Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
1
Nr 8.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt
förvar; given Stockholms slott den 3 december 1926.
Med åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om gälds betalning genom penningars nedsättande
i allmänt förvar.
GUSTAF.
Johan C. W. Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 1927
1 samt.
8 käft. (Nr 8.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
Förslag
till
Lag
om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Vägrar borgenär att mottaga erbjuden betalning av förfallen gäld, som skall
erläggas i penningar, eller är på grund av borgenärs bortovaro eller sjukdom
eller någon annan av honom beroende omständighet gäldenären hindrad att
verkställa betalning av sådan gäld, äge gäldenären fullgöra betalningen genom
att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos överexekutor.
Lag samma vare, där gäldenären ej vet eller bör veta vem som är borgenä
så ock där ovisshet råder om vem av tva eller flera som är rätt borgenär sab
gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma,
vilken av dem betalningen skall erläggas.
2§.
Den som vill nedsätta penningar till betalning av gäld har att för överexekutor
uppgiva det förhållande, å vilket han grundar sitt anspråk att fullgöra betalningen
genom nedsättning.
Vid verkställande av nedsättning åligger det ock gäldenären att angiva de
omständigheter, som kunna vara erforderliga till förebyggande av misstag vid
det nedsatta beloppets utbetalande. Sker det ej, och varder i följd därav beloppet
betalt till annan än rätt borgenär, må gäldenären ej åberopa nedsättningen
till befrielse från skulden.
3 §•
Om verkställd nedsättning har gäldenären att, så vitt ske kan, ofördröjligen
underrätta borgenären eller, i händelse flera kunna antagas göra anspråk på
det nedsatta beloppet, en var av dem. Underlåtes det, svare gäldenären för förlust,
som därigenom uppstår.
4§.
Gäldenären stånde fritt att vid nedsättningen förbehålla sig rätt att återtaga
det nedsatta beloppet. . „
Varder nedsatt belopp återtaget, vare så ansett som om nedsättning icke ägt
rum.
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
O
5 §.
Har någon, till vars förmån nedsättning skett, hos överexekutor givit till
känna att han gör anspråk på nedsatt belopp, må gäldenären ej utan hans samtycke
göra gällande förbehåll som i 4 § sägs, med mindre anspråket ogillats
genom dom som äger laga kraft.
6§.
Har nedsättning föranletts av ovisshet om vem av två eller flera som är rätt
borgenär, må överexekutor icke utan att de äro därom ense till någon av dem
utbetala det nedsatta beloppet, förrän genom dom i rättegång, som en av dem
anhängiggjort mot den andre eller de övriga, eller genom förlikning eller på
annat sått blivit slutgiltigt avgjort vem som är rätt borgenär.
7 §•
Är, då tjugu år förflutit från det nedsättning skett, det nedsatta beloppet fortfarande
innestående och finnes ej anledning till antagande, att fråga om rätt
till beloppet är beroende på prövning, må beloppet, ändå att gäldenären icke
gjort förbehåll som i 4 § sägs, av honom lyftas, där han därtill anmäler sig
inom natt och år. Göres ej sådan anmälan, tillfaller beloppet kronan.
8§.
Medel, som blivit hos överexekutor nedsatta, skola, så vitt ej antagas kan, att
■dlen komma att lyftas inom fjorton dagar, göras räntebärande genom ins
tning i bankinrättning, som av överexekutor bestämmes.
Överexekutor äge, där så prövas lämpligt, insätta medlen å sådan bankräkning,
att de icke kunna utan föregående uppsägning uttagas.
Upplupen ränta komme den till godo, som finnes till medlen berättigad.
9§.
Är för visst fall i annan lag stadgat om gäldenärs rätt att till betalning av
skuld nedsätta penningar, lände det till efterrättelse.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
Utdrag av protokollet över justitiedepartemenlsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 14 maj 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigfokss,
Möller, Levinson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, anmäler, att sedan Kungl.
Maj:t genom beslut den 23 januari 1925 uppdragit åt försäkringslagstiftningskommittén
att utarbeta förslag till lagstiftning rörande rätt för gäldenär att
i vissa fall frigöra sig från sin förpliktelse genom att i annans förvar nedsätta
vad han är skyldig att utgiva, kommittén med underdånig skrivelse den
17 juni 1925 överlämnat av motiv åtföljt förslag till lag om gälds betalning
genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
Efter att hava redogjort för det huvudsakliga innehållet av berörda förslag
anför föredraganden vidare:
»Förslaget har för yttrande varit remitterat till samtliga överexekutorer i
riket, varjämte fullmäktige i riksbanken samt styrelserna för Svenska Bankföreningen
och Sveriges Advokatsamfund, sedan tillfälle lämnats dem att inkomma
med yttrande, avgivit utlåtanden i ärendet.
Behovet av en lagstiftning, enligt vilken möjlighet beredes en gäldenär att
i vissa fall fullgöra betalningen genom beloppets deponerande för fordringsägarens
räkning, har vitsordats i flertalet av de avgivna yttrandena. De föreslagna
bestämmelserna hava också i stort sett funnits vara ägnade att på ett
tillfredsställande sätt fylla den lucka, som härutinnan förefinnes i gällande lagstiftning.
I några yttranden har ifrågasatts nödvändigheten eller lämpligheten av att
i det syfte, varom här är fråga, med göromål och ansvar betunga överexekutorerna
och det allmänna. Såsom lämpliga organ för handhavande av ifrågavarande
värv hava vissa av de hörda myndigheterna i stället förordat riksbanken
eller annan bankinrättning, andra åter notarius publicus. Vad härutinnan
anförts har emellertid icke synts mig innefatta anledning att frångå
kommitténs förslag i denna del.
Det har vidare i vissa utlåtanden påyrkats, att i förslaget måtte bestämt
uttalas, hos vilken överexekutor nedsättning bör ske. I sådant avseende har
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
5
överexekutor i Uppsala ansett det ligga närmast till hands att föreskriva, att
nedsättning skall äga rum hos överexekutor i den ort, där betalningen skall
ske, eller, då betalningsorten ej är känd, hos överexekutor i den ort, där gäldenären
har sitt hemvist. Överexekutor i Norrköping har däremot framhållit,
att praktiska skäl tala för att — oberoende av uppfyllelseorten för obligationen
— överexekutor i den ort, där gäldenären har sitt bo och hemvist, skall
vara behörig att mottaga betalningen, samt att en subsidiär bestämmelse erfordras
för sådana fall da en gäldenär ej har sitt hemvist inom landet. Överexekutor
i Söderhamn föreslår, att ncdsättningen skall ske hos överexekutor i
den ort, där borgenären eller, om det är liera borgenärer, någon av dem har
sitt hemvist, eller, i fall det nedsatta beloppet utgöres av hyresmedel eller eljest
hänför sig till viss fast egendom, hos överexekutor i den ort, där fastigheten
är belägen. Sveriges Advokatsamfunds styrelse har av den föreslagna avfattningen
dragit den slutsatsen, att nedsättning kan ske hos vilken som helst
överexekutor, ett resultat, vilket styrelsen anser vara det ur praktisk synpunkt
mest lämpliga. Ett uttryckligt stadgande i nämnda hänseende synes emellertid
styrelsen önskligt.
Enligt min mening låter det sig näppeligen göra att på ett tillfredsställande
sätt uppdraga några gränser för överexekutcrs skyldighet eller behörighet
att mottaga sådan nedsättning av penningar, varom här är fråga. Den i
förslaget angivna lösningen, som innebär, att nedsättning kan ske hos vilken
överexekutor som helst, synes mig därför vara att förorda. Då förslagets innebörd
i denna del synes mig tillräckligt tydligt framgå av den föreslagna avfattningen,
vilken ansluter sig till vad som för motsvarande fall är i 30 kap.
19 § rättegångsbalken stadgat om nedsättning hos Konungens befallningshavande
av fullföljdsavgift och kostnadsersättning, torde något förtydligande
av lagtexten icke vara erforderligt.
I fråga om gäld, som är förfallen till betalning vid anfordran, stadgas i
förordningen den 20 juli 1855, att gäldenären, ändå att borgenären icke framställt
något krav, äger när som helst erlägga likvid. Den omständigheten att
en gäldenär sålunda kan vara berättigad att utan anfordran från borgenärens
sida fullgöra sin betalningsskyldighet när det är för honom lämpligast har
kommittén emellertid ansett icke böra utan vidare medföra rätt för gäldenären
att under de i 1 § av förslaget angivna förutsättningar begagna sig av
det föreslagna nedsättningsförfarandet. Kommittén har därför i 2 § av förslaget
såsom ett ytterligare villkor för rätt till nedsättning i dylika fall uppställt,
att antingen borgenären påkallat betalning eller gäldenären givit borgenären
till känna, att han vill fullgöra sin betalningsskyldighet. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län har i sitt yttrande framhållit, att genom deri
sålunda föreslagna bestämmelsen gäldenärens rätt att frigöra sig från sin skuld
ofta nog kunde bliva illusorisk. Denna gäldenärens rätt har dock synts länsstyrelsen
böra väga mera än borgenärens eventuella intresse av att bibehålla
sin fordran. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt, huruvida icke 2 § i förslaget
lämpligen kunde utgå. Uttalanden av liknande innebörd hava avgivits av länsstyrelserna
i Jönköpings och Hallands län samt av överexekutorerna i Visby
6
Kungl Maj:ts proposition nr 8.
och Askersund. Beträffande sådan underrättelse, som avses i 2 har Sveriges
Advokatsamfunds styrelse — under framhållande av att en borgenär,
som vägrar eller av någon anledning är ur stånd att mottaga betalning, i de
flesta fall ej heller är anträffbar med bevislig underrättelse — hemställt, att
i lagen måtte föreskrivas, att underrättelse skall anses given därigenom, att
den blivit inlämnad för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt
sätt avsänd. Styrelsen har tillika påyrkat ett förtydligande av 2 §
1 syfte att utmärka, att bestämmelsen ej skall äga tillämpning i de ofta förekommande
fall, då gäldenären har att senast å viss dag likvidera sm skuld.
Yid övervägande av vad å ömse sidor blivit anfört har jag kommit till den
uppfattningen, att ett undantag från den i 1 § givna huruvregeln icke kan
anses påkallat. Äger gäldenären när helst han vill infria sin förbindelse genom
betalning direkt till borgenären, synes det nämligen knappast tillräckligt
motiverat att i dylikt fall förvägra honom rätten att fullgöra betalningen genom
att nedsätta beloppet 1 allmänt förvar, därest förutsättningarna för dylikt nedsättande
i övrigt äro för handen. Jag har därför ansett mig böra föreslå, att
2 § utgår ur lagförslaget. I samband därmed har numreringen av de följande
paragraferna ändrats.
Mot förslaget har vidare anmärkts, att av dess avfattning icke skulle med
full klarhet framgå, huruvida depositions mottagande förutsatte en prövning
av de i 1 § angivna omständigheters förhandenvaro. Jimligt min mening ligger
det i sakens natur, att då penningar för det i förslaget angivna ändamål
överlämnas till överexekutor, denna myndighet icke bör ingå i någon materiell
provning av frågan, huruvida de för nedsättningsförfarandets tillämpning stadgade
förutsättningar äro för handen eller icke. Har gäldenären åberopat förhållande,
som berättigar honom att anlita denna utväg för betalningens fullgörande,
skall depositionen, på sätt i kommitténs motiv framhålles, mottagas av
överexekutor. Till undvikande av missförstånd har jag emellertid ansett lämpligt
att i förslaget upptaga en uttrycklig bestämmelse om skyldighet för gäldenären
att för överexekutor uppgiva det förhållande, å vilket anspråket att
fullgöra betalningen genom nedsättning grundas.
Kommittén har i 5 § föreslagit att det skall stå gäldenären fritt att vid
nedsättningen förbehålla sig rätt att återtaga det nedsatta beloppet. Sedan
någon, till vars förmån nedsättning skett, givit till känna, att han gör anspråk
på nedsatt belopp, äger emellertid enligt 6 § i kommitténs förslag gäldenären
icke utan hans samtycke göra gällande sådant förbehåll som nyss nämnts.
Sveriges Advokatsamfunds styrelse hemställer i sitt yttrande, att då
det Iran tänkas, att gäldenären efter depositionen finner, att han verkställt
densamma för orätt persons räkning eller att han överhuvud
icke varit betalningsskyldig, åt gäldenären måtte tillerkännas befogenhet
att, sedan dylikt tillkännagivande skett, genom stämning till domstol
få utrönt, huruvida den, som gjort anspråk på det nedsatta beloppet, har någon
rätt till detsamma, och om därvid befinnes, att så ej är fallet, åter lj ft3, beloppet.
Syftet med denna hemställan, vilken synts mig vara värd beaktande,
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
7
torde kunna vinnas genom ett tillägg till paragrafen av innehåll att vad där
stadgas ej skall äga tillämpning, då det framställda anspråket ogillats genom
lagakraftvunnen dom. Att gäldenären, i överensstämmelse med vad som för
ett likartat fall gäller enligt § 6 i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription och om årsstämning, äger genom provokatorisk rättegång mot den,
som framställt anspråket, påkalla prövning av dennes rätt till beloppet, torde
icke kunna dragas i tvivelsmål.
I 8 § har kommittén föreslagit, att nedsatt belopp, som innestått i trettio
år, skall kunna lyftas av gäldenären, såframt fråga om rätt till beloppet ej
är beroende på prövning. Beträffande den sålunda fastställda tiden har i åtskilliga
av de avgivna yttrandena anmärkts, att den vore onödigt lång. För
min del har jag ansett, att tiden utan olägenhet kan, i överensstämmelse med
de allmänna reglerna om preskription, bestämmas till tio år. Ä andra sidan
har anledning synts mig föreligga att i stället förlänga den i samma paragraf
föreslagna tiden av natt och år, inom vilken gäldenärens lyftningsrätt skall
utövas vid äventyr att det nedsatta beloppet tillfaller kronan. Även för
detta fall torde tio år kunna anses såsom en lämplig tidrymd.
Frågan om förvaltningen av de penningemedeh som nedsättas i allmänt förvar,
har kommittén ansett icke böra bliva föremål för reglering i själva lagen.
I 9 § av kommitténs förslag hänvisas i detta avseende till särskild i administrativ
ordning utfärdad författning. Ett utkast till sådan författning
har för yttrande varit överlämnat till dem, vilka halt att yttra sig över huvudförslaget.
Detta utkast innehöll, att nedsatta medel skulle göras räntebärande
genom insättning i bankinrättning såvitt ej antagas kunde att medlen komme
att lyftas inom fjorton dagar. Overexekutor skulle vidare, där så prövades
lämpligt, äga bestämma, att medlen skulle insättas å sådan bankräkning, att
de icke kunde utan föregående uppsägning uttagas. Upplupen ränta skulle
komma den till godo, som funnes till medlen berättigad^ Da"deTicke torde
vara erforderligt att rörande detta ämne lämna mera i detalj utformade föreskrifter
än vad utkastet innehöll, synes tillräcklig anledning icke föreligga att
utfärda en särskild författning i ämnet. Jag har därför ansett mig böra förorda,
att de ifrågasätta bestämmelserna intagas i själva lagen.
Att klagan över överexekutors beslut i ärende, varom här är fråga, kan
genom besvär fullföljas i hovrätt, torde vara klart. Det har därför synts mig
vara överflödigt att, på sätt i några yttranden ifrågasatts, i förslaget upptaga
en uttrycklig föreskrift av sådant innehåll.
Vad beträffar tiden för den föreslagna lagens ikraftträdande torde det icke
vara erforderligt att härom giva någon särskild föreskrift.»
Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om gulds betalning genom
penningars nedsättande i allmänt förvar, av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte,
8
för det i §
protokollet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
regeringsformen angivna ändamål, inhämtas genom utdrag av
Denna av statsrådets övriga ledamöter hiträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Arvid Torold.
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
9
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Vägrar borgenär att mottaga erbjuden betalning av förfallen gäld, som skall
erläggas i penningar, eller är på grund av borgenärs bortovaro eller sjukdom
eller någon annan av honom beroende omständighet gäldenären hindrad att
verkställa betalning av sådan gäld, äge gäldenären fullgöra betalningen genom
att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos överexekutor.
Lag samma vare, där gäldenären ej vet eller bör veta vem som är borgenär,
så ock där ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt borgenär samt
gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr bedöma, till
vilken av dem betalningen skall erläggas.
2 §•
Den som vill nedsätta penningar till betalning av gäld har att för överexekutor
uppgiva det förhållande, å vilket han grundar sitt anspråk att fullgöra betalningen
genom nedsättning.
Vid verkställande av nedsättning åligger det ock gäldenären att angiva ''de
omständigheter, som kunna vara erforderliga till förebyggande av misstag vid
det nedsatta beloppets utbetalande. Sker det ej, och varder i följd därav beloppet
betalt till annan än rätt borgenär, må gäldenären ej åberopa nedsättningen
till befrielse från skulden.
3 §.
Om verkställd nedsättning har gäldenären att, så vitt ske kan, ofördröjligen
underrätta borgenären eller, i händelse flera kunna antagas göra anspråk på
det nedsatta beloppet, en var av dem. Underlåtes det, svare gäldenären för förlust,
som därigenom uppstår.
4 §.
Gäldenären stånde fritt att vid nedsättningen förbehålla sig rätt att återtaga
det nedsatta beloppet.
Varder nedsatt belopp återtaget, vare så ansett, som om nedsättning icke ägt
rum.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
5 §.
Har någon, till vars förmån nedsättning skett, hos överexekutor givit till
känna att han gör anspråk på nedsatt belopp, må gäldenären ej utan hans samtycke
göra gällande förbehåll som i 4 § sägs, med mindre anspråket ogillats
genom dom som äger laga kraft.
6 §.
Har nedsättning föranletts av ovisshet om vem av två eller flera som är rätt
borgenär, må överexekutor icke utan att de äro därom ense till någon av dem
utbetala det nedsatta beloppet, förrän genom dom i rättegång, som en av dem
anhängiggjort mot den andre eller de övriga, eller genom förlikning eller på
annat sätt blivit slutgiltigt avgjort vem som är rätt borgenär.
7 §•
Är, då tio år förflutit från det nedsättning skett, det nedsatta beloppet fortfarande
innestående och fråga om rätt till beloppet ej beroende på prövning, må
beloppet, ändå att gäldenären icke gjort förbehåll som i 4 § sägs, av honom
lyftas, där han därtill anmäler sig inom tio år. Göres ej sådan anmälan, tillfaller
beloppet kronan.
8 §.
Medel, som blivit hos överexekutor nedsatta efter ty här är stadgat, skola,
så vitt ej antagas kan, att medlen komma att lyftas inom fjorton dagar, göras
räntebärande genom insättning i bankinrättning, som av överexekutor godkännes.
överexekutor äge, där så prövas lämpligt, bestämma, att medlen skola insättas
å sådan bankräkning, att de icke kunna utan föregående uppsägning
uttagas.
Upplupen ränta komme den till godo, som finnes till medlen berättigad.
9 §.
Är för visst fall i annan lag stadgat om gäldenärs rätt att till betalning av
skuld nedsätta penningar, lände det till efterrättelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
11
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den 7 juni
1926.
N ärvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
kallet inför Hans Maj st Konungen i statsrådet den 14 maj 1926,
hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
angivna ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om
gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
Korslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Rudolf Eklund.
Lagrådet fann förslaget ej föranleda andra erinringar än som innefattades
i följande av lagrådet avgivna yttrande.
7 §.
Det torde visserligen vara fullt befogat att föreskriva en tid, inom vilken
ett i enlighet med förslagets bestämmelser hos överexekutor nedsatt belopp
skall av borgenären lyftas vid äventyr att hans rätt till detsamma eljest är
förfallen. Såsom av kommittén framhållits, kan det nämligen icke av hänsyn
till borgenärens intresse krävas, att staten skall åtaga sig en till obegränsad
tid utsträckt förvaringsskyldighet. Att, på sätt i det remitterade förslaget
skett, bestämma denna tid till allenast tio år, räknat från det nedsättningen
verkställdes, synes emellertid mindre lämpligt. För valet av denna tid har
departementschefen åberopat de allmänna reglerna om preskription. En direkt
tillämpning av dessa regler i förevarande fall lärer dock ej vara avsedd och
skulle icke heller stå i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller
i fråga om medel nedsatta i allmänt förvar. För utbekommande av dylika medel
sakna bestämmelserna om fordringspreskription betydelse, och så synes
även böra vara förhållandet beträffande medel, som enligt den nu föreslagna
lagstiftningen nedsättas. Av vikt torde emellertid vara, att den tid, inom vilken
borgenären äger lyfta det för hans räkning innestående beloppet, fastställes
så, att den kan antagas icke i något fall bliva kortare än den skulle blivit,
därest preskriptionsreglerna tillämpats. Fastställes nu nämnda tid till tio år
från nedsättningen, skulle denna möjlighet icke vara utesluten.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
Då med hänsyn till det anförda den föreslagna tiden synes vara för kort,
men det å andra sidan måste medgivas, att den av kommittén ifrågasatta tiden,
trettio år, förefaller onödigt lång, hemställes om sådan ändring av förslaget,
att tiden för borgenärens lyftningsrätt bestämmes till förslagsvis tjugo år från
nedsättningen.
Att förlänga den av kommittén till natt och år föreslagna tiden för utövandet
av den rätt, som bör tillkomma gäldenären att, sedan borgenärens rätt till
nedsatt belopp förfallit, lyfta detsamma, synes knappast motiverat. En återgång
till kommittéförslaget i denna del förordas.
Då i paragrafen såsom villkor för gäldenärens rätt att, sedan det nedsatta
beloppet under föreslagen tid innestått, utbekomma detsamma stadgas, att fråga
om rätt till beloppet ej är beroende på prövning, bör detta helt säkert icke
få anses innebära, att gäldenären under alla förhållanden måste visa, att någon
tvist om rätt till beloppet icke är anhängig, synnerligast som fullgörandet av
en sådan bevisnings skyldighet skulle vara, om också icke omöjligt, dock förenat
med stora besvärligheter. Endast för den händelse en dylik tvist, överexekutor
veterligen, blivit anhängiggjord, torde nämnda myndighet böra fordra
bevis om att tvisten slutligen avgjorts. Till förebyggande av en annan tilllämpning
av stadgandet synes åt detta lämpligen böra givas den avfattning,
att anledning ej finnes till antagande, att fråga om rätt till beloppet är beroende
på prövning.
Därest förevarande lagförslag varder antaget, synes staten böra ikläda sig
ansvarighet för den skada, som kan förorsakas därav att nedsatt belopp tillgripes
och förskingras av ämbets- eller tjänsteman, vilken på grund av sin
tjänst har att därmed taga befattning. Detta påkallas av samma skäl, som
föranlett, att staten åtagit sig skyldighet att ersätta förskingrade exekutiva
och vissa andra därmed jämförliga medel. För sådant ändamål torde böra göras
ett tillägg till 5 § i lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel
i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera,
såsom nämnda lagrum lyder enligt lagen den 6 juni 1925.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
Kungl. Maj:ts proposition nr S.
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 december 1926.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den
7 juni 1926 avgivna utlåtande över det den 14 maj 1926 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i
allmänt förvar, därvid föredraganden anför:
»Vad lagrådet hemställt i fråga om 7 § i förslaget har jag ansett höra vinna
beaktande, varjämte den föreslagna lydelsen av 8 § synts mig böra underkastas
en mindre redaktionell jämkning. I enlighet härmed har jag låtit inom
justitiedepartementet omarbeta dessa bestämmelser.
I likhet med lagrådet anser jag goda skäl tala för att den ersättningsskyldighet
vid tillgrepp och förskingring, som i vissa fall åvilar det allmänna
jämlikt lagen den 10 juli 1899, utsträckes till belopp, som nedsättes hos överexekutor
enligt här åsyftade bestämmelser. En sådan anordning synes mig
emellertid förutsätta, att staten även i åtskilliga andra fall, då medel nedsättas
hos myndighet, ikläder sig ansvarighet för den skada, som kan förorsakas
därav att nedsatt belopp tillgripes och förskingras av ämbets- eller tjänsteman.
Endast i ett sådant sammanhang synes den nu av lagrådet berörda frågan
lämpligen böra upptagas till närmare övervägande.»
Föredraganden uppläser härefter förslaget i omarbetat skick samt hemställer,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas nästkommande års riksdag
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga råd detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
II. Staf enson.