Kungl. Maj:ts proposition Nr 25.

1

Nr 25.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående beredande av emeritilöner
för biskopar; given Stockholms slott den 4
januari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av dels bilagda utdrag av statsrådsprotokollen
över ecklesiastikärenden för den 23 september 1926 och den
4 januari 1927, dels ock kyrkomötets bilagda skrivelse den 28 oktober
1926, nr 17, föreslå riksdagen att bifalla det förslag, om vars avlåtande till
riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

N. J. F. Almkvist.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23
september 1926.

K ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
IPamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Almkvist anför:

Frågan om beredande av emeritilön eller pension åt biskopar har åtskilliga
gånger varit föremål för såväl riksdagens som kyrkomötets omprövning,
och då jag nu går att ånyo upptaga denna fråga, har jag ansett mig först
böra lämna en redogörelse för dess tidigare behandling.

Efter det att framställningar i ämnet avlåtits från 1868, 1878, 1883, 1888
och 1893 års kyrkomöten, vilka framställningar dock icke föranledde någon
Kungl. Maj:ts åtgärd, upptogs frågan ånyo vid 1898 års kyrkomöte, som

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 22 häft. (Nr 25—26.) 1

Beredande av
emeritilön
eller pension
åt biskopar.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 25.

beslöt att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag om beredande
av pensioner eller emeritilöner åt biskoparna (skrivelse nr 12).

Över denna kyrkomötets framställning hördes kammarkollegiet och statskontoret,
vilka i utlåtande den 28 september 1900 föreslogo, att från biskopslöneregleringsfonden
måtte få utgå två emeritilöner, vardera till årligt belopp
av 6,000 kronor, att i mån av tillgång tilldelas biskop vid uppnådda 70
levnadsår. Till detta förslag fogade ämbetsverken ett så lydande tillägg;
»lärande Kungl. Maj:t förklara Sig vilja i händelse av riksdagens och kyrkomötets
bifall härtill utfärda nådig föreskrift därom, att vid sedermera skeende
utnämning till ärkebiskops- eller biskopsämbete skall fästas det förbehåll,
att den utnämnde skall vara skyldig att, därest emeritilön finnes att
tillgå samt Kungl. Maj:t ej på grund av särskilda omständigheter skulle
pröva det vara för kyrkans tjänst gagneligt, att han tills vidare i ämbetet
kvarstår, från ämbetet avgå vid fyllda sjuttio levnadsår, med rätt att för
sin återstående livstid uppbära emeritilön till belopp av 6,000 kronor om
året, räknat från och med ecklesiastikåret näst efter det, varunder han från
ämbetet avgått samt att i övrigt vara underkastad de bestämmelser i avseende
å biskopspensionering, vilka framdeles må varda i behörig ordning
fastställda». I sitt berörda utlåtande anförde ämbetsverken vidare a,tt, om
emeritilönerna begränsades till två och någon ovillkorlig rätt att vid viss
levnadsålder komma i åtnjutande av dylik förmån således varken torde
kunna eller böra medgivas, ansåge ämbetsverken det icke skäligen kunna
ifrågasättas, att biskoparna skulle åläggas avgift för pensionering i donna
form, vilket under andra förhållanden synts ämbetsverken vara rättvist.

De beräkningar av biskopslöneregleringsfondens ställning, som lågo till grund
för detta kammarkollegii och statskontorets utlåtande, voro uppgjorda under
förutsättning av vederbörandes bifall till Kungl. Maj:ts till riksdagen avlåtna
proposition om Härnösands stifts delning; och förrän detta ärende
vunnit sin slutliga lösning, ansågs det icke lämpligt att upptaga frågan om
biskopspensioneringen.

Vid 1903 års kyrkomöte väcktes frågan ånyo och föranledde en framställning
från kyrkomötet (skrivelse nr 29) om vidtagande av åtgärder för
beredande ur biskopslöneregleringsfonden, i den mån dess tillgångar det
medgåve, av pensioner till biskoparna till det belopp och under de villkor,
som av kammarkollegiet och statskontoret föreslagits i ovannämnda utlåtande
den 28 september 1900.

Med anledning av kyrkomötets framställning avlät Kungl. Maj:t till 1904
års riksdag en proposition (nr 28), däri Kungl. Maj:t föreslog riksdagen medgiva,
att ur biskopslöneregleringsfonden finge, efter Kungl. Maj:ts beprövande,
utgå en pension åt ärkebiskop eller biskop å 6,000 kronor årligen, under
villkor att pensionen icke finge tilldelas annan än den, som uppnått 70 års
ålder, samt att ärkebiskop eller biskop, som därefter utnämndes, vore skyldig
att vid fyllda 70 års ålder avgå från ämbetet, så snart pension åt honom
bereddes och Kungl. Maj:t ej på grund av särskilda omständigheter funne
det vara för kyrkans tjänst gagneligt, att han tills vidare kvarstode i ämbetet.

3

Kungi. Maj:ts proposition Nr 25.

Vid denna propositions behandling i statsrådet den 13 november 1903 yttrade
föredragande departementschefen, bland annat, följande: Sedan frågan
om Härnösands stifts delning blivit slutligen löst, hade han ansett tiden vara
inne att för riksdagen framlägga det av kyrkomötet upprepade gånger framställda
önskemålet om beredande av möjlighet till pensionering åt ålderstigna
biskopar. Såsom av kyrkomötet med rätta framhållits, avsåge detta förslag
huvudsakligen att tillgodose församlingarnas berättigade krav att till stiftschefer
hava endast fullt arbetsföra personer. Departementschefen delade
kammarkollegiets och statskontorets mening, att dylika pensioner icke borde
för någon ifrågakomma, förrän han uppnått 70 års ålder, och i likhet med
dessa ämbetsverk ansåge departementschefen, att medlen för pensioneringen
borde hämtas ur biskopslöneregleringsfonden. Efter redogörelse för denna
fonds uppkomst samt hänvisning till en tablå, utvisande fondens inkomster
och utgifter åren 1893—1902, gjorde departementschefen en beräkning av
blivande utgifter från fonden. På grund av det resultat, som denna beräkning
givit, ansåg departementschefen försiktigheten bjuda att för det dåvarande
begränsa förslaget om fondens anlitande för biskopspensionering till
beviljande av endast en pension om 6,000 kronor.

Statsutskottet vid 1904 års riksdag fann sig böra förorda Kungl. Maj:ts
förslag, men sex ledamöter reserverade sig mot beslutet. Utskottets hemställan
bifölls utan votering av första kammaren. Andra kammaren däremot
avslog efter votering Kungl. Maj:ts framställning, mot vilken bland
annat framhölls, att, om propositionen bifölles, biskopslöneregleringsfondens
medel icke skulle kunna förslå för indragning av biskoparnas prebenden.

Härefter upptogs frågan ånyo vid 1908 års kyrkomöte, som i skrivelse den
15 oktober 1908 (nr 14) hemställde, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för beredande ur biskopslöneregleringsfonden, i den mån dess tillgångar det
medgåve, av pensioner åt biskoparna till det belopp och under de villkor,
som av kammarkollegiet och statskontoret föreslagits i deras ovanberörda
utlåtande den 28 september 1900.

I proposition till 1909 års riksdag, nr 123, angående indragning av de
biskoparna anslagna prebendepastoraten m. m., föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva, bland annat, att ur biskopslöneregleringsfonden finge, efter
Kungl. Maj ris beprövande, utgå en pension åt ärkebiskop eller biskop å
6,000 kronor årligen under villkor att pension icke finge tilldelas annan än
den, som uppnått <0 års ålder, samt att ärkebiskop eller biskop, som därefter
utnämndes, skulle vara skyldig att vid fyllda 70 års ålder avgå från
ämbetet, så framt pension åt honom bereddes och Kungl. Majri ej på grund
av särskilda omständigheter funne det vara för kyrkans tjänst gagneligt, att
han tills vidare kvarstode i ämbetet.

Vid ärendets anmälan för Kungl. Majri anförde föredragande departementschefen
beträffande här förevarande fråga bland annat:

Frågan hade år 1904 av Kungl. Majri förelagts riksdagen, men fallit
genom andra kammarens avslagsbeslut.

De huvudsakliga skälen för andra kammarens ståndpunkt syntes hava
varit, att man ansett, dels att biskoparna borde kunna med besparingar å

4

Kungl. May.ts proposition Nr 25.

sina lönemedel själva trygga sin ålderdom och således kunna avgå utan
pension då de icke längre förmådde att på ett tillfredsställande sätt uppehålla
ämbetet, dels ock att biskopslöneregleringsfondens medel framför allt
borde användas till indragning av de sista biskopsprebendena, varom man
förmenade att rikets ständer redan fattat beslut.

Vad beträffade den senare av dessa invändningar hade departementschefen
i det föregående visat, att riksdagen och kyrkomötet i själva verket ännu
icke fattat definitivt beslut om de återstående biskopsprebendenas indragning
och biskopslöneregleringsfondens användning för detta ändamål. \ ad åter
an "inge den förra invändningen, torde visserligen några av biskoparna i
följd av ökade inkomster av prebende åtnjuta större löneförmåner än (len
minimilön, som av rikets ständer bestämdes för snart 50 år sedan, då levnadsomkostnaderna
väl vore avsevärt lägre än för det dåvarande. För flera
biskopar torde emellertid löneförmånerna icke i någon väsentlig^ man överskrida
detta minimum och för någon till och med icke fullt uppnå detsamma
på grund därav, att den till visst belopp beräknade, i lönen ingående kronotiondespannmålen
sedan löneregleringen sjunkit i värde. Dessa förhållanden
syntes departementschefen icke giva fog för uppfattningen, att biskoparna
liorde vid högre ålder avgå från ämbetet utan pension. Sådan fordran hade
heller icke uppställts för beklädande av annan statens eller kyrkans tjänst.
Då å ena sidan det vore av vikt, att stiften bleve tillförsäkrade en kraftigare
ledning än den, som ålderdomssvaga stiftschefer kunde lämna, men å
andra sidan sådana stiftschefer icke gärna kunde skyldigkännas att avgå
från ämbetet utan viss pension, syntes det departementschefen nödvändigt
att åtminstone något pensionsrum bleve biskoparna berett. Därför talade
även den omständighet att principen om pensionering av församlingspräster
då, enligt vad framginge av förhandlingarna vid 1908 års riksdag, blivit

av riksdagen godtagen. , ... ,

Av samma orsaker, som åberopades då frågan förra gången foievar, och
jämväl med hänsyn till fondens anlitande för prebendeindragningen ansage
departementschefen att fondens användning för biskopspensionermg tills
vidare horde begränsas till beviljande av endast en pension å 6,000 kronor
och ville därför förorda, att hos riksdagen gjordes framställning i ämnet av
samma innehåll som den till 1904 års riksdag avlåtna. ^

Ehuruväl 1904 års proposition i ämnet icke föranledde någon riksdagens
åtgärd hade Kungl. Maj:t i de från och med år 1904 utfärdade fullmakterna
för biskopar infört det villkor, att vederbörande biskop skulle vara
underkastad de bestämmelser, som kunde varda meddelade i avseende å
pensionering av biskop.

Utan tvivel torde fonden, även om den mest angelägna indragningen av
biskopsprebenden utan dröjsmål vidtoges, med tiden vinna den tillväxt att
den utan kapitalets förminskande förmådde bereda medel icke blott till indragning
av återstående biskopsprebenden utan även till ett sådant pensionsrum.
Ehuru pensioneringsfrågan beträffande de sedan år 1904 utnämnda
biskoparna med hänsyn till deras levnadsålder för det dåvarande saknade
aktuell betydelse, vore dock av vikt, att den nu löstes i sammanhang med
frågan om biskopsprebendenas indragning. Det vore nämligen att antaga,
att kyrkomötet, som upprepade gånger gjort framställning om beredande
av pension åt biskop, skulle beredvilligt lämna sitt medgivande till de återstående
biskopsprebendenas indragning i den ordning nu ifrågasatts, om
pensioneringsfrågan icke åter helt och hållet skötes åt sidan.

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 25.

Hittills hade förhållandet varit att, när fråga förekommit om beredande
av biskopspension, man ansett, att biskopslöneregleringsfondens medel behövdes
bättre för indragning av biskopsprebendena, och, när åter fråga varit
om fondens användning för sådan indragning, man svarat, att det vore
angelägnare att först få pensionsfrågan löst.

Åven detta syntes departementschefen giva vid handen, att dessa frågor
borde lösas i ett sammanhang.

Propositionen, som tillstyrkts av statsutskottet, bifölls av första kammaren
men avslogs av den andra.

Frågan om beredande av emeritilöner åt biskopar upptogs härefter ånyo
först vid 1925 års kyrkomöte, där tre särskilda motioner väcktes i ämnet.

I skrivelse den 2 november 1925, nr 23, hemställde därefter kyrkomötet
om åtgärders vidtagande för beredande av minst två biskopspensioner, vardera
å 9,000 kronor årligen, att ur biskopslöneregleringsfonden efter Kungl.
Maj:ts beprövande utgå till biskop, som uppnått 75 års ålder, då han skulle
vara skyldig avgå från ämbetet, med rättighet dock för honom att avgå
vid fyllda 70 år eller, där han på grund av sjukdom blivit oförmögen att
förvalta sitt ämbete, vid fyllda 65 år, allt under förutsättning att pension
kunde beredas.

Till stöd härför anförde kyrkomötet huvudsakligen följande:

I motionen nr 13 har erinrats, att frågan om beredande av pension åt
biskopar tidigare behandlats av kyrkomötet ävensom av 1909 års riksdag i
anledning av en för riksdagen framlagd kungl. proposition, nr 123, vilken
proposition emellertid icke vann riksdagens bifall. I motionen har därefter
anförts, bland annat, följande: Då det är ett berättigat önskemål, att biskopar,
som uppnått den ålder, att de icke längre besitta nödig vitalitet för
att på ett tillfredsställande sätt vårda stiftsangelägenheterna, må beredas
tillfälle att avgå med pension, synes fullt fog förefinnas för att frågan ånyo
upptages och att förnyad framställning i ärendet göres hos Kungl. Maj:t.
Frågan har också på visst sätt kommit i ett annat läge, sedan kyrkomötet
gjorde sin senaste framställning och riksdagen fattade sitt förutnämnda beslut,
i det att möjlighet beretts prästerskapet att vid uppnådd viss ålder
avgå med åtnjutande av emeritilön. Samma skäl, som tala för att en åldrig
präst må äga möjlighet att lämna sin befattning och erhålla emeritilön, tala
också för att biskop, som icke längre är tjänstduglig, må kunna nedlägga
sitt ämbete och erhålla pension. De krav, som ställas på biskopsämbetets
innehavare i våra dagar, äro stora, och det bör anses självfallet, att en
biskop, som uppnått exempelvis 70 år, i regel icke längre äger den andliga
vitalitet och fysiska kraft, som äro av nöden för att på ett tillfredsställande
sätt tillgodose stiftets angelägenheter i skilda avseenden. Framför allt gäller
detta de större stiften och i all synnerhet de norrländska med deras stora
utsträckning. I fråga om medel för beredande av biskopspensioner torde
sådana åtminstone till ett begränsat belopp kunna beredas ur biskopslöneregleringsfonden.
För ett närmare bedömande härav bör först övervägas,
i vilken utsträckning den föreslagna pensioneringen må kunna tänkas lämpligen
böra genomföras och vilka utgifter den skulle kräva. För närvarande
torde icke finnas några utsikter att få pensioneringsfrågan för biskoparna

6

Kung!. Maj:ts proposition Nr 25.

så ordnad, att biskop, som uppnått viss ålder, skulle utan vidare vara berättigad
till pension. Däremot synas förutsättningar finnas för att i analogi
med emeritilönerna för prästerskapet bereda ett visst antal biskopspensioner.
Dessa torde med hänsyn till biskopsämbetenas ringa antal kunna begränsas
till två. Om också genom beredande av endast två pensioner biskopspensioneringsfrågan
icke kan anses på ett fullt tillfredsställande sätt löst, vore
dock därmed en avsevärd fördel vunnen, varigenom de nuvarande olägenheterna
skulle i väsentlig mån minskas. Utgår man ifrån att pension för
biskop bör, med hänsyn till att inga pensionsavgifter erläggas, sättas till
något lägre belopp än pension för landshövding, torde den lämpligen böra
bestämmas till 9,000 kronor för år. Den årliga utgiften för två biskopspensioner
från biskopslöneregleringsfonden skulle då belöpa sig till 18,000
kronor, förutom vad som ytterligare fordras för dyrtidstillägg.

Beträffande angelägenheten av att pensionsmöjlighet beredes biskopar
ansluter sig kyrkomötet helt och hållet till vad i motion nr 13 anförts.

I fråga om den ålder, då pensionsrätt bör inträda, anser kyrkomötet, att
biskop först vid 75 års ålder bör vara skyldig att avgå från ämbetet, så
framt pension åt honom beredes, men att biskop, som uppnått 70 års ålder,
bör hava rätt att avgå med pension. Samma förmån bör enligt kyrkomötets
mening tillgodokomma biskop, som fyllt 05 år och på grund av
sjukdom blivit oförmögen att förvalta sitt ämbete. Till jämförelse kan Minnas,
att i Danmark biskop måste avgå, när han fyller 70 år, och får då
pension som andra ämbetsmän samt att han kan avgå med pension vid 65
års ålder även utan sjukdomsanledning. I Norge skola biskoparna avgå
med pension vid 70 års ålder, men kyrkodepartementet kan uppfordra dem
att kvarstå ett år åt gången.

När Kungl. Maj:t vid 1909 års riksdag framlade förslag om beredande
av en biskopspension, avsågs, att denna skulle utgå ur biskopslöneregleringsfonden.
I enlighet härmed har även nu i motion nr 13 föreslagits,
att nämnda fond skulle anlitas för ändamålet.

Biskopslöneregleringsfonden bar under en lång följd av ar varit i stadig
tillväxt. Fondens kapital utgjorde

den 31 december 1894 .......................kronor 460,935: 07

» » » 1904 ....................... » 655,521: —

» * » 1914....................... » 941,072:08

» 30 juni 1925 ........................... » 1,388,828: 46

Fondens förmåga att bära en tillökning i de årliga utgifterna har numera
i hög grad vuxit. Under senast förflutna tidsperiod av 10 Va år (den 1
januari 1915—30 juni 1925) har fondens tillväxt varit i medeltal årligen
kronor 42,643: 46.

Under de senare åren hava beloppen av fondens såväl inkomster som utgifter
varit synnerligen växlande. Vad utgifterna beträffar torde detta
väsentligen bero därpå, att fondens särdeles goda ställning under de senare
åren medgivit, att den kunnat tagas i anspråk för vissa ej återkommande
engångsutgifter. Fondens förmåga att bära beviljade biskopspensioner torde
sålunda i själva verket vara större än nyssberörda medeltalssiffra för dess
årliga tillväxt angiver.

Förbises bör emellertid ej, att fondens ekonomi torde komma att påverkas
av en eventuell ny lönereglering för biskoparna. Likväl lärer det vara ovisst,
om ej de belopp, som vid en sådan lönereglering komma att tillföras fonden,

7

Kungl. Maj. ts proposition Nr 25.

bli större äu de utgifter, vartill den kan giva anledning. Skulle vidare ett
nytt biskopsämbete inrättas, varom förslag väckts, torde detta komma att
föranleda utgifter från fonden för biskopslönen.

Om också möjlighet icke nu torde finnas att angiva, huru många biskopspensioner
skulle kunna utgå från ifrågavarande fond, har dock kyrkomötet
icke såsom en av motionärerna ansett dess framställning böra begränsas till
två pensioner utan funnit sig böra begära minst två pensioner.

Vad behovet av pensionsrum beträffar är att märka, att tre av rikets
biskopar komma att vid 1925 års utgång hava uppnått respektive 88, 80
och 76 års ålder. Av övriga komma de fem äldsta att vid detta års slut
hava fyllt respektive 65, 65, 63, 63 och 62 år.

Det framgår härav, att ett antal av tre biskopspensioner skulle — för så
vitt ej inträffande sjuklighet giver anledning till annat — vara tillräckliga
under de närmaste åren. Men någon verklig lösning på frågan vinnes ej
ens med tre pensioner. Nyssnämnda siffror peka ju därhän, att snart nog
flera pensionsrum komma att behövas.

På grund av remiss hava kammarkollegiet och statskontoret den 29 januari
1926 avgivit gemensamt utlåtande över kyrkomötets ifrågavarande
skrivelse och därvid — efter en redogörelse för frågans tidigare utveckling
— anfört huvudsakligen följande.

Beträffande angelägenheten av att pensionsmöjlighet bereddes biskopar
kunde ämbetsverken helt ansluta sig till de synpunkter, vilka i motionen
nr 13 framhållits, och som jämväl omfattats av kyrkomötet.

I sitt utlåtande den 28 september 1900 hade ämbetsverken föreslagit, att
tvenne emeritilöner, en var å 6,000 kronor, skulle anvisas till utgående ur
biskopslöneregleringsfonden. Kyrkomötet hemställde nu, att åtgärder måtte
vidtagas för beredande av minst två biskopspensioner och föresloge, att beloppet
av dylik pension måtte bestämmas till 9,000 kronor årligen. Mot
pensionsbeloppets storlek hade ämbetsverken icke någon erinran att framställa.
Däremot ansåge ämbetsverken, som vidhölle sin mening, att biskopslöneregleringsfonden
borde och kunde tagas i anspråk för ändamålet, det
vara tillrådligt att tillsvidare begränsa antalet pensioner till två.

I fråga om den ålder, då pensionsrätt borde inträda, hade kyrkomötet
hävdat den uppfattningen, att pension borde utgå till biskop, som uppnått
75 års ålder, då han skulle vara skyldig att avgå från ämbetet, med rättighet
dock för honom att avgå vid fyllda 70 år eller, där han på grund av
sjukdom blivit oförmögen att förvalta sitt ämbete, vid fyllda 65 år, allt under
förutsättning att pension kunde beredas.

Kammarkollegiet och statskontoret hade väl förut uttalat sig för en tidigare
avgångsålder. Med hänsyn till vad kyrkomötet nu anfört ansåge sig
ämbetsverken emellertid icke böra göra någon erinran mot de av kyrkomötet
föreslagna åldersgränserna, i synnerhet om antalet pensioner, såsom ämbetsverken
föreslagit, komme att begränsas till två.

Ämbetsverken sluta med att hemställa, att Kungl. Maj:t måtte i framställning
till riksdagen äska samtycke därtill, att från biskopslöneregleringsfonden
finge utgå tvenne pensioner, vardera till årligt belopp av 9,000 kronor,
att efter Kungl. Maj:ts beprövande utgå till biskop, som uppnått 75
års ålder, då han skulle vara skyldig avgå från ämbetet, med rättighet dock

Departe mentschefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 25.

för honom att avgå vid fyllda 70 år eller, därest han på grund av sjukdom
vore oförmögen att förvalta sitt ämbete, vid fyllda 65 år, allt under förutsättning
att pension kunde beredas.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har frågan om biskoparnas
pensionering två gånger — åren 1904 och 1909 varit underställd
riksdagens prövning utan att någon lösning kunnat vinnas. Att jag nu
anser mig böra i anledning av kyrkomötets framställning upptaga ifrågavarande
spörsmål till förnyat övervägande beror på att frågan enligt min
mening under de gångna åren kommit i förändrat läge, ity att åtskilliga
av de under riksdagsförhandlingarna framförda invändningarna numera förlorat
sin bärande kraft.

Så har frågan om prästerskapets pensionering vunnit sin lösning — låt
vara i begränsad omfattning — och man har möjlighet att för biskoparnas
del anknyta till de principer, på vilka 1910 års lag om emeritilöner för
präster är uppbyggd. Vidare har indragningen av biskopsprebendena blivit
genomförd i den utsträckning, som ansetts lämplig. Endast ett dylikt prebende
— Visby — finnes kvar. Slutligen har biskopslöneregleringsfonden,
oaktat den ökning i utgifterna, som föranletts av prebendeindragningen,
successivt tillvuxit och numera vunnit sådan styrka, att den utan svårighet
lärer kunna bära kostnaden för ett par biskopspensioner. Uppgifter till
belysning av fondens utveckling under den gångna tiden och dess nuvarande
ställning finnas sammanförda i här efteråt intagna tabeller A och B.

Tabell A.

Behållning

Ökning resp.

Å r

vid budget-

Inkomster

Utgifter

minskning under

årets början

budgetåret

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

1900.........

536,620

53,542

23,253

+

30,289

1905.........

655,521

57,344

37,580

+

19,764

1910.........

769,587

68,280

64,839

+

3,441

1915.........

941,072

96,265

42,662

+

53,603

1916.........

994,675

98,114

45,650

+

52,464

1917.........

1,047,139

132,266

95,321

+

36,945

1918.........

. 1,084,084

135,907

63,938

+

71,969

1919.........

. 1,156,053

146,199

228,238

—

82,039

1920.........

. 1,074,014

159,139

115,368

+

43,771

1921.........

1,117,785

158,841

97,032

+

61,809

1922.........

. 1,179,594

179,783

88,780

+

91,003

Vi—8% 1923 . .

. 1,270,597

79,651

84,743

—

5,092

1923—1924 . . . .

. 1,265,505

218,151

116.777

+

101,374

1924—1925. . . .

. 1,366,879

208,486

186,537

+

21,949

1925—1926. . . .

. 1,388,828

c:a 150,000'')

c:a 112,000'')

+ c:a 38,000

0 Enligt av statskontoret lämnad approximativ uppgift.

Tabell B.

1915

1916

1917

1918

1919

1920

1921

1922

1923-

19241)

1924—

1925

Inkomster.

•) Siffrorna för tiden */*—*% 1928 ha ej
ansetts böra här upptagas, då de ej äro

Intressemedel och ka-

jämförbara med de övriga siffrorna.

pitalvinst.......

37,813

40,954

43,100

46,458

48,143

45,801

49,740

52,419

57,074

57,564

a) Ersättning för avkomst från prebende-pastorat ö,640 kronor; avkortningar 31,066
kronor.

Arrendemedel.....

21,925

29,598

31,056

31,055

33,367

38,393

41,629

45,663

46,711

47,364

*) För utförande av vissa ändringsarbe-

Indelningsersättning .

26,827

21,378

23,990

13,373

20,894

31,560

33,535

36,162

35,525

35,765

ten inom biskopshuset i Härnösand.

*) För restaurering av karaktärshuset

Skogsförsäljningsmedel

8,800

6,184

34,078

34,045

36,212

42,963

32,656

45,484

78,836

67,407

vid biskopsbostället Ostrabo m. m. 88,681
kronor; anslag för införande av elektrisk
belysning å biskopsbostället Brunsboda

Diverse .........

900

—

42

10,976

7,583

422

1,281

55

5

386

kungsgård 8,000 kronor; köpeskilling för
fastighet för beredande av expeditions-

Utgifter.

lokaler åt domkapitlet i Luleå m. m. 75,000
kronor.

‘) Reparations- och underhållskostnader

Lönefyllnad, dyrtidstill-

å biskopshuset i Luleå 4,770 kronor, kost-nader för utredning rörande nytt biskops-

lägg m. m. åt biskopar

Diverse större engångs-

41,120

38,867

43,454

46,303

48,727

65,538

63,816

62,071

58,212

62,169

och domkapitelshus i Luleå 1,758 kronor;
kostnader för vissa arbeten å biskops-huset i Göteborg 1.873 kronor.

utgifter........

36,6962)

2,9003)

166,681

8,3965)

10,127 6)

19,375’)

40,3948)

670

—

—

ning i biskopsbostaden i Visby 6,500 kro-nor; kostnader förvissa arbeten å biskops-

Skogsavverknings- och

huset i Göteborg 3,627 kronor.

skogsvårdskostnader

7) Reparationsarbeten å biskopshuset i
Härnösand 2,000 kronor; kostnader för

m. m..........

Boställshavarna till-

388

5,900

8,062

8,532

9,917

18,477

15,073

11,744

5,981

23,587

förslag till ändring av biskopshuset i
Luleå 1,604 kronor; för iståndsättande av
vissa byggnader å biskopsbostället Bruns-

boda kungsgård 10,000 kronor; kostnader
för lantmäteriförrättningar å vissa fonden

kommande andelar

anslagna hemman i Skara landsförsamling

(i skogsavkastningen)

—

—

6,550

5,163

—

29,555

5,579

—

23,141

49,395

*) Därav till ändring av biskopshuset i

Utskylder........

—

—

—

—

—

—

864

1,834

8,012

8,103

Luleå 22,000 kronor; till iståndsättande av
vissa byggnader å biskopsbostället Bruns-

Diverse .........

484

883

559

1,040

2,913 1

1,798

3,304

3,004

2,056

2,889

<X>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 25.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 25.

Av tabellerna inhämtas, att fonden under de däri angivna åren endast
två gånger måst vidkännas större utgifter än som motsvaras av inkomsterna.
I det ena fallet, budgetperioden 1 januari—30 juni 1923, uppgår minskningen
till något över 5,000 kronor. I det andra fallet, år 1919, minskades
däremot fonden med över 82,000 kronor. Vid ett studium av tabell B finner man,
att under sistnämnda år ur fonden bestredos, jämte annat, större engångsutgifter
till ett sammanlagt belopp av över 166,000 kronor. De i tabell B
redovisade diverse större engångsutgifterna uppgå till sammanlagt ej mindre
än över 285,239 kronor, och i denna utsträckning torde engångsutgifter framdeles
knappast vara att befara. Med hänsyn tagen även till detta förhållande
synes man hava all anledning antaga, att fondens bärkraft skall visa sig
tillräcklig för att utan åsidosättande av dess övriga uppgifter bestrida kostnaderna
för de nu föreslagna biskopspensionerna.

Såsom ett skäl mot biskopspensioneringen har anförts, att biskoparna icke
såsom andra befattningshavare få vidkännas några pensionsavgifter. Häremot
kan erinras, att icke heller församlingsprästerna lämna några bidrag
till sin pensionering, ett förhållande, som ju sammanhänger med att prästerskapet
ej har någon ovillkorlig rätt till pension vid viss ålder. För biskoparnas
del torde pensioneringen böra anordnas på likartat sätt, d. v. s. göras
beroende av om medel finnas tillgängliga. En konsekvens av att inga pensionsavgifter
erlagts blir givetvis — såsom även föreslagits att pensionerna
sättas något lägre än för andra befattningshavare i jämförlig chefsställning.

I diskussionen om biskoparnas pensionering har ofta framhållits, att denna
fråga borde lösas först i samband med spörsmålet om en allmän omreglering
av biskoparnas löner. Denna invändning har givetvis ett visst berättigande,
men man får å andra sidan icke förbise, att pensionsfrågan kan
lösas oberoende av löneregleringsfrågan, och att starka skäl tala för en
sådan anordning. Löneregleringsf rågan synes nämligen vara av jämförelsevis
svårlöst beskaffenhet, och den i ämnet verkställda utredningen är numera
i vissa avseenden föråldrad. Fastän det är min avsikt att inom en nära
framtid upptaga denna fråga till behandling, torde det därför komma att
dröja åtskillig tid, innan framställning till riksdag och kyrkomöte kan göras
om ny definitiv lönereglering för biskoparna. Däremot synes möjligt att
redan nu vinna en åtminstone provisorisk lösning av pensionsfrågan. Någon
risk att man härigenom skulle i något avseende föregripa en kommande
lönereglering synes icke vara för handen.

Såsom framgår av vad jag här förut anfört, anser jag icke de skäl
som anförts för ett undanskjutande tills vidare av frågan om biskoparnas
pensionering vara av någon avgörande betydelse. Vid sådant förhållande
och då jag anser det vara av vikt, att möjlighet beredes till pensionering
av sådana biskopar, som på grund av hög ålder eller sjukdom icke äro
fullt tjänstdugliga, finner jag mig böra tillstyrka framläggande av förslag
till kyrkomötet i sådant syfte.

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 25.

Jag övergår nu till att lämna en redogörelse för den av mig föreslagna
anordningen av biskopspensioneringen.

Därvid vill jag till en början uppehålla mig vid benämningen av de nu
ifrågasatta pensionerna. Det har synts mig, som om starka skäl talade för
•hJ i likhet med vad som redan är fallet i fråga om församlingsprästerskapet
man här upptoge benämningen emeritilöner. Härigenom framliålles
skillnaden från egentliga pensioner, till vilken vederbörande är skyldig
att bidraga med föreskrivna pensionsavgifter men som han å andra sidan
är berättigad att erhålla.

I övrigt har jag ansett mig kunna ansluta mig till det av kammarkollegiet
och statskontoret i deras gemensamma utlåtande den 29 januari 1926
framlagda förslaget, såväl i fråga om emeritilönernas antal — två — som
i fråga om deras storlek 9,000 kronor. Jag har icke heller funnit något
att erinra i fråga om de av ämbetsverken föreslagna villkoren och förutsättningarna
för erhållande av emeritilön.

Stadgandet, att biskop vid fyllda 75 år skall vara skyldig att avgå med
emeritilön kan givetvis endast hava avseende på de redan utnämnda biskopar,
i fråga om vilka sådant förbehåll intagits i fullmakterna. Såsom redan
tidigare framhållits, har från och med år 1904 i biskopsfullmakterna inryckts
förbehåll för vederbörande att underkasta sig de föreskrifter rörande
pension, som kunna varda meddelade. Av de nuvarande biskoparna äro
endast två utnämnda före berörda tidpunkt.

Den för biskops frivilliga avgång från ämbetet föreslagna åldern, 70 år,
är visserligen lägre än den för närvarande jämlikt lagen om emeritilöner
för präster gällande, 75 år. Men dels är sedan flera år frågan om en sänkning
av nämnda ålder till 70 år aktuell och dels äro de krav, som måste
ställas på en stiftschef, vida högre än de, som i allmänhet kunna ställas
på det övriga prästerskapet. Av dessa orsaker har jag ansett mig kunna
även i detta hänseende ansluta mig till ämbetsverkens förslag.

Jag vill erinra därom, att Kungl. Maj:t redan förut denna dag beslutat
att till kyrkomötet avlåta skrivelse (nr 11) angående ändrade bestämmelser
i fråga om den stärbhus efter präst tillförsäkrade förmånen av tjänst- och
nådår. \ad däri föreslagits avser jämväl biskopliga emeriti och deras efterlevande.

A emeritilön, som tillkommer biskop eller, efter hans frånfälle, under tid,
som motsvarar tjänst- och nådår, hans därtill berättigade efterlevande, bör
uppenbarligen utgå dyrtidstillägg. Detta tillägg, som jämväl bör gäldas av
biskopslöneregleringsfonden, torde få utgå efter enahanda grunder, som gälla
för f. d. befattningshavare i statens tjänst med s. k. ny pension.

De ytterligare föreskrifter i ämnet, som kunna visa sig vara av behovet
påkallade, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda.

Här förevarande fråga är av den art, att för densammas lösning erfordras
bifall av såväl rikdag som kyrkomöte. Då ett snabbt ordnande av pensions -

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 25.

frågan synes vara av behovet påkallat, anser jag mig böra tillstyrka att
ärendet hänskjutes till det nu instundande kyrkomötet och hemställer därför,
att Eders Kungl. Maj:t måtte inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet
för sin del medgiver,

dels att från biskopslöneregleringsfonden må utgå två
emeritilöner till biskopar, vardera emeritilönen å 9,000
kronor, jämte dyrtidstillägg efter enahanda grunder, som
gälla för f. d. befattningshavare i statens tjänst med s. k.
ny pension,

dels ock att för åtnjutande av sådan emeritilön skola gälla
följande villkor och bestämmelser:

att biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön
avgå från tjänsten, när han fyllt 75 år;

att biskop, som fyllt 70 år eller som fyllt 65 år och tillika
på grund av sjukdom är för framtiden oförmögen att förvalta
sitt ämbete, må kunna på därom gjord ansökan erhålla
emeritilön;

att Konungen utser innehavare av emeritilön;
att, innan emeritilön efter innehavares frånfälle ånyo utdelas,
undersökning skall verkställas, huruvida biskopslöneregleringsfondens
ställning medgiver, att ifrågavarande emeritilön
fortfarande utgår från fonden;

att emeritilön skall utgå intill slutet av den månad, varunder
innehavaren avlidit ävensom att, därest han efterlämnar
änka eller barn, som, därest emeritilön icke tilldelats
honom, varit berättigade till tjänst- eller nådår, änkan eller barnen
skola äga uppbära emeritilönen intill utgången av den tid,
under vilken tjänst- eller nådårsförmån eljest skolat åtnjutas;

att de ytterligare föreskrifter i frågan, som kunna befinnas
erforderliga, skola meddelas av Konungen;

samt att dessa bestämmelser skola träda i kraft den 1 maj
1927, dock att biskop, som vid berörda tidpunkt redan är
utnämnd, icke skall vara skyldig att, då han fyllt 75 år,
med åtnjutande av emeritilön avgå från sin tjänst med
mindre särskilt förbehåll intagits i hans fullmakt.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt
förordnar, att skrivelse i ämnet av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar skall avlåtas till kyrkomötet.

Ur protokollet:

Gustaf Ödmann.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 25.

13

Bilaga.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet angående beredande av emeritilöner
för bisJcopar; given Stockholms slott den 23 september
1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta kyrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del lämnar det medgivande, som omförmäles
i föredragande departementschefens hemställan.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas kyrkomötet.

Under Hans Majestäts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

N. J. F. Almkvist.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 17, angående beredande av
emeritilöner för biskopar.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 15.)

TILL KONUNGEN.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 23
september 1926 hemställde föredragande departementschefen, att Eders Kungl.
Maj:t måtte inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet för sin
del medgåve,

dels att från biskopslöneregleringsfonden må utgå två emeritilöner till
biskopar, vardera emeritilönen å 9,000 kronor, jämte dyrtidstillägg efter
enahanda grunder, som gälla för f. d. befattningshavare i statens tjänst
med s. k. ny pension,

dels ock att för åtnjutande av sådan emeritilön skola gälla följande villkor
och bestämmelser:

att biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från
tjänsten, när han fyllt 75 år;

14

Kungi. Maj:ts proposition Nr 25.

att biskop, som fyllt 70 år eller som fyllt 65 år och tillika på grund av
sjukdom är för framtiden oförmögen att förvalta sitt ämbete, må kunna på
därom gjord ansökan erhålla emeritilön;

att Konungen utser innehavare av emeritilön;

att, innan emeritilön efter innehavares frånfälle ånyo utdelas, undersökning
skall verkställas, huruvida biskopslöneregleringsfondens ställning medgiver,
att ifrågavarande emeritilön fortfarande utgår från fonden;

att emeritilön skall utgå intill slutet av den månad, varunder innehavaren
avlidit, ävensom att, därest han efterlämnar änka eller barn, som, därest
emeritilön icke tilldelats honom, varit berättigad till tjänst- eller nådår,
änkan eller barnen skola äga uppbära emeritilönen intill utgången av den
tid, under vilken tjänst- eller nådårsförmån eljest skolat åtnjutas;

att de ytterligare föreskrifter i frågan, som kunna befinnas erforderliga,
skola meddelas av Konungen;

samt att dessa bestämmelser skola träda i kraft den 1 maj 1927, dock
att biskop, som vid berörda tidpunkt redan är utnämnd, icke skall vara
skyldig att, då han fyllt 75 år, med åtnjutande av emeritilön avgå från sin
tjänst med mindre särskilt förbehåll intagits i hans fullmakt.

I skrivelse till kyrkomötet den 23 september 1926, nr 13, har Eders
Kungl. Maj:t förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida
kyrkomötet för sin del lämnade omförmälda medgivande.

Kyrkomötet har granskat ifrågavarande framställning och icke funnit
något att emot densamma erinra.

Kyrkomötet får därför anmäla, att kyrkomötet för sin del medgivit, dels
att från biskopslöneregleringsfonden må utgå två emeritilöner till biskopar,
vardera emeritilönen å 9,000 kronor, jämte dyrtidstillägg efter enahanda
grunder, som gälla för f. d. befattningshavare i statens tjänst med s. k. ny
pension, dels och att för åtnjutande av sådan emeritilön skola gälla följande
villkor och bestämmelser:

att biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från
tjänsten, när han fyllt 75 år; att biskop, som fyllt 70 år eller som fyllt 65
år och tillika på grund av sjukdom är för framtiden oförmögen att förvalta
sitt ämbete, må kunna på därom gjord ansökan erhålla emeritilön; att
Konungen utser innehavare av emeritilön; att, innan emeritilön efter innehavares
frånfälle ånyo utdelas, undersökning skall verkställas, huruvida
biskopslöneregleringsfondens ställning medgiver, att ifrågavarande emeritilön
fortfarande utgår från fonden; att emeritilön skall utgå intill slutet av den
månad, varunder innehavaren avlidit, ävensom att, därest han efterlämnar
änka eller barn, som, därest emeritilön icke tilldelats honom, varit berättigade
till tjänst- eller nådår, änkan eller barnen skola äga uppbära emeritilönen
intill utgången av den tid, under vilken tjänst- och nådårsförmån eljest
skolat åtnjutas; att de ytterligare föreskrifter i frågan, som kunna befinnas

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 25.

erforderliga, skola meddelas av Konungen; samt att dessa bestämmelser
skola träda i kraft den 1 maj 1927, dock att biskop, som vid berörda tidpunkt
redan är utnämnd, icke skall vara skyldig att, då han fyllt 75 år,
med åtnjutande av emeritilön avgå från sin tjänst med mindre särskilt förbehåll
intagits i hans fullmakt.

Stockholm den 28 oktober 1926.

Underdånigst.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4
januari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Almkvist anmäler härefter
kyrkomötets skrivelse den 28 oktober 1926, nr 17, angående beredande av
emeritilöner för biskopar, samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen besluta,

dels att från biskopslöneregleringsfonden må utgå två
emeritilöner till biskopar, vardera emeritilönen å 9,000
kronor, jämte dyrtid stillägg efter enahanda grunder, som
gälla för f. d. befattningshavare i statens tjänst med s. k.
ny pension,

dels ock att för åtnjutande av sådan emeritilön skola gälla
följande villkor och bestämmelser:

att biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön
avgå från tjänsten, när han fyllt 75 år;

att biskop, som fyllt 70 år eller som fyllt 65 år och tillika
på grund av sjukdom är för framtiden oförmögen att förvalta
sitt ämbete, må kunna på därom gjord ansökan erhålla
emeritilön;

att Konungen utser innehavare av emeritilön;

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 25.

att, innan emeritilön efter innehavares frånfälle ånyo utdelas,
undersökning skall verkställas, huruvida biskopslöneregleringsfondens
ställning medgiver, att ifrågavarande emeritilön
fortfarande utgår från fonden;

att emeritilön skall utgå intill slutet av den månad, varunder
innehavaren avlidit, ävensom att, därest han efterlämnar
änka eller barn, som, därest emeritilön icke tilldelats
honom, varit berättigade till tjänst- eller nådår, änkan eller
barnen skola äga uppbära emeritilönen intill utgången av
den tid, under vilken tjänst- och nådårsförmån eljest skolat
åtnjutas;

att de ytterligare föreskrifter i frågan, som kunna befinnas
erforderliga, skola meddelas av Konungen;

samt att dessa bestämmelser skola träda i kraft den 1 maj
1927, dock att biskop, som vid berörda tidpunkt redan är
utnämnd, icke skall vara skyldig att, då han fyllt 75 år,
med åtnjutande av emeritilön avgå från sin tjänst med
mindre särskilt förbehåll intagits i hans fullmakt.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gustaf Breitholtz.