Kungl. May.ts proposition Nr 234.
1
Nr 234.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 6 augusti 1894
(nr 61) angående mantalsskrivning; given Stockholms slott den
11 mars 1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning.
Under Hans Majtts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Lyberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1927.
1 saml.
200 haft. (Nr 23/f.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 augusti
1894 (nr 61) angående mantalsskrivning.
Härigenom förordnas, att § 3 mom. 1 och 2 samt § 16 mom. 1 i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning skola, § 3 mom.
1 och § 16 mom. 1 i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:
§ 3.
Mom. 1. En var — — — bosatt.
Uppehåller — — — mantalsskrivas.
På ansökan av den, som äger eller besitter fast egendom och under
någon del av året vistas inom det mantalsskrivningsdistrikt, där den fasta
egendomen är belägen, må Konungen förordna, att han, ändock att han
på grund av tjänst eller verksamhet kan anses hava sitt egentliga hemvist
i annat distrikt, skall mantalsskrivas inom förstnämda distrikt, därest
med hänsyn till den fasta egendomens betydenhet och övriga föreliggande
omständigheter så finnes skäligt.
Den — — — mantalsskrivas.
Mom. 2. Den, som är i rikets tjänst å utländsk ort anställd, skall med
sin familj och svenska betjäning mantalsskrivas inom Stockholms stad
och S:t Nikolai församling; dock må, utan hinder av vad sålunda stadgats,
den, som utom Stockholm äger eller besitter fast egendom, med Konungens
medgivande tillika med familj och betjäning mantalsskrivas inom det
mantalsskrivningsdistrikt, där den fasta egendomen är belägen.
§ 16.
Mom. 1. Vid tillämpning av denna förordning inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker ävensom de delar av Jämtlands län, beträffande
vilka Konungens befallningshavande så förordnar, gäller till
efterrättelse:
l:o) att — — — språk;
2:o) att — — — språk;
3:o) att — — — hyvis.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927.
Kungl. Maj ds proposition Nr 234.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 11 mars 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström. Rosén,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet frågor om vissa ändringar
i förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning samt
anför:
Enligt § 3 mom. 1 i förordningen den 20 juli 1861 (nr 45) angående
mantals- och skattskrivningarnas förrättande skulle en var mantals- och
skattskrivas, där han hade eller i följd av sitt vistande borde anses hava sitt
bo och hemvist. Därvid skulle emellertid iakttagas, att den, vilken innehade
fast egendom eller idkade rörelse inom särskilda mantalsskrivningsdistrikt,
själv ägde bestämma och anmäla, på vilketdera stället han borde
mantalsskrivas. Härjämte stadgades i mom. 2 av samma paragraf, att i
allmän tjänst anställd person med viss bestämd tjänstgöringsort skulle därstädes
mantalsskrivas, såvida han icke erhållit behörigt tillstånd att vara
boende utom samma ort Dock borde utrikes tjänstgörande svensk diplomat
ävensom svensk konsul eller annan å utländsk ort anställd tjänsteman, som
vore svensk undersåte och åtnjöte avlöning av allmänna medel, tillika med
hustru, barn och svensk betjäning vara mantalsskriven i Stockholms stad
och S:t Nikolai församling.
Förstberörda stadgande, den s. k. valfrihetsbestämmelsen, gav i tillämpningen
anledning till missförhållanden, såsom att personer, vilka ägde fast
egendom inom ett distrikt med obetydliga kommunalutskylder, men voro
boende och utövade sin verksamhet inom ett distrikt med höga sådana,
mantalsskrevo sig inom förstnämnda distrikt, ehuru de endast tillfälligtvis
eller kanske ej ens någon tid av året där vistats. Med beaktande härav
föreslogo de kommitterade, vilka den 14 december 1889 avgåvo betänkande
och förslag angående mantalsskrivning, att stadgandet skulle uteslutas. Detta
förslag biträddes ock av föredragande departementschefen vid anmälan av
frågan om avlåtande av proposition nr 2 till 1894 års riksdag med förslag
till ny förordning angående mantalsskrivning. I skrivelse nr 111 i anledning
av nämnda proposition uttalade emellertid riksdagen, att det synts
Ändringsförslag
beträffande
gällande
bestämmelser
om
mantalsskrivningsort.
Inom finansdepartementet
upprättad
promemoria.
4 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 234.
riksdagen olämpligt att helt och hållet borttaga gällande bestämmelse om
valfrihet i fråga om mantalsskrivningsort. Med fästat avseende å förutberörda
missförhållanden funne riksdagen likväl valfrihetsbestämmelsen böra
på det sätt förändras, att såsom villkor för valfrihet i fråga om mantalsskrivningsort
skulle stadgas — förutom att, på sätt då gällande mantalsskrivningsförordning
föreskreve, den mantalsskrivningsskyldige skulle innehava.
fast egendom eller idka rörelse inom särskilda mantalsskrivningsdistrikt
— dels att han någon del av året vore boende inom vartdera distriktet, dels
ock att han icke på grund av innehavande tjänst eller annan verksamhet
kunde anses hava sitt egentliga hemvist i någotdera av dessa eller annat
mantalsskrivningsdistrikt. Ett stadgande av nyss antydda innehåll syntes
icke i någon mera väsentlig grad skilja sig från den mening, som på senare
tid gjort sig gällande beträffande tolkningen av valfrihetsbestämmelsen.
I överensstämmelse med riksdagens beslut avfattades § 3 mom. 1 av förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning.
Huvudregeln i detta stadgande är, att en var skall mantalsskrivas där
han är bosatt. Uppehåller sig någon under olika delar av året inom särskilda
mantalsskrivningsdistrikt, betraktas han såsom bosatt i det distrikt,
där han vistas under sådana förhållanden, att han med avseende å tjänst,
verksamhet eller andra omständigheter bör anses därstädes hava sitt egentliga
hemvist, med rätt likväl för den, som äger fast egendom eller idkar
rörelse inom olika mantalsskrivningsdistrikt och inom vartdera av dessa
någon del av året vistas samt ej på grund av tjänst eller verksamhet kan
anses hava sitt egentliga hemvist i någotdera av dessa eller annat mantalsskrivningsdistrikt,
att själv bestämma och anmäla, inom vilketdera distriktet
han skall mantalsskrivas.
I § 3 mom. 2 av gällande förordning angående mantalsskrivning stadgas,
i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 1861 års mantalsskrivningsförordning,
att den, som är i rikets tjänst å utländsk ort anställd,
skall med sin familj och svenska betjäning mantalsskrivas inom Stockholms
stad och S:t Nikolai församling. Beträffande detta fall saknar alltså det
faktiska hemvistet avgörande betydelse; valfrihet beträffande mantalsskrivningsorten
äger här ej rum. Stadgandet har uppenbarligen till syfte att
förhindra, att ifrågavarande personer skulle komma att sakna mantalsskrivningsort
inom riket. Tillämpningen av denna bestämmelse kan föranleda,
att däri avsedd tjänsteman, vilken utom Stockholm äger fastighet och under
sin vistelse i hemlandet varit bosatt å densamma, i trots härav kommer att
mantalsskrivas i huvudstaden.
I en inom finansdepartementet upprättad, den 7 februari 1927 dagtecknad
promemoria, har — efter det däri lämnats en med det nu anförda väsentligen
överensstämmande redogörelse för stadgande^ i § 3 mom. 1 och 2 i
gällande mantalsskrivningsförordning och dessa författningsrums närmaste
förhistoria — anförts följande:
o
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.
»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen är den valfrihet beträffande
mantalsskrivningsort, som medgivits ägare av fastighet, begränsad bland
annat i det hänseende, att, där han tillika är tjänstinnehavare och på grund
därav vistas å annan ort än den, där fastigheten är belägen, han icke äger
mantalsskriva sig å sistnämnda ort, även om han därstädes vistas under
någon del av året. Därest fastighetsägaren har stora inkomster, är givetvis
frågan om hans mantalsskrivningsort av väsentlig betydelse för den kommun,
där fastigheten är belägen. Eu förändring i avseende å fastighetsägarens
ställning i mantalsskrivningshänseende kan i sådant fall medföra eu avsevärd
ökning i skattebördan inom kommunen. Det har sålunda förekommit
fall, där sedan ägare till fast egendom sedan lång tid tillbaka varit bosatta
och mantalsskrivna i den kommun, varest fastigheten är belägen, ny ägare,
tillhörande samma släkt som föregående ägare, och vars familj under
väsentlig del av året vistas å fastigheten, det oaktat på grund av innehavd
tjänst, av vilken inkomsten varit obetydlig i förhållande till fastighetens
avkastning, nödgats låta mantalsskriva sig å tjänsteorten, med påföljd att
den kommun, varest fastigheten är belägen, förlorat eu högst betydande del
av sitt skatteunderlag.
Trots de betänkligheter, som vidlåda en utsträckning av rätten att välja
mantalsskrivningsort därhän, att någon skulle kunna mantalsskrivas på
annan ort än den, där han har eller bör anses hava sitt egentliga hemvist,
synes förekomsten av sådana fall som det nu antydda dock böra leda till
undersökning, huruvida icke åt valfrihetsbestämmelsen bör givas en avfattning,
ägnad att i sådana fall bereda den mantalsskrivningspliktige möjlighet
att till gagn för den kommun, där fastigheten är belägen, låta sig
därstädes mantalsskrivas.
Enligt uttalanden från sakkunnigt håll, återgivna i 1S94 års proposition,
hade med valfrihetsbestämmelsen i 1861 års förordning icke avsetts
att stadga något undantag från den allmänna regeln, att en var skulle
mantalsskrivas, där han hade eller i följd av sitt vistande borde anses
hava sitt bo och hemvist, utan allenast att — under förutsättning att
förhållandena vore sådana, att tvekan rådde, inom vilketdera av olika
distrikt en person, som inom desamma innehade fastighet eller idkade
rörelse, faktiskt borde anses hava sitt bo och hemvist — åt samma person
överlämna att i mantalsskrivningsförrättarens ställe lösa denna fråga.
Med beaktande av denna uppfattning, vars giltighet i avseende å nu
gällande bestämmelser svårligen kan bestridas, måste givetvis en sådan
utsträckning av valfrihetsbestämmelsen, som nu ifrågasatts, vidtagas med
stor varsamhet och utformas på sådant sätt, att icke därigenom missförhållanden,
liknande dem, som yppat sig i tiden före tillkomsten av 1894 års
mantalsskrivningsförordning, ånyo kunna uppkomma. Ett närmare övervägande
av detta spörsmål lärer utvisa, att någon annan möjlighet att på
ett tillfredsställande sätt lösa denna uppgift knappast finnes än att det i
avsedda fall lägges i Kungl. Maj:ts hand att på ansökning av den man
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.
talsskrivningspliktige meddela förordnande angående mantalsskrivningsorten.
Bestämmelse härom synes kunna infogas såsom ett tredje stycke
i § 3 mom. 1 och givas det innehåll, att Kungl. Maj:t på ansökan av den,
som äger eller besitter fast egendom och under någon del av året vistas
inom det mantalsskrivningsdistrikt, där den fasta egendomen är belägen,
må förordna, att han, ändock att han på grund av tjänst eller verksamhet
kan anses hava sitt egentliga hemvist i annat distrikt, skall
skrivas inom förstnämnda distrikt, därest med hänsyn till den fasta
egendomens betydenhet och övriga föreliggande omständigheter så finnes
skäligt.
Ett i viss mån liknande förhållande föreligger, då ägare eller innehavare
av fastighet utom Stockholm är i rikets tjänst å utländsk ort anställd
och sålunda på grund av förut åberopade stadgande i § 3 mom. 2
skall mantalsskrivas i huvudstaden. Med hänsyn till vad förut anförts
därom, att i de i detta moment avsedda fall det faktiska hemvistet saknar
betydelse i mantalsskrivningshänseende samt att stadgandet har till syfte
allenast att förekomma, att ifrågavarande personer skulle komma att sakna
rättsligt hemvist inom riket, kunde det synas icke ägnat att ingiva betänkligheter
att vidtaga en utsträckning av valfrihetsprincipen, varigenom
i förevarande moment avsedd, å utländsk ort bosatt tjänsteman, som äger
eller besitter fastighet utom Stockholm, i fråga om mantalsskrivningsort
skulle tillerkännas rätt att välja mellan Stockholm och den ort, där den
fasta egendomen är belägen. Då det emellertid icke är uteslutet, att en
dylik valfrihet i något fall kunde giva anledning till missbruk, i det att
en tjänsteman med stora inkomster för vinnande av lättnad i beskattningen
inköpte fastighet inom kommun med synnerligen låga kommunalutskylder
och läte mantalsskriva sig därstädes, synes för mantalsskrivning
å annan ort än Stockholm höra fordras Kungl. Maj:ts medgivande i varje
särskilt fall. — I detta sammanhang torde böra anmärkas, att ifrågavarande
tjänstemän, jämlikt särskilda stadganden i kommunallagarna för
Stockholms stad, ehuru mantalsskrivna i Stockholm för närvarande äro
fria från skyldighet att erlägga kommunalskatt för sina löneförmåner.
Bleve sådan tjänsteman mantalsskriven å annan ort, skulle han, därest
gällande bestämmelser i beskattningshänseende bibehölles, komma att bliva
kommunalt skattskyldig även för sin lön. Emellertid torde det kunna tagas
för givet, att frågan om i utlandet bosatta svenska medborgares skattskyldighet
vid den tillämnade kommunalskattereformen kommer att, såsom
kommunalskattekommittén föreslagit, regleras på sådant sätt, att skattskyldighetens
omfattning icke blir beroende av den skattskyldiges mantalsskrivningsort.
Vid sådant förhållande torde i samband med den nu
ifrågasatta ändringen i mantalsskrivningsförorordningen förslag till ändringar
i avseende å omförmälda tjänstemäns beskattningsförhållanden icke
vara erforderligt.»
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234. 7
Över denna promemoria jämte därvid fogat, i överensstämmelse med promemorians
förslag upprättat utkast till ändrad lydelse av § 3 mom. 1 och 2
i förordningen angående mantalsskrivning hava överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Uppsala, Östergötlands samt Malmöhus län ävensom kammarrätten
avgivit infordrade yttranden, i vilka skilda meningar kommit till
uttryck. Sålunda har länsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att länsstyrelsen
kunde på det kraftigaste vitsorda, att inom länet behov av lagändring i
förevarande syfte hade framträtt på ett synnerligen behjärtansvärt sätt.
Länsstyrelsen, som icke funnit något vara att erinra mot grunderna för
sådan lagändring, förklarade sig förorda det remitterade utkastet. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har förklarat sig icke hava annat att erinra
mot utkastet, än att detsamma syntes lämpligen höra kompletteras med
ett stadgande av innehåll, att ansökan, varom i utkastet förmäldes, skulle
för att kunna beaktas vara gjord före viss tidpunkt, som syntes böra bestämmas
med hänsyn till att beslut över ansökningen kunde meddelas före
avslutandet av taxeringsförrättningarna det år, mantalsskrivningen avsåge.
Ansökningstidens utgång kunde sålunda lämpligen fastställas till den 1 mars
sagda år. Överståthållarämbetet har däremot ansett sig icke kunna förorda,
att en kommun efter endast skäiighetsprövning och på en omväg
bereddes en skatteförmån på en annan kommuns bekostnad. Hemvistkommunen
hade anspråk på skatteinkomster från den, som droge fördel av dess
anordningar för medlemmarnas bästa, och den kommun, där fastigheten
vore belägen, finge ju alltid kommunalskatt med hänsyn till den ägaren
efter fastighetsvärdet påförda bevillningen. Länsstyrelsen i Malmöhus län
har, beträffande § 3 mom. 1, förklarat sig icke kunna förorda intagande i
mantalsskrivningsförordningen av det föreslagna tillägget och i sådant hänseende
anfört huvudsakligen följande:"
Avsikten med de föreslagna ändringarna — att skydda kommuner från
att berövas beskattningsobjekt, som rättvisligen borde tillkomma dem —
vore förvisso mycket behjärtansvärd, men med hänsyn till gällande skattelagars
bestämmelser om beskattningsort kunde länsstyrelsen icke finna sig
övertygad om att bärande skäl förelåge att intaga det åsyftade tillägget
till § 3 mom. 1. Kommun hade nämligen under alla förhållanden sin beskattningsrätt
till fastigheten och dess avkastning oförkränkt. Vad däremot
kommun skulle förlora, därest fastighetsägaren bleve mantalsskriven å annan
ort, vore beskattningsrätten till hans inkomst av kapital och tillfälliga inkomster.
Det samhälle, där den skattskyldige hade sin gärning och sitt
verkliga hemvist, syntes emellertid vara närmast att erhålla beskattningsrätten
till dessa icke till viss ort lokaliserade inkomster. Orimligt vore,
om detta samhälle dessutom skulle nödgas avstå från beskattningsrätten till
den löneinkomst, som den skattskyldige där förvärvade, vilket bleve förhållandet,
om han mantalsskreves i annan kommun.
Vad däremot angår det föreslagna tillägget till § 3 mom. 2 har länsstyrelsen
i Malmöhus län funnit övervägande skäl tala för detsammas införande
i mantalsskrivningsförordningen.
Kammarrätten har i sitt yttrande understrukit — vad som redan fram -
Yttranden
över promemorian.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.
hållits i promemorian — att den i § 3 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen
intagna så kallade valfrihetsbestämmelsen i själva verket ej utgjorde
något undantag från den i förordningen gällande allmänna regeln, att en
var skall mantalsskrivas, där lian är bosatt, utan gällde endast för det fall,
att en person äger fast egendom eller idkar rörelse inom olika distrikt
samt tvekan råder, inom vilket av dessa han är att anse såsom bosatt. I
sådant fall hade man velat överlämna åt honom att genom att själv välja
mantalsskrivningsort avgöra den tveksamma mantalsskrivningsfrågan. I nu
föreliggande fall skulle däremot en person få möjlighet att, trots en klar
vistelseort, välja en annan mantalsskrivningsort än vistelsekommunen. En
bestämmelse av det innehåll, som angåves i mom. 1 tredje stycket i utkastet,
skulle innebära ett betänkligt avsteg från den angivna allmänna regeln i
mantalsskrivningsförordningen, från vilken regel man hittills gjort ytterst
få och av särskilda omständigheter betingade undantag, såsom till exempel
beträffande statsråd och kommittéledamöter. Kammarrätten har vidare i
fråga om beskattningsorten för olika skattekällor enligt gällande bestämmelser
framfört i huvudsak samma synpunkter, som härutinnan andragits av
länsstyrelsen i Malmöhus län.
Beträffande den i § 3 mom.. 2 föreslagna ändringen syntes denna enligt
kammarrättens mening vara beroende av den ståndpunkt, skatteförfattningarna
komme att intaga till frågan om beskattningsorten för de i detta moment
avsedda personer.
Kammarrätten har alltså hemställt, att förslaget, i vad det avsåge mom.
2, icke måtte i detta sammanhang föranleda någon vidare Kungl. Maj:ts
åtgärd samt att förslaget i övrigt finge förfalla.
Departements- Innan jag angiver min ställning till förevarande spörsmål, tillåter jag mig
chefen. erinra om vissa bestämmelser angående beskattningsort m. m. i det förslag
till kommunalskattelag, som Kungl. Maj:t genom proposition den 22 februari
1927, nr 102, framlagt för riksdagen. Dessa bestämmelser äro, såvitt angår
förevarande spörsmål, i allt väsentligt överensstämmande med nu gällande,
i 14 § bevillningsförordningen upptagna regler. Sålunda skall såväl fastighetsskatt
som skatt för inkomst av jordbruksfastighet eller av annan fastighet
utgöras till kommun, där fastigheten är belägen (16 och 56 §§). Skatt
för inkomst av tjänst, tillfällig förvärvsverksamhet ävensom av kapital utgöres
i den skattskyldiges hemortskommun (59 § 1 mom.). Med hemortskommun
förstås därvid den kommun, där den skattskyldige författningsenligt
skall vara mantalsskriven för taxeringsåret eller det kalenderår, under
vilket taxering verkställes (66 §, jfr 3 §). Dessa regler gälla här i riket
bosatt person. Beträffande svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning
hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands,
skall enligt förslaget (69 §) tillämpas vad däri stadgas angående här
i riket bosatt person; dock är han icke skattskyldig här i riket för sin in
-
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.
komst av berörda tjänst, och skall för annan hans inkomst, som enligt föreskrifterna
i förslaget och § 3 mom. 2 mantalsskrivningsförordningen skolat
beskattas i S:t Nikolai församling i Stockholm — d- v. s. inkomst av tillfällig
förvärvsverksamhet och av kapital — skatt i stället utgöras i Stockholm
för gemensamt kommunalt ändamål. Vad sålunda sagts gäller jämväl
sådan persons hustru samt barn under 16 år, därest de äro svenska medborgare
och bo hos honom.
Vad då först angår det föreslagna tillägget till § 3 mom. 2 mantalsskrivningsförordningen,
att i rikets tjänst å utländsk ort anställd person, som
utom Stockholm äger eller besitter fast egendom, med Kungl. Maj:ts medgivande
skall äga att tillika med familj och svensk betjäning mantalsskrivas
inom det mantalsskrivningsdistrikt, där den fasta egendomen är belägen,
framgår av vad som förut anförts, att detta tillägg icke innefattar något
undantag från den allmänna regeln, att en var skall mantalsskrivas där
han är bosatt. En sådan person saknar ju faktiskt hemvist inom riket
men har på grund av stadgandet i detta moment i dess nuvarande lydelse
rättsligt hemvist i S:t Nikolai församling i Stockholm. Därmed har ock
enligt hittills gällande beskattningsregler följt kommunal skattskyldighet i
Stockholm. Enligt förslaget till kommunalskattelag skall däremot sådan
skattskyldig för de inkomster, som eljest skolat beskattas i S:t Nikolai församling
i Stockholm, i stället utgöra skatt i Stockholm för gemensamt kommunalt
ändamål. Verkan i beskattningshänseende av det föreslagna tillägget
till § 3 mom. 2 mantalsskrivningsförordningen skulle alltså bliva den, att i
utlandet bosatt svensk diplomatisk eller konsulär tjänsteman, i stället för att
enligt anförda regler för vissa icke till bestämd ort lokaliserade inkomster
skatta till gemensamt kommunalt ändamål, finge tillfälle att — under den
garanti mot missbruk, som Kungl. Maj:ts prövning av frågan om mantalsskrivningsorten
innebär — i skattehänseende gagna kommun, varmed han
såsom ägare eller innehavare av inom kommunen belägen fast egendom har
samhörighet. Mot tillägget i fråga har i de avgivna yttrandena icke gjorts
annan invändning, än att kammarrätten ansett, att detsamma syntes vara
beroende av den ståndpunkt, skatteförfattningarna komma att intaga till
frågan om beskattningsorten för de i detta moment avsedda personer. Med
kommunalskatteförslagets ståndpunkt härutinnan står, såsom av det nyss
anförda framgår, det föreslagna tillägget i god överensstämmelse, och da detsammas
innehåll jämväl eljest synes vara lämpligt avvägt, tillstyrker jag
tilläggets införande i mantalsskrivningsförordningen.
Det föreslagna tillägget till § 3 mom. 1 innebär åter ett undantag från den
allmänna regeln om det faktiska hemvistet såsom avgörande för frågan om
mantalsskrivningsorten. Emellertid må påpekas, att de nuvarande bestämmelserna
i detta moment i vissa fall kunna få i mantalsskrivnings- liksom
i beskattningshänseende egendomliga konsekvenser. Om en person, som innehar
tjänst inom en kommun A, under den tid han är i tjänst eller största delen
av året är bosatt å honom tillhörig fast egendom inom annan, närbelägen
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt 200 häft■ (hr 2Sk.) -
10
Kun al. Maj:ts proposition Nr 234.
Bastämmeläcr
angående
mantalsskrivning
av lappar
inom Jämtlands
län.
kommun B, och under återstoden av året vistas inom en tredje kommun C,
varest han jämväl äger fast egendom, skall han enligt nuvarande regler
ovillkorligen mantalsskrivas i B. Men om han tager avsked från tjänsten
och fortfarande under den största delen av året vistas inom kommunen B,
äger han, på grund av den i detta moment intagna s. k. valfrihetsbestämmelsen,
rätt att mantalsskriva sig inom kommunen C. Med andra ord,
innehavet av tjänst inom en kommun blir avgörande för frågan i vilkendera
av två andra kommuner vederbörande må mantalsskrivas. Är nu fastigheten
i C av stor betydenhet och har den mantalsskrivningspliktige eljest närmare
samhörighet med denna kommun, synes det låta sig försvara, att,
åtminstone där ur synpunkten av kommunens berättigade intresse särskilda
skäl kunna åberopas, bereda vederbörande möjlighet att låta sig mantalsskrivas
i C även under den tid, då han innehar tjänst i A. Dessa skäl för
möjlighet att mantalsskrivas i C synas böra äga samma verkan, om vederbörande
är bosatt i A eller i B utan att därstädes äga eller besitta fastighet.
Sådan närmare samhörighet med viss kommun torde föreligga exempelvis
när, på sätt i promemorian antydes, ägarna till ett familjegods måhända i
släktled efter släktled varit mantalsskrivna inom och för betydande inkomster
skattat till den kommun, varest godset är beläget, och en ägare, tillhörande
samma släkt, ehuru innehavare av tjänst på annan ort, dock under någon
del av året vistas å godset samt anser sig fortfarande närmast höra hemma
i den kommun, där hans släkt varit bosatt och som i hög grad varit beroende
av skatteintäkter för godsägarens inkomster av annat än den fasta
egendomen. I dylikt fall torde, på grund av fastighetsägarens samhörighet
med kommunen, möjlighet böra öppnas för honom att i avseende å beskattningen
av hans icke till bestämd ort lokaliserade inkomster låta nämnda
kommun få företrädesrätt framför den egentliga vistelsekommunen. Det kan
vissserligen icke förnekas, att från teoretisk synpunkt invändningar kunna
framställas mot det föreliggande förslaget, men då å andra sidan starka
billighetsskäl tala för detsamma och dess tillämpning i praktiken synes mig
icke kunna medföra olägenhet, vill jag giva förslaget min anslutning.
Enligt mitt förmenande utgör den omständigheten, att Kungl. Maj:ts medgivande
erfordras för mantalsskrivning å annan ort än den, där vederbörande
faktiskt har sitt hemvist, en fullt betryggande säkerhet mot ett
obehörigt utnyttjande av det föreslagna undantagsstadgandet.
Genom proposition den 22 februari 1927, nr 108, har Kungl. Maj:t på hemställan
av chefen för socialdepartementet av riksdagen äskat anslag till
fattigvård och barnavård för lappar. I det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
har föredragande departementschefen förordat genomförande
av en ändrad organisation för lappfattigvården, innebärande bland annat,
att i Jämtlands län omsorgen om lappfattigvården skulle överföras från fyra
ännu bestående lappförsamlingar, som icke sammanfalla med borgerliga kommuner,
till vederbörande kommuner. För genomförande av förslaget erfor
-
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.
dras emellertid ändring i mantalsskrivningsförordningen i fråga om mantalsskrivning
av lappar inom Jämtlands län.
Enligt § 16 mom. 1 i .mantalsskrivningsförordningen gäller vid tillämpning
av förordningen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker,
att länsstyrelsens kungörelse om förrättningen skall uppläsas i kyrkan tre
gånger — mot eljest endast en gång — samt vid behov även å lappska eller
finska språket eller å båda dessa språk, att till mantalsskrivningen skall
uppgivas och i mantalslängden antecknas jämväl varje persons nationalitet
och språk samt att den del av lappbefolkningen, som kringflyttar utan stadiga
boningsplatser, skall mantalsskrivas stam- eller byvis.
Beträffande jämtlandslapparna saknas däremot särskilda bestämmelser i
mantalsskrivningshänseende. I det vid propositionen nr 108 fogade statsrådsprotokollet,
sid. 19 ff„ har framlagts utredning i förevarande hänseende,
till vilken utredning jag tillåter mig hänvisa. Av protokollet framgår, att
föredragande departementschefen efter samråd med mig funnit de ändringar
böra vidtagas i mantalsskrivningsförordningen, som erfordrades för genomförande
av ett av kammarrätten under utredningen framställt förslag, att i
fråga om lapparnas mantalsskrivning samma regler komme att tillämpas i
de tre förutnämnda länen. Detta innebär, att § 16 mom. 1 skulle göras
tillämpligt jämväl för Jämtlands län. Då emellertid'' i detta län icke finnes
något såsom lappmark betecknat område och bestämmelserna i förevarande moment
givetvis böra äga tillämpning allenast inom de delar av länet, i vilka
lappar vistas, synes det vara lämpligt att åt länsstyrelsen, som sitter inne
med kännedom om berörda förhållanden, uppdraga att bestämma, i vilka
delar av länet ifrågavarande bestämmelser skola tillämpas.
Enligt kammarrättens omförmälda, av chefen för socialdepartementet
biträdda förslag bör, där området för en lappby sträcker sig över två eller
flera kommuner, varje lapp mantalsskrivas å den ort inom lappbyns område,
där han kan anses hava sin huvudkåtplats, d. v. s. där de av hans tillhörigheter
finnas, som icke medföras på vandringarna, såsom fasta kåtor,
visthus och dylikt. Till denna uppfattning har även jag givit min anslutning.
Då emellertid en sådan regel lärer överensstämma med de allmänna
bestämmelserna i mantalsskrivningsförordningen, torde genomförandet därav
icke kräva någon ändring i eller något tillägg till denna förordning.
De föreslagna nya bestämmelserna synas böra träda i kraft i god tid före
början av mantalsskrivningsförrättningarna under år 1927, förslagsvis den
1 juli 1927.
Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet
upprättat förslag om ändring i vissa delar av förordningen den
6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning samt hemställer, att Kungl.
Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 234.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse, bilagan litt — till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Yngve Ericsson.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.