Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

1

Nr 82.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för förre furiren Karl Erik Viktor Pettersson från
viss betalningsskyldighet; given Stockholms slott den
4 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Ttosén.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Ma,j:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Rosén anför:

Furiren vid Positionsartilleriregementet Karl Erik Viktor Pettersson framförde
i Örebro den 1 maj 1923 för kronans räkning en Svea trängkårs enskilda
lägerkassa tillhörig, åt kronan till brukande upplåten automobil. Vid
ifrågavarande tillfälle påkördes och skadades förre bankkassören Johan Adolf
Furtenbacli, kassören Erans Nilsson och hustrun Eda Linnéa Svensson.
Nilsson erhöll så svåra skador, att han jlen 5 i samma månad avled. Omständigheterna
vid olyckstillfället torde kunna sammanfattas sålunda:

Eurtenbach hade begivit sig ut på körbanan strax framför den annalkande
automobilen samt i villrådighet, åt vilket håll han borde söka undkomma
Bihang till riksdagens protokoll 11)27. 1 sand. 69 höft. (Nr 82.)

262 27

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

automobilen, irrat framför densamma och därvid erhållit en stöt med påföljd,
att han slagits omkull. Furtenbach hade upptagits i automobilen, och
hade eu medföljande poliskonstapel anmodat Pettersson att skyndsamt
verkställa den skadades transport till sjukhus i och för erhållande av läkarvård.
Då automobilen strax därefter anlände till en gatukorsning, hade
Pettersson, i syfte att undvika en cyklist, vilken åkte mycket ostadigt samt
vinglade hit och dit framför automobilen, plötsligt måst vika av åt vänster
in i gatukorsningen, varvid kassören Nilsson påkörts och våldsamt kastats
i gatan. Farten hade härefter saktats något, och hade automobilen styrts
till höger i sned riktning upp på en gångbana, varest vid tillfället eu stor
mängd trafikanter uppehållit sig. Dessa hade emellertid lyckats kasta sig
undan för automobilen utom hustrun Svensson, vilken slagits omkull av
bilens framrede.

Till förklarande av det olyckliga förloppet har Pettersson uppgivit, att
han efter den första händelsen blivit nervös och uppskakad samt på grund
härav, då fara sedan uppstått i gatukorsningen, förlorat besinningen och
herraväldet över automobilen.

På grund av mot kronan, lägerkassan och Pettersson vid råd stu vur ätten
i Örebro förd talan meddelade rådstuvurätten utslag den 19 oktober 1923.
Enligt vad av utslaget framgår, fann rådstuvurätten utrett, att Pettersson
vid framförande av ifrågakomna, lägerkassan tillhöriga och åt kronan till
brukande upplåtna automobil icke iakttagit den omsorg och varsamhet,
som till förekommande av olyckshändelse av omständigheterna betingats,
och därigenom i sin mån vållat, att Furtenbach påkörts och tillfogats vissa
skador, men att Furtenbach måste anses hava genom egna åtgöranden i icke
mindre grad än Pettersson medverkat till skadorna. Vidare fann rådstuvurätten,
att Pettersson vid framförande omedelbart efter nyssnämnda tillfälle
av samma automobil brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande
av olyckshändelse av omständigheterna betingats, samt därvid
överkört Frans Nilsson och Eda Linnéa Svensson. På grund härav dömde
rådstuvurätten Pettersson att till kronan bota dels jämlikt 16 § 3 mom. och
31 § förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik, för det han vid
först angivna tillfälle under framförande av automobil brustit i skyldig varsamhet,
50 kronor, dels ock jämlikt 14 kap. 9 § strafflagen och 16 § 3 mom.
nämnda förordning samt 4 kap. 1 § strafflagen, för det han genom ovarsamt
framförande av automobil vållat Frans Nilssons död och Eda Linnéa Svenssons
kroppsskada, 125 kronor.

Enligt utslaget förpliktade vidare rådstuvurätten, jämlikt 2 och T §§ i
lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,
Pettersson i egenskap av förare, lägerkassan i egenskap av ägare
samt kronan i egenskap av brukare av automobilen i fråga, gemensamt eller
vilken gälda gitte, att gälda dels Furtenbach hälften av den honom åsamkade
skada med 130 kronor för lasarettsvård, 129 kronor 50 öre för skadade kläder,
7 kronor 50 öre för läkarintyg och 1,000 kronor för sveda och värk samt

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

framtida men ävensom utrednings- och rättegångskostnad med 100 kronor
jämte lösen för rådstuvurättens utslag, dels Frans Nilssons änka, Klara
Sofia Nilsson under hennes återstående livstid skadestånd med skäliga ansedda
125 kronor för månad, räknat från dagen för Frans Nilssons frånfälle,
så länge hon levde ogift, ävensom begravningskostnad med 968 kronor 85
öre samt ersättning för läkarvård med 14 kronor 40 öre och för rättegångskostnad
med 156 kronor, dels ock Eda Linnea Svensson skadestånd med
skäliga ansedda 200 kronor för sveda och värk, 185 kronor för förstörda
kläder, 17 kronor 40 öre för läkarvård och läkarintyg samt 30 kronor i ersättning
för tillfälligt biträde under hennes sjukdom. Härjämte förpliktades
svarandena, vilken gälda gitte, att återgälda statsverket vissa av allmänna
medel förskjutna vittnesersättningar och rättegångskostnader m. m. för Eda
Linnéa Svensson.

Sedan Svea hovrätt genom utslag den 10 januari 1924 på anförda besvär
funnit skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i rådstuvurättens utslag,
har Kungl. Maj:t enligt utslag den 23 december 1925, på besvär av kronan
och lägerkassan, ej funnit skäl att i överklagade delar av hovrättens utslag
göra annan ändring än att livräntan till Klara Sofia Nilsson, såvitt dess
gäldande ålåge kronan och lägerkassan, bestämts till allenast 100 kronor
för månad.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 januari 1926 gjorde arméförvaltningens
intendents- och civila departement framställning angående sättet för gäldande
av de utdömda ersättningsbeloppen med undantag beträffande dels de i
rådstuvurättens utslag till 256 kronor angivna utrednings- och rättegångskostnaderna,
dels ovanberörda av allmänna medel förskjutna kostnader för
hustrun Svensson, dels ock utgifter för lösen av protokoll och utslag i
målet. Departementen anförde därvid i huvudsak, att enär Pettersson
syntes sakna medel att gälda de utdömda ersättningsbeloppen, desamma
syntes i första hand böra bestridas av statsmedel. Då emellertid några
medel för ändamålet icke stode till arméförvaltningens disposition, hemställde
departementen, att ersättningen till Furtenbach å 1,267 kronor,
till änkan Nilsson å 983 kronor 25 öre och till hustrun Svensson å 432
kronor 40 öre, eller alltså tillhopa 2,682 kronor 65 öre måtte anvisas från
lan försvarets anslag till extra utgifter. Beträffande det änkan Nilsson tillerkända
skadestånd av 100 kronor för månad hemställde departementen, att
Kungl. Maj:t måtte hos 1926 års riksdag äska erforderliga medel från allmänna
indragningsstaten för bestridande av nämnda skadestånd. Därjämte
anliöllo departementen, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga arméförvaltningen
att vidmakthålla och bevaka kronans fordran hos furiren Pettersson i enlighet
med bestämmelserna i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik.

Vad först angår det änkan Nilsson såsom livränta tillerkända skadestånd
å 100 kronor för månad, att utgå från den 5 maj 1923 under hennes återstående
livstid, så länge hon levde ogift, får jag erinra, att Kungl. Maj:t i

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

proposition nr 127 till 1926 års riksdag föreslog riksdagen medgiva, att
ifrågavarande skadestånd måtte få bestridas från anslaget till allmänna indragningsstaten,
med iakttagande av att å beloppet icke finge åtnjutas någon
sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser tillkomme pensionstagare;
och blev Kungl. Maj:ts berörda förslag av riksdagen bifallet (skrivelse
nr 148, p. 17). Vidkommande departementens framställning i övrigt,
förordnade Kungl. Maj:t genom brev den 19 februari 1926, att de omförmälda
ersättningarna å tillhopa 2,682 kronor 65 öre skulle utgå av lantförsvarets
anslag till extra utgifter, varjämte Kungl. Maj:t bemyndigade arméförvaltningen
att vidmakthålla och bevaka kronans fordran hos Pettersson
jämlikt bestämmelserna i förutnämnda lag den 30 juni 1916.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 oktober 1926 har nu arméförvaltningens
civila departement anfört följande.

I anledning av det arméförvaltningen genom nyssnämnda brev den 19
februari 1926 givna bemyndigande att vidmakthålla och bevaka kronans
ifrågakomna fordran hos furiren Pettersson, hade ämbetsverket låtit Pettersson
den 19 mars 1926 underteckna en förbindelse, däri denne förbundit sig
att till Kungl. Maj:t och kronan vid anfordran utbetala dels en gång för
alla 2,938 kronor 65 öre (2,682 kronor 65 öre+ 256 kronor), dels ock för
varje månad, räknat från den 5 maj 1923, ett belopp av 100 kronor ävensom
ränta efter 6 procent, i förra fallet från nyssnämnda 19 mars och i senare
fallet från respektive förfallodagar. Sedan härefter arméförvaltningen för
indrivande av sin fordran vidtagit lagsökningsåtgärder mot Pettersson, hade
överståthållarämbetet genom utslag den 28 juli 1926 förpliktat Pettersson
att till kronan utgiva ett belopp av 6,425 kronor 29 öre jämte ränta från
den 19 mars 1926.

I skrivelse till civila departementet den 15 maj 1926 hade vidare länsstyrelsen
i Örebro län anhållit, att departementet måtte vidtaga åtgärder för
uttagande hos Pettersson av ett belopp av 213 kronor 50 öre, utgörande
från anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter bestridda kostnader
på grund av rådstuvurättens i Örebro utslag den 19 oktober 1923.
Efter av arméförvaltningen hos överståthållarämbetet begärd handräckning
mot Pettersson för utfående av detta belopp hade ämbetet den 17 juli 1926
meddelat resolution i ärendet.

Vid härefter mot Pettersson företagna exekutivåtgärder för utbekommande
av ifrågavarande fordringsbelopp, 6,425 kronor 29 öre resp. 213 kronor 50
öre, hade Pettersson befunnits sakna utmätningsbara tillgångar.

Då det emellertid syntes departementet, att med avseende å den inträffade
bilolyckan förelåge mycket förmildrande omständigheter för Pettersson, och
då utsikterna att framdeles kunna hos Pettersson utkräva fordringarna ifråga
eller någon del av desamma torde vara synnerligen små, hemställde departementet,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder för att såväl
kronans hela fordran hos Pettersson enligt förberörda skuldförbindelse som
det belopp, Pettersson ålagts utgiva i ersättning för från anslaget till ersättning
åt domare, vittnen och parter bestridda kostnader, måtte varda efterskänkta.

Statskontoret har den 22 november 1926 avgivit utlåtande i ärendet.

Ämbetsverket har därvid till en början erinrat, hurusom riksdagen, i en
del fall medgivit, att befattningshavare vid postverket, som under tjänstgöring
Såsom automobilförare varit vållande till olyckshändelse och i an -

5

Kungl. Majt:s proposition nr 82.

ledning härav blivit skadeståndsskyldiga, befriats från att ersätta de verket
tillkommande eller av verket utgivna skadestånden. Sådana beslut förelåge
från 1922 års riksdag (postiljonen Jonsson), 1923 års riksdag (expeditionsvakten
Andersson, förste postiljonen Andersson och hjälpmontören Sigurd)
samt 1925 års riksdag (förste postiljonen Samuelsson).

Statskontoret har vidare anfört, att ämbetsverket, som tagit del av rättegångshandlingarna
rörande det nu förevarande fallet, hade liksom arméförvaltningens
civila departement fått den uppfattningen, att förmildrande omständigheter
måste anses föreligga. Då dessutom Pettersson, som enligt
vad statskontoret inhämtat lämnat sin anställning vid regementet den 1 november
1926, vid företagna exekutivåtgärder visat sig sakna utmätningsbara
tillgångar, syntes billighetsskäl tala för att kronan även i detta fall eftergåve
sitt fordringsanspråk, som ju för övrigt endast torde representera en tillgång
av skäligen osäker beskaffenhet. Beträffande ersättningen för de skadeståndsberättigade
tillerkända rättegångskostnader skulle tvekan måhända
kunna råda, huruvida eftergiften borde avse jämväl denna. I en del av de
nyss omnämnda fallen både icke eftergift i fråga om ersättning för rättegångskostnader
medgivits, men gällde detta sådan ersättning, för vilken vederbörande
förare ensam ådömts betalningsskyldighet. Då i förevarande
fall betalningsskyldigheten för samtliga av olyckshändelsen föranledda skadestånd
och ersättningar ålagts Pettersson, lägerkassan och kronan gemensamt,
syntes därför knappast vara något att erinra mot att befrielsen finge avse
jämväl nu ifrågavarande ersättning. För sådan händelse syntes det vara
konsekvent att låta eftergiften även omfatta ersättning för protokollslösen,
ehuru dylik ersättning icke upptagits i den av Pettersson utfärdade reversen.
Däremot borde eftergivande av Pettersson ådömda böter icke ifrågakomma.
Självfallet syntes kravet på räntegottgörelse i enlighet med reversen böra
förfalla. Vad särskilt anginge det av länsstyrelsen i Örebro angivna men i
reversen ej medtagna beloppet å 213 kronor 50 öre, motsvarande av allmänna
medel förskjutna vittnesersättningar samt rättegångskostnader för
målsäganden Eda Svensson, hade jämväl beträffande detta belopp betalningsskyldigheten
av rådstuvurätten ålagts samtliga svarande.

I anslutning till det anförda hemställde statskontoret, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva, att Pettersson måtte befrias från honom
på grund av domstolarnas utslag och hans egen förbindelse av den 19 mars
1926 åliggande betalningsskyldighet till kronan med undantag beträffande
böter.

Da Pettersson, som den 1 november 1926 lämnat sin anställning vid
Positionsartilleriregementet, vid företagna exekutivåtgärder befunnits sakna
utmätningsbara tillgångar och då utsikterna för kronan att utfå sin fordran
vare sig helt eller till någon avsevärd del lära vara skäligen ringa, torde
ett fasthållande därvid få anses vara för staten ändamålslöst. Omständigheterna
i målet hava även synts mig vara av förmildrande natur för Pettersson.
Vid sådant förhållande har jag funnit mig böra tillstyrka, att Pettersson
befrias från sin betalningsskyldighet till kronan, dock givetvis med
undantag beträffande honom ådömda böter.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre furiren vid Positionsartilleriregementet Karl Erik Viktor Pettersson
må befrias från honom på grund av omförmälda domstolsutslag och

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

förutnämnda av honom undertecknade förbindelse av den 19 mars 1926 åliggande
betalningsskyldighet till kronan med undantag beträffande böter;

samt att de belopp, från vilkas gäldande Pettersson sålunda befrias, må
ur vederbörliga räkenskaper avskrivas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj.t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Georg Z. Topelius.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.