Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
1
Nr 45.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående indragning
av telegraffullmäktige m. m.; given Stockholms
slott den 4 januari 1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
C. Meurling.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 januari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
departementschefen, statsrådet Meurling:
På sätt chefen för finansdepartementet förut denna dag i innevarande års
statsverksproposition vid behandlingen av för flera huvudtitlar gemensamma
frågor erinrat hava särskilda sakkunniga den 12 november 1926 framlagt av
riksdagen i skrivelse den 20 april 1926, nr 154, begärd utredning beträffande
fullmäktigsystemet inom statsförvaltningen och de affärsdrivande verken.
Bland de institutioner, som de sakkunnigas utredning avser, äro järnvägsfullmäktige,
telegraffullmäktige, ledamöterna i vattenfallsstyrelsen, järnvägsrådet
och postsparbanksfullmäktige. Till vinnande av underlag för utredningen
hava de sakkunniga hos vederbörande ämbetsverk anhållit om uppBihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 40 käft. (Nr 45.) cr 27
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
gifter och yttranden beträffande nämnda institutioner samt härutöver i vissa
fall inhämtat ytterligare upplysningar.
Över de sakkunnigas förslag har statskontoret den 28 november 1926 avgivit
utlåtande, därvid statskontoret förklarat sig icke hava något att erinra
mot förslaget i de delar, varom här är fråga.
I fråga om ledamöterna i vattenfallsstyrelsen och järnvägsrådet hava de
sakkunniga icke föreslagit någon ändring vare sig beträffande antal, ställning
eller ersättning, och jag saknar alltså anledning att nu ingå på frågan om
dessa institutioner. Jag kommer därför att i det följande endast behandla
telegraffullmäktige, järn vägsfullmäktige och postsparbanksfullmäktige, beträffande
vilka de sakkunniga föreslagit ändringar, och kommer jag därvid att i
fråga om var och en av dessa institutioner i korthet redogöra för dess
ställning och verksamhet.
1. Telegraffullmäktige. Genom beslut av statsmakterna år 1907 förstärktes
telegrafstyrelsen från och med år 1908 med två utom telegrafverket
utsedda fullmäktige. Beträffande dessa fullmäktige, vilka av Kungl. Maj:t
förordnas för en tid av högst tre år, stadgas i gällande instruktion för telegrafstyrelsen
bland annat följande:
Telegraffullmäktig åligger att såsom ledamot av telegrafstyrelsen meddela
upplysningar och råd samt deltaga i överläggning uti ärende, vid vars avgörande
i styrelsen han är närvarande (§ 17). Telegraffullmäktige skola
efter kallelse av generaldirektören vara närvarande vid föredragning av ärenden,
som avse telegrafverkets organisation, samt frågor rörande grunderna
för personalens avlöningsförhållanden ävensom vid viktigare beslut i ärenden
av företrädesvis praktisk-ekonomisk innebörd, såsom upphandlingar av
materiel och effekter för belopp överstigande 50,000 kronor per post, inköp
och bebyggande av fastigheter eller större om- och tillbyggnader å fastigheter,
verkställande av nya, dyrbarare stationsinredningar, inrättande eller
indragning av centraltelefon- eller telegrafstationer, utförande av nya, mera
betydande telefon- eller telegrafanläggningar, uppförande av fasta radiostationer,
taxefrågor av principiell betydelse, anslag att äskas hos riksdagen,
stater för telegrafverkets driftkostnader samt telegrafverkets årsberättelser
(§ 24).
För telegraffullmäktige bestämdes år 1907 ett årligt arvode av 3,000 kronor,
vilket genom beslut av 1919 års riksdag höjdes till 4,000 kronor.
Enligt från telegrafstyrelsen till de sakkunniga lämnade uppgifter hava
telegraffullmäktige under nedannämnda år deltagit i följande antal sammanträden
och i handläggningen av nedan angivna antal ärenden:
År. |
Antal samman- träden. |
Antal ärenden. |
År. |
Antal samman- träden. |
Antal ärenden |
1913 ............. |
............... 17 |
79 |
1922 ..................... |
........ 17 |
37 |
1917 ............. |
............... 33 |
257 |
1923 .................... |
........ 20 |
59 |
1920 ............. |
................. 23 |
136 |
1924 .................... |
......... 14 |
44 |
1921 ............. |
................. 20 |
84 |
1925 ................... |
......... 13 |
33 |
1926 (t. o. m. 31 |
aug.) 9 |
29 |
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
Denna uppgift har begränsats att avse dels tiden från och med år 1920,
då telegrafstyrelsen undergick viss omorganisation, i det att bland annat antalet
byråer, som dittills utgjorts av administrativa byrån, linjebyrån, radiobyrån
och trafikbyrån, utökades med förrådsbyrån och kameralbyrån, dels
och två tidigare år, varav ett före och ett under krigstiden, nämligen åren
1913 och 1917. Under år 1913 utgjordes byråerna endast av tre, nämligen
administrativa byrån, linjebyrån och trafikbyrån. Radiobyrån tillkom
under år 1916.
Mellan sammanträdena hava, enligt vad telegrafstyrelsen meddelat, fullmäktige
haft att studera handlingar i vissa större frågor före dessas behandling
vid styrelsens bord. Dessutom hava vid ett par tillfällen fullmäktige,
på generaldirektörens önskan och för egen information, deltagit i inspektionsresa,
som generaldirektören och vederbörande byråchef företagit.
Till telegraffullmäktige hava under åren 1908—1926, förutom arvoden, i
resekostnads- och traktamentsersättning utbetalts tillhopa 12,884 kronor
26 öre.
Såsom svar å vissa av de sakkunniga framställda frågor har telegrafstyrelsen
huvudsakligen anfört:
Enär telegrafverkets arbetsuppgift vore i högsta grad beroende av olikartade
och växlande konjunkturer och omständigheter, som icke kunde förutses
eller för någon avsevärd framtid ens beräknas, kunde telegrafstyrelsen
svårligen bedöma, huruvida tendens till ökat eller minskat anlitande av
telegraffullmäktige kunde anses förefinnas.
Då den erfarenhet, som styrelsen vunnit vid samarbetet med telegraffullmäktige,
vore god och styrelsen för sin del funnit sig hava haft nytta
av fullmäktiginstitutionen, hade denna institution från telegrafverkets synpunkt
visat sig hava motsvarat avsikten med dess inrättande, i följd varav
skälen därför fortfarande vore bärkraftiga och behov av densamma alltjämt
förelåge.
Med denna uppfattning om institutionens nytta för staten i den förvaltningsgren,
som telegrafstyrelsen hade om händer, kunde styrelsen dock icke
bedöma, huruvida från allmänintressenas sida svårigheter eller olägenheter
av något slag skulle yppa sig vid en eventuell begränsning eller fullständig
avveckling av institutionen i fråga, men styrelsen hölle före, att det även
från nämnda intressens synpunkt icke vore önskligt, att en dylik begränsning
eller avveckling skedde.
Något uppslag till andra utvägar för lekmäns deltagande i telegrafstyrelsens
arbete, om nuvarande former för sådant deltagande skulle anses böra
ändras, vore styrelsen icke i tillfälle att giva.
I fråga om eventuell begränsning av kostnaderna för fullmäktiginstitutionen
ville styrelsen först och främst framhålla, att, då det med institutionens
inrättande av statsmakterna avsedda ändamålet var att dels representera de
statsfinansiella intressena och dels taga hänsyn till telegrafverkets praktiska
affärsverksamhet, antalet telegraffullmäktige borde vara minst två. Vidare
ansåge styrelsen, att det fasta arvodet, vars nuvarande storlek syntes lämplig,
givetvis borde föredragas framför en ersättning, beräknad för sammanträdesdag
eller för visst arbete eller dylikt. Styrelsen föreställde sig nämligen,
att fullmäktig, avlönad i den nuvarande formen, skulle till verkets fördel
känna sig på ett fastare sätt knuten vid arbetet och därigenom bliva mera
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
intresserad av sin uppgift. Likaså behövde då ej den allmänna besparingssynpunkten
göra sig gällande vid fullmäktiges inkallande till behandling av
frågor i sådana fall, där den för telegrafstyrelsen gällande instruktionen icke
uttryckligen föreskreve deras deltagande.
De sakkunniga hava i denna fråga anfört följande:
Yid prövning av behovet av en lekmannarepresentation vid telegrafstyrelsens
sida folie det omedelbart i ögonen, att det med telegrafverket närmast
jämförbara statliga affärsföretaget postverket icke såsom sådant hade eu
fullmäktiginstitution vid sin sida; de s. k. postsparbanksfullmäktiges arbetsuppgifter
vore ju begränsade till vissa postsparbanks- och postgiroärenden.
Det borde vidare framhållas, att såväl statens järnvägar som vattenfallsstyrelsen
hade att i viss utsträckning räkna med konkurrens från andra
företagare. I motsats härtill måste det sägas, att såväl telegrafverket som
postverket intoge en monopolställning såsom affärsföretag. Sistnämnda företag
torde jämväl i det hänseendet vara likartade, att förhållandet mellan
företaget och allmänheten vore ungefärligen detsamma. Det kunde därför
ifrågasättas, om behov av en lekmannainstitution förelåge i högre grad för
telegrafstyrelsen än för generalpoststyrelsen.
De sakkunniga ville härefter erinra om de skäl, som huvudsakligen föranledde
telegraffullmäktiges knytande till verket. I första hand var tanken
den, att Kungl. Maj:t skulle genom fullmäktige utöva viss uppsikt över telegrafverkets
verksamhet samt att därvid kunde från Kungl. Maj:ts kansli avlyftas
handläggning av en del tillämpningsfrågor. Man hade därvid i sikte,
att, om utvecklingen hunnit så långt, att ett kommunikationsdepartement
funnes, inom detsamma fackkunskapen i telegrafärenden givetvis vore genom
en byrå företrädd inför regeringen och således inrymd i ett av dennas närmaste
organ; då vore också utgångspunkten en helt annan, och förhållandena
skulle då antagligen ordnas annorlunda. Detta skäl för anordnande av
fullmäktiginstitutionen — att en departementsbyrås uppgift skulle tillsvidare
fyllas av de utav Kungl. Maj:t utsedda telegraffullmäktige — förelåge icke
vidare, då från och med den 1 juli 1920 ett kommunikationsdepartement
inrättats, däri en byrå hade att bland annat handlägga telegrafärenden.
Telegraffullmäktiges inrättande stod även i samband med strävandet att
åt telegrafverket giva en organisation, som vore mera avpassad efter verkets
huvudsakligen industriellt-ekonomiska verksamhet och underlättade en affärsmässig
förvaltning därav. Otvivelaktigt hade under den sedermera förflutna
tiden till verket knutits en tjänstemannastab av praktisk läggning, vadan
verkets skötsel i mycket stor omfattning bedreves efter fullt affärsmässiga
principer.
Dessa fullmäktige hade förväntats skola tillföra telegrafstyrelsen en fond
av erfarenhet, som i åtskilliga fall kunde komma att bliva av stort värde
för styrelsen och verket i dess helhet. Vid förarbetena avsågs, att fullmäktige
skulle medverka vid handläggningen av en hel del mångskiftande ärenden
men deltaga i sammanträden i regel icke oftare än en gång i månaden. Då
de sakkunniga med utgångspunkt härifrån granskat de lämnade uppgifterna
om telegraffullmäktiges verksamhet, hade de i fråga om de i ekonomiskt
hänseende mera normala åren kunnat konstatera, att antalet sammanträden
varit ungefär så stort som förutsatts, men att antalet ärenden icke varit så
betydande, som man käft anledning att förvänta. Mellan sammanträdena
hade fullmäktige haft att studera handlingar i vissa större frågor före dessas
behandling vid styrelsens bord; dessutom hade vid ett par tillfällen fullmäktig
deltagit i inspektionsresa. Omfattningen av fullmäktiges arbete
kunde med stöd härav icke sägas vara avsevärd. De ärenden, i vilkas hand
-
5
Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.
läggning fullmäktige deltagit, liade till övervägande del varit upphandlingsfrågor
och endast i ringa utsträckning sådana ärenden — såsom taxefrågor
och dylikt — vilka mera direkt berörde den stora allmänheten, ehuruväl
sistnämnda förhållande kunde hava berott därå, att frågor om taxeändringar
så sällan uppkommit; år 1923 förelåg senast till behandling dylika ärenden
under fullmäktiges medverkan.
Om lekmän skulle kunna på ett effektivt sätt deltaga i telegrafverkets
löpande förvaltning, borde de vara fastare knutna till verket än vad fallet
vore med telegraffullmäktige. Ett tillgodoseende av önskemål i denna riktning
skulle emellertid kräva en organisationsändring. De sakkunniga ville
icke heller förorda, att denna tanke nu upptoges till övervägande, då de
icke vore övertygade om behovet under nuvarande förhållanden av ett fastare
lekmannainflytande i telegrafstyrelsen och icke hade tillgång till det material,
som skulle erfordras för stödjande av ett sådant förord.
Att någon mera betydande olägenhet skulle yppa sig vid en eventuell
indragning av telegraffullmäktige torde enligt de sakkunnigas mening icke
vara att befara. De ärenden, i vilkas handläggning telegraffullmäktige huvudsakligen
deltagit, torde under nuvarande förhållanden lika väl kunna avgöras
av telegrafstyrelsen utan biträde av särskilda lekmän. Vad anginge frågor
om taxeändringar och dylika allmänheten mer eller mindre direkt berörande
ärenden, vore det intet tvivel, att önskemål i dessa ämnen kunde från
näringssammanslutningarna eller deras organ — såsom handelskamrarna och
Sveriges industriförbund — framföras utan förmedling av telegraffullmäktige.
En indragning av telegraffullmäktige skulle enligt de sakkunnigas mening
icke innebära ett sönderbrytande av telegrafstyrelsens organisation på samma
sätt, som skulle bliva fallet, därest en motsvarande åtgärd vidtoges beträffande
ledamöterna av vattenfallsstyrelsen.
Vidkommande slutligen de statsfinansiella intressen, som den ene av de
båda fullmäktige skulle företrädesvis bevaka, kunde de sakkunniga icke finna,
att dessa i nämnvärd grad vore beroende av ett i nuvarande form organiserat
lekmannainflytande inom telegrafstyrelsen.
Vid sådant förhållande och då vissa av de skäl, som anfördes för institutionens
inrättande, icke vidare syntes bärkraftiga, samt de sakkunniga icke
av telegrafstyrelsens yttrande blivit övertygade om behovet och nyttan ur
statens och det allmännas synpunkt av ifrågavarande lekmannainstitution,
hava de sakkunniga tillstyrkt, att telegraffullmäktige indragas. •
Slutligen hava de sakkunniga, vidkommande det till telegraffullmäktige
nu utgående arvodet, uttalat, att detta arvode, som till sitt belopp senast
fastställdes år 1919, syntes efter nuvarande penningvärde och med hänsyn
till omfattningen av telegraffullmäktiges arbete vara avsevärt högre än vad
som borde utgöra skälig ersättning för fullmäktiges arbete.
I avgiven reservation har en av de sakkunniga, herr L. J. Carlsson-Frosterud,
på anförda skäl förklarat sig varken kunna biträda förslaget om fullständig
avveckling av telegraffullmäktiginstitutionen eller kunna förorda nedsättning
i fullmäktiges antal. Däremot har reservanten med biträdande av de sakkunnigas
uttalande om det nuvarande arvodets storlek föreslagit en nedsättning
av detsamma till 1,500 kronor för år.
Av utredningen i ärendet framgår, att telegraffullmäktiges sakkunskap på Departementssenare
år i allt mindre utsträckning tagits i anspråk vid förvaltningen av chefen.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
telegrafverket. Yerkets karaktär och den organisation, det numera har, torde
också göra detsamma mindre beroende av den möjlighet till närmare beröring
med det allmänna affärslivet, som fullmäktiginstitutionen varit avsedd
att bereda. Det vill därför synas, som om något större behov av en vid
telegrafverket knuten fullmäktiginstitution icke längre förefinnes. Med hänsyn
härtill och på de av de sakkunniga anförda skäl anser jag mig böra
förorda, att telegraffullmäktige indragas. Då de nuvarande telegraffullmäktige
äro förordnade för en tid av tre år, räknat från och med den 1 januari 1926,
lärer med indragningen få anstå till ingången av år 1929.
Vid bifall till förenämnda förslag skulle för telegrafverket inträda en årlig
kostnadsbesparing av 8,000 kronor förutom resekostnads- och traktamentsersättningar.
2. Järnvägsfullmäktige. Genom beslut av statsmakterna år 1907 ställdes
från och med år 1908 vid järnvägsstyrelsens sida två järnvägsfullmäktige
jämte en suppleant för dem. Järnvägsfullmäktige och suppleanten för dem
förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av två år, dock att, för det fall att
två fullmäktige samtidigt skola förordnas, förordnandet för den ene av dem
meddelas för en tid av tre år. Beträffande dessa fullmäktige stadgas i gällande
instruktion för järnvägsstyrelsen huvudsakligen följande:
Järnvägsfullmäktig ävensom, vid förfall för någon av järnvägsfullmäktige,
suppleanten för dem åligger att såsom ledamot i styrelsen meddela upplysningar
och råd samt deltaga i överläggning uti ärende, vid vars avgörande
i styrelsen han är närvarande (§ 23). Järnvägsfullmäktige och vid förfall
för någon av dem deras suppleant skola efter kallelse av generaldirektören
vara närvarande vid föredragning av ärenden, som avse järnvägsförvaltningens
organisation, samt frågor rörande grunderna för personalens avlöningsförhållanden,
så ock vid viktigare beslut i större ärenden av företrädesvis praktiskekonomisk
innebörd, såsom större upphandling av kol, torv, lider, rullande
materiel med mera, förvärvande av vattenfall för statens järnvägars räkning,
anläggning av ny statsbana, inköp av enskild järnväg för statens räkning,
mera betydelsefulla avtal med utländska transportförvaltningar, faxe- och
samtrafiksfrågor av principiell betydelse, de årliga sommar- och vintertidtabellerna
vid statens järnvägar, anslag till nya byggnader och anläggningar
av större omfattning samt till större om- och tillbyggnader vid de trafikerade
järnvägarna, kostnadsstat vid statens järnvägar samt koncessioner å enskilda
järnvägar (§ 37).
Järn vägsfullmäktiges arvode, som år 1907 bestämdes till 5,000 kronor för
år, höjdes genom beslut av 1919 års riksdag till 6,000 kronor.
I detta sammanhang torde böra erinras, att den s. k. statsbaneekonomikommissionen
i sitt betänkande, del II, föreslog, att ledningen av statens
järnvägars förvaltning borde anförtros åt en järnvägsstyrelse, sammansatt av
generaldirektören och ett antal från andra verksamhetsområden hämtade kunniga
och skickliga män, samt att besluten inom denna styrelse borde i alla
frågor av vikt och större ekonomisk räckvidd fattas kollegialt genom omröstning.
I sitt utlåtande den 22 mars 1923 över berörda betänkande ställde
sig järnvägsstyrelsen avvisande mot detsamma samt framhöll därvid bland
annat, att syftemålet att i förekommande större och betydelsefulla ärenden
7
Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.
från utom verket varande män tillföra styrelsen en större fond av erfarenhet
enligt styrelsens mening enklast och smidigast kunde vinnas genom ett
vidgat deltagande i förvaltningen från fullmäktiges sida.
Enligt från järnvägsstyrelsen till de sakkunniga lämnade uppgifter hava
antalet sammanträden med järnvägsfullmäktige under årens lopp ökats.
Medeltalet per år, som under åren 1908—1913 var 7, utgjorde under åren
1914—-1919 16 och under åren 1920—1925 22. Under tiden 1/1—20/9 1926
hava hållits 41 sammanträden. I dessa siffror har järnvägsstyrelsen ej inräknat
sådana avgöranden, där vederbörande fullmäktiges mening allenast
under hand inhämtats, varjämte vid bedömande av fullmäktiges arbete hänsyn
måste tagas därtill, att ansenlig tid för fullmäktige ofta måste tagas i
anspråk både före och efter sammanträdena dels för studium av avgivna
förslag i de mestadels stora ärenden, däri fullmäktiges medverkan påkallas,
dels för inhämtande av utredningar och upplysningar i respektive ärenden
och dels för deltagande i samråd, som före eller efter sammanträdena i förekommande
fall må erfordras. Antalet ärenden, i vilkas handläggning järnvägsfullmäktige
deltagit, har växlat. Minsta antalet har varit 36 (1912) och
största 227 (1921); under tiden Vi-2% 1926 hava fullmäktige deltagit i 52
ärenden. Sammanlagda antalet ärenden har under tiden ''/i 1908—2% 1926
varit 1,742, varav 1,162 upphandlingsärenden, 69 ärenden rörande organisationsfrågor
m. m., 66 koncessionsärenden, 172 ärenden rörande ekonomiska
frågor, 54 järnvägsbyggnadsärenden, 117 taxeärenden och 102 övriga ärenden.
Förutom arvoden hava under åren 1908—1926 till järn vägsfullmäktige
i resekostnads- och traktamentsersättning utbetalts tillhopa 5,459 kronor
50 öre.
I till de sakkunniga avgivet yttrande har järnvägsstyrelsen i huvudsak
anfört:
Av de av styrelsen lämnade uppgifterna framginge, att en tendens till
utvidgat deltagande av järn vägsfullmäktige i statsbanornas förvaltning förefunnes.
Styrelsen erinrade om sitt ovanberörda utlåtande den 22 mars 1923
över statsbaneekonomikommissionens förslag, del II, däri styrelsen anmälde
sin avsikt att beträffande ärenden av företrädesvis praktisk-ekonomisk innebörd
utvidga fullmäktiges deltagande i förvaltningen. Den ståndpunkt, styrelsen
i berörda utlåtande intagit, hade styrelsen sedan dess icke funnit anledning
frångå.
Styrelsen hade allt starkare bibringats övertygelsen, att fullmäktige, med
vilka alltid ett gott samarbete varit rådande, varit till verklig nytta, att
genom deras erfarenhet och kännedom om olika näringsgrenars läge vid
olika tidpunkter samt deras objektivt hållna råd ej blott avsevärda fördelar
vunnits för statens järnvägars förvaltning utan ock näringarnas önskemål
ofta blivit på ett mera effektivt och allsidigt sätt prövade i mån av järnvägsekonomiska
möjligheter än som under andra förhållanden sannolikt
kunnat ske.
Ehuru styrelsen sålunda för sin del liölle före, att fullmäktiginstitutionen
vid statens” järnvägar väl fyllt sitt ändamål, läte det sig naturligen ej förneka,
att även på annat sätt kunde tillföras den speciella art av sakkunskap,
som fullmäktige för närvarande representerade. Sålunda skulle ju exempelvis
järnvägsstyrelsen kunna berättigas att, då så ansåges erforderligt, för
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 4o.
vissa fall inkalla sakkunniga personer från utomstående kretsar för hörande
eller att remittera respektive frågor för yttrande till befintliga sammanslutningar
inom olika industrigrupper, såsom handelskammare, industriförbund
och föreningar, vilka var på sitt område måste förutsättas sitta inne med
detaljkännedom angående sina respektive näringsgrenars förhållanden och
önskemål. Styrelsen ville emellertid framhålla, att eu dylik korrespondens
i själva verket dock faktiskt redan förefunnes genom de många hänvändelser
och framställningar från såväl enskilda trafikanter som näringslivets olika
representationer, som gjordes till styrelsen direkt eller dit remitterades. Så
mycket att ytterligare vinna genom en sådan anordning kunde det därför
näppeligen vara, men däremot kunde det sägas, att genom en bundenhet
vid ett dylikt system snabbheten i frågornas behandling kunde bliva lidande.
Järnvägsfullmäktige stode till järnvägsstyrelsens förfogande när som helst
— i brådskande fall till och med efter ett telefonbud — men det bleve alltid
förenat med viss tidsförlust att inhämta utomstående sakkunnigas eller föreningars
mening, vartill komme, att det nog med fog kunde befaras, att i
respektive utlåtanden nödig hänsyn till statens järnvägars skäliga intressen
ej alltid komme att tagas utan finge stå tillbaka för vad som enligt den
sakkunniges mening skulle lända den näringsgren till fördel, som han närmast
representerade. Styrelsen ansåge sig i detta sammanhang böra omnämna,
vad en reservant till styrelsens ovanberörda utlåtande den 22 mars
1923 föreslagit, nämligen att de nuvarande järnvägsfullmäktige och järnvägsrådet
skulle ersättas med en rådgivande institution, som skulle bestå av personer
med sakkunskap inom olika områden och som järnvägsstyrelsen skulle
liga att med största frihet vid olika tillfällen tillkalla, en eller flera, för att
lämna råd i frågor, där tillräcklig sakkunskap icke ansåges föreligga inom
styrelsen. Ej heller ett sådant system ansåge styrelsen emellertid kunna
givas företräde framför den nuvarande enkelt och väl fungerande fullmäktiginstitutionen.
I varje fall torde det vara tvivelaktigt, om genom övergång till annat
system för inhämtandet av ifrågavarande sakkunskap någon reell besparing
skulle kunna ernås.
Det till järnvägsfullmäktige utgående arvodet, 6,000 krön of-, kunde med
hänsyn till vikten av att till dessa poster förvärva högt kvalificerade personer
och mängden av deras arbete icke anses oskäligt högt. Det syntes
styrelsen rimligt, att den viktiga sakkunskap, som genom fullmäktige tillfördes
verket, icke underbetalades.
De sakkunniga hava i förevarande fråga i huvudsak anfört:
De sakkunniga hade vid prövningen av ifrågavarande fullmäktiginstitution
kommit till den uppfattningen, att möjlighet till ett ganska regelbundet och
effektivt inflytande på statsbaneledningens ekonomiska dispositioner stode
öppen för praktiska och självständiga män på fullmäktigeposterna. Avsikten
att bereda järnvägsstyrelsen direkt tillgång till merkantil och industriell
sakkunskap, som verksamt kunde bidraga till genomförandet av en affärsmässig
förvaltning, syntes alltså genom järnvägsfullmäktige hava blivit på ett tillfredsställande
sätt uppfylld. Man hade ock att taga hänsyn till betydelsen
av att näringslivets intressen och synpunkter bleve på ett smidigt sätt och
under känslan av ansvar framförda inom ledningen för statens järnvägar,
som vore statens och landets största affärsföretag.
Visserligen läte det sig naturligen ej förneka, såsom järnvägsstyrelsen
påpekat, att styrelsen även på annat sätt kunde tillföras den speciella art
av sakkunskap, som fullmäktige för närvarande representerade. De sakkunniga,
som tagit i övervägande de möjligheter, som i sådant hänseende
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
enligt järnvägsstyrelsens yttrande kunde stå till buds, hade emellertid, lika
med styrelsen, funnit sig icke böra förorda desamma. På grund härav och
då de sakkunniga ansåge, att behov av fullmäktige vid järnvägsstyrelsen
alltjämt förelåge, hade de sakkunniga stannat för att beträffande järnvägsfullmäktige
icke ifrågasätta någon avveckling. Ej heller ansåge sig de sakkunniga,
efter prövning, kunna föreslå någon förändring i antalet järnvägsfullmäktige.
Att ersättning för uppdrag såsom järnvägsfullmäktig skulle utgå i form
av fast årligt arvode funne de sakkunniga uppenbart med hänsyn till arten
och omfattningen av de fullmäktiges arbete och ville här icke ifrågasätta
ett utbyte mot formen av fast årligt arvode jämte ersättning för saimnanträdesdag.
Arvodet, som senast bestämdes år 1919, syntes emellertid efter
nuvarande förhållanden vara för högt. Såväl med hänsyn till penningvärdets
stegring som ock till den förmån av stående fribiljetter å statens järnvägar,
som tillkomme järnvägsfullmäktige, hade de sakkunniga funnit en
icke obetydlig nedsättning av arvodet nu böra äga rum. Vid jämförelse
med motsvarande arvoden inom andra med den förevarande likartade lekmannainstitutioner,
som vid ett bifall till de sakkunnigas förslag skulle
komma att bestå, hade de sakkunniga funnit ett belopp av 3,000 kronor för
år utgöra ett lämpligt avvägt arvode åt järnvägsfullmäktige. De sakkunniga
hyste ingen som helst tvekan, att det även mot detta lägre arvode skulle
bliva möjligt att finna till uppdraget som järnvägsfullmäktige villiga och
lämpliga personer.
De sakkunnigas förslag i förevarande hänseende innebär alltså, att järnvägsfullmäktige
bihehållas men att deras arvode nedsättes till 3,000 kronor.
Frågan om eu förändring av statens järnvägars organisation har under- Departementskastats
ingående utredningar. I sådant hänseende föreligga nämligen stats- chefen,
baneekonomikommissioneiis betänkande och förslag angående statens järnvägars
ekonomi, del II (förvaltningens ledning och organisation) och socialiseringsnämndens
utlåtande och förslag angående statens järnvägar som allmänt
affärsverk, vilka båda förslag avse genomgripande ändringar av själva
styrelsens organisation och det senare förslaget även en ändring av verkets
rättsliga ställning. Vidare har järnvägsstyrelsen i besparingssyfte avgivit
ett förslag, vilket huvudsakligen avser ändringar i distriktsförvaltningens
organisation. Till den del förstnämnda två förslag avse järnvägsstyrelsens
organisation beröra de givetvis även fullmäktiginstitutionen, vars uppgifter
i händelse av förslagens genomförande skulle komma att fyllas av statens
järnvägars egen styrelse. Då emellertid tidpunkten för dessa förslags slutliga
prövning lärer vara oviss, torde hinder icke föreligga att nu till prövning
upptaga frågan om järnvägsfullmäktige.
Av den nu framlagda utredningen i denna fråga inhämtas, att järnvägsfullmäktige
anlitas i stor omfattning, att antalet sammanträden och ärenden
är betydande i jämförelse med förhållandena vid andra fullmäktiginstitutioner
av likartad beskaffenhet, att vederbörande fullmäktiges mening inhämtas
även under hand, att arbete mellan sammanträdena för därvid till
behandling förekommande ärenden bedrives av fullmäktige samt att de under
fullmäktiges medverkan behandlade ärendena äro skiftande till sin beskaffenhet.
Härjämte är att märka, att järnvägsstyrelsen har för avsikt att fort
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
sätta på den redan inslagna vägen att beträffande ärenden av praktisk-ekonomisk
innebörd utvidga fullmäktiges deltagande i förvaltningen.
Att syftet med järn vägsfullmäktiges inrättande, nämligen att på ett smidigt
sätt bereda järnvägsstyrelsen tillfälle att vid förvaltningen av statens
järnvägar samråda med personer med erfarenhet från affärslivet, på ett tillfredsställande
sätt vunnits synes mig sålunda ådagalagt. Uppenbarligen
förefinnes alltjämt behov av dylik sakkunskap. Med hänsyn härtill och då
genom järnvägsfullmäktige detta behov på ett lämpligt sätt tillgodoses, lärer
någon avveckling eller minskning av järnvägsfullmäktige icke böra ifrågasättas.
Om sålunda ifrågavarande full mäktige torde böra bibehållas, synes likväl
en reglering av den till dem utgående ersättningen nu kunna ske. I sådant
hänseende finner jag mig på av de sakkunniga anförda skäl böra tillstyrka,
att berörda ersättning, vilken alltjämt torde böra hava formen av fast årligt
arvode, nedsättes till 3,000 kronor för år.
Av de nuvarande järnvägsfullmäktige har den ene förordnats för åren
1926 och 1927 och den andre för åren 1927 och 1928, dock med skyldighet
för den sistnämnde att vara underkastad de ändrade bestämmelser i avseende
å åtnjutande av arvode för uppdraget, som i vederbörlig ordning kunna
varda fastställda. Med hänsyn härtill synes den förordade nedsättningen i
arvodet lämpligen böra tillämpas från och med den 1 januari 1928.
Ett bifall till vad jag sålunda förordat skulle för statens järnvägar medföra
en årlig kostnadsbesparing av 6,000 kronor.
3. Postsparbanksfullmäktige. Då postsparbanken tidigare var självständigt
ämbetsverk, företräddes densamma av en styrelse, bestående av generaldirektören
och chefen för postverket såsom ordförande samt fyra ledamöter,
nämligen postsparbanksdirektören och chefen för postsparbanken såsom
föredragande, en av Kungl. Maj:t varje gång för en tid av tre år särskilt
förordnad ledamot, en ledamot, som fullmäktige i riksbanken inom sig utsett,
och en av fullmäktige i riksgiildskontoret inom sig utsedd ledamot.
I samband med postsparbankens inordnande från och med år 1923 i postverket
inrättades för tillförande av nödig sakkunskap vid generalpoststyrelsens
behandling av vissa postsparbanksärenden tre postsparbanksfullmäktige.
Av dessa, som av Kungl. Maj:t förordnas för en tid av högst tre år, är en
tillika fullmäktig i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret. Den
postsparbanksfullmäktig, som ej är fullmäktig i riksbanken eller riksgäldskontoret,
benämnes förste postsparbanksfullmäktig. Efter postgirorörelsens
införande med 1925 års ingång deltaga postsparbanksfullmäktige även i
behandlingen av vissa postgiroärenden. 1
I gällande instruktion för generalpoststyrelsen stadgas om postsparbanksfullmäktige
bland annat följande:
Postsparbanksfullmäktig åligger att såsom ledamot av styrelsen deltaga i
behandlingen av postsparbanken och postgirorörelsen berörande ärenden,
varjämte särskilt förste postsparbanksfullmäktigen har att närmare följa
postsparbankens verksamhet och postgirorörelsens bedrivande (§ 17). Samtliga
postsparbanksfullmäktige skola kallas till sammanträde, vid vilket skola
behandlas postsparbanks- eller postgiroärenden, som röra inköp eller försälj
-
11
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 45.
ning av räntebärande obligationer samt medelsplacering i övrigt, vidtagande
av åtgärder för beredande av nödiga rörelsemedel, räntegottgörelse å i postsparbanken
eller postgirorörelsen innestående medel samt ändringar i förordningarna
angående postsparbanken och angående postgirorörelsen eller i
de av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser angående förvaltningen av de i
postsparbanken och postgirorörelsen innestående medel. Beslut i dylika
frågor må ej fattas, därest icke minst två av postsparbanksfullmäktige äro
närvarande.
Ärende, som nyss nämnts, avgöres efter omröstning mellan generaldirektören,
närvarande postsparbanksfullmäktige, chefen för den byrå, till vilken
ärendet hör, samt, därest enligt särskild bestämmelse annan byråchef är närvarande,
sådan byråchef; och skall därvid såsom styrelsens beslut gälla den
mening, varom flertalet förenar sig, eller, vid lika röstetal, den mening, som
biträdes av generaldirektören (§ 23).
Postsparbanksfullmäktige åtnjuta årligt arvode till belopp av, förste postsparbanksfullmäktigen
3,000 kronor samt övriga fullmäktige envar 1,200
kronor.
Med anledning av generalpoststyrelsens framställning den 12 september
1925 om tilläggsarvode till vissa personer i anledning av postgirorörelsens
införande framlade Kungl. Maj:t i proposition, nr 184, till 1926 års riksdag
förslag om höjning av arvodena för, bland andra, postsparbanksfullmäktige
från 3,000 respektive 1,200 kronor till 3,500 respektive 1,800 kronor. Riksdagen
(skrivelse nr 213) ansåg emellertid, att med prövning av arvodesförhöjningen
till postsparbanksfullmäktige borde anstå, till dess den av riksdagen
begärda utredningen rörande fullmäktigsystemet inom statsförvaltningen
förelåge avslutad.
Enligt av generalpoststyrelsen till de sakkunniga lämnade uppgifter har
antalet sammanträden, i vilka postsparbanksfullmäktige deltagit, utgjort: år
1923 40, år 1924 25, år 1925 22 och ’/i—3% 1026 28. Till dessa uppgifter
har generalpoststyrelsen anmärkt, att det jämväl mellan sammanträdena då
och då varit nödvändigt för föredragande byråchefen att rådgöra med fullmäktige
rörande pågående förhandlingar i placeringsfrågor. Då postsparbankens
verksamhet under den tidrymd, varom här vore fråga, varit stadd
i fortgående kraftig utveckling och detsamma varit och fortfarande vore förhållandet
beträffande den nya rörelsegrenen, postgirorörelsen, så syntes på
grund härav kunna antagas, att ett ökat anlitande av postsparbanksfullmäktige
vore att förvänta.
Antalet och beskaffenheten av de ärenden, i vilka fullmäktige deltagit,
framgå av följande tablå:
Å r |
Kungl. brev |
Flacoringsärcnden |
Organisa-tions- och |
In- och |
||
Kommun- lån |
Inteck- ningslån |
Inköp av |
||||
1923............................. |
ii |
94 |
99 |
301 |
40 |
3 |
1924.............................. |
12 |
42 |
90 |
13 |
14 |
3 |
1925............................. |
12 |
30 |
109 |
6 |
26 |
— |
Vi —30A> 1926 ................ |
15 |
36 |
76 |
155 |
19 |
— |
12
Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.
Under förberörda tidrymd liava placerats i runt tal 90 miljoner kronor.
Utöver arvodena bär någon ersättning icke utgått till postsparbanksfullmäktige.
Generalpoststyrelsen har härutöver vidare anfört:
Vid bedömande av frågan om nyttan av fullmäktiginstitutionen torde det
vara tillfyllest att peka på det förhållandet, att varken postsparbanken eller
postgirokontoret hittills haft att vidkännas någon som helst förlust på gjorda
medelsplaceringar. Det vore följaktligen påtagligt, att institutionen synnerligen
väl fyllt de vid dess inrättande avsedda uppgifterna. Och med avseende
å vad av styrelsen uttalats om den tänkbara utvecklingen vore det
jämväl utan vidare klart, att samma skäl, som förefunnits vid institutionens
inrättande, fortfarande gällde med oförminskad bärkraft. Den insikt och erfarenhet
i ekonomiska frågor, alldeles särskilt rörande penningmarknadens
läge och olika placeringars lämplighet ur säkerhetssynpunkt, som på ett så
lyckligt sätt funnes representerad hos postsparbanksfullmäktiginstitutionen
med dess nuvarande väl avvägda sammansättning, vore helt enkelt oumbärlig
för en tillfredsställande skötsel av postsparbankens och postgirokontorets
maktpåliggande medelsförvaltning.
Av vad styrelsen sålunda anfört torde redan framgå, att styrelsen funne
sig hava haft de bästa erfarenheter av samarbetet med fullmäktige, samt att
någon begränsning eller ändring i sammansättningen av ifrågavarande institution
enligt styrelsens förmenande icke borde ske.
Beträffande slutligen kostnaderna för fullmäktiginstitutionens uppehållande
hölle styrelsen fortfarande före, att årsarvodena icke kunde sättas
lägre än de i ovan berörda skrivelse den 12 september 1925 begärda eller
3,500 respektive 2,000 kronor, därest styrelsen skulle kunna påräkna biträde
av för sin uppgift så väl kvalificerade personer, som styrelsen för närvarande
hade förmånen att samarbeta med. Ett utbyte av de fasta årsarvodena mot
viss ersättning för sammanträdesdag eller på annat sätt syntes styrelsen
icke kunna ifrågakomma för ett sådant uppdrag som postsparbanksfullmäktiges
och torde icke kunna medföra någon besparing.
De sakkunniga hava beträffande postsparbanksfullmäktige anfört:
Vid postsparbankens inordnande i postverket ersattes den tidigare förefintliga
styrelsen för postsparbanken med en fullmäktiginstitution, uti vilken
tre utom generalpoststyrelsen stående personer jämte chefen för styrelsen och en
eller flera byråchefer skulle hava att fatta beslut i åtskilliga viktiga postsparbanken
berörande ärenden, vartill sedermera kommit ärenden angående postgirogörelsen.
De till postsparbanksfullmäktiges arbetsuppgifter hörande ärendena
avsåge huvudsakligen placering av postsparbankens och postgirorörelsens medel.
Postsparbankens fonder uppginge för närvarande till omkring 185 miljoner
kronor, och de i postgirorörelsen innestående medlen belöpte sig nu till
omkring 20 miljoner kronor. Under sådana förhållanden och med särskilt
beaktande av den för icke så länge sedan med postgirorörelsen införda nya,
betalningsformen under postverkets förmedling vore det givet, att de sakkunniga,
som icke kunde ingå på frågan om en organisationsändring berörande
generalpoststyrelsen, icke ansåge sig böra framföra något förslag i
fråga om avveckling av nämnda fullmäktiginstitution. Ej heller kunde de
sakkunniga förorda, att postsparbanksfullmäktige —; vilka var för sig torde
hava att i fondförvaltningen framföra sina speciella synpunkter till gemensamt
främjande av förvaltningens ändamål — begränsades till antalet. En
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
fullständig avveckling av denna fullmäktiginstitution skulle helt säkert icke
kunna verkställas, utan att i dess ställe söktes motsvarighet genom andra
åtgärder för tillgodoseende av genera (poststyrelsens behov av ifrågavarande
sakkunskap. Sannolikt skulle ej heller därvid kunna uppnås en mera ändamålsenlig
anordning än den nu tillämpade.
Beträffande postsparbanksfullmäktiges arvoden ville de sakkunniga erinra,
att antalet sammanträden, i vilka postsparbanksfullmäktige deltagit,
vore betydande, och att rådgivande arbete mellan sammanträdena förekomma.
Att under sådana omständigheter ersättning för uppdrag såsom
postsparbanksfullmäktig utginge i form av årligt arvode, funne de sakkunniga
stå i överensstämmelse med de synpunkter, vilka enligt de sakkunnigas
mening borde läggas å bedömandet av formen för ersättningarna inom lekmannainstitutionerna.
I nämnda form utginge jämväl arvodena till fullmäktige
för pensionsförsäkringsfonden samt till ledamöterna vid förvaltningen av
riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond, med vilka postsparbanksfullmäktige
otvivelaktigt vore jämförbara i avseende å såväl sin ställning i
förhållande till vederbörande verk som arbetets art och sättet för dess utförande.
De sakkunniga, till vilkas uppgift det hört att taga förevarande arvodesfrågor
under omprövning, hade därvid i första hand lagt till grund de framställningar
och yttranden, som sammanhängde med ovanberörda, år 1926
framlagda förslag om arvodenas förhöjning, och därutöver sökt att med ledning
av nu för de sakkunnigas utredning inhämtade uppgifter och upplysningar
bedöma nämnda spörsmål. Tillika hade vid denna prövning jämförelse
skett med de arvoden, som utginge till fullmäktige vid förvaltningen
av pensionsförsäkringsfonden och till ledamöterna vid förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
olycksfallsförsäkringsfond. Vidkommande förste postsparbanksfullmäktigen,
till vilken utginge ett arvode av 3,000 kronor för år,
ville de sakkunniga erinra om de skäl, som på sin tid föranledde postsparbankssakkunniga
att föreslå inrättande av ett uppdrag såsom förste postsparbanksfullmäktig.
Dessa skäl sammanhängde i huvudsak med behovet
av »postfullmäktiges» anlitande under övergångsåret och de närmaste åren
efter omorganisationen av postsparbanken och postgirorörelses införande, då
det syntes nödvändigt för generalpoststyrelsen att i rätt stor omfattning
taga »postfullmäktiges» sakkunskap i anspråk. Vid sådant förhållande borde
en och samma fullmäktig i regel vara närvarande i generalpoststyrelsen vid
föredragning av vissa postsparbanks- och postgiroärenden; härtill kunde
icke någon av de två »postfullmäktige», som tillika vore riksbanks- eller
riksgäldsfullmäktige, vara i tillfälle. Det förste postsparbanksfullmäktigen i
denna hans egenskap åliggande arbetet torde numera icke vara av den omfattning,
som i samband med fullmäktiginstitutionens tillkomst förutsattes
skola åtminstone under den första tiden åvila denne fullmäktige. De sakkunniga
ansåge sig därför icke kunna tillstyrka förslaget om höjning av det
förste postsparbanksfullmäktigen för närvarande tillkommande arvodet. Vad
åter anginge arvodet till de övriga postsparbanksfullmäktige, funne de sakkunniga
det nu utgående beloppet, 1,200 kronor, väl lågt vid jämförelse med
arvodena till fullmäktige vid förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden och
till ledamöterna vid förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond,
(''mot vilka sistnämnda arvoden de sakkunniga, på sätt framginge av
deras yttranden i andra sammanhang, icke gjorde någon erinran. De sakkunniga
Unge alltså föreslå, att arvodet till de postsparbanksfullmäktige,
som tillika vore fullmäktige i riksbanken (dier riksgäldskontor^, sattes till
1,800 kronor för år eller i enlighet med det av Kungl. Maj:t för 1926 års
Departements
chefen.
14 Kungl. Maj:ts proposition nr 45.
riksdag framlagda förslaget. Vid sitt förslag om arvode till dessa postsparbanksfullmäktige
hade de sakkunniga jämväl beaktat deras ställning såsom
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret.
Det torde till en början få erinras, att generalpoststyrelsen inkommit
med ett förslag till viss omorganisation av styrelsen. Då detta förslag icke
berör postsparbanksfullmäktige, torde utan föregripande av den i sagda förslag
avsedda omorganisationen frågan om bemälde fullmäktige nu kunna
upptagas till prövning.
Den av de sakkunniga anställda utredningen synes mig till fullo hava
ådagalagt behovet och nyttan av särskild sakkunskap vid behandlingen av särskilt
ärenden angående placering av de i postsparbanks- och postgirorörelserna
insatta medlen. Med dessa rörelsers ytterligare utveckling synes en
sådan sakkunskap än mindre kunna undvaras. Med hänsyn härtill finner
jag mig i likhet med de sakkunniga icke kunna föreslå någon avveckling av
postsparbanksfullmäktiginstitutionen eller en inskränkning av fullmäktiges
antal.
Yad beträffar postsparbanksfullmäktiges arvode, synes någon förändring
i sättet för dess utgående icke böra ske. Yidkommande den av de sakkunniga
föreslagna höjningen av arvodet till de bägge postsparbanksfullmäktige,
som tillika äro fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, så lärer,
även om en ökning av postsparbanks- och postgirorörelserna torde vara att
emotse, behov av arvodets höjning icke föreligga. Jag anser mig därför icke
kunna biträda de sakkunnigas förslag i denna del.
Ett bifall till de av mig ovan förordade förslagen medför ändringar i 42 §
i gällande avlöningsreglemente för kommunikationsverken. I överensstämmelse
med vad nästlidet år skedde beträffande av omklassificeringen av
postkontoren m. m. föranledda ändringar i nämnda avlöningsreglemente
torde Kungl. Maj:t böra bemyndigas att i nyssnämnda författningsrum vidtaga
de ändringar, som föranledas av riksdagens i förevarande ämne fattade
beslut.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
l:o) besluta, att telegraffullmäktige skola från och med den
1 januari 1929 indragas samt att arvodet till järnvägsfullmäktig
skall från och med den 1 januari 1928 utgå med ett belopp, för
år räknat, av 3,000 kronor;
2:o) bemyndiga Kungl. Maj:t att i 42 § i avlöningsreglementet
den 19 juni 1919 för tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk vidtaga
de ändringar, som föranledas av riksdagens beslut beträffande
ovanberörda fullmäktige.
15
Kungl. Maj-.ts proposition nr 45.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
A. C. F. v. Krusenstierna.