälby
nr 2, Va mantal Bydingskälhy nr 3, Va mantal Bålbro nr 1, Va mantal
Holmen nr 1, Va mantal Håsta nr 1, V* mantal Håsta nr 2, V« mantal
Håsta nr 3, V« mantal Håsta nr 4,7/s mantal Karhy nr 1, ‘A mantal Karby
nr 2, ‘A mantal Kattnäs nr 1, Va mantal Lihbesmora nr 1, 1 mantal Mälby
nr 1, 1 mantal Mälby nr 2, V2 mantal Kvarnbol nr 1, Va mantal Säby nr 1,
Vs mantal Tranvik nr 1, 7Is mantal Vallby nr 1, ’A mantal Vallby nr 2,
Va mantal Vallby nr 3, 1 mantal Ösby nr 1, 1 mantal ösby nr 2, 1 mantal
Ösby nr 3, Va mantal ösby nr 4, frälsetorpen Igelsjö nr 1, Nyboda nr 1,
Sandboda nr 1, Tegelbacken nr 1, Västertorp nr 1, frälselägenheten Libbesmora
nr 2, frälseutjorden Karby nr 3 och skatteutjorden Håsta nr 5, tillhöriga
Östman, 3/s mantal Kolbyle nr 1 och V« mantal Näsbyle nr 1, tillhöriga
Skogssällskapet, samt Vs mantal Hagby nr 1, tillhörigt August
Karlsson. Förrättningen påbörjades den 26 juni 1917 och avslutades den
6 juli 1920. Sedan skiftet avslutats, verkställde Silén samma den 6 juli
ägostyckning å 21 av de vid skiftet utlagda fastigheterna, nämligen å 1
mantal Ekeby nr 1 litt. Aa, 1 mantal Ekeby nr 2 litt. Ab, V» mantal Holmen
nr 1 litt. E, B/s mantal Håsta nr 1 litt. Fa, V« mantal Håsta nr 2 litt.
Fb, 1/t mantal Håsta nr 3 litt. Fc, V* mantal Håsta litt. Fd, 7A mantal
Karby nr 1 litt. Ga, V« mantal Karby nr 2 litt. Gb, Vs mantal Kattnäs nr 1
litt. H, Vs mantal Libbesmora litt. L, 1 mantal Mälby litt. Ma, 1 mantal
Mälby litt. Mb, Vs mantal Tranvik nr 1 litt. P, 7/s mantal Vallby nr 1 litt.
Ra, V» mantal Vallby nr 2 litt. Rb, 5/s mantal Vallby nr 3 litt. Ro, 1 mantal
ösby nr 1 litt. Sa, 1 mantal ösby nr 2 litt. Sb, 1 mantal Ösby nr 3 litt Se
och Va mantal Ösby nr 4 litt. Sd.

Över vad som förekom vid berörda förrättningar fördes av Silén i lag
föreskrivna protokoll. Från dessa må till en början endast antecknas, att
§ 33 i skiftesprotokollet för den 6 juli 1920 innehöll att, enär mot den
nämnda dag företedda skiftesplanen ingen anmärkning framställts och
densamma vore fullkomligt uträknad samt delningsbeskrivning upprättad,
erforderlig utstakning och rörläggning företagits. I protokollen rörande
ägostyckningarna å 1 mantal litt. Aa nr 1 Ekeby, 1 mantal litt. Ab nr 2
Ekeby och Va mantal litt. E nr 1 Holmen fanns bland annat antecknat, att
rågångarna ”befunnits klara och ostridiga samt å marken hävdade i överensstämmelse
med laga skifteskartans visning”.

Den 18 juli 1921 ingåvos kartor och handlingar rörande skiftet och ägostyckningsförrättningarna
för prövning och fastställelse till ordföranden
i Mellersta Roslags domsagas ägodelningsrätt, varefter desamma för lantmäteriteknisk
granskning översändes till överlantmätaren i länet. Efter
verkställd granskning anförde överlantmätaren beträffande laga skiftet

154

i skrivelse den 8 november 1921 till ägodelningsrättens ordförande bland
annat följande:

Inom skifteslaget vore belägna delar av tre järnvägar, nämligen Länna—
Norrtälje, Rimbo—Häverösund och Stockholm—Rimbo. Av dessa hade
järnvägen Stockholm—Rimbo endast med en mindre del intagits i skiftet,
varjämte ett område till Länna—Norrtälje järnväg ej medtagits. Detta
vore givetvis felaktigt, då all skifteslagets mark skulle i skifte ingå. Med
avseende på nämnda järnvägar märktes för övrigt, att, enligt vad handlingarna
gåve vid handen, ombud för dem icke varit närvarande vid förrättningen
och ej heller kallats till densamma. Att kallelse emellertid lagligen
bort dem meddelas, vore påtagligt, då dessa järnvägar såsom delägare
inginge i skifteslaget. Så mycket angelägnare måste det också anses
hava varit, att så skett, som de å laga skifteskartan utmärkta områden för
ifrågavarande järnvägar avsevärt skilde sig från vad i lantmäterikontoret
förvarade expropriationskartor utvisade och sålunda av sistberörda kartor
att döma blivit i hög grad felaktigt redovisade vid laga skiftet såväl
i handlingarna som å kartan. Därjämte märktes med avseende på de i
skiftet intagna exproprierade områdena, att desamma vid förrättningen
behandlats såsom impediment och åsatts graden 0 samt i hävdetörteckningen
redovisats såsom samfällda för hela skifteslaget. Detta förfaringssätt
vore påtagligen oriktigt, då ifrågavarande exproprierade områden
icke upplåtits från hela skifteslaget utan från vissa däri ingående fastigheter.
Så hade från Hagby nr 1 till Rimbo—Häverösunds järnväg exproprierats
ett område om 0,3340 hektar, från Håsta nr 1—4 dels till Stockholm—Rimbo
järnväg ett område om 4,3190 hektar och dels till Rimbo—
Häverösunds järnväg ett område om 1,5440 hektar, från Närby nr 1—2
till Rimbo—Häverösunds järnväg ett område om 0,9090 hektar samt från
Vallby nr 1—3 till Rimbo—Häverösunds järnväg ett område om 1,5270
hektar. Dessutom hade från olika fastigheter inom skifteslaget exproprierats
områden till Länna—Norrtälje järnväg, vilka visserligen ej funnes
införda i jordregistret men framginge av expropriationsakten. Samtliga
ovanberörda exproprierade områden skulle alltså vid delningen avräknas
icke såsom nu skett från hela ägomassan utan från respektive hemman,
från vilka de upplåtits. Men för att så skulle kunna ske, påfordrades uppenbarligen,
att de graderades i sammanhang med skifteslagets övriga ägor,
så att vid fördelningen av ägomassan dessa ägor kunde tagas med i beräkningen.
Skedde så ej, bleve givetvis fördelningen av ägomassan mellan
de i skiftet ingående hemmanen felaktig. Slutligen märktes beträffande
ifrågavarande exproprierade områden, att dessa, ehuru exproprierade från
olika fastigheter, vid delningen icke redovisats var för sig, såsom påtagligen
erfordrades. I sammanhang därmed fästes uppmärksamheten på det
förhållandet, att ett vid Ekebyholms hållplats beläget område om 0,31

hektar (ägofigur nr 3139), som påförts Rimbo—Uppsala järnväg, icke
återfunnes i de i lantmäterikontoret förvarade expropriationsakter och ej
heller bland avsöndrade lägenheter. Om sålunda järnvägen på ett eller
annat sätt förvärvat detta område, skulle detta givetvis klargöras i förrättningshandlingarna
och området särskilt redovisas vid förrättningen.
Inom skifteslaget vore en del av Rimbo municipalsamhälle belägen. Denna
del utgjordes, förutom av ett område, som ännu icke frånskilts Ekebyholms
skifteslag och ingått i skiftet, av lägenheterna Rimho läkarebostad
nr 1 samt Rimho stadsplan nr 2, nr 3 och nr 4, de tre förstnämnda avsöndrade
från hemmanen Håsta nr 1—4 och Rimho stadsplan nr 4 från
Vallby nr 1—3. Nämnda lägenheter hade icke intagits i skiftet och sålunda
ej heller redovisats vare sig å kartan eller i handlingarna. Att
dessa lägenheter emellertid bort upptagas bland skifteslagets ägor och i
behörig ordning graderas med övriga ägor, framginge av Kungl. Maj:ts
tolkning i ett flertal fall av 83 § skiftesstadgan. Därvid hade nämligen av
Kungl. Maj:t uttalats, att frågan, huruvida avsöndrad lägenhet borde för
beredande av ordentlig och formlig skiftesläggning i skifte ingå, skulle
behandlas och avgöras icke förrän i sammanhang med frågan om skiftesläggningen.
Att alldeles särskild anledning i detta fall förefunnits att
behandla denna fråga på nämnda sätt, framginge därav, att de lägenheter,
om vilka det vore fråga, icke upplåtits från hela skifteslaget utan från
vissa till detsamma hörande fastigheter, varför vid fördelningen mellan
fastigheterna inom skifteslaget av den samfällda ägomassan dessa lägenheter
skulle påföras de fastigheter, från vilka de blivit försålda. För åt:
så skulle kunna ske, påfordrades, att lägenheterna intoges i skiftet och
graderades med övriga ägor. Därefter skulle i sammanhang med frågan
om skiftesläggningen prövas, huruvida lägenheterna kunde uteslutas från
den vidare handläggningen av skiftet.

Av den utredning, anförde överlantmätaren vidare, som verkställts med
ledning av i lantmäterikontorets arkiv förvarade kartor och handlingar
rörande skifteslagets omfång, framginge, att inom Ekebyliolms skifteslag
av ålder varit belägna en del i jordeboken upptagna lägenheter. Flertalet
av dessa lägenheter hade på framställning av överlantmätaren till kungl.
kammarkollegium såsom icke längre för sig bestående avförts ur jordeboken.
Detta vore emellertid icke förhållandet med tre av dem, nämligen
Karby nr 3, en utjord, Libbesmora nr 2, en äng, och Tomta nr 2, en utjord.
Vad beträffade Karhy nr 3 hade av överlantmätaren gjord framställning
om denna jordeboksenhets avförande ur jordeboken icke bifallits. Vid sådant
förhållande skulle denna jordeboksenhet uppenbarligen ingå såsom
en fastighet i skiftet och tilldelas ägor i likhet med övriga sådana. Vidkommande
Libbesmora nr 2 och Tomta nr 2 hade svar å överlantmätarens
framställning om deras avförande ur jordeboken ännu ej ingått, varför

156

det för det dåvarande ej kunde avgöras, huruvida dessa jordeboksenheter
skulle ingå i skiftet och tilldelas ägor eller försvinna såsom icke för sig
bestående. För det dåvarande och intill dess ett avförande eventuellt
komme att ske måste de givetvis betraktas såsom befintliga.

överlantmätaren anförde vidare, att den vid förrättningen verkställda
delningen mellan de olika fastigheterna utförts synnerligen otillfredsställande,
för att ej begagna ett starkare uttryck, i det uträkningen av de
olika ägofigurdelar, vilka folie på de skilda fastigheterna, vimlade av fel
och det mycket anmärkningsvärda sådana. För att giva en föreställning
om de brister, vilka i detta hänseende förefunnes, hade överlantmätaren
uppgjort och bifogat en förteckning över mera anmärkningsvärda felaktigheter
i berörda uträkning. Därvid vore emellertid att märka, att denna
förteckning på felaktigt uträknade figurdelar icke upptoge alla befintliga
fel. Med avseende på nämnda förteckning märktes därjämte, att tvenne
däri, den ena på litt. Ab och den andra på litt. C, upptagna ägofigurer,
nämligen nr 1448 och 8303, vore hela figurer, vilka alltså felaktigt uträknats
vid kartans uträkning och följaktligen ej vid delningen. Av överlantmätaren
hade jämväl företagits granskning av förrättningen på marken.
Därvid hade konstaterats, att, ehuru i 33 § förrättningsprotokollet antecknats,
att nödig utstakning och rörläggning företagits, icke en enda vid
förrättningen utbruten ägolott och ej heller någon därvid utlagd samfällighet
blivit på marken vare sig utstakad eller rörlagd. Detta förfarande
hade av förrättningsmannen på därom gjord förfrågan motiverats därmed,
att förrättningen vore ett s. k. proformalagaskifte och att sålunda olika
ägare icke funnes till de särskilda ägolotterna, varför en utstakning och
rörläggning av dessa icke vore behövlig. En sådan uppfattning funne
enligt överlantmätarens förmenande ej stöd i skiftesstadgan och syntes för
övrigt, även om så vore förhållandet, icke kunna tillämpas på ifrågavarande
fall, åtminstone icke i någon större utsträckning. Hemmanet Hagby
nr 1, vid skiftet utlagt under litt. D, ägdes nämligen av A. Karlsson, Ekebyholms
skolhustomt, vid skiftet utlagd under litt. El, ägdes av Rimbo
kommun, hemmanen Kolhyle nr 1 och Näsbyle nr 1, vid skiftet utlagda
under litt. I och litt. N, ägdes av Skogssällskapet. Vidare ägdes lägenheten
Södertorp, vid skiftet utlagd under litt. T, av Anna M. Eriksson. Till dessa
ägolotter funnes alltså andra ägare än ägaren till Ekebyholm i övrigt.
Dessa lotters gränser måste alltså utstakas och rörläggas även med den
av förrättningsmannen hävdade uppfattningen beträffande utstakningen
och rörläggningen av vid s. k. proformalagaskiften utlagda ägolotter. Så
vore även förhållandet med för samfällt behov avsatta områden. Vidare
kunde framhållas, att Skogssällskapet av ägaren till Ekebyholm före laga
skiftet köpt ett mycket stort område av egendomen. Detta köp — och därom
hade förrättningsmannen varit underkunnig — hade varit den huvud -

157

sakliga anledningen till ifrågavarande laga skiftes företagande, då nämnda
område, sedan laga skiftet verkställts, genom ägostyckningar skulle frånskiljas
de fastigheter, under vilka de olika delarna av området komme att
höra på grund av skiftesdelningen. De fastigheter, vilka skulle undergå
sådana styckningar, vore 21 stycken. Att samtliga dessa fastigheter för
att kunna ägostyckas måste medelst behörigen rörlagda gränslinjer vara
skilda från angränsande fastigheter, syntes med all önskvärd tydlighet
framgå av § 6 gällande ägostyckningslag. Detta vore också något, som
förrättningsmannen uppenbarligen icke kunnat vara okunnig om. Att han
ej heller varit detta framginge för övrigt därav, att han, som i sammanhang
med laga skiftet verkställt dessa ägostyckningar, i protokollet för
var och en av dem antecknat, att ”rågångarna befunnits klara och ostridiga
samt hävdade i överensstämmelse med laga skifteskartan”, en anteckning
till protokollet, som alltså icke överensstämde med verkliga, för förrättningsmannen
bekanta förhållandet och tydligen tillkommit på grund
av förrättningsmannens kännedom om ägostyckningslagens bestämmelser
angående gränserna för fastigheter, vilka skulle göras till föremål för
ägostyckning. Av det anförda framginge, att för så gott som alla vid laga
skiftet utlagda ägolotter påfordrades, för att det med denna förrättning
åsyftade ändamål skulle vinnas, att utstakning och rörläggning av gränserna
omkring dem ägde rum. Det syntes emellertid åligga förrättningsmannen
att utstaka och rörlägga icke blott gränserna för ovanberörda
fastigheter och samfälligheter utan även för övriga vid skiftet utbrutna
ägolotter. På grund av de felaktigheter, vilka vidlådde det ifrågavarande
laga skiftet å Ekebyholms skifteslag, kunde detsamma givetvis icke fastställas
utan påfordrade förnyad handläggning från och med rågångsfrågans
behandling.

Vid skrivelsen var fogad förteckning över arealen för eu del ägofigurer
å Ekebyholms skifteslag, dels sådana de funnos upptagna i delningsbeskrivningen
över laga skiftet och dels sådana de vid kontrolluträkningen
av dem å kartan i verkligheten befunnits vara, vilken förteckning av utrymmesskäl
här uteslutits.

Beträffande ägostyckningsförrättningarna anförde överlantmätaren i
särskild skrivelse till ägodelningsrättens ordförande den 8 november 1921,
att desamma grundade sig på det av Silén förrättade laga skiftet å Ekebyholms
skifteslag. Av överlantmätarens yttrande beträffande detta skifte
framginge, att skiftesförrättningen vore behäftad med fel av sådan beskaffenhet,
att den förnyade handläggning av förrättningen, som påfordrades
för felens rättande, medförde rubbningar i de ägostyckade lotternas
ägoområden. Ehuru vid ovan angivna förhållande de ägostyckningar, om
vilka det vore fråga, i allt fall på grund av i skiftet förefintliga felaktigheter
råtagligen måste helt och hållet göras om, syntes likväl höra om -

158

nämnas dels att ägostyckningarna verkställts å lotter, för vilka några ägogränser
ej funnits utstakade och rörlagda å marken, och dels att åtskilliga
av de kartor, vilka lagts till grund för styckningarna, i vissa detaljer
icke överensstämde med laga skifteskartan utan blivit från denna fel
kopierade. Av vad överlantmätaren anfört syntes framgå, att ifrågavarande
ägostyckningar icke kunde vinna ägodelningsrättens fastställelse
utan uppenbarligen påfordrade återförvisning till förrättningsmannen
för förnyad handläggning i sin helhet.

Med anledning av vad överlantmätaren anfört återförvisade ägodelningsrätten
genom beslut den 21 november 1921 laga skiftet i av överlantmätaren
anmärkta delar till Silén för ny laglikmätig behandling, därvid det
skulle åligga Silén att på egen bekostnad rätta förekommande felaktigheter,
varemot det arbete, som erfordrades för fullständigande av förrättningen
i de avseenden, densamma kunde finnas ofullständig, skulle av
Silén utföras enligt gällande taxa.

Beträffande ägostyckningsförrättningarna beslöt ägodelningsrätten samma
dag att, enär deras riktighet vore beroende av att laga skiftet å Ekebyholm
vore lagligen beskaffat, återförvisa jämväl dessa förrättningar till
Silén, som hade att desamma ånyo företaga, därvid Silén själv skulle gälda
kostnaderna därför, i vad förrättningarnas återförvisning vore beroende
av vid laga skiftet förekomna felaktigheter, men kostnaderna i övrigt
utgå i enlighet med gällande taxa.

Silén företog därefter laga skiftet till förnyad handläggning, som började
den 3 januari 1922 och avslutades den 7 därpå följande juni. Sedan
skiftet därvid rättats och kompletterats, verkställdes sistnämnda dag jämväl
rättelse av samtliga ägostyckningsförrättningar. Såväl laga skiftet
som ägostyckningsförrättningarna blevo därefter den 25 september 1922
fastställda av ägodelningsrätten.

Sedan förrättningarna den 21 november 1921 återförvisats till förrättningsmannen,
anförde överlantmätaren i en den 21 påföljande december
till kungl. lantmäteristyrelsen avlåten skrivelse, att vid den av överlantmätaren
företagna granskningen av laga skiftet synnerligen betänkliga brister
i förrättningens handläggning uppdagats, vilka brister föranlett återförvisningen.
Till upplysning om bristerna åberopade överlantmätaren
ägodelningsrättens protokoll i skiftesmålet med däri intagna, av överlantmätaren
mot förrättningen framställda anmärkningar. Såsom därav framginge,
hade av överlantmätaren verkställts undersökning beträffande skiftesförrättningen
även på marken. Vid ett sammanträffande, som därvid
ägt rum mellan Östman och överlantmätaren, hade den förre meddelat, att
överenskommelse träffats mellan honom och Silén rörande skifteskostnaden.
östman hade dock ansett överenskommelsen bruten av Silén, då förrättningen
icke handlagts med den skyndsamhet, som utgjort förutsätt -

159

ningen för överenskommelsen. Med anledning därav hade Östman upprepade
gånger efter förrättningens avslutande hos Silén anhållit att bekomma
en arvodesräkning enligt gällande lantmäteritaxa, utan att sådan
erhållits. Såsom skäl för att så ej skett hade av Silén angivits, att han
på grund av andra göromål ej haft tillfälle upprätta densamma. Omkring
medio av oktober 1921 hade slutligen räkningen, vilken egendomligt nog
vore dagteclmad den 6 juli 1920, d. v. s. förrättningens avslutningsdag, avlämnats.
Samtidigt med avslutandet av laga skiftet å Ekebyholms säteri
hade jämväl ägostyckningsförrättningar å 21 hemman inom skifteslaget,
utbrutna vid laga skiftet, avslutats. Dessa förrättningar hade ej heller
kunnat vinna ägodelningsrättens fastställelse. Då vad sålunda förekommit
synts överlantmätaren vara av synnerligen anmärkningsvärd beskaffenhet,
hade överlantmätaren ansett sig böra bringa detsamma till lantmäteristyrelsens
kännedom.

Genom beslut den 15 juni 1922 dömde lantmäteristyrelsen Silén att bota
100 kronor för det han i strid mot bestämmelserna i 1 § 1 mom. i Kungl.
Maj:ts taxa på arvode för lantmäteriförrättningar den 23 december 1909
träffat avtal om arvodet för ovanberörda skifte, varemot övriga av överlantmätaren
omförmälda förhållanden icke skulle föranleda någon styrelsens
vidare åtgärd. I

I en den 14 juni 1924 hit inkommen klagoskrift anförde Östman och
Aktiebolaget Quercus, vilket bolag i april 1922 av Östman inköpt de delar
av Ekebyholm med underlydande, som icke förvärvats av Skogssällskapet,
klagomål rörande Siléns handläggning av berörda skifte och ägostyckningsförrättningar
i de av överlantmätaren anmärkta ävensom andra hänseenden.
Såsom särskilt graverande fel framhöllo klagandena bland annat
Siléns underlåtenhet att utlägga ägor för Karby nr 3, den mängd fel, som
begåtts vid arealuträkningen, samt uraktlåtenheten att behörigen rörlägga
vid skiftet utlagda gränser. I fråga om övriga fel hänvisade klagandena
till överlantmätarens till ägodelningsrättens ordförande beträffande skiftet
avgivna yttrande. Därjämte anförde klagandena bland annat, att den
huvudsakliga anledningen till skiftets företagande varit, att Skogssällskapet
inköpt en större del av den till Ekebyholm hörande skogsmarken samt
att frånsäljning av vissa delar av godset planerats. Med anledning därav
hade i samband med laga skiftet även skolat verkställas ägostyckning å
samtliga fastigheter. På grund av de nämnda planerna på frånsäljning,
varom Silén ägt kännedom redan före förrättningarnas påbörjande, hade
det för Östman varit av den största betydelse, att förrättningarna blivit
slutförda fortast möjligt. Han hade också fördenskull avtalat med Silén,
att skiftet skulle fullbordas med all möjlig skyndsamhet och senast under
hösten 1918. Skiftet hade emellertid icke avslutats förrän den 6 juli 1920,

160

och först den 18 juli 1921 hade handlingarna i ärendet överlämnats till
ägodelningsrättens ordförande. Efter den skedda återförvisningen hade
skiftet slutligen fastställts den 25 september 1922. Genom dröjsmålet med
förrättningens slutförande hade därför uppstått stora olägenheter. Det
hade icke varit möjligt att verkställa några som helst försäljningar förrän
lantmäteriförrättningarna voro avslutade och fastställda. I stället för att
— såsom beräknat varit —■ hösten 1918 kunna frånsälja vissa delar av
Ekebyholm hade det sålunda icke varit möjligt att verkställa några försäljningar
förrän tidigast hösten 1922. Det torde vara allbekant, i huru
hög grad fastighetsvärdena nedgått under tiden från hösten 1918 till hösten

1922. Genom arbetets försening hade därför jordägaren tillfogats synnerligen
avsevärda ekonomiska förluster. Då ägostyckningarna grundat sig
på laga skiftet och denna förrättning med hänsyn till de fel, som begåtts
vid densamma, måst återförvisas för förnyad handläggning, hade följden
blivit, att även ägostyckningsförrättningarna måst återförvisas för förnyad
handläggning. Till följd av förrättningarnas återförvisning hade
klagandena fått vidkännas ökade utgifter för själva förrättningarna mot
vad fallet blivit, om desamma från början utförts i vederbörlig ordning.
Då genom de fel, Silén begått vid utförandet av ifrågakomna förrättningar,
betydande skada tillskyndats klagandena, hemställde de, att J. O.
måtte vidtaga de åtgärder mot Silén, vartill förhållandena kunde giva
anledning, samt lämna klagandena tillfälle att framställa de ersättningsanspråk
mot Silén, vartill de kunde vara befogade.

Sedan J. O. i anledning av klagoskriften anmodat överlantmätaren i
länet att infordra förklaring från Silén samt att till J. O. inkomma med
förklaringen ävensom med eget utlåtande, anförde överlantmätaren i avgivet
yttrande, att vid den av honom företagna lantmäteritekniska granskningen
av ifrågakomna skiftesakt snart framgått, att synnerligen anmärkningsvärda
felaktigheter förefunnits i förrättningens handläggning, varför
även undersökning på marken ansetts önsklig och företagits. Resultatet
av nämnda granskning och undersökning framginge av överlantmätarens
skrivelse till ägodelningsrättens ordförande. Av ägodelningsrättens
utslag framginge även, att samtliga av överlantmätaren gjorda anmärkningar
vunnit ägodelningsrättens gillande och att förrättningen återförvisats
till förrättningsmannen för förnyad handläggning, delvis på hans
egen bekostnad, i och för de anmärkta felens och bristernas undanröjande.
Sedan nämnda utslag fallit och över lantmätaren fått kännedom om att
de vid förrättningen begångna felen icke givit rätten anledning till det
förfarande, som omförmäldes i 136 § skiftesstadgan med avseende på fel
av större betydenhet, hade överlantmätaren ansett sig, sin plikt likmätigt,
böra bringa till lantmäteristyrelsens kännedom såväl ägodelningsrättens

161

utslag i målet som vad i övrigt framkommit av anmärkningsvärd beskaffenhet
vid granskningen i lantmäterikontoret och undersökningen på fältet
av förrättningen samt avlåtit en skrivelse av det innehåll, som ovan
angivits. Av vad i skrivelsen anmärkts hade endast den omständigheten,
att förrättningsmannen i strid mot gällande bestämmelser träffat avtal
om arvodet för förrättningen, föranlett åtgärd från lantmäteristyrelsens
sida men anmälan i övrigt lämnats utan avseende.

I avgiven förklaring åberopade Silén i huvudsak att frågan, huruvida
tjänstefel begåtts av honom vid ifrågakomna förrättningar, redan varit
föremål för prövning och avgörande av vederbörande domare enligt 136 §
skiftesstadgan och lantmäteristyrelsen. Då Silén av ägodelningsrätten
ålagts att på egen bekostnad rätta vid skiftet förekomna felaktigheter, då
varken domaren eller lantmäteristyrelsen ansett dessa fel vara av beskaffenhet
att föranleda åtal mot Silén och då klagandena ej på något sätt
styrkt vare sig att Silén obehörigen fördröjt förrättningens handläggning
eller att de i övrigt lidit någon skada genom Siléns förvållande, hemställde
Silén, att klagomålen icke måtte föranleda någon J. 0:s vidare åtgärd.

Klagandena avgåvo påminnelser.

Sedan J. O. därefter anhållit, att lantmäteristyrelsen måtte inkomma
med utlåtande i ärendet, anförde lantmäteristyrelsen bland annat följande:

De i jordeboken upptagna lägenheterna Karby nr 3, Libhesmora nr 2
och Tomta nr 2 hade överlantmätaren funnit vara, i likhet med åtskilliga
andra i jordeboken upptagna, Ekebyholm tillhöriga lägenheter, att anse
såsom för sig icke bestående fastigheter, varför överlantmätaren hos kammarkollegium
på sin tid gjort framställning om desammas avförande ur
jordeboken. Sedermera hade det visat sig, att Karby nr 3 och Libbesmora
nr 2 fortfarande vore att anse såsom befintliga fastigheter, under det att
Tomta nr 2 redan 1911 blivit ur jordeboken utesluten. Ehuru det måhända
kunde vara förklarligt, att förrättningsmannen kommit till samma uppfattning
som överlantmätaren rörande obefintligheten av ifrågavarande
lägenheter, hade det givetvis ålegat honom att, till dess kammarkollegii
beslut i frågan förelegat, vid laga skiftet behandla dem såsom självständiga
fastigheter och således vid skiftet tilldela dem ägor. Beträffande de
fel i arealuträkningen, som förelupit, syntes dessa i huvudsak avse den
verkställda delningen mellan de vid laga skiftet utlagda fastigheterna. Såsom
av överlantmätarens förteckning å vissa arealer framginge, hade delningsarbetet
utförts på ett synnerligen otillfredsställande sätt. Visserligen
hade genom förrättningsmannens förut berörda underlåtenhet att i laga
skiftet medtaga vissa fastigheter delningsarbetet i allt fall måst omgöras,
men detta förhållande syntes icke vara ägnat att ursäkta de vid delningen

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag.

162

skedda arealuträkningsfelen. Det av överlantmätaren å fältet konstaterade
förhållandet, att icke en enda vid förrättningen utbruten ägolott eller utlagd
samfällighet blivit utstakad eller rörlagd, vore direkt stridande mot
bestämmelserna i 104 § skiftesstadgan och så mycket mera anmärkningsvärt,
som förrättningsmannen i protokollet till laga skiftet antecknat, att
erforderlig utstakning och rörläggning skett. Icke ens den av förrättningsmannen
hävdade meningen, att utstakning icke skulle tarvas mellan
samma person tillhöriga ägolotter, vore ägnad att förklara än mindre
försvara ifrågavarande uraktlåtenhet, då vid laga skiftet olika intressenter
funnits, vilkas lotter erfordrat utmärkande å marken.

I avseende å övriga av överlantmätaren vid granskning av förrättningarna
gjorda anmärkningar, anförde lantmäteristyrelsen vidare, kunde
särskilt framhållas det felaktiga i förrättningsmannens förfaringssätt att
dels upptaga gränserna för inom skifteslaget belägna exproprierade områden
endast efter befintlig hävd utan att undersöka, huruvida denna hävd
överensstämde med expropriationshandlingarna, varigenom ock samma
gränser kommit att felaktigt redovisas, dels underlåta i skiftet medtaga
och gradera dessa och vissa avsöndrade områden, genom vilken underlåtenhet
tilldelningen till de i skiftet ingående fastigheterna icke kunnat
rätteligen verkställas, dels ock i protokollen rörande ägostyckning å vissa
vid laga skiftet utlagda lotter anteckna, att ”rågångarna befunnits klara
och ostridiga samt hävdade i överensstämmelse med laga skifteskartans
visning”, oaktat förrättningsmannen underlåtit att vid laga skiftet å marken
utstaka och rörlägga dessa gränser. Vad anginge den tid, som åtgått
till nu ifrågavarande laga skiftes- och ägostyckningsförrättningars slutförande,
syntes densamma med hänsyn till förrättningarnas stora omfattning
och den arbetsanhopning, som i övrigt under tiden åvilat Silén, icke
kunna anses såsom oskälig, varemot Siléns förfarande att först ett år
efter förrättningarnas avslutande ingiva kartor och handlingar rörande
desamma till fastställelse vore direkt stridande mot bestämmelserna i 136 §
skiftesstadgan och 19 § i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Stockholms
län att förordna särskild åklagare att i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Silén. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde
jag följande:

Enligt 78 § i skiftesstadgan den 9 november 1866 skall, med undantag för
vissa fall, vid laga skifte all skifteslagets mark ingå i skiftet.

I 79 § stadgas, att varje delägare skall, så i inrösnings- som avrösningsjorden,
tilläggas vad i vidd och godhet mot hans ägolott efter delnings -

163

grund och uppskattning svarar, och det med någorlunda jämn blandning
av sämre och bättre mark, så att han må erhålla sin tillständiga andel så
väl av åker och äng eller därtill tjänlig och odlingsbar jord som av skogsöda
betesmark.

I 92 § förordnas, att med iakttagande av de för skiftesläggningen stadgade
grunder skola skiftesmannen och gode männen, efter överläggning
med delägarna och sedan ägorna blivit uträknade, upprätta provisionel!
plan till skiftet, å kartan utmärka delägarnas ägolotter och desamma å
marken för dem utvisa; och må det sedan vara skiftesmannen och gode
männen ohetaget att, i anledning av delägares anmärkningar eller om de
eljest därtill finna skäl, jämkning göra i de delar, där sådant, till beredande
av ett rättvist och lämpligt skifte, anses nödigt.

Sedan alla i och för skiftets verkställande nödiga grunder blivit bestämda,
skall skiftesmannen, enligt 103 §, företaga sig, så fort ske kan, att,''
i enlighet därmed och under iakttagande av vad skiftesstadgan i övrigt
därom innehåller, skiftet å kartan slutligen utmärka; författa ock däröver
noggrann och fullständig beskrivning, som, fri från otydlighet och
misskrivning, redigt upptager, huru fördelningen skett och vilka ägor för
var och en delägare blivit bestämda; utsätte jämväl vid slutet av denna
delningsbeskrivning skiftenas antal för varje delägare.

I 104 § stadgas att, när skiftet å kartan är fullbordat och alla skifteshandlingarna
renskrivna, skall skiftesmannen, efter förut lämnad underrättelse
om dagen, i gode männens och delägarnas närvaro, å marken,
enligt kartans visning, utstaka den varje delägare tillfallna ägolott och
utmärka gränserna mellan lotterna på sätt särskilt är stadgat ävensom
däröver upprätta fullständig och noggrann beskrivning i enlighet med
vad i 52 § sägs.

När skiftesmannen på marken utstakat och rörlagt skiftet samt anvisat
delägarna deras ägolotter, vare han, heter det i 105 §, skyldig att mot lösen
meddela delägarna alla under förrättningen förda protokoll och avslutade
föreningar jämte ägo-, hävde- och delningsbeskrivningarna; och skall i
protokollet upptagas samt särskilt delägarna därvid tillkännagivas, att
förrättningen är slutad och att den därmed missnöjde äger, på sätt 129 §
innehåller, sina besvär hos ordföranden i ägodelningsrätten anmäla. Förenämnda
handlingar skola mot bevis lämnas till förvar hos den delägare
inom skifteslaget, som övriga delägare därtill utse, och hos vilken en var,
det åstunda!-, har öppet att handlingarna granska och avskrifter därav
taga. Försummar skiftesmannen att lämna protokoll och handlingar, efter
vad nu stadgat är, ansvare såsom för tjänstefel samt give handlingarna
ut vid nytt på hans bekostnad därtill utsatt sammanträde; och have delägarna
i ty fall att besvärstiden från denna sammanträdesdag beräkna.

17 kap. skiftesstadgan, omfattande 114—116 §§, innehåller bestämmelser

164

om protokoll vid lantmäteriförrättning och om avlämnande av karta till
delägarna.

Enligt 114 § skall vid alla under lantmäteriförrättning förefallande sammanträden
protokoll av lantmätaren föras, däruti han redigt och fullständigt,
samt under sina rätta dagar och i särskilda, hela förrättningen igenom
löpande paragrafer, antecknar allt vad i vart och ett ämne anföres, avhandlas
och beslutes.

1116 § heter det att, om lantmätare, vilka, enligt skiftesstadgan, i åtskilliga
fall är ålagt att inom viss tid avlämna kartor, protokoll eller andra
handlingar eller att för delägare justera protokoll, sådant försumma, de
skola ansvara såsom för tjänstefel.

I 129 § stadgas att, om delägare är missnöjd med skifte, vare sig i avseende
på ägograderingen, bestämde ersättningar, skiftesläggning, eller i
övrigt i någon av de delar, som icke, enligt 125 §, före skiftets fortsättning
och fullbordande böra vara slutligen avgjorde, det skall stå honom öppet
att inom 60 dagar, räknade från den dag, skiftesmannen förklarat skiftet
vara slutat samt protokoll och handlingar, efter 105 §, delägarne lämnat,
sina besvär till ordföranden i ägodelningsrätten ingiva.

Klandras ej skifte inom nämnda tid, hör —• enligt 136 § — skiftesmannen
till ägodelningsrätten, vid rättens nästa sammanträde eller sist vid nästinfallande
lagtima ting, karta och handlingar för prövning och fastställelse
ingiva; och har rätten att, innan fastställelse å skiftet meddelas, noga
tillse och pröva, att detsamma är lagligen beskaffat. I annan händelse må
någon fastställelse å skiftet icke meddelas, utan antyde domaren skiftesmannen,
att i de olagliga delarna av skiftet nödiga rättelser verkställa.
Äro felen av större betydenhet, insände domaren kartan och handlingarna
till K. B., som föranstaltar, att skiftesmannen i laga ordning varder ställd
under tilltal. Finnes skiftet lagligen beskaffat, hör rätten detsamma till
framtida efterrättelse fastställa och bevis därom jämväl å kartan anteckna.

I 6 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring heter det, att angående bestämmande av gränserna omkring
ägor, som skola styckas, skall gälla vad i skiftesstadgan sägs om
rågångar, då laga skifte är i fråga; skolande, därest sammanträde med
rågrannarna erfordras, gode män därvid biträda.

I 16 § stadgas att, sedan, i enlighet med vad i 14 och 15 §§ sägs, blivit
bestämt, huru styckningen skall verkställas, det skall åligga lantmätaren
att utmärka densamma å karta. Lantmätaren upprätte ock, med hänvis
ning till kartan, tydlig beskrivning, huru styckningen blivit verkställd.

Enligt 17 § åligger det lantmätaren att å marken utstaka de genom
styckningen tillkomna gränserna samt utmärka dem på sätt särskilt är
stadgat ävensom att däröver upprätta fullständig och noggrann beskriv -

165

ning i enlighet med vad i 52 § av skiftesstadgan sägs om rågångsbeskrivning.

I 19 § förordnas, att vad i skiftesstadgan föreskrives om skiftes avslutande,
hänvisning till besvär, utgivande av handlingar och karta samt rättegång
i skiftesmål i tillämpliga delar skall gälla även i fråga om ägostyckning;
dock att, därest klander emot ägostyckning ej inom föreskriven
tid anmälts, lantmätaren skall ofördröjligen för prövning och fastställelse
insända karta och handlingar till ägodelningsrättens ordförande,
som har att, där anledning ej förekommer till annat än att förrättningen
är lagligen beskaffad, fastställa densamma och därom teckna bevis å kartan
men eljest hänskjuta frågan till ägodelningsrätten.

I förevarande fall måste anses utrett, att Silén med avseende på handläggningen
av ifrågakomna laga skifte förfarit felaktigt dels genom att
icke behandla de omförmälda lägenheterna Karby nr 3 och Libbesmora
nr 2 såsom självständiga fastigheter och vid skiftet tilldela dem ägor, dels
genom att verkställa felaktiga arealuträkningar, varigenom delningsarbetet
kommit att utföras på ett synnerligen otillfredsställande sätt, och
dels genom underlåtenhet att utstaka och rörlägga vid skiftet utbrutna
ägolotter och utlagda samfälligheter, samtidigt som i protokollet, emot
verkliga förhållandet, uppgivits att utstakning och rörläggning företagits.
Såsom felaktigt måste även betecknas Siléns förfarande att dels upptaga
gränserna för inom skifteslaget belägna exproprierade områden endast
efter befintlig hävd utan att undersöka, huruvida denna hävd överensstämde
med expropriationshandlingarna, varigenom ock samma gränser
kommit att felaktigt redovisas, och dels underlåta att vid skiftet i behörig
ordning medräkna och gradera de exproprierade områdena ävensom vissa
avsöndrade områden, genom vilken underlåtenhet tilldelningen till de i
skiftet ingående fastigheterna icke kunnat rätteligen verkställas.

Genom vad Silén sålunda låtit komma sig till last måste han — oavsett
andra felaktigheter, som, enligt vad handlingarna utvisa, torde hava vidlått
laga skiftet men för vilka Silén nu icke synes mig böra göras ansvarig
— anses hava i övervägande mån genom försummelse och oskicklighet
förorsakat det skedda återförvisandet av förrättningen till förrättningsmannen.
Uppenbart torde vara, att detta förhållande medfört, att skiftets
slutliga fastställande skett långt senare än om förrättningen från början
verkställts på ett sätt, som icke lämnat rum för anmärkningar av allvarligare
art. Då därtill kommer, att det ej lärer kunna anses uteslutet, att
detta dröjsmål tillskyndat östman skada, synes mig Siléns förfarande
icke kunna undgå att beivras.

Beträffande ägostyckningsförrättningarna måste Silén anses hava vid
dessa förfarit felaktigt genom att, såsom exempelvis skett i fråga om styckningarna
å 1 mantal litt. Aa nr 1 Ekeby, 1 mantal litt. Ab nr 2 Ekeby

166

och Vs mantal litt. E nr 1 Holmen, i protokollen anteckna, att rågångarna
”befunnits klara och ostridiga samt å marken hävdade i överensstämmelse
med laga skifteskartans visning”. Att på dylikt sätt, för möjliggörande
av ägostyckningarna, i protokollen verkställa anteckningar, som stå i
uppenbar strid mot verkliga förhållandet, synes mig vara ett fel av så
allvarlig beskaffenhet, att Silén icke kan undgå åtal jämväl för detta
förfarande.

Slutligen är i ärendet upplyst, att ifrågakomna laga skifte och 21 ägostyckningsförrättningar
av Silén förklarats avslutade den 6 juli 1920. Vid
sådant förhållande och då klander mot förrättningarna icke inom föreskriven
tid anmälts, hade det ålegat Silén att för prövning och fastställelse
ingiva kartor och handlingar, beträffande laga skiftet till ägodelningsrätten
vid rättens nästa sammanträde eller sist vid nästin fallande allmänna
tingssammanträde i domsagan, vilket hållits den 30 och den 31
augusti samt den 1 september 1920, och beträffande ägostyckningarna
ofördröjligen till ägodelningsrättens ordförande. Först den 18 juli 1921
blevo emellertid kartor och handlingar ingivna till ägodelningsrättens ordförande.
Det långa dröjsmål med förrättningshandlingarnas ingivande,
som sålunda ägt rum, synes jämväl i och för sig hava kunnat tillskynda
östman skada genom ytterligare förlängning av den tid, som åtgått för
förrättningarnas slutliga fastställande. Med hänsyn såväl härtill som ock
till de anförda bestämmelserna i 116 § skiftesstadgan finner jag Silén hava
genom sin försummelse att inom föreskriven tid för prövning och fastställelse
ingiva förrättningshandlingarna gjort sig skyldig till tjänstefel
av beskaffenhet att böra beivras.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att i laga ordning anhängiggöra och
utföra åtal mot Silén för de tjänstefel, vartill han, enligt vad jag ovan
anmärkt, gjort sig skyldig, samt å honom yrka ansvar enligt lag och sakens
beskaffenhet. Tillfälle borde beredas Östman att bliva i målet hörd, och
av honom framställda ersättningsanspråk borde, i den mån de funnes befogade,
understödjas.

Åtalet anhängiggjordes vid Mellersta Roslags domsagas häradsrätt, såvitt
angick de förseelser, som blivit begångna inom nämnda häradsrätts
domvärjo. På grund av överlåtelse förde vid häradsrätten rektorn Hugo
östman talan om åläggande för Silén att till honom utgiva ersättning för
den skada, som genom Siléns försummelser tillskyndats klaganden Gottfried
östman.

I utslag den 12 juli 1926 yttrade häradsrätten följande:

Vidkommande åklagarens i målet förda talan funne häradsrätten väl,
att Silén förfarit felaktigt därigenom, dels att lägenheterna Karby nr 3

167

och Libbesmora nr 2 vid laga skiftet icke behandlats såsom självständiga
fastigheter och tilldelats ägor, dels att Silén genom underlåten kontroll
över i samband med laga skiftet verkställda arealuträkningar förorsakat,
att därvid begångna felaktigheter icke blivit föremål för rättelse före laga
skiftets avslutande, dels att vid skiftet såsom samfällda avsatta vägar icke
blivit å marken behörigen utstakade, dels att gränserna för inom skifteslaget
belägna exproprierade områden upptagits allenast efter befintlig
hävd utan att erforderlig undersökning skett, huruvida denna hävd överensstämde
med handlingar rörande samma områden, i följd varav nämnda
gränser blivit vid skiftet felaktigt redovisade, och dels att Silén vid laga
skiftet icke medräknat och graderat i målet omförmälda exproprierade och
avsöndrade områden, vilka områden upplåtits från vissa inom skifteslaget
belägna fastigheter men icke från hela skifteslaget, genom vilket förfarande
fördelningen av skifteslagets ägomassa mellan i skiftet ingående fastigheter
icke blivit rätteligen verkställd, men enär vad Silén sålunda låtit
komma sig till last icke, med hänsyn till vad i målet förekommit, kunde
anses av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar, likväl och som
Silén förfarit felaktigt jämväl härutinnan, dels att han underlåtit att efter
laga skiftets fullbordande å kartan å marken utstaka vid skiftet utbrutna
ägolotter samt att behörigen utmärka gränserna mellan lotterna, dels
ock att han, som den 6 juli 1920 verkställt ägostyckningar å 21 av de vid
laga skiftet utlagda fastigheterna, i protokollen över styckningarna å 1
mantal Ekeby nr 1 litt Aa, 1 mantal Ekeby nr 2 litt Ab och Vi mantal
Holmen nr 1 litt E antecknat, att rågångarna befunnits ostridiga samt hävdade
i enlighet med den över laga skiftet upprättade kartan, ehuru ägogränser
för nämnda fastigheter icke funnits å marken utstakade och rörlagda,
alltså och då Silén genom vad han i sistberörda hänseenden låtit
komma sig till last visat vårdslöshet och oförstånd i sitt ämbete, prövade
häradsrätten rättvist i så måtto bifalla åklagarens talan, att Silén förklarades
för ett vart av nyssnämnda tvenne felaktiga förfaranden saker
till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen.

Vidkommande de yrkanden, som i målet framställts av Hugo Östman
såsom innehavare av den skadeståndsfordran hos Silén, som genom dennes
försummelser vid utförandet av ifrågavarande lantmäteriförrättningar
kunde hava uppkommit för Gottfried östman, funne häradsrätten väl Hugo
östman behörig att i berörda egenskap föra talan såsom målsägande i
målet, men enär vare sig den i målet omförmälda i april månad 1917 mellan
Silén och Gottfried Östman träffade överenskommelsen eller den omständigheten,
att ifrågakomna lantmäteriförrättningar blivit genom beslut
av domsagans ägodelningsrätt den 21 november 1921 återförvisade till Silén
för förnyad behandling, kunde för Silén grunda skyldighet att utgiva ersättning
i av Hugo östman yrkade hänseenden, samt något förhållande i

168

övrigt icke ådagalagts, på grund varav Hugo Östman kunde anses berättigad
att av Silén erhålla skadestånd, bleve Hugo östmans yrkanden av häradsrätten
ogillade. Häradsrätten funne icke skäl bifalla Siléns yrkande
om ersättning av Hugo Östman för av Silén utgivna vittnesersättningar.

Enär åklagaren påkallat målets hänvisning till rådhusrätten i Norrtälje
för fortsatt handläggning rörande av Silén i samband med berörda lantmäteriförrättningar
inom rådhusrättens domvärjo begången försummelse
i tjänsten, hänvisades målet till fortsatt handläggning vid nämnda rådhusrätt.

Rådhusrätten i Norrtälje, där åtalet slutfördes, yttrade i utslag den 27
september 1926 följande:

Av handlingarna i målet inhämtades, att Silén, vilken den 18 april 1917
i sin dåvarande egenskap av extra lantmätare förordnats att verkställa
laga skifte å Ekebyholms säteris skifteslag i Eimbo socken, påbörjat
nämnda förrättning den 26 juni 1917 och avslutat densamma den 6 juli
1920, att Silén samma den 6 juli 1920 verkställt ägostyckning å 21 stycken
av de vid skiftet utlagda fastigheterna, att klander över förrättningarna
icke anmälts, att det efter förrättningarnas avslutande nästinfallande allmänna
tingssammanträdet i Mellersta Eoslags domsaga hållits den 30 och
den 31 augusti samt den 1 september 1920, samt att Silén först den 18 juli 1921
för fastställelse ingivit kartor och handlingar rörande samtliga dessa förrättningar
till ägodelningsrättens ordförande å dennes kansli i Norrtälje.
Vid sådant förhållande och enär Silén sålunda icke ingivit ifrågavarande
laga skifteshandlingar med kartor för fastställelse inom den i 136 § skiftesstadgan
föreskrivna tid och icke insänt kartor och handlingar rörande
ovannämnda 21 stycken ägostyckningsförrättningar inom den i 19 § i gällande
lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring stadgade
tid, och Silén förty finge anses hava gjort sig skyldig till två olika
tjänstefel; samt Silén av Mellersta Eoslags domsagas häradsrätt genom
utslag den 12 juli 1926 blivit förklarad saker till ansvar enligt 25 kap.
17 § strafflagen för ett vart av två tjänstefel, funne rådhusrätten, utan
avseende å vad Silén i målet invänt, skäligt jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen,
jämfört i vad avsåge ägostyckningsförrättningarna med 4 kap. 1 § samma
lag, döma Silén att bota för vart och ett av de två felaktiga förfarandena,
för vilka han av häradsrätten förklarats saker till ansvar, 150 kronor samt
för vart och ett av övriga två olika brott 50 kronor eller tillhopa 400
kronor.

Vidkommande målsäganden Hugo östmans yrkande, så enär denne icke
visat, att Gottfried östman, vars rätt han i förevarande avseende innehade,
lidit skada genom Siléns i målet åtalade förfarande att icke inom föreskri -

169

ven tid ingiva ovannämnda kartor och handlingar för fastställelse, funne
rådhusrätten skäligt ogilla Hugo östmans i målet gjorda yrkanden.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

22. Felaktigt förfarande i utmätningsärenden. 59, 60 och
162 §§ utsökningslagen.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Svenska Ekiperings Aktiebolaget
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Den 27 juni 1924 inkom till landsfiskalen i Solna distrikt A. Ljunggren
för verkställighet en av rådhusrätten i Vaxholm den 8 oktober 1928 meddelad
dom, varigenom sergeanten C. J. Heij förpliktats att genast mot
kvitto till klaganden utgiva 126 kronor 5 öre jämte 5 procent ränta därå
från den 29 september 1923, till dess betalning skedde, samt att ersätta
klagandens rättegångskostnad med 35 kronor jämte vad klaganden visade
sig hava erlagt i lösen för rådhusrättens protokoll i målet.

I ett domen åtföljande brev anhöll överkonstapeln I. Löfgren såsom
ombud för klaganden, att för ovannämnda fordran måtte tagas i mät så
mycket av den Heij i egenskap av fanjunkare vid Svea ingenjörkår den
1 i varje månad tillkommande lön, som svarade mot samma fordran och
kostnaderna. Löfgren meddelade därjämte, att Heij vore ”boende under
adress ingenjörkompaniet, Vaxholm”, samt att Heij enligt bevis av stadsfogden
i Vaxholm där saknade kända utmätningsbara tillgångar.

För verkställighet av domen inställde sig Ljunggren den 7 juli 1924,
åtföljd av landsfiskalen F. Brännström såsom vittne, vid Svea ingenjörkårs
kasern i Frösundavik, men kunde därvid gäldenären icke anträffas.
I närvaro av tjänstförrättande regementsintendenten konstaterades — enligt
det över förrättningen förda protokollet — ”att gäldenären vore bosatt
utom Solna, enligt uppgift i Vaxholm, och att han vid Frösundavik veterligen
icke ägde kända utmätningsbara tillgångar”. Icke heller annorstädes
i Solna hade kunnat anträffas någon gäldenären tillhörig utmätningsbar
egendom.

Enligt vad Ljunggren till mig i anledning av klagomålen uppgivit, återställde
Ljunggren därefter redan den 8 juli handlingarna till klaganden
och meddelade därvid besked om det nyss omförmälda verkställighetsförsöket.

I kolumn 9 i landsfiskalens dagbok antecknades följande: ”7/7 vid
verkst.-försök kunde varken gld eller honom tillh. utmätn.-bar egendom
anträffas i Solna. 21/7 Återtog sök. ärendet från vidare verkställighet och
erlade förrättn.kostn.” I kolumn 8 upptogs förrättningskostnaden till 3

170

kronor, och i kolumn 10 avfördes ärendet med 167 kronor 55 öre under
rubriken ”i följd av hinder för verkställighet eller av annan anledning”.

Den 18 november 1924 överlämnades ånyo till landsfiskalen i Solna distrikt
samma dom för verkställighet. Klaganden påpekade, att Heij, som
vore boende i Vaxholm vid fästningsingenjörkompaniet, åtnjöte en avlöning,
som icke torde understiga 450 kronor i månaden och utbetalades den
1 i varje månad av intendenten vid Svea ingenjörkår. Då Heij vore barnlös,
yrkade klaganden, att utmätning måtte verkställas av hans innestående
avlöning.

Med anledning härav inställde sig Ljunggren, åtföljd av kontorsskrivaren
E. Amnéus såsom vittne, den 1 december 1924 vid Svea ingenjörkårs
kasern i Frösundavik för att verkställa domen. Gäldenären kunde emellertid
icke där anträffas. I närvaro av dels tjänstgörande vaktbefälhavaren
och dels tjänstförrättande regementsintendenten konstaterades jämväl
nu, ”att gäldenären vore bosatt utom Solna, enligt uppgift i Vaxholm,
och att han vid Frösundavik veterligen icke ägde kända utmätningsbara
tillgångar”. Enligt det över förrättningen förda protokollet hade icke heller
annorstädes i distriktet kunnat anträffas någon gäldenären tillhörig
utmätningsbar egendom.

Med skrivelse den 3 december 1924 återställde Ljunggren domen till klaganden
med underrättelse att varken gäldenären eller honom tillhörig utmätningsbar
egendom kunnat anträffas inom distriktet samt att gäldenä
rens adress, enligt uppgift, nu vore Vaxholm. Kostnaderna, som tillhopa
utgjorde 4 kronor 30 öre, hette det vidare i skrivelsen, hade uttagits genom
postförskott och kvitterades. Återtagningsbevis motsåges.

I kolumn 9 i dagboken antecknades följande: ”1/12 vid verkst.försök
kunde varken gäld. eller honom tillhörig egendom anträffas i Solna; 5/12
återtogs ärendet och erlades förrättn.kostnaden.” I kolumnerna 8 och 10
gjordes samma anteckningar som beträffande den först gjorda framställningen
om verkställighet.

I en hit insänd skrift anförde klaganden klagomål över den behandling,
Ljunggren ägnat omförmälda utsökningsärenden. Klaganden anmärkte
därvid bland annat, att klaganden av vissa skäl betvivlade, att Ljunggren
ens lämnat Heij underrättelse om att domen ingivits till honom för verkställighet.
Om sådan underrättelse verkligen icke lämnats, kunde klaganden
icke förstå, att Ljunggren kunnat uttaga 4 kronor 30 öre i kostnader
för varje gång, domen varit till honom översänd för verkställighet. Klaganden
överlämnade saken till mig för den åtgärd, densamma kunde
föranleda. I

I infordrat yttrande anförde Ljunggren beträffande det första utmät

171

ningsärendet att, sedan ifrågavarande dom den 27 juni 1924 för verkställighet
inkommit till Ljunggren, han av andra tjänstegöromål varit förhindrad
att verkställa den begärda åtgärden före den 7 påföljande juli.
Denna dag hade Ljunggren emellertid inställt sig med vittne vid Svea
ingenjörkårs intendenturexpedition vid Frösundavik, enär det upplysts,
att Heij där skulle hava avlöning, som kunde utmätas. Det hade emellertid
vid Ljunggrens ankomst upplysts, att någon avlöning, som Heij vore
berättigad att lyfta, icke för tillfället funnes tillgänglig å expeditionen.
Någon annan Heij tillhörig utmätningsbar egendom hade icke kunnat anträffas
och icke heller gäldenären själv. Då Ljunggren under tiden den
12 juli — den 12 augusti skolat vara tjänstledig, hade Ljunggren redan
den 8 juli återställt handlingarna med besked om resultatet av förrättningen
till sökanden.

Beträffande det senare ärendet anförde Ljunggren att, sedan Ljunggren
från klaganden den 18 november 1924 för verkställighet mottagit samma
dom, hade Ljunggren tillsammans med vittne den 1 december på eftermiddagen
inställt sig vid intendenturexpeditionen i Frösundavik för undersökning,
huruvida Heij inom distriktet ägde utmätningsbara tillgångar.
Det hade då av regementsintendenten upplysts, att månadsavlöningen redan
vore expedierad till Heij, som vore boende i Vaxholm. Vid den följande
undersökningen rörande Heijs löne- och andra förhållanden hade
Ljunggren kommit till den uppfattningen, att den av Heij uppburna avlöningen
erfordrades till nödigt underhåll åt denne. Då Heij jämväl sak
nät andra tillgångar i distriktet, hade Ljunggren återställt handlingarna
med besked, att varken gäldenären eller honom tillhörig egendom kunnat
anträffas i Solna.

Klaganden avgav påminnelser.

T en den 29 maj 1925 inkommen skrift anförde Ljunggren ytterligare
följande: En gäldenär skulle ju underrättas därför, att han antingen skulle
bliva i tillfälle att betala skulden eller själv eller genom ombud närvara
vid en blivande utmätningsförrättning. Då i detta fall Heij nyss förut av
stadsfogden i Vaxholm underrättats om hos denne sökt verkställighet av
ifrågavarande dom utan att betala skulden, hade Ljunggren ansett det
uteslutet, att Heij, som dessutom nyligen gjort konkurs och Ljunggren
veterligen haft dålig ekonomi, efter underrättelse skulle gälda beloppet.
Då vidare på grund av Heijs ekonomiska förhållanden någon utmätning
icke av Ljunggren kunnat ifrågasättas, hade Ljunggren kommit till den
uppfattningen, att underrättelse enligt 60 § utsökningslagen i detta fall
icke varit erforderlig. Heij skulle kanske genom en sådan hava föranletts
att göra en kostsam och onödig resa till förrättningsstället. I exekutionskostnader,
fortfor Ljunggren, hade han för varje gång ärendet handlagts

172

uttagit 3 kronor, därav 2 kronor till sig och 1 krona till vittnet. Av dessa
belopp hade Ljunggren utbetalt till vittnena 2 kronor och i bilkostnad
den 7 juli omkring 2 kronor. Ljunggrens behållning både alltså varit
omkring 2 kronor. Även dessa både dock åtgått, om Ljunggren den 1 december
använt bil den omkring 3 kilometer långa vägen mellan Ljunggrens
bostad och Frösundavik. Då Ljunggren icke kunde finna, att klaganden
genom Ljunggren i denna sak åsamkats någon skada, hemställde Ljunggren,
att klagomålen icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Slutligen anförde Ljunggren i en den 30 maj 1925 bit inkommen skrift,
att i 9 § i kungl. kungörelsen den 14 december 1917 om landsfiskals och
stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående vad vid utsökningslagens
tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas stadgades, att om
vid utmätning underrättelse eller förbud genom utmätningsmannen skulle
delgivas den, som uppehölle sig utom utmätningsmannens tjänsteområde,
finge för delgivningen anlitas utmätningsmannen i den ort, där delgivningen
skulle ske. Då utmätning icke kunde göras, syntes således någon
delgivning av underrättelse genom vederbörande utmätningsman icke få
äga rum. Anmärkas borde, att en utmätningsman, som tjänstgjort längre
tid i samma distrikt, genom sin personkännedom vanligen redan vid ett
utmätningsärendes ankomst hade reda på om gäldenären både utmätningsbara
tillgångar eller ej. Utmätningsmannen syntes dock, enligt Ljunggrens
förmenande, i alla händelser vara skyldig att inställa sig vid förrättningsstället
och konstatera detta. Man kunde antaga det fall, att en
gäldenär vid tiden för verkställigheten av en dom uppehölle sig på någon
svårtillgänglig plats, exempelvis i Stockholms skärgård eller Norrland,
och att utmätningsmannen både vetskap dels om omöjligheten att i ärendet
göra utmätning i distriktet och dels därom att delgivningskostnaden
bleve anmärkningsvärt stor. Ljunggren ville uttala såsom sin uppfattning,
att det i ett sådant fall icke vore felaktigt, om han underläte verkställa
delgivning och därigenom besparade sökanden en avsevärd utgift.
Då delgivningskostnadens storlek icke kunde vara avgörande för frågan
om delgivning skulle ske eller ej, följde därav, att Ljunggren under angivna
förhållanden icke heller ansåge det vara felaktigt att underlåta
delgivning, även där delgivningskostnaden vore ringa.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Stockholms
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Ljunggren. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

Utmätningsman, till vilken för verkställighet ingivits dom eller utslag,

173

varigenom betalningsskyldighet blivit gäldenär ålagd, är pliktig att så
skyndsamt och omsorgsfullt som möjligt vidtaga de åtgärder, som på honom
ankomma. Av 162 § utsökningslagen framgår, att landsfiskal ovillkorligen,
så framt verkligt hinder ej mött, bör hava förrättat utmätning
och i vissa fall även försäljning av utmätt egendom sist inom 2 månader,
sedan han mottagit de handlingar, som omförmälas i 54 och 56 §§ nämnda
lag. Svårigheterna för utmätningsmannen att uppnå ett positivt resultat
kunna i olika fall vara olika stora. Utsikten att lyckas utmäta en
gäldenärs innestående avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning
torde i allmänhet få anses vara ganska liten. Enligt 67 § utsökningslagen
får nämligen dylik avlöning icke utmätas förr än gäldenären är berättigad
att lyfta avlöningen; och det ligger i sakens natur, att det icke alltid, måhända
endast undantagsvis, kan påräknas, att utmätningsmannen har tillfälle
att företaga förrättningen, innan avlöningen blivit av gäldenären
själv omhändertagen. Är i något fall innestående avlöning den enda utmätningsbara
tillgången, kan det därför bliva av särskild betydelse, att
utmätningsmannen icke låter komma sig till last någon försummelse, som
kan förringa den i och för sig icke så stora möjligheten att tillgodose borgenärens
rätt.

För utmätnings företagande erfordras i regel icke ovillkorligen, att gäldenären
själv skall vara tillstädes vid förrättningen. Dock hava för att utmätning
i hans frånvaro skall få äga rum vissa villkor uppställts. Dessa
angivas i 59 och 60 §§ utsökningslagen. Enligt 59 § må, därest gäldenären
ej är tillstädes, då utmätningsman infinner sig för att verkställa utmätning
för fordran på grund av dom eller utslag, förrättningen ändock
företagas, om underrättelse därom, att utmätning för fordringen är sökt,
blivit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller anledning förefinnes, att gäldenären
håller sig undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning;
dock skall i sådant fall hans make eller husfolk eller annan, som har egendomen
i vård eller besittning, tillsägas att vid förrättningen närvara.
Finnas ej de, skall närboende granne, som anträffas, tillsägas. I 60 §
stadgas, att underrättelse ej erfordras, om gäldenären ej har stadigt hemvist
i riket och ej heller känt ombud i orten, där utmätning skall ske.

Skall, såsom i det nu förevarande fallet, utmätning ske å gäldenären
tillhörig egendom, som finnes å annan ort, än där han har sitt hemvist,
och ej blivit av gäldenären till utmätning uppgiven, bör, enligt samma
lagrum, underrättelse om att utmätning är sökt jämte uppgift å förrättningsstället
meddelas så tidigt, att gäldenären kan bevaka sin rätt vid
utmätningen. Dock äger han ej för sådant ändamål njuta längre rådrum
än 8 dagar.

I 60 § stadgas jämväl, att underrättelse, för att anses giltig, skall meddelas
gäldenären genom utmätningsman. Har underrättelsen, av utmät -

174

ningsmannen skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldenären annorledes
tillhanda eller ock, om lian, i sitt hemvist sökt, ej kunnat där anträffas,
blivit sist dagen före utmätningen meddelad hans make eller husfolk
eller, om de ej anträffats, anslagen å hans husdörr, är detta emellertid
också giltigt.

Underrättelse av nu omförmälda slag bör enligt Tryggers kommentar till
utsökningslagen innehålla uppgift om storleken av det belopp, varför
utmätning begärts, men behöver däremot icke innebära en kallelse till
gäldenären att å viss dag och tid infinna sig till förrättningen, därest han
vill därvid närvara. Enligt samma författare är också grunden till bestämmelsen
närmast att söka däri, att man velat bereda gäldenären tillfälle
att genom skuldens betalning eller, där detta är tillåtet, ställande av pant
eller borgen undvika utmätningen. Av betydelse är emellertid även, framhålles
det vidare, att gäldenären genom underrättelsen beredes möjlighet
att själv eller genom ombud inställa sig vid utmätningen och därvid utöva
den befogenhet, som tillkommer honom bland annat enligt 64 § utsökningslagen,
vilket lagrum avhandlar anvisning från gäldenärens sida av
viss egendom till utmätning.

Där ingen sådan omständighet, som enligt 59 och 60 §§ utsökningslagen
gör underrättelse obehövlig, är för handen, skall sålunda, för att utmätning
i gäldenärens frånvaro må äga rum, underrättelse enligt 60 § hava
meddelats. I annat fall får utmätning icke företagas.

Att underrättelse sålunda sker synes vara av betydelse icke minst i de
fall, då utmätning skall verkställas av gäldenären tillhörig egendom, som
icke av denne anvisats till utmätning och som finnes å annan ort än den,
där gäldenären är bosatt. Lagstiftaren har ju också för dylikt fall i 60 §
utsökningslagen särskilt framhållit, att underrättelse tillika med uppgift
å förrättningsstället bör lämnas och detta i så god tid, att gäldenären
erhåller visst rådrum före utmätningens verkställande. Behovet av förutgången
underrättelse ligger ju för övrigt här i öppen dag, då utsikten att
därförutan anträffa gäldenären å förrättningsstället, vilket icke sammanfaller
med gäldenärens hemvist, uppenbarligen som regel är ytterst ringa.
Här framträder tydligt det förhållandet, att underrättelsen såsom en
förutsättning för utmätnings företagande i det rätta ögonblicket kan vara
nödvändig för ett tillbörligt tillvaratagande även av borgenärens rätt.
Har underrättelse ej skett, kan ju ett företaget utmätningsförsök ytterst
lätt misslyckas; och ett dylikt misslyckande kan, särskilt i sådana fall då
det för uppnående av ett gynnsamt resultat gäller att passa en viss tid,
bliva av avgörande betydelse i negativ riktning för hela verkställigheten.
Man torde ej heller ■— och detta gäller utmätningsärenden i allmänhet —
böra underskatta den betydelse, som gäldenärens underrättande eller närvaro
kan hava även ur den synpunkten, att gäldenären kan tänkas frivil -

175

ligt medverka till att borgenären erhåller betalning, samt att, å andra
sidan, en uraktlåtenhet att underrätta kan omintetgöra sistberörda möjlighet
att borgenärens intresse varder tillgodosett genom sådan frivillig
medverkan från gäldenärens sida.

Även i fråga om förrättningskostnaderna äga de nu anförda synpunkterna
betydelse. Om en utmätningsman inställer sig bos gäldenären i dennes
hemvist för att verkställa utmätning utan att dessförinnan hava meddelat
underrättelse, torde, med gällande bestämmelser i ämnet, utmätningsmannen,
om utmätning på grund av gäldenärens frånvaro icke kan ske,
kunna låta förrättningen avse meddelande av underrättelse samt uttaga
därför stadgat arvode och, om resa företagits, gottgörelse för denna. Då
utmätningsmannen i dylikt fall med visst fog kunnat förvänta att träffa
gäldenären hemma, torde också hans försök att företaga verkställighet
utan att förut underrätta gäldenären kunna — ehuru ur kostnadssynpunkt
ofta mindre tilltalande — bättre försvaras än ett försök att utan dylik
underrättelse verkställa utmätning av egendom, som uppgivits skola finnas
å annan ort än den, där gäldenären har sitt hemvist, och ej av denne
anvisats till utmätning. I senare fallet är det ju i allmänhet allt annat
än sannolikt, att gäldenären skall vara att anträffa å förrättningsstället
och utmätning förty kunna företagas, vartill emellertid här också kommer,
att förrättningen icke kan beräknas tjäna ändamålet att underrätta
gäldenären om den sökta verkställigheten. Att det oaktat i dylikt fall
utan förutgången underrättelse på vinst och förlust göra utmätningsförsök
och av borgenären utkräva kostnaden för en förrättning, som i själva
verket är så gott som utsiktslös, synes mig omöjligen kunna hållas för
riktigt. I

I förevarande fall är upplyst, att klaganden vid två olika tillfällen hos
Ljunggren sökt verkställighet av ovan omförmälda dom, varigenom Heij
ålagts att till klaganden utgiva visst belopp med ränta och kostnader.
Båda gångerna har Ljunggren utan att först underrätta Heij, som var
bosatt i Vaxholm, inställt sig vid Svea ingenjörkårs kasern i Frösundavik
för att efter klagandens anvisning utmäta Heij tillkommande avlöning
såsom fanjunkare vid nämnda kår. Därvid har Ljunggren emellertid endast
kunnat konstatera, att några Heij tillkommande lönemedel icke vid
de tillfällen, då Ljunggren infunnit sig, varit tillgängliga och att annan
Heij tillhörig utmätningsbar egendom ej funnits på platsen. Då ej heller
eljest någondera gången inom Ljunggrens landsfiskalsdistrikt anträffats
Heij tillhörig egendom, har klaganden, dock först efter därom från Ljunggren
erhållna meddelanden, återtagit sina ansökningar om verkställighet.
I arvode för varje förrättning har Ljunggren uttagit 2 kronor för egen
del och 1 krona åt medföljande vittne.

176

I enlighet med vad jag ovan anfört synes mig Ljunggren hava handlagt
ifrågavarande häda utmätningsärenden felaktigt. Enligt min mening hade
Ljunggren bort så skyndsamt som möjligt underrätta Heij om att utmätning
sökts och därvid också meddela uppgift å förrättningsstället, varom
Heij uppenbarligen icke kan antagas hava erhållit meddelande av stadsfogden
i Vaxholm i anledning av den verkställighet, som där blivit sökt.
Om så skett, hade det blivit någon mening med Ljunggrens och vittnets
inställelser för verkställighet, ty dels hade då, om utmätningsbar tillgång
anträffats, utmätning kunnat ske, även om Heij varit frånvarande, och
dels hade möjligheten av Heijs medverkan till ett positivt resultat av verkställighetsförsöken
blivit tillvaratagen. Ljunggren kan nu enligt min
tanke icke anses hava fullgjort vad på honom ankommit för tillvaratagande
av klagandens rätt. Förrättningsmannens och vittnets besök vid kasernen
i Frösundavik torde praktiskt taget hava varit från början dömda att
bliva utan resultat och framstå närmast såsom tomma formaliteter, avsedda
allenast att tjäna till vittnesbörd om att utmätningsmannen ändock
åtgjort något i saken. På grunder, som ovan utvecklats, synes mig Ljunggren
hava förfarit felaktigt även därutinnan, att han för de båda planlöst
företagna utmätningsförsöken utkrävt ersättning jämlikt 1 och 3 §§
i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän
för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m.

Vad Ljunggren anfört till stöd för sin uppfattning att utmätningsunderrättelse
icke skulle erfordras i fall som det förevarande torde icke förtjäna
avseende. Att de av Ljunggren åberopade ordalagen i 9 § i kungörelsen
den 14 december 1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål
samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa
andra fall skall iakttagas skulle kunna tolkas på sätt Ljunggren antagit
lärer vara alldeles uteslutet. Med utmätning i berörda sammanhang avses
uppenbarligen utmätningsförrättning, vare sig någon gäldenären tillhörig
egendom utmätes eller icke. Ljunggrens åsikter om utmätningsmans befogenhet
att med stöd av sin personliga uppfattning om gäldenärs ekonomiska
förhållanden inställa i lag föreskrivna verkställighetsåtgärder
förefalla oriktiga och ledande till betänkliga konsekvenser. Förvånansvärt
långt driven synes mig Ljunggrens omtanke om gäldenären, då han
anser underrättelse böra underlåtas, på det att gäldenären icke må förledas
att i onödan kosta på sig resa till förrättningsstället. Vad slutligen
angår den kostnad i övrigt, som Ljunggren anser sig höra inhespara för
gäldenär eller borgenär genom att underlåta att meddela utmätningsunderrättelse,
torde denna vara av tämligen ringa betydelse. Det lärer väl icke
vara Ljunggren obekant, att dylik underrättelse kan meddelas utan att
utmätningsman behöver själv inställa sig hos gäldenären. Det heter visserligen
i 60 § utsökningslagen, att underrättelse skall, för att anses giltig,

177

meddelas gäldenären genom utmätningsman, men av fortsättningen av
samma lagrum torde tydligt framgå, att underrättelse med full giltighet
kan exempelvis med allmänna posten översändas till gäldenären.

Med hänsyn särskilt till de bestämda uttalanden, som Ljunggren i sin
senast hit inkomna skrift gjort därom, att det bland annat i fall som det
förevarande icke skulle vara felaktigt att underlåta delgivning av utmätningsunderrättelse,
och då det syntes få anses sannolikt, att Ljunggren,
därest det anmärkta förfarandet lämnades obeivrat, komme att framdeles
förfara i enlighet med den av honom uttalade uppfattningen, fann jag
mig höra låta beivra de felaktigheter, Ljunggren enligt det ovan anförda
låtit komma sig till last. Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Ljunggren
för tjänstefel i nämnda hänseenden samt å honom yrka ansvar efter
lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden att bliva i
målet hörd, och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk, i den
mån de funnes befogade, understödjas.

Södra Roslags domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade
i utslag den 7 oktober 1926 följande:

Vidkommande den mot Ljunggren förda ansvarstalan funne häradsrätten
Ljunggren hava beträffande de i målet ifrågakomna båda utmätningsärendena
förfarit felaktigt i de av mig anmärkta hänseenden, och dömde
häradsrätten förty och då berörda felaktigheter finge anses som fortsättning
av en och samma ämbetsförseelse, Ljunggren jämlikt 25 kap.
17 § och 4 kap. 3 § strafflagen att bota 50 kronor.

Beträffande klagandens ersättningstalan, så enär efter vad nyss sagts de
av Ljunggren vidtagna utmätningsåtgärderna icke varit lagenliga, och vid
sådant förhållande Ljunggren vore pliktig återgälda klaganden de kostnader
klaganden fått för åtgärderna vidkännas, ty och som, vid samma förhållande,
de av Ljunggren i dagboken gjorda anteckningarna om hinder
saknade betydelse samt icke heller den omständigheten, att klaganden
efter erhållet meddelande från Ljunggren om verkställt utmätningsförsök
inom utgången av den i första stycket av 162 § utsökningslagen angivna
tiden för verkställighet återtagit sina respektive ansökningar, kunde frikalla
Ljunggren från i sagda lagrum stadgat ansvar för det belopp, varför
utmätning begärts, alltså och då Ljunggren icke genom vad han derutinnan
anfört visat, att skada av hans försumlighet icke uppkommit,
prövade häradsrätten rättvist förplikta Ljunggren att till klaganden utgiva
dels, mot kvitto, 8 kronor 60 öre för av klaganden erlagda kostnader
och dels, mot kvitto och utbekommande av rådhusrättens i Vaxholm omförmälda
dom med därå tecknad överlåtelse på Ljunggren av de däri till

12 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag.

178

betalning fastställda fordringarna, 126 kronor 5 öre jämte 5 procent ränta
därå från den 29 september 1923 tills betalning skedde ävensom 41 kronor
50 öre i kostnader. Därjämte skulle Ljunggren gottgöra klagandens kostnader
bos mig och vid häradsrätten med 160 kronor jämte vad klaganden
utgivit för häradsrättens protokoll.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

23. Bristfällig handläggning och felaktigt utslag i brottmål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av förre polismannen E. Djerwf
i Bollnäs härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Till Bollnäs domsagas häradsrätts sammanträde den 12 januari 1925
instämde landsfogden C. Björkling klaganden med yrkande om ansvar
för det klaganden under sin tjänstetid såsom polisman i Bollnäs köping
vid flera tillfällen skulle gjort sig skyldig till ”oegentligheter” i tjänsten
ävensom för det klaganden vid tjänstens utövande visat vårdslöshet och
försummelse.

Då målet den 12 januari under ordförandeskap av häradshövdingen
G. Gröning företogs till handläggning, inställde sig i Björklings närvaro
klaganden personligen.

Björkling anförde till en början att, sedan vid upprepade tillfällen till
honom inkommit anmälan om tjänstefel, vartill klaganden skulle hava
gjort sig skyldig i sin egenskap av polisman, och Björkling med anledning
därav från klaganden infordrat förklaring, denne vid tre olika tillfällen
hos K. B. i länet gjort ansökan om avsked från sin befattning som
polisman i Bollnäs köping. Dessa ansökningar hade klaganden emellertid
den ena efter den andra återtagit, senast genom inlaga till K. B. den
20 oktober 1924.

Till utredning i målet ingav Björkling och åberopade två av polisuppsyningsmannen
i Bollnäs köping A. Bertram avfattade polisrapporter.
Den ena rapporten, som var dagtecknad den 26 maj 1924, innehöll följande:

En dag i början av mars 1924 hade det kommit till Bertrams kännedom,
att klaganden ej redovisat en post kommunalutskylder till Bollnäs köping
för år 1922 om 193 kronor 50 öre, som han uppburit redan den 3 september

1923. Denna post hade emellertid ej funnits upptagen på den till Bertram
för verkställighet överlämnade restlängden, varför Bertram ej haft kännedom
om ärendet och sålunda ej heller kunnat kontrollera redovisningen
av detsamma. På Bertrams anmodan hade klaganden redan samma dag
redovisat beloppet, men någon nöjaktig förklaring i saken hade han ej
kunnat lämna. I anledning av vad sålunda förekommit hade Bertram

179

anställt undersökning, huruvida klaganden gjort sig skyldig till andra
förseelser av likartad beskaffenhet. Bertram hade därvid konstaterat, att
så skett i ett flertal fall. Klaganden hade då av Bertram anmodats att
avgiva fullständig redovisning icke allenast av alla indrivna medel utan
jämväl av samtliga skatte- och bötesorder. Först efter upprepade påstötningar
hade klaganden lördagen den 26 april 1924 avlämnat redovisning
beträffande av honom indrivna 1.824 kronor 62 öre, men klaganden hade
alldeles saknat medel till gäldande av beloppet, vilket han förskingrat.
Klaganden hade då av Bertram erhållit föreläggande att senast före kl. 12
nästkommande måndag anskaffa och till Bertram överlämna de förskingrade
medlen, vilket han även gjort. På särskild fråga hade klaganden
samtidigt uppgivit, att han avgivit redovisning över samtliga dittills indrivna
allmänna medel. Vid den fortsatta undersökningen hade emellertid
framkommit dels att klaganden vid den näst därför ut avgivna redovisningen,
eller den 12 april, stått i balans på 425 kronor, vilket belopp
han anskaffat på växel, och dels att han, oaktat sin försäkran, fortfarande
ej redovisat skattemedel —- kronoutskylder — till ett sammanlagt
belopp av 935 kronor 84 öre, därav en post på 364 kronor 77 öre, som han
uppburit med 100 kronor den 7 april 1923, 100 kronor den 11 maj 1923,
100 kronor den 18 juni 1923 och 64 kronor 77 öre den 17 juli 1923, en å
275 kronor 50 öre, som han uppburit med 250 kronor den 3 april 1923 och

25 kronor 50 öre den 28 april 1923, samt en å 222 kronor 95 öre, som han
uppburit med 100 kronor den 18 februari 1924 och 122 kronor 95 öre den
23 mars 1924. Även dessa medel hade klaganden dock numera ersatt. Att
märka vore, att polismännen vid redovisningarna, vilka ägt rum minst
en men vanligtvis två och ibland tre gånger i månaden, fått redogöra för
vidtagna åtgärder beträffande utestående order. Vid redovisningen den

26 april hade klaganden angående de sist nämnda tre skatteposterna uppgivit,
att de skattskyldiga lovat betala i maj månad. Genom vilseledande
uppgifter och uppenbara osanningar hade klaganden sålunda in i det
sista sökt för Bertram dölja det verkliga läget.

I samma rapport hette det slutligen: ”Därjämte skulle antecknas, att
Djerwf hösten 1920 förskingrat omkring 2000: — kronor i skattemedel, men
att, sedan han genom lån återställt beloppet, saken fick bero vid en allvarlig
erinran av hans dåvarande förman, t. f. polisuppsyningsmannen
Gustaf Bjöörn, att han, icke vidare läte sådant komma sig till last.”

Den andra rapporten, som var dagtecknad den 12 november 1924, innehöll,
bland annat, följande:

En dag i augusti 1924 hade Bertram av landsfiskalen Bjöörn anmodats
att snarast möjligt redovisa två handräckningsärenden, det ena avseende
montören A. V. Källgrens kommunalutskylder till Leksands socken för år
1921, 135 kronor 26 öre, vilket ärende till Bertram inkommit den 19 novem -

180

ber 1922, och det andra sjuksköterskan Elin Margareta O. Carlssons kommunalutskylder
till Stockholms stad för år 1922, 16 kronor, vilket ärende
till Bertram inkommit den 17 oktober 1923. I anledning därav hade Bertram
genast anställt undersökning i saken och därvid, enligt anteckningar i
sitt diarium, funnit, att klaganden på Bertrams anmodan handhaft dessa indrivningsärenden,
vilka klaganden redovisat med hinder, det förstnämnda
den 27 november 1922 och det andra den 20 oktober 1923. Bertram hade
därpå uppsökt Källgren, vilken företett debetsedeln av klaganden kvitterad
och försedd med följande anteckningar: ”21/12 1922 40:— Elfrid
Djerwf, 1/2 1923 99: 31 Elfrid Djerwf.” Å den av klaganden den 27 november
1922 avlämnade redovisningen hade klaganden med angivande av det
nummer i Bertrams diarium, under vilket Källgren uppförts, antecknat
”Nils E. R. Karlsson, Protest”, ett i diariet obefintligt namn. Ärendet angående
Elin Margareta O. Carlsson hade klaganden redovisat med hinder
”Artilleriet Östersund”. Klaganden hade därefter av Bertram tagits
i förhör, därvid klaganden ej kunnat lämna någon förklaring till det inträffade.
Klaganden hade emellertid lovat att om några dagar redovisa
beloppen med penningar, vilket han dock uraktlåtit. Av klagandens den
1 oktober 1924 till betalning förfallna lön hade båda skatteposterna innehållits
och av Bertram redovisats den 4 i samma månad.

Sedan rapporterna blivit upplästa, förklarade landsfogden Björkling,
att han yrkade ansvar å klaganden jämlikt 25 kap. 11 och 17 §§ strafflagen,
jämförda med 22 § samma lag.

Hörd över åtalet, uppgav klaganden, att han varit så upptagen av polistjänsten,
att han ej medhunnit honom anförtrodda uppbördsärenden, särskilt
under mars och april månader 1924; att han icke anskaffat det i
polisrapporten den 26 maj 1924 omförmälda beloppet genom växel utan
betalt detsamma med tillgängliga penningmedel; att han visserligen i
sammanhang därmed anskaffat ett belopp av 425 kronor genom att diskontera
en växel, men att det sålunda bekomna beloppet använts för ordnande
av en enskild affär; samt att anmärkningen i den senare rapporten
i vad anginge beloppet å 135 kronor 26 öre berott på missförstånd.

Klaganden medgav, enligt häradsrättens dombok, riktigheten av polisrapporterna
i ovan återgivna delar utom i fråga om beloppen å 425 kronor
och 135 kronor 26 öre.

Björkling överlämnade därpå målet till rättens prövning.

Häradsrätten beslöt att meddela yttrande i målet den 9 februari 1925.

Vid häradsrättens sammanträde sistnämnda dag anmälde Gröning, som
jämväl vid detta tillfälle förde ordet i rätten, att den 7 februari till honom
ingivits en så lydande skrift:

”Till herr domhavanden i Bollnäs domsaga.

I det mot mig vid Bollnäs domsagas häradsrätt av herr landsfogden

181

C. Björkling anhängiggjorda målet, vilket förekom till handläggning den
12 sistlidne januari får undertecknad för närmare utredning vördsamt
anhålla om uppskov med sagda mål till det ting, som hålles uti nästkom
mande april månad. Som skäl härför får jag bl. a. anföra: Den 5 sistlidne
juni avgav jag skriftlig förklaring till herr landsfogden C. Björkling
över en av polisuppsyningsmannen A. Bertram den 26 maj 1924 upprättad
rapport, vilken rapport av åklagaren företeddes vid senaste rättegångstillfället
men ej min åberopade förklaring; varför jag vördsamt
får anhålla, att vederbörande åklagare till nästkommande rättegångstillfälle
måtte förete den åberopade förklaringen, dels ock från polisuppsyningsmannen
Bertram infordra det diarium däri redovisade handräckningsmedel
m. m. finnas antecknade, dels ock en specificerad uppgift å
alla av mig för tiden 1 maj 1921—31 oktober 1924 redovisade: kronoutskylder,
kommunalutskylder, pensionsavgifter, böter, handräckningsmedel,
dels tiden för gjorda betalningar, avbetalningar samt likaledes tiden
och beloppens storlek, jag för Bertrams räkning och i dennes namn insatt
å bankinrättning i Bollnäs, enär jag icke erhållit några kvitton å av mig
redovisade medel, enär en kontrollering härav är av behovet påkallad
samt av betydelse för målets handläggning. Dels ock vill jag närmare
komplettera några av mig vid rättegångstillfället lämnade uppgifter, som
jag vid närmare eftertanke funnit ej vara fullt överensstämmande med
de verkliga förhållandena. Skulle icke denna anhållan av häradsrätten
bifallas, anhålles vördsammast om uppskov till det ting, som hålles uti
nästkommande mars månad.

Bollnäs den 5 februari 1925.

Elfrid Djerwf.”

Häradsrätten fann ej skäl att uppskjuta målet. Efter enskild överläggning
avkunnade häradsrätten vid nämnda rättegångstillfälle, den 9 februari
1925, utslag i målet, däri häradsrätten yttrade följande:

Enär klaganden, som i sin egenskap av polisman i Bollnäs köping haft
att på order av sin närmaste förman, polisuppsyningsmannen Bertram,
inom köpingen indriva skatter och bötesmedel, gjort sig skyldig till förskingring
av följande belopp, som han i nämnda sin egenskap inom de
före åtalet senast förflutna 5 åren uppburit, nämligen omkring 2,000 kronor,
utgörande skattemedel, som förskingrats hösten 1920, 1,824 kronor 62
öre, utgörande skatte- och bötesmedel, om vilka uppgift av honom lämnats
den 26 april 1924, 935 kronor 84 öre, utgörande kronoskattemedel, vilket
belopp utrönts i april eller maj 1924, eller sålunda tillhopa 4,760 kronor
46 öre, men klaganden ersatt de sålunda förskingrade beloppen; ty och
som klaganden ej mer innehade befattning som polisman i Bollnäs
köping; funne häradsrätten åtalet ej föranleda annat yttrande, än att

182

klaganden, jämlikt 25 kap. 11, 17 och 22 §§ strafflagen, jämförda med
4 kap. 1 § samma lag, gjort sig förfallen till avsättning.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

I en hit insänd skrift anförde klaganden klagomål i liera hänseenden
mot Bertram, bland annat för det denne skulle falskeligen hava angivit
klaganden för förskingring av ovanberörda två belopp å 2,000 kronor och
425 kronor.

Sedan jag anmodat landsfogden i Gävleborgs län att efter vederbörandes
hörande avgiva yttrande, inkom t. f. landsfogden C. J. Eldblom med
av Bertram avgiven förklaring ävensom med eget utlåtande.

Bertram åberopade i sin förklaring, att klaganden inför häradsrätten
erkänt, att han gjort sig skyldig till förskingring av omförmälda 2,000
kronor, och att klaganden av häradsrätten genom ovannämnda utslag
dömts för samma brott, samt anhöll, att klagomålen måtte lämnas utan
avseende. Bertram hänvisade vidare till innehållet i en av Bertram tidigare
i samma sak avgiven förklaring till landsfogden Björkling, däri Bertram
bland annat anfört följande: I slutet av Bertrams rapport av den 26
maj 1924 omnämnde Bertram mera i förbigående en honom lämnad uppgift,
att klaganden skulle hava gjort sig skyldig till vissa oegentligheter
före Bertrams tillträdande av polisuppsyningsmansbefattningen i Bollnäs.
Därest här skulle föreligga ett missförstånd eller en missuppfattning,
framförde Bertram givetvis gärna sitt livligaste beklagande och sin ursäkt
till klaganden. Så syntes emellertid icke vara fallet, vilket framginge
av Bollnäs domsagas häradsrätts den 9 februari 1925 meddelade utslag,
däri klaganden dömts även för denna sak.

Eldblom hemställde, likaledes under hänvisning till berörda utslag, att
klagomålen ej måtte föranleda någon åtgärd.

I avgivna påminnelser anmärkte klaganden, att han icke kunnat inför
häradsrätten erkänna eu förskingring, som han icke gjort sig skyldig till.
Om det skrivits annorlunda i domboken än klaganden inför rätten uppgivit,
borde detta icke kunna läggas till grund för en dom mot klaganden.
Klaganden hade inför rätten förklarat saken i likhet med vad klaganden
uppgivit i sin i juni 1924 till landsfogden Björkling avgivna förklaring.

Sistnämnda förklaring, som Björkling på anmodan hit insänt med uppgift
tillika att densamma återfunnits bland ”tingspapperen”, hade i hithörande
delar följande lydelse:

”Till H. H. Landsfogden i Gävleborgs län.

Härmed får undertecknad vördsamt avgiva förklaring över herr polisuppsyningsmannen
A. Bertrams här bilagda rapport:

188

Vad först beträffar en post erlagda kommunalutskylder å 193 kr. 50 öre
var densamma icke upptagen i restlängden. Då emellertid personen i fråga
önskade betala, ansåg jag mig skyldig emottaga beloppet, men att beloppet
blev sent redovisat medgiver jag gärna.

Som polisman H. Gardh i början av februari månad erhöll tjänstledighet
under omkring två månader, fick jag även övertaga dennes restlängder
och handräckningar m. m. att indriva, varför jag blev alldeles överhopad
med sådant arbete, som jämte nattjänst och patrullering totalt nedbröt
mitt nervsystem. I den villervallan, som då uppkom, var det ingen
lätt sak att utföra så mycket arbete, enär den andra polismannen var
helt befriad från exekutionsgöromål. Till råga på allt insjuknade även
polisuppsyningsmannen i slutet av mars månad samt vistades å lasarettet
en del av april månad, under vilken tid jag även uppehöll polisuppsyningsmansbefattningen
och uti sådan egenskap måste vara åklagare
vid tinget med en stor mängd mål. Att mina nerver och tankar blevo försvagade
har jag ännu sviter av, så att jag denna dag måste besöka läkare,
och denna konstaterade nervositet, sömnlöshet samt äggvita.

Sedan den större redovisningen den 26 april av huvudsakligen handräekningsorder.
Att så på en gång kunna klargöra allt med avbetalningar,
införslar och betalningar var för övrigt ingen lätt sak, varför polisuppsyningsmannen
och jag överenskommo, att redovisningen skulle fullgöras
påföljande måndag, då jag hade söndagen att räkna på.

Angående de senare uppgivna kronoutskylderna har felet därav uppkommit,
att jag vid en mängd tillfällen antingen å landsfiskalen Bjöörns
eller polisuppsyningsman Bertrams konton i bank insatt inkomna medel,
likaledes har jag även vid flera tillfällen redan samma dag deponerat influtna
betalningar o. även avbetalningar. Vid redovisningen den 26 april
kom jag ej genast i håg, att de voro betalta, men erinrade mig efteråt,
att så var förhållandet, varefter redovisning skedde. Min största olycka
har varit, att jag aldrig begärt några redovisningskvitton av gjorda avbetalningar
och övriga betalningar och dagen därför. Jag är förvissad om
att jag under min tjänstetid här indrivit böter, handräckningar, kommunal,
kronoutskylder, pensionsavgifter, hundskatt, nöjesskatt för minst
50,000 kronor, som jag uti mitt oförstånd ej fordrat kvitton på.

Angående den omnämnda växeln å kronor 425 användes densamma
jämte 9 kr. till eller 436 kronor som betalning av ett lån i min ägande
fastighet. Vad för övrigt det av mig tagna lånet 1920 användes detsamma
för likvid av 2ne växlar, varför uppgiften om att det avsåg skattemedel
är vilseledande. Jag bifogar därför bl. a. utdrag av domboken vid Söderhamns
rådstuvurätt den 5 juli 1920. Saken ordnades på sådant sätt, att jag
erhöll ett amorteringslån i bank där landsfiskalen Bjöörn o. godsägaren
Rudolf Jonsson voro borgesman. Tjugu månader efteråt var lånet till

184

fullo inbetalat. Sedan den 1 november 1922 har jag dessutom hos köpingsnämnden
sparat 25 kronor pr månad, och utgjorde mitt tillgodohavande
denna dag 475 kronor.

Bollnäs den 4 juni 1924. Elfrid Djerwf.”

På grund av vad i ärendet förekommit anmodade jag häradshövdingen
Gröning att till mig inkomma med yttrande dels i anledning av vad klaganden
anfört angående det mot klaganden anhängiggjorda målets handläggning,
dels i anledning av häradsrättens beslut den 9 februari 1925 att
avslå klagandens anhållan om uppskov i nämnda mål, dels ock i anledning
av häradsrättens samma dag meddelade utslag, varigenom utan hänsyn
till bestämmelserna i 2 kap. 17 § strafflagen åtalet mot klaganden förklarats,
sedan han av häradsrätten befunnits hava gjort sig skyldig till
förskingring av penningar, vilka blivit ersatta, ej föranleda annat yttrande,
än att klaganden jämlikt vissa lagrum gjort sig förfallen till avsättning.

I avgivet yttrande anförde Gröning följande:

Klaganden hade, enligt uppgift, vid upprepade tillfällen funnits skyldig
till förskingring av uppburna medel, som emellertid ersatts, och i sammanhang
därmed på framställning av sin närmaste förman, polisuppsyningsmannen
Bertram, avlämnat till K. B. i länet ställda ansökningar om
avsked från av honom innehavd polistjänst, men gång på gång återkallat
ansökningarna. Omsider hade landsfogden Björkling ingripit med åtal
mot klaganden för oegentligheter i tjänsten m. m. Vid målets handläggning
hade Gröning erhållit den bestämda uppfattningen att med åtalet
avsåges allenast domstolens förklaring, att klaganden vore slutgiltigt skild
från tjänsten och således avstängd från möjligheten att genom fortsatta
skriverier till K. B. söka återfå densamma. Mot denna uppfattning strede
ej heller Björklings yrkande vid överlämnande av målet. Klaganden hade
inför rätten haft ett muntligt, tämligen oredigt anförande, som för det
mesta gått på sidan av saken, men i uppgiven avsikt att få slut på målet,
däri han ej syntes hava befarat annan påföljd än den, som det sedermera
avkunnade utslaget innehöll, hade han överlämnat målet till avgörande
med erkännande av åtalets riktighet i huvudsak. Tyvärr hade Gröning vid
målets första handläggning och senare förbisett den av mig åberopade
bestämmelsen i 2 kap. 17 § strafflagen, enligt vilken klaganden bort ådömas
jämväl böter, och detta hade varit anledningen till att häradsrätten
vid målets företagande till avgörande den 9 februari 1925, då Gröning ansett,
att för klaganden ej vore något att vinna genom ett uppskov, avslagit
hans uppskovsanhållan och avkunnat häradsrättens i handlingarna in -

185

tagna utslag, därmed klaganden låtit sig nöja. Riktigheten av Grönings
uppfattning angående avsikten med åtalet syntes framgå även av den
omständigheten, att Björkling ej funnit anledning att överklaga utslaget.

Klaganden erhöll tillfälle inkomma med påminnelser men underlät att
inkomma därmed.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
följande:

Yad i ärendet förekommit har jag icke funnit föranleda någon min
vidare åtgärd mot Bertram, å vilken klagomålen närmast hava avseende.
Däremot har jag icke kunnat undgå att finna häradsrättens behandling
av ovan omförmälda mål i vissa hänseenden så anmärkningsvärd, att mitt
ingripande därav påkallas.

Beträffande först den utredande handläggningen inför häradsrätten av
ifrågavarande mål synes densamma, såvitt av domboken framgår, hava
varit långt ifrån tillfredsställande. Nödig klarhet om åtalets vidd synes
sålunda hava saknats, utan att från häradsrättens sida något åtgjorts för
sådan klarhets ernående. I den mån landsfogden Björkling vidare underlät
att lämna närmare redogörelse för de i polisrapporterna antydda förskingringsbrotten,
hade häradsrätten uppenbarligen bort söka få klarhet
därutinnan samt utreda de närmare omständigheterna i vart och ett av
de särskilda fallen. Denna skyldighet synes häradsrätten helt och hållet
hava åsidosatt. De nu berörda bristerna i handläggningen synas mig,
ehuru de lära få anses vidlåda utredningen såsom helhet betraktad, i särskild
grad framträda beträffande det belopp av omkring 2,000 kronor, i
fråga om vilket anteckning gjorts i slutet av polisrapporten den 26 maj

1924. Ehuru häradsrätten i fråga om detta belopp funnit klaganden förvunnen
till förskingring, är utredningen därutinnan sådan, att det till och
med måste på det allvarligaste ifrågasättas, om klaganden ens haft anledning
att betrakta, sig såsom i berörda avseende ställd under åtal. Att
Bertram vid rapportens uppsättande icke tagit i beräkning, att åtal på
denna punkt skulle komma till stånd, torde framgå såväl därav, att han
icke i nämnda del verkställt någon som helst utredning, som ock av hans
egen förklaring till Björkling att han i rapporten — såsom denna även
giver vid handen — mera i förbigående omnämnt ifrågavarande förhållande.
Då nu nämnda polisrapport av häradsrätten lades till grund för
klagandens hörande i målet, borde det, enligt min mening, hava för häradsrätten
framstått såsom oundgängligt att få klargjort, bland annat, om
åtalet mot klaganden avsåge jämväl förskingring av berörda 2,000 kronor,
liksom det också lärer vara uppenbart att, om berörda sak visat sig inbe -

186

gripen under åtalet, ytterligare utredning varit oeftergivlig. Handlingarna
i målet lämna emellertid icke ens upplysning om vad slags skattemedel
nämnda belopp utgjort, och inga närmare upplysningar synas hava inhämtats,
huru vid förskingringen skulle hava tillgått eller vilka motiv,
som legat till grund för densamma. Liknande brister vidlåda även handläggningen
i övrigt. Om, såsom Gröning i sin förklaring åberopat, klagandens
anförande inför häradsrätten varit tämligen oredigt och för det
mesta gått på sidan av saken, synes det hava varit så mycket mera angeläget,
att domstolen utövat en klarläggande och målmedveten processledning.

I betraktande av förenämnda brister i handläggningen synes häradsrättens
beslut den 9 februari 1925 att avslå klagandens i särskild skrift
gjorda anhållan om uppskov för ytterligare utredning i målet hava varit
allt annat än välgrundat. Vad Gröning anfört till försvar därför torde
icke förtjäna avseende. Även om Gröning haft den uppfattningen att det
i målet endast gällt att få fastslaget, att klaganden vore skild från sin
befattning såsom polisman, och att något annat straff icke kunde komma
i fråga, torde denna omständighet icke få anses ägnad att tjäna till försvar
för det synnerligen lättvindiga sätt, på vilket målet av häradsrätten
handlagts. Dels synes nämligen Grönings berörda uppfattning, såsom i
det följande skall närmare beröras, icke kunna betecknas såsom annat än
en i och för sig icke försvarbar missuppfattning, och dels torde, även om
uppfattningen hade varit riktig, densamma likväl i allt fall icke hava berättigat
domstolen att underlåta åtminstone sådan utredning, som för
framtiden möjliggjort en nöjaktig identifikation av de brott, till vilka
den tilltalade befunnits förvunnen. För klaganden torde det för övrigt
under inga förhållanden kunna antagas hava varit likgiltigt, i vad mån
det i utslaget bleve fastslaget, att han gjort sig skyldig till förskingring.
Det förefaller därför rimligt och naturligt, att klaganden vid närmare
eftertanke påyrkat en fullständigare utredning bland annat genom förebringande
av den av klaganden i juni 1924 till landsfogden avgivna förklaringen,
som klaganden hade funnit icke vara intagen i protokollet,
oaktat den polisrapport, i anledning av vilken förklaringen avgivits, däri
influtit.

Det synes mig därför obestridligt, att häradsrätten genom sitt beslut
att på grundvalen av den ofullständiga utredning, som förelåg, förvägra
klaganden uppskov och företaga målet i befintligt skick till slutligt avgörande
åsidosatt såväl de krav, som ur den allmänna rättssäkerhetens
synpunkt måste uppställas på domstolens processledning, som även klagandens
befogade anspråk på att icke bliva dömd på en bristfällig utredning.
Jag finner det fel, häradsrätten sålunda begått, vara av den art, att

187

Gröning, vilken vid tillfället fört ordet i häradsrätten, icke kan undgå att
därför ställas till ansvar.

Beträffande vidare det slut, häradsrättens utslag innehåller, måste detsamma
anses icke vara med gällande lag överensstämmande. Jag bortser
därvid från den oegentlighet i formellt hänseende, som synes mig ligga
däri, att häradsrätten åberopat, förutom 25 kap. 11 och 22 §§ strafflagen,
jämväl 25 kap. 17 § och 4 kap. 1 § samma lag, och åsyftar allenast det
slut, häradsrättens utslag i sak innehåller.

I 25 kap. 11 § strafflagen stadgas att, om ämbetsman tillgriper och förskingrar
penningar eller annat, vare sig statens eller annans tillhörighet,
som han i kraft av sitt ämbete till förvarande, förvaltning eller redovisning
emottagit, skall han avsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas samt dessutom dömas till straffarbete från och med 6 månader
till och med 4 år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
till fängelse. Gitter han det förskingrade genast ersätta, eller sådan
säkerhet därför ställa, att någon skada av tillgreppet ej kan komma, skall
han dömas till avsättning.

Enligt 22 § i samma kapitel skall vad om statens ämbetsmän i kapitlet
stadgas även gälla om de tjänstemän, som lyda under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna,
och om andra, som äro förordnade att förrätta
ämbete eller tjänsteärende.

I 2 kap. 17 § strafflagen heter det att, om den, som till avsättning eller
mistning av ämbete på viss tid gjort sig skyldig, ej är i besittning av det
ämbete, vari han sig för brutit; då skall, i stället för ämbetets förlust,
dömas till böter, efter ty i 25 kap. 21 § sägs, eller till fängelse i högst 6 månader.
Den, som till avsättning gjort sig förfallen, vare ock, stadgas det
slutligen, underkastad den påföljd, som i 15 § 1 mom. sägs, om brottet med
sådan påföljd belagt är.

Då i förevarande fall häradsrätten funnit, att klaganden i de i utslaget
angivna hänseenden gjort sig skyldig till förskingring av skatte- och bötesmedel,
som klaganden i egenskap av polisman i Bollnäs köping haft att
på vederbörandes order indriva, samt att klaganden ersatt de förskingrade
beloppen men att han ej längre innehade befattning såsom polisman
i köpingen, har häradsrätten funnit åklagarens talan ej föranleda annat
yttrande, än att klaganden, jämlikt i utslaget åberopade lagrum, gjort sig
förfallen till avsättning.

Jämlikt stadgandet i 2 kap. 17 § strafflagen hade emellertid häradsrätten
under de nyss angivna förutsättningarna bort döma klaganden till
straff, bestående av böter eller fängelse och utmätt enligt vanliga grunder
med hänsyn tagen till alla på straffmätningsfrågan inverkande omständigheter.
Då Gröning i sin till mig avgivna förklaring synes utgå från, att

188

i det föreliggande fallet fråga kunnat bliva endast om böter, torde berörda
uttalande bero på någon feluppfattning.

I det till högsta domstolens granskning framlagda förslag, som föregick
strafflagens införande och som jämväl skilde mellan avsättning ochmistning
av ämbete, ehuru under andra begreppsbestämningar, stadgades uttryckligen,
att vid ifrågavarande slag av strafförvandling fängelse skulle ovillkorligen
ådömas i stället för avsättning och böter lika ovillkorligt i stället
för mistning av ämbete. Sedan högsta domstolens flesta ledamöter
vid 15 och 16 §§ föreslagit att giva begreppen avsättning och mistning av
ämbete det innehåll, de nu äga, hemställdes beträffande 17 att den måtte
omredigeras på visst av ledamöterna föreslaget sätt med hänsyn, bland
annat, till den förändrade lydelse av de föregående paragraferna, varom
förut hemställts. Den sålunda föreslagna redaktionen av 17 §, som kom
till stånd utan att fråga uppstod om ändring av valvationsnormen, antogs,
såvitt nu är i fråga, i allt väsentligt av rikets ständer och utgör det
nu gällande lagbudet.

Carlén har i sin år 1866 utgivna kommentar till strafflagen anmärkt att,
ehuru nämnda historik möjligen kunde föranleda till den slutsats, att
lagbudets författare varit av den mening, att fängelse alltid borde sättas
i stället för avsättning och böter alltid i stället för suspension, finge sådant
dock icke binda domarens prövning på samma ovillkorliga sätt, som ett
uttryckligt lagbud, allraminst då, såsom här vore fallet, den oförtydbara
ordalydelsen klart angåve en annan åsikt. Endast såvida finge man fästa
sig därvid, att man tillämpade grundsatsen såsom en regel för vanliga fall,
helst det skulle kunna hända, att densamma, alltid tillämpad, kunde någon
gång leda till större lidande för den brottslige, än han förtjänt, och tvärtom.
Ty ehuru fängelse vore en svårare straffart än böter, följde ej därav
att det alltid vore ett svårare straff, då, såsom i förevarande fall, fängelsetidens
maximum vore endast 6 månader, men böterna kunde uppgå
till ett helt års lön, som för en del ämbetsmän bestege sig till flera tusentals
riksdaler.

Det är uppenbart, att lagstiftaren velat förhindra, att en tjänsteman,
som gjort sig skyldig till förskingring och icke längre innehar sin tjänst,
skulle helt undgå straff. Då klara och tydliga bestämmelser sålunda givits
för dylikt fall, synes mig en underlåtenhet från domstols sida att iakttaga
dessa bestämmelser innefatta ett sådant fel i domarämbetets utövning, som
icke bör få passera opåtalt. Jag finner sålunda, att häradsrätten jämväl
i sist berörda avseende gjort sig skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att
böra beivras. Såsom häradsrättens ordförande är Gröning ansvarig för
det felaktiga förfarandet.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen att ställa Gröning under åtal

189

inför hovrätten för tjänstefel i de avseenden, jag ovan angivit, samt å
honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas
klaganden att bliva i målet hörd, och borde av honom framställda
anspråk, i den mån de kunde anses befogade, understödjas.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 7 december 1926 följande:

Enär häradsrätten icke bort på grundval av den bristfälliga utredning,
som förelegat uti ifrågakomna mål, företaga detsamma till avgörande utan,
på sätt jämväl av klaganden yrkats, uppskjuta detsamma för vidare utredning,
samt häradsrätten uti sitt i målet meddelade utslag uraktlåtit
att, såsom ske bort, ådöma klaganden ansvar jämlikt 2 kap. 17 § strafflagen,
alltså och då Gröning, vilken i egenskap av häradsrättens ordförande
vore för anmärkta felaktigheter ansvarig, genom desamma gjort
sig skyldig till försummelser i sitt ämbete, prövade hovrätten jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen lagligt döma Gröning att för envar av nämnda
försummelser höta 50 kronor eller tillhopa 100 kronor.

Av klaganden i målet framställt ersättningsyrkande lämnade hovrätten
såsom obestyrkt utan bifall.

190

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal, m. m.

Under denna avdelning har jag, i likhet med vad som skett de närmast
föregående åren, av sparsamhetsskäl intagit redogörelse för allenast ett
tiotal under år 1926 behandlade ärenden.

1. Domstols medverkan i lagfarts- och inteckningsärenden till
styrkande av laga åtkomst.

Enligt 7 § i kungl. förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom skall, när lagfart sökes, förre ägarens laga åtkomst
styrkas och i protokollet tecknas, och lagfarten må, utom i vissa undantagsfall,
icke beviljas, innan förre ägarens åtkomst blivit styrkt. Enligt
8 § skall regelmässigt med förre ägarens fång vara lagfaret, innan lagfart
å det senare fånget må beviljas.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i 12 och 41 §§ i kungl. förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom för där
avsedda fall.

Ett spörsmål, som på detta område från olika utgångspunkter lätt kan
uppkomma, är, i vad mån skriftliga bevismedel av sökande i lagfartsoch
inteckningsärenden måste företes i sådana fall — vilka numera äro
de ojämförligt vanligaste —- då den person, vilkens åtkomst det gäller att
styrka, erhållit lagfart å sitt fång jämlikt 1875 års lagfartsförordning och
anteckning om hans lagfart följaktligen är införd i den i 18 § i förordningen
omförmälda hok. Frågan är, i vad mån sistnämnda omständighet
kan anses befria sökanden från att fullgöra sin bevisskyldighet annorledes
än genom en hänvisning till lagfartsboken. Detta spörsmål är,
såsom här nedan närmare skall belysas, av betydelse först och främst
ur i’ättssäkerhetens synpunkt. Men det har måhända hittills tilldragit
sig en mera allmän uppmärksamhet huvudsakligen såsom en fråga, huruvida
det åligger domstolen att kostnadsfritt med ledning av lagfartsboken
anteckna i protokollet vad som erfordras till styrkande av åtkomst
och lagfart eller om sökanden skall till bevis därom behöva förete någon
handling.

Mycket vanligt torde vara, att domstolen i detta hänseende visar stort
tillmötesgående mot allmänheten och utan vidare gör erforderliga anteckningar
ur för domstolen tillgängliga handlingar. Men det saknas nog å
andra sidan ingalunda exempel på att domstolen tager betalning för arbetet
genom debitering för bevis, vilka under expeditionstiden för ändamålet
särskilt utfärdas och i protokollet anmärkas såsom åberopade av
sökanden.

191

Såväl den ena som den andra av dessa två metoder lider, alldeles oavsett
debiteringsfrågan, till vilken jag i det följande skall återkomma, ur rättssäkerhetens
synpunkt av en viss svaghet, som sammanhänger med möjligheten,
att domstolen, då den utan närmare anvisning av den rättssökande
gör anteckning om föregående lagfart eller utfärdar bevis därom, kan
tänkas begå ett misstag och till grund för sitt beslut i det förevarande
ärendet lägga uppgifter, som i själva verket avse en helt annan fastighet
eller fastighetsdel än den i ärendet åsyftade. För att närmare belysa
detta må här i korthet omnämnas ett fall, som jag nyligen haft under
behandling.

Jockmocks lappmarks tingslags häradsrätt hade den 1 september 1910
beviljat lagfart för N. P. Sundgren å 2/e4 mantal Wuollerim nr 7 och den
2 februari 1914 för N. P. Sundgren och hans hustru å 3/e4 mantal Wuollerim
nr 7 (73). Genom köpebrev den 7 april 1924 sålde N. P. Sundgren
och hans hustru till sin son E. G. Sundgren sin ”hemmansdel 2/b4 mantal
nr 7 Wuollerim”. På grund av köpebrevet beviljade därpå häradsrätten
den 14 april 1924, efter anteckning till åtkomstens styrkande av den för
N. P. Sundgren och hans hustru den 2 februari 1914 meddelade lagfarten,
lagfart för E. G. Sundgren å 2/c4 mantal Wuollerim nr 7 (av 73).

N. J. Sundgren såsom målsman för E. G. Sundgren anförde därefter
klagomål hos mig över att lagfart meddelats icke, såsom med ansökningen
avsetts, å 2/g4 mantal nr 7 utan å 2/o4 mantal av 73 samt anhöll att, då
dessa vore skilda fastigheter, rättelse måtte ske utan kostnad för lagfartssökanden.

Enligt infordrade förklaringar har det 2/e4 mantal, varå N. P. Sundgren
den 1 september 1910 erhållit lagfart, registerbeteckningen 76 och har L. O.
Sandström den 1 september 1924 fått lagfart å nämnda 2A>4 mantal, så ock
å återstående 1U\ mantal av 73. T. f. domhavanden T. Caap, som den
14 april 1924 fört ordet i häradsrätten, anförde i hit avgivna förklaringar,
att sökanden, som nu tydligen menade, att han köpt 2/g4 mantal 76, i det
sistnämnda dag handlagda lagfartsärendet icke åberopat någon fångesmännens
åtkomst till annan fastighet än Wuollerim 73 och att i köpebrevet
den försålda fastigheten icke angivits annorlunda än med avseende
å mantalet; det syntes därför vara förklarligt, att häradsrätten, i
saknad av varje annan utredning, till styrkande av fångesmännens åtkomst
antecknat den senast för dem meddelade lagfarten å fastighet inom
hemmanet Wuollerim nr 7; men hade sökanden t. ex. företett det för N. P.
Sundgren den 1 september 1910 utfärdade lagfartsbeviset, hade han naturligtvis
fått lagfart på 2/o4 mantal 76.

På grund av vad i nämnda ärende upplysts har jag icke ansett den tilläventyrs
förelupna felaktigheten kunna såsom tjänstefel beivras; och
vederbörande rättssökande, som själv icke vårdat sig om att med erfor -

192

derlig noggrannhet klargöra, vilken fastighet som med köpet avsetts, torde
sakna laga fog att söka vältra det ekonomiska ansvaret för felet över å
domstolen.

Vad i ärendet förekommit synes mig emellertid visa, att det kan vara
vanskligt nog att avstå från fordran på att vederbörande sökande själv
avlämnar skriftligt bevis till styrkande av åtkomst och lagfart för den
person, från vilken han härleder sin rätt. Förväxlingar kunna tänkas uppkomma
t. ex. även av den anledningen, att i lagfartsboken förekomma lika
namn, avseende skilda personer.

För den föreliggande frågan äro förarbetena till 1875 års lagfartsförordning
av intresse.

I den kung!. proposition med förslag till förordning angående lagfart
å fång till fast egendom m. m., som förelädes 1873 års riksdag, hade 7 §
i förslaget till lagfartsförordning följande lydelse: ”När lagfart sökes,
skall förre ägarens laga åtkomst styrkas och i protokollet tecknas; och
vare förty den, som egendom till annan överlåtit, skyldig att till denne
avlämna därför nödiga handlingar. Innan förre ägarens åtkomst blivit
styrkt, må lagfarten ej beviljas.”

Lagutskottet föreslog, att 7 § skulle erhålla följande lydelse: ”När lagfart
sökes, skall förre ägarens laga åtkomst, där den ej av fasteboken
vises, annorledes styrkas och i protokollet tecknas. Innan förre ägarens
åtkomst blivit styrkt, må lagfarten ej beviljas.” Utskottet anförde i sin
motivering, att utskottet, som i likhet med vad inom högsta domstolen
blivit anmärkt ansett överflödigt, att en redan i annan lag grundad föreskrift
om skyldighet för överlåtare av egendom att avlämna åtkomsthandlingar
här meddelades, tillagt den bestämmelse att, för beviljandet av
lagfart, dylika handlingar ej erfordrades, därest förre ägarens åtkomst av
fasteboken visades. Utom det att genom denna bestämmelse den lagfartssökandes
besvär ofta kunde komma att betydligt underlättas, hade det
synts utskottet synnerligen angeläget att, genast från början av fastebokens
införande, anvisa densamma dess fulla betydelse, vartill hörde,
att de däri gjorda anteckningar ägde vitsord, såvida deras oriktighet ej
styrktes.

En medlem av utskottet ville gå än längre i fråga om vitsord åt fasteboken.
Enligt hans mening borde i 7 § föreskrivas, bland annat, att lag
fart ej finge beviljas, där ej fasteboken visade, att förre ägaren å sitt
fång vunnit lagfart och att hans rätt till den egendom, fånget avsåge,
eljest vore ostridig.

Under frågans fortsatta behandling i riksdagen yppades betänkligheter
mot att tillerkänna fasteboken ett sådant vitsord som det av utskottet i
förevarande sammanhang ifrågasatta. Hela saken förföll, som bekant,
vid 1873 års riksdag, och i den proposition, som sedermera förelädes 1875

193

års riksdag, hade ifrågavarande stadgande den formulering, som det erhöll
i 1875 års lagf artsförord ning. Den av lagutskottet uttalade önskan
att underlätta de lagfartssökandes besvär i sådana fall, då fastehoken
utvisade förre ägarens åtkomst, kom sålunda aldrig till uttryck i lagtexten.

I sin år 1888 utgivna kommentar till lagfartslagen framhåller Nordling
under 7 §, att överlåtarens fång, såvitt han därå själv fått lagfart efter
år 1875, styrkes genom uppvisande av det i 11 § omnämnda lagfartsbevis,
men tillägger, att lagfartsheviset kan ersättas genom avskrift därav ur
rättens handlingar eller till och med genom utdrag av det protokoll, som
innehåller beslut om den tidigare lagfarten. Anteckning omedelbart ur
lagfartsboken beröres i kommentaren icke i detta sammanhang. Däremot
anför Nordling i sin kommentar till inteekningsförordningen under

12 §, att i en framtid, sedan fastighetshöckerna blivit någon längre tid
förda, behövdes det ej att besvära sökanden med åstadkommande av
bevis om att lagfart beviljats den angivne ägaren, då sådant syntes omedelbart
av fastighetsboken.

För min del vågar jag icke påstå den regeln gälla, att sökanden i ett
lagfarts- eller inteckningsärende skulle vara berättigad att endast hänvisa
till lagfartsboken och att det skulle åligga domstolen att utan vidare
med ledning av densamma göra erforderliga anteckningar i protokollet.
Såsom ovan berörts, ifrågasatte lagutskottet år 1873 införande i lagfarts
förordningen av ett stadgande i sådan riktning, men denna tanke kom
sedermera icke till uttryck i förordningen. Detta torde också få anses
följdriktigt med hänsyn till den ställning, lagfartsboken intager i fråga
om det vitsord, som i jämförelse med lagfartsprotokollet tillmätes densamma.
Som bekant är boken ingenting annat än ett register till protokollet;
och det är i protokollet, som upplysningar om hithörande rättsförhållanden
ytterst äro att hämta. Med en sådan anordning överensstämmer
knappast rätt väl att ålägga domstolen såsom en skyldighet att
ex officio göra anteckningar med ledning av boken och därpå grunda sina
beslut. Skyldigheten borde då sträckas därhän, att domstolen för varje
fall skulle gå till protokollet och därifrån hämta nödiga upplysningar.
Med hänsyn till domstolarnas mycket upptagna tid förefaller det dock
naturligare, att den rättssökande själv förebringar bevisning. Tillgång
på skriftliga bevis för detta ändamål borde ej behöva tryta. Då lagfart
meddelas, utlämnas ju nämligen icke blott lagfartsbevis med därå tecknat
utdrag ur boken utan också utdrag ur protokollet och bevis å själva
fångeshandlingen. Enligt min tanke vore det lyckligt, om den rättssökande
allmänheten i högre grad än nu är fallet behjärtade, att alla dessa
handlingar eller avskrifter av desamma med fördel kunna användas,
då det gäller att vid domstolen styrka laga åtkomst till fastigheten.

13 — Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1997 års riksdag.

194

En sådan medverkan från de rättssökandes sida torde emellertid kava
sin största betydelse icke såsom medförande en lättnad i domstolens
arbete utan främst såsom en garanti för att inskrivningsärendena handläggas
med nödig säkerhet. Ovan anförda exempel på, hur därförutan
misstag lätt nog kunna ske, torde i detta hänseende vara belysande. I
den mån åter sökandena själva förete bevis om den åtkomst, de vilja
åberopa, lära misstag av dylik art vara, såvitt möjligt, förebyggda.

Naturligtvis är det icke min mening att uttrycka något klander av den
vitt utbredda och ur vissa synpunkter tilltalande sedvänja, enligt vilken
domstolarna pläga tillmötesgå allmänheten genom att kostnadsfritt i protokollet
göra nödiga anteckningar om åtkomst och tidigare beviljad lagfart.
Jag har endast velat framhålla, att ett dylikt förfarande, om ej
mycket stor försiktighet iakttages, stundom kan vara förenat med vissa
vanskligheter och att, enligt min tanke, det skulle vara gagneligt, om
domstolarna, på lämpligt sätt och utan ett bryskt brytande av tidigare
praxis, verkade för att de rättssökande måtte själva förete bevis om de
åtkomster med därå beviljad lagfart, som de vilja åberopa. I regel
torde väl ock detta lätt kunna ske, bland annat genom uppmaning, där
så erfordras, att under expeditionstiden komplettera ansökningshandlingarna
genom att insända dylikt bevis.

Något, som jag däremot anser förtjäna ett obetingat ogillande, är, om
den vana allmänheten mångenstädes fått att icke förete lagfartsbevis eller
annan därmed jämförlig handling av domaren utnyttjas i rent debiteringssyfte
på sådant sätt, att sökanden tyst förutsättes hava till styrkande
av den persons åtkomst, från vilken sökanden härleder sin rätt, begärt
äganderättsbevis eller avskrift av lagfartsbevis eller lagfartsprotokoll
samt, utom för övriga expeditioner i lagfarts- eller inteckningsärendet,
avkräves avgift även för dylik expedition. Ett sådant förfarande lärer
ingalunda kunna anses rättfärdigat därigenom, att allmänheten måhända
finner sig däri utan att protestera. Expeditioner av antytt slag torde
uppenbarligen icke böra utfärdas utan att begäran därom framställts.
Icke heller synes det mig vara med domstolens värdighet förenligt att
föranleda en dylik begäran i sådant fall, då sökanden lika väl kan iörhjälpas
att nå åsyftat resultat genom en uppmaning att underkasta sig
den mindre kostnad, som är förenad med insändande till domstolen t. ex.
av ett i hans ägo befintligt lagfartsbevis.

Att märka är för övrigt, att dylika bevis, då de ”åberopas” i inskrivningsärendet
utan att sökanden först själv haft desamma i handom,
tydligen icke alls äro ägnade att på samma sätt som bevis, vilka sökanden
verkligen företett, innebära ett skydd mot misstag av förut härovan
antydd art.

195

2. Fråga om tillsyn över att nämndeman icke obehörigen kvarsitter
i nämnden utöver den tid, för vilken han blivit vald.

I en hit inkommen skrift anförde två personer i Silvåkra och Revinge
klagomål däröver att, ehuru nämndeman enligt lag skulle utses för en tid
av 6 år och val av nämndeman för Silvåkra och Revinge socknar i Torna
härad icke förrättats sedan år 1907, domhavanden i Torna och Bara härads
domsaga icke föranstaltat om nytt val av nämndeman för berörda socknar.
Klagandena anhöllo om min medverkan för åstadkommande av dylikt val.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat häradshövdingen
i domsagan Chr. Ahlgren att inkomma med yttrande, anförde
Ahlgren bland annat följande: Häradsdomai-en P. Åkesson i Silvåkra
hade den 1 oktober 1900 valts till nämndeman för Silvåkra och Revinge
socknar och hade alltsedan dess tjänstgjort i nämnda egenskap. Sedan
klagomålen delgivits Åkesson, hade han till domhavanden avlämnat en
till domsagans häradsrätt ställd skrift, däri han hemställt, att häradsrätten
måtte i skrivelse till ordföranden å Revinge sockens kommunalstämma
anmoda denne att föranstalta om val av nämndeman för socknarna.
Klagandena, anförde Ahlgren vidare, syntes förmena, att det
skulle åligga domhavanden att tillse, att, sedan nämndeman blivit utsedd,
nytt val inom varje sexårsperiod därefter ägde rum. Denna åsikt vore,
enligt Ahlgrens mening, felaktig. Då nämndeman entledigades av rätten,
ålåge det naturligtvis domhavanden att därom underrätta vederbörande
med anmodan att hålla nytt val. Det syntes också tillkomma domliavan
den att tillse, att, då ledighet eljest uppstode, nytt val ägde rum. Men,
sedan nämndeman blivit i laga ordning vald, borde han av domhavanden
anses behörig och skyldig att bestrida tjänsten, till dess domhavanden erhållit
underrättelse, att annan person blivit utsedd i hans ställe. I svensk
lag funnes Ahlgren veterligen intet stadgande, som förpliktade domhavanden
att tillhålla de kommunala myndigheterna att fullgöra sitt åliggande
att företaga nytt val för varje sexårsperiod. Ej heller eljest syntes
någon giltig grund för en dylik förpliktelse för domhavanden kunna andragas.
Domhavanden visste ju icke ens, när valperioderna för nämndemännen,
i Torna och Bara härads domsaga 24 stycken, utginge, och han torde
ej vara skyldig att för sådant ändamål föra några minnesanteckningar.
Det syntes för övrigt vara svårt att inse, varför icke de kommunala myndigheterna
skulle vara skyldiga att själva föranstalta om de periodiskt
återkommande valen av kommunala förtroendemän. I Torna och Bara
härads domsaga förekomme det stundom, att nämndeman hos häradsrätten,
med anmälan att hans mandat gått till ända, anhölle, att häradsrätten
måtte avlåta skrivelse till vederbörande kommun om nytt val. Dylika

196

anmälningar åtföljdes vanligen av förklaring, att vederbörande ej ville
mottaga återväg och uppfattades av nämndemannen såsom begäran om
entledigande. Men i de flesta fall syntes de kommunala myndigheterna
själva föranstalta om nyvalen, möjligen efter påstötning från nämndemannen.
Åkessons förutnämnda skrivelse komme att föredragas för häradsrätten
den 8 mars 1926 och torde föranleda en skrivelse till ordföranden
å Eevinge sockens kommunalstämma med begäran om nytt nämndemansval
i ifrågavarande socknar.

Bestämmelserna om val av nämndemän äro upptagna i 1 kap. 1, 2 och
3 §§ rättegångsbalken. -Val förrättas på landet å kommunalstämma och i
stad, som lyder under landsrätt, å allmän rådstuga. Där flera socknar
eller socknedelar äro förenade till gemensam valkrets, äger rätten bestämma,
å vilken sockens kommunalstämma valet skall förrättas.

Beträffande valperioden stadgas i 2 §, att nämndeman skall väljas för
6 år, dock med rätt för den valde att avgå efter 2 år. Flyttar nämndeman
ur valkretsen eller visar eljest giltigt hinder, må rätten entlediga honom,
ändå att han ej tjänstgjort 2 år. Nämndeman, som är berättigad att avgå
från tjänsten, skall dock fortfarande bestrida densamma, till dess besked
till domaren inkommit, att annan blivit vald.

I 3 § föreskrives dels att klagan över nämndemansval skall föras hos
rätten och dels att rätten äger pröva den valdes behörighet, ändå att klagan
ej föres.

Förr valdes nämndeman för obestämd tid. Förslag om ändring därutinnan
framlades emellertid i ett av särskilda kommitterade den 30 maj
1868 avgivet betänkande med förslag till stadga angående allmänna underdomstolarna
å landet. I förslagets 7 § stadgades nämligen, att nämndeman
skulle väljas för 6 år, och anförde kommitterade såsom motiv därför
att, ehuru många praktiskt viktiga skäl utan tvivel talade för att
nämndemän ägde rättighet bibehålla sina befattningar så länge de själva
ville, strede dock sådant emot själva grunden för nämndemansinstitutionen.
Folkets andel i lagskipningen borde ej utövas av andra än dem, som
åtnjöte folkets förtroende, och, om ett misstag vid val till nämndeman
blivit begånget, borde det finnas en möjlighet att någon gång rätta detsamma.
Det vore med avseende därå kommitterade föreslagit, att val till
nämndeman skulle avse endast 6 år, de väljande obetaget att omvälja den
avgående nämndemannen, ifall han fortfarande ägde deras förtroende
och själv ville åtaga sig längre tjänstgöring.

På grundval av berörda förslag till stadga avlät Kungl. Maj:t till 1872
års riksdag proposition om antagande av en författning angående ändring

197

i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting. Det i propositionen
framlagda förslaget upptog dock icke ovanberörda bestämmelse om nämndemansval.
I en vid samma riksdag väckt motion föreslogs emellertid,
att riksdagen måtte antaga kommitterades förslag till stadga angående
underdomstolarna på landet med därtill hörande författningar av den
natur, att riksdagen rörande dem ägde beslutanderätt.

Lagutskottet, som hade att yttra sig över berörda proposition och motion,
hemställde i avgivet utlåtande, att motionen, i vad den avsåge antagande
av kommitterades förslag i dess helhet, ej måtte bifallas. Under framhållande
av samma synpunkter, som av kommitterade uttalats i motiven till
7 § i stadgeförslaget, föreslog emellertid utskottet bland annat sådan
ändring av bestämmelserna i 1 kap. rättegångsbalken, att mandatstiden
för nämndeman skulle bliva 6 år, dock med rätt för den valde att avgå
efter 2 år.

Utskottets hemställan i sistnämnda del bifölls av riksdagen. Genom
kungl. förordningen den 19 juli 1872 angående ändring i vissa delar av rättegångsbalken
erhöllo bestämmelserna gällande kraft.

Då sålunda i lag uttryckligen stadgats, att nämndemans mandatstid
skall vara 6 år, ligger det enligt mitt förmenande i sakens natur, att
häradsrätten eller domhavanden i sin egenskap av rättens ordförande bör
hålla hand över att de därom givna bestämmelserna även efterföljas. Såsom
motiven till berörda bestämmelser giva vid handen, hava dessa tillkommit
för att framtvinga en omprövning tid efter annan, huruvida en
tidigare vald nämndeman fortfarande är i besittning av uppdragsgivarnas
förtroende. Vid sådant förhållande synes det mig också bäst överensstämma
med lagens mening att, om den väljande korporationen icke vid
utgången av den tid, för vilken nämndeman valts, själv vidtager åtgärder
för anställande av nytt val, domhavanden väcker fråga därom genom en
anmälan om att mandatstiden tilländalupit. I detta sammanhang vill jag
också erinra om det förhållandet, att häradsrätten, då flere socknar eller
socknedelar äro förenade till ett valdistrikt, ju har att bestämma, å vilken
sockens kommunalstämma valet skall äga rum.

Men även andra skäl än de nu nämnda kunna andragas för att övervakning
i förevarande hänseende bör ske från domstolens sida.

Enligt 1 kap. 3 § rättegångsbalken äger, såsom redan nämnts, häradsrätt,
oberoende av om klagan över nämndemansval föres eller icke, pröva
nämndemannens behörighet. Fullgörandet av denna prövning torde emellertid
för häradsrätten vara icke blott en rätt utan även en plikt. För den
dömande myndighetens auktoritet kan det nämligen ingalunda vara likgiltigt,
huruvida de, som deltaga i utövningen av domsrätten, äro behöriga
därtill eller icke. Denna häradsrättens plikt torde ej vara inskränkt till

198

det tillfälle, då anmälan göres om val av ny nämndeman, utan lärer få
anses föreligga hela den tid, under vilken nämndemannen tjänstgör. Skulle
nämndemannen under mandatstiden av en eller annan orsak bliva obehörig
att vidare fullgöra det honom anförtrodda uppdraget, torde häradsrätten
icke böra tillåta honom att tjänstgöra i häradsnämnden, och enligt
mitt förmenande hör häradsrätten i dylikt fall även meddela vederbörande
kommunalstämma eller allmänna rådstuga underrättelse om förhållandet.
Sedan den i lagen stadgade mandatstiden av 6 år gått till ända, torde emellertid
utan nytt val behörighet för nämndemannen icke kunna anses vara
för handen. Vid sådant förhållande lärer också häradsrätten höra tillse, att
nämndemannen icke på grund av det tidigare valet tjänstgör i nämnden
efter utgången av den tid, för vilken han blivit vald. I sammanhang därmed
synes häradsrätten eller domhavanden lämpligen böra underrätta
nämndemannens uppdragsgivare om förhållandet, så att nytt val kan
äga rum.

Även om, såsom Ahlgren anfört, något uttryckligt stadgande, som ålägger
häradsrätten eller domhavanden att meddela kommunalstämma eller
allmän rådstuga dylik underrättelse, icke finnes, torde man dock på grund
av vad ovan anförts kunna uttala såsom en allmän och med god ordning
överensstämmande regel att så hör ske, i all synnerhet som ett dylikt
åliggande icke kan anses vara på något sätt betungande för rätten eller
domhavanden.

Denna min uppfattning överensstämmer också med vad en min företrädare
i ämbetet tidigare uttalat i samma ämne. I sin till 1896 års riksdag
avgivna berättelse (sid. 83) anförde nämligen dåvarande J. O., bland annat,
att i avseende å tillsynen över att nämndeman icke obehörigen i nämnden
kvarsutte utöver den tid, för vilken han blivit vald, innehölle 1872 års
förordning icke något uttryckligt stadgande. I följd därav hade en olika
praxis i detta hänseende utbildat sig på särskilda orter. En del domhavande
ansåge nämnda tillsyn icke vidkomma dem utan åligga vederbörande
valkrets. På andra ställen åter ansåge domhavanden sig skyldig
att övervaka, att nämndemän, som tjänat ut sin tid, bleve behörigen ersatta.
Då denna sist omförmälda praxis syntes J. O. överensstämma med
den ställning, lagen anvisat domhavanden såsom rättens ordförande, och
otvivelaktigt vore mest ägnad att betrygga god ordning i nu omförmälda
avseende, hade J. O. särskilt under sina ämbetsresor fäst vederbörande
domhavandes uppmärksamhet på lämpligheten av att genom förande av
förteckningar över nämndemännen och tiderna för deras val bereda sig
möjlighet att utöva en verksam kontroll härutinnan. J. O. hade ansett sig
äga så mycket större anledning därtill, som det, bland annat genom en
hos J. O. gjord anmälan, visat sig vara ganska vanligt, att i häradsrätterna
sutte nämndemän, som tjänstgjort, stundom mycket lång tid, utöver

199

de 6 år, för vilka de blivit valda, vilket förhållande möjligen kunde leda
till förvecklingar och i alla händelser icke överensstämde med gällande lag.

Yad de förevarande klagomålen angick, syntes åtgärder redan hava vidtagits
för åstadkommande av nytt val av nämndeman för Silvåkra och
Revinge socknar. På grund därav fann jag klagomålen ej föranleda annan
åtgärd än att jag i en den 12 maj 1926 till Ahlgren avlåten skrivelse delgav
Ahlgren min uppfattning i ämnet under förväntan, att densamma
för framtiden måtte vinna beaktande.

3. Fråga huruvida grunderna för 20 kap. 9 § strafflagen må leda
till inskränkning av tillämpningen av 4 kap. 10 § samma lag.

Vid granskning av fångförteckningar från kronohäktet i Hudiksvall
fann jag anledning inhämta närmare kännedom om ett av Bergsjö och
Forssa tingslags häradsrätt den 16 maj 1925 under häradshövdingen N.
Wihlborgs ordförandeskap meddelat utslag i mål angående häktade
tjeckoslovakiske undersåten F. J. Sochor. Sedan avskrift av utslaget införskaffats,
framgick därav:

att häradsrätten genom utslag den 4 april 1925 dömt Sochor, vilken var
född den 24 maj 1908, jämlikt 20 kap. 4 § 4 mom., jämfört med 5 kap. 2 §
strafflagen för inbrottsstöld, förövad natten mellan den 16 och den 17 mars
1925, att hållas till straffarbete 4 månader, därvid häradsrätten förordnat,
att med straffets verkställighet skulle anstå och att på Sochors uppförande
under en prövotid av 3 år samt på omständigheter i övrigt, som angivas
i lagen angående villkorlig straffdom, skulle bero, huruvida straffet skulle
gå i verkställighet,

samt att samma häradsrätt genom förstberörda ritslag den 16 maj 1925 —
efter det häradsrätten funnit Sochor skyldig att hava dels söndagen den
19 april 1925 ur en i en kyrka upphängd sparbössa, vilken han brutit upp,
tillgripit omkring 9 kronor i penningar, dels natten mellan den 24 och
den 25 april 1925 ur en lekstuga, till vilken Sochor berett sig tillträde
genom att slå sönder en fönsterruta och inifrån avlyfta fönsterhakarna,
tillgripit föremål av olika slag till värde av sammanlagt omkring 25 kronor
och i en olåst bagarstuga tillgripit två fällar och ett jaktgevär med
därtill hörande krut, hagel och kruthorn, värderade till sammanlagt
35 kronor, dels natten mellan den 28 och den 29 april 1925 i en låst skrubb,
till vilken Sochor brutit upp dörren, tillgripit kläder till värde av 20 kronor,
och dels natten mellan den 29 och den 30 april 1925 tillgripit en velociped,
värd 100 kronor, — med förklarande, att anståndet med straffet
för den av Sochor natten mellan den 16 och den 17 mars 1925 förövade in -

200

brottsstöld skulle vara förverkat, och under anförande, att straffet för
sagda brott och straffet för de brott, för vilka Sochor i senare målet stode
under tilltal, skulle så bestämmas, som om Sochor varit för samtliga brotten
på en gång lagförd, dömt Sochor, jämlikt 20 kap. 1 §, 4 § 4 mom. och
9 § strafflagen, jämförda med 4 kap. 10 §, 5 kap. 2 § och 7 kap. 4 § strafflagen,
att för å särskilda ställen och tider delvis medelst inbrott och delvis
å sabbatstid förövad stöld hållas till straffarbete i 6 månader.

Häradsrättens två berörda utslag hade enligt av vederbörande därom
utfärdat bevis vunnit laga kraft.

Som häradsrättens åtgärd att ådöma ett gemensamt straff för samtliga
omförmälda tillgreppsbrott icke syntes stå i överensstämmelse med föreskrifterna
i 4 kap. 10 § strafflagen, anmodade jag Wihlborg att till mig
inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Wihlborg följande:

I det ifrågavarande utslaget hade häradsrätten, efter att hava konstaterat
de tillgreppsbrott, vilka Sochor förövat efter utslaget den 4 april 1925,
varigenom han för en natten mellan den 16 och den 17 mars 1925 förövad
inbrottsstöld villkorligt ådömts straffarbete i 4 månader, till en början
förklarat anståndet med straffet för sagda inbrottsstöld förverkat och
därefter ådömt Sochor ett gemensamt straff för såväl sistnämnda inbrottsstöld
som de efter den 4 april 1925 förövade tillgreppsbrotten. Det kunde
måhända synas, som om detta häradsrättens förfarande stod© i strid med
stadgandet i 4 kap. 10 § strafflagen, enligt vilket lagrum, då någon, sedan
han blivit till straff dömd, men innan han det till fullo undergått, ånyo
förövat brott, särskilt straff skulle ådömas för det senare brottet. Med
tillämpning härav skulle i utslaget den 16 maj 1925 häradsrätten hava
först ådömt Sochor straff för de efter den 4 april 1925 förövade brotten
och därefter förklarat anståndet med det villkorligt ådömda straffet förverkat,
varefter sammanläggning av de båda straffen skulle hava ägt
rum. Hade detta förfaringssätt av häradsrätten följts, skulle, då straffet
för de efter den 4 april 1925 förövade tillgreppsbrotten givetvis måst sättas
högre än det genom utslaget den 4 april 1925 ådömda straffet, det
sammanlagda straffet kommit att bliva icke obetydligt högre, än om icke
den villkorliga domen kommit emellan. För att undvika att meddela en
sådan enligt Wihlborgs mening obillig dom — med hänsyn till Sochors
ungdom och åtskilliga med hans uppfostran sammanhängande förhållanden
skulle obilligheten av ett straff på minst 9 månaders straffarbete
enligt Wihlborgs åsikt hava framträtt särskilt skarpt — hade Wihlborg
ansett sig kunna av grunderna för 20 kap. 9 § strafflagen hämta stöd för
att betrakta den inbrottsstöld, för vilken Sochor förut visserligen dömts,
ehuru dock endast villkorligt, såsom lagförd i sammanhang med de efter

201

den 4 april 1925 förövade tillgreppsbrotten. Endast därigenom hade enligt
Wihlborgs förmenande straffet i det föreliggande fallet kunnat utmätas
på ett rättvist sätt. I enlighet med detta betraktelsesätt hade utslaget
den 16 maj 1925 avfattats, därvid straffet för samtliga brotten bestämts
till 6 månaders straffarbete, vilket straff ansetts motsvara vad rättvisa
och billighet i det förevarande fallet fordrat. Av den omständigheten
att bland åberopade lagrum upptagits även 4 kap. 10 § strafflagen,
varigenom Wihlborg velat framhålla, att de formella betingelserna för
tillämpning av sagda lagrum och icke av 4 kap. 9 § strafflagen varit för
handen, torde enligt Wihlborgs mening få anses framgå, såväl att Wihlborg
ingalunda förbisett bestämmelserna i det förra lagrummet som ock
att han, såsom han ovan anfört, hämtat stöd för sitt förfaringssätt uteslutande
från 20 kap. 9 § strafflagen. Av vad Wihlborg sålunda andragit
framginge, att han icke saknat anledning att avfatta utslaget på sätt
som skett.

I 4 kap. 9 § strafflagen stadgas att, om någon, sedan han blivit till straff
för ett brott dömd, varder övertygad att förut hava förövat annat brott,
då skall straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda
brotten lagförd; och skall enligt samma lagrum vid straffets tillämpning
avräknas vad av det förut ådömda straffet redan kan vara utståndet.

Enligt 10 § i samma kapitel skall, om någon, sedan han blivit till straff
dömd, men innan han det till fullo undergått, ånyo förövat brott, det eller
de särskilda straff, vartill han därför gjort sig skyldig, med iakttagande
av de i lagen förut stadgade grunder, av domstolen förenas eller sammanläggas
med det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställt,
när brott ånyo förövades, med vad av samma straff då återstod;
och skall å det sålunda hestämda straffet avräknas vad av förra straffet
eller sagda återstod därav kan vara verkställt efter det brott ånyo förövades.

I 20 kap. 9 § strafflagen föreskrives att, om någon å särskilda ställen
eller tider begått stöld eller inbrott, eller sådant brott och snatteri, och
han varder därför på en gång lagförd, han skall straffas efter ty i 4 kap.
3 § sägs, därvid straffet må förhöjas till straffarbete i 1 år utöver den för
det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden, dock att genom sådan
förhöjning tiden för straffarbetet ej må i något fall överskrida 10 år.

Den av Wihlborg uttalade åsikten att laga fog förelegat för den avfattning,
häradsrätten under Wihlborgs ordförandeskap givit utslaget av den
16 maj 1925, kan jag icke dela. Då i 20 kap. 9 § strafflagen såsom förutsättning
för nämnda lagrums tillämplighet angives, att vederbörande
varder för de särskilda tjuvnadsbrotten på en gång lagförd, måste, såsom

202

av 4 kap. 9 § samma lag otvetydigt torde framgå, därmed förstås, att
intet av de brott, som äro i fråga att behandlas enligt 4 kap. 3 § strafflagen,
tidigare varit efter åtal föremål för domstols prövning eller, om
straff redan ådömts för något av brotten, att sådant fall är för handen,
som avses i 4 kap. 9 §. I nu förevarande fall voro ju emellertid samtliga
de brott, för vilka Sochor icke tidigare dömts, begångna efter den 4 april
1925, då utslag meddelades i fråga om den i mars samma år förövade inbrottsstölden;
och, såsom Wihlborg också själv uttalat, voro därför sådana
omständigheter för handen, att fallet, rent formellt sett, bort bedömas
icke enligt 4 kap. 9 § strafflagen utan i stället enligt 10 § i samma
kapitel. Vid sådant förhållande synes det mig omöjligen låta sig göra
att av 20 kap. 9 § eller av grunderna för detta lagrum hämta stöd för att
betrakta sist berörda tillgreppsbrott och de övriga tjuvnadsbrotten såsom
föremål för gemensam lagföring. Då förutsättningarna för tillämpning
av 4 kap. 10 § varit för handen, synes det hava ålegat häradsrätten att
också tillämpa sistnämnda lagrum, från vars regler 20 kap. 9 § icke torde
få anses stadga något undantag. Den omständigheten att i förevarande
fall den först meddelade straffdomen varit villkorlig lärer icke i någon
mån kunna förringa giltigheten av det nu sagda.

I sin år 1908 utgivna kommentar till 20 kap. strafflagen har Thyrén
vid 9 § behandlat förevarande spörsmål och därvid gjort följande uttalande:
Om inkulpaten övertygades om att hava begått ett eller flera brott
efter den förra domen, så gällde icke regeln i 4 kap. 9 § (även om de
senare brotten skulle till de redan ådömda stå i samma faktiska förhållande,
som vid fortsatt förbrytelse förutsattes). Straffet för ifrågavarande
brott måste då utdömas självständigt och jämlikt 4 kap. 10 § sammanläggas
med straffet enligt den gamla domen.

Det av Wihlborg berörda förhållandet att med tillämpning i det förelig
gande fallet av 4 kap. 10 § det sammanlagda straffet möjligen kommit att
bliva högre, än om den villkorliga domen icke kommit emellan, torde
vara en följd av hithörande bestämmelser, som lagstiftaren får antagas
hava förutsett och godtagit; och det lärer i allt fall icke vara domstol
medgivet att i billighetens namn göra undantag från de straff, som i lag
äro stadgade.

På grund av vad sålunda anförts fann jag, att häradsrätten genom att
icke i det fall, varom nu var fråga, tillämpa 4 kap. 10 § strafflagen förfarit
felaktigt, även om det måste medgivas, att ingen rättskränkning
för enskild person därav syntes hava blivit följden.

Innan jag vidtog ytterligare åtgärd i ärendet, ansåg jag mig böra delgiva
Wihlborg mina synpunkter på frågan. Jag upptog därför i en till
Wihlborg avlåten skrivelse vad jag ovan anfört och beredde honom

203

tillfälle att till mig inkomma med förnyat yttrande samt därvid tillkännagiva,
huruvida han vore beredd att för framtiden i fall av liknande
beskaffenhet som det förevarande förfara i enlighet med den av mig uttalade
uppfattningen.

I ett med anledning därav avgivet yttrande anförde Wihlborg, bland
annat, att det ingalunda varit Wihlborgs avsikt att göra gällande, att
utslaget icke från formell synpunkt vore antastbart, ävensom att i de
fall, då Wihlborg haft att döma i mål, i vilka betingelserna för tillämpning
av 4 kap. 10 § strafflagen förelegat, han alltid, med undantag endast
för det nu förevarande fallet, tillämpat den av mig i min skrivelse framlagda
tolkning av nämnda lagrum.

Då jag, i betraktande av vad sålunda förekommit, fann mig hava fullgod
anledning förvänta, att Wihlborg i framdeles förekommande fall
iakttoge den enligt min mening riktiga lagtillämpningen i det avseende,
varom nu var fråga, fann jag mig kunna låta bero vid vad i saken
förekommit.

4. Obehörig ändring av redan expedierade beslut i
inskrivningsärenden. I

I ett av advokaten P. Johansson härstädes anhängiggjort ärende hade
Johansson dels anfört klagomål mot häradshövdingen A. Hult i åtskilliga
punkter, vari klagomålen av tjänstförrättande J. O. lämnats utan vidare
avseende, dels ock anfört följande:

I november 1922 hade klaganden såsom ombud för viss sökande till
Hult inlämnat ett köpekontrakt och en revers för respektive lagfart och
inteckning. Sedan ärendena behandlats vid Själevads och Arnäs domsagas
häradsrätts sammanträde den 24 november 1922, därvid Hult var
ordförande, hade klaganden påföljande vår från domarkansliet låtit återhämta
dessa handlingar jämte tillhörande utskrifter av protokoll, vilka
handlingar klaganden, utan att taga del av besluten, överlämnat till sökanden.
Sedan det befunnits, att såväl lagfarts- som inteckningsansökningen
avslagits, hade klaganden infunnit sig hos Hult och påvisat, att ansökningarna
bort bifallas. Sedermera hade klaganden på nytt låtit upplämna
handlingarna till Hult för att få ärendena ånyo behandlade vid instundande
ting. Hult hade emellertid, fastän han under mellantiden utfärdat
gravationsbevis å fastigheten i fråga, i stället ändrat såväl lagfartssom
inteckningsprotokollet från tingssammanträdet den 24 november 1922,
så att ansökningarna blivit bifallna.

204

I infordrat yttrande anförde Hult bland annat följande:

Klagandens framställning av behandlingen av ifrågavarande ärenden
vore oriktig och missvisande. Klaganden hade den 24 november 1922,
då Hult fört ordet i häradsrätten, ingivit en lagfartsansökning, som behandlats
i lagfartsprotokollet under § 161 och en inteckningsansökning,
behandlad under § 188 i inteckningsprotokollet. Inteckningsärendet
hade varit beroende av lagfartsärendet. Småprotokollen för tinget
hade uppsatts av andre notarien i domsagan, vilken vid den tiden varit
mycket litet van vid dylika göromål. Hult hade visserligen justerat protokollen,
men icke funnit anledning att forska efter prejudikat beträffande
i nämnda ärenden uppkomna spörsmål. Båda ansökningarna hade blivit
avslagna. Någon kort tid efter det klaganden utlöst protokollen hade
han, som förut en tid varit tingsbiträde hos Hult, kommit in på kansliet
samt hänvisat till prejudikat, varav framginge, att båda ansökningarna
torde hava kunnat förklaras vilande. Då klaganden uppgivit sig vara
angelägen att få dem vilandeförklarade, hade han jämväl antytt, att han
torde komma att överklaga besluten i hovrätten, såvitt han ej kunde få
besluten ändrade, varom han hemställde. Dagen, då detta inträffat, kunde
Hult icke fastslå så långt efteråt, men då klaganden talat om att anföra
besvär i hovrätten och han räknat med 30 dagars klagotid, måste det
hava skett inom 30 dagar från den 24 november 1922. Han hade också
uppgivit, att han ännu icke till sin huvudman utlämnat vare sig protokollsutdragen
eller originalhandlingarna, vilka han vid tillfället också
visat sig innehava och framtagit. Då sålunda sökanden själv ännu icke
fått del av handlingarna, och besluten icke avkunnats, hade ju deras
innehåll ännu icke kommit till tredje mans kännedom, och något rättsförhållande,
grundat på handlingarna, kunde ju icke tänkas hava uppkommit
för sökanden. Då ett överklagande hos hovrätten skulle för sökanden
medföra en dryg kostnad, hade Hult funnit, att en justering av protokollen
i den riktning, klaganden önskat, icke kunde lända någon till skada men
däremot kunde vara sökanden till stor fördel. Hult hade också förvissat
sig om, att något gravationsbevis icke under den mellanliggande tiden
blivit utfärdat beträffande den ifrågavarande fastigheten. Protokollen
hade därför av Hult justerats och ändrats, så att ansökningarna förklarats
vilande. Vid den tidpunkt, då detta skett, voro konceptprotokollen
för den 24 november 1922 ännu icke avslutade och underskrivna. Det
toge å Hults kansli understundom en rundlig tid, innan småprotokollen
kunde underskrivas och avslutas, alldenstund Hult, för att nedbringa allmänhetens
kostnad för protokollslösen, brukade låta allmänheten under
hand komplettera sina handlingar, och det hade varit samma princip
Hult följt, då ifrågavarande protokoll justerats. Det vore, framhöll Hult
slutligen, högst anmärkningsvärt, att klaganden nu påtalade ett förfa -

205

rande, som skett på hans egen begäran och endast i den goda avsikten
att göra hans huvudman en tjänst.

I avgivna påminnelser bestred klaganden Hults uppgifter rörande tiden
för ändringen av ifrågavarande beslut samt anförde tillika, att Hult beträffande
förevarande fastighet utfärdat två olika gravationsbevis, det
ena utvisande att ovanberörda inteckning icke blivit beviljad och det
andra att inteckningen beviljats.

Av i Svea hovrätt förvarade renoverade exemplar av protokollen i lagfarts-
och inteckningsärenden för nämnda rättegångssammanträde, vilka
renovationer dit inkommit den 22 maj 1923, inhämtades beträffande ifrågavarande
ärenden följande:

1) Beträffande lagfartsärendet:

Sedan Själevads och Arnäs domsagas häradsrätt den 14 januari 1913,
§ 26, beviljat lagfart å V? seland Östansjö nr 1 i Björna socken för J. A.
Norberg och hans hustru Emma Ingeborg Katarina Svensson på grund
av köpebrev den 12 oktober 1912, hade klaganden vid häradsrättens sammanträde
den 24 november 1922 ingivit berörda köpebrev under anhållan
om rättelse av den beviljade lagfarten så tillvida, att den komme att omfatta
P/42 seland nämnda hemman i stället för 1h seland. Klaganden både
härvid uppgivit, att genom köpebrevet avsetts att försälja 2/i» av hemmanets
hela skattetal, som utgjorde TU seland, d. v. s. P/42 seland, och
att köpebrevet av oförstånd erhållit den lydelse det fått. Å köpebrevet
fanns tecknad förklaring från vederbörande fångesmäns sida, att köpet
rätteligen avsett två hemmansdelar under Östansjö nr 1, vardera om
47/s4 seland. På grund av vad sålunda förekommit fann häradsrätten skäligt
rätta lagfarten därhän att lagfart beviljades makarna Norberg å
dels 47/84 seland Östansjö nr 1 (Östansjö l20) och dels 47/«i seland samma
hemman (östansjö l21).

2) Beträffande inteckningsärendet:

Ansökning hade vid rättegångssammanträdet den 24 november 1922
gjorts om inteckning i P/42 seland östansjö nr 1 till säkerhet för ett av
makarna Norberg utfärdat skuldebrev å 7,000 kronor jämte ränta. Från
lagfartsboken hade antecknats, att makarna Norberg den 14 januari 1913
erhållit lagfart å V7 seland sagda hemman, vilken lagfart, enligt anteckning
i lagfartsprotokollet för den 24 november 1922, rättats till att omfatta
P/42 seland, samt att vissa personer den 5 maj 1922 på grund av
köp från makarna Norberg sökt lagfart, som förklarats vilande, å inägolotterna
Df och Dg under 75/e seland Östansjö nr 1, vilka lotter ansågos
utgöra P/42 seland. I inteckningsärendet hade tillika antecknats, att klaganden
uppgivit, att försålda lotterna Df och Dg endast utgjorde eu

206

lägenhet under P/42 seland, under det att makarna Norberg fortfarande
ägde sistnämnda skattetal, varom klaganden anhållit få förebringa utredning,
som dock icke medhafts vid ärendets handläggning.

Enär i ärendet icke styrkts makarna Norbergs äganderätt till pantförskrivna
fastigheten, fann häradsrätten i sitt beslut ansökningen om inteckning
icke för närvarande kunna bifallas; men förklarades densamma, med
hänsyn till vad upplysts rörande pantförskrivna fastigheten, vilande.

I en till Hult avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande J. O., bland
annat, följande:

I fråga om handläggningen av lagfarts- och inteckningsärenden gällde,
att de skulle vid rätten offentligen föredragas. Sålunda stadgades i 4 §
lagfartsförordningen, att den, som sökte lagfart, skulle för rätten, uppvisa
sin fångeshandling, och att rätten skulle låta handlingen eller den del
därav, som anginge fånget och villkoren därför, offentligen uppläsas och
i lagfartsprotokollet införas. Motsvarande bestämmelse beträffande intecknings
sökande innehölles i 3 § inteckningsförordningen.

Ehuru det syntes förutsättas, att rättens beslut finge utfärdas såsom
givet den dag ansökningen föredragits, kunde ju i regel något beslut icke
omedelbarligen meddelas, utan skedde den egentliga prövningen av ärendena
i sammanhang med den granskning av handlingarna samt undersökning
av fastighetsböcker m. m., som skedde i samband med protokollets
uppsättande. Någon föreskrift att rättens beslut skulle — såsom i fråga
om dom i rättegång i 24 kap. 5 § rättegångsbalken vore stadgat — offentligen
avkunnas funnes icke. Expeditionens utfärdande bleve följaktligen
i regel den åtgärd, varigenom rättens beslut bleve sökanden meddelat.

Det vore emellertid klart, att, lika litet som rätten ägde göra någon
ändring i en av rätten avkunnad dom, ingen omjustering finge göras av
ett till sökanden i ett ärende en gång vederbörligen utfärdat beslut.

Vad särskilt lagfarts- och inteckningsärenden anginge vore ju med
hänsyn till de i fråga om dessa ärenden gällande prioritetsbestämmelserna
av synnerlig vikt, att ej i strid mot förenämnda grundregel några
åtgöranden ägde rum, som kunde ge anledning till rättsförvecklingar. En
företagen omjustering av ett i dylikt ärende en gång utfärdat beslut kunde
lätt föranleda sådana förvecklingar. Någon säker garanti för att ett
beslut kommit blott till sökandens kännedom och att därför en ändring
av beslutet, som skedde på sökandens framställning, ej skulle kunna skada
annans rätt kunde svårligen — synnerligast om sökanden någon tid innehaft
expeditionen — erhållas. Sålunda kunde framhållas, hurusom envar

207

genom en enkel undersökning i fastighetsböckerna kunde hava skaffat
sig vetskap om beslutet.

I detta sammanhang ville J. O. även hänvisa till 20 § i kungl. kungörelsen
den 14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas
och föras. Där stadgades, att anteckningar i fastighetsbok ej iinge,
sedan avskrift av dem blivit utiärdad, överstrykas eller ändras samt att,
om misskrivning upptäcktes, anteckning om misskrivningen skulle göras
i den för anmärkningar avsedda kolumn och av domaren till riktigheten
vitsordas. Den avskrift av fastighetsbok, som i paragrafen åsyftades,
vore den avskrift av lagfarts- och inteckningsbok, som enligt 19 § lagfartsförordningen
och 62 § inteckningslörordningen skulle åtfölja expeditionen
i lagfarts- eller inteckningsärende.

I förevarande fall vore upplyst att, sedan de ifrågakomna lagfarts- och
inteckningsansökningarna behandlats vid Själevads och Arnäs domsagas
häradsrätts sammanträde den 24 november 1922, därvid Hult var ordförande
i rätten, i ärendena först expedierats beslut, varigenom såväl den
i lagfartsärendet gjorda ansökningen som ock inteckningsansökningen,
vilken var beroende av lagfartsansökningen, avslagits, att någon tid efter
det klaganden, vilken varit ombud för vederbörande sökande, löst expeditionerna
i ärendena, klaganden infunnit sig hos Hult och gjort gällande,
att besluten icke vore riktiga, samt att, sedan Hult därefter från klaganden
återbekommit de utgivna handlingarna, nya expeditioner av Hult
utfärdats, enligt vilka ansökningen i lagfartsärendet bifallits och inteckningsansökningen
förklarats vilande.

I den av Hult avgivna förklaringen hade Hult gjort gällande, att de
av honom företagna ändringarna av de tidigare besluten endast skulle
vara att anse såsom en tillåten justering av protokollen i ärendena; och
hade Hult i sådant hänseende åberopat att, då de första expeditionerna
utfärdades, de vid häradsrättens sammanträde i lagfarts- och inteckningsärenden
hållna konceptprotokollen ännu ej varit avslutade och underskrivna.

Under framhållande av det enligt J. 0:s tanke oriktiga i att såsom
justering angiva en åtgärd, innefattande meddelande av helt andra beslut
än de förut utfärdade — anförde J. O. vidare — måste J. O. beteckna
såsom uppenbart, att redan det första underskrivandet och utlämnandet
av expeditionerna i de ifrågavarande ärendena måste anses förutsätta,
att slutlig och oåterkallelig justering av protokollen, såvitt samma ärenden
anginge, då ägt rum. Den motsatta uppfattning, Hult därutinnan
gjort gällande, vore ägnad att i hög grad förvåna. Enligt denna borde
Hult givetvis anse sig förhindrad att utfärda protokollsutdrag i något
vid rättegångssammanträde handlagt mål eller ärende, innan konceptprotokollet
för sammanträdet i dess helhet blivit uppsatt och underskrivet.

208

Lika litet avseende syntes vad Hult till stöd för befogenheten av sin
åtgärd anfört därom, att handlingarna i ärendena, då de till Hult återställdes,
alltjämt efter expedieringen innehafts av klaganden och att
vederbörande sökande ännu icke erhållit kännedom om besluten, förtjäna.
Åven om så varit fallet, ville J. O., därest Hult med anförandet avsåge
göra gällande, att vid angivna förhållanden någon expediering av besluten
kunde anses ännu icke hava ägt rum, endast erinra, att expeditionerna
utlämnats till klaganden såsom ombud för sökanden och ej såsom representant
för Hult. Eeellt sett saknade väl för övrigt frågan, huruvida
sökanden erhållit del av besluten eller ej, all betydelse, då ändringarna
av besluten ju enbart skulle vara till hans fördel.

Långt viktigare borde Hult hava funnit den frågan, huruvida någon
annan, för vilken besluten i något hänseende kunde äga intresse, av dem
fått del. Huru därmed förhöll sig kunde Hult omöjligen veta. Den av
Hult framhållna omständigheten att han förvissat sig om, att något
gravationsbevis rörande fastigheten under angiven tid icke utfärdats, uteslöte
icke, att annan ändock förskaffat sig kännedom om besluten. Hurusom
rättsförvecklingar därigenom skulle kunna hava uppkommit hade

J. O. förut framhållit.

Att Hult sålunda genom de ifrågavarande ändringsåtgärdernas vidtagande
förfarit felaktigt funne J. O. uppenbart. Emellertid gåve vad i
ärendet förekommit icke anledning till antagande, att Hult skulle handlat
i annat syfte än att tillmötesgå sökanden samt bespara honom besvär
och kostnader, som ett överklagande av besluten skulle hava medfört.
Icke heller förelåge anledning antaga, att i förevarande fall någon skada
uppkommit.

Med avseende å vad i ärendet förelupit och då Hult syntes hava velat
göra gällande, att hans förfarande skulle vara riktigt, ansåg tjänstförrättande
J. O. sig höra, innan någon vidare åtgärd vidtoges, lämna Hult tillfälle
inkomma med förnyat yttrande och därvid giva tillkänna, huruvida
Hult fortfarande Vidhölle sin nämnda uppfattning.

Sedan Hult i ett den 1 september 1926 hit inkommet yttrande medgivit,
att ändringen av lagfarts- och inteckningsprotokollen varit en oriktig
åtgärd, samt förklarat, att vad som i ifrågavarande avseende passerat
hädanefter icke skulle av Hult upprepas, fann jag klagomålen, såvitt
desamma icke redan av tjänstförrättande J. O. blivit slutbehandlade, ej
föranleda vidare åtgärd.

209

5. Felaktig behandling av lagfartsärenden.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Johanna Persson i Östra
Asmundtorp härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Den 28 november 1905 under § 330 i lagfartsprotokollet förklarade Rönnebergs,
Onsjö och Harjagers häradsrätt vilande en ansökan om lagfart
för J. Andersson å 794,79 kvm. jord, avsöndrad från 3/s mantal nr 3
Östra Asmundtorp, vilken fastighet han förvärvat enligt testamente den
6 juli 1877; och blev kungörelse därom utfärdad jämlikt 10 § lagfartsförordningen.
Samma dag under § 331 i protokollet förklarade häradsrätten
vilande en ansökan om lagfart för Per Persson och hans hustru
Boel Persson å samma fastighet på grund av ett av Andersson den 1
september 1905 utfärdat köpekontrakt.

Vid häradsrättens sammanträde den 15 mars 1926 inlämnade kominissionären
J. Larsson för fullföljd av här ovan först omförmälda ärende
det till grund för ansökningen åberopade testamentet i huvudskrift. Under
t. f. domhavanden N. Rydhagens ordförandeskap utsatte häradsrätten
därvid under § 215 i protokollet ärendet att åter förekomma den 10
maj 1926 för att giva sökanden tillfälle att förete dels de exemplar av
Post- och Inrikes Tidningar, i vilka kungörelsen angående ifrågavarande
lagfartsansökan varit införd, dels bevis att kronans ombudsman yttrat
sig i ärendet, dels ock bevis att Andersson eller hans rättsinnehavare oavbrutet
under 5 år efter kungörelsens utfärdande varit i mantals- och
skattskrivningslängder upptagen såsom ägare av nämnda fastighet. Vid
samma rättegångstillfälle den 15 mars 1926 inlämnade Larsson för fullföljd
av det här ovan omförmälda den 28 november 1905 under § 331 i
lagfartsprotokollet antecknade ärendet det till grund för ansökningen åberopade
köpekontraktet i bestyrkt avskrift. Under åberopande av ovanberörda
under § 215 i protokollet antecknade beslut utsatte häradsrätten under
§ 216 i protokollet jämväl ifrågavarande lagfartsärende att åter förekomma
den 10 maj 1926. Vederbörande sökande påfördes bland annat
lösen för två bevis, det ena tecknat å en avskrift av omförmälda § 331
i. lagfartsprotokollet för den 28 november 1905, tillhopa en krona.

Under nästföljande paragraf i lagfartsprotokollet för den 15 mars 1926,
eller § 217, behandlade häradsrätten en samma dag gjord ansökan om
lagfart å ifrågavarande fastighet för stärhhusdelägarna efter Per Persson,
vilken avlidit den 8 mars 1911, nämligen änkan Boel Persson och
barnen Johanna Persson, Nils Johnssons hustru Annette Johnsson, Olof
Persson, Per Persson, Elof Nilssons hustru Karin Nilsson, Cecilia Persson,
Anders Persson, Sigfrid Persson Hallén och Hilda Persson. Under hänvisning
till beslutet i det under § 216 i protokollet omförmälda lagfartsärendet
utsatte häradsrätten jämväl ifrågavarande ärende under § 217 att

14 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag.

210

åter förekomma den 10 maj 1926. Under § 218 i lagfartsprotokollet för
samma den 15 mars handlade häradsrätten en då gjord ansökan om lagfart
för stärbhusdelägarna efter Boel Persson, vilken avlidit den 13 juni
1912, nämligen barnen Elof Nilssons hustru Karin Nilsson, Cecilia Persson,
Anders Persson, Sigfrid Persson Hallén och Hilda Persson å Yt av
ifrågavarande fastighet. Jämväl denna ansökning utsattes av häradsrätten
att åter förekomma den 10 maj 1926. Slutligen behandlade häradsrätten
under § 219 i lagfartsprotokollet för samma den 15 mars en då gjord
ansökan om lagfart för stärbhusdelägarna efter Per Persson, vilken
avlidit den 10 februari 1913, nämligen helsyskonen Johanna Persson, Nils
Johnssons hustru Annette Johnsson och Olof Persson samt halvsyskonen
Elof Nilssons hustru Karin Nilsson, Cecilia Persson, Anders Persson, Sigfrid
Persson Hallén och Hilda Persson å Vis av ifrågavarande fastighet.
Även denna ansökning utsattes att åter förekomma den 10 maj 1926.

Omförmälda under §§ 215—219 i lagfartsprotokollet för den 15 mars
1926 upptagna ärenden förekommo åter inför häradsrätten den 10 maj
1926, vid vilket tillfälle Kydhagen jämväl förde ordet i rätten. I ärendet
angående lagfart för Andersson meddelades därvid under § 395 i protokollet
det beslut att, enär kronans ombudsman icke yttrat sig över ifrågavarande
lagfartsansökan, de i ärendet inkomna handlingar skulle genom
domarens försorg översändas till kronans ombudsman för avgivande av
yttrande; och ville häradsrätten, sedan berörda yttrande inkommit, meddela
vidare beslut i ärendet. De övriga lagfartsärendena handlades under
§§ 396—399 i protokollet, därvid häradsrätten i varje ärende förklarade,
att häradsrätten, sedan rätten yttrat sig över gjord ansökning om
lagfart för respektive fångesmän, ville företaga ärendet till förnyad handläggning.
Å expeditionerna under §§ 395—399 påfördes vederbörande sökande
avgifter till sammanlagt belopp av 23 kronor.

I en till mig den 24 april 1926 inkommen skrift anförde klaganden, att
enligt klagandens förmenande lagfart bort kunna på den utredning, som
förelåg den 15 mars 1926, beviljas samt att, om så emellertid icke kunnat
ske, den tidrymd, på vilken häradsrätten sistnämnda dag uppskjutit
ifrågavarande ärenden, varit alltför knapp. Klaganden anhöll om mitt
bistånd för utfående av ersättning för de onödiga utgifter, som kunde
hava åsamkats henne genom rättens förfarande.

I infordrat yttrande anförde Kydhagen bland annat följande: Från
klagandens sida hade framkommit den anmärkningen att, även om beslutet
den 15 mars 1926 skulle vara riktigt, tiden i alla händelser varit
för kort tilltagen att förebringa den utredning, häradsrätten föreskrivit
i sitt beslut. Erfarenheten hade emellertid givit vid handen, att sökande
i likartade fall varit i stånd att komplettera en lagfartsansökan, när

211

ärendet skjutits över ett tingssammanträde, och det finge ju antagas
ligga i vederbörande sökandes intresse att ansökningen beviljades så fort
som möjligt. Att sökanden i detta fall vid förnyad handläggning av
ärendet den 10 maj 1926 icke varit i stånd att förete kronans ombudsmans
yttrande över ansökningen berodde på att sökanden, enligt uppgift av
landsfiskalen i Eslövs distrikt, först den 10 maj 1926 eller samma dag
ärendet ånyo skulle förevara, vänt sig till honom för erhållande av berörda
yttrande. Handlingarnas förseende med bevis om besluten den
15 mars 1926 hade skett i överensstämmelse med praxis i domsagan och
torde förhållandet i de flesta domsagor i riket vara det, att handlingar
försåges med bevis, icke blott när en lagfarts- eller inteckningsansökning
beviljades, utan även när ärendet förklarades vilande eller uppskötes.
Med anledning av vad Rydhagen anfört hemställde Rydhagen,
att klagomålen, såvitt de kunde anses rikta sig mot honom, ej måtte
föranleda någon min åtgärd.

Klaganden avgav påminnelser och anförde därvid, bland annat, att
varken klaganden själv eller hennes ombud den 15 mars 1926 begärt,
att de ifrågavarande ärendena skulle uppskjutas samt att det hade varit
riktigare att, om lagfart ej kunde beviljas, förklara ärendena vilande.

Klagomålen, såvitt de gingo ut på att häradsrätten skulle förfarit
felaktigt genom att icke den 15 mars 1926 bevilja ifrågavarande lagfartsansökningar,
fann jag icke föranleda någon min åtgärd.

Däremot kunde jag icke lämna obeaktad den framställda anmärkningen
att häradsrätten icke bort, såsom skett, utan att något yrkande
därom framställts, uppskjuta ärendenas vidare behandling till viss dag,
den 10 maj 1926.

I fråga om de två ärenden, som förklarats vilande redan år 1905, synes
det riktiga hava varit, att häradsrätten, då den utredning, som förebragts
den 15 mars 1926, icke befanns tillfyllest för bifall, givit beslut
av innebörd att lagfart alltjämt icke kunde beviljas utan att ansökningarna
fortfarande vore vilande. Och de nya ansökningarna, som voro
beroende av de två nyssnämnda, torde rätteligen hava bort förklaras
vilande, vilket icke skett. Det förelåg ju icke lagligen någon skyldighet
för vederbörande lagfartssökande att inom viss tid fullfölja ansökningarna.
Men häradsrättens uppskovsbeslut hava onekligen kommit att på
sätt och vis framstå såsom ett slags föreläggande att fullfölja desamma,
därvid äventyret varit att få vidkännas de kostnader, som komme att
uppstå, om ärendena skulle utan positivt resultat handläggas den 10
maj 1926. Följden har nu blivit den att handläggningen sistnämnda dag
måste betecknas såsom praktiskt taget resultatlös. Detta synes icke kunna

212

läggas lagfartssökandena till last, då det, såsom förut framhållits, icke
lärer hava ålegat dem att inom någon viss tid förebringa nödig utredning,
vid vilket förhållande spörsmålet, huruvida detta skulle kunnat
medhinnas, torde vara av mindre vikt. Hade uppskov icke skett till viss
dag, utan ansökningarna i stället betecknats såsom vilande, hade sökandena
bibehållits vid den frihet, som enligt lag torde tillkomma dem
att för fullföljden avvakta en tidpunkt, då de redan vidtagit alla nödiga
förberedelser.

Genom det enligt min mening felaktiga förfarandet att uppskjuta
ärendena till viss dag syntes klaganden, som enligt hit lämnad uppgift
utlöst samtliga ifrågavarande under år 1926 utlämnade expeditioner,
hava åsamkats en onödig utgift på 23 kronor.

Vidare måste jag anse oriktigt att utfärda och utkräva lösen för de
två bevis, som tecknats å handlingarna i de under §§ 215 och 216 den
15 mars 1926 handlagda lag fartsärendena, i vilka ansökningarna redan
år 1905 förklarats vilande. Något som helst skäl att förse dessa handlingar
med bevis om rena uppskovsbeslut synes svårligen kunna uppletas.
I särskilt hög grad torde detta få anses gälla om det ärende, där fångeshandlingen
icke varit tillgänglig i huvudskrift utan beviset tecknats å
en avskrift. Klaganden hade uppgivit sig hava utlöst de två bevisen
med sammanlagt en krona.

Innan jag företog vidare åtgärd i ärendet, ville jag lämna Rydhagen
tillfälle att ersätta klaganden de kostnader, som genom hans förfarande
onödigtvis syntes hava åsamkats henne i ovanberörda avseenden. Jag
upptog därför i en till Rydhagen avlåten skrivelse vad jag ovan anfört
och meddelade honom tillika att, därest han till klaganden översände ett
belopp av 24 kronor samt till mig inkomme med bevis om översändandet,
jag funne mig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Sedan Rydhagen hit inkommit med bevis att han tillställt klaganden
24 kronor, lät jag bero vid vad i ärendet förekommit.

6. Fråga om lämpligheten av att kommissionär, som enligt kungl.
kungörelsen den 28 maj 1886 är anställd hos myndighet,
åtager sig uppdrag utanför kungörelsens ram.

I en hit inkommen skrift anförde f. arrendatorn A. Sandahl i Älvsjö
klagomål i följande hänseenden:

Genom kontrakt den 9 december 1922 hade filosofie doktorn A. Gauffin
till klaganden utarrenderat egendomen Stora Lundby i Sorunda socken
med vissa undantag på 5 års tid från den 14 mars 1923 och på villkor,
bland andra, att klaganden skulle i årligt arrende erlägga 800 kronor att
betalas i förskott med hälften den 14 mars och med återstoden den 14 sep -

213

tember under löpande arrendeår samt att klaganden vid tillträdet övertoge
viss uti en vid kontraktet fogad bilaga närmare angiven lösegendom
för ett pris av 5,200 kronor, varav skulle betalas 500 kronor vid kontraktets
undertecknande och resterande 4,700 kronor den 14 mars 1923. I en den 13
augusti 1923 till K. B. i Stockholms län ingiven ansökning hade Gauffin
yrkat att, enär klaganden underlåtit att erlägga den 14 mars 1923 till betalning
förfallet arrendebelopp och icke heller slutlikviderat den i kontraktet
omförmälda lösegendomen samt Gauffin i anledning därav den 25
juli 1923 uppsagt arrendet men klaganden vägrat att avflytta, klaganden
måtte vräkas från fastigheten. Klaganden hade till förhindrande därav
den 11 september 1923 ”å länsstyrelsen” inlämnat 400 kronor. Den 21 september
1923 hade deponerats ytterligare 400 kronor, så att arrendet för
hela första arrendeåret varit guldet, varjämte klaganden för under arrendetiden
levererade varor och utfört arbete haft en fordran av Gauffin å
754 kronor 14 öre. På av Gauffin den 15 september 1923 gjord ansökan
om kvarstad å så stor del av å fastigheten befintlig, klaganden tillhörig
gröda, som svarade mot den oguldna arrendesumman, 800 kronor, och de
av ansökningen om avhysning föranledda kostnader, 300 kronor, hade

K. B. genom resolution samma den 15 september, jämte det ansökningshandlingarna
och resolutionen utställts till delgivning med klaganden, förordnat,
att klaganden tillhörig, på fastigheten befintlig gröda till ett värde
av 1,100 kronor finge ställas under förbud att säljas eller skingras. Detta
skingringsförbud hade meddelats, oaktat ”enligt kvitto från länsstyrelsen
genom kommissionär Malm fanns på länsstyrelsen deponerade 800 kr.”.
Skingringsförbudet hade bragts till verkställighet den 20 september 1923
av extra landsfiskalen i Sorunda distrikt S. Wadenius. Då klaganden genom
ifrågavarande skingringsförbud tillskyndats såväl ekonomisk förlust
som obehag, hemställde klaganden, att jag måtte vidtaga erforderliga åtgärder
samt bereda klaganden tillfälle att framställa ersättningsanspråk.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anhållit, att K. B. måtte infordra
yttrande från vederbörande samt inkomma därmed ävensom med eget utlåtande,
överlämnade K. B. yttranden från kommissionären å landskansliet
landskanslisten C. Malm och Wadenius.

Malm anförde att, sedan klaganden i anledning av Gauffins ansökning
om klagandens vräkande liänvänt sig till Malm personligen med begäran,
att Malm måtte genomläsa en av honom uppsatt förklaring i ärendet samt
giva honom erforderliga råd, Malm uppmanat klaganden att låta deponera
förfallet och av honom oguldet arrende för egendomen. Den 11 september
1923 hade klaganden kommit in och anhållit att få hos Malm deponera ett
förfallet arrendebelopp å 400 kronor, å vilket Malm utfärdat ett kvitto.
Den 21 september hade klaganden hos Malm deponerat ytterligare 400

214

kronor, varå Malm även utfärdat kvitto. Om deponeringen kos Malm
skulle klaganden underrätta Gauffin. Arrendebeloppen, som enligt kvittona
deponerats under visst förbehåll, vore fortfarande bos Malm innestående.
Något bandbavande av ärendet å tjänstens vägnar utöver diarieförande
av detsamma hos länsstyrelsen både Malm icke haft.

Wadenius redogjorde i sitt yttrande för skingringsförbudets verkställande.

För egen del anförde K. B. följande:

Den 15 september 1923 hade Gauffin ingivit sin ovan omförmälda ansökan
om kvarstad, vilken ansökan varit åtföljd av vederbörlig borgen för
den kostnad och skada, som genom den begärda bandräckningsåtgärden
kunde tillskyndas klaganden. Om borgensmännens vederhäftighet hade ej
förefunnits någon tvekan. Sedan av det emellan parterna upprättade arrendekontraktet
inhämtats, att det Gauffin tillkommande arrendet för egendomen
förfallit till betalning dels med ett belopp av 400 kronor den 14
mars 1923 och dels med ytterligare 400 kronor den 14 september 1923, både
länsstyrelsen genom resolution den 15 september 1923 beslutit i så måtto
omedelbart bifalla ansökningen, att länsstyrelsen, jämte det handlingarna
utställdes till delgivning med klaganden, förordnade om skingringsförbud
å klaganden tillhörig, å egendomen befintlig gröda till ett värde motsvarande
det av sökanden uppgivna fordringsbeloppet 1,100 kronor. Den 24
september 1923 hade klaganden inkommit med förklaring i målet, därvid
bifogats två intyg om bos ”krigsfiskalen C. Malm” verkställd deposition
av ifrågavarande arrendebelopp. Dessförinnan hade länsstyrelsen saknat
kännedom om sagda depositioner, av vilka den ena för övrigt ej skett
förrän den 21 september 1923. Någon deposition hos länsstyrelsen hade
icke förekommit och hade för övrigt, jämlikt stadgandet i 29 § i kungl.
kungörelsen den 21 december 1917 med föreskrifter angående medelsförvaltningen
i länen, ej kunnat ske på annat sätt än genom beloppens insättning
i riksbanken. Genom slutligt utslag den 28 september 1923 hade länsstyrelsen
med hänsyn till de av klaganden vid förklaringarna fogade intyg
funnit ansökningen icke kunna bifallas, därvid tillika förordnats, att det
förut interimistiskt meddelade skingringsförbudet omedelbart skulle upphöra
att gälla. Efter denna redogörelse för vad i ärendet förekommit ville
länsstyrelsen endast tillägga, att enligt bos länsstyrelsen tillämpad praxis
en jordägare ej plägade förvägras interimistisk handräckning till förstärkning
av honom tillkommande retentionsrätt mot arrendator, därest vederbörlig
borgen ställdes. Gauffins vräkningsansökan hade genom länsstyrelsens
utslag den 18 september 1923 bifallits, och efter besvär av klaganden
hade detta utslag blivit fastställt av Svea hovrätt.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att Malms dubbla egenskap
av på en gång privatman och tjänsteman, som växelvis skiftade alltefter

215

åtgärdernas art, bleve kraftigt understruken i den av honom själv avgivna
förklaringen. Här skildes med bestämdhet mellan å ena sidan privatpersonen,
krigsfiskalen Malm, och å den andra tjänstemannen, kommissionären
hos länsstyrelsen. Det syntes dock vara uppenbart, att ett dylikt sätt
att se saken från vederhörandes sida icke kunde i förevarande fall försvaras.
Detta skulle i alla händelser förutsätta, att Malm, med vilken klaganden
ju alltid sammanträffat å hans tjänsterum i länsstyrelsen, för
varje ifrågasatt åtgärd, som enligt hans förmenande folie utanför området
av hans åligganden såsom kommissionär hos länsstyrelsen, för klaganden
uttryckligen angivit sin uppfattning därutinnan. Denna syn på saken
förefölle i själva verket också att delas av Malm, då han betecknade klagandens
hänvändelse till honom såsom avseende honom personligen. Det
vore dock icke sant att så skett, och även framställningen i övrigt avveke
väsentligt från vad som verkligen förekommit. Det verkliga förloppet
vore i stället följande. Efter att hava erhållit del av Gauffins vräkningsansökan
hade klaganden vänt sig direkt till länsstyrelsen för att få råd,
huru klaganden skulle ställa sig, och därvid blivit hänvisad till kommissionären
Malm, alltså, såvitt klaganden kunde förstå, just i hans egenskap
av kommissionär. Det hade varit då, som Malm, såsom han också själv
medgåve, uppmanat klaganden att deponera det förfallna, oguldna arrendebeloppet
men också, något som han nu icke ville medgiva, att deponera
beloppet hos Malm. Det syntes också för envar vara klart, att så varit
fallet. Icke kunde det gärna tänkas, att initiativet till depositionen just
hos honom skulle hava kommit från klaganden och att Malm, klagandens
rådgivare, skulle hava spelat rollen av allenast den viljelöse verkställaren.
Än ohållbarare hleve emellertid Malms ståndpunkt genom de till
klaganden utfärdade kvittona. Det vore sant, att de till länsstyrelsen ingivna
intygen om depositionerna undertecknats ”Carl Malm krigsfiskal”,
men de till klaganden utställda kvittona hade undertecknats, det första
”Carl Malm kommissionär i länsstyrelsen” och det andra ”Carl Malm Länsstyrelsens
kommissionär”. Så långt ifrån att på något vis angiva, att depositionerna
skett hos Malm såsom privatman, visade kvittona uttryckligen
på hans ställning såsom kommissionär hos länsstyrelsen. Lika litet
hade Malm vid något annat tillfälle låtit klaganden förstå, att han ansåge
sitt till klaganden lämnade biträde såsom annat än direkt härlett ur denna
hans ställning.

Vid påminnelserna voro fogade avskrifter av två så lydande kvitton:

”Av Herr A. Sandahl emottagit för räkning deponering av arrende per
14/3 1923 å Stora Lundhy Kronor Fyra hundra som härmed kvitteras.

Kr. 400: —. Sthlm den 11/9 1923

Carl Malm

kommissionär i länsstyrelsen.”

210

”Av Herr A. Sandahl emottagit för räkning deponering av arrende per
14/9 1923 å Stora Lundby Kronor Fyrahundra — som härmed kvitteras.

Kr. 400: —. Stlilm den 21/9 1923.

Carl Malm

Länsstyrelsens kommissionär.”

På anmodan inkom K. B. med förnyat yttrande från Malm ävensom för
egen del med nytt utlåtande.

Malm anförde följande:

Då klaganden första gången besökte Malm, hade det skett för att erhålla
upplysningar om, huru han borde förfara i anledning av Gauffins ansökan
om vräkning. Så länge klagandens anlitande av Malms hjälp inskränkt
sig därtill, hade Malm givetvis bistått honom i sin egenskap av kommissionär
hos länsstyrelsen. Klaganden hade emellertid utvidgat sitt uppdrag
till Malm att omfatta helt annat arbete, nämligen att uppsätta förklaring
i vräkningsärendet och att i detsamma utföra hans talan. Detta utvidgade
uppdrag ansåge Malm helt och hållet falla utom sin kommissionärstjänst.
Efter det Malm mottagit detsamma hade klaganden den 27 augusti 1923
på Malms begäran tillställt honom ett utkast till förklaring i vräkningsärendet,
och på grundval av detta utkast hade Malm utarbetat ett förslag
till förklaring, av vilket klaganden erhållit del och vilket han därvid
godkänt. Förklaringen hade därefter av Malm ingivits till K. B. Malms
sålunda upprättade förslag till förklaring hade föranlett upprepade besök
av klaganden hos Malm samt flera telefonsamtal dem emellan. Vid något
av dessa besök hade Malm för klaganden framhållit, att Gauffins arrendefordran
hos honom enligt arrendekontraktet vore fullt klar, men att klagandens
påstådda motfordran hos Gauffin, vilken senare fordran grundat
sig allenast å räkning, icke vore en klar fordran. Malm hade påpekat, att
nyssnämnda förhållande antagligen komme att vid vräkningsärendets avgörande
inverka till klagandens nackdel, därest klaganden icke visade sin
förmåga och vilja att ordna sina å arrendekontraktet grundade ekonomiska
mellanhavanden med Gauffin, samt föreslagit honom att söka neutralisera
berörda ogynnsamma förhållande genom det förfallna arrendebeloppets
deponerande. Klaganden hade biträtt denna Malms mening och anhållit
att få deponera beloppet hos Malm, varefter depositionen den 11 september
1923 ägt rum på sätt det av Malm utfärdade kvittot utvisade. Innan
Gauffins ansökan om klagandens vräkande ännu blivit av K. B. avgjord,
hade Gauffin personligen den 15 september 1923 ingivit en ny mot klaganden
riktad ansökning, avseende skingringsförbud å så stor del av klaganden
tillhörig lösegendom, som svarat mot en arrendefordran av 800 kronor
jämte kostnader. Om denna senare ansökan hade Malm emellertid icke
erhållit någon kännedom förrän kommunikationsresolution, innefattande
jämväl interimistiskt förordnande om skingringsförbud, redan meddelats.

217

Enligt vad för Malm upplysts, liade Gauffin vid sitt nyssnämnda besök
gjort gällande, att saken vore av synnerligen brådskande natur, och till
följd därav hade resolutionen omedelbart blivit uppsatt och underskriven.
Ärendet angående skingringsförbudet både handlagts av annan tjänsteman
än den, som haft att handlägga ärendet angående vräkningen. Den
tjänsteman, som handlagt ansökningen om skingringsförhud, torde icke hava
avvetat eller ens haft den minsta anledning att antaga tillvaron av vräkningsärendet
och detta förhållande tillsammans med Malms egen ovetenhet
om Gauffins andra ansökan mot klaganden, om vilken Malm först pa
eftermiddagen den 15 september 1928 erhållit kännedom, syntes Malm till
fullo förklara de omständigheter, på vilka klaganden nu grundade sina
mot länsstyrelsen och mot Malm personligen riktade beskyllningar. Även
om de hos Malm i vräkningsärendet deponerade medlen hade insatts ä
statsverkets giroräkning i riksbanken, syntes det alltså med nästan till
visshet gränsande säkerhet kunna antagas, att ansökningen om skingringsförbudet
skulle hava handlagts på samma sätt, som nu skett. Sedan klaganden
delgivits resolutionen av den 15 september 1928, hade klaganden
besökt Malm den 21 i samma månad. Han hade därvid icke med ett ord
låtit påskina, att han ansåge Malm hava förfarit felaktigt eller försumligt,
utan allenast rådgjort med Malm om, huru skingringsförbudet skulle
kunna bliva hävt. Malm hade därvid för klaganden framhållit, att ett nytt
halvårsarrende förfallit efter depositionen den 11 september 1923, och i
anledning därav hade klaganden hemställt att få hos Malm deponera jämväl
sistberörda arrende, varefter depositionen av detsamma verkställts pa
sätt det utfärdade kvittot utvisade. Såsom ombud för klaganden hade
Malm därefter uppsatt förklaring i ärendet angående skingringsförbudet
och ingivit samma förklaring, åtföljd av bevis om de hos Malm verkställda
depositionerna, till K. B. den 24 september 1923. På grund av innehållet
i sistnämnda förklaring hade länsstyrelsen genom slutligt utslag
den 28 september 1923 förklarat ansökningen om skingringsförbudet icke
kunna bifallas, och hade vid sådant förhållande det med stöd av resolutionen
den 15 september 1923 meddelade interimistiska skingringsförbudet
skolat omedelbart upphöra. I ärendet angående skingringsförbudet hade
Malm alltså, långt ifrån att genom någon Malms försummelse hava skadat
klagandens sak, förhjälpt klaganden till förbudets snabba hävande.
Malm ville framhålla, att skingringsförbudet avsett en förfallen arrendefordran
av 800 kronor, men att den deposition, som verkställts hos Malm
vid den tid, då förbudet sökts, omfattat allenast ett belopp av 400 kronor.
Visserligen vore det riktigt, att arrendator ägde dröja eu månad med erläggande
av förfallet arrende utan risk att på grund av dröjsmålet bliva
vräkt. Detta hindrade dock icke, att han omedelbart efter förfallodagen
kunde lagsökas å det förfallna arrendebeloppet, och hindrade alltså icke

218

heller en ansökan om kvarstad eller skingringsförbud. Den lagstadgade
respittiden hade för övrigt i detta fall varit fullständigt betydelselös, enär
K. B. redan den 18 september genom utslag i vräkningsärendet förordnat
om klagandens avbysande den 15 oktober 1923. På uppdrag av klaganden
hade Malm anfört besvär över vräkningsutslaget hos Svea hovrätt, som
emellertid genom utslag den 29 november 1923 fastställt överklagade utslaget.
Enligt Malms mening både Malm icke i något avseende företagit
eller underlåtit något, som kunde anses strida vare sig mot Malms tjänsteställning
såsom kommissionär eller mot hans ställning såsom klagandens
ombud. Malm tilläde, att klaganden så sent som den 10 december 1924,
sedan fråga uppkommit om uppgörelse med Gauffin, för Malm utfärdat
fullmakt att vid de eventuella förhandlingarna föra klagandens talan. I
december 1924 eller i januari 1925 hade klaganden besökt Malm samt under
uppgift, att uppgörelse med Gauffin vore omedelbart förestående, frågat,
huruvida, i händelse sådan uppgörelse komme till stånd under dagens lopp,
Malm omedelbart skulle kunna träffas för utbetalande av de bos Malm
deponerade medlen. Denna klagandens fråga syntes tydligt ådagalägga,
att klaganden icke, såsom han nu syntes vilja göra gällande, förutsatt en
deposition i riksbanken, utan att han varit tydligt medveten om att medlen
alltjämt innestodo hos Malm.

K. B. anförde i sitt yttrande att, sedan Gauffin uti en till länsstyrelsen
ingiven skrift anhållit, att länsstyrelsen måtte förordna om klagandens
avhysning, länsstyrelsen genom utslag den 18 september 1923 förpliktat
klaganden att senast den 15 oktober samma år vid tvång av vräkning på
egen bekostnad från egendomen flytta. Utslaget, som vore undertecknat
på länsstyrelsens vägnar av länsbokhållaren R. Lindroth och t. f. länsnotarien
B. H: son Rabe, hade av klaganden överklagats i hovrätten. Vid sin
klagoskrift i nu föreliggande ärende hade klaganden fogat länsstyrelsens
utslag den 28 september 1923, varigenom länsstyrelsen, efter att, på sätt
ovan förmäldes, hava den 15 september 1923 meddelat interimistiskt skingringsförbud,
funnit av Gauffin gjord ansökning om kvarstad å klaganden
tillhörig gröda till säkerhet för arrendefordran icke kunna bifallas samt
förordnat, att skingringsförbudet skulle upphöra att gälla. Detta utslag
vore undertecknat på länsstyrelsens vägnar av länsassessorn J. Wallinder
och länsnotarien W. Bergenfelt. Klaganden hade i påminnelserna gjort
gällande, att ett av Malm den 11 september 1923 utfärdat intyg om att
klaganden hos Malm deponerat ett belopp av 400 kronor, utgörande den
14 mars 1923 till betalning förfallet arrende för Stora Lundby, skulle hava
varit för länsstyrelsen tillgängligt redan före meddelandet av skingringsförbudet
den 15 september 1923, i det att samma intyg skulle hava varit
bilagt den redan den 13 i sistnämnda månad till länsstyrelsen ingivna för -

219

klaring i vräkningsmålet, som avgjordes genom utslag den 18 september
1923. Då handlingarna i sistnämnda mål icke vore tillgängliga, enär de
överlämnats till hovrätten, kunde länsstyrelsen varken bestrida eller vitsorda
riktigheten av klagandens uppgift. I utslaget den 18 september 1923
förekomme beträffande klagandens förklaring endast följande: ”1 avgiven
förklaring har Sandahl bestritt ansökningen under påstående, bland annat,
om motfordran, varjämte ersättning för kostnaderna å målet fordrats.”
Klagandens uppgift vore dock, även om den vore riktig, utan betydelse.
Det läge nämligen i sakens natur, att en part icke kunde påfordra, att en
handling, ingiven i ett visst mål, skulle tagas i betraktande vid avgörandet
av ett annat mål, så vida icke parten åberopat handlingen i det senare
målet. Så hade icke skett i nu avsedda fall. Det borde även bemärkas, att
de två målen, på sätt framginge av den föregående redogörelsen, handlagts
av olika personer. Vad påminnelserna i övrigt innehölle ansåge länsstyrelsen
icke påfordra dess yttrande i annat avseende än beträffande kommissionärens
hos länsstyrelsen ställning till de personer, som anlitade hans biträde.
Det vore uppenbart, att en kommissionär på grund av sin befattning
komme i livlig beröring med de personer, som hos länsstyrelsen uppträdde
såsom parter i där anhängiga mål och ärenden. Detta hade till
följd, att dessa parter, om de hade förtroende för kommissionären, i många
fall kunde finna det fördelaktigt att begagna sig av kommissionärens biträde
även i andra avseenden än dem, som angåves i kungörelsen den 26
maj 1886 angående anställande av kommissionärer hos statsdepartement
och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter. Kommissionären uppträdde i
sådana fall icke såsom kommissionär utan såsom ombud för parten.
Länsstyrelsen ansåge det vara förmånligt för en part att äga möjlighet
att såsom ombud använda en person, som funnes på platsen och som måste
antagas vara i besittning av kunskaper och erfarenhet i fråga om de mål
och ärenden, som vore föremål för länsstyrelsens handläggning. Länsstyrelsen
ansåge, att av vad i förevarande ärende förekommit måste anses
framgå, att Malm varit ombud för klaganden i de två mål, varom här
varit fråga. I

I avgivna påminnelser anförde klaganden att, om Malm i denna sak
varit klagandens privata biträde, så hade han icke varit berättigad att,
på sätt som skett enligt de till klaganden utställda kvittona, mottaga depositionerna
i egenskap av ”kommissionär hos länsstyrelsen” respektive
”länsstyrelsens kommissionär” och bibringa klaganden den i så fall vilseledande
uppfattningen, att depositionerna skett direkt hos den myndighet,
som hade att avgöra de båda målen, sålunda på ett för klagandens intressen
betryggande sätt.

220

Vad till en början angick klagomålen så vitt de riktade sig mot K. B.
fann jag desamma icke föranleda vidare åtgärd från min sida.

Beträffande klagomålen mot landskanslisten Malm anförde jag i en till
K. B. avlåten skrivelse följande:

I 1 § i kungl. kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av
kommissionärer bos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter
stadgas, att hos varje länsstyrelse och annan överexekutor skall vara
förordnad en lämplig person med benämning kommissionär att under
tjänstemannaansvar tillhandagå den, som honom muntligen eller skriftligen
därom anlitar, med ingivande av handlingar, med uttagande och
översändande av utslag samt andra beslut och handlingar, med underrättelse
om dag, då beslut efter anslag utfärdas, ävensom med meddelanden
om andra förhållanden, angående vilka allmänheten äger erhålla upplysning
av den, som hos myndigheten är satt att mottaga inkommande
handlingar.

I förevarande fall är upplyst, att klaganden vänt sig till Malm,
som är kommissionär å landskansliet i Stockholms län, för erhållande
av hjälp med uppsättande av förklaring i det mot klaganden
anhängiggjorda vräkningsärendet samt att klaganden till Malm överlämnat
vissa penningbelopp, avsedda att utgöra säkerhet för förfallet,
av klaganden icke guldet arrende. Å de mottagna penningbeloppen
har Malm till klaganden utfärdat kvitton, därvid Malm skrivit
sig såsom kommissionär hos länsstyrelsen. Såsom länsstyrelsen berört
lärer emellertid Malm, i den mån han biträtt klaganden med annat
än sådant sysslande, som enligt 1886 års kungörelse faller inom kommissionärs
verksamhetsområde, icke kunna anses hava tillhandagått klaganden
i sin egenskap av tjänsteman hos länsstyrelsen. Kommissionärens åligganden
hava inskränkts att omfatta tjänsteåtgärder av den enkla beskaffenhet,
som angivits i 1 § i nämnda kungörelse. Någon skyldighet att i
andra hänseenden, såsom med handlingars uppsättande eller omhändertagande
av depositioner och dylikt, tillhandagå allmänheten har icke kommissionär,
och åtager han sig frivilligt uppdrag, som faller utom kungörelsens
ram, lärer han i fråga om sådant uppdrag icke bliva bunden av bestämmelserna
i kungörelsen, ej heller torde uppdragets utförande komma
att ske under tjänstemannaansvar.

Redan på denna grund fann jag ifrågavarande klagomål icke heller mot
Malm kunna föranleda något mitt vidare ingripande.

Vad i ärendet förekommit giver mig dock anledning att påpeka, huru
ömtålig den dubbelställning är, som en kommissionär enligt det nyss anförda
kan komma att intaga. Detta är i själva verket i så hög grad förhållandet,
att det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida icke kommissio -

221

närens verksamhet såsom förmedlare mellan allmänhet och myndighet
borde i dess helhet regleras och för kommissionärens vidkommande all
advokatverksamhet inför myndigheten utanför den sålunda bestämda ramen
förbjudas.

Under nu rådande förhållanden är det emellertid av synnerlig vikt, att
den kommissionär, som åtager sig uppdrag, vilka icke avses i 1886 års kungörelse,
för den rättssökande på intet sätt fördöljer det förhållandet, att
han icke utför uppdraget såsom kommissionär utan i egenskap av sökandens
ombud. Det är knappast nog med att kommissionären vid dylikt
åtagande undviker att giva sig sken av att uppträda såsom kommissionär.
Det synes mig höra vara honom angeläget tillse, att den rättssökande icke,
i en förklarlig okunnighet om innehållet i berörda kungörelse, ändock tror
sig hava anförtrott utförandet av sitt uppdrag åt kommissionären såsom
sådan. En felaktig föreställning i detta avseende i förening med den auktoritet,
kommissionärens tjänsteställning kan vara ägnad att förläna honom
i den rättssökandes ögon, torde lätt kunna leda till ett alltför okritiskt
överskattande av den fördel, som kan vara förbunden med kommissionärens
anlitande, och till en onödigt stor undfallenhet för kommissionärens
önskningar exempelvis med avseende å arvode för det utanför den stadgade
taxan fallande uppdraget.

Särskilt betänkligt förefaller det, om den rättssökande befinner sig i den
missuppfattningen, att hans ärende redan genom hänvändelsen till kommissionären
blivit uträttat hos själva myndigheten och att allt, varom kommissionären
underrättats, utan vidare får antagas vara bekant för myndigheten.
Det ligger då nära till hands, att den rättssökande förbiser nödvändigheten
av att meddela kommissionären ett uttryckligt uppdrag eller
själv bevaka sin rätt med påföljd, att ärendet icke ordentligt bevakas och
att rättsförlust inträffar.

Det synes mig för övrigt kunna på goda grunder sättas i fråga, om det
över huvud taget är lämpligt eller ens tillbörligt, att kommissionären, vilken
dock har skyldighet att, om så påfordras, i vissa avseenden bispringa
envar rättssökande, därutöver åtager sig att utföra talan för någon part
i ett mål, där två eller flera parter med stridiga intressen uppträda. Även
om det är sant, att de uppdrag, vilka kommissionären såsom sådan är pliktig
att åtaga sig, äro av enkel beskaffenhet, måste dock deras behöriga och
fullt opartiska utförande anses av sådan vikt för rättssäkerheten, att det
knappast förefaller tilltalande, om kommissionären vid sidan därav låter
sig av den ena eller andra parten anlitas för ren advokatverksamhet i ett
sådant mål.

Ovan antydda synpunkter hragte jag till K. B:s kännedom, och skulle
innehållet i min skrivelse genom K. B:s försorg delgivas Malm.

222

Med anledning av vad jag sålunda anfört har K. B. i skrivelse den 15
november 1926 till kommissionärerna hos länsstyrelsen i Stockholms län
erinrat dem, att de i denna sin egenskap hade att utföra allenast sådana
uppdrag, som angåves i 1 § i 1886 års kungörelse. Beträffande andra uppdrag,
som icke vore att hänföra till tjänsten, ville K. B. anmoda kommissionärerna
att iakttaga, att de icke läte sig anlitas för utförande av
sådant uppdrag, som vore att beteckna såsom advokatverksamhet i mål
eller ärende inför länsstyrelsen. Kommissionärerna borde sålunda icke
åtaga sig utförande av talan för part i mål eller ärende, där två eller
liera parter med stridiga intressen uppträdde, såsom i lagsöknings- och
handräckningsmål, på K. B:s prövning beroende besvärsmål, ärenden om
tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik å viss ort, då ansökan om sådant
tillstånd redan förelåge från annan sökande o. d., eller att i dylika
mål och ärenden för part uppsätta förslag till påminnelser, förklaringar,
intyg och besvärsskrifter. Ej heller borde kommissionärerna tillhandagå
parterna med uppsättande av förslag till ansökningar i mål och ärenden
av nu nämnd beskaffenhet, utom för så vitt fråga vore om rena lagsökningsmål,
d. v. s. mål, där parts yrkande ginge ut allenast på utbekommande
av fordran på grund av skriftligt fordringshevis och alltså icke
vore förbundet med något handräckningsyrkande.

Som jag hade mig bekant, att på riksdagens begäran inom kungl. socialdepartementet
påginge utredning för omarbetning av 1886 års kungörelse
och innehållet i min till K. B. avlåtna skrivelse möjligen kunde vara av
beskaffenhet att förtjäna beaktande vid nämnda utredning, överlämnade
jag en avskrift av samma skrivelse till statsrådet och chefen för socialdepartementet.

7. Felaktig praxis med avseende å nöjdförklaring av häktad
person. (Betänketidens beräkning.)

Vid härstädes verkställd granskning av fångförteckningar hade anmärkts,
att häktade Maria Lydia Evander blivit den 16 september 1925
av rådhusrätten i Hälsingborg dömd till fängelsestraff, varmed skulle
förenas vissa av annan domstol henne förut ådömda straff av fängelse och
böter, att hon den 17 september 1925 överflyttats till centralfängelset i
Malmö, att hon, som i häkte skulle avbida straffets verkställande, den
19 i samma månad inför direktören vid nämnda fängelse A. Norrman
förklarat sig nöjd med förenämnda utslag samt att K. B. i Malmöhus
län genom resolution den 22 september 1925 förordnat om straffets verkställande
med beräkning att strafftiden skulle löpa från berörda den 19
september.

223

Med anledning därav att Maria Lydia Evander redan den 19 september
1925 fått förklara sig nöjd med utslaget och att strafftiden beräknats från
sistnämnda dag anmodade jag först Norrman och sedan K. B. att i ärendet
inkomma med yttranden.

Norrman anförde följande:

Nöjdförklaringen hade upptagits den 19 september 1925 och hade av
K. B. lagts till grund för straffberäkningen i enlighet med den praxis,
som å fängelset följts alltsedan lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet
i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag,
börjat tillämpas. Man hade sålunda hållit före, att den häktade praktiskt
taget under den 17 och den 18 september haft 2 dagars betänketid i
fängelse. Visserligen hade hon den 17 september under förflyttning från
stadshäktet i Hälsingborg till centralfängelset i Malmö några få timmar
vistats utom fängelse, men hon hade därvid stått under bevakning och
sålunda i själva verket ehuru ej i bokstavlig mening varit i fängelse. Förfore
man på det sätt, att tiden för fångens förflyttning ej finge räknas
till godo, skulle i vissa fall det komma att bero på rena tillfälligheter,
huru strafftiden komme att beräknas. Därest t. ex. i de nordliga länen, där
transporten till allmänt häkte torde kunna taga flera dagar, denna tid
ej finge beräknas, skulle strafftiden i motsvarande mån komma att förlängas.
Likaledes skulle i föreliggande fall, därest Maria Lydia Evanders
transport genom en tillfällighet ej kunnat äga rum förr än den 18 september,
hennes strafftid blivit förlängd med en dag. Med avseende på vad
Norrman sålunda anfört hade han — även om tvekan om rätta tillämpningen
av ovannämnda lag kunde råda — ansett sig böra använda det
förfaringssätt, som lett till det för fången lindrigaste resultat, ett förfaringssätt,
som stått i överensstämmelse med K. B:s uppfattning.

K. B. fogade vid sitt yttrande förklaring av länsassessorn T. Kinnman,
under förmälan att denne vore ansvarig för förordnandet om straffets
verkställande.

I sin förklaring anförde Kinnman:

I 2 § av 1909 års lag angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, stadgades, att nöjdförklaring
av häktad ej finge gälla, där ej den häktade före den dag, då nöjdförklaringen
avgivits, och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnats,
eller, om det ej sålunda avkunnats, blivit honom annorledes delgivet,
inom fängelse haft betänketid under 2 dagar i följd. Stadgandets ordalag
talade närmast för en tolkning, som icke medgåve den häktade att
räkna sig till godo en sådan dag, då han för transport vistats utom fängelse
eller häkte, hur kort tid transporten än varat, liksom ej heller en enstaka
dag, tillbragt i fängelse eller häkte. Emellertid hade i Malmöhus
län sedan lång tid tillbaka, förmodligen ända sedan 1909 års lag trätt i

224

kraft, stadgandet tillämpats på ett mot berörda tolkning stridande sätt,
i det transporten mellan häkten och fängelser inom länet ansetts ej böra
verka avbrott i den tid, som skulle förflyta, innan giltig nöjdförklaring
finge upptagas. Grunden till denna tillämpning av stadgandet torde vara
att söka i det förhållandet, att ett motsatt förfarande skulle, vad länet anginge,
mången gång kunna leda till resultat, som måste ur den häktades
synpunkt te sig mindre tillfredsställande. Den längsta transport av rannsakningsfångar,
som inom länet förekomme, vore den mellan Hälsingborg
och Malmö, vilken toge en tid av mellan 2—3 timmar i anspråk; den kortaste
torde vara den mellan Lund och Malmö, dragande en tid av omkring
30 minuter. Om t. ex. en rannsakning inför rådhusrätten i Lund avslutats
genom utslags avkunnande å eu så sen timme, att någon transport till
Malmö samma dag icke kunde äga rum, och denna tillfälliga omständighet
skulle medföra, att dagen för nöjdförklarings upptagande på grund av en
transport, som toge en tid av endast en halv timme i anspråk, kunde komma
att framskjutas en dag — varav ock bleve en följd, att straffet skulle sluta
en dag senare än om transporten kunnat ske samma dag, utslaget avkunnats
— bleve ock strafftid i viss mån beroende av vederbörande häktesföreståndare,
då denne hade i sin hand att genom eu tidigare transport förhjälpa en
häktad till möjlighet att få avgiva nöjdförklaring å en tidigare dag eller,
motsatt, att genom fördröjande av transporten uppskjuta tiden för nöjdförklarings
upptagande. Tillämpat på det nu föreliggande fallet hade, om
Maria Lydia Evander — därest nu faktisk möjlighet därtill förelegat,
varom dock utredning saknades — förpassats till Malmö redan den 16 september,
någon anmärkning mot att nöjdförklaring upptagits den 19 i samma
månad icke kunnat framställas. Likaledes hade, om den häktade fått kvarbliva
å häktet i Hälsingborg under den 17 och den 18 september, nöjdförklaring
kunnat avgivas den 19 i samma månad. Det torde ock med fog
kunna påstås, att de korta transporter, som inom länet förekomme, ej vore
av den art, att de förhindrade den häktade att i ro övertänka sin ställning.
Grunderna för förevarande stadgande torde sålunda icke heller lägga hinder
i vägen för en sådan tillämpning av stadgandet, som hos K. B. vunnit
hävd. Vid de tillfällen, då Kinnman uppehållit landssekreterartjänsten
i länet, hade Kinnman ansett sig böra följa här ovan berörda praxis, då
av lätt insedda skäl ett frångående i enstaka fall av stadgandets tillämpning
på nämnt sätt skulle leda till ojämnhet i strafftidsberäkningen och
medföra obilliga följder för vederbörande häktade.

För egen del anförde K. B. följande:

På sätt i Kinnmans förklaring uppgivits hade sedan många år tillbaka
inom länet tillämpats den praxis, att nöjdförklaring upptagits även då avbrott
i fängelsetiden ägt rum genom den hiiktades transport från ett fängelse
till annat. Veterligen hade detta dock ej förekommit i andra fall än

225

då fråga varit om en kortare transport, vilken tagit en tid av högst omkring
3 timmar. Kinnman hade angivit de förhållanden, som ansetts utgöra
skäl för ifrågavarande förfarande, och K. B. ville i detta avseende
endast åberopa vad Kinnman anfört. K. B. ansåge dessa skäl vara av den
vikt, att K. B. funne sig böra vidhålla sin hittills tillämpade praxis, så
framt icke jag uttalade en häremot avvikande mening. För den händelse
jag skulle finna ifrågavarande praxis vara stridande mot författning, kunde
K. B. icke underlåta att framhålla, att det syntes höra tagas i övervägande,
huruvida icke en författningsändring borde åstadkommas, enligt
vilken avbrott i fängelsetiden, när fråga vore om ett mindre sådant, exempelvis
kortare än 12 timmar, skulle inräknas i betänketiden, då det syntes
K. B. uppenbart, att något bärande sakskäl icke förefunnes för ett annat
förfarande.

I en till K. B. avlåten skrivelse anförde jag följande:

Enligt 2 § i den före 1909 års lag i förevarande ämne gällande kungl.
förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, skulle nöjdförklaring ej gälla,
med mindre den häktade inom ”fängelset” haft minst 2 dagars betänketid
efter det underrätts utslag för honom avkunnades eller överrätts utslag
blev honom delgivet.

Jämlikt 1909 års lag må nöjdförklaring av häktad person ej gälla, där
ej vid tiden för dess avgivande utslaget eller rättens eller domarens bevis
om den ådömda bestraffningen och den utgång i övrigt, målet såvitt den
dömde rörer genom utslaget erhållit, kommit den myndighet till hända,
varom nu är sagt, samt den dömde, före den dag, då förklaringen avgives,
och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnades eller, om
det ej sålunda avkunnats, blev honom annorledes delgivet, inom fängelse
haft betänketid under 2 dagar i följd.

I det till grund för 1909 års lag liggande ursprungliga kungl. förslaget
var 2 § sålunda formulerad, att nöjdförklaring av häktad ej finge gälla,
där ej bland annat den dömde före den dag, då förklaringen avgåves, och
efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnades eller, om det
ej sålunda avkunnats, blev honom annorledes delgivet, haft 2 dagars betänketid
inom ”fängelset”. Slutet av paragrafen hade alltså ungefär samma
formulering som 2 § i 1873 års förordning.

Mot denna formulering framställdes i högsta domstolen anmärkning, därvid
två justitieråd yttrade:

De i slutet av 2 § förekommande orden ”inom fängelset” vore hämtade
från förordningen den 30 maj 1873. Vid tillämpningen av nämnda förord -

15 Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1927 års riksdag.

226

ning hade emellertid dessa ord givit anledning till skiljaktiga meningar,
såsom framginge av ett rättsfall, avgjort genom Kungl. Maj:ts utslag den
3 september 1901 (N. J. A. sid. 408). Under det man å ena sidan ansett, att
de 2 dagar, som utgjorde betänketiden, måste vara tillbragta inom det
fängelse, vid vilket nöjdförklaringen upptoges, hade man å andra sidan
funnit det vara tillfyllest, att den dömde före förklaringens avgivande haft
betänketid i 2 dagar, under vilka han suttit i häkte, oavsett var detta
ägt rum. Då den förra av dessa meningar syntes närmast ansluta sig till
stadgandets ordalag, men den senare åsikten gjort sig gällande i Kungl.
Maj:ts omförmälda utslag, borde det anmärkta uttrycket förtydligas så,
att stadgandet bringades till överensstämmelse med sistberörda åsikt.

Två justitieråd ansågo att, då för giltigheten av häktad persons nöjdförklaring
icke med nödvändighet syntes böra uppställas det villkor, att
den dömde tillbragt de 2 dagar, som utgjorde betänketiden, inom det
fängelse, där nöjdförklaringen upptoges, utan det vore tillräckligt, att lian
under 2 på varandra följande dagar käft betänketid i häkte, oavsett vilket
detta vore, men förslaget, att döma av ordalagen, syntes ansluta sig till
förstnämnda, strängare uppfattning, borde förslaget i angivna syfte underkastas
erforderlig jämkning.

Med anledning härav yttrade statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
då högsta domstolens yttrande anmäldes i statsrådet, följande:

I fråga om beräkningen av den 2 dagars betänketid, som häktad person
skulle hava åtnjutit, innan nöjdförklaring finge med laga verkan av honom
avgivas, vore de ledamöter i högsta domstolen, vilka därom yttrat sig,
i viss mån av olika mening. Så till vida vore de ense, som de funne det
icke kunna tillåtas, att betänketiden löpte, medan den dömde vistades
utom fängelse, exempelvis för transport till annan ort, och, å andra sidan,
icke böra fordras, att de 2 dagarna tillhragts i just det fängelse, vid vilket
nöjdförklaringen upptoges. Men under det två justitieråd uttalat, att
betänketiden borde hava åtnjutits under 2 på varandra följande dagar,
syntes två andra justitieråd vara av den uppfattning att, om avbrott skett
i vistelsen inom häkte, dagarna närmast före och efter avbrottet skulle få
sammanräknas. Då syftet med ifrågavarande bestämmelse i förslaget
finge anses bäst tillgodosett genom ett stadgande i den av förstnämnda
båda justitieråd angivna riktning, hade vid omredigering av sista punkten
i 2 § dessa justitieråds hemställan blivit följd.

I enlighet härmed erhöll det slutliga kungl. förslaget i förevarande avseende
den lydelse, som lagen nu äger.

Av vad som sålunda förekommit, innan förslaget till 1909 års lag framlades
inför riksdagen, framgår otvetydigt, huru lagen hör tolkas i fråga
om beräkning av den tid, som skall förflyta, innan nöjdförklaring får avgivas.
Den häktade skall hava haft betänketid under 2 dagar i följd i

227

häkte, oavsett vilket detta är. Om en häktad person sålunda från den
dag, utslaget avkunnades, på grund av dröjsmål med fångtransport eller
annan orsak, kommer att tillbringa 2 på varandra följande dagar i häradshäkte,
skall han hava lika rätt att redan på den tredje dagen förklara sig
nöjd, som om han genast forslats in till straffängelse och efter ankomsten
dit i fängelset tillbragt 2 dagar efter varandra. Däremot får den häktade
icke räkna sig till godo en sådan dag, då han för transport vistats utom
fängelse, och icke heller en enstaka dag, tillbragt i häradshäkte i avbidan
på transport.

Som i nu förevarande fall Maria Lydia Evander icke inom fängelse haft
en sammanhängande betänketid av 2 dagar i följd förrän under den 18 och
den 19 september 1925, sedan hon den 17 september ankommit till centralfängelset
i Malmö, finner jag det hava förfarits oriktigt, då hon redan
den 19 september fått avgiva nöjdförklaring, som lagts till grund för beräkning
av strafftiden.

Vad i de hit inkomna yttrandena anförts till stöd för den praxis i förevarande
hänseende, som synes hava utbildat sig inom Malmöhus län, kan
jag sålunda icke finna hållbart. Först och främst strider nämnda praxis,
efter vad jag kan finna, mot såväl lagens bokstavliga innehåll som ock
den vid lagens tillkomst uttalade avsikten med densamma. Icke heller
synes mig något giltigt skäl andraget för behovet av en lagändring. När
i lagen medgivits, att den dömde får göra en icke återkallelig avsägelse
av rätten att åtnjuta den längre betänketid, som motsvaras av den lagstadgade
hesvärstiden, har det uppenbarligen varit nödvändigt att förbinda
detta medgivande med garantier mot förhastade avgöranden. Fn av dessa
garantier är bestämmelsen om betänketid inom fängelse under 2 dagar
i följd. Om den sålunda dragna gränslinjen, liksom om alla andra sådana
av liknande slag, kan det naturligtvis sägas, att den är i viss mån godtycklig
och att den icke passar lika bra för alla fall. Detta hindrar emellertid
enligt min mening icke, att det måste betraktas såsom en bestämd
fördel att i det hänseende, varom nu är fråga, en och samma regel gäller
för alla nöjdförklaringar av häktade. Ingen anledning torde förefinnas
att inveckla hithörande bestämmelser genom rätt för myndigheterna att
efter prövning i särskilda fall medgiva undantag i syfte allenast att med
en eller annan dag förkorta den dömdes fängelsevistelse. Och hör sålunda
en fix gräns upprätthållas, synes det mig knappast påkallat att förändra
den nuvarande, i all synnerhet icke i sådan riktning, att betänketiden förkortas.
Intill nöjdförklaringens avgivande är den dömde att anse såsom
rannsakningsfånge, och det lärer icke ligga någonting anmärkningsvärt
eller anstötligt i att vissa tillfälligheter, såsom möjlighet att företaga
transport och dylikt, kan öva inverkan på inträdandet av den tidpunkt,

228

då nöjdförklaringen må avgivas. Så är, som bekant, i ännu högre grad
fallet i fråga om andra faktorer, som inverka på rannsakningstidens längd,
i vilket hänseende särskilt må framhållas den frihet, som är tillerkänd
de dömande myndigheterna, att inom vissa gränser bestämma tid för rannsaknings
företagande.

På grund av vad K. B. i sitt utlåtande anfört ansåg jag emellertid mig
kunna låta i förevarande fall bero vid att bringa min ovan uttalade uppfattning
till K. B:s kännedom, varvid jag tillika anmodade K. B. att lämna
Kinnman och Norrman underrättelse om innehållet i min skrivelse.

Som emellertid vid härstädes verkställd fånglistgranskning och under
av mig företagna inspektionsresor befunnits, att vederbörande myndigheter
ofta på ett enligt min mening oriktigt sätt tillämpade föreskrifterna
i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, i vad desamma avse tiden för
avgivande av nöjdförklaring av häktad person, hragte jag innehållet i min
ovanberörda skrivelse till fångvårdsstyrelsens kännedom. Jag framhöll
därvid i särskild skrivelse till fångvårdsstyrelsen, att det enligt min mening
skulle vara ägnat att befrämja en enhetlig lagtillämpning, om vederbörande
fångvårdsmyndigheter på lämpligt sätt finge sin uppmärksamhet
riktad på saken.

Genom ett den 19 november 1926 utfärdat cirkulär till direktörer och
föreståndare vid statens fångvårdsanstalter, länsstyrelser samt tillsyningsman
vid kronohäkten har fångvårdsstyrelsen fäst dessa myndigheters
uppmärksamhet på min ovan uttalade uppfattning i fråga om beräkningen
av den tid, som skall förflyta, innan nöjdförklaring får avgivas.

8. Fråga om nytt val av lärarrepresentant i skolråd kan företagas,
då förut hållet val, som anses olagligt, vunnit laga kraft. I

I en den 19 februari 1926 hit inkommen skrift anförde folkskollärarna
C. J. Werne, R. Segerström, E. Jeppsson och K. V. Nilsson, alla i Skurup,
följande:

Vid sammanträde den 11 december 1925 med de inom Skurups skoldistrikt
anställda lärarna för val av representant för lärarkåren i skolrådet
hade Werne valts till sådan representant. Sedan ett o justerat och i
väsentliga delar missvisande protokoll rörande valet jämte en av ett antal
lärare undertecknad klagoskrift ingivits till kyrkoherden P. Boström såsom
skolrådets ordförande, hade Boström, utan att höra motpartens mening,

229

förordnat om nytt val av lärarrepresentant. Med anledning därav hade
nytt val förrättats den 19 december 1925, och därvid hade till lärarnas
representant valts folkskolläraren J. P. Söderlind. Sedan emellertid protokollet
över det den 11 december förrättade valet blivit i vederbörlig
ordning justerat och rättelser av de i detsamma förekommande felaktigheterna
därvid blivit gjorda, hade skriftlig framställning ingivits till Boström,
att den vid detta val utsedde representanten, Werne, måtte kallas
till skolrådets sammanträden. Så både emellertid icke skett, utan Boström
hade förklarat sig ämna allt fortfarande kalla Söderlind. Då skolrådets
ordförande icke enligt gällande lag ägde upphäva av lärarkåren förrättat
representantval, hade Boström förfarit oriktigt, då han förordnat om nytt
val. Som besvär över dylikt val skulle ingivas till domkapitlet inom 30
dagar efter valet och besvär ej anförts mot det den 11 december 1925 förrättade
valet, hade detsamma vunnit laga kraft. Boström vore därför
skyldig kalla den sålunda lagligen valde representanten till skolrådets
sammanträden. Då Boström icke på annat sätt kunnat förmås fullgöra
detta sitt åliggande, hade klagandena sett sig nödsakade att anmäla förhållandet
för den åtgärd, omständigheterna påkallade.

Enligt en klagoskriften bifogad avskrift av det vid valförrättningen
den 11 december 1925 förda protokollet hade vid förrättningen närvarit 14
namngivna personer, varjämte en av dessa, lärarinnan Margareta Henriksson,
på grund av fullmakt företrätt annan person. § 4 i protokollet hade
följande lydelse: ”Vid röstsedlarnas avlämnande gjordes mottagarna uppmärksamma
på, att en av de röstande avlämnade två sedlar. Anmärkningen
lämnades utan avseende.” Röstsammanräkningen hade givit till
resultat, att av 15 avgivna röster 8 tillfallit Werne och 7 Söderlind. Enligt
anteckning i protokollet hade en av de närvarande personerna icke deltagit
i valet. I annat fall skulle -— enligt protokollet — rösttalet hava uppgått
till 16, då en av de närvarande avlämnat 2 valsedlar. Skulle, hette det
vidare i protokollet, denna valförrättnings förlopp godkännas av skolrådet,
vore alltså Werne utsedd till representant för kåren under nästkommande
period. Till suppleant hade utsetts Segerström.

Vid justeringen av protokollet, vilken enligt beslut vid valförrättningen
verkställts av Werne och Jeppsson, hade anmärkts bland annat, att utom
de i protokollet nämnda personerna lärarinnan Maria Andersson varit
närvarande vid valförrättningen samt att en av de andra närvarande, lärarinnan
Johanna Nilsson, i allas åsyn överräckt Maria Anderssons valsedel,
varvid även upplysts om detta förhållande. I

I infordrat yttrande anförde Boström, att det den 11 december 1925 förrättade
valet av representant för lärarkåren utan tvivel vore olagligt.
Detta jävades ingalunda av den av Werne och Jeppsson först den 23 decem -

230

ber gjorda justeringen, i vilken meddelats, att en lärarinna — som på
grund av sjukdom åtnjöte tjänstledighet — utan att vara kallad till sammanträdet
deltagit i valet genom att låta en annan person på hennes
begäran och i hennes åsyn överräcka den av henne skrivna och hopvikta
valsedeln. Valresultatet visade, att en enda röst kunde haft avgörande
betydelse för valutgången. Då det ingenstädes i gällande lag och författning
angåves, inför vilket forum en dylik olaglighet skulle beivras, och
då Boström ansåge det vara av största betydelse, att den lärare, som av
Boström skulle kallas till skolrådssammanträdena, på ett otvetydigt sätt
blivit vald till lärarkårens representant, hade Boström sammankallat skolrådet
för att höra dess mening om saken. Skolrådet hade uttalat, att
Boström snarast möjligt borde anmoda lärarkåren att förrätta nytt val.
Sådant hade också efter av äldste läraren till samtliga i tjänst varande
medlemmar av lärarkåren utsända kallelser förrättats den 19 december
1925, och enligt det däröver förda protokollet hade Söderlind med 10 röster
blivit vald. Då hela antalet inom distriktet tjänstgörande lärare och
lärarinnor utgjorde 17, hade Boström haft grundad anledning att anse
Söderlind såsom lärarkårens representant, varför Boström också kallat
honom till skolrådssammanträden den 5, den 14 och den 30 januari samt
den 5, den 9, den 13 och den 16 februari 1926.

Om det tvivelaktiga valet av den 11 december 1925, anförde Boström
vidare, av formella skäl skulle anses hava vunnit laga kraft, emedan
besvär inom laga tid ej anförts hos domkapitlet, så kvarstode dock det
faktum, att Werne ej vore valbar till lärarkårens representant i skolrådet.
I folkskolestadgans § 8 mom. 7 angåves nämligen tydligt, att sådant val
skulle förrättas av och bland vid folkskoleväsendet anställda lärare, som
ej vore valda till ledamöter i skolrådet. Då emellertid Werne vore vald
till suppleant i skolrådet och då en suppleant vid många tillfällen hade
samma befogenhet som skolrådets övriga ledamöter, kunde han enligt
lagens tydliga mening varken hava rösträtt eller vara valbar, då det gällde
val av lärarpersonalens representant i skolrådet. Då Boström i detta
ärende handlat efter bästa förstånd och samvete och i full överensstämmelse
med folkskolestadgans avsikt samt veterligen icke i strid mot gällande
lag och författning, hemställde Boström, att klagomålen måtte lämnas
utan avseende.

I avgivna påminnelser förmälde klagandena att, ehuru ingen anmärkning
framställts mot det den 11 december 1925 förrättade valet av suppleant
för lärarrepresentanten i skolrådet, jämväl ny sådan valts vid sammanträdet
den 19 december.

Sedan jag anhållit, att skolöverstyrelsen måtte avgiva utlåtande i ärendet,
anförde överstyrelsen i avgivet yttrande följande:

231

Av handlingarna i ärendet framginge, att de inom Skurups skoldistrikt
anställda lärarna den 11 december 1925 företagit val av representant i
skolrådet, varvid enligt det till skolrådets ordförande insända justerade
protokollet till sådan representant utsetts Werne. Då detta val icke blivit
hos vederbörande domkapitel överklagat utan tagit åt sig laga kraft och
då det syntes vara uppenbart, att skolrådet eller dess ordförande saknat
laglig befogenhet att med åsidosättande av det sålunda förrättade valet
föranstalta nytt val, borde det enligt överstyrelsens mening icke kunna
föreligga någon tvekan om skolrådsordförandens skyldighet att till skolrådets
sammanträden kalla den valde representanten Werne.

Därefter lämnade jag Boström tillfälle att inkomma med förnyat yttrande,
och anförde Boström i anledning därav i skrivelse den 30 april
1926 att, då enligt skolöverstyrelsens utlåtande det den 11 december 1925
företagna valet av representant i skolrådet skulle anses hava tagit åt
sig laga kraft, emedan det ej blivit hos domkapitlet överklagat, Boström
under den tid, för vilken detta val gällde, komme att till skolrådets sammanträden
kalla Werne eller vid förfall för honom den samma dag valde
suppleanten. I

I en till Boström avlåten skrivelse anförde jag därefter följande:

Enligt § 8 mom. 7 i gällande stadga angående folkundervisningen i riket
äger av de inom ett skoldistrikt anställda lärarna, förutom den eller dem,
som till äventyrs må vara valda till ledamöter i skolrådet, ytterligare en
lärare vara tillstädes vid skolrådets sammanträden. Denne bar därvid
samma befogenhet, som enligt § 8 mom. 4 tillkommer folkskolinspektör,
dock att sådan lärare ej må deltaga i behandling av frågor, som omförmälas
i § 8 mom. 2 samt §§ 32 och 33. Finnas inom skoldistriktet två eller
flera vid folkskoleväsendet anställda lärare, som ej äro valda till ledamöter
i skolrådet, äga dessa att för ovannämnda ändamål bland sig för
en tid av 4 kalenderår utse en representant jämte en suppleant för honom.
Val av sådan representant och suppleant skall ske med slutna sedlar vid
sammanträde med lärarpersonalen inom skoldistriktet på kallelse av den
i tjänsten äldsta läraren och under ledning av den ordförande, som personalen
själv utser för tillfället. Vid lika antal röster skall lotten skilja.
Avgår representant under den för honom bestämda tiden, skall ersättningsval
anställas, och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som
återstått för den avgångne. Protokoll om valet skall tillställas skolrådets
ordförande, vilken det åligger att till skolrådets sammanträden kalla
lärare, som har rätt att vara tillstädes vid dessa. Vid utgången av den

232

tid, för vilken representant blivit vald, eller då av annan anledning sådant
val bör äga rum, skall skolrådets ordförande lämna underrättelse därom
åt den i tjänsten äldsta läraren inom skoldistriktet.

Har en lärare i dylik ordning valts till representant för lärarkåren,
torde det ligga i sakens natur, att det skedda valet skall lända till efterrättelse
och ej kunna av den väljande korporationen upphävas eller ändras
allt efter en kanske tillfällig majoritets gottfinnande. Därmed är dock
naturligtvis icke sagt att, där någon felaktighet vidlåder ett dylikt val,
möjlighet skulle saknas att erhålla rättelse. Även om folkskolestadgan
saknar uttryckliga bestämmelser angående klagan i sådana fall, varom
här är fråga, torde icke därav utan vidare få dragas den slutsatsen, att
ingen rätt till överklagande skulle vara för handen. Gällande bestämmelser
om fullföljd i administrativa mål och ärenden i allmänhet äro icke
avfattade med den fullständighet och följdriktighet, att en sådan slutsats
synes befogad. Man torde vara berättigad att i viss mån bygga på vad
sakens natur kräver och vad för liknande fall stadgats. Enligt §§ 41 och
42 i förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd jämförda med § 2 i samma förordning skola besvär rörande folkskolundervisningen
samt dithörande anstalter ävensom besvär över val
av ledamöter i skolråd anföras hos vederbörande domkapitel. I § 65 i
stadgan angående folkundervisningen i riket heter det, att biskopen och
domkapitlet i varje stift åligger att hava en sorgfällig uppsikt över anstalterna
för folkundervisningen samt vaka över deras ledning och utveckling
till uppfyllande av deras viktiga bestämmelse. Och i § 8 mom. 4
samma stadga finnas bestämmelser därom, att besvär över skolråds beslut
att förordna viss person till folkskolinspektör, med vilken ju lärarrepresentanten
är ganska likställd inom skolrådet, skola anföras hos domkapitlet
inom 30 dagar från den dag, då beslutet blivit kungjort på sätt,
som om skolråds beslut i allmänhet är bestämt. Vid övervägande av nu
omförmälda föreskrifter och då behov av besvärsrätt otvivelaktigt torde
vara för handen, lärer åtskilligt få anses tala för den åsikten, att det
tillkommer domkapitel att pröva besvär över val, som förrättats enligt
§ 8 mom. 7 i ovannämnda stadga.

Denna åsikt synes också stå i överensstämmelse med den uppfattning,
som kommit till uttryck i ett i regeringsrättens årsbok 1923 sid. 104 o. f.
refererat rättsfall1, av vilket även viss slutsats torde kunna dragas beträffande
tiden, inom vilken dylika besvär ansetts böra anföras för att varda
till prövning upptagna. Enligt referatet hade vid sammanträde med lärarkåren
i Heliga Trefaldighets församlings skoldistrikt den 29 januari 1922
A. Eklund utsetts till representant för lärarkåren i skolrådet. Detta val 1

1 Jfr dock även regeringsrättens årsbok 1916 not. E. 39.

233

hade varit föremål för diskussion vid sammanträde med lärarkåren den
7 mars 1922, och hade därvid valets giltighet blivit ifrågasatt av åtskilliga
grunder. I en skrift, som den 12 april 1922 inkom till skolrådets ordförande,
anhöll T. Wirén m. fl. lärare i distriktet, att ordföranden måtte
vidtaga åtgärder för anställande av nytt val av representant i skolrådet;
men den 6 maj 1922 återställde ordföranden berörda skrift, enär han ansåg
sig icke äga att därmed taga befattning. Därefter besvärade sig nämnda
lärare i skrift, som den 12 maj 1922 inkom till domkapitlet i Uppsala, över
valet under yrkande, att detsamma måtte upphävas. I avgiven förklaring
över besvären erinrade åtskilliga andra lärare därom, att besvären anförts
långt efter vanlig klagotids utgång. Skolrådets ordförande anförde
i anledning av besvären, att bestämmelserna i folkskolestadgan angående
val av representant i skolrådet för de inom skoldistriktet anställda lärarna
syntes vara något knapphändigt avfattade. Sålunda funnes varken angivet,
om över huvud taget besvär över dylikt val kunde anföras, eller
tiden, inom vilken i sådant fall överklagande skulle ske, eller till vilken
myndighet besvären finge ingivas. Emellertid finge man väl gå ut från
att hesvärstiden i föreliggande fall vore den vanliga eller 30 dagar från
kungörandet av det justerade beslutet, och, därest detta vore riktigt, syntes
klagotiden hava varit försutten vid besvärens ingivande. Skolrådet
hemställde, att valet måtte förklaras ogiltigt. Folkskolinspektören förmenade
att, då föreskrift saknades därom att besvär över val av lärarrepresentant
i skolråd skulle vara ingivna inom viss tid, domkapitlet vore oförhindrat
att till saklig prövning upptaga de mot ifrågavarande val framställda
anmärkningarna, och hemställde på anförda skäl, att valet måtte
förklaras ogiltigt. Domkapitlet yttrade i utslag den 31 januari 1923: Som
de klagande på grund av vad i målet förekommit måste anses hava ägt
behörig kännedom om klandrade valet mera än 30 dagar före den tid, inom
vilken de hos domkapitlet sig besvärat, alltså och då besvären icke inom
laga besvärstid till domkapitlet inkommit, funne domkapitlet sig icke
kunna upptaga målet till prövning. Wirén och två hans medklagande hos
domkapitlet fullföljde i besvär hos Kungl. Maj:t den förut förda talan.
De icke klagande lärarna anförde, att valresultatet delgivits de närvarande
omedelbart, ty röstsammanräkningen hade verkställts vid själva sammanträdet.
Av lärarkårens protokoll den 7 mars 1922 framginge, att dess
medlemmar, även de klagande, då mycket väl känt valresultatet. Regeringsrätten
fann i utslag den 22 augusti 1923 ej skäl göra ändring i domkapitlets
utslag. En av regeringsrättens ledamöter lämnade besvären
utan avseende.

I nu förevarande fall hade lärarkåren i Skurups skoldistrikt vid sammanträde
den 11 december 1925 valt Werne till kårens representant i skolrådet
och Segerström till suppleant för Werne. Oavsett om någon felak -

234

tighet vid valen ägt rum eller icke torde med det ovan anförda överensstämma,
att dessa val betraktas såsom giltiga, så länge desamma icke,
efter överklagande i behörig ordning, blivit försatta ur kraft. Enligt
det sagda skulle det vidare icke tillkommit Boström eller skolrådet att
förklara de först hållna valen ogiltiga eller förordna om nya val. Vad
angår den av Boström väckta frågan, huruvida Werne, vilken utsetts
till suppleant i skolrådet, vid sådant förhållande var valbar eller icke, vill
jag med anledning av vad Boström därom anfört framhålla, att den omständigheten
att Werne redan förut var suppleant i skolrådet icke synes
mig hava utgjort hinder för vare sig hans deltagande i valet eller hans
väljande till lärarnas representant. I den mån Werne i egenskap av suppleant
i skolrådet kunde komma att taga säte i detsamma såsom ledamot,
kunde nämligen hans suppleant såsom lärarrepresentant inträda i utövningen
av sistnämnda uppdrag.

På grund av vad jag sålunda anfört fann jag, att Boström icke torde
hava förfarit i enlighet med den i allmänhet vedertagna uppfattningen om
hithörande föreskrifters rätta innebörd, då Boström, utan att de den 11
december 1925 förrättade valen av lärarrepresentant och suppleant för
denne i laga ordning upphävts, föranstaltat om nya val och, sedan vid
de senare valen andra personer blivit utsedda, till skolrådets ovanberörda
sammanträden under januari och februari 1926 kallat den senast utsedde
representanten. Sedan Boström emellertid förklarat sig ämna för framtiden,
så länge de den 11 december 1925 förrättade valen gällde, till skolrådets
sammanträden såsom lärarrepresentant kalla Werne och vid förfall
för honom Segerström, fann jag klagomålen ej föranleda annan åtgärd
än att jag gav Boström del av min ovan uttalade uppfattning.

9. Fråga om skyldighet att bland kyrkans övriga handlingar
förvara kyrkostämmas originalprotokoll.

I en den 23 november 1925 hit inkommen skrift anförde kommissarien
A. Pravitz i Tjurkö klagomål däröver, att vissa av kyrkoherden O. Nordbladh
i egenskap av ordförande å kyrkostämmor med Tjurkö församling
förda protokoll icke i original funnos i kyrkans arkiv. Såsom saknade
uppgav klaganden de protokoll, som förts vid kyrkostämmorna den 4 december
1921, den 7 maj 1922, den 4 februari, den 29 april och den 25 november
1923, den 24 februari 1924 och den 28 juni 1925. Samtliga dessa protokoll
hade allenast avskrivits i en protokollsbok och bestyrkts av
Nordbladh.

235

Sedan jag, då enligt klagoskriften Nordbladk var tjenstledig och icke
vistades å tjänstgöringsorten, anmodat tjänstförrättande kyrkoherden i
församlingen att till mig inkomma med upplysning, huru med de i klagoskriften
uppgivna omständigheter förhölle sig, anförde vice pastorn N. H.
Sonesson, att samtliga omförmälda protokoll funnes tillgängliga i avskrifter,
bestyrkta av Nordbladk, som alla gångerna varit stämmans ordförande.
Av originalen till dessa avskrifter funnes ett, nämligen protokollet
för den 28 juni 1925, tillgängligt i protokollsboken. Det vore skrivet å
ett löst pappersark och undertecknat av Nordbladh och justeringsmännen
egenhändigt. Vid av Sonesson gjord förfrågan hade Nordbladh förklarat,
att det med såväl de övriga protokollen som detta förhölle sig så,
att de först avfattats å lösa ark samt därefter införts i boken. Detta förfaringssätt
hade Nordbladh motiverat därmed, att han vid ifrågavarande
tillfällen, då han själv ej haft lägenhet att fara över till ön Tjurkö eller
ansett det lämpligt att översända protokollsboken, velat bespara justeringsmännen
besväret att företaga resan till Sturkö, där kyrkoherdebostället
vore beläget, och fördenskull med posten översänt de lösa protokollen
till vederbörande, varigenom justeringen avsevärt underlättats.
Någon upplysning om var de saknade originalen vore till finnandes hade
Sonesson icke kunnat erhålla.

I infordrat yttrande anförde Nordbladh därefter, att det på grund av
det långa avståndet mellan kyrkoherdebostället och Tjurkö varit svårt
att i tid få protokollen vid kyrkostämmorna justerade av de på sistnämnda
ö boende justeringsmännen. I vissa fall, t. ex. då protokollen i
besvärsmål skolat skyndsamt tillställas myndighet, hade Nordbladh därför
med hänsyn till risken att sända hela protokollsboken till justeringsmännen
och för att bespara dem att företaga den långa resan till honom
sänt protokollen i lösa ark till dem. När protokollen återkommit till Nordbladh
med justeringsmännens underskrifter, hade Nordbladh kungjort
justeringen i den gemensamma kyrkan, inskrivit protokollen, där de ej
redan förut varit inskrivna, tillika med justeringsmännens namn i protokollsboken
samt vidimerat avskrifternas riktighet. Där de av justeringsmännen
undertecknade protokollsarken, de s. k. originalen, icke av
skyndsamhetsskäl blivit sända till myndigheter, hade de inlagts i ett
större kuvert, som, så länge Nordbladh haft hand om protokollsboken,
förvarats vid dess bakre pärm.

Vad de särskilda protokollen anginge, anförde Nordbladh vidare, funnes
protokollet för kyrkostämman den 28 juni 1925 i protokollsboken i såväl
original som avskrift. Däremot saknades originalprotokollen för de
båda omförmälda stämmorna år 1921 och 1922. Vart de tagit vägen kunde
Nordbladh såsom tjänstledig icke undersöka. När protokollsboken såsom

236

skett utlämnades att någon tid ligga i enskild mans förvar, hade något
av de vid boken fogade lösa arken lätt kunnat komma bort. Nordbladh
saknade nu jämte de två sistnämnda originalprotokollen även vissa anteckningar,
som legat i förut omförmälda kuvert. Originalprotokollen för
kyrkostämmorna den 29 april 1923 och den 24 februari 1924 läge, enligt
vad Nordbladh inhämtat, i förvar i kungl. ecklesiastikdepartementet. Originalet
till protokollet den 25 november 1923 förvarades hos domkapitlet
i Lund. Beträffande protokollet för den 4 februari 1923 mindes Nordbladh
endast, att det justerats omedelbart vid stämman. Kyrkostämmans vice
ordförande hade för Nordbladh såsom sin åsikt uttalat, att originalprotokollet
troligen sänts med besvärshandlingar till någon myndighet; och
i sådant fall funnes även detta original i förvar.

Klaganden avgav påminnelser.

Sedan jag därefter anhållit, att riksarkivet måtte avgiva utlåtande i
ärendet, anförde riksarkivet följande:

Enligt § 19 i kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd skulle kyrkostämmans ”protokoll”, med bilagor,
bland kyrkans övriga handlingar förvaras. Någon tvekan därom, att därmed
avsåges samma handlingar, som i § 17 omtalades såsom ”protokollet”
eller det justerade originalprotokollet, torde ej kunna förefinnas. Under
sådana förhållanden syntes det få anses klart, att vårdaren av kyrkoarkivet
bort, på sätt i Kungl. Maj:ts stadga angående vissa offentliga
arkiv av den 31 december 1900 och den förnyade arkivstadgan av den 8
september 1924 föreskreves, i kyrkoarkivet eller expeditionslokalen bevara
de justerade originalprotokollen och att desamma ej bort från arkivet eller
tjänstelokalen avlägsnas på annat sätt än som i § 5 respektive § 7 av
nämnda författningar medgåves.

I förnyat den 2 juni 1926 hit inkommet yttrande förklarade Nordbladh
sig instämma i riksarkivets mening, att med ”protokoll” i § 19 i kyrkostämmoförordningen
avsåges samma handlingar som de i § 17 omtalade
justerade protokollen. Dessa paragrafer satte emellertid icke ”original”
och ”icke-original” i motsatsförhållande till varandra, utan talade helt
enkelt om justerade protokoll. Och de protokoll, som det anmärkts emot,
vore alla justerade och kunde sådana de i ordningsföljd förefunnes i protokollsboken
anses vara förvarade i god överensstämmelse med § 19. I
alla händelser hade Nordbladh i god tro ansett, att så vore förhållandet.
När Nordbladh i fyra fall sänt de av justeringsmännen påtecknade lösa
exemplaren till Kungl. Maj:t och domkapitlet, hade han icke hyst någon
misstanke, att detta kunde tolkas såsom varande i strid med åberopade
paragraf. En annan sak vore, att förfarandet vad Nordbladh själv beträffade
dock vore helt ovanligt. Under sin fleråriga tjänstgöring i olika

237

församlingar hade Nordbladh aldrig avsänt några original i stället för
avskrifter. Förhållandena i dessa församlingar hade också Ararit normala,
och protokollens justering i de böcker, där de blivit inskrivna, hade
ej låtit vänta på sig. Även för Tjurkös vidkommande hade det gått någorlunda,
tills stämmorna blivit många och tröttande och svårigheter visat
sig att få de många protokollen justerade i rätt tid. Det hade varit först
sedan Nordbladhs hälsa också blivit allt sämre, som metoden tillgripits
att i vissa fall sända lösa ark till Tjurkö för att få dem justerade och så
få handlingarna färdiga i rätt tid att avgå till vederbörande myndigheter.
Protokollen i boken hade emellertid i de fall, det här vore fråga
om, varit först skrivna och så till vida original, vilket kunde förklara,
att de för Nordbladh och andra hade sådant värde, att, då Nordbladhs
krafter vid tillfällena i fråga icke medgivit, att han utskrev ett tredje
exemplar, det av justeringsmännen undertecknade exemplaret utan betänkande
avsänts till Kung!. Maj:t eller domkapitlet, varvid Nordbladh
naturligtvis varit stödd av medvetandet, att de sålunda avsända dokumenten
där bleve väl förvarade samt för framtiden tillgängliga.

Nordbladh hade, anförde Nordbladh vidare, numera hämtat de efterfrågade
originalen från Stockholm och Lund. Hemkommen hade Nordbladh
därjämte företagit en resa till Tjurkö, medförande protokollsboken,
för att anmoda de valda justeringsmännen att sätta sina namn under
protokollen av den 4 december 1921 och den 7 maj 1922. Justeringsmännen
hade skrivit sina namn under anteckningen: ”justerat för andra gången”
och därmed tillkännagivit, att de justerat dessa protokoll förut i annat
likalydande exemplar. Under hemfärden från Tjurkö till Nordbladhs nuvarande
vistelseort i Sunna hade emellertid det missödet inträffat, att
ett av de medförda originalprotokollen nämligen för den 29 april 1923
kommit bort. Nordbladh hade tagit protokollen med dit för att förete
dem för ledamöter av skolrådet, som han kunde träffa, och särskilt för
att få kyrkostämmans vice ordförandes underskrift på avskrifter därav,
som han låtit taga och som han själv ville hava i behåll. Möjligen hade
Nordbladh under hemfärden, som företagits under stor utmattning dels
till fots, dels i motorbåt och dels med spårvagn, råkat draga upp nämnda
protokoll ur väskan med något annat papper. Hur det gått till, kunde
Nordbladh icke bestämt säga. Men det vore mer än förargligt att, sedan
han med så mycket besvär under en tid, som uteslutande behövts för hälsans
vårdande, hämtat dessa dokument, ett av dem skulle förloras. I det
bortkomnas ställe hade nu måst läggas en för Nordbladh själv avsedd
maskinskriven avskrift, vilken tagits av originalet strax efter Nordbladhs
återkomst från Stockholm och som vore bestyrkt av e. o. notarien P. Grönvall
i Karlskrona, av en kontorist samt av folkskolläraren E. Jönsson i
Tjurkö, den senare en av de för detta protokoll utsedda justeringsmän -

238

nen. Protokollen för den 4 februari och den 25 november 1923, den 24
februari 1924 och den 28 juni 1925 funnes alltså numera i original i boken
å pastorsexpeditionen. Protokollen för den 4 december 1921 och den 7 maj

1922 funnes där numera undertecknade för andra gången av de valda justeringsmännen
och alltså lika med original, och protokollet för den 29 april

1923 vore i boken undertecknat av justeringsmannen Jönsson. Efter allt,
som förekommit i denna sak, vore det tydligt, att originalprotokoll hädanefter
icke borde avsändas från pastorsexpeditionen, utan finge man vid
inträffad sjukdom och hopat arbete försöka andra utvägar till svårigheternas
övervinnande.

Vid yttrandet var fogat ett av vice pastorn Sonesson den 25 maj 192G
utfärdat intyg, däri Sonesson bekräftade riktigheten av de av Nordbladh
senast lämnade uppgifterna om de å pastorsexpeditionen numera befintliga
protokollen för ovan omförmälda kyrkostämmor.

Klaganden inkom därefter med ytterligare en skrift i ärendet.

I en till Nordbladh avlåten skrivelse anförde jag följande:

Enligt § 17 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
skall ordföranden vid kyrkostämma föra eller på eget ansvar låta föra
protokoll, upptagande ämnet för överläggningen och beslutet med skälen
därtill. Om ärendet erfordrar skyndsamhet och protokollet icke kan vid
kyrkostämma genast justeras, kan stämman uppdraga åt därtill för varje
gång utsedda ledamöter att jämte ordföranden justera protokollet. Protokollet
skall undertecknas av ordföranden och minst två vid stämman
närvarande ledamöter eller av de särskilda justeringsmännen, om sådana
varit utsedda.

I § 19 stadgas, att protokollen med bilagor skola förvaras bland kyrkans
övriga handlingar.

Såsom riksarkivet anfört torde någon tvekan icke kunna råda om att
de i § 19 i kyrkostämmoförordningen omförmälda protokollen avse just
de protokoll, om vilka i § 17 i förordningen föreskrives, förutom att de
skola justeras i viss ordning, att de skola undertecknas av kyrkostämmans
ordförande och två andra ledamöter eller justeringsmännen. Endast
på dylikt sätt undertecknade protokoll torde kunna betraktas såsom originalprotokoll.
Och det torde därför också vara uppenbart, att kyrkostämmans
för protokollen ansvarige ordförande har att tillse, att sådana i
vederbörlig ordning underskrivna protokoll införlivas med kyrkans övriga
handlingar att bland dem i författningsenlig ordning bevaras.

I förevarande fall är upplyst, att Nordbladh, i stället för att i kyrkoarkivet
bevara originalprotokollen, i vissa fall expedierat dessa till myndigheter
och för kyrkans räkning behållit avskrifter, verkställda i en för

239

originalprotokollen eljest avsedd bok. Att ett dylikt förfarande icke står
i överensstämmelse med de anförda bestämmelserna i kyrkostämmoförordningen
synes uppenbart. Om det varit förenat med svårighet att få i
protokollsboken inskrivna protokoll underskrivna av justeringsmännen och
Nordbladh fördenskull ansett lämpligare att till dem för justering översända
lösa protokoll, hade, såsom jag ovan berört, dessa senare bort betraktas
såsom originalprotokoll och bevaras bland övriga kyrkoarkivalier.
För expediering till myndigheter hade det därför ålegat Nordbladh att
utskriva eller låta utskriva särskilda protokollsutdrag. Nordhladhs antagande
att originalprotokollen skulle väl förvaras hos de myndigheter,
dit de sänts, må väl vara riktigt, men, oavsett de ovan anförda bestämmelserna,
borde det dock hava stått klart för Nordbladh, att dylika protokoll
icke böra förvaras hos främmande myndigheter utan skola vara till
finnandes hos den expedierande myndigheten.

I enlighet med vad jag ovan anfört måste jag anse, att Nordbladh förfarit
felaktigt, då han icke bland kyrkans övriga arkivhandlingar bevarat
ovan omförmälda sex protokoll. Då Nordbladh emellertid syntes hava
gjort vad i hans förmåga stått för att åstadkomma rättelse i berörda hänseende
och i stort sett jämväl lyckats härutinnan, fann jag klagomålen
ej föranleda annan åtgärd än att jag gav Nordbladh del av min ovan
uttalade uppfattning under förväntan, att Nordbladh i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet måtte hava den i minnet.

Den omständigheten, att Nordbladh efter återskaffandet av originalprotokollet
för den 29 april 1923 på outrett sätt förlorat detsamma, föranledde
mig dock att erinra Nordbladh om vikten av att taga bättre vård
om de offentliga handlingar, som omhänderhades av honom. Då protokollet
emellertid blivit hjälpligt ersatt, lät jag därvid bero.

10. Fråga huruvida 13 § i stadgan den 14 december 1906 för seraflmerlasarettet
blivit åsidosatt därigenom att läkare uppburit
personligt arvode, som patient på grund av en sköterskas
oriktiga uppgifter trott sig skyldig att erlägga.

Av handlingarna i ett genom klagomål av J. Jonsson i Mårdsjön här
anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Klagandens dotter Ingeborg Jonsson var under tiden den 3—den 26
januari 1924 för sjukvård intagen å kungl. serafimerlasarettet. Härunder
blev Ingeborg Jonsson, som vårdades å s. k. halvenskilt rum, av professorn

J. Åkerman opererad för blindtarmsinflammation.

I skrivelse den 27 december 1924 till Ö. Ä. anförde klaganden: Vid
tiden för Ingeborg Jonssons utskrivning från serafimerlasarettet hade

240

klaganden genom posten tillsänt henne 200 kronor, vilka skulle användas
till att betala kostnaden för hennes sjukvård å lasarettet. Denna kostnad
hade uppgått till 127 kronor 5 öre. Det översända beloppet hade å posten
utkvitterats av någon av lasarettets personal. Denna person, som till
Ingehorg Jonsson redovisat allenast 50 kronor, hade meddelat henne,
att till Åkerman, som i ersättning för operationen först fordrat 250 kronor
men sedermera nedsatt beloppet till 150 kronor, lämnats sistnämnda
summa. Klaganden hade därpå, sedan han erhållit kännedom om, att
Åkerman ej ägt rätt att uppbära ersättning för operationen, i två särskilda
brev till Åkerman återfordrat det av honom uppburna beloppet,
men hade han från Åkerman ej erhållit något svar. Klaganden anhöll
förty, att ö. Ä. måtte förordna om sådan utredning i saken att, för den
händelse Åkerman ägt rätt att erhålla nämnda ersättning samt bekommit
beloppet, klaganden måtte få ett erkännande å de mottagna penningarna
men att, om det däremot skulle visas, att Åkerman icke ägt sådan rätt,
Åkerman måtte förpliktas att återbetala ersättningen.

Genom resolution den 3 januari 1925 överlämnades klagandens skrivelse
av poliskammaren i Stockholm till direktionen för serafimerlasarettet med
förmälan att ärendet i poliskammaren avskrivits från vidare handläggning.

Sedan Åkerman anmodats att förklara sig över skrivelsen, yttrade Åkerman
i en till ö. Ä. eller direktionen ställd, den 9 januari 1925 dagtecknad
skrivelse: Av patient, som vårdats å allmän sal, hade Åkerman aldrig
begärt eller erhållit honorar. Av patient, som vårdats å hel- eller halv
enskilt rum, hade Åkerman ej heller hegärt ersättning. Däremot inträffade
det stundom, att sådan patient själv framställde förfrågan angående
honorar, och svarade Åkerman då, att vederbörande finge betala vad han
ville och kunde. Om patienten insisterade på närmare uppgift, nämnde
Åkerman någon mindre, efter fallets art och patientens villkor lämpad
summa och överlämnade åt patienten att godtaga eller ändra förslaget.
De närmare omständigheterna i detta fall mindes Åkerman icke; men det
vore alldeles visst, att Åkerman icke hegärt någon ersättning utan enligt
ovannämnda princip lämnat saken till patientens avgörande. Däremot
vore det riktigt, att Åkerman mottagit 150 kronor såsom läkare- och operationshonorar
av Ingeborg Jonsson. Detta strede icke mot gällande lasarettsstadga
och torde ofta förekomma å alla lasarett beträffande på heleller
halvenskilt rum vårdade sjuka samt ansåges vara både billigt och
skäligt.

Vid ärendets behandling den 12 februari 1925 fann direktionen klagandens
framställning icke föranleda någon annan direktionens åtgärd, än
att den av Åkerman avgivna förklaringen i avskrift skulle tillställas
klaganden.

241

I en den 30 november 1924 till medicinalstyrelsen ställd skrift anhöll
klaganden om upplysning angående ”gällande taxeersättning” för operation
å patient, som vårdats å halvenskilt rum å serafimerlasarettet.

Sedan styrelsen i anledning därav i skrivelse den 7 januari 1925 till
klaganden hänvisat denne till § 13 i Kungl. Maj:ts stadga för serafimerlasarettet
den 14 december 1906 samt i skrivelsen återgivit nämnda paragrafs
lydelse, anförde klaganden i en skrift den 22 februari 1925 till
styrelsen bland annat: Klaganden hade i flera skrivelser till Åkerman
framställt begäran, att han måtte till klaganden återbära ifrågavarande
150 kronor. Åkerman hade emellertid först sedan klaganden vänt sig till
ö. Ä. besvarat klagandens framställning. Det svar, Åkerman lämnat,
vore emellertid icke nöjaktigt. Ingeborg Jonsson hade nämligen av eu
sjuksköterska erhållit den upplysningen, att hon vore skyldig att erlägga
extra betalning för operationen samt att Åkerman i sådant hänseende
fordrat 150 kronor. Ingeborg Jonsson hade alltså känt sig tvingad att
betala beloppet. Klaganden anhöll hos styrelsen om upplysning, vad han
hade att göra för att på rättslig väg söka rättelse och en laglig utredning.

Medicinalstyrelsen översände klagandens båda skrifter till Åkerman för
att sätta honom i tillfälle att, därest han så skulle anse erforderligt, inkomma
med yttrande.

I anledning därav insände Åkerman till styrelsen avskrift av sin ovan
berörda till Ö. Ä. eller direktionen för serafimerlasarettet avlåtna skrivelse.

Vid ärendets företagande till avgörande i medicinalstyrelsen den 27
mars 1925 anförde föredraganden, medicinalrådet E. Edén — enligt vad
därvid fört protokoll utvisar — följande: Då Ingeborg Jonsson ostridigt
varit å lasarettet intagen, ägde Åkerman givetvis icke någon rätt att
för den av honom åt henne lämnade vården — operation och läkarvård i
övrigt — fordra särskild ersättning, men Åkerman måste å andra sidan
anses fullt berättigad att mottaga dylik ersättning, därest densamma frivilligt
erbjudits honom. Regel torde också vara, att patienter, som vårdades
å enskilt eller halvenskilt rum på länslasarett eller därmed jämförliga
sjukvårdsanstalter, efter råd och lägenhet frivilligt ersatte läkaren
för hans arbete. Huruvida det omnämnda ersättningsbeloppet av 150 kronor
avfordrats eller frivilligt erlagts, vore föremål för olika meningar
från klagandens och från Åkermans sida. Hade beloppet avfordrats, vore
Åkerman tydligen skyldig att återbetala detsamma; hade det åter frivilligt
erlagts, torde dylik återbetalningsskyldighet icke för honom föreligga.
Då det nu icke kunde anses styrkt, att beloppet i fråga avfordrats —
i vilket fall Åkerman skulle hava åsidosatt bestämmelsen i § 13 av den
för serafimerlasarettet gällande stadgan — och då vidare frågan om
skyldighet för Åkerman att återbära det emottagna beloppet närmast
torde tillkomma allmän domstol att avgöra, funne föredraganden klagan 16

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag.

242

dens i ämnet gjorda framställningar icke kunna föranleda någon styrelsens
vidare åtgärd.

Härefter beslöt styrelsen enhälligt, att klagandens ifrågavarande båda
framställningar icke skulle föranleda vidare åtgärd från styrelsens sida.

I till mig den 12 mars 1926 inkomna skrifter anförde klaganden:

Den 3 januari 1924 hade Ingeborg Jonsson inställt sig å serafimerlasarettet
för erhållande av vård för blindtarmsinflammation. Hon hade därvid
begärt att få ligga å halvenskilt rum, vilket till en början liksom
nekats henne av vederbörande sjuksköterska, Maja Brolin, under förmälan
att operationen då bleve rätt dyrbar. Ingeborg Jonsson hade då
frågat Maja Brolin om kostnaden för operationen. Denna hade svarat, att
professorn brukade taga ”sådär en 250—300 kronor”, ibland mera allt
eftersom patienterna hade råd och lägenhet, ”enär professorn ansåge dessa
rum för sina”. Sköterskan hade emellertid bett Ingeborg Jonsson vänta
en stund, så skulle sköterskan fråga professorn om kostnaden. Vid sin
återkomst hade sköterskan meddelat, att professorn skulle nöja sig med
endast 150 kronor för operationen. Något löfte att betala detta belopp
hade Ingeborg Jonsson ej kunnat giva, då hon själv saknat penningar,
men alldenstund hon känt stort behov av sjukvård samt vila och lugn,
hade hennes begäran att erhålla halvenskilt rum beviljats. Genom person,
som åtföljt henne till lasarettet, hade Ingeborg Jonsson i telefon
låtit meddela klaganden vad som förelupit vid hennes inskrivning å lasarettet
ävensom att kostnaderna skulle gäldas i förskott. Klaganden hade
då meddelat att, då Ingeborg Jonsson skulle utskrivas från lasarettet,
han skulle sända penningar till lasarettsvården ävensom att Ingeborg
Jonsson enligt klagandens mening ägde rätt att åtnjuta operationen kostnadsfritt,
även om hon läge å halvenskilt rum. Den dag, då Ingeborg
Jonsson skulle utskrivas från lasarettet, både klaganden fått meddelande
därom med anmodan att sända penningar. Klaganden, som med hänsyn till
den tid Ingeborg Jonsson vistats å lasarettet ansett, att 150 kronor skulle
förslå, hade avsänt 200 kronor, vilka penningar påföljande dag ankommit
till lasarettet. Enär Ingeborg Jonsson vid denna tid liimnat lasarettet,
hade penningarna utkvitterats av sköterskan. Då Ingeborg Jonsson någon
dag senare besökt lasarettet, hade sköterskan sagt sig hava lämnat professorn
Åkerman 150 kronor av de bekomna penningarna. Återstående 50
kronor hade överlämnats till Ingeborg Jonsson. Klav vad som förelupit
vid hennes inskrivning å lasarettet hade Ingeborg Jonsson fått den uppfattningen
att, ehuruväl klaganden förbjudit henne att erlägga någon
extra ersättning för operationen, det likväl varit en ofrånkomlig plikt
för henne att ersätta Åkerman vad han enligt sköterskans uppgift begärt
för att Ingeborg Jonsson skulle erhålla halvenskilt rum. Sedermera hade

243

klaganden nödgats på grund av räkning erlägga 127 kronor 5 öre såsom
ersättning för Ingeborg Jonssons vård å lasarettet. Då klaganden icke
ansåge sig hava erhållit den rättelse i saken, han sökt, anhöll han om
mina åtgärder för åstadkommande av fullständig utredning rörande det
berättigade eller icke berättigade i hans krav på, att Åkerman måtte kännas
skyldig att till klaganden återbära det såsom ersättning för operationen
uppburna beloppet, 150 kronor. Klaganden yrkade därjämte ersättning
för resor, som företagits för ärendets utredning, ävensom för uppsättande
av klagandens till mig och ovannämnda myndigheter ingivna inlagor.

Genom min expedition lät jag därefter uppmana klaganden att lämna
ytterligare upplysningar i vissa hänseenden. Av eu i anledning därav
till expeditionen inkommen svarsskrivelse framgick följande: Ingeborg
Jonsson kunde icke erinra sig, om det vid det tillfälle, då hon intogs å
lasarettet, varit hon eller den henne åtföljande personen, fru Frida Wigforss,
som till sköterskan framställt fråga om kostnaden för operationen.
Då Ingeborg Jonsson inlades å sjukrummet, hade hon icke förklarat sig
villig betala för operationen, men hon hade ansett sig pliktig att göra medgivande
därom på grund av de upplysningar, hon erhållit av sköterskan.
På fråga, huruvida Ingeborg Jonsson vore fullt säker på att sköterskan
frågat Åkerman om kostnaden för operationen och därefter meddelat
Ingeborg Jonsson, att Åkerman skulle nöja sig med 150 kronor för operationen,
meddelade klaganden, att Ingeborg Jonsson tyckte sig minnas,
att fru Wigforss kommit in i hennes rum och upplyst om priset för operationen.
Härav hade den uppfattningen uppstått, att sköterskan strax
förut talat med Åkerman angående kostnaden för operationen. Klaganden
hade vid tiden för Ingeborg Jonssons utskrivning eller någon dag
senare i brev till sköterskan eller lasarettets syssloman framhållit, att
operationen vore kostnadsfri. För att icke åstadkomma obehag för Ingeborg
Jonsson hade klaganden, som ansett, att gällande stadga ändå skulle
efterlevas, undvikit att, under det Ingeborg Jonsson legat å lasarettet,
framhålla vad hon ägde rätt att fordra i sådant hänseende. Ingeborg
Jonsson hade icke personligen till Åkerman framfört någon förfrågan
om kostnaden för operationen. Hon hade anmodat sköterskan att till Åkerman
i ersättning för operationen överlämna 150 kronor, för den händelse
Ingeborg Jonsson icke till en början kände sig hava krafter nog att
själv besöka lasarettet. Ingeborg Jonsson var vid tiden för sjukhusvistelsen
26 år gammal. Hon hade därförut vistats hos fru Wigforss, vilken
hon mot erhållande av mat och husrum ävensom en mindre kontant ersättning
hjälpt i hushållet.

Å klagandens nyssnämnda svarsskrivelse hade Ingeborg Jonsson tecknat,
att vad i skrivelsen uppgivits angående henne vore till alla delar
sanningsenligt.

244

Vid skrivelsen var fogat ett av fru Wigforss undertecknat, den 27
februari 1926 dagtecknat intyg, däri uppgavs: Fru Wigforss hade den 3
januari 1924 ledsagat Ingeborg Jonsson till serafimerlasarettet. Ingeborg
Jonsson hade vid sin ankomst dit framställt begäran om halvenskilt rum.
Tjänstgörande sköterskan, Maja Brolin, hade därvid genom sina yttranden
låtit Ingeborg Jonsson förstå att, för den händelse hon skulle få halvenskilt
rum, operationen alltid kostade icke så litet, enär Åkerman ansåge
dessa rum liksom för sina, samt att Åkerman alltid beräknade att få
några hundra kronor för operationen för den händelse Ingeborg Jonsson
läge å halvenskilt rum. Fru Wigforss erinrade sig vidare, att Maja Brolin
sagt sig hava gjort förfrågan hos Åkerman om priset för operationen samt
att, ehuruväl Åkerman brukade få mera, han i förevarande fall skulle
åtnöja sig med 150 kronor.

Härefter remitterade jag handlingarna i ärendet till medicinalstyrelsen,
varvid jag anhöll, att styrelsen ville föranstalta om fullständig utredning
i ärendet samt till mig inkomma med utredningen ävensom med eget
utlåtande.

Medicinalstyrelsen översände de remitterade handlingarna till direktionen
för serafimerlasarettet under anhållan att direktionen måtte ej mindre
låta verkställa utredning, varvid särskilt sjuksköterskan Maja Brolin borde
höras, än även till styrelsen avgiva yttrande.

Direktionen lät i anledning härav höra Maja Brolin samt anmodade
Åkerman att avgiva det yttrande, som påkallades av remissen.

Maja Brolin, som den 30 april 1926 hördes inför direktionens ordförande
samt serafimerlasarettets direktör och syssloman, uppgav därvid
följande:

I sällskap med en annan kvinna, troligen en släkting, hade Ingeborg
Jonsson efter hänvisning från polikliniken den 3 januari 1924 infunnit
sig å kirurgiska avdelningen XI, där Maja Brolin då tjänstgjorde som
sjuksköterska, samt begärt att för undersökning och eventuell operation
bliva intagen å halvenskilt rum. På fråga av följeslagarinnan om kostnaden
för vård å allmän sal och halvenskilt rum hade Maja Brolin svarat,
att avgiften på allmän sal vore 2 kronor 50 öre och på halvenskilt rum
5 kronor per dag samt att i senare fallet tillkomme ersättning för operation
och röntgenundersökning, om sådan ifrågakomme. Följeslagarinnan
hade yttrat, att enligt hennes mening Ingeborg Jonsson kunde ligga å allmän
sal, vilket ställde sig billigare, men Ingeborg Jonsson hade vidhållit
sin önskan att erhålla plats å halvenskilt rum. Då Maja Brolin icke utan
läkares medgivande kunde inlägga patient å sådant rum, hade Maja Brolin
uppsökt Åkerman för att fråga om plats där funnes ledig. Efter erhållet
besked att så vore förhållandet, hade Maja Brolin meddelat detta

245

åt Ingeborg Jonsson, som under tiden uppehållit sig i sjukhuskorridoren
och därefter inlagts å önskat rum. Om arvode för operationen hade icke
vidare varit tal, och under samtalet med Åkerman hade icke alls varit
fråga därom. Då tiden nalkats för Ingeborg Jonssons utskrivning från
lasarettet, hade hon — om själv eller genom annan visste ej Maja Brolin —
telefonerat till hemorten efter penningar. Innan dessa anlänt, hade Ingeborg
Jonsson emellertid på egen begäran utskrivits. Vid Ingeborg Jonssons
utskrivning hade hon anmodat Maja Brolin att utkvittera den penningförsändelse,
som väntades, och att av penningarna överlämna 150 kronor
till Åkerman för operationen. Något senare hade en till Ingeborg Jonsson
adresserad postanvisning å 200 kronor anlänt, vilken av Maja Brolin
utkvitterats, varefter Maja Brolin i enlighet med det erhållna uppdraget
till Åkerman överlämnat 150 kronor. Åkerman hade velat lämna kvitto å
det mottagna beloppet, men hade Maja Brolin avböjt detta, enär Ingeborg
Jonsson själv skulle komma till lasarettet någon dag senare för att träffa
Åkerman. Så hade även skett, och hade Åkerman därvid i Maja Brolins
närvaro tackat Ingeborg Jonsson för penningarna. Återstående 50 kronor
hade Maja Brolin vid samma tillfälle lämnat till Ingeborg Jonsson. Om
betalning till lasarettet för sjukvården hade ej varit tal.

På särskilda frågor förklarade Maja Brolin vid förhöret vidare: att hon
icke fällt det i ett par av de remitterade handlingarna i hennes mun lagda
yttrandet, att Åkerman ansåge de halvenskilda rummen såsom sina; att
hon icke heller under samtal med Ingeborg Jonsson eller hennes följeslagarinna
uppgivit, att Åkerman brukade taga visst belopp för en operation
eller ville nöja sig med viss summa för operation å Ingeborg Jonsson;
att hon icke visste, varifrån Ingeborg Jonsson fått uppgiften, att operationen
skulle kosta 150 kronor; samt att hon visserligen liaft den uppfattningen,
att patienter å enskilt och halvenskilt rum brukat giva särskild
ersättning för åtnjuten läkarvård och operation, och i åtskilliga fall hört
eller tyckt sig förstå, att patienter velat lämna sådan ersättning, men att
hon, då fråga om läkararvode endast mera undantagsvis förekommit i
hennes närvaro, ej hade kännedom om, i vilken utsträckning särskild ersättning
till läkaren erlagts eller icke erlagts av dessa patienter.

I anledning av direktionens anmodan anförde professorn Åkerman i
skrivelse den 6 maj 1926:

Serafimerlasarettet hade endast få hel- respektive halvenskilda rum på
kirurgiska kliniken. På dessa rum brukade ofta inläggas patienter, som
förut rådfrågat överkirurgen. Stundom mötte det svårighet att skaffa
sådana patienter omedelbart inträde, alldenstund ledigblivandet måste avvaktas
och om möjligt beräknas. Under sådana förhållanden brukade patienter,
som direkt inställde sig på serafimerlasarettet, antingen själva eller

246

genom någon av sjukvårdspersonalen hos överkirurgen förfråga sig, om
sådan plats funnes ledig. Så hade Ingeborg Jonsson gjort genom Maja
Brolin. Varken vid detta tillfälle eller under vårdtiden eller efter utskrivningen
hade Maja Brolin eller någon annan person till Åkerman
framställt förfrågan om vad operationen skulle kosta i läkarhonorar, och
Åkerman hade följaktligen aldrig lämnat något svar härpå. Icke heller
hade Åkerman själv framställt eller genom annan person låtit framställa
någon begäran om ersättning. Över huvud taget kunde Åkerman icke
erinra sig, att någon sköterska någonsin frågat honom, vad en intagen
patient varit skyldig att betala i läkarhonorar, alldenstund ingen patient
hade sådan skyldighet. Då Åkerman genom Maja Brolin emottagit 150
kronor från Ingeborg Jonsson, hade meddelats honom, att Ingeborg Jonsson
skulle återkomma en av de närmaste dagarna. Så hade ock skett. Då
Åkerman därvid frågat Ingeborg Jonsson, om det vore meningen, att
Åkerman skulle hava ifrågavarande penningar, hade hon bejakat detta
och tackat för vård och operation. Ingeborg Jonsson hade erhållit några
förhållningsorder för framtiden. Åkerman hade då icke den avlägsnaste
aning om, att klander skulle riktas mot honom för att han mottagit honoraret,
som han aldrig begärt och vars storlek aldrig av honom avhandlats
med någon människa. Av de patienter, som under Åkermans tjänstetid
och under hans vård varit intagna å lialvenskilt rum på serafimerlasarettet,
hade mer än halvparten icke lämnat Åkerman något personligt
honorar. Endast då patient gjort en direkt förfrågan och då Åkerman
fått den uppfattningen, att patienten frivilligt och av eget initiativ önskat
lämna Åkerman läkararvode, hade han besvarat frågan om ersättning. Om
patienten velat lämna Åkerman föreslaget honorar eller mera eller mindre
eller ingenting alls, hade helt och fullt berott av hans eget bestämmande.

Direktionen avgav för egen de! följande yttrande:

Rörande tolkningen av § 13 i gällande stadga för serafimerlasarettet
delade direktionen den uppfattning, som syntes hava legat till grund för
medicinalstyrelsens beslut den 27 mars 1925. I överensstämmelse därmed
hade hven, såvitt direktionen hade sig bekant, stadgandet hittills tilllämpats.
Av utredningen framginge icke, att i förevarande fall någon
avvikelse från denna praxis ägt rum. Läkarhonoraret hade på patientens
begäran genom sjuksköterskan överlämnats till Åkerman. Att Åkerman
på något sätt föranlett denna åtgärd vore icke visat. Uteslutet torde ej
vara, att patienten i fråga om honoraret i någon mån påverkats av sjuksköterskans
tidigare svar å till henne framställd fråga om kostnaden för
vård å halvenskilt rum, men, även om så vore förhållandet, kunde denna
omständighet icke gärna hava någon betydelse för Åkerman, som om uttalandet
saknat kännedom.

247

Medicinalstyrelsen, yttrade i utlåtande den 30 juni 1926 huvudsakligen:

Då genom den nu av direktionen förebragta utredningen intet syntes
hava framkommit, ägnat att rubba styrelsens en gång intagna ståndpunkt
beträffande klagandens påstående att Åkerman skulle fordrat operationsavgift,
måste styrelsen fortfarande vidhålla sitt tidigare uttalande och
tilläte sig alltså såsom av mig infordrat utlåtande i nu föreliggande
ärende åberopa innehållet i sitt den 27 mars 1925 förda protokoll.

Från detta medicinalstyrelsens utlåtande, som innefattade generaldirektören
B. Buhres och medicinalrådet Edéns sammanstämmande meningar,
var t. f. byråchefen F. von Dardel skiljaktig och anförde, efter
återgivande av vissa i ärendet förekommande uttalanden, följande: Ehuru
dessa uttalanden i väsentliga delar avveke från varandra, överensstämde
de beträffande Maja Brolins vid Ingeborg Jonssons intagning fällda yttrande
att vid vård på halvenskilt rum tillkomme utöver dagavgiften kostnaden
för operation och röntgenundersökning. Åkerman hade enligt i
ärendet avgivna förklaringar varken begärt ersättning för operationen
eller med någon avhandlat om ersättningens storlek. Emellertid stadgades
i § 13 av stadgan för serafimerlasarettet ej blott förbud för vid lasarettet
tjänstgörande läkare att av därstädes vårdade sjuka fordra ersättning
för dem ägnad vård utan även åläggande för dem att noga tillse,
att sådan ersättning icke heller av betjäningen begärdes. Det kunde visserligen
ifrågasättas, att den tillsyn, som föreskreves i sistberörda stadgande,
endast avsåge, att betjäningen icke för egen räkning begärde ersättning
för vården, men, med hänsyn till det för läkarna stadgade förbudet
att begära dylik ersättning, torde det få anses, att läkare i lika hög
grad borde tillse, att betjäningen icke för läkarnas räkning begärde ersättning
av de sjuka. Då i förevarande fall Maja Brolins ovannämnda
yttrande borde anses hava inneburit ett krav på ersättning till läkaren
för den operation, som senare skulle verkställas, och det enligt vad ovan
anförts borde hava tillkommit Åkerman att tillse, att dylika krav icke
bleve framställda gent emot de sjuka, hemställde von Dardel, att styrelsen
avgåve det utlåtandet, att i nämnda avseende icke syntes hava förfarits
i enlighet med ovannämnda stadgas bestämmelser.

I avgivna påminnelser anförde klaganden bland annat: Åkerman hade
iippgivit, att han vid Ingeborg Jonssons besök å lasarettet efter utskrivningen
frågat henne, om det vore meningen, att Åkerman skulle hava de av
Maja Brolin överlämnade penningarna. Ingeborg Jonsson kunde ej yttra
sig om, huruvida hon tillfrågats därom. Därest emellertid så skett, hade
svaret ej kunnat bliva annat än jakande, alldenstund Ingeborg Jonsson
vetat sig hava lämnat beloppet och — på grund av vad som meddelats
henne — trott sig vara pliktig därtill.

248

Till mig inkom därefter en av Ingeborg Jonsson den 25 september 1926
utfärdad fullmakt för klaganden att hos vederbörande myndigheter föra
hennes talan i förevarande ärende ävensom att uppbära och kvittera
henne tillkommande belopp.

§ 13 i kungl. stadgan för serafimerlasarettet den 14 december 1906 är
av följande lydelse: De vid lasarettet tjänstgörande läkare äga icke att
av därstädes intagna sjuka fordra ersättning för dem ägnad vård och
böra därjämte noga tillse, att sådan ersättning icke heller av betjäningen
begäres.

Av detta stadgande, vilket jämväl återfinnes i gällande lasarettsstadga,
framgår till en början, att det är läkare förbjudet att fordra någon ersättning
av de å lasarettet intagna sjuka för dem ägnad vård. Däremot
torde stadgandet icke innebära förbud för läkaren att emottaga den ersättning,
som av patienterna frivilligt erbjudes honom.

1920 års lasarettsstadgekommitté har — i fråga om den verkan stadgandet
i praktiken fått — uti sitt år 1922 avgivna betänkande med förslag
till allmän sjukhusstadga m. m. yttrat, att det utan överdrift torde kunna
sägas, att i allt fall sådana patienter, vilka vårdades i enskilt eller halvenskilt
rum, de förra ofta och de senare stundom till läkaren lämnade
ersättning för dem ägnad vård, ävensom att eu sådan ersättning numera
mer eller mindre tydligt från dylika patienters sida uppfattades som en
skyldighet, vilkens fullgörande blivit så vanlig, att den från läkarnas sida
kunnat påräknas som en del av de med sjukhusläkarbefattning följande
förmåner.

En dylik utveckling kan tydligen icke anses hava skett i överensstäm
melse med stadgandets andemening. Endast för det fall, att patienterna
vid ersättningens erbjudande handla med full vetskap om att frivillighet
råder, kan ersättningen anses lämnad av fri vilja. I den mån däremot de
sjuka, vilka vanligen sakna kännedom om stadgandet, handla under intrycket
av en dem å lasarettet eller annorstädes bibringad allmän känsla
av, att de icke kunna undandraga sig att gottgöra läkaren för sjukvården,
förlorar ersättningen egenskapen att vara frivillig. En fullt riktig tillämpning
av stadgandet lärer sålunda förutsätta ej blott att läkaren underlåter
att direkt framställa krav på ersättning för sjukvård, utan ock
att han på intet sätt håller patienterna i okunnighet om, att ingen som
helst skyldighet att lämna sådan ersättning förefinnes. I stället synes
läkaren böra låta sig angeläget vara att avlägsna varje missuppfattning
hos dem i sådant avseende. Det kan alltså, t. ex., ej vara tillfyllest, att
läkaren, på fråga av patient om storleken av den ersättning, denne har

249

att erlägga, hänskjuter till patienten att efter råd och lägenhet bestämma
ersättningens storlek och därvid med tystnad förbigår det förhållandet att
patienten genom sin fråga röjt, att han, ehuru med orätt, tror sig skyldig
att betala. För en obeskuren effektivitet förutsätter stadgandet hos läkaren
en hänsynsfullhet, som syftar vida längre än till att undvika allenast
ett mera påtagligt åsidosättande av detsamma.

Ifrågavarande paragraf ålägger även läkaren såsom en tjänsteplikt att
noga tillse, att ej heller betjäningen av de sjuka begär ersättning för sjukvård.
Denna tillsyn synes visserligen enligt stadgandets ordalydelse närmast
avse, att betjäningen icke för egen del framställer krav på sådan ersättning.
Men då läkaren förbjudits att själv fordra gottgörelse av patienterna,
måste uppenbarligen läkarens tillsyn i minst lika hög grad avse,
att betjäningen icke för läkarens räkning framställer en dylik fordran.

Den läkaren ålagda tillsynen lärer förty för honom, så framt han skall
kunna känna sig förvissad om att allt gått rätt till, nödvändiggöra, att
han skaffar sig kunskap om, att patienter, som genom betjäningen erbjuda
honom gottgörelse av omförmäld beskaffenhet, icke på grund av felaktiga
uppgifter från den under hans tillsyn stående betjäningens sida förmåtts
därtill. Underlåter läkaren detta och visar det sig sedan, att dylika felaktiga
uppgifter av betjäningen lämnats, torde därmed visserligen icke
vara givet, att läkaren gjort sig skyldig till straffbar försummelse, men
han torde å andra sidan knappast kunna avsäga sig allt ansvar för vad
som förelupit. Har det sålunda förekommit, att någon av den läkaren
underlydande personalen varit så dåligt instruerad eller så ohörsam, att
han bibragt en patient den villfarelsen att skyldighet föreligger att ersätta
läkaren, och dylik ersättning av den underlydande förmedlas till
läkaren utan att denne aktar nödigt att närmare efterhöra, huru det hela
tillgått, så kan enligt min mening den omständigheten att läkaren befinner
sig i god tro icke utan vidare befria honom från skyldighet att återbära
vad han uppburit. Man måste nämligen besinna dels att läkarens
goda tro här vilar på en oriktig föreställning hos honom, själv, att han
på ett effektivt sätt utövat sin tillsyn, och dels att det icke kan anses
rimligt, att en befattningshavare under nyss antydda omständigheter på
annan persons bekostnad skördar ekonomisk vinning av att ett system,
som befattningshavaren är satt att övervaka, icke blivit föremål för en,
med hänsyn till resultatet, tillfyllestgörande uppsikt från hans sida.

I förevarande fall fann jag följande vara utrett: Den 3 januari 1924 infann
sig Ingeborg Jonsson, åtföljd av fru Wigforss, å serafimerlasarettets
kirurgiska avdelning XI samt anhöll hos å avdelningen tjänstgörande
sköterskan Maja Brolin att för undersökning samt eventuell operation
bliva intagen på halvenskilt rum. På Ingeborg Jonssons eller fru Wig -

250

forss’ fråga om kostnaden för vård på allmän sal och halvenskilt rum
lämnades av Maja Brolin uppgift om dagavgifterna för sådan vård, varjämte
Maja Brolin framhöll, att vid vård å halvenskilt rum tillkomme
ersättning för operation och röntgenbehandling, därest sådan ifrågakomma.
Då Ingeborg Jonsson vidhöll sin begäran att erhålla vård å
halvenskilt ram, inlades hon å dylikt. Efter det professorn Åkerman å
Ingeborg Jonsson verkställt operation för blindtarmsinflammation, blev
hon den 26 sagda januari utskriven från lasarettet. Innan Ingeborg Jonsson
lämnade detta, anmodade hon Maja Brolin att å posten utkvittera en
väntad penningförsändelse samt av penningarna till Åkerman överlämna
150 kronor såsom ersättning för operationen. Då kort därpå 200 kronor
anlände, lämnade Maja Brolin i enlighet därmed 150 kronor till Åkerman.

Den i ärendet förebragta utredningen gav icke vid handen annat än
vad från Åkermans sida uppgivits eller att han vid mottagandet av penningarna
varit i god tro därom, att de av Ingeborg Jonsson lämnats frivilligt.
Ått Åkerman skulle hava begärt ersättning för operationen eller
med någon annan avhandlat om ersättningens storlek var icke styrkt. Ej
heller var visat, att Åkerman vid penningarnas mottagande ägt kännedom
om Maja Brolins omförmälda yttrande till Ingeborg Jonsson.

I förevarande fall hade dock, detta oaktat, fel uppenbarligen förelupit.
Den å serafimerlasarettet tjänstgörande, under Åkermans överinseende
stående sköterskan Maja Brolin hade för Ingeborg Jonsson uppgivit, att
vid vård å halvenskilt rum utginge särskild ersättning till läkaren för
operation. Detta Maja Brolins yttrande lärer icke av Ingeborg Jonsson
hava kunnat uppfattas annorledes, än att erläggandet av operationsersättning
vore ett villkor för erhållande av vård å dylikt rum. Att Ingeborg
Jonsson därför — sedan hon åtnjutit sådan vård och av Åkerman
blivit opererad — icke ansett sig kunna underlåta att gottgöra Åkerman
för operationen, är fullt naturligt. Att Maja Brolin — såsom klaganden
påstått — även uppgivit, att ersättningen för operationen borde utgå med
150 kronor, var visserligen ej styrkt, men det syntes mig ingalunda uteslutet,
att så varit fallet.

Det sålunda förelupna felet hade lett till den oegentligheten, att Åkerman,
som haft sig såsom en tjänsteplikt ålagt att i nu förevarande avseende
öva tillsyn över betjäningen, kommit i åtnjutande av en ersättning,
vilken vederbörande patient ansett sig skyldig att lämna på grund
av en Åkerman underlydande sköterskas oriktiga uppgifter.

.Åkerman hade visserligen framhållit att, då Ingeborg Jonsson efter utskrivningen
besökt honom, Åkerman frågat henne, om det vore meningen,
att han skulle hava ifrågavarande 150 kronor, ävensom att Ingeborg Jonsson
svarat jakande därtill. Därvid kunde jag emellertid ej fästa något

251

avseende, då all anledning saknades att antaga, att Ingeborg Jonsson vid
berörda samtal blivit tagen ur den henne tidigare bibragta villfarelsen.

I)å Åkerman under nu angivna förhållanden uppburit det ifrågavarande
beloppet, 150 kronor, ansåg jag, i enlighet med vad jag ovan utvecklat, att
Åkerman såsom Maja Brolins ansvarige chef, sedan anledning för honom
att efterforska rätta sammanhanget yppats, varit skyldig bära de ekonomiska
följderna av, att beloppet blivit, om också icke av Åkerman, Ingeborg
Jonsson avfordrat. Enligt min mening var det därför Åkermans
skyldighet att återbära beloppet samt gottgöra klaganden för hans besvär
och kostnader, vilka skäligen syntes kunna skattas till 100 kronor.

Med hänsyn till det samband, nämnda återbetalningsskyldighet ägde
med utövandet av Åkermans befattning såsom överkirurg å serafimerlasarettet,
kunde jag för min del icke instämma i medicinalstyrelsens
mening att frågan om berörda skyldighet skulle vara att bedöma endast
såsom en privatsak mellan Åkerman och klaganden, och jag kunde därför
icke låta det stanna vid att klaganden hänvisades att vid domstol själv
vända sig mot Åkerman.

Innan jag företog vidare åtgärd i ärendet, ville jag emellertid lämna
Åkerman tillfälle att rätta det fel, som enligt min tanke förelupit. Jag
upptog därför i en till Åkerman den 15 november 1926 avlåten skrivelse
vad jag ovan anfört och meddelade Åkerman att, därest han till mig inkomme
med bevis att han tillställt klaganden, vilken innehade Ingeborg
Jonssons fullmakt, ett belopp av 250 kronor, jag funne mig kunna avskriva
ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

Sedan Åkerman den 25 november 1926 till mig inkommit med bevis, att
han till klaganden den 22 i samma månad översänt ett belopp av 250 kronor,
avskrev jag ärendet såsom ej föranledande vidare åtgärd.

252

III. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående åtgärder för snabbare rättskipning
inom Torneå domsaga.

Den 12 februari 1926 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Torneå domsaga omfattade före år 1919 fyra tingslag nämligen Nedertorneå
tingslag med tingsställe vid Haparanda, Övertorneå tingslag med
tingsställe i Matarengi, Korpilombolo tingslag med tingsställe i Korpilombolo
kyrkby och Pajala tingslag med tingsställe i Pajala kyrkby. I vartdera
av tingslagen höllos två lagtima ting om året, vinterting och höstting.
I Nedertorneå tingslag, till vilket jämväl hörde Haparanda stad,
höllos emellertid under vintertinget två allmänna sammanträden.

I en den 31 december 1917 avlåten framställning hemställde dåvarande
J. O., att Kung! Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida nämnda
fyra tingslag kunde förenas till två tingslag sålunda, att Övertorneå och
Nedertorneå tingslag förenades till ett tingslag med tingsställe i eller invid
Haparanda samt Korpilombolo och Pajala tingslag till ett tingslag
med tingsställe i Pajala kyrkby.

I framställningen redogjorde J. O. för ett av dåvarande häradshövdingen
i domsagan II. W. Widén i ämnet avgivet yttrande, däri denne
såsom sin mening uttalat, att den enda form för sammanslagning av tingslagen,
som syntes kunna ifrågasättas, vore en sammanslagning på nyss
angivna sätt. Vid en av Widén hållen förberedande överläggning i frågan
hade nämndemännen för Korpilombolo socken uttalat sig emot en sammanslagning
av Pajala och Korpilombolo tingslag, under det att nämndemännen
för den andra av sistnämnda tingslags båda socknar, Tärendö
socken, ställt sig likgiltiga för saken. Pajala tingslags nämnd hade däremot
icke haft något att invända mot sammanslagningen.

För egen del hade häradshövdingen Widén i huvudsak anfört följande.
Den snabbare rättskipning, som ett ökat antal ordinarie rättegångstillfällen
medförde, vore väl principiellt sett önskvärd, men vid frågans bedömande
vore dock viktigast att pröva, huruvida föreliggande behov vore så pass
trängande, att det kunde anses uppväga de olägenheter, som med detsammas
tillfredsställande givetvis komme att följa. Tidigare hade häradshövdingen
Widén icke ansett detta vara förhållandet. Fn ny omständighet
hade dock år 1915 tillkommit; då hade nämligen kronohäktet i Pajala blivit
indraget, så att de häktade från Pajala och Korpilombolo tingslag då -

253

mera jämväl förvarades å kronahäktet i Haparanda. Därigenom hade tillfälle
blivit berett för anordnande av gemensam tingsstad för rannsakning
av häktade personer jämväl från nyssnämnda två tingslag å tingsstället
vid Haparanda, vilket redan förut vore fallet i fråga om övertorneå tingslag.
Genom en sådan anordning skulle domarens arbetsbörda med hänsyn
till den tidsförlust, som tingsresor medförde, icke oväsentligt minskas.
Beträffande denna domsaga finge ej förbises den alltmera ökade svårigheten
för domaren att medhinna ämbetsgöromålen, då det förekomma
många rannsakningar med häktade i de två norra tingslagen. Tidsbesparing
genom minskat antal tingsresor vore särskilt beträffande hösttingsperioden
synnerligen nödvändig. Frånsåge man behovets ringhet och de
för Korpilombolo socken uppkommande olägenheterna av det blivande
längre avståndet till tingsstaden med ty åtföljande fördyrande av rättegångskostnaderna,
ansåge häradshövdingen — under förutsättning av anordning
med gemensam tingsstad för rannsakning av häktade — att en
sammanslagning av Korpilombolo och Pajala tingslag till ett tingslag med
tingsställe i Pajala by kunde ifrågasättas, dock tillsvidare icke med flera
allmänna sammanträden än två under vårtinget och ett under hösttinget.

Över J. 0:s framställning hördes häradsrätterna och ting slagsborna,
domhavanden och K. B. i Norrbottens län, vilka med undantag av ombuden
för Korpilombolo socken tillstyrkte den föreslagna föreningen.

Nämnda ombud anförde vid sammanträde inför Korpilombolo tingslags
häradsrätt den 13 mars 1918, att en stor del av innebyggarna i Korpilombolo
tingslag genom den föreslagna föreningen av tingslaget med Pajala
tingslag skulle få omkring 9 mil till tingsstället, och yrkade, att, då större
delen av innebyggarna önskade den dåvarande tingslagsindelningens bibehållande,
J. 0:s framställning icke måtte bifallas.

I samma dag meddelat utlåtande yttrade häradsrätten, att häradsrätten
väl ansåge vad ombuden från Korpilombolo socken mot framställningen
anfört vara beaktansvärt men att häradsrätten dock i betraktande av de
fördelar, som komme att genom den föreslagna tingslagsindelningen vinnas
för rättskipningen beträffande Korpilombolo tingslag i dess helhet,
funne sig icke böra motsätta sig genomförandet av J. 0:s förslag om detta
tingslags sammanslående med Pajala tingslag med tingsställe i Pajala by
samt med två sammanträden under vintertinget och ett under hösttinget.

Vid sammanträde inför Pajala tingslags häradsrätt den 18 mars 1918
anförde ombudet för Pajala kommun, med vilket ombudet för Junosuando
kommun instämde, att Pajala socknebor icke hade något att erinra mot
J. 0:s förslag och att de vore villiga upplåta dåvarande tingslokalen mot
att Korpilombolo tingslag deltoge uti tingshållningskostnaderna.

Svea hovrätt anförde i avgivet utlåtande bland annat, att hovrätten på
grund av vad invånarna i Korpilombolo socken invänt mot Korpilombolo

254

tingslags förening med Pajala tingslag ansåge en sådan förening för det
dåvarande icke böra komma till stånd.

Jämväl processkommissionen avgav utlåtande, däri samma uppfattning
uttalades.

Genom beslut den 25 oktober 1918 förordnade Kungl. Maj:t, att domsagan
skulle från och med år 1919 vara indelad i tre tingslag sålunda, att
Korpilombolo och Pajala tingslag fortfarande skulle utgöra särskilda
tingslag samt Övertorneå och Nedertorneå tingslag skulle bilda ett tingslag,
benämnt Torneå tingslag, med tingsställe i eller invid Haparanda,
att i det nybildade Torneå tingslag skulle årligen hållas allmänna tingssammanträden,
under vårtinget tre gånger och under hösttinget två
gånger, att under vårtinget sammanträdena skulle börja, första sammanträdet
å första måndagen, andra sammanträdet å nionde måndagen och
tredje sammanträdet å sjuttonde måndagen under året samt under hösttinget,
första sammanträdet å första måndagen i september och andra
sammanträdet å måndagen 8 veckor därefter, eller, om helgdag infölle å
sålunda bestämd måndag, å nästkommande söckendag, samt att förordningen
den 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser
om häradsting skulle i tillämpliga delar vara gällande i Torneå
tingslag.

Enligt 2 § i kungl. kungörelsen den 25 oktober 1918 angående tingssammanträden
med tremansnämnd skola dylika sammanträden hållas i Torneå
tingslag å tredje måndagen i juni, andra måndagen i augusti och tredje
måndagen i december månad.

Vid en av mig den 11 september 1925 företagen inspektion av Torneå
domsaga tillsporde jag häradshövdingen i domsagan H. Körlof, huruvida
icke med gällande tingslagsindelning och tingsordning rättskipningen i
domsagan bleve alltför långsam och om icke åtgärder tarvades för ernående
av snabbare rättskipning.

I anledning härav anförde häradshövdingen Körlof, att det i Pajala
tingslag ofta dröjde lång tid, innan tvistemålen bleve slutförda, i många
fall 2—3 år. I Korpilombolo tingslag vore förhållandena något bättre. Att
för undanröjande av dessa brister förena domsagans alla tre tingslag;
till ett enda tingslag syntes emellertid uteslutet med hänsyn till domsagans
geografiska läge och kommunikationsförhållandena. Däremot ansåge
Körlof, ehuru av hänsyn till ortsintressena med en viss tvekan, att
för snabbare rättskipnings ernående Korpilombolo tingslag och Pajala
tingslag borde sammanslås till ett tingslag med fem tingssammanträden
om året. Skulle en dylik sammanslagning av tingslagen komma till stånd,,
borde tingsstället förläggas icke till Korpilombolo, alldenstund målens,
antal inom detta tingslag vore ganska obetydligt, utan till Pajala. I sist -

255

nämnda tingslag vore antalet mål betydligt större, och tingsförhand1
in garn fl. därstädes plägade pågå till omkring midnatt. Tingshuset i Korpilombolo
hade visserligen under år 1925 blivit iståndsatt men vore ändock
ganska otidsenligt. Därest det icke längre komme att användas såsom
tingshus, behövdes det i allt fall för kommunala ändamål. I Pajala funnes
däremot ett nyuppfört, ganska rymligt tingshus, vilket kunde användas
jämväl efter sammanslagning av tingslagen.

Såsom exempel på vid Pajala tingslags häradsrätt handlagda mål, vilkas
avgörande dragit långt ut på tiden, antecknades ur häradsrättens
dombok följande:

Till den 10 mars 1914 hade handlanden G. Boström erhållit stämning å
Frans Mäleikarvonen och dennes sou Isak Arvid Mäleikarvonen med
yrkande om utbekommande av ett belopp å ungefär 400 kronor. Genom
dom den 24 mars 1916 hade häradsrätten ogillat käromålet. Sedan målet
fullföljts till Svea hovrätt, hade hovrätten genom dom den 19 januari 1917
återförvisat målet till häradsrätten för ytterligare utredning. Genom beslut
den 9 december 1924 hade häradsrätten därefter ålagt svarandena edgång.
Jämväl mot detta beslut hade talan fullföljts hos hovrätten, som
genom dom den 12 juni 1925 undanröjt överklagade beslutet.

Häradshövdingen Körlof upplyste, att dom i målet torde komma att av
häradsrätten meddelas vid 1926 års vinterting.

I stämning till häradsrätten, som delgivits den 24 augusti 1918, hade I.
Ersson Wiss yrkat ansvar å L. Johansson Purnuvaara för egenmäktig
ändring av strömfall samt åläggande för Purnuvaara att återställa strömfallet
i dess ursprungliga skick ävensom utbekommande av 600 kronor i
skadestånd. Genom utslag den 21 juni 1923 hade häradsrätten förklarat
sig icke behörig upptaga målet till prövning. Sedan talan mot utslaget
fullföljts till Svea hovrätt, hade hovrätten genom utslag den 11 december
1923 visat målet åter till häradsrätten. Målet hade därefter vid häradsrätten
handlagts senast den 20 mars 1925, varvid detsamma uppskjutits
till den 25 september 1925 för förebringande av bevisning.

Häradshövdingen Körlof förmälde, att jämväl detta mål, enligt vad han
för det dåvarande kunde antaga, komme att av häradsrätten avgöras
under 1926 års vinterting.

Häradshövdingen Körlof anförde vidare: Korpilombolo tingslag bestode
av två socknar, Korpilombolo socken och Tärendö socken. Korpilombolo
socken, som för närvarande hade tingsstället ungefär mitt i socknen,
komme måhända i en sämre ställning genom tingsställets förläggande
till Pajala. Från tingsstället i Korpilombolo till tingsstället i Pajala funnes
emellertid landsväg, vilken trafikerades av s. k. turautomobil. Vägsträckan
mellan de båda tingsställena utgjorde omkring 5 mil. Det vore
meningen, att turautomobilen med hjälp av motorplog skulle framföras

256

även vintertid. För invånarna i Tärendö socken, vilken socken tidigare
hört till Pajala tingslag, kunde det vara tämligen likgiltigt, om tingsstället
vore förlagt till Korpilombolo eller till Pajala. Från Tärendö kyrka
till tingsstället i Pajala funnes en bred och för automobiltrafik lämplig
landsväg. Avståndet vore 4 mil. Huruvida s. k. turautomobiltrafik uppehölles
på denna vägsträcka hade häradshövdingen Körlof sig icke bekant,
men i varje fall skulle nog sådan trafik kunna anordnas vid tiden för
tingssammanträdena. Det vore även möjligt, att järnväg snart bleve anlagd
mellan Över-Torneå och Pajala. I så fall skulle en sammanslagning
av Pajala och Korpilombolo tingslag med gemensamt tingsställe i Pajala
bliva ännu mer motiverad. I händelse en dylik järnvägsförbindelse
komme till stånd, vore det dessutom sannolikt, att advokaterna i de längre
söderut belägna städerna och orterna icke, såsom för närvarande, skulle
av kostnadsskäl draga sig för tingsresor till Pajala. Ett förslag om sammanslagning
av Korpilombolo och Pajala tingslag med tingsställe i Pajala
skulle dock sannolikt röna motstånd från invånarna i Korpilombolo
socken. För dem vore nog Korpilombolo mera tilltalande såsom tingsställe.
För häradshövdingen Körlofs egen del skulle en sammanslagning
av tingslagen och utökande av antalet sammanträden till fem otvivelaktigt
medföra ökade utgifter och olägenheter. Även för den händelse ovan
berörda järnväg icke komme till stånd, skulle dessa dock kunna minskas
genom förståndigt anordnade automobilresor. Häradshövdingen Körlof
ansåge sig i allt fall för rättskipningens skull icke kunna stå till svars
med att förorda ett bibehållande av den nuvarande tingsordningen.

Vad som förekom vid den av mig företagna inspektionen i Torneå domsaga
synes utvisa, att åtgärder torde erfordras för att i domsagan åstadkomma
en snabbare rättskipning. Såsom av ovanstående redogörelse framgår
består domsagan av tre tingslag, i vilka 1872 års tingsordning med
tre sammanträden under vår- och två sammanträden under hösttinget
tillämpas i Torneå tingslag och gamla tingsordningen med ett vinter- och
ett höstting i vartdera av de båda övriga. Härförutom hållas i Torneå
tingslag årligen tre tingssammanträden med tremansnämnd.

Folkmängden i de olika tingslagen vid 1924 års slut utgjorde i Torneå
tingslag 17,072 invånare, i Korpilombolo tingslag 4,307 invånare och i
Pajala tingslag 5,660 invånare.

Beträffande arbetsbördan i de särskilda tingslagen framgår av arbetsredogörelserna
för år 1924, att under nämnda år handlagts:

257

i Torneå tingslag:

tvistemål och brottmål............................................. 432

konkurser och konkursärenden..................................... 22

lagfarts- och inteckningsärenden................................... 689

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 268

1,411

i Korpilombolo tingslag:

tvistemål och brottmål............................................. 99

konkurser och konkursärenden..................................... 1

lagfarts- och inteckningsärenden................................... 104

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 62

266

i Pajala tingslag:

tvistemål och brottmål............................................. 162

konkurser och konkursärenden..................................... 4

lagfarts- och inteckningsärenden................................... 210

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 84

460

Av fördelningen av såväl folkmängd som arbetsbörda på de olika tingslagen
torde framgå att, då en sammanslagning av domsagans alla tingslag
till ett tingslag på grund av de stora avstånden och dåliga kommunikationerna
säkerligen icke torde böra komma i fråga, en förening av Korpilombolo
och Pajala tingslag skulle vara synnerligen lämplig. Genom införandet
av 1872 års tingsordning i det nybildade tingslaget med tre sammanträden
under vårtinget och två sammanträden under hösttinget skulle
uppenbarligen rättskipningen i denna del av domsagan bliva avsevärt
snabbare än vad nu är fallet. I stället för två rättegångstillfällen om året
skulle invånarna i nuvarande Korpilombolo och Pajala tingslag få minst
fem rättegångstillfällen, ett förhållande, som redan i och för sig torde
ganska väl motivera en förening av tingslagen. Detta skäl vinner emellertid
ytterligare i styrka, om man betänker, att det icke blott är till
nämnda förmån för invånarna i de båda ifrågakomna tingslagen, som hänsyn
bör tagas, utan jämväl till den omständigheten, att kärandeparter
från andra delar av riket böra beredas tillfälle att få sina rättegångsmål
vid tingslagens häradsrätter inom rimlig tid avgjorda.

Beträffande tingsstället i det nya tingslaget torde detta, såsom häradshövdingen
Körlof framhållit, böra förläggas till det nuvarande tingsstället
i Pajala. Invånarna i Korpilombolo socken skulle visserligen därigenom
erhålla längre väg till sitt tingsställe, men fördelarna av en snabbare
rättskipning synas mer än uppväga denna olägenhet. Det motstånd,

17 Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1927 års riksdag.

258

som det förut väckta förslaget om sammanslagning av ifrågavarande båda
tingslag rönte från Korpilombolobornas sida, torde i huvudsak hava haft
sin grund i det långa avståndet till tingsstället i Pajala. På senare år
hava ju emellertid kommunikationsmedlen, särskilt genom motorfordonens
även i dessa trakter alltmera utbredda användning, utvecklats på ett
tidigare oanat sätt, och det torde därför på goda skäl kunna antagas, att
avståndet från Korpilombolo socken till Pajala icke numera skall te sig så
avskräckande, att en eljest önskvärd tingslagssammanslagning bör därigenom
hindras. I den mån Korpilombolobornas eventuella motstånd mot en
sammanslagning av tingslagen möjligen skulle vara grundad på vissa
lokalintressen, synas dessa icke böra få hindra den utan tvivel lämpliga
sammanslagningen. Då rättskipningens ändamålsenliga ordnande är ett
viktigt statsintresse, synes staten i dylikt fall böra göra sin myndighet
gällande emot bygdeintressena.

I betraktande av vad tingslagsborna i Pajala tingslag yttrade inför
häradsrätten den 18 mars 1918 torde tingshusfrågan icke vara svårlöst, i
all synnerhet som tingshuset i Korpilombolo i allt fall synes erhålla användning
för kommunala ändamål.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida icke,
på sätt jag ovan utvecklat, Korpilombolo och Pajala tingslag böra för
ernående av snabbare rättskipning i tingslagen sammanslås till ett tingslag
med tingsställe i Pajala.

Skulle mot förmodan tanken att helt förlägga Korpilombolobornas tingsförhandlingar
till Pajala från deras sida mötas av så goda skäl och bestämda
önskningar i motsatt riktning, att densamma anses icke böra
genomföras, torde det dock alltid kunna tagas under övervägande, om icke
här kunde komma till användning en liknande anordning som den i Gällivare
domsaga bestående, där inom Jukkasjärvi lappmarks tingslag tingssammanträden
hållas å två skilda platser, Vittangi och Kiruna.”

Framställningen har remitterats till Svea hovrätt för avgivande av
utlåtande efter vederbörandes hörande.

2. Framställning angående ändring i instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten.

Den 20 februari 1926 skrev jag till Konungen följande:

”Genom Kungl. Maj:ts instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten
den 16 december 1910 meddelades i 51 § följande ännu gällande
föreskrifter i fråga om de disciplinära bestraffningsmedlen:

259

’Bryter fånge mot anbefalld ordning, må han tillrättavisas
med förlust av sysselsättning under högst trettio dagar eller
med hårt nattläger under högst åtta dagar eller
med inneslutning i mörk cell, likaledes under högst åtta dagar.

Jämte förlust av sysselsättning må åläggas hårt nattläger under högst
åtta dagar; och må hårt nattläger ådömas i förening med inneslutning i
mörk cell.’

Den avfattning, instruktionen sålunda erhöll, var i viss mån avvikande
från motsvarande bestämmelser i det förslag till ny instruktion, som den
8 augusti 1910 avgavs av fångvårdsstyrelsen. Detta förslag innehöll nämligen
(§ 33) bland annat följande:

''Bryter fånge mot anbefalld ordning, må han tillrättavisas
med hårt nattläger i högst åtta dagar; eller

med inneslutning i mörk cell i högst åtta dagar, ensamt eller i förening
med hårt nattläger; eller

med förlust av sysselsättning i högst 30 dagar, därunder straffet i högst
åtta dagar må skärpas med hårt nattläger.’

Vid av mig den 18 juni 1925 verkställd inspektion av centralfängelset i
Härnösand och därunder företagen granskning av fängelsets journal över
extra judiciella bestraffningar befanns, att i vissa fall fånge för brott mot
anbefalld ordning samtidigt tillrättavisats såväl med förlust av sysselsättning
som ock med inneslutning i mörk cell.

Under hänvisning till § 132 i arbetsordningen för fångvårdsstaten, i vilket
stadgande finnas upptagna de här ovan från 1910 års instruktion citerade
föreskrifterna, anmodade jag sedermera direktören vid omförmälda
fängelse, vice häradshövdingen E. Orstadius att till mig inkomma med
yttrande ävensom kortfattad redogörelse för samtliga de fall, där vid bestraffning
under de senaste fem åren vid centralfängelset dylik förening
av nämnda två slags påföljder kommit till användning.

Med anledning därav inkom Orstadius med uppgift å från och med år
1920 vid centralfängelset i Härnösand ålagda extra judiciella bestraffningar,
vid vilka förlust av sysselsättning ådömts i förening med inneslutning
i mörk cell. Av redogörelsen framgick, att Orstadius dels den 19
januari 1923 dömt en straffånge för arbetsvägran, i hög grad trotsigt och
självsvåldigt uppförande vid flera tillfällen samt försök till utsmuggling
ur cellen av en teckning till förlust av sysselsättning under 30 dagar i förening
med 8 dagars hårt nattläger och 3 dagars mörk cell, dels den 2 maj
1925 dömt en annan straffånge för försök till inbrott till 30 dygns förlust
av sysselsättning i förening med 6 dygns hårt nattläger och 5 dygns mörk
cell, dels ock den 31 maj 1925 tillrättavisat en straffånge för försök till

260

rymning samt åverkan å materialier och inventarier till 30 dygns förlust
av sysselsättning i förening med 8 dygns hårt nattläger och 6 dygns mörk
cell. I egenskap av tjänstförrättande direktör hade assistenten E. Kastengren
den 22 september 1922 dömt en straffånge för rymning under fångtransport
till 30 dygns förlust av sysselsättning i förening med hårt nattläger
jämte mörk cell under 8 dagar. Slutligen hade i ett fall, den 2 maj
1922, förekommit att en straffånge, vilken för otillständigt och trotsigt
uppförande mot tjänsteman ådömts 20 dygns förlust av sysselsättning i
förening med 8 dygns hårt nattläger och vilken omedelbart efter nämnda
besluts avkunnande ånyo uppfört sig otillständigt, fått nämnda bestraffning
skärpt med 3 dygns mörk cell, vilket sistnämnda cellstraff verkställts
jämsides med den övriga honom ådömda disciplinära bestraffningen.

I anslutning till redogörelsen anförde Orstadius i avgivet yttrande, att
han i intet fall dömt fånge till förlust av sysselsättning i förening med
enbart mörk cell, utan sistnämnda bestraffningsform hade endast använts,
då jämväl hårt nattläger ådömts. Enligt instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten samt gällande arbetsordning vore dessa tre bestraffningsformer
alternativa, men de kunde förenas på sådant sätt, att förlust
av sysselsättning skärptes med hårt nattläger och detta sistnämnda
med mörk cell. I nämnda instruktion och arbetsordning funnes ej bestämt,
att mörk cell kunde ådömas i förening med hårt nattläger endast i det
fall, att detta sistnämnda ägde rum utan förlust av sysselsättning. Orstadius
måste därför draga den slutsatsen, att alla tre bestraffningsformerna
kunde ådömas till samtidigt undergående, desto mera som, i fall att hårt
nattläger utan förlust av sysselsättning ådömts i förening med mörk cell,
fången realiter underginge bestraffning med förlust av sysselsättning, då
han ju ej kunde arbeta i den mörka cellen. Det anförda grundade sig på
en sådan tolkning av gällande bestämmelser, att hårt nattläger såsom
skärpning av förlust av sysselsättning skulle utstås under det att sistnämnda
bestraffning ägde rum och ej före densammas början eller efter
densammas slut, en tolkning, som Orstadius trodde vara allmän inom
fångvården. Skulle denna tolkning ej vara riktig, skulle fången, under
det han underginge bestraffning med hårt nattläger, alltid om dagarna
hava sin sysselsättning och sina i de flesta fall livsfarliga arbetsverktyg
i cellen, vilket med hänsyn till fångens exalterade sinnesförfattning under
bestraffningstiden ofta vore ur säkerhetssynpunkt helt förkastligt, varjämte
hans arbete efter nattens lidande knappast skulle kunna utföras tillfredsställande.
Man finge väl antaga, att förlust av sysselsättning vore
den lindrigaste av de tre bestraffningsformerna och mörk cell den hårdaste.
Då nu de två strängare bestraffningsformerna kunde undergås samtidigt,
syntes intet skäl föreligga, varför ej den lindrigaste och den strängaste
bestraffningen skulle kunna samtidigt undergås. Att i instruktio -

261

nen och arbetsordningen ej något uttryckligt stadgande därom givits, berodde
tydligen därpå, att med bestraffning av mörk cell nödvändigtvis
måste följa förlust av sysselsättning, vadan stadgande i antytt hänseende
ansetts obehövligt.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag fångvårdsstyrelsen
att till mig inkomma med yttrande; och anförde styrelsen, att
den lydelse, som 51 § i 1910 års ovan omförmälda instruktion — med avvikelse
från styrelsens förslag — erhållit, hade gjort stadgandet i viss mån
otydligt; och denna otydlighet syntes styrelsen hava givit skäl för den
tolkningen, att, såsom i ovannämnda fall, fångar kunnat för brott mot
fängelseordningen ådömas förlust av sysselsättning i förening med hårt
nattläger, som i sin tur förenats med mörk cell. Dylik skärpning av bestraffningen
syntes i vissa svårare fall vara påkallad av behovet, särskilt
sedan numera prygelbestraffning för rymning avskaffats.

Den tolkning av hithörande bestämmelser, enligt vilken det skulle vara
med författningens mening överensstämmande att samtidigt tillämpa
samtliga tre ifrågavarande bestraffningsformer, synes mig förutsätta ett
otillbörligt pressande av de givna föreskrifternas ordalag och icke kunna
hålla stånd inför en mera ingående granskning. En god utgångspunkt
vid bedömandet därutinnan erbjuder den avfattning, fångvårdsstyrelsen
på sätt ovan visats givit sitt förslag till ny instruktion. I nämnda förslag
upptogs hårt nattläger dels såsom eu självständig bestraffningsform och
dels såsom ett medel att skärpa envar av de andra två bestraffningsformerna,
inneslutning i mörk cell och förlust av sysselsättning. Men för
övrigt var förslagets avfattning sådan, att de tre bestraffningsformerna
tydligt framstodo såsom tre alternativ, vilkas samtidiga användning måste
med omförmälda undantag anses utesluten. Den ändring i förslagets avfattning,
som vid utfärdandet av 1910 års instruktion företogs, torde ingalunda
hava varit avsedd att innebära annat än en omarbetning av redaktionell
natur; och det torde vara obestridligt, att den naturligaste och
närmast till hands liggande tolkningen av instruktionens ordalag är den.
vilken leder till enahanda resultat som det nyss i fråga om förslaget antydda.
Det lärer nämligen få anses mycket litet sannolikt, att avfattningen
skulle blivit den nuvarande, om meningen varit att öppna möjlighet för
de tre bestraffningsformernas samtidiga användning. Därest en sådan avsikt
förelegat, hade den väl knappast kommit att omskrivas och begränsas
på det sättet, att förlust av sysselsättning finge förenas med hårt nattläger
och sistnämnda bestraffningsform i sin tur ådömas i förening med
inneslutning i mörk cell. Ty det förefaller svårt att förstå, varför ett sam -

262

tidigt ådömande av förlust av sysselsättning och inneslutning i mörk cell,
om en dylik kumulation över huvud taget åsyftats, skulle gjorts beroende
av den omständigheten att även hårt nattläger ådömts; och hur man än
vill utnyttja instruktionens ordställning, lärer dock, om man verkligen
håller sig till ordalagen, sistberörda villkor för en förening av förlust av
sysselsättning med inneslutning i mörk cell vara ofrånkomligt.

Att med bortseende från instruktionens avfattning och på grundvalen
av allmänna slutsatser antaga en dylik förening utan sagda villkor vara
tillåten synes uteslutet, alldenstund instruktionen ju dock avhandlar
frågan om tillåtna straff kombinationer och detta då också måste förutsättas
ske på ett uttömmande sätt. Vad särskilt angår det av Orstadius
andragna skälet för en dylik fri strafftillämpning, nämligen att med inneslutning
i mörk cell i allt fall nödvändigtvis måste följa förlust av sysselsättning,
må framhållas, hurusom därav naturligtvis icke utan vidare
följer, att jämte inneslutning i mörk cell bör kunna ådömas förlust av
sysselsättning; i den mån tiden för den ådömda förlusten av sysselsättning
överstiger tiden för cellstraffet, får ju likvisst den förstnämnda bestraffningen
även i realiteten karaktären av ett särskilt straff vid sidan
av cellstraffet. Om påföljden av inneslutning i mörk cell ur lämplighetssynpunkt
anses höra medföra, att fången jämväl under de dagar, då avbrott
i bestraffningen äger rum, avhålles från sysselsättning, synes ett
sådant önskemål snarare höra tillgodoses genom de bestämmelser, som
reglera verkställigheten av cellstraffet, än det hör få inverka på frågan,
i vad mån samtidig tillämpning av olika straffarter må äga rum.

På grund av vad sålunda anförts måste jag visserligen anse, att Orstadius
och Kastengren i de ovan anmärkta fall, då de genom ett och samma
beslut tillämpat samtliga tre bestraffningsformerna, icke handlat i tillbörlig
överensstämmelse med gällande författningars föreskrifter, och jag
har haft under övervägande, huruvida det enligt min mening felaktiga
förfarandet borde i laga ordning beivras. Då det emellertid icke lärer
kunna förnekas, att, såsom fångvårdsstyrelsen ock framhållit, ordalydelsen
av 1910 års instruktion rent formellt sett kan uttolkas såsom i viss
mån innebärande ett försvar för nämnda förfarande, har jag funnit ett
rättsligt beivrande, vilket sannolikt icke skulle leda till ansvars ådömande
om än möjligen till något domstolens uttalande beträffande förfarandets
bristande överensstämmelse med gällande föreskrifters anda och mening,
icke höra komma till stånd.

Emellertid måste det uppenbarligen anses vara en angelägenhet av vikt,
att det icke tillätes kvarstå såsom en öppen och svävande fråga vad som
på ifrågavarande område är gällande rätt. Frågan saknar ingalunda praktisk
betydelse, då den i själva verket gäller en icke ringa skillnad med

263

avseende å skärpan av fängelsemyndigheternas disciplinära bestraffningsrätt.
Det är icke med god ordning och befogade krav på rättssäkerhet
och enhetlighet i rättstillämpningen förenligt, att en mening ligger till
grund för hithörande föreskrifters avfattning men en annan mening på
sina håll anses — och detta icke utan ett visst skenbart stöd i avfattningen
— kunna ur samma föreskrifter utläsas och vinna tillämpning. Giltigheten
av det nyss sagda förringas naturligtvis icke, även om det, såsom
fångvårdsstyrelsen gjort gällande, skulle förhålla sig så, att det numera
förefinnes ett behov av den möjlighet till strängare bestraffningar, som
är för handen, om alla tre bestraffningsformerna få användas samtidigt.
Föreligger ett dylikt behov, bör det tydligen tillgodoses genom klara och
otvetydiga föreskrifter, vilka kunna tjäna till allmän efterlevnad, och
icke genom en rättstillämpning, som mer eller mindre tveksamt framträder
vid sidan av gällande bestämmelsers innehåll. Föreligger behovet däremot
icke, synes det önskvärt, att författningarna förtydligas därhän, att
desamma icke lämna något som helst stöd för användande av andra straffkombinationer
än de ursprungligen avsedda.

Vid en möjligen blivande omarbetning av hithörande föreskrifter synes
mig även det spörsmålet förtjäna beaktande i vad mån disciplinära bestraffningar,
ådömda genom skilda beslut, må kunna samtidigt och jämsides
med varandra verkställas. I det ovan berörda fall, som den 2 maj
1922 förekommit vid centralfängelset i Härnösand, har fängelsemyndigheten
visserligen icke samtidigt ådömt alla tre straffarterna, men resultatet
har ändock blivit dessas samtidiga tillämpning. Huruvida detta kan
anses överensstämma med föreskriften i 1910 års instruktion att fånge,
som bryter mot anbefalld ordning, må ''tillrättavisas’ med något av de i
instruktionen angivna alternativa disciplinstraff, synes ej fullt klart. Anser
man, att ordet ''tillrättavisa’ inbegriper icke blott själva ådömandet
utan även verkställigheten, torde även om sistherörda fall gälla vad ovan
anförts om de fall, där ådömande av alla tre straffarterna samtidigt
ägt rum.

Vidare må i detta sammanhang framhållas, hurusom 1910 års instruktion
möjligen kan tänkas giva anledning till tvekan huruvida fängelsemyndighet,
som har att på en gång bedöma flera olika förseelser av en
och samma fånge, äger rätt att för varje förseelse ådöma särskild bestraffning
eller om den högsta tillåtna straffsatsen är beräknad för alla ännu
icke bestraffade ordningsförseelser, som ligga i tiden före beslutets meddelande.
Det sistnämnda torde väl vara det riktiga. Ett tydligt uttalande
av grundsatsen torde dock få anses önskvärt.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för
Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden till den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.”

2G4

I infordrat utlåtande förklarade fångvårdsstyrelsen, att styrelsen i likhet
med mig funne ett förtydligande av ovanberörda stadgande önskvärt.
Kungl. Maj:t fann genom beslut den 31 mars 1926 min skrivelse ej föranleda
annan åtgärd än att densamma skulle överlämnas till fångvårdsstyrelsen
till kännedom och för vederbörandes underrättande.

Med anledning härav har fångvårdsstyrelsen i cirkulär den 9 april 1926
till samtliga direktörer och föreståndare vid statens fångvårdsanstalter,
med underrättelse om de av mig framställda anmärkningarna, fäst uppmärksamheten
därå, att ifrågavarande stadgande borde tolkas sålunda,
att fånge, som bröte mot anbefalld ordning, borde tillrättavisas
med förlust av sysselsättning under högst 30 dagar eller
med hårt nattläger under högst 8 dagar eller

med inneslutning i mörk cell, likaledes under högst 8 dagar, eller
med förlust av sysselsättning under högst 30 dagar i förening med hårt
nattläger under högst 8 dagar eller

med hårt nattläger under högst 8 dagar i förening med inneslutning i
mörk cell, likaledes under högst 8 dagar, eller
med prygel eller ris i de i stadgandet omförmälda fall.

I övrigt har styrelsen, med beaktande av vissa utav mig i min skrivelse
angivna spörsmål, funnit lämpligt, att vid tillämpningen av ifrågavarande
stadgande iakttages följande:

Ansåges fånge på eu gång övertygad om flera särskilda förseelser,
skulle för dessa förseelser gemensamt ådömas i ett för allt något av ovannämnda
disciplinstraff.

Förekomme till verkställighet på eu gång flera beslut, varigenom
samma fånge blivit ådömd särskilda disciplinstraff, torde straffen böra
verkställas vart för sig med ett uppehåll av minst 8 dagar mellan varje
verkställighet, dock att förlust av sysselsättning finge verkställas tillsammans
med hårt nattläger samt hårt nattläger tillsammans med inneslutning
i mörk cell.

3. Framställning angående förening av tingslagen i Sydöstra
Hälsinglands domsaga.

Den 15 maj 1926 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Genom beslut den 16 juni 1906 förordnade Kungl. Maj:t, att dåvarande
Södra Hälsinglands domsagas östra tingslag skulle från början av år 1907
tillsammans med Enångers tingslag av dåvarande Norra Hälsinglands
domsaga bilda en domsaga under benämning Sydöstra Hälsinglands domsaga,
varjämte Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles besluta rörande
den närmare regleringen av tingsordningen inom den nybildade domsagan.

265

Den 7 september 1906 bestämde Kungl. Maj:t, med hänsyn särskilt därtill
att järnvägsförbindelserna inom den nybildade domsagan ännu icke
nått någon större utveckling, att dåvarande Södra Hälsinglands domsagas
östra tingslag och Enångers tingslag tillsvidare skulle utgöra skilda
tingslag, det förstnämnda under benämningen Ala tingslag.

Sydöstra Hälsinglands domsaga består alltjämt av två tingslag. Jämlikt
3 § i kungl. förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i vissa
fall av gällande bestämmelser om häradsting hållas i vartdera tingslaget
årligen, förutom särskilda sammanträden för tingens avslutande, fem allmänna
tingssammanträden. Tingen hållas i Ala tingslag i Söderala, beläget
något över en halv mil från Söderhamn vid järnvägen mellan
nämnda stad och Kilafors, samt i Enångers tingslag alternerande i Enånger
och i Lugnet.

Såsom jag tidigare i en av mig avlåten underdånig framställning angående
åtgärder för åstadkommande av snabbare rättskipning i Härjedalens
domsaga berört, ansåg lagkommittén i ett år 1815 avgivet betän
kande angående domstolarnas organisation, att den främsta nödvändiga
reformen för undanröjande av de redan vid denna tid nästan allmänt
börda och välgrundade klagomålen över rättegångars långsamhet vore
domsagornas omreglering, så att varje domsaga komme att bestå av ett
tingslag med ett tingsställe. Därigenom bleve det möjligt för häradsrätterna
att oftare sammanträda, en gång i veckan eller åtminstone en gång
i månaden. En sådan förändring vore enligt kommitténs mening ett nöd
vändigt grundvillkor för en ordentlig och grundlig lagskipning.

I enlighet med samma uppfattning har jag förut väckt fråga om sammanslagning
av tingslagen i några domsagor, som bestå av mera än ett
tingslag. Då jag funnit den i Sydöstra Hälsinglands domsaga bestående
tingsordningen vara till hinder för ernående av en eljest möjlig större
snabbhet i rättskipningen inom domsagan, har jag ansett mig nu böra till
prövning upptaga frågan om en reglering av tingslagen jämväl i denna
domsaga.

Denna fråga har redan tidigare varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
I en den 31 december 1917 avlåten framställning hemställde nämligen
dåvarande J. O., att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida domsagans två tingslag kunde förenas till ett tingslag med
tingsställe i Söderhamn (J. 0:s ämbetsberättelse till 1918 års riksdag sid.
204 o. f.) Dessförinnan hade J. O. inhämtat yttrande i frågan från dåvarande
häradshövdingen i domsagan W. Moberg, vilken dock anfört att,
då någon annan plats än Söderhamn icke lämpade sig till gemensamt
tingsställe för båda tingslagen sammanslagna, men järnvägsförbindelse
mellan staden och norr därom inom domsagan belägna orter ännu sakna -

266

des, frågan om tingslagens sammanslagning syntes böra anstå, till dess
sådan förbindelse genom ostkustbanan kommit till stånd.

Över J. 0:s framställning kördes invånarna i tingslagen ävensom
häradsrätterna, domhavanden, K. B. i Gävleborgs län och Svea hovrätt.

Invånarna i Enångers tingslag anförde vid sammanträde inför tingslagets
häradsrätt den 14 februari 1918 bland annat att, enär staden Söderhamn
vore belägen utom domsagan, borde tingsstället för domsagan ej
förläggas dit. För vissa inom Nianfors kapellförsamling belägna orter
vore avståndet till Söderhamn ända till 7 mil. Med hänsyn därtill, att
sannolikt lång tid komme att förflyta till dess ostkustbanan blivit färdigbyggd
inom tingslaget och till Söderhamn, skulle tingslagsborna under
lång tid framåt, därest tingsstället förflyttades till nämnda stad, vara
hänvisade till att begagna skjuts för att inställa sig vid tingssammanträdena.
Och i betraktande därav, att den rättssökande allmänhetens kostnader
för inställelse vid tingssammanträdena genom tingsställenas förflyttning
till Söderhamn komme att bliva avsevärt större, samt rättskipningen
alltså ej genom den ifrågasatta sammanslagningen kunde anses
bliva lättare tillgänglig för invånarna i Enångers tingslag, och då i övrigt
missnöje med de nuvarande förhållandena i ifrågavarande avseenden ej
försports, ansåge invånarna i tingslaget, att de av häradshövdingen Moberg
mot sammanslagningen anförda skäl fortfarande ägde giltighet samt
att fördenskull sammanslagningen för närvarande ej borde komma till
stånd.

Häradsrätten yttrade i utlåtande samma dag, att häradsrätten funne,
att Söderala ej vore lämpligt tingsställe för båda tingslagen sammanslagna
samt att gemensamt tingsställe för desamma ej kunde ifrågakomma
å annan plats än Söderhamn. Men enär järnvägsförbindelser mellan
nämnda stad och norr därom inom domsagan belägna orter ännu ej
funnes, ansåge häradsrätten på de av tingslagsborna anförda skäl frågan
om sammanslagningen böra anstå, till dess sådan förbindelse genom ostkustbanan
kommit till stånd.

Häradsrättens ordförande, t. f. domhavanden E. Forssblad, var av skiljaktig
mening och anförde bland annat följande:

Visserligen talade mot sammanslagning av tingslagen i domsagan dels
den omständigheten, att tingshuset i Söderala vore fullt tidsenligt och att
de tingshusbyggnadsskyldiga i Ala tingslag, därest gemensamt tingsställe
i Söderhamn komme till stånd, ej syntes kunna få någon användning för
detsamma, som ens tillnärmelsevis motsvarade de därå nedlagda kostnaderna,
och dels att nämnden och den rättssökande allmänheten i Enångers
tingslag under den tid, som komme att förflyta, till dess ostkustbanan
blivit färdigbyggd, skulle för sin inställelse vid tingssammanträdena få
vidkännas betydligt ökade utgifter, vilket beträffande nämnden möjligen

267

kunde komma att medföra en försämring i dess sammansättning. Men
som, därest ett för domsagan gemensamt tingshus kornme att uppföras i
Söderhamn, ersättning av allmänna medel torde kunna heredas de tingshusbyggnadsskyldiga
i Ala tingslag för de kostnader, de fått vidkännas
för byggandet av sitt nuvarande tingshus, samt de anmärkta olägenheterna
för Enångers tingslagshor syntes vara av övergående beskaffenhet,
funne Forsshlad sig — under uttryckligt framhållande av önskvärdheten
utav att de tingshusbyggnadsskyldiga i Ala tingslag bereddes omförmälda
ersättning — likväl höra tillstyrka J. 0:s framställning samt till stöd därför,
förutom vad J. O. åberopat, anföra bland annat följande: Tågförbindelserna
vid Söderala anhaltsstation vore synnerligen otillfredsställande
för de tingsbesökande, vadan dessa för resor till och från Söderhamn i
stor utsträckning nödgades anlita skjuts. På grund av de bristfälliga tågförbindelserna
mellan Söderhamn och Söderala både domhavanden till
exempel för en konkursinställelse nödgats uppoffra en hel förmiddag. Å
tingsstället i Söderala funnes ej rum för allmänheten att tillgå, och mat
kunde till och med för häradsrättens ledamöter endast med svårighet erhållas.
Beträffande tingsställena i Enångers tingslag vore visserligen möjligheterna
att erhålla mat gynnsammare, men vore svårigheterna för allmänheten
att få husrum åtminstone beträffande tingsstället i Lugnet desamma
som i Söderala. Därtill komme, att tingslokalerna för Enångers
tingslag vore såväl i avseende på utrymme som hygieniska förhållanden
synnerligen bristfälliga; särskilt syntes tingslokalen i Lugnet vara den
sämsta i riket. Att en sammanslagning av tingslagen i domsagan för domhavanden
skulle innebära en avsevärd besparing av tid och utgifter vore
uppenbart. För varje resa till de allmänna tingssammanträdena i Enångers
tingslag åtginge i gynnsammaste fall två och en halv dagar, och
droge resorna för rannsakning i nämnda tingslag, vilka liölles å krono
häktet i Hudiksvall, i genomsnitt två dagar. Lades därtill vad förut anförts
beträffande de fåtaliga tågförhindelserna mellan Söderhamn och
Söderala, torde med tydlighet framgå, vilken betydande tidsvinst genom
sammanslagningen skulle uppkomma för domhavanden.

Vid sammanträde inför Ala tingslags häradsrätt den 14 mars 1918 anförde
ordföranden i Söderala sockens kommunalstämma disponenten E.
Granström i Bergvik, med instämmande av övriga tillstädeskomna tingslagshor,
bland annat, att han medgåve, att en sammanslagning av domsagans
tingslag vore i vissa avseenden lämplig, men ansåge, att på de av
häradshövdingen Moberg åberopade grunder därmed borde anstå, till dess
ostkusthanan blivit beträffande sträckningen inom domsagan färdigbyggd,
samt att, därest sammanslagningen beslutades, det gemensamma tingsstället
borde förläggas till Söderala i det nuvarande tingshuset. Visserligen
vore Söderala såsom tingsställe olämpligt beläget, men, enär de tingshus -

268

byggnadsskyldiga i Ala tingslag å berörda tingshus nedlagt stora kostnader,
kunde det ej skäligen begäras, att tingslagsborna skulle åläggas att
under då rådande dyrtid deltaga i uppförandet av ett nytt tingshus. På
grund därav bestrede Granström å egna och tingslagsbornas vägnar bifall
till J. 0:s framställning. Därest förflyttning av tingsstället för Ala
tingslag beslutades, borde i allt fall staten hålla tingslagsborna skadeslösa
för de särskilda kostnader, som genom uppförandet av ett nytt tingshus
kunde åsamkas dem.

I samma dag meddelat utlåtande fann häradsrätten på de av Granström
anförda skäl, att någon förändring i rådande tingslagsindelning i domsagan
eller av tingsställena därstädes ej borde ifrågakomma och att i allt
fall sammanslagning av tingslagen ej borde ske under andra villkor än
dem, Granström i sitt inför häradsrätten avgivna yttrande angivit.

Kattens ordförande, t. f. domhavanden Forssblad, hade samma skiljaktiga
mening som vid frågans behandling inför Enångers tingslags
häradsrätt.

K. B. yttrade i utlåtande den 1 maj 1918, att K. B. funne vad tingslagsborna
och häradsrätterna anfört emot bifall till framställningen icke vara
av avgörande betydelse i förhållande till de obestridliga fördelar för rättskipningen
och det allmänna av en förening av ifrågavarande tingslag
med gemensamt tingsställe i Söderhamn, som framhållits av J. O. samt i
domhavandens yttrande. K. B. förordade förty J. 0:s framställning, därvid
K. B. dock ville framhålla önskvärdheten och billigheten av att, om
sådant kunde ske, Ala tingslag bereddes ersättning av allmänna medel
för dess nuvarande, fullt användbara men efter uppförande av nytt gemensamt
tingshus i Söderhamn överflödiga tingshus i Söderala.

Svea hovrätt anförde i den 23 maj 1918 avgivet utlåtande att, om än eu
sammanslagning av tingslagen kunde, därest tingsstället förlädes utom
Enångers tingslags område, komma att medföra olägenheter i vissa hänseenden
för invånarna i sagda tingslag, syntes dock en sådan sammanslagning
med avseende å de fördelar för rättsvården, som vore därmed
förenade, böra komma till stånd. Med avseende å belägenheten av de nuvarande
tingsställena syntes intet av dem lämpligen kunna ifrågasättas
till tingsställe för det sammanslagna tingslaget utan detta böra förläggas
till Söderhamn, som vore den enda större orten inom domsagan, som
hade de bästa kommunikationerna och där det kunde förutsättas, att
häradshövdingen komme att hava sin hostad. Hovrätten tillstyrkte alltså,
att Kungl. Maj:t måtte förordna, att de två tingslag, Ala och Enångers,
varav ifrågavarande domsaga bestode, skulle sammanslås till ett tingslag
med tingsställe i Söderhamn.

Vid prövning av ärendet den 6 juni 1918 fann Kungl. Maj:t med särskild
hänsyn därtill, att den beslutade ostkustbanan ännu ej blivit, såvitt

269

anginge sträckningen genom Enångers tingslag till Söderhamn, färdigbyggd,
ej skäl att lämna bifall till J. 0:s framställning.

Enligt vad jag inhämtat torde det kunna förväntas, att berörda sträckning
av ostkustbanan skall bliva färdigbyggd under år 1927. Jag har
därför funnit tiden nu vara lämplig att återupptaga frågan om sammanslagning
av Ala och Enångers tingslag.

Folkmängden i de olika tingslagen vid 1925 års slut utgjorde i Ala tingslag
25,941 invånare och i Enångers tingslag 7,253 invånare.

Beträffande arbetsbördan i tingslagen framgår av arbetsredogörelserna
för år 1925, att under nämnda år handlagts:

i Ala tingslag:

tvistemål och brottmål.............................................. 202

konkurser och konkursärenden...................................... 25

lagfarts- och inteckningsärenden........................ 740

andra ärenden, slutligt handlagda .................................. 434

1,401

i Enångers tingslag:

tvistemål och brottmål.............................................. 89

konkurser och konkursärenden...................................... 11

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 295

andra ärenden, slutligt handlagda .................................. 108

503

En jämförelse av såväl folkmängd som arbetsbörda i de båda tingslagen
synes tala för att Enångers tingslag icke hör bibehållas såsom särskilt
jurisdiktionsområde. Denna uppfattning vinner ytterligare i styrka,
om man betänker, att den nuvarande anordningen för med sig den olägenheten,
att det andra, i alla hänseenden större tingslaget får allenast fem
tingssammanträden om året mot tio sammanträden, om domsagan bildade
ett tingslag. En sammanslagning av tingslagen torde nämligen för hela
domsagans vidkommande höra medföra en ökning av antalet rättegångstillfällen
från fem till tio om året. Närmaste följden därav borde bliva
eu icke oväsentlig ökning av snabbheten i rättskipningen inom domsagan,
och enbart detta förhållande torde utgöra tillräckligt skäl för den ifrågasatta
föreningen av tingslagen. I en domsaga, inom vilken ekonomisk livaktighet
råder, torde behov av en dylik förbättring av rättskipningen med
säkerhet kunna antagas vara för handen.

Redan vid domsagans tillkomst synes lämpligheten ur rättsvårdens synpunkt
därav, att densamma bildade ett tingslag, hava varit insedd. Att
domsagan det oaktat uppdelades på två tingslag lärer, såsom av ordalagen

270

i Kung! Maj:ts beslut den 7 september 1906 framgår, i huvudsak hava
berott på den inom domsagan då rådande bristen på goda järnvägsförbindelser.

Vid behandlingen av ovanherörda underdåniga framställning om förening
av de två ifrågavarande tingslagen tillstyrktes sammanslagningen
av t. f. domhavanden, K. B. i länet och Svea hovrätt. Tingslagshorna och
häradsrätterna avstyrkte densamma i avvaktan på ostkustbanans färdigbyggande.
Slutligen har också det av Kungl. Maj:t i anledning av framställningen
meddelade beslutet i huvudsak grundats på den omständigheten,
att ostkustbanan vid tiden för beslutet ännu ej var färdigbyggd
genom Enångers tingslag till Söderhamn.

I och med ostkustbanans färdigbyggande genom Enångers tingslag
synes mig det enda väsentliga hindret för ett förverkligande av de gamla
planerna på en sammanslagning av tingslagen kunna anses undanröjt.
Tager man därjämte i betraktande, att motorfordonen under de senaste
åren erhållit en alltmera utbredd användning såsom kommunikationsmedel
även i nu ifrågavarande trakter, torde de avstånd inom domsagan,
som för ett tiotal år sedan föreföllo stora, nu kunna anses jämförelsevis
små. Och då man alltså kan bortse från berörda hinder, torde någon meningsskiljaktighet
icke längre böra råda om lämpligheten att nu låta föreningen
av tingslagen komma till stånd.

Beträffande frågan om tingsställets förläggning synes denna kunna besvaras
endast på ett sätt. Söderhamn torde ur alla synpunkter vara den
lämpligaste platsen för tingsställe i domsagan. För invånarna i Ala
tingslag är det uppenbarligen fördelaktigare att få gorå sina tingsresor
till Söderhamn, som de även för annat ändamål än tingsuppvaktning
kunna hava anledning besöka, än till Söderala. Även ur den synpunkten,
att det för den rättssökande allmänheten är av vikt att i och för rättegångars
utförande och andra tingsärenden kunna å den ort, där tingsstället
är beläget, anlita juridiskt biträde, torde Söderhamn äga företräde
framför Söderala. Invånarna i Enångers tingslag få visserligen längre
väg till Söderhamn än till sina nuvarande tingsställen, men, sedan tingsresorna
kunna företagas på järnväg, torde det i allt fall kunna antagas,
att kostnaden för en tingsuppvaktning i Söderhamn i allmänhet icke skall
bliva större än nu i Enånger eller Lugnet. Avståndet från de längst norrut
belägna delarna av tingslaget till Söderhamn synes dock icke vara mer
än omkring 7 mil. Redan nu lärer omnibustrafik uppehållas mellan
Hudiksvall och Söderhamn, och det är väl antagligt, att användningen av
detta kommunikationsmedel skall vinna ytterligare utbredning och tingsresorna
till Söderhamn från alla delar av domsagan därmed underlättas.

Utan tvivel torde, sedan kommunikationsförhållandena numera kunna
antagas inom kort vara på ett fullt tillfredsställande sätt ordnade, tings -

271

husfrågan vara den i förevarande fall mest svårlösta. Ala tingslag har
ett ännu användbart tingshus i Söderala, och tingslagets invånare komma
kanske fördenskull att anse uppförandet av ett nytt tingshus i Söderhamn
såsom en onödig tunga. Men det torde väl icke vara uteslutet, att det nuvarande
tingshuset i Söderala kan vinna användning för annat ändamål
och försäljas till ett dess värde någorlunda motsvarande pris. En lättnad
komme ju ock att beredas Ala tingslag därigenom, att invånarna i
Enångers tingslag skulle bidraga till det nya tingshusets anskaffande och
kostnaden därför sålunda fördelas på ett större antal tingshusbyggnadsskyldiga,
Invånarna i Enångers tingslag lära i allt fall stå inför nödvändigheten
att ordna sin tingshusfråga. Båda tingslagets tingsställen äro
nämligen i saknad av tingshus. I Enånger lärer vid tingsförhandlingarna
användas ett kommunalrum och i Lugnet en godtemplarsal, anordningar
som i längden näppeligen kunna anses tillfredsställande. Även ur
denna synpunkt förefaller en sammanslagning av tingslagen lämplig såsom
ägnad att befrämja en tidsenlig och naturlig lösning av den för Enångers
tingslag till synes ganska trängande tingshusfrågan.

För att frågan om gemensamt tingshus för hela domsagan skall kunna
ordnas till den tid, då ostkustbanan beräknas å ifrågavarande sträcka
vara färdig och den nya tingsordningen, om den anses böra genomföras,
lämpligen torde höra träda i kraft, lärer det vara nödvändigt att redan
nu upptaga förevarande spörsmål till behandling.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag i underdånighet hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, huruvida icke,
på sätt jag ovan utvecklat, Ala och Enångers tingslag böra för ernående
av snabbare rättskipning i tingslagen sammanslås till ett tingslag med
tingsställe i Söderhamn.”

över min framställning hava vederbörande tingslagsbor och häradsrätter,
häradshövdingen i domsagan H. Wickström, K. B. i länet samt
Svea hovrätt och processkommissionen avgivit yttranden. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

4. Framställning angående ändring i vissa avseenden av gällande
bestämmelser om tillsyn å stämpelavgifts utgörande samt om
uppbörd och redovisning av stämpelmedel.

Den 20 oktober 1926 skrev jag till Konungen följande:

”Gång efter annan har jag under inspektionsresor och eljest haft tillfällen
att uppmärksamma, hurusom de bestämmelser i kungl. förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, vilka avhandla tillsynen
å stämpelavgiftens utgörande samt uppbörden och redovisningen av stäm -

272

pelmedel, icke i alla avseenden synas vara avpassade på ett sätt, sam motsvarar
ändamålsenlighetens och den praktiska verklighetens krav.

Enligt 28 § i nämnda förordning är ämbets- eller tjänsteman, vilken har
att å tjänstens vägnar mottaga handling, som enligt 2 kap. i förordningen*
skall vid företeendet inför offentlig myndighet förses med stämpel —
därest han hos generalpoststyrelsen anmält, att han tillhandahåller dylika
stämplar — berättigad och förpliktad att å det ställe, där handlingen
Skall mottagas, försälja till densamma erforderliga stämplar, och skola
i sådant fall stämplarna hos honom köpas och stämpelbeläggningen av
honom verkställas. Har sådan anmälan gjorts av ordinarie tjänstinnehavare,
medför densamma enahanda rättighet och förpliktelse jämväl
för den, som under ledighet för honom förordnats att helt eller delvis
bestrida ämbetet eller tjänsten, därest icke den tillförordnade hos generalpoststyrelsen
gör anmälan, att han icke vill utöva stämpelförsäljningen.

Sedan gammalt hava ämbets- och tjänstemän varit berättigade att emot
borgen på kredit erhålla stämplar. Ordinarie domare ägde förr att utan
borgen på kredit erhålla det stämplade papper, varav de kunde vara i
behov, men denna rättighet blev upphävd genom kungl. kungörelsen den
27 mars 1880, varigenom domare i berörda avseende blev likställd med
annan tjänsteman, åt vilken stämplat papper på kredit utlämnades.

I 29 § i 1914 års förordning stadgas att, om stämpelförsäljare, varmed
i förordningen förstås såväl ämbets- eller tjänsteman, som jämlikt 28 §
utövar stämpelförsäljning, som ock ämbets- eller tjänsteman, vilken har
att å tjänstens vägnar stämpelhelägga utgående expeditioner, hos generalpoststyrelsen
för sin uppbörd ställt av styrelsen godkänd borgen eller ock
nedsatt obligationer eller avlämnat försäkringshrev i enlighet med därom
gällande föreskrifter, äger han efter rekvisition hos generalpoststyrelsen
erhålla stämplar i räkning inom det belopp, för vilket säkerhet blivit
av honom ställd.

Enligt 34 § 1 mom. första stycket bör ämbets- eller tjänsteman, notarius
publicus eller mäklare, till vilken stämpel underkastad handling ingives,
tillse, att handlingen är behörigen försedd med stämpel och att stämpeln
är makulerad på sätt i 25 § föreskrives. Sedan i momentets andra stycke
intagits föreskrift om stämpelbeläggning av anmälan om köp av fartyg
eller fartygslott, stadgas i tredje stycket av momentet att, om annan handling,
som i paragrafen avses, icke är behörigen försedd med stämpel och
ej genast efter erhållen tillsägelse erläggas penningar till det felande stämpelbeloppet
eller, där ämbets- eller tjänstemannen ej är stämpelförsäljare,
nämnda stämpelhelopp, må handlingen icke mottagas. Ämbets- eller tjänsteman,
som uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel, utan att
handlingen samtidigt därmed stämpelbelagts, åligger emellertid att med
användande av tryckta, i löpande följd numrerade blanketter omedelbart

273

och utan ersättning lämna kvitto å sålunda uppburna medel samt därvid
anteckna kvittots huvudsakliga innehåll å en till blanketterna höran
de, på samma sätt numrerad talong.

Angående upphörd och redovisning av stämpelmedel föreskrives i 39 §
i förordningen, att stämpelförsäljare, som i räkning mottagit stämplar,
åligger att inom 8 dagar efter varje kvartals slut till generalpoststyrelsen
inleverera under kvartalet influtna stämpelmedel, åtföljda av reversal
i två exemplar, av vilka det ena kvitterat återställes till stämpelförsäljaren.
Stämpelförsäljare, som enligt vad i 34 § sägs uppburit betalning
för dubbel beläggningsstämpel, utan att handlingen samtidigt där
med stämpelbelagts, åligger enligt tredje stycket i 39 § att, så snart lämpligen
ske kan och minst en gång i månaden, till generalpoststyrelsen inleverera
vad sålunda må hava influtit, med bifogande därvid av den del
av den i samma paragraf omförmälda talong, som motsvarar de utfärdade
kvittona. Sålunda överlämnad del av talong skall i generalpoststyrelsen
undergå behörig granskning.

En stämpelförsäljare kan enligt dessa bestämmelser gå till väga på
olika sätt.

Först och främst står det honom naturligtvis öppet att för egna medel
kontant inköpa stämplar och sedan försälja desamma. Redovisningsskyldigheten
beträffande de stämpelmedel, som till honom inflyta för dessa
stämplar, är då fullgjord i och med inköpet: stämpelförsäljaren bär ju
själv inlevererat medlen i förskott. Men det är å andra sidan klart, att
utan hinder därav vanlig redovisningsskyldighet åvilar stämpelförsäljaren
för stämpelmedel, som utan att kunna betraktas såsom betalning för
de av honom efter kontantköp innehavda stämplarna till honom inflyta,
liksom den i 34 § tredje stycket stämpelförordningen stadgade skyldigheten
för stämpelförsäljare att utfärda kvitto, då betalning för dubbel beläggningsstämpel
mottages utan att ingiven handling samtidigt stämpelbelägges,
naturligtvis icke bortfaller på den grund att stämpelförsäljaren
någonstädes i sitt förvar har av honom kontant inköpta stämplar till
motsvarande belopp.

Vanligare än att stämpelförsäljaren mot förskottsbetalning i förväg
förser sig med stämplar torde enligt sakens natur vara, att han begagnar
den i stämpelförordningen medgivna utvägen att inom ramen av ställd
säkerhet hos generalpoststyrelsen erhålla stämplar i räkning. Innehavet
av sålunda mottagna stämplar kan tydligen icke heller medföra, att den
nyss berörda bestämmelsen om skyldighet i vissa fall att utfärda kvitto
försättes ur kraft. Vidare synes böra antagas, att föreskriften om skyldighet
för stämpelförsäljare, vilken i räkning mottagit stämplar, att
till generalpoststyrelsen inleverera influtna stämpelmedel kvartalsvis
ingalunda innebär, att dylik stämpelförsäljare, i den mån han än 18

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag.

274

dock mottager betalning för dubbel beläggningsstämpel utan att ingiven
handling samtidigt därmed stämpelbelägges, skulle vara befriad
från den för dylikt fall stadgade månatliga redovisningsskyldigheten
och anses fullgöra vad på honom ankommer genom att verkställa
inleverering endast kvartalsvis. Den ställda säkerheten, som torde ligga
till grund för den medgivna längre redovisningsfristen, gäller ju nämligen
endast uppbörd inom visst begränsat belopp; och då stämpelbeläggning
icke äger rum samtidigt som uppbörden, kan ju den sistnämnda såväl i
och för sig som tillhopa med de i räkning mottagna stämplarna lätt tänkas
avsevärt överstiga det belopp, för vilket säkerhet blivit ställd.

Slutligen omnämner, såsom i det föregående berörts, stämpelförordningen
även den möjligheten att stämpelförsäljaren mottager förskottsbetalning
utan att stämpelbeläggning samtidigt äger rum. När betalning sålunda
inflyter för dubbla beläggningsstämplar, skola enligt förordningens
bestämmelser kvitton utfärdas och den stämpelförsäljaren åliggande skyldighet
att inleverera stämpelmedlen, med bifogande av talonger, fullgöras
så snart lämpligen ske kan och minst en gång i månaden. Det är följaktligen
alldeles stridande mot gällande föreskrifter, om stämpelförsäljaren
i stället förfar så som om hans stämpelrekvisitioner i dylika fall vore av
honom för egna medel gjorda kontanta inköp av stämplar; i verkligheten
är det ju de enskilda, som förskotterat medlen för anskaffande av stämplar.

Det torde emellertid icke innebära någon överdrift, om man påstår, att
stämpelförordningens föreskrifter långt ifrån alltid bokstavligen iakttagas.

Detta missförhållande har av min företrädare i ämbetet påpekats i en
av honom den 11 december 1920 avgiven underdånig framställning angående
ändring av 39 § i stämpelförordningen m. m. ävensom av formulären
till de i 34 § av samma förordning omförmälda blanketter. Framställningen
beaktades i en proposition nr 232 till 1921 års riksdag med förslag
till vissa ändringar i stämpelförordningen. Efter hemställan av bevillningsutskottet
blev dock propositionen, såvitt nu är i fråga, av riksdagen
avslagen.

Beträffande de nu gällande föreskrifternas efterlevnad anförde J. O.
i ovanberörda underdåniga framställning följande:

Enligt vad J. O. erfarit, hade icke alltid sådana blanketter, som i 34 ^
omförmäldes, kommit till användning. Därför hade icke heller alltid
talonger, såsom vederbort, blivit till generalpoststyrelsen insända, och
hade icke heller bestämmelserna om månatlig inleverering av stämpelförskottsmedel
kommit att följdriktigt tillämpas. Inlevereringen av stämpelmedel
hade blivit beroende av den borgen eller annan säkerhet, stämpelförsäljaren
ställt för rättighet att bekomma stämplar på kredit. I de fall,
då behovet av stämplar överstigit säkerhetens storlek, hade en tidigare

275

insättning av stämpelmedel blivit nödvändig, men eljest hade inleverering
av medlen till statskassan icke ägt rum mer än kvartalsvis. Storleken
av de medel, som sålunda under någon tid kunnat behållas av en
stämpelförsäljare, torde i regel hava varit mindre betydlig, men givet
vore, att skälen för att under någon tid njuta avkastningen av stämpelmedel
vägt tyngre, när det gällt större stämpelbelopp. J. O. hade erfarit,
att en stämpellörsäljare den 15 januari inlevererat stämpelmedel till ett
belopp av 413,874 kronor 45 öre. Sedan han därefter den 5 februari bekommit
stämplar för 87,800 kronor, inlevererade han den 8 april 23,550 kronor.
Därefter bekom stämpelförsäljaren stämplar den 14 april för 3,750,000
kronor och den 24 april för 7,450 kronor samt inlevererade den 8 juli
2,925,350 kronor. Efter att den 12 juli hava erhållit stämplar för 683,700
kronor, insatte han den 8 oktober 857,000 kronor. Den 12 oktober bekom
han därefter ånyo stämplar för 408,100 kronor. Det hade sålunda för varje
kvartal varit avsevärda belopp, för årets andra kvartal i det närmaste
3 millioner kronor, som kunnat inneligga hos stämpelförsäljaren. Detta
hade möjliggjorts därigenom att han, då ökat behov av stämplar inträtt,
kunnat ställa borgen av en bank. Under det att ifrågavarande stämpelförsäljares
stående säkerhet eljest utgjorts av en försäkring intill ett belopp
av 100,000 kronor, hade säkerheten vid olika tilllällen förstärkts med
av en bank ingångna borgensförbindelser, vid ett tillfälle å 3,750,000 kronor.
Då det icke torde möta svårigheter för en stämpelförsäljare, som
hade att väDta ingivandet av en handling, vilken skulle beläggas med
stämplar till högt belopp, att med en bank träffa avtal om att banken
iklädde sig borgen lör erforderliga stämplar, mot det att banken finge
förvalta stämpelmedlen, till dess stämpelförsäljarens kvartalsleverans till
generalpoststyrelsen infölle, läge det nära till hands att antaga, att inleverering
till statskassan av avsevärda stämpelmedel uppskötes så länge
lagen tilläte. Detta syntes J. O. icke stå i överensstämmelse med vare sig
den skattskyldiges eller statens berättigade intresse, att uppburna stämpelmedel
utan tidsutdräkt skulle inflyta i statskassan. Då förhållandet
emellertid kunde äga rum, utan att stämpellörordningens bestämmelser
åsidosattes, syntes en ändring av dessa vara av behovet påkallad.

Att det på förevarande område alltjämt råder en utbredd brist på överensstämmelse
mellan författningens bestämmelser och det sätt, varpå desamma
tillämpas, kan jag med stöd av upplysningar, som jag inhämtat
under mina inspektionsresor, vitsorda. För att erhålla en mera allmän
överblick över hithörande förhållanden avlät jag den 10 maj 1926 en skrivelse
till generalpoststyrelsen, i vilken jag anhöll, att styrelsen ville föranstalta
om utredning, särskilt såvitt länsstyrelser och underdomstolar
anginge, dels huruvida den vissa stämpelförsäljare efter utgången av

276

varje kvartal åliggande redovisningsskyldighet i allmänhet behörigen
fullgjordes eller om det visat sig eller anledning funnes antaga, att in
levererandet av under kvartalet influtna stämpelmedel brukade fördröjas,
dels huruvida den uppfattningen syntes gorå sig gällande, att stämpelförsäljare,
vilka i räkning mottagit stämplar, aldrig behövde inleverera
stämpelmedel annat än kvartalsvis, eller om även dylika stämpelförsäljare,
då de uppburit betalning för dubbla beläggningsstämplar utan att
handlingarna samtidigt därmed stämpelbelagts, brukade anse sig skyldiga
att minst en gång i månaden inleverera sådana stämpelmedel, dels
huruvida bestämmelserna i 89 § stämpelförordningen om skyldighet att
inleverera stämpelmedel månadsvis plägade av stämpelförsäljarna iakttagas
och där omförmälda talonger ordentligt insändas till styrelsen, dels
om de insända talongerna plägade utvisa dagen, då stämpelmedlen influtit,
dels ock slutligen huru sistberörda bestämmelser i allmänhet brukade
tillämpas med avseende å frågan om den längsta tid, som lagligen finge
förflyta från det medlen uppbures och till dess de inlevererades.

I svarsskrivelse den 18 juni 1926 bar generalpoststyrelsen därefter meddelat
bland annat följande:

Den i 39 § stämpelförordningen fastställda tiden för leverans till styrelsen
av under kvartalet influtna stämpelmedel iakttoges ej alltid av stämpelförsäljarna.
På grund därav brukade efter utgången av den stadgade
tiden påminnelser utsändas till de stämpelförsäljare, som då ej inlevererat
medel. Dylika påminnelser både expedierats efter utgången av första kvartalet
år 1925 till 68, efter andra kvartalet samma år till 25, efter tredje
kvartalet samma år till 79 och efter första kvartalet år 1926 till 41 stämpelförsäljare.
I vad mån inlevererade stämpelmedel motsvarade sammanlagda
beloppet av de stämpelmedel, som av stämpelförsäljare under kvartalet
uppburits, kunde icke kontrolleras av styrelsen beträffande första,
andra och tredje kvartalen. Inventering bos stämpelförsäljare till utrönande,
huru mycket av mottagna stämplar vore osålt, anställdes jämlikt
40 § i stämpelförordningen endast en gång varje år, nämligen å årets
sista söckendag. Till följd därav hade styrelsen endast efter utgången av
fjärde kvartalet, sedan den i 41 § föreskrivna årsredogörelsen granskats,
möjlighet att kontrollera, att av stämpelförsäljarna uppburna stämpelmedel
blivit till fullo inlevererade till styrelsen. Därigenom minskades beträffande
de tre första kvartalen givetvis kontrollens effektivitet. Emel
lertid både endast i enstaka fall det av stämpelförsäljare i samband med
avgivande av årsredogörelsen inlevererade stämpelbeloppet varit i förhållande
till hela årsbeloppet av inlevererade stämpelmedel anmärkningsvärt
stort.

Vidkommande frågan huruvida stämpelförsäljare, som i räkning mot -

277

tagit stämplar, brukade anse sig skyldiga att oftare än kvartalsvis inleverera
stämpelmedel, torde, fortsatte styrelsen, hos vederbörande den uppfattningen
i regel göra sig gällande, att medelsleveranserna kunde inskränkas
till en gång i kvartalet. I de fall, då den lämnade säkerheten
för utbekommande av stämplar i förskott ej uppginge till sådant belopp,
att det täckte kvartalsbehovet av stämplar, förekomme i allmänhet inleverering
av medel även å annan tid än i början av kvartalsmånaden. Av
samtliga stämpelförsäljare, som i räkning mottoge stämplar, hade under
år 1925 — då enligt styrelsens uppgift säkerhet ställts av 367 försäljare —
allenast 44 redovisat medelst de i 39 § stämpelförordningen omnämnda
talonger. Dessa senare stämpelförsäljare hade i regel brukat inleverera
beloppen månadsvis och inom en månad från den dag, då medlen uppburits;
och plägade de insända talongerna angiva dagen därför. Riktigheten
av uppgiften om dagen kunde emellertid icke kontrolleras av styrelsen,
då talongerna i allmänhet utskreves för hand och icke medelst
kopiering, vilket senare givetvis vore att förorda ur kontrollsynpunkt.

Då man vet, hurusom det torde vara mycket vanligt och måhända regel,
att vid ingivande till myndigheterna av handlingar, som skola beläggas
med dubbla beläggningsstämplar, betalning för stämplarna erlägges utan
att handlingarna samtidigt stämpelbeläggas, lära de av generalpoststyrelsen
lämnade upplysningarna få anses i ganska hög grad bekräfta riktigheten
av den uppfattningen att de ifrågavarande bestämmelserna erhållit
en tillämpning, som endast i alltför ringa grad motsvarar deras verkliga
syfte och innebörd. Detta förhållande torde hava sin grund i, bland annat,
att föreskrifterna om utfärdande av kvitton och ifyllande av talonger
skulle, noggrant tillämpade, vid vissa tillfällen visa sig orimligt betungande
samt möjligen också däri att bestämmelserna delvis lida av
tänjbarhet och oklarhet. Särskilt må i sistnämnda avseende framhållas,
hurusom det måhända icke alltid framstått tillräckligt klart för vederbörande
stämpelförsäljare, att innehav av stämplar, mottagna i räkning,
icke medfört rätt att under alla förhållanden inleverera stämpelmedel
endast kvartalsvis. Vidare har nog den i 39 § stämpelförordningen förekommande
bestämmelsen om skyldighet att inleverera medel ''minst en
gång i månaden’ lämnat mången i tvivelsmål, huruvida därmed avses,
att med redovisning av samtliga under en kalendermånad till stämpelförsäljare
influtna stämpelmedel må anstå till sista dagen i samma månad
eller att varje under en kalendermånad verkställd inleverering skall avse
alla stämpelmedel, som efter senaste leveransdag influtit, eller att med
redovisning av de under en kalendermånad uppburna stämpelmedel må
anstå till sista dagen i nästpåföljande månad. I ett särskilt fall har den

278

sistnämnda tolkningen gjort sig gällande. (Se rättsfall refererat i N. J. A.
1924, sid. 391.)

Angående den väg man borde följa till avhjälpande av de olägenheter,
som förmärkts, angav J. O. i den ovan berörda underdåniga framställningen
till en början såsom sin uppfattning att ett bibehållande av kvartalsleveranser
av stämpelförskottsmedel vid sidan av de leveranser, som
skola äga rum så snart lämpligen ske kan och minst en gång i månaden,
icke syntes äga fog för sig. I fortsättningen anförde J. O. följande:

Den i 39 § tredje stycket stämpelförordningen intagna tidsföreskriften
syntes emellertid böra bliva föremål för någon jämkning. Föreskriften
vore i viss mån obestämd och kunde giva anledning till olika förfaringssätt.
I somliga fall kunde den medgiva en stämpelförsäljare att behålla
stämpelmedel under i det närmaste 2 månader efter medlens mottagande,
vilket syntes vara för lång tid. Däremot borde en föreskrift, att stämpelförsäljare,
som i räkning mottoge stämplar, ålåge att inom 8 dagar efter
varje månads slut till generalpoststyrelsen inleverera under månaden influtna
stämpelmedel, kunna anses lämplig och icke bereda stämpelförsäljarna
någon svårighet. Ett särskilt skäl till den nu föreslagna ändringen
syntes jämväl vara att finna i det önskemål, som beträffande riksbokföringsväsendet
gjorde sig gällande, nämligen att statens inkomster och
utgifter, så långt ske kunde, utan längre dröjsmål uppgåves för varje
månad, så att en ständigt återkommande överskådlighet av den ekonomiska
ställningen vunnes. I kungl. propositionen till 1917 års riksdag angående
omorganisation av fögderiförvaltningen hade anförts att, då det
ur kontrollsynpunkt ansetts angeläget att söka förebygga, att tjänstemedel
onödigtvis länge innestode hos tjänstemannen, borde en generell bestämmelse
tillkomma om skyldighet att å viss dag i varje månad redovisa
indrivna medel, som icke borde på grund av särskilda föreskrifter tidigare
redovisas. I enlighet därmed hade bestämmelser influtit exempelvis i § 11
i kungl. förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning
av böter och § 6 i restindrivningsförordningen av samma dag. De
synpunkter i fråga om en bestämd kort redovisningstermin, som sålunda
gjorde sig gällande beträffande tjänstemedel i egentlig mening, syntes nog
kunna tillämpas jämväl å stämpelmedel, som en ämbets- eller tjänsteman
i kraft av en med ämbetet eller tjänsten förenad befogenhet att sälja
stämplar uppburit. Föreskrifterna om kvittenser och insändande av talonger
torde, såsom förut berörts, icke alltid hava kommit att tillämpas.
Orsaken därtill syntes åtminstone delvis vara att söka däri, att de fastställda
formulären blivit så vidlyftigt avfattade, att det visade sig alltför
tidsödande och hindrande i arbetet att använda dem. Vid den brådska
och anhopning av göromål, som rådde under ett tingssammanträde, hade
det visat sig ogörligt att medhinna ifyllandet av de dubbla formulären,

279

och författningsföreskrifterna hade därför måst lämnas obeaktade. Som
emellertid skälen för införandet av det ifrågavarande stadgandet i 34 §
icke i någon mån förfallit, syntes någon åtgärd böra vidtagas, för att
kvittots utskrivande förenklades och underlättades. Dittills hade det ankommit
å varje stämpelförsäljare att på egen bekostnad anskaffa stadgade
blanketter. Följden därav hade blivit, att blanketter av olika utseende
och icke alltid av det innehåll, som föreskrivits, kommit till användning.
Sålunda hade jämväl efter det 1914 års förordning trätt i tillämpning
använts blanketter, varå icke utmärkts plats för uppgift å dagen för
stämpelbeloppets mottagande. Det syntes J. O. lämpligt, att ifrågavarande
blanketter avgiftsfritt tillhandahölles vederbörande ämbets- eller tjänstemän
genom generalpoststyrelsens försorg. Den kostnad, som därför skulle
uppkomma, bleve lätt ersatt genom de fördelar, som med en effektivare
redovisning vunnes. Användande av bläck vid kvittots utskrivande syntes
icke behöva fordras. Blanketthäftena kunde lämpligen så anordnas,
att det bleve möjligt att med mellanliggande karbonpapper utskriva kvittot
och ifylla talongen samtidigt. Såsom förebild kunde tagas de orderböcker,
vilka inom affärslivet numera användes i stor omfattning.

Enligt det i den förut omförmälda till 1921 års riksdag avlåtna propositionen
nr 232 framlagda författningsförslaget skulle tredje stycket senare
punkten av 34 § 1 mom. i stämpelförordningen erhålla följande lydelse:

Ämbets- eller tjänsteman, som uppburit betalning för dubbel beläggningsstämpel
utan att samtidigt belägga handlingen med av honom kontant
inköpta stämplar, åligger att med användande av blanketter, som
avgiftsfritt tillhandahållas honom av generalpoststyrelsen jämlikt av
Konungen utfärdade bestämmelser, omedelbart och utan ersättning lämna
kvitto å sålunda uppburna medel.

Vidare skulle enligt förslaget 39 § tredje stycket av förordningen lyda
på följande sätt:

Stämpelförsäljare, som, enligt vad i 34 § sägs, uppburit betalning för
dubbel beläggningsstämpel utan att samtidigt belägga handlingen med av
honom kontant inköpta stämplar, åligger att inom 8 dagar efter varje
månads slut till generalpoststyrelsen inleverera vad sålunda må hava influtit
under den tilländalupna månaden med bifogande därvid av de till
blanketterna hörande talonger, som motsvara de under månaden utfärdade
kvittona. Sålunda överlämnade talonger skola i generalpoststyrelsen
undergå behörig granskning.

Vederbörande departementschef hade vid förslagets framläggande anfört
följande:

Att medel, som inflöte vid försäljning av i räkning mottagna stämplar,
snarast möjligt borde inlevereras till statsverket, syntes ligga i öppen dag.
Det dröjsmål med inleverering, som på grund av gällande bestämmelser

280

kunde äga rum, syntes emellertid vara av betydelse endast beträffande
de stämpelmedel, som inflöte vid försäljning av dubbla beläggningsstämplar.
Dessa stämpelmedel kunde uppgå till avsevärda belopp, under det
att vad som inkomme för andra slags stämplar, som försåldes av stämpelförsäljare,
vore jämförelsevis obetydligt. Med hänsyn därtill och då
en bestämmelse om leverans månadsvis av samtliga influtna stämpelmedel
skulle medföra väsentligt ökat arbete särskilt för domhavandena, vilkas
arbetsbörda redan vore nog så betungande, syntes de föreslagna ändringarna
böra avse endast de vid försäljning av dubbla beläggningsstämplar
influtna medlen. Beträffande tiden, inom vilken inleverering skulle
ske, hade föreslagits, att vad som influtit under en månad, skulle inlevereras
inom 8 dagar därefter. Denna tid kunde möjligen synas väl kort.
Då emellertid en dylik tidsbestämmelse vore föreskriven beträffande kvartalsleveranserna,
hade departementschefen ansett lämpligast att även i
nu förevarande fall behålla densamma. De blanketter, som stämpelförsäljaren
skulle använda vid kvittots utfärdande, borde kostnadsfritt tillhandahållas
honom av generalpoststyrelsen enligt de närmare bestämmelser,
varom Kungl. Maj:t torde komma att utfärda särskild kungörelse.

Riksdagen avslog, såsom förut nämnts, propositionen i nu förevarande
delar. Därvid anförde emellertid riksdagen i skrivelse nr 398 bland
annat följande:

I likhet med Kungl. Maj:t hade riksdagen ansett, att någon åtgärd erfordrades
för att förebygga onödig tidsutdräkt med inbetalning av stämpelmedel.
Att, på sätt Kungl. Maj:ts förslag (39 §) avsåge, inleverera influtna
stämpelmedel inom 8 dagar efter varje månads slut syntes dock
för många domare bliva alltför betungande. Riksdagens väsentligaste betänklighet
mot Kungl. Maj:ts förslag i förevarande delar gällde emellertid
de i samband med nyssberörda ändringsförslag beträffande 39 § föreslagna
ändringarna i 34 § 1 mom. tredje stycket. De senare avsåge visserligen
att för vederbörande domare underlätta uppfyllandet av en redan
stadgad plikt, nämligen att lämna kvitto å stämpelmedel, uppburna utan
att stämpelbeläggning samtidigt kommit till stånd. Men särskilt i större
domsagor skulle det, även med de lättnader som ett bifall till Kungl.
Maj:ts ändringsförslag i ifrågavarande del kunde medföra, säkerligen föranleda
en för allmänheten högst besvärande tidsutdräkt, om kvitto komme
att utfärdas å alla, även de minsta stämpelbelopp. Om riksdagen på sålunda
anförda skäl funnit sig icke kunna bifalla vad Kungl. Maj:t i förevarande
hänseende föreslagit, så hade riksdagen å andra sidan ansett de
av J. O. påvisade förhållandena vara av den art, att det vore synnerligen
önskvärt att få erforderliga ändringar införda i författningen. Inom
riksdagen hade därför varit ifrågasatt att söka åstadkomma ytterligare
utredning i ärendet och därvid närmast att bereda de förefintliga sam -

281

manslutningarna mellan dels lantdomare och dels stadsdomare tillfälle
att yttra sig. Med hänsyn till nödvändigheten att så vitt möjligt påskynda
arbetet hade denna tanke emellertid uppgivits; och hade riksdagen
stannat vid att lämna Kungl. Maj:ts förslag, i vad det rörde 34 §
1 mom. tredje stycket samt 39 §, utan bifall. Riksdagen förutsatte emel
lertid, att Kungl. Maj:t komme att ägna frågan fortsatt uppmärksamhet
och därvid undersöka de olika utvägar, vilka kunde erbjuda sig för att
avhjälpa här ifrågavarande missförhållanden, samt därefter för riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

Något sådant förslag har hittills icke framlagts.

Då emellertid av det ovan anförda torde framgå, att ett klart behov
av ändrade bestämmelser i förevarande hänseenden är för handen, och
då det måste anses såsom ett allvarligt missförhållande att gällande föreskrifter,
vilka behandla varken för det allmänna eller de enskilda betydelselösa
frågor av ekonomisk art, långt ifrån allmänt efterlevas utan i
stället, till följd av ett delvis verklighetsfrämmande och delvis otydligt
innehåll, anses kunna skjutas åt sidan till förmån för godtycket och
därav följande ojämnhet i tillämpningen, har jag ansett mig icke böra
underlåta att ånyo bringa dessa frågor under Eders Kungl. Maj:ts övervägande.

Vad man bör eftersträva torde vara klara och såvitt möjligt enhetliga
bestämmelser, vilka utan att över hövan betunga stämpelförsäljarna
med omsorger, som alltför ofta och i alltför hög grad inkräkta på deras
övriga arbete, likväl kunna anses fylla rimliga anspråk på snabbhet och
säkerhet i fråga om upphörd och redovisning av stämpelmedlen. Vill man
— och detta måste ju vara målet — vinna en noggrann efterlevnad av
föreskrifterna, lärer första villkoret därför vara, att dessa på dylikt sätt
i möjligaste mån präglas av enkelhet och enhetlighet.

Liksom hittills torde det dock vara nödvändigt att skilja på dubbla
beläggningsstämplar och övriga stämplar. De förra stå ju med avseende
å beloppens betydenhet i allmänhet i en klass för sig, vartill kommer att
betalning för dem ofta måste erläggas utan att vederbörande handling
genast stämpelbelägges. Dessa omständigheter torde allt fortfarande nödvändiggöra
särskilda bestämmelser. Det är icke i sin ordning, att de enskilda
till vederbörande myndigheter överlämna betydande summor i förskott
utan att alltid full garanti föreligger för sakens bevislighet, ej heller
att en mera ingående kontroll saknas över dessa summors snara redovisning
till generalpoststyrelsen.

Vad den förra av sistberörda två synpunkter beträffar torde erfarenheten
hava ådagalagt, att den bristande efterlevnaden av föreskrifterna
i 34 § 1 mom. tredje stycket stämpelförordningen haft sina huvudsakliga

282

orsaker dels i det påbjudna förfarandets omständlighet och dels i en
ganska utbredd benägenhet hos allmänheten att visa myndigheterna sitt
förtroende genom att avböja kvittenser. Denna erfarenhet synes mig böra
tillvaratagas. Enligt min tanke bör det icke heller vara omöjligt att utfinna
stadganden, varigenom så sker. I den mån stämpelbeläggning äger
rum samtidigt med betalningen, lärer, vare sig stämpelförsäljaren kontant
köpt stämplarna eller han emottagit desamma i räkning, av den
betalandes intresse icke påkallas något tillhandahållande åt honom av
kvitto. Att däremot kvitto, då det begäres, ovillkorligen bör utfärdas av
den, som uppbär betalning för dubbel belägga ingsstämpel utan att den
ingivna handlingen samtidigt belägges därmed, synes uppenbart. Begär
den betalande åter intet kvitto, torde detta visserligen icke böra medföra,
att hans intresse av betalningens bevislighet i författningen lämnas obeaktat,
men det synes mig för sådant fall tillräckligt, om det sörjes för
att betalningen hos stämpelförsäljaren ordentligt bokföres i en offentlig
handling. Den nu föreskrivna ovillkorliga skyldigheten att utfärda kvitto
kunde då få bortfalla. Vad man vill vinna synes mig kunna ernås genom
ett stadgande, att stämpelförsäljaren skall föra en förteckning över
inbetalningar, som gjorts för dubbla beläggningsstämplar, med angivande
av dagen, då betalning skett, den betalandes namn och adress samt det
inbetalda beloppets storlek, vilket allt bör omedelbart vid betalningens
erläggande införas i förteckningen. I fråga om förteckningens tillförlitlighet
och beskaffenhet i övrigt synas böra gälla samma anspråk som
för andra offentliga handlingar av motsvarande slag. Särskild vikt torde
böra läggas vid att radering under inga förhållanden sker och att
överstrykningar icke utföras så, att läsning av den överstrukna texten
omöjliggöres.

Skulle den nyss förordade förteckningen endast tjäna till att ersätta det
obligatoriska utfärdandet av kvitton och de nu föreskrivna talongerna
fortfarande ifyllas och insändas till generalpoststyrelsen, vore ju emellertid
föga vunnet ur förenklingssynpunkt. Föres en dylik förteckning, synes
den dock kunna fylla även det ändamål, för vilket de nu föreskrivna
talongerna äro avsedda, nämligen att ligga till grund för kontrollen av
att stämpelmedlen behörigen inlevereras. En dylik sammanhängande, i
löpande följd uppställd förteckning, mot vars förande inga tekniska svårigheter
torde kunna åberopas, synes mig till och med bättre ägnad därför
än de lösa talongerna, vilka, såsom nämnts, visat sig opraktiska; och
intet skäl torde finnas att använda de sistnämnda vid sidan av förteckningen.
Insändes periodvis ett bestyrkt utdrag av lörteckningen till generalpoststyrelsen,
synes mig detta utgöra en fullt tillfredsställande grundval
för den avsedda kontrollen.

Redan tidigare har det varit på tal att upphäva bestämmelsen om kvar -

283

talsleveranser och införa leverans månadsvis av samtliga influtna stämpelmedel.
Att en dylik reform, såvitt angår dubbla beläggningsstämplar,
har goda skäl för sig synes mig utan vidare klart. Att en stämpelförsäljare
innehar dylika stämplar i räkning torde icke innefatta tillräckligt
skäl, varför hans leveransskyldighet skulle inträda endast kvartalsvis, under
det att sådan skyldighet eljest inträder minst en gång i månaden. En
dylik dubbelhet torde dessutom vara ägnad att försvåra kontrollen och
förvilla begreppen om bestämmelsernas rätta innebörd. Mera tvivelaktigt
kan det däremot synas, huruvida en förkortning av leveranstiden i fråga
om övriga stämpelmedel hör ifrågakomma. Därvidlag torde icke få för
hises de svårigheter, som i stor utsträckning härleda sig av sättet för uppbörden.
Där denna, såsom ofta är fallet, sker i en mångfald småposter och
tillsammans med upphörd av expeditionslösen, torde det för vederbörande
stämpelförsäljare kunna med hänsyn till de krävande värv, som i allmänhet
åligga dem, bliva oskäligt betungande, om det fordras av dem, att de
skola ägna en oavlåtlig uppmärksamhet åt särskiljandet och inlevererandet
av stämpelmedlen.

För att emellertid erhålla en enhetlig bestämmelse, gällande för samtliga
stämpelmedel — något som säkerligen skulle i hög grad befordra
föreskrifternas efterlevnad och kontrollen däröver — har det synts mig
värt att tagas i övervägande, huruvida det icke skulle innebära en lämplig
medelväg, om man bestämde, att samtliga stämpelmedel, som influtit
under en månad, skulle snarast möjligt och senast inom utgången av nästpåföljande
månad inlevereras till generalpoststyrelsen. I fråga om andra
stämplar än dubbla beläggningsstämplar synes det mig knappast innebära
någon obillig fordran, att under en månad skall medhinnas att uträkna
vad som under den föregående månaden influtit. Möjligen — och detta
gäller särskilt dubbla beläggningsstämplar — lärer det däremot kunna
komma att ifrågasättas, om icke en bestämmelse av nyssnämnda innehåll
skulle medgiva stämpelförsäljaren att under en onödigt lång tid hava
medlen under sin förvaltning. Skulle detta anses vara fallet, synes därav
väl kunna men måhända icke nödvändigt behöva föranledas ett stadgande
om kortare frist i fråga om skyldighet att inleverera medlen till generalpoststyrelsen.
Enligt vad jag har mig bekant, har inom finansdepartementet
utarbetats ett förslag till kungörelse angående skyldighet för stämpelförsäljare
att anlita postgirorörelsen, i vilket förslag, bland annat, föreskrives
skyldighet för stämpelförsäljare, som avses i 29 § i stämpelförordningen,
att hava särskilt postgirokonto (stämpelpostgirokonto) för insättning
tid efter annan med vissa korta mellanrum av influtna medel för
försålda stämplar, vilka icke av honom inköpts mot kontant betalning, så
ock av medel, som av honom upphurits såsom betalning för dubbel beläggningsstämpel
utan att vederbörande, stämpel underkastade handling sam -

284

tidigt därmed stämpelbelagts. Den sålunda ifrågasatta insättningsskyldigheten
torde, om den anses böra komma till stånd, helt avlägsna varje farhåga
i nyss berörda hänseende''. Såsom ett skäl för att icke alltför mycket
förkorta tiden för leveranserna till generalpoststyrelsen må framhållas,
hurusom det icke sällan torde inträffa, att erlagd betalning för dubbla
beläggningsstämplar finnes böra återgå exempelvis till följd av felräkning
eller av den anledningen att en gjord ansökan återtages.

Om de i 34 § stämpelförordningen föreskrivna talongerna ersättas med
den i det föregående av mig förordade förteckningen över influtna stämpelmedel
samt en enhetlig leveranstid i fråga om stämpelmedlen införes
och kvartalsleveranserna sålunda avskaffas, synes följdriktigheten kräva,
att förteckningen för kontrollens skull kommer att upptaga icke allenast
de inbetalningar för dubbla beläggningsstämplar, som göras utan att den
ingivna handlingen samtidigt därmed stämpelbelägges, utan också inbetalningar,
som ske i samband med påläggning av sådana dubbla beläggningsstämplar,
vilka av stämpelförsäljaren innehavas i räkning. Förteckningen
torde höra föras så, att därav framgår, i vad mån de influtna stämpelmedlen
antingen redovisas genom inleverering eller genom tidigare av
stämpelförsäljaren verkställt kontant inköp av stämplar eller också tilläventyrs
av en eller annan anledning återbetalats till vederbörande, i vilket
sistnämnda fall kvitto å återbetalningen lämpligen torde böra företes.

Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag härmed
i underdånighet överlämna ovan gjorda framställning till den åtgärd,
Eders Kungl. Maj:t må finna densamma föranleda.”

5. Framställning angående ändrad lydelse av 3 § i kungl. förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften.

Den 30 november 1926 avlät jag till Konungen följande framställning:

”1 en den 18 januari 1926 hit inkommen skrift anförde advokaten G.
Hegardt i Malmö följande:

Den 23 november 1925 hade vid rådhusrätten i Eksjö avdömts ett mål
mellan klaganden, å ena, och guldsmeden H. Bondesson i Nässjö, å andra
sidan, om växelfordran. Å klagandens protokollsutdrag i målet hade borgmästaren
L. Eurén den 8 därpå följande december tecknat bevis att utslaget
vunnit laga kraft, varvid han för detta bevis påfört expeditionen
lösen och stämpelavgift 2 kronor. Som dylikt bevis enligt klagandens förmenande
vore att hänföra till stämpelförordningens ''bevis av underdomstol
eller därstädes anställd tjänsteman, tecknat å företedd handling’ och
således vore fritt från stämpel och klaganden i allt fall icke vid någon
annan underdomstol mött den av Eurén tillämpade uppfattningen, hade

285

klaganden uti två skrivelser begärt, att Eurén måtte restituera det för
mycket påförda beloppet. Då Eurén icke efterkommit klagandens begäran,
hade klaganden ansett hänsynen till en enhetlig lagtolkning och rättstillämpning
kräva, att han hos mig påtalade den divergens, som därutinnan
förefunnes mellan rådhusrätten i Eksjö och övriga, åtminstone klaganden
bekanta, underdomstolar. Saken hade ju även en ekonomisk sida,
ity att antingen genom gängse praxis staten berövades densamma tillkommande
avgift eller ock borgmästaren Eurén genom sitt berörda förfaringssätt
obehörigt tillskyndade rättssökande förlust.

Vid klagoskriften var fogat bestyrkt utdrag av domboken, hållen vid
rådhusrätten i Eksjö den 23 november 1925 i ovanberörda mål, däri rådhusrätten
nämnda dag meddelat utslag. Å domboksutdraget fanns tecknat
ett så lydande bevis: ’Att mot förestående utslag vad icke erlagts;
betygar; Eksjö den 8 december 1925. På borgmästareämbetets vägnar:
Ludvig Eurén.’ Beviset var belagt med lösen och stämpel 2 kronor.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Eurén att
inkomma med yttrande, anförde Eurén i avgivet utlåtande följande:

Såsom grundläggande för avgörandet, om vid åtecknande av bevis stämpelbeläggning
skulle äga rum, syntes få anses bestämmelsen i 3 § i kungl.
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, där det
talades om ''bevis annat’. De bestämmelser, som stadgade stämpelfrihet för
bevis, avsåge särskilda fall och vore undantag från den allmänna regeln.
De finge följaktligen icke utsträckas till andra fall än som uttryckligen
angåves. Bland annat stadgades, att bevis ’å dom eller utslag, huruvida
talan däremot fullföljts, såvida beviset utfärdas för någon, som i målet
åtnjutit fri rättegång’ vore fritt, och därav följde med all behövlig tyd
lighet e contrario att, då fri rättegång icke förelåge, ägde icke heller stämpelfrihet
för sådant bevis rum. Klaganden hade icke i detta fall åtnjutit
fri rättegång. Det stadgades vidare, att fritt från stämpel vore bevis ’å
dom eller utslag, att däremot är vädjat’, och motsvarande befrielse föreskreves
i kungl. förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen.
Däremot debiterades i praxis lösen med en krona för bevis att mot
dom icke vädjats, och så hade ock skett i detta fall, utan att klaganden
funnit sig böra göra anmärkning däremot; men om beträffande debitering
av lösen författningen tolkades på detta sätt, vilket syntes vara fullt
riktigt, torde konsekvensen givetvis fordra, att samma förfarande tilllämpades
även beträffande stämpelbeläggningen. Den av klaganden åberopade
stämpelfriheten för bevis ’av underdomstol eller därstädes anställd
tjänsteman, tecknat å företedd handling,’ syntes huvudsakligen avse bevis
tecknade å till småprotokollen hörande handlingar. Eurén vidhölle,
att den av honom vidtagna stämpelbeläggningen skett i full överensstäm -

286

melse med gällande författning och att fastmer en underlåtenhet därav
varit att anse som felaktig.

J avgivna påminnelser anförde klaganden, att han icke kunde dela
Euréns uppfattning. Uppenbart syntes nämligen vara, att man icke hade
rätt att använda en generalklausul, ''bevis annat’, när det givna fallet
naturligt och osökt läte sig inordna under en specialklausul. Då Eurén
icke hade denna utgångspunkt, vore det givet, att hans slutsats måste
bliva oriktig. Lika oegentlig torde Euréns hänvisning till expeditionslösenförordningen
vara. Att lagakraftbevis belädes med lösen en krona
hade sitt stöd i denna förordnings rubrik ''bevis annat, tecknat å företedd
handling’. Eurén syntes icke vara underkunnig om, att just på grund av
denna rubrik lagakraftbevis vid häradsrätt betingade lösen av endast
50 öre. Då Eurén i förevarande fall debiterat klaganden lösen en krona,
vore han i sin fulla rätt, och hade klaganden fördenskull icke kunnat göra
anmärkning däremot. Emellertid vore det påfallande, att Eurén härledde
denna sin rätt ur ''praxis'' och icke från något rum i lösenförordningen.

I ärendet inkommo därefter styrelserna för föreningen Sveriges stadsdomare
och föreningen Sveriges häradshövdingar med begärda yttranden.

Styrelsen för förstnämnda förening anförde, efter handlingarnas cirkulation
mellan styrelsens ledamöter, följande:

Vid de rådhusrätter, vilka vore representerade i styrelsen och från vilka
uppgifter därutinnan inkommit, stämpelbelades icke ifrågavarande bevis.
Av de styrelseledamöter, som yttrat sig i ärendet, ansåge två, att Euréns
stämpelbeläggning vore riktig; den ene av dessa styrelseledamöter aniörde
som stöd för sin åsikt den år 1920 införda bestämmelsen i stämpelförordningen,
att lagakraftbevis, utfärdat för någon, som i målet åtnjutit fri
rättegång, skulle vara fritt från stämpel, samt uttalade särskilt, att av
den proposition, vari författningsändringen föredragits, klart framginge,
att departementschefen ansett denna författningsändring nödvändig för
att den, som åtnjutit fri rättegång, skulle få stämpelfritt lagakraltbevis.
Han framhölle emellertid, att det ej kunde nekas, att bestämmelsen om
stämpelfrihet för bevis, tecknat å företedd handling, vore ägnad att i viss
mån stödja en motsatt mening, och ansåge en revision av författningen
för åstadkommande av större följdriktighet i lagtexten önskvärd. Den
andre styrelseledamoten ansåge, att nu ifrågavarande bevis icke vore att
hänföra till bevis, tecknat å företedd handling av underdomstol eller där
anställd tjänsteman, samt åberopade vidare ovannämnda år 1920 i stämpelförordningen
införda bestämmelse. Övriga ledamöter av styrelsen, som
yttrat sig i ärendet, ansåge, att stämpelbeläggning av ifrågakomna bevis
icke borde äga rum. Såsom skäl därför anfördes huvudsakligen följande.

287

Att stämpelbeläggning icke skulle äga rum syntes framgå av stämpelförordningens
stadgande om stämpelfrihet för ''bevis av underdomstol
eller därstädes anställd tjänsteman, tecknat å företedd handling’. Denna
bestämmelse hade förefunnits även i lörordningen angående stämpelavgiften
den 6 september 1883. I den ännu gällande expeditionslösenförordningen
av samma år talades om ''annat bevis, tecknat å företedd handling’,
och stadgades viss lösen för sådant bevis. Det vore oemotsägligt, att i avseende
å lösen för ett sådant lagakraftbevis, varom här vore fråga, sistnämnda
bestämmelse vore tillämplig. Beviset kunde nämligen ej sägas
vara ''särskilt'' utfärdat, och det inginge ej bland bevis, vilka i förordningen
uppräknades såsom lösenfria. Om således beviset i lösenförordningen
betraktades såsom bevis å ''företedd handling’, kunde den samtidigt
med sistnämnda förordning tillkomna förordningen angående stämpelavgiften
med uttrycket ''företedd handling’ ej gärna avse något annat. Den
enda skillnaden mellan de båda författningarnas beteckningar av föremålet
för bestämmelserna bestode ju däri, att medan stämpelförordningen
förutsatte, att handlingen företeddes vid underdomstol eller hos där
anställd tjänsteman, lösenförordningens bestämmelse gällde även bevis å
företedd handling, meddelat av andra myndigheter. Den omsländigheten
att stämpelförordningen särskilt nämnde dels ''bevis å dom eller utslag,
att däremot är vädjat’, dels ''bevis å dom eller utslag, huruvida talan däremot
fullföljts, såvida beviset utfärdas för någon, som i målet åtnjutit
fri rättegång’ syntes sakna betydelse för den fråga, som här iörelåge.
Förstnämnda bestämmelse, som funnits även i stämpelförordningen av år
1883, torde hava ansetts erforderlig bland annat på grund av föreskriften
i rättegångsbalken om skyldighet för domaren att ''straxt'' å domen teckna
bevis om vadet och att, om vad erlagts, göra anteckning därom även på
vederpartens expedition. Om vadet erlagts, innan domen utlämnats, ålåg
det alltså domaren att teckna bevis å domen, innan den vädjande eller
motpart utbekommit expeditionen. I sådant fall kunde ju beviset icke
sägas vara tecknat å företedd handling. Vad beträffade den sistnämnda
bestämmelsen om befrielse från stämpelavgift i fråga om bevis å dom
eller utslag, då fri rättegång beviljats, så syntes denna särskilda bestämmelse
erfordras bland annat av det skäl, att här vore fråga om icke blott
underdomstolarnas utan även överrätternas bevis, för vilka senare, om
bestämmelsen icke funnes, skulle inträda stämpelplikt såsom för annat
bevis. I övrigt vore erläggande av vad ej detsamma som fullföljande av
talan, såsom även framginge av ordalagen i 26 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken,
vadan nu föreliggande fråga ej syntes kunna lösas genom hänvisning
till stämpeliörordningens föreskrifter angående ''bevis å dom eller
utslag, huruvida talan däremot fullföljts’. Emellertid syntes en revision
av författningen för åstadkommande av större följdriktighet i lagtexten

288

få anses synnerligen önskvärd, och styrelsen hemställde därför, att jag
måtte vidtaga härför erforderlig åtgärd.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anförde följande:

Den ifrågavarande meningsskiljaktigheten syntes grunda sig på den
uppfattningen att utslag, varå önskades lagakraftbevis, icke vore att anse
som ''företedd handling’, därvid man ju kunde åberopa sig på att utslaget
strängt taget icke vore av den rättssökande ''företett’, om han begärde beviset,
innan expeditionen ännu vore utlöst. Styrelsen kunde dock för sin
del ej ansluta sig till denna uppfattning och kunde ej finna, att den påtalade
stämpelbeläggningen vore överensstämmande med förordningen om
stämpelavgiften. Ej heller hade styrelsen sig bekant, att i någon domsaga
stämpelbeläggning brukade förekomma i dylikt fall. Beteckningen
bevis ''tecknat å företedd handling’ syntes nämligen avse att utmärka, att
beviset hänförde sig till innehållet i den handling, vara beviset tecknades,
i motsats till vad förhållandet vore i fråga om bevis, som särskilt utfärdades.
I fråga om lösen för bevis å dom eller utslag att däremot icke
vore vädjat kunde enligt förordningen angående expeditionslösen sådan
lösen uttagas endast under förutsättning, att utslaget behandlades som
''företedd’ handling, och, såvitt styrelsen hade sig bekant, debiterades allmänt
i domsagorna lösen för sådant bevis. Följdriktigt borde även enligt
förordningen om stämpelavgiften utslag behandlas som företedd handling,
då lagakraftbevis begärdes. Dock måste det medgivas, att den i stämpelförordningen
förekommande särskilda bestämmelsen om stämpelfrihet för
bevis å dom eller utslag att däremot vore vädjat i viss mån vore vilseledande,
enär denna bestämmelse vore obehövlig, om man utginge från
att domen eller utslaget alltid skulle vid bevisets påtecknande behandlas
som företedd handling. Det kunde emellertid ifrågasättas, om det skulle
vara lämpligt att nu borttaga denna bestämmelse, som, även om den vore
något oegentlig, dock sedan lång tid tillbaka funnes upptagen i stämpel
förordningarna och säkerligen föranletts därav, att vad i allmänhet erlades,
innan expedition utlämnats. Bestämmelsen om stämpelfrihet för bevis
’å dom eller utslag, huruvida talan däremot fullföljts, såvida beviset
utfärdas lör någon, som i målet åtnjutit fri rättegång’ hade tydligen avsetts
endast för hovrätterna och saknade betydelse i föreliggande fall. För
undvikande av missförstånd borde måhända uttryckligen anmärkas, att
det blott vore fråga om bevis, utfärdat av tjänsteman i hovrätt.

Därefter inkom från Eurén ett till denne ställt brev från häradshövdingen
i Luggude domsaga, f. d. revisionssekreteraren J''. Hansson, däri
denne, med anledning av ett i tidningspressen intaget referat av sistnämnda
yttrande, bland annat meddelade, att bevis å utslag att däremot
ej vore vädjat av Hansson stämpelbelades med en krona, emedan Hansson

289

ansåge det självfallet, att ett utslag ej kunde rubriceras såsom ''företedd
handling’ och stämpelförordningen själv utginge från att annat bevis, som
utfärdades, skulle stämpelbeläggas med en krona. I stämpelförordningen
hette det nämligen: ''Bevis å dom eller utslag, att däremot är vädjat —
fritt’ och ''Bevis å dom eller utslag, huruvida talan däremot fullföljts, såvida
beviset utfärdas för någon, som i målet åtnjutit fri rättegång —
fritt.’ Sistnämnda stadgande, som införts i förordningen i samband med
utfärdandet av lagen om fri rättegång, syntes Hansson indirekt utsäga,
att för part, som ej åtnjutit förmån av fri rättegång, skulle bevis att mot
utslaget ej vädjats stämpelbeläggas.

Enligt 8 § i kungl. förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
är bevis av underdomstol eller därstädes anställd tjänsteman,
tecknat å företedd handling, fritt från stämpelavgift. Detsamma är förhållandet
med bevis å dom eller utslag att däremot är vädjat.

I samma paragraf stadgas stämpelfrihet för bevis ’å dom eller utslag,
huruvida talan däremot fullföljts, såvida beviset utfärdas för någon, som
i målet åtnjutit fri rättegång’.

Sedan därefter ett antal olika bevis omförmälts, stadgas slutligen, att
för ''annat bevis’ skall utgå stämpelavgift, som för underdomstol i stad
belöper sig till en krona.

Bestämmelsen om stämpelfrihet för ''bevis å dom eller utslag, huruvida
talan däremot fullföljts, såvida beviset utfärdas för någon, som i målet
åtnjutit fri rättegång’ tillkom genom kungl. förordningen den 22 juni 1920
angående vissa ändringar i 1914 års förordning angående stämpelavgiften.

Beträffande tillkomsten av bestämmelsen må anmärkas, att densamma
upptogs i proposition nr 368 till 1920 års riksdag, i vilken proposition föreslogos
vissa ändringar i stämpelförordningen. Vid propositionens avlåtande
anförde chefen för finansdepartementet i förevarande fråga att, då
fattigparten i fri rättegång erhölle alla protokoll och utslag gratis och
även vore berättigad att få sitt utslag verkställt utan kostnad, konsekvensen
syntes fordra, att han även erhölle nödvändiga lagakraftbevis gratis.
På grund därav hade i 3 § stämpelförordningen upptagits stämpelfrihet
för bevis å dom eller utslag, huruvida talan däremot fullföljts, såvida beviset
utfärdades för fattigparten.

Propositionen antogs i denna del av riksdagen i oförändrat skick.

Vid en hastig genomläsning av departementschefens ovanberörda anförande
kan detta möjligen synas giva ett visst stöd åt den av Eurén hävdade
uppfattningen, att bevis därom, att vad icke erlagts mot underrätts
utslag, skulle beläggas med stämpel. Men detta stöd torde endast vara
skenbart. Enligt mitt förmenande kan vid en närmare granskning de 19

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1927 års riksdag.

290

partementschefens yttrande alls icke antagas hava avseende å bevis av
dylikt slag. Ett bevis att mot underrätts utslag icke vädjats torde nämligen
icke vara att rubricera såsom bevis att talan icke fullföljts mot utslaget.
Såsom i det av stadsdomarföreningens styrelse avgivna yttrandet
berörts, lärer erläggande av vad icke innebära fullföljande av talan. Erläggande
av vad är väl i vissa fall ett ofrånkomligt villkor för talans
fullföljande, men å andra sidan kan uppenbarligen fullföljandet utebliva,
även om vad erlagts. Att lagen skiljer mellan vad och fullföljande av
talan framgår också exempelvis av 26 kap. 4 § rättegångsbalken.

Den omförmälda rubriken i stämpelförordningen ''bevis å dom eller utslag,
huruvida talan däremot fullföljts, såvida beviset utfärdas för någon,
som i målet åtnjutit fri rättegång’ torde därför få antagas icke avse bevis,
som utfärdas vid underdomstol, utan bevis, som erhålles hos myndighet,
där fullföljden skall hava ägt rum.

Bevis å dom eller utslag att däremot icke är vädjat torde utan tvivel
vara att hänföra under stämpelförordningens rubrik ''bevis av underdomstol
eller därstädes anställd tjänsteman, tecknat å företedd handling’.
Mot att betrakta beviset såsom tecknat å företedd handling synes mig
nämligen intet hinder föreligga. Den omständigheten att i stämpelförordningen
särskilt angivits, att bevis å dom eller utslag att däremot vädjats
skall vara fritt från stämpel, synes mig för övrigt knappast kunna antagas
bero på den uppfattningen, att sådant bevis aldrig skulle kunna
vara att anse såsom tecknat å företedd handling. De skäl, som föranlett
sistberörda stadgande, torde vara de av styrelserna för ovannämnda föreningar
antydda.

Omförmälda rubrik ''bevis av underdomstol eller därstädes anställd tjänsteman,
tecknat å företedd handling’ återfinnes i stämpelförordningen den
6 september 1883. Uppenbart torde vara, att därstädes med termen ''företedd
handling’ i sagda rubrik icke bör antagas hava avsetts annat än vad
med samma term förstås i den år 1883 utfärdade och på förarbeten av delvis
samma personer som de, vilka förberett 1883 års stämpelförordning, grundade
expeditionslösenförordningens rubrik ''bevis annat, tecknat å företedd
handling’. Följdriktigheten torde därför kräva, att vad som i expeditionslösenförordningen
hänföres under rubrik, som avser bevis, tecknat å företedd
handling, även skall i stämpelförordningen hänföras under motsvarande
rubrik, i den mån uttryckligt undantag icke stadgats. Om t. ex. såsom
i förevarande fall för bevis att mot underrätts utslag icke vädjats
uttages expeditionslösen såsom för bevis, tecknat å företedd handling,
synes uppenbarligen beviset vid avgörande, huruvida för detsamma skall
uttagas stämpelavgift, böra betraktas på enahanda sätt eller såsom bevis,
tecknat å företedd handling. Till att hänföra beviset under en generell
rubrik, ''annat bevis’, torde, då möjlighet att hänföra detsamma under

291

förut omförmälda rubrik förefinnes, anledning saknas. I enlighet där
med synes mig för ett dylikt bevis icke böra uttagas stämpelavgift.

Även om jag sålunda finner gällande bestämmelser i ämnet giva vid
handen, att den av Eurén hävdade uppfattningen icke är riktig, synes det
mig i allt fall som om en förtydligande ändring av bestämmelserna vore
påkallad. Föreskrifter om sådana rent expeditionella åtgärder som uttagande
av stämpelavgift för av myndigheter utfärdade bevis böra otvivelaktigt
vara så enkla och lättfattliga, att de så att säga kunna tillämpas
efter orden, snabbt och utan tvekan. Att en likartad tillämpning av dylika
bestämmelser också är i hög grad önskvärd torde icke behöva framhållas.
I synnerhet gäller naturligtvis detta, då, såsom här, fråga är om
stadganden, vilka snart sagt dagligen och överallt komma till användning.
Den rättssökande allmänheten bör icke för bevis av ett och samma
slag få erlägga avgifter till olika belopp hos olika myndigheter i samma
ställning. Av vad i detta ärende förekommit synes emellertid framgå, att
bestämmelserna i förevarande ämne äro av sådan beskaffenhet, att de lätt
kunna förleda till en annan uppfattning än den enligt min mening riktiga.
Detta förhållande synes mig i huvudsak bero på förefintligheten i
3 § i stämpelförordningen av rubriken ''bevis å dom eller utslag att däremot
är vädjat’. Denna rubrik inbjuder onekligen till det antagandet, att
bevis å dom eller utslag att däremot icke är vädjat skall stämpelbeläggas;
och insikten, att nyssnämnda rubrik tillkommit med tanke på att vadebevis
ej alltid skulle kunna anses tecknade å företedd handling, synes
ingalunda lätt gripbar. Det förefaller som om den ifrågavarande oklarheten
skulle kunna på ett enkelt och effektivt sätt skingras, därest rubrikerna
''bevis av underdomstol eller därstädes anställd tjänsteman, tecknat
å företedd handling’ och ''bevis å dom eller utslag att däremot är vädjat’
bleve sammanförda till en rubrik av följande lydelse: ''bevis av underdomstol
eller därstädes anställd tjänsteman, tecknat å företedd handling, ävensom,
i varje fall, bevis å dom eller utslag, huruvida däremot är vädjat.”

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden
till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.”

6. Framställning angående åtgärder för bättre tillgodoseende av vittnens
rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

I detta ämne avlät jag den 22 december 1926 till Konungen följande
framställning:

"I 17 kap. 5 § rättegångsbalken heter det, att ej må någon, som till
vittne nämnd varder, draga sig vittnesmålet undan: gör han det, liave

292

domaren våld att hålla honom därtill, genom vite, eller fängelse, där han
ej orkar höta. Den vittne påkallat, hetale ty sin resekostnad och täring,
efter dess värdighet. Sämjas de ej därom; lägge dem så domaren emellan,
som skäligt prövas.

Såsom av detta lagrum framgår är vittnesplikten i vårt land en allmän
medborgerlig skyldighet. Den, som av part i en rättegång åberopas såsom
vittne, måste, om han av parten instämmes att vittna, inställa sig för
domstolen och avlägga vittnesmål. Kommer ej vittnet tillstädes, har domstolen
enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken vissa tvångsmedel till sitt förfogande
för vittnets inställande vid rätten.

Enligt förstnämnda lagrum åligger det också den part, som påkallat
vittnets hörande, att till vittnet utgiva ersättning för inställelsen vid
rätten. Vanligen beredes ju vittne tillfälle att efter vittnesmålets avläggande
vid domstolen framställa sina anspråk i nämnda hänseende, varpå
domstolen bestämmer ersättningsbeloppet.

Då sålunda skyldigheten att efter kallelse inställa sig vid domstol och
vittna är förenad med rättighet till ersättning, kan det ju förefalla som
om vittnesplikten, såvitt angår själva inställelsen, icke skulle vara så
över hövan betungande. Detta må också vara sant i de fall, där vittnet,
som i allmänhet måste själv förskottera de för inställelsen nödiga kostnaderna,
utan svårighet kan göra detta och sedan verkligen av den betalningsskyldiga
parten erhåller den vittnet tilldömda ersättningen. Men i
sådana fall, då parten icke har medel till att gälda vittnesersättningen,
kan vittnesplikten mången gång bliva synnerligen kännbar. Detta gäller
naturligtvis i ännu högre grad, om den till vittne instämda personen
själv har svårt för att förskottera medel till inställelsekostnaden. Om
den part, som påkallat vittnets hörande, icke förskotterar resekostnaderna
och vittnet fördenskull icke kan inställa sig vid domstolen, kan vittnet
äventyra att ådömas böter för utevaro och föreläggas vid vite att vid
nästa rättegångstillfälle komma tillstädes. Att det på sådant sätt skall
vara möjligt att, kanske till och med i rent trakasseringssyfte, tvinga en
person till inställelse på egen bekostnad vid en domstol långt från hemorten
torde vara en onödigt långt utdragen konsekvens av vittnesplikten.
I såväl det ena som det andra hänseendet kan man emellertid bortse från
sådana fall, då vittne är berättigat till ersättning av allmänna medel och
under viss förutsättning till förskott för resekostnader.

De nackdelar, som sålunda kunna vidlåda den för övrigt naturliga och
oundgängliga vittnesplikten, torde vara sedan gammalt kända och erkända.
I ett par fall under innevarande år har jag erhållit särskild
påminnelse om desamma.

I en till mig insänd skrift hava stationsföreståndaren A. E. Andersson,
faktorn K. A. Jakobsson, masmästaren J. Olsson och arbetaren A. Kvarn -

293

ström, alla i Sikfors, förklarat sig vilja fästa min uppmärksamhet på
nödvändigheten av att genom lag vederbörande myndigheter tillerkännes
rätt och ålägges skyldighet att tillse, att till domstol instämt vittne utbekommer
den ersättning, som av domstolen tillerkännes vittnet.

Av vid sktiften fogade handlingar framgick, att Andersson, Jakobsson,
Olsson och Kvarnström på ansökan av handelsbolaget under firma Johansson
& C:o blivit stämda att den 18 maj 1925 vid rådhusrätten i Kora
vittna i ett vid Stockholms rådhusrätt anhängigt mål mellan änkan Ada
Elisabeth Holm m. fl., kärande, samt handelsbolaget och delägaren däri
G. A. Ch. Gustafsson, svarande, i vilket mål medgivits vittnesförhör inför
förstnämnda rådhusrätt. Andersson, Jakobsson, Olsson och Kvarnström
hade inställt sig vid rådhusrätten och vittnat, varefter de i fordrad ersättning
för inställelsen av rådhusrätten tillerkänts envar 25 kronor att av
svarandena, den av dem gälda förmådde, genast utgivas. Vittnena hade
sedan förgäves sökt utfå de dem tillerkända ersättningsbeloppen. Vid av
förste stadsfogden i Stockholm gjort försök till verkställighet av rådhusrättens
beslut om vittnesersättningarna hade hinder mött på grund av att
svarandena saknade utmätningsbara tillgångar.

I en hit inkommen skrift har därjämte advokaten S. Beckman i Örebro
framhållit, att i de fall, då ersättning till vittne icke skulle utgå av allmänna
medel, vittnet ofta själv kunde få betala kostnaderna för resa till
och från domstolen samt i övrigt lida ekonomisk förlust. Vittnet kunde
visserligen av part, som inkallat vittnet, söka ut sina kostnader, men
denna rätt bleve ofta en rätt på papperet allenast. Ofta nog saknade dylik
part utmätningsbara tillgångar. Under sin advokatverksamhet hade Beckman
vunnit kännedom om åtskilliga fall, då personer instämts att
vittna vid underrätter långt från deras hemvist och själva fått gälda kostnaderna
för inställelsen utan att utfå ersättning av den, som påkallat inställelsen.
Vad en dylik vittnesinställelse, särskilt för en fattig person,
kunde betyda i ekonomisk uppoffring läge i öppen dag. Det vore ej säkert,
att han ens ägde nödiga medel till inställelsen, men ändock vore han
utsatt för böter och viten, om han icke åtlydde domstolens kallelse till
inställelse.

Det torde knappast kunna förnekas, att i förevarande hänseende en
brist i lagstiftningen förefinnes, vilken förtjänar att bliva föremål för
lagstiftarens uppmärksamhet och ingripande. Spörsmålet är emellertid,
såsom ovan anmärkts, ingalunda nytt och förslag till åstadkommande av
en bättre sakernas ordning hava redan tidigare blivit framlagda.

I sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning
föreslog nya lagberedningen i fråga om tvistemål bestämmelser
av innehåll att, om part ville till vittnesmål inkalla någon, vilkens vistel -

294

seort vore belägen på visst i rättegångslagen närmare bestämt avstånd
från det ställe, där vittnet skulle liöras, skulle parten vara pliktig att hos
domstolens kansli ställa nöjaktig säkerhet för den vittnet tillkommande
ersättningen. Uppgåve i ty fall vittnet, då kallelsen delgåves, att vittnet
saknade egen tillgång att bestrida kostnaden för inställelsen, skulle parten
genom lämnande av förskott eller på annat lämpligt sätt bereda vittnet
tillfälle att inställa sig vid förhöret.

I motiven till detta stadgande anförde nya lagberedningen, att enligt
gällande lag vore visserligen den, som inkallades till vittnesmål, berättigad
att erhålla skälig ersättning för resekostnad och uppehälle, men
denna rätt vore ganska ofta vansklig att göra gällande, och bestämmelserna
i detta ämne vore även i övrigt ofullständiga och otillfredsställande.
Det förutsattes nämligen, att vittnet skulle själv i förskott bestrida sina
kostnader, och det vore lätt att inse, att isynnerhet för mindre bemedlade
den redan i sig själv tunga vittnesplikten därigenom ytterligare gjordes
tyngre än skäligt. Det måste ej sällan inträffa, att den från avlägsen
ort till vittne inkallade varken ägde penningar eller annan nödig utrustning
till företagande av en längre resa. Praktiskt kunde visserligen detta
missförhållande vanligen rättas därigenom, att parten godvilligt vidtoge
åtgärder för att möjliggöra vittnets i partens intresse nödvändiga inställelse.
Men detta partens godvilliga åtagande borde så mycket hellre upphöjas
till en lagstadgad plikt, som eljest lagens tystnad kunde lämna rum
för tvekan, huruvida bristande tillgång hos vittnet borde godkännas såsom
laga ursäkt för uteblivande från vittnesmål.

Men även om den till vittne åberopade mäktade själv bestrida dylika
kostnader i förskott, anförde nya lagberedningen vidare, borde lagstiftningen
bereda honom en för närvarande saknad trygghet att återbekomma
förskottet. För sådant ändamål borde han vara berättigad att fordra det
parten ställde nöjaktig säkerhet för den blivande ersättningen. Denna
borde ock, sedan den blivit fastställd genom rättens beslut, kunna utan
vidare uppehåll genast uttagas genom utmätning hos den till utgivande
därav förpliktade parten. Dylika bestämmelser vore nödiga jämväl ur
den synpunkt, att de innebure ett dittills saknat verksamt korrektiv emot
det ej omöjliga missbruket att till vittnesförhör inkalla personer endast i
ändamål att ådraga dem kostnader och obehag för inställelsen.

Liknande bestämmelser föreslogos att gälla med avseende å ersättning
till vittnen, som i brottmål inkallats av målsägande eller på fri fot varande
tilltalad. Bestämmelser angående ersättning av allmänna medel till
av åklagare i brottmål inkallade vittnen samt till vittnen, som inkallats
enligt domstols förordnande eller på begäran av häktad, funnos jämväl
upptagna i förslaget.

Bestämmelser av motsvarande innehåll upptogos därefter i nya lagbe -

295

redningens år 1889 avgivna förslag till lag angående bevisning inför rätta,
i vilket 2 kap. 28 § hade följande lydelse:

''Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidsspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten dem emellan efter
ty skäligt prövas. Vittne, som enligt rättens beslut blivit hämtat, skall
själv vidkännas hämtningskostnaden.

Kallas någon att avlägga vittnesmål vid annan domstol än den underrätt,
inom vars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta beläget
på längre avstånd än 50 kilometer från det ställe, där förhöret skall
hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig att förskjuta vittnets
resekostnad med skjutspenningar för en häst fram och åter eller, där
järnvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del därav begagnas,
avgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt.

Angående ersättning av allmänna medel till vittne i brottmål är särskilt
stadgat.’

Nya lagberedningen anförde i motiven till detta lagrum följande:

I 17 kap. 5 § rättegångsbalken stadgades, att den, som påkallat vittne,
skulle betala dess resekostnad och täring, efter dess värdighet, och att, om
parterna ej kunde åsämjas angående ersättningsbeloppet, rätten skulle bestämma
detta, efter ty skäligt prövades. I överensstämmelse därmed vore
första stycket i förslagets 28 § avfattat, med tillägg, att vittne, som blivit
efter rättens beslut hämtat, skulle själv vidkännas hämtningskostnaden.
Men omförmälda stadgande i rättegångsbalken förutsatte, att vittnet
skulle själv i förskott bestrida kostnaderna för inställelsen vid rätten.
Det torde emellertid inträffa, att den, som från avlägsen ort inkallades att
vittna, saknade tillgångar till bekostande av en längre resa; och även om
vittnet ägde därför erforderliga medel, torde dock ej rättvisligen kunna
begäras, att vittnet skulle i annans intresse underkasta sig — utom olägenheter
av annat slag — kostnader, måhända till betydligt belopp, utan
säker utsikt att sedermera få dem ersatta. Det kunde därför synas som
borde vittne i allmänhet vara berättigat att få i förskott av part, som påkallat
vittnet, uppbära de erforderliga medlen för bekostande av inställelsen
vid rätten. Bleve en sådan rätt utan inskränkning medgiven vittne,
kunde emellertid, så länge den s. k. fattigrätten ej vore på ett tillfredsställande
sätt ordnad, ej sällan komma att inträffa, att parter, vilka saknade
medel att gottgöra vittnets inställelse, ginge miste om den bevisning,
som vore nödvändig för bevarande av deras rätt. Med avseende därå
hade beredningen ansett vittnets rätt att fordra förskott böra inskränkas
till utbekommande allenast av ersättning för resekostnader, och detta
endast i de fall, då för resan erfordrades utgifter av någon större betydenhet.
När förhöret ägde rum vid den rätt, inom vars domvärjo vittnet hade
sitt hemvist, eller vittne, som åberopades vid annan rätt, ej hade att

296

färdas längre än 50 kilometer, syntes i allmänhet vittnets inställelse vid
domstolen ej vara förenad med så betydande svårigheter eller kostnader,
att vittnets skyldighet att inställa sig borde göras beroende av förskott från
partens sida. I enlighet med denna åsikt vore andra stycket i 28 § av
förslaget avfattat. Då vittne, som sålunda vore berättigat att erhålla
förskott, ej hade skyldighet att inställa sig, med mindre förskott blivit
vittnet tillställt eller erbjudet, måste part, då han påkallade förhör med
dylikt vittne, styrka, att det erforderliga ersättningsbeloppet blivit åt
vittnet överlämnat eller behörigen erbjudet. Att åstadkomma sådan bevisning
syntes icke vara förenat med någon svårighet, därest, såsom beredningen
förutsatte, parten, då stämningen delgåves vittnet, läte genom
stämningsmännen tillika överlämna ersättningsbeloppet och dessa i delgivningsbeviset
jämväl meddelade intyg därom, att samma belopp blivit
till vittnet erlagt eller — om vittnet ej ville mottaga beloppet — att
detta blivit vittnet erbjudet.

Intetdera av dessa förslag har dock lett till utfärdande av några bestämmelser,
som i allmänhet givit vittnen i vare sig tvistemål eller brottmål
säkerhet för utbekommande av ersättning för inställelse. 1884 års förslag
kan dock sägas ligga till grund för den förbättring, som kommit till stånd
beträffande ersättning till personer, vilka av allmän åklagare eller domstol
inkallas att vittna i brottmål. I skrivelse den 20 maj 1885 anhöll nämligen
riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och, oberoende
av förslag angående ombildning av rättegångsväsendet i dess helhet, för
riksdagen framlägga ett huvudsakligen på de av nya lagberedningen
föreslagna grunder byggt förslag till ändrade bestämmelser beträffande
ersättning åt vittne, som i brottmål blivit av allmän åklagare inkallat och
sig inställt. Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt nya lagberedningen att
utarbeta förslag i ämnet och sådant avgivits, framlade Kungl. Maj:t för
1886 års riksdag en proposition, vilken resulterade i lagen den 4 juni 1886
angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

På grund av 3 § i nämnda lag må den, som enligt vad i 1 § i lagen
sägs blivit till domstol inkallad, om han har sitt hemvist på minst 5
kilometers avstånd från det ställe, där domstolen sammanträder, och saknar
medel till bekostande av sin inställelse, därom ofördröjligen gorå
anmälan, å landet hos landsfiskalen i orten, i Stockholm hos Ö. Ä. samt i
annan stad hos magistraten; och åligger det den, hos vilken sådan anmälan
skett, att ombesörja dels att den inkallade medelst förskott av allmänna
medel å resekostnaden eller på annat lämpligt sätt beredes tillfälle
att inställa sig vid domstolen dels ock att domstolen därom erhåller
kännedom.

Därjämte har i 14 § i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång förordnats,
att vittnesersättning, som enligt samma lag skall gäldas av all -

297

manna medel, skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning,
som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i
brottmål.

I ett flertal nyare författningar har vidare föreskrivits, att, för där
avsedda fall, beträffande ersättning av allmänna medel för vittnes inställelse
och sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar skall gälla
vad i avseende å brottmål är stadgat.

Kvar stå emellertid de anförda olägenheterna såvitt angår vittnen i
allmänhet, vilka åberopas av part, som icke är allmän åklagare och icke
åtnjuter fri rättegång. Spörsmålet synes mig dock även i denna del
kunna betraktas såsom moget för sin lösning, och det torde icke behöva
framstå såsom nödvändigt att därför avvakta den tidpunkt, då den tillämnade
stora rättegångsreformen kan genomföras.

I den finska rätten har genom förordning den 7 september 1901, som
gav 17 kap. 5 § rättegångsbalken ny lydelse, enskild part fått sig ålagt
att i vissa fall förskjuta vittnes resekostnad. Denna skyldighet inträder.
om vittnet bor på längre avstånd från rätten än 50 kilometer och icke
genom partens försorg dit hämtas. Förskottet, vars belopp är bestämt
till skjutslega för en häst fram och åter eller, där järnväg eller ångbåt
kan begagnas, avgift för billigaste plats å tåget eller båten, skall tillställas
vittnet, då det stämmes, eller ock underrättelse då meddelas, att vittnet
kommer att av parten hämtas. Sker det icke, är vittnet ej pliktigt att inställa
sig.

Jämväl i Danmark är vittnets rätt till ersättning i viss mån skyddad
genom bestämmelse om förskott. I § 192 i lag den 11 april 1916 om rettens
pleje meddelas föreskrifter om rätt för vittne till ersättning för av inställelsen
vid domstolen föranledd tidsspillan och för resekostnader. Därefter
stadgas i samma lagrum, att de bidrag, på vilka vittnet har fordran,
eller, om dessa icke kunna bestämt angivas, tillbörligt förskott å desamma
skola erbjudas vittnet samtidigt med inkallelsens delgivande.

De av nya lagberedningen i 1884 års betänkande anförda skälen för att
vittnen i allmänhet böra tillförsäkras garanti för återbekommande av sina
utlägg för inställelse vid rätten torde, i enlighet med vad jag ovan anfört,
fortfarande få anses gälla i oförminskad grad. Det torde nämligen
icke vara sällsynt, att en part utan ringaste tanke på, huruvida han kan
gälda vittnesersättningen, instämmer långt från domstolens sammanträdesort
boende personer för att höras såsom vittnen i mål, däri de kanske
icke hava den minsta upplysning av vikt att lämna. Ofta kan eu sådan
inställelse vid rätten för vittnet föranleda större kostnader än själva
tvisteföremålets värde. Om tvenne personer, som utan att vara medellösa
dock icke kunna gälda större vittneskostnad, tvista om ett ringa

298

värde eller den ene mot den andre förer ansvarstalan för någon obetydlig
ärekränkning, kan det dock icke anses rimligt, att parterna med lagens
hjälp skola kunna tvinga personer, vilka saken ej angår, att inställa sig
vid rätten och därför vidkännas stora kostnader utan möjlighet att återfå
något av parten. Mången gång bliva personer av rent okynne instämda
såsom vittnen.

För att skydda vittnenas rätt till utbekommande av ersättning kan
man visserligen tänka sig den möjligheten att, såsom i 1884 års förslag
skett, ålägga part, som påkallar vittnes hörande, att hos domaren ställa
säkerhet för vittnesersättningen. Men då därvid mången gång lärer bliva
svårt att beräkna hela ersättningens storlek och domstolarna icke torde
böra onödigtvis betungas med nya uppgifter, synes det mig lämpligare,
att, på liknande sätt som i 1889 års förslag, garantifrågan begränsas och
kombineras med frågan om rätt till förskott å kostnader för inställelsen.
Därmed är jag inne på den andra olägenheten av vittnesplikten. I såväl
1884 års som 1889 års betänkande har nya lagberedningen andragit starka
skäl för ett tillförsäkrande av rätt för den till vittne instämde att av
vederbörande part erhålla förskott till kostnaderna för inställelsen. Det
synes mig vara ett synnerligen angeläget önskemål, att en sådan rätt
utan alltför lång tidsutdräkt blir stadfästad i lag. Det måste nämligen
anses alldeles orimligt, att ett vittne, som måhända har svårt att komma
ut med erforderliga medel till företagande av en för inställelsen nödvändig
resa, skall behöva på sådan grund äventyra att för utevaro dömas
till böter och vid upprepad utevaro kanske till utgivande av höga viten.
Man torde ock med goda skäl kunna uppställa fordran på att part, som
vill hava någon hörd såsom vittne, även bör, om det påkallas, förskottera
nödiga medel för inställelsen. Därest nu varje till vittne inkallad person
bereddes rätt att, om han det önskade, erhålla förskott å inställelsekostnaden
— där denna ej skall utgå av allmänna medel, då 1886 års lag redan
därom stadgat — och ej kunde, utan att dylikt förskott vid kallelsens delgivande
erlagts till honom eller blivit honom erbjudet, förpliktas att
inställa sig vid rätten, skulle tydligen ett betydande steg vara taget till
minskande av vittnespliktens båda ifrågavarande nackdelar. Den, som
det önskade, skulle vara tillförsäkrad att verkligen utbekomma ersättning
för åtminstone de utlägg, han måste ikläda sig för inställelsen, och den,
som hade svårt att själv förskottera kostnaderna för sin inställelse,
skulle aldrig behöva riskera att bliva ådömd böter för endast av hans
fattigdom orsakad utevaro från rätten. Såsom nya lagberedningen berört
skulle bevisning om förskottets överlämnande eller erbjudande utan svårighet
kunna förebringas genom anteckning därom av stämningsmännen
i delgivningsbeviset. Till förebyggande av att det, då den s. k. fattigrätten
ej var på ett tillfredsställande sätt ordnad, skulle kunna inträffa,

299

att parter, vilka saknade medel att gottgöra vittnets inställelse, ginge
miste om den bevisning, som vore nödig för bevarande av deras rätt, föreslog,
såsom nämnts, nya lagberedningen i 1889 års betänkande vissa inskränkningar
i vittnets rätt till förskott. Genom 1919 års lag om fri rättegång
torde nämnda skäl för de av nya lagberedningen angivna inskränkningarna
i huvudsak hava förfallit. Men med hänsyn till svårigheten
att beräkna ett lämpligt förskott synes det mig i allt fall som
om rätten till sådant måhända lämpligen bör inskränkas till gottgörelse
för resekostnaden, i överensstämmelse med vad enligt 1886 års lag gäller
för där avsedda fall. Den i samma lag uppställda fordran på att vittnet
skall hava sitt hemvist på minst 5 kilometers avstånd från den plats, där
domstolen sammanträder, för att överhuvudtaget vara berättigat till förskott,
synes ävenledes, särskilt med tanke på våra dagars i hög grad
förbättrade trafikmedel, kunna uppställas för rätt till förskott jämväl i
övriga fall. Därigenom skulle väl, då avståndet är mindre än 5 kilometer,
den vittne genom rätten till förskott tillförsäkrade garantien för ersättningens
utbekommande icke komma att föreligga, men, då de vittnet i
dylikt fall åsamkade kostnaderna för inställelsen torde vara synnerligen
obetydliga, synes berörda omständighet icke höra lägga hinder i vägen
för en sådan inskränkning av rätten till förskott.

Med den befogenhet, som min instruktion lämnar mig, får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden
och synpunkter till den åtgärd, Eders Kungl. Maj:t må finna
framställningen föranleda.”

IV. Inspektionsresor under år 1926.

Mina ämbetsresor under år 1926 hava ägt rum inom Jönköpings, Älvsborgs,
Västerbottens och Norrbottens län. Redogörelse för vad under inspektionerna
förekommit lämnas i det därunder förda diariet, som jämte
justitieombudsmannens diarium och registratur kommer att för granskning
överlämnas till riksdagens första lagutskott.

V. Under år 1926 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1926 — däri inbegripna
23 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 613.

Vid 1926 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot

300

tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning

härstädes ............................................................ 47

Under år 1926 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal
anonyma skrifter, i fråga om vilka under året införts den förändringen,
att desamma icke diarieföras — ett antal av................ 386

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av .... 69

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän........ 502

Av berörda 502 ärenden hava under år 1926:

1) såsom återkallade avskrivits .................................. 8

2) till annan myndighet överlämnats ............................ 11

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla .................... 90

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits ............ 146

5) utan åtgärd avskrivits ........................................ 114

6) till åtal hänvisats ............................. 14

7) föranlett annan åtgärd än åtal................................ 67

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t...................... 4

och äro vid 1926 års slut:

9) i avhidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande

eller annan utredning vilande ...................................... 35

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande........ 5

11) på prövning beroende ........................................ 8

Summa 502

Under år 1926 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 14
ärenden, varav ett ärende avsett 3 personer, heslutits anställande av åtal
mot 16 tjänstemän, i samtliga fallen på grund av förd klagan.

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
om åtal mot:

1) häradshövding för bristfällig handläggning och felaktigt utslag i
brottmål (sid. 178 o. f.);

2) t. f. domhavande för felaktig handläggning av tvistemål;

3) landsfiskal för felaktigt förfarande i utmätningsärenden (sid.
169 o. f.);

4) polisuppsyningsman för obehörigt kvarhållande i polisarrest av person,
vilken anhållits för undergående av polisförhör (sid. 140 o. f.);

5) polismästare för felaktig tillämpning av § 13 ordningsstadgan för
rikets städer;

6) rådman för olämpligt uppträdande såsom domstolsordförande;

7) häradshövding för felaktig behandling av lagfartsärende;

301

8) ledamöter i rådhusrätt för felaktig tillämpning av gällande föreskrifter
rörande rättegångars offentlighet vid underdomstolarna;

9) landsfiskal för felaktigt förfarande vid utfärdande av fattigdomsintyg,
som avses i 30 kap. 22 § rättegångsbalken;

10) förste tullkontrollör för försummelse med avseende å verkställighet
av domstols utslag;

11) häradshövding för handläggning av vanligt rättegångsmål å sammanträde
för tings avslutande;

12) notarius puhlicus för felaktigt förfarande vid verkställande av
växelprotest;

33) stadsfogdeassistent för felaktigt förfarande vid utmätning; och

14) t. f. fängelsedirektör för underlåtenhet att vidarebefordra fånges
nådansökning m. m.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels
vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1926 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1926 års början
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under
nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1926,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1926 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I), och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1926 och vari under år 1926 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts
prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1927.

ERIK GEIJER.

Gösta Stenlund.

302

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1927.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1926 haft att pröva 22 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar om tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden om indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Manskapshladet. Årgång 1. Januari Februari.

N:o 1. 1926” (indragen 6 gånger), ”Brev till de unga kamrater,
som tjänar Per Albin!”, ”Manskapshladet. Årgång 1. Maj—Juni.
N:o 2. 1926” (indragen 4 gånger), ”En krigsministers ord med kommentarer
av rödgardist”, ”Armén och flottan. Soldatinstruktion. 1925 års
upplaga”, ”Svenska flaggan”, ”Brev till militärmanskapet” (indragen 6
gånger), ”Kommunistiska Ungdomsförbundets krav för militär manskapet”,
”Arbetare i militärtröjan”, ”Manskapshladet. Årgång 1. Organ för
militärmanskapet. N:o 3. 1926” (indragen 4 gånger), ”Skola vi offra mera
åt arbetarklassens bödel militarismen Ett inlägg i försvarsfrågan av''
Emil Manus”, ”Manskapshladet. Organ för militärmanskapet. Manövernummer”,
”Stormklockan”, nr 35 för den 28 augusti 1926, nr 38 för den
18 september 1926, nr 39 för den 25 september 1926 och nr 40 för den 2
oktober 1926.

Indragning av nämnda skrifter bar ägt rum vid Svea livgarde, Göta
livgarde, Livregementets grenadjärer, Upplands infanteriregemente, Skaraborgs
regemente, Södermanlands regemente, Hälsinge regemente, Älvsborgs
regemente, Västmanlands regemente, Norrbottens regemente, Värmlands
regemente, kommendanten i Boden underställda truppförband, flottans
station i Stockholm, å torpedkryssaren Jacob Bagge samt vid Vaxholms
kustartilleriregemente.

De av vederbörande ombud meddelade förordnandena har kommittén,
efter prövning av de insända handlingarna, med ett undantag funnit böra
äga bestånd, varom kommittén genom skrivelser meddelat ombuden underrättelse.

Med berörda undantag förhöll sig på följande sätt:

Chefens för justitiedepartementet ombud i Karlstad hade anmält, att
ombudet på framställning av regementsbefälhavaren vid Värmlands regemente
förordnat om indragning av tre skrifter, därav en med titeln:
”Kommunistiska Ungdomsförbundets krav för militärmanskapet”.

Vid prövning av ärendet den 4 oktober 1926 beslöt kommittén, att förordnandet
beträffande nämnda skrift icke skulle äga bestånd.

Sedan hans excellens ministern för utrikes ärendena Löfgren i anledning
av sin utnämning till minister för utrikes ärendena avsagt sig uppdraget
att vara en av de kommitterade, företog kommittén den 1 september
1926 i överensstämmelse med § 70 riksdagsordningen, jämförd med
§ 108 regeringsformen, val av kommitterad i det lediga rummet.

Därvid beslöt kommittén enhälligt att till ledamot av kommittén välja
förutvarande statsrådet, generaldirektören Torsten Nothin, till vilken
särskild kallelse avläts.

Stockholm i januari 1927.

ERIK GEIJER.

E. A. KARLFELDT. ERNST TRYGGER. HENRIK SCHACK.

N. STJERNBERG. TORSTEN NOTHIN. ODAL OTTELIN.

Gösta Stenlund.

304

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1926 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1	187	19	182	48	191	77	11	106		326	134	67
2 A	27	20	82	49	192	78	12	107	89,	143,	135	68
2 B	35	21	2	50	193	79	274		210,	278	136	215
3 A	48	22	8)	51	194	80	199	108		207	137	92
3 B	55	23	*)	52	271	81	200	109		208	138	371
4	80	24	2)	53	135	82	201	no		209	139	216
5 A	88	25	131	54	136	83	370	in		279	140	282
ÖB	118	26	183	55	137	84	59	112		280	141	330
6 A	141	27	132	56	43	85	60	113		65	142	91
6 B	176	28	133	57	44	86	61	114		66	143	69
7 A	185	29	134	58	45	87	325	115		144	144	70
7 B	250	30	184	59	8	88	13	116		327	145	49
8 A	296	31	3	60	195	89	14	117		328	146	18
SB	314	32	4)	61	272	90	203	118		211	147	217
9 A	348	33	4)	62	9	91	138	119		212	148 71,93,151,
9 B	359	34	4	63	10	92	139	120		213		218, 283,
10 A	372	35	4)	64	196	93	46, 140	121		214		331, 373
10B	383	36	4)	65	319	94	62	122		17	149 19, 50, 72,
11 A	57, 86,	37	42	66	320	95	87	123		336		152, 219,
	197,273,	38	83	67	321	96	63	124		145		284, 332
	368	39	270	68	369	97	47	125		146	150	153
11 B	262, 315	40	186	69	322	98	15	126		147	151	220
12	41	41	5	70	323	99	16	127		148	152	154
13	367	42	6	71	324	100	204	128		149	153	285
14	179	43	84	72	275	101	64	129		90	154	221
15	180	44	7, 85	73	198	102	205	130		150	155	73
16	181	45	188	74	58	103	206	131		337	156	286
17	81	46	189	75	318	104	277	132		329	157	74
18	1	47	190	76	202, 276	105	142	133		281	158	374

*) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — 2) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
— s) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

305

159		22	192	97	225		301	257	81,	355	290	365	323	259
160		155	193	98	226		104	258		356	291	366	324	36
161		156	194	223	227		105	259		357	292	56	325	119
162	20,	333	195	224	228		106	260	113,	306	293	252	326	263
163		21	196	225	229		302	261		360	294	253	327	37
164		23	197	226	230		26	262		167	295	4)	328	316
165		287	198	227	231		233	263		358	296	4)	329	311
166		94	199	99	232		376	264		361	297	4)	330	384
167		95	200	76	233		234	265		238	298	254	331	38
168	51,	157	201	77	234		377	266		239	299	4)	332	39
169		338	202	290	235		108	267		168	300	4)	333	261
170	228,	339	203	291	236	235,	304	268		244	301	4)	334	269
171		340	204	292	237		303	269		381	302	255	335	s)
172		341	205	100	238		107	270		114	303	4)	336	120
173		334	206	293	239		163	271		32	304	4)	337	178
174		342	207	294	240		236	272		307	305	312	338	264
175		343	208	101	241		28	273		308	306	260, 313	339	121
176		344	209	229	242		109	274		309	307	177	340	122
177		345	210	230	243		350	275		240	308	174	341	123
178		289	211	161	244		305	276	54,	380	309	175	342	265
179		78	212	231	245	79,	164,	277		241	310	115	343	40
180		335	213	162		237,	378	278		242	311	116	344	124
181		346	214	25	246		no	279		243	312	117	345	317
182		347	215	319	247		in	280		169	313	256	346	125
183		158	216	295	248		112	281		170	314	257	347	126
184		159	217	232	249	29,	165	282		382	315	258	348	127
185		75	218	102	250		30	283		171	316	33	349	128, 385
186		160	219	103	251		166	284		245	317	34	350	129
187		52	220	375	252		351	285		246	318	172	351	130
188		53	221	297	253		352	286		362	319	247	352	266
189		222	222	298	254		353	287	251,	363	320	248	353	267
190	24,	288	223	299	255		354	288		173	321	249	354	268
191		96	224	300	256		379	289		364	322	310

20 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag.

306

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1926 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 februari 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av § 10 i förordningen den 16 november
1863 angående allmänt kyrkomöte. (18.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 februari 1926 (sv. f. nr 31).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister.
(21.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 februari 1926 (sv. f. nr 27).

3. den 17 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare. (31.)

Den 5 mars 1926 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

4. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (34.)

Den 5 mars 1926 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

5. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av 5 och 6 kap. strafflagen. (41.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 mars 1926 (sv. f. nr 70).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och
förklaring uti gjorde fldeikommissförfattningar må sökas, samt vad i
avseende på fardag av fideikommissegendom kommer att iakttagas. (42.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 mars 1926 (sv. f. nr 37).

307

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i 58 § första
stycket lagen om val till riksdagen m. m. (44.)

Skrivelsen har den 5 februari 1926 överlämnats till socialdepartementet.

8. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt. (59.)

Lag i ämnet utfärdad den 12 mars 1926 (sv. f. nr 47).

9. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i 12 § lagen
om rätt till litterära och musikaliska verk. (62.)

Sedan skolöverstyrelsen och musikaliska akademien avgivit infordrade utlåtanden

i ärendet, har lagförslag i ämnet den 3 december 1926 remitterats till lagrådet

för yttrande.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 1, 13, 14 och 23 §§ i lagen den 30 maj
1919 om rätt till verk av bildande konst. (63.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 mars 1926 (sv. f. nr 71).

11. den 9 mars, i anledning av väckt motion om obligatorisk kontroll över
förvaltningen av medel, som donerats eller anslagits för visst ändamål.
(77.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 6 kap. 4 § strafflagen. (78.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 mars 1926 (sv. f. nr 48).

13. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om statsdepartementen. (88.)

Den 26 mars 1926 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 januari 1921 om kommandomål.
(89.)

Den 26 mars 1926 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

15. den 19 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 4 § handelsbalken. (98.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 mars 1926 (sv. f. nr 62).

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2, 3, 8 och 9 §§ i lagen den 25 maj 1894
angående jordfästning. (99.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 november 1926 (sv. f. nr 462).

17. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 om viss pant rätt

i spannmål. (122.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 april 1926 (sv. f. nr 76).

18. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ansökningar
av landsfiskalerna G. Insulander och E. Lundgren i fråga om
ersättning för vissa belopp, som förskingrats av dem underlydande fjärdingsmän.
(146.)

Den 7 maj 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

308

19. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(149.)

Den 4 juni 1926 i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

20. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner. (162.)

Sedan lag i ämnet utfärdats den 4 juni 1926 (sv. f. nr 189), är ärendet i övrigt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 13 kap. 13 § giftermålsbalken m. m. (163.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 juni 1926 (sv. f. nr 191—198).

22. den 23 april, angående rätt för befattningshavare i centrala ämbetsverk
att överklaga tilldelad disciplinär varning. (159.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 10 december 1926 (sv. f. nr 492).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län. (164.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 april 1926 (sv. f. nr 88).

24. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till kyrkliga
ändamål. (190.)

Skrivelsen har överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

25. den 12 maj, angående utredning i fråga om meddelande av viss föreskrift
rörande kassation av husdjur. (214.)

Sedan styrelsen för veterinärhögskolan avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om åläggande av skyldighet för ägare av fastighet i stad att utgiva
■ersättning för anläggning av gata och kloakledning så ock att i visst

. fall upplåta mark till gata. (230.)

Den 21 maj 1926 i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

27. den 19 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1926—
1927 under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 A.)

Den 28 maj 1926 i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

• 28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkten 15 av andra

, . huvudtiteln gjorda framställning angående personligt avlöningstillägg åt
kontorsbiträdet i Göta hovrätt J. M. Håkansson. (241.)

Den 4 juni 1926 i statsrådet anmäld samt föreskrift meddelad vederbörande.

29. den 21 maj, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser
■ rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för
elektrisk järn- eller spårväg. (249.)

Ärendet har remitterats för yttrande till vissa myndigheter och sammanslutningar.
Yttrandena hava ännu ej fullständigt inkommit.

309

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om upphävande av legostadgan för husbönder och tjänstehjon den
23 november 1833 m. m. (250.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 juni 1926 (sv. f. nr 145—147).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fiskerätt
m. m. i vissa kronan förbehållna, ovan odlingsgränsen belägna vattenområden
i Västerbottens län samt i ärendet väckta motioner. (257.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 322).

32. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln gjorda framställning om anslag till bidrag till
domsagornas förvaltning. (271.)

Den 4 juni 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

33. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till högsta
domstolen och regeringsrätten jämte i ämnet väckta motioner. (316.)

Den 11 juni 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till justitiestaterna
under Svea och Göta hovrätter jämte i ämnet väckta motioner.
(317.)

Den 11 juni 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

35. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet. (2 B.)

Den 25 juni 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(324.)

Den 18 juni 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
och anställningsvillkor jämte i ämnet väckta motioner.
(327.)

Den 18 juni 1926 i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

38. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om delning av jord å landet m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (331.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 326—339).

Ärendet är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring m. m. (332.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 225 och 226).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till partiell löneförbättring
åt häradshövdingarna. (343.)

Den 18 juni 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

310

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

41. den 18 januari 1926, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 29 januari 1926.

42. den 19 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

avgivande av förnyad förklaring i enlighet med bestämmelserna i art.

36, andra stycket, av stadgan för den fasta mellanfolkliga domstolen.

(37.)

Anmäld den 26 februari 1926, varvid Kungl. Maj:t beslöt att uppdraga åt
sändebudet i Bern att för Sveriges del avgiva sådan förklaring.

43. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

godkännande av mellan Sverige samt Norge, Danmark och Finland
undertecknade konventioner angående fredligt avgörande av tvister. (56.)

Föredragen den 26 mars 1926, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera förenämnda konventioner jämte tillhörande protokoll.

44. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Polen undertecknad förlikningsoch
skiljedomstraktat. (57.)

Föredragen den 26 mars 1926, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera förenämnda traktat jämte tillhörande protokoll.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Tjeckoslovakien undertecknad förliknings-
och skiljedomstraktat. (58.)

Föredragen den 26 mars 1926, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera förenämnda traktat.

46. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående framdragande
över svenskt område av väg från Kveli i Norge över Skogen
till Tunsjö, jämväl i Norge. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Siarn avslutad vänskaps-, handelsoch
sjöfartstraktat. (97.)

Anmäld den 26 mars 1926, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera förenämnda traktat med tillhörande protokoll.

48. den 10 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1926
—1927 under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3 A.)

Föredragen den 18 juni 1926, varvid Kungl. Maj:t fann gott att

dels förordna angående användningen av det av riksdagen anvisade extra
anslaget för uppehållande av en speciell handelsavdelning inom utrikesdepartementet,

dels bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för beskickningar
och konsulat ävensom fastställa stat för avlöning samt stat för ortstillägg vid
beskickningar och konsulat,

311

dels förordna angående användningen av det av riksdagen anvisade extra förslagsanslaget
till arvoden och ortstillägg åt viss extra personal i utrikesrepresentationen,

dels i anledning av riksdagens under punkt 1 i dess nedan omnämnda skrivelse
nr 292 meddelade beslut angående bidrag åt kabinettssekreteraren till
representationskostnader samt riksdagens under punkt 7 i skrivelsen nr 3 A
meddelade beslut angående ändrade grunder för användningen av förslagsanslaget
till ekiperingspenningar förordna, att kungörelse angående förändrad
lydelse av kungörelsen den 18 juli 1921 (nr 518) angående tillämpning å diplomatisk
och konsulär personal av avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr
451) skulle utfärdas,

dels fastställa stat för ersättning till olönade konsuler,

dels förordna angående användningen av de av riksdagen anvisade medlen
till förstärkning av ordinarie reservationsanslaget till attachéer,

dels i anledning av riksdagens under punkterna 10, 17, 18, 19, 21, 22, 23,
26 och 28 meddelade beslut förklara, att de anvisade medlen skulle ställas till
vederbörandes förfogande för därmed avsett ändamål,

dels i anledning av riksdagens under punkterna 16, 20 och 27 meddelade
beslut förordna, att de anvisade medlen skulle ställas till ministerns för utrikes
ärendena förfogande för därmed avsett ändamål,

dels i anledning av riksdagens under punkterna 6, 8, 13, 15 och 24 meddelade
beslut förklara, att Kungl. Maj:t framdeles komme att meddela föreskrifter
angående de anvisade medlens fördelning,

dels förklara, att Kungl. Maj:t framdeles skulle meddela beslut angående användningen
av de utav riksdagen under punkterna 14 och 25 anvisade medlen,
dels slutligen förordna, att skrivelsen skulle delgivas statskontoret.

Den 29 juni 1926 meddelade Kungl. Maj:t beslut angående de i punkterna
6, 8, 13, 15 och 24 i skrivelsen nr 3 A omnämnda medlens fördelning ävensom
angående de i punkterna 14 och 25 i samma skrivelse omförmälda medlens
användning.

49. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående ersättningar
åt vissa befattningshavare inom utrikesförvaltningen eller
deras rättsinnehavare för förluster förorsakade i samband med tjänstgöring
i Kyssland. (145.)

Föredragen den 18 juni 1926, varvid Kungl. Maj:t förklarade sig skola framdeles
meddela beslut angående det i skrivelsen omförmälda anslaget ävensom
förordnade, att skrivelsen skulle delgivas statskontoret. Den 29 juni 1926
fattade Kungl. Maj:t beslut rörande de anvisade medlens fördelning.

50. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer. (149.)

Anmäld den 18 juni 1926, varvid beslöts, att de i skrivelsen omförmälda beslut,
som avsåge till utrikesdepartementet hörande ärenden, skulle delgivas
statskontoret.

51. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till den internationella luftfartskonventionen. (168.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning om anslag till riksdagens interparlamentariska
grupp. (187.)

312

Föredragen den 18 juni 1926, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att anslaget
skulle ställas till vederbörandes förfogande för därmed avsett ändamål ävensom
att skrivelsen skulle delgivas statskontoret.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till täckande
av kostnader för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst,
tillhörande utrikesdepartementet samt beskickningar och konsulat. (188.)

54. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Tyska riket avslutad handels- och
sjöfartstraktat. (276.)

Anmäld den 4 juni 1926, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
förenämnda traktat med tillhörande protokoll.

55. den 1 juni, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till
utrikesdepartementet. (3 B.)

Anmäld den 18 juni 1926, varvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen skulle
delgivas statskontoret.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln gjorda framställningar i avseende å vissa anslag
till utrikesdepartementet. (292.)

Föredragen den 18 juni 1926, varvid Kungl. Maj:t fann gott att i anledning
av riksdagens under punkt 1 i skrivelsen meddelade beslut

dels bestämma antalet ordinarie befattningar i utrikesdepartementet,
dels besluta, att å övergångsstat för utrikesdepartementet från och med den
1 juli 1926 uppföra vissa befattningar,

dels medgiva, att kabinettssekreteraren finge såsom bidrag till representationskostnader
åtnjuta ett årligt belopp av 3,000 kronor,

dels fastställa ordinarie avlöningsstat och övergångsstat för utrikesdepartementet,

dels i samband härmed besluta, att vissa tjänstemän skulle överföras å övergångsstat,

dels medgiva, att befattningar i lönegraden A: 2, tillhörande utrikesdepartementets
stat, finge disponeras för extra sändebuds- eller generalkonsulspost i
utlandet i samband därmed att till utrikesrepresentationen hörande befattning
i samma lönegrad å extra stat användes för avdelningschefstjänst i departementet,
dels slutligen förordna, att skrivelsen skulle delgivas statskontoret.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

57. den 6 mars 1926, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av
utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

313

Anmäld den 30 april 1926, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

58. den 9 mars, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t under fjärde huvudtiteln
gjorda framställningar m. m. (74.)

Anmäld den 19 mars 1926.

59. den 10 mars, i anledning av Kungl. Majtts proposition angående uppförande
av ett gravkapell å Stockholms garnisons begravningsplats å
Järvafältet m. m. (84.)

Anmäld den 19 mars 1926.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckt
tillämpning av de militära avlöningsreglementena m. m. (85.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 251 och 252).

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förre korpralen E. A. Olsson från skyldighet att gälda visst skadeståndsbelopp.
(86.)

Anmäld den 19 mars 1926.

62. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om skyldighet för vissa näringsidkare att biträda vid arbetet med
industriens krigsorganisation m. m. (94.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 april 1926 (sv. f. nr 65).

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot
(fartygsuttagningslag). (96.)

Lag i ämnet utfärdad den 9 april 1926 (sv. f. nr 66).

64. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för anordnande av en skolstation för utbildning
i undervattenssignal- och hydrofontjänst. (101.)

Anmäld den 26 mars 1926.

65. den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskedspremie
åt vissa konstituerade underofficerare av 3. graden vid flottan
och kustartilleriet. (113.)

Anmäld den 16 april 1926.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnaderna för viss materielanskaffning m. m. för kustfästningarna.
(114.)

Anmäld den 16 april 1926.

67. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett kronan tillhörigt område i Arbrå socken av Gävleborgs
län. (134.)

Anmäld den 23 april 1926.

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
av mark mellan kronan och vissa enskilda personer i Boden. (135.)

Anmäld den 23 april 1926.

314

69. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts under fjärde huvudtiteln
gjorda framställning i fråga om kostnaden för förläggning av skeppsgossar
till Nya Varvet. (143.)

Anmäld den 30 april 1926, varvid Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för försvarsdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga — därav en i egenskap av
ordförande — för att inom departementet biträda med verkställande av den
utav riksdagen begärda allsidiga utredningen av frågan om skeppsgossekårens
i Marstrand blivande förläggning.

70. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
för beredande av ökade förmåner åt personal, tjänstgörande å undervattensbåt.
(144.)

Anmäld den 23 april 1926.

71. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(148.)

Anmäld den 4 juni 1926, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

72. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(149.)

Anmäld den 4 juni 1926, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

73. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning angående ordinarie reservationsanslaget
till underhåll av flottans fartyg och byggnader m. m.
(155.)

Anmäld den 30 april 1926.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag för bestridande
av vissa kostnader i samband med generalstabens samt artilleri- och
ingenjörhögskolans inflyttning i nya lokaler. (157.)

Anmäld den 30 april 1926.

75. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
provisoriskt ordnande av den militära pensioneringen. (185.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 253).

76. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringsarbeten vid garnisonssjukhuset i Stockholm m. m. (200.)

Anmäld den 21 maj 1926.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnaderna för stensättning av viss kronan för underhåll
tilldelad väg inom Skövde stad. (201.)

Anmäld den 21 maj 1926.

78. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Södermanlands regementes förutvarande mötesplats Malma hed
m. m. (179.)

Anmäld den 21 maj 1926.

315

79. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag om personalindragningar i statsdepartementen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (245.)

Anmäld den 18 juni 1926, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer.

80. den 29 maj, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet. (4.)

Anmäld den 4 juni 1926, därvid bland annat utfärdats tre kungörelser (sv.
f. nr 158—160).

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

81. den 6 februari 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall mot arbetares användande till
målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg. (17.)

Anmäldes den 19 februari 1926, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 21).

82. den 12 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av andra stycket av slutbestämmelserna i
lagen den 19 juni 1917 angående ändring i vissa delar av lagen den
1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. (20.)

Anmäldes den 5 mars 1926, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 38).

83. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till hospital
och asyler. (38.)

Anmäldes den 5 mars 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
till pension för extra provinsialläkaren K. Lindhé. (43.)

Anmäldes den 5 mars 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

85. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i 58 § första
stycket lagen om val till riksdagen m. m. (44.)

Anmäldes den 9 juli 1926, därvid beslöts att infordra yttranden från samtliga

länsstyrelser.

86. den 6 mars, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäldes den 30 april 1926, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets

handläggning hörande ärenden, och beslöts därvid erforderlig åtgärd.

87. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning.
(95.)

Anmäldes den 9 april 1926, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 72).

88. den 17 mars, i anledning av dels vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1926—1927 under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet,
dels ock vissa beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (5 A.)

316

Anmäldes den 7 maj 1926, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder utom vad angår punkten 66 (angående statsbidrag till sjukhem
för kroniskt sjuka). Sedan medicinalstyrelsen och statskontoret avgivit infordrade
utlåtanden beträffande i nämnda punkt omförmäld fråga, är ärendet i denna
del beroende på Kung! Maj:ts prövning.

89. den 23 mars, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
börande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924
—30 juni 1925. (107.)

Anmäldes den 30 april 1926, därvid Kungl. Maj:t anbefallde inom socialdepartementet
för omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande
av kommissionärer bos statsdepartement m. fl. myndigheter tillkallad
sakkunnig att vid fullgörande av sitt uppdrag taga under övervägande vad riksdagen
under punkten 3 av ifrågavarande skrivelse den 23 mars 1926 anfört.

90. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till statens
bakteriologiska, rättskemiska och farmaceutiska laboratorier. (129.)

Anmäldes den 14 maj 1926, då erforderlig åtgärd beslöts.

91. samma dag, i anledning av väckta motioner om förlängt anstånd med
ordnande av de i 31 och 33 §§ i lagen om fattigvården omförmälda
anstalter. (142.)

Anmäldes den 23 april 1926, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 84).

92. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av tomter till egnahemsbyggnader från det till Strängnäs hospital
anslagna förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken. (137.)

Sedan ärendet i visst avseende varit föremål för handläggning inom kommunikationsdepartementet,
anmäldes detsamma den 29 juni 1926, därvid medicinalstyrelsen
anbefalldes verkställa utredning i ämnet. Denna utredning har
ännu icke inkommit.

93. den 16 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (148.)

Anmäldes den 4 juni 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

94. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 om
skyddskoppympning. (166.)

Anmäldes den 7 maj 1926, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 97).

95. den 30 april, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Anmäldes den 30 december 1926, därvid utsågos tre sakkunniga att inom
socialdepartementet biträda vid fortsatt behandling av frågan om rättslig reglering
av det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare.

96. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående definitiv
lönereglering för förste provinsialläkare och provinsialläkare m. m. (191.)

Anmäldes den 21 maj 1926, därvid avlöningsreglemente för förste provinsialläkare
och provinsialläkare utfärdades (sv. f. nr 177).

317

97. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ny provinsialläkartaxa jämte i ämnet väckta motioner. (192.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid ny provinsialläkartaxa fastställdes (sv. f.

nr 240).

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring
i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader. (193.)

Anmäldes den 29 juni 1926, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 293).

99. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till bestridande
av kostnaderna för centrala skiljenämnden för vissa arbetstvister.
(199.)

Anmäldes den 21 maj och den 29 juni 1926, därvid erforderliga åtgärder be slötos.

100. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående definitiv
lönereglering för befattningshavare i överståthållarämbetets kansli
m. m. (205.)

Anmäldes den 21 maj 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande
och underhåll genom statens försorg av möblering för vissa rum
i den för landshövdingen i Stockholms län avsedda tjänstebostaden. (208.)

Anmäldes den 21 maj 1926.

102. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arbetstidens begränsning, dels ock i ämnet väckta motioner.
(218.)

Anmäldes den 4 juni 1926, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 162).

103. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av
bageri- och konditoriarbete, dels ock i ämnet väckta motioner. (219.)

Anmäldes den 4 juni 1926, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 163).

104. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till befattningshavare
vid länsstyrelserna. (226.)

Anmäldes den 21 maj och den 29 juni 1926, därvid erforderliga åtgärder be slötos.

105. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skyddskoppympningen. (227.)

Anmäldes den 21 maj 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till offentliga arbetsförmedlingen i riket m. m. (228.)

Anmäldes den 21 maj 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

107. den 17 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av § 29 samt § 80 mom. 1 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4,

318

5, 9 och 11 §§ i lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen,
dels ock väckta motioner angående ändring i vissa bestämmelser om
kommunala och politiska val. (238.)

Anmäldes den 21 maj 1926, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 116—122).

108. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skyddsuppfostran m. m. (235.)

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret lämnats tillfälle att avgiva yttrande i
visst avseende, har Kungl. Maj:t beviljat lån av statsmedel dels den 29 juni
1926 till föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning Josephina
och dels den 26 november 1926 till Stockholms stadsmission.

Till viss del är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

109. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
bestämmelser för förste provinsialläkare och provinsialläkare i fråga om
rätt till pension. (242.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 24l).

110. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om ändrad lydelse av 4, 7 och 11 §§ i lagen den
28 mars 1919 om anställande av distriktsbarnmorskor m. m. (246.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 238).

111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats av den internationella
arbetsorganisationens konferens i Geneve år 1925. (247.)

Anmäldes den 13 juli 1926, därvid förordnades, att vissa av omförmälda konferens
antagna förslag till konventioner skulle för Sveriges del biträdas.

Därjämte uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen gemensamt att verkställa utredning och avgiva förslag
i det i visst av konferensen antaget konventionsförslag och rekommendation
avhandlade ämne. (Jfr punkten 129 här nedan.)

112. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (248.)

Anmäldes den 11 juni 1926, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 202
och 203).

113. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inordnande
i statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. under
ändrat namn av statens pensionsanstalt av vissa grupper av befattningshavare
jämte i ämnet väckta motioner. (260.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr
350).

114. den 27 maj, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag
för alkoholistvården m. m. jämte i fråga om sagda vård väckta motioner.
(270.)

Anmäldes den 11 juni 1926, och beslötos då och sedermera erforderliga åtgärder
(sv. f. nr 212, 213 och 456).

115. den 1 juni, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen un -

319

der femte huvudtiteln gjorda framställningar angående bidrag till avlöning
åt distriktsbarnmorskor och reservbarnmorskor samt dyrtidshjälp
åt distriktsbarnmorskor m. fl. (310.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr

239 och 384).

116. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till åtgärder
för åstadkommande av förbättrad sjukvård inom rikets ödemarksområden.
(311.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr

248).

117. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
främjande av bostadsproduktionen. (312.)

Anmäldes den 29 juni 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos (sv. f. nr 265).

118. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 B.)

Anmäldes den 29 juni 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

119. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till utvidgning
av köksbyggnaden vid Uppsala hospital och asyl. (325.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

120. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(336.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

121. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till socialstyrelsen m. m. (339.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

122. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till arbetsrådet. (340.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

123. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
under riksstatens femte huvudtitel till dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst. (341.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

124. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för bekämpande av arbetslösheten. (344.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

125. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts propositioner nr 109 med
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete m. m., nr 110 med
förslag till förordning om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen
den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i
riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. m., nr 155 angående lån till organisationskostnader m. m. för
en ny riksförsäkringsanstalt samt nr 221 angående överförande till in -

320

dragningsstat av ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten
m. m. jämte i förevarande ärenden väckta motioner. (346.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid två författningar utfärdades (sv. f. nr 215
och 216). Sedan riksförsäkringsanstalten avgivit infordrad utredning i visst
avseende, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

126. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i
visst industriellt arbete jämte i ärendet väckta motioner. (347.)

Anmäldes den 29 juni 1926, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning och avgivande av förslag beträffande moderskapsunderstöd
m. m.

127. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner angående
anslag till sjukkasseväsendets befrämjande samt med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor,
dels ock i ämnet väckta motioner. (348.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst åtta sakkunniga för att inom departementet
biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag i frågan
om sjukförsäkringens organisation m. m. Sedan de på grund av nämnda bemyndigande
tillkallade sakkunniga den 15 december 1926 avgivit betänkande,
har yttrande däröver infordrats från vederbörande myndigheter.

128. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts propositioner med förslag till
lag om återförsäkringskassor m. m., med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 55 § i lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling
utan konkurs och med förslag till lag angående ändrad lydelse av 261
och 265 §§ i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse. (349.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 217—220).

129. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats av den internationella
arbetsorganisationens konferens i Geneve år 1925. (350.)

Anmäldes den 13 juli 1926. (Jfr punkten 111 här ovan.)

130. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 111 angående
anslag till riksförsäkringsanstalten m. m. (351.)

Anmäldes den 11 och den 29 juni 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

131. den 16 februari 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förhöjning för år 1926 av åt vissa f. d. poststationsföreståndare
och lantbrevbärare utgående understöd. (25.)

Anmäldes den 19 mars 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

132. den 17 februari, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anordnande av
förbättrade lokaler för musikaliska akademien. (27.)

Anmäldes den 19 februari 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

321

133. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag för kapitalökning å statens under
kommunikationsdepartementet hörande utlåningsfonder. (28.)

Anmäldes den 19 mars 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

134. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser
rörande de statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket
och postverket tillhöriga förnyelsefonder. (29.)

Anmäldes den 19 mars 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

135. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare statsbidrag till iståndsättande av Falkenbergs tullbro. (53.)

Anmäldes den 31 mars 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

136. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående återställande
av deposition till säkerhet för fullgörande av stadgade villkor
för koncession å järnvägsanläggning från Klintehamn till Klintebys
och Snögrinda. (54.)

Anmäldes den 19 mars 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

137. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken samt
statens järnvägar och vattenfallsverk. (55.)

Anmäldes den 19 mars 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

138. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avskrivning av viss del av statslån till Slite-Roma järnvägsaktiebolag.
(91.)

Anmäldes den 30 april 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

139. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställning om beredande av
medel för anskaffning av ytterligare två ångpannor för ångkraftstationen
i Västerås. (92.)

Anmäldes den 26 mars 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

140. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående framdragande
över svenskt område av väg från Kveli i Norge över Skogen
till Tunsjö, jämväl i Norge. (93.)

Skrivelsen har den 30 mars 1926 överlämnats till utrikesdepartementet.

141. den 20 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1926—
1927 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet, ävensom åtskilliga beträffande samma
huvudtitel väckta motioner. (6 A.)

Anmäldes den 9 april 1926, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 98),

och har ärendet i övrigt då och sedermera under året slutligen handlagts.

142. den 23 mars, i anledning av väckta motioner angående förhandlingar
mellan staten och Stockholms stad om nordöstra förortsbanans infart
till staden. (105.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid skrivelsen överlämnades till kronans fastig hetskommission

av år 1925 för att tagas i övervägande vid fullgörande av det

kommissionen givna uppdrag.

21 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag.

322

143. samma dag, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924
—30 juni 1925. (107.)

Punkten 6 angående tillämpningen av viss avlöningsbestämmelse i avlöningsreglementena
för allmänna civilförvaltningen och kommunikationsverken.

Ärendet, som i vad det avser avlöningsreglementet för kommunikationsverken
överlämnats från finansdepartementet till kommunikationsdepartementet, är i
denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. ,

144. den 8 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga fastigheter jämte en i ämnet
väckt motion. (115.)

Anmäldes den 16 april 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

145. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående iståndsättande
av fastigheten nr 1 i kv. Lejonet i Stockholm m. m. (124.)

Anmäldes den 14 maj 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

146. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående täckande
av motsedd brist i de för ämbetsbyggnaden i kv. Murmästaren
anvisade medel. (125.)

Anmäldes den 23 april 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

147. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i de för statslån till Limedsforsen—Sårna järnvägsaktiebolag föreskrivna
villkor. (126.)

Anmäldes den 23 april 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

148. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlönings-
och pensionsförmåner för personal vid Kävlinge—Sjöbo järnväg,
som vid statens övertagande av nämnda järnväg övergått i statens
järnvägars tjänst. (127.)

Anmäldes den 21 maj 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

149. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge
järnvägsaktiebolag. (128.)

Anmäldes den 23 april 1926, därvid länsstyrelsen i Östergötlands län anbefalldes
införskaffa viss såsom villkor för avskrivningen föreskriven borgensförbindelse
m. m. Dylika handlingar hava ännu icke inkommit.

150. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringsarbeten inom det s. k. Preisiska huset samt beredande av bostad
för landshövdingen i Stockholms län m. m. (130.)

Anmäldes den 30 april och den 11 juni 1926, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

151. den 16 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(148.)

Anmäldes den 4 juni 1926, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärende (punkt 2), därvid erforderlig åtgärd
beslöts.

323

152. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(149.)

Anmäldes den 4 juni 1926, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande ärenden (punkterna 23—36), därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

153. samma dag, i anledning av viss framställning om understöd. (150.)
Anmäldes den 30 april 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

154. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
inrikes postavgifter. (152.)

Anmäldes den 30 april 1926, därvid två kungörelser utfärdades (sv. f. nr 99
och 10 0).

155. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd
åt Ostkustbanans aktiebolag. (160.)

Anmäldes den 11 och den 18 juni 1926, därvid beslut meddelades rörande
lyftning av två av de i låneunderstödet ingående tre lånebeloppen. Beträffande
det återstående lånebeloppet har Kungl. Maj:t ännu icke meddelat beslut.

156. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstårsberäkning
för viss personal vid statens järnvägar. (161.)

Anmäldes den 30 april 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

157. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till den internationella luftfartskonventionen. (168.)

Skrivelsen har den 15 maj 1926 överlämnats till utrikesdepartementet.

158. den 5 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 11 juni 1924
angående postgirorörelse. (183.)

Anmäldes den 14 maj 1926, därvid en förordning utfärdades (sv. f. nr 108)
och i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

159. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlönings-
och pensionsförmåner för personal vid Kävlinge—Sjöbo järnväg,
som vid statens övertagande av nämnda järnväg övergått i statens
järnvägars tjänst, i vad angår pensionsförmåner. (184.)

Anmäldes den 21 maj 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

160. samma dag, i anledning av väckt motion om understöd. (186.)
Anmäldes den 14 maj 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

161. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fördelning av automobilskattemedel jämte i ämnet väckta
motioner. (211.)

Anmäldes den 28 maj 1926, därvid en förordning utfärdades (sv. f. nr 161).
Ärendet, i vad det avser av riksdagen begärd utredning och förslag i vad
mån bidrag av automobilskattemedel må utgå jämväl för vägväsendet inom
köpingar och vissa andra stadsliknande samhällen, är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

162. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omklassificering
av postkontoren samt telegrafverkets och statens järnvägars
stationer m. m. jämte vissa i ämnet väckta motioner. (213.)

324

Anmäldes den 4 juni 1926, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 178)
samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

163. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21
juni 1922 angående postsparbanken, ävensom en i ämnet väckt motion.
(239.)

Anmäldes den 4 juni 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

164. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda
förslag om personalindragningar i statsdepartementen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (245.)

Anmäldes den 18 juni 1926, i vad skrivelsen avsåg till kommunikationsdepartementets
handläggning hörande delar, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

165. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för
elektrisk järn- eller spårväg. (249.)

Skrivelsen har den 1 juni 1926 överlämnats till justitiedepartementet.

166. samma dag, i anledning av väckta motioner om skyldighet för järnväg
att inhägna sitt område. (251.)

Anmäldes den 18 juni 1926, därvid yttranden i ämnet infordrades från järnvägsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samtliga länsstyrelser och
svenska järnvägsföreningen, varjämte järnvägsstyrelsen anbefalldes att beträffande
järnvägslinjer, vars underhåll ankomme på statens järnvägar, tillsvidare upprätthålla
nu befintliga stängsel. Sedan berörda yttranden inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Majrts prövning.

167. den 26 maj, i anledning av väckta motioner angående ändringar i väglagen.
(262.)

Sedan yttranden avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna,
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

168. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(267.)

Anmäldes den 11 juni 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

169. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till åtgärder för Mälarens reglering. (280.)

Anmäldes den 29 juni 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

170. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställning om beredande av
medel för utförande av en fördjupad hamn vid ångkraftstationen i Västerås.
(281.)

Anmäldes den 11 juni 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

171. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
under år 1926 av medel ur statens järnvägars förnyelsefond för
utförande av vissa arbeten m. m. (283.)

Anmäldes den 25 juni 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

325

172. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt
till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk. (318.)

Anmäldes den 11 juni 1926, därvid en kungörelse utfärdades (sv. f. nr 233).
Vad beträffar det av riksdagen i berörda skrivelse givna bemyndigandet för
Kungl. Maj:t att utfärda föreskrifter i fråga om rätt för vissa rikstelefonister
att för erhållande av hel avgiftspension erlägga vissa tilläggsavgifter, har statskontoret
inkommit med infordrat förslag till dylika föreskrifter. Sedan telegrafstyrelsen
häröver avgivit utlåtande, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

173. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om enskilda vägar. (288.)

Anmäldes den 29 juni 1926, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 352).

174. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till ödebygdsvägar. (308.)

Anmäldes den 11 juni och den 30 juli 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

175. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan. (309.)

Anmäldes den 11 juni 1926, därvid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anbefalldes
att i samråd med länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län inkomma med plan för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan
inom nämnda län ävensom med förslag å de av dessa vägar, vilka anses böra
i första hand komma till utförande. Sedan dylik plan och förslag inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

176. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 B.)

Anmäldes den 25 juni 1926, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

177. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
ur fonden för bibanor i vissa delar av riket till Åmål—Årjängs
järnvägsaktiebolag för utförande av ett hamnspår. (307.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

178. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag angående anvisande av anslag till befrämjande av
lufttrafik m. m. (337.)

Anmäldes den 25 juni 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

179. den 6 februari 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1927
års taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt samt till bevillning av
inkomst m. m. (14.)

Förordning i ämnet utfärdad den 14 maj 1926 (sv. f. nr 127).

326

180. samma dag, i anledning av väckt motion om tullfrihet för kalciummolybdat
m. m. (15.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 25 februari 1926 (sv. f. nr 30).

181. samma dag, i anledning av väckt motion angående tullen å motorvelocipeder.
(16.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 25 februari 1926 (sv. f. nr 30).

182. den 12 februari, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om ändrad lydelse av 13 och 25 §§ i lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897. (19.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 februari 1926 (sv. f. nr 22).

183. den 16 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare vid statens anstalt
för pensionering av folkskollärare m. fl. samt flottans pensionskassa. (26.)

Anmäld den 11 juni 1926.

184. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 15 december 1914
(nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket m. m.
(30.)

Anmäld den 19 februari 1926, då bland annat en förordning i ämnet utfärdats

(sv. f. nr 23).

185. den 20 februari, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1926—1927 under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen
till finansdepartementet. (7 A.)

Anmäld den 5 mars 1926, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f. nr 67).

186. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under år
1927 av Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift. (40.)

Anmäld den 5 mars 1926.

187. den 24 februari, angående regleringen för budgetåret 1926 —1927 av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna. (1.)

Anmäld den 12 mars 1926.

188. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för tryggande
av inhemsk sockerbetsodling och sockerindustri ävensom Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad lydelse av rubrikerna 159 och 160 för
oraffinerat socker i gällande tulltaxa. (45.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 mars 1926 (sv. f. nr 58).

189. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av rubriken
1178 i gällande tulltaxa. (46.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 mars 1926 (sv. f. nr 58).

190. samma dag, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vissa vid
piano- och orgelfabrikationen använda halvfabrikat. (47.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 mars 1926 (sv. f. nr 58).

327

191. samma dag, i anledning av väckt motion om upphävande av tullen å
vissa slag av böcker. (48.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 247).

192. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av tullen å vissa
slag av gardiner. (49.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 mars 1926 (sv. f. nr 58).

193. samma dag, i anledning av väckt motion om tull å kardbeslag. (50.)
Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 mars 1926 (sv. f. nr 58).

194. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar av tullen
å vävnader av ull. (51.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 247).

195. den 3 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrade bestämmelser angående pensionstillägg åt vissa f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer samt angående pensions- och
dyrtidstillägg åt vissa änkor och barn efter befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (60.)

Tre kungörelser i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 272, 274 och 275).

196. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av rubriken
302 i tulltaxan. (64.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 247).

197. den 6 mars, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av
utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 9 april 1926, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f. nr
69) och ärendet i vissa delar överlämnats till försvars-, social-, ecklesiastikoch
handelsdepartementen för handläggning i vad på vederbörande departement
ankommer. Ärendet ånyo anmält den 18 juni 1926, då ytterligare en kungörelse
utfärdats (sv. f. nr 274).

198. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. (73.)

Två kungörelser i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 270 och 271).

199. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 13 december 1912
(nr 355) angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk
vara. (80.)

Förordning i ämnet utfärdad den 19 mars 1926 (sv. f. nr 56).

200. samma dag, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å skördegarn.
(81.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 247).

201. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av rubriken
57 i gällande tulltaxa. (82.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 19 mars 1926 (sv. f. nr 58).

202. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (76.)

Ärendet har den 10 juni 1926 överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

328

203. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldighet beträffande oriktigt utbetalda
ersättningar för åt tulltjänstemän lämnad tandvård. (90.)

Anmäld den 9 april 1926.

204. den 20 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till täckande av kostnaderna för Hans Kungl. Höghet Kronprinsens och
Hennes Kungl. Höghet Kronprinsessans tillämnade besök i Amerika.
(100.)

Anmäld den 26 mars 1926.

205. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (102.)

Anmäld den 26 mars 1926.

206. samma dag, i anledning av väckt motion om återbetalning av i visst
fall erlagda stämpelmedel. (103.)

Anmäld den 26 mars 1926.

207. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med
tulltaxa för inkommande varor. (108.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 235).

208. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av rubrikerna 1143 och 1197 i den vid förordningen den 9 juni
1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa. (109.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 247).

209. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 12 mom. 1 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80)
med tulltaxa för inkommande varor. (110.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 235).

210. den 23 mars, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)

Anmäld den 23 april 1926, då Kungl. Maj:t i de uti riksdagens skrivelse
under punkterna 1—6 angivna frågor fattat följande beslut: 1) Kungl. Maj:t
har förordnat, att tryckt exemplar av riksdagens ifrågavarande skrivelse skall
överlämnas till kronans fastighetskommission av år 1925 för att i vad angår
det under denna punkt omförmälda ärende tagas i övervägande vid fullgörande
av det åt kommissionen lämnade uppdraget. I denna del har ärendet ånyo
anmälts den 28 maj och den 29 juni 1926. 2) Kungl. Maj:t har anbefallt

riksmarskalksämbetet att, efter verkställd utredning, inkomma med utlåtande
i anledning av vad riksdagen under denna punkt anfört. Sedan riksmarskalksämbetet
inkommit med sådant utlåtande, hava jämväl riksräkenskapsverket och
statskontoret avgivit infordrade utlåtanden, varjämte frågan behandlats i riksmarskalksämbetets
skrivelse den 12 oktober 1926 med anslagsäskanden för hovoch
slottsstaterna för budgetåret 1927-—1928. 3) Kungl. Maj:t har förordnat,
att tryckt exemplar av riksdagens ifrågavarande skrivelse skall överlämnas till
socialdepartementet för vidtagande i vad det under denna punkt omförmälda
ärende angår av de åtgärder, som på nämnda departement ankomma. 4)

329

Kungl. Maj:t har anbefallt allmänna civilförvaltningens lönenämnd att inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagen under denna punkt anfört. Lönenämnden
har avgivit sådant utlåtande. 5) Kungl. Maj:t har förordnat, att
tryckt exemplar av riksdagens ifrågavarande skrivelse skall överlämnas till
ecklesiastikdepartementet för vidtagande i vad angår det under denna punkt
omförmälda ärende av de åtgärder, som på nämnda departement ankomma.
6) Kungl. Maj:t har anbefallt allmänna civilförvaltningens lönenämnd och
kommunikationsverkens lönenämnd att var för sig inkomma med utlåtande i
anledning av vad riksdagen under denna punkt anfört. Sedan lönenämnderna
inkommit med utlåtanden, har ärendet ånyo anmälts den 5 november 1926 och
därvid i viss del överlämnats till kommunikationsdepartementet för den handläggning,
som på nämnda departement må ankomma.

Ärendet är, i vad på finansdepartementets föredragning ankommer, alltjämt
beroende på Kungl. Maj:ts prövning såvitt angår de under punkterna 2) och
4) av riksdagens ifrågavarande skrivelse angivna ärendena.

211. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för
inkommande varor samt i den vid sagda förordning fogade tulltaxa. (118.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 235).

212. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tullfrihet
för cyanväte. (119.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 247).

213. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj
1923 (nr 113) om utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall
vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror. (120.)

Förordning i ämnet utfärdad den 30 april 1926 (sv. f. nr 95).

214. samma dag, i anledning av väckta motioner om höjning av tullen å
fönsterglas. (121.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 23 april 1926 (sv. f. nr 83).

215. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till engelska episkopalförsamlingen i Stockholm av tomt för
församlingens kyrka. (136.)

Anmäld den 16 april 1926.

216. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av vissa områden å Djurgården. (139.)

Anmäld den 16 april 1926.

217. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till täckande
av kostnader för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst vid
de till finansdepartementet hörande ämbetsverk och kårer. (147.)

Anmäld den 18 juni 1926.

218. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (148.)

Anmäld den 21 maj 1926, därvid bland annat ärendet i vissa delar överlämnats
till försvars-, social-, kommunikations-, ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen
för handläggning i vad på nämnda departement ankommer.

330

219. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(149.)

Anmäld den 21 maj 1926, därvid bland annat ärendet i vissa delar överlämnats
till justitie-, utrikes-, försvars-, kommunikations-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen
för handläggning i vad på nämnda departement ankommer.

220. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillfällig höjning av beloppen för den i förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper stadgade stämpelavgiften. (151.)

Förordning i ämnet utfärdad den 30 april 1926 (sv. f. nr 96).

221. den 20 april, i anledning av väckt motion om avveckling av fullmäktigesystemet
inom statsförvaltningen och de affärsdrivande verken. (154.)

Anmäld den 13 juli 1926, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga för verkställande av den av riksdagen
begärda utredningen angående fullmäktigesystemet inom statsförvaltningen m. m.
Sedan de sakkunniga den 12 november 1926 avgivit betänkande i ämnet samt
statskontoret den 28 november 1926 däröver avgivit infordrat yttrande, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

222. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag till fonden
för mötande av förluster å aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. (189.)

Anmäld den 28 maj 1926.

223. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till upprätthållande
av bank- och fondinspektionens verksamhet. (194.)

Anmäld den 21 maj 1926.

224. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fastighetstaxering år 1927 m. m. (195.)

Anmäld den 14 maj 1926, då tre förordningar (sv. f. nr 128—130) och en
kungörelse (sv. f. nr 131) utfärdats.

225. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt. (196.)

Anmäld den 14 maj 1926, då en förordning i ämnet utfärdats (sv. f. nr 126).
Därjämte har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla
högst tre sakkunniga personer för att inom departementet biträda vid fortsatt
utredning av frågan om beskattning av bolags besparade vinstmedel. Sedan de
tillkallade sakkunniga avgivit förslag i ämnet, har förslaget remitterats till
kammarrätten samt styrelserna för Sveriges industriförbund och svenska bankföreningen.

226. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utförselbevis
för spannmål. (197.)

Anmäld den 11 juni 1926. Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen,
efter remiss, avgivit gemensamt utlåtande, hava jämväl lantbruksstyrelsen och
järnvägsstyrelsen, efter hörande av styrelsen för svenska järnvägsföreningen,
utlåtit sig i ämnet. Ärendet har sedermera ånyo anmälts den 26 juli 1926,
då en förordning och en kungörelse utfärdats (sv. f. nr 382 och 383).

331

227. samma dag, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å
delar till automobiler m. m. (198.)

Anmäld den 21 maj 1926, därvid Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
och generaltullstyrelsen att gemensamt avgiva utredning och förslag i det ämne,
varom riksdagen uti omförmälda skrivelse hemställt. Sedan ämbetsverken inkommit
med utredning och förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

228. den 8 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. i vad rör jordbruksärenden. (170.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 270).

229. den 12 maj, angående de i regeringsformens 63 § föreskrivna kreditiv -summor. (209.)

Anmäld den 21 maj 1926.

230. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1926—1927 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen. (210.)

Anmäld den 18 juni 1926, då bland annat en kungörelse i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 277).

231. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (212.)

Anmäld den 28 maj 1926, då bland annat en förordning utfärdats (sv. f. nr 135.)

232. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1926—1927 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(2i7.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 277).

233. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin ävensom av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt
tillämpning av förstnämnda lag m. m. (231.)

Två lagar i ämnet utfärdade den 4 juni 1926 (sv. f. nr 148 och 149).

234. den 17 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till extra
utgifter. (233.)

Anmäld den 28 maj 1926.

235. den 19 maj, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

Sedan statskontoret avgivit infordrat utlåtande, har ärendet överlämnats till
ecklesiastikdepartementet.

236. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
ändrade bestämmelser angående ny pension för viss pensionerad ickeordinarie
personal vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.
(240.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 276).

332

237. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag om personalindragningar i statsdepartementen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (245.)

Anmäld den 18 juni 1926.

238. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 1 § 2 mom. i förordningen den 22
maj 1925 med föreskrifter angående medgivande i vissa fall avundantag
från gällande bestämmelser om inkomst- och förmögenhetsskatt m. m.
(265.)

Anmäld den 28 maj 1926, därvid eu förordning i ämnet utfärdats (sv. f. nr

132), samt ånyo anmäld den 13 juli 1926, då en kungörelse utfärdats (sv. f.

nr 380),

239. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående tillverkning och beskattning av brännvin, m. m.
(266.)

Fyra förordningar utfärdade den 11 juni 1926 (sv. f. nr 207—210).

240. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående tullsatserna för och restitutionsbeloppen vid
återutförsel av kaffe ävensom en i ämnet väckt motion. (275.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 247).

241. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 224 angående
vissa ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med
tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa. (277.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 juli 1926 (sv. f. nr 373).

242. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och
rättigheter. (278.)

Förordning i ämnet utfärdad den 28 maj 1926 (sv. f. nr 133).

243. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 202 angående
vissa ändringar i den vid förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med
tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa ävensom en i ämnet
väckt motion. (279.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 247).

244. den 27 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
tryckningskostnader. (268.)

Anmäld den 4 juni 1926.

245. den 29 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående återbäring av
inkomst- och förmögenhetsskatt för nobelstiftelsen. (284.)

Anmäld den 4 juni 1926.

246. samma dag, i anledning av väckt motion om tullfrihet för karbidkväve
m. fl. gödningsämnen. (285.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 247).

333

247. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst m. fl. i vad rör pensions- och indragningsstaterna. (319.)

Tre kungörelser i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 270—272).

248. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under punkterna 4, 5, 8 och 9
av elfte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag till dyrtidstillägg
åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer och åt
pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i statens
tjänst m. fl. (320.)

Anmäld den 18 juni 1926.

249. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i bestämmelserna om rätt till pension för tjänstemän vid
statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen hörande
verk, dels ock en i ämnet väckt motion. (321.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 273).

250. den 1 juni, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7 B.)

Anmäld den 29 juni 1926.

251. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1926—1927 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln. (287.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 18 juni 1926 (sv. f. nr 277).

252. samma dag, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

Anmäld den 18 juni 1926. Därvid har Kungl. Maj:t bland annat dels anbefallt
arméförvaltningen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagen anfört i
fråga om jämkning i de i kungörelsen den 16 januari 1920 angående upphandling
och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig
lös egendom förekommande bestämmelserna rörande förskott och betalning för
leverans, dels ock bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla en
sakkunnig person för verkställande av den utav riksdagen begärda utredningen
angående statstjänstemännens innehav av sysslor och annat arbete vid sidan
av statstjänsten m. m. Sedan chefen för finansdepartementet, med begagnande
av nämnda bemyndigande, tillkallat en person för att inom departementet
biträda med vissa förberedande undersökningar i ämnet, har ärendet ånyo anmälts
den 10 december 1926, därvid Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för
finansdepartementet att tillkalla dels två utredningsmän med uppdrag att ej
mindre uppgöra förslag till plan för införskaffande av det statistiska material,
som för ifrågavarande utrednings verkställande finnes erforderligt, än även,
sedan sagda material inkommit och bearbetats, fullfölja utredningsarbetet, dels
ock ytterligare en person att såsom särskild sakkunnig i frågor, som röra den
statistiska delen av arbetet, deltaga i utredningen. Utredningsmännen hava
sedermera tillkallats.

253. samma dag, angående val av tre fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk. (294.)

Anmäld den 18 juni 1926.

334

254. samma dag, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret ävensom
av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (298.)

Anmäld den 18 juni 1926.

255. samma dag, angående val av en riksdagens ledamot i styrelsen över
riksdagsbiblioteket jämte en suppleant för denne. (302.)

Anmäld den 25 juni 1926.

256. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader
m. m. (313.)

Anmäld den 11 juni 1926.

257. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:tsi statsverkspropositionen gjorda
framställning om anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. m. (314.)

Anmäld den 11 juni 1926.

258. samma dag, i anledning av Kungl. Majtts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(315.)

Anmäld den 11 juni 1926.

259. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. (323.)

Förordning i ämnet utfärdad den 11 juni 1926 (sv. f. nr 205).

260. den 3 juni, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som verka
bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Ärendet, som i vad det avser frågan om en effektiv beskattning av filmuthyrningsverksamheten
överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

261. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1926
—1927, m. m. (333.)

Anmäld den 4 juni 1926, då bland annat tre förordningar och en kungörelse
utfärdats (sv. f. nr 150, 170, 185 och 186).

262. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 B.)

Anmäld den 29 juni 1926.

263. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
bestämmelser angående arvode och ersättning åt viss kontrollpersonal
m. m. (326.)

Anmäld den 11 juni 1926, därvid kontrollstyrelsen anbefallts avgiva visst förslag
i ämnet. Sedan kontrollstyrelsen avgivit sådant förslag, har den 29 juni
1926 utfärdats en kungörelse (sv. f. nr 317).

264. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om återbetalning av lånemedel. (338.)

Anmäld den 18 juni 1926.

265. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till oförutsedda utgifter. (342.)

Anmäld den 11 juni 1926.

335

266. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 221 angående
överförande till indragningsstat av ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten
m. m. gjorda framställning angående anslag till
allmänna indragningsstaten för budgetåret 1926—1927. (352.)

Anmäld den 18 juni 1926.

267. den 7 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1926—1927. (353.)

Anmäld den 18 juni 1926.

268. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1926 —1927.
(354.)

Anmäld den 29 juni 1926.

269. den 9 juni, med reglemente för riksgäldskontoret. (334.)

Anmäld den 18 juni 1926.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

270. den 20 februari 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag av skogsförsäljningsmedel från utskogen Knappåsen till
restaurering av Ekshärads församlings kyrkobyggnad. (39.)

Anmäld den 19 mars 1926.

271. den 24 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för vetenskaplig bearbetning av vissa av professor J. G. Andersson
hopbragta ostasiatiska arkeologiska samlingar. (52.)

Anmäld den 5 mars 1926.

272. den 3 mars, i anledning av väckt motion om årligt understöd åt f. d.
intendenten O. Granberg. (61.)

Anmäld den 19 mars 1926.

273. den 6 mars, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 18 juni 1926, i vad på ecklesiastikdepartementets åtgärd ankommer.

274. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framställda förslag angående lönereglering för vissa professorer m. fl.
(79.)

Anmäld den 28 maj 1926.

275. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från klockarbostället i Västerlövsta församling m. m.
(72.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 23 december

1926 avgjort ärendet.

276. den 16 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (76.)

Anmäld den 18 juni 1926.

336

277. den 23 mars, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag till folkskoleseminarierna. (104.)

Anmäld den 31 mars 1926.

278. samma dag, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1924—30 juni 1925. (107.)

Skrivelsen har, i vad den avser kontrollen över domkapitlens medelsförvaltning,
den 30 april 1926 remitterats till riksräkenskapsverket, som ännu icke
avgivit yttrande i ärendet.

279. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av stifts- och läroverksbiblioteket i Linköping. (111.)

Anmäld den 18 juni och den 30 juli 1926.

280. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ny- och
ombyggnader vid den Skytteanska lappfolkskolan i Tärna. (112.)

Anmäld den 31 mars 1926.

281. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från klockarbostället i Örkelljunga församling. (133.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 23 december
1926 avgjort ärendet.

282. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring
i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål
anslagen jord. (140.)

Kungl. Maj:t har den 21 maj 1926 avgjort ärendet och därvid utfärdat eu
lag och två kungörelser i ämnet (sv. f. nr 104—106).

283. den 16 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (148.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1926 avgjort de i ifrågavarande skrivelse upptagna,
på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommande ärendena.

284. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(149.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1926 avgjort det i ifrågavarande skrivelse upptagna,
på ecklesiastikdepartementets föredragning ankommande ärendet.

285. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av 19 § i lagen den 9 december 1910 (nr 141 sid. 27) om reglering
av prästerskapets avlöning. (153.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 17 december
1926 avgjort ärendet och därvid utfärdat en lag i ämnet (sv. f. nr 531).

286. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till fonden för räntefria studielån. (156.)

Anmäld den 7 maj 1926.

287. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i planen för tillbyggnadsarbeten vid kungl. biblioteket. (165.)

Anmäld den 30 april 1926.

337

288. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag till kyrkliga
ändamål. (190.)

Kungl. Maj:t har den 28 maj 1926 avgjort de uti ifrågavarande skrivelse omförmälda
frågor.

289. den 8 maj, i anledning av väckta motioner om överlåtelse till Kalmar
stad av vissa delar av den för högre allmänna läroverket därstädes använda
fastigheten. (178.)

Skrivelsen den 2 juli 1926 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen, som
ännu icke inkommit med yttrande.

290. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till
akademien för de fria konsterna. (202.)

Anmäld den 28 maj 1926.

291. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till de allmänna läroverken jämte en i ämnet väckt motion. (203.1

Anmäld den 28 maj och den 18 juni 1926.

292. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående forskarstipendier
för docenter vid universiteten och karolinska institutet. (204.)

Skrivelsen den 21 maj 1926 anmäld och remitterad till kanslersämbetet för
rikets universitet, som ännu icke inkommit med yttrande.

293. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för undervisning i slöjd åt vid vissa sjuk vårdsanstalter intagna
barn i skolåldern. (206.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1926 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 311).

294. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en baltisk-geodetisk kommission m. m. (207.)

Anmäld den 28 maj 1926.

295. samma dag, i anledning av väckt motion om höjning av dagtraktamentena
till kyrkomötets ledamöter. (216.)

Kungl. Maj:t har den 28 maj 1926 avgjort ärendet och därvid utfärdat en kun
görelse i ämnet (sv. f. nr 151).

296. den 14 maj, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Kungl. Maj:t har den 28 maj, den 4, den 11, den 18 och den 25 juni, den
23 juli, den 3 och den 23 september samt den 7 oktober 1926 avgjort skilda
delar av ärendet och därvid utfärdat den 28 maj sex kungörelser (sv. f. nr
I39'' 143, 153), den 4 juni en kungörelse (sv. f. nr 155) samt den 18 juni
sjutton kungörelser (sv. f. nr 290, 295—310).

Dock äro nedannämnda punkter ännu icke slutbehandlade:

Punkten 117 angående bidrag till täckande av utgifter, som skola bestridas
av ljus- och vedkassan vid allmänt läroverk.

Anmäld den 28 maj 1926, därvid Kungl. Maj:t anbefallde skolöverstyrelsen
att, därest överstyrelsen funne sig böra tillstyrka bidrag från ifrågavarande
anslag åt läroverk för höstterminen 1926, till Kungl. Maj:t inkomma med för22
— Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1927 års riksdag.

338

slag i sådant hänseende. Genom beslut den 22 oktober 1926 har Kungl. Maj:t
utdelat dylika bidrag för höstterminen 1926 och därvid tillika anbefallt överstyrelsen
att, därest statsbidrag ansåges böra utgå beträffande vårterminen 1927,
före den 1 maj 1927 till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag i
ämnet.

Punkten 123 angående det ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk.

Genom beslut den 28 maj 1926 anbefallde Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen
att efter verkställd närmare utredning senast den 1 oktober 1926 till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag till de åtgärder, som borde vidtagas för åstadkommande
av inskränkning i antalet vid högre lärarinneseminarium utbildade lärarinnor.

Sedan skolöverstyrelsen inkommit med nämnda utredning, är frågan numera
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Punkten 201 angående vissa kostnader för utdelning m. m. av statens räntefria
studielån.

Anmäld den 28 maj 1926, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut i fråga om anvisande av medel från ifrågavarande anslag.

Punkten 206 angående gratifikationer åt inspektörerna för gymnastikundervisningen
vid vissa skolor.

Anmäld den 28 maj 1926, därvid Kungl. Maj:t förklarade sig vilja framdeles
på förslag, som skolöverstyrelsen skulle hava att i samråd med direktionen
över gymnastiska centralinstitutet avgiva efter utgången av år 1926, meddela
beslut angående utdelande av gratifikationer från omförmälda anslag.

297. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt nordiska museets personal. (221.)

Anmäld den 18 juni 1926.

298. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för tillfällig löneförbättring under ecklesiastikåret 1926—1927
åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster. (222.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1926 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 289).

299. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1926—1927 åt dels
kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt åt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner. (223.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1926 avgjort ärendet och därvid utfärdat två
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 287 och 288).

300. samma dag, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående befrielse
från inbetalning till kyrkofonden av vissa för avlöning åt extra
ordinarie präster i Stockholm utbekomna medel. (224.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 5 november 1926
avgjort ärendet.

301. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
åt sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten i Uppsala
och Lund samt karolinska institutet m. m. (225.)

Skrivelsen anmäld den 18 juni 1926, varvid Kungl. Maj:t bemyndigat chefen

339

för ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda vid utarbetande av förslag till ändringar i universitetsstatuterna
m. fl. stadgar, i vad avser det akademiska befordringsväsendet. Den på grund
härav den 30 juni 1926 tillkallade sakkunnige har ännu icke slutfört det
honom anförtrodda uppdraget.

302. samma dag, i anledning av två inom riksdagen väckta motioner angående
anslag till anordnande av s. k. folkhögskolekurser i Häriedalen.
(229.)

Skrivelsen den 21 maj 1926 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen, som
den 18 november 1926 inkommit med yttrande i ämnet. Därefter har’ skrivelsen
ånyo den 29 november 1926 remitterats till skolöverstyrelsen för avgivande
av förnyat yttrande. Sedan jämväl detta yttrande den 4 december 1926
inkommit till Kungl. Maj:t, är skrivelsen numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

303. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om vissa ändringar
i förordningen den 5 maj 1882 angående kyrkofullmäktige och
kyrkonämnd i Göteborg. (237.)

Kungl. Maj:t har den 4 juni 1926 avgjort ärendet och därvid utfärdat en lag
i ämnet (sv. f. nr 154). -fl

304. den 19 maj, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.) , '' jT

Skrivelsen den 7 oktober 1926 remitterad till skolöverstyrelsen, som ännttickfi
inkommit med utlåtande.

orvK , . , , . ndloiäb

30o. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående;''ämV
rade bestämmelser i fråga om den stärbhus efter präst tiHlö-ysäkrfljte
förmånen av tjänst- och nådår m. m. (244.) dn;q9bém;na

Kung], Maj:t har, sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, den 17 degflpjfofij
1926 avgjort ärendet och därvid utfärdat två lagar och fyra kungörelse^ i ämnet
ävensom förnyat reglemente för prästerskapets änke- och pupillfeassiPfsv" F'' nr
524—530). .in nrrmJ '' ''

306. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition ^ngå^nåe,inord nande

i statens anstalt för pensionering av folkskollärare m! fl. under
ändrat namn av statens pensionsanstalt av vissa grupper ;äV;befattWifcgshavare
jämte i ämnet väckta motioner. (260.) 1 ''mbnu innöt

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1926 avgjort ärendet odlAM^rWd^iiWårdat två
.kungörelser i ämnet (sv. f. nr 350 och 351). Öl innj;8i no!) bliimnA

307. den 27 maj, i anledning av väckt motion om- Ofnéla^tllFällBiSniå1 fortbildningskurser
för lärare vid egentliga folksköfö^behö sfifeSR&br. (272.)

Anmäld den 29 juni 1926. k K) .lobnnlaoiiagnin

308. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition1 angående rätt "för

vissa befattningshavare vid vårdanstaltenKi^llötid! föf ^lfödäftted komplicerat
lyte att för erhållande av ål ders tillägg tiWgWdöräkriä'' :fe¥g tjänstgöring
vid drottning Soflas stiftelse. (273''.ty (>2 nob inrl .IgniDI

Anmäld den 11 juni 1926. ulni griitebrinl «niil amioriilootS

309. samma dag, i anledning av Kungl. ^ants^''s^aisyer]
der åttonde huvudtiteln gjorda frajnsiäliningar tum
nykterhetens främjande jämte åtskilliga i ämne! väck

Anmäld den 11 juni 1926.

it ngBibicJ ngiliiT

340

310. den 1 juni, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående bestridande
i vissa fall med allmänna medel av kostnader förenade med friköp
av lägenheter å kyrklig jord. (322.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

311. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. (329.)

Sedan Kungl. Maj:t i skrivelse till kyrkomötet, nr 6, förklarat sig vilja inhämta
dess yttrande i frågan, har kyrkomötet i skrivelse den 28 oktober 1926 för
sin del godkänt ifrågavarande lagförslag. Efter det kammarkollegium och lantmäteristyrelsen
var för sig avgivit utlåtande över upprättat förslag till tillämpningsföreskrifter
till lagförslaget, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

312. den 3 juni, angående beredande av en tryggare ställning i rättsligt
hänseende åt biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid mindre
folkskolor. (305.)

Den 18 juni 1926 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen, som ännu icke
inkommit med yttrande i ämnet.

313. samma dag, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som verka bestämmande
på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Anmäld den 29 juni 1926, därvid Kungl. Maj:t anbefallde skolöverstyrelsen
att gemensamt med statens biografbyrå utreda, huruvida och på vad sätt statsmakterna
kunde och borde understödja användandet av bildningsfilm, samt att
därefter till Kungl. Maj:t inkomma med nämnda utredning ävensom med de
förslag, vartill densamma kunde giva anledning. Samtidigt förordnade Kungl.
Maj:t, att riksdagens ifrågavarande skrivelse i övrigt skulle överlämnas till
finansdepartementet för den åtgärd, vartill densamma kunde anses böra föranleda.

314. den 5 juni, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Anmäld den 29 juni 1926.

315. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 B.)

Anmäld den 18 juni 1926, i vad på ecklesiastikdepartementets åtgärd ankommer.

316. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(328.)

Anmäld den 18 juni 1926.

317. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 216 angående
ändringsarbeten å serafimerlasarettet m. m. (345.)

Kungl. Maj:t har den 20 augusti 1926 från Stockholms stadsfullmäktige och
Stockholms läns landsting inhämtat yttranden, huruvida de var för sig äro
villiga bidraga till de ifrågasatta ändringsarbetena å nuvarande serafimerlasarettet
enligt vissa närmare angivna grunder. Från landstinget har det sålunda
infordrade utlåtandet numera inkommit men däremot icke från Stockholms
stadsfullmäktige.

341

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

318. den 9 mars 1926, i anledning av vissa av Kung!. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i
ämnet väckta motioner. (75.)

Den 19 mars 1926 i statsrådet anmäld — med undantag för de under punkterna
3, 9 och 11 omförmälda ärenden — därvid utfärdades kungörelse (sv.
f. nr 54) samt fattades i övrigt erforderliga beslut. Vidkommande riksdagens
under punkt 22 begärda utredning rörande lämpligaste sättet för understödjande
av ofullständiga jordbruk uppdrogs verkställandet av sådan utredning åt
1925 års kolonisationssakkunniga, som den 18 oktober 1926 avgivit betänkande
i ämnet (st. off. utr. 1926: 21). Häröver hava remissutlåtanden infordrats från
ett flertal myndigheter. Ärendena under punkterna 3 och 11 anmäldes respektive
den 18 juni och den 16 april 1926, därvid föreskrifter meddelades vederbörande.
Ärendet under punkten 9 är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

319. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 25 angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (65.)

Den 19 mars och den 14 maj 1926 i statsrådet anmäld, därvid erforderliga
beslut i ämnet fattades.

320. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående befrielse
för G. Karlsson från erläggande av viss del av köpeskillingen för
3A mantal Fylleryd i Kronobergs län. (66.)

Den 19 mars 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

321. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för A. Forsgren från viss skadeståndsskyldighet. (67.)

Den 19 mars 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

322. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (69.)

Den 19 mars 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande
(sv. f. nr 59).

323. samma dag, i anledning av väckta motioner angående styckning och
försäljning av kronoegendomar. (70.)

Den 19 mars 1926 anmäld i statsrådet, därvid beslöts remiss till domänstyrelsen
och 1925 års kolonisationssakkunniga. Sedan utlåtanden därifrån inkommit,
anmäldes ärendet ånyo den 30 april 1926, därvid Kungl. Maj:t uppdrog
åt domänstyrelsen att låta verkställa utredning om under domänstyrelsens vård
ställda kronoegendomars lämplighet för styckning till mindre jordbruk ävensom
bemyndigade styrelsen att tillkalla högst tre sakkunniga personer att inom
styrelsen biträda med utredningen.

324. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ts proposition angående ändrad
disposition av Rinna & Örby egnahemsförening u. p. a. för 1925 beviljat
lån från egnahemslånefonden. (71.)

Anmäld i statsrådet den 19 mars 1926, därvid föreskrift meddelades vederbörande.

342

325. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för kapitalökning för
budgetåret 1926—1927 i vad angår jordbruksärenden. (87.)

Den 19 mars 1926 i statsrådet anmäld, därvid utfärdades kungörelse angående
utlämnande av förlagslån från jordförmedlingsfonden (sv. f. nr 55) samt meddelades
i övrigt erforderlig föreskrift.

326. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till kraftledningslånefonden m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (106.)

Anmäld i statsrådet den 16 april 1926, därvid vattenfallsstyrelsen anbefalldes
avgiva utlåtande över riksdagens hemställan om utredning rörande åstadkommande
genom statens medverkan av en elektrifiering av Öland ävensom meddelades
i övrigt erforderliga beslut. Sedan det begärda utlåtandet numera inkommit,
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

327. den 8 april, angående obligatorisk märkning av ägg, som införas till
Sverige. (116.)

Den 23 april 1926 anmäld i statsrådet, därvid generaltullstyrelsen anbefalldes
avgiva förslag till bestämmelser i ämnet. Sedan dylikt förslag inkommit, anmäldes
ärendet ånyo den 10 augusti 1926, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 404).

328. den 14 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet
väckta motioner. (117.)

Anmäld i statsrådet den 30 april samt den 4, den 18, den 25 och den 29
juni 1926, därvid erforderliga beslut fattades. Kungl. Majrts beslut den 29
juni 1926 innefattade bland annat utfärdande av fem kungörelser (sv. f. nr
279, 280, 356—358).

329. samma dag, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående åtgärder till befrämjande av export av hästar till SovjetRyssland
m. m. (132.)

Den 7 maj 1926 i statsrådet anmäld, därvid uppdrogs åt Sveriges lantbrukskonsulent
i Estland, Lettland, Littauen och Polen, agronomen E. F. W. Silfverhjelm,
att snarast möjligt avresa till Moskwa för att därstädes undersöka,
huruvida utsikter och möjligheter förefunnes för någon mera omfattande export
av hästar frän Sverige till Ryssland samt de betalningsvillkor m. m., soin
däri i rån kunde erbjudas, ävensom att därom till Kungl. Maj:t avgiva yttrande.
Sedan sådant yttrande inkommit, hava lantbruksstyrelsen och kommerskollegium
anbefallts att i ärendet avgiva utlåtande.

330. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lindring
i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans iordbruksdomäner.

(141.)

Den 18 juni 1926 i statsrådet anmäld, därvid två kungörelser utfärdades (sv.
f. nr 261 och 262).

331. den 16 april, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(148.)

Den 4 juni 1926 i statsrådet anmäld till den del skrivelsen tillhörde jord -

343

bruksdepartementets handläggning (punkterna 55—59) och föreskrift meddelad
vederbörande.

332. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.
(149.)

Den 4 juni 1926 i statsrådet anmäld till den del skrivelsen tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning (punkterna 21 och 22) och föreskrift meddelad
vederbörande.

333. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner. (162.)

Den 30 april 1926 i statsrådet anmäld, därvid beslöts remiss till lagrådet.
Sedan yttrande därifrån inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 4 juni 1926,
därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 189). Samtidigt förordnades, att riksdagsskrivelsen
i vad densamma avsåge utredning, huruvida och i vilken omfattning
genom lagstiftningsåtgärder kunde beredas möjlighet till försäljning
av jord i allmän ägo under villkor att bland annat syftet med upplåtelsen behörigen
tryggades, skulle överlämnas till justitiedepartementet för handläggning.
Närmare bestämmelser rörande tillämpning av nämnda lag m. m. hava av
Kungl. Maj:t utfärdats den 17 december 1926. (Jfr skrivelsen under punkt
365 här nedan.)

334. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av ytterligare medel för avveckling av bränslekommissionens verksamhet.
(173.)

Den 7 maj 1926 i statsrådet anmäld, därvid erforderligt beslut i ämnet fattades.

335. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 131 till
riksdagen angående företagande av laga skiften enligt lagen den 30
april 1925 (nr 102) rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län.
(180.)

Den 23 juli 1926 i statsrådet anmäld, därvid erforderliga föreskrifter i ämnet
meddelades.

336. den 8 maj, i anledning av Kungl. Majris proposition angående ändring
av villkoren för lån från Norrbottens nybyggeslånefond m. m. (123.)

Den 11 juni 1926 i statsrådet anmäld, därvid kungörelse utfärdades (sv. f. nr
250) samt fattades i övrigt erforderliga beslut i ämnet.

337. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 135 angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (131.)

Den 21 maj 1926 i statsrådet anmäld, därvid erforderliga beslut fattades.

338. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ris i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden.
(169.)

Den 4 juni 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

344

339. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. i vad rör jordbruksärenden. (170.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

340. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i villkoren för lån från norrländska nyodlingsfonden. (171.)

Den 11 juni 1926 i statsrådet anmäld, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 204).

341. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till stationerande av bevakningsfartyg vid rikets kuster för åstadkommande
av ordning och skydd vid fiskets bedrivande. (172.)

Den 22 oktober 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

342. samma dag, i anledning av väckta motioner angående befrämjande av
utdikning av för skogsbörd tjänliga försumpade skogsmarker m. m.
(174;)

Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts den 23 september 1926 chefen för jordbruksdepartementet
givna bemyndigande sakkunniga tillkallats för att inom nämnda
departement verkställa utredning, huruvida och på vad sätt staten borde, utöver
vad nu äger rum, lämna bidrag för utdikning av sådana enskilda tillhöriga
försumpade marker, som kunna göras tjänliga för skogsbörd, har betänkande
i ämnet avgivits den 26 november 1926 (st. off. utr. 1926 : 29), vilket
för yttrande remitterats till ett flertal myndigheter.

343. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (175.)

Den 21 maj, den 23 oktober och den 3 december 1926 i statsrådet anmäld
och föreskrift meddelad vederbörande.

344. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 102 angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar. (176.)

^vSJor av det under punkten 13 omförmälda område om 5,48 hektar av kronoegendomen
1 mantal Istrum nr 1 Storegård i Skaraborgs län, rörande vilken fråga
domänstyrelsen anbefallts inkomma med utlåtande.

345. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa områden av Norra Vedbo häradsallmänning i Jönköpings
län. (177.)

Den 21 maj 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

346. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inflyttande
av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen
närmare åns utlopp i Mörrumsbukten. (181.)

Den 11 juni 1926 i statsrådet anmäld, därvid domänstyrelsen anbefallts föranstalta
om utredning i ärendet samt att därmed ävensom med förslag till inlösen
av vissa laxfisken och laxfiskerättigheter till Kungl. Maj:t inkomma.

347. samma dag, i anledning av väckt motion angående ordnandet av den
högre lantbruksundervisningen. (182.)

Jämlikt den 30 september 1926 chefen för jordbruksdepartementet givet bemyndigande
hava sakkunniga tillkallats för att inom departementet skyndsamt

345

verkställa allsidig utredning rörande lämpligaste sättet för ordnande av den
högre lantbruksundervisningen.

348. den 12 maj, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

I sin huvudsakliga del i statsrådet anmäld den 4 juni 1926, därvid erforderliga
beslut fattades. I återstående delar har skrivelsen anmälts den 14 maj,
den 11, den 18 och den 25 juni, den 30 juli samt den 29 oktober 1926, därvid
föreskrifter meddelades vederbörande. Kungl. Maj:ts beslut den 18 juni 1926
innefattade bland annat utfärdandet av fyra kungörelser (sv. f. nr 260, 312—314).

349. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställningar. (215.)

Den 4 juni och den 30 december 1926 i statsrådet anmäld, därvid erforderliga
beslut i ämnet fattades.

350. den 19 maj, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
rörande handeln med utsädesvaror. (243.)

Sedan i ärendet infordrade yttranden inkommit från lantbruksstyrelsen och från
hushållningssällskapens år 1926 församlade ombud, har ärendet remitterats till
kommerskollegium.

351. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående höjning
av maximivärdet för jordbrukslägenheter vid lån ur egnahemslånefonden.
(252.)

Den 29 juni 1926 i statsrådet anmäld, därvid utfärdades kungörelse i ämnet
(sv. f. nr 359).

352. samma dag, i anledning av väckt motion om ersättning åt jägmästaren
W. Fellenius för kostnader och utlägg vid uppförande av jägmästarebostad
i Dorotea. (253.)

Den 4 juni 1926 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t, med godkännande
av riksdagens beslut, meddelade vederbörande erforderlig föreskrift.

353. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd
giltighetstid av avlöningsreglementet för tjänstemän vid domänverket.
(254.)

Den 11 juni 1926 i statsrådet anmäld, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 256).

354. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag till täckande av kostnader för dyrtidstillägg
åt befattningshavare i de till jordbruksdepartementet hörande
ämbetsverk och kårer. (255.)

Den 4 juni 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

355. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fiskerätt
m. m. i vissa kronan förbehållna, ovan odlingsgränsen belägna
vattenområden i Västerbottens län samt i ärendet väckta motioner. (257.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet.

356. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning angående ordinarie reservationsanslaget
till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter.
(258.)

346

Den 11 juni 1926 i statsrådet anmäld, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 255) samt meddelades i övrigt erforderliga föreskrifter.

357. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av en statsunderstödd, frivillig försäkring mot smittsamma husdjurssjukdomar
m. m. (259.)

Den 26 juli 1926 i statsrådet anmäld, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 389) samt meddelades i övrigt erforderlig föreskrift.

358. den 26 maj, i anledning av väckt motion angående åtgärder för främjandet
av småbruksundervisningen. (263.)

Ärendet är föremål för Kungl. Majrts prövning.

359. den 1 juni, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9 B.)

Den 16 juli 1926 i statsrådet anmäld och skrivelsens innehåll meddelad vederbörande
till kännedom.

360. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
understödsverksamhet till främjande av avdikning av viss mark jämte
i ämnet väckta motioner. (261.)

Den 11 juni 1926 i statsrådet anmäld, därvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 257 och 258) samt meddelades i övrigt erforderlig föreskrift.

361. samma dag, i anledning av väckt motion angående prövning av inom
landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

Ärendet har remitterats till vissa myndigheter. Samtliga yttranden hava ännu
icke inkommit.

362. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, gjorda framställning om anslag till tryckningskostnader.
(286.)

Den 11 juni 1926 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

363. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1926—1927 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen i vad rör nionde huvudtiteln. (287.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

364. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m., så vitt angår förslag
till lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den
15 juni 1923. (289.)

Lag i ämnet utfärdad den 4 juni 1926 (sv. f. nr 190).

365. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
frågor rörande tillämpningen av föreslagen lag om upplåtelse under åborätt
av viss jord. (290.)

Sedan domänstyrelsen inkommit med infordrat förslag, har Kungl. Maj:t den
17 december 1926 utfärdat författningar i ämnet (sv. f. nr 509—515). (Jfr
skrivelsen under punkt 333 här ovan.)

366. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag om personalindragningar i statsdepartementen m. m.,
i vad rör jordbruksdepartementet. (291.)

347

Den 11 juni 1926 i statsrådet anmäld, i vad avser avdelning I, därvid förordnades
om handläggning inom finansdepartementet, på vars föredragning den
18 juni 1926 vissa föreskrifter meddelades. Sistnämnda dag på jordbruksdepartementets
föredragning ånyo anmäld i återstående del och erforderliga föreskrifter
meddelade vederbörande.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

367. den 6 februari 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 27
april 1923 angående rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild
tullavgift. (13.)

Anmäld den 26 februari 1926, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 46).

368. den 6 mars, angående regleringen för budgetåret 1926—1927 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 30 april 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

369. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (68.)

Anmäld den 19 mars 1926, därvid skrivelse avläts till kommerskollegium och
domänstyrelsen.

370. samma dag, i anledning av väckt motion om befrielse för lotskaptenen
B. Ostrand och lotsen K. G. Holmberg från utgivande av visst genom
utslag av regeringsrätten till återbetalning fastställt belopp. (83.)

Anmäld den 26 mars 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

371. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst
ägoutbyte mellan kronan och Nitroglycerinaktiebolaget. (138.)

Anmäld den 30 april 1926, därvid skrivelse avläts till domänstyrelsen.

372. den 16 april, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1926—1927 under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10 A.)

Anmäld den 21 maj 1926, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

373. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (148.)

Anmäld den 4 juni 1926, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

374. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beviljande
av lån till Aktiebolaget Svenska Amerikalinjen för anskaffande
av fartyg till uppehållande av bolagets regelbundna ångbåtsförbindelse
mellan Sverige och Amerikas förenta stater. (158.)

Anmäld den 30 april 1926, därvid förberedande åtgärder i ämnet beslötos.

375. den 12 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslag), dels ock i
ämnet väckta motioner. (220.)

Anmäld dels den 28 maj 1926, därvid kommerskollegium anbefalldes verkställa
vissa utredningar, dels ock den 13 juli 1926, därvid ej mindre lag om arbets -

348

tiden å svenska fartyg än även förordning med närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av nämnda lag utfärdades (sv. f. nr 398 och 399).

376. den 17 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till täckande
av kostnader för dyrtidstillägg åt befattningshavare i de till handelsdepartementet
hörande ämbetsverk och kårer. (232.)

Anmäld den 28 maj 1926, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

377. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställningar rörande anslag till kommerskollegium
och navigationsskolorna. (234.)

Anmäld den 28 maj 1926, därvid skrivelser avlätos till kommerskollegium och
statskontoret.

378. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag om personalindragningar i statsdepartementen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner. (245.)

Anmäld den 18 juni 1926, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

379. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (256.)

Anmäld den 4 juni 1926, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 166).

380. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Tyska riket avslutad handels- och
sjöfartstraktat. (276.)

Skrivelsen har i och för vidtagande av åtgärder för traktatens ratificering överlämnats
till utrikesdepartementet.

381. den 27 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tryckningskostnader.
(269.)

Anmäld den 11 juni 1926, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

382. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
övertagande av vissa fordringar hos svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen
m. m. (282.)

Anmäld den 18 juni 1926, därvid förberedande åtgärder i ämnet beslötos.

383. den 1 juni, angående regleringen för budgetåret 1926 —1927 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet. (10 B.)

Anmäld den 25 juni 1926, därvid skrivelse avläts till statskontoret.

384. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av § 7 mom. 2 och § 8 i förordningen den 18 juni 1864 (nr
41 sid. 1) angående utvidgad näringsfrihet. (330.)

Anmäld den 11 juni 1926, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 211).

385. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till
lag om återförsäkringskassor m. m., med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 55 § i lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling
utan konkurs och med förslag till lag angående ändrad lydelse av 261
och 265 §§ i lagen den 25 maj 1917 om försäkringsrörelse. (349.)

Anmäld den 18 juni 1926, därvid lag i sistberörda ämne utfärdades (sv. f. nr 219).

349

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1926 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungi. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

9. den 3 mars 1926, i anledning av väckt motion om ändring i 12 §
lagen om rätt till litterära och musikaliska verk. (62.)

11. den 9 mars, i anledning av väckt motion om obligatorisk kontroll över
förvaltningen av medel, som donerats eller anslagits för visst ändamål.
(77.)

20. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om upplåtelse under åborätt av viss jord m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner. (162.)

25. den 12 maj, angående utredning i fråga om meddelande av viss föreskrift
rörande kastration av husdjur. (214.)

29. den 21 maj, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för
elektrisk järn- eller spårväg. (249.)

38. den 5 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om delning av jord å landet m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(331.)

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

46. den 16 mars 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
framdragande över svenskt område av väg från Kveli i Norge över
Skogen till Tunsjö, jämväl i Norge. (93.)

51. den 30 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sven
ges anslutning till den internationella luf tf artskonventionen. (168.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

85. den 24 februari 1926, i anledning av väckta motioner om ändring i 58 §
första stycket lagen om val till riksdagen m. m. (44.)

88. den 17 mars, i anledning av dels vissa i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1926—1927 under
riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet,
dels ock vissa beträffande samma huvudtitel väckta motioner
(5 A.)

89. den 23 mars, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1924
—30 juni 1925. (107.)

92. den 14 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående upplåtelse
av tomter till egnahemsbyggnader från det till Strängnäs hospital
anslagna förra biskopsbostället 2 mantal Snndby nr 1 i Strängnäs
socken. (137.)

95. den 30 april, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

108. den 19 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skyddsuppfostran m. m. (235.)

111. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa beslut, som fattats av den internationella
arbetsorganisationens konferens i Genéve år 1925. (247.)

125. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 109 med
förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete m. m., nr 110 med
förslag till förordning om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen
den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete m. m., nr 155 angående lån till organisationskostnader m. m.
för en ny riksförsäkringsanstalt samt nr 221 angående överförande till
indragningsstat av ordinarie befattningshavare hos riksförsäkringsanstalten
m. m. jämte i förevarande ärenden väckta motioner. (346.)

126. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i
visst industriellt arbete jämte i ärendet väckta motioner. (347.)

127. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts propositioner angående
anslag till sjukkasseväsendets befrämjande samt med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor
dels ock i ämnet väckta motioner. (348.)

351

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

143. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

149. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning
av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge
järnvägsaktiebolag. (128.)

155. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående låneunderstöd
åt Ostkustbanans aktiebolag. (160.)

161. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fördelning av automobilskattemedel jämte i ämnet väckta
motioner. (211.)

166. den 21 maj, i anledning av väckta motioner om skyldighet för järnväg
att inhägna sitt område. (251.)

167. den 26 maj, i anledning av väckta motioner angående ändringar i väglagen.
(262.)

172. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående
rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfall sverk. (318.)

175. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för anläggning av tillfartsvägar till inlandsbanan. (309.)

177. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd
ur fonden för bibanor i vissa delar av riket till Åmål-—Årjängs
järnvägsaktiebolag för utförande av ett hamnspår. (307.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

210. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

221. den 20 april, i anledning av väckt motion om avveckling av fullmäktigesystemet
inom statsförvaltningen och de affärsdrivande verken. (154.)

225. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 28 oktober
1910 om inkomst- och förmögenhetsskatt. (196.)

227. samma dag, i anledning av väckt motion om sänkning av tullen å delar
till automobiler m. m. (198.)

252. den 1 juni, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

260. den 3 juni, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som verka
bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

352

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

278. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

289. den 8 maj, i anledning av väckta motioner om överlåtelse till Kalmar
stad av vissa delar av den för högre allmänna läroverket därstädes använda
fastigheten. (178.)

292. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående forskarstipendier
för docenter vid universiteten och karolinska institutet. (204.)

296. den 14 maj, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

301. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
åt sakkunniga i befordringsärenden vid universiteten i Uppsala
och Lund samt karolinska institutet m. m. (225.)

302. samma dag, i anledning av två inom riksdagen väckta motioner angående
anslag till anordnande av s. k. folkhögskolekurser i Härjedalen
(229.)

304. den 19 maj, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

310. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
i vissa fall med allmänna medel av kostnader förenade med
friköp av lägenheter å kyrklig jord. (322.)

311. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt
till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. (329.)

312. den 3 juni, angående beredande av en tryggare ställning i rättsligt
hänseende åt biträdande lärare vid folkskolor och lärare vid mindre
folkskolor. (305.)

313. samma dag, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som verka
bestämmande på den moderna filmvejksamheten m. m. (306.)

317. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 216 angående
ändringsarbeten å serafimerlasarettet m. m. (345.)

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

318. den 9 mars 1926, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i
ämnet väckta motioner. (75.)

353

323. den 10 mars, i anledning av väckta motioner angående styckning och
försäljning av kronoegendomar. (70.)

326. den 23 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till kraftledningslånefonden m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (106.)

329. den 14 april, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till befrämjande av export av hästar till Sovjet-Ryssland
m. m. (132.)

342. den 8 maj, i anledning av väckta motioner angående befrämjande av
utdikning av för skogsbörd tjänliga försumpade skogsmarker m. m. (174.)

344. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 102 angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (176.)

346. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inflyttande
av den med avseende å laxfisket i Mörrumsån fastställda fredningslinjen
närmare åns utlopp i Mörrumsbukten. (181.)

347. samma dag, i anledning av väckt motion angående ordnandet av den
högre lantbruksundervisningen. (182.)

350. den 19 maj, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
rörande handeln med utsädesvaror. (243.)

358. den 26 maj, i anledning av väckt motion angående åtgärder för främjandet
av småbruksundervisningen. (263.)

361. den 1 juni, i anledning av väckt motion angående prövning av inom
landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

374. den 20 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beviljande av lån till Aktiebolaget Svenska Amerikalinjen för anskaffande
av fartyg till uppehållande av bolagets regelbundna ångbåtsförbindelse
mellan Sverige och Amerikas förenta stater. (158.)

382. den 29 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
övertagande av vissa fordringar hos svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergen
m. m. (282.)

23 -■ Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1927 års riksdag.

354

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1926 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda, jämte uppgift
om den behandling, dessa ärenden undergått under år 1926.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 april 1902, angående allmänna bestämmelser, avseende skydd
för djur vid deras transporterande. (48.)

Kungl. Maj:t har den 10 december 1926, med hänsyn till vissa i järnvägstrafikstadgan
den 12 juni 1925 (nr 348) meddelade föreskrifter i ämnet, funnit
skrivelsen icke till ytterligare åtgärd föranleda.

2. den 8 maj 1902, angående offentliga revisorer. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 4 mars 1903, i anledning av väckt motion om skrivelse till

Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande bokföringsskyl dighet.

(20.)

Ett i ärendet upprättat lagförslag har den 26 mars 1926 remitterats till lagrådet
för yttrande.

4. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet
mot förlust i de fall, då rörelsen överlåtes å annan person eller flyttas
från ort till annan. (117.)

Sedan vissa myndigheter och sammanslutningar avgivit infordrade utlåtanden
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 2 maj 1906, i anledning av väckt motion angående skrivelse till

Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till lag om dö dande

av bortkomna handlingar. (97.)

Proposition i ämnet kommer att avlåtas till 1927 års riksdag.

355

6. den 13 maj 1909, angående bestämmelser mot onödigt plågande av
husdjur vid slakt. (152.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

7. den 1 maj 1912, angående utredning om fängelseläkares kompetens i
rättspsykiatriskt avseende. (81.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 7 juni 1917, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§ 26 mom. c) riksdagsordningen. (280.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

9. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket
av allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och
beslagtagen egendom m. m. (286.)

Ett i ärendet upprättat lagförslag har den 30 april 1926 remitterats till lagrådet
för yttrande.

10. den 8 mars 1918, i anledning av väckt motion angående revision av
lagen om skiljemän. (55.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 11 februari 1919, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående beredande av mera betryggande skydd för får
på betesmark mot kringströvande okynneshund m. m. (14.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 7 maj 1919, angående åstadkommande av utredning till förhindrande
av spel om penningars värde. (178.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av
§§ 72 och 75 riksdagsordningen. (190.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 5 maj 1920, i anledning av väckta motioner om revision av gällande
lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap. (204.)

Ett av särskilda sakkunniga utarbetat betänkande i ärendet har den 22 oktober
1926 remitterats till vissa myndigheter för yttrande.

15. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i
fråga om rättegångsordningen m. m. (312.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 15 juni 1920, i anledning av väckta motioner om ändring av §
26 regeringsformen. (395.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 18 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 31 regeringsformen. (461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är föremål för behandling av de inom justitiedepartementet tillkallade

s. k. religionsfrihetssakkunniga.

356

19. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion angående ändring i
tryckfrihetsförordningens stadganden om hemlighållande av protokoll i
ministeriella ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m.
(315.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

20. den 7 mars 1923, i anledning av väckt motion om upphävande eller
omarbetning av 18 kap. 13 § 2 mom. strafflagen. (42.)

Sedan lagrådet den 10 maj 1926 avgivit yttrande över ett inom departementet
upprättat lagförslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Majrts prövning.

21. den 23 maj 1923, i anledning av väckt motion angående förslag till
lag om upplagsbevis. (207.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 9 april 1924, i anledning av väckt motion om upphävande av legostadgan.
(90.)

Lagar i ämnet utfärdade den 4 juni 1926 (sv. f. nr 145—147).

23. den 10 maj 1924, i anledning av väckta motioner om grundlagsändringar
beträffande ordningen för samarbete mellan regering och riksdag
i utrikespolitiska angelägenheter. (153.)

En av särskild sakkunnig verkställd förberedande utredning i ärendet har den
6 december 1926 ingivits till justitiedepartementet.

24. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 13 §
regeringsformen. (154.)

En av särskild sakkunnig verkställd förberedande utredning i ärendet har den
6 december 1926 ingivits till justitiedepartementet.

25. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande
för egnahemsbildningen. (201.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 6 juni 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående social arrendelag. (315.)

Ett inom departementet upprättat lagförslag i ämnet har den 5 november 1926
remitterats till lagrådet för yttrande.

27. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förslag till dels
vanhävdslag, dels ock lag om skydd för åbyggnader å jordbruksfastighet.
(316.)

Ett inom departementet upprättat lagförslag i ämnet har den 3 december 1926
remitterats till lagrådet för yttrande.

28. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen om val till riksdagen. (319.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

29. den 27 februari 1925, i anledning av väckta motioner med förslag till
lag angående förfarande vid slakt. (48.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

30. den 18 mars 1925, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående ändring i förordningen den 21 december 1857

357

om ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet.
(78.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

31. den 1 april 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag i anledning av Sveriges anslutning till de internationella
konventionerna angående godsbefordring å järnväg samt angående befordring
å järnväg av resande och resgods. (104.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 24 april 1925, i anledning av väckta motioner om ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt å flottningsstämma. (136.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

34. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner om offentligheten av
vissa handlingar. (312.)

Ärendet är föremål för behandling inom departementet.

35. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m. dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 9 juni 1925, angående skyldighet för domstolarna att överlämna
rättegångsprotokoll till fångvårdsanstalterna och till de villkorligt dömdas
övervakare. (296.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 9 april 1926 (sv. f. nr 77).

Av dessa ärenden äro sålunda de under 1, 5, 22 och 36 omförmälda av

Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga

på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 3 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens godkännande av vissa å allmänna konferenserna för
samfärdsels- och transiteringsfrägor i Barcelona och Genéve antagna
överenskommelser jämte en i anledning av propositionen väckt motion.
(314.)

Skrivelsen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1915, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av visst område av Ljungbyheds övningsplats m. m. (88.)
Ärendet är ännu delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

358

2. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
januari—30 juni 1923. (157.)

Anmäld beträffande de under punkterna 1 och 2 upptagna ärendena den 7 januari
och den 11 juni 1926.

Anmäld beträffande viss del av det under punkten 4 upptagna ärendet den
4 december 1925.

Ärendena komma icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

3. samma dag, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923
—30 juni 1924. (158.)

Anmäld beträffande det under punkten 1 upptagna ärendet den 29 januari
1926 och i fråga om det under punkten 2 omförmälda ärendet den 7 januari
1926.

Ärendena komma icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 2 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 50 angående
försvarsväsendets ordnande och nr 51 med förslag till värnpliktslag,
ävensom vissa i dithörande ämnen väckta motioner. (310.)

Anmäld beträffande det under avdelning II, punkt 4, upptagna ärendet den
19 mars 1926.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2—4 omförmälda av Kungl. Maj:t
slutligen behandlade samt det under 1 upptagna på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Kiksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Under år 1926 hava författningsförslag i ämnet utarbetats.

2. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången

av år 1920. (135.)

Det i ämbetsberättelsen till 1926 års riksdag omförmälda, inom socialdepartementet
igångsatta utredningsarbetet har under nämnda år fortsatts och avslutats.

3. den 6 maj 1908, angående vidtagande av åtgärder för den nomadiserande
lappbefolkningens vidmakthållande. (113.)

F. d. landshövdingen J. Widén har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
13 juli 1926 tillkallats att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda
med överarbetning av 1919 års lappkommittés förslag angående lapparnas renskötsel
m. m.

4. den 29 mars 1910, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående söndagsvila inom vissa arbetsområden. (40.)

Efter det ärendet, som under år 1912 slutligen avgjorts i fråga om handels
idkande å viss tid av sön- och helgdagar, i övriga delar fortfarande varit före -

359

mål för utredning inom socialstyrelsen, har berörda utredning överlämnats till
arbetstidskommittén, i vad skrivelsen avsåg frågorna om söndagsvila, arbetarsemester
m. m. Sedan nämnda kommitté slutfört sitt uppdrag samt socialstyrelsen
avgivit betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd, innefattande
förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 28 maj 1912, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande av förslag till
en svensk utvandringslag. (229.)

Socialstyrelsen har anbefallts avgiva förslag till förändrad lagstiftning rörande
emigrationen ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka
kunde finnas påkallade. Detta uppdrag har ännu icke slutligt fullgjorts. (Jfr
ärendet under punkten 31 här nedan.)

6. den 29 maj 1912, angående sådan planläggning av statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes arbete
under tider och perioder, då större arbetslöshet inträder. (262.)

Skrivelsen har den 21 juni 1926 överlämnats till de samma dag tillkallade
sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med verkställande av utredning
och avgivande av förslag angående arbetslöshetsförsäkring m. m. för att
tagas i övervägande vid fullgörande av det de sakkunniga lämnade uppdraget.

7. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga om åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Skrivelsen har den 21 juni 1926 överlämnats till de under punkten 6 omförmälda
sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av det de sakkunniga
lämnade uppdraget.

8. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bildande, för renskötselns upphjälpande, i Västerbottens och Norrbottens
län, av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Skrivelsen har överlämnats till den under punkten 3 omförmälda sakkunnige
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det den sakkunnige lämnade
uppdraget.

9. den 26 augusti 1914, angående åtgärder för beredande av bättre vård i
vissa fall åt barnsängskvinnor jämte nyfödda barn. (207.)

Skrivelsen har den 29 oktober 1926 överlämnats till de den 31 juli 1926 tillkallade
sakkunniga att inom socialdepartementet biträda med verkställande av
utredning och avgivande av förslag beträffande moderskapsunderstöd m. m. för
att tagas i övervägande vid fullgörande av det de sakkunniga lämnade uppdraget.

10. den 19 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. (125.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning inom socialstyrelsen, har detsamma
överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté inkommit
med förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 26 maj 1915, angående åtgärder till förekommande av nattarbete
av män inom industriella och angränsande arbetsområden. (174.)

Efter det ärendet varit föremål för utredning i socialstyrelsen, har detsamma

360

överlämnats till arbetstidskommittén. Sedan nämnda kommitté slutfört sitt
uppdrag samt socialstyrelsen avgivit betänkande med förslag till reviderad lag
om arbetarskydd, innefattande förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl.
Majrts prövning.

12. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arkivalier. (73.)

Sedan riksarkivarien den 4 oktober 1926 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
är detsamma beroende på Kungl. Majrts prövning.

13. den 10 maj 1916, angående omhändertagande i sedlighetens intresse
av vissa sinnesslöa samt av kvinnor, som på grund av sedeslöst liv
fallit fattigvården till last. (119.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga den 12 februari 1921 avgivit betänkande rörande
upprättandet av uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och
flickor, har på grundval av detta betänkande förslag i ämnet antagits av 1921
års riksdag. I övrigt torde ärendet komma att behandlas av den jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 20 juni 1924 tillkallade sakkunnige för verkställande av utredning
och avgivande av förslag beträffande, bland annat, upprättandet av
anstalter för vuxna vanartade sinnesslöa.

14. den 15 maj 1917, i anledning av väckt motion om ändring i kungö relserna

angående understöd av statsmedel åt sinnesslöanstalter och epileptikeranstalter
den 8 oktober 1915. (154.)

Sedan pensionsstyrelsen den 30 december 1926 avgivit utlåtande i ärendet, är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 23 maj 1917, angående utredning för genomförandet av en allmän
arbetarsemester i vårt land. (184.)

Sedan arbetstidskommittén, som haft ärendet under utredning, slutfört sitt
uppdrag och socialstyrelsen avgivit betänkande med förslag till reviderad lag
om arbetarskydd, innefattande förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

16. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 22 maj 1918, angående utarbetande av förslag till anordnande av
särskild obligatorisk undervisning för sinnesslöa barn. (230.)

Sedan sinnesslövårdssakkunniga avgivit betänkande rörande upprättandet av
uppfostringsanstalter för vanartade sinnesslöa gossar och vanartade sinnesslöa
flickor, har, på grundval av detta betänkande, förslag i ämnet förelagts 1921
års riksdag och antagits av denna. Efter det nämnda sakkunnigas uppdrag
genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1924 förordnats skola upphöra, är
ärendet i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 22 mars 1919, angående beviljande av statsanslag till anordnande
av läkarmottagningar i vissa kommuner. (64.)

Sedan Kungl. Maj:t förelagt 1926 års riksdag proposition (nr 76) angående lindring i
mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader samt bestämmelser
i ämnet utfärdats genom kungörelse den 29 juni 1926 (nr 293), kommer
ärendet icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

361

19. den 4 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. m.
ävensom en i ämnet väckt motion. (284.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1926 års riksdag omförmälde sakkunnige för
överarbetning av förslag till lag om lösdrivares behandling m. m. den 30 juni
1926 avgivit betänkande med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga
och samhällsvådliga m. fl. författningar, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

20. den 4 maj 1920, angående åtgärder för åstadkommande av ett verksamt
utrotningskrig mot bostadsohyra. (161.)

Sedan medicinalstyrelsen avgivit utlåtande, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

21. samma dag, angående statens medverkan för åstadkommande av samlingslokaler,
avsedda att gagna folkets samhälleliga behov och kulturella
strävanden. (163.)

Anmäldes den 26 september 1926 och beslöts därvid, att skrivelsen icke skulle
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

22. den 18 maj 1920, i fråga om enhetlig organisation av den svenska
socialförsäkringens olika grenar. (202.)

Genom propositioner (nr 109 och 117) har Kungl. Maj:t för 1926 års riksdag
framlagt förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete m. m. samt till
anslag till sjukkasseväsendets befrämjande m. m.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 5 juni 1920, angående begäran om övervägande och eventuellt förslag
beträffande reglering av förhållandet mellan landsbygden och städerna
m. m. (298.)

Anmäldes den 26 september 1926 och beslöts därvid, att skrivelsen icke skulle
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

24. den 18 juni 1920, i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
(368.)

Skrivelsen har den 3 december 1926 överlämnats till de under punkten 6 omförmälda
sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av det de sakkunniga
lämnade uppdraget.

25. den 19 april 1921, i anledning av väckt motion angående ett mera
effektivt tillvaratagande av utom äktenskap födda barns och deras mödrars
rätt. (131.)

Sedan fattigvårdslagstiftningskommittén och statens fattigvårdsinspektör avgivit
infordrade utlåtanden, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 7 maj 1921, i anledning av väckt motion angående revision av
gällande förordningar om kom munal styrelse på landet och i stad. (186.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1924 uppdragit åt landshövdingen Hj. Hammarskjöld
att inom socialdepartementet biträda med verkställande av en allmän, i
huvudsak formell revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse på
landet och i stad samt utarbetande av de förslag till ändringar i nämnda förordningar
och med dem sammanhängande författningar, vartill revisionsarbetet
må giva anledning.

362

27. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Kungl. Maj:t har den 27 september 1924 förordnat, att den i 1924 års ämbetsberättelse
omnämnda utredningen skall återupptagas, samt uppdragit åt
socialstyrelsen att verkställa utredningen och till Kungl. Maj:t inkomma med
det förslag, vartill utredningen kan giva anledning. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 29 januari 1926 har för utförande av viss undersökning i
fråga om åtgärder till arbetsfredens främjande tillsatts en delegation av nio
personer. Denna har ännu icke slutfört sitt uppdrag. (Jfr ärendet under punkten
95 sid. 316.)

28. den 24 maj 1922, i anledning av väckta motioner om utsträckt skyldighet
för landsting att lämna fattigvårdssamhälle gottgörelse för vård
av sinnessjuk eller sinnesslö. (172.)

Sedan de i ämbetsberättelsen till 1926 års riksdag omförmälda yttrandena inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Sedan medicinalstyrelsen den 28 oktober 1924 avgivit utlåtande, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts att snarast möjligt verkställa
och till Kungl. Maj:t inkomma med utredning i det av riksdagen angivna avseendet
ävensom med det förslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda.

31. den 30 maj 1923, angående åtgärder för stödjande av emigrerande medborgare.
(203.)

Socialstyrelsen har den 15 juni 1923 anbefallts att verkställa utredning och
avgiva förslag i det av riksdagen angivna avseendet.

32. den 31 maj 1923, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående ändring i lagen om skyddskoppympning, avseende
medgivande i vissa fall av undantag från ympningsplikten. (272.)

Genom proposition (nr 104) har Kungl. Maj:t förelagt 1926 års riksdag förslag
till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter
enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Kungl. Maj:t har den 15 januari 1926 uppdragit åt pensionsstyrelsen att i samband
med ifrågasatta ändringar av avgiftspensionsförsäkringen verkställa viss
utredning i ämnet. Detta uppdrag har ännu icke slutligen fullgjorts.

34. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
understödsföreningar. (136.)

Sedan Kungl. Maj:t genom proposition (nr 114) förelagt 1926 års riksdag förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 87 §§ i lagen den 29 juni 1912
om understödsföreningar, kommer ärendet icke vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

363

35. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.
(207.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 oktober 1924 hava tre sakkunniga
tillkallats för att inom departementet biträda med den av riksdagen begärda
utredningen.

36. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna
proposition innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 §
i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, dels ock i förstnämnda
ämne väckta motioner. (245.)

Sedan skrivelsen anmälts utom beträffande viss i ämbetsberättelsen för år 1925
närmare angiven del, har Kungl. Maj:t den 15 januari 1926 uppdragit åt pensionsstyrelsen
att i samband med ifrågasatta ändringar av avgiftspensionsförsäkringen
verkställa viss utredning. Detta uppdrag har ännu icke slutligen fullgjorts.
(Jfr punkten 33 här ovan.)

37. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Socialstyrelsen har den 20 juni 1924 anbefallts att verkställa utredning och avgiva
förslag i det av riksdagen angivna avseendet.

38. den 31 mars 1925, i anledning av väckt motion om beredande av
högre pensioner åt vissa kommunalt eller f. d. kommunalt anställda
barnmorskor. (91.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet och anmälts i statsrådet
den 7 januari 1926 i statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av väckt motion om införande i fattigvårdslagen
av bestämmelse om skyldighet för hemortskommun att erlägga
ränta å av vistelsekommun till understödstagare utgivet belopp. (92.)

Genom proposition (nr 106) har Kungl. Maj:t förelagt 1926 års riksdag förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 21 april 1925, i anledning av väckta motioner om ändring av 7
§ i lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (125.)

Sedan Kungl. Maj:t genom proposition (nr 109) för 1926 års riksdag framlagt

förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete m. m., kommer ärendet

icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

41. den 22 april 1925, i anledning av väckt motion angående förrättande

av kommunal- och stadsfullmäktigeval vid samma förrättning som val
av landstingsmän. (130.)

Genom proposition (nr 107) har Kungl. Maj:t förelagt 1926 års riksdag förslag
i ämnet.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts åtgärd.

42. samma dag, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet
att vid val av suppleanter för landstingsmän utse personliga suppleanter.
(131.)

364

Genom proposition (nr 107) har Kungl. Maj:t förelagt 1926 års riksdag förslag
i ämnet.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts åtgärd.

43. den 24 april 1925, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Konungen angående utsträckt pensionsrätt för befattningshavare inom
fattigvård och barnavård. (133.)

Genom proposition (nr 198) har Kungl. Maj:t förelagt 1926 års riksdag förslag
i ämnet.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

44. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av 1 § i lagen
den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (135.)

Anmäldes den 26 juni 1925, därvid socialstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i av riksdagen i förevarande skrivelse närmare
angivet avseende. Detta uppdrag är ännu icke fullgjort.

45. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revi sorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
januari—30 juni 1923. (157.)

Sedan samtliga länsstyrelser under år 1926 avgivit infordrad utredning angående
landsfogdes tjänsteresor, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1923
—30 juni 1924. (158.)

Den i ämbetsberättelsen till 1926 års riksdag omförmälde sakkunnige för biträde
vid omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande
av kommissionärer hos statsdepartement och vissa ämbetsverk m. fl. myndigheter
har ännu icke slutfört sitt uppdrag.

47. den 2 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige och Finland avslutad konvention
rörande renar i gränsområdena m. m. (305.)

Anmäldes den 7 januari 1926, därvid kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 3).

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj
1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena. (306.)

Anmäldes den 7 januari 1926, därvid författningar i ämnet utfärdades (sv. f.
nr 1 och 2). (Jfr ärendet under punkten 47 här ovan.)

49. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner rörande förhöjning av
livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete. (315.)

Sedan försäkringsrådet avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

50. den 9 juni 1925, om utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Kungl. Maj:t — som enligt beslut den 1 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan om

365

åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjuk vårdsanstalter
— bar uppdragit åt medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen att i
samband med den sålunda anbefallda utredningen verkställa utredning i det i
skrivelsen avsedda hänseendet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

Av dessa ärenden äro alltså de under 18, 21—23, 32, 34, 38—43 samt
47 och 48 omförmälda av Kungl. Maj:t inom socialdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

• Riksdagens skrivelse

1. den 13 april 1918, angående åtgärder från statens sida till underlättande
av jordbrukarnas kamp mot ogräsen. (117.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 8 juni 1918, angående utredning i fråga om uppställande av vissa
kompetensbestämmelser för statens och enskilda järnvägars personal. (283).

Sedan järnvägsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, efter svenska
järnvägsföreningens hörande, avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 18 maj 1920, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj.ts prövning.

5. den 26 mars 1925, i anledning av väckt motion om viss skärpning av
de i förordningen om motorfordon stadgade villkoren för erhållande av
körkort. (86.)

Sedan yttranden avgivits dels gemensamt av järnvägsstyrelsen samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, efter svenska järnvägsföreningens hörande, och dels
av medicinalstyrelsen, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 28 april 1925, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag angående obligatorisk
ansvarsförsäkring för motorfordon m. m. (148.)

Anmäldes den 16 april 1926, därvid chefen för kommunikationsdepartementet
bemyndigades att tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom departementet
biträda vid utredning i de av riksdagen omförmälda hänseenden. Den utredning,
som verkställes av i anledning härav tillkallad sakkunnig, har ännu icke
slutförts.

7. den 12 maj 1925, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1925—1926 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen
till kommunikationsdepartementet. (6 A.)

Punkten 21 angående behovet av utfartsvägar till inlandsbanan från de väster
om banan belägna bygderna.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkommit med av riksdagen begärd

366

utredning och förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t i proposition, nr 123, för 1926
års riksdag framlagt förslag i frågan.

Ärendet kommer i denna del ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

Punkten 23 i vad den avser frågan om behovet av och kostnaderna för iordningställande
av fiskehamnen i Vitemölla.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ännu icke inkommit med av riksdagen
begärd utredning och förslag i ämnet.

8. den 8 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckta
motioner. (351.)

Sedan 1921 års pensionskommitté inkommit med av riksdagen begärd utredning
och förslag i fråga om rätt för vissa rikstelefonister att för erhållande av
hel avgiftspension erlägga vissa tilläggsavgifter, har Kungl. Maj:t i proposition,
nr 158, för 1926 års riksdag framlagt förslag i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 9 juni 1925, angående fastställande av maximiarbetstid för automobilförare
i yrkesmässig trafik. (353.)

Sedan yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser ävensom några korporationer,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså det under 8 upptagna av Kungl. Maj:t slutligen
behandlat samt de övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 10 maj 1899, i anledning av riksdagens år 1898 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1897.
(103.)

Ärendet är, i vad avser fråga om ersättning av järnvägstrafikmedel till tullverkets
personal för övertidsarbete, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets järn te
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904.
(87.)

Ärendet är, i vad avser frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 2 mars 1909, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullavgift för inkommen vara
oriktigt uppdebiterats m. m. (22.)

Riksräkenskapsverket, som anbefallts avgiva utlåtande i fråga om ordnande av
rättsförhållandet mellan tullverket och varuemottagaren vid feldebitering eller

oriktig tullbehandling, har den 31 mars 1926 avgivit sådant utlåtande. Förslag
till bestämmelser i ämnet hava upptagits i ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till tullstadga, vilket den 13 november 1926 remitterats till
vederbörande myndigheter. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Ärendet är, i vad angår margarintillverkningens behov av tullskydd, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse av 10 §
i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Ärendet är, i vad det innefattar fråga om särskilda bestämmelser om ekonomiska
föreningar, som idka sparkasserörelse, föremål för utredning genom sakkunnig
inom finansdepartementet.

6. den 3 maj 1913, angående kungl. djur gårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra
sig i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

7. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Sedan Kungl. Maj:t den 27 januari 1926 berett Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet tillfälle att
yttra sig i ämnet och sådana yttranden inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 29 augusti 1914, angående stadgande av skatteplikt till stat och
kommun för vissa därifrån nu fri tagna utlänningar. (222.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma.
(173.) •

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 3 juni 1916, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
ävensom i särskilda till riksdagen avlåtna propositioner gjorda framställningar
om vissa anslag för utgifter för kapitalökning i avseende å
statens järnvägar och vattenfallsverk jämte i dessa ämnen väckta motioner.
(186.)

Frågan om finansiering av statens produktiva företag anmäldes den 7 januari
1926 i samband med statsverkspropositionen till 1926 års riksdag (Utgifter för
kapitalökning).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 15 juni 1916, i anledning av väckt motion om tullfrihet för vid
tråltillverkningen använt grovt trålgarn. (259.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

368

13. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion om upphävande av
tullen å galoscher. (241.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande
av fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete bos statens
verk och myndigheter. (124.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 8 maj 1918, angående viss ändring i fråga om sättet för uppbörden
av skattefrälseränta. (198.)

Enligt Kungl. Majrts beslut den 12 november 1926 hava kammarkollegium och
statskontoret den 13 december 1926 avgivit gemensamt utlåtande angående
utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor m. m.
Ärendet har därefter anmälts den 30 december 1926 i samband med proposition
till 1927 års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Ärendet är, i vad angår den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta egendom,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 10 april 1920, i anledning av väckt motion angående stiftelsen
»Lars Hiertas minnes» frikallande från taxering till bevillning samt
inkomst- och förmögenhetsskatt. (122.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.
(177.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Sedan 1921 års pensionskommitté framlagt förslag i viss del av ämnet, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

369

23. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av bostäder för tullverkets personal vid Värtahamnen i Stockholm.
(386.)

Anmäld den 7 januari 1926 i samband med statsverkspropositionen till 1926
års riksdag (Inkomsterna).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 18 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte inom riksdagen i ämnet väckta
motioner. (444.)

Sedan verk och myndigheter m. fl. avgivit yttranden över 1921 års kommunalskattekommittés
betänkande med förslag till kommunalskattelag, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 10 maj 1921, i anledning av väckt motion om åvägabringande av
utredning och förslag rörande brännvinsförsäljningsbolagens befriande
från kommunal skattskyldighet. (198.)

1921 års kommunalskattekommitté har i sitt betänkande med förslag till kommunalskattelag
yttrat sig i den i omförmälda skrivelse väckta frågan. Sedan
verk och myndigheter m. fl. avgivit yttranden över nämnda betänkande, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet är föremål för utredning genom sakkunniga inom finansdepartementet
(1924 års uppbördssakkunniga).

27. den 11 juni 1921, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse
av 53 § i förordningen om landsting m. m. (319.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Anmäld den 12 november 1926, därvid Kungl. Maj:t, bland annat, bemyndigat
chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem utredningsmän för att
inom departementet biträda vid utredning av frågan om lämpligt anordnande
av den statliga kontrollen av aktiebolaget Vin- & spritcentralens och aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolets verksamhet ävensom i samband därmed stående
spörsmål. Jämlikt nämnda bemyndigande hava fem utredningsmän tillkallats.
Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att
vissa av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Ärendet har den 8 april 1925 remitterats till sakkunniga för revision av gällande
tulltaxa.

30. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet har behandlats uti det av 1923 års taxeringssakkunniga den 30 juni
1925 avgivna betänkandet angående omorganisation av taxeringsväsendet och
är vidare föremål för övervägande hos 1924 års uppbördssakkunniga.

24 Justitieombudsmannens ämbeteberättelse till 1987 års riksdag.

370

31. den 15 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m., ävensom i ämnet väckta motioner. (173.)

Kontrollstyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning och förslag.

32. den 26 maj 1923, angående utredning i fråga om pensionering av viss
statsanställd icke-ordinarie personal. (202.)

1921 års pensionskommitté har den 30 november 1925 avgivit två särskilda
betänkanden i ämnet, över vilka vissa verk och myndigheter avgivit yttranden.
Betänkandena äro föremål för överarbetning inom 1926 års pensionsutredning.

33. den 30 maj 1923, i anledning av väckt motion angående viss ändring
i 5 § av förordningen den 19 november 1920 angående särskilda grunder
för utgörande av 1921—1924 års allmänna kommunalutskylder
m. m. (263.)

Riksdagens ifrågavarande skrivelse har överlämnats till 1924 års uppbördssakkunniga
för att vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget
tagas i övervägande såvitt angår frågan om utbrytande ur kommunalförfattningarna
av stadganden rörande debiteringsförfarandet i och för meddelande
av dylika bestämmelser i administrativ ordning. -

34. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften.
(315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen
den 2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens
bestämmande. (284.)

Socialstyrelsen har ännu icke inkommit med anbefalld utredning.

36. den 10 april 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående skatteutjämning för synnerligt skattetyngda städer
m. m. (93.)

Ärendet har behandlats uti en av byråchefen C. W. U. Kuylenstierna inom
finansdepartementets skatteberedning verkställd utredning angående den kommunala
skatteutjämningen (st. off. utr. 1925: 35). Statskontoret, 0. Ä och
samtliga länsstyrelser, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund hava avgivit yttranden i samma ärende.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner om ändring av 59 §
i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet. (143.)

Frågan om vägbördans fördelning har behandlats i en av assessorn i kammarrätten
E. Geijer inom finansdepartementets skatteberedning i anledning av
1921 års kommunalskattekommittés betänkande angående den kommunala beskattningen
verkställd undersökning om vägbeskattningens ordnande (st. ofE.
utr. 1925: 31). Över nämnda undersökning hava verk och myndigheter m. fl.
avgivit yttranden. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

371

38. den 16 maj 1924, i anledning av väckt motion om upphävande av den
i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt stadgade B-skatt för
vissa bolag. (165.)

Sedan kammarrätten den 4 december 1924 avgivit infordrat utlåtande över
riksdagens ifrågavarande skrivelse, verkställdes inom finansdepartementet ytterligare
utredning i frågan, varefter kammarrätten den 10 februari 1926 avgav
infordrat utlåtande över upprättade författningsförslag i ämnet. Ärendet anmäldes
sedermera den 25 februari 1926 i samband med proposition nr 193
till 1926 års riksdag. (Jfr riksdagens skrivelse nr 196 år 1926.) Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
tullverket jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har ännu icke inkommit med anbefalld
utredning av spörsmålet om kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen.

40. den 30 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasserörelse.
(219.)

Ärendet är föremål för utredning genom sakkunnig inom finansdepartementet.

41. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
januari—30 juni 1923. (157.)

Anmäld den 22 maj 1925, därvid ärendet överlämnats till försvars- och socialdepartementen
för vidtagande av de åtgärder, som på nämnda departement må
ankomma. Sedan arméförvaltningens intendentsdepartement och marinförvaltningen
avgivit utlåtanden i den del av ärendet, som överlämnats till försvarsdepartementet,
har ärendet i samma del återställts till finansdepartementet,
och, sedan statskontoret avgivit infordrat utlåtande, ånyo anmälts den 5 mars
1926, därvid en kungörelse utfärdats (sv. f. nr 39).

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev
och erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

43. den 16 maj 1925, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka. (196.)

Kontrollstyrelsen har, efter Kungl. Maj:ts befallning, den 12 december 1925
inkommit med utredning och förslag i ämnet, varefter vissa länsstyrelser ävensom
Svenska bryggareföreningen avgivit yttranden. Kungl. Maj:t har sedermera
den 10 april 1926 anbefallt kontrollstyrelsen att med hänsyn till vad
som anförts i de över kontrollstyrelsens förslag avgivna yttrandena ånyo utlåta
sig i ärendet och därvid särskilt till förnyad prövning upptaga frågan om rätten
att föreskriva inskränkningar eller villkor i avseende å tillverkares försäljning
av pilsnerdricka. Sedan kontrollstyrelsen den 21 september 1926 avgivit

372

sådant utlåtande, hava länsstyrelserna samt Svenska bryggareföreningen avgivit
yttranden. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 31 maj 1925, i anledning av väckta motioner angående utredning
om och ändring i gällande avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad. (264.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt eu särskild kommission
(kronans fastighetskommission av år 1925) att i överensstämmelse med
vad av chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet angivits ombesörja
de utredningar och underhandlingar rörande vissa ekonomiska mellanhavanden
mellan staten och Stockholms stad, som avses i riksdagens skrivelser
den 31 maj 1925, nr 264 och 265. Anyo anmäld den 23 september 1926,
därvid ytterligare direktiv meddelats för kommissionens utredningsarbeten.

45. samma dag, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av en
överenskommelse mellan staten och Stockholms stad angående ökat
bidrag från stadens sida till vägar och parker å Djurgården i Stockholm.
(265.)

Anmäld den 12 juni 1925. (Se ovan under nr 44.) Kungl. Maj:t har den 29
juni 1926 godkänt ett av kronans fastighetskommission av år 1925, efter förhandlingar
med delegerade för Stockholms stad, uppgjort, jämväl av staden
godkänt förslag till avtal i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 4 juni 1925, i anledning av väckt motion angående revision av
gällande bestämmelser om tull å automobiler och automobildelar. (326.)

Anmäld den 12 juni 1925, då en kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. nr 189),
varjämte kommerskollegium och generaltullstyrelsen anbefallts att gemensamt
avgiva utredning och förslag i frågan, huruvida sådan ändring i nu gällande
bestämmelser angående rätt till tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av
utländsk vara borde vidtagas, att dylik restitution möjliggjordes för värdefull
underkastade varor. Sedan ämbetsverken den 28 oktober 1925 avgivit förslag
i ämnet, har ärendet ånyo anmälts den 15 januari 1926, därvid proposition
(nr 51) avlåtits till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 5 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kungörelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer ävensom med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst
m. fl. pensionärer m. m. (342.)

Anmäld den 18 juni 1925, då Kungl. Maj:t, bland annat, anbefallt 1921 års
pensionskommitté att verkställa av riksdagen åsyftad utredning angående pensionsförhöjning
åt viss icke-ordinarie personal samt till Kungl. Maj:t inkomma
med det yttrande och förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan pensionskommittén
avgivit sådant yttrande och förslag samt telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen utlåtit sig i ärendet, har detsamma anmälts
den 25 februari 1926 i samband med propositionen nr 176 till 1926
års riksdag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kung], Maj:ts prövning.

48. den 8 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till civil tjänstepensionslag. (349.)

373

Anmäld den 12 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t, bland annat, anbefallt 1921
års pensionskommitté att i samband med behandlingen av den åt kommittén
överlämnade frågan om pensionering av viss icke-ordinarie personal efter verkställd
utredning taga under förnyat övervägande, huruvida jämväl vid allmänna
civilförvaltningen tjänstepension lämpligen skulle kunna för samma syfte
som vid kommunikationsverken uppdelas i statspension och avgiftspension, samt
avgiva det förslag, vartill kommittén kunde finna anledning. Sedan pensionskommittén
i betänkande den 30 november 1925 avgivit berörda förslag samt
åtskilliga verk och myndigheter avgivit yttranden i ärendet, är detsamma föremål
för övervägande inom 1926 års pensionsutredning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 11, 16, 23, 41 och 45—47 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom finansdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1898, i anledning av riksdagens år 1897 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1896. (84.)

Sedan kanslersämbetet för rikets universitet den 10 juli 1926 inkommit med
infordrat yttrande rörande förslag till universitetens bokföring, har riksräkenskapsverket
den 13 augusti 1926 anmodats avgiva yttrande i frågan. Detta
yttrande har ännu icke inkommit.

2. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Det förslag till ändringar i gällande författningar, vilket folkskolöverstyrelsen
den 12 maj 1916 erhållit i uppdrag att avgiva, har ännu icke inkommit.

3. den 31 maj 1907, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
''åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet. (8.)

Punkten 33, angående uppförande av byggnader för landsarkivet i Östersund.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan om utredning angående stiftsbandets
upphävande och framläggande av förslag härom, fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts jtrövning.

5. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsak er bäst bör ordnas. (136.)

Ärendet är, i den del det icke tidigare avgjorts, fortfarande beroende på Kungl.
Majits prövning.

6. den 13 april 1912, angående förkortande av stadgade tider för inlämnande
av ansökning och överklagande av förslag till vissa tjänster. (58.)

Skrivelsen har den 24 december 1925 av socialdepartementet överlämnats till
ecklesiastikdepartementet och är nu, i vad på sistnämnda departement ankommer,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

374

7. den 30 april 1912, angående åtgärder för motarbetande av missbruk av
tobak och kaffe. (80.)

Genom beslut den 24 februari 1922 anbefallde Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen
att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag dels till de bestämmelser, vilka
kunde böra utfärdas i anledning av sådana uti ett den 19 oktober 1918 avlämnat
betänkande framställda önskemål och förslag, som berörde överstyrelsens
verksamhetsområde, dels ock till de övriga åtgärder, som kunde böra vidtagas
i anledning av sagda önskemål och förslag. Tillika förordnade Kungl. Maj:t,
att nämnda betänkande skulle överlämnas dels till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet samt till statsrådet och chefen för socialdepartementet
för vidtagande av de åtgärder, som i anledning av de utav de sakkunniga i
frågan framställda önskemål och förslag kunde ankomma på respektive departement,
dels ock till skolkommissionen för att tagas i övervägande vid fullgörande
av förut lämnat uppdrag. Skolöverstyrelsen har ännu icke inkommit med de
förslag, som genom ovanberörda beslut den 24 februari 1922 anbefallts överstyrelsen
att avgiva.

8. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för
biskoparnas avlöning. (39.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 2 mars 1914, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för församling att
utse ordförande i skolrådet. (8.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 8 augusti 1914, i fråga om åtgärder till främjande av vetenskaplig
forskning och undervisning i publik och privat internationell rätt. (137.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 27 maj 1915, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av tillfälle för innehavare av lägenheter å
ecklesiastika boställen att friköpa de innehavda lägenheterna. (205.)

Kungl. Maj:t har den 25 februari 1926 för riksdagen framlagt proposition, nr
197, med förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i
vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

12. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lok och idrott för landets
folk- och småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet med skrivelse den 10
september 1925 till Kungl. Maj:t inlämnat ett genom en särskild kommission
utarbetat förslag till dylik handledning, varöver jämväl skolöverstyrelsen avgivit
utlåtande, är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 15 juni 1916, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8.)

Punkten 225, angående utarbetandet av en historisk-statistisk handledning över
befolkningsförhållandena i Sverige m. m. under äldre tid.

375

Av det för år 1917 beviljade reservationsanslaget har Kungl. Maj:t den 16
maj 1924 ställt 3,000 kronor till förfogande. 2,400 kronor äro ännu odisponerade.

14. den 23 mars 1917, angående åstadkommande av ändrade bestämmelser
rörande vissa kyrkorådets åligganden i pastorat, bestående av mer än
en församling. (42.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 15 juni 1917, angående vidtagande av vissa åtgärder till folkundervisningens
främjande. (369.)

Utredning i ärendet har ännu ej inkommit från skolöverstyrelsen.

16. den 17 april 1918, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 11 mars
1923 inkommit med sitt betänkande samt detta blivit tryckt, har det den 24
mars 1924 remitterats till åtskilliga myndigheter m. fl., av vilka ännu icke alla
inkommit med svar.

17. den 20 april 1918, angående utredning i fråga om utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa
barnavårdsanstalter och andra företag. (130.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 11 maj 1918, angående åtgärder i syfte att de hos nationalmuseet
deponerade konstalster må i vidsträcktare grad komma folkets bredare
lager till godo m. m. (201.)

Sedan utlåtande i frågan numera inkommit från chefen för nationalmuseet, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 4 juni 1918, angående undersökning om eftergivande i särskilda
fall av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till
vissa studier och levnadsbanor. (268.)

Skolöverstyrelsen den 29 juni 1923 anbefalld utredning har ännu icke inkommit.

20. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Sedan ifrågavarande skrivelse den 7 mars 1925 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet, är densamma, i vad på sistnämnda departements
åtgörande ankommer, numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 2 maj 1919, i anledning av väckta motioner rörande utredning om
åstadkommande av samverkan mellan stat och kommun för övertagande
helt eller delvis av föräldrar nu åliggande skyldighet att för sina barn
i folk- och småskolan bekosta erforderlig skolmateriel. (128.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet för ändamålet tillkallade sakkunniga
inkommit med sitt betänkande, är ärendet beroende på Kungl. Majtts
prövning.

22. den 28 maj 1919, angående utredning om organiserandet av insamling
och utforskning av den svenska allmogekulturen. (204.)

Efter det av departementschefen tillkallade sakkunniga den 16 april 1923 inkommit
med sitt betänkande samt detta blivit utgivet från trycket, har det den
9 juli 1924 remitterats till vissa myndigheter och sammanslutningar, av vilka
ännu icke alla inkommit med svar.

376

23. den 11 juni 1919, angående åvägabringande av utredning och förslag
i fråga om inrättande av professurer i nationalekonomi inom filosofiska
fakulteterna i Uppsala och Lund. (305.)

Anmäld den 7 januari 1926 i samband med framläggande av proposition till
riksdagen angående inrättande av en professur i statistik vid universitetet i
Lund (punkt 61 under bilagan åttonde huvudtiteln till 1926 års statsverksproposition).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 12 juni 1919, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1920 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 20, angående anslag till boksamlingen vid nationalmuseum.

Kungl. Maj:t har den 19 juni 1919 anbefallt nationalmuseets chef att efter
samråd med riksbibliotekarien inkomma med förslag till bestämmelser om förvärvande
av publikationer rörande skön konst. Sådant förslag har ännu ej
inkommit.

25. den 4 maj 1920, angående beredande av möjlighet för folkskollärare att
genom självstudier förvärva kompetens för viss undervisning i fortsättningsskolor.
(176.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majrts prövning.

26. samma dag, angående utredning och förslag i fråga om ecklesiastik
jords styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk. (179.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 12 juni 1925 lämnat
bemyndigande, tillkallat en sakkunnig för att inom departementet biträda med
beredandet av vissa ecklesiastika jordfrågor, hava handlingarna i ärendet överlämnats
till denne sakkunnige, som ännu ej i denna del slutfört sitt uppdrag.

27. den 29 maj 1920, angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet
m. m. (239.)

Ärendet är, sedan skolöverstyrelsen den 16 december 1924 avgivit utlåtande
om bibliotek å fartyg, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande
av byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Sedan yttranden avgivits över av skolöverstyrelsen den 5 juli 1923 avlämnad
utredning i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. samma dag, angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares
skrifter. (452.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. den 22 juni 1920, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1921 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 237, angående avlöning av de vid skyddshem anställda folk- och småskollärare.

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

377

32. den 15 juni 1921, angående regleringen av utgifterna under riksstatens
för år 1922 åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(8 A.)

Punkten 237, angående anslag för anskaffande av litteratur till kurser i medborgarkunskap
samt till utarbetande och utgivning av textupplagor av grundlagarna,
vallagen och författningar av kommunal natur.

Ärendet är alltjämt, i vad angår utgivande av textupplagor till omförmälda
författningar, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 8 april 1922, angående beredande åt vissa från småskoleseminarier
utexaminerade lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga
folkskolan. (103.)

Ärendet är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion om ändring i 13 § 2
mom. i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 27 maj 1922, i anledning av riksdagens år 1921 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1920. (185.)

Sedan sakkunniga för utredning rörande omorganisation av A. Abrahamsons
stiftelse å Nääs den 26 januari 1924 inkommit med sitt betänkande samt länsstyrelsen
i Älvsborgs län, skolöverstyrelsen och justitiekanslern därom yttrat
sig, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 17 april 1923, angående nedbringande av kostnaderna för gymnastikinspektionen
vid folkskolorna. (66.)

Över av skolöverstyrelsen den 8 december 1923 avlämnad utredning hava yttranden
avgivits, varefter ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 20 april 1923, i anledning av väckt motion om ändring i 4 § av
lagen om emeritilöner för präster. (104.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 2 juni 1923, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från
ecklesiastikt löneboställe till tomt. (313.)

Kammarkollegiet, som den 22 juni 1923 anbefallts efter vederbörandes hörande
avgiva utlåtande i ärendet, har ännu icke inkommit med dylikt utlåtande.

39. den 7 juni 1923, angående utredning om statens övertagande av de
utav landstingen upprättade småskoleseminarierna. (230.)

Skolöverstyrelsen, som den 22 juni 1923 anbefallts att verkställa den ifrågavarande,
av riksdagen begärda utredningen, har ännu icke inkommit med utlåtande.

40. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t om beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem. (142.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt den 12 juni 1925 lämnat
bemyndigande, tillkallat en sakkunnig för att inom departementet biträda med
beredandet av vissa ecklesiastika jordfrågor, hava handlingarna i ärendet överlämnats
till denne sakkunnige, som ännu ej i denna del slutfört sitt uppdrag.

378

41. samma dag, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel, väckta motioner. (8 A.)

Punkten 132, angående anslag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

Skolöverstyrelsen anbefalldes den 30 maj 1924 att, med beaktande av utav riksdagen
anförda synpunkter, ej mindre verkställa och till Kungl. Maj:t inkomma
med av riksdagen begärd utredning rörande avlöning och statsbidrag till lärare
på småskolestadiet, än även utarbeta och till Kungl. Maj:t avgiva förslag till
ändring av gällande bestämmelser i fråga om hyresersättning åt manlig lärare.
Kungl. Maj:t har den 12 december 1924 utfärdat kungörelse om ändrad lydelse
av§ 12 mom. 2 i kungörelsen den 18 september 1918 (nr 792) angående boställsordning
för lärarpersonalen vid folk- och småskolor (sv. f. nr 535). I övrigt
har utredning ännu icke inkommit från skolöverstyrelsen.

42. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. (184.)

Skrivelsen är numera endast beträffande frågan om utarbetandet av en läsebok
för folkskolorna fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Genom beslut den 15 oktober 1926 har Kungl. Maj:t anvisat ett belopp av
11,000 kronor till utgivande av en ABC-bok för skolorna i Tornedalen.

43. samma dag, i anledning av väckt motion angående omorganisation av
Skytteanska lappfolkskolan i Tärna. (185.)

Kungl. Maj:t har den 22 januari 1926 för riksdagen framlagt proposition, nr
47, angående ny- och ombyggnader vid den Skytteanska lappfolkskolan i Tärna.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

44. den 27 maj 1924, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916
med vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. (208.)

Kammarkollegiet den 14 september 1924 anbefalld utredning har ännu icke inkommit.

45. samma dag, angående statsbidrag i vissa fall för underlättande av långt
från skolan boende skolpliktiga barns skolgång. (210.)

Kungl. Maj:t har den 7 januari 1926 (under punkt 149 av bilagan åttonde
huvudtiteln till 1926 års statsverksproposition) framlagt proposition angående
statsbidrag i vissa fall för underlättande av skolgång för långt från skola boende
skolpliktiga barn m. m.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

46. den 10 mars 1925, i anledning av väckt motion angående beredande
av möjlighet för obotligt sjuk prästman att före 65-årsåldern komma i
åtnjutande av emeritilön. (68.)

Skrivelsen den 16 oktober 1925 anmäld och remitterad till kammarkollegiet
och statskontoret, vilka ännu icke inkommit med yttrande.

47. den 13 mars 1925, i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet
att i större landskommuner överflytta vårdandet av folk- och
fortsättningsskolväsendet till den borgerliga kommunen. (72.)

Skrivelsen är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 31 mars 1925, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar,
dels ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

379

Punkten 132, angående bidrag till täckande av utgifter, som skola bestridas av
ljus- och vedkassan vid allmänt läroverk.

Kungl. Maj:t har den 9 oktober 1925 och den 21 maj 1926 utdelat medel
från ifrågavarande anslag. Punkten är därmed slutbehandlad.

Punkten 144, angående bestridande av hyresersättning till rektorerna vid vissa
folkskoleseminarier.

Kungl. Maj:t har den 22 maj och den 3 juli 1925 meddelat beslut i ämnet,
varefter inga ytterligare anvisningar från ifrågavarande anslag förekommit.
Punkten är därmed slutbehandlad.

Punkten 164, angående avlönande av lärare åt vid vanföranstalter och kustsanatorier
intagna barn i skolåldern.

Kungl. Maj:t har den 22 maj 1925 meddelat beslut i ämnet, varefter ingå
ytterligare anvisningar från ifrågavarande anslag förekommit. Punkten är därmed
slutbehandlad.

Punkten 176, angående ökat understöd åt folkhögskolor.

Kungl. Maj:t har den 3 och den 17 juli 1925 meddelat beslut i ämnet. Punkten
är därmed slutbehandlad.

Punkten 197, angående anslag till beredande av ytterligare medel till expenser,
bränsle, m. m. för tekniska läroverk.

Kungl. Maj:t har den 28 maj 1926 meddelat beslut i ämnet. Punkten är
därmed slutbehandlad.

Punkten 214, angående vissa anslag till nykterhetens främjande.

Kungl. Maj:t har den 22 maj, den 28 augusti och den 4 december 1925
samt den 28 maj och den 16 juli 1926 meddelat beslut i ämnet. Punkten är
därmed slutbehandlad.

Punkten 218, angående vissa kostnader för utdelning m. m. av statens räntefria
studielån.

Kungl. Maj:t har den 21 maj 1926 meddelat beslut i ämnet. Punkten är
därmed slutbehandlad.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse kommer alltså icke vidare att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 1 april 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående
försäljning av visst område, tillhörande klockarbostället i Kopparbergs
församling. (110.)

Sedan kyrkomötets medgivande till ifrågavarande försäljning inhämtats, har
länsstyrelsen i Kopparbergs län den 21 november 1925 anbefallts att föranstalta
om ny värdering av området m. m. Denna värdering har ännu icke
slutförts.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett inom Vetlanda stad beläget, klockaren och organisten i
Vetlanda församling på lön anslaget jordområde. (111.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets medgivande inhämtats och ny värdering
genom länsstyrelsens i Jönköpings län försorg föranstaltats, den 9 juli 1926
avgjort ärendet.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 22 april 1925, i anledning av väckt motion angående reglering av
biskopslönen i Lunds stift. (122.)

Sedan Kungl. Maj:t i skrivelse till 1926 års kyrkomöte, nr 17, inhämtat
dess yttrande över ett förslag till provisorisk reglering av lönen för biskopen

380

i Lunds stift samt kyrkomötet i skrivelse den 2 november 1926, nr 26, an
malt, att kyrkomötet för sin del antagit ett dylikt förslag, har ärendet den 12
november 1926 remitterats till länsstyrelsen i Malmöhus län, som anbefallts
inkomma med viss utredning i ämnet.

52. den 28 april 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyte av viss del av folkskoleseminariets i Karlstad tomtområde mot
annan mark. (144.)

Sedan länsstyrelsen i Värmlands län med vederbörande myndighet i Karlstad
träffat avtal om bytet samt underställt det sålunda upprättade avtalet Kungl.
Maj:ts prövning och stadfästelse, har Kungl. Maj:t, sedan kammarkollegiet inkommit
med utlåtande över avtalet, den 10 december 1926 meddelat beslut i
ärendet. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

53. den 5 maj 1925, i anledning av väckt motion om införande av proportionellt
valsätt vid val till och inom kyrkofullmäktige i Göteborg.
(153.)

Kungl. Maj:t har den 25 februari 1926 för riksdagen framlagt proposition, nr
187, om vissa ändringar i förordningen den 5 maj 1882 angående kyrkofullmäktige
och kyrkonämnd i Göteborg.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse kommer icke vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 25 maj 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till privatläroverken m. m. jämte åtskilliga i ämnet väckta
motioner. (206.)

Kungl. Maj:t avgjorde den 18 juni och den 3 oktober 1925 ärendet med undantag
av viss utav skolöverstyrelsen begärd utredning. Sedan skolöverstyrelsen
därefter den 5 november och den 7 december 1925 inkommit med nämnda
utredning, har Kungl. Maj:t den 7 januari 1926 (under punkt 123 av bilagan
åttonde huvudtiteln till 1926 års statsverksproposition) för riksdagen framlagt
förslag i ärendet.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse kommer icke vidare att bliva föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

55. den 27 maj 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa delar av klockarbostället i Osby församling m. m.
(240.)

Sedan kyrkomötets medgivande till ifrågavarande försäljning inhämtats, har
Kungl. Maj:t den 21 november 1925 anbefallt länsstyrelsen i Kristianstads län
att föranstalta om ny värdering av nämnda områden m. m. Denna värdering
har ännu icke slutförts.

56. den 30 maj 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
löne- och pensionsreglering för befattningshavare vid rikets universitet
samt karolinska mediko-kirurgiska institutet ävensom åtskilliga i ämnet
väckta motioner. (261.)

Anmäld den 6 juni 1925, därvid Kungl. Maj:t dels fastställt stater m. m. för
universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet, dels utfärdat kungörelse
i ämnet, dels ock anbefallt kanslersämbetet för rikets universitet att,
jämte annat, efter vederbörandes hörande till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
till sådana ändringar i gällande föreskrifter eller till sådana bestämmelser
i övrigt, vilka kunde föranledas av den utav riksdagen beslutade löneregleringen

381

och vore av beskaffenhet att böra av Kungl. Maj:t utfärdas. Sedan kanslersämbetet
numera till Kungl. Maj:t inkommit med denna utredning, är ärendet
i denna del föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneoch
pensionsreglering för befattningshavare vid rikets universitet samt
karolinska mediko-kirurgiska institutet, i vad avser punkterna IV och V
i föredragande departementschefens hemställan. (300.)

Kungl. Maj:t har, sedan kyrkomötets medgivande inhämtats, den 26 november
1926 avgjort ärendet.

58. den 31 maj 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättande
av medel från reservationerna å anslaget till uppehållande av
försäkringsinspektionens verksamhet för upprättande vid Stockholms
högskola av en professur i försäkringsmatematik och matematisk statistik.
(275.)

Sedan universitetskanslern avgivit yttrande i ärendet, har skrivelsen den 26
november 1926 remitterats till statskontoret, som ännu icke inkommit med
yttrande.

59. den 2 juni 1925, i anledning av väckta motioner med förslag till lag
om ändrad lydelse av 62 § i ecklesiastik boställsordning den 9 decem
ber 1910. (308.)

Kungl. Maj:t har den 25 februari 1926 för riksdagen framlagt proposition, nr
197, med förslag till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i
vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

60. den 5 juni 1925, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1925—1926 under riksstatens
elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(l 1 A.)

Kungl. Maj:t har den 26 juni 1925 samt den 26 mars och den 13 augusti
1926 meddelat beslut med anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse, vilken
icke vidare kommer att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 11, 23, 43, 45, 48, 50, 52—54,
57, 59 och 60 omförmälda av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga om ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Det från medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen genom remiss den 18 maj

1900 infordrade utlåtandet rörande de delar av ärendet, i fråga om vilka Kungl.

Maj:t icke förut fattat beslut, har ännu icke inkommit.

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

382

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och bespanngsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

3. den 22 mars 1904, i anledning av väckt motion om ändring av § 5 i
förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket
den 26 januari 1894. (26.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts provning 4.

den 24 maj 1907, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående upphävande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänningar. (185.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 21 april 1909, med begäran om utredning och förslag i fråga om
anordnande av lantbrukshögskolundervisning. (92.)

Ärendet har överlämnats till de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 30 september
1926 tillkallade sakkunniga för utredning rörande lämpligaste sättet för ordnande
av den högre lantbruksundervisningen.

6. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning
av förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

De i 1921 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga hava ej slutfört sitt
uppdrag i denna del. De sakkunnigas arbete har av Kungl. Maj:t förklarats
skola vila.

7. den 24 maj 1912, i fråga om den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)

Ärendet har den 17 november 1926 remitterats till lantbruksstyrelsen (se jämväl
1925 års ämbetsberättelse).

8. den 29 maj 1912, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Den i 1922 års ämbetsberättelse omnämnda infordrade utredningen har ännu
icke inkommit.

9. den 8 april 1916, angående beredande av skydd för vissa fågelarter. (68.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 31 maj 1916, angående utredning av frågan om frigivande av laxfisket
i Mörrumsbukten eller fredningslinjens inflyttande närmare Mörrumsåns
utlopp i bukten. (176.)

Anmäld i statsrådet den 25 februari 1926, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 186).

Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. den 9 juni 1917, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kuiigl.
Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering av
landsbygden m. m. (302.)

Den 7 januari 1926 anmäldes ärendet i statsrådet, därvid erforderliga beslut i
ämnet fattades (se tionde huvudtiteln punkten 57 och utgifter för kapitalökning
bil. 4).

12. samma dag, angående utredning i fråga om utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för landets
behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. in. (306.)

383

Ärendet anmäldes i viss del (se 1924 års ämbetsberättelse) den 10 februari
1922. Det i 1923 års ämbetsberättelse omförmälda, av konstgödselmedelssakkunniga
den 29 november 1922 avgivna betänkandet är fortfarande på Kungl.
Maj:ts prövning beroende.

13. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet väckta
motioner. (323.)

I den del ärendet icke avgjorts genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni 1919,
nämligen beträffande riksdagens anhållan om utredning rörande statens övertagande
i viss omfattning av förädlingsverksamheten beträffande avkastningen
från statens skogar, anmäldes detsamma den 27 i nämnda månad, därvid chefen
för jordbruksdepartementet bemyndigades att för utrednings verkställande tillkalla
sakkunniga. Dessa avgåvo den 31 januari 1922 betänkande i ämnet, varöver
remissutlåtanden sedermera avgivits av ett flertal myndigheter. Av de
förslag, som av de sakkunniga framförts, har underställts Kungl. Maj:ts prövning
frågan om domänverkets övertagande av statens järnvägars slipersfaktori i
Piteå, i vilket ärende Kungl. Maj:t den 5 december 1924 uppdragit åt domänstyrelsen
att med järnvägsstyrelsen upptaga förhandlingar, vilkas resultat domänstyrelsen
skulle jämte eget utlåtande anmäla för Kungl. Maj:t. Sådan anmälan
har ännu icke inkommit.

14. den 4 maj 1920, angående vidtagande av åtgärder för beredande av
bättre bostäder åt befolkningen i övre Norrland. (162.)

Anmäldes i statsrådet den 7 januari 1926, därvid beslöts framställningar till
riksdagen (nionde huvudtiteln punkten 91 och proposition nr 11).

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

15. den 15 juni 1920, angående anordnande av fasta försöksgårdar för jordbruket.
(364.)

Anmäldes i statsrådet den 26 november 1920, därvid åt styrelsen för centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet uppdrogs att verkställa utredning
i ämnet. Sedan av styrelsen tillkallade sakkunniga avgivit betänkande
(st. off. utr. 1925:32) samt styrelsen hos Kungl. Maj:t hemställt om bemyndigande
att enligt angivna riktlinjer utarbeta förslag till anordnande av högst fyra
jordbruksförsöksgårdar, lämnades styrelsen jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 25
juni 1926 sådant bemyndigande ävensom att för ändamålet anlita sakkunniga
personer. Med skrivelse den 29 november 1926 har styrelsen avgivit förslag i
ämnet, vilket remitterats till lantbruksstyrelsen för yttrande.

16. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt motion.
(322.)

Ärendet har remitterats till de i 1922 års ämbetsberättelse omförmälda, jämlikt
bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade sakkunniga. Dessas arbete har av
Kungl. Maj:t förklarats skola vila tillsvidare.

17. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 31 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning angående tillgodogörande av landets
kalktillgångar. (228.)

384

Anmäldes den 13 juni 1924, därvid Kungl. Maj:t anbefallde lantbruksstyrelsen
att i samråd med Sveriges geologiska undersökning verkställa den i skrivelsen
omförmälda utredningen och därmed ävensom med det förslag i ämnet, vartill
utredningen kunde giva anledning, till Kungl. Maj:t inkomma. Utredningen är
ännu icke slutförd.

19. den 28 april 1925, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

Till den del skrivelsen icke tidigare avgjorts (se ämbetsberättelsen 1926 bil. II,
nr 331), nämligen beträffande det under punkten 124 omförmälda ärendet, har
skrivelsen anmälts i statsrådet den 12 mars 1926, därvid erforderliga beslut i
ämnet fattades.

Skrivelsen har därmed slutbehandlats.

20. den 29 april 1925, i anledning av väckta motioner om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående kolonisationsfrågans inriktande på rikets kolonisation.
(150.)

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla sakkunniga (1925 års kolonisationssakkunniga) att biträda
inom departementet vid utredning av frågan.

De sakkunnigas uppdrag har ännu icke slutförts.

21. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1923—30 juni 1924. (158.)

Den 4 september 1925 i statsrådet anmäld i den del skrivelsen tillhörde jordbruksdepartementets
handläggning (punkt 4), därvid domänstyrelsen anbefalldes
verkställa utredning av frågan, i vad mån åtgärder genom ökad skogsodling
och skogsföryngring behöva vidtagas för att förebygga en minskning av statens
skogskapital. Sedan sådan utredning numera verkställts, har Kungl. Maj:t den
23 december 1926 meddelat beslut i ärendet.

Ärendet är därmed vad angår jordbruksdepartementet slutbehandlat.

22. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion om kontrollstämpling
å kött av importerade levande idisslande djur. (230.)

Anmäld i statsrådet den 6 juni 1925. Sedan remissutlåtanden inkommit från
medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen och kommerskollegium, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

23. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa egnahemsrörelsen
rörande frågor. (249.)

Sedan de i 1926 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga inkommit med utredning
i ämnet, anmäldes ärendet den 29 januari 1926, därvid beslöts proposition
till riksdagen (nr 67).

Skrivelsen har därmed slutbehandlats.

24. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vidtagande av
åtgärder till förhindrande av vidare utplantering och spridning inom landet
av den tyska haren. (250.)

Den 12 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att
skrivelsen skulle överlämnas till för utredning rörande vissa ändringar i gällande

385

jaktförfattningar m. m. tillkallad sakkunnig för att av honom tagas i övervägande
vid uppdragets fullgörande.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnandet
av en allmän jordbruksräkning under 1925. (251.)

Sedan statistiska centralbyrån och lantbruksstyrelsen inkommit med förnyad utredning
rörande jordbruksstatistikens ordnande, har ärendet den 15 januari
1926 remitterats till 1924 års skatteberedning.

26. samma dag, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för
laxfiskets upphjälpande. (256.)

Den 6 juni 1925 i statsrådet anmäld, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes
verkställa utredning i ämnet.

27. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder till förekommande
av älgars skadegörelse å ungskog och växande gröda samt om beredande
av gottgörelse för av älgar förorsakad skada å växande gröda. (258.)

Skrivelsen har överlämnats till för utredning rörande vissa ändringar i gällande
jaktförfattningar m. m. tillkallad sakkunnig för att av honom tagas i övervägande
vid uppdragets fullgörande.

28. den 30 maj 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna jämte i ämnet väckta
motioner. (299.)

I den del ärendet icke tidigare avgjorts, nämligen i fråga om särskild lagstiftning
avseende dispositionsrätten över skogen å vissa kolonat, anmäldes detsamma
den 23 september 1926, därvid Kungl. Maj:t med hänsyn till vad i de uti
ärendet infordrade yttrandena anförts fann riksdagens framställning ej föranleda
någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

29. den 2 juni 1925, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
om frilösning av arrendejordbruk m. m. (309.)

De i 1926 års ämbetsberättelse omförmälda utredningarna genom 1925 års kolonisationssakkunniga
och 1925 års jordundersökningskommission pågå.

30. den 3 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till befrämjande av växtförädling m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (322.)

Den 26 juni och den 31 juli 1925 i statsrådet anmäld, därvid erforderliga beslut
i ämnet fattades utom vad angår användningen för annat statsändamål av
den å Alnarps egendom uppförda byggnaden för Lunds universitets institution
för ärftlighetsforskning, sedan institutionen numera förflyttats till Svalöv, i vilket
ämne lantbruksstyrelsen anbefalldes inkomma med förslag.

31. den 5 juni 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
understöd av statsmedel i vissa fall på grund av förluster, förorsakade
av mul- och klövsjukeepizootien inom landet, jämte i ämnet väckta
motioner. (337.)

Sedan de i 1926 års ämbetsberättelse omförmälda sakkunniga slutfört sitt uppdrag,
anmäldes ärendet den 25 februari 1926, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 204).

Skrivelsen har därmed slutbehandlats.

Av dessa ärenden äro sålunda de under 10, 11, 14, 19, 21, 23, 28 och 31 omförmälda
av Kungl. Maj:t slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

25 —• Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1927 års riksdag.

386

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 maj 1911, angående rätt för ägare till kronolotshemman att
verkställa avsöndring från hemmanet. (210.)

Sedan ärendet den 21 februari 1921 överlämnats från försvarsdepartementet,
har lotsstyrelsen den 26 i samma månad anbefallts att däri avgiva yttrande.
Dylikt yttrande har ännu icke inkommit.

2. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. I detsamma beröres även frågan om tillfälliga
understöd åt arbetslösa sjömän. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag.

3. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att
stävja spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan om inrättande av ett statslotteri, i vilken fråga, enligt vad nedan
under 6 sägs, viss utredning för närvarande pågår.

4. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterades) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag.

5. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätt en
förbättrad allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas.
(304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga
bestämmelser rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden
m. m. anbefallts verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga hava den
31 december 1923 till handelsdepartementet inkommit med betänkande i ämnet,
vilket betänkande för yttrande remitterats till vederbörande myndigheter. Yttranden
hava avgivits, och ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en i ämnet verkställd förberedande
undersökning, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet föremål för
vidare utredning inom handelsdepartementet.

7. den 18 juni 1920, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en djuphamn å Sveriges sydkust. (366.)

Sedan kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

387

8. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att träffa
anstalter för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion
för beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder. Sedan riksdagen i sin
här ifrågavarande skrivelse på tilläggsstat för år 1921 för ändamålet anvisat
ett reservationsanslag å 10 miljoner kronor, har Kungl. Maj:t vid olika tillfällen
under åren 1921—1925 ställt vissa belopp av anslaget till kommitténs
förfogande för fullgörande av det åt kommittén givna uppdrag. Kommitténs
uppdrag är ännu icke slutfört.

9. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom.
2 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli 1911
(284.)

Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 27 maj 1924, angående vidtagande av åtgärder för åstadkommande
av en effektivare inspektion inom gruvindustrien. (211.)

Kommerskollegium och socialstyrelsen, som den 6 juni 1924 anbefallts att gemensamt
verkställa utredning i ämnet, hava ännu icke inkommit med sådan
utredning.

11. den 31 maj 1925, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avsättande av medel från reservationerna å anslaget till uppehållande
av försäkringsinspektionens verksamhet för upprättande vid Stockholms
högskola av en professur i försäkringsmatematik och matematisk statistik.
(275.)

Sedan försäkringsinspektionen avgivit infordrat utlåtande i ärendet, har skrivelsen
överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

Av dessa ärenden är det under 11 omförmälda av Kungl. Maj:t inom handelsdepartementet
slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

388

Förteckning

Bilaga V.

över ärenden, som hos Kungl. Magi anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1926 och
vari under år 1926 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1907 den 2 oktober (nr 255), angående upphävande av kungl. kungörelsen
den 9 november 1836 om upphörandet av posträtter m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1908 den 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1908 den 30 november (nr 399), 1910 den 8 november (nr 577), 1912
den 8 januari (nr 35), 1913 den 17 februari (nr 79) och 1918 den 27
december (nr 512), angående ändringar i firmalagen.

Ärendena äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1909 den 13 februari (nr 88), angående upphävande av bestämmelser
om förord vid förslag till ämbetens och tjänsters tillsättande.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

5. 1921 den 27 september (nr 400), angående indrivning och redovisning
av kronoutskylder och böter inom sådant område, för vilket enligt 3 §
utsökningslagen särskild utmätningsman förordnats.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

6. 1922 den 31 maj (nr 308), angående sättet för kronodebetsedlarnas avlämnande
från häradsskrivarna till postverket.

Sedan generalpoststyrelsen avgivit infordrat utlåtande, har ärendet remitterats

till Sveriges häradsskrivarförening, som ännu ej inkommit med yttrande. (Kommunikation
sdepartementet.)

7. 1922 den 25 augusti (nr 447), angående offentligheten av innehållet i
tidningen » Polisunderrättelser ».

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning, (justitiedepartementet.)

8. 1922 den 18 december (nr 607), angående lag om slakt.

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

389

9. 1923 den 12 juni (nr 280), angående förbud mot efterbildning av riksbankens
sedlar i reklamsyfte m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas om fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna om
gåvobeskattning i kungl. förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

12. 1923 den 11 december (nr 557), angående forum för mål rörande överträdelser
av kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka och kungl. förordningen
den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

13. 1924 den 28 november (nr 509), angående sammanslagning av Uppsala
läns mellersta och Uppsala läns södra domsagor.

Kungl. Maj:t fann den 11 juni 1926 gott förordna, att Uppsala läns södra och
mellersta domsagor skulle från och med den 1 januari 1927 förenas till en
domsaga, benämnd Uppsala läns södra domsaga, därvid den nya domsagan
skulle utgöra två tingslag, omfattande, det ena Tiunda tingslag med tingsställe
i Uppsala och det andra, benämnt Trögds tingslag, nuvarande Uppsala läns
södra domsagas tingslag och Lagunda härad med tingsställe i Enköping; och
fattades i övrigt erforderliga beslut i ärendet. (Justitiedepartementet.)

14. 1924 den 9 december (nr 529), angående omreglering av Finspånga läns
härads, Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings härads
samt Aska, Dals och Bobergs härads domsagor.

Kungl. Maj:t fann den 11 juni 1926 gott förordna, att Björkekinds, Östkinds,
Lösings, Bråbo och Memmings härads samt Finspånga läns härads domsagor
skulle från och med den 1 januari 1927 förenas till en domsaga, benämnd
Bråbygdens och Finspånga läns domsaga, därvid den nya domsagan skulle bilda
två tingslag, omfattande, det ena, benämnt Bråbygdens tingslag, dåvarande
Björkekinds, Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings tingslag med tingsställe
i Norrköping och det andra Finspånga läns härad med tingsställe i Hällestad;
och fattades i övrigt erforderliga beslut i ärendet. (Justitiedepartementet.)

15. 1925 den 29 augusti (nr 412), angående åtgärder för åstadkommande av
snabbare rättskipning i Härjedalens domsaga.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

16. 1925 den 31 augusti (nr 413), angående ändring av bestämmelserna om
uppgifter från prästerskapet rörande häktades levnadsomständigheter.

Kungörelse i ämnet utfärdad den 9 april 1926 (sv. f. nr 75). (Justitiedepartementet.
)

17. 1925 den 29 oktober (nr 437j1924), angående ändring av lagen den 22
juni 1911 om ekonomiska föreningar.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

390

18. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna
om resekostnadsersättning i kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål
samt till stämningsmän m. m.

Sedan statskontoret avgivit infordrat yttrande, har ärendet anmälts i statsrådet
den 17 december 1926, därvid beslöts remiss till samtliga länsstyrelser. (Socialdepartementet.
)

19. 1925 den 21 december (nr 637), angående åtgärder för snabbare rättskipning
inom Gällivare domsaga.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)