Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

1

Nr 213.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 och 8 §§ i förordningen den 15 juni
1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser; given Stockholms
slott den 4 mars 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 och
8 §§ i förordningen den 15 juni 1923 angående skogsvårdsstyrelser.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Paul Hellström.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt.

182 höft.

(Nr 213—214.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 6 och 8 §§ i förordningen den 15 juni
1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser.

Härigenom förordnas, att 6 och 8 §§ i förordningen den 15 juni 1923 angående
skogsvårdsstyrelser skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:

6 §.

De under — — — tillsyn.

Skogsvårdsstyrelse vare berättigad att för sagda medel inköpa fastighet,
som är till gagn för styrelsens verksamhet. Avtal om sådant köp må dock
ej av skogsvårdsstyrelse slutas utan Kungl. Maj:ts medgivande eller utan
förbehåll om sådant medgivande.

8 %.

Skogsvårdsstyrelse åligger — — — föreskrifter

Skogsvårdsstyrelses förvaltning och den däröver avgivna redovisningen
skola granskas av revisorer, vilka årligen före början av det år, granskningen
avser, utses, en av Kungl. Maj:t och de övriga till antal och enligt de
grunder, som om ledamöter i skogs vårdsstyrelsen är föreskrivet. Revisionsberättelsen,
i vilken — — — till Kungl Maj:t.

På landstinget — — — åtgärder.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927; dock att bestämmelsen
i 6 § andra stycket ej skall tillämpas å fastighetsköp, som avslutats före
berörda dag, samt att under år 1927 skola utses, jämte revisorer för granskning
av skogsvårdsstyrelsernas förvaltning under år 1928, jämväl revisorer
för granskning av nämnda styrelsers förvaltning under år 1927, i den mån
så ej redan skett.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 4 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thykén, Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen statsrådet Itel 1 sti''örn anmaler ärende angående vissa
ändringar i förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser
samt anför följande:

I skrivelse den 4 februari 1924 har domänstyrelsen — i sammanhang
med avgivande av utlåtande över upprättade förslag till nya reglementen
för vissa skogsvårdsstyrelser — hemställt om utredning, i vad mån skogsvårdsstyrelse
kunde vara berättigad att förvärva och besitta fast egendom.
Domänstyrelsen har härvid framhållit, att det vore av vikt, ätt grunderna
för dylika förvärv bleve närmare bestämda, detta särskilt med hänsyn därtill,
att det torde hava förekommit fall, då skogsvårdsstyrelse förvärvat fast
egendom av omfattning, som måhända icke varit förenlig med en tillbörlig
hushållning med styrelsens tillgångar.

Sedan skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott lämnats tillfälle att
avgiva yttrande över domänstyrelsens berörda hemställan, har förvaltningsutskottet
den 3 januari 1925 inkommit med sådant yttrande och därvid
överlämnat dels infordrade uppgifter från skogsvårdsstyrelserna över av
dem förvärvade fastigheter, dels ock en av förvaltningsutskottet upprättad
tablå i ämnet, vilken finnes såsom bil. 13 fogad vid det betänkande (st. off.
utr. 1927:1), vilket den 18 januari 1927 avgivits av de jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 23 september 1926 tillkallade sakkunniga för utredning,
bland annat, angående åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas
ekonomi. I denna tablå har för varje särskild skogsvårdsstyrelse angivits
av styrelsen inköpta fastigheter samt dessas ändamål och arealer, tiden för
fastigheternas förvärvande, erlagda köpeskillingar samt fastigheternas taxeringsvärden
och avkastning.

I yttrandet har förvaltningsutskottet uttalat, att en skogsvårdsstyrelse borde
anses vara berättigad att förvärva och besitta fast egendom, under förutsättning
att fastighetsinnehavet verkligen vore erforderligt för styrelsens
verksamhet och att ej oskäligt stora belopp av styrelsens medel bundes på
detta sätt.

Skogsvård sstyrelses
rätt
att inköpa
fast egendom.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

över förvaltningsutskottets berörda yttrande har domänstyrelsen den 31
januari 1925 avgivit infordrat utlåtande, däri styrelsen framhållit, att,
ehuru skogsvårdsstyrelsernas fastighetsförvärv i vissa fall varit av betydande
omfattning, styrelsen ej ansåge sig för det dåvarande böra framställa någon
erinran mot dessa. Styrelsen ville dock ifrågasätta, om ej lämpligt vore,
att uppkommande frågor om dylika förvärv för framtiden underställdes
Kungl. Maj:ts prövning. Styrelsen hemställde om vidtagande av åtgärder i
sådant syfte.

Därefter har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund den 1 oktober
1925 avgivit infordrat utlåtande i ärendet och därvid överlämnat yttranden
från samtliga skogsvårdsstyrelser.

I utlåtandet har centralrådet anfört:

Centralrådet vore visserligen av den uppfattningen, att en skogsvårdsstyrelse
icke kunde antagas komma att inköpa en fastighet utan att fullgoda
skäl för en dylik åtgärd förelåge. Då emellertid en skogsvårdsstyrelse
genom ett fastighetsköp bunde för styrelsen tillgängliga medel och detta
sedermera kunde hava inflytande på styrelsens framtida behov av andel i tillgängliga
anslag, ansåge sig centralrådet icke böra motsätta sig förslaget,
att fastighetsförvärv skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. Dock
syntes skyldighet till sådant underställande lämpligen icke böra föreskrivas,
för den händelse inköpspriset för fastigheten icke överstege 5,000 kronor.

Sedan domänstyrelsen den 11 november 1925 avgivit förnyat utlåtande i
ärendet, hava enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 november 1926 handlingarna
däri överlämnats till förenämnda sakkunniga för utredning angående
åtgärder för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi att tagas i
övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.

De sakkunniga hava i berörda av dem avgivna betänkande föreslagit, att
i 6 § i förordningen angående skogssvårdsstyrelser måtte såsom ett andra
stycke intagas en ny bestämmelse av innehåll, att skogsvårdsstyrelse skall
vara berättigad att för de under styrelsens förvaltning ställda medel inköpa
fastighet, som är till gagn för styrelsens verksamhet, men att sådant köp
ej skall vara gällande, innan det blivit av Kungl. Maj:t godkänt. Den
sålunda ifrågasatta författningsändringen föreslås skola träda i kraft den 1
juli 1927 men skall ej tillämpas å fastighetsköp, som avslutats före berörda
dag.

I motiveringen till förslaget hava de sakkunniga i förevarande avseende
anfört:

Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att flertalet skogsvårdsstyrelser
inköpt fastigheter för att disponeras såsom plantskolor,
fröklängningsanstalter, försöksfält eller skogvaktarboställen. Vissa skogsvårdsstyrelser
hade därjämte förvärvat egendomar för att brukas såsom
undervisnings- och demonstrationsgårdar eller för att däri inrymma styrelsernas
expeditionslokaler eller bostad för läns jägmästaren. Antalet av
skogsvårdsstyrelsema inköpta fastigheter utgjorde enligt förenämnda tablå
69, och uppginge köpeskillingarna för fastigheterna till sammanlagt 874,645

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

kronor. (För två fastigheter i Kalmar läns södra del samt eu fastighet
å Gotland hade köpeskillingarna ej angivits.) Av fastigheterna hade ej
mindre än 35 inköpts under de för sk o gs vård ss t y r el se ro a ekonomiskt gynnsamma
åren 1916—1921, och stege köpeskillingarna för dessa fastigheter
till eu summa av 645,838 kronor (fastigheten å Gotland ej medräknad). De
ojämförligt värdefullaste fastigheterna hade alltså förvärvats under nyssangivna
år. Taxeringsvärdena för samtliga förvärvade fastigheter uppginge
enligt tablån till sammanlagt 982,400 kronor. Skillnaden mellan
detta belopp och först nämnda köpeskillingssumma torde huvudsakligen
bero därpå, att vissa fastigheter efter inköpen bebyggts, varigenom dessas
taxeringsvärden kommit att avsevärt överstiga de därför erlagda köpeskillingarna.

De sakkunniga funne det synnerligen önskvärt, att den rätt, som nu tillkomma
skogsvårdsstyrelse att för av styrelsen förvaltade medel inköpa
fastigheter, som vore till gagn för styrelsens verksamhet, bibehölles. Enligt
de sakkunnigas mening vore det otvivelaktigt ägnat att underlätta och
befordra skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, därest styrelserna själva
disponerade erforderliga plantskolor, fröklängningsanstalter och försöksfält
samt andra för verksamheten betydelsefulla institutioner. För ett
rätt fullgörande av skogsvårdsstyrelsernas uppgift torde även vara till
gagn, om styrelserna förfogade över välbelägna och lämpliga boställen för
de hus styrelserna anställda länsskogvaktarna. Ur ren sparsamhetssynpunkt
kunde det därjämte i vissa fall vara till fördel, att styrelserna i
stället för att förhyra erforderliga expeditions- och sammanträdeslokaler
förvärvade för detta ändamål lämpliga fastigheter och däri eventuellt jämväl
uppläte bostäder för styrelsens tjänstemän.

I fråga om skogsvårdsstyrelsernas fastighetsförvärv vore emellertid
uppenbarligen av vikt, att styrelserna ej för dylika förvärv disponerade
större belopp än behovet verkligen krävde och med hänsyn till vederbörande
styrelses ekonomiska ställning kunde utan risk användas för ändamålet.
Det kunde givetvis ej anses riktigt, att styrelserna i spekulationssyfte
placerade medel i fastigheter, som ej erfordrades för styrelsernas
verksamhet, eller i sådant syfte förvärvade större eller dyrbarare fastigheter
än nödigt vore och erforderlig försiktighet medgåve. De sålunda placerade
medlen undandroges ju för en oviss framtid styrelsernas skogsvårdande
arbete och kunde ej utan omgång och måhända förlust ånyo göras
tillgängliga för detta. Det torde ej kunna bestridas, att under den förflutna
tiden från vissa skogsvårdsstyrelsers sida fastighetsförvärv ägt rum, som
med hänsyn till föreliggande behov och styrelsernas ekonomiska ställning
måste betecknas såsom mindre lämpliga.

Ehuruväl det med skäl torde kunna antagas att, då nu uppmärksamheten
blivit fäst på dessa förhållanden, skogsrå rdsstyrelserna icke skulle
framdeles vidtaga några fastighetsförvärv, som kunde ge anledning till
befogade anmärkningar, ville do sakkunniga icke motsätta sig att, såsom
domänstyrelsen förordat, viss kontroll anordnades över dylika fastighetsförvärv.
Denna kontroll syntes .lämpligen böra ernås genom föreskrift,
att förvärven skulle underställas prövning och godkännande av överordnad
myndighet. Då det givetvis vore av stor vikt, att denna prövning
utövades efter i viss mån enhetliga grunder, dock med behörig hänsyn till
de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna, syntes det oundgängligt,
att prövningen, på sätt domänstyrelsen föreslagit, skedde genom
Kungl. Maj:t. Någon nämnvärd ökning i vederbörande departements ar -

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

betsbörda torde härigenom näppeligen uppstå, då hithörande ärenden
torde komma att utgöra allenast ett fåtal per år.

Därest ifrågavarande kontroll skulle bliva fullt effektiv, borde den givetvis
anordnas på det sätt, att Kungl. Maj:ts godkännande skulle utgöra
villkor för köpets giltighet. En dylik verkan av godkännandet torde förutsätta,
att de i ämnet erforderliga bestämmelserna meddelades i allmän
författning, lämpligen förordningen angående skogsvårdsstyrelser.

Därest den ifrågasatta kontrollen organiserades på nu föreslaget sätt,
syntes ej nödigt eller lämpligt att begränsa skogsvårdsstyrelsernas rätt
till fastighetsförvärv till att avse sådana allenast för vissa speciella ändamål.
Såsom allmän norm borde givetvis gälla, att vederbörande fastighet
skulle vara till gagn för skogsvårdsstyrelsens verksamhet, men torde det i
övrigt höra ankomma å Kungl. Maj:t att fritt pröva frågan om lämpligheten
av förvärvet.

Vad anginge frågan, huruvida här avsedd kontroll borde gälla alla av
skogsvårdsstyrelserna avslutade fastighetsköp eller begränsas till vissa
sådana av större omfattning, funne de sakkunniga övervägande skäl tala
för det förra alternativet. En begränsning av kontrollen till allenast de
köp, där köpeskillingen överstege ett visst angivet belopp, skulle erbjuda
en lättillgänglig utväg att kringgå densamma och sålunda förringa dess
effektivitet.

De föreslagna nya bestämmelserna torde lämpligen — under förutsättning,
att beslut i ämnet fattades vid 1927 års riksdag — höra
träda i kraft den 1 juli 1927. Av allmänna regler följde, att bestämmelserna
ej borde äga tillämpning i fråga om fastighetsköp, som avslutats
före deras ikraftträdande. För undanröjande av varje tvekan i detta
avseende hade emellertid ett uttryckligt stadgande härom upptagits i
förslaget.

Över de sakkunnigas förslag hava yttranden inhämtats från statskontoret,
domänstyrelsen, riksräkenskapsverket, skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd
och samtliga skogsvårdsstyrelser. Alla dessa med undantag allenast
av centralrådet och nedanangivna fyra skogsvårdsstyrelser hava tillstyrkt
förslaget eller lämnat detsamma utan erinran. Centralrådet har vidhållit
sin i förenämnda utlåtande den 1 oktober 1925 hävdade uppfattning, att
här avsedda fastighetsförvärv borde underställas Kungl. Maj:t allenast i
de fall, då köpeskillingen överestege 5,000 kronor. — Skog svår dsstyr elsen i
Uppsala län har anmärkt, att den prövningsrätt, som enligt de sakkunnigas
förslag skulle tillkomma Kungl. Maj:t, skulle i ganska hög grad begränsa
möjligheten för skogsvårdsstyrelserna att avsluta förmånliga fastighetsköp,
enär en säljare ej gärna bunde sig vid ett erbjudande under så lång tid,
som ofta erfordrades för att Kungl. Maj:t skulle bliva i tillfälle att verkställa
den ifrågasatta prövningen. Enligt styrelsens mening borde kontrollen
i varje fall begränsas till de större fastighetsförvärven, exempelvis
sådana över 5,000 kronor. — Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har framhållit,
att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle hava till följd,
att markförvärv i intet fall skulle kunna äga rum utan prövning av Kungl.
Maj:t, under det sådan prövning ej skulle erfordras, därest en skogsvårdsstyrelse
ville å förut innehavd fastighet uppföra en byggnad, oavsett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

i

huru dyrbar denna än vore. Skogsvårdsstyrelsen funne detta vara inkonsekvent
och ville föreslå att, om lagbestämmelser avseende skogsvårdsstyrelsernas
fastighetsförvärv ansåges av behovet påkallade, dessa också måtte
förlänas giltighet beträffande styrelsernas övriga kapitalplaceringar med
undantag av sådana, vartill tillstånd kunde utfärdas en gång för alla såsom
placering i bank och obligationer. Större kapitalplaceringar, exempelvis
över 5,000 kronor, torde böra underställas Kungl. Maj:ts prövning,
varemot avgörandet beträffande mindre sådana lämpligen kunde anförtros
åt centralrådet. — Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län
hava ansett den av de sakkunniga föreslagna författningsändringen obehövlig,
enär det måste förutsättas, att en skogsvårdsstyrelse ej företoge ett
fastighetsköp, utan att fastigheten vore nödvändig för styrelsens verksamhet
eller i varje fall till sådan fördel för denna, att köpet vore väl motiverat.

På skäl, som av de sakkunniga anförts, finner jag mig, i likhet med det Departementsövervägande
flertalet i ärendet hörda myndigheter, böra tillstyrka de sakkunnigas
förslag i förevarande avseende. Då den i förslaget avsedda prövningen
av Kungl. Maj:t i brådskande fall torde kunna ske mycket snabbt,
synes den från visst håll uttalade farhågan, att förslaget skulle kunna hindra
avslutandet av för skogsvårdsstyrelserna förmånliga fastighetsförvärv vara
ogrundad. Däremot kan onekligen med visst fog göras gällande att, såsom
skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län framhållit, den i förslaget avsedda kontrollen
ej borde begränsas allenast till fastighetsförvärv utan förlänas giltighet
även beträffande vissa andra åtgärder från skogs vårdsstyrelses sida, varigenom
kapital bindes för längre tid. En dylik utsträckning av kontrollen
synes dock näppeligen för närvarande vara påkallad av något större behov»
och bör prövningen av denna fråga ej upptagas, förrän närmare utredning
skett rörande omfattningen och beskaffenheten av här avsedda åtgärder.

Jag finner mig därför ej nu böra föreslå någon komplettering av de sakkunnigas
förslag i förevarande avseende.

Mot avfattningen av de sakkunnigas ifrågavarande förslag finner jag ej anledning
till annan erinran än att viss redaktionell jämkning därav synes påkallad.

Jag torde härefter få övergå till väckt fråga om ändrad revision av
skogsvårdsstyrelsernas förvaltning.

I skrivelse den 30 juni 1926 har centralrådet erinrat, att enligt 8 §> i
förordningen angående skogsvårdsstyrelser den redovisning, som skogsvårdsstyrelse
hade att före april månads utgång varje år avgiva till länsstyrelsen
över sin förvaltning under nästföregående kalenderår, skulle granskas av
revisorer, utsedda för ett år i sänder. En av dessa revisorer skulle utses
av Kungl. Maj:t. I regel plägade detta ske under april månad året efter
det, revisionen avsåge. Då det emellertid kunde vara av vikt, att även
under det löpande revisionsåret revisorer funnes tillgängliga med rätt att
granska räkenskaperna, när helst anledning därtill uppstode, hemställde

Ändrad revision
av skogsvårdsstyrelsernas
förvaltning -

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

centralrådet, att Kungl. Maj:t måtte dels, därest så befunnes erforderligt,
vidtaga åtgärder för ändring av nyssberörda paragraf i angivet syfte, dels ock
för framtiden förordna revisorer för granskning av skogsvårdsstyrelsernas
räkenskaper i god tid före ingången av det kalenderår, revisionen avsåge.

över denna framställning hava infordrade yttranden avgivit dels av
domänstyrelsen och riksräkenskapsverket, dels av samtliga länsstyrelser dels
ock av förut omförmälda sakkunniga. Yttranden från skogsvårdsstyrelserna
i Hallands, Skaraborgs och Kopparbergs län samt landstingens och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Örebro och Gävleborgs län hava bifogats
utlåtandena från vederbörande länsstyrelser.

Samtliga över framställningen hörda myndigheter hava i likhet med
centralrådet funnit det önskvärt, att revisorer för granskning av skogsvårdsstyrelsernas
förvaltning utsåges före ingången av det kalenderår, revisionen
avsåge. Flertalet myndigheter hava även tillstyrkt upptagande i förordningen
angående skogsvårdsstyrelser av en uttrycklig föreskrift i förevarande
avseende.

Vissa myndigheter hava gjort gällande, att den ifrågasatta anordningen
kunde genomföras utan författningsändring. Till stöd härför har framhållits,
att inom vissa län vederbörande landsting och hushållningssällskap antingen
redan nu tillämpade den av centralrådet föreslagna ordningen med avseende
å utseende av ifrågavarande revisorer eller i varje fall förklarat sig vilja
göra detta för framtiden.

Riksräkenskapsverket har med avseende å den av centralrådet föreslagna
anordningen framhållit, att densamma torde komma att föranleda ökade
revisionskostnader. Då ersättningen till skogsvårdsstyrelses revisorer jämlikt
7 § i förordningen angående skogsvårdsstyrelser skulle utgå enligt bestämmelserna
i resereglemente!, ville riksräkenskapsverket ifrågasätta, huruvida
icke rätten till ersättning borde på något sätt begränsas, därest centralrådets
förslag genomfördes.

Länsstyrelsen i Västmanlands län — som avstyrkt införande av något
stadgande i det av riksräkenskapsverket angivna syfte under hänvisning,
bland annat, till bestämmelsen i 7 § i förordningen angående skogsvårdsstyrelser,
att ersättning skulle utgå allenast för sådana resor, som vore att
anse såsom nödiga — har i anslutning härtill framhållit, att iakttagandet
av nyssberörda bestämmelse möjligen skulle befordras genom meddelande
av föreskrift, att i revisionsberättelsen alltid skulle angivas hela kostnaden
för revisionen.

Omförmälda sakkunniga hava i det av dem avgivna betänkandet erinrat,
att enligt 8 § i förordningen angående skogsvårdsstyrelser dessas revisorer
hade allenast att granska de redovisningar, som styrelserna skulle årligen
före april månads utgång avgiva över förvaltningen under nästföregående
kalenderår samt att, då denna bestämmelse sålunda ej föreskreve någon
fortlöpande kontroll från revisorernas sida över styrelsernas förvaltning och
räkenskaper, det enligt bestämmelsen torde få anses tillfyllest, om revisorer

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

funnes utsedda senast vid tiden för avgivandet av sagda redovisningar. De
sakkunniga hava vidare i förevarande avseende anfört:

I likhet med centralrådet och de i ärendet hörda myndigheterna funne
de sakkunniga det vara till fördel, om skogsvårdsstyrelses revisorer städse
utsåges före början av det år, vars förvaltning skulle av dem granskas,
och sålunda bleve i tillfälle att utöva en fortlöpande kontroll över förvaltningen.
En dylik anordning skulle otvivelaktigt vara ägnad att förläna
ökad effektivitet åt revisorernas granskning, och det med denna avsedda
syftet skulle då kunna bättre än nu tillgodoses. Vikten av en verksam
kontroll över skogsvårdsstyrelsemas förvaltning vore givetvis desto
större, som styrelsernas verksamhet genom skogslagstiftningens utveckling
och det stegrade skogsvårdsintresset vunnit alltmera ökad betydelse.
Ett genomförande av centralrådets förevarande förslag skulle medföra,
att ifrågavarande granskning komme att anordnas på väsentligen samma
sätt som revisionen inom aktiebolag och ekonomiska föreningar, där revisorerna
trädde i verksamhet omedelbart efter det de blivit valda och fungerade
intill dess nytt val ägt rum. På grund härav och då förslag näppeligen
torde förväntas skola vinna allmän efterföljd, med mindre en uttrycklig
föreskrift i förevarande syfte upptoges i förordningen angående
skogsvårdsstyreliser, hade de sakkunniga funnit sig böra tillstyrka detta.

I enlighet med vad de sakkunniga sålunda anfört hava de föreslagit, att
andra stycket första punkten i 8 § av förordningen angående skogsvårdsstyrelser
skulle erhålla följande ändrade avfattning:

»Skogsvårdsstyrelses förvaltning och den däröver avgivna redovisningen
skola granskas av revisorer, vilka årligen före början av det år, granskningen
avser, utses, en av Kungl. Maj:t och de övriga till antal och enligt de
grunder, som om ledamöter i skogsvårdsstyrelsen är föreskrivet.»

Med avseende å innebörden av berörda bestämmelse hava de sakkunniga
framhållit, att enligt densamma skogsvårdsstyrelses förvaltning under visst
år skulle granskas av revisorer, som utsetts under nästföregående år, samt
att de sålunda utsedda revisorerna skulle fungera ej blott under förvaltningsåret,
då de hade att utöva en fortlöpande kontroll över förvaltningen,
utan även under viss del av det närmast därefter följande året, då det ålåge
dem att granska skogsvårdsstyrelsens redovisning för förvaltningsåret samt
avgiva revisionsberättelse. Under året efter förvaltningsåret ankomme det
emellertid ej å ifrågavarande revisorer att utöva någon fortlöpande kontroll
över förvaltningen, utan skulle enligt förslaget denna uppgift då fullgöras
av de revisorer, som utsetts för sagda efterföljande år. Förslaget förutsatte
sålunda, att under viss tid varje år tvenne särskilda grupper revisorer skulle
vara i funktion. Då emellertid dessa grupper enligt förslaget hade helt
skilda uppgifter, torde berörda förhållande ej innebära någon olägenhet.
Av sakens natur följde, att revisorerna vid fullgörande av sitt uppdrag
ägde att taga del av skogsvårdsstyrelses räkenskaper, protokoll och andra
handlingar samt att inventera styrelsens kassa och övriga tillgångar. Någon
uttrycklig bestämmelse härom hade därför ej ansetts erforderlig.

I fråga om genomförandet av den sålunda föreslagna författningsändringen
hava de sakkunniga! uttalat, att densamma lämpligen borde träda
i kraft den 1 juli 1927, samt vidare anfört:

Departements chefen.

10 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 213.

På sätt i vissa yttranden framhållits, hade redan nu vissa landsting och
hushållningssällskap genomfört den i förslaget avsedda ordningen för val
av revisorer. I de län, där detta ej skett, torde övergången till den nya
ordningen lämpligen böra ske på det sätt, att under senare hälften av år
1927 revisorer valdes för granskning av skogsvårdsstyrelsernas förvaltning
icke blott under år 1928 enligt bestämmelsens avsedda nya lydelse utan
jämväl under år 1927. En liknande regel borde även tillämpas av Kungl.
Maj:t vid utseende av revisorer för nyssnämnda år.

I enlighet med vad sålunda anförts har i de sakkunnigas förslag upptagits
en övergångsbestämmelse i det av de sakkunniga angivna syftet.

Vad angår riksräkenskapsverkets förslag om meddelande av föreskrift
rörande begränsning av revisorernas ersättning, hava de sakkunniga avstyrkt
detsamma samt till stöd härför anfört:

Jämlikt 7 § i förordningen angående skogs vårdsstyrelser skulle revisorerna
för varje sammanträde ävensom för de resor, som föranleddes av deras uppdrag
och vore att anse såsom nödiga, erhålla ersättning enligt »tredje klassen
i gällande resereglemente». Sedan numera nytt allmänt resereglemente utfärdats
den 18 juni 1925, hade Kungl. Maj:t genom beslut den 29 oktober
1926 förordnat, att skogsvårdsstyrelses revisorer skulle hänföras till klassen
II C i sagda reglemente, enligt vilken klass traktamente utginge med 12
kronor per dag samt med 18 kronor för helt dygn. Enligt de sakkunnigas
uppfattning vore denna ersättning näppeligen av sådan storlek, att den kunde
antagas föranleda därtill, att revisorerna hölle flera sammanträden eller
företoge andra resor, än som kunde anses nödiga för behörigt fullgörande
av deras uppdrag. Däremot torde med fog kunna befaras att, om ersättningen
ytterligare begränsades, svårighet komme att möta att till ifrågavarande
uppdrag erhålla personer, som vore därför särskilt lämpliga, och att
sålunda effektiviteten av revisionen äventyrades. De sakkunniga funne det
desto mera viktigt, att en dylik ofördelaktig utveckling förebyggdes, som under
senare år Kungl. Maj:t vid utseende av revisorer låtit sig angeläget vara
att till detta uppdrag erhålla personer med framstående forstlig sakkunskap.

De sakkunniga hava däremot tillstyrkt meddelande av föreskrift, att i revisorernas
berättelse städse skulle intagas uppgift å totala beloppet av revisionskostnaderna,
samt framhållit, att eu dylik föreskrift lämpligen kunde
inrymmas i skogsvårdsstyrelsernas reglementen.

över de sakkunnigas berörda förslag om ändring av 8 § i förordningen
angående skogsvårdsstyrelser hava infordrade yttranden avgivits av samma
myndigheter, som hörts över de sakkunnigas förslag till ändring av 6 § i
berörda förordning. Förstnämnda förslag har därvid tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga däröver hörda myndigheter med undantag av
skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde. Sistnämnda
styrelse har framhållit, att styrelsen vid varje månadssammanträde genomginge
styrelsens samtliga räkenskaper, som först granskats av särskild siffergranskare,
och kontrollerade kassan samt att denna anordning i revisionshänseende
syntes vara bättre och billigare än den av de sakkunniga föreslagna.

I likhet med de sakkunniga och flertalet av de hörda myndigheterna
finner jag mig höra tillstyrka sådan ändring av förordningen angående

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 213.

skogsvårdsstyrelser, att skogsvårdsstyrelses revisorer skola utses före början
av det år, granskningen avser, och sålunda bliva i tillfälle att utöva en
fortlöpande kontroll över förvaltningen. Mot avfattningen av det av de sakkunniga
härutinnan framlagda författningsförslaget finner jag ej anledning
till erinran.

Av skäl, som av de sakkunniga anförts, synes någon begränsning i den
revisorerna nu tillkommande rätt till ersättning ej vara påkallad. Jag finner
mig därför ej böra föreslå någon åtgärd i detta syfte.

Vad angår frågan om stadgande av skyldighet för skogsvårdsstyrelses
revisorer att i revisionsberättelse införa uppgift om summan av revisionskostnaderna
torde denna fråga lämpligen böra regleras i skogsvårdsstyrelsernas
reglementen. Ett ståndpunkttagande till densamma torde därför ej
böra ske i detta sammanhang, utan torde jag framdeles få anmäla detta
spörsmål för Kungl. Maj:t.

De sakkunniga hava sammanfört de av dem framställda ändringsförslagen
i fett förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 och 8 §§ i förordningen
den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser. Då detta
förslag synes mig, i anslutning till vad ovan anförts, böra med viss formell
ändring i 6 § godkännas, får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte i proposition
föreslå riksdagen att antaga det sålunda jämkade förslaget.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten
bifall och förordnar, att proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

■ - k. v» : 7 ■

'' V''t vi-v v -