Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Ni* 20.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag'' till lag om
ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 maj 1919 om rätt
till litterära och musikaliska verk; given Stockholms
slott den 30 december 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30
maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 sand. 18 häft.

(Nr 20.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag1

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rått
till litterära och musikaliska verk.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära
och musikaliska verk skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:

12 §.

Likaledes vare tillåtet:

1) att delar---litterärt verk;

2) att ett utgivet musikaliskt verk eller del därav intages i sådan ur flera
tonsättares verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna
till bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna, eller eljest
vid elementär undervisning.

I en dylik för den elementära undervisningen avsedd samling må dock ej av
en och samma tonsättare intagas flera verk eller delar därav än som motsvara
en tjugondei av samlingens hela antal och högst fem, ej heller något verk eller
del därav med flera än trettiotvå takter.

Är musikaliskt verk författat för att användas vid den elementära undervisningen,
vare, där förbehåll mot eftertryck blivit gjort vid verkets början, förbjudet
att utan tonsättarens tillstånd intaga verket eller del därav i sådan samling,
som nu nämnts.

I fall, varom i första stycket under 2 förmäles, må det nyttjade verkets form
icke utan tonsättarens eller hans rättsinnehavares tillstånd förändras; dock
vare tillåtet att för ett instrument eller en sångstämma omsätta verk, som är
satt för flera instrument eller stämmor.

Utgivna musikaliska--- •—• någon ersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927. Den skall äga tillämpning jämväl
med avseende å verk, som dessförinnan tillkommit, dock med följande undantag:

Har samling, som avses i 12 § första stycket under 2 före lagens trädande i
kraft lovligen mångfaldigats, må redan framställda exemplar av samlingen
fritt spridas. Samling, som sålunda mångfaldigats, må ock i form av nya,
oförändrade upplagor mångfaldigas intill dess fem år förflutit från lagens
ikraftträdande; och vare spridande av de exemplar, som sålunda framställas,
jämväl tillåtet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedcpartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 3 december 1926.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler riksdagens skri- Riksdagens
velse den 3 mars 1926, nr 62, däri riksdagen hemställt, att Kungl. Maj:t ville skrivelse den
låta verkställa utredning, i vad mån den i 12 § lagen den 30 maj 1919 om IngTndling
rätt till litterära och musikaliska verk stadgade rätt för utgivare av vissa i ^ § lagen
samlingar att däri intaga andras musikaliska verk skulle kunna inskränkas 1919 ow ''rält
och rätten att omsätta musikaliskt verk förändras på sätt angivits i en inom tiU litterära
första kammaren väckt motion, nr 23, samt för riksdagen framlägga det för- °UskTverk.''
slag, vartill nämnda utredning kunde föranleda.

Föredraganden anför:

»Uti den vid årets riksdag inom första kammaren av herr A. Rune väckta
motionen nr 23, vilken givit anledning till riksdagens av mig nu anmälda
framställning, har anförts följande:

Enligt § 12 mom. 2 i lag om rätt till litterära och musikaliska verk den Motion 1926.
ii maJ .i ''•dlatet, att »enstaka ställen av ett utgivet musikaliskt verk
eller, där det är av ringa omfång, hela verket intages i sådan, ur flera tonsättares
verk hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna
till bruk vid gudstjänst eller i skolor, musikskolor dock undantagna, eller
eljest vid elementär undervisning».

Det är svårt att förstå anledningen till, att tonsättarens rätt skall bliva
lidande till den grad som sker genom detta stadgande. Det allmännas intresse
kräver visserligen måhända ett frigivande i viss mån av eljest skyddade
verk för skolundervisningens ändamålsenliga bedrivande. Stadgandet
i § 12 torde dock i alla händelser få anses gå för långt i tillgodoseende av
detta krav, därigenom medförande en obillighet mot tonsättaren, den vilkens
andliga skapelse skall uppoffras.

Stadgandet ifråga härleder sig ur bestämmelsen i § 11 av lag angående
äganderätt till skrift den 10 augusti 1877. I nämnda § 11 heter det att
såsom eftertryck ej må anses, »att delar av tryckt skrift» — med skrift avsags
här jämväl^ musikaliskt arbete, enligt § 1 i lagen — »eller, där den
är av ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur flera arbeten hämtad
samling, som göres för att tjäna till bruk vid gudstjänst eller vid den elementära
undervisningen i läsning, musik eller teckning eller till historisk
framställning; dock må vad nu sagts icke gälla, där skriften är författad

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

enkom i ändamål att intagas i sådan för den elementära -undervisningen avsedd
samling, som nyss nämnts, samt förbehåll mot eftertryck blivit gjort vid
skriftens början».

Jämförd med nyssnämnda § 11 i den äldre lagen innebär § 12 i lag om
rätt till litterära och musikaliska verk en uppenbar försämring för tonsättarens
vidkommande, så till vida som någon motsvarighet till undantaget
(i den sista delen av det citerade lagrummet) beträffande. verk, som är författat
enkom för att användas vid den elementära undervisningen icke förefinnes
i § 12. En dylik undantagsbestämmelse har ansetts överflödig i den
nya lagen. . ,0

Tillåtelsen för envar att, där ett musikaliskt verk ar av ringa omfång,
intaga hela verket i en samling av ovan angivna beskaffenhet synes mindre
gynna det allmännas intresse, skolundervisningens — för vilket lagstadgandet
i fråga dock tillkommit — än utgivarintresset. En företagsam utgivare
kan opåtalt skaffa sig ekonomisk vinst genom att utvälja de bästa av tonsättarnas
verk, där dessa kunna anses lämpliga för den elementära undervisningen
— eller kanske rent av äro komponerade med tanke på denna. Och
för tonsättaren kan det, sedan hans verk sålunda utnyttjats, bliva synnerligen
svårt att vinna förläggare till och avsättning för samma verk. Däri ligger
en direkt förlust för tonsättaren, som dock är upphovsmannen till det använda
alstret.

Exempel på dylikt utnyttjande på tonsättarens bekostnad saknas ingalunda.
De kunna tvärtom framdragas massvis. Här må vara tillräckligt
anföra följande: På P. A. Norstedt & Söners förlag utgavs 1921 av musikdirektören
Olof Holmberg ett häfte, betitlat »115 sånger för de små». Av
dessa sånger äro icke mindre än 19 komponerade av fru Alice Tegnér samt
10 av tonsättaren Felix Körling, samtliga förut utgivna. _ Fru Tegnérs sånger
utgöra alltså icke mindre än Ve av hela antalet av de i häftet intagna sångerna.
I ett annat även å P. A. Norstedt & Söners förlag 1922^ av Greta
Adrian utgivet häfte, betitlat »Sånglekar för småbarn» och innehållande 19
visor med tillhörande text, äro 6 »tagna av» Alice Tegnér, som alltså i detta
fall fått bidraga med icke mindre än V» av häftets hela innehåll. Fru Tegnér
har i intet av dessa båda fall lämnat medgivande till avtrycket.

Då de av justitiedepartementet utsedda sakkunniga avgåvo sitt förslag till
vår nu gällande lag om rätt till litterära och musikaliska verk, avlämnades
ett särskilt yttrande av en av dem, professorn Karl Valentin, utmynnande
i en anhållan, att bestämmelsen om tillstånd till smärre musikaliska verks
intagande i deras helhet i samling till bruk vid gudstjänst eller vid elementär
undervisning måtte utgå.

Om tiden ej ännu skall anses mogen för en lagstiftning i enlighet med
professor Valentins mening, så torde man kunna förvänta, att en inskränkning
snarast sker i ovannämnda för en var gällande tillstånd att utnyttja
musikverk, som eljest åtnjuta skydd i lagen. Rätt och billighet bjuder
att tonsättarna åtminstone ej bliva sämre lottade än författarna, beträffande
vilkas verk i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk,
§ 11, finnes en bestämmelse motsvarande ovannämnda i § 12 för tonsättarna.
Även författarna få finna sig i att deras utgivna skrifter intagas i sådan
ur flera författares skrifter hämtad samling, som efter sin beskaffenhet är
avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor eller eljest vid elementär
undervisning. Härom stadgas i § 11 mom. 3 av lagen, men i nämnda
lagrum heter det tillika att »i en dylik för den elementära undervisningen
avsedd samling må dock icke intagas mer av samma författares skrifter än
som motsvarar ett tryckark av dessa. Är skrift författad för att användas
vid den elementära undervisningen, vare, där förbehåll mot eftertryck blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

gjort vid skriftens början förbjudet att utan författarens tillstånd intaga
skriften eller del därav i sådan samling» etc.

Motionären har därefter framlagt förslag till ändrad lydelse av 12 § i omförmälda
lag den BO maj 1919.

Första lagutskottet har i utlåtande nr 8 anfört följande: Första lag „

.... . utskottet

Da utskottet i anledning av motionen nu gör en återblick på lagstiftningen 1928.
angående rätten för utgivare av samlingar att däri intaga andras verk, vill
utskottet förutskicka, att med hänsyn till det samband, som råder mellan den
litterära och den musikaliska auktorsrätten, denna översikt ansetts böra omfatta
jämväl litterära verk, helst som intill 1919 års lag lånerätten beträffande
såväl litterära som musikaliska verk varit reglerad av samma lagbud.

I proposition (nr 17) till 1877 års riksdag med förslag till lag angående
äganderätt till skrift m. m. upptogs i 11 § stadgande därom, att förbudet
mot eftertryck ej utgjorde hinder att vid författandet av nytt, i det väsentliga
självständigt arbete begagna tryckt skrift —- vartill enligt 1 § jämväl
musikaliskt arbete hänföres ■— på det sätt, att delar av skriften, eller, där
den vore av ringa omfång, hela skriften intoges i sådan, ur flera arbeten hämtad
samling, som gjordes för att tjäna till bruk vid gudstjänsten, till undervisning
i läsning, musik eller teckning, till historisk framställning eller till
annat dylikt ändamål. Enligt 13 § skulle namn å författaren till nyttjad skrift
uppgivas, eller, där namnet ej vore å skriften utsatt, skriftens titel. Såsom
motiv för stadgandet i 11 § anförde departementschefen:

De främmande lagarna tillåta att uti s. k. samlingsverk intaga delar av
annan skrift eller, där skriften är av mindre omfång, hela skriften. Såsom
sådana samlingsverk angivas vanligen de, vilka äro avsedda till begagnande
vid undervisning o. s. v. eller till historisk framställning eller till annat särskilt
litterärt ändamål, dock alltid under förutsättning, att själva samlingsverket
såsom sådant kan betraktas såsom ett nytt verk, för vars frambringande
fordrats en särskild författareverksamhet. Man anser nämligen, att dylika samlingar
med hänsyn till deras speciella syftemål och varje särskild beståndsdels
jämförelsevis underordnade betydelse i förhållande till det hela icke böra
tillskynda de författare, från vilka bidragen äro lånade, någon ekonomisk förlust.
— ---I enlighet med den uppfattning av eftertrycksbegreppet, som

sålunda inom de främmande lagstiftningarna gjort sig allmännast gällande,
hava förslagets bestämmelser i detta ämne blivit avfattade.

I utlåtande (nr 20) över propositionen anförde lagutskottet vid nu ifrågavarande
paragraf:

Enligt denna paragraf är begagnande av tryckt skrift, utan författarens
begivande, ej tillåtet i annat än nytt, i det väsentliga självständigt arbete.

Svårt är emellertid att kalla t. ex. en psalmbok, en läsebok för skolan eller
ett dylikt samlingsverk, där utgivarens åtgärd inskränkt sig till själva ordnandet
av verkets innehåll, för ett väsentligen självständigt arbete. Att
åter förbjuda utgivandet av dylika verk utan samtycke av alla de författare,
vars arbeten däri intagas, synes utskottet ej lämpligt. I allmänhet kan man
antaga, att sådana samlingar, med hänsyn till deras speciella syftemål och
varje särskild beståndsdels jämförelsevis underordnade betydelse i förhållande
till det hela, icke böra tillskynda de författare, från vilka bidragen äro
lånade, någon ekonomisk förlust. Tvärtom torde ej sällan ett sådant samlingsverk,
vars spridning kan vara ganska vidsträckt, bidraga att göra en
författare känd och omtyckt samt dymedelst befordra avsättningen av hans
skrifter. Det är också för allmänheten civ ej ringa vikt, att icke utgivningen

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

av samlingsverk, vilka för undervisningen och folkbildningen hava stor betydelse,
allt för mycket försvåras.

Under förutsättning att utskottets åsikt härutinnan skulle gillas, måste
likväl, på det icke rättigheten att utgiva samlingar av andras arbeten skall
kunna leda till missbruk, större än de fördelar man därmed avsett, noga bestämmas
de ändamål, varför sådana samlingar få göras. Därvid torde förslagets
bestämmelser böra bibehållas, så vitt de avse arbeten, som tjäna till undervisning
i läsning, musik eller teckning samt till historisk framställning.
Däremot har utskottet ansett, att orden »till annat dylikt ändamål» skulle
kunna givas en allt för vidsträckt betydelse och medföra osäkerhet vid tilllämpningen,
vadan desamma uteslutits.

Vid utskottets utlåtande voro fogade flera reservationer, enligt vilka den
ställning, samlingars utgivare tilltänkts, ansåges alltför privilegierad. Vid
behandling av utlåtandet i riksdagen återremitterade båda kamrarna ärendet
till lagutskottet. I förnyat utlåtande (nr 87) anförde utskottet:

Emot utskottets förslag till denna § hava anmärkningar framställts i den
syftning, att däri medgivna rätt att utgiva så kallade samlingsverk skulle
inskränkas, dels därutinnan att det icke måtte tillåtas att i sådant verk intaga
annans skrift i sin helhet, även där den vore av ringa omfång, dels att
dylikt verk, där det icke i vederbörlig ordning antagits att tjäna till bruk
vid gudstjänst eller undervisning, alltid skulle vara ett i det väsentliga självständigt
arbete, för att ej såsom eftertryck anses, dels ock att samlingar ur
musikaliska författares arbeten, som göras för att tjäna till bruk vid undervisning,
icke skulle vara tillåtna i annat fall än att de inskränkte sig till sådant,
som vore lämpligt för de allmänna skolor, där icke musikundervisning
är huvudsak.

Vidkommande de båda första omförmälda anmärkningarna skulle, enligt
utskottets åsikt, ett bifall till dem, utan att i någon väsentlig mån gagna författarna,
i hög grad försvåra utgivandet av åtskilliga samlingsverk, för vilkas
gagn och nytta utskottet i sitt förra utlåtande redogjort; vid vilket förhållande
och då dessa anmärkningar, såvitt kamrarnas protokoll utvisa, ej erhållit något
allmännare understöd, desamma ej torde böra till någon åtgärd föranleda.

Däremot måste medgivas, att stadgandet, det samlingsverk, som tjäna till
undervisning i läsning, musik eller teckning, ej skola såsom eftertryck anses,
skulle kunna giva anledning till missbruk. Vad särskilt musikaliska arbeten
angår, kunde, såsom också blivit anmärkt, under förevändning att göra en samling
för den högre undervisningen, utplockas de mest omtyckta styckena ur de
bästa musikaliska arbeten, även de största konstverk, och tillgången på en dylik
samling skulle uppenbarligen, till skada för författarna eller deras förläggare,
minska avsättningen av originalverken. Samma förhållande kunde också
äga rum även på andra områden av författarskap. I ändamål att förekomma
dylika missbruk, anser utskottet lämpligen böra föreskrivas, att samlingsverk
av ifrågavarande slag icke få avse en högre, utan endast den elementära undervisningen.

Utskottet föreslog följande lydelse av 11 §, såvitt nu är i fråga:

»Icke heller må såsom eftertryck anses, att delar av tryckt skrift eller, där
den är av ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur flera arbeten hämtad
samling, som göres för att tjäna till bruk vid gudstjänst eller vid den elementära
undervisningen i läsning, musik eller teckning eller till historisk framställning
— -—■ -—.

Då annans skrift sålunda begagnas, skall författaren uppgivas, så framt hans
namn finnes å skriften utsatt.»

Denna lydelse erhöll ock stadgandet i 11 § av lagen den 10 augusti 1877.

Eungl. Maj:ts proposition nr SO.

Fråga om ytterligare inskränkning i lånerätten var sedermera föremål för
prövning av 1892 års riksdag-. Vid denna riksdag väcktes nämligen en motion
(II: 148 av herr N. Rosengren), däri hemställdes om sådan ändring i
11 § av 1877 års lag, att författare och deras rättsinnehavare måtte för sina
i tryck utgivna arheten under i övrigt stadgad skyddstid bekomma ett verksamt
skydd mot missbruket av den i nämnda lagrum för vissa ändamål medgivna
samlingsfriheten. Motionären anförde i motiveringen, att 11 § icke lade
hinder i vägen för en person att t. ex. under uppgift »att tjäna till bruk vid
gudstjänst eller elementär undervisning i musik» åvägabringa samlingar medelst
urval av ansedda författares yppersta alster eller de bästa, mest anslående
och omtyckta tonskapelser, att då dylika samlingar kunde erbjudas allmänheten
vida billigare än originalverken och ägde företrädet att utgöra ett urval,
samlingarna rönte en jämförelsevis vidsträckt spridning och sålunda tillskyndade
författarna av originalarbetena eller deras förläggare en betydande ekonomisk
förlust samt att, enligt vad erfarenheten visade, uppfattningen, att samlingsverk,
vilkas spridning vore särdeles omfattande, skulle bidraga att göra en
författare känd och sålunda befordra avsättningen av hans alster, ej vore
riktig.

I utlåtande (nr 42) över motionen anförde lagutskottet till en början, att vid
tillkomsten av 1877 års lag åtskilliga betänkligheter uttalats mot den alltför
vidsträckta rätt att medelst utgivande av samlingsverk tillgodogöra sig alstren
av andras författareverksamhet, som det kung], förslaget lämnade öppen för
den enskilda företagsamheten, samt att riksdagen i anledning härav vidtagit
väsentliga inskränkningar i denna rätt. Vidare fortsatte utskottet:

Att nu, på sätt motionären föreslagit, ytterligare begränsa rätten att utgiva
samlingsverk finner utskottet betänkligt. Utskottet vill ingalunda förneka,
att gällande bestämmelser i detta ämne kunna av en tilltagsen samlare missbrukas,
i det att avsikten att tjäna det allmänna lika lätt kan tänkas blott föreburen
som verklig, men den störa betydelse, som tillvaron av ifrågavarande, i
utlandets lagstiftning allmänt hyllade grundsats äger för den andliga, odlingen,
gör det till en plikt för lagstiftaren att icke utan tvingande skäl inskränka
tillämpningen av nämnda grundsats. En dylik betydelse kan utskottet emellertid
icke tillmäta de skäl, motionären anfört för en sådan ytterligare inskränkning,
lika litet som utskottet kan anse motionären hava vederlagt den vid lagens
tillkomst uttalade åsikt, att ett väl anordnat samlingsverk, långt ifrån att tillskynda
de författare, från vilkas verk bidragen lånats, någon förlust, i allmänhet
genom att göra dessa författare kända och omtyckta i vida kretsar bör
befordra avsättningen av deras skrifter.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte av riksdagen bifallas. Denna
hemställan godkändes av båda kamrarna, av andra kammaren efter ett anförande
av motionären, däri han yttrade bland annat:

Beträffande sådana alster, som lämpa sig för elementär undervisning, skall
jag be att få framhålla ett tyvärr långt ifrån enastående fall för att visa, att
denna författares rätt icke blott kan trädas för nära på grund av ifrågavarande
lag, utan också att så verkligen skett. En för mig personligen bekant musikförfattare
hade under flera års lediga stunder arbetat på utgivande av en för
små- och folkskolan lämplig sångbok. De melodier, han för detta ändamål
själv komponerat, underställde han framstående tonsättares granskning samt
betalte dem den därför fordrade ersättningen. Han måste därjämte vidkännas
betydliga utgifter för erhållande av en del originalmelodier samt för text i såväl
original som översättning. För ett par år sedan utkom första häftet av
hans sångbok, som erhöll ett rättvist erkännande. Den hade emellertid endast
vunnit en obetydlig spridning, då ett par månader efter dess utgivande utkom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

mo samtidigt två för samma läroanstalter avsedda sångsamlingar, i vilka bägge
samlingar de av nyssnämnda författare utgivna originalsånger funnos intagna.
Fördelaktiga recensioner, driftiga distributörer och samlarnas personliga förbindelser
på de större avsättningsplatserna beredde en vidsträckt spridning åt
de bägge nyutkomna samlingarna, vilkas köpare helt naturligt icke funno skäl
att förskaffa sig originalet till dem av författaren. Detta vållade denne sålunda
en icke ringa förlust. Fortsättningen av nämnda sångbok har han därför
också tills vidare inhiberat.

Vid riksdagen 1908 väcktes åter en motion i ämnet (II: 45 av herr K. J.
Warburg), vilken närmast avsåg rätten att i samlingar intaga litterära verk.
Efter att hava erinrat om stadgandet i 11 § av 1877 års lag angående lånerätten
för utgivare av samlingar anförde motionären:

Det berättigade i detta stadgande skall icke bestridas, även om fara visat sig
att man under den skyddande förklädnaden av »läsebok» i större utsträckning
kan företaga eftertryck av vittra skrifter. Däremot synes man kunna begära,
att, därest exempelvis en läseboksutgivare författar eller låter författa särskilda,
enkom för hans läsebok avsedda uppsatser, dessa icke utan vidare få utnyttjas
av en annan läseboksutgivare. Fall hava förekommit, då detta i icke
ringa mån varit förhållandet och där sålunda den ene läseboksutgivaren begagnat
sig av den andres arbete på mindre lojalt sätt.

Motionären föreslog ett tillägg till 11 § i syfte att förekomma upprepande
av sådana fall som de i motionen omförmälda.

Lagutskottet yttrade i utlåtande (nr 23) över motionen:

Avsikten med det i 11 § av lagen angående äganderätt till skrift den 10
augusti 1877 uttalade undantaget, från bestämmelserna om eftertryck är att
icke genom ett för strängt tillämpande av regeln om författares uteslutande
rätt till sitt verk skapa hinder för den allmänna bildningens och den vetenskapliga
forskningens berättigade anspråk på att få tillgodogöra sig ett litterärt
eller musikaliskt alster. Dessa anspråk få dock icke över hövan utsträckas, så
att de lända till författarens skada eller menligt inverka på hans alstringslust.
Särskilt i vårt land med dess ofta överklagade brist på goda, populära framställningar
till tjänst för den bildningssökande ungdomen och för undervisningen
synes det vara en angelägen sak, att rättsreglerna i det förevarande avseendet
äro så avvägda, att de icke genom att obehörigen inskränka författarerätten
avhålla goda författare från att ägna sig åt författareskap av nyssnämnda
art.

I förevarande motion har uppmärksamheten riktats på ett förhållande, som
ur nyssnämnda synpunkt synes mindre tillfredsställande.

Enligt den nuvarande lydelsen av förenämnda paragraf kan nämligen ett i
sådan samling, som i paragrafen avses, intaget självständigt arbete obehindrat
eftertryckas i annan liknande samling. Motionärens förslag innebär nu, att,
om samlingen är avsedd för den elementära undervisning, varom i paragrafen
talas, nämligen i läsning, musik eller teckning, och det däruti intagna arbetet
är författat enkom för att intagas i samlingen samt detta vid arbetets offentliggörande
uttryckligen utsatts, författaren eller utgivaren bör vara skyddad
med avseende å rätten till arbetet. I detta fall har motionären funnit det oriktigt,
att författaren eller utgivaren frånhändes den rätt till skriften, som, om
den allmänna regeln i fråga om äganderätt till skrift gällde, skulle tillkomma
dem.

Utskottet för sin del kan icke annat än biträda denna motionärens mening;
och synes utskottet genom den av motionären föreslagna lagändringen en olägenhet
bliva avhjälpt, som lagstiftaren knappast torde hava förutsett. Icke
heller synes genom ett uppehållande i detta fall av förbudet mot eftertryck

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

det intresse bliva kränkt, som den ifrågavarande paragrafen av förenämnda
lag avser att tillgodose.

Utskottet föreslog ett tillägg till 11 § av innehåll, att lånerätten icke skulle
gälla, där skriften vore författad enkom i ändamål att intagas i sådan för den
elementära undervisningen avsedd samling, som i paragrafen omförmäldes, samt
förbehåll mot eftertryck blivit gjort vid skriftens början.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, och lag i ämnet utfärdades den 17
juni 1908.

Även vid riksdagen 1911 var 11 § i 1877 års lag föremål för ändringsförslag.
_ I motion (II: 139 av herr Fridtjuv Berg) anfördes beträffande lånerätten
till föi-mån för utgivare av samlingar:

Det hade visat sig, att denna rätt kunde på ett för författarnas intressen
högst betänkligt sätt missbrukas i för skolan utgivna s. k. läseböcker. För
några år sedan ansåg sig Sveriges författareförening böra inlägga gensaga
emot en i stor skala tilltagen avtryckning av ett större antal författares
arbeten, som utgavs såsom ett slags läsebok. Saken slöts då med
förlikning i godo, i det efter skiljedom förlagsfirman erbjöd sig betala
skadestånd. Något juridiskt prejudikat vanns alltså den gången icke. Andra
exempel på uppenbara missbruk förelåge också. Så hade en skriftställarinna,
som särskilt vunnit sig ett namn såsom författare för barn, måst finna sig i,
att i en samling på omkring 100 sidor icke mindre än 50 upptagits av hennes
visor och sagor. I en annan läsebok skulle större delen av Gustaf af Geijerstams
»Mina pojkar» blivit avtryckt. Även andra exempel på att den nämnda
paragrafens medgivande begagnats i allt för stor utsträckning, skulle kunna
anföras. Det hade ock försports, att man i läseböcker ärnade tillgodogöra sig
stora delar av, särskilt för ungdomens undervisning, skrivna verk. Det låge
i sakens natur, att dylika »lån», som överskrede gränsen för vad rimligtvis
hänsyn till skolans undervisningslitteratur kunde påkalla, måste verka skadligt
för avsättningen av vederbörande författares skrifter och kränka deras
rätt att få uppbära frukten av sitt arbete. Sveriges författareförening, vid
vars årsammanträde_ 1909 klagomål häröver anförts, hade ock uttalat sig för
rättelse i berörda missförhållande. Man funne ock, att i den utländska lagstiftningen
denna rätt att begagna författares verk i läseböcker vore mera begränsad,
där den ens vore medgiven. Även vår lagstiftning borde i detta hänseende
skydda författares välförstådda intressen, helst det borde kunna ske utan
att i ringaste mån kränka undervisningens.

Motionären hemställde om sådan ändring i 11 § av lagen, att framför orden
»delar av tryckt skrift» inskötes ordet »mindre» och att till paragrafen fogades
ett tillägg av innehåll, att i samlingsverk icke skulle kunna utan tillstånd
intagas mer än sammanlagt ett sextonsidigt tryckark av en författares skrifter.

I anledning av motionen yttrade lagutskottet i utlåtande (nr 25):

Lika med motionären synes det även utskottet, som om den gällande lagstiftningen
i nämnda hänseende mer än nödvändigt ingriper i författares rätt.
Ett lämpligare avvägande av de intressen, varom här är fråga ■—- å ena sidan
den, allmänna bildningens och den vetenskapliga forskningens berättigade anspråk
att obehindrat få tillgodogöra sig vissa tryckta alster och å den andra
författarens anspråk på rättsligt skydd för sitt arbete — synes däTiör utan
kränkning av de nämnda intressen, som här stå emot författarens, böra kunna
föranleda en jämkning i berörda lagstiftning till den sistnämndes förmån. Att
en sådan i någon form är av behovet påkallad, synes framgå av de missbruk,
vartill den för närvarande rådande friheten i förevarande hänseende understundom
lett. Förefintligheten av ett behov i nämnda avseende vinner, såsom
motionären framhållit, ytterligare stöd såväl av den utländska lagstiftningen,
vilken härutinnan i allmänhet försätter författaren i en gynnsammare ställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

ning än den svenska, som även av ett av Sveriges författareförening år 1909
på förekommen anledning i ämnet gjort uttalande.

Då utskottet inhämtat, att den gällande lagstiftningen angående litterär
och konstnärlig äganderätt var föremål för omarbetning inom justitiedepartementet,
ansåg utskottet lämpligast, att det överlämnades åt Kungl. Maj-.t^att
i samband med nämnda arbete upptaga det av motionären avsedda spörsmålet
till beaktande på sätt, som under nämnda lagarbete kunde finnas lämpligast,
och föreslog skrivelse till Kungl. Maj :t i detta syfte.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, och skrivelse i ämnet avläts den
7 april 1911.

Över riksdagens skrivelse avgav läroverksöverstyrelsen den 30 november
1911 utlåtande, däri anfördes bland annat:

Styrelsen ansåge, att ifrågavarande iånerätt borde med hänsyn till författarnas
berättigade intressen i viss mån inskränkas. Dock vore det av vikt,
att användningen av utgivna skrifter för den elementära undervisningens behov
därigenom vållades så litet avbräck som möjligt. Huru dessa bada, i viss
mån motsatta, krav på lämpligaste sätt skulle förenas, vore emellertid icke så
lätt att avgöra. Mot det i motionen gjorda förslag till frågans lösning kunde
anmärkas, att det torde hava en allt för stel och abstrakt karaktär för att
nog smidigt kunna sluta sig till behovens växlande mångfald. Härvid vore
ock att erinra om, att i flera av de läseböcker i modersmålet, som för närvarande
användes vid läroverken, det som lanats från en eller annan författare
betydligt överstege ett sextonsidigt tryckark. De författare, från vilka således
mer omfattande lån blivit gjorda, vore givetvis de mest framstående och
sålunda de, i fråga om vilka det måste anses önskvärt, att de vore fylligt representerade
i en läsebok. Emellertid ville det synas, som om motionärens
förslag vore värt beaktande, därest detsamma modifierades därhän, att den
ifrågasatta begränsningen till ett tryckark bleve gällande allenast för viss tid
efter ett arbetes utgivande. ... . .

Den förutnämnda omarbetningen inom justitiedepartementet av lagstiftningen
angående litterär och konstnärlig äganderätt resulterade i ett den 28 juli
1914 avgivet sakkunnigbetänkande. Inskränkningar i auktorsrätten till förmån
för samlingar reglerades i de sakkunnigas förslag till lag i två paragrafer,
11 §, avseende den litterära auktorsrätten, och 12 §, avseende den musikaliska.
. . _

1 motiveringen till 11 § lämnade de sakkunniga till en början följande översikt
över främmande lagstiftning beträffande lånefriheten för samlingar:

Enligt norsk lag medgives, att sedan tio år förflutit från ett verks utgivande.
enstaka stycken av verket må upptagas i samlingar, som från olika
författares eller kompositörers verk utdragits till kyrkligt bruk eller till skolbruk
eller liknande elementär undervisning. Den danska lagen _ innehåller
härutinnan, att enstaka redan utgivna mindre dikter eller^ särskilda från
utgivna verk utdragna stycken få, sedan två år förflutit från deras första
utgivande, upptagas i läseböcker och skolböcker samt i böcker till bruk vid
gudstjänster och möten. Enligt finsk rätt är tillåtet, att utgivna smärre
skrifter, eller utdrag av skrifter, eller musikstycken, eller teckningar eller avbildningar
intagas i skolböcker, handböcker, sångböcker och andra för. undervisning,
uppbyggelse eller andaktsövning eller för något särskilt litterärt
ändamål föranstaltade samlingar och bearbetningar. Den tyska. lagen av
1901 medgiver, att enstaka uppsatser av ringa omfång, enstaka dikter eller
mindre delar av en skrift, efter utgivandet, intagas i en samling, som förenar
verk av ett större antal skriftställare och efter sin beskaffenhet är bestämd
för kyrkligt bruk eller skol- eller undervisningsbruk eller till ett egenartat
litterärt ändamål. Vid överläggningarna till nämnda lag väcktes förslag, att

Kungl. Maj:.ts proposition nr SO.

vid lån från en skrift till en annan det lånade ej skulle få överskrida en femtondel
av vare sig den nyttjande eller den nyttjade skriftens omfång; detta
förslag blev emellertid icke antaget. Enligt den österrikiska lagen anses
det ej som eftertryck, att enstaka utgivna verk eller enstaka skisser och
teckningar ur ett sådant verk, i ett ändamålet motsvarande omfång, upptagas
i samlingar, som från flera författares verk föranstaltas till kyrkligt bruk
eller till skol- eller undervisningsbruk eller till ett litterärt eller konstnärligt
ändamål; dock att det lånade stycket icke får till sitt omfång överskrida ett
tryckark av det verk, varifrån lånet skett. Jämlikt engelsk lag skall det
icke betraktas som en kränkning av författarrätten, att i en samling, som huvudsakligen
är sammansatt av icke skyddade verk och som bona fide är avsedd
för skolbruk samt i titeln och i utgivarens annonser betecknad som sådan,
intagas korta utdrag av utgivna skyddade litterära verk, som icke själva äro
utgivna för skolbruk; dock att under fem års tid icke mer än två utdrag av
samma författares skrifter må offentliggöras av samma utgivare. — I vissa
länder, såsom i F rankrike och Amerikas förenta stater, saknas
bestämmelser om sådan lånerätt, som nu är i fråga.

Efter att hava redogjort för det av motionären vid 1911 års riksdag väckta
förslaget, riksdagens skrivelse samt läroverksöverstyrelsens utlåtande däröver
anförde de sakkunniga vidare:

De sakkunniga anse, lika med bemälde motionär, att den här ifrågavarande
lånefriheten bör väsentligen inskränkas. Hela denna anordning till främjande,
på auktors bekostnad, av vissa allmänna intressen ingriper i auktors principiella
befogenhet på ett sätt, som saknar motstycke inom andra delar av rättssystemet:
härutinnan torde en jämförelse med det närbesläktade expropriationsinstitutet
vara upplysande. Den undantagsställning, som i förevarande avseende
tillkommer auktorsrätten, är emellertid grundad i nämnda rätts historiska
utveckling; och det kan givetvis ej komma i fråga att nu i ett slag bryta
med den hävdvunna uppfattningen av det allmännas rätt att i förevarande fall
utan ersättning tillägga sig frukterna av det andliga arbetets möda. Däremot
bör det komma under övervägande, huru den omförmälda lånefriheten må kunna,
med skäligt hänsynstagande till det allmännas intresse, begränsas därhän,
att densamma bliver mindre betungande för auktor.

För avgörande av denna svårlösta och grannlaga fråga hava, såsom av den
nyss.lämnade redogörelsen för den utländska lagstiftningen framgår, flera olika
möjligheter blivit prövade. En utväg till spörsmålets lösande, vilken anvisats
i den österrikiska lagen, har i modifierad form upptagits av nämnda motionär
vid 1911 års riksdag. Det av motionären förordade systemet, enligt vilket lånerätten,
vad samlingar för undervisningsbruk angår, begränsas till visst sidoantal
av en författares verk, synes de sakkunniga innebära det mest tillfredsställande
sättet för hithörande förhållandens ordnande. Den av läroverksöverstyrelsen
tillstyrkta föreskrift, att en sådan begränsning skulle gälla endast under
viss tid, torde däremot kunna undvaras. De sakkunnigas förslag har således,
så vitt nu är i fråga, avfattats i enlighet med bemälde motionärs framställning.
— Att auktors rätt härigenom tillvaratages vida mer effektivt än
enligt gällande lagstiftning, är uppenbart; sådana missbruk av lånefriheten
som de av motionären påvisade kunna icke vidare förekomma. Vad åter angår
samlingsutgivarna,. som, icke utan båtnad för sig själva, härvidlag representera
det allmännas intresse, så lärer det väl kunna antagas, att lånerätten, även
med den nu föreslagna inskränkning, bör vara för vanliga fall till fyllest; om
emellertid en utgivare skulle vilja i en samling intaga mer än ett tryckark även
viss författares verk, så är han ju i fråga om det överskjutande icke i sämre
ställning än varje annan, som önskar av författaren förvärva utgivanderätt.
Beträffande det nu föreslagna systemet har av läroverksöverstyrelsen icke utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

skäl anmärkts, att detsamma skulle hava en allt för stel och abstrakt karaktär
för att nog smidigt kunna sluta sig till de växlande behoven. Mot denna
olägenhet svarar emellertid den fördelen, att genom den föreslagna bestämmelsen
fastslås ett m å 11, en bestämd begränsning till alla vederbörandes ledning.

Utöver nu nämnda begränsning av lånefriheten, sådan den var anordnad i
1877 års lag, föreslogo de sakkunniga jämväl den inskränkning däri, att densamma
endast finge avse samlingar, som vore hämtade ur flera författares
skrifter, så att samlingar, bestående av allenast en författares arbeten,_ ej längre
skulle få utgivas utan tillstånd. Tillika gavs stadgandet om lånefriheten sådan
avfattning, att det i fråga om samlingens ändamål klart framgick, att
hänsyn skulle tagas till samlingens objektiva beskaffenhet, icke enbart till
utgivarens uttalande om ändamålet. Slutligen upptogs i förslaget ej någon
bestämmelse angående rätt till eftertryck för samlingar till historisk framställning.

I proposition, nr 3, till 1919 års lagtima riksdag med förslag till lag om
rätt till litterära och musikaliska verk m. m. anslöt sig departementschefen till
de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende med den ändring allenast, att
skyddet mot intagande i samling för den elementära undervisningen av skrift,
författad enkom i ändamål att intagas i sådan samling, utsträcktes att gälla
varje för den elementära undervisningen avsedd skrift. Stadgandet hade, såvitt
nu är i fråga, följande lydelse:

11 §•

Utan hinder av vad i denna lag är stadgat, vare tillåtet:

3) att mindre delar av utgiven skrift eller, där den är av ringa omfång,
hela skriften intages i sådan, ur flera författares skrifter hämtad samling,
som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller
i skolor eller eljest vid elementär undervisning. I en dylik för den elementära
undervisningen avsedd samling må dock icke intagas mer av samma författares
skrifter än som motsvarar ett tryckark av dessa. Är skrift författad för
att användas vid den elementära undervisningen, vare, där förbehåll mot eftertryck
blivit gjort vid skriftens början, förbjudet att utan författarens tillstånd
intaga skriften eller del därav i sådan samling, som i föregående punkt
avses.

Det sålunda föreslagna stadgandet godkändes av riksdagen.

Beträffande rätten till lån av musikaliska verk till förmån för utgivare av
samlingar innehöll sakkunnigförslaget i 12 § följande stadgande:

12 §.

Likaledes vare tillåtet:

2) att enstaka ställen av ett utgivet musikaliskt verk eller, där det är av
ringa omfång, hela verket intages i sådan, ur flera tonsättares verk hämtad samling,
som efter sin beskaffenhet är avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst
eller i skolor, musikskolor dock undantagna, eller eljest vid elementär undervisning.

I fall, varom under 2) omförmäles, må det nyttjade verkets form icke^utan
tonsättarens tillstånd förändras; dock vare, där så för samlingens ändamål erfordras,
tillåtet att omsätta verket för ett eller flera instrument eller för en
eller flera sångstämmor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

I motiveringen för stadgandet under 2) erinrade de sakkunniga därom, att
den privilegierade ställning, som ansetts böra tillkomma även musikaliska samlingars
utgivare, varit föremål för gensagor av flera reservanter inom lagutskottet
1877, samt redogjorde för ett yttrande av en reservant, enligt vilket
det vore ytterst nödigt, att ifrågavarande rättighet inskränktes därhän, att
samlingens innehåll allenast finge lämpa sig för den elementära undervisningen
i sådana allmänna skolor, där musikundervisningen ej vore huvudsak,
eller med andra ord att sådana samlingar ej finge avse de egentliga musikskolorna.
Sedan de sakkunniga meddelat, att musikförläggaTe i huvudstaden under
åberopande av detta yttrande hos de sakkunniga hemställt, att med hänsyn
till de missbruk, som allt fortfarande föranleddes av de gällande bestämmelserna
angående lånefrihet för musikaliska samlingar, motsvarande stadganden
icke måtte upptagas i förevarande lagförslag, anförde de sakkunniga för
egen del:

De sakkunniga hava, trots sina i det föregående berörda principiella betänkligheter
mot den till förmån för samlingar medgivna lånefriheten, funnit
sig icke böra frångå den på området faktiskt härskande rättsuppfattningen,
som otvivelaktigt ännu kräver en sådan frihet. Om således en viss lånerätt
i berörda avseende ansetts böra fortfarande äga rum, synes likväl, icke mindre
här än på det litterära området, någon inskränkning i nämnda rätt vara av
skälig hänsyn till auktors intressen påkallad. Härvid lärer emellertid den
för de litterära samlingarnas del föreslagna begränsning efter antalet trycksidor
icke kunna genomföras. Den bästa lösning av spörsmålet synes den av
nyssnämnda utskottsreservant i anslutning till 1870 års tyska lag förordade
anordning innebära: enligt denna skulle lånefrihet ej äga rum för samlingar
till bruk i de egentliga musikskolorna. Nämnda anordning, som återfinnes även
i den nu gällande tyska samt i den österrikiska lagen, har alltså upptagits i
förslaget. I övrigt har stadgandet i fråga avfattats i huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i förslagets 11 §.

Stadgande om förbud mot omsättning har enligt de sakkunnigas motivering
tillkommit för att skydda auktors ideella intresse i att verket ej framlägges
för allmänheten i förvanskat skick. Dör att den för musikaliska samlingar
stipulerade lånefriheten skall bli effektiv, har det emellertid funnits
nödigt att medgiva omsättning av det lånade verket, där så erfordras för
samlingens ändamål.

En av de sakkunniga — professorn Valentin — var skiljaktig och anförde,
bland annat:

Mot vissa bestämmelser i 12 § av förslaget till lag om rätt till litterära
och musikaliska verk får jag härmed anföra min reservation.

Det synes mig nämligen — särskilt med hänsyn till den förändring, som
i vår tid uppfattningen av litterär och musikalisk äganderätt undergått i
allmänna medvetandet — som om tiden nu vore inne för att vid en revision
av gällande lag i ämnet upphäva den inskränkning i tonsättares rätt beträffande
samlingar för bruk vid gudstjänst eller vid elementär undervisning
i.musik, som angives i 11 § av lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt
till skrift. Så har emellertid ej skett i föreliggande lagförslag.

Beträffande bestämmelsen i den föreslagna 12 §, att enstaka ställen av
utgivet musikaliskt verk må intagas i sådan samling, som där omförmäles,
har jag intet att invända, då denna bestämmelse, som kan vara av fördel
för undervisningen, ej kränker tonsättares rätt. Men väl emot, att det skulle
vara tillåtet i fråga om utgivet musikaliskt verk, som är av ringa omfång,
att hela verket intages i sådan samling, liksom ock emot den tillåtelse,
som i andra momentet av paragrafen angives med orden: »dock vare, där så

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

för samlingens ändamål erfordras, tillåtet att omsätta verket för ett eller flera
instrument eller för en eller flera sångstämmor».

Vad först skolor beträffar, håller jag före, att dessas behov av musik
såsom undervisnings- och övningsmaterial, en sådan bestämmelse förutan, kan
tillgodoses genom den rikliga tillgången å till avtryck fria kompositioner,
varförutom helt visst företagsamma förläggare ej komma att saknas, vilka
utan att gå tonsättares rätt för när kunna åstadkomma önskliga samlingar.
Anordnare av dylik samling borde sålunda ej äga rätt att utan vidare få avtrycka
tonsättares verk, även om dessa äro av ringa omfång, —- en bestämmelse,
vars gränser för övrigt äro i praktiken synnerligen svåra att fastställa.
Tonsättare och musikförläggare bruka dessutom i slika fall i regeln
vara synnerligen tillmötesgående och pläga i ett flertal länder esomoftast bevilja
enstaka tryckta styckens intagande i samling. Givetvis borde de väl
emellertid äga rätt att förhindra, att exempelvis de bästa och gångbaraste
numren utväljas ur ett tryckt häfte och upptagas i en samling, ty därefter
blir säkerligen möjligheten för det tryckta häftets avsättning i många fall
väsentligt reducerad; och om förläggaren ej skördar beräknad eller skälig
vinst av häftet, minskas avsevärt tonsättarens utsikt att sedermera få ett nytt
arbete förlagt, då förläggaren ej har någon garanti att få tillgodonjuta den
honom av tonsättaren överlåtna rätten.

Skulle det emellertid anses, att skolors behov av dylika samlingar ej kan
tillgodoses utan att inskränka tonsättarens rätt till ersättning, så torde beträffande
dylik samlings bruk vid gudstjänst någon sådan anledning
ej föreligga. Och om kompositioner av ringa omfång, vilka upptagas i samling
för skolas bruk, kunna tänkas därjämte komma oförminskat till användning
för sitt ursprungligen avsedda ändamål, så är detta näppeligen fallet
i fråga om sådana kompositioner, vilka tillhöra andlig tonkonst (såsom orgelpreludier,
orgelstycken, hymner, körer och liknande). Ty dessa äro till stor
del tillkomna och avsedda just för bruk vid gudstjänst; och i fråga om dem
blir tonsättarens eller hans rättsinnehavares utgivningsrätt hart när värdelös,
sedan tonsättningama intagits i dylik samling, vilken måhända kommer
till användning i ett stort antal kyrkor.

Det kyrkliga området är för övrigt just ett av de områden, där behovet
av — även smärre — nya tonsättningar göra sig gällande, ett område, där
den svenske tonsättaren bar ett av de ej alltför många tillfällen till ersättning
för sitt arbete.

Yad vidare beträffar de fall, då kompositionen skulle få intagas i samling
annat än i original, så torde visserligen i många fall den avsedda förmånen
för skola och kyrka i väsentlig mån inskränkas, om ej de för deras behov
nödiga arrangemangen av kompositionerna få — såsom ock i. lagförslaget
föreslås — vidtagas. Men sådana arrangemang eller omsättningar böra i
min tanke under inga omständigheter få av vem som helst utan ^tonsättarens
tillstånd och granskning vidtagas, på det att ej tonsättaren måtte utsättas
för att hans verk tryckes eller utföres i mer eller mindre vanställt skick.
Antagligen skulle ett dylikt inhämtande av tillstånd från tonsättaren icke
vålla utgivare av samling ens någon nämnvärd kostnad eller några_ kostnader
alls, då i de flesta fall tonsättarna lägga vida större vikt vid sina ideella och
konstnärliga intressen än vid de materiella.

Jag anser sålunda, att vid förslagets eventuella upphöjande till lag den
i förslagets 12 § upptagna bestämmelsen om tillstånd till smärre musikaliska
verks intagande i deras helhet i samlingar till bruk vid gudstjänst eller vid

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

elementär undervisning bör utgå. Därest detta ej bifalles, torde åtminstone
stadgandet om rätt att omsätta musikaliskt verk böra uteslutas.

Till den av reservanten sålunda uttalade meningen anslöto sig musikaliska
akademien och läroverksöverstyrelsen i sina över sakkunnigförslaget avgivna
utlåtanden. Folkskolöverstyrelsen förklarade sig däremot icke hava något att
i huvudsak erinra mot sakkunnigförslaget.

I propositionen upptogs stadgandet enligt de sakkunnigas förslag i huvudsak
oförändrat, och detsamma blev även av riksdagen godkänt.

Enligt 11 och 12 §§ av 1919 års lag gäller sålunda beträffande lånefriheten
till förmån för utgivare av samlingar följande. Samlingen skall efter
sin beskaffenhet vara avsedd att tjäna till bruk vid gudstjänst eller i skolor
— beträffande musikaliska verk, musikskolor dock undantagna ■— eller eljest
vid elementar undervisning. Den skall bestå av ett urval av flera författares
eller tonsättares arbeten. Rätten till intagande i samlingen avser mindre
delar av utgiven skrift eller enstaka ställen av utgivet musikaliskt verk,
ävensom, där skriften eller det musikaliska verket är av ringa omfång,
hela skriften eller verket. Beträffande litterära verk gäller härutöver enligt
11 §, att lånefrihet i fråga om samling för den elementära undervisningen
ej är medgiven för mer av samma författares skrifter än som motsvarar
ett tryckark av dessa och ej heller för skrift, författad för att användas vid
den elementära undervisningen, därest vid skriftens början förbehåll mot
eftertryck blivit gjort. —• Enligt 12 § är förändring av nyttjat musikaliskt
verks form ej tillåten, dock att det nyttjande verket må, där så erfordras
för samlingens ändamål, utan tillstånd omsättas för ett eller flera instrument
eller för en eller flera sångstämmor. I 13 § stadgas, att, då musikaliskt verk
begagnas för samling, författarens namn skall angivas, så framt detsamma
finnes utsatt å verket.

Motionären avser nu med sitt förslag att ytterligare begränsa rätten till
lån av musikaliska verk och särskilt att bringa 11 och 12 §§ i lagen i närmare
överenstämmelse med varandra. Sålunda hemställes om införande jämväl
beträffande musikaliska verk av förbud att i samling för den elementära
undervisningen intaga verk, författat för att användas vid sådan undervisning.
Vidare föreslås en begränsning av rätten att i dylik samling intaga verk av
samma tonsättare, så att i samlingen ej skulle få intagas större antal verk av
samma tonsättare än som motsvarade en tjugondei av hela antalet i samlingen
intagna verk eller flera verk än fem. I sammanhang härmed föreslås även
stadgande, att i sådan samling ej skulle få intagas verk, som innehölle flera än
32 takter. — Därjämte avser motionärens förslag, att stadgandet i 12 § beträffande
omsättning av musikaliskt verk, som får intagas i samling, skall
innehålla, att nyttjat verk, som är satt för flera instrument eller stämmor, må
kunna utan tillstånd omsättas för ett instrument eller en sångstämma.

Utskottet, som finner det av motionären framlagda förslaget icke stå i strid
med 1908 års reviderade bernkonvention, vill först erinra om — vad även
framgår av ovan lämnade redogörelse — att antagandet av 1919 års lag,
såvitt rörer musikaliska verk, i ett avseende innebar en tillbakagång till vad
därutinnan gällde före 1908 års lagändring, i det att en person, som komponerat
ett verk enkom för att intagas i samling för elementär undervisning
och vid kompositionens början gjort förbehåll mot eftertryck, nu icke längre
åtnjuter skydd mot kompositionens intagande i en av annan person utgiven
samling. De missbruk, vartill stadgandet före 1908 års lagändring inbjöd
och som påtalades redan av motionären vid 1892 års riksdag, äro nu åter
möjliggjorda, och. enligt vad förevarande motion synes giva vid handen,
förekomma jämväl sådana missbruk. Någon upplysning angående anledningen
till den försämring i tonsättares rättsställning, som 1919 års lag sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Skolöver styrelsen.

medfört, förekommer ej vare sig i de sakkunnigas betänkande eller eljest. Med
hänsyn till vad nu anförts synes det vara önskvärt, att 11 och 12 §§ i 1919
års lag på denna punkt bringas i överensstämmelse med varandra. Vad därefter
angår begränsningen av rätten till intagande i viss samling av en och
samma tonsättares verk, må erinras om de sakkunnigas uttalande, att den för
de litterära samlingarnas del föreslagna begränsningen efter antalet trycksidor
här ej torde kunna genomföras. I anseende till motionärens uppgifter
om den omfattning, vari verk av samma tonsättare blivit intagna, i samlingar,
torde det dock böra tagas under förnyat övervägande, om icke jämväl beträffande
musikaliska verk ett mått läte sig uppställas å huru mycket av
tonsättares alster, som utan tillstånd finge intagas i avsedd samling. För
bedömande av om de av motionären härutinnan föreslagna utvägar med ett
absolut och ett relativt mått äro framkomliga eller andra böra sökas, synes
utskottet en utredning vara erforderlig, och har utskottet ansett denna utredning
lämpligast böra ske genom Kungl. Majrts försorg. Vid en sådan utredning
lärer ock motionärens i detta sammanhang väckta förslag, att verk, innehållande
flera än 32 takter, ej skulle få intagas i angiven samling, böra komma
under omprövning liksom även förslaget om ändring av bestämmelsen angående
rätt att omsätta musikaliskt verk. Då utskottet förordar en utredning
i nu nämnda hänseende, torde samtidigt härmed jämväl böra till behandling
upptagas det förut nämnda förslaget om åstadkommande av överensstämmelse
mellan 11 och 12 §§ i 1919 års lag sålunda, att i 12 § införes
det i 11 § upptagna förbudet att i samling för den elementära undervisningen
intaga verk, författat för att användas vid sådan undervisning.’

Utskottet gjorde därefter hemställan av den lydelse, den av mig nu anmälda
riksdagsskrivelsen utvisar. Båda kamrarna biföllo utan debatt utskottets
förslag.

-över riksdagens framställning hava efter remiss skolöverstyrelsen och musikaliska
akademien avgivit utlåtanden.

Skolöverstyrelsen har anfört:

''Såsom första lagutskottet påpekat i det utlåtande, som legat till grund för
ifrågavarande riksdagsbeslut, förefinnes i här förevarande avseende en bestämd
olikhet mellan §§ 11 och 12 i lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt
till litterära och musikaliska verk. I en för den elementära undervisningen
avsedd samling må enligt § 11, som handlar om litterära verk, icke intagas
mer av samma författares skrifter, än som motsvarar ett tryckark av^ dessa,
ej heller må det nyttjade verkets form förändras utan särskilt tillstånd, av
författaren eller hans rättsinnehavare. I § 12, som handlar om musikaliska
verk, äro i fråga om dylika verk liknande begränsningar angivna, men det
närmare utformandet av dessa avviker från § 11. I fråga om omfånget av de
medgivna lånen föreskrives, att i samling av ifrågavarande art må intagas^ enstaka
ställen av ett utgivet musikaliskt verk eller, där det är av ringa omfång,
hela verket; och i fråga om den form, i vilken de lånade verken må återgivas,
göres sådant undantag från förbud mot förändring, att det, där så erfordras
för samlingens ändamål, är tillåtet att omsätta verket för ett eller flera instrument
eller för en eller flera sångstämmor.

Genom dessa olikheter i bestämmelserna hava musikaliska verk kommit att
i nu förevarande avseende åtnjuta mindre effektivt skydd än litterära verk.
Överstyrelsen har icke tillräcklig erfarenhet av ifrågavarande förhållanden
för att kunna med säkerhet bedöma, i vad mån härav i den praktiska tillämpningen
följt verkliga olägenheter, men kan icke annat finna, än att olikheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

i skyddets effektivitet är principiellt oberättigad. Överstyrelsen tillåter sig i
detta avseende hänvisa till den reservation, som mot det den 28 juli 1914 avgivna
sakkunnigbetänkandet angående ändrad lagstiftning rörande den litterära
och konstnärliga äganderätten m. m. avgavs av professor K. Valentin,
samt de underdåniga utlåtanden över sagda betänkande, som avgåvos den 17
december 1914 av Musikaliska Akademien och den 30 januari 1915 av Läroverksöverstyrelsen.
Överstyrelsen skulle anse önskvärt, att lagstiftningen
ändrades därhän, att de musikaliska verken komma att i nu ifrågavarande
avseende åtnjuta lika effektivt skydd som de litterära.

En annan fråga är, på vad sätt detta bör ske. Tydligen kan det med hänsyn
till de litterära och de musikaliska verkens olika natur, icke ske genom att
man helt enkelt giver § 12 lika lydelse med § 11. Emellertid torde denna
fråga vara av alltför direkt musikteknisk karaktär för att böra föranleda
något överstyrelsens yttrande; vägledning i detta avseende torde helt visst vara
att vänta i det utlåtande i ärendet, som Eders Kungl. Maj :t torde hava anbefallt
Musikaliska Akademien att avgiva.

På grund av vad sålunda anförts får överstyrelsen i underdånighet tillstyrka,
det täckes Eders Kungl. Maj:t vidtaga åtgärder för sådan ändring
av § 12 i lagen om rätt till litterära och musikaliska verk, att rätten till
musikaliska verk må i fråga om intagande i samlingar för elementär undervisning
komma i åtnjutande av lika effektivt skydd, som genom § 11 i samma
lag beredes rätten till litterärt verk.’

Musikaliska akademien har avgivit följande yttrande:

''Akademien, som hänskjutit ärendet till förberedande behandling av en
särskild kommitté, får i enlighet med av denna kommitté avgivet utlåtande
anföra följande:

Av den utförliga redogörelse för tillkomsten av nu gällande lagstiftning
i förevarande ämne. som lämnats i första lagutskottets vid remissen _ fogade
utlåtande nr 8, inhämtas, att frågan om förhållandet mellan å ena sidan en
tonsättares rätt över sitt verk och å andra sidan det allmännas intresse av. att
för vissa särskilda ändamål kunna utan omgång tillgodogöra sig ett musikaliskt
verk varit under övervägande vid lagstiftningen i ämnet och att lagstiftaren
sökt komma till ett lämpligt avvägande av förhållandet mellan dessa
intressen. 11 och 12 §§ i lagen den 30 maj* 1919 äro avfattade i huvudsaklig
överensstämmelse med ett av särskilt tillkallade sakkunnige uppgjort förslag,
vilket emellertid genom avfattningen av 12 § försatte tonsättaren i ett i viss
mån ogynnsammare läge än enligt den förut gällande lagstiftningen. Beträffande
förslaget i denna del anmäldes dock av en bland de sakkunnige, musikaliska
akademiens dåvarande sekreterare, en skiljaktig mening, vari anfördes,
att bestämmelsen om tillstånd till smärre musikaliska verks intagande
i deras helhet i samlingar till bruk vid gudstjänst eller vid elementär undervisning
borde utgå eller, om detta ej bifölles, åtminstone stadgandet om rätt att
omsätta musikaliskt verk uteslutas. Till denna mening anslöt sig också akademien
i sitt den 17 december 1914 över de sakkunniges förslag avgivna utlåtande.

I den motion, som föranlett riksdagens förevarande skrivelse, föreslås vissa
inskränkningar i rätten för utgivare av samlingar att däri intaga andras
musikaliska verk. varigenom bestämmelserna i detta avssende skulle bringas
till huvudsaklig överensstämmelse med vad i 11 § stadgas rörande skriftställares
verk. De föreslagna inskränkningarna kunna sammanfattas i följande
tre punkter: 1) i en för den elementära undervisningen avsedd samling skulle
ej få intagas större antal verk av en och samma tonsättare än som motsvarar

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 18 höft. (AV 20.) 2

Musikaliska

akademien.

Kungl. May.ts proposition nr 20.

en tjugondei av hela antalet i samlingen intagna verk, ej heller i något fall
av samma tonsättare vare sig flere verk än fem eller något verk som innehåller
flera än 32 takter; 2) då musikaliskt verk är författat för att användas
vid den elementära undervisningen, skulle, såsom i 11 § stadgas i fråga
om skriftställares arbeten, där förbehåll mot eftertryck blivit gjort vid skriftens
början, vara förbjudet att utan tonsättarens tillstånd intaga verket eller
del därav i sådan samling, som i 12 § avses, samt 3) att förändring av det
nyttjade verkets form icke skulle få utan tonsättarens eller hans rättsinnehavares
tillstånd ske på annat sätt än att verk, som är satt för flera instrument
eller stämmor, omsättes för ett instrument eller en sångstämma, under
det att enligt nu gällande lagstiftning sådan omsättning utan vederbörligt
tillstånd är tillåten jämväl till flera instrument eller flera sångstämmor.

I motionen åberopas exempel, som visa huru den nuvarande lagstiftningen
kunnat till skada för en tonsättare utnyttjas och som synas akademien ådagalägga
behovet av en ändring i gällande lagstiftning till skydd för tonsättarens
intresse. Att i detta avseende gå så långt som i den vid de sakkunniges
förutnämnda förslag fogade skiljaktiga meningen yrkats, lärer nu ej kunna
ifrågasättas. Men akademien anser de i motionen föreslagna ändringarna
vara av beskaffenhet att kunna och böra genomföras.

Vad särskilt angår den föreslagna begränsningen till 32 takter vill akademien
framhålla, att den icke är beroende på ett godtyckligt val utan grundad
i principen för den normalt uppbyggda melodien. Tvåtaktsgruppen är
den enhet, efter vilken den musikaliska formen mätes. Liksom ett mindre
föremåls längd uttryckes i centimeter så mätes en melodis omfång efter antalet
tvåtaktsgrupper. Under det att den lilla tvådelade visformen vanligen
är sammanställd av åtta plus åtta takter, så sträcker sig den stora tvådelade
visformen till sexton plus sexton takter. Flertalet körvisor torde vara begränsade
till 16 eller 32 takter, och än mer gäller denna begränsning i vad
angår enstämmiga körsånger. Som bevis härpå må anföras att ingen av följande
bekanta körsånger innehåller mer än 32 takter: »Du gamla, du fria»,
Svenska folksången och »Jag vet ett land» av O. Lindblad, »Mandom mod»,
»Fjäriln vingad syns på Haga» och »Vila vid denna källa» av Bellman, »Vårsång»
och »Studentsång» av Prins Gustaf samt Marsch, Hymn (»O Gud som
styrer folkens öden») och »Fansång» (Stå stark, du ljusets riddarvakt) av
Wennerberg. De föreslagna 32 takterna synes akademien vara den högsta
tänkbara gränsen, om bestämmelsen ej skall bliva fullkomligt illusorisk.

Beträffande den föreslagna inskränkningen i rätten att omsätta musikaliska
verk kan akademien åberopa sitt underdåniga utlåtande den 17 december
1914, vari akademien anslöt sig till den vid de sakkunniges betänkande fogade
reservationen. Erfarenheten har härutinnan bestyrkt akademiens då uttalade
farhågor i det att bestämmelsen, som uppenbart strider emot den i 3 §
tonsättaren tillerkända uteslutande rätten att mångfaldiga sitt verk i bearbetning,
föranlett en mängd kränkningar av den skapandes rätt över sitt verks
form och innehåll, som genom okunniga bearbetningar ibland förvanskats till
karrikatyr. Även om det skulle kunna tänkas att tillstånd att för två sångstämmor
omsätta ett verk vore önskvärd, bör en dylik bearbetning till undvikande
av verkets förvanskning endast vidtagas av tonsättaren eller med
hans godkännande för att bearbetningen skall motsvara tonsättarens konstnärliga
avsikter. En dylik hemställan till tonsättaren torde också i regel
löna tillmötesgående.

Under åberopande av vad som anförts får akademien i underdånighet tillstyrka
att 12 § i lag om rätt till litterära och musikaliska verk den 30 maj
1919 måtte ändras i huvudsaklig överensstämmelse med det i ifrågavarande
motion framställda förslaget samt erhålla följande lydelse:

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

12 §. Likaledes vare tillåtet:

2) att enstaka ställen----, eller eljest vid elementär undervisning.

I en dylik för den elementära undervisningen avsedd samling må dock ej
intagas större antal verk av en och samma tonsättare än som motsvarar en
tjugondei av hela antalet i samlingen intagna verk, ej heller i något fall av
samma tonsättare vare sig flere verk än fem eller något verk som innehåller
flera än 32 takter.

Är musikaliskt verk författat för att användas vid den elementära undervisningen,
vare, där förbehåll mot eftertryck blivit gjort vid verkets början,
förbjudet att utan tonsättarens eller hans rättsinnehavares tillstånd intaga
verket eller del därav i sådan samling, som i föregående punkt avses.

I fall, varom i första stycket under 2) förmäles, må det nyttjade verkets
form icke utan tonsättarens eller hans rättsinnehavares tillstånd förändras;
dock vare tillåtet att för ett instrument eller en sångstämma omsätta verk,
som är satt i flera instrument eller stämmor.’

För en lagändring i den riktning, riksdagens framställning utvisar, äro Departeefter
min uppfattning giltiga skäl anförda. Jag kan härutinnan inskränka mentschefen.
mig till att hänvisa till första lagutskottets utlåtande samt skolöverstyrelsens
och musikaliska akademiens yttranden i ärendet.

I detta sammanhang anser jag mig böra underställa Kungl. Maj:ts prövning
en annan fråga, som jämväl avser äganderätten till musikaliskt verk. I
en den 10 september 1926 inkommen underdånig skrivelse har styrelsen för
Föreningen svenska tonsättare anfört följande:

''Lagen om litterär och musikalisk äganderätt av den 30 maj 1919 tillkom för Framställatt
möjliggöra Sveriges anslutning till 1908 års reviderade Bernkonvention. nin9 från
Artikel 11 i denna konvention föreskriver, att tonsättare skola vara skyddade pyre^.e.n
för otillåtet offentligt utförande av deras verk. Emellertid finnas i vissa län- ningen*"
der lagbestämmelser, som stadga inskränkningar i denna tonsättarnas rätt. svenska tonRedan
i det av särskilda sakkunniga år 1914 avgivna förslaget till ovannämnda sättare.
lag hade i överensstämmelse därmed i särskild paragraf, motsvarande nuvarande
§ 12 i lagen, föreslagits den inskränkningen i den musikaliska auktorsrätten,
att utgivet musikaliskt verk skulle utan tonsättares tillstånd få offentligen
utföras, därest åhörare ägde tillträde utan avgift och utförandet icke heller
eljest skedde i förvärvssyfte. Detta förslag omarbetades sedan i justitiedepartementet,
och i den av Kungl. Maj:t vid 1919 åTS riksdag med anledning
därav framlagda propositionen (nr 3) upptogs departementschefens förslag att
det offentliga utförandet av sånger och dansmusik skulle bliva frigivet. Även
andra musikaliska verk skulle få fritt utföras, förutom i sådant fall, som av de
sakkunniga föreslagits, jämväl då den av utförandet härflytande inkomsten
vore avsedd för välgörande ändamål och den eller de utförande icke erhöllo
någon ersättning. I en vid samma riksdag väckt motion nr 267 i andra kammaren
hemställdes att undantaget för sånger och dansmusik måtte inskränkas.

Första lagutskottet ansåg, utlåtande nr 10, att offentligt utförande av sånger
borde. förbehållas tonsättaren; dansmusik borde däremot utan tonsättarens
medgivande få offentligen utföras, där verket utgivits såsom musik till sällskapsdans.
Ävfattningen av stadgandet om inskränkningarna i tonsättarnas
uteslutande rätt i lagens 12 § skedde i överensstämmelse med utskottets förslag.

Nämnda § har i ifrågavarande del följande lydelse:

»Utgivna musikaliska verk må utan tonsättarens tillstånd offentligen utföras,

20 Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

då åhörarna äga tillträde utan avgift och utförandet icke eljest sker i förvärvssyfte
eller

då den av utförandet härflytande inkomsten är avsedd för välgörande ändamål
och den eller de utförande icke erhålla någon ersättning.

Dansmusik må jämväl i andra fall än nyss sagts utan tonsättarens tillstånd
offentligen utföras, där verket utgivits som musik till sällskapsdans.»

Det sista stycket av ovannämnda § 12, angående dansmusiken, tillkom säkerligen
ur den synpunkten, att dansen ansågs vara ett oskyldigt nöje, som icke
borde kunna förhindras av tonsättaren till det använda verket. Säkerligen har
man därvid ej tänkt på utförandet i förvärvssyfte av dansmusik, så som det nu
för tiden är på modet, utan fastmera på sådana tillfällen, då man exempelvis
en midsommarafton mot ersättning, tillskjuten av de dansande, engagerar ett
par spelmän. För att emellertid tonsättare skulle vara skyddade för utförande
av dansmusik ur musikdramatiska verk eller för utförande av. vilka musikverk
som helst, använda för dansändamål t. ex. till sa kallad plastisk dans, försågs
det ifrågavarande sista stycket av 12 § i lagen med inskränkningen: »Där
verket utgivits såsom musik till sällskapsdans.»

Denna formulering har visat sig vara mycket olycklig, då man endast i få
fall med säkerhet kan avgöra, vad som enligt denna passus är skyddat eller ej
beträffande utförandet. Exempelvis må anföras:

I handeln finnes tillgänglig en guterad sång vid namn »Är himmelen ljusblå
ändå» av W. I. Scherzinger, som är en utmärkt dansvals, men varken i titel
eller tempobeteckning är ordet »vals» eller »dans» angivet; dessutom är musikstycket
utgivet med text. Om utförandet därav är fritt eller ej, är tvivelaktigt.

En annan »schlager» av hrr Koehler, Magine och Naset med namnet »Dreamy
melody» bär epitetet »Song AValtz» och tempobeteckning »Valse moderato»,
men är utgiven med sångtext och avsedd att sjungas. Sånger äro ju enligt
lagen skyddade men ej sällskapsdanser beträffande utförandet. Om nämnda
Song Waltz är skyddad eller ej, är tvivelaktigt.

Det musikstycke, som just nu varit mest guterat som musik för sällskapsdans,
är en sång i spansk stil »Valencia» av José Padilla, vilken lancerats som
sång av den bekanta parisiska sångerskan Mistinguette och vilken brukats som
revykuplett snart sagt runt hela jorden. Då stycket i fråga enligt den momentana
smaken är idealiskt att dansa efter, är det ej att undra på att mången
förmenar utförandet därav vara fritt, fastän å noterna ej med ett ord antydes,
att verket är utgivet som musik till sällskapsdans.

Dylika exempel kunna frambringas i tusental.

Samtidens smak för jazzen är så dominerande, att berömda tonsättare skriva
symfonier, genrestycken och konsertanta nummer av jazzkaraktär eller åtminstone
med tempobeteckning som »i fox-trottempo», »shimmy-tempo» etc. Då
det rör sig om större orkestrala verk eller kompositioner i denna stil av framstående
tonsättare, torde man med något så när visshet kunna säga, att verket
ej »utgivits som musik till sällskapsdans», men, för att nämna en guterad
schlager, då en herr Con Conrad skriver ett stycke benämnt »Watermelon» och
angiver, att det skall spelas i fox-trottempo, kan man ej med samma grad av
visshet säga, att detta ej utgivits som musik till sällskapsdans.

Som synes är det nämnda stycket i lagen så formulerat, att man vid tillämpandet
av detsamma måste taga hänsyn till person. Det torde nämligen ej falla
någon in, att anse att t. ex. valser av tonsättare som Sibelius, Sinding. Palmgren,
Kreisler äro utgivna som musik till sällskapsdans, om det också aldrig så
tydligt står »vals» därå, under det att ett av en herr XYZ utgivet stycke i
valstempo med en fantasititel, där ordet vals kanske ej angives, säkert torde
anses såsom utgiven som musik till sällskapsdans.

Det är uppenbart, att en lagbestämmelse, vid vars tillämpning hänsyn måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 20-

tagas till något så vagt och så subjektivt som musikverkens konstnärliga kvalitet
är absurd. Någon motsvarande bestämmelse finnes ej heller i något annat
lands lagstiftning.

Då denna lag 1919 stadfästes, tänkte man på tal om dans, som förut sagts,
huvudsakligen på det oskyldiga nöjet för ungdomen. Emellertid ha tiderna sedan
dess förändrats. Den moderna sällskapsdansen har allt mer övergått från
att vara ett så kallat oskyldigt nöje till att bli föremål för affärsspekulationer
och yrkesmässig utövning. Yrkesmässiga dansörer och danspar, uppvisning
i förvärvssyfte av moderna sällskapsdanser och offentliga dansbanor med entréavgift
är ju numera en alldaglig företeelse. Restauratörer, kafé- och konditoriidkare,
alla söka de skaffa sig tillstånd att få anordna dans å särskildfa
banor eller mellan borden såsom ett medel att locka publik till lokalen för att
genom konsumerande av mat och spritdrycker, oftast till lyxpriser, skaffa
innehavaren ökad vinst. Den offentliga dansen har förvandlats från att vara
»ett oskyldigt ungdomens nöje» till att bliva en företeelse, vars tolererande i
vårt land diskuterats såväl i pressen som t. o. m. i Stockholms stadsfullmäktige.
Under sådana omständigheter representerar dansmusikens frigivande ett
ekonomiskt gynnande av en företeelse, som knappast kan anses vara i behov av
lättnader för sitt florerande.

Den nuvarande lagens bestämmelser angående dansmusiken medför även en
kulturell våda, som år 1919 ej kunde förutses. Sedan tonsättarna numera börjat
utkräva ersättning för utförande i förvärvssyfte av sina verk, en ersättning
som rör sig om så blygsamma summor som 10:— kr. per månad för ett konditori
eller ölkafé upp till 134:— kr. för lyxrestauranger med kapell av 19 musiker
och därutöver, har det visat sig, att innehavare av sådana etablissement för
att bespara sig denna ringa utgift icke draga sig för att försämra musikens
kvalitet till den grad, att de ålägga sina musiker att endast spela dansmusik.

Det är.uppenbart att angivna förhållande i hög grad är agnat att motverka
den lyftning: av det svenska folkets musikaliska kultur, som riksdagen med anslag
åt musikskolor, orkestrar, musikundervisning i folkskolor och andra läroverk
etc.. i möjligaste mån söker gynna. Denna förflackning tager sig bl. a.
uttryck i en katastrofalt minskad köplust hos publiken för högt syftande verk.

Den ovan berörda inskränkningen i tonsättarens rätt att bestämma över sitt
verk synes dessutom vara oförenlig med innebörden av artikel 1. 2 och 11 i den
reviderade Bcrnkonvenlionen 1908.

Under åberopande av vad ovan anförts samt då frigivandet av dansmusiken
saknar motiv i tidsläget, då det gynnar företag, som kunna medföra moraliska
vådor, då det är ägnat att undergräva den musikaliska kulturen och då slutligen
det beträffande lagrummet är så otydligt formulerat, att allmän osäkerhet
om dess tolkning råder, får styrelsen härmed i underdånighet hemställa att
Eders Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder att sagda lagrum •— sista
stycket av § 12 i lagen om litterär och musikalisk äganderätt — helt och hållet
måtte utgå.’

Över denna framställning har musikaliska akademien efter remiss avgivit
utlåtande den 30 september 1926, däri anförts följande:

’Enligt sista stycket av § 12 i nämnda lag må dansmusik utan tonsättarens Musikaliska
tillstånd offentligt utföras, där verket utgivits såsom musik till sällskapsdans, akademien.
Styrelsen för Föreningen Svenska Tonsättare avser med sin underdåniga hemställan
att få denna inskränkning i tonsättares rätt upphävd såsom oförenlig
med innebörden av artikel 1, 2 och 11 i den reviderade Bernkonventionen 1908.

Häri stadgas bland annat, att författare eller deras rättsinnehavare i ett till
konventionen anslutet förbundsland skola i de övriga förbundsländema åtnjuta

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Motion vid
1925 års
riksdag.

samma skydd för sina verk som i det egna landet. _ Om genom skyddslagar
tonsättarnas ideella och materiella intressen blivit tillgodosedda, har k andra
sidan det allmännas intressen föranlett vissa undantagsbestämmelser, vilka likväl
i de olika förbundsländernas lagstiftning sakna samstämmighet. Sålunda
medgiver den tyska lagen i § 27 mom. 1 fri uppföranderätt för musikverk bland
annat vid folkfester, då utförandet icke sker i förvärvssyfte och åhörarna äga
tillträde utan avgift. I motiveringen till denna § heter det emellertid, att
konserter (varmed torde avses alla musikuppföranden), i utskänkningslokaler
o. d. tjäna ett förvärvssyfte, varför de på grand härav icke kunna frigivas
även om de äga rum utan avgift och under bar himmel. Härvid råder en uppenbar
skiljaktighet mot bestämmelsen i den svenska lagen, vari medgives
offentligt utförande av dansmusik utan tonsättarens tillstånd, blott verket utgivits
som musik till sällskapsdans. Saknaden av svenskt rättsskydd för dylik
musik har föranlett framställningar från tonsättarsammanslutningar i vissa
förbundsländer med skydd för ifrågavarande verk för att häri ernå överensstämmande
lagbestämmelser.

Lagens uppgift är att skydda alla musikaliska verk, frånsett deras bruksändamål
eller deras objektivt konstnärliga värde. Emellertid torde anledningen
till den svenska lagens undantagsbestämmelse för dansmusik vara att söka
i den jämförelsevis anspråkslösa ställning dansen tidigare intog, liksom ock
den dåtida dansmusikens mera underordnade uppgift såsom beledsagning till
sällskapsdans. Samtidigt stod den offentliga underhållningsmusiken på en
högre nivå än för närvarande och erbjöd vanligen rikhaltiga och omväxlande
program. Numera kan man säga, att det offentliga nöjeslivet behärskas av
dansen, och allmänheten åstundar såsom musikalisk underhållning huvudsakligen
dansmusik. Enär dansmusiken på grund av ifrågavarande lagbestämmelse
åtnjuter en undantagsställning i förhållande till de övriga musikformerna,
är det för innehavare av utskänkningslokaler, restauranger m. m., där musik
uppföres, jämväl förenat med ekonomisk fördel att nästan uteslutande uppföra
dansmusik, samtidigt tillmötesgående allmänhetens mindre kultiverade smak.
Härigenom åsidosattes emellertid den gedignare musiken och sänkes ytterligare
den allmänna smaknivån, varjämte tonsättare av värdefullare musik gå förlustiga
den inkomst som eljest kunde hava tillfallit dem.

Såsom i föreningens framställning övertygande påvisas framträder den moderna
dansmusiken i så skiftande former och beteckningar, att det är synnerligen
vanskligt att avgöra, när ett verk är utgivet såsom musik till sällskapsdans.
Med hänsyn härtill torde även den i lagen givna formuleringen ej erbjuda
önskvärd klarhet.

På grund av vad sålunda anförts får akademien i underdånighet tillstyrka
den i nådiga remissen gjorda hemställan om att sista stycket av § 12 i lagen
om litterära och musikaliska äganderätten måtte utgå.’

Den i tonsättareföreningens framställning berörda frågan var i viss mån föremål
för behandling vid 1925 års riksdag. I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 177, hemställde herrar D. Norman och N. Holmström, att riksdagen
ville för sin del besluta sådan ändring i lagen den 30 maj 1919 om rätt till
litterära och musikaliska verk, att all musik skulle få fritt utföras, då åhörarna
ägde tillträde utan avgift.

Till stöd för sitt förslag anförde motionärerna efter en redogörelse för tillkomsten
och innehållet av ifrågavarande lagrum:

»Den i förevarande sammanhang viktigaste nyheten i 1919 års lag om rätt
till litterära och musikaliska verk utgör tonsättares uteslutande rätt att offent -

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

ligen utföra av honom komponerat musikaliskt verk utan att särskilt förbehåll
därom vidare fordras.

Borttagandet av tidigare förbehåll beträffande skyddet för musikaliska verk,
vilket av ovannämnda sakkunniga föreslagits, ansågo emellertid redan dessa
innebära så väsentliga ändringar i gällande rätt, att de funno det erforderligt
att i sitt förslag införa en bestämmelse, att utgivet musikaliskt verk måtte
utan tonsättarens tillstånd offentligen utföras, därest åhörarna äga tillträde
utan avgift och utförandet icke heller eljest sker i förvärvssyfte’. Och föredragande
departementschefen fann, att sagda undantag från regeln om kompositörens
uteslutande rätt borde väsentligen utsträckas. Kungl. Maj:ts proposition
frigav sålunda jämväl det offentliga utförandet av sånger och dansmusik
samt medgav, att andra musikaliska verk skulle få fritt utföras, då den av
utförandet härflytande inkomsten vore avsedd för välgörande ändamål, och
den eller de utförande icke erhölle någon ersättning. I Kungl. Maj:ts förslag
gjorde riksdagen i sak endast de ändringar, att sånger tillförsäkrades samma
skydd som andra musikaliska verk, och att dansmusik, för att få utföras utan
tillstånd, skulle hava utgivits såsom musik till sällskapsdans. Ett allmänt frigivande
av sånger skulle enligt vederbörande riksdagsutskotts mening innebära
en alltför stor inskränkning i tonsättarens befogenhet ’och en dylik avvikelse
från den allmänna regeln’ syntes utskottet ''icke heller vara påkallad ur
allmänhetens synpunkt. Praktiskt taget torde det nämligen’, enligt utskottet.
’i regel icke komma att möta några svårigheter att på förhand erhålla tonsättarens
tillstånd till verkets offentliga utförande.’

Särskilt av sistnämnda uttalande, att ett frigivande av sånger icke vore påkallat
ur allmänhetens synpunkt, och att det icke torde möta några svårigheter
att erhålla tonsättares tillstånd till utförande av musikaliska verk, men
även av förevarande frågas behandling i övrigt hos utskottet, av vederbörande
departementschef och av de sakkunniga synes klart framgå, att man under
frågans förberedande behandling önskade helt varsamt utsträcka tonsättarens
rättigheter, och att man icke tänkt sig möjligheten av att allmänheten skulle
kunna bliva lidande genom det skydd, som tillerkändes tonsättarna. Man befarade
tydligen icke, att en åt den enskilde tonsättaren tillerkänd rätt skulle
kunna av nationella och internationella tonsättaresammanslutningar begagnas
till skapande av ett uteslutande monopol på rätten till utförande av musikaliska
verk. Så har emellertid nu skett. I januari förra året startade Föreningen
Svenska tonsättares internationella musikbyrå, vars uppgift är att tillvarataga
de rättigheter för tonsättare, musikförläggare och musikbearbetare, som tillförsäkras
dem i 1919 års lag. Sagda byrå, gemenligen kallad ’Stim’, har, som
torde vara allmänt bekant, utövat en livlig verksamhet till förhindrande av offentligt
utförande utan byråns medgivande av musikaliska verk. Och dess
tolkning av inskränkningarna i 12 § av lagen om rätt till litterära och musikaliska
verk, exempelvis beträffande rätten att utan tonsättarens tillstånd offentligen
utföra musikaliska verk ’då åhörarna äga tillträde utan avgift och
utförandet icke heller eljest sker i förvärvssyfte’, har varit anmärkningsvärt
snäv. Sålunda har byrån ansett, att radioutsändning skett i förvärvssyfte,
även där åhörarna härför icke erlagt någon som helst avgift. Byrån hävdar
likaledes, att restaurantmusiken sker i förvärvssyfte och fordrar av restaurantägarna
dryga ersättningar för rätten att utföra sådan musik, som skyddas av
lagen.

De ersättningar för offentligt utförande på restauranter av skyddad musik,
vilka utkrävas av sagda byrå, komma emellertid endast i ringa mån svenska
tonsättare till godo. Publiken på våra restauranter vill nämligen i första
hand höra musikstycken av utländska tonsättare på modet, och ersättningen
för restaurantmusiken tillfaller därför huvudsakligen dessa. Härigenom gå

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

årligen stora belopp ur landet till utländska tonsättare. Men från utlandet
lära endast obetydliga ersättningar komma våra tonsättare till godo. Beklagligtvis
spelas ju svenska tondikter endast sällan utom vårt lands gränser, ock
spelas de enligt de internationella byråernas tariffer, så synas ersättningarna
för utförandet huvudsakligen gå åt till dessa byråers administrationskostnader.
Ett typiskt exempel hämtat från Finland men tillämpligt på våra förhållanden
berättade nyligen den finske tonsättaren Erkki Melartin för en medarbetare
i en stockholmstidning. Melartin hade fått en komposition utförd 36 gånger
i Holland och erhöll genom ''Stim’ härför ett honorar å ungefär en krona
i svenskt mynt. Sedan porto m. m. frånräknats, återstod åt honom ett belopp
av 14 penny, d. v. s. 1.4 öre. Och om liknande erfarenheter torde nog många
svenska tonsättare kunna berätta.

Innan tonsättarna förtrustligade sina alster, ansågo de det vara till ekonomisk
fördel, om deras tonskapelser offentligen utfördes på restauranter, ty därigenom
blevo deras verk kända och noterna till desamma efterfrågade och sålda.
Och musikförläggarna hade samma intresse, särskilt beträffande mindre kända
kompositörer. För att få nya musikstycken allmänt bekanta tillställde
också förläggarna tidigare restauranterna gratis noter med begäran att få
styckena i fråga uppförda. Sedan numera restaurantägaren skall betala lika
mycket för utförande av redan känd och populär musik som för mindre bekant
och icke till den senare erhåller gratisnoter, låter han helt naturligt huvudsakligen
spela den populära, varigenom våra yngre kompositörer gå miste om den för
dem nödvändiga reklam, som förr lämnades genom det fria utförandet på restauranter
av deras alster.

Då sålunda tonsättarnas sammanslutning till en internationell trust synes
hava lett till ett ensidigt gynnande av utländska modekompositörer på våra
svenska tonsättares bekostnad, och våra restaurantägare för tillstånd att utföra
skyddad musik äro beroende av samma trusts godtycke, finna vi det vara önskvärt,
att rätten till utförande av sådan musik något utvidgas. Och detta torde
kunna ske utan att vår lagstiftning därigenom kommer i strid med den reviderade
bernkonventionen. I sagda konvention talas visserligen icke om några
inskränkningar i tonsättarnas uteslutande rätt att utföra sina kompositioner,
men då vår lagstiftning i anslutning bl. a. till tysk och dansk rätt i 12 § i förevarande
lag redan gjort bl. a. det förbehåll, att musikaliska verk må utföras,
''då åhörarna äga tillträde utan avgift, och utförandet icke heller eljest sker
i förvärvssyfte’, synes detta förbehåll kunna oberoende av konventionen något
utvidgas. För att få restaurantmusiken fri, vilket jämväl för de svenska tonsättarna
själva borde vara värdefullt, erfordras endast, att villkoret ''och utförandet
icke heller eljest sker i försvärvssyfte’ borttages ur lagen.»

Över motionen avgav musikaliska akademien till första lagutskottet följande
yttrande:

Motionärerna hemställa, att riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring
i lagen, att musik må fritt utföras i varje fall, då åhörarna äga tillträde utan
avgift. Villkoret, att utförandet icke heller eljest skedde i förvärvssyfte,
skulle alltså bortfalla. Med andra ord — det förhållande, att förvärvssyfte
förelåge, skulle icke i och för sig nödvändiggöra inhämtande av tonsättarens
samtycke till utförande av hans verk.

Vad motionärerna i främsta rummet synas åsyfta är att bereda innehavare
av restauranter möjlighet att utan uppgörelse med tonsättaren tillgodogöra
sig hans verk.

En lagändring i dylikt syfte anser akademien icke vara att tillstyrka. Lagstiftningen
om rätt till litterära och musikaliska verk vilar på den grundtan -

Kungl. Maj:is proposition nr 20.

ken, att det andliga arbetet likasom det kroppsliga är värt sin lön. Den som
skapar kulturvärden bör, så långt som låter sig göra, få njuta frukterna av sin
verksamhet likaväl som den som ägnar sin verksamhet åt det materiella området.
Denna grundsats realiseras därigenom, att författaren eller tonsättaren
principiellt får sig — i hemlandet såväl som annorstädes — tillerkänd ensamrätt
till det av honom frambragta verket. På sådan grund vila de internationella
överenskommelser, som träffas om litterär och konstnärlig äganderätt
och som biträtts även av vårt land. Den hos oss gällande lagstiftningen i ämnet
ger uttryck åt samma tanke, vilken bland annat innebär, att åt en tonsättare
lämnas öppet att förfoga över rätten att offentligen uppföra av honom
åvägabragta tonskapelser.

En dylik ensamrätt är visserligen för svenska tonsättare ofta nog av ringa
ekonomiskt värde, men saknar dock ej all betydelse. När i motionen göres
gällande, att det skulle ligga i dessa tonsättares verkliga intresse, att all musik
finge fritt utföras å restaurant, så motväges ett dylikt omdöme fullständigt av
det uttalande i motsatt riktning som, efter vad akademien har sig bekant, i en
till utskottet inlämnad skrivelse avgivits av föreningen Svenska tonsättare, en
sammanslutning, som omfattar flertalet tonsättare i landet.

Om alltså ur de svenska tonsättarnas synpunkt anledning icke föreligger
till den ifrågasatta, ur principiell synpunkt föga tilltalande lagändringen, så
lära lika litet andra bärande skäl kunna anföras till stöd för densamma.

I den mån undantag från principen om tonsättarens ensamrätt till sina skapelser
erkännas i gällande lag, äro dessa undantag betingade av sociala eller
allmänt kulturella intressen. Undantag av annan art synes ej heller böra ifrågakomma.
Att till förmån för en näring sådan som värdshusrörelsen — vilken i
och för sig visat sig ganska givande — offra tonsättarnas intresse synes föga
rimligt. Särskilt stötande måste en dylik anordning te sig, när man besinnar,
att den skulle innebära ett gynnande av värdshusrörelsen och där förekommande
musicerande framför den kulturellt sett långt värdefullare konsert- och
operaverksamheten, vilken ansetts vara av den betydelse för det allmänna, att
den i många fall stödes med avsevärda anslag av stat eller kommun.

Det vill synas som om motionärerna med sitt förslag åsyftat etl gynnande
även av den på senaste tid framträdande radioverksamheten. Icke heller härtill
synes tillräcklig anledning föreligga. Nämnda verksamhet torde knappast vara
i behov av en förmån, som skulle innebära intrång i den på fullt giltiga grunder
vilande principen om skapande konstnärers rätt till sina alster.

Akademien anser sig alltså böra bestämt avstyrka bifall till motionen.

Eörsta lagutskottet hemställde, då de av akademien anförda skälen syntes
utskottet övertygande, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda. Denna hemställan bifölls utan debatt av båda kamrarna.

Den i detta ärende föreliggande framställningen och musikaliska akademiens Dcpartedäröver
avgivna utlåtande synas mig innefatta övertygande skäl för att den ‘»lent schef en.
undantagsbestämmelse, som rörande dansmusiken upptagits i sista stycket av
12 § i lagen den 30 maj 19.19 om rätt till litterära och musikaliska verk, icke
längre bör bibehållas. Såsom påvisats, lämnar detta stadgande genom sin obestämdhet
utrymme för tillfälliga omständigheters inverkan på tillämpningen.

Härigenom komma vissa tonsättningar, vilka kunna användas såsom musik
till sällskapsdans, att inbegripas under det rättsskydd, lagstiftningen principiellt
avser att bereda tonsättaren, under det att andra dylika verk bliva ställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Övergångs bestäm melser.

Musikaliska

akademien.

da utanför. Någon giltig grund för att utöver vad i allmänhet gäller medgiva
offentligt utförande av här ifrågavarande tonsättningar utan att tonsättaren
därtill lämnat sitt tillstånd synes numera icke vara för handen. I likhet med
musikaliska akademien, till vars yttrande jag i övrigt hänvisar, finner jag
mig alltså böra tillstyrka, att sista stycket av 12 § uteslutes. En dylik lagändring
torde stå i god överensstämmelse med bernkonventionens bestämmelser.

Med anledning av den under ärendets förberedande behandling uppkomna
frågan, huruvida en ändring i 12 § i enlighet med de föreliggande förslagen
borde åtföljas av vissa övergångsbestämmelser, har särskilt yttrande i detta
avseende inhämtats från musikaliska akademien. I skrivelse den 29 november
1926 har akademien härutinnan anfört följande.

''Uppenbart är, att de nu tillämnade nya lagbestämmelserna i fråga om samlingar
av tonverk för bruk vid gudstjänst eller elementär undervisning icke
kunna utan vidare tillämpas å samlingar, som bragts till stånd före dessa
nya bestämmelsers ikraftträdande.

Vid tillkomsten av 1919 års lag om rätt till litterära och musikaliska verk,
vilken lag, i likhet med den nu föreslagna, i förhållande till tidigare lagstiftning
innebar utsträckning av rättsskyddet för tonsättare, fann man sig böra
genom åtskilliga övergångsbestämmelser tillgodose dem som, under utövning
av den rätt äldre lag medförde, nedlagt arbete och kostnad å utgivande av
litterära eller musikaliska verk under förhållanden, då enligt den nya lagstiftningen
upphovsmannen skulle komma att åtnjuta skydd.

Beträffande sådana samlingar av musikaliska verk som nu äro i fråga, synes
32 § 4) i 1919 års lag innebära, att redan själva utarbetandet av en för gudstjänst
eller elementär musikundervisning avsedd samling skall medföra rätt
för den, som sysslat med utarbetandet, att utgiva samlingen, och detta utan
någon begränsning i tiden och i huru många upplagor som helst. Att med
den nu föreslagna nya lagen skulle förknippas en övergångsbestämmelse av
denna innebörd, anser akademien sig ej kunna förorda. Å ena sidan torde
praktiska svårigheter möta att utreda, vid vilken tidpunkt en samling, som
mångfaldigas först efter lagens ikraftträdande, blivit utarbetad, å andra sidan
skulle det syfte man vill vinna genom de nya bestämmelserna väsentligen förfelas,
om det stode öppet för envar, som före nämnda bestämmelsers ikraftträdande
hopsatt en samling på ett sätt som enligt dessa bestämmelser ej skulle
vara tillåtet, att medelst utgivande av den ena upplagan efter den andra under
ep obegränsad framtid undandraga sig de i tonsättarens intresse skärpta
rättsregler, som eljest funnes nödiga. Av sistnämnda skäl synes det ej heller
böra ifrågakomma att i de med den tillämnade lagen förknippade övergångsbestämmelserna
upptaga en föreskrift motsvarande den i 32 § 6) av 1919 års
lag givna om oinskränkt rätt att fortfarande använda formar, stenar, stereotyper,
plåtar och andra dylika, uteslutande för ett visst verks mångfaldigande
användbara materialier, som förfärdigats innan den nya lagen trätt i kraft.
Mångfaldigande medelst plåtar eller stenar är, som bekant, ytterst vanligt
ifråga om musikaliska verk — även det slags samlingar som här åsyftas -—
och att utan tidsbegränsning tillåta användande av redan anskaffade stenar
och plåtar skulle därför vara ägnat att i väsentlig mån sätta lagen ur kraft
under årtionden framåt.

Såsom huvudregel torde i stället böra uppställas vad som enligt 1919 års
övergångsbestämmelser gäller för andra verk än samlingar, avsedda för guds -

Eungl. Maj :ts proposition nr 20.

tjänst eller elementär undervisning, ävensom för bearbetningar, nämligen att
om ett verk redan före lagens ikraftträdande på grund av förut gällande lag
lovligen mångfaldigats, redan framställda exemplar må fritt spridas, vartill
då^ torde böra läggas ett medgivande att under viss tid, förslagsvis fem år,
från lagens ikraftträdande, mångfaldiga samlingen i form av nya oförändrade
upplagor. Grenom _ sistnämnda medgivande skulle enligt akademiens mening
vara fullt tillräckligt sörjt för tillgodoseende av redan uppkomna rättigheter.

o Den föreslagna ändringen ifråga om utförande av dansmusik -— nämligen
sådan musiks likställande med andra musikaliska verk ■— synes ej vara av
beskaffenhet att påkalla någon övergångsbestämmelse.

o Vad akademien i det föregående föreslagit, torde kunna i lagtext utformas
på ungefär följande sätt:

Denna lag träder i kraft den ,. ......... .......... Den skall äga till lämpning

jämväl med avseende å verk som dessförinnan tillkommit, dock med
följande undantag:

Har samling som avses i 12 § 2) före lagens trädande i kraft lovligen mångfaldigats,
må redan framställda exemplar av samlingen fritt spridas. Samling,
som sålunda mångfaldigats, må ock, där sådant enligt äldre lag var tillåtet,
i form av nya, oförändrade upplagor mångfaldigas intill dess fem år förflutit
från lagens ikraftträdande; och vare spridande av de exemplar, som sålunda
framställas, jämväl tillåtet.’

Med avseende å den ändrade avfattning 12 § i lagen den 30 maj 1919 bör
erhålla, samt beträffande de övergångsbestämmelser, vilka torde böra åtfölja
en lagändring av nu angiven innebörd, ansluter jag mig till vad musikaliska
akademien föreslagit. I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 maj
1919 (nr 381) om rätt till litterära och musikaliska verk.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
H. Stefenson.

Kungl. Maj:ts proposition nr ZO.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt
till litterära och musikaliska verk.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära
och musikaliska verk skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse
:

12 §.

Likaledes vare tillåtet:

1) att delar----litterärt verk;

2) att enstaka •—---elementär undervisning.

I en dylik för den elementära undervisningen avsedd samling må dock ej
utan tonsättarens eller hans rättsinnehavares tillstånd intagas större antal verk
av en och samma tonsättare än som motsvarar en tjugondedel av hela antalet
i samlingen intagna verk, ej heller i något fall av samma tonsättare vare sig
flera verk än fem eller något verk, som innehåller flera än trettiotvå takter.

Är musikaliskt verk författat för att användas vid den elementära undervisningen,
vare, där förbehåll mot eftertryck blivit gjort vid verkets början, förbjudet
att utan tonsättarens eller hans rättsinnehavares tillstånd intaga verket
eller del därav i sådan samling, som nu nämnts.

I fall, varom i första stycket under 2 förmäles, må det nyttjade verkets
form icke utan tonsättarens eller hans rättsinnehavares tillstånd förändras;
dock vare tillåtet att för ett instrument eller en sångstämma omsätta verk, som
är satt för flera instrument eller stämmor.

Utgivna musikaliska---- — -—• — någon ersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927. Den skall äga tillämpning jämväl
med avseende å verk, som dessförinnan tillkommit, dock med följande undantag:

Har .samling som avses i 12 § första stycket under 2 före lagens trädande i
kraft lovligen mångfaldigats, må redan framställda exemplar av samlingen
fritt spridas. Samling, som sålunda mångfaldigats, må ock, där sådant enligt
äldre lag var tillåtet, i form av nya, oförändrade upplagor mångfaldigas intill
dess fem år förflutit från lagens ikraftträdande; och vare spridande av de
exemplar, som sålunda framställas, jämväl tillåtet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 december
1926.

Närvarande:
justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartenientsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 december
1926 hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 maj 1919 (nr 381) om rätt till litterära
och musikaliska verk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Kagnar Gyllenswärd.

Lagrådet jdtrade:

Det föreslagna andra stycket i 12 § avser att bereda musikaliska verk ett
skydd liknande det som litterära verk redan åtnjuta genom bestämmelsen i
11 §, att i en för den elementära undervisningen avsedd samling icke må
intagas mer av samma författares skrifter än som motsvarar ett tryckark av
dessa. För bedömande av i vad mån syftet uppnåtts är det nödigt att närmare
undersöka innebörden av denna bestämmelse.

I motion vid 1911 års riksdag föreslogs, att i ett samlingsverk icke skulle
1a intagas »mer än sammanlagt ett sextonsidigt tryckark av en författares
skrifter utan hans eller hans rättsinnehavares medgivande», och att döma av
motiven till det sakkunnigbetänkande, som ligger till grund för nu gällande
lag, skulle denna överensstämma med motionen. Huruvida detta verkligen är
fallet synes dock vara tvivelaktigt. Efter motionärens förslag är det tydligt
att en författares tillstånd till samlingsverket erfordras endast om ur hans
skrifter skall däri intagas mer än ett ark och att intet utsäges i frågan huru
mycket må av en och samma författares skrifter intagas i verket utan att detta
förlorar sin karaktär av samling för den elementära undervisningen. Annorlunda
enligt lagbestämmelsen. Då i denna icke alls talas om författarens tillstånd,
ligger den tolkningen nära, att det samlingsverk, som av någon —
vilken som helst — författares skrifter upptar mer än ett ark, icke är i 11 §:s
mening privilegierat, eller m. a. o.: verket blir ej lovligt redan därigenom att

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

utgivaren förskaffat sig tillstånd av just den med mer än ett tryckark representerade
författaren, utan han måste även ha tillstånd av var och en annan
ur vars skrifter han vill låna om också blott en eller annan sida. Denna tolkning
av lagbestämmelsen synes vinna i styrka vid betraktande av 11 §:s innehåll
i övrigt. Då nämligen paragrafen i flera andra punkter uttryckligen gör
reservation för tillstånd av författaren, blir man betänksam mot att, trots
lagens tystnad, inlägga samma reservation i det nu ifrågavarande förbudet.
Nekas kan ej heller att även inre grunder tyckas kunna åberopas för en bokstavstrogen
tolkning av lagbestämmelsen. Det kunde sägas icke vara en författare
likgiltigt i vilken miljö hans alster framläggas; han borde ej behöva
finna sig i att ur hans skrifter medtagas några sidor i en diger samling, som
eljes fylles av blott ett par andra författares arbeten.

Musikaliska akademiens förslag till omredigering av 12 § var avfattat i
överensstämmelse med 11 § och saknade alltså det remitterade förslagets ord
»utan tonsättarens eller hans rättsinnehavares tillstånd». Departementschefen
har dock yttrat att han med avseende å paragrafens avfattning anslöte sig
till vad akademien föreslagit. Det måste också erkännas att, även med den
bokstavstrogna tydningen av 11 §, någon saklig skillnad mellan akademiens
förslag och det remitterade icke behöver föreligga; ty efter ordalagen innebär
det senare, om andra stycket i 12 § läses som sig bör i sitt sammanhang med
första stycket 2), att kompositören av ett utgivet musikverk kan såsom villkor
för att detta helt eller delvis må intagas i en samling uppställa, bl. a., att
denna icke upptager flera verk av en och samma tonsättare, vilken som helst,
än som motsvara en tjugondei av hela antalet i samlingen införda verk. Antagligen
har dock en sådan regel icke varit avsedd. Det förefaller sannolikt
att det remitterade förslaget vilar på en tolkning av 11 §, som fullt överensstämmer
med tanken i 1911 års motion, och med det till Musikaliska akademiens
förslag gjorda tillägget torde blott ha avsetts att uttryckligen i 12 §
säga vad sålunda underförståtts vid motsvarande bestämmelse i 11 §.

Det nu sagda har skolat framhålla vikten av att ändringen i 12 § icke
sker så, att nya tolkningssvårigheter därigenom tillskapas. Vill man lagfästa
tanken i 1911 års motion — och däremot synes intet vara att erinra — bör
det tillses, eventuellt genom ändring av 11 §:s lydelse, att bestämmelserna i
11 och 12 §§ icke uppvisa sakligt ej motiverade olikheter i avfattningen.

Väljer man att i det nya andra stycket göra en reservation för tillstånd,
lärer detta böra hänföras blott till tonsättaren, ej jämväl till hans rättsinnehavare.
Att den, som fått utgivningsrätten till ett litterärt eller musikaliskt
verk å sig överlåten, också äger med auktors uteslutande utöva alla de befogenheter,
som tillsammans utgöra den överlåtna rättens innehåll, har i 1919
års lag ansetts så självklart, att det ej behövt komma till uttryck i lagtexten.
En sådan överlåtelse omfattar emellertid aldrig hela det komplex av rättigheter,
som ingår i auktorrätten. Särskilt de rent personliga befogenheterna
kunna icke bliva föremål för överlåtelse, och även en eller annan befogenhet
därutöver kan trots överlåtelsen vara auktor behållen (se t. ex. 17 §). All
den rätt, som vid auktors död ännu tillhör honom, övergår enligt 15 § till

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

hans dödsbodelägare. Till dessa förhållanden har man sökt ansluta terminologien
i de konstitutiva delarna av 1919 års lag, sålunda att lagen, då fråga
är om rätt, som oaktat skedd överlåtelse på sätt nyss sagts är auktor behållen
och kan övergå enligt 15 §, använder uttrycket »författaren eller hans
rättsinnehavare» respektive »tonsättaren eller hans rättsinnehavare», medan
eljest endast talas om respektive »författaren» eller »tonsättaren» (se 11 12
16 och 17 §§). — Det nu anmärkta gäller naturligen även tredje stycket i
förslaget.

Enligt den föreslagna lydelsen av 12 § andra stycket avser det där stadgade
förbudet blott »verk», således icke jämväl »enstaka ställen» av ett verk eller
»delar» därav, varom talas i paragrafens första och tredje stycken. Denna
begränsning av skyddet förefaller dock föga rimlig och är måhända ej heller
asyftad. Distinktionen mellan de nämnda tre begreppen synes för övrigt vara
ganska oklar. Man stannar i tvekan vart man skall hänföra exempelvis ett
stycke ur en bland Gluntarne (»Här är gudagott»), eller en mer eller mindre
fristående avdelning ur ett körverk eller en opera. Särskilt om de nya restriktionerna
genomföras, torde det vara överflödigt att vidare röra sig med
begreppet »enstaka ställen». Bestämmelsen i första stycket 2) borde gälla
utgivet musikaliskt verk eller del därav, och maximigränsen av 32 takter lärer
föra med sig att förbehållet »där det är av ringa omfång» mister allt värde
och närmast blir ägnat att förvilla.

Vid en blivande redaktionell jämkning torde även böra avlägsnas den språkliga
oegentligheten att av »samma tonsättare» icke må intagas något verk med
flera än 32 takter.

Uttrycket i övergångsbestämmelserna »där sådant enligt äldre lag var tilllåtet»
synes kunna såsom överflödigt utgå.

Ur protokollet:
A. V. Stenkula.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 30 december 1926.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Thyrén anmäler lagrådets den 27
december 1926 avgivna utlåtande över det den 3 december 1926 till lagrådet
remitterade förslag till lag om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 30 maj 1919
(nr 381) om rätt till litterära och musikaliska verk.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Bestämmelsen i 11 § första stycket 3) att i en för den elementära undervisningen
avsedd samling icke må intagas mer av samma^ författares skrifter
än som motsvarar ett tryckark av dessa, innehåller icke någon reservation for
tillstånd av författaren. Det föreslagna andra stycket i 12 §, vilket i fråga om
återgivande av musikaliskt verk utgör en motsvarighet till nyssberörda stadgande
i 11 §, upptar däremot eu uttrycklig reservation för tillstånd. Någon
saklig olikhet har dock ej varit åsyftad, utan har den föreslagna lydelsen av
12 § härutinnan allenast skolat återgiva en regel, som ansetts innefattad jämväl
i 11§. Emellertid har lagrådet, då stadgande i detta hänseende saknas 111 §, funnit
den tolkningen ligga nära, att det samlingsverk, som av någon — vilken som
helst — författares skrifter upptar mer än ett ark, icke är i paragrafens mening
privilegierat. Lagrådet har därför med anledning av den uti det nya andra
stycket i 12 § gjorda reservationen framhållit vikten av att ändringen i denna
paragraf icke sker så, att nya tolkningssvårigheter därigenom tillskapas. I
avseende härå har lagrådet ifrågasatt, huruvida icke ändring borde vidtagas
jämväl i 11 §. Eör min del har jag ansett det böra om möjligt undvikas att
nu företaga jämkning av 11 §, vars avfattning tidigare icke givit anledning
till anmärkning. För vinnande av överensstämmelse mellan de båda paragraferna
har därför i stället anlitats den av lagrådet jämväl antydda utvägen
att låta den i 12 § gjorda reservationen utgå. Vad lagrådet eljest hemställt
har jag ansett böra beaktas, och har förslaget i enlighet härmed undergått erforderlig
omarbetning.»

Föredraganden uppläser det omarbetade förslaget .samt hemställer, att detsamma
måtte genom proposition föreläggas nästkommande års riksdag till an Med

bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
H. Stefenson.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

263263