Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

1

Nr 227.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reglering
av reservpersonalens avlönings- och pensionsförmåner
in. in.; given Stockholms slott den 18 mars

1927.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Bosén.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 18 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Bibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hei.lström, Bosén,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Bosén, anför härefter.

Under punkterna 11 och 80 av fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition
har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avvaktan på den proposition
angående reglering av reservpersonalens pensions- och avlöningsförmåner m. m„
som kunde komma att avlåtas till riksdagen, beräkna ordinarie förslagsanslaget
till arméns personal över stat till 380,000 kronor och ordinarie förslagsanslaget
till marinens reservpersonal till 120,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 194 käft. {Nr 227.)

608 27

2

Kungl. Maj: ta proposition nr 227.

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:t hithörande frågor.

Härvid torde jag till en början få erinra om, att i samband med den nya försvarsorganisationens
antagande jämväl beslutats vissa ändringar med avseende
å reservpersonalens tjänstgöringsskyldighet och pensionsförmåner. I anledning
härav hava förslag uppgjorts dels av särskilt tillkallade sakkunniga till ny förordning
angående arméns reserver av befäl och civilmilitär personal, dels av
dylika sakkunniga till förordning angående underofficerare och flaggkorpraler
i flottans reserv samt förordning angående officerare i flottans reserv, dels ock
av chefen för kustartilleriet till förordning angående kustartilleriets reserv av
befäl. Över de sålunda upprättade förslagen hava yttranden inhämtats från
vederbörande militär- och förvaltningsmyndigheter ävensom från försvarsväsendets
lönenämnd, varjämte 1921 års pensionskommitté hörts över vissa av
dessa förslag och åtskilliga framställningar i anledning av desamma gjorts från
personalhåll.

Samtliga ifrågavarande förslag gå, bland annat, ut på vissa ändringar i nu
för reservpersonalen gällande avlönings- och pensionsbestämmelser, ehuru de
med avseende å ändringarnas innebörd förete eu del skiljaktigheter sinsemellan.
I det följande torde jag få lämna en närmare redogörelse för förslagen i angivna
delar och de erinringar, som däremot framställts, samt i samband därmed
angiva min egen ställning till de olika frågorna.

Avlöningsförmåner under tjänstgöring.

Reserverna omfatta följande tre kategorier officerare (civilmilitärer) och
underofficerare (flaggkorpraler), nämligen pensionsavgångna, förtidsavgångna
och i reserven utnämnda. I arméns reserver ingå dessutom underbefäl.

Yad nu först angår kategorien pensionsavgångna officerare (civilmilitärer)
och underofficerare (flaggkorpraler), utgöres den av sådana, som med Tält
till fyllnadspension avgått från aktiv stat. Hit torde oek böra hänföras
från övergångsstat och reservstat med pension avgången personal. De pensionsavgångna
äro tjänstgöringsskyldiga endast i krig, vid mobiliseringsövning och
dylikt. Före ikraftträdandet av 1921 års officersavlöningsreglemente ägde de
pensionsavgångna vid armén under tjänstgöring, utöver sin pension, åtnjuta
dagavlöning, under det att motsvarande personal i marinens reserver under
tjänstgöring erhöll samma lön som före avgången från stammen, med skyldighet
dock att under tiden avstå fyllnadspensionen. Med anledning därav att dagavlöningsförmånen
icke upptagits i nämnda avlöningsreglemente, beslöt 1922
års riksdag i enlighet med därom av Kungl. Maj:t i proposition, nr 248, framställt
förslag, att pensionsavgången officer (civilmilitär) och underofficer i
arméns reserver skulle under dem författningsenligt åliggande tjänstgöring åtnjuta
avlöning till belopp motsvarande skillnaden mellan, å ena sidan, den lön.
vederbörande omedelbart före avgången från aktiv tjänst ägde uppbära, och, å
andra sidan, den sammanlagda pensionsförmån, han vid tjänstgöringstillfället
vore berättigad åtnjuta.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Uti ett i nämnda proposition återgivet yttrande hade försvarsväsendets lönenämnd
ifrågasatt, huruvida icke enahanda avlöningsföreskrift borde meddelas
jämväl för motsvarande personalkategori i marinens reserver. I anledning
härav förklarade föredragande departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet
i ärendet, att det givetvis vore önskvärt, att likformiga bestämmelser
i ämnet komme till stånd, men att han likväl icke för det dåvarande
kunde tillstyrka vidtagandet av eu sådan anordning. I enlighet härmed skedde
heller icke någon ändring i fråga om avlöningen till pensionsavgången personal
i marinens reserver.

I nu förevarande sammanhang har lönenämnden emellertid ånyo fäst uppmärksamheten
på den olikhet, som sålunda råder beträffande avlöningen till
pensionsavgången personal i arméns och marinens reserver. Nämnden bär förklarat
sig för sin del icke kunna finna, att skäl förelåge att upprätthålla berörda
olikhet. Då nya bestämmelser rörande de olika reserverna nu vore avsedda
att utfärdas, vore tidpunkten inne att genomföra likformighet i angivna
hänseende. Härvid syntes den för pensionsavgången personal i arméns reserver
gällande, så sent som år 1922 reviderade avlöningsföreskriften böra vinna tilllämpning
jämväl i fråga om motsvarande personalkategori inom marinens
reserver.

Även jag är av den uppfattningen, att enhetliga grunder böra tillämpas
med avseende å avlöningen till ifrågavarande, varandra motsvarande personalkategorier
inom arméns och marinens reserver. Jag delar ock lönenämndens
åsikt, att dessa grunder böra ansluta sig till vad för närvarande gäller beträffande
arméns hithörande reservpersonal.

I ovannämnda förslag till förordningar hava intagits bestämmelser om att
personal, hörande till förevarande kategori, liksom ock övrig reservpersonal,
skall under tjänstgöring åtnjuta, förutom lön, jämväl övriga förmåner, som tillkomma
motsvarande personal å aktiv stat. Det synes också mig riktigt, att
dessa förmåner, i den män förhållandena överhuvud sådant medgiva, utgå till
reservpersonalen. Givetvis gäller detta endast, såvitt särskilda bestämmelser
icke föranleda annat. Ett dylikt undantagsfall kommer jag att i det följande
beröra.

Utöver vad nu sagts, har för arméns och kustartilleriets vidkommande ifrågasatts,
att tjänstgöringstraktamente skulle utgå vid all tjänstgöring utom bostadsorten.

Arméförvaltningen har — under erinran att motsvarighet härtill saknades
i nu gällande bestämmelser för reserv personalen, men däremot lorefunnes i
reservstatsförordningen — förklarat sig anse en dylik utvidgning av rätten
till tjänstgöringstraktamente icke lämplig i fråga om reservpersonalen.

Lönenämnden har erinrat om, att en liknande föreskrift vunnit tillämpning
jämväl beträffande den på övergångsstat överförda personalen. Frågan angående
lämpligheten av att införa en sådan föreskrift för reservpersonalpn
stode givetvis i samband med grunderna för bestämmandet av avlöningsförmånerna
i övrigt. Utginge man från att avlöningen, inklusive sammanlagda

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

pensionsförmånen, skulle motsvara den lön, vederbörande omedelbart före avgången
från aktiv tjänst åtnjöt, beräknad efter den ortsgrupp, vartill förläggningsorten
för det truppförband, vid vilket tjänstgöringen ägde rum, blivit
hänförd, syntes det icke låta sig förena med eljest tillämpade principer att i
fråga om rätt till tjänstgöringstraktamente likställa tjänstgöring utom bostadsorten
med tjänstgöring utom förläggningsorten. Ginge man åter, såsom vid
fastställandet av reservstats- och den på övergångsstat överförda personalens
löner skett, in för beräknandet av reservpersonalens lön efter en och samma
lägre ortsgrupp, ställde sig frågan annorlunda. Emellertid skulle en undantagslös
tillämpning av sistnämnda förfaringssätt medföra, att personal, tjänstgörande
på bostadsorten, skulle, därest bostadsorten vore hänförlig till högre
ortsgrupp, erhålla lön efter ogynnsammare grund än motsvarande aktiva personal.
För att undvika denna icke önskvärda konsekvens, skulle man nödgas
införa en föreskrift därom, att den på angivna sätt beräknade lönen icke i något
fall skulle — inklusive tjänstgöringstraktamentet — understiga lönen efter den
ortsgrupp, vartill tjänstgöringsorten räknades. Efter övervägande av de olika
avlöningsprinciper, som sålunda kunde ifrågasättas vinna tillämpning, hade
lönenämnden för sin del -— i betraktande av den förbättring i förmåner, som de
nya bestämmelserna i övrigt komme att medföra för reservpersonalen — funnit
tillräckliga skäl icke föreligga att för närvarande frångå den beträffande
ifrågavarande personal hittills tillämpade avlöningsprincipen. För denna
ståndpunkt talade även den omständigheten, att, därest rätten till tjänstgöringstraktamente
för pensionsavgångna på ifrågasatt sätt utsträcktes, konsekvensen
syntes fordra vidtagande av liknande åtgärd till förmån för förtidsavgångna
och i reserven utnämnda, vilket — även om lönen i samband därmed bestämdes
efter ortsgruppen A — skulle medföra en icke obetydlig kostnadsökning för
statsverket. Givet vore emellertid, att, därest det framdeles skulle visa sig för
säkerställande av rekryteringen av sistnämnda två personalkategorier erforderligt
att gå in för en anordning i angivna riktning, förevarande fråga måste
tagas under förnyat övervägande.

I vad lönenämnden sålunda anfört mot den ifrågasatta utvidgningen av
rätten till tjänstgöringstraktamente instämmer jag till alla delar. Jag kan
alltså icke förorda en dylik utvidgning av berörda förmån.

Yad därefter beträffar de båda övriga kategorierna reservofficerare (civilmilitärer)
och -underofficerare (flaggkorpraler) eller med andra ord de förtidsavgångna
och de i reserven utnämnda, skola dessa enligt statsmakternas beslut
vara skyldiga att, utöver vad som åligger de pensionsavgångna, jämväl fullgöra
viss fredstjänstgöring. I fråga om avlöningen till nämnda reservofficerare
och -underofficerare under tjänstgöring gäller för närvarande, att de äga åtnjuta
samma lön, som enligt officersavlöningsreglementet tillkommer beställningshavare
av motsvarande tjänstegrad i lägsta löneklassen inom vederbörlig
ortgrupp.

Uti ovannämnda förslag till förordningar angående marinens reserver har
nu ifrågasatts, att de förtidsavgångna i stället skulle erhålla samma lön, som

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

de åtnjutit omedelbart före avgången från stammen. Beträffande flottans reservpersonal
har därjämte föreslagits rätt till uppflyttning i löneklass (löneförhöjning)
på grund av fullgjord repetitionsövning och i övrigt enligt samma
grunder, som gälla för personal å aktiv stat. Enahanda förmån har från personalhåll
påyrkats för all hithörande reservpersonal.

Lönenämnden har beträffande lönen till förtidsavgången och i reserven utnämnd
personal, såväl i arméns som i marinens reserver, förordat den huvudregeln,
att sagda lön skall utgå enligt lägsta löneklassen (begynnelselönen) inom
vederbörlig lönegrad för motsvarande beställningshavare på aktiv stat och efter
tjänstgöringsortens ortsgrupp. Från denna huvudregel har nämnden dock föreslagit
det undantaget, att ifrågavarande personal må beredas lön i högre löneklass
(löneförhöjning), i den mån densamma i reserven eller, före inträdet i
reserven, på aktiv stat, övergångsstat eller reservstat fullgjort tjänstgöring, som
med tillämpning av de för den aktiva personalen gällande bestämmelser berättigar
därtill.

Den sålunda av lönenämnden förordade modifikationen i nuvarande avlöningsbestämmelser
för ifrågavarande reservpersonal finner jag för min del befogad.
Dess betydelse blir givetvis störst för de förtidsavgångna. Genom rätten
att tillgodoräkna sig sin före inträdet i reserven fullgjorda tjänstgöring tillförsäkras
dessa under tjänstgöring i reserven minst samma lön, som de före avgången
från aktiv stat (övergångsstat) åtnjöto. Men därjämte beredes såväl
förtidsavgången som i reserven utnämnd, vilken för sin utbildning eller för
uppehållande av ledig tjänst eller dylikt längre tid fullgör tjänstgöring, möjlighet
att vinna uppflyttning i löneklass (löneförhöjning). Att härutöver, såsom
från vissa håll ifrågasatts, medgiva dylik uppflyttning enbart på grund
av föreskriven tjänstgöringsomgångs fullgörande skulle uppenbarligen innebära
ett avsteg från de principer, som i motsvarande hänseende vunnit tillämpning
beträffande den aktiva personalen. Jag kan därför icke giva min anslutning till
sistnämnda förslag.

I fråga om de förmåner, som utöver lönen böra utgå under tjänstgöring i
reserven, får jag hänvisa till vad jag vid behandlingen av de pensionsavgångnas
avlöningsgrunder i det föregående anfört. I nämnda sammanhang har jag, i
anslutning till vad lönenämnden härutinnan yttrat, uttalat mig mot en sådan
utvidgning av rätten till tjänstgöringstraktamente, att dylik förmån skulle utgå
under all tjänstgöring utom vederbörandes bostadsort.

Beträffande nu ifrågavarande kategorier reservpersonal har lönenämnden
emellertid i ett särskilt fall tillstyrkt utgivande av tjänstgöringstraktamente vid
dylik tjänstgöring. Nämnden har nämligen funnit det vara nödvändigt och
jämväl vid den nya försvarsorganisationens antagande av statsmakterna avsett,
att tjänstgöringstraktamente utbetalas till elev i den särskilda befälskurs om
nittio dagar, vars genomgående förutsättes såsom villkor för vinnande av kaptensbefordran
inom arméns reserver. Nämnden har härvid framhållit såsom
ett viktigt försvarsintresse, att personal med kompetens till kompanichef skef ältning
i största möjliga utsträckning funnes att tillgå i reserven. Då emellertid

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

genomgåendet av den för ändamålet erforderliga särskilda utbildningen icke
medförde någoii förmån för vederbörande i pensionshänseende, syntes det — i
betraktande jämväl av kursens längd — icke kunna förväntas, att kursen vunne
önskvärd tillslutning, därest icke elev med bostad utom den ort, där kursen
avhölles, medgåves rätt till tjänstgöringstraktamente. Enligt nämndens mening
borde emellertid lönen till elev, som orliölle dylik förmån, utgå efter A-ort. Till
elev, som vore bosatt å den ort, där kursen anordnades, syntes åter lönen böra
beräknas efter samma ortsgrupp som vid annan tjänstgöring.

Med hänsyn till vad lönenämnden sålunda anfört finner jag mig böra biträda
nämndens förslag om utgivande av tjänstgöringstraktamente till elev i dylik
befälskurs, som äger rum utanför vederböraudes bostadsort. Jag ansluter mig
också till nämndens mening, att lönen till elev, som blir berättigad till tjänstgöringstraktamente,
under tiden bör utgå efter lägsta ortsgruppen i stället för,
såsom eljest, tjänstgöringsortens ortsgrupp. Därest liknande befälskurser skulle
komma att anordnas för kustartilleriets reservpersonal, böra givetvis lön och
tjänstgöringstraktamente utgå enligt motsvarande grunder till deltagare i sådan
kurs.

I förevarande sammanhang är ytterligare att tillägga, att arméförvaltningen
— under erinran om att den till nu ifrågavarande kategorier hänförliga personal
i fältläkarkårens och fältveterinärkårens reserver för närvarande är berättigad
att under stadgad tjänstgöring uppbära, utöver eljest utgående lön,
ett särskilt dagarvode, läkare med 12 kronor och veterinär med 10 kronor —
hemställt, att för säkerställande av rekryteringen av dessa reserver enahanda
förmån fortfarande måtte få utgå. Denna hemställan har biträtts av lönenämnden,
som i samband härmed framhållit, att, i den mån det för bestridande av
läkarvård råd armén visade sig nödvändigt att, på sätt under de senare åren
i vissa fall skett, inkalla dylik personal till frivillig tjänstgöring, det syntes
böra få bero på Kungl. Maj:ts prövning, om och med vilka belopp dagarvode
därvid finge utgå.

Under åberopande av vad sålunda förekommit anser jag mig böra förorda,
att omförmälda nu utgående dagarvoden till förtidsavgångna och i reserven utnämnda
läkare och veterinärer bibehållas.

Till i reserven utnämnd officer eller underofficer (flaggkorpral) skall, enligt
vad i samband med den nya försvarsorganisationens antagande beslutats, bland
andra förmåner utgå ekiperingshjälp efter vissa därvid fastställda grunder.
Emellertid hava marinmyndigheterna fäst uppmärksamheten därpå, att dylik
förmån enligt nämnda beslut icke skulle tillkomma den, som efter genomgången
sjökrigsskola ej vunnit beställning på stat, men utnämnts till officer i flottans
reserv. Enligt, marinmyndigheternas uppfattning vore det skäligt, att jämväl
sådan officer komme i åtnjutande av ekiperingshjälp. Lönenämnden har förklarat
sig dela denna uppfattning, och även jag ansluter mig till densamma.

Utom officerare (civilmiltärer) och underofficerare ingår ,såsom förut
nämnts, i arméns reserver jämväl underbefäl. För närvarande utgöres denna

7

Kungl. Maj:tf proposition nr 227.

personalkategori av underbefäl och värnpliktiga, som på ansökan vunnit inträde
i regementes (kårs) reserv. Detta reservunderbefäl är tjänstgöringsskyldigt
allenast i krig och vid mobiliseringsövning m. in. samt äger enligt beslut
av 1922 års riksdag under tjänstgöring åtnjuta, förutom underhåll in natura
och avlöning enligt bestämmelserna i värnpliktslagen, jämväl dagavlöning till
belopp av 1 krona 20 öre för furir, 90 öre för korpral (konstapel) och 60 öre för
vice korpral (vice konstapel). För att med hänsyn till behovet av underbefäl
under repetitionsövningar och vid mobilisering utöka ifrågavarande personalkategori
har riksdagen i samband med den nya försvarsorganisationens antagande,
med biträdande av ett av Kungl. Maj:t härutinnan framställt förslag,
uttalat sig för, att såsom villkor för erhållande av avskedspremie skall uppställas,
att vederbörande skall ingå såsom underbefäl i reserven och i sådan egenskap
fullgöra en repetitionsövning, såvida icke skyldighet härtill föreligger på
grund av föreskrift i värnpliktslagen.

De sakkunniga, som utarbetat ovannämnda förslag till förordning angående
arméns reserver av befäl och civilmilitär personal, hava förordat sådan ändring
i nu gällande avlöningsgrunder, att reservunderbefälet under tjänstgöring
skulle erhålla, förutom naturaunderhåll, enahanda lön och övriga förmåner
som personal på aktiv stat av motsvarande tjänstegrad (tjänsteklass).

Lönenämnden har härutinnan anfört följande. Nämnden kunde icke finna
någon giltig anledning att för framtiden beträffande ifrågavarande personal tilllämpa
eu annan avlöningsprincip än den för övrig personal i reserven godkända.
Nämnden tillstyrkte därför de sakkunnigas förslag i denna del. I överensstämmelse
med vad nämnden förordat beträffande förti ds avgå ngn a och i reserven
utnämnda officerare, underofficerare och civilmilitärer, ansåge sig nämnden
emellertid -— i motsats till de sakkunniga — därjämte böra föreslå, att jämväl
underbefälet berättigades att i mån av fullgjord tjänstgöring i reserven eller på
aktiv stat tillträda löneförhöjningar efter samma grunder i övrigt som det
aktiva underbefälet.

Med de sakkunniga och lönenämnden är jag ense därom, att reservunderbefälets
avlöningsförmåner under tjänstgöring böra regleras efter samma princip
som den övriga reservpersonalens. .Tåg tillstyrker därför de sakkunnigas förslag
med det därtill av lönenämnden fogade tillägget.

Uti de upprättade förslagen till reservbefälsförordningar hava även upptagits
närmare bestämmelser angående lönens utgående under tjänstgöring. 1
fråga om innehållet skilja sig dessa bestämmelser i de olika förslagen från varandra.

Sålunda hava arméns reservbefäl ssakkunniga föreslagit, att lön skulle niga
icke blott för den tid, vederbörande tjänstgjort, utan även för den tid. under
vilken lian på grund av behörigen styrkt sjukdom hindrats tjänstgöra, dock
att lön under sjukdom skulle få uppbäras högst under hälften av den tid, tjänstgöringen
omfattade.

För kustartilleriets reservpersonal har föreslagits en bestämmelse av samma

ö Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

innehåll, men med tillägg att lönen skulle få bibehållas även vid viss kortare
tjänstledighet av annan anledning än sjukdom.

De för flottans reservpersonal i förevarande avseende föreslagna bestämmelserna
gå ut därpå, att oavkortad lön skulle åtnjutas, förutom under tjänstgöring,
jämväl för den tid, vederbörande erhölle tjänstledighet eller av styrkt sjukdom
hindrades att tjänstgöra, dock med iakttagande av att, därest under ett och
samma utbildningsår bortovaro på grund av sjukdom tillika med beviljad tjänstledighet
överstege 45 dagar eller, om tjänstgöringen omfattade kortare tid än
bO dagar, hälften av denna kortare tid, för tid härutöver skulle göras enahanda
tjänstledighetsavdrag, som för motsvarande aktiva personal vore stadgat.

Arméförvaltningen har beträffande arméns reservpersonal förordat, att lön
skulle utgå, förutom för verkliga tjänstgöringsdagar samt in- och utryckningsdagar,
även för den tid, då vederbörande under anbefalld tjänstgöringstid på
grund av behörigen styrkt sjukdom hindrats att tjänstgöra, dock ej för längre
tid än högst 45 dagar under ett och samma kalenderår; att, därest sjukdomshindret
varade längre och tjänstgöringen dessförinnan icke upphört eller avbrutits,
tjänstledighetsavdrag skulle göras från och med fyrtiosjätte dagen;
samt att emellertid vid sjukdom, som uppenbarligen icke ådragits under militär
tjänstgöring eller därigenom ogynnsamt påverkats, lönen skulle helt avstås.

Lönenärnliden har i sitt yttrande över förslaget till förordning angående
underofficerare och flaggkorpraler i flottans reserv i förevarande fråga anfört
följande. Nämnden funne det tveksamt, om oavkortad lön under förtidsavgången
och i reserven utnämnd personal åliggande repetitionsövning överhuvud borde få
utgå annat än dels under tjänstgöring, (inklusive in- och utryckningsdagar) och
— enligt de för aktiv personal gällande grunder — vid förhinder att tjänstgöra
till följd av olycksfall i tjänsten, och dels under viss kortare tids avbrott i
tjänstgöringen på grund av sjukdom, som icke orsakats av dylikt olycksfall.
Då det emellertid ansåges ur militär synpunkt låta sig göra att — såsom nämnden
förutsatte, undantagsvis och enligt närmare reglerande bestämmelser_be vilja

ifrågavarande personal tjänstledighet under högst Vio av tiden för repetitionsövning,
syntes det nämnden — i betraktande jämväl av de för aktiv personal
härutinnan gällande bestämmelser — icke oskäligt, att oavkortad lön
under dylik tjänstledighet och vid förhinder att tjänstgöra på grund av sjukdom,
som icke orsakats av olycksfall i tjänsten, finge utgå under sammanlagt
högst det antal dagar, som motsvarade Vio av repetitionsövningens längd. Någon
anledning att i förevarande avseende meddela härifrån avvikande generella
regler beträffande annan fredstjänstgöring än repetitionsövning ansåge nämnden
ej föreligga. Där sådan tjänstgöring i något fall skulle omfatta ett helt år, syntes
böra bero på prövning av Kung], Maj:t, huruvida de för den aktiva personalen
gällande bestämmelserna i omförmälda hänseende i stället borde vinna
tillämpning. Likaså borde, där sjukdom orsakats av tjänstgöringen, Kungl.
Maj:t vara oförhindrad att utsträcka ifrågavarande förmån utöver den tid,
nämnden föreslagit. I den mån ej, enligt vad nämnden sålunda förordat, oavkortad
lön finge utgå, borde tjänstledighetsavdrag göras enligt de grunder, som
härutinnan tillämpades för den aktiva personalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 9

Vad lönenämnden sålunda anfört har nämnden åberopat i sina yttranden
över övriga förslag.

Att behov föreligger av bestämmelser, huru med lönen skall förhållas vid
tjänstledighet eller av sjukdom härrörande förhinder att deltaga i pågående
tjänstgöring, synes mig uppenbart. I en till Kungl. Maj:t ingiven, den 3 juni
1926 dagtecknad skrivelse har också riksdagens militieombudsman fäst uppmärksamheten
härpå. Det synes mig vidare klart, att enhetliga regler böra
vinna tillämpning i förevarande avseende. Av de olika förslag, som härutinnan
föreligga, anser jag det av lönenämnden framställda ur olika på frågan inverkande
synpunkter böra givas företräde framför de övriga. I enlighet härmed
tillstyrker jag alltså, att i huvudsak följande grundsatser vinna tillämpning
i fråga om lönens åtnjutande. Förutom under tjänstgöring (in- och utryckningsdagar
inräknade) bör oavkortad lön, efter enahanda grunder, som gälla för
aktiv personal, utgå vid förhinder att deltaga i tjänstgöringen på grund av
olycksfall i tjänsten. Lönen bör jämväl få under sammanlagt högst Vio av
tjänstgöringstiden bibehållas oavkortad vid tjänstledighet och förhinder att deltaga
i pågående tjänstgöring på grund av sjukdom, som ej förorsakats av dylikt
olycksfall. För tid härutöver bör vederbörande, där ej Kungl. Maj:t finner skäl
medgiva annat, å lönen vidkännas enahanda tjänstledighetsavdrag, som motsvarande
aktiva personal är underkastad.

I detta sammanhang anser jag mig slutligen böra nämna, att såväl ovanberörda
sakkunniga som riksdagens militieombudsman väckt förslag om att
bereda till tjänstgöring inkallad reservpersonal, som vid tiden för tjänstgöringens
upphörande åtnjuter vård å sjukvårdsanstalt, rätt till fortsatt fri sjukvård
m. m. under viss tid efter tjänstgöringens slut. Härvid har, bland annat, erinrats
om, att fast anställt manskap och värnpliktiga i dylikt fall äga åtnjuta fri
sjukvård och fria läkemedel, till dess de varda till hälsan så återställda, att de
kunna utskrivas från sjukvårdsanstalten, dock högst under ett år efter anställningens
eller tjänstgöringens upphörande.

För min del finner jag mig väl kunna förorda, att ifrågavarande förmån beredes
åt i reserven anställt underbefäl. Men däremot anser jag det ej vara av
förhållandena motiverat att utsträcka denna förmån, vilken icke tillkommer
officerare och underofficerare på aktiv stat, till sådan personal i reserven. I
fråga om rätten till fri sjukvård och dylikt torde sistnämnda personal alltså
böra i allo likställas med motsvarande aktiva personal.

Pensionsförmåner.

I samband med den nya försvarsorganisationens antagande beslöt riksdagen,
att förtidsavgången och i reserven utnämnd personal skulle efter uppnådda
55 års ålder erhålla pension, officer (civilmilitär av officers tjänsteklass) med
600 kronor och underofficer (flaggkorpral) med 400 kronor. Vidare medgav
riksdagen beträffande i reserven utnämnd personal ävensom i fråga om flottans
reserv tillhörande förtidsavgången personal, dels att, därest vederbörande av -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

lede, sedan han fullgjort sin tjänstgöringsskyldighet, men innan han uppnått
den för rätt till pension stadgade levnadsålder, skulle till hans efterlevande anhöriga
eller annan rättsinnehavare utbetalas ett mot pensionens vid tiden för
dödsfallet efter 5 procent kapitaliserade värde svarande belopp, och dels att
den, som fullgjort sin tjänstgöringsskyldighet, skulle vid viss tidpunkt, olika
i olika tall, äga utbekomma i stället för pensionen ett mot dennas efter 5 procent
kapitaliserade värde svarande belopp.

Fråga har nu uppstått, huruvida pensionstillägg enligt kungörelsen den It)
juni 1922 (nr 360) och pensionsförhöjningar enligt kungörelsen den 18 juni
1925 (nr 280) skola utgå å ovannämnda pensioner eller om pensionsbeloppen
skola anses såsom reglerade samt dylika tillägg och förhöjningar förty vara
uteslutna.

iSåväl de olika sakkunniga, vilka utarbetat de i ärendet föreliggande förslagen
till förordningar angående arméns och flottans reservpersonal, som marinmyndigheterna
hava förutsatt, att pensionerna skola vara förenade med pensionstillägg
och pensionsförhöjningar. Arméförvaltningen och 1921 års pensionskommitté,
med vilken sistnämnda lönenämnden instämt, hava åter av olika grunder
funnit en förnyad reglering av pensionsbeloppen erforderlig.

Med avseende härå må till eu början erinras om, att reservpensionen enligt
hittills gällande bestämmelser utgör 300 kronor för officer och 200 kronor för
underofficer. Försvarsrevisionen föreslog på sin tid, att dessa belopp med hänsyn
till penningvärdets fall skulle höjas till 500 kronor respektive 350 kronor.
T Kungl. Maj ds av riksdagen bifallna förslag i ämnet höjdes beloppen emellertid
ytterligare till 600 kronor respektive 400 kronor. Anledningen härtill
var den, att underofficerspensionen eljest skulle hava kommit att understiga
och officerspensionen endast obetydligt överstiga då utgående pensioner jämte
därmed enligt 1922 års kungörelse förenade pensionstillägg.

Avsikten får således anses hava varit, att dylika pensionstillägg icke skulle
utgå å de nya pensionerna.

Förutom pensionstillägg erhåller emellertid reservpensionstagare för närvarande
pensionsförhöjningar enligt 1925 års kungörelse angående ny pension.
Med såväl pensionstillägg som pensionsförhöjningar utgör reservpensionen för
officer 768 kronor och för underofficer 672 kronor. Skulle de av riksdagen
bestämda pensionerna 600 kronor och 400 kronor förenas med pensionsförhöjningar
men ej med pensionstillägg, skulle pensionerna uppgå till 816 kronor
respektive 624 kronor. Även i sistnämnda fall skulle alltså underofficerspensionen
utgå med lägre belopp, än vad nu är förhållandet. Därest såväl pensionstillägg
som pensionsförhöjningar medgåves utgå. erhölle officer 996 och underofficer
792 kronor i pension.

Då de nya pensionerna, å ena sidan, givetvis icke rimligen böra utgå med
lägre belopp, än som motsvarar nuvarande pensioner jämte därmed förenade
pensionstillägg och -förhöjningar, samt, å andra sidan, därest dylika tillägg
och förhöjningar medgåves å dem, komme att uppgå till väsentligt högre belopp,
än av förhållandena påkallas, anser jag i likhet med arméförvaltningen,

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

1921 års pensionskommitté och lönenämnden, nödvändigt att företaga eu omreglering
av ifrågavarande pensioner. Härvid synas beloppen böra avpassas
så, att pensionerna kunna anses såsom nyreglerade och alltså varken pensionstillägg
eller pensionsförhöjningar ifrågakomma.

Arméförvaltningen har ansett, att man till grund för ett rättvist avvägande
av pensionsbeloppen borde utgå från de underofficer nu tillkommande pensionsförmåner
om sammanlagt 672 kronor. Den för framtiden ökade tjänstgöringsskyldigheten
för reservpersonalen borde dock betinga, att de nya pensionerna
bleve något högre. I anslutning härtill borde pensionen för underofficer i reserven
bestämmas till 696 kronor. Beträffande officerspensionen skulle det
kunna ifrågasättas, att densamma, enligt vad som gällde jämlikt nuvarande reservbefälsförordning
för armén, borde med 50 procent överstiga underoffioerspensionen
och i enlighet härmed bestämmas till 1,044 kronor. Med hänsyn till
att pensionsförhöjningarna för officerare och vederlikar vore relativt lägre än
för underofficerare och i betraktande av storleken av de pensionsbelopp, som
fastställts för kompaniofficerare på reservstat, ansåge arméförvaltningen dock
en begränsning av pensionerna för officerare och vederlikar böra ske till förslagsvis
960 kronor.

Pensionskommittén, med vilken lönenämnden, såsom ovan nämnts, instämt,
har förordat, att pensionen för underofficer i reserven bestämmes till 672 kronor,
d. v. s. samma belopp, vartill nuvarande pension jämte pensionstillägg och
pensionsförhöjningar uppgår. Enligt samma grund skulle pensionsbeloppet för
officer i reserven bliva 768 kronor. Detta belopp bleve dock enligt kommitténs,
av lönenämnden biträdda mening för lågt i jämförelse med den föreslagna
underofficerspensionen och syntes lämpligen böra höjas till 900 kronor.

För egen del anser jag de av pensionskommittén och lönenämnden föreslagna
beloppen lämpligt avvägda och tillstyrker i enlighet härmed, att reservpensionen
bestämmes till 672 kronor för underofficer och 900 kronor för officer eller
vederlike.

Av arméns reservbefälssakkunniga har förordats utbytande av benämningen
pension mot benämningen tjänsteersättning i syfte att från vanliga pensioner
särskilja ifrågavarande förmån, som uteslutande utgjorde ersättning för skyldigheten
att fullgöra viss militär tjänstgöring och viss tid stå till försvarsväsendets
förfogande.

Såväl arméförvaltningen som lönenämnden hava emellertid gjort invändning
mot nämnda förslag och'' det till grund därför liggande betraktelsesättet. Löneuämnden
har därvid tillagt, att frågan, huruvida reservpensionen — som under
vissa förutsättningar vore avsedd att kunna ersättas av dess en gång för alla
utbetalade kapitalvärde — borde undantagas från eljest gällande inskränkningar
i fråga om rätten att förena pensioner, syntes böra göras till föremål
för övervägande i sammanhang med behandlingen av spörsmålet om ny pensionslag.

I likhet med arméförvaltningen och lönenämnden anser jag, att ifrågava -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

rande förman alltjämt bör benämnas pension. Vad lönenämnden i övrigt härutinnan
anfört torde böra uppmärksammas vid nya pensionslagars utarbetande.

Såsom villkor för reservpensions åtnjutande gäller för närvarande, bland
annat, att vederbörande skall hava fullgjort honom åliggande fredstjänstgöring.
Givetvis bör detta villkor även för framtiden upprätthållas. Emellertid har i
de upprättade förslagen till bestämmelser i ämnet därifrån ansetts böra göras
den eftergift, att, därest vederbörande på grund av skada eller sjukdom, som
ådragits under tjänstgöring, icke kunnat fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet,
pensionen ändock borde få utgå. Häremot har icke någon erinran framställts.
Ej heller jag finner anledning att motsätta mig vad sålunda föreslagits. I konsekvens
härmed torde emellertid, såsom lönenämnden ock framhållit, enahanda
eftergift böra göras med avseende å rätten för viss reservporsonal eller dess
efterlevande att uppbära pensionens kapitaliserade värde.

Från personalhåll har härutöver påyrkats, att, om tjänstgöringsskyldighetens
fullgörande omöjliggjordes till följd av skada eller sjukdom, som
ådragits utom tjänstgöringen, vederbörande skulle äga uppbära vad av pensionen
svarade mot dessförinnan fullgjord tjänstgöring. Med hänsyn till reservpensionens
karaktär av uteslutande statspension finner jag mig emellertid ej
kunna biträda detta yrkande.

Yad angår den för viss reservpersonal avsedda förmånen att i stället för
pension uppbära dennas kapitaliserade värde, har jag haft under övervägande,
om icke densamma borde göras beroende av en lämplighetsprövning i varje särskilt
fall. Då emellertid denna fråga ej varit föremål för yttrande från de i
ärendet hörda myndigheternas sida, har jag funnit mig icke böra nu framställa
något förslag i angivna riktning.

Do nya avlönings- och pensionsförmånernas tillämpande beträffande redan

i reserven anställd personal.

Vad först beträffar avlöningsförmåner under tjänstgöring, torde varje anledning
saknas att härutinnan tillämpa olika grunder för redan anställd och
nytillkommande reservpersonal.

Annorlunda synes saken ställa sig i fråga om pensionsförmånerna till förtidsavgången
och i reserven utnämnd personal. Med hänsyn till å nuvarande
pensioner utgående pensionstillägg och pensionsförhöjningar skulle visserligen,
i händelse av bifall till mitt i det föregående framställda förslag, endast officerspensionen
komma att undergå någon förhöjning. Men i betraktande komma
jämväl den för vissa kategorier avsedda förmånen att få i stället för pension
uppbära dess kapitaliserade värde liksom rätten för efterlevande efter till
nämnda kategorier hänförlig personal att utfå ett liknande kapitalvärde.

Innan jag redogör för de olika förslag, som i förevarande hänseende framställts,
torde jag böra omnämna de förändringar, som i samband med den nya

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

försvarsorganisationens antagande beslutats i fråga om den bär avsedda personalens
fredstjänstgöringsskyldighet.

Arméns förtidsavgångna och i reserven utnämnda personal, som för närvarande
har att fullgöra en repetitionsövning vart tredje år intill utgången av
det kalenderår, varunder vederbörande uppnår 40 års ålder, skall enligt nämnda
beslut under loppet av varje 3-årsperiod av tjänstetiden intill utgången av det
kalenderår, då vederbörande uppnår 42 års ålder, tjänstgöra vid infanteriet,
trängen och intendenturtrupperna 35 dagar samt vid övriga truppslag 40 dagar.

Vad angår flottans reserv, skall den förtidsavgångna personalen, vilken hittills
icke haft någon dylik fredstjänstgöringsskyldighet, intill utgången av det
kalenderår, då vederbörande uppnår 40 års ålder, fullgöra en repetitionsövning
om 60 dagar under loppet av varje 4-årsperiod av tjänstetiden. Den i flottans
reserv utnämnda personalen, som för närvarande icke är skyldig fullgöra någon
repetitionsövning, skall hädanefter å tider, som av Kungl. Maj:t bestämmas,
fullgöra två repetitionsövningar av lägst 60 och högst 90 dagars längd.

Beträffande slutligen kustartilleriets reservpersonal, av vilken den i reserven
utnämnda för närvarande är pliktig att intill utgången av det kalenderår, då
vederbörande uppnår 42 års ålder, fullgöra en repetitionsövning under loppet
av varje 3-årsperiod av tjänstetiden samt den förtidsavgångna icke har någon
som helst dylik tjänstgöringsskyldighet, skall ifrågavarande reservpersonal för
framtiden vara underkastad fredstjänstgöringsskyldighet i samma omfattning
som motsvarande personal i arméns reserver.

I fråga om de nya pensionsförmånernas utsträckande till den nuvarande
reservpersonalen hava nu följande förslag framställts.

Arméns reservbefälssakkunniga hava ansett, att de nya pensionsförmånerna
borde tillkomma en var förtidsavgången eller i reserven utnämnd, som icke vid
tiden för bestämmelsernas ikraftträdande redan uppnått 42 års ålder, d. v. s.
den ålder, då skyldigheten att fullgöra repetitionsövning för framtiden skall
upphöra.

Flottans reservbefälssakkunniga åter hava, med instämmande från marinmyndigheternas
sida, förutsatt, att ifrågavarande förmåner skulle utgå till
dem, som ej uppnått 36 års ålder och åtoge sig den beslutade ökade tjänstgöringsskyldigheten.

För kustartilleriets reservpersonal har föreslagits, att de nya pensionsförmånerna
skulle utgå till all i reserven utnämnd personal, ävensom till de förtidsavgångna,
som ej uppnått 39 års ålder, d. v. s. av vilkas tjänstetid minst
en hel 3-årsperiod återstode.

Arméförvaltningen har såsom sin åsikt uttalat, att de nya förmånerna ej
borde tillkomma andra redan i reserven anställda beställningshavare än sådana,
som åtminstone till någon del drabbades av den utsträckta tjänstgöringsskyldigheten.
Enär denna skyldighet hittills för arméns förtidsavgångna och i reserven
utnämnda personal varit begränsad till 40 års ålder, men enligt riksdagens
beslut för framtiden skulle utsträckas till 42 års ålder, borde åldersgränsen för
dem, som icke skulle falla under de nya föreskrifterna, nedsättas med 3 år och

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

alltså stadgas, att desamma icke gällde för personal, som under året närmast
före deras ikraftträdande uppnått 39 års ålder.

Lönenämnden har givit uttryck åt en liknande uppfattning.

Från olika personalsammanslutningar inom arméns reserver har å andra
sidan påyrkats, att samtlig reservpersonal, som så önskade, borde — eventuellt
mot fullgörande av den ytterligare tjänstgöring, som enligt riksdagens beslut
skulle hava ålegat densamma under fyrtioförsta och fyrtioandra levnadsåren,
komma i åtnjutande av de nya förmånerna. Till stöd härför har, bland annat,
anförts, dels att flertalet av den äldre reservpersonalen under krigsåren fullgjort
tjänstgöring utöver vad som förutsattes för erhållande av nämnda förmåner,
dels och att pensionen närmast vore att anse såsom ett vederlag för det
vederbörande intill hög ålder kvarstode i reserven med tjänstgöringsskyldighet
i krig och vid vissa andra tillfällen. I samband härmed har ock erinrats, att
arméförvaltningens förslag skulle leda till. å ena sidan, att äldre reservpersonal
under vissa förhållanden erhölle del av de nya förmånerna utan någon ökning i
tjänstgöringsskyldigheten, samt, å andra sidan, att dylik reservpersonal i stor
utsträckning uteslötes därifrån, ehuru åldersförhållandena icke lade hinder i
vägen för en ökning av deras tjänstgöringsskyldighet.

Då ifrågavarande förmåner givetvis avse, förutom att främja erforderlig nyrekrytering
av reserverna, jämväl att stimulera till kvarstående därstädes, synes
det också mig ofrånkomligt att i viss utsträckning göra även den nuvarande reservpersonalen
delaktig av desamma. Enligt sakens natur lärer en dylik åtgärd
först och främst kunna begränsas till dem, som icke redan uppnått den ålder, då
tjänstgöringsskyldigheten i fred för framtiden är avsedd att upphöra. De,
som redan uppnått denna ålder och grundlagt rätt till reservpension, torde
under alla förhållanden kunna antagas finna med sin fördel förenligt att kvarstå
i reserven den tid, som erfordras för pensionens utbekommande. Men om
sålunda de nya förmånerna böra begränsas att utgå till personal, som befinner
sig i den ålder, att den förutsatta tiden för fredstjänstgöringsskyldighetens
upphörande ännu icke inträtt, är därmed icke sagt, att desamma utan vidare
böra tillkomma all denna personal. Fastmera synes det rimligt att ytterligare
uppställa den fordran, att vederbörande skall hava åtminstone till någon del
drabbats av den beslutade ökade tjänstgöringsskyldigheten. Ben tankegång,
som härutinnan kommit till uttryck i arméförvaltningens och lönenämndens
yttranden ävensom i vissa av de i ärendet upprättade förslagen, förefaller mig
riktig. T betraktande dels därav, att här avsedd reservpersonal hittills i vissa
fall icke varit underkastad någon som helst fredstjänstgöringsskyldighet och i
andra fall varit skyldig fullgöra sådan tjänstgöring intill en lägre ålder än som
fastställts att hädanefter gälla, dels ock därav, att olika åldersgränser i angivna
hänseende bestämts för, å ena sidan, arméns och kustartilleriets, samt, å
andra sidan, flottans reservpersonal, måste givetvis berörda villkor erhålla olika
avfattning för olika personalkategorier. Sålunda synes arméns nuvarande
reservpersonal icke böra få åtnjuta de nya pensionsförmånerna, om vederbörande
fyllt 39 år, såvida icke den utsträckta tjänstetiden medför skyldighet

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

att fullgöra en tjänstgöringsomgång, utöver vad som följer av nu gällande bestämmelser
i ämnet. I fråga om flottans reservpersonal åter, torde, i överensstämmelse
med vad flottans reservbefälssakkunniga och myndigheterna föreslagit,
böra såsom villkor för ifrågavarande förmåners tillgodonjutande uppställas,
att vederbörande ej fyllt 36 år och sålunda bliver underkastad skyldighet
att fullgöra åtminstone en repetitionsövning. För kustartilleriets reservpersonal
slutligen torde för omförmälda förmåners utgående böra förutsättas,
att vederbörande icke uppnått 39 års ålder och sålunda bliver underkastad en
fredstjänstgöringsomgång i enlighet med den beslutade nya ordningen.

Anslagsberäkningen.

Vad angår kostnaderna för ovan av mig förordade reglering av reservpersonalens
avlönings- och pensionsförmåner, synas desamma, därest de nya
bestämmelserna, såsom jag vill föreslå, vinna tillämpning från och med den
1 januari 1928, icke komma att uppgå till sådant belopp, att någon förhöjning
erfordras av de i statsverkspropositionen för nästa budgetår i enlighet med
myndigheternas förslag beräknade anslagen till arméns personal över stat och
marinens reservpersonal.

I förevarande sammanhang torde jag slutligen få nämna följande. Med anledning
av ett av försvarsrevisionen på sin tid gjort uttalande i ämnet, anfördes
i 1925 års försvarsproposition vid behandlingen av arméns reservpersonalsfrågor,
att i samband med en blivande omarbetning av gällande reservbefälsförordning
närmare utredning borde verkställas angående beviljande av studielån
på gynnsamma villkor åt yngling, som toge anställning såsom reservofficer.
Riksdagen anslöt sig ock till denna uppfattning.

Sådan utredning har nu verkställts av arméns reservbefälssakkunniga, varefter
yttranden i ämnet inhämtats från olika myndigheter. T)å emellertid denna
fråga ännu icke befinner sig i det skick, att densamma kan underställas Kungl.
Maj:t, och det för övrigt torde vara lämpligt att avvakta någon erfarenhet av
verkningarna av de i det föregående föreslagna förbättringarna i reservpersonalens
förmåner, innan frågan upptages till slutlig behandling, saknar jag anledning
att här närmare ingå på densamma.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen

dels godkänna de av departementschefen ovan förordade grunder för avlöning
till reservpersonalen under tjänstgöring,

dels besluta, att pensionen skall utgöra för förtidsavgången och i reserven
utnämnd officer (likställd) 900 kronor samt för förtidsavgången och i reserven
utnämnd underofficer (flaggkorpral) 672 kronor,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

dels godkänna vad departementschefen med avseende å pensionernas utgående
i övrigt föreslagit,

dels i riksstaten för budgetåret 1927—1928 upptaga ordinarie förslagsanslaget
till arméns personal över stat med oförändrat belopp kronor 880,000:_

dels och öka. ordinarie förslagsanslaget till marinens reservpersonal,

nu

med

till

kronor 117,000: —

3,000: —

kronor 120,000:—

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. Broberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.