Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
1
Nr 238.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken m. m.;
given Stockholms slott den 22 mars 1927.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken;
2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom;
3) lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne; samt
4) lag angående vad med uppskattning till allmän bevillning av fast
egendom i vissa fall skall förstås.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Johan C. W Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 204 höft. (Nr 23S.)
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 kap. 6 och 12 §>§ handelsbalken, vilka lagrum
senast ändrats 6 § genom lag den 4 juni 1926 (nr 195) och 12 § genom
lag den 17 juni 1916 (nr 236), skola i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:
6 §.
Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast
egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i vems hand den
vara må, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Företräde till betalning som nyss sagts äge jämväl kommun eller annan
menighet för fastighetsskatt, vilken skall utgå för fast egendom och utgöras
av den, som innehaft egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt
eller eljest på grund av testamente. Samma förmånsrätt tillkomme ock
jordägare, som åt annan upplåtit sin fasta egendom, i de denne tillhöriga
lösören och byggnader, som å egendomen finnas, samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt
eller besittningsrätt för obegränsad tid (åhorätt) enligt lagen om
upplåtelse under åborätt av viss jord upplåtits, i den upplåtna rättigheten
med vad därtill hör, för arrende eller avgäld, som till jordägaren skall
utgå, samt för jordägaren åliggande utskyld eller annan avgift, som bort
av egendomens innehavare gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till
betalning tidigare än ett år före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens
ingivande, så ock för husröta eller vanhävd, där sådan
ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator kreatur, redskap
eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren lika rätt för lega, som
ej stått inne längre än nyss sagts, ävensom för ersättning, där sådan bör
utgå, för vad sålunda blivit arrendatorn lämnat.
Därefter — — — lika rätt.
Enahanda förmånsrätt — — — förmedlat lånet.
Har delägare — — — dock ej rum.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
12. §.
3
Därnäst have--— löpande året.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sins
emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige
beslutade avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt häradsoch
landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året; så
ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring kommun må hava utgivit
på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift
för sista och löpande året.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929 men skall icke äga tilllämpning
i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 sid. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:
Jordägaren ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten
utgår och ej enligt lag åligger arrendatorn; dock svare arrendatom
för vägunderhåll in natura samt vägskatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
5
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr o7 sid. 2) om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.
Härigenom förordnas, att 24 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende av
viss jord å landet inom Norrland och Dalarne skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten utgående
skatt eller allmän tunga än dels för sådan, som enligt föreskrift
1 därom utfärdad lag eller författning åligger brukare, dels för fastighetsskatt,
i den mån denna belöper på jordbruksvärde och icke utgår till landsting,
dels ock för vägunderhåll in natura.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. Skall på grund av punkt
2 av övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen samt 46 § i lagen
den 20 juni 1924 om landsting arrendator påföras landstingsskatt, för vilken
enligt äldre bestämmelser jordägaren skolat ansvara, skall jordägaren fortfarande
vara ansvarig för densamma.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
Förslag
till
Lag
angående vad med uppskattning till allmän bevillning av fast egendom
i vissa fall skall förstås.
Härigenom förordnas som följer:
Vad i lag eller författning sägs om uppskattning till allmän bevillning
av fast egendom eller om värde, som därvid åsatts sådan egendom, skall,
så vitt fråga är om tid efter det kommunalskattelagen trätt i kraft, förstås
om taxering av fastighet enligt nämnda lag eller därvid åsatt värde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
7
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 24 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Medling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:
»I anslutning till det förslag till kommunalskattelag, som Kungl. Maj:t
den 22 i denna månad efter föredragning av chefen för finansdepartementet
beslutat förelägga riksdagen, vill jag här upptaga några frågor, som med
detta förslag äga samband.
Enligt 17 kap. 12 § handelsbalken skola sist med förmånsrätt ur gälde- 17 kap.
närens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: kom- Har™ ''
munal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade
avgifter till kyrka och skola samt härads- och landstingsmedel, samtliga
dock endast för sista och löpande året; så ock vad enligt lag om allmän
pensionsförsäkring kommun må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet
att erlägga pensionsavgift för sista och löpande året.
Däremot äger kronan för fastighetsbevillning förmånsrätt enligt 17 kap.
6 § handelsbalken, varest stadgas, att den, som äger rätt till tionde, ränta
eller annan sådan avgäld av fast egendom, skall njuta företräde till betalning
ur egendomen, i vems hand den vara ma, där ej avgälden statt inne
längre än ett år efter förfallodagen.
I skrivelse den l mars 1911 (nr 25) framhöll riksdagen, hurusom behovet
av en bättre ställning för kommunerna i förmånsrättsavseende med kommunernas
växande krav på sina skattdragande medlemmar blivit allt starkare.
Riksdagen ansåge det vara av vikt, att en undersökning komme till stånd
angående denna fråga, varvid borde tillses, bland annat, vad särskilt anginge
förhållandet mellan en kommun å ena sidan samt jordägare och arrendator
å den andra, att ej annan rubbning skedde i de principer, som häiutinnan
vunnit uttryck i den gällande kommunallagstiftningen, än som
kunde befinnas nödigt för fullföljande av det ifrågavarande ändamålet. Även
syntes böra tillses, att det kreditintresse vunne beaktande, som, kanske mest
8 Kling!. Maj:ts proposition Nr 238.
för småbruket och det mindre jordbruket, i våra dagar med i ögonen fallande
styrka gjorde sig gällande. I vad mån med hänsyn till sagda intresse eller
andra omständigheter kunde medgivas, att kommunalutskylder för fastighet
bereddes en annan eller bättre ställning i det ifrågavarande avseendet än
kommunalutskylder i övrigt, likasom även i vad mån och under vilka villkor
dem kunde tillerkännas förmånsrätt framför inteckningar i fastigheten, syntes
böra bero av en blivande undersökning. På grund härav och vad eljest i
skrivelsen anförts anhöll riksdagen, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på
vad sätt och under vilka villkor kommuners, tingslags, härads och landstings
samt andra med dem jämförliga menigheters intresse att utbekomma
utskylder och därmed likställda avgifter, vilka skulle till dem utgöras, kunde
bättre tillgodoses, än som enligt gällande stadganden om förmånsrätt vore
förhållandet, samt för riksdagen framlägga det förslag, som därav kunde
föranledas.
I en till de inom finansdepartementet tillkallade kommunalskattesakkunniga
ställd skrivelse den 25 maj 1915 har tredje stadsfogden i Stockholm framhållit,
att stadens intresse att utbekomma kommunalutskylder för fast egendom
icke vore tillgodosett genom stadgandet i 17 kap. 12 § handelsbalken,
samt att betydande belopp årligen ginge förlorade för staden på grund av
dels den gällande förmånsrättens ogynnsamma plats i förmånsrättsordningen,
dels den omständigheten, att förmånsrätten icke vore förenad med panträtt
i vederbörande fastighet. Sistnämnda förhållande vore särskilt kännbart vid
1 astighetsspekulationer. Da överlåtelserna skedde med korta mellanrum och
utskylderna för ett visst år förfölle först det följande året, vore det mycket
vanligt, att utskylderna icke kunde uttagas, därför att den fastighet, för
vilken desamma påförts, övergått till ny ägare och den person, som utskylderna
påförts, saknade utmätningsbar tillgång. På grund av den ändring
i utsökningslagen, som ägt rum''år 1912, och som innebure, att fastighet
icke längre finge försäljas, utan att åtminstone en del av utmätningsborgenärens
fordran kunde utgå ur köpeskillingen, hade kommunernas berörda
förmånsrätt ytterligare försämrats. En fastighet torde nämligen med denna
bestämmelse aldrig komma att försäljas för uttagande av kommunalutskylder.
Av dessa och andra skäl vore det av vikt, att kommunernas intresse bleve
bättre tillgodosett, vilket icke syntes kunna ske på annat sätt, än att kommun
för fastighetsutskylder erhölle förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken
omedelbart efter kronoutskylder.
Uti motiven till det förslag till lag angående kommunal taxering och
skattskyldighet, som år 1917 avgavs av två av kommunalskattesakkunniga,
landskamreraren G. V. Eiserman och före detta kammarrättsrådet E. J. von
Wolcker, hava dessa förordat, att fast egendom, där den vore av enskild
natur, måtte svara för den samtidigt föreslagna kommunala fastighetsskatten
samt att kommuns fordran å skatt för fast egendom måtte få intaga den
plats i förmånsrättsordningen, som genom fastighetsbevillningens bortfallande
bleve ledig eller i varje fall en mera skyddad plats än den dittillsvarande.
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
Det av Kungl. Maj:t för 1920 års riksdag (proposition nr 191) framlagda
förslaget till kommunalskattelag upptog bland andra skatteformer en fastighetsskatt.
Skyldighet att utgöra fastighetsskatt ålåg i regel den fasta egendomens
ägare. Såsom ägare skulle därvid anses jämväl den, vilken innehade
fast egendom med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamentariskt
förordnande. I ägares ställe skattskyldig skulle vara den, som innehade fast
egendom med stadgad åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare
av s. k. ofri tomt i stad samt den, som eljest innehade fast egen,
dom med ständig eller ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde
som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag
eller till stad eller annan menighet; samt innehavare av publikt boställe
eller på lön anslagen jord.
Med fast egendom förstods i förslaget såväl vad enligt allmän lag vore
att hänföra till sådan egendom som ock byggnad, vilken enligt allmän lag
ej vore hänförlig till fast egendom. Till fabrik eller annan for industriell
verksamhet inrättad byggnad skulle, ändock annat skulle föranledas av bestämmelserna
i allmän lag, icke räknas motor, maskin, kärl eller därmed
jämförligt redskap med tillhörande kraftledningar.
I samband med kommunalskatteförslaget upptogs till behandling frågan om
kommunernas förmånsrätt för fastighetsskatt. Enligt ett inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken
skulle kommun eller annan menighet erhålla pant- och förmånsrätt
enligt 17 kap. 6 § handelsbalken för fastighetsskatt, som ålåge antingen ägare
eller den, som innehade egendom med fideikommissrätt eller eljest pa grund av
testamentariskt förordnande. Förmånsrätt i den fasta egendomen skulle däremot
icke finnas i de fall, då innehavare av fastighet skulle vara skattskyldig
i ägarens ställe. 17 kap. 12 § handelsbalken hade i förslaget underkastats
en redaktionell omarbetning.
Nyssnämnda förslag remitterades till lagrådet för yttrande och i avgivet
utlåtande anförde lagrådet i huvudsak: Då enligt förslaget till kommunalskattelag
skulle såsom fast egendom anses även sådan byggnad, som enligt
allmän lag ej vore hänförlig till fast egendom, innebure det föreslagna tilllägget
till 17 kap. 6 § handelsbalken, att fastighetsskatt, som påförts för
dylik byggnad, skulle vara förenad med förmånsrätt i byggnaden. Man
kunde ifrågasätta lämpligheten att införa en förmånsrätt i lös egendom, gällande
oavsett i vems hand egendomen komme. Annan motsvarighet härtill
än de olika sjöpanträtterna torde saknas i vår rätt. Tillämpningen a\ lagbudet
skulle kunna tänkas bereda svårigheter för det fall att byggnad i befintligt
skick flyttades från en fastighet till en annan, liksom för det fall
att byggnad nedreves och därefter ånyo uppfördes på annan mark. I lagiummet
sådant det lydde avsåges med det på flera ställen förekommande ordet »egendom»
allenast fast egendom i dess civilrättsliga betydelse. Så vore emellertid
icke fallet i det enligt förslaget inskjutna tillägget till detsamma. Det
måste anses mindre egentligt och ägnat att verka förvillande, att i ett och
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
samma lagrum ett uttryck användes i olika bemärkelser. Lagrådet hemställde,
att förslaget måtte undergå sådan jämkning, att förmånsrätt i dylik
byggnad icke komme att äga rum.
I det förslag, som framlades för 1920 års riksdag (proposition nr 357),
hade bestämmelsen i 6 § undergått jämkning i enlighet med vad lagrådet
hemställt.
Propositionen avslogs av riksdagen, enär det med hänsyn, bland annat,
till kommunalskattereformens provisoriska karaktär icke syntes vara på sin
plats att införa en dylik förmånsrätt.
1921 års kommunalskattekommitté har i sitt förslag till kommunalskattelag
upptagit kommunal repartitionsskatt, som skall utgå för fastighet, näring och
inkomst. Beträffande skattskyldighet för fastighet innehåller förslaget i stort
sett samma bestämmelser som 1920 års förslag, och skall alltså skattskyldighet
i regel åvila ägaren. I samband härmed har kommittén föreslagit sådan ändring
i 17 kap. 6 § handelsbalken, att förmånsrätt måtte åtnjutas i fråga om skatt
för fast egendom, som skall utgå till kommun eller annan menighet och
utgöras av den, som innehaft egendomen med äganderätt, med fideikommissrätt
eller eljest på grund av testamente. Därjämte har föreslagits ändring i 12 §.
Kammarrätten har i sitt utlåtande lämnat kommitténs förslag till ändring
i 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken utan anmärkning.
Det förut omnämnda förslaget till kommunalskattelag, vilket Kungl. Maj:t
beslutat framlägga för riksdagen, stadgar, att allmän kommunalskatt skall
vara dels fastighetsskatt dels kommunal inkomstskatt. Bevillningen skall
upphöra. Med fastighet förstås i förslaget vad enligt allmän lag är att
hänföra till fast egendom, så ock byggnad ändå att den enligt allmän lag
ej är att hänföra till fast egendom; dock skall registrering enligt lagen den
22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar
samt om rätt till elektrisk kraft med mera icke föranleda därtill,
att sålunda registrerad egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende
hänföres till fastighet. Enligt 13 § 1 mom. i förslaget åligger,
där icke i 2 mom. av samma paragraf annorlunda stadgas, skyldighet att
utgöra fastighetsskatt fastighetens ägare, och skall såsom ägare anses jämväl
den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande. I ägares
ställe skattskyldig är enligt 2 mom. i sagda paragraf: den, som innehar
fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfallsrätt, innehavare axså
kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest innehar fastighet med ständig
eller ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten
upplåtet till bergshanteringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller
annan menighet, samt innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen
jord.
Fastighetsskatten får enligt kommunalskatteförslaget karaktären av garantiskatt,
i det att vid beräkningen av inkomst av fastighet eller av rörelse
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
avdrag får, på sätt nu gäller för bevillningen, ske för vad av inkomsten
skall anses beskattat genom fastighetsskatt.
Fastighetsskatt i enlighet med kommunalskatteförslagets bestämmelser
skall på grund av föreskrifter i olika författningar utgå icke blott till borgerliga
primärkommuner utan jämväl till andra slag av kommuner såsom
kyrklig kommun, fattigvårdssamhälle, landsting o. s. v.
På sätt föredragande departementschefen år 1920 framhållit synes det före- Depaj£j™U*~
finnas ett verkligt behov för kommunerna att för utfående av fastighetsutskylder
erhålla större säkerhet än de nu hava. Det syfte, som man velat
vinna genom en fastighetsbeskattning, eller att trygga kommunerna i avseende
å beskattningsföremål blir i viss mån förfelat, därest fastighetsskatten
icke kan uttagas. Fastighetsskatten har i förslaget till kommunalskattelag
erhållit en sådan karaktär, att den lämpligen bör likställas med tionde,
ränta eller annan avgäld av fast egendom, varför förmånsrätt åtnjutes enligt
17 kap. 6 § handelsbalken. Ur fastiglietskreditens och rättssäkerhetens synpunkt
torde ett dylikt likställande ej heller behöva möta betänkligheterMed
hänsyn därtill, att den ifrågasatta pant- och förmånsrätten skulle avse
allenast ett års skatt, blir nämligen denna rätt av ganska ringa betydelse
i förhållande till egendomens värde. Vid ett sammanlagt skattetryck av tio
kronor per skattekrona kommer den årliga fastighetsskatten att uppgå för
jordbruksfastighet med enbart jordbruksvärde till 0.6o procent och för annan
fastighet än jordbruksfastighet till 0.5 o procent av fastighetens hela värde.
Vid dylikt förhållande synes ur kreditgivningssynpunkt någon större betänklighet
mot den ifrågasatta lagändringen icke behöva hysas.
Förmånsrättsstadgandet synes böra avse endast sådana fall, då egendomens
ägare är personligen ansvarig för fastighetsskatten, varmed bör likställas
det fall, att någon innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan
vederlag besitter fastighet på grund av testamentarisk förordnande. Att
utsträcka stadgandet till de fall, da någon skall vara skattskyldig i ägarens
ställe, har jag, i likhet med föredragande departementschefen år 1920, icke
ansett böra ifrågasättas.
Förmånsrätt bör tillkomma icke blott borgerlig kommun utan även den
kyrkliga kommunen, landsting, municipalsamhälle och andra kommunala
bildningar, i den mån de kunna äga rätt uppbära fastighetsskatt. Vägdistrikten
få däremot icke åtnjuta förmånsrätt, enär vägskatten icke är att
anse såsom fastighetsskatt i nu ifrågavarande betydelse.
Förmånsrätt torde, på grunder som lagrådet år 1920 framhållit, icke
böra förekomma i sådan byggnad, som icke är fast egendom, ehuru den i
beskattningsavseende är att hänföra till fastighet.
Med hänsyn till den ringa del av fastighetens hela värde, vartill fastighetsskatten
kommer att uppgå, torde några särskilda bestämmelser till tryggande
av äldre inteckningars rätt «j vara erforderliga.
På grund av nu omnämnda lagändring erfordras en redaktionell omar -
Nyttjanderattslagen
och den norrländska
arrendelagen
12 Kungl: Maj:ts proposition .Nr 238.
betning av 17 kap. 12 § handelsbalken. Att på sätt kommunalskattekommittén
föreslagit i samband härmed intaga ett påpekande, att till kommunalutskylder
skola räknas jämväl av fattigvårdsstämma beslutade utskylder,
synes dock icke vara erforderligt. Däremot torde böra i nämnda paragraf
intagas bestämmelse om förmånsrätt för skogsaccis.
Det torde få anses ovisst, huruvida skogsaccis för närvarande är att anse
såsom kommunalutskyld, för vilken förmånsrätt åtnjutes. Enligt den föreslagna
skattelagstiftningen skall skogsaccisen motsvara en utbruten del av
den på skogsvärdet vilande fastighetsskatten, och det kunde med hänsyn
härtill ifrågasättas, att för skogsaccis skulle åtnjutas samma förmånsrätt
som föreslagits för fastighetsskatt eller enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.
Detta synes dock icke tillrådligt. Då under ett år ofta avverkas skog, som
motsvarar många års tillväxt, kan skogsaccisen nämligen komma att uppgå
till så betydande belopp, att det ur kreditgivningssynpunkt skulle möta betänkligheter
mot att tillerkänna skogsaccis förmånsrätt före inteckningar. Däremot
synes skogsaccis böra erhålla samma ställning som övriga utskylder
till borgerlig och kyrklig kommun. Bestämmelse härom har intagits i förslaget.
Skogsaccis, som tillkommer landsting, kommer utan särskild bestämmelse
i åtnjutande av förmånsrätt, enär den enligt föreslagen ändring
i landstingslagen skall innefattas under landstingsmedel. Till härad eller
tingslag skall skogsaccis icke utgå.
De nu föreslagna ändringarna i 17 kap. handelsbalken synas icke böra
träda i kraft förrän den 1 januari 1929.
Jag övergår nu till frågan om arrendators skyldighet att gentemot jordägaren
svara för fastighet åvilande kommunalskatt.
Enligt § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på landet (samt motsvarande
paragraf i förordningen om kommunalstyrelse i stad) svarar arrendator
eller landbo gentemot kommunen för den för utarrenderad fastighet utgående
kommunalskatten. Förhållandet mellan jordägare och arrendator regleras
av 23 § i 2 kap. av lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni
1907, där det stadgas, att arrendatorn skall ansvara för all skatt och annan
allmän tunga, som för fastigheten utgår och enligt lag åligger jordägaren,
dock med undantag för bevillning, samt att, om under arrendetiden ny sådan
skatt eller tunga tillkommer, jordägaren själv skall svara därför.
Detta stadgande motiverades av lagberedningen med att den uppfattningen
torde allmänt råda, att arrendator borde, med undantag för den s. k. allmänna
bevillningen, vidkännas de skatter och onera, som för fastigheten
ålåge jordägaren.
Enligt den särskilda lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord
inom Norrland och Dalarne är förhållandet annorlunda. Jämlikt 24 § i
sagda lag må nämligen arrendator icke förpliktas att ansvara för annan
för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238. 13
i därom utfärdad lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet
in natura.
Enligt 1920 års förslag till kommunalskattelag skulle, såsom nyss nämnts,
arrendator icke utgöra fastighetsskatt utan skattskyldigheten påvila jordägaren
eller vissa innehavare med mera stadigvarande besittningsrätt. I samband
med förslaget till kommunalskattelag framlade Kungl. Maj:t (proposition nr
357) för riksdagen förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt detta förslag,
vilket av lagrådet lämnats utan anmärkning, skulle arrendatorn icke i förhållande
till jordägaren ansvara för fastighetsskatten. Då förslaget till kommunalskattelag
icke antogs av riksdagen, godkändes ej heller förslaget om
ändring i nyttjanderättslagen.
Frågan om arrendator^ ansvarighet för fastigheten åvilande skatter och
onera har sedermera i annat sammanhang varit föremål för utredning, nämligen
i samband med frågan om en social arrendelagstiftning. Så har jordkommissionen
i sitt utkast till lag angående vissa jordbruksarrenden föreslagit,
att för de i utkastet behandlade arrenden måtte i fråga om arrendators
ansvarighet för skatter och onera gälla samma regler som i den norrländska
arrendelagstiftningen. De år 1924 inom justitiedepartementet tillkallade
jordsakkunniga hava i sitt år 1926 avgivna betänkande med förslag till
ändrad lydelse av vissa delar av 1907 års nyttjanderättslag berört iöievarande
fråga. De sakkunniga yttra härom:
»Enligt de sakkunnigas mening torde man, då det gäller en rikslagstiftning,
icke kunna förbise, att den i 23 § allmänna arrendelagen uttalade
principen, att den, som arrenderar en fastighet, bor, med undantag för bevillningen,
vidkännas de skatter och onera, som för fastigheten åligga Jordägaren,
stöder sig å en allmänt rådande uppfattning. Att beträffande arrende
i allmänhet frångå denna princip hava de sakkunniga förty ansett sig icke
kunna förorda. Såsom en oegentlighet måste det emellertid anses, att en
arrendator, som endast arrenderar en mindre del av en fastighet, tillforbmdes
att svara för de utskylder, som utgå för fastigheten i dess helhet. Särskilt
vid bolagsarrenden, vid vilka det arrenderade området i regel representerar
ett ringa värde vid jämförelse med de avsevärda skogsarealer, som hora till
fastigheten, är det uppenbart obilligt, att ansvaret för de för denna utgående
utskvlderna lägges å arrendatorn. Det synes därför de sakkunniga vara
angeläget, att dylika missförhållanden genom lagstiftning förebyggas. Da
emellertid denna fråga nära sammanhänger med den pågående revisionen
av den kommunala beskattningen, hava de sakkunniga icke tilltrott sig att,
innan riktlinjerna för denna blivit fastställda, avgiva ett positivt förslöautan
få de sakkunniga hemställa, att spörsmålet varder upptaget i samband
med omförmälda skattefråga.»
I det förslag till ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom, som jag tidigare denna dag anmält för
Kungl. Maj:t, hava icke upptagits några ändrade bestämmelser rörande
arrendators ansvarighet för skatter och onera. Enligt det av mig samtidigt
anmälda förslaget till lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 25
14
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne
ävensom angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i samma lag skall
vad i nämnda lag är stadgat äga tillämpning jämväl å Värmlands län, i
samband varmed lagens benämning skulle ändras till lag om arrende av
viss jord inom Norrland, Dalarne och Värmland. I följd härav komma de i
24 § nämnda lag meddelade bestämmelserna om arrendators ansvarighet för
skatter och onera att gälla jämväl för Värmlands län.
På sätt jag förut omnämnt skall enligt det förslag till kommunalskattelag,
vilket Kungl. Maj:t beslutat framlägga för årets riksdag, skyldighet att utgöra
fastighetsskatt åligga ägare, vissa med ägare likställda innehavare av fastighet
ävensom vissa innehavare med mera stadigvarande besittningsrätt; däremot
åligger dylik skyldighet icke arrendator. Beträffande äldre avtal stadgas i
förslagets övergångsbestämmelser, att, därest vid den nya lagens ikraftträdande
fastighet är upplåten till annan eller lägenhet avsöndrad på viss tid
eller på livstid, skyldigheten att utgöra skatt för fastigheten eller lägenheten
för den tid, upplåtelsen eller avsöndringen avser, skall åligga den, som enligt
förut gällande bestämmelser skulle varit skattskyldig till kommunen för
fastigheten eller lägenheten. Vidare skall enligt förslaget taxeringsenhet»
med vissa angivna undantag, vara varje hemman eller lägenhet eller i jordregistret
redovisad del därav, dock att del av dylik fastighet skall utgöra
taxeringsenhet, där fastighetsdelen antingen tillhör särskild ägare eller upplåtits
till annan för självständigt, mera stadigvarande nyttjande eller eljest
stadigvarande brukas särskilt eller användes för annat ändamål än fastigheten
i övrigt. Härutinnan överensstämmer förslaget med förordningen om
allmän fastighetstaxering år 1922.
Vid anmälan av förslaget till kommunalskattelag har statsrådet och chefen
för finansdepartementet redogjort för de skäl, vilka föranlett, att skyldighet
att utgöra fastighetsskatt ålagts jordägare och icke arrendator.
Därmed är icke avgjord frågan om jordägares och arrendators inbördes
rättsförhållande, ty, även om jordägaren gent emot det allmänna har att
utgöra skatten, hindrar detta icke, att arrendatorn kan åläggas att gent emot
jordägaren ansvara för skattens utgörande. Jag har dock ansett en dylik
förpliktelse icke böra i lag åläggas arrendatorn. Det synes vara lämpligast,
att arrendelagstiftningen på denna punkt ansluter sig tillkommunalskattelagen.
Vid ingående av arrendeavtal torde nämligen parterna i allmänhet komma
att utgå från att, om ej annat avtalas, skyldigheten att utgöra fastighetsskatt
skall åligga den, som gent emot det allmänna har att ansvara för
skatten.
Jordsakkunniga hava särskilt berört det förhållandet, att i vissa fall det
arrenderade området representerar ett ringa värde vid jämförelse med de
avsevärda skogsarealer, som höra till fastigheten, och att det i dylika fall
är uppenbart obilligt, att ansvaret för de för denna utgående utskylderna
lägges på arrendatorn. Med den ståndpunkt, jag förut intagit angående
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
arrendator skyldighet att ansvara för fastighetsskatten, kommer förevarande
spörsmål att äga betydelse allenast för det fall, att genom avtal
ansvaret för skatten överflyttas på arrendatorn. För detta fall torde den
nya skattelagstiftningens bestämmelser om vad som är att räkna'' såsom
taxeringsenhet kunna förväntas medföra en’ förbättring. Dessa bestämmelser
komma- nämligen att leda till att den av arrendatorn brukade
inägojorden blir en taxeringsenhet och den från arrendet undantagna skogen
en taxeringsenhet. Man kan vid dylikt förhållande antaga, att den skattskyldighet,
som genom arrendeavtal ålägges arrendator, kommer att i regel
avse blott den taxeringsenhet, som han verkligen brukar. Det lärer kunna
förväntas, att] på detta sätt det syfte, jordsakkunniga velat vinna, kommer
att i ej ringa grad tillgodoses.
I detta sammanhang torde böra särskilt beaktas den inverkan, som kommunalskattelagens
bestämmelser om fastighetsskatt skulle hava för de arrenden,
i fråga om vilka den norrländska arrendelagen ägei tillämpning.
1920 års förslag innebar i denna punkt ett fullständigt bortskärande av den
även för dessa delar av landet nu gällande avtalsfriheten beträffande de
enligt kommunallagarna på arrendatorn vilande utskylderna. Att gå så
långt synes mig emellertid ej behövligt eller önskvärt, då det icke synes
lämpligt att förhindra, att arrendatorn avtalsvis får skyldighet att erlägga
kommunalutskylderna för den jord, lian verkligen brukar. Däremot synes
det vara önskvärt, att avtalsfriheten får avse allenast sådan skatt, som belöper
på jordbruksvärde men ej skatt, som avser skogsvärde eller tomtoch
industrivärde. Den nu gällande avtalsfriheten enligt norrländska arrendelagenl
avser ej landstingsskatt, enär denna enligt lagen om landsting åligger
jordägaren. Någon ändring härutinnan har jag ej ansett mig böra föreslå.
Då på detta sätt ansvarigheten för de viktigaste för fastighet utgående
skatterna i den allmänna arrendelagen överflyttas från arrendatorn på jordägaren,
synes det riktigast, att i samband härmed arrendatorn befrias från
ansvaret för övriga skatter och onera, som kunna åligga jordägaren, dock
med undantag för vägunderhåll och vägskatt, vilka torde böra fortfarande
åvila arrendatorn.
Några särskilda övergångsbestämmelser torde ej vara erforderliga beträffande
1907 års lag. I fråga om redan ingångna arrendeavtal föreslås i
förslaget till kommunalskattelag,''att arrendatorn skall påföras fastighetsskatt.
På grund härav och med hänsyn därtill, att bestämmelserna i promulgationslagen
till 1907 års nyttjanderättslag torde bliva till sina grunder tilllämpliga
även med avseende å nu föreslagna lagändringar, bliva särskilda
övergångsbestämmelser obehövliga. Vad åter angår den norrländska arrendelagen
kommer nämnda övergångsbestämmelse till kommunalskattelagen
att medföra, att vid äldre arrenden arrendatorn blir skyldig att utgöra
landstingsskatt för fastigheten, ehuru dylik skyldighet hittills ålegat joid
ägaren. Vad nu sagts gäller dock icke Värmlands län, där arrendatorn nu
har att ansvara för landstingsskatten. På grund härav erfordras särskilda
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
övergångsbestämmelser i fråga om den norrländska arrendelagen, vilka övergångsbestämmelser
böra utformas med hänsyn därtill, att lagen är avsedd
att gälla jämväl för Värmlands län.
Lag angående Då enligt den föreslagna nya skattelagstiftningen bevillningen skall uppv^88akfa"|9
av höra att utgå, kommer det att erfordras föreskrifter, huru man skall förfara,
fast egen- då i en förordning eller eljest hänvisas till taxeringsvärde, som åsatts vid
bevillningstaxering, till bevillningstaxerad inkomst o. s. v. I anledning
härav har Kungl. Maj:t på föredragning av chefen för finansdepartementet
heslutat för riksdagen framlägga förslag till förordning om ändrade grunder
för utgörande av vissa utlagor. I detta förslag föreskrives, att, där i allmän
förordning eller av Kungl. Maj:t, myndighet eller menighet meddelat beslut
är stadgat, att utskyld eller annan avgift skall utgå i visst förhållande till
bevillningstaxeringsvärde, bevillningstaxerad inkomst, bevillning eller fyrktal,
skall så anses, som om taxering av fastighet, för vilken fastighetsskatt
skall utgöras, samt taxering till kommunal inkomstskatt avsåge
taxering till bevillning, och bevillning utgjordes med ett öre för varje
åsatt skatteöre. I fråga om utgörande av avgifter i enlighet med resolutioner,
grundade å förordningen den 11 juni 1862 angående allmänt ordnande
av prästerskapets inkomster, innehåller dock förslaget särskilda bestämmelser.
Genom nyssnämnda förordning kommer förevarande spörsmål att lösas i
vad angår avgifter som skola utgå i förhållande till bevillningstaxeringen.
Emellertid förekomma andra fall, då i lag eller särskild förordning föreskrives,
att hänsyn skall tagas till det värde, vartill fast egendom blivit
uppskattad till bevillning, eller till det värde, efter vilket bevillning utgått,
så i 32 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom
och 121 § utsökningslagen. Jämväl för dylika fall erfordras föreskrifter,
huru egendomens värde skall beräknas. Tydligt är att bevillningstaxeringsvärde
därvid bör ersättas med det taxeringsvärde, som åsatts vid taxering
till fastighetsskatt. Det mest praktiska sättet att vinna det avsedda syftet,
synes vara att utfärda en särskild lag, att, då enligt allmän lag hänsyn
skall tagas till fast egendoms bevillningstaxeringsvärde eller till det värde,
efter vilket bevillning utgått, hänsyn i stället skall tagas till det värde, som
åsatts vid taxering enligt kommunalskattelagen, respektive det värde, efter
vilket fastighetsskatt utgått.»
Föredragande departementschefen uppläser därefter inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken;
2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 (nr
36 sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;
3) lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 2)
om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Balar ne; samt
4) lag angående beräkning i vissa fall av fast egendoms värde;
IT
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
av den lydelse, bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att för
det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande över förslagen
måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar HansKungl.HöghetKronprinsen-Regenten
bifalla.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt 20b höft. (.Yr 23#.)
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
Bilaga.
Förslag
• till
Lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ liandelsbalken.
Härigenom förordnas, att 17 ‘kap. 6 och 12 *§§ handelsbalken skola,
6 § i dess lydelse enligt lagen den 4 juni 1926 (nr 195) och 12 § i dess
lydelse enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 236), i nedan angivna delar erhålla
följande ändrade lydelse:
6 §.
Den, som äger rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast
egendom, njute ock företräde till betalning ur egendomen, i vems hand
den vara må, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Lag samma vare i fråga om fastighetsskatt, som skall för fast
egendom utgå till kommun eller annan menighet och utgöras av den, som
innehaft egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt eller
eljest på grund av testamente. Samma förmånsrätt tillkomme ock jordägare,
som åt annan upplåtit sin fasta egendom, i de denne tillhöriga lösören
och byggnader, som å egendomen finnas, samt, där tomträtt eller vattenfallsrätt
eller besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om
upplåtelse under åborätt av viss jord upplåtits, i den upplåtna rättigheten
med vad därtill hör, för arrende eller avgäld, som till jordägaren skall
utgå, samt för jordägaren åliggande utskyld eller annan avgift, som bort
av egendomens innehavare gäldas, dock ej för fordran, som förfallit till
betalning tidigare än ett år före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens
ingivande, så ock för husröta eller vanhävd, där sådan
ersättning skall utgå. Har jordägare lämnat arrendator kreatur, redskap
eller annat till egendomens bruk, njute jordägaren lika rätt för lega, som
ej stått inne längre än nyss sagts, ävensom för ersättning, där sådan bör
utgå, för vad sålunda blivit arrendatorn lämnat.
Därefter — — — — dock ej rum.
12 §.
Därnäst have — — — löpande året.
Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt
ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt
19
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
sins emellan: kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige
beslutade avgifter till kyrka och skola samt härads- och landstingsmedel,
samtliga dock endast för sista och löpande året; så ock vad enligt
lag om allmän pensionsförsäkring kommun må hava utgivit på grund
av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för sista och löpande
året. Till utskyld eller avgift, som nyss sagts, hänföres jämväl
skogsaccis.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1929 men skall icke äga tilllämpning
i konkurs, vari beslut om egéndomsavträde tidigare meddelats.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 sid. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:
23 §.
Jordägaren ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för
fastigheten utgår och ej enligt lag åligger arrendator^ dock svare arrendatorn
för vägunderhåll in natura samt vägskatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
21
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 2) om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.
Härigenom förordnas, att 24 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende av
viss jord å landet inom Norrland och Dalarne skall erhålla följande
ändrade lydelse:
24 §.
Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten utgående
skatt eller allmän tunga än dels för sådan, som enligt föreskrift
i därom utfärdad lag eller författning åligger brukare, dels för fastighetsskatt,
i den mån denna belöper på jordbruksvärde och icke utgår till landsting,
dels ock för vägunderhåll in natura.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. Skall på grund av bestämmelserna
i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till kommunalskattelagen
samt 46 § i lagen den 20 juni 1924 om landsting arrendator påföras
landstingsskatt, för vilken enligt äldre bestämmelser jordägaren skolat
ansvara, skall jordägaren fortfarande vara ansvarig för densamma.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
angående beräkning i vissa fall av fast egendoms värde.
Härigenom förordnas som följer:
Där i lag eller särskild författning stadgas, att värdet å fast egendom
skall beräknas efter uppskattningen därå till allmän bevillning eller efter
det uppskattningsvärde, varefter bevillning utgått, skall så anses, som
om taxering av fastighet enligt kommunalskattelagen avsåge taxering till
bevillning eller som om bevillning utgått efter det uppskattningsvärde,
varefter fastighetsskatt utgått.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
23
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 mars 1927.
Närvarande:
.justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-GyllenbÅga,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 24 februari 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat,
att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas över upprättade förslag till:
1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken:
2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den U juni 1907 (nr 36
sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;
3) lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 2)
om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne; samt
4) lag angående beräkning i vissa fall av fast egendoms värde.
Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Harald Waller.
Lagrådet, som fann de under 2) och 3) härovan anmärkta förslagen icke
föranleda någon erinran, anförde i fråga om övriga förslag:
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. fi och 12 §§ handelsbalken.
Den nya andra punkten i 6 § torde lämpligen böra erhålla den formulering,
att företräde till betalning som nyss sagts äger jämväl kommun
eller annan menighet för fastighetsskatt, vilken skall utgå för fast egendom
och utgöras av den, som o. s. v.
Sista punkten i 12 § synes böra ersättas med att ordet »skogsaccis» införes
efter »kyrka och skola» i närmast föregående punkt. En sådan jämkning
skulle naturligtvis ej på något sätt binda domstolarna vid prövning
av huruvida enligt nu gällande lag förmånsrätt må åtnjutas för skogsaccis.
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
Förslaget till lag angående beräkning i vissa fall av fast egendoms värde.
Lagens avsedda innebörd torde enklare och fullständigare uttryckas, om
det finge heta, att vad i lag eller författning sägs om uppskattning till
allmän bevillning av fast egendom eller om värde, som därvid åsatts sådan
egendom, skall, så vitt fråga är om tid efter det kommunalskattelagen trätt
i kraft, förstås om taxering av fastighet enligt nämnda lag eller därvid
åsatt värde.
Iakttages detta, erfordras ändring i förslagets rubrik.
Ur protokollet:
Oskär Adelsohn.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
25
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 22 mars 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 21 mars
1927 avgivna utlåtande över de den 24 februari 1927 till lagrådet remitterade
förslagen till
1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ hamlelsbalken:
2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 (nr
36 sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;
3) lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid.
2) om arrende av viss jord å landet .inom Norrland och Dalarne; samt
4) lag angående beräkning i vissa fall av fast egendoms värde.
Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför departementschefen:
»Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handels
balken
har omformulerats i överensstämmelse med lagrådets hemställan.
Vad angår förslaget till lag angående beräkning i vissa fall av fast
egendoms värde har lagrådet hemställt, att nämnda förslag måtte erhålla
ändrad lydelse. Förslaget har avfattats på sätt lagrådet hemställt, och
har i samband härmed förslaget erhållit ändrad rubrik.
Förslagen till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom och lag om ändrad lydelse av 24 § i
lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne hava av lagrådet lämnats utan anmärkning. I övergångsbestämmelsen
till sistnämnda förslag har jag låtit vidtaga en redaktionell
ändring, för vilken någon särskild motivering icke torde vara erforderlig.»
Föredraganden uppläser härefter förslag till
1) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 och 12 §§ handelsbalken;
2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907 (nr
36 sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;
3) lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 sid. 2)
om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne: samt
Bihang till riksdagens protokoll 1927. t sand. ‘t0''< höft. (Sr 2S8.)
3
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 238.
4) lag angående vad med uppskattning till allmän bevillning av fast
egendom i vissa fall skall förstås;
samt hemställer, att dessa förslag måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.