Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
1
Nr 66.
Kungl. Maj:ts proposition-till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län; given
Stockholms slott den 28 januari 1927.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t
härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning
inom vissa län.
GUSTAF.
N. Gärde.
Bihang till riksdagens protokoll. 1987,
1 sand. 57 Käft.
(.Nr 66.)
1
2
Kungl. Maj ris proposition nr 66.
Förslag
till
Lag
om fortsatt tillämpning ar lagen den 28 april 1926 (nr 88) om inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten
till inmutning inom vissa län, vilken lag gäller till den 1 januari 1928,
skall äga fortsatt giltighet till den 1 januari 1929.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 januari 1927.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anför tillförordnade
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:
»I fråga om rätten till gruvdrift inom de nordligaste delarna av landet hava
sedan längre tid provisoriska lagbestämmelser varit gällande. Under flera år
var beträffande Norrbottens, .Västerbottens och Jämtlands län stadgat, att inmutning
å s. k. odisponerad kronojord — eller sådan kronojord, som ej innehaves
under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe — finge
ske endast för kronans räkning. Detta inmutnings förbud blev genom lag den
31 maj 1918 (nr 288) begränsat till att avse järnmalmsfyndigheter. Sistnämnda
lag var, efter årligen skedd prolongation, gällande till den 1 maj 1926, då
den avlöstes av lagen den 28 april samma år (nr 88). Härmed skedde en återgång
till det tidigare vidsträcktare inmutningsförbudet, i det att genom 1926
års lag förordnats, att inom nämnda län inmutning för annans än kronans
räkning ej må ske å odisponerad kronojord utan Kungl. Maj:ts för särskilt
fall givna tillstånd. I förhållande till den före lagen den 31 maj 1918 gällande
lagstiftningen företer alltså 1926 års lag den avvikelse, att Kungl. Maj:t
erhållit befogenhet att medgiva dispens från lagens tillämpning.
Då sistnämnda lags giltighet upphör med utgången av år 1927, har chefen
för justitiedepartementet i skrivelse den 22 oktober 1926 anmodat kommerskollegium,
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, chefen
för Sveriges geologiska undersökning samt bergmästaren i norra bergmästaredistriktet
att inkomma med yttranden, huruvida förordnande borde meddelas
om fortsatt tillämpning av 1926 års lag ävensom angående den tid ett
dylikt förordnande eventuellt borde avse. Jag anhåller nu få lämna redogörelse
för dessa yttranden.
Bergmästaren i norra bergmästaredistriktet C. T, Asplund har anfört föl- Bergmättajande:
ren i norra
• - * , bergmasta
redistriktet.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
''Efter mitt senast avgivna yttrande angående ifrågasatt förlängning av lagen
den 31 maj 1918, innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till
inmutning inom vissa län, av mig insänt den 14 december 1925, hava intill utgången
av april månad 1926, då sistnämnda lag upphörde att gälla, för enskilda
utfärdats följande antal mutsedlar dels å nyupptäckta, dels å sonade
fyndigheter å sådan kronojord inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län, som avses i lagen:
nyupptäckta: |
sonade: |
summa |
|
i Norrbottens län: . . |
.....0 |
(å apatit) 13 |
13 |
i Västerbottens län: |
.....29 |
(svavelkis) 1 |
33 |
(arsenikkis)........3 i Jämtlands län (krommalm) . . 1 |
0 |
1 |
|
Summa: 33 |
14 |
47 |
Utom dessa finnas ännu gällande, men icke utmålslagda följande antal inmutningar:
i
Norrbottens län: å silvermalm m. m.....15 st.
å arsenikkis •...... 4 » summa 19 st.
i Västerbottens län: å svavelkis.......4 st.
å kopparkis......• 1 * » 5 st. el. 24 st.
alltså tillsammans med de i år utfärdade mutsedlarna inalles 71 st., såvitt
föreskrivna försvarsarbeten och andra prestanda äro fullgjorda, ännu gällande,
men icke utmålslagda fyndigheter, inmutade enligt lagen den 31 maj 1918.
Efter den 1 maj 1926, då lagen av den 31 maj 1918 ersattes med lagen den
28 april 1926, hava till bergmästareämbetet i norra distriktet från enskilda inkommit
ansökningar om sammanlagt 11 mutsedlar å sådan kronojord, som avses
i båda ifrågavarande lagar, därav inom Norrbottens län 1 å sönad molybdenglansfyndighet,
vilken ansökan emellertid återkallats, och 7 st. å sonade
silvermalmsfyndigheter, beträffande vilka, efter det genom resolution från
bergmästareämbetet begärts bevis, om Kungl. Haj:ts tillstånd till inmutning
enligt lagen den 28 april 1926 förelåge eller vore ansökt, underdånig ansökan
om sådant tillstånd inlämnats till länsstyrelsen i Norrbottens län, på vars remiss
jag avgivit yttrande, att jag ej funne anledning tillstyrka bifall till den
underdåniga ansökningen, då nuvarande innehavare av inmutarerätten på begäran
erhållit ett års förlängd arbetstid för malms blottande och ingivande av
ansökan om utmål, vilken tid utginge först den 15 september 1927, och sökanden
av de nya inmutningarna varken kunde åberopa någon upptäckarerätt
eller några nedlagda kostnader för malms blottande. Beträffande de tre återstående
sökta inmutningarna, som avse nyupptäckta fyndigheter å kronoparken
Storåliden inom Jörns socken, har, likaledes efter resolution från bergmästareämbetet,
inkommit bevis att underdånig ansökan inom förelagd tid ingivits
om tillstånd till inmutning. Efter remiss av denna ansökan, som emellertid
gällde ett betydligt större område än de tre inmutningar, varom ansökan
först ingivits till bergmästareämbetet, har jag i yttrande till länsstyrelsen i
Västerbottens län tillstyrkt densamma, dock endast i den mån den gällde de
tre, i den ordning gruvestadgan föreskriver först hos bergmästareämbetet ansökta
inmutningarna. Beträffande motiveringen anhåller jag att få hänvisa
till bifogade avskrift av mitt yttrande.
Vad sålunda efter avgivandet av mitt yttrande till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet den 14 december 1925 förekommit, synes icke giva stöd
åt de farhågor för ett osunt mutsedelsjobberi, som utgjorde närmaste anlednin
-
Kunyl. Mcij:is proposition nr 66.
5
gen till upphävandet av lagen den 31 maj 1918, och jag hyser därför fortfarande
den uppfattningen, att denna lag bort förlängas i stället för att upphävas,
särskilt med hänsyn till önskvärdheten att på allt sätt söka främja en
planmässig och möjligast genomgående malmletning inom hela det malmförande
området av Västerbottens län, såväl å kronojord som å enskild jord, vilket är
eu nödvändig förutsättning för fastställandet av den lämpligaste sträckningen
för en malmbana genom området.
Då lagen nu emellertid blivit upphävd och då den onekligen innehåller en
del bestämmelser, tillkomna i syfte att driva fram produktionen av vissa malmer,
varpå landet under krigstiden led särskilt stor brist, vilka icke längre
äro av behovet påkallade, anser jag det icke lämpligt att nu föreslå upplivande
av 1918 års lag. En förutsättning för att nyssnämnda önskemål angående
malmletningens befrämjande även å kronojord skall kunna nås genom
att lagen den 28 april 1926 förlänges, är dock, att dispensrätten vinner tilllämpning
i alla de fall, då av enskilde å enskild jord bedriven lojal malmletning
föranleder malmletningens fortsättande in på angränsande kronojord för
fasta klyftens påträffande. Dessutom torde få förutsättas, att den för statens
räkning av Sveriges Geologiska Undersökning bedrivna malmletningen får
fortsätta och bedrivas med särskild hänsyn därtill, att kronojorden inom hela
det malmförande området må bliva minst lika grundligt och fullständigt undersökt,
som förhållandet är beträffande enskildas å enskild jord hittills bedrivna
undersökningar, varigenom den beträffande kronojorden numera minskade
enskilda malmletningsverksamheten kan fullt ersättas.
I lagen den 28 april 1926 finnas inga som helst riktlinjer angående inskränkningar
i inmutningsrätten angivna, ehuru det torde vara klart, att ingendera
statsmaktens mening varit, att Kungl. Maj:t vid beviljande av tillstånd till
inmutning å kronojord, skulle medgiva inmutningsrätt i hela den utsträckning,
som medgives i gällande gruvestadga. Under åberopande av vad jag
här ovan och i som bilaga fogade avskrift av yttrandet den 15 sistlidne oktober
till länsstyrelsen i Västerbottens län anfört, får jag alltså föreslå att
följande särskilda bestämmelser och inskränkningar i den inmutningsrätt, som
enligt lagen den 28 april 1926 må kunna genom Kungl. Maj:ts för särskilt fall
meddelade tillstånd beviljas enskild sökande, må vid förlängning av sagda lag
införas i densamma. Inmutaren förpliktas att underkasta sig alla de förändringar
med avseende på dispositionsrätten till fyndigheterna, som kunna bliva
gällande i kommande nya gruvlag, dock med förstahandsrätt till ny upplåtelse
framför andra enskilda, därest sådan enligt den nya lagen kommer att
ske under annan form än inmutning. Kronan förbehålles rätt att dröja med
anmälan om jordägareandelens begagnande förslagsvis under fem års tid efter
det bestyrkt avskrift av mutsedeln ingivits till vederbörande länsstyrelse i varje
fall dock under minst ett års tid efter det utmålsläggning ägt rum. Dessutom
torde böra föreskrivas, att ansökan om mutsedlar bör ske under i gällande
gruvestadga föreskrivna former, d. v. s. hos vederbörande bergmästare,
som äger förelägga sökande viss tid, inom vilken bevis, att Kungl. Maj :ts
särskilda tillstånd till inmutningen blivit sökt, skall vara insänt till bergmästaren,
vid äventyr att ansökan eljes icke till någon åtgärd föranleder. Erhålles
sådant tillstånd, bör inmutningen gälla från den dag ansökan inkom till
bergmästaren. Bestämmelsen i 1918 års lag, att överlåtelse av mutsedel blir
giltig först efter det granskning av bergmästaren och påteckning därom å
mutsedeln torde också böra införas i 1926 års lag.
Då det torde vara uteslutet, alt ny definitiv gruvlag kan komma att bliva
antagen före 1928 års utgång, får jag vördsamligen föreslå, att lagen av den
28 april 1926 med do av mig föreslagna särskilda bestämmelser förlänges till
utgången av år 1928.’
6
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 66.
Länsstyrelserna
i
Jämtlands,
. Västerbottens
och
Norrbottens
län.
Chefen för
Sveriges geologiska
undersökning.
Vid yttrandet är fogad avskrift av däri omförmälda, av bergmästaren till
länsstyrelsen i Västerbottens län avgivna utlåtande i anledning av sökt tillstånd
till inmutning inom kronoparken Storåliden i Jörns socken.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört: Sedan ingången av år 1920 både
någon mutsedel å kronojord icke blivit ingiven till länsstyrelsen. För länets
vidkommande syntes därför grundad anledning icke föreligga att utsträcka
tiden för lagens giltighet. Skulle emellertid förhållandena i de båda övriga
län, som berördes av lagen, anses tala för en fortsatt tillämpning av densamma,
hade länsstyrelsen för sin del intet att erinra mot att tiden för lagens giltighet
utsträcktes under ytterligare ett år.
Länsstyrelsen i Västerbottens län bär uttalat, att förordnandet om lagens
giltighet syntes böra utsträckas under ytterligare ett år i avbidan å ny gruvlagstiftning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har, under åberopande av vad bergmästaren
Asplund i sitt utlåtande anfört, för sin del föreslagit en fortsatt tillämpning
av lagen intill utgången av år 1928.
Chefen för Sveriges geologiska undersökning har anfört:
''Sedan Kungl. Maj:t och sistlidne riksdag ej ansett sig kunna genomföra det
förslag till bestämmelser för inmutning inom de nordligaste länen som framlades
av kommerskollegium och Sveriges geologiska undersökning i gemensamt
utlåtande den 23 december 1925, synes den i stället antagna lagen av den 28
april 1926 böra fortfara att i huvudsak förbliva gällande, till dess ny definitiv
gruvlag kommer till stånd. Någon modifiering av densamma synes dock påkallad.
Såväl i kommerskollegiets och Sveriges geologiska undersöknings ovannämnda
förslag som i Kungl. Maj:ts proposition nr 207 och under riksdagsförhandlingarna
framhölls, att Kungl. Maj:t borde kunna genom dispens i enskilda
fall medgiva rätt till inmutning, där sådan enligt lagen eljest icke förelåg.
Med stöd av lagen av 28 april 1926 har också i ett fall sådan dispens redan
erhållits, och det torde kunna förväntas, att ytterligare sådana dispenser komma
att utfärdas.
Det torde emellertid icke vara befogat, att staten beträffande på grund av
sådana dispenser upptäckta fyndigheter kommer i sämre ställning, än den
skulle innehaft enligt lagen av den 31 maj 1918, vilken ersattes av lagen av
den 28 april 1926. Så måste uppenbarligen nu bliva förhållandet, då efter
medgiven dispens kronans rättigheter med avseende på en upptäckt fyndighet
regleras endast genom gruvestadgan av den 16 maj 1884. I alla händelser
synes befogat, att, vid dispens från förbudet att inom de tre nordligaste länen
inmuta på kronojord, staten förbehåller sig de förmåner, som innehållas i § 4
och § 6 av lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmelser angående
rätten till inmutning inom vissa län, nämligen skyldighet för inmutaren
att vara underkastad de förändrade bestämmelser, som genom ny lagstiftning
kunna bliva fastställda etc. samt rätt för kronan att anmäla sig till begagnande
av sin jordägareandel inom fem år från det avskrift av mutsedeln på grund av
föreskriften i 13 § 1 mom. gruvestadgan blivit ingiven till Konungens befallningshavande.
Med ovan föreslagna modifikation synes mig lagen av den 28 april 1926
böra förlängas på ännu ett år eller till och med 31 december 1928.’
Kungl. Maj:Is proposition nr 06.
7
Kommerskollegium, som förmält sig hava tagit del av bergmästaren Asplunds
yttrande, liar anfört följande:
’Den ifrågavarande lagen har avlöst lagen den 31 maj 1918 innefattande
särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län.
Denna senare, som i sin ordning föregicks av det sedan längre tid tillbaka
gällande provisoriska inmutningsförbudet beträffande fyndigheter å kronomark
i de tre norra länen, hade tillkommit under trycket av kristidens importsvårigheter
för vissa malmer, mineral och metaller och avsåg att, ehuru under
tillvaratagande av vissa kronans jordägarintressen i högre grad än gruvstadgan
medgiver, uppmuntra enskilda till eftersökande och nyttiggörande av andra
inmutningsbara mineral och malmer än järnmalm i berörda län.
I ett den 23 december 1925 gemensamt till dåvarande chefen för justitiedepartementet
avgivet utlåtande rörande ifrågasatt förlängning av 1918 års
lag föreslogo kollegium och Sveriges geologiska undersökning, att 1918 års
lag skulle prolongeras beträffande Norrbottens och Jämtlands län men att för
[Västerbottens län skulle utfärdas allmänt för såväl krono- som enskild jord
gällande förbud för enskilda att verkställa inmutningar, dock att Konungen
på för varje fall stadgade villkor skulle äga upplåta rätt till inmutning för
visst område och under viss tid.
Skälen till den ifrågasatta särlagstiftningen för Västerbottens län voro i
största korthet följande.
Kännedom om de såvitt hittills visats huvudsakligen av svavel- och kopparkis
bestående mineraltillgångarna i Skelleftefältet står att vinna endast med
anlitande av de på vetenskaplig grund vilande, nutida systematiska men kostsamma
malmletningsmetoderna. Efter dessa hava staten genom Sveriges geologiska
undersökning samt vissa större enskilda företagare arbetat. Dessa
arbeten skulle kunna störas om vem som helst i exempelvis spekulations- eller
instängningssyfte skulle äga att företaga inmutningar på mark, som behövdes
för undersökningarna, vare sig denna mark är i enskild eller allmän ägo. Då
härtill kommer, att krono- och enskild mark i dessa trakter ligga ganska sammanblandade,
behöves ett på all jord därinom gällande inmutningsförbud för
enskilda med rätt för Kungl. Maj:t att genom dispenser från förbudet tillgodose
de efter rationella metoder arbetande enskilda malmletare, som ovan
avsetts.
''Ämbetsverken avsågo härvid givetvis att villkoren för sådana dispenser
skulle i erforderlig man tillgodose det allmännas intressen utan att därför nödvändigtvis
behöva till sitt innehåll sammanfalla med de förmåner för Kronan
som 1918 års lag tillförsäkrade densamma.
Kungl. Maj:t godkände emellertid ej ämbetsverkens uppfattning. Enligt
propositionen i ämnet till 1926 års riksdag (nr 207) uttalade föredragande departementschefen
härom bland annat följande:
För det dåvarande förelåge ej bestämd anledning till farhågor för att inmutningar
skulle vare sig utan sakliga förutsättningar göras i spekulationssyfte
eller verkställas i instängningsändamål. Att i strid mot vad dittills brukats
utsträcka ett inmutningsförbud över annan jord än odisponerad kronojord ansågs
icke böra i nu förvarande sammanhang förekomma utan tvingande skäl.
Däremot syntes hinder ej böra möta mot att så tillvida säkerställa kronans
intressen att man återginge till den före år 1918 års lag gällande ordningen,
och sålunda att kronan förbehölles rätten till mineralfyndigheter å odisponerad
kronojord. Någon anledning att faststiilla andra bestämmelser för [Västerbottens
än för Norrbottens och Jämtlands län förelåge ej, ty förutsättningarna
för den eftergift 1918 års lag inneburit vore ej längre för handen.
En ''dispensrätt från förbudet vore emellertid på sätt ämbetsverken fram -
lif» mm er*
kollegium
8
Kungl. Maj:ts proposition nr GG.
hållit erforderligt för särskilt sådana fall, där en eftergift av förbudet utgjorde
en förutsättning för tillgodogörandet av en redan under förut gällande
lag förvärvad rätt. Uppenbarligen kunde ock förekomma andra fall,
i vilka hinder icke borde möta för beviljande av dispens. Enär det för det
dåvarande icke vore möjligt att i lagen närmare utforma vissa regler för
dispensrättens handhavande, skulle Ivungl. Maj:ts befogenhet i detta avseende
kunna angivas på samma sätt som för där avsedda fall skett i 1 § i lagen
den 30 maj IDIG om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag.
Sistnämnda lagrum har emellertid, såvitt kollegium har sig bekant, ej tilllämpats
på det sätt, ämbetsverken avsågo, att dispensrätten skulle utövas i
nu förevarande fall, nämligen under stadgande av sådana villkor för tillståndets
åtnjutande, utöver eller stridande mot gruvestadgans bestämmelser,
som iakttagandet av det allmännas intresse kan för varje fall erfordra.
Genom 1926 års lagstiftning blevo alltså de på odisponerad kronomark i de
tre norra länen befintliga fyndigheterna av även andra malmer och mineral
än järnmalm ånyo lagda under inmutningsförbud, dock så att från förbudet
beträffande såväl dessa malmer och mineral som järnmalm kan lämnas dispens,
därvid emellertid varken de bestämmelser, som enligt 1918 års lag skyddade
kronans intressen, eler andra särskilda, vare sig mindre eller mera
omfattande bestämmelser till skydd för samma intressen synas kunna meddelas.
Då ju avsikten aldrig varit att genom förbudet hindra rationellt arbetande
malmletare att inmuta, blir i förhållande till dem kronans ställning alltså
betydligt sämre enligt 1926 års lag än enligt 1918 års lag. Ätt detta varit
statsmakternas avsikt framgår ej av propositionen i ämnet eller andra för
kollegium tillgängliga riksdagshandlingar angående> frågan. Bergmästaren
i norra distriktet har i sitt förberörda yttrande till och med uttalat sin fulla
förvissning om att ingendera statsmakten avsett att vid dispensers meddelande
inmutningsrätt skulle beviljas i hela den utsträckning, som medgåves i gruvstadgan.
Lagens avfattning synes sålunda nödvändiggöra en annan tolkning än den.
som kan förmodas hava varit avsedd vid dess utfärdande. Då det därjämte
knappast torde kunna förväntas, att en ny, definitiv gruvlag under den närmaste
tiden kommer till stånd, varigenom vidtagandet av ändringar i nu
rådande provisorium bleve obehövligt, anser sig kollegium'' böra förorda att
1926 års lag förtydligas, så att någon tvekan icke behöver uppstå om befogenheten
att förbinda tillstånd till inmutning med vissa villkor, som huvudsakligen
avse att tillgodose kronans intressen.
. Tvenne skilda vägar kunna därvid beträdas, nämligen antingen genom angivande
i lagen.av de särskilda villkor, som skola gälla för inmutning, vartill
tillstånd enligt lagen meddelas, eller genom intagande i lagen av bemyndigande,
för Kungl. Maj:t att vid lämnande av tillstånd till inmutning fastställa
villkor för inmutningen och den uppkommande gruvegendomens nyttjande.
Bergmästaren förordar det förra alternativet och föreslår i viss anslutning
till stadgandena i 1918 års lag, att dispenser skulle förbindas med
dels förpliktelse, för inmutaren att underkasta sig de förändringar med avseende
å dispositionsrätten till fyndigheterna, som kunna bliva gällande i
kommande nya gruvlag, dock med optionsrätt, om inmutningsrätten upphäves,
dels rätt för kronan att dröja med anmälan av jordägarandelens begagnande
fem Jfr efter mutsedelns delgivning med länsstyrelsen, dock minst ett år efter
u tina Isläggningen,, dels ock förbud mot överlåtelse av mutsedel utan granskning
och påteckning av bergmästaren. Tillika har bergmästaren föreslagit
vissa bestämmelser om inmutningsförfarandet i hithörande ärenden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
9
Vad bergmästaren sålunda föreslagit torde vara vad som i första hand
kan beräknas böra intagas i de nämnda villkoren. Förfaringssättet vid inmutning
torde icke kunna göras till föremål för stadgande^ avsedda att
utgöra villkor vid. meddelande av tillstånd, och kollegium anser det vida lämpligare
att. ansökning om mutsedel ingives till bergmästaren först sedan tillstand
till inmutning av Kungl. Maj :t meddelats för viss tid och å visst område
Emellertid synes det kollegium knappast nödvändigt att redan i förväoiastsla
de villkor, varunder dispenserna må meddelas. Det torde tvärtom icke
vara helt. uteslutet att de erfarenheter härutinnan, som vinnas genom praxis
kunna, bliva av värde såväl vid senare skeende upplåtelser som vid blivande
lagstiftning i ämnet Kollegium får därför hemställa att, i viss anslutning
till vad kollegium och Sveriges geologiska undersökning den 23 december 1925
toreslogo lagen ändras sålunda att, förutom att genom densamma förordnas
att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning för annans
an kronans.rakning fortfarande ej må ske å kronojord, som ej innehaves under
£HlHran8"nieh är anslagen till boställe, tillika stadgas, att Kungl.
Maj .t skall för särskilt fall eller för viss tid på de villkor, som Kungl. Mai :t
sådan kron<§ord°reSkriVa’ ^ upplåta rätt innötning för visst område å
liden för förlängningen av den sålunda modifierade lagen synes lämpligen
hora bestammas till ett kalenderår.’ lämpligen
Att 1926 ars lag, i likhet med de förut speciellt angående gruvdriften i de
nordligaste länen utfärdade lagbestämmelserna, erhållit allenast provisorisk karaktar,
har haft sm orsak i de sedan åtskilliga år pågående förarbetena till en
fullständig omarbetning av gruvlagstiftningen. Beträffande detta ärendes närvarande
läge far jag erinra, att det av särskilda sakkunniga år 1923 avlämnade
betankandet i ämnet jämte däröver avgivna yttranden av vissa myndigheter
och enskilda sammanslutningar jämlikt Kungl. Maj ds beslut den 13 mars 1925
overlamnats till socialiseringsnämnden för avgivande av utlåtande. Nämnden
vars behandling av denna fråga fortgår, har i skrivelse den 30 november 1926
till chefen for finansdepartementet meddelat, att principbetänkande om gruvlagstiftningen
bör kunna avgivas under första hälften av år 1927 Innan dyukt
utlåtande föreligger, lärer det med hänsyn till detta lagstiftningsärendes
\idlyttiga beskaffenhet icke vara möjligt att närmare angiva den tid. då frågan
kan komma att föreläggas riksdagen. Vid sådant förhållande torde den provisoriska
lagen böra erhålla fortsatt giltighet för ännu någon tid. Denna tid
synes i överensstämmelse med vad hittills skett, lämpligen kunna bestämmas
till ett ar.
I sina utlåtanden hava bergmästaren Asplund, chefen för Sveriges geologiska
undersökning och kommerskollegium ifrågasatt, huruvida i 1926 års lag
bolde införas vissa bestämmelser i syfte att närmare reglera den rätt att meddeia
dispens från inmutmngsförbudet, vilken enligt lagen tillkommer Kungl.
Maj:t. dill grund for de olika förslag, vilka i detta hänseende blivit framställda,
synes ligga den uppfattning, att den nuvarande bestämmelsen skulle innefatta
en viss begränsning av Kungl. Maj:ts befogenhet att vid meddelande av
dispens fastställa de villkor, som i föreliggande fall kunde finnas lämpliga,
särskilt för betryggande av kronans intresse och ett ändamålsenligt ordnande
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 67 käft. (Nr 66.)
Departe
ments
chefen.
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 66.
av förhållandena vid övergången till en blivande ny gruvlagstiftning. Med
anledning härav får jag erinra, att vid lagens tillkomst dåvarande chefen för
justitiedepartementet uttalade, att då det därvid icke vore möjligt att i lagen
närmare utforma vissa regler för dispensrättens handhavande, Kungl. Maj .ts
befogenhet i detta avseende syntes kunna angivas på samma sätt som för där
avsedda fall skett i 1 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. I enlighet
härmed erhöll lagen den nu gällande avfattningen, och någon erinran härutinnan
förekom varken från lagrådets eller riksdagens sida. Det synes mig ock
vara tydligt, att en dylik allmänt hållen bestämmelse är bäst ägnad att vid avgörandet
av dispensfrågor låta de olika synpunkter, som kräva beaktande, komma
fullt till sin rätt. Att i lagen angiva särskilda villkor för dispens måste
— såsom i viss mån framgår även av de sinsemellan skiljaktiga förslag, som
framkommit i utlåtandena — ställa sig ganska vanskligt. Något behov därav
torde ej heller vara för handen. I tillämpningen har redan förekommit, att
Kungl. Maj :t vid beviljande av dispens fastställt, bland andra, sadana föreskrifter
för tillvaratagande av kronans intresse, vilka nu föreslagits till införande i
själva lagen. Otvivelaktigt komma de ämbetsmyndigheter, vilka hava att i
varje särskilt dispensärende avgiva .yttranden, icke att underlåta att därvid
framhålla sådana omständigheter, som kunna innefatta anledning till fastställande
av speciella villkor. Vid sådant förhållande synes det mindre lämpligt att
genom en ändring i den provisoriska gruvlagen bryta den likformighet, som nu
råder mellan denna lag och den nyss nämnda lagen den 30 maj 1916, något
behov av ändring i den senare lagen har veterligen ej yppats.
Jag finner mig alltså böra tillstyrka, att förordnande meddelas om fortsatt
giltighet av 1926 års lag för tiden till den 1 januari 1929. Jag erinrar därvid,
att jämlikt lagens övergångsbestämmelser beslut om sådant förordnande kan
fattas utan iakttagande av den i § 87 regeringsformen stadgade ordning och
att följaktligen lagrådets hörande över förslag i detta hänseende icke är erforderligt.
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28
april 1926 (nr 88) om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition
föreläggas riksdagen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
N. Cervin.
Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
270447