Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
1
Nr 221.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om^
ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen den 30
maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk;
given Stockholms slott den 11 mars 1927.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 24 §§
i lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Johan C. W. Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 188 höft. (Nr 221.)
1
2
Kung!,. Maj:ts proposition nr 221.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen den 30 maj 1919 (nr 381)
om rätt till litterära och mnsikaliska verk.
Härigenom förordnas, att 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen den 30 maj 1919 om
rätt till litterära och musikaliska verk skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:
2 §.
Författare äge-----för hand.
Därjämte have författare till skrift eller muntligt föredrag uteslutande rätt
att offentligen föredraga verket och författare till dramatiskt, mimiskt eller
kinematografiskt verk uteslutande rätt att offentligen uppföra detsamma ävensom
tonsättare uteslutande rätt att offentligen utföra av honom komponerat mu
-
sikaliskt verk.
Författare äge--—--av verket.
11 §.
Utan hinder av vad i denna lag är stadgat vare tillåtet:
1) att vid —----ytterligare utveckling;
2) att utgiven dikt begagnas såsom text i musikaliskt verk eller på konsertprogram
;
3) att mindre-----punkt avses.
I fall-----översättning tillåten.
I vetenskaplig------använda förfarandet.
Har skrift eller muntligt föredrag utgivits, vare offentligt föredragande därav
tillåtet,
då åhörarna äga tillträde utan avgift och återgivandet icke heller eljest sker
i förvärvssyfte, eller
då den av återgivandet härflytande inkomst är avsedd för välgörande ändamål
och den eller de föredragande icke erhålla någon ersättning.
13 §.
Då skrift, teckning eller avbildning eller musikaliskt verk begagnas efter
vad i 11 § första eller tredje stycket eller i 12 § första stycket är tillåtet, skall
författarens namn angivas, så framt detsamma finnes utsatt å verket.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr £21.
24 §.
Med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor straffes:
1) den, som------eller delvis;
2) den, som-----3 § sägs;
3) den, som utan författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd
i annat fall, än i 11 § medgives, offentligen föredrager en enligt denna lag
skyddad skrift eller skyddat muntligt föredrag,
eller offentligen uppför skyddat dramatiskt, mimiskt eller kinematografiskt
verk,
eller i annat fall, än i 12 § medgives, offentligen utför skyddat musikaliskt
verk,
vare sig verket återgives i sin helhet eller delvis.
Den brottslige ersätte ock all skada.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927.
Har före lagens trädande i kraft författarrätten med avseende på en skrift
eller ett muntligt föredrag överlåtits eller någon eljest erhållit tillstånd att
offentligen föredraga dylikt verk, tillkomme ändock, sedan verket utgivits,
rätten till sådant föredragande författaren, så framt ej annorledes är avtalat.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Framställning
från
Sveriges
författarförening.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 4 mars 1927.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anför:
»Det skydd, som enligt bestämmelserna i lagen den 30 maj 1919 om rätt till
litterära och musikaliska verk tillkommer skrift eller muntligt föredrag, omfattar
med avseende på rätten till offentligt föredragande allenast outgivet verk.
Sålunda är på grund av stadgandet i 2 § tredje stycket, sedan skrift eller muntligt
föredrag utgivits, rätten att föredraga det fri för envar. Och jämlikt medgivande
i 11 § första stycket under 1 må offentligen hållet föredrag, ändå att
det icke är utgivet, på visst sätt begagnas vid författande av nytt, i det väsentliga
självständigt verk. I förevarande hänseende intaga författare till
verk, som nu nämnts, en mindre förmånlig ställning än tonsättare, vilkas verk
i vanliga fall äro jämväl efter utgivandet skyddade mot offentligt utförande.
Anmärkas må att 1919 års lag härutinnan medfört en viss begränsning av
författarrätten, sådan den gestaltats i den förut gällande lagen den 10 augusti
1877 angående äganderätt till skrift, med däri vidtagna ändringar. Enligt en
genom lag den 28 maj 1897 införd bestämmelse i 1877 års lag var nämligen
oauktoriserat offentligt föredragande av dramatiskt — eller musikaliskt-dramatiskt
— arbete, utan utstyrsel för skådebanan, förbjudet även om arbetet utgivits,
dock under villkor att författaren genom tillkännagivande på titelbladet
eller vid verkets början gjort förbehåll angående rätten att föranstalta om offentligt
föredragande därav. Såsom skäl emot upptagande av en motsvarande
bestämmelse anfördes i det sakkunnigförslag, som i huvudsakliga delar legat
till grund för 1919 års lag, bland annat att stadgandet icke syntes vara av något
verkligt praktiskt behov påkallat.
I en den 5 juni 1925 inkommen underdånig skrivelse har styrelsen för Sveriges
författarförening anfört följande:
''Lagen om rätt till litterära och musikaliska verk tillerkänner icke i princip
författaren uteslutande rätt att offentligen föredraga sitt verk. Visserligen
bär på grund av särskild lagbestämmelse sådan rätt förbehållits författare till
outgiven skrift och outgivet muntligt föredrag, men denna bestämmelse torde
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
0
gagna endast en viss grupp av författare, företrädesvis de som yrkesmässigt
utöva föreläsnings- och föredragsverksamhet såsom lärare vid universitet och
högskolor m. fl. För det stora flertalet författare, i första hand de skönlitterära,
saknar bestämmelsen praktisk betydelse, eftersom deras verk i det sammanhang
varom här är fråga skulle kunna betraktas såsom obefintliga, intill dess att
desamma utgivits. För många bland dessa senare författare framstår det därför
såsom en meningslöshet, att de av lagen omhuldas med skydd mot obehörigt
föredragande, så länge deras verk ännu ej offentliggjorts, under det att
skyddet bortfaller i samma stund som offentliggörande ägt rum, d. v. s. då det
först kan bliva tal om ett obehörigt utnyttjande från tredje mans sida. Lagstiftarens
uppfattning rörande rätten till offentligt föredragande av litterärt
verk torde sammanhänga med det sedan gammalt rådande betraktelsesättet i
fråga om realiserandet av författarens ekonomiska intresse av sitt verk. Detta
intresse har ju beträffande en skrift ansetts förverkligat i och med. densammas
mångfaldigande. Författaren har tillerkänts uteslutande rätt därtill och därigenom
blivit i stånd att ensam bestämma om skriftens offentliggörande och
hämta ekonomiskt utbyte därav. Längre i tillmötesgående av författarens
ekonomiska intresse har lagen ej velat gå. De röster, som höjts för erkännande
av författarens lagliga rätt att bestämma om offentligt föredragande, ha ej förmått
göra sig hörda. Kravet från författarnas sida att få ett ord med, då det
gäller föredragande av deras verk, har dock ej^ övergivits. Med hänsyn till
den oerhörda utveckling, som radion redan nu natt även i vårt land och den
möjlighet som därav uppstått att i förut oanad omfattning med språkets medel
återgiva författarnas verk, framstår för dem det obilliga i vår lags ståndpunkt
i fråga om offentligt föredragande nu tydligare än någonsin. Radiering av ett
verk är ju ej annat än ett dess offentliga uppläsande eller föredragande, fastän
inför ett oerhört mycket större antal åhörare än eljest. Om rätten till offentligt
föredragande hittills betraktats såsom rent personlig för författaren och
därför icke ansetts böra fastslås i lag, så torde en sådan uppfattning ej längre
böra upprätthållas. Ingen kan väl med fog påstå, att den uppläsning, som sker
genom radiering, är utan all betydelse för författaren. Radion har under de få
år den funnits till visat sig vara en mycket kraftig konkurrent till boken, och
det torde kunna ifrågasättas, huruvida ej den störa allmänhetens behov efter
böcker kommer att minskas i samma mån som radion utvecklas och vinner terräng.
Detta skulle innebära, att en betydande del av den bokköpande publiken
genom radion får sitt litterära behov så tillgodosett, att den avstår från
bokinköp, som eljest skulle hava gjorts. Förhållandet gäller såväl det särskilda
fallet som rent allmänt betraktat. Man har^gjort gällande, att författarna
genom uppläsning offentligen av deras verk få en personlig reklam, som de
borde vara nöjda med. Författarna sta emellertid i allmänhet främmande för
en sådan reklam. De ha en helt annan uppfattning rörande fördelen för dem
av de nuvarande förhållandena i fråga om offentligt föredragande av deras verk.
Den framgång, som kan följa av uppläsandet, är såsom var och en torde inse
beroende i icke ringa grad på uppläsarnas rent personliga kvalifikationer -— om
man bortser från verkets inneboende värde — och då vem som helst får till och
med mot författarens protest offentligen föredraga hans verk, kan man med lika
mycken rätt påstå, att författaren ofta blir lidande genom uppläsningen. Ty
det kan ej vara honom likgiltigt, att första bäste klåpare får opåtalt och i vinningssyfte
misshandla hans verk. Endast en mindre del av de uppläsare, som
i stort antal förekomma i vårt land, kunna sägas vara kvalificerade härtill.
Detta förhållande har enligt författarnas förmenande verkat därhän, att framgången
av uppläsning ej endast ekonomiskt utan även personligen först och
främst kommer uppläsaren till del, under det att man i allmänhet knappast har
någon tanke över för författaren. Tilläggas bör, att de ekonomiska verknin
-
(5
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
gärna av reklamen, därest talet dätom verkligen är berättigat, med hänsyn
till de villkor, under vilka författarna träffa uppgörelse med förläggarna, med
lika mycket fog skulle kunna sägas komma de senare som de förra till godo.
Mot erkännande i lag av författarens uteslutande rätt i fråga om offentligt föredragande
även av hans tryckta skrift har gjorts gällande, att det allmännas
intresse skulle bliva lidande genom en sådan anordning. Denna ståndpunkt har
kunnat försvaras tidigare, då uppläsning kunnat ifrågakomma endast i jämförelsevis
ringa omfattning. Det rent industrimässiga sätt, varpå uppläsning numer
företages och kommer att företagas, kräver oundgängligen ett hänsynstagande
till författarens intresse. Det är dock han som med sin skapande förmåga
åstadkommit det arbete, utan vilket den reproducerande uppläsningen ej
kan ske, och om också författarens liksom varje annan medborgares intresse
måste vika för det allmännas, så bör väl en gräns härvid rättvisligen sättas
även för författarens del. Vid expropriation av fast egendom får ju markägarens
intresse sta tillbaka för det allmännas, men han tillerkännes dock härför
ersättning enligt lag. Författarens rätt att bestämma i fråga om offentligt
föredragande har i princip erkänts i dansk lag, varom det kan vara av betydelse
att erinra, eftersom Danmark på författarrättens område är ett föregångsland.
1 § av Lov af 1 april 1912 om Forfatterret og Kunstnerret har i nedan citerade
delar följande lydelse: »En Forfatter har med de af denne Lov folgende Indskrsenkninger
udelukkende Ret til åt offentliggore sit Skrift eller mundtlige
Föredrag ved:---- e. Oplsesning, Fremsigelse eller anden lignende ved
Sprogets Hjffilp foretagen Gengivelse, der dog — for saa vidt den ikke har Karakteren
af dramatisk Forestillmg — er tilladt, saafremt Forfätteren ikke paa
Titelbladet eller förän Verket har nedlagt Förbud herimod.» I detta sammanhang
ligger en jämförelse med tonsättarens ställning i vår »litterära» lag nära. Tonsättaren
åtnjuter lagstadgat skydd mot obehörigt utförande av hans verk, vare
sig detta^ år tryckt eller otryckt. Han kan därför själv bestämma var och när
verket far offentligen utföras. För tonsättarens del har lagstiftaren i fråga
om skyddsbestämmelse sålunda icke stannat vid förbud emot obehörigt mångfaldigande
utan även sträckt sig till det obehöriga utförandet. De väsentliga
olikheter, som. förefinnas mellan den litterära och musikaliska auktorsrätten,
ha ju ytterst sin grund i det sätt varpå den skapandes andliga verksamhet reproduceras.
Synsinnet är härvid verksamt i fråga om den litterära skapelsen och
hörselsinnet i fråga om tonverket. Genom uppfinningen av radion har ögats
funktion till stor del sa att säga övertagits av örat. Detta förhållande torde ej
kunna undgå att inverka till en ändring av uppfattningen rörande den litterära
auktorsrättens begrepp och innebörd. Uppläsningen i radio av det litterära
\erket
liska kompositionen.. Det kan förtjäna framhållas, hurusom chefen för Telegrafverket,
generaldirektören Rydin, under den tid verket omhänderhade radiotillmötesgick
författarna genom att förordna, att i varje särskilt
tall författarens tillstånd skulle inhämtas före utsändandet av ett hans verk.
Detta tillmötesgående har fullföljts av Aktiebolaget Radiotjänst, som numer
omhänderhar utsändningen genom rundradio. Bolaget har utsett representanter
att förhandla med representanter för Sveriges författarförening rörande genom
radion uppkommande, gemensamma spörsmål. Vid mellan representanter?yllgen
förhandlingar erkände bolagets delegerade oförbehållsamt ett
iörtattarnas berättigade intresse härutinnan, trots frånvaron av lagbestämmelser,
och utlovades av bolagets programchef, i avbidan på slutförande av vissa
förhandlingar under sommaren, att utsändningen per radio av ett litterärt verk
av nu levande författare ej skulle ske utan inhämtande av hans tillstånd. Bolaget
har även tidigare visat förståelse för författarnas sak, därigenom att föriattaren
beretts tillfälle att personligen utföra uppläsningen av sitt verk och
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
erhålla ersättning därför, innan bolaget hänvänt sig till annan uppläsare. Det
nyss sagda har anförts för att ådagalägga, att vederbörande gjort sig till tolk
för den rättsuppfattning, som, därest densamma ej är rådande allmänt, dock
håller på att arbeta sig fram. Det vore tillfredsställande, om den rättsuppfattningen
bleve upphöjd till lag. Slutligen är ej utan betydelse att framhålla, att
enligt uppgift en tysk domstol i ett nyligen avkunnat utslag bifallit ett av författaren
Hugo von Hofmannstbal i rättegång framställt yrkande om förbud mot
uppläsning per radio av det även i vart land uppförda skadespelet »Envar», enär
uppläsningen vore stridande mot den tyska auktorsrätten. Riktigheten av denna
uppgift kan ju utan svårighet kontrolleras genom vederbörliga domstolsprotokoll.
Under åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen för Sveriges
författarförening härigenom i underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Haj.t
måtte vidtaga åtgärder för vinnande av sådan ändring av lagen om rätt till
litterära och musikaliska verk, att författare tillerkännes uteslutande rätt till
offentligt föredragande av sitt litterära verk. Därest denna hemställan ej kan
bifallas, anhåller styrelsen, att Eders Kungl. Maj :t måtte föranstalta om införandet
av lagligt förbud mot uppläsning genom radio av skönlitterärt verk utan
författarens medgivande.’
över denna framställning har svenska akademien efter remiss avgivit utlåtande
den 16 december 1926, däri tillstyrkts, att Kungl. Maj:t ville pa de av yttrande.
författarföreningen anförda grunder föranstalta om laga förbud mot uppläsning
genom radio av skönlitterärt verk utan författarens medgivande.
Innan jag närmare ingår på den i föreningens framställning berörda frågan, : mimisk
tillåter jag mig lämna en kort översikt av lagstiftningens ställning till detta agS 1
spörsmål i våra grannländer.
I Norge har, sedan en av kirke- og undervisningsdepartementet tillsatt korn- iSorge.
mitté för revision av gällande lagstiftning angående författar- och konstnärsrätt
avlämnat ett utkast till lov om vern for åndsverker, regeringen i proposition till
innevarande års storting framlagt detta utkast till antagande med vissa ändringar.
Enligt regeringsförslaget har upphovsmannen till sådant verk, varors
här är fråga, uteslutande rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten på
vad sätt som helst. Emellertid äro vad angår offentligt föredragande av verket
åtskilliga undantag stadgade från den författaren tillerkända ensamrätten. Salunda
är tillåtet att citera enstaka ställen eller mindre delar av redan offentliggjorda
skrifter eller föredrag ävensom att offentligen referera innehållet av sålunda
hållna tal eller föredrag. Detsamma gäller i fråga om andra offentliggjorda
verk, så framt återgivandet sker i kritisk eller vetenskaplig framställning.
Enstaka mindre dikter få, sedan de utgivits, i oförändrad form såsom
beledsagande text till noter offentligen föredragas i samband med musiken;
dock har i så fall textens författare rätt till en tredjedel av det för återgivandet
betingade honoraret. Vidare må offentligt föredragande äga rum av litterära
verk, därest åhörarna ha tillträde utan avgift och återgivandet icke heller
indirekt sker i förvärvssyfte. Samma regel äger tillämpning, om verket
återgives på folkfester, som ej föranstaltats i nyss nämnt syfte. Slutligen är
företag för utövande av rundradiorörelse berättigat att utan förändring av verkets
form återgiva litterära verk — även dramatiska sadana mot ntgi\ ande
av en samlad gottgörelse för de under ett kalenderår nyttjade verken med en
viss procent av licens- och stämpelavgifter, som inbetalts under aret. Procentens
storlek bestämmes för tre år i sänder av Konungen och stortinget gemensamt.
Ersättningen inbetalas vid varje års slut till kirke- og undervisnings
-
8
Finland.
Danmark.
Tyskland.
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
departementet som fördelar beloppet, å ena sidan, mellan upphovsmännen till
de utsanda verken samt en för visst ändamål bildad fond och, å andra sidan
mellan upphovsmannen inbördes, allt i enlighet med vissa av nämnda departement
i samråd med handelsdepartementet — som har uppsikt över rundradiororelsen
meddelade bestämmelser. Sedan fördelningen verkställts, hava de
i!ilosb6f''ltl1 gfd°-R^ ln0m V1ES.t,ldflyfta beloppet vid äventyr av ersättningsIattens.
.[orlust'' Belopp, som ej lyftats, tillfaller nyssberörda fond. Där
Sku af~’uka? en,forf,at.tare- med kirke- og undervisningsdepartementets
begivande, förbjuda utsändning av sitt verk vare sig för viss tid eller för
a ltid. Det bor ock nämnas, att de omtalade undantagsbestämmelserna, sårf
Jalfva de till forman för rundradiorörelsen meddelade, i tillämpliga delar
landa till efterrättelse aven med avseende på musikaliskt verk.
Även Finlands riksdag har, den 11 december 1926, fått sig förelagd en proposition
med förslag till lag om upphovsmannarätt till alster av andlig verksamhet
Enligt förslaget som med dylika alster avser bland annat skrifter av
S.a,? a7,ens°m muntlig framställning, tillkommer upphovsmannen uteslutande
ratt att offentligen föredraga skrift, muntligt föredrag eller tal Dock
ar upphovsmannens ensamrätt att råda över sitt verk underkastad vissa inskränkningar
vilka i huvudsak hänföra sig till enahanda förhållanden som de
bes.tammelserna i det norska förslaget, varjämte i detta sammanfnivf
^pta?es Ja™val sadant återgivande, som äger ruin vid sammankomst i
loikupplysningssyfte sa framt därmed ej avses enskilt förvärv. Inskränkningarna
galla i tillämpliga delar även i fråga om utförande av musikaliska arbeten.
Varken i avseende pa alster av tonsättarkonst eller litterära verk äro
nagra, särskilda undantagsbestämmelser meddelade med hänsyn till ett verks
återgivande genom rundradio, vilket sätt för offentliggörande enligt uttryckligt
stadgande innefattas i upphovsmannarätten.
Dansk lagstiftning — lov den 29 mars 1904 om forfatterret og kunstnerret
med dan den 1 april 1912 vidtagna ändringar - skyddar i nu förevarande
hänseende .skrift och muntligt föredrag, oavsett frågan huruvida verket utgiva
vilkettVUn?f°r V1 ^°r -förbehålls anbringande på titelbladet eller
Itt ,,+äl början. Såsom kränkning av författarrätten anses emellertid ej,
mindr+e. dikter begagnas såsom text vid offentligt utförande av muS
kabkt0mfPf0Slti°ner+; Nagonsärskild förmån bär icke inrymts åt rundradiororelsen
beträffande ratten att atergiva vare sig litterära eller musikaliska verk.
feltiiliff"^^ skyddas skrift eller muntligt föredrag mot oauktoriserat ofilDef
w!4Fafandenendast sa iänge det icke blivit utgivet. Särskilda bestämmelser
hava icke heller har meddelats rörande ett verks återgivande genom
rundradio. Emellertid finnes i den tyska lagen en bestämmelse, enligt vilken
författaren bär die ausschliessliche Befugnis das Werk gewerbmässig zu ver
sålundna’
In Z UWVka11 ^ta.stadgande hava av domstolarna tolkats
verk öl’. w u/1 fo0rfattarens tillstånd verkställd radiering av ett litterärt
hänselndl^ betrakta SaS°m en kränkning av författarens rätt i nyssnämnda
Grundsatsen om en författares rätt att själv draga den ekonomiska nyttan av
sitt andliga arbete har först sent och efter hand vunnit insteg i de särskilda
ländernas lagstiftning. Medan författaren till en början var hänvisad till
utvägen att genom privilegiers utverkande ernå ett mer eller mindre omfattande
skydd mot verkets utnyttjande av obehöriga, har småningom inom alla kultur
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
9
stater principen, att honom bör tillkomma uteslutande rätt att förfoga över sitt
verk genom dess offentliggörande, blivit allt mera erkänd och konsekvent genomförd.
De olika skeden, som i vårt land kunna särskiljas, betecknas i allmänhet
av en fortgående utveckling av det rättsskydd, författarrätten innebär.
Sålunda ha vart efter annat verkets mångfaldigande genom tryck eller annat
förfarande ävensom uppförande av härtill avsedda verk och utförande av tonsättarkonstens
alster blivit föremål för reglering i lag. Fortfarande står emellertid
rätten att offentligen föredraga ett utgivet litterärt verk öppen för eu var.
I vanliga fall torde de olika möjligheter att ekonomiskt utnyttja ett litterärt
arbete, vilka stå dess författare till buds, ingalunda tillförsäkra honom ett sådant
utbyte, att han kan ställa sig likgiltig till frågan om rätten att offentligen
föredraga verket. Detta förhållande har under senare tid blivit än mer framträdande.
Exempelvis torde den av världskriget förorsakade förskjutningen av
penningvärdet i olika länder hava tungt drabbat dem, som av författarverksamhet
hava sin utkomst. Rätt och billighet synas då kräva, att lagstiftningen
icke i större omfattning än omständigheterna oundgängligen påkalla förhindrar
författaren att själv draga nyttan av de värden han skapat. Även ur allmänt
kulturell synpunkt är ett vidgat skydd för den litterära författarverksamheten
av stor och påtaglig betydelse.
Att verkets offentliga föredragande länge varit mindre beaktat vid utformandet
av författarrätten, torde till stor del hava berott därpa, att dess förbehållande
åt författaren tidigare icke ansetts kunna för honom innebära någon synnerlig
förmån. Härutinnan synas dock de senaste årens uppfinningar och tekniska
framsteg hava medfört en genomgripande förändring. Den snabba utveckling
på radiotelefoniens område, som denna tid haft att uppvisa, har öppnat
förut oanade möjligheter att med människorösten som uttrycksmedel gorå alstren
av en författares verksamhet bekanta för de vidaste kretsar. Och samtidigt
har rundradiorörelsen vunnit en tillräckligt stark ekonomisk ställning för att
kunna erbjuda full och säker ersättning åt dem, vilkas andliga arbete utnyttjas
i radiounderhållningens tjänst.
Ej minst till följd av den nyssnämnda rörelsens hastiga uppsving lärer skillnaden
mellan det skydd, som åtnjutes för de litterära verken, samt det, som
kommer tonkonstens alster till del, framstå såsom sakligt mindre befogad. Icke
heller torde principiella grunder tala för dess upprätthållande. Giltiga skäl
synas alltså föreligga för att nu taga steget fullt ut och låta författarrätten omfatta
även ett verks offentliga föredragande. Att på sätt författarföreningen
alternativt hemställt och svenska akademien tillstyrkt inskränka en lagändring
i denna riktning till att avse allenast föredragning genom rundradio har jag icke
funnit nödigt eller lämpligt.
Om sådan ändring vidtages i gällande lag om rätt till litterära och musikaliska
verk, att författare till skrift eller muntligt föredrag erhåller uteslutande
rätt att offentligen föredraga verket, uppkommer spörsmålet, huruvida i
lagen bör införas ett uttryckligt stadgande, att jämväl ett litterärt verks återgivande
genom utsändning från rundradioanläggning är att anse såsom föredragande
av verket -— en fråga, som överhuvud icke torde hava förelegat
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 2S1.
vid tillkomsten av 1919 års lagstiftning. 12 § sista stycket av gällande lag upptages
i fråga om ett verks återgivande medelst mekaniskt tal- eller musikinstrument
en bestämmelse av liknande innebörd. Oavsett att förarbetena till lagen
synas giva vid handen, att med detta stadgande avsetts allenast att förtydliga
något som ändå blivit gällande, föreligger i sistnämnda fall en förmedling av
helt annan art än vid rundradiering. Otvivelaktigt äger i varje fall ett föredragande
rum vid så kallad direkt utsändning. Emellertid torde i detta sammanhang
möta åtskilliga andra spörsmål, exempelvis då det gäller att bedöma,
under vilka förutsättningar återgivandet genom rundradio är att anse såsom
offentligt eller icke. De problem, vilka härutinnan kunna tänkas uppkomma,
beröra dock lika mycket den musikaliska författarrätten och böra således, i
den mån de icke genom lagskipningen lösas, behandlas gemensamt i avseende på
alstren av båda slagen av författarskap.
Även om författaren sålunda i princip erkännes äga ensamrätt till offentligt
föredragande av sitt verk, äro med hänsyn till samhällets och det allmänna
kulturlivets intressen vissa undantagsbestämmelser påkallade.
Vad angår de särskilda föreskrifter, som härutinnan ifrågakomma, torde
det nuvarande stadgandet i 11 § första stycket under 2, enligt vilket är tilllåtet
att mångfaldiga utgiven dikt såsom text i musikaliskt verk, böra utvidgas
till att avse jämväl diktens begagnande genom offentligt föredragande på
enahanda sätt. De skäl, vilka på sin tid anfördes till motivering för medgivandet
att sålunda mangfaldiga en dikt, eller att dikten i förening med
kompositionen vore att anse blott såsom ett bihang till musiken och att en
dylik frihet vore av en viss vikt för den musikaliska alstringen, synas äga tilllämplighet
jämväl beträffande den nu ifrågasatta inskränkningen i författarrätten.
Ifrågakomna tillåtelse torde ock, därest föredragningsrätten skulle
förbehållas textens författare, bliva utan allt praktiskt värde för tonsättaren.
Måhända kan den förordade undantagsbestämmelsen synas mindre nödvändig
med hänsyn till föreskriften i 18 § tredje stycket, att vid meddelande av tillstånd
till, bland annat, offentligt föredragande av ett musikaliskt verk, vartill
hörer text, författaren till texten företrädes av tonsättaren. Emellertid
torde sistnämnda bestämmelse icke beröra det inbördes förhållandet mellan författaren
och tonsättaren, i det att en var av dem ändå har auktorsrätt till sin
del av verket. Författaren har därför fortfarande i sin hand att ekonomiskt
påverka tonsättaren i syfte att förhindra, att dikten offentligen föredrages i
samband med musiken. Ett medgivande att återgiva en dikt såsom text i
ett musikaliskt verk lärer icke innefatta exempelvis det fall, att dikten reciteras
till musikackompanjemang. Om stadgandet i 11 § första stycket under
2 utvidgas på sätt nu nämnts, bliva såväl förbudet i andra stycket mot förändring
av verkets form som föreskriften i 13 § om skyldighet för den, som
nyttjar ett verk, att angiva författarens namn att tillämpa jämväl vid nu
ifrågavarande slag av offentligt föredragande. Häremot torde ej heller något
vara att invända. Då i fall, som här avses, det musikaliska verket icke får
offentligen utföras utan tonsättarens tillstånd, kunde möjligen ifrågasättas,
att i enlighet med vad som föreslagits i Norge och Finland tillerkänna för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
11
fattaren viss andel av den ersättning, som tonsättaren kan hava betingat sig
vid meddelande av sådant tillstånd- Emellertid synas mig övervägande skäl
tala för att ej meddela någon föreskrift i dylikt hänseende. Det må ock erinras,
att den, som begagnar sig av den i 11 § första stycket under 3 omförmälda
lånefriheten, icke blivit ålagd någon ersättningsskyldighet gent emot det nyttjade
verkets författare.
Med avseende på offentligt utförande av musikaliskt verk är enligt stadgande
i 12 § tillåtet att utan författarens tillstånd offentligen utföra ett utgivet
sådant verk, då åhörarna äga tillträde utan avgift och utförandet icke heller
eljest sker i förvärvssyfte, ävensom då den av utförandet härflytande inkomsten
är avsedd för välgörande ändamål och den eller de utförande icke erhålla någon
ersättning. De skäl, vilka kunna åberopas till försvar för den sålunda medgivna
utförandefriheten, lära med i det närmaste samma styrka göra sig gällande
även i fråga om offentligt föredragande av ett litterärt verk. Motsvarande
bestämmelse torde därför böra upptagas bland övriga i 11 § stadgade
inskränkningar i den upphovsmannen till skrift eller muntligt föredrag tillkommande
författarrätten.
Ifråga om rätten att mångfaldiga dylika arbeten stadgar lagen undantag
från författarens ensamrätt jämväl till förmån för vetenskapliga ändamål
och i syfte att tillgodose undervisningen. Några särskilda bestämmelser
i sådant avseende synas dock icke vara av nöden i fråga om föredraganderätten.
I allmänhet torde sådant föredragande, varom bär kan bliva fråga,
icke hänföra sig till offentligt återgivande. Och skulle i något enstaka fall
så vara händelsen, synas den nu enligt 11 § första stycket under 1 medgivna
citeringsrätten ävensom den förordade undantagsbestämmelsen för det fall, att
åhörarna äga tillträde utan avgift, erbjuda tillräckliga garantier för att författarrätten
icke kommer att verka hindrande för nyss nämnda intressen.
Redan i det föregående liar jag haft anledning att något beröra rundradioverksamhetens
betydelse för frågan om rätten att offentliggöra en skrift eller
ett muntligt föredrag. Denna rörelse har i vart land liksom pa flera andra
håll på visst sätt omhändertagits av staten.
Sålunda erfordras jämlikt lagen den 16 maj 1924 om utförande och nyttjande
av elektrisk anläggning för telegrafering eller telefonering utan tråd m. m.
Kungl. Maj :ts tillstånd, då någon vill utföra eller nyttja sådan anläggning,
vilken ej är avsedd enbart för mottagande av utsändning från annan anläggning
av enahanda slag. Tillståndet kan endast meddelas för viss tid. och
Kungl. Maj :t föreskriver därvid på vilket sätt och under vilka villkor anläggningen
må utföras och nyttjas. För rätt att inneha radiomottagningsapparat
erfordras tillstånd av telegrafstyrelsen. Innehavaren är ock skyldig
att erlägga viss avgift, som för närvarande utgör, i vanliga fall. 10 kr.
per år.
Sedan telegrafstyrelsen erhållit tillstånd att uppföra rundradiostationer
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall och Boden, har Kungl. Maj:t den 3
oktober 1924 bemyndigat styrelsen att med aktiebolaget Radiotjänst träffa
överenskommelse rörande rundradiorörelsens ordnande i Sverige. På grund
■
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
av detta bemyndigande har därefter mellan telegrafstyrelsen och bolaget träffats
sådan överenskommelse, som nyss nämnts. Enligt avtalet bär bolaget —
lavars styrelse ordföranden jämte en ledamot utses av Kungl. Maj:t — erhållit
viss dispositionsrätt över förutnämnda radiostationer, vilka emellertid
underhallas och betjänas av telegrafstyrelsen. Rundradiorörelsen skall av bolaget,
så bedrivas, att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom befrämjas,
och bolaget skall vara underkastat de bestämmelser om kontroll över
rundradioprogrammen, som Kungl. Majrt kan komma att utfärda. Emellertid
erhåller bolaget viss andel, högst hälften, av nyssberörda för innehav av
mottagningsapparat utgående avgifter.
Sedan i enlighet med de grunder, som nyss angivits, inom justitiedepartementet
utarbetats ett utkast till ändring i gällande lag, har aktiebolaget Radiotjänst
lamnats tillfälle att yttra sig över utkastet. I en med anledning härav
den 3 mars detta år dagteeknad skrivelse har bolaget anfört bland annat
följande:
f..^ai!ga ..?*lllgketss>kal syntes tala för den ifrågasatta utsträckningen av
joll åtta rratten. Tillkomsten av rundradion med dess oerhörda lyssnarepublik
både i sin man givit dessa skäl ökad relief. Emellertid kunde ej bestridas att
utsträckningen komme att i någon mån kollidera med det allmänna bildningslntresset
Det vore darfor av vikt, att minsta möjliga hinder restes för det
viktiga bildningsmedel, som radiospridningen utgjorde. Det brådskande arbete
som programanskaffningen i många fall krävde — bolagets årliga programtid
utgjorde for närvarande mer än 2,000 timmar, vilka, då repriser blott i undantagsfall
vore möjliga, till huvudsaklig del måste fyllas med originalprogram —
omöjliggjorde ej sällan en grundlig undersökning av läget i författarerättsavseende
beträffande de saker, som föredroges, särskilt då det gällde verk av
rmga litterärt värde såsom barnsagor, landsmålsberättelser o. d. En sådan
undersökning försvarades f. ö. även därav, att de föredragande artisterna vilka
ofta sjalva sammansatte sina program, i allmänhet ägde ganska dunkla begrepp
l°“k °ran?e la£kestämmelser Bolaget skulle sålunda, om de ifrågasatta
lagbestämmelserna trädde i kraft, med ganska stor sannolikhet tid efter annan
komma att utan avsikt tråda en eller annan författares rätt för nära och därefter
kunna utsattas för efterföljande ersättningsanspråk, vilka, såsom bolagets nuvarande
erfarenhet redan utvisade, i dylika fall i regeln tillmättes med all den
rundlighet, som medvetandet om rätt till skadestånd brukade framkalla Trots
Spyr ge1nfrel!a ”pPg?re].se nmed föreningen Svenska Tonsättares Internatio.
„ Musikbyrå, Stim , förekomme ibland motsvarande företeelser även be
träffande
utföranderätten av musikaliska verk. Med en till visshet gränsande
sannolikhet komme en lagstiftning av ifrågasatt slag att bland författarna ge
upphov till samma företeelse, som nu förekomme bland tonsättarna, nämligen
SS , 11V -ueTf r?"”a “anslutningar, till vilka anslutna författare
overlate afl ratt beträffande offentligt föredragande av sina verk. Den fria
onkurrensen pa området vore därmed upphävd och ifrågavarande sammanslutmngsstyrelse
kunde dekretera sina villkor eller t. o. m. vägra tillåta, att litterära
verk överhuvud taget gjordes till föremål för radiospridning. Bolagets
erfarenheter i detta hänseende rörande motsvarande organisation mellan de
svenska tonsattarna, vilka tack vare sina internationella förbindelser suveränt
bestämde over utföranderätten till så gott som all ofri musik, komme bolaget
att befara, att de licensmedel, som voro avsedda för bestridande av med radioprogrammen
förenade omkostnader, genom en utveckling i nu antydd riktning
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
13
kunde bli utsatta för en oskälig, av statsmakterna säkerligen icke avsedd beskattning.
I en skrivelse till bolaget av den 16 december 1925. som ordföranden
i styrelsen för ''Stim’ å sin styrelses vägnar på sin tid avlåtit, förekomme
bl. a. följande uttalande. ’Vad beträffar den av oss omdebatterade principprocessen
ansåg styrelsen att diskussionen därom tills vidare borde anstå, tills
styrelsen för A.-B. Radiotjänst tagit i övervägande det helt enkelt katastrofala
inflytande på musikhandeln, som radion utövar, och vilket vi betonat i vår
skrivelse, ett inflytande, som ju visserligen alls ej kan uppvägas genom den
summa, som Stim begär av Radiotjänst, men som i alla fall talar för att denna
summa ej bör ytterligare beskäras. Styrelsen fäste sig även vid den av Eder
framförda synpunkten om olägenheten av en långvarig process i anseende till
att man ej vet, om Radiotjänst får förlängd koncession eller ej. Bättre befanns
då, att Stims repertoar ej bleve representerad vid radioutsändning, vilket naturligtvis
skulle i högsta grad stimulera köpet av modern musik.'' Den tendens,
som tagit sig uttryck i detta yttrande, syntes knappast kräva kommentarer.
Det syntes därför uppenbart, att även om man teoretiskt vore benägen
erkänna det skäliga i att författarrätten utsträcktes på sätt. som föreliggande
lagförslag avsåge, så skulle ett sådant utsträckande kunna medföra konsekvenser
av så allvarlig beskaffenhet för rundradiorörelsens fria utveckling i Sverige,
att man av hänsyn till det allmänna bildningsintresse, som rundradion tjänade,
måste ställa sig mycket tveksam däremot. Vissa kompletterande bestämmelser
till lagen syntes under alla omständigheter vara oundgängliga. Det viktigaste
önskemålet syntes vara, att ersättningsbeloppet för utförande- och föredraganderätt
av olika musikaliska och litterära verk — om bolaget så påfordrade •—
kunde få underställas någon på officiell väg tillkommen nämnd, vilken med för
båda parterna bindande verkan ägde slita tvister i detta avseende. Faran för
en mot rundradion direkt fientlig politik av en monopolsammanslutnings styrelse
vore därmed enligt bolagets uppfattning i allt väsentligt undanröjd. Därigenom
skulle även de, såsom nyss påpekats, hart när ofrånkomliga oavsiktliga
överträdelserna av dessa lagbestämmelser från bolagets sida kunna med minsta
omgång uppordnas. En anordning av här ifrågasatt slag vore emellertid en
nyhet för lagen: den korta tid, som stode till bolagets förfogande för avgivande
av detta yttrande, gjorde det omöjligt för bolaget att ens i stora drag angiva,
huru en sådan nämnd lämpligen borde vara sammansatt och^ huru dess verksamhet
borde läggas. Bolaget måste därför inskränka sig till att konstatera
behovet av en sådan. Av det sagda framginge, att den ifrågasatta lagstiftningen
i sin nuvarande form skulle kunna skapa stora svårigheter för upprätthållandet
av bolagets nuvarande verksamhet. Det vore visserligen sant, att
samma svårigheter redan förelåge på det musikaliska, området, men dessa minskades
i praktiken genom det avtal, gällande t. o. m. år 1928. som bolaget
efter långa och tidskrävande förhandlingar lyckats avsluta med Stim’. Huruvida
ett liknande avtal skulle kunna komma till stånd med en eventuell författaresammanslutning
av samma art läge emellertid i vida fältet. Det av bolaget
såsom nödvändigt betecknade komplementet till lagen torde därför böra
träda i kraft samtidigt som de nya lagbestämmelserna, och bolaget tilläte sig
med anledning därav hemställa, att med denna lagstiftning måtte få anstå, tills
en utredning av berörda sida av saken medhunnits. För uppskov talade även
det förhållandet, att den internationella unionen till skydd av litterära^ och
konstnärliga verk under innevarande år skulle sammanträda i och för revision
av gällande konvention, varvid frågan om författarrätten beträffande radioutsändningar
torde bli ett bland de dominerande ärendena. Något trängande behov
för forcering av lagstiftningen på ifrågavarande område syntes ej heller
föreligga. Den svenska författareföreningen hade ju i sin inlaga rörande saken
14
Kungl. Maj:ts proposition nr SS1,
vitsordat, aR bolaget, där sa varit skäligt, städse lämnat ersättning
åt töriattare, vars verk blivit föremål för radioutsändning, och även då så varit
möjligt, givit honom inflytande pa valet av den föredragande artisten. Bolaget
tilläte sig i detta sammanhang framhålla, att det vore bolagets avsikt att även
i fortsättningen av sm verksamhet följa dessa principer. Under hänvisning
till det nu anförda hemställde bolaget, att de ifrågasatta ändringarna av lagen
den maj 19.19 om rätt till litterära och musikaliska verk måtte bliva föremal
för ytterligare utredning, innan de förelädes riksdagen, samt att bolaget
under gången av denna utredning måtte få tillfälle att i den utsträckning, som
kunde befinnas lämpligt, framlägga sina synpunkter.
Rundradiorörelsens ställning till det ifrågasatta upphävandet av rätten för
en var att offentligen föredraga ett utgivet litterärt verk förtjänar tvivelsutan
särskild uppmärksamhet. Med hänsyn till önskemålet att göra jämväl de bredare
lagren av vårt folk förtrogna med den värdefullare litteraturen lärer med
fog kunna ifragaställas att i avseende på nämnda rörelse medgiva viss lättnad
i beroendet av författarrätten. Så som rörelsen för närvarande bedrives torde
den nämligen icke kunna jämställas med ett vanligt förvärvsföretag utan
ia betraktas på samma sätt som en eljest under statlig kontroll utövad kulturell
verksamhet.
Emellertid lärer knappast kunna försvaras att göra rundradiorörelsen helt
oberoende av författarrätten. Uppenbarligen skulle detta för den enskilde förtattaren
framstå såsom synnerligen obilligt. Att beröva författaren rätten till
ersättning för sådant begagnande av hans verk, som äger rum genom rundradiorörelsen,
måste jag anse uteslutet. Däremot kunde måhända vissa föreskrifter
meddelas i syfte att reglera förhållandet mellan rörelsens utövare
och en författare, som — utan giltigt skäl -— vägrar att lämna medgivande
till uppläsning av sitt verk eller därför fordrar oskäligt hög ersättning.
Dock synas stora svårigheter möta att härutinnan finna en utväg, som i tillbörlig
omfattning beaktar båda parternas intressen.
Motsvarande spörsmål möter för övrigt jämväl med avseende på musikaliska
verk. Medan sålunda rundradiorörelsen för fyllandet av sina program knappast
kan vara så beroende av nu ifrågavarande alster av författarverksamheten, att
rörelsen är helt hänvisad till författarens godtycke, kunna de musikaliska verken
i allmänhet icke undvaras vid utsändningar för underhållning genom rundradio.
^ Det spörsmål synes därför vara förtjänt av ett närmare övervägande,
huruvida icke en jämkning i nu förevarande hänseende vore påkallad även i
tonsättarens utföranderätt. Härför torde emellertid tidpunkten icke vara lämphg.
På sätt anförts i aktiebolaget Radiotjänsts skrivelse pågå nämligen förberedelser
för hållande i Rom under oktober månad detta år av en kongress
tor ytterligare revision av den senast i Berlin den 13 november 1908 reviderade
barnkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Med all säkerhet
kan förväntas,^ att därvid författarrättens förhållande till rundradiorörelsen
skall bliva föremål för överläggning. Angående det resultat, som härav kan
ömma att framgå’ lärer för narvarande intet med visshet kunna sägas. Emellertid
har italienska regeringen i samråd med den till skyddande av nyssnämnda
verk inrättade internationella byrån i Bern utarbetat förslag till
Kungl. Maj :ts proposition nr 221.
15
ändring av vissa artiklar i konventionen, avseende bland annat uteslutande rätt
för upphovsmännen till dylika verk att medgiva verkets offentliggörande genom
telegrafering eller telefonering med eller utan tråd eller på annat liknande
sätt. Tydligen är det av vikt, att vårt land, som från och med den 1 januari
1920 tillträtt nämnda konvention, inför utsikten att inom kort taga ställning
till frågan om ratificering av en ny konvention, icke på förhand binder sig
vid en lagstiftning, som möjligen skulle kunna förhindra en eljest önskvärd
anslutning.
Den omständigheten att i en nära framtid frågan om rundradiorörelsens ställning
kan antagas bliva föremål för lagstiftningsåtgärder, torde likväl icke behöva
föranleda uppskov med lösningen av spörsmålet om författarrättens utsträckande
till att omfatta också föredraganderätten. Och någon väsentlig
skillnad i behandlingen av litterära och av musikaliska verk torde ej böra
ifrågakomma beträffande tillgodoseendet av radiorörelsens intressen, då detta
ämne en gång blir föremål för prövning. Någon olägenhet synes därför
knappast ur nu antydda synpunkt vara att befara av lagändringens genomförande.
I detta samband anser jag mig böra framhålla, att de tillämnade förbehållen
om frihet i vissa fall för en var att offentligen föredraga en skrift eller ett muntligt
föredrag icke torde strida mot den reviderade bernkonventionen. På grund
av Sveriges tillträde till denna konvention — enligt vilken auktorer, som tillhöra
ett unionsland, i de övriga unionsländerna för sina verk åtnjuta samma
rättigheter, som varje lands lagar tillerkänna eller framdeles komma att tillerkänna
landets egna medborgare — ävensom vissa med anledning av tillträdet
eller i övrigt utfärdade kungörelser kommer det nu föreslagna vidsträcktare
rättsskyddet i allmänhet att bliva omedelbart tillämpligt jämväl på arbeten av
utländska författare.
De ifrågasatta bestämmelserna erfordra såsom i det föregående antytts vissa
ändringar och tillägg i 2 och 11 §§ i 1919 års lag. Framhållas må att utöver
vad tidigare nämnts en viss utvidgning, utan särskilda jämkningar i övrigt,
till följd av berörda ändringar sker av tillämplighetsområdet för åtskilliga
redan i lagen upptagna föreskrifter. Å överträdelse av förbudet mot oauktoriserat
offentligt föredragande av ett enligt de nya bestämmelserna skyddat verk
lärer samma straff böra följa, som gäller i fråga om det slag av olovligt föredragande,
som redan nu är förbjudet. Härav påkallas viss ändring jämväl i
24 §:s lydelse. Därjämte erfordras också en redaktionell jämkning i 13 §.
Det föreliggande förslaget torde böra åtföljas av en övergångsbestämmelse.
Med hänsyn därtill att enligt förslaget författarrätten i visst avseende utvidgats,
uppstår nämligen fråga, huruvida för det fall, att före lagens ikraftträdande
författarrätten till ett litterärt verk överlåtits till annan eller någon
eljest erhållit tillstånd att offentligen föredraga ett — outgivet -— dylikt verk,
den utvidgade befogenheten bör tillkomma författaren eller den som sålunda
trätt i hans ställe. Att härutinnan företräde bör tillerkännas författaren, synes
mig tämligen självklart, då den i samband med överlåtelsen eller tillståndet
betingade ersättningen icke kunnat hänföra sig till några andra befogenheter än
16
Kungl. Maj:ts proposition nr Sill.
de, vilka gällde vid avtalets ingående. Dock torde reservation böra göras för
sådana fall, då annorledes får anses vara överenskommet.
I enlighet med de av mig nu anförda grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 2,11,13 och 24 §§ i lagen
den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska verk.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
H. Stefenson.
Eungl. Maj:ts proposition nr $121.
17
Bilaga.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2,11,13 och 24 §§ i lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om
rätt till litterära och musikaliska verk.
Härigenom förordnas, att 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen den 30 maj 1919 om
rätt till litterära och musikaliska verk skola, 2, 11 och 24 §§ i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade lydelse:
2 §.
Författare äge-----för hand.
Därjämte have författare till skrift eller muntligt föredrag uteslutande rätt
att offentligen föredraga verket och författare till dramatiskt, mimiskt eller
kinematografiskt verk uteslutande rätt att offentligen uppföra detsamma ävensom
tonsättare uteslutande rätt att offentligen utföra av honom komponerat musikaliskt
verk.
Författare äge-----av verket.
11 §.
Utan hinder-----vare tillåtet:
1) att vid —.----ytterligare utveckling;
2) att utgiven dikt begagnas såsom text i musikaliskt verk eller mångfaldigas
på konsertprogram;
3) att mindre--—--punkt avses.
I fall-----översättning tillåten.
I vetenskaplig-----använda förfarandet.
Har skrift eller muntligt föredrag utgivits, må skriften eller föredraget, ändå
att sådant eljest icke är enligt denna lag tillåtet, offentligen föredragas,
då åhörarna äga tillträde utan avgift och återgivandet icke heller eljest sker
i förvärvssyfte eller
da den av återgivandet härflytande inkomst är avsedd för välgörande ändamål
och den eller de föredragande icke erhålla någon ersättning.
13 §.
Då skrift, teckning eller avbildning eller musikaliskt verk begagnas efter
vad i 11 § första eller tredje stycket eller i 12 § första stycket är tillåtet, skall
författarens namn angivas, så framt detsamma finnes utsatt å verket.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 188 höft. (Nr 221.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
24 §.
Med böter från och med fem till och med tvåtusen kronor straffes:
1) den, som-----eller delvis;
2) den, som-----3 § sägs;
3) den, som utan författarens eller hans rättsinnehavares tillstånd
i annat fall, än i 11 § medgives, offentligen föredrager en enligt denna lag
skyddad skrift eller skyddat muntligt föredrag,
eller offentligen uppför skyddat dramatiskt, mimiskt eller kinematografiskt
verk,
eller i annat fall, än i 12 § medgives, offentligen utför skyddat musikaliskt
verk,
vare sig verket återgives i sin helhet eller delvis.
Den brottslige ersätte ock all skada.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927. Den skall äga tillämpning jämväl
med avseende på verk, som dessförinnan tillkommit.
Har före lagens trädande i kraft författarrätten med avseende på en skrift
eller ett muntligt föredrag överlåtits till annan eller någon eljest erhållit tillstånd
att offentligen föredraga dylikt verk, tillkomme ändock, så framt ej
annorledes är avtalat, verkets författare rätten att sålunda återgiva verket, sedan
det utgivits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
19
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den 10 mars
1927.
Närvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåqa,
justitierådet Alexanderson.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 4 mars 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen den 30
maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska verk.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning hovrättsassessorn Ragnar
Gyllenswärd.
Förslaget föranledde följande yttranden.
Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga
och justitierådet Wedberg instämde:
Av utredningen i remissprotokollet framgår att tillkomsten av rundradion är
det nya moment som egentligen föranlett kravet på lagändring i den riktning,
som nu föreslås. Svenska akademien har för sin del begränsat sig till att
tillstyrka förbud mot uppläsning genom radio av skönlitterärt verk utan författarens
medgivande. Departementschefen har emellertid — förutom att begränsning
till det skönlitterära området av otvivelaktigt giltiga grunder ej
iakttagits — ansett sig böra i huvudsak tillmötesgå den av styrelsen för Sveriges
författarförening i första hand gjorda hemställan att författare skall ej
blott i fråga om rundradiering, utan om offentligt föredragande överhuvud av
hans utgivna verk ensam äga bestämmanderätt. Undantag göres i förslaget endast
för sådana fall där varken inträdesavgift upptages eller återgivandet eljest
sker i förvärvssyfte ävensom för välgörenhetstillställning, där recitatören medverkar
utan ersättning.
Huruvida de bättre skälen tala för eller mot att låta den ifrågasätta utvidgningen
av författarrätten till ett nytt område få denna allmänna innebörd, synes
dock högeligen tvivelaktigt. Författarföreningens styrelse har med sitt
yrkande åsyftat ej allenast ekonomiskt skydd, utan även möjlighet för en för
-
20
hungl. Maj:ts proposition nr 221.
fattare att hindra att — såsom styrelsen uttrycker det — hans verk misshandlas
av klåpare. Sistnämnda syfte kan tydligen ej nås genom förslaget, enär
just i de nyss nämnda undantagsfallen största risken förefinnes för ett återgivande
som ej gör verket rättvisa. Vad åter det ekonomiska skyddet angår,
vill det synas som om den jämförelse med musikaliska verk, som i remissprotokollet
anställes, icke vore särdeles bindande. Den stundom uttalade farhågan
att tillfälle att åhöra diktverks uppläsning skulle vara ägnat att minska
i stället för att stimulera hågen för litteraturinköp torde vara avsevärt
mindre berättigad än motsvarande betänklighet i fråga om musikverken. Emellertid
måste det erkännas stå i god överensstämmelse med rättskänslans krav att
om exempelvis en konstnär av en uppläsningsafton inhöstar en avsevärd inkomst,
han borde hava att dela med sig därav åt de författare, vilkas verk han
föredragit. Men om a andra sidan varje möte eller underhållning varvid en
linga inträdesavgift av allmänheten upptages till betäckande av kostnaderna,
skall för möjligheten av det förädlande och lyftande inslag, uppläsning av ett
diktverk innebär, vara beroende av författarens utverkade samtycke, måste det
befaras att ingen eller ytterst ringa ekonomisk fördel härav beredes författarvärlden,
men däremot många tillfällen till kontakt med den levande kulturen
berövas allmänheten. Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas att, om man
vill tillerkänna författare en uteslutande rätt att bestämma över även annan
offentlig föredragning än den som sker per rundradio, likväl uppställa mera
vittgående undantag; men vid närmare prövning synes det praktiskt ogörligt
att draga gränsen väsentligt annorledes än i förslaget skett. Det torde likaså
få erkännas att reformen skulle allt för mycket förfela sitt syfte, om ej — såsom
förslaget innebär redan utgivna och av författarrätt hägnade verk intoges
under det nya skyddet och om ej detta skydd finge komma författaren
själv eller hans efterlevande till godo. Men därmed följer i många fall en ökad
svårighet för hugade uppläsare att utan omgång komma i förbindelse med
rättsinnehavaren. Endast om man finge antaga att författarvärlden, inklusive
avlidna författares arvingar, allmänt sammanslöte sig och uppdroge åt
den för ändamalet skapade organisationen att å deras vägnar förfoga över
ifrågavarande rätt, ställde sig detta i viss man annorlunda. Men att en dylik
anordning verkligen skulle vinna allmän tillslutning, synes av flera skäl föga
troligt.
Begränsar man alltså den föreliggande lagstiftningsuppgiften till att gälla
författarrätt i förhållande till rundradion, så framträder emellertid än starkare
än redan eljest vore fallet fragan om nu är rätta tidpunkten för en lösning
av denna uppgift. Något trängande behov kan ju icke sägas föreligga,
då det av utredningen i. ärendet framgår att rundradioverksamhetens ledning
tagit synnerlig hänsyn till författarvärldens berättigade intressen. Vad denna
ledning åberopat till stöd för sin mening att frågan har flera sidor, som borde
komma under närmare övervägande, innan en lagreglering företages, tyckes
också vara förtjänt av beaktande. Men framför allt synes det av departementschefen
vitsordade förhållandet att redan innevarande år en internationell
kongress skall till behandling upptaga spörsmålet om författarrättens förhål
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
21
lande till rundradiorörelsen utgöra ett tungt vägande skäl att låta frågan för
närvarande vila och avvakta om och vilka resultat kunna av kongressens överläggningar
framkomma. Även om lösningen därigenom skulle fördröjas ett eller
annat år, synes efter vad som erinrats därmed knappast vara förenade olägenheter
av verklig praktisk betydelse.
På grund av det anförda finner jag mig icke kunna tillstyrka att förslag i
ämnet nu förelägges riksdagen. I tekniskt hänseende synes icke mot det remitterade
förslaget vara annat att erinra än att vissa redaktionella jämkningar
vore önskvärda, exempelvis i ingressen och det nytillagda stycket i 11 §.
Justitieråået von Seth:
Jag finner förslaget ej föranleda annan erinran från min sida, än att jag
hemställer, att i 11 § sista punkten måtte införas en bestämmelse, varigenom
muntligt föredragande frigives, även då det äger rum vid sådan sammankomst,
som avser underhållning, och den eller de föredragande ej erhålla någon ersättning.
Dessutom synas, på sätt redan inom lagrådet erinrats, vissa redaktionella
jämkningar kunna med fördel vidtagas i förslaget.
Ur protokollet:
Oskär Adel sokn.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 221.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Bjbbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,
Almkvist, Ltberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den
10 mars 1927 avgivna utlåtande över det den 4 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 2, 11, 13 och 24 §§ i lagen
den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska verk.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Lagrådets flesta ledamöter hava funnit sig icke kunna tillstyrka, att förslag
i ämnet nu förelägges riksdagen. Såvitt till stöd för denna uppfattning
åberopats, att innevarande år en internationell kongress skall till behandling
upptaga spörsmålet om författarrättens förhållande till rundradiorörelsen, tilllåter
jag mig hänvisa till vad jag härutinnan anfört vid remissen till lagrådet.
Erinras må ock, att för närvarande icke lärer kunna med någon säkerhet bedömas,
vid vilken tidpunkt en slutlig lösning är att motse av de speciella lagstiftningsfrågor,
vilka kunna väntas uppkomma, därest förhandlingarna å
kongressen skulle giva till resultat en ny konvention. Att en behandling av
dessa frågor icke kan komma att äga rum vid nästa års riksdag, synes dock
kunna tagas för visst. Då inom lagrådet hänvisats till att rundradioverksamhetens
ledning tagit synnerlig hänsyn till författarvärldens berättigade intressen,
anser jag mig böra meddela, att författarföreningens styrelse i en under
gårdagen till justitiedepartementet inkommen skrivelse anfört bland annat följande
:
De förhoppningar föreningen vid tiden för tillkomsten av framställningen den
5 juni 1925 hyst om samförstånds ernående hade icke gått i uppfyllelse. Visserligen
hade aktiebolaget Radiotjänst i skrivelse den 26 maj 1926 förklarat,
att bolaget, när det funne billighetsskäl tala därför, komme att lämna skäligt
arvode till en författare, vars verk bleve uppläst genom radio, ävensom att där
så vore möjligt låta honom yttra sig angående den, som utsetts att föredraga
verket. Detta mångtydiga uttalande innebure i själva verket, att det fortfarande
skulle vara bolagets ensak att avgöra huruvida författaren skulle få
Kung!,. Maj:ts proposition nr 221.
23
någon bestämmanderätt över det offentliga föredragandet av hans verk. Någon
utsikt till en på rättvis grund vilande uppgörelse mellan bolaget och iorlattarna
förelåge således ej. Desto mera påkallat vore, att den ifrågasätta lagändringen
genomfördes utan onödigt uppskov. För övrigt syntes den ersättning bolaget
tänkt sig för det fall, att eu författare själv föredroge sitt verk, hava avsett
allenast uppläsandet i och för sig, varemot föredraganderätten icke tillmätts
något värde.
Även om å radioverksamhetens sida finnes benägenhet att söka tillgodose
författarintresset, torde en tillfredsställande ordning i detta hänseende knappast
kunna uppnås utan en lagändring i den riktning förslaget angiver. Med
hänsyn härtill anser jag mig icke kunna frångå min tidigare uttalade uppfattning
angående önskvärdheten av att en sådan lagstiftning redan nu kommer
till stånd.
Yad lagrådet i redaktionellt hänseende erinrat har jag ansett böra beaktas.
I anledning härav har förslaget undergått erforderlig omarbetning. Därutöver
hava några mindre jämkningar av formell natur vidtagits.»
Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer,
att detsamma måtte genom proposition föreläggas innevarande års riksdag till
antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
E. Lindström.