Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.
1
Nr 89.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående viss ändring av
bestämmelserna angående tilläggsavvittring i Västerbottens läns
lappmark; given Stockholms slott den 14 januari 1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse om ändrad lydelse av
23 § i kungörelsen den 30 december 1916 (nr 603) angående tilläggsavvittring
i vissa delar av Västerbottens läns lappmark.
GUSTAF.
Paul Hellström.
. 7;i håll. (Sr 80./
Bihang till riksdagens protokoll 1927,
t so ml.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 23 § i kungörelsen den 30 december
1916 (nr 603) angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens
läns lappmark.
Härigenom förordnas, att 23 § i kungörelsen den 30 december 1916 angående
tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns lappmark skall
i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
23 §.
Sedan fastighet undergått tilläggsavvittring, skola de fastigheten förut
tillagda, under stadgandet i 1 § inbegripna områden, i den män ej något av
dem blivit utsett till odlingsområde för fastigheten eller jämlikt 12 § blivit
därvid bibehållet, avträdas till kronan sålunda, att så mycket, som enligt den
vid allmänna avvittringen gjorda uppskattning lämnar ungefär hälften av
avkastningen från allt, som skall frångå fastigheten, avträdes tio år efter
det laga kraft åkom utslaget angående tilläggsavvittringen och återstoden
efter ytterligare fem år. Finner länsstyrelsen särskilda omständigheter föranleda,
att tiden för avträdandet utsträckes utöver vad nyss nämnts, åligger
det länsstyrelsen att med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t,
som vill pröva, huruvida berörda tidsperioder må bestämmas, den första till
högst femton år och den senare till högst tio år.
I utslag — — —• hänseende.
Har område — — — tilläggsavvittringen.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juni 1927. Innehavare av fastighet,
som redan undergått tilläggsavvittring, vilken blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd, må, där han, i anslutning till stadgandet i 23 § första stycket
om utsträckt tid för områdes avträdande, förmenar, att den föreskrivna tiden
för avträdande av de områden, som skola frångå fastigheten, bör förlängas,
därom till länsstyrelsen ingiva till Kungl. Maj:t ställd ansökning. Denna
skall hava till länsstyrelsen inkommit senast före utgången av år 1928; och
har länsstyrelsen att med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl.
Maj:ts prövning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 januari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärenden Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin, Almkvist,
Lyberg.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström, anmäler ärende
rörande ändring i kungörelsen den 30 december 1916 (nr 603) angående tillläggsavvittring
i vissa delar av Västerbottens läns lappmark och anför därvid:
Genom nämnda kungörelse med däri genom kungörelserna nr 33/1919, nr
339/1921 och nr 99/1923 gjorda ändringar har meddelats bestämmelser rörande
indragning i viss ordning till kronan av slåtterängar, vilka vid den
allmänna avvittring inom Västerbottens läns lappmark, som fastställts under
år 1916 eller därefter, tills vidare tillagts hemmansägare eller nybyggare
och vilka äro belägna utom hemmanets eller nybyggets egentliga ägoområde.
Ifrågavarande bestämmelsers tillämpningsområde utgöres i stort sett av trakterna
ovan odlingsgränsen i nämnda län.
. Syftet med dessa bestämmelser bar i huvudsak varit dels att inom förevarande
trakter åvägabringa en mera rationell och med nuvarande utveckling
mera överensstämmande jordbruksdrift än det därstädes i stor utsträckning
tillämpade ströängsbruket, dels ock att i möjligaste mån undanröja det
väsentliga hinder, som de i markerna talrikt kringspridda slåtterängarna
medföra för renskötseln, samt sålunda minska anledningarna till stridigheter
mellan lapparna och den bofasta befolkningen.
Indragning av ängarna sker genom tilläggsavvittring, därvid ängarnas
innehavare äro förpliktade att avträda ängarna mot ersättning, som utgår
medelst bekostande från statens sida av odling å stamfastighetens vid allmänna
avvittringen bestämda ägor eller å annan mark, som förenas med
fastigheten. Undantagna från indragningen äro vissa ängar, i allmänhet
sådana, som prövas vara av särskild betydelse för fastigheten. Förrättningen
verkställes genom en avvittringsnämnd bestående av tre personer, som hava
att upprätta förslag till odlingsområde, avsett att till avkastningen motsvara
de ängar, som skola avstås, ävensom förslag till plan för odlingen. Länsstyrelsen
har sedermera att genom utslag fastställa vilken odling, som skall
av statsmedel bekostas för varje särskilt undersökt fastighet, jämte odlingsplan.
Av odlingsersättningen äger hemmansägaren eller nybyggaren utbekomma
en femtedel, så snart länsstyrelsens utslag vunnit laga kraft och
hemmansägaren eller nybyggaren hos länsstyrelsen anmäler sig ämna på
-
4
Kung!,. Muj:ts proposition Nr 89.
börja odlingsarbetet, två femtedelar, då han med vederbörligt intyg styrker
sig hava i enlighet med odlingsplanen fullgjort vad som enligt denna
motsvarar halva kostnaden, samt återstående två femtedelar, då på enahanda
sätt styrkes, att det föreskrivna blivit i sin helhet fullgjort. I fråga
om tiden för ängarnas avträdande till kronan gäller, att så stor del av
desamma, som enligt den vid allmänna avvittringen gjorda uppskattning
lämnar ungefär hälften av avkastningen från samtliga ängar, som skola
frångå fastigheten, skall avträdas tio år efter det länsstyrelsens utslag vunnit
laga kraft och återstoden efter ytterligare fem år.
Under hänvisning till vad kungörelsen sålunda innehåller om tiden för
ängarnas avträdande till kronan och under erinran tillika, att kungörelsen
icke lämnar möjlighet att medgiva anstånd med ängarnas avträdande har
länsstyrelsen i Västerbottens län i skrivelse den 13 juli 192(i anfört i huvudsak
följande.
Enligt vad länsstyrelsen erfarit kunde i vissa fall förhållandena vara sädana,
att vederbörande hemmansägare eller åbor icke under tiden före ängarnas
avträdande vore i stånd att fullgöra det odlingsarbete, som de med bidrag
av statsmedel hade att verkställa. Härigenom uppstode, när ingen
eller endast ringa åker eller äng funnes å hemmanet, den situationen, att
hemmanet efter ängarnas avträdande icke lämnade någon gröda eller endast
obetydligt därav. Den belägenhet, vari hemmansinnehavaren därvid sattes,
måste anses synnerligen olycklig, och särskilt stora vore i sådant fall vådorna
för innehavaren av hemman av krononatur, då han på grund av de eftersatta
odlingsskyldigheterna kunde förklaras förlustig åborätten till hemmanet.
Länsstyrelsen hölle därför före, att ett stadgande i syfte att efter framställning
hos Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bereda möjlighet till utsträckt
tid på till exempel högst tio år för dessa ängars avträdande till kronan
vore av behovet påkallat.
För att belysa behövligheten av den av länsstyrelsen ifrågasatta ändringen
i bestämmelserna har länsstyrelsen åberopat en förrättning å skattehemmanet
r7f>l mantal litt. Aa Slussfors nr 1 i Stensele socken jämte eu till
länsstyrelsen från vederbörande avvittringsnämnd ingiven anmälan avseende
förhållandena vid sagda förrättning.
Med förmälan att för de ängar, som skulle indragas, utlagts tvenne odlingsområden
om tillhopa 3.3662 hektar med en beräknad odlingskostnad av
2,865 kronor, anför avvittrinysnämnden bland annat följande.
Odlingsområdena vore avsedda att odlas vart för sig, så att full likvid
för varje område erhölles, då detsamma vore i sin helhet odlat. Den femtedel
av odlingskostnaden, som fastighetsägaren vore berättigad erhålla i förskott,
uppginge för det ena odlingsområdet till 218 kronor och för det andra
till 355 kronor. För dessa förskott skulle hälften av arbetet utföras. Förutsättningen
för att en person, som befunne sig i trånga ekonomiska omständigheter,
skulle kunna gå i land med arbetet, syntes vara, att han själv
eller med hjälp av familjens medlemmar utförde detsamma. Skulle däremot
lejd arbetskraft anlitas, kunde med tämligen stor visshet förutsättas,
att arbetena aldrig komme till utförande. Ströängarna skulle emellertid avstås
oberoende av, huruvida odlingsarbetena komme till utförande eller ej.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.
o
Ägaren av förenämnda hemman slott vore änka och hade flera minderåriga
barn, av vilka intet vid tiden för förrättningens verkställande år 1925 eller
under de närmaste tio åren därefter kunde väntas lämna modern mera verksamt
stöd. Avvittringsnämnden hade erfarit, att hennes ekonomiska förhållanden
vore sådana, att hennes utsikter att genomföra odlingsarbetena
vore synnerligen små. För sitt och barnens uppehälle vore hon i stor utsträckning
hänvisad till ängarnas avkastning, och ett avstående av dessa
utan motsvarande ersättning skulle sannolikt äventyra familjens bestånd.
I övrigt åberopades, att avvittringslantmätaren redan tidigare hos länsstyrelsen
framhållit fördelen för hemmansägare och åbo, därest i tvivelaktiga fall
något uppskov kunde erhållas med ströängars avträdande.
Över länsstyrelsens framställning har den 30 augusti 1926 infordrat utlåtande
avgivits av lantmäteristyr elsen, som i ärendet hört över lantmätaren
i Västerbottens län.
överlantmätaren yttrar i huvudsak följande.
Med den primitiva ståndpunkt, på vilken jordbruket i övre lappmarken
befunne sig, och med den så gott som totala brist på extra inkomstmöjligheter,
som där rådde, torde det icke kunna undvikas, att vid en indragning,
som utan undantag överginge samtliga fastigheter, fall kunde inträffa, då
det i ersättning för indragna ströängar beslutade odlingsarbetet kunde misstänkas
komma att försummas, överlantmätaren hade själv vid besök i
Tärna och övre Sorsele kunnat konstatera, hur fullständigt befolkningen
allmänt vore i avsaknad av kontanta tillgångar och sålunda för utförande
av förekommande arbeten helt hänvisad till egen arbetskraft. Odlingsarbetets
möjliggörande vore sålunda beroende på att egen arbetskraft funnes.
Ofta, ja merendels, vore det dåligt beställt med arbetskraften, beroende pa
befolkningens fullständiga okunnighet och ovana vid ordentligt jordbruksarbete.
Det vore att hoppas, att under den relativt långa tiden före
ängarnas avträdande nödig kunskap och intresse skulle kunna förvärvas, så
att åtminstone det huvudsakliga odlingsarbetet till denna tidpunkt kunde
medhinnas. Men om, såsom i ovan omförmälda fall ävensom beträffande
ett kronohemman Hällnäs nr 1 litt. Ac vore förhållandet, egen arbetskraft
så gott som fullständigt saknades, måste åbon eller ägaren genom indragningen
komma att lida stor förlust, då genom densamma fastighetens
huvudsakliga fodertillgång avhändes den utan möjlighet att genom nyodling
vinna beräknad ersättning.
Om fastigheten vore av krononatur, stannade det icke vid denna förlust,
utan därtill komme risken att gå förlustig åborätten till hemmanet.
Det syntes överlantmätaren fördenskull önskvärt, att i lagbestämmelserna
angående tilläggsavvittring kunde inrymmas ett medgivande för länsstyrelsen
att, efter hänvändelse till Kungl. Maj:t för varje särskilt fall, i fastställelseutslaget
meddela bestämmelse om, att med indragningen linge anstå
viss tid, dock högst tio år, i vilket fall givetvis ej heller första utbetalningen
finge göras förrän vid den tidpunkt, från vilken indragningens ikraftträdande
komme att beräknas.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande anför lantmäteristyr elsen bland annat
följande.
Det kunde synas som om den nu föreskrivna tiden för avträdandet borde
vara fullt tillräcklig och att ett ytterligare uppskov med avträdandet skulle
undanskjuta odlingsarbetets utförande till eu oviss framtid och därigenom
Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.
6
äventyra syftet med tilläggsavvittringen. Gentemot farhagor av dylikt slag
(inge framhållas, dels att det här gällde en befolkning, som levde under
säregna och ofta svåra förhållanden och som av många skäl hade jämförelsevis
svårt att förändra det hävdvunna sättet för anskaffande av erforderliga
existensmedel, dels att den föreslagna utsträckningen av tiden för avträdandet
endast skulle ifrågakomma i sådana fall, där särskilda omständigheter
påkallade ett undantag. Lantmäteristyrelsen ansåge därför förslaget
vara väl motiverat och tillstyrkte, att bestämmelser av föreslagen innebörd
infördes i 23 § i kungörelsen om tilläggsawittring.
Med hänsyn till vad överlantmätaren anfört om tiden för första utbetalningen
ansåge styrelsen, att någon ändring av gällande bestämmelser
därom icke erfordrades. Även om föreslaget uppskov med avträdandet
beviljats, borde fastighetsägaren icke undanhållas första utbetalningen,
om oförutsedda möjligheter att påbörja odlings- eller byggnadsarbetet
yppade sig.
Enligt av styrelsen utarbetat utkast till författningsändring skulle Kungl.
Maj:t hava att pröva, huruvida ytterligare anstånd med avträdandet borde
beviljas, utan att därvid i författningen skulle fastställas viss maximitid,
inom vilken avträdandet senast skulle äga rum.
Erinras må, att i det förslag rörande tilläggsawittring, som förelädes
1916 års riksdag (se prop. nr 166), upptages, att ängarna skulle avträdas
till kronan inom tio år efter det länsstyrelsens utslag, innefattande fastställelse
av odlingsplan för fastigheten, vunnit laga kraft. I motiveringen
anföres härom, att de områden, som behövde uppodlas för att avkastningen
av densamma skulle motsvara skörden från de avträdda ängarna, i allmänhet
torde vara jämförelsevis små och att för odlingsarbetets utförande
skulle, enligt vad som beräknats, behöva åtgå endast några få år. För att
emellertid äga säkra garantier härutinnan föreslogs, att åborna skulle få
behålla ängarna under tio år. Den sålunda utmätta övergångstiden syntes
riksdagen väl knapp med hänsyn till förslagets innebörd av en fullständig,
för befolkningen främmande omläggning av deras jordbruk. För att lätta
övergången syntes det riksdagen, att ifrågavarande tidsperiod borde utsträckas
till femton år samt indelas i två perioder på sätt som sedermera
intogs i författningen rörande tilläggsavvittringen. Riksdagen påpekade
vidare de olägenheter, som vore förbundna med att i förslaget bestämd tid
ej föreskrivits för odlingsarbetenas utförande. Såsom dylika olägenheter
framhålles, att ju längre det dröjde därmed ju mindre utsikter funnes med
hänsyn till penningvärdets fall och stegrade omkostnader, att den för
täckande av samma arbeten innestående ersättningen skulle förslå för sitt
ändamål. Det syntes även vara oegentligt, att staten på föreslaget sätt
skulle vara förpliktad att under oinskränkt tid tillhandahålla medel för
arbeten, genom vilkas utförande man önskade åvägabringa en snar utveckling
av jordbruket i orten och därav följande välstånd. Det torde icke
vara obilligt att fordra att, när staten bjöde den enskilde de förmåner,
varom det här vore fråga, denne å sin sida i någon mån bidroge till vin
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 89. 7
ilande av de mål, som åsyftades. Riksdagen ansåge därför, att under
övervägande borde tagas, huruvida icke i författningen borde införas en
bestämmelse, som vid visst äventyr ålade hemmansägare och åbor att inom
bestämd tid, i anslutning till de för ängarnas avstående ifrågasatta tidsperioderna
tio respektive fem år, fullgöra de i planen för odlingsområdes
uppbrukande angivna arbeten, så att hälften därav skulle vara fullgjort
inom vardera av sagda perioder. Riksdagens sistnämnda förslag upptogs
visserligen icke i författningen, men förevarande uttalande må anföras såsom
belysande för riksdagens uppfattning i ämnet.
Av vikt är, att icke sådana förändringar göras i bestämmelserna rörande
tilläggsavvittring, att det ändamål, för vilket förfarandet tillkommit och för
vars vinnande staten iklätt sig avsevärda ekonomiska uppoffringar, äventyras.
Ett mera allmänt medgivande av uppskov med slåtterängarnas
avträdande skulle, såsom jämväl framgår av riksdagens nyssnämnda uttalande,
djupgående rubba den plan, som lagts till grund vid bestämmelsernas
tillkomst. Att i enstaka fall vissa svårigheter skulle kunna uppkomma
för den enskilda vid bestämmelsernas tillämpning torde jämväl då
kunnat förutses. Erinras må emellertid, att redan vid sagda tidpunkt vissa
möjligheter förelågo att kunna motverka svårigheterna. Jag avser härvid
de arrendeupplåtelser av kronan tillhöriga slåtterängar, vilka inom de
trakter, där tilläggsavvittring förekommer, kunna ske dels enligt 31 § i
lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige och dels jämlikt kungörelsen den 3 juni 1915 (nr 169) angående
upplåtande av odlingslägenheter m. m. i trakterna ovan odlingsgränsen i
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Dylika arrendeupplåtelser,
för vilka plägar betingas en jämförelsevis obetydlig avgift, förekomma för
närvarande såväl till hemmansinnehavare som i stor utsträckning till
innehavare av lägenheter. Vid oundgängligt behov synas de kunna tjäna
att förmedla jämväl övergången till det nya jordbrukssystem, som tilläggsavvittringen
avser att inleda. En viss olägenhet är dock förenad med dessa
upplåtelser därutinnan, att även en ringa arrendeavgäld understundom kan
kännas betungande för den enskilde i dessa trakter, där tillgången på
kontanta medel är ringa.
Med hänsyn till sistnämnda omständighet och då särskilda förhållanden
undantagsvis kunna påkalla, att i anslutning till förrättningen fastighet tillförsäkras
rätt att använda till avträdande fastställda slåtterängar något
längre tid än enligt kungörelsen om tilläggsavvittring är medgivet, vill jag
icke motsätta mig det i ärendet framkomna förslaget. Dylikt uppskov med
ängarnas avträdande synes emellertid böra tillåtas för högst fem år utöver
envar av de två särskilda tidsperioder, som enligt kungörelsen är föreskriven
för ängarnas avträdande.
Bestämmelse härom synes kunna infogas i första stycket av 23 § i
kungörelsen. Tillika bör genom en övergångsbestämmelse öppnas möjlighet
Departements
chefen.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 89.
för innehavare av sådana fastigheter, vilka redan undergått tilläggsavvittring,
att komma i åtnjutande av motsvarande förmån.
I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag, att någon ändring i kungörelsens
föreskrift rörande tiden för första utbetalningen av de odlingsbidrag,
hemmansägarna eller nybyggarna skola erhålla av statsmedel, icke är
erforderlig.
Departementschefen uppläser härefter ett i enlighet med av honom angivna
grunder avfattat förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 23 § i kungörelsen
den 30 december 1916 (nr 603) angående tilläggsavvittring i vissa
delar av Västerbottens läns lappmark samt hemställer, att för inhämtande
av riksdagens yttrande över förslaget proposition i ämnet måtte avlåtas till
riksdagen.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
och förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.