Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.
1
Nr 2.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen; given
Stockholms slott den 10 december 1926.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap.
35 och 71 §§ vattenlagen.
GUSTAF.
Johan C. W. Thyrén.
Bihang till riksdagens protokoll 1927.
1 saml.
2 höft. (Nr 2.)
1
2
Kungi. Maj:ts proposition Nr 2.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 10 kaj). 35 och 71 §§ vattenlagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:
35 §.
Vid syneförrättningen skola biträda två gode män. Dessa skola utses
bland dem, som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode
män vid lantmäteriförrättning i orten. Gode männen tillkallas av förrättningsmannen
efter samråd med biträdande förrättningsmannen, om
sådan förordnats.
Är företag, som avses i 32 § 1 mom., ej av beskaffenhet, att underställning
av synemännens utlåtande, enligt vad i 7 kap. 45 och oo §§> därom är
stadgat, skall ske, vare dock vid syneförrättning angående sådant företag
biträde av gode män icke erforderligt med mindre till prövning förekommer
fråga om ersättning till delägare i företaget eller annan eller ock förrättningsmannen
för bestämmande av delaktigheten i företaget anser sådan uppskattning
av båtnaden, som i 00 § föreskrives, böra vid förrättningen verkställas.
I fall, där syneförrättning handlägges utan biträde av gode män, skall
vad i denna lag är stadgat om synemännens uppgifter och åligganden i tilllämpliga
delar hava avseende å förrättningsmannen.
Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas,
skall sådant ej verka rubbning av vad därförinnan under förrättningen lagligen
beslutats eller verkställts.
71 %.
Är ej sådant fall för handen, som i 68 § avses, skall utlåtandet angående
företaget med därtill hörande handlingar framläggas vid sammanträde
med sakägarna.
Där syneförrättning, som avses i 32 § 1 mom., ägt rum utan biträde av
gode män, vare icke erforderligt att sammanträde hålles för meddelande
av utlåtande; dock skall underrättelse om dagen för utlåtandet och förrättningens
avslutande samt om det ställe, där utlåtandet med tillhörande handlingar
enligt 74 § skall hållas tillgängligt, meddelas parterna i den ordning,
som i 65 § andra stycket är föreskriven för utsättande av nytt sammanträde.
Kuttgl. Maj:ts proposition Nr 2.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 februari 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandlek, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Olsson, Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson,
Wigfoess, Möller, Levinson.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin:
»I sammanhang med en inom jordbruksdepartementet verkställd utredning
rörande ändrade grunder för beviljande av statsunderstöd till torrläggning
av sankmarker hava vissa förslag framställts om ändringar i
vattenlagen i syfte att förenkla förfarandet vid syneförrättning enligt
sagda lag rörande dylika företag. Sedan dessa förslag av chefen för
nämnda departement överlämnats till justitiedepartementet för vidare
behandling och där varit föremål för beredning, anhåller jag nu få
anmäla frågan om dessa lagändringar.
Enligt 10 kap. 32 § 1 mom. vattenlagen skall till handläggning av
syneförrättning rörande torrläggningsföretag enligt 7 kap. i lagen förordnas
viss tjänsteman eller annan person, som i vederbörlig ordning förklarats
behörig att hålla dylik förrättning. Vid förrättningen skola därjämte
enligt 10 kap. 35 § samma lag biträda två gode män, som skola
utses bland dem, som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till
gode män vid lantmäteriförrättning i orten. Dessa gode män, som tillkallas
av förrättningsmannen, äga att deltaga i prövningen och avgörandet
av de vid förrättningen förekommande frågor.
Vid förrättningen skola synemännen upprätta utlåtande angående föreiäget,
och skall utlåtandet med därtill hörande handlingar framläggas vid
sammanträde med sakägarna. Bestämmelse i sistberörda avseende innehålles,
så vitt angår torrläggningsföretag i allmänhet, i 10 kap. 71 § vattenlagen.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 januari 1923 har lantbruksstyrelsen,
med överlämnande av ansökningar om statsbidrag från norrländska avdikningsanslaget
till vissa företag i Västerbottens län, erinrat, att bidrag
från sagda anslag, vilka bidrag lämnades utan återbetalningsskyldighet,
plägat beviljas till utförande av avdiknings- och vattenavledningsföretag,
åven om dessa grundats allenast på överenskommelse intressenterna emellan
och sålunda laga syn rörande företagen ej ägt rum. Detta hade i synner
-
Gällande
bestämmelser.
Lantbruksstyrelsens
skrivelse d. ®/i
1923.
Vattenrättsdomarnas
yttrande d.
. */10 1Ä23.
4 Kungl. May.ts proposition Nr 2.
ligen stor utsträckning skett i fråga om företag inom de norrländska
länen, där man i allmänhet syntes undvika syneförrättningar, varemot
beträffande landet i övrigt företag, som nyss nämnts, i allmänhet syntes
hava blivit förberedda genom syneförrättning. Träffandet av överenskommelse
mellan intressenterna rörande här avsedda företag medförde
emellertid ej några förpliktelser för nya ägare av respektive fastigheter,
vadan, därest någon i företaget ingående fastighet övergått till annan
ägare, svårighet kunde uppstå i fråga om företagets utförande och framtida
underhåll. Särskilt beträffande det framtida underhållet torde sådana
svårigheter vara vanliga. Under förarbetena till gällande vattenlag hade
ock vid upprepade tillfällen framhållits olämpligheten av att dikningsoch
vattenavledningsföretag komme till stånd enbart på grund av sådana
överenskommelser, som nyss sagts, utan förutgången syneförrättning. Lantbruksstyrelsen
hade därför tagit under övervägande, huruvida statens
ifrågavarande understödjande verksamhet alltjämt borde omfatta företag,
beträffande vilka garantier saknades för det framtida underhållet, och
därvid funnit, att bärande skäl icke längre förelåge att med statsmedel
understödja andra företag än dem, vilka grundats på syneförrättning.
Lantbruksstyrelsen hemställde därför, att de överlämnade ansökningarna,
som vore grundade på mellan delägarna träffade överenskommelser, måtte
lämnas utan bifall.
I infordrat yttrande den 5 oktober 1923 över lantbruksstyrelsens nyssnämnda
skrivelse hava vattenråttsdomarua i riket uttalat, att enligt deras
åsikt övervägande skäl förelåge för lantbruksstyrelsens ståndpunkt, att bidrag
ur norrländska avdikningsanslaget icke borde lämnas, med mindre
syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen hållits, men att det syntes kunna
tagas under övervägande, huruvida ej vissa mindre ändringar i vattenlagen
borde vidtagas för underlättande av syneförrättning i sådana fall, som här
avsåges. Dessa ändringar kunde enligt vattenrättsdomarnas förmenande begränsas
till två paragrafer i lagen. Den ena ändringen skulle avse att från
skyldigheten att tillkalla gode män undantaga syneförrättningar rörande här
avsedda företag, där delägarna vore ense om företaget och grunderna föi
dess utförande. Detta syfte torde lämpligen kunna vinnas genom ett tillägg
till 10 kap. 35 § vattenlagen av innehåll, dels att, där samtliga deltagare
enades om grunderna för deltagande i arbetets utförande, gode mäns biträde
icke erfordrades vid förrättningar inom Norrbottens, Västerbottens, Västerno
rrlands, Jämtlands, Gävleborgs och Kopparbergs län, med mindre förrättningsmannen
ansåge jorduppskattning böra vid förrättningen äga rum, eller
bestämmande av ersättning ifrågakomme till någon, som ej vore deltagare i
företaget, eller ock underställning skulle ske, dels ock att, där gode män
sålunda icke biträtt, vad i vattenlagen stadgades om synemännens uppgifter
och åligganden skulle lämpas till förrättningsmannen. Den andra lagändringen
skulle kunna utgöra ett tillägg till 10 kap. 71 § vattenlagen av
Kurigl. Maj:ts proposition Nr 2.
5
innehåll att, där förrättning hållits utan biträde av gode män i fall, då
sådant vore tillåtet, utlåtandet finge meddelas, utan att sammanträde hölles,
dock att utlåtandets dag och därmed förrättningens avslutande skulle tillkännagivas
parterna i samma ordning, som funnes föreskriven beträffande
sammanträde. Antoges en sådan lagändring, komme stadgandet i 10 kap.
74 § andra stycket vattenlagen ändock till tillämpning. Utlåtandet med
tillhörande handlingar skulle alltså även i sådana mål sist inom 30 dagar
efter dess meddelande överlämnas till angiven pålitlig person i orten.
:• Angående betydelsen av det föreslagna villkoret, att samtliga deltagare i
företaget skulle enas om grunderna för deltagande i arbetets utförande, hava
vattenrättsdomarna anfört:
Dylik enighet torde visserligen ofta ernås, först sedan förrättningsmannen
uppgjort plan för företaget och demonstrerat dess verkningar. Men om,
såsom i ärendet uppgivits, förrättningsmannens assistent ej sällan förberedde
ärendet på marken, torde åtminstone i vissa fall en föreningsskrift mellan
delägarna före förrättningen kunna åstadkommas genom hans medverkan.
Även om sådan icke förelåge, när förrättningsmannen inställde sig, torde
olägenheten, i händelse av bristande överenskommelse, av förrättningens
uppskjutande, troligen till ett följande år, vara av beskaffenhet att kraftigt
underlätta förenings ingående. I hopp härom torde förrättningsmannen ofta
kunna anordna förrättningen efter de enklare normer, som av vattenrättsdomarna
föreslagits. Icke ens någon delägares frånvaro borde vara absolut
hinder för förrättningens fortgång, ty den frånvarandes godkännande kunde
vinnas senare, blott det skedde före förrättningens avslutande. Gäckades
förrättningsmannens hopp om enighets ernående, måste han naturligen till
en senare tidpunkt på vanligt sätt utlysa nytt sammanträde. Vid detta
hade han emellertid god nytta av det arbete, som undangjorts vid det föregående
sammanträdet.
Vattenrättsdomarna hava vidare erinrat, att enligt 10 kap. 57 § vattenlagen
en överenskommelse mellan delägarna rörande grunderna för deltagande
i torrläggningsföretags utförande ej bleve giltig, med mindre den av
synemännen prövades lämplig, samt framhållit, att man kunde tänka sig en
farhåga, att, därest dylik prövning, såsom förutsatts i det av vattenrättsdomarna
framlagda förslaget, verkställdes utan vidtagande av jorduppskattning,
någon delägares fastighet kunde bliva hårdare belastad med kostnader
än dess båtnad av torrläggningen rätteligen borde betinga. Vattenrättsdomarna
hava emellertid förklarat sig betvivla, att en dylik synpunkt ofta
skulle göra sig gällande beträffande sådana företag, som här avsåges, samt
till utveckling härav anfört:
Ofta torde situationen vara sådan, att även med en samvetsgrann jorduppskattning
synemännen måste säga sig, att de icke kunde med säkerhet
förutse, vilken grad av båtnad den ena fastigheten och den andra i verkligheten
komme att efter företagets genomförande vinna. I ett i ärendet avgivet
yttrande hade framhållits svårigheterna särskilt vid torrläggning av
myrar att med säkerhet förutse den blivande vinsten. I dylikt fall hade
synemännen jämlikt 10 kap. 61 § vattenlagen att tillsvidare bestämma värdet
å båtnaden medelst sannolikhetsberäkning enligt grunder, som kunde finnas
Lantbruksatyrelsens
utlåtande
den *l/io 1935.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.
användbara. Det kunde med skäl förutsättas att i sådan situation de
grunder, varom deltagarna enats, skulle finnas användbara för nämnda
ändamål. Även i det fall att deltagandet i arbetet, såsom torde vara ganska
vanligt, bestämts så, att varje deltagare skulle gräva viss dikessträcka, torde
ingen svårighet finnas att omräkna envars arbetsprestation i procent av
kostnaden för företaget i dess helhet. Jämlikt 78 § i samma kapitel i vattenlagen
kunde i fall, som nu nämnts, slutlig uppskattning av båtnaden påkallas
av deltagare efter företagets fullbordan. Men om sådant påkallande
icke skett före utgången av kalenderåret näst efter den för företagets fullbordande
bestämda tiden eller efter företagets besiktning, vore för framtiden
all fråga om dylik uppskattning förfallen och den förut gjorda värderingen
gällande till framtida efterrättelse. Säkerligen komme beträffande de norrländska
myrmarkerna sällan förnyad uppskattning att påkallas. Kunde
synemännen vid syneförrättning för företagets utförande misstänka, att
svårighet för båtnadens tillförlitliga uppskattning förelåge, hade de tydligen
beträffande mål, som här avsåges, de bästa anledningar att underlåta jorduppskattning.
Sedan lantbruksstyrelsen genom remiss den ol mars 1924 anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad vattenrättsdomarna i berörda yttrande
anfört angående det av styrelsen ifrågasatta villkor för erhållande av statsbidrag
från norrländska avdikningsanslaget samt att därvid tillika avgiva
förslag rörande de ändringar i övrigt i gällande författningar angående
såväl sagda anslag som allmänna avdikningsanslaget och odlingslånefonden,
vilka av styrelsen ansåges påkallade, har styrelsen den 21 oktober 1925
avgivit det sålunda infordrade utlåtandet. Vid ärendets behandling har
styrelsen rådgjort med vattenrättsdomaren X. Gärde, ledamoten av riksdagens
första kammare godsägaren G. Sederholm, ledamoten av riksdagens andra
kammare hushållningssällskapssekreteraren P. Hedlund samt lantbruksingenjörerna
A. Palm och H. Wikström.
I utlåtandet har styrelsen framlagt förslag till vissa ändrade grunder för
understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet eller medelst
lån ur odlingslånefonden av sådana torrläggningsföretag, som avsåge höjande
av alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker
eller ständig slåtter- och betesvall, ävensom hemställt om anvisande för budgetåret
1926—1927 av vissa anslag för sagda ändamål. De av styrelsen
föreslagna ändrade grunderna för beviljande av bidrag eller lån, som nyss
sagts, innehålla, bland annat, att förslag till utförande av torrläggningsföretag,
vartill statsbidrag eller lån från odlingslånefonden sökes, skall vara
upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen.
I motiveringen till styrelsens förslag i berörda hänseenden har styrelsen
anfört, bland annat:
Handläggandet av de norrländska utdikningsförrättningarna såsom syneförrättningar
enligt vattenlagen, under tillämpning av de i vattenrättsdomarnas
yttrande anvisade förenklingarna i syneförfarandet, behövde icke
orsaka nämnvärt ökade kostnader eller tidsförlust för sakägarna. Med hänsyn
därtill och då statens fordran på garantier för framtida underhållet av
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.
7
de utförda arbetena skulle genom sådana syneförrättningar bliva säkerställd,
hade styrelsen ansett sig böra föreslå införande av obligatoriskt syneförfarande
såsom villkor för erhållande av statsunderstöd till här ifrågavarande
utdikningsföretag, vare sig desamma berörde allenast en enda eller flera
fastigheter.
Vad nu nämnts med avseende på syneförrättning såsom villkor för beviljande
av statsunderstöd till norrländska utdikningsföretag borde enligt styrelsens
åsikt gälla för samtliga torrläggningsföretag även inom riket i övrigt,
till vilkas utförande ansökning gjordes om vare sig bidrag eller lån av statsmedel.
Såsom redan antytts, planlades torrläggningsföretagen inom dessa
delar av landet redan nu allmänt genom syneförrättning.
Styrelsen har därjämte i utlåtandet förordat, att det av vattenrättsdomarna
föreslagna förenklade förfarandet vid syneförrättningar rörande torrläggningsföretag
måtte vinna tillämpning ej allenast, såsom vattenrättsdomarna ifrågasatt,
inom de sex nordligaste länen utan även inom rikets övriga län. I
överensstämmelse härmed har styrelsen utarbetat och vid utlåtandet fogat
ett förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen.
Till stöd för sitt förslag har styrelsen i utlåtandet anfört:
Beträffande de av vattenrättsdomarna anvisade förenklingarna i synetorfarandet
och den därigenom uppkommande möjligheten till reducering av
sakägarnas kostnader för syneförrättningar ville styrelsen erinra, att nämnda
förhållanden vore av mycket stor betydelse vid förrättningar av mindre omfattning
icke blott i Norrland och Dalarna utan även inom landet i övrigt.
Särskilt gällde detta med avseende på tillkallandet av gode män att biträda
vid syneförrättningen. Det hade nämligen vid sådana mindre företag ofta
visat sig, att gode männens resekostnads- och traktamentsersättningar, vilka
skulle utgivas av sakägarna, komme att utgöra oproportionerligt stor andel,
stundom ända till 30 procent av hela förrättningskostnaden. Icke sällan
torde emellertid i dessa fall förrättningen gälla en avdikningsfråga av enklaste
slag, där en lämplig och rättvis grund för kostnadsfördelningen borde kunna
föreningsvis åstadkommas utan jorduppskattning, när samtliga sakägare vore
därom ense, och motstående intressen icke berördes. Enligt styrelsens förmenande
torde därför intressenterna i sådana företag jämväl inom övriga
delar av landet höra få del av den icke oväsentliga lindring i synekostnaderna,
som skulle ernås genom befrielse från skyldigheten att vid förrättningen tillkalla
gode män.
I detta samband ansåge sig styrelsen böra erinra, att intressenterna i utdikningsföretag
skulle, då båtnaden av torrläggningen uppginge till ett värde av
minst 10,000 kronor, jämlikt 11 kap. 95 § vattenlagen erlägga en avgift av en för
tusen av båtnadens belopp såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas
organisation och verksamhet. Storleken av sådan avgift bleve sålunda i
varje fall beroende av en föregående uppskattning av båtnaden.
Då tillkallande av gode män att biträda vid syneförrättningen underlätes
och vad i vattenlagen stadgades om synemännens uppgifter och åligganden
därvid skulle lämpas till förrättningsmannen, på sätt av vattenrättsdomarna
föreslagits, skulle därför förrättningsmannen verkställa erforderlig uppskattning
av båtnaden för bestämmande av dels huruvida ifrågavarande avgift
skulle utgå och dels avgiftens storlek. Det finge här framhållas att ovannämnda
förutsättning huvudsakligen torde komma att inträffa vid sådana
mindre företag, vilkas båtnadsvärde understege 10,000 kronor och där så
-
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.
Propositionen
ur 82 t ill 1926
års riksdag.
lunda någon avgift icke ifrågakomme. I de fall, då sådan avgift funnes
böra utgå, syntes en endast approximativ uppskattning av båtnaden vara
tillräcklig för bestämmande av avgiftens storlek.
Beträffande de i förslaget angivna förutsättningarna för tillämpning av
ifrågavarande förenklade syneförfarande har styrelsen anfört:
Styrelsen ansåge sig särskilt böra framhålla betydelsen därav, att, då förening
mellan delägarna träffats rörande grunderna för kostnadernas fördelning,
det med synnerlig omsorg tillsåges, att de föreningsvis överenskomna
grunderna komme att stå i rimligt förhållande till den båtnad, som de olika
fastigheterna kunde påräkna genom utdikning. Det syntes nämligen obilligt,
att en blivande jordägare skulle kunna åläggas en deltagningsskyldighet i
företaget i fråga om såväl arbetets första genomförande som dess framtida
underhåll, vilken visserligen den föregående ägaren av fastigheten hade av
en eller annan anledning åtagit sig, men som uppenbarligen vore alltför
betungande i förhållande till fastighetens båtnad i företaget. Skulle likväl
sålunda föreningsvis bestämda fördelningsgrunder uppenbarligen finnas
leda till nämnda påföljd, mötte på grund av stadgandet i 10 kap. 57 §
vattenlagen, vilket komme att vara tillämpligt jämväl å det förenklade
syneförfarandet, hinder för föreningens fastställande av förrättningsmannen,
varav följde, att, om föreningens innehåll ej jämkades, båtnadsuppskattning
och därpå grundad kostnadsfördelning ej kunde undvikas. Detta syntes
också vara innebörden av det utav vattenrättsdomama föreslagna villkoret,
att förrättningsmannen funne jorduppskattning icke vara behövlig. Denna
ståndpunkt syntes ej heller ur statsintressets synpunkt kunna göras till föremål
för någon erinran, då staten för sin del icke lämpligen torde böra medverka
till olämpliga föreningars bekräftande på det sätt, som kunde anses
ligga i företagets understödjande med statsmedel.
Därjämte ville styrelsen i fråga om uppskattningen av den genom torrläggningsföretag
uppkommande båtnaden erinra, att sådan uppskattning
måste under alla förhållanden verkställas under medverkan av gode män,
för den händelse lån från odlingslånefonden ifrågasattes till företaget. I
I proposition nr 82 till innevarande års riksdag har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att med vissa jämkningar och tillägg'' godkänna de av lantbruksstyrelsen
föreslagna ändrade grunderna för understödjande medelst
statsbidrag utan återbetalningsskyldighet eller lån ur odlingslånefonden av
sådana torrläggningsföretag, som förut nämnts, ävensom att till sagda ändamål
för budgetåret 1926 — 1927 anvisa dels under benämning statens avdikningsanslag
ett extra reservationsanslag å 1,800,000 kronor, dels oek såsom
kapitalökning för odlingslånefonden, vars benämning i propositionen föreslås
ändrad till statens avdikningslånefond, ett extra reservationsanslag av
2,600,000 kronor.
I propositionen har det av lantbruksstyrelsen föreslagna villkoret, att förslag
till utförande av torrläggningsföretag, vartill statsbidrag eller lån sökes,
skall vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap.
vattenlagen, bibehållits oförändrat. Såsom skäl för propositionens ståndpunkt
i detta avseende har föredragande departementschefen åberopat enahanda
synpunkter, som i ärendet anförts av lantbruksstyrelsen. I syfte att före
-
9
Kungl. Moy.ts proposition Nr 2.
bygga, att fullgörandet av sagda villkor skulle verka alltför betungande för
sökande av statsbidrag eller lån, har i propositionen föreslagits, att kostnaden
för anlitande av gode män vid syneförrättning, som nyss sagts, skulle
under enahanda förutsättningar, som av vattenrättsdomarna och lantbruksstyrelsen
föreslagits för hållande av dylik förrättning utan biträde av gode
män, stanna å statsverket. Till stöd för detta förslag har föredragande
departementschefen anfört:
Kostnaderna för anlitande av sakkunnig förrättningsman torde för jordägarna
bliva i stort sett desamma, om förrättningen handlades enligt bestämmelserna
i 10 kap. vattenlagen eller i annan ordning. Däremot medförde
skyldigheten att anlita gode män ökade utgifter. För att ej i detta
avseende betunga förrättningssökandena syntes det vara lämpligt, att de
ökade kostnader, som föranleddes genom anlitande av gode män, där detta
nödvändiggjordes av ifrågavarande villkor, finge stanna å statsverket. De
kostnader, som härigenom skulle tillskyndas statsverket, hade av lantbruksstyrelsen
beräknats till omkring 50,000 kronor och komme att mer än uppvägas
av de fördelar, som därigenom skulle vinnas. För övrigt funnes anledning
antaga, att nu avsedda kostnad skulle bliva av blott tillfällig art,
då vattenrättsdomarna och lantbruksstyrelsen föreslagit sådan förenkling i
fråga om syneförfarandet att, därest deras förslag bleve upphöjt till lag,
någon ökad ersättningsskyldighet för statsverket ej längre behövde ifrågakomma.
Förenämnda av vattenrättsdomarna föreslagna ändringar i vattenlagen Departement*
innebära, dels att under angivna förutsättningar syneförrättning inom de CÄe/<SBsex
nordligaste länen rörande företag enligt 7 kap. samma lag må kunna
äga rum utan biträde av gode män, dels ock att, när dylik syneförrättning
i enlighet härmed verkställts utan sådant biträde, hållande av sammanträde
med sakägarna ej skulle erfordras för meddelande av utlåtande rörande
företaget. I vattenrättsdomarnas förslag har lantbruksstyrelsen, såsom
nämnt, hemställt om sådan ändring, att det förenklade förfarandet skulle
kunna tillämpas vid syneförrättning rörande företag enligt 7 kap. vattenlagen
inom landet i dess helhet.
På sätt lantbruksstyrelsen framhållit, torde de sålunda ifrågasatta ändringarna
i många fall komma att medföra en avsevärd minskning i kostnaderna
för här avsedda syneförrättningar, och kommer densamma även,
därest förenämnda proposition nr 82 varder av riksdagen bifallen, att föranleda
en direkt och ej oväsentlig besparing i statens utgifter. Beträffande
de förutsättningar, under vilka det förenklade syneförfarandet må komma
till användning, har jag i stort sett ej något att erinra mot förslaget.
Det synes uppenbart, att den nu angivna lagändringen, såsom lantbruksstyrelsen
förordat, bör utsträckas till att gälla landet i dess helhet.
Vidkommande härefter förslaget, att, där syneförrättning enligt förutnämnda
medgivande ägt rum utan biträde av gode män, sammanträde
med sakägarna ej skall erfordras för meddelande av utlåtande rörande
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.
företaget, finner jag även detta förslag vara välgrundat och ägnat att
minska kostnaderna för ifrågavarande syneförrättningar.
Inom justitiedepartementet har det av lanthruksstyrelsen framlagda förslaget
underkastats vissa jämkningar, huvudsakligen av formell beskaffenhet,
och får jag till utveckling av den sålunda föreslagna lydelsen av ifrågavarande
lagrum anföra.
35 §.
De företag, vid vilka biträde av gode män ej skulle erfordras, äro begränsade
till de i 32 § 1 mom. åsyftade d. v. s. dikning, vattenavledning
och invallning. Begränsningen har emellertid gjorts ännu snävare, i det
att jämväl de i 7 kap. 45 och 55 §§> angivna företag, i fråga om vilka
underställning av synemännens utlåtande skall ske till vattendomstolen, ej
heller innefattas under förslagets bestämmelser. Av dessas avfattning torde
emellertid framgå, att sådant förhållande, som enligt 10 kap. 52 § påkallar
underställning, icke nödvändiggör tillkallandet av gode män. De frågor,
som i sistnämnda lagrum avhandlas, äro uteslutande av teknisk natur;
och något särskilt behov av gode mäns biträde i dessa fall toi’de icke föreligga.
Avgörande för gode männens tillkallande är ej allenast företagets art i
och för sig utan jämväl beskaffenheten av de frågor, som A''id syneförrättningen
skola behandlas. Gode männens biträde är i främsta rummet av
betydelse vid förekommande uppskattningar. I överensstämmelse härmed
har gode mäns medverkan i allmänhet bibehållits, då vid syneförrättningen
till prövning förekomma frågor rörande ersättning eller jorduppskattning.
De ersättningsfrågor, som i detta sammanhang komma i beaktande, avse
i allmänhet intrång eller skada, som genom företaget vållas. I vissa undantagsfall
kan emellertid i anledning av företaget ersättningsskyldighet till
delägarna i företaget uppkomma för tredje man, såsom framgår av bestämmelserna
i 7 kap. 8, 12, 17, 18 och 53 §§. Uti det av lantbruksstyrelsen
framlagda förslaget hava från gode mäns medverkan undantagits
sådana ersättningsfrågor, som rörde allenast delägarna i företaget. Uppenbarligen
skulle ett dylikt undantag medföra en ökad användning av det
enklare förfarandet och ur denna synpunkt vara till fördel. I de fall, då nu
antydda ersättningsfrågor, såsom i allmänhet torde vara fallet, äro av mera
enkel beskaffenhet torde någon svårighet icke föreligga, att i sådana frågor
åvägabringa överenskommelse mellan delägarna. För de fall, då dessa frågor,
såsom understundom torde inträffa, äro mellan delägarna tvistiga synes
riktigast, att gode mäns medverkan bibehålies. Uppenbart är att, därest
överenskommelse om ersättningens belopp kan ernås, behovet av gode männens
biträde bortfaller. Enligt 10 kap. 57 § är nämligen sådan överenskommelse
undandragen synemännens prövning.
Förutom för ersättningsfrågors bedömande har gode mäns medverkan
bibehållits, då jorduppskattning enligt 10 kap. 60 § anses böra äga rum.
Kung!,. Maj:ts proposition Nr 2.
11
Denna uppskattning är grundläggande för fördelningen av företagets kostnader
mellan de däri deltagande fastigheterna. I åtskilliga fall är emellertid
för nu angivna ändamål båtnadsuppskattning enligt 60 § icke erforderlig.
Den mark, som ingår i företaget, kan tillhöra en och samma fastighet.
Även om genom företaget vinnes båtnad för mark, tillhörig två eller flera
fastigheter, och en kostnadsfördelning alltså i allmänhet är oundviklig, kan
denna grundas å en mellan delägarna träffad överenskommelse. Är sådan
överenskommelse av beskaffenhet, att den enligt 57 § må godkännas som
lämplig, bortfaller, såsom framgår av 59 §, jämväl i detta fall behovet av
särskild båtnadsuppskattning. Slutligen avhandlas i 61 § vissa förhållanden,
som föranleda till att särskild båtnadsuppskattning icke kommer att ingå i
syneförrättningen utan liänskjutes till en särskild förrättning efter företagets
fullbordande. För sådant fall verkställes vid syneförrättningen efter vissa
sannolikhetsgrunder allenast en provisorisk uppskattning av båtnaden.
Med förslaget åsyftas, att i samtliga här förut antydda fall, då båtnadsuppskattning
enligt 60 § icke är erforderlig, syneförrättning må hållas utan
biträde av gode män. Avgörandet huruvida med hänsyn till de förhållanden,
som beröras i 57 och 61 §>§, båtnadsuppskattning bör verkställas eller icke,
tillkommer enligt förslaget förrättningsmannen. Anser förrättningsmannen
en träffad överenskommelse om kostnadernas fördelning lämplig, har lian
att lägga denna till grund för delaktighetens bestämmande. Föreligga
enligt förrättningsmannens åsikt förhållanden, som enligt 61 § berättiga till
båtnadsuppskattningens hänskjutande till särskild förrättning, tillkommer det
honom att verkställa den provisoriska båtnadsuppskattning, som i sistnämnda
paragraf är föreskriven. Måhända kan det yppas någon tvekan, huru
vida icke jämväl för den provisoriska båtnadsuppskattningen gode männens
biträde borde vara ovillkorligt. Då emellertid denna prövning icke torde
vara av väsentligt annan beskaffenhet än den, som i fråga om en ingången
överenskommelses lämplighet skulle tillkomma förrättningsmannen, och det
tillika i detta fall står delägare öppet att efter företagets fullbordande påkalla
slutlig uppskattning av båtnaden, har jag anslutit mig till den uppfattningen,
att jämväl provisorisk uppskattning enligt 61 § må verkställas
utan biträde av gode män.
Ehuru förrättningsmannen redan i samband med utsättande av tid och
ställe för syneförrättningen bör göra sig underrättad om, huruvida vid förrättningen
kan antagas uppkomma fråga, som påkallar gode mäns biträde,
torde det dock understundom komma att inträffa fall, då först under syneförrättningen
sådan fråga uppkommer. Uppenbarligen åligger det då förrättningsmannen
att omedelbart vidtaga åtgärd för gode mäns tillkallande.
Härvid inställer sig spörsmålet, om och i vad mån gode mäns tillkallande
skall utöva inverkan å beslut, som redan av förrättningsmannen meddelats
eller åtgärder, som av denne dessförinnan vidtagits. Uti lagen den 27 juni
1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring har i dess 5 §
nu berörda spörsmål för ett liknande fall besvarats sålunda, att tillkallandet
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.
av gode män ej skall verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.
Samma ståndpunkt intager det förslag till lag om delning av jord å landet
m. m. (2 kap. 1 §), som genom proposition nr 38 framlagts för 1926 års
riksdag. Ett stadgande av enahanda innebörd har jämväl upptagits i förevarande
förslag.
T detta sammanhang må emellertid framhållas att, vad angår syneförrättning
enligt 10 kap. vattenlagen, stadgandet väsentligen har sin betydelse
i avseende å de processuella åtgärder, som av förrättningsmannen vidtagits,
samt de invändningsfrågor, såsom angående jäv och dylikt, vilka kunna
uppkomma under förrättningen. Såsom framgår av 67 § åligger det i allmänhet
synemännen att i ett sammanhang meddela besked i de materiella
frågor, som förekomma till avgörande och de beslut, som under syneförrättningen
härutinnan må hava meddelats, äro alltså allenast av provisorisk
beskaffenhet. Uppenbarligen komma gode männen att deltaga i den slutliga
prövningen av dessa frågor, även om de tillkallats först under förrättningens
fortgång.
Uti 10 kap. vattenlagen avhandlas vissa med syneförrättningen närställda
förrättningar, som dock rent formellt sett, icke torde vara att i allo likställa
med syneförrättningen. I det föregående har redan antytts en av dessa
förrättningar, nämligen den efterföljande uppskattning av båtnaden, som
enligt 77 och 78 §§ kan ifrågakomma. Angående denna uppskattning skall
med vissa undantag i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om
syneförrättning. Ifrågavarande uppskattning är uppenbarligen i fråga om
gode mäns medverkan att likställa med uppskattning enligt 60 §.
En särställning intager i viss mån jämväl den förrättning för avgörande
av företräde mellan olika företag, som avhandlas i 53 §. Att sådan förrättning
skall handläggas med biträde av gode män, framgår av lagrummets
lydelse; och någon ändring härutinnan åsyftas uppenbarligen icke.
71 $.
Stadgandet i andra stycket, som tillagts, hänför sig beträffande underrättelse
om utlåtandes meddelande till bestämmelserna i 65 § angående
utsättande av nytt sammanträde. Av sistnämnda bestämmelser följer, att,
om ej redan vid synesammanträdet dagen för utlåtandet och stället för
dess tillhandahållande tillkännagivits, sådan underrättelse må meddelas
antingen genom kungörelse eller ock medelst underrättelsens delgivning med
samtliga sakägare. Sist antydda sätt för parternas underrättande torde vara
av särskild betydelse vid de mindre företag, varom här är fråga.
Vad angår tiden för den sålunda ifrågasatta lagens ikraftträdande är att
märka, att med hänsyn till lagrådets arbetsbörda granskning av förslaget i
lagrådet icke torde medhinnas inom den för propositioners avlämnande till
innevarande års riksdag bestämda tiden. Chefen för jordbruksdepartementet
har ock vid behandling av det i propositionen nr 82 avsedda ärendet utgått
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.
13
från att lagförslaget icke torde bliva förelagt 1926 års riksdag. Med hänsyn
härtill har jag icke ansett mig böra föreslå viss dag för lagens ikraftträdande,
utan torde härutinnan få gälla vad i lag linnes föreskrivet rörande tiden
för allmänna författningars trädande i kraft.»
Departementschefen uppläser härefter berörda förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen, av den lydelse, bilaga 1 till
detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
N. Cervin.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 31 maj
1926.
N ärvarande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Edelstam.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
19 februari 1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 3.5 och 71 §§
vattenlagen.
Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av vattenrättsdomaren, revisionssekreteraren N. Gärde.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.
15
Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 december
1926.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet, lagrådets den 31 maj
1926 avgivna utlåtande över det den 19 februari 1926 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 kap. 35 och 71 §§ vattenlagen.
Föredraganden anför:
»Vid behandling av den av min företrädare i ämbetet vid remissen till
lagrådet omnämnda propositionen nr 82 angående statens understödsverksamhet
till främjande av avdikning av viss mark har riksdagen biträtt
Kungl. Maj:ts förslag i fråga om att syneförrättning enligt vattenlagen
skall utgöra villkor för erhållande av statsbidrag till dylikt företag (riksdagens
skrivelse 1926 : 261). I sin skrivelse har riksdagen, under erinran
om innebörden av nu föreliggande lagförslag, förklarat sig Adlja understryka
angelägenheten av att förslag i detta avseende måtte snarast möjligt
föreläggas riksdagen.
Sedan lagrådets utlåtande över lagförslaget avgivits, har betänkande den
26 sistlidne november avgivits av de inom jordbruksdepartementet tillkallade
sakkunniga för utredning av frågan om statsbidrag för torrläggning av
mark i ändamål av skogsbörd m. m. (Statens offentliga utredningar 1926:
29). I den avdelning av betänkandet, vilken avser proceduren vid utdikningsförslags
upprättande, hava de sakkunniga upptagit spörsmålet, huruvida vid
skogsutdikningsföretag sådan syn, som är föreskriven rörande företag enligt
3, 7 och 8 kap. vattenlagen, bör vara obligatorisk. De sakkunniga hava föreslagit,
att syn enligt vattenlagen skall i vissa fall vara en nödvändig förutsättning
för att bidrag må kunna utgå, därvid de erinrat, att genom nu
ifrågavarande lagändring besväret och kostnaderna vid dylik syn komma att
bliva avsevärt minskade. Även med hänsyn till den fråga, som varit föremål
för de sakkunnigas utredning, torde alltså lagändringens genomförande
vara önskvärt».
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2.
Under erinran, att lagförslaget av lagrådet lämnats utan anmärkning,
hemställer föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Stockholm, Isaac Marcus’ B oktryckeri-Aktiebolag, 1926.