Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

1

Nr 197.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet; given Stockholms
slott den 11 mars 1927.

Under åbefopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§
lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1) angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. Meurling.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt.

199 höft. (Nr 197.)

L

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

F örslag
till
Lag

om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1)
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 6, 59 och 83 §§ i lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola, 59 och 83 §§
i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

6 $.

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja deltaga,
efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, för vilken fastighetsskatt enligt kommunalskattelagen
skall utgöras, dock att äldre lotshemman, så länge de äro
underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad frihet
från väghållningsbesväret;

b) all annan fastighet, för vilken sådan fastighetsskatt skall utgöras,
såvitt taxeringsvärdet uppgår till minst åttahundra kronor; samt

c) till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst.

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande därav:

a) att jordbruksfastighet påföres en vägfyrk för varje tvåhundra kronor
av taxeringsvärdet,

b) att annan fastighet påföres en vägfyrk för varje trehundra kronor av
taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk för varje trettio kronor därav;

dock med iakttagande att vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Vägfyrktalslängd i--— tillställas vägstyrelsen.

83 §.

Sedan väghållningsdistrikten — — — vinna tillämpning.

Intill utgången av det år, då vägdelning enligt denna lag första gången
blivit inom varje distrikt fullbordad, skall likväl, den tid mark är bar,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

3

vägunderhållet in natura utgöras enligt hittills gällande bestämmelser
med skyldighet för innehavare av jordbruksfastighet, som enligt 6 och
7 §§ är förpliktad utgöra sådant vägunderhåll, men intill dess ny vägdelning
sker bliver därifrån befriad, att bidraga till väghållet med
penningar.

Om användandet — — — väghållningsskyldige besluta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Historik.

Väghållningsbesyäret
enligt
1734 års lag.

Vägkommittén.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 22 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Medling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Meurling:

Enligt 1734 års lag ålåg det allmänna väghållningsbesväret på landet
uteslutande den i mantal satta jorden. Inom häradssamfälligketerna, som
utgjorde vägdistrikt, fördelades besväret efter mantal och utgjordes, åtminstone
vad angår vägunderhållet, uteslutande genom arbete in natura
efter vägdelning. Något statsbidrag förekom icke.

Denna princip för väghållningsbesvärets utgörande eller dess fördelning
allenast på den mantalssatta jorden bibehölls orubbad ända till 1891 års
vägreform, ehuru kravet på eu skälig lindring i besväret för jordbruket
framfördes redan på 1700-talet och sedermera återkom under 1800-talet i
en mängd vid riksdagarna framburna motioner. Meningarna om grunderna
för en sådan reform voro emellertid mycket delade. Besväret förmenades
sålunda böra utgöras, än av endast vissa slag av fast egendom,
än av all dylik egendom, än av fastighet och industriell rörelse, än av alla
beskattningsföremål efter de för kommunalutskylders utgörande stadgade
grunder och än — i tydligt uttalad motsättning däremot — av sådana beskattningsföremål,
som företrädesvis kunde sägas begagna de allmänna
vägarna. Jämväl framfördes förslag om hela väghållningskostnadens bestridande
genom avgifter av de vägfarande. Däremot synes man under
denna tid hava varit främmande för tanken på vägväsendets bekostande
eller övertagande av staten.

Sedan i anledning av riksdagens begäran den så kallade vägkommittén
tillsatts för utredning i ämnet, avlämnade samma kommitté år 1880 sitt
betänkande. Huvuddragen däri voro följande: väghållningsbesväret utsträcktes
till i regel all fastighet samt till inkomst med vissa undantag;
den mantalssatta jorden beskattades högst och inkomsten lägst, allt i förhållande
till bevillningen såsom skatteunderlag; den mantalssatta jorden
bibehölls vid skyldigheten att utgöra vägunderhållet in natura, under det
att vägväsendets övriga utgifter bestredes ur vägkassor, bildade genom

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

vägskatt i främsta rummet av de ny tillkomna beska ttningsf öremålen; samfälligheten
för väghållningskostnadens fördelning utsträcktes till länet
eller landstingsområdet; en ny, av hemmanens taxeringsvärden beroende
delningsgrund, i stället för mantalet, föreskrevs för vägdelningen.

På grundval av vägkommitténs förslag avlätos propositioner i ämnet till
1887 och 1889 års riksdagar. Vid sistnämnda riksdag föll frågan genom
kamrarnas skiljaktiga beslut. Motionsvis återkom frågan vid 1891 års riksdag.
Den av riksdagen antagna lagen om väghållningsbesvärets utgörande
på landet godtogs av Kungl. Maj:t och promulgera des den 23 oktober
1891.

Enligt denna lag bibehölls i regel häradet såsom väghållningsdistrikt,
dock med fakultativ möjlighet till såväl förstoring som förminskning —
en möjlighet, som sedermera, i den mån den begagnats, nästan undantagslöst
utnyttjats i den senare riktningen. Staten skulle deltaga i vägunderhållet
med en tiondel av den uppskattade kostnaden för samma underhåll,
såvitt anginge till naturaunderhåll indelad sommarväg. Kepajrtitionsgrunderna
bestämdes sålunda, att jordbruksfastighet, med undantag av
staten eller menighet tillhöriga alhnänningsskogar, skulle påföras en vägfyrk
— den nya repartitionsenheten — för varje 100 kronor av taxeringsvärdet,
att dessa skogar, frälseränta, till bevillning taxerad annan fastighet
med taxeringsvärde av minst 800 kronor ävensom staten tillhörig dylik
fastighet, såvitt inkomst därav droges och taxeringsvärdet uppginge till
minst nyssnämnda belopp, skulle påföras en vägfyrk för varje 400 kronor
av taxeringsvärdet, samt att inkomst skulle påföras eu vägfyrk för varje
30 kronor av den till bevillning beskattningsbara andelen därav. Vägskatt
erlades icke för taxerade inkomster under 1,000 kronor och ej heller
för inkomst av kanal, järnväg och annan farväg, inkomst av skeppsrederi
och sjöfart, inkomst genom avlöning, arvode och traktamente eller annan
med allmän eller enskild tjänstebefattning förenad förmån, pension, årligt
understöd, gratifikation, Inpränta och undantagsförmån samt inkomst,
som förvärvades genom arrende av staten tillhörig jordbruksfastighet. Bestämmelsen
om en vägfyrk för varje 30 kronor av den beskattningsbara
inkomsten tillkom genom kompromiss, sedan första kammaren beslutat
en vägfyrk för varje 40 kronor och andra kammaren en vägfyrk för varje
20 kronor av den beskattningsbara inkomsten.

Den lindring för jordbruket i väghållningsbesväret, som 1891 års väglag
innebar, .ansågs emellertid icke tillräcklig, och revision av lagen påyrkades
snart. År 1905 utfärdades lag om ändring i vissa delar av väglagen,
innebärande, bland annat, höjning av repiartitionstalen för vissa beskattningsföremål,
i det att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar
skulle påföras en vägfyrk för varje 150 kronor av taxeringsvärdet
och att frälseränta samt annan fastighet skulle påföras en vägfyrk för varje

Väglagen.

Ändringar i
väglagen.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Vägkommis sionensförslag.

Ändring i väglagen
1918.

1920 års vägskatteproposition.

200 kronor av taxeringsvärdet. I fråga om inkomst utökades skatteplikten
sålunda, att vägskatt skulle utgå för inkomst, som uppgick till minst
1,000 kronor och varför bevillning till staten utgjordes, dock med undantag
för inkomst, som förvärvades genom arrende av staten tillhörig jordbruksfastighet.
Statens ordinarie bidrag till vägunderhållet utökades att
avse icke blott sommarunderhållet av till naturaunderhåll indelad allmän
väg utan även sommarunderhållet av övriga allmänna vägar samt allmän
bro och färja, varjämte bidraget höjdes till tre tjugondelar av den uppskattade
kostnaden för underhållet. Därutöver kunde extra statsunderstöd
tilldelas synnerligt betungade vägkållningsdistrikt i mån av därför tillgängliga
medel. Enligt kungörelsen den 10 juni 1912 angående disposition
av anslag till understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt kan
sådant understöd erhållas till högst hälvten av distrikts kostnad för vägunderhåll,
beräknad efter medeltalet av nämnda kostnad för det löpande
och de sistförflutna fem åren, dock att understöd icke må utgå, i den mån
sagda kostnad understiger 30 öre för vägfyrk.

Trots de väsentliga ändringar, som de nya bestämmelserna medförde,
framträdde allt fortfarande krav på nya reformer. Den i anledning härav
tillsatta vägkornmissionen avgav år 1916 förslag till lag om allmänna vägar
på landet. Enligt detta förslag skulle landstingsområdet utgöra väghållningsdistrikt.
Vägunderhållet skulle dock i huvudsak åligga distriktets
kommuner, vilka ägde att för detta underhåll årligen njuta ersättning av
distriktet enligt särskild uppskattning. Statsbidraget skulle beräknas å
kostnaden icke blott för vägunderhållet utan även för vinterväghållningen
samt i fråga om vinterväghållningen utgå i förhållande till den verkliga
kostnaden. Statsbidrag skulle utgå med ett grundbidrag av 20 procent av
väghållningsdistriktens kostnad för vägunderhåll och vinterväghållning
samt därutöver med vissa tilläggsbidrag i stigande skala för de mera betungade
distrikten. I fråga om grunderna för vägskattens utgörande föreslog
vägkornmissionen icke några ändringar i de gällande bestämmelserna,
under åberopande av att den kommunala beskattningens reformering vore
förestående samt att en definitiv omreglering av vägbeskattningen, vilken
vore i högsta grad beroende av kommunalbeskattningen, icke kunde tänkas
genomförd fristående för sig.

År 1918 ändrades bestämmelserna om statens bidrag till vägunderhåll
sålunda, att beloppet för samma bidrag höjdes till 30 procent av den uppskattade
kostnaden för underhållet av allmän väg, bro och färja.

I samband med 1920 års förslag till kommunalskattelag •— vilket som
bekant bland annat upptog beskattningsformerna fastighetsskatt, näringsskatt
och kommunal inkomstskatt — framlade Kungl. Maj:t i särskild
proposition (nr 358) förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

23 oktober 1891 angående väghållningsbesväi''ets utgörande på landet. Då
bevillningstaxeringen, vilken låg till grund för vägskatten, skulle upphöra
efter antagande av den föreslagna kommunalskattelagen, önskade man
anknyta vägskatten till den nya taxeringen till kommunalskatt, men, enär
frågan om en fullständig revision av väglagstiftningen stod på dagordningen,
ville man icke ingå på frågan om en omläggning av vägbeskattningen.
Förslaget nöjde sig därför med att i väglagen infoga sådana i det
föreslagna kommunalskattesystemet ingående beskattningsfÖremål, som
närmast motsvarade de gamla, med iakttagande av att förut gällande repartitionsgrunder
i huvudsak bibehölles oförändrade. I anslutning härtill
skulle vägskatt icke utgå för näringsskattevärde och ej heller för inkomst av
fast egendom. Inkomst skulle således påföras en vägfyrk för varje 30 kronor
av det till kommunal inkomstskatt beskattningsbara beloppet, minskat
i förekommande fall med dels uppskattad inkomst av fast egendom, dels
hyresvärdet motsvarande 5 procent av taxeringsvärdet å fastighet, som av
ägaren användes i näring eller eljest i rörelse eller yrke, dels ock värdet i
oförädlat skick av beståndsdelar från egen fastighet, valka förädlades eller
förbrukades i näring eller eljest i rörelse eller yrke. Detta förslag innebar
således, att för vägbeskattningen särskild taxering av inkomst måste äga
mim i vissa fall.

Då 1920 års riksdag avslog förslaget till kommunalskattelag och antog
det nu gällande kommunalskatteprovisoriet, gjordes icke några ändringar
i själva väglagens beskattningsbestämmelser. De samma år vidtagna ändringarna
beträffande bevillningstaxeringen — särskilt införandet av rätten
till allmänna avdrag samt orts- och familjeavdrag — hava emellertid
haft en betydande inverkan å det relativa trycket av vägskattebördan.
Till denna förskjutning i skattetrycket skall jag senare återkomma.

När sedermera frågan om väglagstiftningen på nytt upptogs till behandling,
så ansågs vägkommissionens förslag icke utan omarbetning
kunna läggas till grund för proposition i ämnet. De för verkställandet av
dylik omarbetning tillsatta vägsakkunniga avgåvo år 1921 förslag till lag
om allmänna vägar på landet. Enligt detta förslag utgjorde varje landstingsområde
ett vägdistrikt och skulle skyldigheten att ombesörja väghållningen
åligga varje sådant område. Vägskatten skulle utgå efter vägfyrk
sålunda, att jordbruksfastighet påfördes en vägfyrk för varje 200 kronor
av taxeringsvärdet, frälseränta samt annan fastighet eu vägfyrk för varje
300 kronor av taxeringsvärdet och inkomst en vägfyrk för varje 30 kronor
av den beskattningsbara andelen därav. Statsbidraget skulle beräknas i
förhållande till den verkliga kostnaden för både vägunderhållet och vinterväghållningen.
Statsbidraget skulle utgå dels i form av grundbidrag
med 30 procent av varje distrikts sammanlagda kostnad för vägunderhåll
och vinterväghållning, dels ock i form av tilläggsbidrag, som dock endast
kommo sådana distrikt tillgodo, vilka i fråga om vägunderhåll och vinter -

väg sakkunniga.

8

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 197.

1922 års
proposition.

Ändring i väglagen
1924.

Automobilbe skattningen.

väghållning vore mera betungade än rikets distrikt i genomsnitt. Därtill
komme särskilt bidrag för ödebygdsväg, uppgående till 30 procent av kostnaden
för vägunderhåll och vinterväghållning å sådan väg.

Vägsakkunnigas förslag lades till grund för Kungl. Maj:ts till 1922 års
riksdag avlåtna proposition (nr 100) med förslag till lag om allmänna
vägar på landet. Enligt propositionen skulle, i överensstämmelse med vad
som föreslagits av vägsakkunniga, landstingsområdet utgöra vägdistrikt
samt väghållningen åligga varje sådant område. Repartitionsgrunderna
voro, till skillnad från vad som var fallet enligt vägsakkunnigas förslag,
avfattade i överensstämmelse med gällande väglag, dock att staten eller
menighet tillhöriga allmänningsskogar skulle åsättas vägfyrk lika med
andra jordbruksfastigheter. Propositionens stadganden om statsbidrag
överensstämde med vägsakkunnigas, dock att i kostnaden för vägunderhåll
och vinterväghållning skulle inbegripas jämväl förvaltningskostnad samt
att det särskilda bidraget till ödebygdsväg upptogs till allenast 20 procent
av kostnaden för vägunderhåll och vinterväghållning å sådan väg. Propositionen
blev emellertid av riksdagen avslagen.

År 1924 infördes den ändring i väglagen, att, därest inom distriktet dess
samtliga vägar övertagits till underhåll medelst vägkassan, det ordinarie
statsbidraget skall beräknas å distriktets verkliga kostnader för vägunderhållet
och i underhållskostnad jämväl inbegripas all förvaltningskostnad,
som icke uppenbarligen avser byggande av väg.

Genom förordn ingen den 2 juni 1922 om automobilskatt och om särskild
skatt å automobilgummiringar har föreskrivits, att skatt skall utgå för
automobiler och för automobilgummiringar. Genom förordning den 23
maj 1924 om särskild skatt å bensin och motorsprit har förordnats, att skatt
skall utgå för bensin och motorsprit, vilken förordning, i vad den avser
särskild skatt å motorsprit, dock icke träder i kraft förrän den 1 juli 1929.

Enligt förordningen den 28 maj 1926 om fördelning av automobilskattemedel
skola av automobilskatten, automobilgummiringsskatten och bensinskatten
(automobilskattemedel) SO procent tillfalla landsbygden för att
användas företrädesvis till förbättring och underhåll av för den allmänna
samfärdseln särskilt betydelsefulla vägar och broar samt 20 procent tillfalla
städerna för att användas för dessas gatu- och väghållning. Av landsbygdens
andel av skattemedlen skola 85 procent fördelas sålunda, att till
väghållningsdistrikt, vars samtliga vägar övertagits till underhåll medelst
vägkassan, bidrag utgår med en tiondel av distriktets verkliga kostnad
för vägunderhåll och vinterväghållning, samt att vad av omförmälda 85
procent återstår skall tillgodokomma de särskilda länen i förhållande till
de belopp, som influtit i automobilskatt från respektive läns landsbygd.
Av återstående 15 procent må visst belopp användas för vissa forskningsoch
undersökningsarbeten och återstoden mellan länen fördelas på sätt
Konungen förordnar.

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Sedan särskilda sakkunniga (1924 års skatteberedning) förordnats att biträda
vid. beredningen av frågan om den direkta beskattningen till stat
och kommun m. m., verkställdes på begäran av nämnda beredning av vägkonsulenten
i Stockholms län, majoren i väg- och vattenbyggnadskåren
Ingemar Petersson en undersökning angående väghällningsbördans storlek
och fördelning under åren 1880—1923. Resultatet av denna undersökning
föreligger i en promemoria, vilken såsom bilaga 1 fogats vid det
av skatteberedningen den 8 oktober 1925 avgivna betänkandet om vägbeskattningens
ordnande (Statens offentliga utredningar 1925:31). •

En ur nämnda promemoria hämtad tabell — vilken torde få såsom bilaga
(1) fogas vid statsrådsprotokollet — visar, hur antalet vägfyrkar på
grund av lagstiftningsåtgärder och allmänna ekonomiska förhållanden varierat
under olika år och för olika beskattningsföremål. Åtskilliga i tabellen
upptagna siffror torde dock få betecknas såsom i hög grad
approximativa.

Såsom av tabellen framgår, hava stora förändringar i det relativa trycket
av väghållningsbördan ägt rum under den angivna tiden. Före väglagens
tillkomst åvilade hela väghållningsbördan den mantalssatta jorden. År 1900

— nära 10 år senare — hade annan fastighet och inkomst övertagit cirka
14 procent av väghållningsbördan med motsvarande lättnad för jordbruksfastighet.
År 1915 uppgick annan fastighets och inkomsts andel i väghållningsbördan
till cirka 38 procent och år 1921 till cirka 57 procent. Denna
förskjutning torde huvudsakligen ha berott på de år 1905 genomförda ändringarna
i väglagen, på högkonjunkturerna under krigstiden samt på den
allt kraftigare fortgående utflyttningen från städerna av industriföretag och
enskilda, ehuru berörda utflyttning i viss mån motverkats genom nybildning
av städer och inkorporering i äldre städer av tätt bebyggda samhällen.
Beträffande jordbruksfastigheterna har en höjning av taxeringsvärdena och
därmed av antalet vägfyrkar ägt rum vid de allmänna fastighetstaxeringarna,
särskilt år 1918. Efter år 1921 har en återgång ägt rum till
nackdel för jordbruksfastighet, i det annan fastighets och inkomsts andel
år 1923 nedgått till cirka 45 procent. Denna återgång har huvudsakligen
förorsakats av nedgången i den beskattningsbara inkomsten, vilken i sin tur

— förutom på de försämrade konjunkturerna — beror på införandet genom
1920 års riksdagsbeslut av rätten till allmänna avdrag samt orts- och familjeavdrag
vid bevillningstaxeringen, vars verkningar i tablån komma till uttryck
först i de för år 1923 upptagna siffrorna. Anmärkas må även, att
under depressionstider bestämmelsen om vägskattefrihet för inkomster under
1,000 kronor får ökad betydelse.

Väghållningsdistriktens sammanlagda inkomster och utgifter för väghållningen
framgå av en annan i skatteberedningens betänkande intagen tabell,
vilken likaledes torde få såsom bilaga (2) fogas vid statsrådsprotokollet.

Betraktas de uti kolumn 20 i tabellen angivna siffrorna, utgörande det
kontanta utlägg per vägfyrk, som jordbruksfyrkarna fått vidkännas utöver

Väghållningsbördans
storlek
och fördelning.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

naturaprestationerna, så framgår, som naturligt är, att med den nya väglagens
ikraftträdande uttaxeringarna i fråga på grund av de nya beskattningsföremålens
tillkomst avsevärt sjunkit. Minskningen i uttaxeringen har
fortgått ända t. o. m. 1910. De ökade kraven på vägarna och de därigenom
ökade totala väghållningskostnaderna hava emellertid gjort, att uttaxeringen
på naturafyrkar måst ökas under senare åren och utgjorde, som framgår av
tablån, år 1923 9.2 öre. Enligt väglagen skall på icke-naturafyrkar uttaxeras
samma belopp, som enligt uppskattningen belöper på naturafyrkar (efter avdrag
av statsbidraget) jämte på naturafyrkar uttaxerat kontant belopp. De
uti kolumn 21 angivna siffrorna visa alltså den för hela landet beräknade
medeluttaxeringen under de olika åren. Om man undantager 1923, visar
tablån, att denna uttaxering i det stora hela undan för undan blivit lägre.
Den var högst 1905 med 30.6 och lägst 1919 med 18.o öre. Lågkonjunkturen
under de sista åren ävensom de förut omnämnda allmänna avdragen
samt orts- och familjeavdragen, varigenom plötsligt antalet vägfyrkar av
inkomst minskats, hava medfört, att oaktat skuldsättningen uttaxeringen stigit.

Under den tid, här ifrågavarande tabeller omfatta, hade vägdistrikten
ännu icke kommit i åtnjutande av automobilskattemedel. Detta inträffade
nämligen först år 1924.

Slutligen torde böra påpekas, att förhållandena inom de enskilda distrikten
i många fall i hög grad avvika från dem, som framgå av den givna sammanfattningen.

Efter hemställan av skatteberedningen utarbetades under sommaren 1925
en till beredningens ovan nämnda betänkande fogad promemoria angående
den svenska väghållningsbördans storlek och fördelning under närmaste framtid.
Därvid uppskattades den dåvarande väghållningsbördan till ungefär 57
miljoner kronor, därav 34 miljoner kunde anses erläggas av de väghållningsskyldiga,
11 miljoner av staten och 12 miljoner av trafikanterna. De vägliållningsskyldiga
beräknades alltså svara för 60 procent av vägbördan.

Av olika skäl ansågs, att efter en viss övergångstid underhållskostnaderna
för vägarna skulle kunna nedbringas. Den lättnad i vägbördan, som
sålunda vore att förvänta med avseende å underhållskostnaden, syntes
dock komma att tagas i anspråk för hastigare iståndsättande och komplettering
av vägnätet än som vore möjligt med användande uteslutande av
automobilskattemedel. Reglerna för dessa medels åtnjutande och allmänhetens
krav på. förbättrade trafikförhållanden vore så pass påträngande, att
de väghållningsskyldiga ej torde komma att inom den närmaste framtiden
lämnas rådrum till någon genomsnittlig skattesänkning. Å andra sidan vore
planläggningen av dessa arbeten och deras finansiering så villkorlig, samt
deras utförande så bundet vid trafikanternas eget intresse och egna bidrag,
att någon huvudsaklig ökning av väghållarnas skattebörda för detta ändamål
ej rimligen torde kunna pretenderas eller komma att ske. Underhållskostnadernas
successiva sänkning komme ändock att medgiva en forcering
av om- och nybyggnadsarbeten.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

11

Under dessa förhållanden och under förutsättning av orubbade skattebestämmelser
ansågs man kunna emotse, att det angivna beloppet för väghållarnas
nuvarande skäliga vägbörda, cirka 34 miljoner kronor, skulle — även om tillfällig
ökning av detsamma ej kunde undvikas — komma att för den närmaste
framtiden förbliva i huvudsak orubbat, varemot inom ramen av detta belopp
en allt fortgående förskjutning från natura till direkt skattebörda vore att
förutse och att livligt önska.

Från dessa utgångspunkter och under den angivna förutsättningen av oförändrad
vägskattelagstiftning angavs såsom slutsats, att vid den tidpunkt, sannolikt
infallande under de närmaste 15 åren, då automobilskattemedlen enligt då
gällande bestämmelser fördubblats, väghållningsbördan förmodligen skulle
komma att uppgå till ungefär 75 miljoner kronor, därav på de väghållningsskyldiga
fortfarande skulle komma 34 miljoner kronor samt på staten och
trafikanterna 41 miljoner kronor. Hela ökningen av väghållningsbördan, 18
miljoner kronor, skulle i så fall komma på staten och trafikanterna, huvudsakligen
de sistnämnda. Den relativa fördelningen skulle härigenom förändras,
så att de väghållningsskyldigas procentuella andel i väghållningsbördan nedginge
från 60 procent till 45 procent. De väghållningsskyldigas utgifter, som
dittills oavbrutet stigit, syntes sålunda även med utgångspunkt från dåvarande
bestämmelser kunna förväntas icke komma att under nämnda tidsperiod stiga.

Den inom skatteberedningen verkställda undersökningen avsåg i första
hand den nuvarande fördelningen av vägskattebördan å olika slag av förvärvskällor
och å skattskyldiga, tillhörande olika sociala grupper, ävensom
den sammanlagda bördan av skatterna till primärkommuner, landsting och
vägdistrikt. Såsom utgångspunkt användes resultatet av den provtaxering,
som kommunalskattekommittén på grundval av 1922 års taxering verkställt
inom, bland annat, 27 landskommuner.

Vid uträkningarna kunde icke iakttagas väglagens bestämmelser om
att skattskyldighet icke åvilar annan fastighet, vars taxeringsvärde understiger
800 kronor, samt (taxerad) inkomst, som icke uppgår till 1,000 kronor.
Stadgandet om skattefrihet för annan fastighet med ett taxeringsvärde
understigande 800 kronor torde för nu ifrågavarande undersökning sakna
praktisk betydelse. Bestämmelsen om skattefrihet för taxerade inkomster
under 1,000 kronor ansågs däremot hava en något större betydelse. En
särskild summarisk beräkning gjordes därför angående det antal vägfyrkar,
som på grund härav rätteligen bort bortfalla, samt den förskjutning av
vägskatte trycket, som därav kunnat förorsakas.

Ej heller gjordes vid vägfyrktalsberäkningen någon skillnad mellan jordbruksfastighet
i allmänhet samt staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar.
Någon nämnvärd inverkan på det relativa skattetrycket torde
detta icke hava.

Beträffande skattetryckets fördelning enligt provisoriet meddelades vissa
sammanställningar, vilka jag torde få här återgiva:

Undersökning
av 1924 års
skatteberedning.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Tabl& 1. Skattetryckets fördelning enligt provisoriet å olika grupper förvärvskällor
inom de 27 provtaxerade landskommunerna.

Fastighet

Rörelse
eller yrke

Annan för-värvskälla

Summa

Kommunalskatt och landstingsskatt.
Skattekronor (1,000-tal) .....................

84.5

31.3

140.2

256.0

Q/

/o

33.00

12.25

54.75

100.oo

Vägskatt.

Vägfyrkar (1,000-tal) ........................

1,058.0

190.8

467.2

l,716.o

%

61.65

11.12

27.23

100 -oo

Tablå 2. Skattetryckets fördelning enligt provisoriet å skattskyldiga, tillhörande
olika sociala grupper inom de 27 provtaxerade landskommunerna.

i

2

3

4

5

7

8

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och
solidariska bankbolag

Ägare eller
brukare av
jordbruks-fastighet

Ägare

av

annan

fastighet

Rörelse-

och

yrkes-

idkare

Tjänste-man och
löntagare
(inkl. pen-sionärer)

Övriga

Summa 1

aktiebolag

och

solidariska

bankbolag

Till-

sammans

Kommunalskatt
och landstings-skatt.

Skattekronor
(1,000-tal) ......

62-8

3.4

17.3

131.1

5.9

220.5

35.ö

256.0

°/

/o

24.52

1.33

6. 78

51.20

2.31

86.14

13.86

lOO.oo

Vågskatt.

Vägfyrkar

(1,000-tal) ......

689.9

30.9

91.2

469.1

21.6

1,302.7

413.8

1,716.0

%

40.20

1.80

5.32

27.34

1.26

75.02

24.08

lOO.oo

Dessa sammanställningar visa den väsentliga skillnad, som föreligger
beträffande det relativa trycket av vägskatten å ena sidan samt kommunalskatten
och landstingsskatten å andra sidan. Enligt tablå 1 är sålunda
förvärvskällan fastighets relativa anpart av vägskatten inom kommunerna
nära dubbelt så stor som samma förvärvskällas relativa anpart av kommunalskatten
och landstingsskatten. För »annan förvärvskälla» är förhållandet
omvänt. Enligt tablå 2 bär gruppen ägare och brukare av jordbruksfastighet
40.2 0 procent av vägskatten inom kommunerna men endast
24.5 2 procent av kommunalskatten och landstingsskatten. På gruppen
tjänstemän och löntagare falla endast 27.8 4 procent av vägskatten men
51.2 0 procent av kommunalskatten och landstingsskatten. Dessa siffror, som

13

Kungl. Maj.ts proposition Nr 197.

aro medeltalssiffror för 27 kommuner, växla rätt betydligt inom de sär
skilda kommunerna.

Den verkställda uträkningen av de absoluta talen för kommunalskatten,
landstingsskatten och vägskatten inom de 27 provtaxerade landskommunerna
utvisar, att det sammanlagda uttaxerade beloppet av dessa skatter utgör
2,583,981 kronor, därav 1,731,469 kronor kommunalskatt (67.01 procent),
458,524 kronor landstingsskatt (17.7 4 procent) och 393,988 kronor vägskatt
(15.25 procent). Vägskatten utgör således i genomsnitt 15.25 procent av
det sammanlagda skattebehovet. Vägskattens relation till de övriga skatterna
företer emellertid i de olika kommunerna en avsevärd växling eller
från 5.5 6 procent av hela skattebehovet i Sturkö socken till 36.6 9 procent i
Agunnaryds socken.

Inom skatteberedningen undersöktes vidare, huru vägbeskattningen — vid
en övergång för primärkommunernas vidkommande från det nu gällande
kommunalskatteprovisoriet till ett skattesystem enligt A-förslagets eller
C-förslagets grundprinciper — borde anordnas, dels under förutsättning
att den nuvarande relativa fördelningen av vägskattebördan bibehölles
såvitt möjligt oförändrad, dels ock under förutsättning att hänsyn toges
till de olika yrkanden om lättnad i jordbrukets vägskattetunga, som
ofta framförts; och upptogos i sistnämnda avseende jämväl de längst gående
krav, som härutinnan under de föregående åren framkommit.

Beträffande anknytning till C-förslagets principer yttrades, bland annat:

»Det utmärkande for garantiskattesystemet är ju sammankopplingen mellan
objekt- och inkomstskatten. Medgivandet av de s. k. procentavdragen vid
inkomstberäkningen förutsätter objektskatter, varigenom skatt uttages till
det belopp, som motsvarar skatten å en inkomst, vilken är lika stor som det
medgivna procentavdraget, .ty procentavdragen avse just sådana belopp, som
anses beskattade genom objektskatt. Finnas ej objektskatter till minst dvlikt
belopp men bibehållas icke förty procentavdragen, så uppstår en lucka vid
inkomstberäkningen Däremot kan utan någon olägenhet i systemet inrymmas
objektskatter, som äro större än vad som motsvarar procentavdragen;
och i sa fall föreligger en fristående objektbeskattning vid sidan
av garantibeskattningen.

Då det nu gäller att på vägbeskattningen applicera ett garantiskattesystem,
sa ar det av tekniska skäl nödvändigt att upptaga den för primärkommunernas
inkomstskatt beräknade inkomsten med oförändrade procentavdrag.
Fn ändring av procentavdragen kan nämligen ej ske annorledes
an genom särskild taxering, som kräver ny inkomstberäkning på grundval
av deklarationerna, något som givetvis ej bör ifrågakomma. I vägskattesystemet
måste aven ingå objektskatter, svarande mot procentavdragen.
Men därutöver star det fritt att öka objektbeskattningen, så att denna delvis
tar karaktaren av en fristående objektbeskattning. Och de modifikationer,
som man kan vilja åstadkomma i vägskattebördans fördelning, måste
avse -iust denna fristående del av objektbeskattningen.»

[Utgångspunkter
för
skatteberedningens
undersökningar.
]

14

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

Det framhölls tillika, att den nuvarande vägbeskattningen utgjorde en dylik
kombination av garantiskattesystem och objektskattesystem.

Skatteberedningen har vidare sökt utröna verkningarna av några av de
förslag till lättnader i vägskattebördan för fastighet, som i olika sammanhang
framställts.

Enligt vägsakkunnigas förslag till lag om allmänna vägar på landet skulle,
såsom förut nämnts, repartitionsgrunderna för vägskatten utgöra: för jordbruksfastighet
en vägfyrk för varje 200 kronor av taxeringsvärdet, för annan
fastighet en vägfyrk för varje 300 kronor av taxeringsvärdet och för inkomst
en vägfyrk för varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen därav (förslag
PVjk Huvudreservanterna inom andra särskilda utskottet vid 1922 års
riksdag — vilket utskott hade att behandla Kungl. Maj:ts förslag till ny
väglag — förordade också (utlåtande nr 1) samma repartitionsgrunder för vägskatten
som de av vägsakkunniga föreslagna. Dessa repartitionsgrunder förordades
även i de motioner (1:124, II: 160), som vid 1923 års riksdag väcktes
i vägfrågan.

I en inom andra kammaren vid 1924 års riksdag väckt motion, nr 84,
hemställdes, att vid vägbeskattningen repartitionstalet för inkomst skulle
bestämmas till 1 vägfyrk för varje 15 kronor av den beskattningsbara inkomsten
(förslag PV2).

I en annan vid samma riksdag väckt motion (II: 216) föreslogs, att vägbördan
skulle fördelas lika å alla beskattningsföremål. Med detta förslag
lärer väl hava åsyftats, att vägbeskattningen borde anordnas enligt samma
repartitionsgrunder som beskattningen till primärkommunerna. I fråga om
det relativa skattetrycket av sistnämnda beskattning hänvisas till kommunalskattekommitténs
betänkande sid. 204 ff. ävensom de i det föregående återgivna
tablåerna 1 och 2.

Förenämnda två förslag (PV! och PV2) till repartitionsgrunder för vägbeskattningen
hava föreslagits i anslutning till nu gällande kommunalskatteprovisorium.
Här må meddelas en sammanställning av dessa förslags verkningar
i jämförelse med verkningarna av provisoriets bestämmelser och de
grunder, som gällde före provisoriets antagande.

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Tablå 3. Vagskattens relativa tryck å olika grupper förvärvskällor inom de 27

provtaxerade landskommunerna.

Fastighet

Ko rel se

Annan

eller yrke

| förvärvskälla

Summa

För-provisoriet.

Vägfvrkar ......................................

984,111

206,135

774,452

1,964,698

O/
/O

50.09

10.49

39.42

lOO.oo

Provisoriet.

Vägfvrkar ..................................

1,057,944

190,780

467,244

1,715,968

o/

61.6 6

11.12

27.23

lOO.oo

Förslag PVi.

Vägfyrkar ...........................

579,637

147,655

467,244

1,194,536 1

O/
/O

48.es

12.36

39.12

lOO.oo

Förslag PVs.

Vägfyrkar ....................................

1,131,777

252,187

934,488

2,318,452

/O

48. si

10.8S

40.31

lOO.oo

Tablå 4. Vägskattens relativa tryck å skattskyldiga, tillhörande olika sociala
grupper inom de 27 provtaxerade landskommunerna.

1

1 2

3

1 *

1 6

1 6

1 8

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och
solidariska hankbolag

Inländska

aktiebolag

och

solidariska

bankbolag

Ägare eller
brukare av
jordbruks-fastighet

Ägare

av

annan

fastighet

Körelse-

och

yrkes-

idkare

Tjänste-män och
löntagare
(inkl. pen-sionärer)

Övriga

Summa

Till-

sammans

Provisoriet.

Vägfyrkar ......

689,869

30,934

91,234

469,121

21,547

1,302,705

413,263

1,715,968

.”o7

40.20

1.80

5.32

27.34

1.26

75.92

24.03

lOO.oo

Förslag PVi.
Vägfyrkar .....

389,977

21,029

73,621

451,246

20,573

956,446

238,090

1,194,536

%

32.6 B

1.76

6.16

37.78

1.72

80.0 7

19.93

lOO.oo

Förslag PVj.
Vägfyrkar ......

777,928

32,767

134,357,

893,569:

40,376

1,878,997

439,455

2,318,452

O/

/O

33.es

1.41

Ö.8o|

58.5^

1.74

Sl.oil

18.96

lOO.oo

Vid uppgörandet av förenämnda tablåer har, såsom förut anförts, hänsyn
icke kunnat tagas till den nu gällande bestämmelsen, att taxerade inkomster
under 1,000 kronor icke äro skattepliktiga till vägskatt. För att utröna
den inverkan, iakttagandet av denna bestämmelse skulle haft å det relativa
skattetrycket, har en approximativ undersökning härom utförts. Denna
undersökning har verkställts i 5 av de 27 provtaxerade landskommunerna

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

(Kvillinge, Sturkö, Rinna, Agunnaryd och Åsele). Följande sammanställning
visar resultatet av undersökningen.

Tablå 5. Vägskattens relativa tryck enligt provisoriet å skattskyldiga, tillhörande
olika sociala grupper inom 5 av de provtaxerade 27 landskommunerna 1) utan
och 2) med iakttagande av bestämmelsen att taxerade inkomster under 1,000
kronor icke äro skattepliktiga till vägskatt.

; ''

l

2

3 | i !

B

6 l

7

8

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och
solidariska bankbolag

Inländska

aktiebolag

och

solidariska

hankbolag

Till-

sammans

Ägare eller
brukare av
jordbruks-fastighet

Ägare

av

annan

fastighet

Rörelse-! TjänSte,''

, man och

°,ch ! löntagare

V. es’ I (inkl. pen-

ldkare | sionärer)

Övriga

Summa

1) Väglyrkar •••

291,414

11,648

39,3971 143,772

10,478

496,709

163,189

659,898

%

44.16

1.76

Ö.97j 21.79

1.69

70.2 7

24.73

100.oo

! 2) Väglyrkar •••

291,100

11,575

39,2491 139,403

10,398

491,725

163,101

654,8261

%

44.46

1.77

5.99, 21.29

1.69

75.o9\\ 24.91

lOO.oo

Av denna tablå synes framgå, att det bristande iakttagandet av bestämmelsen,
att taxerade inkomster under 1,000 kronor icke äro skattepliktiga
till vägskatt, ej framkallat någon nämnvärd förskjutning i det relativa
skattetrycket av vägbördan enligt provisoriet. Beträffande gruppen tjänstemän
och löntagare, för vilken bestämmelsen har sin största betydelse, har
förskjutningen i skattetryck uppgått till allenast Va procent.

[ifrågasätta de- I det av kommittéreservanterna framlagda reviderade C-förslaget hade
taijändnngar.] reparjdtionstalet för tomt- och industrivärde fastställts lägre än för jordbruksvärde
eller lika med repartitionstalet för annan fastighet, enär tomtoch
industrivärde ansetts vara ett med taxeringsvärdet å annan fastighet
jämställt värde. Skatteberedningen påpekade i anledning härav, att, om
C-förslaget lades till grund för kommunalbeskattningen, det torde visa
sig nödvändigt att sänka vägfyrktalsberäkningen för tomt- och industrivärde.
Vid inkomstberäkningen skulle nämligen i så fall medgivas avdrag
med 6 procent av jordbruksvärdet men med allenast 5 procent av tomtoch
industrivärdet. Därest nu vägfyrktalsberäkningen för tomt- och industrivärde
skedde efter samma grunder som för jordbruksvärde, komme vid
vägbeskattningen den fristående objektbeskattningen att bliva högre beträffande
tomt- och industrivärde än i fråga om jordbruksvärde. En sådan
anordning fann beredningen icke kunna godtagas och ansåg det vid sådant
förhållande lämpligt att jämställa tomt- och industrivärdet med taxeringsvärdet
å annan fastighet.

Skatteberedningen förordade borttagandet av bestämmelsen om skattefrihet
för taxerade inkomster under 1,000 kronor såsom omotiverad efter orts- och

17

Kun gl. Maj:ts proposition Nr 197.

familjeavdragens införande och ifrågasatte jämväl, att staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar skulle likställas med övrig jordbruksfastighet.

I två tabeller, vilka torde få såsom bilagor (3 och 4) fogas vid statsrådsprotokollet,
sammanfattas de viktigaste resultaten av de utav skatteberedningen
verkställda undersökningar, för vilka jag i det föregående redogjort.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Blekinge och Avgivna

Kopparbergs län hava förklarat sig biträda de av skatteheredningen fram- yttTa™den lagda

förslagen, sadana desamma av beredningen slutligen sammanfattats, gränderna för

utan att i dessa delar ingå på undersökningens detaljer. vägbeskatt ningen.

Av övriga hörda myndigheter och korporationer har det övervägande
flertalet tillstyrkt, att vägbeskattningen grundas på samma skattesystem, som
kan bliva gällande för primärkommunema.

Domänstyrelsen ävensom Gotlands, Skånes samt Västergötlands och
Norra Hallands handelskammare hava dock uttalat betänkligheter häremot,
då vid sådan fördelning av vägskattebörden erforderlig hänsyn icke kunde
tagas till den nytta, de olika skattskyldiga hade av vägarna. Sistnämnda
båda handelskammare hava särskilt såsom sin åsikt framhållit, att dubbelbeskattning
av aktiebolagen saknade berättigande vid vägbördans fördeldelning.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida icke, därest naturaunderhåll
fortfarande skulle undantagsvis ifrågakomma, särskilda skattebestämmelser
kunde vara motiverade för sådana distrikt.

Förslaget, att jordbruksfastighets tomt- och industrivärde skulle vid väg- Tomt- och inbeskattningen
repartisera lika med annan fastighet, tillstyrkes, för det fall dustrivardeatt
C-förslagets grunder skulle komma att tillämpas, av sju länsstyrelser
och två handelskammare.

Kammarrätten förordar däremot för underlättande av debiteringsarbetet
och jämväl emedan ett välordnat vägväsende kunde antagas icke vara utan
betydelse för uppkomsten och utnyttjandet av tomt- och industrivärde, att
sådant värde, om vägskatterepartitionen grundades på särskild fyrktalsberäkning,
jämställdes med jordbruksvärde. C-förslagets garantiskattesystem
utgjorde icke hinder för att vid vägbeskattningen giva tomt- och industrivärde
samma repartitionstal som jordbruksvärde. Visserligen erhölle även
enligt C-förslaget tomt- och industrivärde vid den kommunala repartitionen
lägre repartitionstal än jordbruksvärde och jämställdes med annan fastighet,
men garantiskattesystemet medgåve, att ett däri ingående skatteobjekt
vid repartitionen för en specialskatt belastades mera än vid den ordinarie
repartitionen; för att finna exempel härpå behövde man blott erinra sig det
nu gällande vägskattesystemet.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 16!) höft. (Nr 197.)

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Särskild skogs- Nära nog samtliga de myndigheter och korporationer, som särskilt yttrat sig
skatt j frågan huruvida, därest A-förslaget antoges, skogsskatten borde ingå i
vägskattesystemet, hava uttalat, att så ej borde ske. Länsstyrelsen i Malmöhus
län anför emellertid, att detta icke nödvändigt borde medföra ett frångående
av kommunalskattekommitténs förslag om lägre repartition för jordbruksfastighets
skogsvärde än för taxeringsvärdet i övrigt. Däremot anse
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Värmlands län, kammarkollegium,
Sveriges skogsägareförbund m. fl. ävensom kammarrätten, att
skogsvärde bör deltaga i repartitionen för vägskatt lika med jordbruksvärde.
Kammarrätten anför därvid, att för en sådan likställighet talade ej
blott den ytterligare komplicering av skogsbeskattningen och debiteringsarbetet,
som skulle följa av införandet i fyrktalssystemet av ett särskilt
lägre repartitionstal för skogsvärdet, utan även, från saklig synpunkt, det
förhållande, att i stora delar av landet de allmänna vägarna otvivelaktigt
vore av stor betydelse för möjligheten att transportera skogsprodukter. Och
även om dessa i det nordliga Sverige naturenlig! vore hänvisade företrädesvis
till flottlederna, hade vägväsendet i olika avseenden betydelse för skogsbruket
jämväl i sistsagda landsdelar, bland annat för transport av för
skogsbruket erforderliga arbetare och förnödenheter.

Inom kammarrätten var emellertid presidenten skiljaktig och ansåg, att
för vägbeskattningens liksom för landstingsbeskattningens del en särskild
skogsskatt vore att föredraga, då den därvid oundvikliga kompliceringen av
skattesystemet mer än uppvägdes av att en särskild skogsskatt träffade
skogskapitalet först då detsamma realiserats.

AHmännings- Förslaget att vid vägskatterepartitionen likställa staten eller menighet
skogar. tillhöriga allmänningsskogar med övrig jordbruksfastighet tillstyrkes allmänt.

Domänstyrelsen anser dock såsom oeftergivligt villkor för en ökad vägbeskattning
av de allmänna skogarna böra uppställas, att verklig garanti
erhölles för en rättvis beskattning, så att icke, såsom nu ofta skedde, statens
fastigheter taxerades proportionsvis högre än enskilda fastigheter inom
samma kommun. Såsom en ytterligare förutsättning för en sådan ökad
skattskyldighet anser domänstyrelsen jämväl böra uppställas, att skälig hänsyn
toges till skogsbrukets egen väghållningsbörda, exempelvis genom införande
av skyldighet för vederbörande vägdistrikt att till vissa skogsbruksfastigheter
ävensom möjligen vissa andra fastigheter efter särskild
prövning av vederbörande länsstyrelse återlämna skälig del av den av dem
erlagda skatten.

inkomst under Upphävandet av nu gällande frihet från vägskatt för inkomst under
1,000 kronor j qqq j.ronor tillstyrkes i en mängd utlåtanden och har icke från något

m. m.

håll mött motstånd.

Kammarkollegium och kammarrätten anse därjämte, att någon särskild
bestämmelse om frihet från vägskatt för fastigheter med taxeringsvärde

19

Kung!. Maj:ts proposition Nr 197.

under 800 kronor icke bör bibehållas. Däremot anse ämbetsverken den i
särskilda kamerala förhållanden grundade skattefriheten för äldre lotshemman,
så länge dessa äro underkastade lotsningsskyldigliet, böra kvarstå.

Frågan om repartitionstalen har i de avgivna yttrandena givetvis till- Repartitionsvunnit
sig största intresset. tal I

åtskilliga yttranden förklaras, att den föreliggande utredningen icke
lämnar tillräckligt eller nog pålitligt material för repartitionens rätta avvägande,
och i vissa yttranden resas krav på en förnyad, allsidig utredning
av vägskattefrågan i hela dess vidd, inneslutande positiva fullständiga och
motiverade förslag. Därvid framhålles, bland annat, att fastigheterna å
landet, särskilt jordbruksfastigheterna, med all rätt tidigare ansetts hava
största »intresset» i vägväsendet och på grund därav fått vidkännas den
övervägande bördan vid vägskattens fördelning, men att den under senare
år oerhört ökade motortrafiken på vägarna härvidlag åstadkommit en förändring.
Vägarna användes alltmer i genomgångstrafik, ofta av yrkesmässig
art, och mångenstädes vore lokaltrafiken i minoritet, särskilt i närheten
av större städer och industricentra. Härigenom hade fastighetsägareintresset
med avseende å vägarna allt mer trängts i bakgrunden. Hänsyn
härtill borde tagas vid fastställandet av nya repartitionsgrunder, men i
vilken mån angivna förändrade förhållanden inverkade på den föreliggande
frågans bedömande, därom lämnade utredningen icke tillräcklig ledning.

En annan omständighet av stor betydelse för vägbördans relativa tryck
vore naturaunderhållet. Naturaunderhållet hade gjort det möjligt för jordbruket
att bära en relativt större vägbörda än som åvilade andra skatteobjekt,
men naturaunderhållets ersättande i allt flera vägdistrikt med
underhåll genom vägkassan, vilket medförde att ägare av jordbruksfastighet
finge betala vägskatt kontant efter sin höga fyrktalssättning, hade
kommit vägbördan att kännas mycket tung för jordbruket. Det vore därför
av stor betydelse att erhålla kännedom om huruvida och i vad mån
naturaunderhållet skulle tillåtas kvarstå. Även i fråga om vägväsendets
tilltänkta organisation i övrigt, särskilt beträffande distriktsindelningen,
vore upplysningar önskvärda. Vidare vore det av betydelse att äga säkra
hållpunkter med avseende å såväl statsbidragets som automobi Iskattemedlens
storlek och fördelning.

En förnyad utredning under hänsynstagande till nu angivna förhållanden
framställes såsom önskemål av länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus
län, av den förra jämväl under framhållande att det siffermaterial, som
legat till grund för den föreliggande undersökningen, nämligen 1922 års
provtaxering, vore uppenbart otillräckligt. Även länsstyrelsen i Östergötlands
lön anser det använda materialet otillförlitligt samt i varje fall ofullständigt
och föråldrat och finner det av sådan orsak föga sannolikt, att den
verkställda undersökningen kan vara av något egentligt värde för åstadkommandet
av en rationell lösning av det föreliggande spörsmålet. Läns -

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

styrelsen påpekar även frånvaron av saklig motivering för de olika alternativa
repartitionstalen. Ej heller länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt Jämtlands län anse sig kunna vid valet av repartitionstal bygga på
den föreliggande utredningen. Förnyad allsidig utredning kräves av flera
handelskammare. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen slutligen förordar
ny omedelbar utredning om repartitionsgrunderna men ifrågasätter å
andra sidan, huruvida några större olägenheter kunde vara förbundna
med ett visst uppskov i hela kommunalskattefrågan. Styrelsen anser,
att det ur vägbeskattningens synpunkt endast kunde vara till fördel, om
åtskilliga nu brännande frågor såsom naturaväghållningens definitiva
slopande, vinterväghållningens ordnande, vägväsendets organisation samt
den administrativa skatteutjämningen med mera finge vinna ytterligare
någon utveckling och stadga, innan de definitiva skattegrunderna bleve i
samband med kommunalskattereformen fastslagna. Jämväl kammarätten
finner det föreliggande materialet föråldrat och föga ägnat att giva en tillförlitlig
bild av verkningarna av de olika förslagen, sådana dessa i praktiken
skulle komma att te sig.

Svenska landskommunernas förbund yttrar, att det trafikantintresse, som
representerades av bilväsendet, i första hand borde täcka den merkostnad i
anläggning och underhåll, som biltrafiken förorsakade. Först sedan detta
jämviktsläge uppnåtts och således den vägbörda, som måste uttagas genom
utdebitering, avsevärt minskats, syntes det kunna bliva tal om avvägning
av bördorna mellan olika kategorier vägskatteskyldiga.

Frånsett sålunda framställda anmärkningar hava flertalet hörda myndigheter
och korporationer ansett sig oförhindrade att yttra sig över den allmänna
riktning, vari en omläggning av repartitionstalen enligt deras mening
borde ske, och har majoriteten därvid yttrat sig till förmån för att lättnad
borde beredas fastigheterna. Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Norrbottens län, hava i princip
uttalat sig för en sådan förskjutning av skattetrycket. Länsstyrelsen i Hallands
län, som med skärpa framhåller ifrågavarande önskemål, anför, bland
annat, följande:

»Väglagens repartitionsföreskrifter innebära, att en inkomst av 30 kronor
påföres, därest den intjänats av kapital eller arbete, en vägfyrk, men därest
den utgör avkastning å 5 procent av annan fastighet med ett värde av 600
kronor, tre vägfyrk, och om den utgör avkastning å 5 procent av jordbruksfastighet
med ett värde av 600 kronor, sex vägfyrk. Jordbruksfastighet är
alltså beskattad sex och annan fastighet tre gånger hårdare än inkomst.
Dessa för fastighet ogynnsamma förhållanden ha på senare tid ytterligare
försämrats. Ty det är att märka, att utan någon ändring av väglagens
repartitionsföreskrifter en stark förändring till nackdel för fastigheter och
till fördel för inkomster uppkommit genom 1920 års ändringar i bevillningstaxeringen,
huvudsakligen genom de då träffade bestämmelserna om allmänna
avdrag samt orts- och familjeavdrag, varigenom summan av inkomstfyrkar
minskats. Det kan betvivlas, huruvida vid dessa avdrags medgivande
uppmärksamheten varit tillräckligt fäst på reformens inverkan i avseende å

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

21

vägbeskattningen, och detta desto mer som sedan länge starka krav rests
på lindring i fastigheternas vägbörda, alltså i rakt motsatt riktning. Enligt
tabellen I vid nu förevarande utredning har 1920 års beskattningsprovisorium
medfört den sannolikt icke avsedda eller förutsedda verkan att
fastighets andel i vägbeskattningen stigit från 50.0 9 till 61.6 5 procent, varemot
för inkomst motsvarande lindring skett. Under det att fastigheterna
tidigare hade blott halva vägbördan, draga de numera enligt provisoriet
drygt hälften mer än alla andra beskattningsföremål. När samtidigt i beaktande
tages den förskjutning i avseende å vägtrafikens beskaffenhet, som
alltmera gjort sig gällande, framstår det enligt länsstyrelsens mening såsom
ett oavvisligt krav, att rättelse nu sker till fastigheternas förmån. Det är
nämligen icke längre nu som förr, att vägtrafiken till övervägande delen
bedrives i fastigheternas, speciellt jordbruksfastigheternas intresse, utan
genom den tilltagande motortrafiken hava även andra intressen och andra
beskattningsobjekt fått allt större del däruti. En annan anledning till att
ytterligare utjämna väghållningsbördan ligger däri, att vägdistrikten alltmera
övergå till att låta hela vägunderhållet besörjas medelst vägkassan,
vilket har till följd, att innehavare av jordbruksfastigheter få liksom övriga
vägfyrkägare betala vägskatten kontant och icke längre kunna utgöra sin
väghållningsskyldighet medelst naturaprestationer. Genom att, när vägkassan
underhåller alla vägar, vägskatten utdebiteras efter den verkliga
kostnaden, bortelimineras också allt inflytande av de senaste årens ofta
överdrivet höga uppskattningar och den fördel, de naturaunderhållande
jordbruksfastigheterna härigenom vunnit, försvinner. Det må vidare beaktas,
att då 1920 års vägsakkunniga framlade sitt förslag till nya repartitionsgrunder,
detta förslag måste erhålla en viss begränsning på grund
därav att man fullständigt saknade kännedom om huru kommunalbeskattningen
i allmänhet skulle definitivt bliva ordnad. Förslaget måste därför
avvägas så försiktigt, att det icke under några förhållanden kunde tänkas
skola stå i vägen för en rationell reform av kommunalbeskattningen. Sagda
vägsakkunnigas förslag får därför icke betraktas ens såsom ett minimikrav
utan allenast såsom ett steg på vägen till realiserandet av minimikraven.
Enligt vad som framgår av de sakkunnigas betänkande och jämväl kan av
undertecknad landshövding såsom medlem av de sakkunniga vitsordas, togs
vid framläggande av detta de sakkunnigas förslag icke någon hänsyn till
ovanberörda avdrags inverkan i vägskatteavseende, utan åsyftades att åstadkomma
lindring i jämförelse med de före provisoriets införande gällande
bestämmelserna.

Nu anförda omständigheter föranleda enligt länsstyrelsens mening, att
man nu bör icke blott söka återföra vägbeskattningen till de förhållanden,
som rådde före provisoriets införande år 1920, utan än ytterligare lindra
fastigheternas och speciellt jordbruksfastigheternas andel däri.»

Länsstyrelsen förordar därefter, att i varje fall icke någon för fastigheter
ogynnsammare repartitionsgrund måtte stadgas än som motsvarar alternativ
PV,.

Vägnämnden i Malmöhus län ävensom femton vägstyrelser eller deras ordförande
hemställa om en minskning av det relativa trycket på jordbruksfastigheter
utan att uttala sig för bestämda repartitionstal, och jämväl handelskammaren
i Gävle anser, att efter natura prestationernas förvandling till penningskatt
en viss förskjutning i dylik riktning kunde vara berättigad.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Vissa hörda myndigheter och korporationer vilja däremot icke gå med
på någon lättnad för fastigheterna. Sålunda anser länsstyrelsen i Östergötlands
län de nuvarande repartitionsgrunderna vara lämpliga att bibehålla
med allenast några detaljändringar i den riktning, som ifrågasatts i
skatteberedningens betänkande. Länsstyrelsen i Gotlands län finner försiktigheten
bjuda att, så länge ännu vägunderhåll in natura förekommer,
icke vidtaga för stora rubbningar i vägskattebördans fördelning, och uttalar
sig på grund av en verkställd utredning angående vissa hithörande
förhållanden inom länet för att de nuvarande bestämmelserna om repartitionstal
för de olika beskattningsföremålen tills vidare måtte förbliva
orubbade. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar, att, därest utvecklingen skulle
gå i sådan riktning, att den totala skattebördan på väghållningsdistrikten
ej komme att ökas, anledning syntes förefinnas för bibehållande av den
nuvarande fördelningen, och länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig
för närvarande endast vilja erinra därom, att kravet på utjämning av vägskattetungan
komme att i viss grad tillgodoses genom föreslagna bestämmelser,
att staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar skulle beskattas
lika med övrig jordbruksfastighet, att tomt- och industrivärde skulle
jämställas med annan fastighets taxeringsvärde samt att nu gällande skattefrihet
vid vägbeskattning för taxerade inkomster under 1,000 kronor skulle
bortfalla.

Smålands och Blekinge handelskammare påpekar, att rörelseinkomsten
under år 1921 varit abnormt låg, och anser, att densamma under normala
förhållanden lämnade så stort bidrag till vägunderhållet, att en sänkning
av bidraget vore befogad.

Skånes samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare
inlägga en gensaga mot strävandena att övervälta vägskattebördan från
fastighet till inkomst och ange som skäl härför, att, då genom såväl Asom
C-förslagen den jordbruksfastighet åliggande repartitionsplikten lindrades
med avseende å kommunernas allmänna skattebörda, det icke vore
förenligt med rättvis beskattning eller med väghållningsbesvärets natur,
att fastigheternas repartitionsplikt vid vägskattebördans fördelning än ytterligare
avlastades.

Jämväl handelskammaren i Karlstad uttalar, att repartitionstalen borde
bibehållas så nära som möjligt lika med de nuvarande. Jordbruket utövade
direkt eller indirekt den största förslitningen på vägarna, i .synnerhet som
lantmännen i stor utsträckning funnit med sin fördel förenligt att använda
automobiler i stället för hästar, under det att inkomsttagarna åstadkomme
en högst obetydlig vägslitning och likaså större delen av industrien, som i
allmänhet på grund av lägre transportkostnader använde järnvägar, flottleder
och båttrafik.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

23

Styrelsen för svenska stadsförbundet framhåller, att ökningen av statsbidraget
till vägunderhållet samt tillkomsten av automobilskatterna medfört
en högst betydande lättnad för de väghållningsskyldiga, främst naturligtvis
för fastighetsägarna, på vilka största delen av väghållningsskyldigheten folie.
Denna relativa lättnad komme att framstå även såsom ett praktiskt faktum,
i mån som vägskatteobjekten vid inträdande bättre konjunkturer för
jordbruket och övriga näringar ökades samt följaktligen den i stort sett
konstanta kostnadssumman kunde fördelas på allt flera repartitionsenheter.
Helt visst hade man därför att räkna med en fortskridande så att säga
automatisk nedsättning i den egentliga väghållningstungan, en nedsättning
vars verkningar enligt sakens natur komme fastighetsägarna i särskild grad
till godo. Inför dessa utsikter syntes det förbundet knappast vara behövligt
eller välbetänkt att skrida till mera genomgripande ändring av de sakliga
grunderna för vägskattebördans fördelning. Förbundet uttalar vidare:

Mot de ifrågasatta lindringarna för fastighet talade jämväl den omständigheten,
att den å fastigheterna vilande särskilda skattebördan i stor utsträckning
hade karaktären av en reallast, vilken sedan gammalt medfört en
minskning i fastighetsvärdena med — i stort sett — den å fastigheterna
vilande årliga merskattens kapitaliserade belopp. Avlyftes nu denna reallast
i större eller mindre utsträckning från fastigheterna, så bleve följden
härav en ökning av fastigheternas nettoavkastning, vilken komme till uttryck
i en omedelbar höjning av fastigheternas saluvärden, väsentligen
motsvarande skattelättnadens, d. v. s. meravkastningens, kapitaliserade värde.
Denna höjning skulle i huvudsak komma allenast de fastighetsägare till
godo, som, när skattesänkningen beslutades, vore ägare av fastigheterna,
medan däremot alla de, som därefter tillhandlade sig fastigheterna, icke skulle
hava någon fördel av densamma. Detta förhållande kunde enligt styrelsens
mening uttryckas så, att alla övriga skattedragare linge för framtiden ikläda
sig en ökad utgift, vilken av fastighetsägarna omedelbart efter skattesänkningen
diskonterades och komme allenast dem till godo. Detta resultat av
en eventuell skattelindring vore knappast avsett, men syntes svårligen kunna
frånkommas, ett förhållande, som förtjänade synnerligt beaktande, när det
gällde att reglera vägskattebördan mellan å ena sidan fastighetsägare, å
andra sidan övriga skattskyldiga. Styrelsen ansåge därför någon väsentlig
ändring i sak av vägskattebördans fördelning mellan olika förvärvskällor
icke böra ske, i synnerhet icke en ökning av inkomsttagares och därmed
likställda förvärvsgruppers beskattning för vägändamål, så länge, såsom nu
vore förhållandet, köpingar och municipalsamhällen vore pliktiga att i full
omfattning deltaga i distriktens väghållning, under det gator och vägar
inom sådant samhälle, för så vitt dessa enligt fastställd stadsplan .skulle
vara för allmänt begagnande upplåtna, helt och hållet, utan statsbidrag
eller automobilskattemedel, finge bekostas av samhället. Varje överflyttning
av skattetungan från fastighet till inkomst bidroge nämligen att ytterligare
förvärra de stadsliknande samhällenas ställning.

Endast en av de hörda v äg styrelserna har uttalat sig för bibehållande
av nu gällande repartitionsgrunder, medan en vägstyrelse i Kronobergs
lön föreslår bibehållande av samma grunder med den ändring, att jordbruksfastighet
skulle, liksom allmänningsskogar, påföras en vägfyrk för
värjo 150 kronor av taxeringsvärdet.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Länsstyrelsen i Kalmar län ävensom tre av de hörda vägstyrelserna tillstyrka
på grundval av A-förslaget utarbetade alternativ, som innebära
ringa eller ingen förskjutning till fastighetsägarnas förmån.

Länsstyrelsen i Blekinge län, som förordar ett alternativ, vilket innebär
en mindre betydande lättnad för jordägarna, anser att ej heller ett alternativ,
som i huvudsak återställde skattefördelningen till vad som gällde före
kommunalskatteprovisoriet, saknade skäl för sig, men att repartitionstalet
åtminstone för sådan annan fastighet, som utgör rena bostadslägenheter,
ej finge göras för betungande.

En väg styrelse i Värmlands län har föreslagit, att en vägfyrk måtte
påföras för varje 200 kronor av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, för
varje 300 kronor av taxeringsvärdet å annan fastighet samt för varje
40 kronor av beskattningsbar inkomst.

En vägstyrelseordförande i Kronobergs län yttrar, att en minskning
av antalet vägfyrkar skulle vålla missnöje, då de allra flesta skattskyldiga
icke skulle sätta sig in i anledningen till den på sådan grund ökade utdebiteringen,
och föreslår att de nuvarande grunderna för fyrktalssättningen
måtte ändras allenast därutinnan, att en vägfyrk beräknades för
varje 20 kronor av beskattningsbar inkomst i stället för, såsom nu, för
varje 30 kronor.

En vägstyrelse i Västmanlands län har förordat en vägfyrk för 200
kronor av varje fastighets taxeringsvärde samt en vägfyrk för 30 kronor
beskattningsbar inkomst.

Det av skatteberedningen berörda alternativ PVj eller ett motsvarande
på A-förslaget byggt alternativ förordas av länsstyrelserna i Uppsala,
Kristianstads, Skaraborgs och Västerbottens län, av Svenska väg föreningen,
vägkonsulenten i Örebro och Västmanlands län, Gävleborgs läns vägstyrelseförenings
arbetsnämnd samt nitton vägstyrelser eller deras ordförande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter dock, huruvida anledning
kunde anses föreligga att minska det nuvarande repartitionstalet för annan
fastighet. Särskilt syntes knappast något verkligt skäl föreligga att icke
i förevarande hänseende likställa industrifastigheter med jordbruksfastighet,
då industrierna icke blott påkallade nyanläggning av vägar utan ock i
allmänhet medförde större och dyrbarare vägunderhåll än andra beskattningsföremål.

Kammarrätten ifrågasätter, med utgångspunkt från A-förslaget med
näringsskatt och med reservation för felkällor i det föreliggande siffermaterialet,
ett alternativ, vilket skulle giva följande relativa belastning,
nämligen för fastighet 48.09 procent, för rörelse eller yrke 15.30 procent
och för annan förvärvskälla 36.61 procent; och uttalar kammarrätten på i
huvudsak enahanda grunder, som anförts av länsstyrelsen i Hallands län,
att en sådan repartition icke syntes mer än skäligt reducera fastigheternas
andel i vägskattebördan, varjämte påpekas, att näringsföretag hittills haft
förhållandevis lindrig andel i vägbördan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

25

Särskilda repartitionstal, innebärande ytterligare förskjutning till fastigheternas
förmån, hava föreslagits av tre väg styrelser, bland vilka märkes
en vägstyrelse i Västernorrlands län, som ansett annan fastighet böra
jämställas med jordbruksfastighet, bland annat därför att ägarna av annan
fastighet begagnade sig av motortrafik i större utsträckning än ägarna av
jordbruksfastighet, vilka oftast använde sina hästar. Nämnda vägstyrelse
har från denna utgångspunkt stannat vid att föreslå repartitionstal med en
vägfyrk för 200 kronor fastighets taxeringsvärde och en vägfyrk för 20
kronor beskattningsbar inkomst.

I åtskilliga yttranden framställes förslag om utjämning av vägskattebördan
mellan de olika skatteobjekten ända därhän, att samma repartitionstal
skulle användas för vägskatten som för den allmänna kommunalskatten.
Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sålunda, att åtskilligt syntes tala
för en sådan fullständig utjämning, och att, ehuru länsstyrelsen icke funne
sig av det föreliggande materialet kunna definitivt bedöma, huruvida man
kunde gå så långt, bland annat med hänsyn till växlande förhållanden
inom olika delar av landet, denna eventualitet i varje fall borde upptagas
till allvarlig prövning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som principiellt förordar enhetliga repartitionsgrunder,
ehuru länsstyrelsen anser bifall till ett sådant yrkande
otänkbart vid nu gällande garantiskattesystem, påpekar att, ehuru fast
egendom samt näringsverksamhet säkerligen hade lika stor nytta av de
allmänna samfärdslederna i städer som på landet, kostnaderna för gator
och vägar i städerna fördelades på beskattningsföremålen efter samma
grunder som övriga kommunala utgifter samt att i utlandet särskild vägskatt
i regel icke förekomme.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att undersökning borde verkställas,
huru skattetrycket på olika skatteobjekt komme att ställa sig, om landstingsskatten,
vägskatten och kommunalskatten fördelades efter samma grunder,
som kunde komma att bliva bestämda för den senare, samt att först om
därvid befunnes, att en alltför häftig omkastning av nuvarande relativa
belastning av de olika skatteobjekten kunde anses inträffa genom ett sådant
tillvägagångssätt, borde tagas i övervägande, huruvida vägbördan borde
medgivas att även fortfarande i något högre grad belasta jordbruksfastighet
än andra skatteobjekt.

Kammarkollegium framhåller, att genom motortrafikens utveckling den
gamla uppfattningen om vägarnas nytta och behövlighet huvudsakligen för
fastigheterna icke längre kunde med fog försvaras. Därjämte vore naturaunderhållet,
som tidigare motiverat jordbruksfastigheternas merbelastning,
statt på avskrivning och kundo, där det kvarstode, icke fullgöras på samma
enkla sätt som förr. Kollegium fortsätter:

Vid anförda förhållanden gåves, så vitt kollegium kunde finna, ingen
skälig grund för att motsätta sig vägbeskattningens omläggning till kon -

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

gruens med den kommunala repartitionsbeskattningen enligt vare sig A- eller
C-förslaget. Möjligen skulle det invändas, att den härmed följande förskjutningen
av det relativa vägskattetrycket till nackdel för annan förvärvskälla
än fastighet dock bleve, även med förslagens objektbeskattning, alltför
betänkligt stor för att kunna skattepolitiskt försvaras. Detta jämväl luden
synpunkten, att den tvära och kraftiga nedskrivningen i vägskatteplikten
för fastighet skulle åt den tillfälliga innehavaren skapa en alltför stor oförtjänt
vinst. Invändningen skulle måhända förtjäna större avseende, om det
gällde en skatt av i absolut mening mera tyngande beskaffenhet än vägskatten
med dess jämförelsevis låga utdebitering. I allmänhet stannade
vägskattebehovet vid mindre än en fjärdedel av motsvarande absoluta tal för
kommunalskatten. För övrigt vore kollegium för sin del av den meningen
att en skadereglering i angivna syftet icke borde hindras av sådana hänsyn
som ovan berörts, om den i sig själv funnes rättvis och billig. Med den
lösning av vägskattefrågan, kollegium alltså ville förorda — väl den enklaste
och klaraste som stode att vinna — skulle hela vägfyrktalssystemet
slopas och den kommunala skattekronan även här bli repartitionsenhet.
Förenklingen torde bliva till avsevärt gagn ur förvaltningssynpunkt, ej
minst med hänsyn till fördelen att vinna lättare och bättre överblick över
totalbelastningen av skattetrycket på det kommunala skatteområdet i dess
vidsträcktare mening.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förmodar, att en utredning angående
befogad jämkning i repartitionen skulle komma att sträcka sig längre i fråga
om skattebördans förskjutning än vad som av skatteberedningen ifrågasatts.
Det borde även utrönas, i vad mån en utjämning av den särskilda vägrepartitionen
till full jämställdhet mellan beskattningsföremålen, det vill
säga enligt samma, repartition som den nuvarande kommunalskatten, kunde
vara befogad. Om de nuvarande repartitionsgrunderna för vägskatten yttrar
styrelsen, med syftning på jordbruksfastigheternas merbelastning, att på detta
område en snar jämkning vore kraftigt påkallad, och att ett uppskov måste
anses innebära en för varje dag ökad orätt mot ett stort flertal skattskyldiga.

De enhetliga repartitionstalen förordas vidare av vägnämnden i Kristianstads
län samt fyrtiosex vägstyrelser, av några dock endast under den förutsättning,
att naturaväghållet upphör.

Kammarrätten förklarar, att dess förut omnämnda förslag om jämkning
av repartitionstalen på fyrksystemets grund icke innebure, att kammarrätten
saknade sympatier för de framförda önskemålen om enhetliga repartitionstal,
i synnerhet vid genomförande av A-förslaget. Härom yttras:

Det vore givet, att, om man i likhet med till exempel kammarkollegium
ansåge, att vägskattens relativa tryck på olika objekt borde göras lika med
den primärkommunala skattens, repartitionstalen för de bägge skatterna
kunde göras enhetliga. Detta antyddes jämväl i skatteberedningens undersökning.
Skulle däremot vägskattens relativa tryck bibehållas eller endast modifieras,
kunde likväl enhetliga repartitionstal tänkas, under förutsättning att de
jämkades så, att det sammanlagda relativa trycket av kommunalskatten
och vägskatten (eventuellt även landstingsskatten) utfölle i önskad riktning.
Vissa i undersökningen intagna tablåer visade, efter procent beräkning, det

27

Kungl. May.ts proposition Nr W7.

relativa trycket under provisoriet av sagda tre skatter tillsammantagna.
Ville man nu exempelvis välja enhetliga repartitionstal på provisoriets nivå,
borde do göras sådana, att det i nämnda tablåer angivna relativa skattetrycket
uppnåddes. Detta skulle emellertid inträffa blott i kommuner,
där de tre skatternas inbördes storlek motsvarade medeltalet för de 27 provtaxeringskommunerna.
I enskilda kommuner åter med förhållandevis hög
vägskatt och låga övriga skatter eller vice versa skulle enhetliga repartitionstal
kunna verka betydliga förskjutningar i skattetrycket mellan de olika
objekten emot vad som varit avsett. Härav framginge, att enhetliga repartitionstal
måste förutsätta utjämning av det relativa skattetrycket de olika
skatterna emellan. Fullständig utjämning torde dock ej behöva ske med
hänsyn till vägskattens ringa storlek i förhållande till summan av samtliga
skatter av kommunal art.

Slutligen uttalar kammarrätten:

»Av det ovan sagda framgår, att kammarrätten uttalar sig till förmån
för viss jämkning i repartitionstalen för vägskatten, men att detta sker med
synnerlig tvekan på grund därav att tillräckligt och tillförlitligt material
för frågans fullständiga bedömande icke föreligger. Kammarrätten måste
därför förutsätta, att en definitiv lösning av vägskattefrågan icke företages
annat än efter förnyad utredning, vilken bör verkställas i samband med
utredning av vägfrågans administrativa och tekniska sidor och förbindas
med realprövning av samtliga på denna skattefråga inverkande faktorer.
Särskilt torde därvid böra undersökas, huruvida det vore möjligt att, i
samband med skatteutjämning och naturaunderhållets upphävande, övergå
till enhetliga repartitionstal för vägskatt och övriga kommunala skatter.
Emellertid förutser kammarrätten, att det måhända kan vara omöjligt
att för närvarande verkställa fullständig och tillförlitlig utredning i dessa
frågor. Förhållandena på vägväsendets område hava nämligen -under senare
år varit i såväl tekniskt som administrativt hänseende underkastade starka
förändringar på grund av motortratikens genombrott och hava, på sätt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen erinrat, ännu icke återvunnit erforderlig stadga.
Det kan därför måhända bliva nödvändigt att, även om kommunalskattefrågan
i övrigt skulle finna sin lösning vid 1927 års riksdag, då giva vägskattefrågan
en allenast provisorisk lösning.

Slutligen vill kammarrätten erinra om vad kammarrätten i sitt yttrande
över kommunalskattekommitténs betänkande anfört därom, att de av kommittén
föreslagna repartitionstalen tedde sig tillfredsställande under de av
kommittén givna förutsättningarna och med bortseende från sådana tills
vidare oberäkneliga faktorer som sekundärkommunernas behov av direkta
skattebidrag. Därest det skulle befinnas möjligt att införa enhetliga repartitionstal,
synes det kammarrätten sannolikt, att jämkning av kommunalskattekommitténs
repartitionstal till nackdel för fastigheterna skall visa
sig nödvändig. Om åter det .skulle visa sig lämpligt att för vägbeskattningens
del bibehålla ett särskilt repartitionssystem och därvid jämka skattetrycket
till förmån för fastigheterna i åtminstone den utsträckning kammarrätten
ovan förordat, skulle kammarrätten för sin del anse, att någon rubbning
av kommunalskattekommitténs repartitionstal icke vore påkallad.»

Majoren Ingemar Petersson upprättade under hösten 1925 ett förslag angående
vägbeskattriingens ordnande, i vilket han upptog vägskattefrågan i

Förslag av
majoren
Ingemar
Petersson.

28

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr l->7.

hela dess vidd till granskning samt föreslog och motiverade ändrade grunder
såväl för vägskattehördans fördelning mellan de skattskyldiga inbördes
som för samma bördas uppdelning mellan de vägskatteskyldiga, staten och
trafikanterna. Förslaget ingick därjämte på vissa spörsmål av mera förvaltningsteknisk
natur såsom om vägdistriktens skuldsättning med mera. Med
utgångspunkt från satsen att vägbeskattningen borde betraktas som en ren
intressebeskattning, föreslogs, att med en övergångstid av tio år all inkomst
skulle befrias från vägskatt, samt att denna i sin helhet skulle läggas på
fastigheterna med lika reparation för jordbruksfastighet och annan fastighet.
För att kompenseras för inkomstens bortfallande vid repartitionen
borde vägdistrikten av automobilskattemedel erhålla bidrag till vägunderhållet
med belopp, som under angivna tioårsperiod stegrades från fem till
femtio procent av underhållskostnaden. Som statens bidrag till sagda kostnad
tänkts utgå med samma procent som för närvarande, eller trettio, skulle
vid periodens slut allenast tjugo procent av underhållskostnaden behöva falla
på de vägskatteskyldiga fastigheterna. Då förslagsställaren förmenade, att
man under kommande år — han räknade därvid med en tjugufemårsperiod
— borde begränsa den årliga totala väghållningskostnaden till ungefär nuvarande
belopp, omkring 60 miljoner kronor, samt att inkomsterna av
automobilskattemedlen kunde förväntas kraftigt stiga, komme förslagets
genomförande, enligt hans mening, att medföra en högst avsevärd lindring
i vägskattebördan för fastigheterna, en lindring, som för jordbruksfastigheterna
vore en oavvislig nödvändighet, enär vägskattebördan för dessa syntes
redan hava nått och på många håll överskridit den gräns, som överhuvud
kunde betraktas som skälig. Förslagets genomförande skulle jämväl verka
starkt utjämnande på vägskattebördan mellan de olika vägdistrikten. Framställningen
utmynnade i en hemställan om utredning angående de framförda
synpunkterna och deras betydelse i olika avseenden för vägbeskattningens
ordnande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför efter detaljkritik av Peterssons
förslag: »Såsom slutomdöme om major Peterssons förslag vill vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen framhålla, att dess huvudtanke att låta
trafikanterna övertaga allt större del av väghållningshördan utan tvivel är
riktig, att detta redan nu sker i rask takt genom automobilskattemedlens
successiva ökning samt att förslaget i detta avseende ej innebär någon
ändring av gällande förhållanden, att förhandskalkyler angående denna
ökning måste betecknas såsom osäkra samt att det icke är rimligt eller
lämpligt att på grundval av dylika förhandskalkyler nu skrida till en lagfäst
nedsättning av vägskatten eller total skattebefrielse för vissa betydande
kategorier skattskyldige. En lättnad i skattehänseende bör ske endast i
mån av en verklig ökning och förslagsställaren tycks hava förbisett, att
en dylik fråga, innebärande 10 procent automobilskattebidrag till underhållet,
just nu ligger under prövning. Det är givetvis på detta sätt en
successiv avlastning i mån av tillgång bör ske.» Svenska väg för eningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

29

framhåller i yttrande över samma förslag, att principiellt intet vore att
erinra mot att vägbeskattningen ordnades som en objektskatt å fastigheter
och trafikanter med frånkopplande av inkomstbeskattningen. Frågan vore
dock, om förslaget läte sig genomföra utan att beskattningen å fastigheter
och motortrafikanter bleve oskäligt stor. Förslaget vore fotat på antagandet,
att vägkostnaderna icke skulle under de närmaste tjugufem åren
ökas utan till och med kunna hållas nere under nuvarande kostnad. Ett
dylikt antagande syntes föreningen alltför optimistiskt i en tid, då landsvägstransporterna
utvisade kraftig ökning år från år; och ansåge föreningen
sannolikare, att sammanlagda vägbördan om cirka 15 år skulle, på sätt i
förut angiven särskild utredning beräknats, hava stigit till minst 75 miljoner
kronor i stället för av Petersson beräknade cirka 60 miljoner kronor.
Föreningen avrådde därför från den av Petersson föreslagna ändringen i
vägbeskattningen.

Kammarrätten förklarar sig icke kunna biträda det av Petersson väckta
förslaget om inkomsttagarnas befriande från andel i vägbördan. Detta
gällde även för det fall, att väghållarnas andel i vägbördan skulle nedgå
till det förhållandevis obetydliga belopp, som av Petersson ställdes i utsikt
för framtiden. Hans förslag byggde därvid på den förutsättningen, att de
totala väghållningskostnaderna skulle kunna under de närmaste tjugufem
åren hållas vid och under nuvarande nivå. I likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt svenska vägföreningen tvivlade kammarrätten på
att detta skulle vara möjligt.

Före detta landshövdingen Johan Widén, vilken på uppdrag av dåvarande
chefen för socialdepartementet såsom sakkunnig verkställt utredning och
framlagt förslag angående fattigvården bland lapparna och om lapparnas
beskattning (statens offentliga utredningar 1924: 58 och 59) och därvid förordat
att lapparnas kommunala beskattning skulle ordnas enligt i huvudsak
samma grunder som för övriga medlemmar av kommunen, hemställde, att
i samband därmed måtte till 6 § väglagen göras följande tillägg: »dock att de
nomadiserande lapparna äro för inkomst av renskötsel därifrån fria».

Häradsskrivaren i Luleå fögderi påpekar i sitt yttrande, att, därest detta
förslag skulle bliva gällande, det i och för vägskattens debitering erfordrades
kännedom om med vilka belopp inkomst av renskötsel och annan inkomst
inginge i de för bevillningen taxerade beloppen.

Förslaget i denna del avstyrkes av Gällivare fångvårdsstyrelse, Arjepluogs
och Arvidsjaurs kommuner samt länsstyrelsen i Jämtlands län.

Arjepluogs kommun yttrar, bland annat, att vid frågans bedömande det
icke tagits i betraktande det tiotal mil, för vilka vägdistrikten bekosta
vinterväghållning huvudsakligen genom s. k. bultning av skogsvägar. Inom
Arjepluogs kommun hade landsvägarnas vinterväghållning för femårs -

Vägskatt för
lapparnas inkomst
av
renskötsel.

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

perioden 1919—1923 i medeltal dragit en kostnad av 3,260 kronor 61 öre,
under det att den nämnda »bultningen» kostat per år i medeltal under
angivna period 9,937 kronor 9 öre. Dessa bultade vägar användes av nomadlapparna
i största utsträckning vid deras flyttningar och transporter av
förnödenheter samt vid avyttringen av deras saluprodukter. Även de allmänna
landsvägarna användes i allt större utsträckning av nomadlapparna.
I och med vägväsendets utsträckning mot fjällen bleve också de allmänna
vägarna i allt högre grad av betydelse för den nomadiserande lappbefolkningen.
Givet vore också, att vägväsendet spelade en dominerande roll för
prissättningen å lapparnas saluprodukter. Om intet ordnat vägväsende
funnes inom lappmarken, skulle åt lapparnas näring göras det största
avbräck.

Kammarrätten avstyrker förslaget om frihet för lapparna från vägskatt
och yttrar:

»Otvivelaktigt måste de renskötande lapparna anses för sin näring hava
gagn av vägväsendet i lappmarkerna. Enligt nuvarande bestämmelser är
inkomst, som understiger ettusen kronor, fri från vägskatt. I ett förslag
till ändrad lagstiftning angående vägbeskattningen, varöver kammarrätten
avgivit utlåtande den 19 mars 1926, ifrågasättes visserligen ändring härutinnan,
så att vägskatt skulle komma att utgå även för inkomst, som ej
uppgår till ettusen kronor. Men då vägskatten beräknas efter den beskattningsbara
inkomsten, d. v. s. den taxerade inkomsten minskad enligt
reglerna för avdrag av orts- och familjeavdrag, kommer, även om nyssnämnda
förslag godkännes, vägskatten uppenbarligen icke att träffa de
mindre inkomsttagarna bland lapparna.»

Departements- Det torde vara obestridligt, att en snar jämkning av jordbruksfastigchefen.
heternas vägskattebelastning är av behovet påkallad, och att ett uppskov i
detta avseende måste anses innebära en orätt mot en stor grupp skattskyldiga.
Detta krav är enligt min mening av den betydelse, att det borde
beaktas, även om en lösning av kommunalskattefrågan i övrigt icke samtidigt
kunde ernås.

Efter föredragning av chefen för finansdepartementet har Kungl. Maj:t
denna dag beslutat förelägga riksdagen förslag till kommunalskattelag m.
m. Det framstår då för mig såsom angeläget, att samtidigt härmed förslag
framlägges om sådan ändring i väglagen, att därigenom åtminstone någon
lättnad åvägabringas i särskilt jordbruksfastigheternas skattebörda.

Av vad chefen för finansdepartementet anfört framgår, att 1920 års kommunalskatteprovisorium
för fastighetsägarna i allmänhet medförde en
högst betydande ökning av den kommunala skattebördan, främst på grund
av de då införda bestämmelserna om skattefria avdrag. Det vill förefalla,
som om vid antagande av nämnda bestämmelser man knappast
beräknat, att en så betydande omläggning av vägskattebördan skulle ske

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

31

som den, vilken faktiskt ägde rum vid vägbeskattningens anordnande enligt
provisoriets skattesystem och som synes hava inneburit, att fastighetsägarna
från att förut hava burit omkring 50 procent av hela vägskattebördan nu
kommo att få denna börda ökad till över 60 procent. Härtill kommer, att med
naturaunderhållets avskaffande i flertalet av rikets vägdistrikt och dess utbytande
mot kontanta bidrag vägskattebördan otvivelaktigt kommit att för jordägarna
kännas avsevärt tyngre än vad tidigare varit fallet. Kravet på
lättnad bär nu med förnyad styrka gjort sig gällande, och de inhämtade
yttrandena bära nogsamt vittne därom, att detta krav allmänt anses befogat.

Det har ifrågasatts att för denna frågas bedömande förebringa ytterligare
utredning om huru vägskattebördan rättvisligen borde fördelas. De
uppenbara svårigheterna att under nu rådande, med avseende på vägväsendet
i flera hänseenden ovissa förhållanden erhålla en säkrare grundval för ett
dylikt bedömande än vad som redan föreligger och framför allt den osäkerhet,
som ännu gör sig gällande angående betydelsen för den totala vägskattebördan
av motortrafikens särskilda beskattning, hava dock synts
mig tala mot att genom ytterligare utredningar nu undanskjuta en sådan
reglering av vägskattebelastningen, om vars berättigande enligt min mening
tvivel ej bör kunna råda. Jag åsyftar då i första hand ett återställande av
den relativa fördelningen av skattebördan före 1920 års kommunalskatteprovisorium.

Det huvudsakliga skäl, som framförts mot eu lättnad för fastighetsägarna,
är väl den av svenska stadsförbundet framhållna omständigheten,
att vägskatten i viss mån har karaktär av eu reallast, vilken
skulle kommit till synes på det sätt, att fastigheternas saluvärde minskats
med skattens kapitaliserade belopp. Ett efterskänkande av denna reallast
skulle därför enligt stadsförbundet innebära en ökning av nämnda värden till
förmån för de fastighetsägare, som nu äga fastigheterna, men till föga båtnad
för alla följande fastighetsägare. Detta skäl synes emellertid i varje fall
endast äga begränsad giltighet. Ty det torde vara otvivelaktigt, att åtminstone
de senaste årens skatteökning aldrig förmått nämnvärt påverka
fastighetspriserna, enär den uppfattningen varit ganska allmänt rådande,
att eu lättnad i vägskattebördan, om ej förr så i samband med den tillämnade
kommunalskattereformen, vore ofrånkomlig. Med tämlig visshet torde
kunna göras gällande, att den inerbeskattning, som tillkom år 1920, åtminstone
icke fullt ut erhållit karaktär av reallast, utan att den varje år ter
sig såsom ett underskott i den avkastning, som vederbörande rimligen kunnat
påräkna av det i fastigheten nedlagda kapitalet. Om däremot de nu
gällande grunderna för fyrktalssättningen skulle för längre tid lämnas
orubbade, talar all sannolikhet för att merbeskattningen därigenom skulle
erhålla den karaktär av reallast, som den tidigare torde hava saknat, och
att den alltså skulle verka som en kraftig och uppenbarligen omotiverad

32 Kungl. May.ts proposition Nr 197.

engångsbeskattning av de fastighetsägare, som just för ögonblicket innehava
fastigheterna.

Under dylika förhållanden förefaller det, som om det minsta steg, som i
förevarande sammanhang bör tagas, är ett återställande av läget före år
1920. Att för närvarande gå längre torde emellertid få anses vara mindre
välbetänkt med hänsyn till de risker, som alltid äro förbundna med
plötsliga genomgripande förändringar i skattebördans fördelning. Samtidigt
med den av mig således förordade förändringen synes den stora och numera
uppenbart mindre befogade skillnaden mellan ägare av jordbruksfastighet
och annan fastighet böra i någon mån minskas.

Detta resultat vinnes genom en anslutning till vägsakkunnigas förslag,
i skatteberedningens undersökning benämnt förslag PVlf som innebär,
att en vägfyrk åsättes för 200 kronor jordbruksfastighets taxeringsvärde,
300 kronor annan fastighets taxeringsvärde och 30 kronor beskattningsbar
inkomst. Detta har, såsom av den föregående redogörelsen framgår,
tillstyrkts i ett stort antal yttranden. Av dem, som yttrat sig i frågan
närmast med utgångspunkt från A-förslaget, har i rätt stor utsträckning
anslutning givits till alternativ, som avsett att i stort sett medföra samma
fördelning av skattebördan som nämnda förslag PV,. Bland dessa befinner
sig även kammarrätten.

Vad beträffar skattesystemets tekniska utformning, är jag av den uppfattningen,
att någon skogsaccis till vägdistrikten ej bör ifrågakomma,
då debitering och uppbörd m. m. därigenom skulle i alltför hög grad
kompliceras. Av liknande skäl finner jag tomt- och industrivärde å jordbruksfastighet
ej böra behandlas] annorlunda än jordbruksfastighet i
övrigt. Slutligen anser jag vägande skäl förebragta för borttagande av
den gällande skattskyldighetsgränsen, 1,000 kronor, för inkomst, då de
skattefria orts- och familjeavdragen medföra dén verkan, som med 1,000-kronorsgränsen torde hava åsyftats. Även genom bortfallandet av denna
gräns underlättas debiteringsarbetet. Jag finner mig jämväl böra biträda
den även av domänstyrelsen tillstyrkta reformen, att repartitionen för allmänningsskogar
skall vara densamma som för jordbruksfastighet i allmänhet.

Vad slutligen spörsmålet om vägskatt för lapparnas inkomst av renskötsel
angår, så torde det, såsom chefen för finansdepartementet i sitt yttrande
angående motsvarande fråga beträffande den allmänna kommunalbeskattningen
uttalat, ej vara möjligt att från det beskattningsbara beloppet avskilja
dylik inkomst. Även i övrigt synas övervägande skäl tala för att
låta vägskatten avse jämväl inkomst av renskötsel. Detta har lagtekniskt
endast den betydelsen, att undantag i väglagen ej behöver göras för dylik
inkomst.

De av mig nu förordade förslagen föranleda ändring allenast i 6, 59 och
83 §§ väglagen.

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande förslag till lag om
ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, samt hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom utdrag av protokollet
inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla.

Ur protokollet:
Fredrik Hawerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand.

169 höft. (Nr 197.)

3

Antal vägtyrkar,

Bilaga 1,

09

1

2 1

3 1

4

6 1

6

9 1

10

it 1

12 |

År

Uppgift hämtad
från

Fyrkar med under-håll in natura
Jordbruksfastig-heter

Fyrkar utan underhäll in natura

Jordbruksfas-

tigheter

Allmännings-

skogar

Annan fastighet

Inkomst

Antal

%

Antal | %

Antal | %

Antal

%

Antal j

°/

7o

1878

Söderberg......

19,400,000

_

_

—

—

1880

Vägkommittén

18,041,698

100. o

—

0

—

0

—

0

0

1880

Kbfdes ber. ...

19,906,983

—

—

—

—

—

—

—

1884

Söderberg......

22,500,000

—

—

—

—

—

—

—

1890

Kbfdes ber. ...

20,308,783

100. o

—

0

—

0

—

0

u

1890

Söderberg......

22,024,190

—

—

—

—

—

—

—

—

1900

Kam.-koll.......

21,959,939

82.4

686,958

2.6

186,000

(0.7)

1,178,100

(4.4)

2,627,479

9.9

1900

Kbfdes ber. ..

22,261,330

82.6

686,815

2.6

188,000

(0.7)

1,140,759

(4.2)

2,661,153

9.9

1900

Söderberg......

23,548,699

—

—

—

—

—

1,270,000

—

—

—

1905

Söderberg ......

25,266,154

82.3

374,319

1.2

280,060

0.9

1,839,885

6.0

2,951,250

9. G

1905

Kbfdes ber. ...

25,160,964

81.9

417,104

1.8

280,860

0.9

1,862,823

6.1

2,999.126

9.8

1906

Söderberg ......

25,362,835

68.9

352,858

1.0

744,887

2.0

3,906,229

10.6

6,420,769

17.5

1906

Kam.-koll.......

—

—

—

—

—

—

—

—

7,202,679

(21.8)

1907

Söderberg......

25,529,270

66.0

319,899

0.8

726,218

1.9

4,274,500

ll.i

7,807,586

20.2

1907

Kam.-koll.......

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1908

Söderberg .....

29,448,947

65.9

395,642

0.9

878,783

2.0

5,114,480

11.4

8,846,510

19.8

1908

Jordbr.-dep. ...

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

1910

Jordbr.-dep. ...

29,838,582

66.3

404,731

(0.9)

899,402

(2.0)

5,081,623

(11.3)

8,751,785

(19.5)

1910

Stat. årsb. ...

29,643,570

—

—

—

—

—

—

—

—

1915

Jordbr.-dep. ...

34,548,732

61.7

392,161

(0.7)

896,368

(1.6)

5,098,093

(9.1)

15,085,616

(26.9)

1915

Stat. årsb. ...

34,075,325

59.8

—

—

6,814,200

12.0

16,076,600

28.2

1917

Jordbr.-dep. ...

34,519,919

55.0

439,404

(0.7)

1,067,124

(1.7)

5,963.340

(9.5)

20,782,392

(33.1)

1917

Stat. årsb. ...

33,969,649

56.3

—

—

7,059,100

11.7

19,297,952

32.0

1919

Kom.-dep......

54,669,701

52.2

628,008

(0.6)

1,360,684

(1.8)

7,954,768

(7.6)40,055,000

(38.3)

1919

Stat. årsb. ...

54,720,928

53.0

—

—

9,631,000

9.3

38,839,485

37.7

1921

Kom.-dep.......

56,702,254

43.2

656,000

(0.5)

1,443,200

(1.1)

8,134,400

(6.2) 64,264,264

(49.0)

1921

Stat. årsb. ...

54,462,165

41.5

—

—

10,627,200

8.1

166,042,688

50.4

1923

Kom.-dep.......

59,708,391

53.7

667,356

(0.6)

1,557,164

(1.4)

8,564,402

(7.7)40,728,642

(36.6)

1923

Stat. årsb. ...

63,030,047

(55.0)

—

10,907,283

(9.5) 40,610,281

(bö.5)

1924

Stat. årsb. ...

63,040,611

—

—

—

—

—

—

—

128,719,022

—

18

Summa

Antal | %

17

Total summa
vägfyrkar

Antal j %

4,678,537

4,676,727

5,445,514

5,559,913

11,424,743

13,128,203

15,235,415

15,137,541

22,890,800

28,252,260

26,357,052

49,998,460

48,470,485

74,497,864

76,669,888

51,517,564

51,517,564

17.6
17.4

17.7
18.1
31.1

34.0

34.1

33.7

38.3

40.2

45.0

43.7

47.8

47.0

56.8
58.6

46.3
(45.0)

18,041,698

20,308,783

26,638,476

26,938,057

30,711,668

30,720,877

36,787,578

33,050,209

38,657,473

36,821,366

44,684,352

41,017,597

44,976,123

56,020,970

56,966,125

62,772,179

60,326,701

104,668,161

103,191,413

131,200,118

131,132,053

111,225,955

114,547,611

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

100

An märk ningar -

Parentes omkring vissa silferuppgifter markerar, att respektive siffror framkommit genom interpolering eller proportionering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Bilaga 2.

Väghållningsbördans storlek.

; 1 1 2

3

4

1 s

<5

i ’

8

9

10

il

12

1 i*

1 I*

1 15

16

17

Upp-

gifterna

hämtade

från

Natura under håll1

Vägkassornas utgifter

Vägkassornas verkliga

inkomster

1 Upp-| skattad
j kostnad

Stats-

bidrag

Egen beräknad
kostnad

Sommar-

väghåll-

ning

Vinter-

väghåll-

ning

Förvalt-ning
m. m.

Väg-

byggnader

Summa

utgifter

Stats-

bidrag

till

under-

hållet

Stats-

bidrag

till

byggnader

Diverse

in-

komster

Uttaxerad vägskatt

Summa

inkomster

totalt

per

väg-

fyrk

å natura-fyrkar

å övriga
fyrkar

kr.

kr.

kr.

j öre

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

j Yägkom-

18801 mittén

4,763,254

—

4,763,254

26.4

769,954

1,655,207

—

505,893

2,931,054

—

284,625

—

2,646,429

—

2,931,054

Kbfdes

(1890; ber.

4,700,000

—

4,700,000

23.1

1,100,000

1,600,000

—

775,353

3,475,353

—

407,271

—

3,068,082

—

3,475,353

1900: Kam.-koll.

4,670,118

467,012

4,203,106

19.2

1,787,702

1,263,744

162,714

1,302,799

4,516,959

—

993,230

550,481

1,456,565

1,205,786

4,206,062

[ Kbfdes

i 1900) ber.

4,721,026

472,103

4,248,923

19.1

1,890,128

1,248,368

—

1,380,976

4,519,472

—

1,056,345

439,966

1,473,797

1,202,246

4,172,354

1905 D:o

6,695,324

669,532

6,025,792

24.0

1.021,530

1,232,946

187,904

2,090,935

4,533,315

—

885,700

813,160

1,672,053

1,701,022

5,071,935

1906 Kam.-koll.

6,174,785

617,479

5,557,306

21.9

904,592

1,252,639

806,483

1,935,108

4,898,822

—

831,747

47,204

1,555,860

3,204,140

5,638,951

11907 D:o

6,353,223

952,983

5,400,240

21 2

1,124,788

1,274,743

911,664

1,900,822

5,212,017

101,203

796,384

—

1,412,471

3,503,376

5,813,434

1906 Jordbr.dep.

6,620,997

993,150

5,627,847

19.1

1,290,004

1,370,069

919,311

2,167,416

5,746,800

193,501

1,074,701

84,123

1,781,885

3,833,425

6,967,635

1910j D:o

7,251,107

1,237,448

6,013,659

20.2

1,483,501

1,329,915

916,759

2,364,004

6,094,179

216,392

995,588

149,788

1,088,664

3,603,112

6,053,544

1915 D:o

7,987,420

1,365,741

6,621,679

19.2

1,670,583

1,368,714

1,263,838

4,833,801

9,136,936

246,119

2,383,166

167,628

1,065,955

4,777,908

8,640,776

1917 D:o

8,191,341

1,380,895

6,810,446

19.7

2,107,872

1,568,018

1,397,870

5,342,291

10,416,051

308,864

2,128,117

147,194

1,172,757

6,533,719

10,290,651

1919 Kom.-dep.

9,218,002

2,918,415

6,299,587

11.5

4,415,325

1,734,150

2,204,819

10,120,293

18,474,587

528,334

3,794,289

—

3,547,028

9,005,278

16,874,929

1921 D:o

11,800,829;

3,694,651

8,106,178

14.8

6,168,144

2,179,395

3,276,681

33,309,202

44,933,422

813,128

20,655,170

~

4,227,786

16,204,887

41,900,971

1923 D:o

16,041,256

5,016,880

11,024,376

18.6

7,180,264

2,219,675

4,477,513

36,892,289

50,769,741

1,476,291

24,392,776

—

5,494,619

14,252,911

45,616,697

* Inklusive uppskattade kostnaden för indelad väg, vars underhåll övertagits av vägkassa, nämligen i de fall, då endast vissa, men ej alla vägar varit föremål för sådant
underhåll.

Bilaga 2 (forts-).

DS

Ci

1

18

i» II

20

2! |

22 |

28

24

25

26

27

År

Skillnaden mellan verkliga
inkomster och utgifter

Uttaxerad vägskatt
per vägfyrk

Underskottet
av verkliga
inkomster
(kol. 18)
per vägfyrk

Överskottet
av verkliga
inkomster
(kol. 19)
per vägfyrk

Totala
skuldbördan
vid årets
slut

Totala
behållningen
vid årets
slut

De väghållningsskyldigas
totala belastning (efter
avdrag av statsbidrag)
per vägfyrk (jfr kol. 6
samt 20—23)

Anmärkningar

underskott

överskott

å natura-fyrkar

å övriga
fyrkar

kr.

kr.

öre 1

öre

öre

öre

kr.

kr.

öre

1880

_

—

14.7

—

—

—

—

—

41.1

+

0

=

41.1

l Intet statsbidrag

1890

—

—

15.1

—

—

-

—

—

38.2

+

0

=

38.2

1

1900

310,897

—

6.6

25.8

1.2

—

—

1,173,877

25.8

+

1.2

=

27.0

1900

347,118

—

6.6

25.7

1.3

—

—

1,243,522

25.7

+

1.2

=

27.0

10 % statsbidrag
till vägunderhållet

1905

—

538,620

6.6

30.0

—

1.8

—

447,408

30.6

—

1.8

28.8

1906

—

740,129

6.1

28.0

—

2.0

822,962

—

28.0

—

2.0

=

26.0

1907

—

601,417

5.5

26.7

—

1.6

221,644

—

26.7

—

1.6

=

25.1

1908

_

1,220,835

6.1

25.2

—

2.7

—

993,200

25.2

—

2.7

=

22.5

1910

40,635

—

3.C

23.8

O.i

—

—

1,839,129

23.8

+

0.1

=

23.9

15 % statsbidrag
till vägunderhållet

1915

496,160

—

3.1

22.8

0.9

—

—

3,256,065

22.8

+

0.9

=

23.2

1917

125,400

—

3.4

23.1

0.2

—

—

1,971,035

23.1

+

0.2

=

23.3

1919

1,599,658

_

6.5

18.0

1.5

—

247,581

—

18.0

+

1.5

=

19.5

1921

3,032,451

—

7.5

21.8

2.3

—

4,247,528

—

21.8

+

2.3

24.1

30 % statsbidrag
till vägunderhållet

1923

5,153,144

—

9.2

27.7

4.6

—

13,675,787

—

27.7

+

4.6

=

32.8

■

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

87

Förkortningar i bilagorna 1 och 2.

Söderberg: Landskommunernas och köpingarnas ekonomiska bärkraft av
Edvard Söderberg, 1911.

Vägkommittén: Vägkommitterades betänkande angående förändrad lagstiftning
i fråga om utgörandet av väghållningsbesväret på landet, 1880.

Rbf des ber.: Konungens befallningsba vandes femårsberättelser.

Kam.-koll., Jordbr.-dep. och Kom.-dep.: Kammarkollegii utlåtande i fråga
om revision av väglagen, 1902, ävensom den allmänna vägstatistiken, som
åren 1906 och 1907 upprättades av kammarkollegium, åren 1908—1917 av
jordbruksdepartementet samt efter 1917 av kommunikationsdepartementet.

Stat. årsb.: Statistisk årsbok.

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197

Bilaga 3.

Vägskattens relativa tryck å olika grupper förvärvskällor enligt de före nuvarande
provisorium gällande grunder, enligt nu gällande grunder samt enligt olika

förslag.

Rörelse eller

Annan för-

Fastighet

yrke

värvskälla

För-provisoriet.

Vägfyrkar belöpande å

jordbruksfastighet (1 för 100).........

901,620

—

—

annan fastighet (1 » 200).........

82,491

129,374

—

inkomst (1 » 30) ........

—

76.761

774,452

Summa

984,111

206,135

774 462

%

50.o»

10.4 9

39.42

Provisoriet.

Vägfyrkar belöpande å

jordbruksfastighet (1 för 100).........

901,620

—

—

annan fastighet (1 » 200).........

82,491

129,374

—

inkomst (1 » 30).........

73,833

61,406

467,244

Summa

1 057 944

190,780

467 244

%

61.66

11.12

27 23

Förslag PV 1.

Vägfyrkar belöpande å

jordbruksfastighet (1 för 200).........

450,810

—

—

annan fastighet (1 » 300).........

54,994

86,249

—

inkomst (1 » 30).........

73,833

61,406

467,244

Summa

579,637

147 655

467 244

O/

48.62

12.3 6

39.12

Förslag PV 2.

Vägfyrkar belöpande å

jordbruksfastighet (1 för 100).........

901,620

—

—

annan fastighet (1 » 200).........

82,491

129,374

—

inkomst (l » 15) ........

147,666

122,813

934,488

Summa

1,131,777

252,187

934 488

%

48. si

10.88

40.31

Summa

901,620

211,865

851,213

1,964,698

lOO.oo

901,620

211,865

602,483

1,715,968

100. uo

450,810

141,243

602,483

1,194,536

lOO.oo

901,620

211,865

1,204,967

2,318,452 I

100 o o |

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

39

Bilaga 4.

Vägskattens relativa tryck å skattskyldiga, tillhörande olika sociala grupper enligt
nu gällande grunder samt enligt olika förslag.

Provisoriet.

Vägfyrkar belöpande
jordbruksfastighet (1
annan fastighet (l
inkomst (1

Förslag PV 1.

Vägfyrkar belöpande
jordbruksfastighet (1
annan fastighet (1
inkomst (1

Förslag PV 2.

Vägfyrkar belöpande
jordbruksfastighet (1
annan fastighet (1
inkomst (1

för 100)
» 200)
» 30)

Summa

%

å

för 200)
» 300)
» 30)

Summa

%

å

för 100)
» 200)
» 15)

Summa

Andra skattskyldiga än inländska aktiebolag och
solidariska bankbolag

In-ländska
aktieb.
och soli-dariska
bankb.

Till-

sammans

Ägare el.
brukare
av jord-bruks-fastighet

Ägare

av

annan

fastig-

het

Rörelse-och
yrkes-läkare

Tjänste-män och
löntagare
(inkl pen-sionärer)

Övriga

Summa

595,735

1,228

9,454

17,904

408

624,729

276,891

901,620

6,076

27,873

38,658

26,769

2,309

101,685

110,180

211,865

88,058

1,833

43,122

424,448

18,830

576,291

26,192

602,483

689,869

30,934

91,234

469,121

21,547

1,302,705

413,263

1,715,968

40 so

1.80

5.38

27.34

1.26

75.92

24.08

lOO.oo

297,868

614

4,727

8,952

204

312,365

138,445

450,810

4,051

18,582

25,772

17,846

1,539

67,790

73,453

141,243

88,058

1,833

43,122

424,448

18,830

576,291

26,192

602,483

389,977

21,029

73,621

451,246

20,573

956,446

238.090

1.194,536

32.65

1.76

6.16

37.78

1.72

80.07

19.93

lOO.oo

595,735

1,228

9,454

17,904

408

624,729

276,891

901,620

6,076

27,873

38,658

26,769

2,309

101,685

110,180

211,865

176,117

3,666

86,245

848,896

37,659

1,152,583

52,384

1,204,967

777,928

32,767

134,357 893.569

40,376

1,878,997

439,455

2,318,452

33 55

1.41

5.80

38.54

1.74

81.04

18.96

lOO.oo

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

Bilaga 5.

Förslag

till

Lag

om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1)
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 6, 59 och 83 §§ i lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet skola, 59 och 83 §§ i
nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

6 §.

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja deltaga,
efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, för vilken fastighetsskatt enligt kommunalskattelagen
skall utgöras, dock att äldre lotshemman, så länge de äro underkastade
lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad frihet från
väghållningsbesväret;

b) all annan fastighet, för vilken kommunal fastighetsskatt skall utgöras,
såvitt taxeringsvärdet uppgår till minst åttahundra kronor; samt

c) till kommunal inkomstskatt beskattningsbar inkomst.

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande därav:

a) att jordbruksfastighet påföres en vägfyrk för varje tvåhundra kronor
av taxeringsvärdet,

b) att annan fastighet påföres en vägfyrk för varje trehundra kronor av
taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk för varje trettio kronor av den till
kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten;

dock med iakttagande att vad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.

Vägfyrktalslängd i---tillställas vägstyrelsen.

83 §.

Sedan väghållningsdistrikten — — — vinna tillämpning.

Intill utgången av det år, då vägdelning enligt denna lag första gången
blivit inom varje distrikt fullbordad, skall likväl, den tid mark är bar,

41

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

vägunderhållet in natura utgöras enligt hittills gällande bestämmelser med
skyldighet för innehavare av jordbruksfastighet, som enligt 6 och 7 §§ är
förpliktad utgöra sådant vägunderhåll, men intill dess ny vägdelning sker
bliver därifrån befriad, att bidraga till väghållet med penningar.

Om användandet — väghållningsskyldige besluta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt.

169 höft. (Nr 197.)

i

42

Kungl. May.ts proposition Nr 197.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 mars
1927.

Närvarande:

justitierådet von Seth,
justitierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyl lenbåga ,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 22 februari 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23
oktober 1891 (nr 68 sid. 1) angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
revisionssekreteraren Harald Waller.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 197.

43

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 11 mars 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Meurling,
lagrådets den 4 mars 1927 avgivna utlåtande över det den 22 februari 1927
till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i 6, 59 och 83 §§
lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet.

Departementschefen omförmäler, att lagrådet lämnat förslaget utan anmärkning,
samt meddelar, att han låtit i förslaget vidtaga vissa jämkningar
av redaktionell natur, för vilka någon redogörelse icke torde vara erforderlig.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till lag om
ändring i 6, 59 och 83 §§ lagen den 23 oktober 1891 (nr 68 sid. 1) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet samt hemställer, att
förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.