Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

1

Nr 249.

Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående
förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål;
given Stockholms slott den 6 maj 1927.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse angående förbud mot utförsel
från riket av vissa äldre kulturföremål.

GUSTAF.

Felix Hamrin.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 maj 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anför
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hamrin:

»Uti en till chefen för ecklesiastikdepartementet ingiven, den 9 februari
1927 dagtecknad skrift har intendenten vid Nordiska museet S. Erixon
fäst uppmärksamheten å den omfattande utförsel av gamla allmogemöbler,
som sedan någon tid påginge och varom jämväl tidningspressen innehållit
uppgifter. Intendenten Erixon, som närmare undersökt förhållandet, anför
bland annat följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 215 höft- (Nr 2¥j).

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Skrift av intendenten
S.
Erixon angående
antikvitet
sexport.

»En fullständig överblick av de affärer, som uppgjorts, är givetvis icke
möjlig att erhålla. Icke desto mindre har undersökningen givit nog så
tydliga resultat.

Efterforskningarna ha givetvis i första hand kunnat göras mera ingående
i Stockholm. Genom de iakttagelser, som undertecknad redan förut gjort i
landsorten, liksom genom en serie förfrågningar hos representanter för hembygdsarbetet
i olika delar av landet har en överblick även vunnits rörande
landsorten.

I Stockholm ha praktiskt taget alla antikvitetsaffärer hemsökts av ombud
för de amerikanska firmorna och nära nog utan undantag försålt föremål
av olika slag. Priserna ha varit efter svenska förhållanden jämförelsevis
höga och förlagskapitalet förefaller att ha betraktats såsom outtömligt. Ett
flertal stockholmska antikvitetsliandlare ha vidare varit engagerade i den
uppköpsorganisation, som förekommit, och på olika sätt medverkat såsom
förmedlare eller uppköpare i landsorten eller Stockholm. I Stockholm ha
privatfamiljer i stor utsträckning besökts av efterhängsna uppköpare, som
öppet medgivit, att de gjorde uppköp för Amerika. På detta sätt ha en
mängd värdefulla saker, representativa för svensk stads- eller herrgårdskultur
avyttrats.

Antikvitetshandlarna i landsorten ha också stått i kontakt med exportörerna
och ofta sålt ganska stora mängder till dem. Detta gäller framför
allt Falun, Göteborg och Malmö. Dessa ha i sin tur livats till energiskt
insamlingsarbete, och, då icke endast de utan även de äldre uppköpsfirinorna
i Stockholm och en del nya satt i gång metodiska inköpsrazzior av allmogeföreinål,
som förut ej lockat så mycket, ha vissa landsdelar mycket hårt berörts
härav.

De amerikanska affärsmännen ha även själva varit ute men endast i
mindre utsträckning. Det bör emellertid erinras om att antikvitetshandlarnas
inköpsorganisation med i bilar kringresande uppköpare redan förut
var synnerligen väl utbildad men att den under 1926 ytterligare utbildats
och delvis omlagts.

Inköpsrazzior av dylikt slag ha i stor utsträckning konstaterats i Dalarna,
Hälsingland, Jämtland, Uppland och Södermanland och ha — möjligen dock
blott i ringare omfattning — förekommit i Värmland, Dalsland, Västergötland,
Östergötland, Småland, Västerbotten, Ångermanland, Medelpad och
Gästrikland. Från övriga landskap saknas uppgifter. Då en enda antikvitetshandlare,
såsom i ett fall erkänt beträffande Norrland, besökt 600 gårdar,
har arbetet givetvis varit effektivt.

Det från olika orter hopsamlade materialet har inköpts av amerikanarna
eller deras ombud vid besök i olika städer. Sakerna upplades under 1926
dels i en del depåer i Stockholm och Göteborg, dels sändes de direkt till
Amerika.

Kvantiteten av det utförda har det varit mycket svårt att säkert uppskatta.
Endast en del därav har förmedlats över Stockholm. De uppgifter,
som lämnats bland annat från ett par av de transportfirmor som ombestyrt
emballering i Stockholm, visa, att det rört sig om flera tiotal järn vägslaster
från Stockholm, men då olika firmor anlitats och exporten pågått både under
sommaren och hela hösten in på nya året, är denna siffra givetvis ej
mycket sägande. I Göteborg har en speditionsfirma sedan april 1926 utskeppat
25,000 kubikfot antika föremål. Speditionen har emellertid också
ombestyrts Stockholm—Hamburg samt över Oslo och Narvik. Det enda fasta,

Kung!. Maj:ts proposition Nr 249. 3

som härur kan utläsas, är, att den exporterade mängden föremål är mycket
betydande.

De siffror, som jag hört av olika personer, som på ett eller annat sätt
kommit i kontakt med huvudexportörerna, röra sig om 2 eller 3 miljoner
kronor. Då exporten skett på så olika vägar, kan denna siffra vara för
liten. Dock förefaller det mig som om proportionerna ej skulle vara så stora,
men närmare än att ange summan såsom liggande mellan 1 och 3 miljoner
vågar jag icke.

De föremål, som exporteras, äro av mycket skiftande art: framförallt allmogemöbler
av olika slag, varvid emellertid särskilt utvalts de bäst bevarade,
vidare högreståndsmöbler, särskilt i barock och rokoko (varvid en svaghet
kan spåras för engelska möbelstilar), kyrkmöbler (särskilt skåp), speglar,
glas, silver, porslin, mynt (särskilt de så kallade plåtmynten), tenn, laggade
allmogestånkor, vävnader etc. Det måste alltså kraftigt betonas, att det här
ej enbart gäller möbler och framför allt ej endast de modestilsmöbler, som
annars pläga vara mest begärliga på antikvitetsmarknaden. Särskilt har
man intresserat sig för möbler av furu.

Det torde av det ovanstående vara klart, att berörda export tagit den omfattning,
att statsmakternas ingripande kan vara påkallat.

I Norge ha exportörer uppträtt på samma sätt som i Sverige — delvis
representerande samma firmor — och enligt förljudande lär den norska
regeringen överväga exportförbud. I Köpenhamn ha också stora uppköp
gjorts.

Den enda väg, på vilken man skulle kunna hindra ytterligare export,
synes vara exportförbud.

Flera främmande länder ha redan exportförordningar av olika slag, ofta
tillkomna under liknande kritiska förhållanden som de som för tillfället
råda här i landet. Här må endast som exempel påpekas de tyska »Reichsverordnung
uber die Ausfuhr von Kunstwerken» av den 11 december 1919
och »Reichsverordnung uber den Schutz von Denkmalen und Kunstwerken»
av den 8 maj 1920. Den förra lagen förutsätter emellertid, att alla föremål,
som anses vara av särskild vikt att bevara inom landet, uppförts på ett

särskilt register.---Åven den schweiziska »Gesetz iiber die Erhaltung

der Kunstalterthumer und Urkunden» av den 15 mars 1902 inbegriper exportförbud
för klasserade föremål. — — — Den gamla turkiska fornminnesförordningen
av den 23 april 1906 innehöll kategoriskt exportförbud för antikviteter
och den bestämmelse i Sevresfördraget, som ersätter nämnda förordning,
innehåller liknande bestämmelser. — — — Också Italien och flera
andra länder äga exportförbud på »antikviteter» i trängre eller vidare bemärkelse.
Estland har exportförbud även på etnografika.

Givetvis borde hithörande frågor slutgiltigt lösas i samband med antagandet
av en ny kulturminneslag och kontrollen av mera oersättliga föremål
ske i samband med en registrering av dessa. Vad det nu närmast
gäller är att möjligast effektivt förhindra att, innan en dylik lag antages,
landet i större utsträckning än redan skett går förlustig kulturminnen av
ovan skisserat slag.

En förordning bör så omformuleras, att intet hinder möter för export av
svensk hemslöjd av yngre tillverkning och att härvid intet absolut förbud
träder i kraft för utländska museer att åt sig anskaffa komparativa sam -

lliksar tikvar
ien.

4 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 249.

lingar av lämplig omfattning. Ej heller torde man kunna undgå att i den
eventuella förordningen inrycka en klausul av liknande art som i den
schweiziska kulturminneslagen, enligt vilken ägaren har rätt att, därest han
själv utflyttar ur landet, utomlands medtaga honom tillhöriga kulturminnen.

Det exportförbud, som jag ber få förorda att träda i kraft snarast möjligt,
innebär sålunda förbud mot export av svenska kulturföremål äldre än 50
år, varvid »kulturföremål» fattas i vidaste bemärkelse av föremål, som äro
av betydelse för svensk kulturhistoria ur allmän eller mera lokal synpunkt,
som genom sin form äga värde som förebilder eller utgångspunkter för vår
inhemska konstutövning, vårt hantverk och vår industri. Det gäller sålunda
icke blott mera konstnärligt utförda föremål eller vad som hör till hemmens
inredning utan också saker som fornfynd av alla slag, vävnader, dräkter,
vapen, byggnader eller byggnadsdelar, husgeråd, redskap eller socialt och
religiöst nyttjade föremål.

Svårigheten är självfallet att i de fall, då föremålens form, färger, tillverkningssätt
eller årtal ej direkt angiva tillverkningstiden, utan hjälp av
experter kunna datera föremålen — detta särskilt inom allmogekulturen.
Därtill kommer, att många föremål, ehuru tillverkade i relativt sen tid,
genom sin typ, art eller användning icke blott äga ett intimt samband med
äldre svenska traditioner utan ofta i sig bevarat långt äldre former, ja,
kanske stundom ensamma kunna vittna om de former, som en gång funnits.

Icke desto mindre torde gränsen 50 år böra bibehållas och i otydliga fall
tolkas så, att även föremål, som genom sin typ, form, art eller historia höra
nära samman med äldre svenska traditioner, men ej säkert kunna bevisas
vara 50 år gamla, dock bedömas såsom sadana. Hit höra således: byggnader,
byggnadsdelar, inredningsdetaljer, lösa eller fasta, målningar, prydnadsting!
möbler, vävnader, husgeråd, redskap, vapen, dräkter och dräktdelar, smycken,
manuskript, för sociala eller religösa ändamål nyttjade ting (såsom till alla
våra sociala organisationer eller bebyggelseenheter hörande attribut och bruksföremål,
föremål belysande skolväsendets historia, mynt, redskap för mått,
mål, vikt och räkning, gräns- och vägmärken etc. samt för kyrkliga eller
vidskepliga ändamål nyttjade ting), vidare olika slags slöjd-, hantverks-,
konst- och industriprodukter samt alla slags fornsaker och fornlämningar.

Fritagna från exportförbud bliva således alla slags kulturföremål bevisligen
yngre än 50 år samt nutida efterbildningar av äldre föremål, såsom
hemslöjds-, hantverksprodukter och dylikt.»

över intendenten Erixons skrift har riksantikvarien avgivit utlåtande den
15 mars 1927. Därvid har han anfört bland annat följande:

»Den s. k. fornminnesvårdskommittén har i sitt betänkande upptagit spörsmålet
om beredande av skydd för lösa kulturminnesmärken till behandling.
Rörande enskilda tillhöriga kulturminnesmärken av synnerligt kulturhistoriskt
värde har kommittén (II sid. 60) yttrat, att det icke syntes Vara förenligt
med den i vårt land rådande allmänna rättsuppfattningen att i mera avsevärd
gråtig göra inskränkningar i de enskilda ägarnas rätt att efter eget
omdöme få fritt förfoga över dem tillhöriga fasta och lösa kulturskatter.
Kommittén har därför ock endast ansett sig böra föreslå bestämmelser, enligt
vilka minnesmärkenas ägare förbjudas att utan riksantikvarieämbetets tillstånd
vidtaga vissa åtgärder, som medföra eller kunna medföra minnesmärkenas
undergång eller skadande eller deras förande utom den svenska
minnesvårdens intressesfär, förrän viss tid förflutit från det anmälan om den

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

ifrågasatta åtgärden av minnesmärkets ägare gjorts hos riksantikvarieämbetet.
Avsikten med dessa bestämmelser är att sätta ämbetet i tillfälle
att på övertygelsens väg påverka ägaren att antingen avstå från den ifrågasatta
åtgärden eller vidtaga densamma på ett sätt, som icke äventyrar
minnesmärkets kulturhistoriska värde. I nödfall bör riksantikvarieämbetet
söka träffa anstalter, varigenom minnesmärket efter godvillig överenskommelse
med dess ägare kan förvärvas av något museum eller av annan intresserad,
i vars ägo detsamma kan beräknas komma i åtnjutande av tillbörlig
vård.’

Det kunde i anslutning till detta kommitténs uttalande förefalla rimligt
att avvisa tanken på ett utförselförbud på det av intendenten Erixon ifrågasatta
området, allra helst de kulturföremål, varom här är fråga, måhända
icke kunna i och för sig rubriceras såsom varande av synnerligen stort
kulturhistoriskt värde. Då riksantikvarien det oaktat håller före, att anförda
betänkligheter icke böra vara utslagsgivande, beror detta därpå att
utförseln av möbler m. m. synes hota erhålla en sådan omfattning, att densamma
kan befaras renskrapa hela trakter på deras bestånd av kulturhistoriskt
värdefulla föremål. Därmed kan ock denna export sägas ha kommit
i direkt strid med de intressen, som den statliga fornminnesvården har att
företräda. Riksantikvarien finner sig därför böra förorda ett utfärdande
av förbud mot utförsel av ifrågavarande föremål.

Det bör emellertid framhållas, att detta av extraordinära förhållanden
betingade förbud allenast bör få temporär karaktär och därjämte bör kombineras
med ett licenssystem. Genom förbudet skulle emellertid ett anstånd
vinnas, varigenom målsmännen för de kulturhistoriska intressena skulle
beredas tillfälle att överväga lämpliga åtgärder mot de påtalade allvarliga
missförhållandena.» — — —

Vid riksantikvariens skrivelse är fogat ett av honom utarbetat författningsförslag
i ämnet av i huvudsak följande innehåll. Utan tillstånd av
en särskild licensmyndighet — förslagsvis bestående av tjänstemän vid
vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt fackmän från nordiska
museet och nationalmuseum — skulle tillsvidare utförsel ur riket av svenska
kulturföremål, äldre än 50 år (s. k. antika saker), icke få äga rum. Med kulturföremål
förstodes i detta sammanhang följande föremål: alla slags byggnader
och byggnadsdelar samt till byggnader hörande fast inredning; möbler
av alla slag och övrig lös rumsinredning; ur, tidmätare och antika instrument,
dräkter och dräktdelar, smycken, vävnader och spetsar: mynt och
medaljer; manuskript på pergament, papper eller trä samt trycksaker (de
sistnämnda dock endast från tiden före år 1600); leksaker, spel och musikinstrument;
alla slags redskap och verktyg av trä, näver, skinn, ben, horn,
sten eller metaller; alla andra slags föremål av guld, silver, platina, tenn
eller andra metaller, av ben, horn, glas, porslin, fajans, lergods, sten eller
trä; målningar, skulpturer och teckningar av alla slag.

Även från andra håll ha hos mig gjorts muntliga eller skriftliga fram- FramstäUställningar
rörande ifrågavarande exporttrafik. Bland andra har landshöv- nin? av lands''
dingen S. Linnér i egenskap av ordförande i föreningen Heimbygda — hem- s°^Linnér.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

bygdsvårdande förening för Jämtland och Härjedalen — i en den 29 mars
1927 dagtecknad skrift anfört följande:

»Med stort bekymmer hava kulturminnesvårdens främjare och vänner
inom Jämtlands län nödgats åse den skövling av våra gamla kulturföremål,
som under mer eller mindre tilltalande former, mera öppet eller i smyg,
en tid pågått här i länet och som inbegripes under namnet »amerikanska
exporten». Den utredning, som företagits av föreningen Heimbygda och
framlagts denna dag vid sammanträde med dess styrelse, har givit ett klart
besked om, att här är en mycket allvarlig fråga under uppsegling. Föreningens
styrelse har därför ansett sig böra genast anmäla detta förhållande för herr
statsrådet med hemställan om skyndsamma och effektiva åtgärder till stävjande
av denna beklagliga trafik.

I november 1926 röjdes de första trevande försöken här. Av en händelse
lyckades föreningens sekreterare, på tillfälligt besök utom länet, få del av
»köporder» på bland annat Jämtland, vilket landskap, sades det, hade en
gammal kultur och där möbler etc. av allehanda slag ännu vore tillfinnandes
i gårdarna. Uppköparna skulle gå gårdföre och systematiskt rensa varje
plats. Tiden vore gynnsam i depressions- och skattetider, och arbetet skulle
snabbt sättas i gång, beträffande Jämtland tydligen omkring sista veckan
i november.

I början av december inlöpte också de första rapporterna om inköp »lassvis»
i Marieby socken och försändningar från Brunflo station. I en redaktionell
artikel i en lokaltidning varskoddes nu allmänheten.

Om denna varnande och vädjande artikel hade åsyftad verkan är svårt
bedöma. Emellertid föreföll det, som om uppköpen skedde inom en begränsad
rayon. Men framemot årsskiftet sipprade det ut, att uppköparna
helt lagt om sin taktik. Uppköpen fortsatte mera i det tysta, och ute i
bygderna skaffade man sig »bulvaner», som dels skulle än vidare fortsätta
uppköpen och dels ombesörja frakt till och inlastning på järnväg o. s. v.
Det inberättades, att denna befraktning skulle ske först i februari, vilket
ock tyckes ha skett. Häri skulle således ligga förklaringen till att de »uppseendeväckande
fororna» i december en tid upphörde, fastän uppköpen fortsatte.
Under tiden utvidgades uppköpsrayonen relativt snabbt. Kyrkoherden
i Revsund rapporterade i slutet av februari, att en »bulvan» vore synnerligen
verksam i Revsund och angränsande socknar och att »lass på lass
gamla föremål, särskilt möbler, stundom verkliga arvsklenoder, kördes till
järnvägen.» Kort efter rapporterade kyrkoherden, att han inför vad som
dagligen skedde ansett sig pliktig att vid en sammankomst i ett tal rikta
en vädjan till de närvarande att hjälpa till och stävja denna landsskadliga
verksamhet. Men, upplyste han, vederbörande »knussla» ej med betalningen,
och han ansåg det lönlöst att på denna väg uträtta något.

Genom knepet att här och där även kasta ut några tior för en tämligen
värdelös sak har skapats ett rykte, som snällt löper före uppköparen och
för honom öppnar eljes stängda dörrar. I dagarna ha ingått rapporter om
en »länsning» av socknarna på ömse sidor om järnvägslinjen Östersund
Bräcke. Även i trakterna kring inlandsbanan Brunflo —söderut fortgå uppköpen,
och verksamheten synes vidga och sprida sig med en än snabbare fart.

Dessa påpekanden och exempel ur högen torde tillräckligt belysa ställningen
och den överhängande faran för en verklig kulturförödelse, vars verkningar
sträcka sig vida utöver förlusten av själva föremålen. Den djupare, avskräckande
innebörden av vad här försiggår är uppenbar.

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

Med hänsyn till förhållandena har föreningens styrelse velat till Eder,
herr statsråd, personligen ingiva denna anmälan med vördsam anhållan om
vidtagande av snabba och effektiva åtgärder för att förebygga export.»

I förevarande ämne har generaltulldirektören till mig under hand avlämnat
en promemoria. Däri har han anfört, att ett så omfattande exportförbud
som det av riksantikvarien förordade knappast kunde göras fullt
effektivt. Begränsades förbudet däremot till att avse större föremål t. ex.
möbler o. d., skulle givetvis kontrollen underlättas. Emellertid kvarstode
alltid svårigheten att med någon säkerhet avgöra, huruvida en till utförsel
avsedd vara i verkligheten folie under förbudet eller icke. Enligt författningsförslaget
skulle förbudet gälla allenast föremål, äldre än 50 år. Det
kunde tagas för givet, att ofta nog ett tillförlitligt avgörande icke kunde
träffas av tulltjänstemännen, som kontrollen i första hand skulle åvila.
Dessa borde därför kunna kräva tillförlitlig bevisning av avsändaren rörande
föremålets ålder.

Generaldirektören och chefen för kommerskollegium har ävenledes till mig
under hand avgivit en promemoria i ämnet. Han har för sin del ansett,
att, därest utförselförbud funnes böra utfärdas, detta begränsades så, att det
ej i onödan besvärade resandetrafiken mellan Sverige och utlandet Den av
riksantikvarien uppgjorda förteckningen över föremål, som skulle underkastas
utförselförbud, syntes väl omfattande. Bäst vore utan tvivel, om förbudet
i möjligaste mån inskränktes till sådana större föremål, som icke
lämpligen kunde medföras som resgods. Att t. ex. alla slags smycken av
ädla metaller, som vore äldre än 50 år, skulle vara till utförsel förbjudna,
kunde knappast vara rimligt. Vidare kunde ifrågasättas att utöka åldersgränsen
för de exportförbjudna föremålen till 75 år. Den av generaltulldirektören
ifrågasatta rätten för kontrolltjänsteman att kräva bevisning
rörande det exportanmälda föremålets ålder vore måhända nödvändig. Men
den uppenbara hårdhet, som detta kunde medföra vid fall av fullt lojal
karaktär, då till utförsel ämnade föremåls ålder vore för avsändaren okänd,
underströke angelägenheten av att den föreslagna författningen, därest den
komme till stånd, finge betraktas blott som en provisorisk och för en extra
ordinär situation avsedd anordning, som borde försvinna, då fara för en
mera omfattande trafik av det slag, man därigenom velat förekomma, icke
längre vore för handen.

Slutligen har generaltullstyrelsen efter remiss den 19 april 1927 yttrat sig
i detta ärende. Efter att till en början hava framhållit, att upprätthållandet
av det ifrågasatta förbudet måste bliva förbundet med betydande vanskligheter
och att därför enligt styrelsens mening ett dylikt förbud icke borde
utfärdas, med mindre skälen för en sådan åtgärd vore synnerligen starka,
anför styrelsen vidare, bland annat, följande:

Generaltull direktören.

Generaldirektören
och
che/en för
kommers -kollegium.

Generaltull styrelsen.

8

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

»Det torde vara uppenbart, att det för å området icke sakkunniga personer
— till vilka de tjänstemän, som skola hava att övervaka förbudets
efterlevnad, i regel lära vara att räkna — mången gång måste vara svårt
och stundom omöjligt att avgöra, huruvida till utförsel angivna möbler,
husgeråd, byggnadsdelar m. m., som synas vara av en viss, men å föremålet
icke angiven ålder, äro enligt de föreslagna bestämmelserna utförselförbjudna
eller icke. Följden av den ovisshet, som sålunda ofta nog torde komma att
förefinnas, lärer alltså kunna förväntas bliva, att vederbörande tjänsteman
anser sig hava anledning antaga, att föremålen eller en del av dem äro
utförselförbjudna, och därför till sin egen säkerhet ålägger exportören att
förebringa utredning rörande föremålens ålder och beskaffenhet. I händelse
utredningen skulle utvisa, att hinder för utförsel icke föreligger, kommer
kravet på utredningen säkerligen att av exportören uppfattas såsom en obehörigen
vidtagen tjänsteåtgärd, som tillskyndat honom tidsförlust och kostnader,
samt därigenom uppväcka ett missnöje, som måhända icke alltid torde
kunna anses oberättigat. Det synes styrelsen fördenskull kunna ifrågasättas,
huruvida det icke vore lämpligare och i själva verket för en lojal exportör
fördelaktigare, om i författningen funnes intagen föreskrift om skyldighet
för den, som till utförsel angiver gamla och begagnade sådana föremål, som
enligt förslaget kunna vara till utförsel förbjudna, att alltid vid angivningsinlagan
foga tillförlitlig bevisning om att hinder för utförseln icke föreligger.
--—

Vad beträffar bevisningens beskaffenhet, anser styrelsen för sin del icke
tillrådligt, att intyg av exportören finge godtagas i annat fall än då han
själv är tillverkare av utförselgodset. Även om antagas kunde, att exportören
i allmänhet ägde erforderlig sakkunskap att bedöma frågan, synas
dock, att döma av vad i handlingarna förekommer rörande ifrågavarande
utförsel, de intressen, som äro i verksamhet i och för densamma, vara av
sådan art, att det icke bör få ankomma på dem att själva vitsorda berättigandet
av utförseln. Vid sådant förhållande torde bevisningen böra bestå
antingen av tillförlitlig utredning om tiden och platsen för de till utförsel
angivna föremålens tillverkning eller, om sådan bevisning icke kan åstadkommas,
av intyg av sakkunnig institution eller person, att enligt gällande
bestämmelser hinder för utförseln icke föreligger.» — — —

Vården av vår bygde- och allmogekultur har alltmera blivit en angelägenhet,
som inom folkets alla lager omfattas med djupt intresse. Det torde
utan vidare vara uppenbart, att strävandena för bevarandet av denna kultur
och dess minnesmärken måste i hög grad menligt påverkas av den allt mera
tilltagande utförseln av äldre möbler och andra kulturföremål. Denna export
har alldeles särskilt tagit sikte på möbler, bohagsting och diverse bruksföremål,
som intimt sammanhänga med vår bygde- och allmogekultur. Så
länge en dylik export blott äger rum i mindre omfattning, synas tillräckliga
skäl för ett statligt ingripande icke föreligga. Men när den
nått en sådan omfattning, att den på sina håll erhållit karaktären
av en bottenskrapning av hela bygders förråd av äldre hantverksalster,
anser jag det vara angeläget att söka finna en utväg för hämmande
av denna utförseltrafik, som, om den får fortgå, kan åstadkomma obotlig
skada för kulturvården å detta område och bland annat även omöj -

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

liggöra de svenska, av staten på olika sätt understödda museernas arbete
på komplettering av sina samlingar.

Flera andra länder ha ock genom exportförbud sökt skydda sig mot
utförsel av antikviteter. I Norge, i vilket land liksom i Sverige sådana
föremål som de, varom nu är fråga, först helt nyligen blivit mera uppmärksammade
som exportobjekt, har under nästlidna april månad utfärdats exportförbud
på vissa äldre kulturföremål, såsom möbler, husgeråd, redskap
m. m. Denna omständighet är självfallet ägnad att göra frågan särskilt
aktuell för Sveriges vidkommande. Att även i vårt land någon anordning
bör träffas för att förhindra utförsel ur landet av värdefulla prov på gammal
svensk kultur finner jag, såsom jag redan framhållit, uppenbart. Vid de
överväganden, jag ägnat detta spörsmål, har jag icke förbisett det intrång
i den enskildes rätt att förfoga över sin egendom, som ett exportförbud innebär.
Det bör emellertid framhållas, att den, av allt att döma, helt tillfälliga
och av en övergående smakriktning framkallade efterfrågan det här
gäller utgår från ett så köpstarkt håll, att den enskilde oftast icke kan
motstå frestelsen att för en tillfällig fördel avyttra hela sitt arv från tidigare
generationer av gammal allmogekultur. På detta sätt skulle stora svenska
bygder kunna förlora sin karaktär och det arbete, som från så många
håll nedlägges på bevarande av den svenska allmogens kulturarv, omintetgöras.
Om något legitimt handelsintresse, som genom förbudet skulle kränkas,
kan påtagligen icke vara tal. Då nu ett exportförbud med sådana begränsningar,
som i samfärdselns intresse kunna påkallas, och med möjlighet till
licensgivning enligt min mening är det enda sättet att effektivt förhindra
den pågående trafiken, har jag för avsikt att nu framlägga förslag i detta
syfte.

Detta förslag, som utarbetats inom handelsdepartementet och som torde
få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende, har med hänsyn
till vad av de hörda myndigheterna framhållits med avseende å de av
riksantikvarien föreslagna föremål, som skulle drabbas av exportförbudet, i
viss mån begränsats.

Från förbudet har undantagits föremål, ingående i personligt bohag, vilket
ur riket utföres av person, som avflyttar från riket för att bosätta sig på
utrikes ort.

Förbudet äger icke heller tillämpning å föremål, som är tillverkat år 1860
eller därefter.

I enlighet med tullstyrelsens förslag har vidare meddelats föreskrift rörande
den bevisning varuägaren har att prestera för att utförsel av föremål
må äga rum.

Slutligen ha i förslaget intagits straffbestämmelser samt bestämmelser angående
åtalsrätt, beslagsrätt och skyldighet för tullmyndighet att hos vederbörande
allmänna åklagare anmäla förseelse enligt förslaget.

Med hänsyn till ärendets beskaffenhet anser jag lämpligt, att riksdagens
yttrande inhämtas rörande berörda förslag. Då det emellertid är att befara,
Bihang till riksdagens nrntokol! 1937. 1 samt. 215 håft. (Nr 2''i9.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

att under den mellantid, som kommer att förflyta från det propositionen
framlagts till dess riksdagens beslut föreligger, genom en stegrad export
ändamålet med ett ingripande komme att väsentligt förfelas, synes mig redan
nu en författning med provisorisk giltighet böra utfärdas. Jag anhåller att
under nästa punkt få anmäla ärendet härom.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter ovanberörda författningsförslag.
Därefter anför departementschefen:

»Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag nu hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition med anhållan om
riksdagens yttrande över nämnda förslag.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Olof Edström.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 249.

11

Bilaga.

Förslag

till

Kungörelse

angående förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer:

1 §.

Utförsel till utrikes ort må icke, med mindre Kungl. Maj:t för särskilt
fall därtill lämnat tillstånd, äga rum, vare sig sjö- eller landvägen, av följande
äldre kulturföremål, nämligen möbler och husgeråd av trä, även i
förening med annat ämne, byggnader och byggnadsdelar samt till byggnader
hörande fasta inredningsföremål, såsom friser, listverk, väggpaneler, hyllor,
dörrar, fönster, fönsterkarmar, ornerade tak, takbräder eller takmålningar,
kakelugnar, golvplattor, tillyxade stockar, bearbetade stenar, profilerat tegel,
beslag och andra smiden, vägg- och studsarur i foder samt lösa urfoder.

Utan hinder av vad nu är stadgat må dock föremål av förenämnt slag, vilket
ingår i personligt bohag, ur riket utföras av person, som avflyttar från
riket för att bosätta sig på utrikes ort.

Denna kungörelse äger ej tillämpning å föremål, som är tillverkat år
1860 eller därefter.

2 §.

Vill någon under åberopande av stadgandet i 1 §, tredje stycket, ur riket
utföra föremål, som eljest är till utförsel förbjudet, och är ej uppenbart, att
med hänsyn till nämnda stadgande utförsel av föremålet må äga rum, skall
därom vid angivningsinlagan fogas intyg, som i 3 § sägs.

3 §.

Såsom bevisning rörande till utförsel angivet föremåls ålder må godkännas
intyg av den, som tillverkat detsamma, eller av annan tillförlitlig person om
tiden för tillverkningen eller, om sådan handling icke kan anskaffas, intyg
av tjänsteman hos offentlig eller enskild kulturvårdande institution, såsom
museum eller hembygdsförening, eller av sådan institution anvisad sakkunnig
person.

4 §.

Den, som i strid mot vad i 1 § stadgats, ur riket utfört eller sökt utföra
föremål, skall, där han insett eller skäligen bort inse, att föremålet varit till
utförsel förbjudet, straffas med böter från och med tio till och med femhundra
kronor och have tillika förbrutit föremålet eller gälde, där det ej
kan tillrättaskaffas, dess värde.

Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Föremål, som dömts förbrutet, så ock värdet av förbrutet föremål tillalle
kronan.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 249.

5 §.

Åtal jämlikt nästföregående paragraf anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare, som jämväl har att verkställa beslag å föremål,
som anses jämlikt nämnda paragraf förbrutet.

6 $.

Tullmyndighet i utförselort åligger att övervaka efterlevnaden av vad i
1 och 2 §§ är stadgat samt att, där förseelse, som omförmäles i 4 §, finnes
hava ägt rum, ofördröjligen anmäla förseelsen till åtal.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.