Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande
förbud att sprida efterbildning av penningsedel;
given Stockholms slott den 11 mars 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag innefattande förbud att sprida efterbildning
av penningsedel.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 sand.

187 käft. (Nr 220.)

1

2

Kungl. Maj:ts •proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel.

Härigenom förordnas som följer:

Sprider någon föremål, vilket utgör eller å vilket, honom veterlig!, finnes *
anbragt efterbildning av gällande penningsedel, och är efterbildningen sådan
att förväxling lätt kan äga rum, straffes med böter från och med fem till och
med etthundra kronor, såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän strafflag.

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr S20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet K ronprinsen-Rcgenten i statsrådet
å Stockholms slott den 1 mars 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén anför:

»I en den 12 juni 1923 dagtecknad, till Kungl. Maj:t avlåten framställning
har riksdagens justitieombudsman återgivit en till honom från fullmäktige i
riksbanken inkommen skrivelse av följande innehåll:

Vid fyrfaldiga tillfällen hade inträffat, att enskilda köpmän eller handels- Riksbanksfirmor
utsänt reklamtryck, vars uppställning och utseende starkt påmint om fullmäktige.
och helt visst avsetts att påminna om riksbankens sedlar. Det hade vidare
förekommit, att såsom annonser i tidningar införts noggranna avbildningar av
riksbankens sedlar. Uppenbart vore, att dylika åtgärder i reklamsyfte vore
ytterst olämpliga genom den stora risk, de innebure för allmänheten. Det syntes
nämligen vara ganska lätt, särskilt vid mindre god dager, att taga ett
dylikt reklamtryck för en riktig sedel, och, vad annonserna anginge, kunde den
avbildade sedeln med lätthet utklippas och, om den hopvekes med texten utåt,
vid svagare belysning också lätt förväxlas med en riktig penningsedel.

Det syntes för övrigt framstå såsom självklart, att i de angivna fallen förluster
och olägenheter av olika art kunde uppkomma. Riksbankens ombudsman
hade vid två särskilda tillfällen, nämligen 1915 och 1919, då dylikt reklamtryck
inkommit till riksbanken, ansett sig böra med överlämnande av detsamma
göra anmälan om förhållandet hos detektiva polisen i Stockholm. Därvid
hade^ombudsmannen framhållit, att även om något direkt brottsligt förfarande
måhända icke kunde anses föreligga, det likväl syntes nödvändigt att
vidtaga undersökning för utrönande av vem som låtit verkställa det ifrågavarande
trycket samt att förehålla vederbörande det synnerligen olämpliga i
utförandet av dylika reproduktioner. Vad anginge det fall, som inträffat 1915,
hade någon spaning icke kunnat vinnas på utgivaren av det då utsända trycket.
Beträffande åter det andra av nyss åberopade fall hade innehavaren av
den firma, som utsänt reklamtrycket, av en okänd person inköpt klichén till
detsamma och därefter låtit trycka 3 upplagor, varje upplaga om 10,000 reklamkort,
som utdelats till kunder och affärsmän landet runt, med undantag
av omkring 1,200 exemplar, som vid undersökningen fortfarande funnits i firmans
ägo. Firmans innehavare hade vidare meddelat polisen, att han, innan
han låtit trycka första upplagan, rådfrågat sig hos en advokat och därvid
visserligen blivit avrådd från att använda den inköpta klichén men samtidigt
erhållit den förklaring, att något brottsligt ej kunde ligga däri. Emellertid

4

Kungl. Maj:ts proposition nr £20.

hade firmans innehavare förklarat sig villig att utan några villkor överlämna
klichén och det återstående trycket till kriminalpolisen. Så hade också skett,
och samtliga återstående kort jämte klichén förvarades å kriminalstationen.
Nyligen hade återigen en firma i Stockholm låtit trycka ett antal presentkort
för inköp av varor hos firman. Dessa kort hade en rent av förvillande likhet
med 100-kronsedlar. Även i detta fall hade så förfarits, att på framställning
från riksbankens sida såväl klichéer som, såvitt man kunnat utröna, samtliga
de tryckta korten överlämnats till banken, vadan någon risk för att de skulle
kunna komma att oriktigt användas icke längre förefunnes. Det syntes emellertid
fullmäktige uppenbart, att åtgärder borde vidtagas, så att dylika reproduktioner
icke vidare kunde förekomma. Det kunde för övrigt ifrågasättas,
huruvida icke förfarandet redan enligt gällande strafflag skulle anses brottsligt.
Fullmäktige syftade på bestämmelsen i 12 kap. 15 § strafflagen. Det
kunde visserligen göras gällande, att tryckalster av nu angivet slag icke vore
sådant eftergörande av penningsedel, som avsåges i åberopade lagrum. Men
givet vore, att den förvillande likhet med en dylik sedel, som trycket företedde,
måste vara ägnad att framkalla allvarliga betänkligheter, och det ville därför
synas nödigt, att särskilda bestämmelser infördes i strafflagen, varigenom utförandet
av sådana reproduktioner belädes med straff. Fullmäktige anhölle,
att justitieombudsmannen måtte taga under övervägande, vilka åtgärder lämpligen
borde vidtagas till förebyggande av den fara och de olägenheter, som
kunde uppstå genom utförande och spridning av reklamtryck av det slag, som
omförmälts.

Justitie ombuds mannen.

Efter att hava närmare beskrivit ett fall av försök att såsom penningsedel
utprångla sådant reklamtryck, som omtalats i riksbanksfullmäktiges skrivelse,
har justitieombudsmannen för egen del anfört:

Fn granskning av några vid skrivelsen fogade reklamsedlar, vid vilkas tillverkning
fotografiska hjälpmedel syntes hava använts, gåve vid handen att -—-medan exempelvis å en av dem allenast den ornamentala utsmyckningen bibehållits
och såväl text som figurer utbytts mot affärens namn m. m. samt en
avbildning av en räknemaskin och ett porträtt, möjligen av affärens innehavare
— en annan reklamsedel till storlek, färg och utseende i dess helhet företedde
fullkomlig likhet med framsidan av en 100-kronsedel, ehuru trycket vore suddigare.
Å baksidan av sistberörda blankett vore tryckta orden: ''Presentkort.
Innehavaren av detta kort äger rättighet att utvälja varor för kr,’
o. s. v. Trots den stora likheten med riksbankens sedlar, som åtskilliga av de
nu ifrågavarande reproduktionerna företedde, torde likväl deras framställande
icke kunna betraktas såsom ett sådant eftergörande av riksbankens sedlar, som
omförmälts i 12 kap. strafflagen, vare sig i 14 eller 15 §. Någon avsikt, att
reproduktionerna, oaktat de vore efterbildningar, skulle giva sken av att vara
äkta sedlar eller att de skulle användas såsom sådana, funnes uppenbarligen ej.
De hittills föreliggande reklamsedlarna företedde i regel allenast likhet med
riksbankssedlar å ena sidan, medan den andra sidan upptoge ett tryckt meddelande
på vit botten eller, om reproduktionen vore återgiven i en tidning, nästa
tidningssidas text. Vekes de ej på ett särskilt sätt, så att allenast framsidan
bleve synlig, bure de sålunda knappast de karaktärstecken, som man vant sig
vid att tillägga en penningsedel. Då icke heller någon annan bestämmelse i
strafflagen syntes lägga hinder i vägen för reproduktion allenast i reklamsyfte
av riksbankens sedlar, torde själva utförandet av efterbildningarna icke
jämlikt strafflagen kunna anses otillåtet eller brottsligt. Om däremot någon,
vem det vara månde, veke en dylik reklamsedel, så att den tillsynes fullständigt
liknade en penningsedel, och använde densamma såsom betalningsmedel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

5

torde bestämmelserna i 12 kap. 16 § strafflagen kunna tänkas tillämpliga.
Skulle utprångling av falsk penningsedel icke anses föreligga, syntes, därest
handlingen fullbordats, straff kunna utkrävas enligt stadgandena om bedrägeri
i 22 kap. strafflagen.

Sedan härefter justitieombudsmannen berört frågan, huruvida riksbankens
sedeltyper kunde vara skyddade mot efterbildning genom bestämmelserna i lagen
den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst, har justitieombudsmannen
vidare yttrat:

Det vore givetvis synnerligen olämpligt och måste anses innebära en kränkning
av statens överhöghet, att riksbankens sedeltyper, vilka hägnades av
skyddet genom stadgandena i 12 kap. strafflagen, ändock saklöst genom efterbildning
skulle kunna användas i det privata förvärvsintressets tjänst. Utan
tvivel läge det även en fara i att reproduktion i reklamsyfte av riksbankssedlarna
obehindrat kunde försiggå. Ty innehavet av en dylik reproduktion kunde
förleda till ett brottsligt användande av densamma, som, om det lyckades,
kunde tänkas undgå upptäckt i sådan tid, att den skyldige bleve ertappad. Ett
förhindrande av missbruk av sedelreproduktioner torde därför böra ske genom
förbud mot utförande och spridning av dylika efterbildningar samt mot tillverkandet
av därför avsedda klichéer. Förbudet torde även böra omfatta
sådant efterbildande, som i ett eller annat avseende, såsom t. ex. beträffande
texten, skilde sig från en penningsedel men som dock medförde en huvudsaklig
likhet med en sådan. Möjligen skulle erforderliga stadganden kunna införas i
12 kap. strafflagen. I 18 § hade redan bestämts straff för den, som i uppsåt
att eftergöra eller förfalska mynt eller penningsedel eller med vetskap om annans
uppsåt till sådant brott förfärdigat eller anskaffat form eller annat verktyg,
varmed förfalskningen skulle verkställas, ävensom för den som utan behörigt
uppdrag förfärdigade dylika verktyg men ej bleve övertygad om nyssnämnda
uppsåt eller vetskap. De nu ifrågasatta bestämmelsernas införande i
sammanhang med sistnämnda stadganden skulle otvivelaktigt fylla en lucka
i den svenska lagstiftningen rörande mynt- och sedelförfal.skning. Skulle stadganden
av nu föreslagna beskaffenhet befinnas icke lämpligen böra inflyta i
12 kap. strafflagen, torde de möjligen kunna inrangeras under 22 kap. Då
sådana bestämmelser emellertid komme att få en huvudsaklig karaktär av ordningsföreskrifter,
kunde de även tänkas uttryckta i en särskild, fristående författning.

Den nu föreliggande framställningen har tidigare varit remitterad till mig
i egenskap av sakkunnig för revision av strafflagen. I utlåtande den 1 september
1923 anförde jag:

''Bestämmelser i den av justitieombudsmannen angivna riktning förekomma
allmänt såväl i gällande strafflagar som i nu föreliggande strafflagsförslag.
Beträffande dessa bestämmelsers närmare innehåll torde, rörande norsk, dansk,
holländsk, tysk och fransk lagstiftning, följande höra nämnas om det straffskyddade
föremålet, om den brottsliga handlingen samt om straffet. Den anmärkningen
bör kanske förutskickas, att i samtliga nyssnämnda länder stadgandet
i fråga icke förekommer i samband med de egentliga förfalskningsbrotten
utan antingen bland förseelserna (i Norge, Holland och Tyskland)
eller i specialförfattningar (Danmark och Frankrike).

Vad angår det straffskyddade föremålet, utgöres detta i främsta rummet av
penningsedel (norska strafflagen § 369; danska L. ®/i2 1889 § 1; holländska
strafflagen art. 440; tyska strafflagen § 360 p. 6; franska L. “/? 1885 art. 1).
Därutöver hava några bland lagarna utsträckt straffskyddet till mynt (Norge,
Danmark, Holland), allmänna stämplar och märken (Norge, Frankrike) eller,

Utlåtande
av sakkunnig
för revision
av
stråfflagen.

G Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

i större eller mindre omfång, tryckta inneliavarepapper (Norge, Danmark,
Tyskland, Frankrike).

Genomgående uppställes såsom utförande handling utspridande av efterbildningar.
Alternativt härmed namnes förfärdigande därav (alla lagarna utom
den norska). Någon gång tillägges importering (Danmark) eller hållande på
lager i och för utspridning (Holland: ter verspreiding in voorraad haeft).

Tyska lagen straffar jämväl förfärdigande av stampar, som »kunna tjäna»
till att framställa efterbildningarna. Beträffande efterbildningens beskaffenhet
nöja sig lagarna stundom med den fordran, att den skall »likna» det straffskyddade
föremålet (Holland, Tyskland); stundom skärpes fordran till »väsentlig»
likhet (Danmark); eller förutsattes det att förväxling »lätt» kan ske
(Norge: saa lige, åt forveksling let kan finde sted; Frankrike: qui, par leur
forme extérieure, présenteraient. . . une ressemblance de nature å faciliter
Tacceptation ... au lieu et place des valeurs imitées).

Straffsatsen innehåller alltid böter (i Holland obetydliga: maximum 25 fl.).
Tyskland har, alternativt med böter, »Haft» (1 dag—6 veckor). Den franska
författningen (art. 2) har, jämte böter, fängelse från 5 dagar till 6 månader.

Det senaste danska förslaget (Lov om Fors. § 28) av 1923 innehåller följande
bestämmelse: »Med Bode fra 10 til 10,000 Kr. straffes den, som udspreder
eller i saadan Hensigt forfserdiger Genstande, som ved Form och Udstyr
frembyder saa vaesentlig ydre Lighed med Penge eller med et til almindeligt
Omlob bestemt Vserdipapir eller med Stempelmsorker, Frimferker og 1ignende
Frigjorelsesmidler, åt Forveksling let kan finde Sted.»1

Det senaste tyska förslaget (1919) har (§ 427) följande stadgande: »Wer
geschäftliche Ankiindigungen oder andere Drucksachen oder Abbildungen anfertigt
oder verbreitet, die fur den Verkehr die Gefahr einer Yerwechslung
mit Papiergeld (§ 248) begriinden, wird mit Geldstrafe bis zu eintausend
Mark bestraft. Ebenso wird bestraft, wer Formen anfertigt oder verbreitet,
die zur Herstellung solcher Drucksachen oder Abbildungen dienen können.»2

Ovanstående översikt av lagstiftningen i vissa andra länder torde visa, att
ett behov av straffbestämmelser i berörda riktning ganska allmänt gjort sig
gällande. Av de utav justitieombudsmannen anförda fall framgår, att ett sådant
behov numera jämväl föreligger i vårt land. Praktiskt sett torde emellertid
detta behov icke för det närvarande sträcka sig längre än till skydd för penningsedel;
frågan om en utvidgning härutöver torde kunna överlämnas åt den
allmänna revisionen av strafflagen.

Rörande efterbildningens beskaffenhet synes en bestämmelse av den typ, som
förekommer i Norge och Frankrike ävensom i ovan citerade båda strafflagsförslag
vara lämpligast (att förväxling lätt kan ske, att fara föreligger för förväxling
med penningsedel eller dylikt).

Såsom utförande handling måste i främsta rummet utspridande uppställas.
Det torde emellertid väl kunna försvaras att jämte detta fall uppställa förfärdigande
av efterbildning; kanske även, efter Danmarks resp. Hollands föredöme,
importerande av efterbildningarna eller deras hållande på lager i och för
utspridning.

I fråga om straffet är, enligt min uppfattning, för det närvarande tillrådligast
att stanna vid böter och synes med nuvarande straffsystem ett bötes 1

Sedan detta skrevs, har år 1924 framlagts ett regeringsförslag, däri motsvarande stadgande, 171 §,
är av följande lydelse:

»Med Både straffes den, som forfaerdiger, indforer eller ndspreder Genstande, som ved Form og
Udstyr frembyder vaesentlig ydre Lighed med Penge eller med et til almindeligt Omlob bestemt Vaerdipapir.
»

2 Detta stadgande upptages med i huvudsak samma lydelse i ett under år 1925 framlagt förslag
(366 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

maximum av t. ex. 1,000 kronor tillräckligt högt (då det ju här knappast kan
anses röra sig om någon mer utpräglat lukrativ förseelse).’

Under den senaste tiden hava förekommit ytterligare fall, då efterbildande
av penningsedel föranlett förväxling och därigenom förlust. Om ett sådant fall
må nämnas följande.

I början av 1926 lät en köpman i Stockholm förfärdiga och bland allmänheten
utdela ett större parti reklamlappar. Ena sidan av dessa utgjorde en
noggrann efterbildning av en riksbankens femkronesedel. Dock hade vissa ord
tillagts, varjämte färgen å vissa delar skilde sig från originalets. Andra sidan
innehöll endast ett tillkännagivande om den av köpmannen drivna rörelsen. Genom
sådan sammanvikning, som vanligen sker, då en sedel skall förvaras i portmonnä,
erhöll reklamlappen förvillande likhet med en verklig femkronesedel,
helst om den förut något tillskrynklats. Ett par dagar efter det reklamlapparna
utdelats inkom till polismyndighet anmälan från två personer, att de var
för sig mottagit ett exemplar av ifrågavarande tryck vid växling av tiokronesedlar.
Varken den som avlämnat eller den som mottagit lappen hade i någotdera
fallet omedelbart upptäckt misstaget. Under vilka omständigheter lappen
kommit i den förres besittning kunde ej utredas. Den köpman, som låtit
tillverka lapparna, blev emellertid på talan av allmän åklagare av Stockholms
rådstuvurätt med åberopande av 12 kap. 15 § strafflagen dömd till böter. Talan
fullföljdes icke till högre rätt.

För en lagstiftningsåtgärd i den riktning, justitieombudsmannens framställning
utvisar, äro efter min mening giltiga skäl anförda. Ett efterbildande av
riksbankens sedlar på sätt som skett i de nyss anförda fallen måste redan i och
för sig anses mindre lämpligt. Att därav kunna följa praktiska olägenheter
av icke oväsentlig betydelse, framgår av den i ärendet tillgängliga utredningen.
Knappast lärer något välgrundat intresse kunna påvisas för rätten
att obehindrat verkställa dylika efterbildningar. Framställande av sådana
tryckalster och andra föremål, om vilka nu är fråga, torde i allmänhet
icke kunna anses innefatta eftergörande av det slag, 12 kap. 15 § strafflagen
avser. Och ett allenast i reklamsyfte eller för liknande ändamål verkställt utspridande
hemfaller tydligen icke under strafflagen. Att i vissa fall, då bedrägligt
syfte är för handen, straffpåföljd kan inträda, gör efter vad erfarenheten
visat icke tillfyllest för stävjande av detta missbruk. Ej heller lärer
något ingripande häremot kunna ske med stöd av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
eller — om icke möjligen i ett eller annat undantagsfall — med
tillämpning av lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst, vilken
efter en under fjolåret genomförd lagändring äger avseende även å vissa
alster av konstindustri.

Om alltså sådant efterbildande av penningsedel, varom här är fråga, synes
böra bliva föremål för särskild straffbestämmelse, vilken tillika bör avse utspridande
av efterbildningen, torde erforderliga stadganden härom böra meddelas
i form av en fristående lag. Att i strafflagen infoga dylika bestämmelser
lärer av lagtekniska skäl vara uteslutet och skulle för övrigt möta det hinder,

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

att här ifrågavarande fall i allmänhet icke kunna sammanställas med de brott,
som avses i 12 eller 22 kap. strafflagen.

Med avseende å innehållet av de bestämmelser, vilka böra meddelas i nu berörda
syfte, hänvisar jag till det utlåtande, som jag i ärendet avgivit i egenskap
av sakkunnig för revision av strafflagen. Det förslag, jag nu framlägger, hänför
sig sålunda endast till penningsedel. Anledning torde icke föreligga att
därvid göra skillnad mellan in- och utländska sedlar. Någon närmare beskrivning
av vad med penningsedel skall förstås lärer icke vara erforderlig,
då detta uttryck förekommer i strafflagen och tydligen här äger samma innebörd.
I likhet med vad som antages gälla i fråga om penningsedel, som avses i
12 kap. strafflagen, synes den fordran böra uppställas, att sedeln, med vilken
förväxling är att befara, skall vara gångbar. I detta sammanhang må emellertid
framhållas, att även efterbildning av en sedel, som icke är giltig, kan tänkas
erbjuda sådan likhet med en gällande sedel, att efterbildandet blir förbjudet.
Att låta det ifrågasatta förbudet gälla även mynt, allmänna stämplar
och märken samt tryckta obligationer och andra dylika värdepapper synes åtminstone
för närvarande icke nödigt, då något behov av en sådan bestämmelse
hittills icke försports.

I enlighet med vad mitt förenämnda utlåtande därom innehåller anser jag
mig böra föreslå, att såsom förutsättning för straffskyldighet skall gälla, att
efterbildningen eller den del därav, som är i fråga, skall förete sådan likhet
med penningsedel, att förväxling lätt kan äga rum.

Till förhindrande av det missförhållande, varom nu är fråga, är tydligen i
främsta rummet av vikt, att spridande av efterbildningen må kunna beivras.
För att spridande skall anses hava skett torde lika litet som enligt lagen om
rätt till verk av bildande konst vara erforderligt, att ett flertal exemplar bragts
i omlopp. Huruvida spridandet skett uppsåtligen eller är att hänföra till bristande
uppmärksamhet, lärer sakna betydelse. Särskilt med hänsyn till sammanhanget
med vissa i 12 kap. strafflagen behandlade brott och jämväl av praktiska
skäl torde det vara lämpligt, att även det fall straffbelägges, att någon
verkställt efterbildning, ehuru han insett eller bort inse, att fara för förväxling
varit för handen. Däremot synes det icke behövligt att låta straffbestämmelsen
omfatta även importering eller hållande å lager eller att, såsom justitieombudsmannen
förordat, utsätta straff för tillverkning av de för efterbildningens
framställande avsedda klichéerna.

Straffet torde i här förevarande fall böra bestämmas till böter, vilkas maximum
i anslutning till 12 kap. 15 § strafflagen fastställes till etthundra kronor.
Någon motsvarighet till den i detta lagrum angivna sträffrihetsgrunden synes
icke böra ifrågakomma, därest straffbarheten inskränkes till att avse spridande
eller förfärdigande under förhållanden som nyss sagts. Tydligen
bör denna speciella lag icke erhålla tillämpning i sådana fall, då straff följer
på grund av stadgande i allmänna strafflagen.

Slutligen kan ifrågasättas, huruvida i analogi med stadgandet i 12 kap. 20 §
strafflagen en konfiskationsbestämmelse må vara påkallad. En sådan bestämmelse
torde i varje fall icke böra givas den vidsträckta omfattning, nämnda lag -

Xungl. Maj-.ts proposition nr 220.

9

rum utvisar. Sålunda synas — förutom de utspridda eller framställda föremålen
— av använda redskap andra knappast kunna ifrågakomma till konfiskation
än klichéer och liknande, som äro till nytta allenast för nu förevarande, otillåtna
ändamål. Men även om konfiskationen begränsas i enlighet härmed, synes den
kunna utgöra en i förhållande till -förseelsen alltför sträng påföljd. Det torde
nämligen ofta vara möjligt att så förfara exempelvis med ett reklam- eller presentkort,
som allenast å ena sidan eller viss del därav upptar efterbildning av
en penningsedel, att därefter kortet utan fara för förväxling kan användas i det
avsedda syftet. Det motsvarande lärer ock gälla i fråga om vissa klichéer. Med
hänsyn till de svårigheter, som alltså möta för en lämplig begränsning,
har jag stannat vid att icke föreslå något stadgande i detta hänseende.
Emellertid anser jag mig böra framhålla, att den danska lagen särskilt stadgar,
att föremål, som i strid med lagen förfärdigats eller importerats, skall indragas
eller förstöras. Beträffande norsk rätt, som endast straffbelagt utspridande av
sedelliknande förmål, gäller straffelovens allmänna föreskrift att föremål, vars
''egentlige bestemmelse’ är att tjäna som medel vid utförande av en straffbar
handling, må indragas. Med ''egentlig bestemmelse’ torde här förstås, att föremålets
egen objektiva beskaffenhet skall utmärka det såsom bestämt att tjäna
ett brottsligt syfte. Stadgandet är således ej tillämpligt, så snart föremålet kan
användas för något legitimt ändamål.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ansvar för spridande eller förfärdigande
av föremål, som kan förväxlas med penning sedel.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, och hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Ragnar Kilil gr en.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Bilaga.

Förslag

till

om

ansvar

Lag

för spridande eller förfärdigande av föremål, som kan förväxlas
med penningsedel.

Härigenom förordnas som följer:

Sprider någon föremål, som i sin helhet eller i viss del företer sådan likhet
med gällande penningsedel att förväxling lätt kan äga rum, straffes med böter
från och med fem till och med etthundra kronor, såvida ej å förseelsen följer
straff enligt allmän strafflag.

Lag samma vare, där någon förfärdigar föremål, som nyss sagts, ehuru han
insett eller bort inse att fara för förväxling var för handen.

Förseelse mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 mars
1927.

N ärvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten i statsrådet
den 1 mars 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ansvar för spridande eller förfärdigande av föremål,
som kan förväxlas med penningsedel.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning hovrättsassessorn Ragnar
Gyllenswärd.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåg a
instämde:

Ansvarsbestämmelsen i första stycket har ansetts böra drabba ej blott den
som sätter ut bland allmänheten en hel upplaga av reklamtryck, Som utgör
efterbildning av penningsedel, eller av en publikation innehållande dylikt tryck
utan jämväl den som fått ett exemplar av en sådan efterbildning i sin hand och
utan ond avsikt, kanske i tro att den är en verklig sedel, låter den gå vidare.
Härvid har dock valts en formulering som, även från denna ståndpunkt sett,
tyckes gå längre än som är förenligt med billighet. Aven återförsäljare av en
tidning eller tidskrift som honom ovetande innehåller en såsom annons eller
del av annons återgiven efterbildning lärer nämligen enligt förslagets lydelse
kunna straffas. Rättelse härutinnan och tillika större tydlighet i annat hänseende
synes kunna vinnas om stycket finge innehålla exempelvis att sprider
någon föremål som utgör eller vara, honom veterlig!, finnes anbragt efterbildning
av gällande penningsedel och är efterbildningen sådan att förväxling
lätt kan äga rum, skall han straffas på sätt förslaget stadgar.

Såsom i remissprotokollet angives, ligger det egentligen vikt uppå att spridandet
beivras. Därmed torde lagförslagets syfte helt ut uppnäs. Att vid
sidan därav stadga straff jämväl för förfärdigandet synes mindre lämpligt,

12

Eungl. Maj:ts proposition nr 820.

helst importen utifrån är straffri. Ombesörjes distributionen av innehavaren
av den tekniska anstalt, där efterbildningarna utförts, blir han straffbar enligt
första stycket; verkställes den åter av beställaren själv, lärer ingen svårighet
föreligga att finna och straffa denne. Det hemställes därför att andra stycket
måtte utgå.

Vinna de gjorda erinringarna beaktande, erfordras ändring av förslagets rubrik,
vilken för övrigt oberoende härav icke torde vara ett tillfredsställande uttryck
för lagtextens väsentliga innehåll. Förslagsvis kunde lagen angivas
innefatta förbud att sprida efterbildning av penningsedel.

Justitierådet Wedberg:

Det är två slags efterbildningar som givit anledning till förslaget, nämligen
dels vissa reklamtryck av en sedels storlek och utseende, dels tidningsannonser
som, utklippta ur tidningen, kunna förväxlas med en sedel. Tydligt är att såsom
»föremål» i lagtextens mening skall anses en dylik utklippt annons, och
förslaget synes avse att även tidningen i sin helhet, före utklippningen, skall
komma under nämnda beteckning. Första stycket kan — ehuru denna tolkning
icke stämmer med rubriken och ej heller ligger närmast till hands 1—
läsas sa, att straff skall inträda även om det icke är hela föremålet (tidningen)
utan blott viss del därav (annonsen) som lätt kan förväxlas med penningsedel.
Ordet »förfärdigar» i andra stycket tyckes kunna avse såväl tidningens framställning
som annonsens ^klippning.

Enligt min mening är det icke välbetänkt att straffa den som säljer eller eljest
sprider en tidning med sedelliknande annons, han må ha kännedom om annonsens
tillvaro eller ej. Likaså kan jag ej finna straffbestämmelsen för förfärdigande
pakallad eller lämplig. En viss tvetydighet i uttrycket »förfärdigar»
är redan anmärkt. Och svårigheter synas möta att avgöra vem eller vilka av
alla dem, som föranstaltat om eller medverkat till framställandet av ett tryckalster,
varav kanske blott en försvinnande liten del har någon likhet med penningsedel,
skola anses hava förfärdigat det. Ej heller lärer det kunna gå för
sig att bedöma den förfärdigande strängare än efteraparen: med andra ord,
likasom i 12 kap. 15 § strafflagen borde strafflöshet inträda om den förfärdigande
av egen drift förstört föremålet eller all skadlig verkan därav förebyggt.

_ Jag hemställer alltså att i förslaget måtte strykas orden »i sin helhet eller i
viss del» och hela andra stycket. I samband härmed borde rubriken jämkas,
gärna så som justitierådet Alexanderson hemställt. Skulle syftet med de nyss
citerade orden vara att utmärka att straffbarhet ej uteslutes därför att förväxling
är möjlig endast om viss del av föremålet döljes, genom papperets vikning
eller dylikt, så synes detta vara självklart. Med anledning av vad i remissprotokollet
yttras om uppsåt eller bristande uppmärksamhet vid spridningen
må framhållas att den av mig förordade lagtexten naturligtvis icke gör straffbart
annat, spridande än det uppsåtliga, men å andra sidan endast för straffmätningen
tillmäter betydelse åt, huruvida utspridaren insett eller icke insett
faran för förväxling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

13

Vinner vad nu hemställts ej beaktande, vore det önskligt att lagtexten bleve
ändrad i första stycket så som justitierådet Alexanderson hemställt och i det
andra så, att kretsen av straffbara individer göres snävare och att straffrihetsgrunden
i 12 kap. 15 § strafflagen blir tillämplig.

Justitierådet von Seth:

Det torde av handlingarna framgå, att behov föreligger av straffskydd i de
hänseenden, som beröras i förslaget. Noga synes emellertid böra tillses, att
detta skydd ej sträckes längre än ändamålet kräver. Från denna synpunkt
torde det vara tillräckligt, om straff hotet inskränkes till att avse allenast reklamkort,
affärsmeddelanden, annonser och därmed jämförliga föremal. A idare
lärer straff ej böra träffa annan än den, på vars tillskyndan förfärdigandet
ägt rum — icke t. ex. arbetaren, som i annans intresse förfärdigat föremålet,
eller tidningsutgivaren, som intagit meddelandet i sin tidning o. s. v. -eller vad angår utspridande, annan än den, som spritt föremålet under sådana
omständigheter, att han insett eller bort inse, att fara för förväxling var för
handen — icke t. ex. tjänsteman i postverket, som befordrar, eller tidningsförsäljaren,
som säljer en tidning, vari intagits en annons eller ett affärsmeddelande
av ifrågavarande beskaffenhet, även om vederbörande haft full vetskap
om annonsens eller meddelandets förekomst i tidningen. Sa länge i
sistnämnda fall annonsen eller meddelandet ej skilts från tidningen, kan ju någon
fara för förväxling ej vara för handen.

Som det primära synes mig slutligen böra upptagas själva tillverkningen,
vilken ju alltid redan i och för sig medför en viss fara för missbruk. Med tillverkning
torde böra likställas införsel till riket av föremål, varom här är fråga.

Straffrihet lärer å andra sidan, på sätt redan inom lagrådet ifragasatts, böra
inträda, om den skyldige undanröjt all fara genom föremålets förstörande eller
eljest.

Jag hemställer alltså att de två första styckena i lagtexten måtte ersättas
med bestämmelser, att om för spridande bland allmänheten förfärdigats eller
till riket införts reklamkort, affärsmeddelande, annons eller därmed jämförligt
föremål av sådan likhet med gällande penningsedel, att förvexling lätt kan
föranledas, den, på vars tillskyndan förfärdigandet eller införseln skedde, skall,
där han ej genom föremålets förstörande eller eljest förebyggt all skadlig verkan
därav, straffas med de böter, som i förslaget angivas, att till samma ansvar
även den skall vara förfallen, som under sådana omständigheter, att han insett
eller bort inse, att fara för förväxling var för handen, utsprider på annans tillskyndan
förfärdigat eller infört föremål, som nyss sagts; samt att till straff
enligt lagen ej må dömas, där å gärningen följer straff enligt allmän strafflag.

Iakttages detta föranleder det jämkning även i förslagets rubrik.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1927.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagrådets den
10 mars 1927 avgivna utlåtande över det den 1 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ansvar för spridande eller förfärdigande av
föremål, som kan förväxlas med penningsedel.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

_ »Med hänsyn till vad inom lagrådet anförts i fråga om ansvar för förfärdigande
av föremål, som utgör eller innehåller efterbildning av penningsedel,
har jag ansett mig ieke böra vidhålla remitterade förslaget i denna del. Jag
tillstyrker alltså, att andra stycket i förslaget må utgå.

Beträffande spörsmålet i vad mån spridande av här ifrågavarande föremål
bör vara straffbelagt, finner jag det vara av vikt, att straffbudet kommer att
omfatta även sådana fall, då icke föremålet i sin helhet utan blott viss del
därav erbjuder fara för förväxling med penningsedel. Helt nyss har i tidningspressen
förekommit uppgift om ännu ett fall, då en efterbildning av den sist
angivna typen förväxlats med en verklig sedel. Att straff kan träffa den, som
utklippt och därefter spritt efterbildningen, lärer här icke göra tillfyllest, då
förväxlingen måhända upptäckes alltför sent för att denne utspridare skall
kunna ertappas. För vinnande av lagförslagets syfte synes det därför nödvändigt,
att redan spridande av det ursprungliga föremålet må kunna beivras.

I enlighet med vad nu anförts har förslaget undergått erforderlig omarbetning,
och har i samband därmed rubriken ändrats.»

Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget och hemställer,
att detsamma matte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Lindström.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

270876