Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.

1

Nr 44.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni 1909
(nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden;
given Stockholms slott den 21 januari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 12, 13 och
15 §§ i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom
vissa områden.

GUSTAF.

Paul Hellström.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt.

.19 höft. (Nr U.)

I

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni 1909 (nr
53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden.

Härigenom förordnas, att 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni 1909 angående
husbehovsskogar inom vissa områden skola erhålla följande ändrade
lydelse:

12

Sker avverkning å särskild eller samfälld husbehovsskog i strid mot bestämmelserna
i denna lag, vare straffet böter från och med tjugufem till
och med tvåtusen kronor.

Då till straff dömes, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å
skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning,
tagas i beslag och dömas förhrutet. Undgår dylikt virke beslag, är
den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med
belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,
skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för
likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket,
varde ock den påföljd ådömd.

13 $.

Allmänne åklagaren samt vederbörande förvaltande tjänstemän vid skogsstaten
äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 12 § sägs, samt att
med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet. Sistnämnda befogenhet
tillkomme jämväl skogsstatens bevakande tjänstemän; bar någon av dem
gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar,
göra anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet; ägande förvaltande tjänsteman vid
skogsstaten att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av
bevakningstjänsteman.

15 §.

Böter och vite, vartill någon enligt denna lag fälles, ävensom genom
försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersätt -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.

3

ning för virke, som undgått beslag, tillfalla lappmarkernas med flera
områden skogsvårdsfond.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning
i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock att äldre lag skall
tillämpas i fråga om avverkning, som ägt rum före nyssnämnda dag.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.

Frågan om
stadgande av
reproduktions
skyldighet för
husbehovsskogarna.

Yttranden.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss,
Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
departementschefen statsrådet Linders:

I sammanhang med genomförande av det förslag till lag om vård av
vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera
områden, varöver Kungl. Maj:t förut i dag beslutat inhämta lagrådets utlåtande,
torde vissa ändringar höra vidtagas i lagen den 5 juni 1909 (nr 53
s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden. Jag anhåller nu att
få anmäla denna fråga för Kungl. Maj:t.

Den i berörda förslag avsedda nya lagen, som föreslås skola ersätta förordningen
den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden eller den
s. k. lappmarkslagen, innebär, såsom jag förut i dag framhållit, bland annat,
att skogarna under sistnämnda lag skulle med vissa undantag underkastas
väsentligen enahanda reproduktionsskyldighet som de under 1923 års skogsvårdslag
lydande svårföryngrade skogar. Då förenämnda husbehovsskogar
äro belägna inom lappmarkerna och i skogsbiologiskt avseende äro likställda
med de därstädes befintliga skogarna under lappmarkslagen, synes det kunna
ifrågasättas, huruvida ej den för sistnämnda skogar föreslagna reproduktionsskyldigheten
borde utsträckas att gälla även husbehovsskogarna. Jag
anmärker härvid, att en del av dessa skogar äro belägna nedom odlingsgränsen,
där nyssangivna skyldighet skulle äga tillämpning, samt att husbehovsskogarna
för närvarande ej äro underkastade någon som helst reproduktionsskyldighet.

Förevarande spörsmål har ej varit föremål för närmare behandling i de
yttranden, som, på sätt jag i motiveringen till förenämnda lagförslag omnämnt,
avgivits rörande frågan om ny lagstiftning för skogarna under lappmarkslagen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har emellertid framhållit, att
det syntes naturligt och riktigt, att de bestämmelser, som i allmänhet gällde
för enskilda skogar ovan lappmarksgränsen, även vunne tillämpning å husbe -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.

5

hovsskogarna, och har en liknande uppfattning uttalats av landstinget och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län samt landstinget
i Västerbottens län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
sistnämnda län har däremot avstyrkt utsträckande till husbehovsskogarna
av de återväxtbestämmelser, som föreslagits i fråga om skogarna under lappmarkslagen,
under framhållande att avverkning å husbehovsskogarna, såvitt
förvaltningsutskottet kunde finna, hädanefter finge ske endast för husbehov,
under det nyssberörda bestämmelser gällde avverkning för avsalu.

Vid bedömandet av detta spörsmål bör uppmärksammas, att den i berörda
lagförslag avsedda reproduktionsskyldigheten skulle föreligga allenast efter
avverkning för annat ändamål än husbehov samt efter sådana å skogen
inträffade skador, som omförmälas i 10 § 1 mom. skogsvårdslagen. Ett
föreskrivande beträffande husbehovsskogarna av reproduktionsskyldighet i
först angivna avseende skulle bliva av mycket ringa praktisk betydelse,
enär avverkning å dessa i allmänhet ej må äga rum för annat ändamål
än husbehov. Beträffande de samfällda husbehovsskogarna gäller visserligen
såsom regel, att utsynat virke skall avverkas och föryttras för delägarnas
gemensamma räkning, men bör dylik avverkning, då densamma är
avsedd att bereda delägarna gottgörelse för det dessa ej kunnat tilläggas
särskilda husbehovsskogar av den storlek, som erfordras för tillgodoseende
av husbehovet, i förevarande avseende likställas med husbehovsavverkning.
Vad åter angår tillämpning å husbehovsskogarna av reproduktionsskyldighet
efter berörda å skogen inträffade skador torde väl vara obestridligt, att
vidtagande av reproduktionsåtgärder efter dylika skador är behövligt även
i fråga om dessa skogar, men är att märka, att sagda skador med hänsyn
till den förhållandevis ringa skogstillgången å husbehovsskogarna där ej
kunna nå någon större omfattning. Beträffande frågan om utsträckning
till dessa skogar av den i förenämnda lagförslag omförmälda reproduktionsskyldigheten
torde vidare böra framhållas, att en dylik utsträckning, särskilt
med hänsyn till nödvändigheten att ständigt utöva kontroll över efterlevnaden
av de meddelade reproduktionsbestämmelserna, skulle medföra ej
ringa kostnader för statsverket och en ej oväsentlig ökning i skogsstatstjänstemännens
arbete.

På grund av vad sålunda anförts finner jag den fördel, som från skogsvårdens
synpunkt skulle vinnas genom berörda utsträckning, ej vara av
sådan betydelse, att den kan anses uppväga de ekonomiska uppoffringar och
den försvårade administration, som en dylik åtgärd skulle medföra för det
allmänna. Jag finner mig därför böra avstyrka vidtagande av åtgärd i
förevarande syfte.

På sätt jag i motiveringen till förenämnda lagförslag framhållit, torde i
sammanhang med stadgande av reproduktionsskyldighet för de under lappmarkslagen
lydande enskilda och allmänna skogar förpliktelse att utgöra

Departement8-chefen.

Upptagande
av skogsvårdsavgifter
d husbehovsskogarna.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.

Ändrade bestämmelser

ang. olaga
avverkning å
husbehovsskogarna.

skogsvårdsavgifter böra föreskrivas såväl i fråga om dessa skogar som beträffande
övriga allmänna skogar inom lappmarkerna samt därstädes belägna
allmänningsskogar. Dessa avgifter skulle, sedan viss del därav överlämnats
till domänfonden såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för
den nya lappmarkslagens handhavande, användas för understödjande av
skogsvårdsåtgärder å skogarna under denna lag. Då emellertid även i fråga om
husbehovsskogarna vidtagande av skogsvårdsåtgärder är i hög grad av behovet
påkallat, är det synnerligen önskvärt, att förenämnda avgifter må
användas till understödjande av dylika åtgärder jämväl å dessa skogar.
Detta förutsätter emellertid uppenbarligen, att skyldigheten att utgöra skogsvårdsavgifter
utsträckes att gälla även husbehovsskogarna. För en dylik
utsträckning talar även den omständigheten, att därigenom alla inom lapp.
markerna belägna skogar skulle bliva underkastade sådan skyldighet, vilket
skulle underlätta tillämpningen inom berörda områden av hithörande bestämmelser.
Det synes därför böra förordas, att, därest här avsedd skyldighet
föreskrives beträffande övriga skogar inom lappmarkerna, denna
förlänas tillämpning även å husbehovsskogarna.

En följd av den sålunda intagna ståndpunkten torde vara, att innehavarna
av husbehovsskogarna befrias från den skyldighet att erlägga utsyningsavgifter,
som nu åligger dem enligt § 5 i kungörelsen den 8 oktober 1918
(nr 915) angående utsyning och stämpling å vissa husbeliovsskogar inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, samt att domänfonden beredes
ersättning för kostnaderna för handhavandet av lagstiftningen rörande
dessa skogar på det sätt, att fonden av de från ifrågavarande trakter inflytande
skogsvårdsavgifter tillgodoföres ett belopp, svarande mot berörda
utsyningsavgifter.

Spörsmålet om nu ifrågasatta ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift
samt i kungörelsen den 8 oktober 1918 torde jag framdeles få anmäla
för Kungl. Maj:t.

Enligt förenämnda lagförslag skulle ändrade bestämmelser komma att
gälla i fråga om ansvar för bedrivande av olaga avverkning å de under lappmarkslagen
lydande skogar samt beträffande rätten att åtala dylik förseelse
och att taga i beslag olagligen avverkat virke. Med hänsyn till de
likartade förhållanden, som föreligga i fråga om sistnämnda skogar och
husbehovsskogarna, synes det önskvärt, att väsentligen enahanda bestämmelser
gälla i nyssangivna hänseenden för båda dessa slag av skogar. De
i 12, 13 och 15 §§ i lagen om husbehovsskogar härutinnan upptagna bestämmelser
torde därför böra ändras till överensstämmelse med motsvarande
stadganden i berörda lagförslag. I betraktande av den förhållandevis
ringa skogstillgången å husbehovsskogarna torde dock bötesmaximum för
olaga avverkning å dessa skogar böra sättas något lägre än motsvarande
maximum för dylik avverkning å skogarna under lappmarkslagen.

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.

I övrigt torde skäl ej föreligga att vidtaga ändring i lagen om husbehovsskogar
i samband med genomförandet av den föreslagna nya lappmarkslagen.

Förenämnda ändringar i lagen om busbebovsskogar torde böra träda i
kraft samtidigt med den nya lappmarkslagen eller den 1 januari 1927. Beträffande
avverkning, som ägt rum å dessa skogar före sagda dag, torde
emellertid, i överensstämmelse med vad i motsvarande avseende stadgats i
övergångsbestämmelserna till den nya lappmarkslagen, nu gällande stadganden
böra tillämpas även efter den 1 januari 1927.

I anslutning till vad sålunda anförts har jag låtit inom jordbruksdepartementet
utarbeta förslag till lag om ändrad lydelse av 12, 13 och
13 §§ i lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom
vissa områden.

Departementschefen uppläser härefter berörda förslag, som är av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det i § 87
regeringsformen angivna ändamål lagrådets utlåtande över nämnda förslag
måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ikraftträdande
m. m.

Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.

8

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 44.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni 1909 (nr
53 s. 1) angående liusbehovsskogar inom vissa områden.

Härigenom förordnas, att 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni 1909 angående
husbehovsskogar inom vissa områden skola erhålla följande ändrade
lydelse:

12 %.

Sker avverkning å särskild eller samfälld husbehovsskog i strid mot bestämmelserna
i denna lag, vare straffet böter från och med tjugufem till
och med tvåtusen kronor.

Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade
virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande
är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår
dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att
utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen,
skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för
likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket,
varde ock den påföljd ådömd.

13 $.

Allmänne åklagaren samt vederbörande förvaltande tjänstemän vid skogsstaten
äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 12 § sägs, samt att
med beslag belägga virke, som skall anses förbrutet. Sistnämnda befogenhet
tillkomme jämväl skogsstatens bevakande personal; har någon av denna
gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar,
göra anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning
anställt, vare beslaget förfallet; ägande förvaltande tjänsteman vid
skogsstaten att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av
någon av skogsstatens bevakande personal.

15 %.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet
virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som

Kungl. Maj:ts proposition Nr 44. 9

undgått beslag, tillfalla lappmarkernas med flera områden skogs vårdsfond.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess
frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken
på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning
i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1927, dock att äldre lag skall
tillämpas i fråga om avverkning, som ägt rum före nyssnämnda dag.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. SO hä/t. (Nr U.)

2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10
november 1926.

Närvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 februari
1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni
1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan anmärkning, än att dels stadgandet
i 15 § första stycket borde utsträckas att gälla även vite samt dels
tiden för ikraftträdandet måste framflyttas.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 44.

11

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 januari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
departementschefen statsrådet Hellström lagrådets den 10 november 1926
avgivna utlåtande över det den 5 februari 1926 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 12, 13 och 15 §§ i lagen den 5 juni
1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

På sätt lagrådet hemställt, har 15 § i förslaget utsträckts att gälla även
vite, som utdömes enligt 6 § i lagen angående husbehovsskogar, varjämte
tiden för den nya lagens ikraftträdande framflyttats till den 1 januari
1928. Härförutom hava vissa mindre redaktionella ändringar vidtagits i
förslaget.

Föredragande departementschefen uppläser härefter det sålunda ändrade
förslaget samt hemställer, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Joh.s Thygesen.