Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
1
Nr 211.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till skogsvårdens
befrämjande; given Stockholms slott den 4 mars 1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Paul Hellström.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 4 mars 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Departementschefen statsrådet Hellström anför:
På förslag av Kungl. Maj:t har riksdagen för budgetåret 1926—1927 till
skogsvårdens befrämjande anvisat ett extra reservationsanslag av 500,000
kronor att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan
vederbörande skogsvårdsstyrelser.
I skrivelse den 18 oktober 1926 har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund, med överlämnande av yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser,
hemställt, att för budgetåret 1927—1928 måtte till berörda ändamål anvisas
ett anslag å 765,000 kronor, avseende bidrag under kalenderåret 1927.
över centralrådets omförmälda skrivelse har domänstyrelsen den 13 november
1926 avgivit infordrat utlåtande.
Sedan jag jämlikt Kungl. Maj:ts den 23 september 1926 givna bemynBihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 181 höft. (Nr 211—212.) 1
Inledning.
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
digande tillkallat särskilda sakkunniga, nämligen landshövdingen greve
Axel Mörner, ordförande, hovrättsrådet Thor Sjöfors och länsjägmästaren
Wilhelm Lothigius, för verkställande av utredning rörande statsbidrag
för utdikning av vissa försumpade marker, har Kungl. Maj:t genom beslut
den 12 november 1926 på min hemställan uppdragit åt hemälda sakkunniga
att jämväl verkställa utredning angående åtgärder från statens
sida för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi. I samband härmed
har centralrådets förenämnda skrivelse jämte därtill hörande handlingar
överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet
av deras uppdrag.
De sakkunniga hava avgivit betänkande i sistberörda ämne den 18 januari
1927 (st. off. utr. 1927 :1) och däri hemställt, bland annat, att Kungl.
Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att dels antaga ett vid betänkandet
fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ i förordningen
den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift, dels ock anvisa
för budgetåret 1927—1928 till skogsvårdens befrämjande för att av
Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas mellan vederbörande
skogsvårdsstyrelser ett extra reservationsanslag av 600,000 kronor.
Berörda författningsförslag avser, att den procent av virkets taxerade
värde, efter vilken skogvårdsavgift utgår, skulle höjas från 1.3 till 1.7
samt att den andel av de från andra skogar än skydsskogar inflytande
skogsvårdsavgifterna, som redovisas till statskontoret, skulle ökas från 10
till 15 procent.
Över berörda betänkande hava infordrade yttranden avgivits av statskontoret,
domänstyrelsen, riksräkenskapsverket, skogsvårdsstyrelsernas förbunds
centralråd och samtliga skogsvårdsstyrelser, varjämte Sveriges skogsägareförbund,
Svenska trävaruexportföreningen, Svenska cellulosaföreningen
och Smålands skogsägareförening yttrat sig i ärendet.
I årets statsverksproposition har under nionde huvudtiteln, punkten 121,
i avbidan på den proposition angående anslag till skogsvårdens befrämjande,
som Kungl. Maj:t kunde komma att avlåta till riksdagen, för detta
ändamål beräknats för budgetåret 1927—1928 ett belopp av 500,000 kronor.
Sedan utredningen angående berörda anslagsfråga numera slutförts, anhåller
jag att få anmäla denna för Kungl. Maj:t. I samband härmed
torde jag jämväl få angiva min ståndpunkt till de av de sakkunniga föreslagna
ändringarna i förordningen om skogvårdsavgift.
Skogsvårdsstyrelsernas ekonomiska förhållanden.
I förenämnda betänkanda hava de sakkunniga till en början redogjort
för skogsvårdsstyrelsernas nuvarande ekonomiska förhållanden, och torde
jag först få ingå på denna redogörelse.
3
Kungl. May.ts proposition Nr 211.
De sakkunniga hava erinrat, att de medel, som stode till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande för bestridande av kostnaderna för deras verksamhet,
utgjordes huvudsakligen av skogsvårdsavgifter samt anslag av staten.
Därjämte erhölle ett flertal skogsvårdsstyrelser anslag till sin verksamhet
från landsting och hushållningssällskap. Härförutom hade emellertid skogsvårdsstyrelserna
vissa egna inkomster dels genom ersättningar för lämnat
biträde vid utförandet av skogsvårdsåtgärder samt för syner och rättegångar,
dels genom försäljningar av frö och plantor m. m., dels ock genom
avkastning av fastigheter och kapital m. m.
Till utredning om de belopp, som under senare ar influtit i skogsvardsavgifter,
hava de sakkunniga med ledning av länsstyrelsernas uppbördsredovisningar
till riksräkenskapsverket upprättat en tabell, upptagande debiterade
skogsvårdsavgifter under ett vart av åren 1918—1926 efter avdrag
för avkortningar och avskrivningar för samma år. Av denna tabell,
vilken fogats såsom bil. 2 till de sakkunnigas betänkande, framgår, att
efter avdrag, som nyss sagts, under ett vart av nämnda år följande belopp
debiterats i skogsvårdsavgifter för samtliga skogsvårdsstyrelser:
1918
1919
1920
1921
1922
1923
1924
1925
1926
kronor 4,279,595
» 3,465,430
» 3,605,046
» 3,737,064
» 1,838,468
» 750,853
» 1,664,461
» 1,958,963
» 1,630,269.
Tabellen utvisar sålunda, att skogsvårdsavgifterna från och med 1922 i
avsevärd grad minskats samt att denna minskning varit påfallande stor
under år 1923.
De i tabellen angivna skogsvårdsavgiftsbeloppen hava ej i sin helhet
direkt influtit till skogsvårdsstyrelserna. Enligt förordningen den 11 oktober
1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift skola nämligen av de genom skogsvårdsavgiften
inom varje landstingsområde inflytande medel — utom såvitt
angår skyddsskogar, från vilka emellertid i detta sammanhang kan
bortses — nittio procent tillhandahållas vederbörande skogsvårdsstyrelser
och tio procent redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån
av förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket.
Till närmare upplysning om de belopp, som i enlighet härmed för åren
1918—1925 redovisats till statskontoret och sedermera fördelats av Kungl.
Maj:t mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser, ävensom huru denna fördelning
skett, hava de sakkunniga upprättat en tabell (bil. 3 till betänkandet),
som utvisar, att summan av de belopp, som för nämnda år redovisats
till statskontoret, uppgår till 2,190,389 kronor, att vid fördelningen
Nuvarande
förhållanden.
4
Kungl. Maj.ts proposition Nr 211.
av sagda belopp de största bidragen i allmänhet lämnats till skogsvårdsstyrelser
i södra och mellersta Sverige samt att allenast vid fördelning
av de belopp, som redovisats för åren 1918 och 1925, samtliga skogsvårdsstyrelser
tilldelats bidrag, under det vid övriga fördelningar bidrag utgått
blott till vissa styrelser.
I fråga om skogsvårdsstyrelsernas inkomster genom statsanslag hava de
sakkunniga erinrat, att riksdagen alltifrån början av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet ställt medel till dessas förfogande genom dylika anslag.
Ursprungligen hade för detta ändamål anvisats två särskilda anslag, benämnda
det ena skogsodlingens befrämjande och det andra uppehållande
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, men hade dessa anslag vid 1920
års riksdag sammanförts till ett gemensamt anslag, benämnt skogsvårdens
befrämjande. Detta anslag hade för ett vart av åren 1921 och 1922 samt
budgetåren 1923—1924 och 1924—1925 utgått med 150,000 kronor. Sedan
1923 års skogsvårdslag utsträckts att gälla i Västerbottens och Norrbottens
läns kustland samt med anledning härav två nya skogsvårdsstyrelser inrättats
i nämnda län från och med den 1 oktober 1924, hade anslaget för
budgetåret 1925—1926 bestämts att utgå med 548,000 kronor, därav 298,000
kronor avsett bidrag under sista kvartalet 1924 och under år 1925 till
berörda nya skogsvårdsstyrelser. För budgetåret 1926—1927 utginge anslaget
med 500,000 kronor, varav 250,000 kronor beräknats såsom understöd
till nyssangivna två skogsvårdsstyrelser.
Beträffande dispositionen av anslaget hava de sakkunniga framhållit,
att riksdagen från och med 1922 medgivit Kungl. Maj:t att i mån av
förefallande behov fördela anslaget mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser.
Denna av riksdagen lämnade generella anvisning hade Kungl. Maj:t
tillämpat på det sätt, att anslaget eller numera den del därav, som icke
utgått till de nya skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens
län, fördelats sålunda, att hälften ansetts böra utgå såsom bidrag till de
äldre skogsvårdsstyrelsernas administrationskostnader och i enlighet härmed
uppdelats mellan dessa skogsvårdsstyrelser efter vissa procenttal,
grundande sig å förhållandet mellan de direkt till samma skogsvårdsstyrelser
inflytande skogsvårdsavgifterna samt nämnda kostnader. Återstående
hälften av berörda anslagsbelopp hade, där ej särskilda förhållanden
föranlett undantag från denna regel, av Kungl. Maj:t tilldelats dem
av ifrågavarande skogsvårdsstyrelser, som inom sina verksamhetsområden
hade mera betydande äldre kalmarker, i proportion till arealen av dylika
marker.
Till närmare upplysning om fördelningen av de anslag, som anvisats
till skogsvårdens befrämjande för år 1922 samt budgetåren 1923—1924
t. o. m. 1926—1927, hava de sakkunniga hänvisat till en av dem upprättad
tabell (bil. 4 till betänkandet).
Jämväl över de bidrag, som landsting och hushållningssällskap beviljat
skogsvårdsstyrelserna, har av de sakkunniga meddelats en sammanställ
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
5
ning, avseende åren 1923—1927 (bil. 5 till betänkandet). Av denna framgår,
att summan av landstingens bidrag till de äldre skogsvårdsstyrelserna
i länen söder om Västerbotten under åren 1923—1926 Varierat mellan
65,600 och 70,000 kronor samt för år 1927 höjts till 89,500 kronor. Hushållningssällskapens
bidrag till dessa skogsvårdsstyrelser hava enligt
tabellen under ett vart av åren 1923 och 1924 utgjort 40,400 kronor samt
under år 1925 35,600 kronor. För åren 1926 och 1927 hava sällskapens
bidrag stigit till 38,675 resp. 42,900 kronor. Enligt sammanställningen
hava även skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län åtnjutit
ej obetydliga ortsbidrag.
Beträffande skogsvårdsstyrelsernas inkomster från vissa enskilda inkomstkällor
hava de sakkunniga framhållit, att dessa redovisades för varje
år i skogsvårdsstyrelsernas tryckta berättelser och sammanställdes i särskilda
i dessa berättelser införda tabeller. Med ledning av berörda berättelser
och tabeller för åren 1923—1925 samt de budgetförslag, som
skogsvårdsstyrelserna för åren 1926 och 1927 avgivit till skogsvårdsstyrelsernas
förbunds centralråd, hava de sakkunniga utarbetat en tabell över
skogsvårdsstyrelsernas ifrågavarande inkomster under nyssberörda år (bil.
6 till betänkandet).
Av tabellen framgår, att de äldre skogsvårdsstyrelsernas inkomster
genom ersättning för biträde med skogsvård ökats från 86,623 kronor år
1923 till 118,803 kronor år 1925. I budgetförslagen för 1926 och 1927 hava
emellertid dessa inkomster åter sänkts till cirka 100,000 kronor. Inkomsterna
genom försäljning av frö och plantor m. m. hava enligt tabellen
under åren 1923—1925 för samma skogsvårdsstyrelser minskats från 647,681
kronor för år 1923 till 443,420 kronor för år 1925 samt i budgetförslagen
för 1926 och 1927 upptagits allenast till 389,050 respektive 344,450 kronor.
Slutligen är att märka, att inkomsterna genom räntor å kapital samt avkastning
av fastigheter m. m. för de äldre skogsvårdsstyrelserna nedgått
från 307,679 kronor år 1923 till 223,813 kronor år 1925 samt för åren 1926
och 1927 beräknats allenast till i medeltal 143,503 kronor.
De sakkunniga hava jämväl närmare redogjort för skogsvårdsstyrelsernas
utgifter och härvid erinrat, att även dessa redovisades i styrelsernas förenämnda
årliga berättelser och sammanfördes i särskilda, för samtliga
styrelser upprättade tabeller. Med ledning av de tabeller, som sålunda
upprättats över skogsvårdsstyrelsernas utgifter under åren 1923—1925,
samt de förslag till utgiftsbudgeter, som styrelserna för åren 1926 och
1927 avgivit till centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, hava de
sakkunniga utarbetat en tabell över styrelsernas utgifter under åren 1923
—1927 (bil. 7 till betänkandet), däri angivits dels utgifterna under ett
vart av åren 1923—1925 samt utgiftsmedeltalet för dessa tre år, dels de
beräknade utgifterna för åren 1926 och 1927 samt medeltalet för samma
år, dels ock slutligen utgiftsmedeltalet för samtliga berörda fem år. För
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län gälla medeltalen
blott de tre åren 1925—1927.
Beträffande utgifterna hava de sakkunniga anfört.
I tabellen hade utgifterna uppdelats å samma rubriker som i de vid
skogsvårdsstyrelsernas berättelser fogade tabellerna, dock med två undantag.
Sålunda hade rubriken »skogsodling med av enskilda förskotterade medel»
ej medtagits. Denna rubrik avsåge nämligen allenast sådana utgifter, som
bestredes med medel, vilka enskilda deponerat hos skogsvårdsstyrelserna för
verkställande av skogsodling å deras fastigheter, och då berörda medel ej i
det föregående upptagits bland skogsvårdsstyrelsernas inkomster, borde givetvis
ej heller de med dessa medel verkställda utgifterna redovisas. Vidare hade
jämväl rubriken lån, d. v. s. inbetalningar å av skogsvårdsstyrelserna upptagna
lån, uteslutits i tabellen, enär dessa lån icke upptagits å inkomstsidan.
Enligt nu ifrågavarande tabell företedde de angivna slutsummorna för
samtliga skogsvårdsstyrelser å vissa utgiftsrubriker rätt avsevärda ökningar
under femårsperioden. Dessa ökningar hade emellertid i regel föranletts
därav, att, såsom förut nämnts, två nya skogsvårdsstyrelser tillkommit i
Västerbottens och Norrbottens län, vilka redovisat utgifter från och med
1925, och vore sålunda i allmänhet allenast skenbara. Till närmare ådagaläggande
härav hade uppgjorts följande sammanställning, utvisande för de
23 äldre skogsvårdsstyrelserna utgiftsmedeltalen dels för åren 1923—1925
och dels för åren 1926 och 1927:
Medeltal av utgifter för samtliga skogsvårdsstyrelser med undantag av Västerbottens
och Norrbottens läns.
Medeltal |
Medeltal 1926—1927 |
Ökning |
Minskning |
|
Taxering till skogsaccis.............................. |
23,459 |
26,275 |
2,816 |
_ |
Allmän skogsundervisning ........................ |
102,505 |
103,750 |
1,245 |
— |
Biträde lör skogsvård .............................. |
213,834 |
224,650 |
11,016 |
— |
Omkostnader lör skogsodling.................... |
1,038,368 |
630,875 |
— |
407,493 |
Skogsdikning ......................................... |
252,415 |
200,878 |
— |
51,537 |
Reglering av skogsbete! ........................... |
6,560 |
12,850 |
6,290 |
— |
Skogslagarnas övervakande ........................ |
179,979 |
189,200 |
9,221 |
— |
Styrelsernas och revisorernas resor ............ |
42,853 |
44,425 |
1,572 |
— |
Löner och pensionsavgilter........................ |
1,136,055 |
1,119,670 |
— |
16,385 |
Personalens diverse resor........................... |
48,022 |
48,650 |
628 |
|
Fastigheter ............................................. |
125,798 |
43,540 |
_ |
82,258 |
Expedition, annonser och trvck................. |
137,805 |
139,385 |
1,580 |
— |
Inventarier ............................................. |
29,631 |
21,700 |
— |
7,931 |
Diverse ................................................... |
114,463 |
65.258 |
— |
49,205 |
Summa Minskning |
3,451,547 |
2,871,106 |
34,368 |
614,809 |
580,441 |
580,441 |
Såsom-av denna sammanställning framginge hade ökningarna, där sådana
förekommit, varit obetydliga, inalles blott 34,368 kronor. Endast vid de
två posterna biträde för skogsvård samt skogslagarnas övervakande hade de
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211. 7
uppgått till något nämnvärt belopp, vilket påtagligen berott av 1923 års
nya skogslag.
Att utgifterna för taxering till skogsaccis något höjts, torde bero därpå,
att skogsvårdsstyrelserna sökt att bättre bevaka sina intressen vid denna
taxering, enär de därigenom hade möjlighet att inverka på storleken av sina
inkomster av skogsvårdsavgifter. Jämväl rubriken allmän skogsundervisning
utvisade en liten ökning, men detta berodde på att utgifterna för detta
ändamål varit kraftigt reducerade under åren 1924 och 1925, varemot de
under år 1923 varit cirka 20,000 kronor större än medeltalet för åren 1926
—1927. ökningen i utgifter för reglering av skogsbetet sammanhängde
med att denna viktiga angelägenhet först på senaste åren blivit föremål
för större uppmärksamhet från skogsvårdsstyrelsernas sida.
Särskilt anmärkningsvärd vore minskningen i fråga om rubriken »omkostnader
för skogsodling». Uppenbarligen korresponderade denna minskning
med nedgången under samma år i skogsvårdsstyrelsernas inkomster
genom försäljningar av frö och plantor m. m. samt hade sin grund i samma
förhållande som denna, nämligen reducerad tillgång å medel för verksamhetens
bedrivande. En annan utgiftsrubrik, som jämväl, så vitt de äldre
skogsvårdsstyrelserna anginge, uppvisade en avsevärd reducering under ifrågavarande
år, vore skogsdikning. Utgifterna för fastigheter hade ävenledes
undergått stor minskning, vilket i sin mån vore ett bevis för skogsvårdsstyrelsernas
behov att söka bevara ledigt kapital för löpande utgifter. _ En
anmärkningsvärd minskning uppvisade tillika kontot för diverse utgifter,
vilken minskning för övrigt började redan år 1924. En viss, om ock ej
så stor minskning, hade ägt rum å lönekontot. Att denna icke vore större,
när medeltalen jämfördes med varandra, berodde på att en kraftig minskning
skett redan åren 1924 och 1925.
Vad slutligen anginge Västerbottens och Norrbottens län, vore det uppenbart,
att de tre åren 1925—1927 i viss mån vore att betrakta som en organisationsperiod.
Härav förklarades exempelvis de höga inventarieutgifterna
år 1925. I övrigt torde böra framhållas de stora belopp, dessa skogsvardsstyrelser
i statförslaget för år 1927 upptagit för skogsdikning. •
För belysande av det ekonomiska resultatet av skogsvårdsstyrelsernas
förvaltning under åren 1923 1927 hava de sakkunniga upprättat en sam
manställning
av styrelsernas inkomster och utgifter under dessa år. Beträffande
skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län avser
sammanställningen åren 1925—1927.
Av denna sammanställning, som fogats såsom bil. 8 till de sakkunnigas
betänkande, framgår, att de äldre skogsvårdsstyrelsernas utgifter
beräknats överstiga dessas inkomster, under 1923 med ej mindre än
1,310,678 kronor, under 1924 med 963,802 kronor och under 1925 med
87,168 kronor samt under 1926 med 294,858 kronor. De äldre skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet under åren 1923—1926 har sålunda beräknats
medföra en förlust av ej mindre än 2,656,506 kronor.
De sakkunniga hava framhållit, att anledningen till det ogynnsamma
ekonomiska resultatet av de äldre skogsvårdsstyrelsernas verksamhet under
nyssangivna år vore att söka i den nedgång i skogsvardsavgifterna, som
därunder ägt rum. Att förlusten för dessa skogsvårdsstyrelser under ifråga
-
8
Kungl. May.ts proposition Nr 211.
varande år ej blivit ännu större berodde på att styrelserna inskränkt sin
verksamhet på ett sätt, som icke torde kunna i längden fortfara, därest
de skulle tillfredsställande fylla de uppgifter, som vore dem förelagda.
Vad angår skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län,
har enligt sammanställningen dessas verksamhet under åren 1925 och 1926
lämnat ett resultat, motsatt det nyss angivna. I sammanställningen hava
sålunda dessa styrelsers inkomster beräknats överstiga utgifterna, under
1925 med 154,303 kronor och under 1926 med 101,277 kronor. Beträffande
dessa överskott hava de sakkunniga emellertid framhållit, att desamma
ej i sin helhet representerade disponibel behållning, beroende bland annat
därpå, att Västerbottens läns skogsvårdsstyrelse måst övertaga betalningsskyldigheten
för den förutvarande skogsvårdsnämndens i länet skulder
och därå syntes hava år 1925 avbetalt 15,000 kronor.
För vinnande av en fullständig överblick över skogsvårdsstyrelsernas
ekonomiska ställning under senare år hava de sakkunniga vidare lämnat
redogörelse för styrelsernas tillgångar och skulder under denna tid. De
sakkunniga hava därför med ledning av de uppgifter härom, som lämnats
i skogsvårdsstyrelsernas tryckta årliga berättelse för åren 1923—1925 samt
i de budgetförslag för år 1927, upptagande beräknad ingående balans
vid årsskiftet 1926—1927, som styrelserna avgivit till centralrådet, upprättat
en tabell över styrelsernas tillgångar och skulder vid utgången av
ett vart av åren 1923—1926 (bil. 9 till betänkandet).
Med avseende å tabellen hava de sakkunniga till en början anmärkt,
att de till grund för densamma liggande uppgifterna från skogsvårdsstyrelserna
ej kunde i allo anses tillförlitliga och med varandra jämförliga.
De brister, som på grund härav vidlådde det till grund för tabellen
liggande materialet, torde dock ej vara av sådan betydelse vid bedömandet
av utvecklingen under ifrågavarande tidsperiod, att icke tabellen kunde
anses i stort sett lämna en, om än ej fullt exakt, så dock relativt belysande
bild av den sida av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, som däri behandlades.
I anslutning till denna tabell hava de sakkunniga anfört:
Av tabellen framginge, att summan av disponibla tillgångar respektive
skulder samt överskottet av disponibla tillgångar för samtliga skogsvårdsstyrelser
vid utgången av de särskilda åren utgjort:
Disponibla tillgångar |
Skulder |
|
kronor |
kronor |
|
1923 ........................... |
........................ 3,896,931 |
911,542 |
1924 ........................... |
......................... 2,492,111 |
1,147,546 |
1925 ........................... |
......................... 2,273,581 |
1,071,913 |
1926 ........................... |
......................... 2,048,047 |
857,457 |
Disponibla
tillgångar
över skulder
kronor
2,985,389
1,344,565
1,201,668
1,190,590.
Vad anginge skogsvårdsstyrelsernas ej disponibla tillgångar, eller sålunda
fastigheter, inventarier och skogsodlingsmaterial, hade dessa under ifrågavarande
år undergått någon, om ock jämförelsevis obetydlig ökning. Ifrågavarande
tillgångar hade sålunda inalles uppskattats till:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
9
1923 ........................................................... kronor 1,753,945
1924 ............................................................ » 2,144,919
1925 ............................................................ » 2,089,958 och
1926 ........................................................... » 1,822,773
Enligt tabellen utgjorde summan av samtliga skogsvårdsstyrelsernas tillgångar
över skulderna vid utgången av 1923 4,739,334 kronor, men vid utgången
av 1926 allenast 3,013,363 kronor. De överskjutande tillgångarna
hade sålunda under här avsedda år minskats med 1,725,971 kronor eller med
cirka 36.4 procent.
Vad de särskilda skogsvårdsstyrelserna anginge vore det uppenbart, att
utvecklingen icke överallt varit alldeles lika. För somliga hade den icke
varit fullt så ofördelaktig, som medeltalen utvisade, men för andra hade
den varit desto mer ödesdiger. I detta avseende utvisade tabellen, bland
annat, att vid utgången av 1926 allenast fem skogsvårdsstyrelser, nämligen
styrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands
län, ägt mera betydande disponibla behållningar över skulder, växlande
mellan 129,000 och 363,000 kronor, samt att av övriga skogsvårdsstyrelser
en ägt dylik behållning å cirka 72,000 kronor, fem till belopp, växlande
mellan 30,000 och 40,000 kronor, ytterligare fem till belopp, växlande
mellan 10,000 och 30,000 kronor, samt tre till belopp, understigande 10,000
kronor. Av återstående skogsvårdsstyrelser ägde enligt tabellen en varken
någon disponibel tillgång eller någon skuld, under det för de övriga fem
skogsvårdsstyrelserna skulderna överstege de disponibla behållningarna, fölen
med 105,000 kronor, för två med belopp mellan 53,000 och 86,000 kronor
och för två med belopp mellan 4,000 och 9,000 kronor.
Genom den av de sakkunniga sålunda lämnade redogörelsen för skogsvårdsstyrelsernas
nuvarande ekonomiska förhållanden hava dessa ansett
det vara ådagalagt, att styrelsernas ekonomi, såsom helhet betraktad, för
närvarande befunne sig i ett bekymmersamt läge samt att, då det uppenbarligen
ej vore möjligt att för förbättring härutinnan enbart lita till
den ovissa utsikten till stigande konjunkturer, det vore nödvändigt, att
särskilda åtgärder vidtoges i detta syfte.
De sakkunniga hava därefter till behandling upptagit spörsmålet, huruvida
möjlighet förelåge att ytterligare inskränka skogsvårdsstyrelsernas utgifter.
De sakkunniga hava härvid till en början skärskådat detta spörsmål
såvitt angår skogsvårdsstyrelsernas personalkostnader.
De sakkunniga erinra att, sedan domänstyrelsen inkommit med förslag
av den 4 februari 1924 om utredning angående lämpliga grunder för skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemäns avlöningsförhållanden och reseersättningar samt
i samband därmed stående spörsmål, bland andra pensioneringsfrågan, yttranden
i ämnet avgivits av skogsvårdsstyrelsemötets förvaltningsutskott,
som överlämnade tabeller utvisande avlöningsförmåner under år 1924 för
skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare (intagna i prop. nr 182/1925), ävensom
av skogsvårdsstyrelserna och skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd.
1 sitt utlåtande, dagtecknat den 1 oktober 1925 lämnade centralrådet en
Möjligheterna
till inskränkning
i skogsvårdsstyrelsernas
utgifter.
Personal
kostnader.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
sammanfattning av vad från skogsvårdsstyrelsernas sida anförts rörande
frågan om enhetliga lönebestämmelser, och har däri anförts bland annat:
»De stora anspråk, som ställts på länsjägmästarna, hava ytterligare skärpts
genom 1923 års skogsvårdslag. De hava en rådgivande, kontrollerande och
även reglerande uppgift beträffande hela den enskilda skogsvården inom sitt
område. Länsjägmästaren tillsattes på viss tid med viss uppsägningstid och
han har icke några befordringsmöjligheter.
Den rätt, som enligt § 4 mom. e) i förordningen den 15 juni 1923 angående
skogsvårdsstyrelser tillkommer styrelserna att själva antaga och avlöna
sin personal, bör ej beskäras genom preciserade avlöningsbestämmelser,
som kanske hindra en styrelse att anställa just de personer, med vilka styrelsen
kan förtroendefullt samarbeta. Det måste för övrigt anses ligga en
inkonsekvens diiri, att en institution, som ansetts kompetent och lämplig att
erhålla ett så maktpåliggande och i det ekonomiska livet så djupt ingripande
uppdrag som liandhavandet av 1923 års skogsvårdslags tillämpning, icke
skulle kunna betros att själv bestämma sina befattningshavares avlöningar.
Detta så mycket mer som samtliga åtgärder i detta avseende årligen granskas
av bl. a. av Kungl. Maj:t utsedd revisor.
Åtskilliga skogsvårdsstyrelser hava uttalat sig till förmån för förslaget
om enhetliga lönebestämmelser, och från ett par håll hava framlagts särskilda
förslag. I allmänhet har emellertid ansetts, att endast minimilöner
skulle fastställas med möjlighet för styrelserna att — eventuellt inom vissa
gränser — allt efter omständigheterna bevilja personliga lönetillägg och
dyrortstillägg.
En skogsvårdsstyrelse finner större likformighet önskvärd, men anser det
lämpligt att, sedan numera ett centralråd inrättats, frågor rörande personalens
avlöning m. in. hänskjutas till centralrådets beprövande.
En annan styrelse finner det berättigat med enhetlig reglering av avlöningsförhållandena
först sedan styrelsernas administration blivit ekonomiskt
säkerställd genom statsanslag och — i nödfall — av reserverade skogsvårdsavgifter.
Ett förslag innebär, att länsjägmästarbefattningarna med hänsyn till de
större eller mindre svårigheter och krav, som därmed äro förenade, av centralrådet
skulle uppdelas i ett mindre antal, förslagsvis tre, avlöningsklasser,
dock med möjlighet för skogsvårdsstyrelse att, då den finner sin länsjägmästare
vara därav förtjänt, bereda honom personligt lönetillägg. För erhållande
av största möjliga enhetlighet och objektivitet därvid, framhålles
såsom lämpligt, att även beslut i detta avseende efter framställning av
vederbörande skogsvårdsstyrelse fattas av centralrådet. Att indela biträdande
länsjägmästarbefattningarna efter någon annan grund än efter hänsynen till
dyrort och strapatssvårigheter ansågs icke vara möjligt. Dock borde även
här personliga lönetillägg kunna ifrågakomma. Det syntes emellertid lämpligt,
att centralrådet endast bestämde beloppet för det personliga lönetillägg, som
kunde utbetalas, men att frågan om eller när ett sådant borde utgå, skulle
överlämnas till vederbörande skogsvårdsstyrelses avgörande. — Beträffande
länsskogvaktare och kontorspersonal syntes samma principer som för biträdande
länsjägmästare böra tillämpas.
Från ett håll föreslås såsom minimilön för länsjägmästare lägst revirförvaltarlön
i någon av de högre lönegrupperna med därå belöpande dyrtidstillägg
och för länsskogvaktarna en minimigrundlön av 2,000 kronor jämte
fyra ålderstillägg å exempelvis 125 å 150 kronor jämte dyrtidstillägg.
En skogsvårdsstyrelse framlägger följande förslag. Länsjägmästartjänsterna
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
i de 5 norrländska länen samt i Kopparbergs och Värmlands län skola tillhöra
14:e lönegraden enligt löneplanen för domänverket och övriga länsjägmästare
måhända 13:e och 12:e lönegraderna. Biträdande länsjägmästare
i de 7 förstnämnda länen böra tillhöra en lönegrad, som upptar löneklasserna
18—21, samt de övriga eventuellt 8:e lönegraden. Länsskogvaktarna böra
kunna hänföras till samma lönegrad som kronojägarna d. v. s. den 5:e.
Kanslist, som tillika är kassör, hör hänföras till en lönegrad, som omfattar
14—17 löneklasserna, och kontorsbiträde till 5:e lönegraden.
En annan skogsvårdsstyrelse har med siffror påvisat, att även en blygsamt
avpassad enhetlig lönestat för samtliga skogsvårdsstyrelser med domänstyrelsens
löneschema som grundval icke skulle medföra någon inbesparing
av medel. Skogsvårdsstyrelsen har därvid utgått från, att länsjägmästarna
sattes i samma lönegrad, den 12:e, som revirförvaltarna, biträdande länsjägmästarna
i 8:e, d. v. s. samma som överjägmästarassistenterna, och länsskogvaktarna
i 5:e lönegraden eller den, som gäller för kronojägarna. Sammanställdes
och jämfördes den lönestat, som år 1924 gällde för respektive
skogsvårdsstyrelsers personal, med den, som gällde för domänverket, skulle
det, dyrtidstilläggen oberäknade, för skogsvårdsstyrelserna uppstå en kostnadsökning
vid minimilöner av 89,389 kronor och vid maximilöner av
277,295 kronor. Skogsvårdsstyrelsernas maximilöner med personliga lönetillägg
skulle med 221,586 kronor understiga domänstyrelsens maximilönestat
utan lönetillägg.
En skogsvårdsstyrelse framhåller slutligen att, i de fall nuvarande befattningshavare
blivit tillerkända en högre avlöning än som kan bliva fastslagen
som lämplig i samband med införandet av enhetliga grunder, det
torde bliva nödvändigt och även måste anses riktigt, att dessa befattningshavare
icke lida rubbning i för dem redan nu bestämda löneförmåner.»
I berörda utlåtande anförde centralrådet såsom eget yttrande i avlöningsfrågan
följande:
Centralrådet funne det visserligen eftersträvansvärt att åstadkomma mera
enhetliga lönebestämmelser för skogsvårdsstyrelsernas personal. Att genomföra
full likformighet i fråga om avlöningarnas storlek torde på förut
anförda skäl vara icke blott olämpligt utan även omöjligt, särskilt vad
beträffade länsjägmästarna och biträdande länsjägmästarna samt kontorspersonalen.
En sådan lönereglering skulle ock medföra en avsevärd kostnadsökning.
Däremot syntes goda skid tala för att, på sätt i förut refererade
förslag ifrågasatts, antingen uppdela varje grupp befattningshavare i ett
visst antal avlöningsklasser eller fastställa vissa minimilöner för varje sådan
grupp, varvid emellertid såväl i det ena som andra fallet möjlighet borde
finnas att med hänsyn till föreliggande omständigheter tilldela viss befattningshavare
personligt lönetillägg, dyrortstillägg eller dylikt. Möjligen borde
för dylikt tillägg visst maximibelopp bestämmas.
Av skäl, som i det föregående redan antytts, funne centralrådet det vara
vida att föredraga, att det skulle ankomma på centralrådet att vidtaga åtgärder
för att åvägabringa så stor enhetlighet i förevarande hänseende som
möjligt, än att Kungl. Maj:t skulle utfärda bestämmelser därom. Ett sådant
förfarande från Kungl. Maj:ts sida skulle nämligen enligt centralrådets
mening innebära en ej önskvärd begränsning i den frihet och självstyrelse,
som utgjorde grundvalen för skogsvårdsstyrelseinstitutionen, och stå i strid
med andemeningen i lagstiftningen rörande skogsvårdsstyrelserna och deras
verksamhet.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Centralrådet, som vore berett att vidtaga åtgärder i angivet syfte, finge
därför på denna punkt hemställa, att Kungl. Maj:t behagade låta bero vid
vad i ärendet förekommit.
Domänstyrelsen avgav sedermera den 11 november 1925 infordrat nytt
utlåtande i ärendet och anförde däri:
Med anledning av vad skogsvårdsstyrelserna och centralrådet anfört finge
styrelsen framhålla, att styrelsen visserligen ansåge, att en viss frihet borde
tillkomma skogsvårdsstyrelserna vid utmätande av hos dem anställd personals
avlöningar, men att styrelsen dock hyste den uppfattningen, att icke blott
större enhetlighet än den nu rådande borde ifråga om lönerna kunna åvägabringas
utan att även en viss begränsning av lönebeloppens storlek i vissa
fall borde kunna genomföras. Hos skogsvårdsstyrelserna anställda biträden
och tillsyningsmän vore, på sätt framginge av 9 § av förordningen angående
skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923, tjänstemän, underkastade, bland
annat, det ansvar, som i allmän lag stadgades om statens ämbets- och tjänstemän.
På grund av denna sin ställning torde de ock, i likhet med statstjänstemän,
böra underkastas viss reglering, ej minst ifråga om avlöning
och andra dylika förmåner.
Enär emellertid centralrådet förklarat sig berett att vidtaga åtgärder
för åvägabringande av så stor enhetlighet som möjligt i fråga om skogsvårdsstyrelsernas
personals avlöningsförhållanden, toge styrelsen för sin del
fasta på detta uttalande och tillstyrkte förty, att Kungl. Maj:t för närvarande
ville låta bero vid vad i ärendet förekommit.
Vad angår frågan om reseersättningar till skogsvårdsstyrelsernas personal
torde jag få erinra, att såvitt angår länsjägmästare och biträdande länsjägmästare
viss enhetlighet ernåddes genom de av Kungl. Maj:t den 14 september
1924 fastställda reglementena för skogsvårdsstyrelserna.
I dessa bestämdes nämligen, att sådan ersättning skulle till nämnda
befattningshavare utgå efter fjärde klassen i 1907 års resereglemente,
dock att vid resa, som med skogsvårdsstyrelsens medgivande företoges
utom tjänstgöringsområdet, ävensom i andra särskilda fall annan grund
för ersättning kunde enligt styrelsens beslut tillämpas. För resor, som
övriga hos skogsvårdsstyrelse anställda befattningshavare företoge, skulle
ersättning utgå efter av styrelsen bestämda grunder.
I förenämnda utlåtande framhöll centralrådet i förevarande avseende:
Vad anginge reseersättning åt länsskogvaktarna hyste de allra flesta
skogsvårdsstyrelserna den meningen, att det icke vore möjligt att genomföra
enhetlighet i detta avseende, utan att det borde ankomma på varje
skogsvårdsstyrelse att fatta bestämmelser härom. Centralrådet delade denna
uppfattning men ansåge det emellertid önskvärt och sannolikt även möjligt
att åtminstone i någon mån minska de rådande stora olikheterna, och uppfattade
centralrådet det såsom en för rådet lämplig uppgift att verka i
sådant syfte. I anledning av det år 1925 utfärdade nya resereglemente!
hemställde centralrådet, att Kungl. Maj:t måtte bestämma, till vilken klass
i detta reglemente länsjägmästare och biträdande länsjägmästare vore att
hänföra, och framhöll därvid, att en skogsvårdsstyrelse givetvis borde vara
oförhindrad att fortfarande liksom förut genom särskild överenskommelse
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
med befattningshavarna träffa anordningar, som innebure minskning i utgifterna
för resekostnader.
Domänstyrelsen anförde härutinnan i utlåtandet den 11 november 1925:
En väsentlig minskning av kostnaderna för vissa skogsvårdsstyrelsernas
befattningshavares tjänsteresor syntes kunna erhållas genom införande, i
likhet med vad som gällde för domänverkets personal, av en gentemot det
allmänna resereglemente! reducerad ersättning för sådana resor i tjänsten,
som vore av mera regelbunden natur. Då centralrådets uttalande syntes
giva vid handen, att rådet ville verka för en behörig reglering av reseersättningarna,
ansåge sig emellertid styrelsen böra hemställa, att Kungl.
Maj:t ej för närvarande måtte vidtaga andra åtgärder än som påkallades
för hänförandet av vissa befattningshavare till vissa klasser i det allmänna
resereglemente!.
Den 30 april 1926 bestämde Kungl. Maj.t, att för resor, som länsjägmästare
eller biträdande länsjägmästare företaga i tjänsten, skall utgå ersättning
till de förra enligt klassen II C och till de senare enligt klassen
II D i 1925 års reseglemente, dock med rätt för skogsvårdsstyrelse att
fastställa annan lägre grund för ersättningens utgående. Samtidigt fastställdes
ersättning till ledamöter i skogsvårdskommitté. Den 29 oktober
1926 fattade Kungl. Maj:t beslut angående reseersättning åt ordförande
och ledamöter i skogsvårdsstyrelse samt revisorer.
Beträffande frågan om enhetlig reglering av skogsvårdsstyrelsernas personals
skyldighet att erlägga pensionsavgifter anförde centralrådet allenast
att rådet, i likhet med flertalet skogsvårdsstyrelser, som yttrat sig i detta
ämne, ansåge, att dessa avgifter borde betalas dels av huvudmannen och
dels av befattningshavarna, på sätt angåves i pensionsanstaltens reglemente,
samt att enhetlighet syntes böra och kunna åstadkommas på detta område.
Domänstyrelsen framhöll med anledning härav i senare utlåtande, att
styrelsen ansåge detta centralrådets uttalande innebära, att rådet hade för
avsikt att föranstalta därom, att inbetalningen av pensionsavgifter för framtiden
ordnades på sätt rådet angivit, samt hemställde, att Kungl. Maj:t
även på denna punkt icke för närvarande måtte vidtaga vidare åtgärder.
För egen del hava de sakkunniga gjort gällande, att den minskning, som
tilläventyrs kunde genomföras i fråga om skogsvårdsstyrelsernas utgifter
för avlöningar, pensionsavgifter och reseersättningar till personalen, icke
kunde sammanlagt för alla styrelser uppskattas till mera än några få tiotusental
kronor. Då emellertid en sådan utgiftsminskning icke kunde åstadkommas
annat än i mån som gällande anställningsavtal utlöpte samt den
fullständiga tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag mångenstädes torde
kräva ökade personalutgifter, hade de sakkunniga ej funnit sig äga tillräckliga
skäl att till grund för sina beräkningar lägga en personalutgiftssumma,
understigande medeltalet för åren 1923—1927, vilket medeltal vore något
lägre än slutsumman för dessa utgifter i statförslagen för år 1927. — Enligt
bil. 7 till de sakkunnigas betänkande utgör medeltalet för åren 1923
— 1927 beträffande skogsvårdsstyrelsernas utgifter för löner och pensions
-
Skogsvårdsstyrelsernas
övriga utgifter.
14 Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.
avgifter 1,249,579 kronor samt beträffande styrelsernas utgifter för personalens
diverse resor 54,648 kronor. — De sakkunniga hava tillagt, att deras,
beräkning av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov i förevarande avseende
vore gjord på grundvalen av styrelsernas nuvarande verksamhet och uppgifter.
Ifall, såsom de sakkunniga i annat sammanhang föreslagit, staten
under skogsvårdsstyrelsernas medverkan anordnade en kraftig verksamhet
för utdikning av mark i ändamål av skogsbörd, kunde detta ej undgå att
medföra ökade förvaltningsutgifter av nu angivet slag.
De sakkunniga hava å sid. 32 — 36 i betänkandet närmare utvecklat sin
ståndpunkt i förevarande avseende. De sakkunniga hava därvid beträffande
frågan om åstadkommande av större enhetlighet i skogsvårdsstyrelsernas
personals avlöningsförhållanden framhållit, att de med hänsyn till ändamålet
och beskaffenheten av sitt uppdrag ej funne nödigt att närmare ingå
på frågan om fördelarna eller olägenheterna av en dylik enhetlighet samt
i vilken grad den kunde eller borde genomföras, enär enhetligheten i och
för sig knappast hade någon betydelse för tryggande av skogsvårdsstyrelsernas
ekonomi.
De sakkunniga hava vidare undersökt, huruvida minskning lämpligen
kunde genomföras beträffande skogsvårdsstyrelsernas övriga utgifter. De
sakkunniga hava härvid sammanfört dessa utgifter i tre olika grupper,
nämligen dels egentliga förvaltningsutgifter, dels utgifter för övervakande
av skogslagarnas efterlevnad och dels utgifter för befrämjande av skogsvård
m. m., vilka utgiftsgrupper av de sakkunniga granskats med ledning av
den vid betänkandet fogade tabellen bil. 7 och de däri upptagna särskilda
utgiftskontona.
Efter erinran att frågan om utgifter för löner och pensionsavgifter samt
personalens diverse resor av de sakkunniga redan behandlats, hava de sakkunniga
beträffande övriga förvaltningsutgifter, avseende styrelsers och revisorers
resor, fastigheter, expedition, annonser och tryck, inventarier samt
diverse, anfört:
Kontot för styrelsens och revisorernas resor vore i stort sett bibehållet
oförändrat under hela perioden 1923—1927 och torde ej kunna ge anledning
till någon erinran.
Å kontot fastigheter växlade utgifterna i hög grad mellan olika år, beroende
på fastighetsförvärv och verkställda dyrbarare byggnadsarbeten
under vissa år. De sakkunniga funne sig vid det förhållandet, att budgetförslagen
för åren 1926 och 1927 innefattade högst väsentligt sänkta utgifter
å detta konto, icke böra i detta sammanhang göra annat uttalande,
än att medeltalet mellan de för dessa bägge sistnämnda år i budgetförslagen
upptagna beloppen för fastighetsändamål syntes vara lämpligt att
tagas såsom norm för styrelsernas årsavgifter i detta avseende, dock med
någon jämkning för Gävleborgs län, som för år 1926 upptagit ett ovanligt
högt belopp.
Kontot expedition, annonser och tryck hade icke under perioden 1923—
1927 undergått några större förändringar. Det torde vara ganska svårt
att genomföra några nämnvärda inskränkningar å detta konto.
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Inventariers konto företedde i slutsummorna obetydliga förändringar,
ehuruväl för de särskilda skogsvårdsstyrelsema utgifterna växlade avsevärt
under olika år. Då detta påtagligen berodde av tillfälliga anskaffningar
och då därunder fördes bland annat sådana föremål som skogshackor
och annat, som därefter tillhandahölles allmänheten, torde mot detta
konto ingen anmärkning vara att gorå.
Kontot för diverse utgifter innefattade utgifter, som vore nästan omöjliga
att bedöma. Bland dessa utgifter märktes sådana för upprättande
av sockenkartor och fastighetsregister, bidrag till centralrådets verksamhet
samt, åtminstone under tidigare år, räntor. Det borde med tillfredsställelse
antecknas, att slutsummorna i de båda sista årens budgetförslag
vore väsentligt lägre än utgifterna under tidigare år och ej ens hälften
mot utgiftsbeloppet år 1923. Till viss del torde detta bero på att under
senare år utgifter, som förut plägat föras å detta konto, fördelats å andra
konton, dit de med mera fog hörde hemma. Detta både i sin mån medverkat
till en höjning av utgifterna å sistnämnda konton, som alltså endast
vore skenbar. Någon minskning å förevarande konto kunde de sakkunniga
ej föreslå utan ville endast framhålla vikten av att hit icke fördes
utgifter, som lämpligen kunde påföras andra konton, vilket centralrådet
ock redan anbefallt i en för några år sedan utfärdad provisorisk
bokföringsinstruktion.
Beträffande skogsvårdsstyrelsernas utgifter för övervakande av skogslagarnas
efterlevnad hava de sakkunniga erinrat, att dessa utgifter till övervägande
del bestode av rese- och dagarvoden samt att om dessa arvoden
gällde vad de sakkunniga i det föregående anfört angående reseersättningar
till personalen. De sakkunniga hava därjämte betonat, att ett behörigt övervakande
av skogslagarnas efterlevnad, som ju vore ett huvudändamål för
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, naturligtvis icke kunde äga rum utan
avsevärda utgifter. Kraven på dylikt övervakande både skärpts genom 1923
års skogslag. Utgifterna å detta konto hade undergått en mindre ökning,
och de sakkunniga ville så långt ifrån uttala något klander häremot, som
de tvärtom ansåge detta vara en av förhållandena betingad företeelse.
De sakkunniga hava därefter övergått till skogsvårdsstyrelsernas utgifter
för befrämjande av skogsvårdsåtgärder samt beträffande dessa utgifter
anfört:
Utgifterna å kontot avseende taxering till skogsaccis vore under perioden
-ungefär oförändrade, dock med eu mindre ökning. Det vore av stor
betydelse, att accispliktiga avverkningar icke undginge skatt eller beskattades
för lågt. Detta medförde lägre skogsvårdsavgifter och därigenom
minskade inkomster för skogsvårdsstyrelsema. De sakkunniga ville
ingalunda förorda någon inknappning av utgifterna å detta konto utan ansåge
det i stället önskvärt, att skogsvårdsstyrelsema överallt med energi
anlitade denna utväg att tillgodose sina egna intressen.
Några mer betydande förändringar hade icke ägt ruin under perioden
1923—1927 å kontot för allmän skogsundervisning. Om än indragningar
av understöd för detta ändamål antagligen skulle utan större svårighet
kunna göras, skulle en sådan åtgärd säkerligen hava särdeles ofördelaktiga
verkningar. Det vore en synnerligen viktig sak, att allmänheten
bibra.gtes förståelse och intresse för skog och skogsvård. Under förut
-
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
sättning att utgifterna å detta konto erhölle en klok och effektiv användning,
ville de sakkunniga därför icke tillråda någon beskärning av desamma.
De närmast följande kontona, biträde för skogsvård, skogsodling, skogsdikning
och reglering av skogsbetet, innefattade åtgärder, som skogsvårdsstyrelserna
vidtoge till hjälp åt de enskilda skogsägarna. Ibland lämnades
sådant biträde fritt, men i de flesta fall betingades viss, om ock ofta ganska
låg ersättning. Reglerna i detta avseende vore rätt växlande. Till närmare
upplysning härom hänvisades till en vid betänkandet såsom bil. 10
fogad tabell, som uppgjorts på grundval av skogsvårdsstyrelsernas kungörelser
i ämnet år 1926, dock med undantag för Gotlands län, från vilket
uppgift ej erhållits. Allt biträde lämnades i regel under förutsättning av
fri kost och logi samt fria skjutsar för förrättningsmannen jämte nödig
hantlangning.
Vad de sakkunniga anfört beträffande utgifterna för skogsundervisning
gällde i viss män jämväl kontot för utgifter för skogsvård. Detta konto företedde
eu, om ock ganska obetydlig ökning under perioden 1923—1927. Det
vo,re av stor vikt, att denna verksamhet fortsattes och utvecklades. Enligt
de sakkunnigas mening kunde de nuvarande biträdesvillkoren icke anses
överflödigt frikostiga. I varje fall borde förvisso icke så stora ökningar
i skogsägarnas ersättningar ske, att dessas benägenhet att anlita
skogsvårdsstyrelsernas sakkunniga biträde minskades. Någon minskning
av nämnvärd betydelse i det totala utgiftsbeloppet å detta konto funne
de sakkunniga sig därför icke kunna förorda.
Det stora, kontot avseende omkostnader för skogsodling innefattade utgifter
av flera slag. Ett av dessa vore i hög grad beroende av förekomsten
av barrträdsfrö under s. k. kottår. När ett dylikt år inträffade, vilket
skedde med vissa ej fullt regelbundna mellantider, vore skogsvårdsstyrel•serna
snart sagt nödsakade att begagna tillfället att anskaffa frö. Det
vore ju ett numera allt mer erkänt faktum, att skogsfrö borde så vitt möjligt
hämtas från den trakt, där det skulle användas, eller åtminstone från
en trakt, som vore så likartad med denna som möjligt. De skogsvårdsstyrelser,
som hade anläggningar för fröets klängning, måste under ett kottar
inköpa kött och klänga denna för att sedan antingen själva använda fröet,
intill dess nästa kottår inträffade, eller oek genom dess försäljning bispringa
andra skogsvårdsstyrelser. De höga utgifterna å detta konto för
år 1924 finge till stor del sin förklaring av denna orsak, vilket särskilt för
vissa skogsvårdsstyrelser tydligt framginge vid jämförelse med siffrorna
för övriga år under perioden. De oregelbundna utgifter, som både nyss
angivna grund, måste till stor del anses vara oberoende av skogsvårdsstyrelsernas
fria beslut. Att utgifterna å detta konto under senare å;r högst
väsentligt minskats — ända till hälften gent emot år 1924 — berodde emellertid
icke blott på uteblivandet av mera givande kottår, utan även på
inskränkning i de övriga utgifter, som påfördes detta konto. Sådana utgifter
vore exempelvis kostnader för plantskolor, bidrag till skogsodling
m. m. De ekonomiska svårigheterna under senare år hade tvingat skogsvårdsstyrelserna
till högst betydande inskränkningar i denna verksamhet.
Beträffande de regler, som nu av skogsvårdsstyrelserna tillämpades för
bidrag till skogsodling, hänvisades till förberörda tabell, bil. 10. Den del
av skogsodlingsverksamheten, som bestode i biträde för att ånyo försätta
i skogbärande skick sådana marker, där avverkning skett efter ingången
av år 1905, och dä,r reproduktionsskyldighet alltså förefunnes, kunde uppom
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
17
barligen icke nedläggas och borde ej heller inskränkas. Den enda åtgärd,
som skogs v å rdssty re.lse r n a syntes kunna vidtaga beträffande denna verksamhet,
bestode i reglering av de ersättningsvillkor, under vilka biträdet
lämnades, och skulle resultera i en relativ ökning av inkomsterna å kontot
för frö, plantor och plantör. Denna utväg både, enligt vad de sakkunniga
hade sig bekant, å flera håll redan anlitats under de senaste åren.
Något direkt uttryck för resultaten härav kunde näppeligen erhållas genom
jämförelse mellan utgifter och inkomster å kontona avseende skogsodling
samt ersättning för frö, plantor och plantör, enär dessa konton innefattade
jämväl andra slags poster och vore i hög grad beroende av kottår. Det
torde emellertid höra bliva föremål för uppmärksamhet från resepektive
skogsvårdsstyrelsers sida, huruvida icke de nuvarande ersättningsbestämmelserna
åtminstone å vissa orter kunde i någon mån skärpas utan olägenhet
för verksamhetens resultat. Det folie sig svårt att från de sakkunnigas
sida avgiva ett allmänt omdöme härom, enär de lokala förhållandena
vore mycket skiftande. Det ville synas lämpligt, att centralrådet upptoge
denna fråga till omprövning.
Såsom en betydelsefull post å utgiftskontot för skogsodling inginge kostnad
för skogsodling å äldre kalmarker. Det vore uppenbart, att skogsodling
å dessa marker icke vore något, »om nödvändigtvis måste omedelbart
äga rum. Intet lagbud påbjöde dylik skogsodling. Man kunde också
göra gällande att, om dessa marker under lång tid varit käla, kanske
i hundratals år, så betydde det föga om deras förseende med växande skog
dröjde ett eller annat årtionde mer eller mindre. Men man kunde också
— och enligt de sakkunnigas förmenande med vida större skäl — göra
gällande, att dessa nu nästan onyttiga kalmarkers omvandlande till produktiv
skogsmark vore i eminent mening ett angeläget riksintresse. Då
staten för torrläggning, odling och kolonisation årligen nedlade mycket
stora summor, ville det synas fullt konsekvent, att staten understödde skogsodling
å sådana kalmarker.
Emellertid torde nödvändigheten av besparingar under de senaste åren
medfört, att just dessa kalmarksodlingar blivit eftersatta. Att nu ytterligare
inskränka dem, funne de sakkunniga icke tillrådligt. Däremot
gällde principiellt Hven för dessa skogsodlingar vad som nyss beträffande
ersättningsvillkoren sagts i fråga om kalmarker efter nyare avverkningar.
Även bär borde — lämpligen genom centralrådets förmedling — övervägas,
i vad mån ersättningsvillkoren kunde skärpas. Dock finge framhållas
att, då kalmarksodlingarna måste grundas på frivillighet från jordägarnas
sida, de villkor, skogsvardsstyrelserna erbjöde för sitt biträde, påtagligen
måste vara förmånligare än när det gällde yngre kalmarker.
Med hänsyn till samtliga nu omförmälda förhållanden funne de sakkunniga
sig icke kunna upptaga de normala utgifterna under kontot för
skogsodling för alla 25 skogsvardsstyrelserna till lägre belopp än medeltalet
för perioden 192.‘5—1927 eller till 887,388 kronor. För jämförelse finge
framhållas, att för area 1923—1925 nppginge medeltalet till 1,048,912 kronor.
Vad anginge kostnader för skogsdikning visade sig, om endast de 23
äldre skogsvårdsstyrekserna toges i beaktande, att utgifterna för skogsdikning
kraftigt inskränkts under de senaste åren. Denna form av skogsvårdsbefrämjande
verksamhet hade hittills varit företrädesvis lokaliserad
till Värmland och Norrland. De bägge nya. skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län både också energiskt ägnat sig åt densamma.
De sakkunniga både i elt tidigare betänkande framlagt förslag till åtgårKilning
till riksdagens protokoll /.927. 1 sand. ISI hd fl. f\r 2/2 y
o
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Sammanfatt
ning.
der från statens sida för främjande av utdikning av sådan mark, som
lämpade sig för skogsbörd. Det torde därför nu vara överflödigt att här
ånyo utveckla betydelsen av dylika åtgärder eller att eljest närmare ingå
på ämnet. Det borde endast framhållas, alt omförmälda ifrågasatta statsverksamhet
givetvis vore avsedd att på ett kraftigare sätt än nu vore möj--ligt befordra dikningsverksamheten. Ifall den skulle hava till följd, att
skogs vå r däst y r else r nas enskilda åtgärder i dylikt syfte i motsvarande grad
minskades, skulle ju resultatet endast bliva en överflyttning av utgifterna
på staten, utan att större torrläggningseffekt uppnåddes. Då medeltalet
sk ogsdikningsut gifter för perioden 1923—1926 för de äldre skogsvårdsstyrelserna,
231,800 kronor, vore vida lägre än exempelvis kostnaden år 1923,
som uppginge till 276,030 kronor, ansåge de sakkunniga det fullt befogat
att lägga nyssnämnda medeltal till grund för framtida normala utgifter
för detta ändamål. Med tillägg av medeltalet för 1925—1927 för Västerbottens
och Norrbottens läns skogsvårdsstyrelser, 62,289 kronor, uppginge
det sammanlagda normala årsbeloppet till 294,089 kronor.
Vad slutligen kontot avseende utgifter för reglering av skogsbetet anginge,
vore utgifterna härå ännu helt obetydliga. I Jönköpings, Hallands
och Älvsborgs län lämnades biträde för ordnande av verkliga betesmarker
fritt (i vissa fall genom särskild fackman). I Älvsborgs län lämnades
dessutom under vissa förutsättningar 20 procent bidrag till arbetskostnaderna.
I övriga län likställdes biträde för detta ändamål i kostnadshänseende
med awerkningsbiträde. I betraktande av de stora fördelar, som
genom ordnad beteskultur vunnes såväl för skogsvården som för boskapsskötseln,
ansåge de sakkunniga det särdeles önskvärt, att denna verksamhetsgren
vunne alltmera beaktande både av skogsvårdsstyrelserna och allmänheten.
De kunde därför icke förorda, att utgifterna för detta ändamål
beräknades till lägre belopp än medeltalet för perioden 1923—1927.
De sakkunniga hava i sammanhang med nyss angivna anförande lämnat
sammanfattande redogörelser dels för de ersättningar, som skogsvårdsstyrelserna
debiterade för biträde vid avverkning samt för undersökning och
planläggning med avseende å skogsdikning, dels ock för de grunder, efter
vilka bidrag lämnades till skogsodling och skogsdikning. Beträffande dessa
redogörelser hänvisar jag till betänkandet.
Såsom sammanfattning av den av de sakkunniga sålunda verkställda
granskningen angående möjligheterna att genom minskning av skogsvårdsstyrelsernas
utgifter åstadkomma trygghet i deras ekonomi hava de sakkunniga
framhållit, att sagda granskning givit till resultat att, därest
icke styrelsernas verksamhet skulle bliva lidande, nämnda möjligheter
vore mycket små. Även om tilläventyrs på en eller annan utgiftspost
någon minskning syntes kunna med visst fog eller åtminstone utan större
skada genomföras, bleve verkan härav på det ekonomiska resultatet i dess
helhet mycket obetydlig. Det huvudsakliga skälet härtill vore, att nödvändigheten
redan tvingat skogsvårdsstyrelserna till högst väsentliga inskränkningar
i deras utgifter. Verksamheten hade därigenom under senare
år flerstädes blivit på ett betänkligt sätt inknappad. Det kunde icke utan
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
19
risk för fullgörande av dessa styrelsers uppgifter i skogsvårdens tjänst
fortsätta på detta sätt i framtiden.
I anslutning till vad de sakkunniga sålunda anfört hava de ansett,
att till grund för bedömandet av skogsvårdsstyrelsernas framtida medelsbehov
borde läggas medeltalen av styrelsernas enskilda inkomster samt
av styrelsernas utgifter under åren 1923—1927, dock med undantag för
dels inkomster av räntor och fastigheter och dels utgifter för fastigheter,
vilka inkomster och utgifter av de sakkunniga ansetts böra upptagas till
belopp, väsentligen motsvarande medeltalen för åren 1926 och 1927. De
sakkunniga hava därför i en av dem till ledning för bedömandet av berörda
medelsbehov upprättad, såsom normalkalkyl för skogsvårdsstyrelserna
bete.cknad tabell, vilken torde såsom bilaga A få fogas vid detta protokoll,
beräknat skogsvårdsstyrelsernas utgifter och enskilda inkomster i
enlighet med nyss angivna grunder. I tabellen hava därjämte styrelsernas
inkomster genom bidrag från landsting och hushållningssällskap upptagits
med belopp, motsvarande vad i sådant avseende anvisats för år
1927. I överensstämmelse härmed hava de sakkunniga i tabellen beräknat
skogsvårdsstyrelsernas sammanlagda utgifter för främjande av skogsvårdsåtgärder
till 1,602,638 kronor, för skogslagarnas övervakande till 212,315
kronor och för styrelsernas förvaltning till 1,685,404 kronor eller sålunda
tillhopa till 3,500,357 kronor samt styrelsernas enskilda inkomster till
753,218 kronor och inkomster genom bidrag från landsting och hushållningssällskap
till 152,400 kronor eller tillhopa till 905,618 kronor. Såsom
underskott, avsett att täckas genom andra inkomster än de nyss angivna,
har i tabellen upptagits skillnaden mellan berörda utgifts- och inkomstsummor
eller 2,594,739 kronor.
Vad de sakkunniga anfört rörande möjligheterna, till inskränkning i yttranden.
skogsvårdsstyrelsernas utgifter samt höjning av vissa av dessas enskilda
inkomster har av flertalet av de i ärendet hörda skogsvårdsstyrelserna
lämnats utan erinran. Ett stort antal skogsvårdsstyrelser har härvid med
skärpa understrukit, att ytterligare inskränkningar i styrelsernas utgifter
icke vore möjliga utan verklig skada för styrelsernas verksamhet. Flera
styrelser hava meddelat, att de nödgats indraga eller inskränka alla kontanta
bidrag till skogsvårdsarbeten, varigenom viktiga sådana blivit åsidosatta
ävensom att ersättningarna för biträde med skogsvård samt för frö,
plantor och plantörsbiträde måst betydligt höjas, vilket ur skogsvårdssynpunkt
vore högst olyckligt.
Skogsvårdsstyrelserna i TJppsala, Göteborgs och Bohus, Ålvsborgs, Västerbottens
och Norrbottens län hava gjort gällande, att de sakkunniga beräknat
vissa skogsvårdsstyrelsers medelsbehov alltför lågt. — Förstnämnda
tva styrelser hava i detta avseende framhållit, att styrelsernas utgifter
under åren 1923—1927, vilka utgifter legat till grund för de sakkunnigas
ifrågavarande beräkning, till följd av styrelsernas ekonomiska nödläge
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
varit abnormt nedpressade samt att till följd härav ett täckande av det
med ledning av berörda utgifter uppskattade medelsbehovet ej skulle bereda
styrelserna tillfälle att på ett någorlunda tillfredsställande sätt upprätthålla
sin verksamhet. Även beträffande ett flertal andra styrelser vore
enligt dessa styrelsers mening förhållandena ungefärligen likartade. —
Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län har — under framhållande, att fem
skogsvårdsstyrelser, däribland styrelsen själv, ägde skulder till belopp,
överstigande styrelsernas disponibla behållningar — funnit det anmärkningsvärt,
att de sakkunniga i den av dem verkställda utgiftsberäkningen
ej upptagit något belopp för amortering av berörda överskjutande skuldbelopp,
som för samtliga styrelserna uppginge till 256,712 kronor. Styrelsen,
vars andel i nämnda skuldsumma utgjorde 105,000 kronor, hemställde,
att ett anslag å sistnämnda belopp måtte för styrelsens räkning
äskas för täckande av skulden, att utgå antingen på en gång eller under visst
antal, förslagsvis fyra, år. Då enligt styrelsens mening övriga fyra skogsvårdsstyrelsers
skulder borde amorteras med i runt tal 49,000 kronor
årligen, torde det av de sakkunniga beräknade årliga medelsbehovet för
samtliga skogsvårdsstyrelser under tiden för amorteringen av ifrågavarande
skulder böra ökas med 154,000 kronor eller, om styrelsens skuld ansåges
böra amorteras under fyra år, med 75,000 kronor. — Skogsvårdsstyrelsen
i Västerbottens län har anmärkt, att åren 1925—1927, å vilka de sakkunniga
grundat sin beräkning rörande skogsvårdsstyrelsens och skogsvårdsstyrelsens
i Norrbottens län framtida medelsbehov, måste för dessa styrelser
anses såsom organisationsår, under vilka styrelsernas skogsvårdsverksamhet
av naturliga skäl ännu ej hunnit nå någon högre grad av
intensitet. Detta framginge även därav, att styrelsernas utgifter av de
sakkunniga beräknats för år 1925 till 282,705 kronor, för år 1926 till
292,000 kronor och för år 1927 till ej mindre än 437,500 kronor. Med ledning
av dessa belopp hade de sakkunniga beräknat styrelsernas årliga
framtida medelsbehov till sammanlagt 338,215 kronor. Enligt styrelsens
mening borde emellertid detta behov uppskattas till ett belopp, väsentligt
högre än det, vartill 1927 års utgifter av de sakkunniga beräknats för
styrelserna, eller 437,500 kronor. — Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län
har hävdat, att styrelsens normala årsutgifter borde beräknas till 197,460
kronor eller 32,854 kronor högre än det belopp, vartill de sakkunniga
uppskattat dessa utgifter.
Skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands län och Kalmar läns norra landstingsområde
hava framhållit, att det torde vara möjligt att åvägabringa
vissa inskränkningar i skogsvårdsstyrelsernas utgifter eller höjningar i
dessas enskilda inkomster utöver vad de sakkunniga ifrågasatt.
Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har anmärkt, att ifråga om vissa
skogsvårdsstyrelser utgifterna för biträde med skogsvård, skogsodling och
skogsdikning av de sakkunniga beräknats för höga, varemot beträffande
åtskilliga andra styrelser utgifterna för den fiskaliska verksamheten samt
Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.
21
för skogsundervisning uppskattats till alltför låga belopp. Skogsvårdsstyrelsen
har därjämte gjort gällande, att styrelsens egna normala inkomster
borde uppskattas till allenast 41,743 kronor eller 10,000 kronor
mindre än det av de sakkunniga i detta avseende beräknade beloppet.
Centralrådet har i förevarande avseende anfört bland annat:
Beträffande möjligheterna till inskränkning i skogsvårdsstyrelsernas
personalutgifter kunde centralrådet hänvisa till sin förenämnda skrivelse
till Kung!. Maj:t den 1 oktober 1925. Det torde nu få anses tillfullo ådagalagt,
att, då en ytterligare minskning av personalens antal knappast vore
tänkbar, någon minskning å avlöningskontot ej kunde genomföras.
Vad anginge övriga utgiftskonton torde, då skogsvårdsstyrelserna under
de senaste åren av omständigheterna tvingats till betydande inskränkningar
i alla avseenden, förhållandet i stort sett vara enahanda.
För övrigt kunde centralrådet instämma i de sakkunnigas uttalande
därom, att frågan rörande allmänt införande av skärpta bestämmelser för
utbekommande av ersättning vid skogsodling av sådana marker, där avverkning
skett efter ingången av år 1905, borde upptagas till omprövning
av centralrådet.
Även om sådana belopp, som övade nämnvärt inflytande på skogsvårdsstyrelsernas
ekonomi, ej härigenom skulle stå att vinna, hade dock enligt
centralrådets mening frågan om enhetliga bestämmelser för skogsvårdsstyrelsernas
biträde icke blott vid skogsodling av berörda marker utan
även vid biträde med avverkning och skogsvård sin störa principiella betydelse,
åtminstone när det gällde att bedöma de olika skogsvårdsstyrelsernas
medelsbehov.
Det hade tyvärr ej varit möjligt för centralrådet att, i enlighet med de
sakkunnigas önskan, nu framlämna detaljerade förslag rörande vilka ersättningsbestämmelser,
som i berörda avseenden lämpligen borde gälla,
men centralrådet ville dock i anslutning till vad ovan sagtsi såsom sin mening
hävda, att skogsvårdsstyrelsernas kostnader för skogsodling samt för
biträde vid stämpling för avverkning såväl till avsalu som till husbehov
i större utsträckning än hittills borde gäldas av de skogsägare, som åtnjöte
ifrågavarande förmåner. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet vore
nu så allmänt känd och uppskattad, att man ej kunde befara, att skogsägarna
skulle underlåta att anlita skogsvårdsstyrelserna, på grund av att
avgifter, som alltid kunde hållas på jämförelsevis låg nivå, utdebiterades
för biträdes erhållande.
Vad nu sagts gällde enligt centralrådets mening även övriga hithörande
och jämförliga grenar av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, dock med
undantag jämväl i ovanberörda hänseende för sådana skogsvårdsstyrelser,
som redde sig själva med direkta skogsvårdsavgifter, ortsbidrag eller
reserverade medel och därigenom helt naturligt borde hava fullt fria händer
att självständigt bestämma om de förmåner, som i skilda avseenden borde
beviljas skogsägarna.
Centralrådet finge framhålla, att de ifrågasatta regleringarna av de av
skogsvårdsstyrelserna tillämpade ersättningsbestämmelserna ej vore av
större betydelse i samband med behövliga åtgärders vidtagande för tryggande
av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi. Härför måste nämligen betydligt
kraftigare medel användas.
Domänstyrelsen har anfört:
Domänstyrelsen hölle före, att någon sänkning av det av de sakkunniga
22
Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.
för samtliga skogsvårdsstyrelser beräknade normala utgiftsbeloppet eller
3.5 miljoner årligen i sin helhet icke lämpligen kunde för de närmaste
åren framåt åvägabringas.
Däremot kölle styrelsen icke för osannolikt, att eu jämkning mellan de
olika utgiftsposterna, för ernående av en så vitt möjligt ändamålsenlig användning
av de medel, som stode till skogsvårdsstyrelsernas förfogande,
vore möjlig. Denna jämkning torde det i första hand ankomma å centralrådet
att söka genomfora.
I de egentliga förvaltningsutgifterna inginge, bland annat, resekostnader
för personalen. Dessa, som redovisades under olika utgiftskonton
och därigenom icke direkt framginge av skogsvårdsstyrelsernas redogörelser,
torde stiga till jämförelsevis höga belopp årligen. Styrelsen, som
i sitt förenämnda utlåtande den 11 november 1925 berört denna fråga,
ansåge icke uteslutet, att en minskning av resekostnaderna kunde ske,
därest reseersättningarna så vitt möjligt begränsades till belopp, som svarade
mot de verkliga självkostnaderna för resorna.
I utgifter för främjande av skogsvård m. m. inginge till väsentlig del
utgifter för biträde vid skogsvård samt omkostnader för skogsodling och
skogsdikning. Ifrågavarande utgifter hade de sakkunniga beräknat normalt
utgöra 1.45 miljoner kronor årligen eller 41 % av de normala totalutgifterna.
Givetvis vore det av stor betydelse, att av skogsvårdsstyrelserna
omhänderhavda medel användes just för dylika ändamål. Men det vore
ock angeläget, att de grunder, som tillämpades vid beräkning av ersättning
för biträde vid dylika, skogsbruket befrämjande åtgärder, eller vid
anvisande av bidrag därtill, icke medförde större kostnad för det allmänna
än en framgångsrik verksamhet från skogsvårdsstyrelsernas sida i detta
avseende krävde. Med hänsyn till skiftande förhållanden inom olika
landsdelar och under olika tider vore emellertid självfallet av vikt, att
ifrågavarande grunder så smidig! som möjligt lämpades efter förhandenvarande
förhållanden. Ej mindre angeläget vore, att de kostnader, som
skogsvårdsstyrelserna finge vidkännas för skogsvård, skogsodling och
skogsdikning å enskildes mark, insattes på så vitt möjligt nyttiga och
räntabla åtgärder. Det finge framhållas, bland annat, att skogsvårdsstyrelser
i de nordligaste länen syntes lämna procentuellt högre bidrag till
skogsdikning än styrelser, som utövade sin verksamhet inom i klimatiskt
avseende mera gynnade delar av landet.
De sakkunniga hade, speciellt beträffande bidrag till skogsodling, uttalat,
att genom centralrådets förmedling borde övervägas, i vad mån ersättningsvillkoren
kunde skärpas. Styrelsen anslöte sig till detta uttalande
och finge därjämte, på anförda skäl, framhålla önskvärdheten av
att centralrådet sökte verka för att de medel, som ställdes till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande, i vad de kunde disponeras för främjande av skogsvårdande
arheten, i största möjliga utsträckning komme sådana marker
till del, som med hänsyn till klimat, jordmån och avsättningsförhållanden
in. m. ägde goda förutsättningar för skogsproduktion.
Statskontoret har uttalat, att enligt dess mening de sakkunnigas utredning
ej syntes lämna tillräcklig vägledning för bedömandet i vad mån
skogsvårdsstyrelsernas nuvarande utgifter kunde minskas. Innan frågan
om anskaffande av ytterligare medel för skogsvårdsstyrelserna upptoges
till avgörande, borde därför ytterligare utredning ske beträffande möjligheten
av besparingar i dessa utgifter.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
23
Sveriges skogsägareförbund har gjort gällande, att besparingar i skogsvårdsstyrelsernas
administrations- och personalkostnader kunde ernås genom
ändrad reglering av de sydsvenska skogsvårdsstyrelseområdena, så att större
och mera rationellt avpassade områden skapades, samt hemställt om verkställande
av utredning härom. Förbundet har därjämte hävdat, att ej
obetydliga besparingar borde kunna genomföras ifråga om skogsvårdsstyrelsernas
utgifter för biträde med skogsvård, skogsodling, dikning samt
reglering av skogsbetet.
Vid en allsidig prövning av möjligheterna till inskränkning i skogsvårdsstyrelsernas
utgifter är givetvis det av Sveriges skogsägareförbund
väckta spörsmålet om ändrad reglering av styrelsernas nuvarande verksamhetsområden
i syfte att ernå större likformighet mellan dessa rent
principiellt sett av stor betydelse. De sakkunniga hava ej upptagit detta
spörsmål utan begränsat sin undersökning till att avse de utgiftsminskningar,
som inom ramen av nu gällande lagbestämmelser rörande skogsvårdsstyrelsernas
organisation kunde vara möjliga. Då dessa bestämmelser
ägt bestånd allenast ett fåtal år och utgöra en av de grundförutsättningar,
varpå 1923 års skogsvårdslag uppbyggts, finner jag, i likhet med de sakkunniga,
frågan om en revision av dessa bestämmelser ej böra i detta sammanhang
upptagas. Visserligen pågår för närvarande inom centralrådet en
utredning rörande sammanförande av Kalmar läns norra och södra landstingsområden
under en gemensam skogsvårdsstyrelse, men föreligga beträffande
dessa landstingsområden för ett dylikt sammanförande speciella
skäl, vilka ej gälla övriga landstingsområden.
Såsom en utväg att ernå besparing i skogsvårdsstyrelsernas utgifter kar
vidare föreslagits genomförande av eu enhetlig reglering av styrelsernas
personals avlöningsförhållanden. Av den i ärendet förebragta utredningen
torde emellertid framgå, att en dylik reglering näppeligen torde komma
att medföra någon minskning i skogsvårdsstyrelsernas nuvarande utgifter
för ifrågavarande ändamål. Från besparingssynpunkt lärer därför genomförandet
av en dylik enhetlighet ej vara av betydelse. Med hänsyn härtill
och då den likformighet i skogsvårdsstyrelsernas hithörande utgifter, som
av andra skäl synes önskvärd, lämpligen torde, på sätt av centralrådet
föreslagits, kunna ernås genom dess försorg, finner jag vidtagandet av
åtgärder i förevarande syfte från Kungl. Maj:ts sida för närvarande ej
vara påkallade.
Vad nu anförts rörande reglering av skogsvårdsstyrelsernas avlöningsutgifter
gäller i huvudsak jämväl rörande styrelsernas kostnader för personalens
resor och avgifter för dennas pensionering. Även ifråga om dessa
kostnader och avgifter torde det därför böra ankomma å centralrådet att
i enlighet med av detta gjort åtagande verka för åstadkommande av önskvärd
större överensstämmelse mellan de särskilda skogsvårdsstyrelserna.
Vad angår möjligheterna i övrigt till inskränkning i skogsvårdsstyrel -
Departements
chefen.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
sernas utgifter finner jag dessa möjligheter vara relativt små, därest
skogsvårdsstyrelserna skola kunna på ett nöjaktigt sätt fylla sina uppgifter.
På sätt av de sakkunniga påvisats, hava under åren 1923—1927
de tjugutre äldre skogsvårdsstyrelsernas årsutgifter minskats med ej
mindre än cirka 580,000 kronor, och har denna minskning genomförts,
oaktat under förstnämnda år den nya skogsvårdslagen trätt i kraft,
varigenom skogsvårdsstyrelsernas åligganden väsentligt utökats. Det
torde vara otvivelaktigt att, i den mån tillämpningen av sagda lag blir
effektiv, skogsvårdsstyrelserna måste vidkännas stegrade utgifter såväl
i fråga om den egentliga förvaltningen som med avseende å skogsvårdsbefrämjande
åtgärder. Jag tillåter mig härvid erinra, att inom skogsvårdslagens
giltighetsområde betydande områden redan avsatts eller inom
en nära liggande framtid torde komma att avsättas såsom svårföryngrade
skogar, å vilka saluavverkning enligt den nya lagen i allmänhet ej må
verkställas utan utsyning av vederbörande länsjägmästare eller annan av
skogsvårdsstyrelsen förordnad person. Tillämpningen härav torde för vissa
skogsvårdsstyrelser nödvändiggöra anställande av ytterligare personal. Även
beträffande avverkning, som enligt lagen må äga rum utan föregående utsyning,
hava skogsvårdsstyrelserna genom densamma ålagts nya och omfattande
uppgifter, vilkas behöriga handhavande kräva ökade arbetskrafter.
Detta gäller även den utvidgade verksamhet med avseende å skogsbetets
reglering, som den i lagen stadgade skärpta reproduktionsskyldigheten
torde medföra för skogsvårdsstyrelserna. Det lärer icke kunna bestridas,
att vissa skogsvårdsstyrelser för närvarande av brist på medel ej äro i
stånd att utöva sin verksamhet i den omfattning och på det sätt, som i
den nya lagen är avsett.
Från några håll har gjorts gällande, att skogsvårdsstyrelsernas utgifter
för biträde med skogsvård samt för skogsodling och andra skogsvårdsåtgärder
vore onödigt höga samt att minskning av dessa utgifter utan
olägenhet skulle kunna genomföras, särskilt genom höjning av de ersättningar,
som skogsvårdsstyrelserna betinga sig av vederbörande skogsägare
för dylikt biträde samt för skogsodlingsmaterial in. m. Vid bedömandet
av befogenheten av dessa erinringar böra givetvis ifrågavarande
utgifter jämföras med motsvarande inkomster och allenast de nettoutgifter,
som återstå efter vederbörande inkomsters frånräknande, tagas i betraktande.
Vid en dylik jämförelse mellan utgifter och inkomster för biträde
med skogsvård visar det sig, att mera betydande nettoutgifter i förevarande
avseende förefinnas huvudsakligen hos sådana skogsvårdsstyrelser,
vilkas medelsbehov i stort sett täckas genom direkt inflytande skogsvårdsavgifter
och enskilda inkomster och som sålunda i ringa eller ingen grad
åtnjuta statsanslag eller bidrag från till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifter.
Härvid måste dock undantag göras för skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län, vilka, ehuru de uppbära avsevärda
statsanslag, hava betydande nettoutgifter för här avsett biträde. I
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
25
fråga om dessa styrelser föreligga emellertid speciella av historiska förhållanden
betingade skäl att tillhandagå vederbörande skogsägare med dylikt
biträde på relativt liberala villkor. Vad nu anförts om utgifterna för
biträde med skogsvård gäller i huvudsak även om utgifterna för skogsdikning.
Beträffande utgifterna för skogsodling äro däremot förhållandena
delvis annorlunda. Vid jämförelse mellan dessa utgifter samt till skogsvårdsstyrelserna
influtna ersättningar för frö, plantor och plantörsbiträde,
bliva nettoutgifterna i förevarande avseende betydande för flertalet skogsvårdsstyrelser,
däribland även sådana som för upprätthållande av sin
verksamhet huvudsakligen äro hänvisade till anslag från staten och bidrag
från reserverade skogsvårdsavgifter. I fråga om dessa utgifter är
emellertid att märka, att det alltifrån skogsvårdsstyrelsernas tillkomst ansetts
såsom en av deras angelägnaste uppgifter att befrämja skogsodling,
särskilt å av ålder kala marker. En effektiv verksamhet på detta område
torde emellertid ej vara möjlig utan avsevärda ekonomiska uppoffringar
från skogsvårdsstyrelsernas sida, vilket ock beaktats av riksdagen, som
för detta ändamål anvisat betydande anslag till styrelserna. För samtliga
skogsvårdsstyrelser utgöra de årliga nettoutgifterna i förevarande avseende,
beräknade med ledning av hithörande utgifts- och inkomstmedeltal
för åren 1923—1927, 399,896 kronor, en summa som i betraktande av de
synnerligen omfattande arealer kal skogsmark, som inom landet alltjämt
förefinnas, ej torde kunna anses överdrivet hög. Det bör även uppmärksammas,
att i denna summa ingå till betydande belopp dels bidrag, som
anvisats av landsting och hushållningssällskap för skogsodlingsändamål,
dels ock kostnader för plantskolor och fröklängningsanstalter samt utgifter
för anskaffande av kött m. m. Beträffande slutligen styrelsernas utgifter
för reglering av skogsbetet, vilka utgifter i medeltal under åren 1923—
1927 för alla skogsvårdsstyrelser beräknats till 11,224 kronor, synes uppenbart
— särskilt i betraktande av de vidgade uppgifter i detta avseende,
som den nya skogsvårdslagen pålagt styrelserna — att någon minskning
i denna utgiftssumma ej bör ifrågasättas.
Med det nu anförda har jag ej tagit ståndpunkt till frågan, huruvida
ej i vissa fall skärpta ersättningsbestämmelser borde tillämpas med avseende
å biträde, som från skogsvårdsstyrelserna lämnas enskilda skogsägare,
samt beträffande material för skogsodling med mera ävensom större
enhetlighet i dessa bestämmelser eftersträvas. I enlighet med de sakkunnigas
av centralrådet biträdda förslag finner jag det lämpligt, att
denna fråga upptages till behandling av centralrådet. Då emellertid vid
genomförande av en eventuell skärpning av berörda ersättningsbestämmelser
stor varsamhet måste iakttagas, därest ej skogsägarnas intresse att
anlita biträde av skogsvårdsstyrelsernas personal skall minskas och skogsvårdsarbetet
sålunda lida avbräck, torde det, på sätt centralrådet framhållit,
näppeligen kunna antagas, att några ökade inkomster av betyden
-
26 Klingl. Maj:ts proposition Nr 211.
het på denna väg skola tillföras skogsvårdsstyrelserna, i allt fall ej under
de närmaste åren.
På grund av vad sålunda anförts finner jag i likhet med domänstyrelsen,
att summan av samtliga skogsvårdsstyrelsers årsutgifter under de
närmaste åren framåt ej bör beräknas till lägre belopp än det i förenämnda
normalkalkyl angivna eller till 3,500,357 kronor. Ä andra sidan
synas tillräckliga skäl ej hava förebragts för att lägga en högre utgiftssumma
än den nu angivna till grund för skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov
under sagda år. Vad angår skogsvårdsstyrelsernas enskilda inkomster
samt inkomster genom ortsbidrag, synes även härutinnan den i
normalkalkylen upptagna årliga summan för samtliga skogsvårdsstyrelser,
905,618 kronor, kunna godtagas. Efter frånräknande av denna inkomstsumma
skulle sålunda, på sätt i kalkylen angivits, för samtliga skogsvårdsstyrelser
uppstå ett årligt underskott å 2,594,739 kronor.
Beträffande frågan, huru berörda utgifts- och inkomstsummor böra fördelas
på de särskilda skogsvårdsstyrelserna, torde i detta sammanhang
ståndpunkt ej böra tagas i vidare mån än som erfordras för ett bedömande,
huru skogsvårdsstyrelsernas ifrågavarande medelsbebov lämpligast
bör tillgodoses. För ett dylikt bedömande finner jag den i berörda normalkalkyl
verkställda fördelningen av berörda summor vara tillfyllest.
Ändrad fördelning av nuvarande skogsvårdsavgifter.
De sakkunniga hava vidare undersökt, huruvida ej genom ändrad fördelning
mellan skogsvårdsstyrelserna av nu utgående skogsvårdsavgifter
en förbättring skulle kunna vinnas i styrelsernas ekonomiska förhållanden.
Denna undersökning bar resulterat däri, att de sakkunniga framlagt
förslag till sådan ändring av 4 § i förordningen den 11 oktober 1912 (nr
275) om skogsvårdsavgift, att den andel av de från andra skogar än
skyddsskogar inflytande skogsvårdsavgifter, som enligt berörda paragraf
skall redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t i mån av
förefallande behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket,
skulle höjas från 10 till 15 procent. I sammanhang härmed hava de sakkunniga
föreslagit den jämkning i paragrafens avfattning, att ordet »samtliga»
framför »skogsvårdsstyrelser» skulle utgå.
I motiveringen till detta förslag hava de sakkunniga anfört:
De ekonomiska förhållandena vore ej lika brydsamma för alla skogsvårdsstyrelser,
utan både vissa styrelser fortfarande högst betydande
överskjutande tillgångar. En utväg till att i någon mån åstadkomma förbättring
i läget kunde då tänkas vara att finna i en utjämning. De
medel, som nu stode till buds i utjämningssyfte, utgjordes av dels statsanslaget
till skogsvårdens befrämjande, nu å 500,000 kronor, och dels 10
procent av skogsyårdsavgiftema. De sakkunniga ansåge sig därför böra
upptaga frågan, huruvida större utjämningsbelopp kunde erhållas inom
ramen av de nu disponibla understödsmedlens totalbelopp. Härvid kunde
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
ingen annan utväg ifrågakomma än en höjning av den andel av skogsvårdsavgifterna,
som i berörda syfte vore ställd till Kungl. Maj:ts förfogande.
Såsom skäl för att i 1912 års förordning om skogsvårdsavgift sagda andel
bestämts till 10 procent hade åberopats, att beloppet av skogsvård »avgifter,
som erlades för virke å kronans skogar, syntes kunna uppskattas
till tio procent av totala skogsvårdsavgiftsbeloppet och att staten borde
kunna anses äga en friare dispositionsrätt över de avgifter, som härrörde
från dylikt virke.
De sakkunniga ville lämna därhän, huruvida sagda procenttals ställande
i beroende av virkesavkastningen från kronans skogar finge anses vara
principiellt befogat och huruvida icke snarare erfarenheten om storleken
av det belopp, som ur skogsvårdsstyrelsernas egen synpunkt vore erforderligt
i utjämningssyfte, borde vara avgörande. De hade i stället, eftersom
nyssnämnda motiv i allt fall åberopats, sökt verkställa eu undersökning,
vilken andel av skogsvårdsavgifterna, som numera finge anses belöpa
från de allmänna skogarna.
I isådant avseende hade de sakkunniga erhållit inom domänstyrelsen utarbetade
uppgifter över till skogsaccis under åren 1922—1924 taxerat virke
från allmänna skogar under nämnda styrelses förvaltning utanför lappmarken.
De i dessa uppgifter upptagna slutsummorna å rotvärdet av till skogsaccis
taxerat virke å allmänna skogar utgjorde för år 1922 19,429,768 kronor,
för år 1923 19,914,957 kronor och för år 1924 15,894,600 kronor eller i medeltal
per år 18,413,108 kronor. Skogsvårdsavgift härå skulle efter 1.3 procent
utgöra 239,371 kronor.
Det skogsvårdsavgiftsbelopp för riket i dess helhet, varmed ovannämnda
avgiftsbelopp från de allmänna skogarna nu borde jämföras, vore det debiterade,
dock efter avdrag av avskrivningar och avkortningar, och icke
det influtna, som ju delvis kunde tillhöra tidigare år. Då emellertid debitering
för det i tabellerna upptagna kronovirket kund© beträffande de
stora å rot sålda virkespartierna hava skett icke blott året efter försäljningen
utan jämväl senare år, beroende på när köparen företagit avverkningen,
syntes det befogat att i kalkylen medtaga de fyra åren 1923—1926.
Enligt den vid betänkandet fogade tabellen bil. 2 utgjorde nämnda belopp
för år 1923 750,853 kronor, för år 1924 1,664,461 kronor, för år 1925 1,958,963
kronor och för år 1926 1,630,269 kronor.
Då i berörda belopp för åren 1923 och 1924 ej inginge skogsvårdsavgifter
från Västerbottens och Norrbottens läns kustland, borde dessa belopp vid
ifrågavarande jämförelse ökas med vad som skulle hava debiterats i skogsvårdsavgifter
inom kustlanden under samma år, därest förordningen om
skogsvårdsavgift då varit gällande därstädes. Sistnämnda belopp kunde
uppskattas till sammanlagt 131,000 kronor, motsvarande två tredjedelar
av summan av de skogsvårdsavgifter, som, efter avdrag för avkortningar
och avskrivningar, debiterats i kustlanden under åren 1926 och 1927. Med
hänsyn härtill torde skogsvårdsavgifterna för landet i dess helhet utom
lappmarken för åren 1923—1926 här böra beräknas till sammanlagt 6,135,546
kronor eller i medeltal för år till 1,533,886 kronor. De allmänna skogarnas
bär förut angivna skogsvårdsavgiftsmedeltal, 239,371 kronor, motsvarade
härå cirka 15.c procent.
Denna utredning utvisade alltså, att ur synpunkten av den motivering,
som år 1912 anförts för 10-proeentsbestämmelsen, en höjning av procent
-
Yttranden.
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
talet till åtminstone 15 procent numera vore befogad. Rätteligen borde
procenttalet sättas något högre, enär i de från domänstyrelsen erhållna
uppgifterna vissa allmänna skogar icke upptagits.
Av en förklaring, som vederbörande tjänsteman i domänstyrelsen avgivit
till nyssnämnda uppgifter och som av de sakkunniga åberopats,
framgår, att i dessa uppgifter ej upptagits rotvärdet å virke från häradsoch
sockenallmänningar samt allmänna inrättningars, smärre fonders och
institutioners skogar.
Beträffande förslaget, att i 4 §■ av förordningen om skogsvårdsavgift
ordet »samtliga» framför »skogsvårdsstyrelser» måtte utgå, hava de sakkunniga
framhållit, att det visserligen torde vara uppenbart, att med
»samtliga» endast avsetts att uttrycka, att samtliga skogsvårdsstyrelser
skulle kunna i mån av behov erhålla andel vid fördelningen och icke att
de alla nödvändigtvis skulle tilldelas något belopp men att den nuvarande
ordalydelsen dock ibland vållat missuppfattning.
I sammanhang med framläggande av nu ifrågavarande förslag om ändringar
i förordningen om skogsvårdsavgift hava de sakkunniga hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte utfärda föreskrift därom, att länsstyrelse i början
av varje kalenderår skulle beträffande skogsvårdsavgift från andra skogar
än skyddsskogar till statskontoret avgiva uppgift å beloppet av de under
nästföregående år inom länet influtna avgifter efter avdrag för avkortningar
och avskrivningar. Till stöd härför hava de sakkunniga framhållit,
att de uppgifter om beloppet influtna skogsvårdsavgift som statskontoret
lämnat till Kungl. Maj:t i och för fördelning av 10-procent-andelen, befunnits
ej vara fullt exakta, i det att vissa avdrag, som bort ske, ej
ägt rum.
Beträffande frågan om höjning av utjämningsandelen av skogsvårdsavgifterna
hava de i ärendet hörda myndigheterna varit av olika meningar.
Statskontoret och femton skogsvårdsstyrelser hava tillstyrkt, att ifrågavarande
andel måtte höjas till 15 eller ännu större procent av de från
andra skogar än skyddsskogar inflytande skogsvårdsavgifter, eller lämnat
de sakkunnigas förslag härutinnan utan erinran. Statskontoret har dock
intagit denna ståndpunkt under förutsättning, att en höjning av skogsvårdsavgifternas
belopp ansåges böra genomföras. Två av förenämnda
skogsvårdsstyrelser hava ansett, att utjämningsandelen borde bestämmas
till 20 respektive 30 procent, och en skogsvårdsstyrelse har gjort gällande,
att skogsvårdsavgifterna rätteligen i sin helhet borde indragas till statsverket
och skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov i stället tillgodoses medelst
fasta statsanslag. Sistnämnda skogsvårdsstyrelse har åberopat, att ett
dylikt förfaringssätt tillämpats i fråga om hushållningssällskapen i samband
med brännvinsmedlens indragning till statsverket samt att skogsvårdsavgifterna
till sin natur måste anses vara en statsskatt.
Nio skogsvårdsstyrelser, nämligen skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
29
Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Västerbottens län, hava avstyrkt de sakkunnigas
förslag i förevarande avseende. — Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län
har härvid åberopat en av skogsvårdsstyrelsen verkställd beräkning i
ämnet, enligt vilken skogsvårdsavgifterna från de allmänna skogarna
skulle uppgå allenast till 10.7 procent av samtliga skogsvårdsavgift. —
Skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
län hava hänvisat till av dem verkställda utredningar, enligt vilka
den del av skogsvårdsavgifterna, som inom dessa län inflöte från allmänna
skogar, i intet län överstege 10 procent av länets samtliga skogsvårdsavgift
— Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har gjort gällande, att
motsvarande del inom detta län ej utgjorde mera än cirka 5 procent. I
anslutning härtill hava sistnämnda fem skogsvårdsstyrelser hävdat, att
ett genomförande av de sakkunnigas förslag i förevarande avseende skulle
innebära en orättvisa gent emot de enskilda skogsägarna i länen och medföra,
att dessa finge med viss del av de av dem erlagda skogsvårdsavgifterna
bidraga till skogsvårdsarbeten inom andra län. — Skogsvårdsstyrelserna
i Gävleborgs och Jämtlands län hava i sammanhang härmed
föreslagit sådan ändring i skogsvårdsavgiftsförordningen, att allenast de
skogsvårdsavgifter, som verkligen härflöte från allmänna skogar och som
därför vid virkestaxeringen borde särskiljas från övriga avgifter, skulle
redovisas till statskontoret för att av Kungl. Maj:t fördelas i nu stadgad
ordning. — Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har till stöd för sin
ståndpunkt i förevarande avseende anfört, att självförsörjningsprincipen
vore för skogsvårdsstyrelserna den kraftigaste sporren till sparsamhet med
omhänderhavda medel samt att det ej torde kunna undvikas, att ju mer
regleringen av dessa styrelsers inkomster gjordes beroende av högre myndighets
beslut, desto mindre starkt bleve intresset för genomförandet av
en sund hushållning med disponibla medel.
Även centralrådet har avstyrkt de sakkunnigas förevarande förslag samt
till stöd härför anfört bland annat:
Vid undantagande av samma relativa del av skogsvårdsavgifterna inom
samtliga skogsvårdsområden komme alltid en orättvisa att begås mot vissa
landsdelar. Denna orättvisa hade alltid förefunnits. Om de sakkunnigas
förslag om att höja den reserverade delen från 10 till 15 procent genomfördes,
komme orättvisan att än mer skärpas. Det vore nämligen långt
ifrån fallet att statsskogarnas andel av skogsvårdsavgifterna inom varje
skogsvårdsområde uppginge till just 10 eller 15 procent, utan denna siffra
utgjorde det aritmetiska medeltalet av, helt säkert i avsevärd grad, varierande
belopp. Det måste alltså förekomma, att skogsvårdsavgifter från enskilda
skogar komme att överflyttas från en ort till en annan, d. v. s. att
skogsägarna i en ort finge betala för skogsskötseln i en annan del av landet.
Med anledning härav och i avvaktan på de väntade förändringarna i den
kommunala beskattningen måste centralrådet ställa sig avvisande till de
sakkunnigas ifrågavarande förslag.
30
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Centralrådet har därjämte framhållit att, om skogsvårdsavgifterna från
statsskogarna direkt inflöte till statskontoret och där sammanfördes med
statsanslagen för att sedan fördelas bland de ekonomiskt sett svagast situerade
skogsvårdsstyrelserna, man skulle undvika den sammanblandning,
som nu ägde rum av statsmedel och medel, om vars ursprung man ej
ägde full klarhet, samt vinna bättre överblick rörande statens bidrag till
skogsvårdsstyrelserna.
Sveriges skogsägareförbund har intagit samma ståndpunkt som centralrådet
och framfört väsentligen samma synpunkter som detta. Förbundet
har därjämte framhållit, att inkomsten per hektar produktiv skogsmark
i allmänhet vore väsentligt lägre för skogsvårdsstyrelserna i norra och
mellersta Sveriges skogslän än för skogsvårdsstyrelserna i övriga län
samt att det därför ej vore berättigat att, på sätt genomförandet av de
sakkunnigas förslag skulle hava till följd, förstnämnda skogsvårdsstyrelser
skulle avstå någon ytterligare del av sina skogsvårdsavgifter till de
senare.
Domänstyrelsen har anfört:
Styrelsen ansåge sig i. förevarande sammanhang ej kunna underlåta att
upptaga spörsmålet om de allmänna skogarnas skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift,
i vilket avseende styrelsen tidigare gjort upprepade framställningar
till Kungl. Maj:t. De anspråk, som allt starkare gjorde sig gällande
på en strängt affärsmässig drift av, icke blott domänfondens och kyrkofondens
skogar, utan även andra skogar av allmän natur, varmed skogsvårdsstyrelserna
icke hade att taga befattning, vore oförenliga med det förhållandet,
att dessa skogar alltjämt betungades med utgifter, 50m icke
avsåge deras skötsel utan helt främmande ändamål.
Styrelsen finge därför hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
för sådan ändring snarast möjligt av ifrågavarande förordning, att densamma
icke avsåge skogar av andra kategorier än de, vilka i en eller annan form
åter tillgodofördes influtna skogsvårdsavgifter.
Därest domänfondens med flera allmänna skogar, på sätt styrelsen föreslagit,
befriades från erläggande av skogsvårdsavgift, torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke i samband därmed hittills gällande föreskrift om
redovisning till statskontoret av viss procent av avgiften helt borde upphöra.
Härvid försvunne visserligen den utjämningstillgång, som de redovisade
avgifterna bildade, men torde statsanslaget vid fördelning enligt
lämpliga grunder kunna tillgodose denna utjämning. Upphörandet av nu
ifrågavarande föreskrift om särskild redovisning av viss del av skogsvårdsavgiften
vore ägnat att medföra en önskvärd förenkling av den nu i viss
mån komplicerade anslagstilldelningen till skogsvårdsstyrelserna. På grund
härav finge styrelsen, med avstyrkande av de sakkunnigas förevarande
förslag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte, i samband med prövning av
styrelsens förut gjorda hemställan rörande befrielse för domänfondens med
flera allmänna skogar från erläggande av skogsvårdsavgift, taga under omprövning
jämväl av styrelsen nu framfört förslag om upphörande av
hittills gällande föreskrift om redovisning till statskontoret av viss procent
av skogsvårdsavgifterna.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
31
Åven riksräkenskapsverket har med anledning av de sakkunnigas förevarande
förslag ansett sig böra fästa uppmärksamheten därå, att domänverket
för närvarande ej erhölle någon andel eller annan fördel av de
avgifter, som erlades för avverkat virke å kronans skogar och andra
allmänna skogar. Detta förhållande syntes riksräkenskapsverket påfordra
någon åtgärd i reglerande syfte till domänverkets förmån. Ändamålsenligast
torde härvid vara, att domänverket, med hänsyn till dess natur
av affärsdrivande verk, befriades från erläggande av skogsvårdsavgifter
för virke, avverkat å skogar under domänstyrelsens förvaltning. Riksräkenskapsverket
har vidare i förevarande avseende anfört:
För den händelse skogsvårdsavgifter ej längre komme att utgå för avverkat
virke å kronans skogar, erfordrades emellertid särskilda åtgärder,
för att tillräckliga medel skulle erhållas för utjämning mellan de olika
skogsvårdsstyrelserna. För detta ändamål kunde antingen en ytterligare
höjning — utöver den av de sakkunniga föreslagna — ske i den del av
skogsvårdsavgifterna, som avsåges för utjämning, eller ock vidtagas ökning
av anslaget till skogsvårdens befrämjande. Ur ren budgetsynpunkt syntes
det vara att föredraga, att alla utjämningsmedel för den enskilda skogsvården
bleve redovisade i riksstaten.
I nära överensstämmelse med vad domänstyrelsen och riksräkenskapsverket
sålunda anfört och föreslagit har skogsvårdsstyrelsen i Stockholms
län hemställt, att de medel, som nu toges från domänfonden i form av
skogsvårdsavgifter, måtte utbytas mot ett fast årligt statsanslag till
skogsvårdsstyrelserna, motsvarande det årliga medeltalet av vad domänfonden
eljest kunde beräknas hava fått erlägga i skogsvårdsavgifter.
Vad angår de sakkunnigas förslag, att i 1 § i förordningen om skogsvårdsavgift
ordet »samtliga» framför »skogsvårdsstyrelser» skulle utgå,
har detsamma avstyrkts av fyra skogsvårdsstyrelser under anförande, att
berörda lagrum enligt sin nuvarande lydelse måste anses innebära, att
ifrågavarande utjämningsandel skulle fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser
i landet, samt att de sakkunnigas berörda förslag sålunda
ej, såsom dessa hävdat, innefattade allenast ett förtydligande utan en
saklig ändring, vilken ej kunde anses motiverad.
Vad först angår frågan om domänfondens och andra allmänna skogars Departementsundantagande
från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift tillåter jag chefen"
mig erinra, att enahanda spörsmål med anledning av en tidigare av
domänstyrelsen gjord framställning i ämnet förelåg till bedömande år
1924 i samband med prövning av fråga om utsträckande av förordningen
om skogsvårdsavgift till Västerbottens och Norrbottens läns kustland. I
motiveringen till den proposition, nr 96, vari förslag i sistberörda avseende
förelädes 1924 års riksdag,- framhöll dåvarande departementschefen,
att han funne det nödigt att, innan frågan om ändring i förordningen
om skogsvårdsavgift i den av domänstyrelsen föreslagna riktningen upptoges
till avgörande, närmare utredning verkställdes angående dess
32
Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.
ekonomiska konsekvenser för skogsvårdsstyrelserna. På grund härav och
då en dylik utredning ej lämpligen kunde äga rum, förrän erfarenhet
vunnits om de krav, som till följd av den nya skogsvårdslagens tillämpning
komme att ställas på skogsvårdskassorna, fann departementschefen
domänstyrelsens framställning i berörda avseende för det dåvarande ej
höra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I anslutning till detta
uttalande, som väsentligen alltjämt äger giltighet, finner jag frågan om
de allmänna skogarnas befriande från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift
ej nu böra upptagas. Ej heller torde spörsmålet om beredande av ersättning
till domänverket för de från domänfondens skogar utgående skogsvårdsavgifter
i detta sammanhang böra komma under bedömande.
Vidkommande härefter frågan om höjning av utjämningsandelen av
skogsvårdsavgifterna må erinras, att allt ifrån det skyldighet att erlägga
skogsvårdsavgift första gången stadgades genom förordningen den 24 juli
1903 (nr 79 s. 15) denna avgift principiellt ansetts böra användas för
främjande av skogsvård inom vederbörande landstingsområde, där det
virke, för vilket avgiften utgått eller varå denna haft avseende, avverkats
och sålunda, i stort sett, komma samma fastigheter till godo, som drabbats
av avgiften. Med hänsyn till att viss del av de genom skogsvårdsavgiften
inflytande medel härflöte från allmänna skogar, vilka ej komma i åtnjutande
av något understöd från dessa medel, stadgades emellertid i 1912
års förordning om skogsvårdsavgift, att 10 procent av de inom varje landstingsområde
influtna skogsvårdsavgifterna skulle redovisas till statskontoret
för att av Kungl. Maj:t i mån av behov fördelas mellan samtliga skogsvårdsstyrelser
i riket. Då, såsom av utredningen i ärendet framgår, beträffande
åtskilliga landstingsområden skogsvårdsavgifterna från allmänna
skogar ej torde uppgå till 10 procent av samtliga avgifter, har berörda stadgande
i fråga om dessa landstingsområden haft till följd, att viss del av de
avgifter, som influtit från enskilda skogar därstädes, disponerats för främjande
av skogsvård å dylika skogar inom andra landstingsområden. I
viss utsträckning innebär alltså detta stadgande ett direkt avsteg från
förut angivna princip. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag i
förevarande avseende skulle hava till följd, att detta avsteg, till förfång
för de enskilda skogsägarna i nyssnämnda landstingsområden, skulle vidgas,
vilket för dessa torde komma att te sig såsom en orättvisa. Det bör
även uppmärksammas, att inom berörda landstingsområden behovet av
medel för främjande av skogsvård torde i vissa fall vara lika stort, om
ej större, än inom andra sådana områden. Med hänsyn härtill och då det
jämväl torde kunna befaras, att en höjning av ifrågavarande utjämningsandel
skulle komma att motverka de erkännansvärda strävandena av vissa
skogsvårdsstyrelser att begränsa sina utgifter inom ramen av de inkomster,
som direkt inflyta till styrelserna genom skogsvårdsavgifter samt ersättningar
för biträde med skogsvård m. m., finner jag mig ej nu böra tillstyrka
någon dylik höjning.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 211.
33
Från vissa håll har föreslagits, att bestämmelserna om ifrågavarande
utjämningsandel skulle ersättas med ett stadgande, att de avgifter, som i
varje särskilt fall inflöte för å allmänna skogar avverkat virke, skulle
redovisas till statskontoret och ställas till Kungl. Maj:ts disposition i utjämningssyfte.
Jag vill erinra, att en dylik anordning var föremål för
övervägande av de sakkunniga, som utarbetade förslag till 1912 års förordning
om skogsvårdsavgift, men av dessa avvisades under framhållande,
att det skulle bliva förenat med alltför stora svårigheter såväl vid taxeringen
som vid debitering, uppbörd och redovisning att verkställa ett avskiljande
av de på kronans skogar belöpande skogsvårdsavgifterna, helst
som kronan icke alltid själv vore avverkare och erlade avgifterna. Då
vad sålunda anförts ej synes sakna fog, finner jag mig ej böra biträda
berörda förslag.
I likhet med de sakkunniga anser jag den i 4 § av gällande förordning om
skogsvårdsavgift upptagna bestämmelsen rörande utjämningsandelens fördelning
innebära, att behovet av bidrag skall vid sagda fördelning vara
avgörande och att bidrag från denna andel sålunda ej ovillkorligen måste
tilldelas samtliga skogsvårdsstyrelser. På detta sätt har ock ifrågavarande
bestämmelse tillämpats av Kungl. Maj:t. Då emellertid, såsom framgår
av de i ärendet avgivna yttrandena, den nuvarande formuleringen av bestämmelsen
i vissa fall föranlett den missuppfattning, att bestämmelsen
skulle äga en innebörd, motsatt den nyss angivna, biträder jag det förslag
till förtydligande av bestämmelsen, som av de sakkunniga framlagts.
Jag avser att senare i dag i samband med fråga om vissa andra ändringar
i nämnda förordning hemställa om Kungl. Maj:ts beslut rörande åtgärd
för en dylik bestämmelses införande.
Vad angår de sakkunnigas förslag om stadgande av skyldighet för länsstyrelse
att i början av varje kalenderår beträffande skogsvårdsavgifter
från andra skogar än skyddsskogar till statskontoret avgiva uppgift å
beloppet av de under nästföregående år inom länet influtna avgifter med
vissa avdrag, torde jag framdeles få underställa detsamma Kungl. Maj:ts
prövning.
Fråga om skogsvårdsavgifternas redovisande i riksstaten.
I detta sammanhang torde jag få underställa Kungl. Maj:t frågan om
skogsvårdsavgifternas redovisande i riksstaten. Jag erinrar härvid, att för
närvarande varken de direkta skogsvårdsavgifterna eller den andel av ifrågavarande
avgifter, som redovisas till statskontoret, upptages i riksstaten.
I årets statsverksproposition har chefen för finansdepartementet vid anmälan
av förslag till riksstat för budgetåret 1927—1928 (inkomsterna sid. 12)
framhållit, att det ifrågasatts, att i budgeten under »uppbörd i statens verksamhet»
uppföra en ny inkomsttitel, betecknad »skogsvårdsavgifter», men
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. ISI höft. (Sr 211—212.) •''!
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
De sakkunniga.
att lian ansett det riktigast att låta frågan härom anstå för att upptagas i
samband med den väntade propositionen rörande anslag till skogsvårdsstyrelserna.
Då skogsvårdsavgifternas belopp bestämmes enligt grunder,
som fastställts i av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutad författning, och
användas för uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet samt främjande
av skogsvårdsåtgärder och sålunda för ändamål av statlig natur, finner
jag mig, efter samråd med chefen för finansdepartementet, böra förorda, att
dessa avgifter för framtiden redovisas i riksstaten.
Enligt gällande förordning om skogsvårdsavgift skola dessa avgifter
debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna och erläggas
sålunda i slutet av året. Av de medel, som inom varje landstingsområde
inflyta genom avgifterna skola, såsom förut berörts, vad angår skogsvårdsavgifter
från andra skogar än skyddsskogar, 90 procent direkt utbetalas till
vederbörande skogsvårdsstyrelse, varemot 10 procent redovisas till statskontoret
för att av Kungl. Maj:t i mån av förefallande behov fördelas
mellan samtliga skogsvårdsstyrelser i riket. Ifrågavarande medel upptagas
i allmänhet av skogsvårdsstyrelserna såsom inkomst för det år, som infaller
närmast efter det, då avgifterna debiterats och erlagts. Skogsvårdsavgifterna
från skyddsskogarna skola enligt förordningen överlämnas till domänstyrelsen
och äro avsedda att disponeras för understödjande av skogsvårdsåtgärder
å skyddsskogarna. Några bestämmelser i detta avseende hava i avbidan på
genomförande av ny lagstiftning för dessa skogar ännu ej meddelats.
I anslutning till nu angivna föreskrifter i förordningen om skogsvårdsavgift
torde i riksstaten för budgetåret 1927—1928 under »uppbörd i statens
verksamhet» böra såsom inkomst under titel »skogsvårdsavgifter» upptagas
ett belopp, motsvarande vad som kan beräknas inflyta av dylika under
år 1927 debiterade avgifter. Detta belopp torde med hänsyn till de under år
1296 rådande konjunkturerna å trävarumarknaden böra uppskattas till 1,500,000
kronor eller omkring 130,000 kronor lägre än summan av de under 1926
debiterade skogsvårdsavgifterna. Bland utgifterna för nämnda budgetår bör
under nionde huvudtiteln uppföras ett ordinarie reservationsanslag, motsvarande
förstnämnda inkomstbelopp. Detta anslag synes lämpligen böra benämnas:
uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet m. m., reservationsanslag,
att direkt utgå av skogsvårdsavgifter.
Förslag till beredande av ökade medel åt skogsvårdsstyrelserna.
Jag övergår nu till förenämnda av de sakkunniga framlagda förslag
om höjning av den procent av virkets taxerade värde, efter vilken skogsvårdsavgift
skall erläggas. Såsom redan berörts, innebär detta förslag,
att sagda procent skulle höjas från 1.3 till 1.7. Den sålunda ifrågasatta
författningsändringen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1928.
I motiveringen till förslaget hava de sakkunniga närmare beräknat
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
35
det behov av ökade medel, som förelåge för skogsvårdsstyrelserna. Rörande
dessa beräkningar, som verkställts med utgångspunkt från de i omförmälda
normalkalkyl (Bil. A.) upptagna medeltalen av skogsvårdsstyrelsernas
utgifter samt egna inkomster och ortsbidrag samt det för varje skogsvårdsstyrelse
enligt dessa medeltal uppstående underskottet, hava de sakkunniga
anfört:
Såsom norm för skogsvårdsavgifterna hade vid ifrågavarande beräkningar
tagits medeltalet av de i tabellen bil. 2 till betänkandet upptagna avgiftsbeloppen
för åren 1924—1926 för de äldre skogsvårdsstyrelserna samt
för åren 1925 och 1926 för Västerbottens och Norrbottens län. Att för de äldre
skogsvårdsstyrelserna medtaga även året 1923 med dess abnormt låga
avgiftsbelopp hade icke ansetts riktigt, och då det belopp, som kunde bliva
debiterat under innevarande år, ännu icke vore känt, hade medeltalsberäkningen
måst grundas på allenast tre, respektive två år. Enär konjunkturerna
under dessa år icke kunde anses hava varit förmånliga, torde måhända
sagda medeltal få anses vara i någon mån för låga för att utgöra
ett riktigt uttryck för vad man kunde förvänta för de kommande åren,
men då det givetvis vore särdeles ovisst, hur utvecklingen komme att gestalta
sig, hade de sakkunniga icke vågat vidtaga någon förhöjning i
nämnda medeltal. För samtliga skogsvårdsstyrelser uppginge det till
1,783,924 kronor.
Vad utjämningsmedlen i form av statsanslag och till statskontoret redovisade
skogsvårdsavgifter anginge, kunde något medeltal av dessa uppenbarligen
icke tillgodoföras de särskilda skogsvårdsstyrelserna, enär dessa
medel fritt fördelades av Kungl. Maj:t.
Vid ifrågavarande beräkning hade de sakkunniga först utgått från nu
gällande bestämmelser om att skogsvårdsavgift skulle utgå med 1.3 procent
av virkesvärdet och att den direkta andelen skulle utgöra 90 procent. Ifall
90 procent av nyssberörda medeltal av skogsvårdsavgiftsbeloppen med inalles
1,605,535 kronor och för varje skogsvårdsstyrelse med det i normalkalkylen
upptagna beloppet avdroges från omförmälda underskott, framginge
av samma tabell, att ändock underskott kvarstode för samtliga
skogsvårdsstyrelser, nämligen med följande belopp för de särskilda skogs
-
vårdsstyrelserna Stockholms |
läns ............................. |
............................... kronor |
25,363 |
Uppsala |
» ............................. |
.............................. » |
31,671 |
Södermanlands |
» ............................. |
............................... » |
29,144 |
Östergötlands |
» ............................. |
............................... » |
22,836 |
Jönköpings |
» ............................. |
............................... » |
33,655 |
Kronobergs |
» ............................. |
............................... » |
18,552 |
Kalmar läns norra |
............................... » |
38,262 |
|
» » södra |
............................... » |
19,975 |
|
Gotlands |
» .............................. |
.............................. » |
28,098 |
Blekinge |
» ........................... |
.............................. » |
32,120 |
Kristianstads |
» .............................. |
............................... » |
36,468 |
Malmöhus |
» .............................. |
.............................. » |
29,552 |
Hallands |
» .............................. |
............................... » |
66,316 |
Göteborgs och Bohus |
» .............................. |
............................... » |
42,630 |
Älvsborgs |
» .............................. |
.............................. » |
51,448 |
Skaraborgs |
» .............................. |
............................... » |
29,507 |
36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Värmlands |
läns ........................... |
............................... kronor |
59,074 |
Örebro |
» ............................ |
................................ » |
28,012 |
Västmanlands |
» ............................ |
................................ » |
17,807 |
Kopparbergs |
» ............................ |
............................... » |
7,253 |
Gävleborgs |
» ............................ |
................................ » |
62,553 |
Västernorrlands |
» ....................... |
................................ » |
25,784 |
Jämtlands |
» ............................ |
................................ » |
47,776 |
Västerbottens |
» ............................ |
................................ » |
97,164 |
Norrbottens |
» ............................ |
................................ » |
108,184 |
Summa årligt underskott kronor 989,204.
Då till förfogande för täckande av detta underskott stode allenast statsanslaget,
nu å 500,000 kronor, samt 10 procent av skogsvårdsavgifterna,
utgörande i medeltal för ovan angivna år 178,393- kronor, tillhopa 678,393
kronor, återstod e en brist av 310,811 kronor. Ifall Västerbottens och
Norrbottens läns skogsvårdsstyrelser, vilkas underskott i det föregående
beräknats till sammanlagt 205,348 kronor, även framdeles skulle erhålla
250.000 kronor av statsanslaget och dessutom viss andel i de reserverade
skogsvårdsavgifterna, bleve bristen i motsvarande mån ökad och kunde
beräknas till cirka 390,000 kronor.
Emellertid ville de sakkunniga framhålla, att det ökade medelsbehovet
icke rätteligen borde stanna vid nyssangivna belopp av 310,000 respektive
390.000 kronor årligen. Skogsvårdsstyrelserna hade nämligen under den
till grund för beräkningen lagda perioden nödsakats att i hög grad inskränka
sin verksamhet, vilket vore desto mer ofördelaktigt, som 1923 års
skogsvårdslag snarare bort påkalla ökad livaktighet från deras sida.
Genom beredande av medel till täckande av nyss angivna brist och under
förutsättning, att desamma kunde fördelas å de särskilda skogsvårdsstyrelserna
i riktig proportion just efter det för envar felande beloppet, skulle
i allt fall icke mer vinnas, än att) driften ginge jämt ihop. Såsom förut
framhållits behövde dock ett flertal skogsvårdsstyrelser ökat rörelsekapital.
En särskild anledning till att dylikt kapital erfordrades läge däri,
att styrelserna måste bereda sig till att, när fröår inträffade, hava nödiga
medel till kottinköp och övriga utgifter för fröanskaffning. Behovet av
rörelsekapital förstorades för övrigt därigenom, att inkomster av statsanslag
och andel i reserverade skogsvårdsavgifter plägade inflyta i deras
kassa först i slutet av året. Om utdelningen av de utav Kungl. Maj:t
disponerade medlen kunde ske vid tidigare tidpunkt än nu, skulle därmed
viss hjälp vinnas. Behovet av rörelsekapital skulle dock icke enbart därigenom
bliva fyllt, utan syntes det nödvändigt, att något belopp avsåges
även för detta ändamål.
Slutligen ville de sakkunniga erinra att, därest den av dem i ett tidigare
betänkande föreslagna verksamheten för utdikning medelst statsbidrag
av mark i ändamål av skogsbo rd genomfördes, härtill krävdes till
ökade förvaltningskostnader för skogsvårdsstyrelserna ett sammanlagt belopp
av 75,000 kronor.
Beträffande det sätt, varpå det av de sakkunniga sålunda beräknade
behovet av ökade medel lämpligen borde tillgodoses, hava de sakkunniga
till en början erinrat, att förslag förelåge om ändring i skogsbeskattningen
samt att dessa förslag avsåge, bland annat, att den nuvarande friheten
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
37
från skogsaccis för husbehovsvirke skulle borttagas samt att jämväl enahanda
frihet för skogsvärde under 150 kronor skulle inskränkas. De sakkunniga
hava framhållit, att genom dessa förändringar det taxerade virkesvärdet
antagligen komme att ganska väsentligt ökas, vilket skulle hava
till följd ökade skogsvårdsavgifter, samt att en ökning i dessa avgifter
ävenledes kunde tänkas bliva en följd av en jämväl ifrågasatt ändring i
taxeringsförfarandet. Då det emellertid vore ovisst, huruvida och i vilken
mån dessa författningsändringsförslag tilläventyrs kunde bliva genomförda,
hade de sakkunniga icke ansett sig kunna räkna med dem utan
byggt sitt förslag på bibehållandet av nuvarande skattelagstiftning. De
sakkunniga hava vidare i förevarande avseende anfört:
Givetvis vore höjning av det nuvarande statsanslaget å 500,000 kronor
en teknisk synnerligen enkel utväg till beredande av ökade medel. Den
statsfinansiella ställningen syntes emellertid göra denna utväg ur ekonomisk
synpunkt särdeles svår framkomlig, helst som ökningsbeloppet skulle
bli ganska betydande. Därest ändock detta sätt att bereda skogsvårdsstyrelserna
ökade medel befunnes böra anlitas, ville de sakkunniga framhålla,
att enligt förenämnda beräkningar det totala anslagsbeloppet syntes
icke böra understiga 1,000,000 kronor och alltså innebära en höjning av
500,000 kronor.
Då eu dylik ökning av statsanslaget näppeligen torde kunna för närvarande
påräknas, hade de sakkunniga såsom en återstående utväg ansett
sig böra förorda en höjning av den procent å virkets taxerade värde, varmed
skogsvårdsavgifterna utginge. För att vinna erforderlig inkomstökning
för skogsvårdsstyrelserna måste den nuvarande procenten höjas
till 1.7 procent. Dessa avgifter skulle för tiden 1924—1926 efter 1.7 procent
hava uppgått till 2,332,824 kronor för år. Ökningen skulle varit 548,900
kronor.
De sakkunniga hade i normalkalkylen angivit för varje skogsvårdsstyrelse,
hurudant resultatet skulle bliva, därest skogsvårdsavgifterna utginge
efter 1.7 procent samt den direkta andelen bestämdes till 85 procent.
Det visade sig då, att de särskilda skogsvårdsstyrelserna skulle efter åtnjutandet
av direkta avgifter med för varje skogsvårdsstyrelse i tabellen
angivet, beräknat belopp, tillhopa utgörande 1,982,901 kronor, hava nedan
-
nämnda belopp i brist eller överskott. |
||||
Brist |
Överskott |
|||
Stockholms |
läns ..................... |
.......... kronor |
17,175 |
|
Uppsala |
» ..................... |
.......... » |
22,123 |
|
Södermanlands |
» ..................... |
.......... » |
14,216 |
|
Östergötlands |
» ..................... |
........... » |
7,759 |
|
Jönköpings |
» |
16,302 |
||
Kronobergs |
» ..................... |
........... » |
5,590 |
|
Kalmar läns norra |
.......... » |
29,038 |
||
» » södra |
........... » |
12,579 |
||
Gotlands |
» .................... |
........... » |
26,741 |
|
Blekinge |
» .................... |
........... » |
29,391 |
|
Kristianstads |
» ..................... |
........... » |
30,716 |
|
Malmöhus |
» ..................... |
........... » |
26,564 |
|
Hallands |
» ..................... |
........... » |
64,385 |
|
Göteborgs och Bohus |
» ..................... |
........... » |
40.771 |
Överskott
Yttratiden.
38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Brist
Älvsborgs läns ............................... kronor 38,405
Skaraborgs » » 20,168
Värmlands » » 21,045
Örebro » » 15,190
Västmanlands » ................................ 8,213
Kopparbergs » ................................ » ’ kronor 31,695
Gävleborgs » » 21,309
Västernorr lands » ................................ » 12,845
Jämtlands » » 4,097
Västerbottens » » 82,642
Norrbottens » » 101,959
Summa kronor 656,378 kronor 44,540.
Till mötande av bristen, uppgående till 656,378 kronor, funnes att tillgå
dels statsanslaget å 500,000 kronor och dels reserverade skogsvårdsavgifter
med återstående 15 procent av 2,332,824 kronor eller 349,923 kronor, alltså
tillhopa 849,923 kronor. Detta belopp vore 193,545 kronor större än den
ovan uppvisade sammanlagda bristen. Med detta belopp borde emellertid
först och främst bestridas kostnaden för förvaltningen av den nya statsunderstödda
_ skogsutdikningsverksamheten, beräknad till 75,000 kronor,
varefter 118,545 kronor återstode. Därest fortfarande en särskilt gynnad
ställning skulle beredas Västerbottens och Norrbottens läns skogsvårdsstyrelser,
vilkas andelar i utjämningsmedlen enligt sistberörda förteckning
skulle uppgå till 184,601 kronor, under det att dem år 1926 tilldelats inalles
288,074 kronor, borde dylikt extra bidrag även utgå av nämnda överskottsmedel.
Vad därefter kunde återstå, vore väl behövligt som bidrag till ökat
rörelsekapital åt de skogsvårdsstyrelser, som vore mest i behov därav. Det
torde'' i verkligheten vara mycket knappt tillmätt för sådant ändamål.
Av de i ärendet hörda myndigheterna hava tolv skogsvårdsstyrelser tillstyrkt
de sakkunnigas förslag i förevarande avseende eller lämnat detsamma
utan erinran. En av dessa skogsvårdsstyrelser, nämligen skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län, har dock framhållit, att med hänsyn till
den beskattning, som redan nu påvilade skogsbruket, det vore nödvändigt,
att en eventuell förhöjning av skogsvårdsavgiften kompenserades med en
motsvarande sänkning av skogsaccisen. Sistnämnda skogsvårdsstyrelse har
även ifrågasatt, huruvida det ej vore lämpligt, att den procentsats, efter
vilken skogsvårdsavgiften skulle utgå, icke fixerades utan att det lämnades
åt Kungl. Maj:t att inom vissa gränser fastställa denna sats för exempelvis
femårsperioder allt efter behovet i respektive län.
Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit bland annat
följande.
Enär de ytterligare medel, som behövdes för skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, framför allt erfordrades för bestridande av de ökade kostnader,
som uppstått genom den nya skogsvårdslagen och detta vore en utgift
av rent statlig natur, borde berörda medel upptagas bland de allmänna
statsutgifterna. Endast under förutsättning, att denna utväg vore
39
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
stängd, kunde styrelsen tillstyrka bifall till den föreslagna höjningen av
skogsvårdsa vgif ter na.
Om ifrågavarande höjning av skogsvårdsavgifterna måste genomföras,
ansåge styrelsen dock, att den föreslagna procenten icke borde fastställas
att gälla för obegränsad tid framåt. Den hittillsvarande procentsiffran
lämnade nämligen under krisåren betydande överskott hos skogsvårdsstyrelserna
och, även om icke sådana inkomster därav ånyo kunde påräknas,
så torde den möjligheten icke vara utesluten, att konjunkturerna för skogsbruket
förbättrades, varigenom måhända med den nuvarande prooentsiffran
tillräckliga belopp kunde erhållas. Då dessutom skogsbeskattningen
ännu icke vore definitivt ordnad och skogsvårdsavgifterna säkerligen
kom me att röna inflytande av sättet för denna frågas lösning, så syntes
det även av denna orsak icke lämpligt att nu definitivt fastställa den
högre procentsiffran, utan endast antaga den för ett fåtal år som en tillfällig
åtgärd på grund av nödläget.
Skogsvårdsstgrelsen i Norrbottens län har yttrat bland annat:
Det måste anses principiellt riktigt, att staten över toge de kostnader,
som vore förbundna med övervakandet av de i skogsvårdslagen stadgade
skyldigheterna, ävensom tillsåge, att de organ, som skulle övervaka denna
efterlevnad, hade en fast ekonomisk grundval för sin verksamhet. Ur dessa
synpunkter borde staten lämna ett bidrag till varje skogsvårdsstyrelse,
motsvarande styrelsens fasta kostnader för den fiskaliska delen av dess
verksamhet. Vad anginge den direkta skogsvårdande verksamheten vore
däremot intet att erinra emot, att den byggdes på upptagande av -skogsvårdsavgifter
av lämplig storlek. Styrelsen hemställde om verkställande av ny
utredning, vilande på de grunder, som av styrelsen sålunda angivits.
Därest ej denna hemställan vunne beaktande utan de grunder, på vilka
skogsvårdsstyrelsernas ekonomi för närvarande vore baserad, ansåges böra
bibehållas, både styrelsen ej något att invända mot de sakkunnigas förslag
till avhjälpande av skogsvårdsstyrelsernas nuvarande ekonomiska
nödläge.
Skogsvårdsstgrelsen i Västmanlands län har förklarat sig ej kunna förorda
de sakkunnigas förevarande förslag, därest ej motsvarande skatteminskning
kunde beredas på annat håll. Det syntes därför styrelsen
lämpligt, att en lösning skattevägen av frågan om beredande av ökade
inkomster för skogsvårdsstyrelserna finge sitt avgörande i samband med
den väntade kommunalskattereformen.
Skogsvårdsstgrelsen i Västerbottens län har anfört att, då skogsvårdsavgifterna
vore avsedda att komma den orts skogar till godo, varifrån
de utgått, en måttlig höjning av dessa avgifter under sådana omständigheter
syntes kunna företagas, utan att detta skulle verka alltför betungande
för de enskilde. Då emellertid förslag framlagts om ändrade
grunder för skogsvårdsavgifternas debitering, vilket förslag ännu ej blivit
slutligt prövat, ansåge sig skogsvårdsstyrelsen ej kunna tillstyrka de sakkunnigas
ifrågavarande förslag.
Övriga nio skogsvårdsstgrelser ävensom Sveriges skogsägareförbund,
svenska trävaruexportföreningen, svenska cellulosaföreningen och Smålands
40
Kungl. Maj:ts proposition Åt 211.
skogsägareförening hava uttalat sig direkt avstyrkande beträffande de
sakkunnigas förevarande förslag eller förklarat sig tveksamma om lämpligheten
att genomföra detsamma. Till stöd härför har huvudsakligen
anförts, att redan den nuvarande beskattningen av skogsbruket vore synnerligen
betungande och därför ej borde skärpas, samt att det måste anses
orätt att genom en skatteökning, som endast drabbade skogsägarna, anskaffa
medel för skogsvårdslagens bandhavande, som vore ett allmännyttigt ändamål.
Det kunde även befaras, att det nu rådande goda förhållandet mellan
skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna skulle rubbas, om de senare Ange
vidkännas ökade skatter för upprätthållande av styrelsernas verksamhet.
Flertalet av dessa styrelser hava hemställt, att det behov av ökade medel,
som i allmänhet förelåge för skogsvårdsstyrelserna, måtte tillgodoses genom
höjda statsanslag. En skogsvårdsstyrelse har härvid föreslagit, att ett
särskilt engångsanslag å 256,712 kronor måtte anvisas för täckande av
vissa skogsvårdsstyrelsers skulder. Vissa styrelser hava därjämte framhållit,
att genom införande av ett effektivare taxeringsförfarande samt
genom inskränkning av den nuvarande skattefriheten för husbehovsvirke
och för virke under 150 kronors värde skogsvårdsstyrelserna skulle kunna
få ökade inkomster.
Centralrådet har beträffande de principer, efter vilka skogsvårdsstyrelse rnas
medelsbehov borde täckas, intagit väsentligen enahanda ståndpunkt som
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län samt i detta avseende anfört:
Med hänsyn till arten av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet borde ej
någon tvekan finnas om statens skyldighet att i avsevärd utsträckning
ekonomiskt understödja skogsvårdsstyrelserna. Detta statens understöd
borde vara ekvivalent mot skogsvårdsstyrelsernas tjänster åt det allmänna
men måste, även om man av principiella skäl skulle kunna finna
en jämn fördelning mellan skogsvårdsstyrelserna berättigad, i första hand
komma de skogsvårdsstyrelser tillgodo, som till följd av rådande skogsförhållanden
på annat sätt ej kunde få tillräckliga medel för sin verksamhet.
Återstående del av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov borde täckas
genom beskattning av de objekt — de enskilda skogarna — vars förkovran
skogsvårdsstyrelsernas verksamhet vore ägnad att främja.
Skogsvårdsavgifter från enskilda skogar, uppburna inom ett visst skogsvårdsområde,
borde komma skogsskötseln inom samma skogsvårdsområde
till godo.
Gynnandet av en viss kategori av skogsägare på en annans bekostnad
borde ske i minsta möjliga utsträckning.
Centralrådet har vidare förklarat sig ej hava något att erinra mot de
av de sakkunniga verkställda beräkningar angående beloppet av de ytterligare
medel, som borde ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande, utan
anslutit sig till de sakkunnigas uppfattning, att dessa medel vore väl
behövliga för ett uppehållande av styrelsernas verksamhet i en med hänsyn
till gällande lagstiftning tillfredsställande utsträckning. Centralrådet
har emellertid avstyrkt, att berörda medel anskaffades på det sätt, som av
Kung1. May.ts proposition Nr 211.
41
de sakkunniga föreslagits, samt förordat, att de nödiga medlen tillsvidare
ställdes till förfogande genom förhöjda statsanslag. Centralrådet har till
utveckling av sin mening härutinnan anfört:
Redan med nu gällande förordning om skogsvårdsavgift drabbades vissa
skogsägare hårdare än andra i beskattningshänseende. Vid antagande
av de sakkunnigas förslag bleve de förra, d. v. s. de redan förut hårdast
drabbade, än mera betungade, i det att de finge sina skogsvårdsavgift©!-höjda med cirka 30 procent. Och ändock hörde till denna, den hårdast
belastade kategorien, de skogsägare, som i regel förorsakade skogsvårdsstyrelserna
det minsta bekymret. Centralrådet kunde alltså svårligen
anse de sakkunnigas förslag vara i överensstämmelse med vad rätt och
billighet krävde.
I en nära framtid torde man emellertid hava att emotse vissa förändringar
i den kommunala beskattningen, vilka, om de utfölle enligt förmodan,
finge till följd ökade och samtidigt mera rättvist fördelade skogsvårdsavgifter.
Under den tid, som förflöte, innan förhöjning av skogsvårdsavgifterna
på ena eller andra sättet kunde vinnas, torde bliva nödvändigt, att staten
med förhöjda direkta anslag möjliggjorde ett uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, även om denna verksamhet därigenom
måste bliva reducerad till vad den varit under sistförfluten år. När full
klarhet förelåge rörande vad skogsvårdsavgifterna efter eventuella förändringar
med avseende på utdebiteringen kunde ge, vore tiden inne för
ett definitivt ställningstagande till frågan om hur stor del av medelsbehovet,
som borde täckas med statsanslag.
Domänstyrelsen har anfört:
De sakkunnigas försök att, med stöd av den av dem upprättade uormalkalkylen,
beräkna behovet av ökade medel att ställas till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande syntes ådagalägga, att betydande svårighet förelåge för
skogsvårdsstyrelerna att med till deras förfogande under de senare åren
ställda medel bestrida med deras verksamhet förenade utgifter. Styrelsen
ansåge för sin del önskvä rf, att medelsbehovet så vitt möjligt tillgodosåges,
icke genom ökade statsanslag, utan genom skattemedel från de skogar, som
medelsbehovet avsåge. Ehuru styrelsen — med hänsyn jämväl till det av
styrelsen framställda förslaget om befrielse för allmänna skogar från
skogsvårdsavgifter — ansåge fog, principiellt, kunna föreligga för en förhöjning,
eventuellt för viss tidsperiod, av skogsvårdsavgiftsprocenten,
kunde styrelsen icke tillstyrka, att de sakkunnigas förslag härutinnan nu
genomfördes. Styrelsen ansåge, att föreliggande fråga om ändring i skogsbeskattningen
ofrånkomligen först borde lösas, innan den i stort sett likvisst
mera sekundära frågan om ändring av förordningen om skogsvårdsavgift,
i vad den avsåge avgiftens storlek, upptoges till prövning. Anledning
syntes nämligen vara att antaga, att berörda ändring av skogsbeskattningen
kunde komma att medföra en icke oväsentlig ökning av det faxe.
rade virkesvärde, varå skogsvårdsavgiften beräknades. Styrelsen finge
även framhålla, att det icke finge förglömmas, att en förbättrad virkeskon
junktur kunde medföra avsevärt stegrade inkomster genom skogsvårdsavgifter
även med den procentsats, varmed de nu utginge.
Styrelsen avstyrkte på grund härav de sakkunnigas ifrågavarande förslag.
Departements
chefen.
42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Även statskontoret har avstyrkt den föreslagna höjningen av skogsvårdsavgifterna
under hänvisning bland annat till de ingalunda gynnsamma
konjunkturer, som för närvarande vore rådande inom landets trävaruhantering,
samt till önskvärdheten av att vinna ökad export från landet av
trävaror och trämassa. Statskontoret ansåge ej heller skäl föreligga att nu
vidtaga någon höjning av anslaget till skogsvårdens främjande.
Riksräkenskapsverket har framhållit bland annat:
Därest ökade inkomster ställdes till skogsvårdsstyrelsernas förfogande, vore
av vikt, att garantier bereddes, att styrelsernas medel för framtiden disponerades
ändamålsenligt.
Riksräkenskapsverket hade kommit till den åsikten, att det lämpligaste
vore, att samtliga skogsvårdsstyrelsers räkenskaper granskades av någon
statlig myndighet, i så fall närmast domänstyrelsen. Då domänstyrelsen
hade tillgång till sakkunnig personal å skogsvårdens område, torde eu sådan
granskning kunna bliva i hög grad verksam. På grundval av vad som
framkomme vid granskningen torde domänstyrelsen bland annat böra hos
Kungl. Maj:t framlägga förslag till åtgärder, som kunde för framtiden förebygga
återupprepanden av mindre lämpliga medelsdispositioner m. m. Vid
fördelningen av de medel, som stode till Kungl. Maj:ts förfogande för skogsvårdsstyrelserna,
torde domänstyrelsens erfarenhet på grund av granskningen
bliva av särskilt värde.
Därest det av ett eller annat skäl skulle anses, att skogsvårdsstyrelsernas
räkenskaper icke för närvarande borde granskas inom domänstyrelsen på
sätt riksräkenskapsverket ovan antytt, syntes likväl åtgärder böra vidtagas,
för att revisionen av skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper ställdes under
domänstyrelsens ledning. Denna ledning ansåge riksräkenskapsverket huvudsakligen
böra bestå däri, att domänstyrelsen lämnade revisorerna granskningsdirektiv,
i syfte att skogsvårdsstyrelsernas åtgärder skulle bliva föremål
för enhetligt bedömande. De av revisorerna avgivna berättelserna
borde i så fall insändas till domänstyrelsen, som med anledning av i berättelserna
upplysta förhållanden hade att vidtaga erforderliga åtgärder.
De sakkunniga hava uppskattat det belopp, som utöver nuvarande skogsvårdsavgifter
samt nu utgående statsanslag å 500,000 kronor bör av allmänna
medel ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för att dessa
skola vara i stånd att i tillfredsställande omfattning uppehålla sin verksamhet,
till, i runt tal, 550,000 kronor. Mot de sakkunnigas beräkningar
härutinnan finner jag ej anledning till erinran utan anser, i likhet med
centralrådet, att detta belopp är behövligt för berörda ändamål. Jag förutsätter
härvid, att omförmälda verksamhet för utdikning medelst statsbidrag
i ändamål av skogsbörd, varom förslag framlagts i proposition nr 156 till
innevarande års riksdag, kommer att uppdragas åt skogsvårdsstyrelserna
och framdeles utövas i en omfattning, som väsentligen motsvarar vad i
nämnda proposition förutsättes.
Beträffande det sätt, varpå skogsvårdsstyrelsernas berörda medelsbehov
bör tillgodoses, torde, då skogsvårdsstyrelsernas verksamhet direkt och i
främsta rummet kommer vederbörande skogsägare till godo, fog principiellt
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
sett föreligga för den av domänstyrelsen hävdade ståndpunkten, att denna
verksamhet, åtminstone i huvudsak, bör bekostas av skattemedel från de
skogar, verksamheten avser. Jämväl av statsflnansiella skäl synes det näppeligen
vara att tillråda, att allmänna skattemedel för framtiden i väsentligt
stegrad omfattning disponeras för ifrågavarande ändamål. I likhet med
de sakkunniga finner jag det därför i första rummet höra övervägas,
huruvida ej skogsvårdsstyrelsernas ifrågavarande medelshehov kan tillgodoses
genom medel, som anskaffas genom upptagande av skogsvårdsa
vgifter.
Jag tillåter mig härvid till en början erinra, att enligt det förslag till
lag om skogsaccis, som genom proposition nr 105 förelagts innevarande
års riksdag, det virkesvärde, efter vilket skogsvårdsavgift utgår, skulle i
icke obetydlig grad komma att höjas. Förslaget förutsätter nämligen,
att den nuvarande skattefriheten i fråga om virke, som användes för husbehov,
skulle upphöra, samt att enahanda frihet beträffande virke, vars
skogsvärde vid taxeringen befinnes ej uppgå till 150 kronor, begränsas
till virke, vars rotvärde beräknas ej överstiga 100 kronor. Därjämte innebär
förslaget, att vid virkesvärdets beräknande avdrag ej, på sätt nu i
viss utsträckning är medgivet, må göras för vissa förvaltnings- och andra
allmänna omkostnader. Ä andra sidan skulle dock enligt förslaget berörda
värde i ett annat hänseende komma att undergå viss minskning. I förslaget
föreskrives nämligen, att vid virkestaxeringen skall från det beräknade
virkesvärdet för varje skattskyldig avdragas ett belopp av 100 kronor,
för vilket belopp skattefrihet skulle föreligga. Den minskning i det taxerade
virkesvärdet, som denna bestämmelse kan komma att medföra, torde
dock bliva mindre betydande i jämförelse med den höjning av samma
värde, som föranledes av förslagets övriga bestämmelser. Vidare torde i
detta sammanhang böra erinras, att en ytterligare höjning av detta värde
torde komma att bliva en följd av den omläggning av taxeringsförfarandet,
som i berörda lagförslag förutsättes.
Det torde för närvarande ej vara möjligt att med någon grad av tillförlitlighet
närmare beräkna beloppet av de ökade skogsvårdsavgifter, som
vid berörda förslags upphöjande till lag skulle tillföras skogsvårdsstyrelserna.
Det synes dock böra antagas, att detta belopp skall bliva ganska
betydande, och torde det enligt verkställda överslagsberäkningar näppeligen
komma att understiga 275,000 å 300,000 kronor i medeltal per år.
Självfallet är, att ifrågavarande ökade skogsvårdsavgifter ej komma att
fördela sig lika på de särskilda skogsvårdsstyrelserna utan tillföras dessa
med belopp, som komma att växla efter de i de skilda länen rådande olika
förhållandena. Inom de typiska jordbrukarlänen, där skogsmarken är uppdelad
i ett stort antal små brukningsdelar och där skogsvårdsavgifterna
nu uppgå till relativt små belopp, torde här avsedd ökning bliva proportionsvis
större än inom övriga län.
Då sålunda vid genomförande av förenämnda nya lagstiftning skogs -
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
vårdsstyrelsernas inkomster av skogsvårdsavgifter komma att ökas men
möjlighet ej nu föreligger att exakt uppskatta denna ökning, kunde det
synas riktigast att, såsom ock i vissa yttranden föreslagits, låta anstå med
vidare åtgärder för åstadkommande av förbättring i styrelsernas ekonomi,
till dess närmare erfarenhet vunnits om verkningarna i detta avseende
av sagda lagstiftning. Med hänsyn till det ekonomiska nödläge, vari ett
flertal skogsvårdsstyrelser för närvarande befinna sig, kan jag dock ej ansluta
mig till denna uppfattning. Att märka är, att någon vägledande
erfarenhet i berörda hänseende ej torde kunna vinnas, förrän den nya
lagstiftningen varit i tillämpning under minst ett par år, samt att en
sedermera eventuellt beslutad förhöjning av skogsvårdsavgifterna ej skulle
komma att tillföra skogsvårdsstyrelserna någon inkomstökning förrän efter
en tid av ytterligare cirka två år. Att till en dylik tidpunkt uppskjuta
åvägabringandet av nödig balans i skogsvårdsstyrelsernas budget synes
kunna medföra allvarlig fara för den effektiva tillämpningen av 1923 års
skogsvårdslag och kan därför ej förordas.
Vid sådant förhållande finner jag det ofrånkomligt, att frågan om en
höjning av den procentsats, efter vilken skogsvårdsavgiften utgår, upptages
till övervägande. Uppenbart är, att härvid hänsyn bör tagas till den inkomstökning,
som vid genomförandet av berörda nya lagstiftning kan antagas
komma att uppstå för skogsvårdsstyrelserna. Då denna ökning, såsom förut
nämnts, torde kunna beräknas uppgå till minst 275,000 kronor, skulle det
belopp, som härutöver skulle erfordras för täckande av skogsvårdsstyrelsernas
bär avsedda, till 550,000 kronor beräknade medelsbehov, utgöra cirka
275,000 kronor. För anskaffande av detta belopp skulle, därest det av de
sakkunniga åberopade medeltalet av skogsvårdsavgifterna för åren 1924—
1926 eller 1,783,924 kronor användes såsom beräkningsgrund, erfordras eu
höjning av förenämnda procentsats från 1.3 till 1.5. Genom en dylik höjning
skulle under nyssangivna förutsättning ökade skogsvårdsavgifter å tillhopa
274,450 kronor kunna beräknas inflyta.
Därest höjningen av berörda procentsats begränsas på sätt nyss angivits,
torde de betänkligheter mot densamma, som från vissa håll framförts med
hänsyn till nu rådande konjunkturer å trävarumarknaden och den ganska
avsevärda skattebörda, som redan vilar å skogsbruket, näppeligen böra tillmätas
någon större betydelse. I detta avseende må för övrigt erinras, dels
att de medel, som inflyta genom skogsvårdsavgifterna, i sin helhet disponeras
för skogsbrukets främjande och understödjande, dels ock att enligt det
förslag till ny kommunalskattelag, som förelagts innevarande års riksdag,
en ej oväsentlig lindring i skogsbeskattningen skulle genomföras.
På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra förorda, att den
procent av till skogsaccis taxerat virkesvärde, efter vilken skogsvårdsavgift skall
utgå, höjes från 1.3 till 1.5. Med hänsyn till vanskligheten att nu beräkna
den inkomstökning, som må komma att beredas skogsvårdsstyrelserna genom
merberörda nya lagtiftning, och då det ej synes uteslutet, att denna ökning
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
45
kan komma att uppgå till avsevärt högre belopp än i det föregående angivits,
synes emellertid lämpligt att, på sätt från vissa håll föreslagits, den nu ifrågasatta
ändringen i förordningen om skogsvårdsavgift förlänas giltighet
allenast under viss tid. Denna tid bör givetvis utmätas med hänsyn
därtill, att därunder nödig erfarenhet kan vinnas i nyssangivna hänseende,
och torde därför lämpligen böra bestämmas till tre år, räknat från och med
den 1 januari 1928. Före utgången av sagda tid bör sålunda tagas under
omprövning, huruvida den nu förordade procentsatsen bör bibehållas eller
en ändring däri med hänsyn till då föreliggande förhållanden bör äga rum.
Till belysning huru den nu förordade höjningen av skogsvårdsavgiften
kommer att inverka på de särskilda skogsvårdsstyrelsernas budgeter har
jag låtit upprätta en tabell, som torde såsom bilaga B få fogas vid detta
protokoll.
Jag torde senare i annat sammanhang få underställa Kungl. Maj:t förslag
till de ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift, som jag nu tillstyrkt.
Genom den ifrågasatta höjningen av skogsvårdsavgiften samt berörda nya
lagstiftning angående skogsaccis och virkestaxering komma emellertid ej
ökade medel att tillföras styrelserna förrän i slutet av 1928. Frågan om
tillgodoseende av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov under tiden därförut
torde jag få beröra i samband med spörsmålet om äskande av anslag till
skogsvårdens’ befrämjande för budgetåret 1927—1928.
Vad angår riksräkenskapsverkets förslag, att skogsvårdsstyrelsernas räkenskaper
skulle granskas av domänstyrelsen eller att i varje fall revisionen av
dessa räkenskaper skulle ställas under domänstyrelsens ledning, må erinras,
att enligt förordningen den 15 juni 1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser
de revisionsberättelser, som avgivas av skogsvårdsstyrelsernas revisorer,
skola jämte särskilda av styrelserna avgivna framställningar rörande
de under deras tillsyn stående skogarnas tillstånd och skötsel årligen inom
viss tid insändas till Kungl. Maj:t. Syftet härmed är, att Kungl. Maj:t
skall bliva i tillfälle att pröva, huruvida ansvarsfrihet bör beviljas styrelserna
för- deras förvaltning under det år, revisionsberättelserna omfatta.
Enligt gängse praxis infordras före ärendets prövning av Kungl. Maj:t utlåtanden
däri från domänstyrelsen och centralrådet, som därvid underkasta
berörda berättelser närmare granskning, särskilt med hänsyn därtill, huruvida
styrelsernas förvaltning i något avseende giver anledning till erinringar.
Därest framställda anmärkningar ej anses böra föranleda någon mera
ingripande åtgärd från Kungl. Maj ds sida, kan Kungl. Majd uppdraga åt
centralrådet att vidtaga därav påkallade förfoganden. Med hänsyn härtill
och då det enligt de för centralrådet gällande stadgar ankommer å detta
att verka för erforderlig enhetlighet i tillämpningen av lagar och författningar,
vilkas handhavande åligger skogsvårdsstyrelserna, finner jag tillräckliga
skäl ej föreligga att föreslå vidtagande av åtgärder i det av riksräkenskapsverket
angivna syfte.
4fi
Kimgl. Maj:ts proposition Nr 211.
De sakkunniga.
Yttranden.
Departemen tschefen.
Ökad stabilisering av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi.
I sitt betänkande hava de sakkunniga jämväl berört frågan om åtgärder
för vinnande av ökad stabilisering av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi, så att
inflytandet av konjunkturväxlingar mellan de olika åren bleve förminskat.
De sakkunniga hava härvid framhållit, att enligt de av dem föreslagna
ändringarna i förordningen om skogsvårdsavgift de medel, som i utjämningssyfte
skulle komma att stå till Kungl. Maj:ts förfogande, skulle avsevärt
ökas samt att därigenom större möjlighet skulle vinnas att bispringa
enskilda skogsvårdsstyrelser, som i särskilt hög grad bleve lidande genom
ofördelaktiga konjunkturväxlingar. I övrigt borde enligt de sakkunnigas
mening vidtagande av åtgärder i förevarande syfte tills vidare anstå.
Till stöd för sin uppfattning härutinnan hava de sakkunniga anfört:
Därest åtgärder i stabiliseringssyfte verkligen befunnes oundgängliga,
ville det synas, som om de skulle nödvändigtvis föranleda ganska djupt
ingripande förändringar i det nuvarande sättet för beredande av medel
åt skogsvårdsstyrelsema. Den mest genomgripande åtgärden vore att
helt indraga skogs vå rdsa vgi f t er na till statsverket och i stället tillgodose
styrelserna medelst fasta statsanslag. De sakkunniga ansåge emellertid,
att en dylik anordning skulle för skogsvårdsstyrelsernas fria och livskraftiga
verksamhet vara i så hög grad ofördelaktig, att de ingalunda
kunde tillstyrka, att denna utväg tillämpades annat än av yttersta nödtvång.
Något sådant förelåge dock icke.
En annan utväg vore, att skogsvårdsavgifterna utdelades, ieke såsom
nu med just det belopp, vartill de för ett år uppgått, utan efter medeltalet
för flera år, exempelvis eu femårsperiod. Något utarbetat förslag
enligt dessa riktlinjer hade de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra
framlägga. Behovet av [särskilda stabiliseringsåtgärder torde nämligen
hava starkt samband med de våldsamma växlingarna i konjunkturer och
skogsvårdisavgiftsbelopp under kristiden och de därpå följande, depressionsåren.
Under normala förhållanden kunde fluktuationerna antagas skola
hålla sig inom jämförelsevis snäva gränser. Betydelsefulla växlingar i utgifterna
kunde visserligen, såsom förut nämnts, vållas av fröåren, men
därest ökade möjligheter till erhållande av rörelsekapital bereddes styrelserna,
torde icke nämnda förhållande nödvändiggöra några extraordinära
åtgärder. I värjo fall ansåge de sakkunniga att,* intilldess erfarenheten
ådagalagt, att även under mera normala tider särskilda stabiliseringsåtgärder
vore oundgängliga, dylika åtgärder borde anstå.
Vad de sakkunniga i förevarande avseende anfört har i de avgivna
yttrandena ej föranlett erinran.
I likhet med de sakkunniga finner jag tillräckliga skäl ej föreligga att
för närvarande föreslå några särskilda åtgärder för ernående av ökad stabilitet
av skogsvårdsstyrelsernas ekonomi. På sätt av utredningen framgår,
har ett flertal styrelser under tidigare år, då inkomsterna varit rikliga,
hopsparat betydande belopp för framtida behov och därigenom varit i stånd
47
Kungl. Mai ds- proposition Nr 211.
att i väsentlig mån neutralisera de ogynnsamma verkningarna av nu rådande
lågkonjunktur. Det torde böra antagas, att skogsvårdsstyrelserna även framdeles,
i den mån detta blir dem möjligt, komma att på nyssangivna sätt
söka stabilisera sina ekonomiska förhållanden.
Anslag till skogsvårdens befrämjande för budgetåret 1927 -1928.
Med åberopande av yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser rörande
dessas behov av statsanslag för budgetåret 1927—1928 ävensom av styrelserna
upprättade provisoriska inkomst- och utgiftsstater för 1927 har centralrådet
i skrivelse den 18 oktober 1926 hemställt, att till skogsvårdens befrämjande
måtte för nämnda budgetår anvisas ett extra reservationsanslag
å 765,000 kronor, avseende bidrag till skogsvårdsstyrelserna under år 1927.
Centralrådet har i skrivelsen åberopat tre av rådet med ledning av skogsvårdsstyrelsernas
berörda yttranden samt inkomst- och utgiftsstater upprättade
tablåer över dels styrelsernas beräknade inkomster och utgifter under
år 1927 dels ock dessas beräknade tillgångar och skulder vid 1926 års utgång,
vilka tablåer såsom bilagor A—C fogats vid skrivelsen. Enligt dessa tablåer,
däri ej upptagits inkomster av statsanslag eller till statskontoret redovisade
skogsvårdsavgifter, skulle för berörda år utgifterna komma att överstiga
inkomsterna med 1,394,845 kronor.
Centralrådet har i anslutning till berörda tablåer anfört:
Såsom förklaring till storleken av berörda underskott å skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet under år 1927 ville centralrådet framhålla, att i de av skogsvårdsstyrelserna
upprättade provisoriska staterna för 1927 de till styrelserna
direkt inflytande skogsvårdsavgifterna för 1926, vilka upptagits såsom inkomst
för 1927, beräknats uppgå till allenast 1,343,110 kronor. Detta belopp vore
422,238 kronor lägre än motsvarande avgifter för 1925.
Av de från skogsvårdsstyrelserna inkomna yttrandena framginge, att dessa
beräknat att av berörda underskott ett belopp av 985,865 kronor skulle täckas
genom statsanslag och till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifter. Centralrådet
hade låtit underkasta de från de olika styrelserna framkomna kraven
en ingripande granskning och därvid funnit dessa i allmänhet vara uppförda
med iakttagande av sträng sparsamhet. Centralrådet hade emellertid
ansett sig kunna nedsätta det belopp, som beräknats skola täckas genom statsanslag
och till statskontoret redovisade skogsvårdsavgifter, till 906,461 kronor.
Till belysning av huru sistnämnda belopp beräknats åberopade centralrådet
en genom dess försorg upprättad tablå över skogsvårdsstyrelsernas inkomster
och utgifter år 1927 samt till denna tablå fogade utgifts- och inkomstspecifikationer.
Centralrådet ville betona, att de beräknade utgifterna härvid
nedskurits till sådan nivå, att en ytterligare sänkning av desamma icke
torde kunna äga rum utan allvarlig skada för styrelsernas verksamhet.
För täckande av nyssangivna brist stode i första rummet till förfogande
de skogsvårdsavgift»''!-, som komme att vid årsskiftet 1926—1927 redovisas
till statskontoret och som av centralrådet uppskattades till 141,200 kronor.
Återstoden av bristen, 765,261 kronor, borde täckas genom statsanslag.
Skogsvårdsstyrelsernas
och centralrådets
framställningar
om anslag.
Yttranden
48 Kung!. Maj:ts proposition Nr 211.
Skulle emellertid det st-a ts t illa nsiel 1 a läget anses vara sådant, att den
beräknade bristen, 765,261 kronor, icke i sin helhet kunde täckas genom
statsanslag, torde avgörande betänkligheter ej möta att låta en mindre del
av densamma bestridas genom de för vissa skogsvårdsstyrelser vid 1926
års utgång förefintliga, disponibla behållningarna. Att anlita dessa behållningar
i mera betydande omfattning för detta ändamål ville centralrådet
dock på det bestämdaste avstyrka, enär enligt vad som redan nu med
säkerhet kunde förutses skogsvårdsavgifterna komme att ytterligare avsevärt
nedgå för år 1927. Det torde även höra uppmärksammas, att en ej
obetydlig del av ifrågavarande behållningar redan i de av skogsvårdsstyrelserna
för år 1927 uppgjorda statförslagen beräknats skola tagas i
anspråk för utgifterna under samma år. Med hänsyn härtill ansåge centralrådet,
att av omförmälda brist, 765,261 kronor, ett belopp av allra högst
50,000 kronor borde under ovannämnda förutsättning upptagas till täckning
genom anlitande av sagda behållningar.
Centralrådet ville framhålla, att med hänsyn till den inom jordbruksdepartementet
pågående utredningen angående anvisande av särskilda statsanslag
för främjande av utdikning av försumpad, till skogsbord tjänlig
mark, i nyssnämnda tablå över skogsvårdsstyrelsernas inkomster och utgifter
för år 1927 icke upptagits andra utgifter för skogsdikning än sådana,
som avsåge kostnader för undersökning och planläggning av dylika
dikningsföretag. Skulle sådana särskilda anslag icke komma att för
nästa budgetår anvisas, borde de beräknade utgifterna för samma år undergå
en viss ökning. Till ledning för beräknande av denna ökning finge
centralrådet nämna, att de belopp, som i de av skogsvårdsstyrelserna avgivna
yttrandena äskats för ombesörjande av skogsdikning, uppginge, utöver
kostnader för undersökning och planläggning, till 227,615 kronor, ett
belopp, som måste anses vara för ändamålet synnerligen behövligt.
Vid centralrådets förevarande skrivelse hava såsom bilagor D-—F fogats
den i centralrådets berörda anförande avsedda tablå samt därtill hörande
inkomst- och utgiftsspecifikationer.
Domänstyrelsen har i utlåtande den 13 november 1926 uttalat, att styrelsen
ansåge, att den av centralrådet för budgetåret 1927—1928 beräknade förhöjningen,
265,000 kronor, av anslaget till skogsvårdens befrämjande borde,
med tillgodoseende av skäliga krav från skogsvårdsstyrelsernas sida, kunna
i rätt hög grad begränsas. Domänstyrelsen har därjämte erinrat att, även
om, såsom centralrådet framhållit, en nedgång i inflytande skogsvårdsavgifter
vore att emotse under 1927, det efter marknadsläget att döma torde vara
sannolikt, att] en förhöjning av ifrågavarande inkomster vore att förvänta
under år 1928.
De sakkunniga, till vilka centralrådets berörda skrivelse den 18 oktober 1926
jämte därtill hörande handlingar, såsom förut nämnts, överlämnats för att
tagas i övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag, hava i förevarande
avseende erinrat, att genom den av de sakkunniga föreslagna förhöjningen
av skogsvårdsavgiften ökade medel ej komme att tillföras skogsvårdsstyrelserna
tidigare än i slutet av år 1928 samt att det vid sådant förhållande
vore nödvändigt att tillse, huru skogsvårdsstyrelsernas behov av ökade medel
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
49
kunde tillgodoses för tiden dessförinnan eller under åren 1927 och 1928. De
sakkunniga, som vid bedömandet av skogsvårdsstyrelsernas medelsbehov under
år 1927 utgått från de i tabellerna bil. 6 och 7 till de sakkunnigas betänkande
upptagna, å skogsvårdsstyrelsernas budgetförslag för 1927 grundade inkomstoch
utgiftsbelopp för nämnda år, hava rörande anslag till skogsvårdsstyrelserna
under nyssberörda två år anfört:
Det f inge icke anses opåkallat att under övergångsåren 1927 och 1928 skogsvårdsstyrclserna
underkastade sina utgifter en tillfällig reduktion. Skogsvårdsstyrelserna
själva hade också i viss mån ådagalagt benägenhet härtill,
i det att sammanlagda utgifterna enligt deras budgetförslag för år
1927 uppginge till 3,334,508 kronor, under det att det av de sakkunniga upptagna
normalbeloppet för utgifter uppginge till 3,500,357 kronor. Vad de
egna inkomsterna beträffade upptoges de i nyssberörda budgetförslag till
sammanlagt 617,750 kronor, vilket vore betydligt mindre än normalkalkylens
till 753,218 kronor beräknade inkomstsumma. Ortsbidragen upptoges
i budgetförslagen till inalles 152,400 kronor, vilken summa även använts i
normalkalkylen. Underskottet mellan utgifter och inkomster för år 1927
skulle alltså bliva 2,564,358 kronor eller något mindre än normalkalkylens
beräknade underskott å 2,594,739 kronor.
Till mötande av detta underskott för år 1927 funnes främst att tillgå
beloppet av skogsvårdsavgift för år 1926, vilka enligt de sakkunnigas
beräkning uppginge till 1,630,269 kronor. Härav torde 90 procent redan ha
utanordna!® till styrelserna och de återstående 10 procenten torde bliva av
Kungl. Maj:t fördelade under årets lopp. Härigenom reducerades bristen
till 934,089 kronor.
Till detta belopp borde dock läggas kostnad för förvaltning av den föreslagna
nya statsunderstödda skogsutdikningsverksamheten. De sakkunniga
hade i ett föregående betänkande beräknat denna kostnad till 15 procent
av statsbidragssumman för helt år räknat. Då i årets statsverksproposition
till dylika statsbidrag beräknats ett belopp av 200,000 kronor, skulle
förvaltningskostnaden uppgå till 30,000 kronor, men då sagda verksamhet
icke kunde under år 1927 taga sin början förrän efter nya budgetårets ingång
den 1 juli, behövde blott hälften härav beräknas för år 1927 med
15,000 kronor. Beloppet av bristen höjdes då till 949,089 kronor.
Emellertid torde för år 1927 vissa ytterligare inskränkningar kunna och
böra göras i utgifterna, vilket centralrådet i sitt utlåtande också framhållit.
Dessa inskränkningar måste uppenbarligen till största delen drabba
utgifterna för skogsvårdsändamål, vid vilka en ^knäppning vore lättast
genomförbar. Men att även förvaltningsutgifterna borde inskränkas, i den
mån sådant läte sig gorå, vore naturligt.
Bland de minskningar, som centralrådet enligt vid dess utlåtande fogade
tabeller ifrågasatt, vore särskilt att märka inställandet av i budgetförslagen
upptagen återbetalning av lån med ett belopp av 105,600 kronor.
Även de sakkunniga ansåge, att man nu kunde bortse från denna utgiftspost.
Vidare både centralrådet, såsom av berörda tabeller framginge, ansett,
att skogsdikningsverksamheten skulle kunna undergå en väsentlig
minskning. Oaktat de sakkunniga förut i sitt betänkande gjort gällande,
att inrättandet av en statsunderstödd verksamhet för detta ändamål icke
borde under vanliga normala förhållanden hava till följd, att skogsvårdsstyrelsernas
egen verksamhet för ändamålet inskränktes, måste de medgiva,
att under nu ifrågavarande korta övergångsperiod statsverksamheten
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. IHl höft. (Nr 211 — 212.)
■t
Departements
chefen.
50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
kunde åberopas såsom ett acceptabelt motiv för att styrelsernas egna utgifter
för ändamålet i viss mån minskades. Då, såsom nyss erinrats, för
detta ändamål beräknats i årets statsverksproposition ett anslag av 200,000
kronor, torde en väsentlig del av detta belopp böra antagas kunna medföra
minskning i skogsvårdsstyrelsernas egna dikningsutgifter. Även å
skogsodling, kontot diverse utgifter och andra utgiftskonton torde vissa
tillfälliga inskränkningar kunna utan större olägenhet vidtagas, varjämte
i någon mån ökade inkomster torde kunna beredas genom höjning av
taxorna för biträde med skogsvård. De sakkunniga ansåge av dessa skäl,
att ovannämnda beräknade brist å 949,089 kronor borde kunna nedsättas
med ungefär 350,000 kronor till 600,000 kronor. Anslag å detta belopp borde
därför enligt de sakkunnigas mening äskas för budgetåret 1927—1928 och
avse understöd till skogsvårdsstyrelserna för kalenderåret 1927.
Beträffande året 1928 torde det ännu vara för tidigt att uppgöra någon
kalkyl, enär utfallet av 1927 års virkestaxeringar ännu vore okänt och
någon beräkning av skogsvårdsavgiftsbeloppet för detta år därför icke
kunde göras.
I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag, har framställts
vissa erinringar mot detsamma.
Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län har hemställt, att det av de sakkunniga
förordade anslaget å 600,000 kronor måtte för möjliggörande av
amortering av styrelsens och fyra andra skogsvårdsstyrelsers skulder höjas
med 154,000 kronor eller, alternativt, med 75,000 krono]1.
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län bar anfört, att styrelsen beräknat
sina utgifter för 1927 till 220,000 kronor samt att styrelsens behållning vid
1927 års början jämte beräknade inkomster under sagda år uppginge till
100.000 kronor. I styrelsens budget för detta år förelåge alltså en brist å
120.000 kronor, som borde fyllas genom statsanslag. För beredande av medel
härtill hemställde styrelsen, att för budgetåret 1927—1928 måtte till skogsvårdens
befrämjande anvisas ett anslag å 700,000 kronor samt att därav
120,000 kronor måtte tilldelas styrelsen.
Centralrådet har vidhållit sin i skrivelsen den 18 oktober 1926 gjorda
hemställan om äskande av ett anslag i förevarande avseende för berörda
budgetår å 765,000 kronor.
Domänstyrelsen har tillstyrkt de sakkunnigas förslag i denna del.
Statskontoret har däremot, under hänvisning till att ytterligare undersökning
borde ske rörande möjligheterna till inskränkningar i skogsvårdsstyrelsernas
utgifter, ej funnit skäl föreligga att nu vidtaga höjning
i anslaget till skogsvårdens befrämjande.
Såsom förut nämnts har i statsverkspropositionen till innevarande års
riksdag under nionde huvudtiteln, punkten 121, beräknats för budgetåret
1927—1928 till skogsvårdens befrämjande 500,000 kronor eller samma
belopp som för innevarande budgetår anvisats till detta ändamål. Ehuru
den i ärendet åvägabragta utredningen giver vid handen, att en höjning
av ifrågavarande anslag för budgetåret 1927—1928, avseende bidrag till
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 211.
51
skogsvårdsstyrelserna under kalenderåret 1927, må vara önskvärd, finner
jag mig dock av statsfinansiella skäl ej kunna tillstyrka en dylik höjning.
De sakkunniga hava ansett, att anslagsbehovet för berörda budgetår genom
inskränkningar i skogsvårdsstyrelsernas utgifter kunde begränsas till
600,000 kronor. Den ytterligare nedsättning i detta behov med 100,000
kronor, som av mig nu ifrågasättes, torde kunna vinnas dels, till någon
del, genom ytterligare utgiftsminskning, dels ock huvudsakligen därigenom,
att de nitton skogsvårdsstyrelser, som enligt de sakkunnigas utredning vid
utgången av 1926 ägde disponibla behållningar över skulder, taga dessa
behållningar i anspråk för täckande av eventuell brist i 1927 års budget.
Enligt de sakkunnigas utredning uppgingo nämnda behållningar för
ifrågavarande nitton skogsvårdsstyrelser vid 1926 års utgång till sammanlagt
1,447,302 kronor. Ett anlitande av dessa i nu ifrågasatt omfattning
för bestridande av löpande utgifter synes ej möta avgörande betänkligheter,
särskilt i betraktande av den inkomstökning, som, på sätt förut
nämnts, är avsedd att tillföras skogsvårdsstyrelserna från och med 1929.
Kungl. Maj:t har i proposition nr 156 föreslagit 1927 års riksdag att
anvisa ett anslag å 200,000 kronor att medelst bidrag utan återbetalningsskyldighet
användas till understödjande av torrläggning av mark i ändamål
av skogsbörd samt att denna understödsverksamhet skulle handhavas
av skogsvårdsstyrelserna. I motiveringen till denna proposition har jag
framhållit, att skogsvårdsstyrelsernas kostnader för handhavandet av
ifrågavarande bidragsverksamhet ej borde bestridas av det ifrågasatta
skogsntdikningsanslaget utan täckas av medel, som i annan ordning
ställdes till förfogande, varjämte jag anhållit att få anmäla frågan härom
i samband med spörsmålet om äskande av anslag till skogsvårdens befrämjande
för budgetåret 1927—1928.
I anslutning härtill torde jag nu få underställa denna fråga Kungl.
Maj:ts prövning. Såsom förut nämnts, hava de sakkunniga beräknat skogsvårdsstyrelsernas
kostnader för handhavandet av ifrågavarande understödsverksamhet
till 15 procent av statsbidragssumman eller, vid en bidragssumma
av 200,000 kronor, till 30,000 kronor. I enlighet härmed skulle,
därest förenämnda proposition bifalles, för senare halvåret 1927 hälften
av sistnämnda belopp eller 15,000 kronor erfordras.
För ändamålet erforderliga medel torde lämpligen böra anvisas av anslaget
till skogsvårdens befrämjande. Vad angår medelsbehovet i förevarande avseende
under senare hälften av år 1927, om vilket medelsbehov nu är
fråga, bör emellertid uppmärksammas att, därest bidragssumman, på sätt
i berörda proposition föreslagits, begränsas till 2ö0,000 kronor, de belopp,
som av denna summa må komma att tilldelas de särskilda skogsvårdsstyrelserna,
måste bliva relativt obetydliga. Vid en proportionellt lika
fördelning skulle varje skogsvårdsstyrelses andel utgöra allenast 8,000
kronor. På grund härav synes det böra antagas, att skogsvårdsstyrelserna
skola kunna under år 1927 handhava ifrågavarande verksamhet utan
52
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
någon utökning av sin nuvarande personal. Detta antagande synes desto
mera befogat, som skogsvårdsstyrelserna under berörda år, på sätt de
sakkunniga framhållit, av brist på medel torde bliva nödgade att i väsentlig
omfattning inskränka den av dem med understöd från skogsvårdskassorna
bedrivna skogsdikningsverksamheten. Ej heller eljest torde ifrågavarande
statliga bidragsverksamhet under år 1927 — under förutsättning att an,
slaget för detta ändamål begränsas på sätt nyss nämnts — komma att
medföra några kostnader av betydenhet för skogsvårdsstyrelserna. På
grund härav finner jag tillräcklig anledning ej föreligga att med an-,
ledning av berörda verksamhet nu föreslå någon förhöjning av anslaget
till skogsvårdens befrämjande.
Beträffande dispositionen av detta anslag för budgetåret 1927—1928
torde, i överensstämmelse med vad härutinnan alltsedan 1922 varit gällande,
böra ankomma å Kungl. Maj:t att i mån av förefallande behov fördela
anslaget mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser. Då prövningen av detta
behov torde höra verkställas av Kungl. Maj:t beträffande samtliga skogs,
vårdsstyrelser, finner jag mig ej nu böra föreslå, att någon viss del av
anslaget reserveras för skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens
län.
Under åberopande av vad förut anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels för budgetåret 1927—1928 anvisa till skogsvårdens befrämjande att
i mån av förefallande behov fördelas mellan vederbörande skogsvårdsstyrelser
ett extra reservationsanslag av ............................. kronor 500,000,
dels ock för budgetåret 1927—1928 i riksstaten uppföra
ej mindre bland inkomsterna under rubriken »uppbörd i statens verk-.
samhet» med titel skogsvårdsavgifter ett belopp av..... kronor 1,500,000
än även för uppehållande av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet m. m«
ett ordinarie reservationsanslag, att direkt utgå av skogsvårdsavgifter,
av........................................................................................... kronor 1,500,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall av-,
låtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
BILAGOR:
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
Normalkalkyl för
Stockholms |
Uppsala |
Södermanlands |
Östergötlands |
Jönköpings |
Kronobergs |
|||||||
läns |
läns |
läns |
läns |
läns |
läns |
|||||||
Utgifter (bil. 7): |
||||||||||||
jande (konto 2, 3, |
51998 |
37 593 |
48 598 |
69 095 |
87 422 |
61 137 |
||||||
Skogslagarnas över-vakande (konto 10] |
7 453 |
6 049 |
8 978 |
8 726 |
12 498 |
5 521 |
||||||
12, 13, 14, 15, 16, |
64 481 |
123 932 |
53 663 |
97 305 |
63 876 |
121 452 |
61 824 |
139 645 |
80 388 |
180 308 |
46 540 |
113198 |
Inkomster: |
||||||||||||
Egna (bil. 6).......... |
51 734 |
22 011 |
26 294 |
47 663 |
57 823 |
33 497 |
||||||
Ortsbidrag (bil. 5) ... |
12 000 |
63 734 |
3 000 |
25 011 |
2 500 |
28 794 |
5 000 |
52 663 |
15 000 |
72 823 |
6 000 |
39 497 |
Underskott |
60198 |
72 294 |
92 658 |
86 982 |
107 485 |
73 701 |
||||||
A. Nuvarande för- |
I |
|||||||||||
hållanden. |
||||||||||||
Direkta skogsvårdsav- |
||||||||||||
34 835 |
40 623 |
63 514 |
64 146 |
73 830 |
55 149 |
|||||||
Brist |
25 363 |
31 671 |
29 144 |
22 836 |
33 655 |
18 552 |
||||||
B. Därest skogsvårds- |
||||||||||||
avgiften enligt försla-get utgår med 1.7 % |
||||||||||||
av virkesvärdet och de |
||||||||||||
göra 85 %. |
||||||||||||
Underskott enl. ovan |
60198 |
72 294 |
92 658 |
86 982 |
107 485 |
73 701 |
||||||
43 023 |
50 171 |
78 442 |
79 223 |
91 183 |
68111 |
|||||||
Brist |
17 175 |
22123 |
14 216 |
7 759 |
16 302 |
5 590 |
||||||
Överskott |
Kungl. Maj:ts proposition Nf 211
55
Bil. A.
skogsrårdsstyrelserna.
Kalmar läns norra |
Kalmar läns |
Ootlands läns |
Blekinge läns |
Kristianstads läns |
Malmöhus läns |
Hallands läns |
|||||||
28 005 |
19 454 |
13 434 |
22 382 |
48 598 |
34219 |
68 647 |
|||||||
10 383 |
962 |
287 |
2 478 |
7 355 |
3 580 |
4 036 |
|||||||
58 507 |
96 895 |
39 151 |
59 567 |
28 226 |
41 947 |
31 584 |
56 444 |
50 039 |
105 992 |
19 702 |
57 501 |
48 805 |
121 488 |
17 387 |
19 387 |
8 124 |
8124 |
4 574 |
8 074 |
7 312 |
12 712 |
35 050 |
45 050 |
9 238 |
15 238 |
26 955 |
46 955 |
77 508 |
51443 |
33 873 |
43 732 |
60 942 |
42 263 |
74 533 |
|||||||
39 246 |
31 468 |
5 775 |
11 612 |
24474 |
12 711 |
8 217 |
|||||||
38 262 |
19 975 |
28 098 |
32 120 |
36 468 |
29 552 |
66 316 |
|||||||
77 508 |
51443 |
33 873 |
43 732 |
60 942 |
42 263 |
74 533 |
|||||||
48 470 |
38 864 |
7 132 |
14 341 |
13 226 |
15 699 |
10148 |
|||||||
29 038 |
12 579 |
26 741 |
29 391 |
30 716 |
26 564 |
64 385 |
56
Kungl. Maj:t8 proposition Nr 211.
Normalkalkyl för
Göteborgs |
Älvsborgs läns |
Skaraborgs läns |
Värmlands läns |
Örebro läns |
Västmanlands läns |
||||||
20 751 |
98 964 |
59 005 |
175 675 |
50 050 |
47 776 |
||||||
3 330 |
10 387 |
6 415 |
9 532 |
7 831 |
5 994 |
||||||
40 313 |
64 394 |
87 736 |
197 087 |
43748 |
109 168 |
81 457 |
266 664 |
58 366 |
116 247 |
49 821 |
103 591 |
5 851 |
13 851 |
70148 |
90 148 |
31 931 |
39 931 |
45 791 |
45 791 |
30187 |
. 33 687 |
43 463 |
44 963 |
50 543 |
106 939 1 |
69 237 |
220 873 |
82 560 |
58 628 |
||||||
7 913 |
55 491 |
I |
39 730 |
161 799 |
54 548 |
40 821 |
|||||
42 630 |
i 1 ! |
51448 |
i |
29 507 |
59 074 |
28 012 |
17 807 |
||||
50 543 |
106 939 |
j |
69 237 |
220873 |
82 560 |
58 628 |
|||||
9 772 |
68 534 |
! |
49 069 |
199 828 |
67 370 |
50 415 |
|||||
40771 |
: |
38 405 |
20 168 |
| |
21045 |
15190 |
8 213 |
Utgifter (bil. 7)
Skogsvårdens främjande
(konto 2, 3,
4, 6, 7, 8)...........
Skogslagarnas övervakande
(konto 10)
Förvaltning (konto 11,
12, 13, 14, 15, 16
18) .....................
j
I nkomster:
] Egna (bil. 6)......
Ortsbidrag (bil. 5)
\ :
Underskott
A. Nuvarande förhållanden
:
Direkta skogsvårdsavgifter
............;...;
Brist
B. Därest skogsvårdsavgiften
enligt förslaget
utgår med 1.7 %
av virkesvärdet och de
direkta avgifterna utgöra
85 %.
Underskott enl. ovan
Direkta skogsvårdsavgifter
j.........a.
Brist
'' Överskott
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211.
57
Bil. A (forts.).
skogSYårdgstyrelserna (forts.).
Kopparbergs läns |
Gävleborgs läns |
Väste rnorrlands |
Jämtlands läns |
Västerbottens läns |
Norrbottens läns |
Samma för alla |
|||||||
87 142 |
130 411 |
79 596 |
121 920 |
76 315 |
64 451 |
1 602 638 |
|||||||
7 995 |
18 483 |
18 801 |
16 594 |
14 673 |
13 974 |
212 316 |
|||||||
123 468 |
218 605 |
127 641 |
276 535 |
135 706 |
234 103 |
121 560 |
260 074 |
82 621 |
173 609 |
86 181 |
164 606 |
1 685 404 |
3 500 357 |
44 646 |
45 646 |
38 511 |
38 511 |
43 971 |
43 971 |
26 463 |
26463 |
4 659 |
14 659 |
19 935 |
29 935 |
753 218 |
905 618 |
172 959 |
238 024 |
190132 |
233 611 |
158 950 |
134 671 |
2 594 739 |
|||||||
165 706 |
175 471 |
164348 |
185 835 |
61 786 |
26 487 |
1 605 535 |
|||||||
7 253 |
62 553 |
25 784 |
47 776 |
97164 |
108 184 |
989 204 |
|||||||
172 959 |
238 024 |
190 132 |
233 611 |
158 950 |
134 671 |
2 594 739 |
|||||||
204 654 |
216715 |
202 977 |
229 514 |
76 308 |
32 712 |
1982 901 |
|||||||
31 695 |
21 309 |
12 845 |
4 097 |
82 642 |
101 959 |
656 378 |
611 838 |
58
Kungl. Maj:ts proposition Nr 211
Bil. B.
JJormalkalbyl för skogsvårdsstyreiserna, därest skogsvårdsavgift utgår med 1.5 procent av
virkesvärdet och de direkta avgifterna utgöra 90 procent.
Stock- |
Uppsala läns |
Söder- |
Öster- |
Jön- |
Krono- |
Kalmar |
|||
holma |
manlands |
götlands |
köpings |
bergs |
läns |
läns |
Gotlands |
||
läns |
läns |
läns |
läns |
läns |
norra |
södra |
läns |
||
Underskott enl. tab. |
|||||||||
Bil. A ............... |
60198 |
72 294 |
92 658 |
86 982 |
107 485 |
73 701 i |
77 508 |
51 443 |
33 873 |
Direkta skogsvårds- |
|||||||||
40194 |
46 873 |
73 285 |
74 015 |
85 188 |
63 633 |
45 284 |
|||
Återst. underskott |
20 004 |
25 421 |
19 373 |
12 967 |
22 297 |
10 068 |
32 224 |
15134 |
27 210 |
Överskott |
''- |
— |
: |
— |
— |
||||
Blekinge läns |
Kristian- stads läns |
Malmöhus läns |
Hallands läns |
Göteborg |
Alvsborgs |
Skara- borgs läns |
Värm- lands läns |
Örebro läns |
|
Underskott enl. tab. |
|||||||||
Bil. A............. |
43 732 |
60 942 |
42 263 |
74 533 |
50 543 |
106 939 |
69 237 |
220 873 |
82 560 |
Direkta skogsvårds- |
|||||||||
13 399 |
28 239 |
14 667 |
9 481 |
9131 |
64 028 |
45 842 |
186 691 |
||
Återst. underskott |
30 333 |
32 703 |
27 596 |
65 052 |
41412 |
42 911 |
23 395 |
34182 |
19 620 |
Överskott |
~~ |
— |
-- |
— |
— |
— |
- |
||
| |
Väst- |
Koppar- |
Gävle- |
Väster- |
Jämt- |
Väster- |
Norr- |
Summa |
för alla |
manlands |
bergs |
borgs |
norrlands |
lands |
bottens |
bottens |
|||
läns |
läns |
läns |
läns |
läns |
läns |
läns |
skogsvardsstyrelser |
||
i Underskott enl. tab. |
'' |
||||||||
Bil. A............... |
58 628 |
172 959 |
238 024 |
190 132 |
233 611 |
158 950 ■ |
134 671 |
2 594 739 |
|
Direkta skogsvårds- |
|||||||||
47 101 |
191 199 |
202 467 |
189 632 |
214425 |
71 292 |
30 562 |
1 852 540 |
||
Återst. underskott |
11 527 |
— |
35 557 |
500 |
19 186 |
87 658 |
104 109 |
760439 |
_ |
Överskott |
— |
18 240 |
— |
— |
— |
— |
— |
— 18 240 |
742 199 |
Reserverade skogs- |
|||||||||
205 838 |
|||||||||
Brist |
— |
— |
— |
— |
- |
— |
• — |
— |
536 361 |