Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

1

Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmänt
resereglemente; given Stockholms slott den 22 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att godkänna
bilagda förslag till allmänt resereglemente.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 saml.

162 höft. (Nr 190.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Förslag

till

Allmänt resereglemente.

1 §•

Där vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden ersättning skall
utgå, äger vederbörande förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller
varder stadgat, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller
linnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare
vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta
reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.

2 §.

1 mom. Kesekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg........................

Fartyg .......................{

Luftfartyg ..................

Spårväg........................

Omnibus ................... ^

Taxeautomobil ............(|

I

Motorcykel, av förrätt-1
ningsman personligen!
drivet resdon eller lör- (
flyttning till fots ......J

Annat färdsätt än ovan!
nämnts.................../

Avgift för 1 plats
i I klass

Avgift för enskild hytt
med högst 2 liggplatser
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Avgift för 1 plats
i II klass

^Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Avgift för 1 plats
i III klass

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats
Avgift för I plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass
än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning
av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke ersättning
för dyrare plats än som verkligen använts.

Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med. taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes
i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik.

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad till högre
belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser
tillkommer honom, äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig
hava utgivit.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

Traktamentsklasser

A B

C

T)

E

F

16 kronor

9 . »

14 kronor
8 »

12 kronor

7

10 kronor

6 »

8 kronor
5

6 kronor

4 »

» natt ..................

Tillhopa lör dygn

25 kronor

22 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor

10 kronor

Dygnet räknas från midnatt.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 förmiddagen
och midnatt, med natt den övriga delen av dygnet.

3 §.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman
är att hänföra.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan
tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga
om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,
åtnjuter under resa för tillträdande av förordnandet ersättning efter den befattning,
han sålunda har att bestrida, varemot vid återresa ersättning utgår
efter hans egen befattning.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre
tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår med hänsyn tagen till den
väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen
icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått,
därest förrättningsmannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med
avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet
av denna sammanlagda kostnad må hänsyn tagas jämväl till sådan förman,
som förrättningsmannen vid sistnämnda färdsätt ägt åtnjuta och kunnat
begagna, varjämte må tagas i beräkning ej blott traktamente, även om
sådant icke av statsmedel utgår till förrättningsmannen, utan ock, i det
fall att förrättningsmannen äger avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg,
spårväg eller omnibus, den resekostnadsersättning, som vid färd
med sådant fortskaffningsmedel skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet
icke förelegat.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Förrättningsman är icke på grund av bestämmelserna i detta reglemente
pliktig att färdas med luftfartyg.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor
icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med
omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit
återkommer.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de därav
föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden för
statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 %.

Resekostnadsersättning utgår icke för färd, som ej överstiger 1 kilometer.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg eller
omnibus utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom
stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages
med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och
ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning
jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda området.

6 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.
I dylikt fall må jämväl den vid användande av omnibus eller taxeautomobil
utgående särskilda ersättningen av 10 öre per kilometer beräknas
för samma väglängd.

Vid beräkning av resekostnadsersättning enligt detta reglemente räknas
överskjutande del av kilometer såsom hel kilometer.

7 %.

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett
kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning
icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan
biljett skolat tillkomma förrättningsmannen. Om sådan förhandsberäkning
icke varit möjlig, men det sedermera visar sig, att biljett av nyssnämnd
beskaffenhet kunnat begagnas, bör anteckning härom göras i reseräkningen.

8 §.

1 mom. Hava vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning
deltagande personer att färdas samma väg, och användes därvid icke fortskaffningsmedel,
som tillhör någon av förrättningsmännen, skall den främste
bland förrättningsmännen, där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att
nedbringa resekostnaden, anskaffa för samtliga förrättningsmän erforderliga
fortskaffningsmedel. Det ankommer å nämnde förrättningsman att meddela

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser, såsom rörande färddeltagarnas
fördelning på åkdon eller båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega,
beställningspenningar och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän
av främste förrättningsmannen. Därjämte äger envar förättningsman
uppbära en ersättning av 10 öre per kilometer.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, förutom resekostnadsersättning
för egen resa enligt 2 § 1 mom., gottgörelse med 10 öre per kilometer
för varje medresande förrättningsman. Till envar av sistnämnda
förrättningsmän utgår i sådant fall en resekostnadsersättning av 10 öre per
kilometer.

9 §.

Där ej enligt gällande taxa förrättningsman är befriad från erläggande av
bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av honom
erlagd dylik avgift.

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar
dubbelt traktamente för en natt och i intet fall med mera än 12 kronor.

Om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall
resekostnads- och traktamentsersättning beräknas såsom hade förrättningen
eller resan fortgått utan dylikt avbrott.

11 §.

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsman nattetid
begagnat sådan plats.

12 $.

Har förrättningsman vid färd med taxeautomobil för återresa från förrättning
använt samma fordon som för bortresan, äger han tillgodonjuta den
besparing i resekostnad, som härigenom kan uppstå.

13 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning till fots eller
medelst resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av
förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14 §.

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för befordran av
redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han
för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han, därest vikten av

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

sådan utrustning uppgår till minst 5 kilogram, undfå ersättning dels vid
färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av sagda utrustning såsom
resgods, dels ock för vad han styrker sig därutöver hava i sådant avseende
utgivit.

Om ersättning för befordran av effekter till eller från sjökömmendering
förordnar Kungl. Maj:t.

Förrättningsman, som vid förflyttning till fots måst anlita vägvisare eller
för forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda
bärare, äger undfå ersättning för vad han styrker sig hava för sådant ändamål
utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus;
då, utom i fall som avses i 8 §, transportmedel enligt gällande bestämmelser
kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då biljett för resan genom vederbörande
myndighet utan kostnad för förrättningsmannen anskaffas, utgår
icke resekostnadsersättning.

16 %.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,
där han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande
av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från
förrättningsstället.

Om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter
uppehåller sig å annan ort än nu sagts, utgår ersättning, såsom om resa
företagits från förrättningsmannens stationeringsort eller, om sådan icke är
för honom bestämd, från hans bostad.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej
berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets
gräns. Är förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt
utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för
färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning för resa
dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället, om
förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt uppdrag
där kvarstannar.

17 %.

Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som det åligger
förrättningsman att verkställa på grund av innehavande befattning och som
utföres å hans bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande
3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller därmed jämförligt

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom vilket han har sin
bostad eller tjänstgöring.

is %. ;

I de fall, då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller
kostnadsfri inkvartering eller på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg
eller liggplats å fartyg, utgår icke traktamente för natt.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar
utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och traktamentsersättningen
för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.

21 §.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av den,
som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente för
dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman
under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han att av
statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet för
dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22 §.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,
må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet
lämnas honom.

23 §.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen
ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning
och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet samt den vagnsklass
å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits; ävensom

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen
i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räkningar
foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om
dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24 §.

Räkning å resekostnads- och traktamenteersättning bör, där hinder icke
möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter
det resan eller förrättningen avslutats, eller, om förrättningsmannen avgiver
reseräkningar kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock
skall, därest förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare
tid, som av vederbörande myndighet må fastställas.

25 $.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig
uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente
bör utgå.

26 §.

Om resekostnads- och traktamenteersättning vid resor i statens ärenden
utom rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente
än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente
uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet uppbäras
från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till hamn eller
station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet
efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1927.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 22 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meubling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför:

I proposition nr 95 till 1925 års riksdag begärde Kungl. Maj:t riksdagens
yttrande över ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till allmänt
resereglemente.

I sin i anledning härav till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse, nr 334, anförde
riksdagen bland annat följande:

Tidigare både resereglementet utfärdats av Kungl. Maj:t, utan att riksdagens
medverkan härtill ansetts erforderlig. Under de senaste åren både
emellertid Kungl. Maj:t ansett sig böra underställa riksdagens prövning
vissa frågor om rese- och traktamentsersättning. I förevarande proposition
hade Kungl. Maj:t begärt riksdagens yttrande över ett förslag till nära nog
fullständigt nytt resereglemente. Härav framginge, att utvecklingen gått
därhän, att riksdagens medverkan i allt större utsträckning tagits i anspråk
vid fastställandet av resereglementets bestämmelser. Med hänsyn till den
avgörande betydelse resereglementet ägde för beräknandet av ett flertal anslag
under de olika huvudtitlarna, syntes det riksdagen, som om därför numera
borde från riksdagens sida intagas den ståndpunkten, att resereglementet,
i likhet med flertalet andra reglementen, som avse statens befattningshavare
tillkommande förmåner, borde fastställas av Kungl. Maj:t och riksdagen
gemensamt. Detta uteslöte givetvis icke, att förrättningsmännens fördelning
å särskilda rese- och traktamentsklasser verkställdes av Kungl. Maj:t. Riksdagen
förutsatte dock, att dessförinnan vederbörande lönenämnder bereddes
tillfälle att yttra sig i denna fråga.

Vid närmare behandling av det föreliggande förslaget till resereglemente
hade riksdagen funnit, att förslaget innehölle åtskilliga nya bestämmelser
med ganska stor räckvidd. Sålunda hade i förslaget icke blott upptagits ett
flertal nya färdsätt, utan även en genomgående revision skett av de i det
då gällande reglementet intagna bestämmelserna angående dagtraktamente.
En sådan ingående förändring i resereglementets föreskrifter måste givetvis
bliva av stor betydelse för statsförvaltningen i allmänhet. Särskilt gällde detta
de myndigheter, som hade att verkställa granskning av ingivna reseräkningar,
och det syntes riksdagen, som om särskilt för dessa myndigheters del det
vore fördelaktigt, att en viss tid fastställdes, under vilken ett nytt resereglementes
lämplighet kunde bliva ur olika synpunkter prövad. Även i ett
annat avseende syntes det emellertid vara av vikt att, innan ett resereglemente
slutligt fastställdes, erhålla den erfarenhet, som kunde anses möjlig

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

att vinna. Riksdagen syftade härvid på de ekonomiska konsekvenser i avseende
å utgifterna under anslagen till rese- och traktmentspenningar, som
torde bliva en följd av en förändring i resereglementets allmänna grunder.
Av en av riksdagens vederbörande utskott verkställd undersökning syntes
framgå, att reglementsförslaget icke kunde anses för statsverket medföra
någon kostnadsbesparing i förhållande till då gällande bestämmelser. Huruvida
någon kostnadsökning skulle bliva följden av detsammas tillämpning,
hade riksdagen icke av tillgängligt materiel kunnat bedöma. En genomgående
överflyttning av kostnaderna från resekostnader till traktamentskostnader
föranledde däremot förslaget. Det syntes emellertid böra uppmärksammas,
att Kungl. Maj:t ifrågasatt, att särskilda föreskrifter beträffande
åtskilliga grupper av befattningshavare, vilka på grund av sin tjänstgöring
ofta måste företaga resor, borde meddelas, i avsikt att för dessas del under
vissa förutsättningar reducera traktamentsersättningarna. Huru en tillämpning
av dessa särskilda föreskrifter komine att ställa sig syntes icke kunna
bedömas med ledning av de meddelade uppgifterna.

Jämväl inplaceringen av de särskilda befattningshavarna m. fl. i olika
rese- och traktamentsklasser måste utöva ett väsentligt inflytande på de kostnader
reglementsförslaget skulle föra med sig. Några fullständiga uppgifter
härom hade icke förelagts riksdagen, och riksdagen hade alltså haft svårt
att bedöma det ekonomiska resultatet härav.

De sålunda anförda synpunkterna beträffande resekostnaderna vid reglementsförslagets
tillämpning hade stärkt riksdagen i den uppfattningen, att
ett definitivt fastställande av reglementet icke för det dåvarande borde ske.
Riksdagen hade därför ansett lämpligt, att reglementet allenast provisoriskt
fastställdes att lända till efterrättelse under omkring två års tid, för att
därunder erfarenheter rörande dess tillämpning på olika områden måtte
kunna samlas, varefter riksdagen syntes kunna besluta om reglementets
definitiva antagande.

I anslutning till vad sålunda anförts och med iakttagande av vissa erinringar
mot propositionens detaljbestämmelser, som riksdagen funnit anledning
framställa, anmälde riksdagen i sin ifrågavarande skrivelse, att riksdagen
för sin del antagit ett vid skrivelsen fogat förslag till allmänt resereglemente.
Detta förslag blev den 18 juni 1925 av Kungl. Maj:t fastställt
att, i enlighet med riksdagens beslut, gälla under tiden från och med den
1 augusti 1925 till och med den 30 juni 1927 (sv. förf.-saml. nr 354 år
1925). Samma dag utfärdades tillika kungörelse med tilläggsbestämmelser
till allmänna resereglementet (nr 355). Denna kungörelse, som erhöll enahanda
giltighetstid som resereglementet, innehåller bestämmelser om olika
förrättningsmäns fördelning å de särskilda rese- och traktamentsklasserna i
reglementet.

Någon ändring i det allmänna resereglementet har därefter icke ägt rum.
Jag tillåter mig emellertid erinra, att, sedan hos Kungl. Maj:t anmälts, att
samtliga skjutsanstalter i Malmöhus län komme att indragas vid 1926 års
slut, Kungl. Maj:t genom kungörelse den 3 december 1926, nr 491, förklarat,
att, där för viss ort maximibelopp av lega för en häst icke fastställts för
tid efter ingången av år 1927, det maximibelopp, som närmast före sagda

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

11

tidpunkt varit för orten gällande, skall tillsvidare lända till fortsatt efterrättelse
vid beräkning av resekostnadsersättning i nämnda fall.

I sammanhang med utfärdandet den 18 juni 1925 av resereglementet med
tilläggsbestämmelser anbefallde ’ Kungl. Maj:t ett stort antal myndigheter —
nämligen fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen, sjökarteverket,
riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen,
skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
stuteriöverstyrelsen, chefen för rikets allmänna kartverk, chefen
för Sveriges geologiska undersökning, kommerskollegium, lotsstyrelsen, statens
meteorologisk-hydrografiska anstalt och samtliga länsstyrelser —• att senast
den 30 september 1926 till finansdepartementet inkomma med uppgift, huruvida
och i vilka avseenden erfarenheten visat, att ändringar i nämnda författningar
vore av behovet påkallade.

Samtliga sålunda infordrade utlåtanden, flera åtföljda av yttranden från
förvaltningarna underlydande befattningshavare, hava numera avgivits.

Framställningar i ämnet hava därjämte inkommit från föreningen Sveriges
landsfiskaler, statstjänarnas centralorganisation, svenska- underofficersförbundet,
Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening, Sveriges statstjänstemannanämnd,
telegrafverkets radiotelegrafistförening, trafiktjänstemännens
riksförbund, underinspektörerna vid yrkesinspektionen, yrkesinspektionens
tjänstemannaförening, föreningen Sveriges ordinarie jägmästare och de extra
jägmästarnas förbund samt svenska provinsialläkarföreningen.

Då, såsom nyss nämndes, det nuvarande allmänna resereglementet upphör Departementsatt
gälla den 30 juni 1927, bör frågan om fortsatt provisorisk giltighet eller chefendefinitivt
antagande av reglementet, med de ändringar som anses böra däri
vidtagas, underställas nu pågående riksdag.

Då 1925 års riksdag beslöt att giva det då föreliggande förslaget till resereglemente
allenast provisorisk giltighet, anförde riksdagen — såsom av
den lämnade redogörelsen framgår — att, innan reglementet definitivt fastställdes,
erfarenheter på olika områden borde samlas rörande reglementets
tillämpning. Förslaget innehölle nämligen åtskilliga nya bestämmelser av
ganska stor räckvidd. Sålunda hade upptagits ett flertal nya färdsätt, och
en genomgående revision hade skett av bestämmelserna angående dagtraktamente.
En sådan ingående förändring i resereglementets föreskrifter måste
givetvis bliva av stor betydelse för statsförvaltningen i allmänhet och särskilt
för de myndigheter, som hade att verkställa granskning av ingivna
reseräkningar. Före definitivt reglementes fastställande borde jämväl erfarenhet
avvaktas rörande de ekonomiska konsekvenser i avseende å utgifterna
under anslagen till rese- och traktamentspenningar, som bleve en
följd av den ifrågasatta förändringen i resereglementets allmänna grunder.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Den tid av allenast något mer än ett och ett halvt år, under vilken det
nuvarande resereglementet varit gällande, är givetvis väl kort för att medgiva
en bestämd uppfattning angående reglementets verkningar i olika hänseenden.
Samtidigt som åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna
framhållit detta, torde dock av de inkomna yttrandena få anses framgå, att
reglementet i stort sett väl fyllt sin uppgift, och de erinringar, som gjorts
i yttrandena, beröra i allmänhet icke de principer, som vunnit tillämpning
i reglementet, utan närmast olika detaljbestämmelser däri. De jämkningar,
som föreslås, avse också blott i ringare mån, att de nuvarande föreskrifterna
befunnits vara i och för sig mindre ändamålsenliga, utan
sammanhänga i första hand med ändrade faktiska omständigheter, främst
den starka utveckling, som motortrafiken de senaste åren tagit, och den
minskade betydelse, som i jämbredd härmed hästskjutsen kommit att erhålla
som fortskaffningsmedel.

Vad särskilt angår frågan om de ekonomiska konsekvenserna för statsverket
av 1925 års resereglemente tillåter jag mig erinra, att 1926 års
statsrevisorer i sin till nu pågående riksdag avgivna berättelse anfört, att
det synts revisorerna, som om reglementet medfört lägre kostnader än som
skulle hava utgått enligt tidigare gällande bestämmelser. Visserligen innebure
1925 års resereglemente en allmän höjning av traktamentsersättningen
för dygn, men detta motverkades av att befattningshavarna vid inplaceringen
i traktamentsklasser av Kungl. Maj:t placerats lägre än som
tidigare varit fallet. Uppdelningen av traktamentsersättningen i dagoch
nattraktamenten hade vidare varit ägnad att väsentligen nedbringa
traktamentskostnaderna. Ifråga om de egentliga resekostnaderna vore att
märka, att den omständigheten, att ersättning för färd i omnibus, motorcykel
m. m. enligt 1925 års reglemente finge beräknas såsom färd med en
häst, i någon mån föranlett en höjning i resekostnaderna i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag, men att i allt fall resekostnaderna i det hela blivit
väsentligt lägre än enligt 1907 års resereglemente. Den väsentligaste sänkningen
i resekostnaderna hade emellertid, förutom av den verkställda inplaceringen
i reseklasser, förorsakats därav, att befattningshavare i de högre
reseklasserna icke vidare ägde för färd debitera skjuts efter två hästar.

Statsrevisorernas uppfattning, att 1925 års resereglemente ur statsverkets
synpunkt verkat i kostnadsbesparande riktning, bestyrkes av en på mitt
föranstaltande gjord jämförande sammanställning av belastningen å huvudtitlarnas
allmänna anslag till rese- och traktamentskostnader för ett vart av
kalenderåren 1924 och 1926. Av denna sammanställning framgår, att den totala
belastningen i runda tal utgjorde under förstberörda år, då tidigare gällande
bestämmelser voro i kraft, 4,515,000 kronor och under sistnämnda år, då
1925 års resereglemente var tillämpligt, 3,864,000 kronor. Då det senare
beloppet med omkring 651,000 kronor understiger det förra, synes härav
framgå, att det nya resereglementet medfört en icke oväsentlig besparing
för statsverket. Påpekas må dock, att den begränsade tid, jämförelsen avser,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190. 13

givetvis är för kort, för att på grundvalen därav fullt säkra slutsatser
skola kunna dragas.

Ehuru under nu angivna förhållanden en ännu i viss mån bestående
ovisshet om verkningarna av 1925 års allmänna resereglemente skulle kunna
åberopas som stöd för ett fortsatt provisorium, har jag dock ansett, att den
vunna erfarenheten och de erinringar, som alltid kunna göras mot ett
långvarigt författningsprovisorium, utgöra tillräckligt vägande skäl att förläna
reglementet definitiv giltighet från ingången av nästa budgetår, detta
så mycket mera som reglementets definitiva antagande knappast i väsentligare
mån försvårar ett framtida vidtagande av de ytterligare ändringar,
som erfarenheten kan visa önskvärda.

I överensstämmelse med denna min uppfattning har jag låtit inom finansdepartementet
uppgöra förslag till allmänt resereglemente att utan tidsbegränsning
gälla från och med den 1 juli 1927. I förslaget, som i huvudsak
bygger på nuvarande föreskrifter, hava sådana ändringar vidtagits,
som med beaktande av innehållet i de inkomna yttrandena och framställningarna
eller eljest funnits påkallade. Jag anhåller nu att få lämna en
kortfattad redogörelse för ändringsförslagen under reglementets olika
paragrafer.

1 §.

Ingresserna till 1 och 2 §§ i det nuvarande allmänna resereglementet Resereglemeninnehålla,
att, där enligt allmän författning eller särskild föreskrift rese- ^ets tiUämPkostnads-
och traktamentsersättning skall utgå för förrättning i statens 9
ärenden, vederbörande förrättningsman äger, i den mån ej annorlunda är
eller varder stadgat, åtnjuta sådan ersättning i enlighet med vad för de i
samma paragrafer nämnda rese- och traktamentsklasser finnes bestämt.

Frågan angående befattningshavares rätt att företaga resor i tjänsten
regleras för närvarande genom spridda bestämmelser i allmänna författningar,
instruktioner för olika ämbetsmyndigheter o. s. v. I många fall
äro emellertid föreskrifterna härutinnan ofullständiga och i andra fall
saknas helt och hållet bestämmelser. Riksräkenskapsverket har fäst uppmärksamheten
å detta förhållande samt framhållit, att ovisshet, huruvida
rätt att resa föreligger, emellanåt är för handen, och att i brist på bestämda
regler dylika frågor ej sällan vore svåra att lösa. Enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning borde därför de föreskrifter, som reglera
ifrågavarande spörsmål, fullständigas och i vissa fall förtydligas.

I sin förenämnda skrivelse nr 334 angående förslaget till allmänt resereglemente
berörde 1925 års riksdag en annan, i viss mån närstående
fråga, nämligen angående en ändamålsenlig planläggning av vederbörande
förrättningsmäns tjänsteresor samt om myndigheternas skyldighet att vaka
häröver. Enligt riksdagens mening borde betydande begränsningar å reseanslagen
kunna uppstå, därest noga övervakades, att förrättningsmännens
resor ordnades på det såväl med hänsyn till förrättningarnas utförande som

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

med avseende på kostnadernas nedbringande lämpligaste sättet. Riksdagen
ansåg sig därför böra uttala sin förväntan, att Kungl. Maj:t skulle vidtaga
de åtgärder för ändamålet, som kunde befinnas påkallade.

Under åberopande av detta uttalande hava 1926 års statsrevisorer anfört,
att de ansett det äga intresse att något närmare undersöka det sätt, på
vilket planläggningen av befattningshavarnas tjänsteresor i allmänhet ägt
ruin. Revisorerna hade därvid kommit till den bestämda uppfattningen,
att uti ifrågavarande hänseende åtskilliga brister förelåge. För att för
framtiden hindra missbruk syntes det revisorerna lämpligt att för den
myndighet, som lämnar i uppdrag åt en befattningshavare att företaga
tjänsteresa, stadga skyldighet att i beslutet om resans företagande fullständigt
och specificerat angiva de platser, som skola besökas, ävensom de
närmare orsakerna till att resan anbefallts, I fråga om planläggningen
av resorna syntes från vederbörande myndigheters sida i allmänhet tillräcklig
kontroll icke utövas över sådana befattningshavare, vilka det ålåge
att mera stadigvarande företaga tjänsteresor i inspektionssyfte. Här vore
det enligt revisorernas mening påkallat, att förrättningsmännen ålades att
regelbundet förete av dem uppgjorda resplaner för lämplig tidsperiod
framåt, samt att dessa planer av vederbörande myndigheter underkastades
noggrann granskning och eventuell korrigering, innan resorna finge företagas,
varjämte bevis om resans överensstämmelse med den fastställda
planen borde åtecknas ingiven reseräkning, innan densamma överlämnades
till vederbörande för utbetalning. I nu omförmälda hänseenden vore önskvärt,
att kompletterande bestämmelser meddelades.

För vissa grupper av befattningshavare, nämligen sådana, för vilka resor
i tjänsten ingå såsom ett regelbundet led i tjänsteutövningen, hava särskilda
resereglementen, s. k. besparingsreglementen, utfärdats, varigenom bland
annat traktamentsersättningens storlek begränsats. Sådana reglementen förekomma
exempelvis vid statens olika affärsverk, för lantmätare, lantbruksingenjörer
m. fl. Riksräkenskapsverket har emellertid framhållit, att det
syntes böra tagas under omprövning, huruvida icke besparingsreglementen
borde i vidgad omfattning komma till användning i fråga om befattningshavare,
som på grund av sitt ämbete hade att i mera betydande utsträckning
företaga tjänsteresor. Särskilt gällde detta befattningshavare — inspektörer
m. fl. — vilka väsentligen utförde förrättningar å landsbygden. Härvid
borde jämväl beaktas, huruvida i nu gällande besparingsreglementen
iakttagits de begränsningar i rätten till resekostnads- och traktamentsersättning,
som med hänsyn till de särskilda förhållandena kunde anses påkallade
och skäliga.

Tvivel synes mig icke kunna råda därom, att i samtliga nu berörda spörs
mål — angående befattningshavares rätt att företaga tjänsteresor, angående
åtgärder för tjänsteresors rationella planläggning och angående s. k. besparingsreglementen
för vissa grupper av befattningshavare ett starkt

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

behov av utvidgade och kompletterande bestämmelser föreligger. Utfärdandet
av sådana bestämmelser torde ankomma å Kungl. Maj:t. Innan en närmare
reglering kan ske, synes emellertid med hänsyn till de skiftande förhållanden,
som på dessa områden äro för handen, en ingående utredning vara
oundgängligen nödvändig. Denna utredning lärer med det snaraste böra
igångsättas.

Allmänna resereglemente! torde i nu omhandlade hänseenden icke böra
innehålla annat än dels ett stadgande, att, där vid resa inom riket för förrättning
i statens ärenden ersättning skall utgå, vederbörande förrättningsman
äger, i den mån ej annorlunda är eller varder stadgat, åtnjuta resekostnads-
och traktamentsersä;tning enligt bestämmelserna i reglementet, dels
ock en bestämmelse, att, om särskilda föreskrifter erfordras för tillämpningen
av resereglementet eller om resekostnads- och traktamentsersättning för vissa
grupper av befattningshavare vid resor inom riket finnes böra utgå med lägre
belopp än i reglementet sägs, Kungl. Maj:t äger därom förordna. Stadgande
av denna innebörd har av mig intagits i en första paragraf av det föreliggande
förslaget.

2 §•

I nuvarande 1 § av resereglementet angivas de olika färdsätten enligt
reglementet och de resekostnadsersättningar, som vid vart och ett av dessa
färdsätt utgå. I 2 § åter upptagas de traktamentsklasser, enligt vilka
traktamentsersättning uppbäres, samt traktamentenas belopp i de skilda
traktamentsklasserna. För att icke i fortsättningen av resereglementet behöva
bryta den nuvarande paragrafindelningen torde bestämmelserna i dessa
paragrafer lämpligen böra, under särskilda moment, sammanföras under en
ny 2 §.

I propositionen till 1925 års riksdag upptogos följande sju färdsätt, näm- De olika färdligen
»järnväg», »fartyg», »spårväg», »omnibus», vartill hänfördes automo- sätten en}igt

TRS6T6QIC"

bil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik), »taxeautomobil», varmed av- mentet.
sågs automobil i yrkesmässig trafik utom omnibus, »motorcykel, av förrättningsman
personligen drivet resdon eller fotvandring» samt »hästskjuts eller
annat färdsätt än ovan nämnts». Riksdagen beslöt emellertid, att såväl
»omnibus» som »motorcykel, av förrättningsman personligen drivet resdon
eller fotvandring» skulle utgå ur reglementet. Det ansågs nämligen,
att det knappast kunde åläggas förrättningsman att begagna sig av dylika
färdsätt, och att de såväl på grund härav som av praktiska skäl icke särdeles
ofta torde ifrågakomma. Enligt gällande resereglemente skall sålunda
i de fall, då något av sistnämnda färdsätt kommer till användning, ersättning
beräknas såsom för »annat färdsätt» enligt de grunder, som stadgas
för hästskjuts, d. v. s. med belopp motsvarande lega för en häst jämte 15 öre
per kilometer.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Med den ökade omfattning, som omnibustrafiken de senaste åren erhållit,
har följden av omnibusens uteslutande såsom särskilt färdsätt blivit, att
statsverket i utbetalade reseersättningar fått vidkännas betydande merkostnader,
och att förrättningsmän, vilka anlita ifrågavarande samfärdselmedel,
beretts tillfälle att tillgodoräkna sig avsevärda överskott. Detta förhållande,
vilket uppenbarligen icke står i god överensstämmelse med grunderna för
resereglementet, har ock påtalats i flera av de inkomna yttrandena.

Till belysande härav har sålunda riksräkenskapsverket lämnat följande
jämförelse mellan de verkliga kostnaderna för resor, som inom Stockholms
län företagas med omnibus, och den ersättning, som vid dylika färder under
normala förhållanden tillkommer den resande.

Resans längd

Avgift vid
färd med

Enligt resereglementet
utgående ersättning

omnibus

om dagen

om natten

kr. 2:7 5

kr. 3: 15

io » ...........................

» 1: —

» 5: 5 o

» 6:30

20 » ...........................

» 1: 25

» 11: —

j> 12:6 0

50 » ...........................

» 2: 50

» 27: 60

» 31: 50

En reduktion av resekostnadsersättningen vid färder av nu ifrågavarande
slag syntes riksräkenskapsverket vara desto mer befogad, som resekostnadsersättning
numera utginge för färd, så snart den överstege 1 kilometer,
medan enligt det före den 1 augusti 1925 gällande resereglementet resekostnadsersättning
icke utgick för kortare färd än 2 kilometer; och det syntes
hava varit med hänsyn bland annat till den av Kungl. Maj:t år 1925 föreslagna
nedsättningen av ersättning för färd med omnibus, motorcykel etc.,
som Kungl. Maj:t i sitt förslag till riksdagen ansett sig kunna tillmötesgå
framställt krav på nedsättning av ifrågavarande minimiväglängd.

Generaltullstyrelsen har likaledes ifrågasatt, huruvida icke bland de i 1 §
angivna färdsätten jämväl färd med omnibus borde upptagas, på sätt Kungl.
Maj:t i proposition till 1925 års riksdag föreslog. Visserligen borde icke
bortses från att i en del undantagsfall kunde befinnas olämpligt att för
resa använda omnibus, men å andra sidan måste det anses oegentligt, att i
fall, då omnibus verkligen användes, statsverket finge vidkännas utgift för
dyrare färdsätt. Till belysande av storleken av berörda merutgift har generaltullstyrelsen
anfört några siffror för en del inom Stockholms län ofta förekommande
resor av tullpersonal. Resa från Gimo till öregrund och åter
betingade sålunda efter häst 45 kronor 10 öre men med omnibus 6 kronor
vid köp av tur- och returbiljett och 8 kronor vid köp av enkla biljetter;
resa från Stockholm till Dalarö och åter kostade efter häst 52 kronor 80
öre men med omnibus 6 kronor. För å nämnda sträckor företagna resor,
vilka kunde förutsättas hava av tullpersonal i flertalet fall företagits med
omnibus, hade statsverket således haft att i regel utgiva för mycken ersättning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

17

med respektive 39 kronor 10 öre, 37 kronor 10 öre eller 46 kronor SO öre för
varje resa. Intagandet i reglementet av omnibus såsom färdsätt syntes med
hänsyn till lydelsen av de sista orden i första punkten av 4 § visserligen
icke ovillkorligen behöva medföra, att omnibus måste anlitas jämväl i förut
antydda undantagsfall. Men generaltullstyrelsen föreställde sig, att ett stadgande,
som inneslöte befogenhet för vederbörande verkstyrelse eller däremot
svarande annan överordnad myndighet att i de olika fallen träffa avgörande
i frågan, skulle verka lämpligt återhållande i fråga om utnyttjande av
möjligheten att utfå ersättning för i stället för omnibus anlitat dyrare fortskaffningssätt.

Jämväl statskontoret, arméförvaltningen, domänstyrelsen och byggnadsstyrelsen
samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands och
Gotlands län hava föreslagit införande i resereglemente! av bestämmelse om
skyldighet att för tjänsteresor använda omnibus, när sådan står till buds.

Sedan frågan om omnibusen såsom ett av resereglemente! erkänt regelbundet
färdsätt förra gången behandlades i riksdagen, har utvecklingen av
omnibuslinjerna i vårt land gått raskt framåt. I många fall torde också
fordonens kvalitet hava avsevärt förbättrats. Om, såsom jag vid behandlingen
av 4 § kommer att vidare beröra, förrättningsmans skyldighet att
färdas med omnibus i allmänhet begränsas till de fall, då han samma dag,
han avreser från en ort, dit återkommer, synes mig betänklighet mot att
upptaga omnibusen såsom färdsätt i resereglementet icke böra möta. Keseffekter
behöva i dylika fall endast i ringa utsträckning medföras, och resans
strapatser bliva föga större än vid färd med annat fortskaffningsmedel. Jag
har fördenskull infört omnibus såsom färdsätt i förslaget till resereglemente.

Som ett missförhållande lärer det jämväl få betecknas, att, såsom nyss
påpekades, förrättningsman vid användande av motorcykel eller annat av
förrättningsmannen personligen drivet resdon ävensom vid förflyttning till
fots enligt gällande resereglemente äger rätt till ersättning såsom för hästskjuts.
På sätt riksräkenskapsverket framhållit, synes också i dessa fall den
utgående gottgörelsen vara väl hög. Då vissa kategorier befattningshavare
i stor utsträckning begagna motorcykel vid tjänsteresor, är förhållandet
ingalunda betydelselöst för statsverket. Liknande påpekanden hava gjorts
av statskontoret och domänstyrelsen ävensom av länsstyrelserna i Malmöhus
och Gävleborgs län. Då jag delar den åsikt, varåt sålunda givits uttryck,
har jag i förslaget såsom särskilt färdsätt infört »motorcykel, av förrättningsman
personligen drivet resdon eller förflyttning till fots». Under »förflyttning
till fots» bör därvid inbegripas färd med skidor, skridskor o. d.
Till frågan om ersättningens bestämmande återkommer jag senare.

I 1925 års resereglemente finnes färd med luftfartyg icke omnämnd.
Detta innebär, att för närvarande också sagda färdsätt ingår under rubriken
»hästskjuts eller annat färdsätt än ovan nämnts». Med hänsyn till flygBihang
till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. !(>''> höft. (Sr 190.) ‘2

Järnväg, fartyg
och spårräg.

Luftfartyg.

Taxeautomo bil.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

trafikens ökade vikt har det synts mig lämpligt att i förslaget till resereglemente
intaga »luftfartyg» såsom särskilt färdsätt.

Förutom »omnibus», »motorcykel, av förrättningsman personligen drivet
resdon och förflyttning till fots» samt »luftfartyg», vilka färdsätt nu ingå
under rubriken »hästskjuts eller annat färdsätt än ovan nämnts» men som
enligt mitt förslag skulle utbrytas såsom särskilda färdsätt, hänföres till
denna rubrik bland annat, även färd med »egen bil», ett färdsätt som på
senare tid erhållit en alltmer utbredd användning. Hästskjutsen har däremot
med motortrafikens utveckling fått allt mindre betydelse. I Malmöhus
län äro sålunda, såsom redan nämnt, från ingången av innevarande år skjutsstationerna
avskaffade, och liknande förhållande torde efter hand inträda även
i andra län. 1 anledning härav och då under sådana omständigheter hästlegan
knappast vidare lämpar sig såsom grund för reseersättnings bestämmande, torde
tiden vara inne att helt avföra hästskjutsen ur resereglemente!. Ifrågavarande
rubrik torde fördenskull böra förändras till »annat färdsätt än ovan nämnts».
Såsom jag senare kommer att närmare utveckla, lär resegottgörelsen vid
dylikt »annat färdsätt» böra bestämmas närmast med hänsyn till den »egna
bilen». I de fall, då hästskjuts kommer till användning, skall ersättningen
uppenbarligen utgå enligt denna rubrik.

När jag härefter övergår till frågan om närmare föreskrifter rörande de
olika färdsätten, vill jag till en början anmärka, att jag icke har någon
ändring att föreslå i nuvarande resereglementes bestämmelser beträffande
järnväg, fartyg och spårväg. De jämkningar, som det föreliggande förslaget
i avseende härå innehåller, äro av rent redaktionell natur.

Vid begagnandet av färdsättet »luftfartyg» torde ersättningen böra utgå
med belopp, motsvarande avgift för en plats. Då ifråga om luftfartyg
olika biljettklasser icke lära förekomma, saknas anledning att göra skillnad
mellan de olika reseklasserna. Frågan om den utsträckning, i vilken fortskaffningsmedlet
ifråga för närvarande kan beräknas komma till användning,
beröres närmare under 4 §>.

Enligt 1925 års resereglemente utgår vid färd med taxeautomobil reseersättningen
med dels ett belopp, motsvarande avgiften för en person, varvid
avgiften skall »beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan
kunnat ifrågakomma», dels därutöver 15 öre per kilometer.

Jämlikt gällande förordning om motorfordon åligger det länsstyrelserna att
utfärda taxor för yrkesmässig automobiltrafik, som icke endast avser befordran
av gods. Enligt de taxor, som sålunda fastställts, olika för olika
län, är avgiftens storlek bestämd på de mest skiftande sätt. Bland de faktorer,
som därvid inverka, må i första hand nämnas bilens vikt, d. v. s.

KungL Maj:ts proposition Nr 190. 19

bilens egenskap av »lättare» eller »tyngre», samt antalet personer, som
samtidigt befordras. I vissa län utgår vidare en särskild, varierande grundavgift,
i andra län bär den resande att erlägga viss minimiavgift. Vid
återfärd, ibland även vid rundresa, lämnas ofta reduktion i biljettpriset.
Väntpenningar utgå efter skiftande grunder. Resgods får i allmänhet fritt
medföras till viss minimivikt, övervikt betalas efter en mångfald olika bestämmelser.
För nattresor erlägges merendels höjd avgift, med skiftande
belopp för olika antal personer. Natten beräknas olika i olika län och under
olika delar av året. Under vintertid, som likaledes beräknas olika, gälla
förhöjda taxor; ibland är tillägget procentuellt, ibland är det beroende på
bilens vikt och antalet resande personer.

Det ligger i öppen dag, att den brist på enhetlighet, som sålunda allrådande
på förevarande område, måste medföra betydande vanskligheter vid
beräknande av den ersättning, som bör utgå vid begagnandet av taxeautomobil,
och framför allt i avseende å kontrollen därå, när det gäller att avgöra,
huruvida »lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat ifrågakomma»,
blivit använd. Särskilt framträda svårigheterna vid de kostnadsberäkningar
(»fingerade resor»), som föreskrifterna i 4 § resereglementet i stor utsträckning
nödvändiggöra.

Dessa svårigheter hava också starkt framhållits vid ärendets remissbehandling.
Länsstyrelsen i Örebro län har sålunda uttalat den meningen,
att det skulle medföra en ofantlig lättnad såväl för förrättningsmannen
som för de granskande myndigheterna, om en enhetlig kilometeravgift bestämdes
för varje annat färdsätt än järnväg och fartyg. Bestämmelserna i
automobiltaxorna vore i åtskilliga län ganska invecklade, med ett flertal
detaljföreskrifter för automobiler av olika tyngd, rabatter vid fram- och
återresa samt rundresa, väntpenningar m. m. Ofta hade det visat sig hart
när omöjligt att avgöra, om eu resa vore att betrakta såsom fram- och
återresa eller rundresa, och fall kunde förekomma, då dessa kategorier vore
sammanblandade under samma förrättningsresa. Den enhetliga kilometeravgift,
som länsstyrelsen ville förorda, kunde antingen bibehållas i enlighet
med vad som nu gällde för »annat färdsätt», nämligen lega för en häst med
tillägg av kilometerpenningar, eller sättas lika för hela riket med en viss kiloineteravgift,
vilken lämpligen skulle kunna bestämmas till 50 öre. I denna
kilometeravgift borde inbegripas — förutom ersättning för hämtning av skjuts
— åkdonslega samt s. k. beställningspenningar ävensom väntpenningar. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län har påpekat önskvärdheten av en för hela riket
gällande normaltaxa för automobiltrafiken, länsstyrelsen i Uppsala län
vitsordar, att automobiler med låg skattevikt endast i ringa omfattning
förekomma i yrkesmässig trafik, och länsstyrelsen i Stockholms län föreslår,
att avgift för taxeautomobil skall beräknas efter den taxa, som gäller för
den använda taxeautomobilen.

Uppenbart torde vara, att det för resereglementets tillämpning på denna
punkt är i hög grad angeläget, att större enhetlighet och likformighet åväga -

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

bringas i avseende å automobiltaxorna i de olika länen. Enligt vad jag
inhämtat, pågå också inom kommunikationsdepartementet förarbeten i sådant
syfte, vilka förarbeten numera fortskridit därhän, att föreskrifter i
ämnet kunna förväntas bliva utfärdade före den 1 juli 1927, då det nya
resereglementet bör träda i kraft. Härigenom skulle antingen automobiltaxornas
fastställande för samtliga län läggas i Kungl. Maj:ts hand eller
ock på annan väg den önskvärda enhetligheten i grunderna för taxornas
uppställning och innehåll åstadkommas. Framför allt är anledning antaga,
att den nuvarande uppdelningen i särskilda taxor för lättare och tyngre
bilar kommer att försvinna. Däremot torde det icke bliva möjligt eller
lämpligt att för närvarande fastställa samma befordringsavgifter för landets
olika delar.

Med hänsyn till sistnämnda omständighet synes mig tiden ännu icke vara
inne att, på sätt länsstyrelsen i Örebro län ifrågasatt, i resereglementet fastslå en
enhetlig kilometeravgift såsom ersättning för färd med taxeautomobil, utan
torde nuvarande föreskrift, att ersättningen skall utgå med belopp motsvarande
avgiften för en person enligt den fastställda taxan, alltjämt böra bibehållas,
varvid dock bestämmelsen, att avgiften skall beräknas »efter den lägsta
fastställda taxa, som för resan kunnat ifrågakomma», torde kunna såsom ej
vidare behövlig bortfalla.

För det fall att det skulle visa sig erforderligt, att fastställandet av taxorna
för den automobiltrafik, som här avses, verkställes av Kungl. Maj:t, lärer
Kungl. Maj:t, därest riksdagen häremot icke uttalar erinran, vidtaga erforderlig
ändring av § 28 i förordningen den 15 juni 1923 om motorfordon.
Därjämte erfordras viss jämkning i 12 § tredje stycket och 41 § första
stycket i skjutsstadgan, varom chefen för kommunikationsdepartementet
kommer att framlägga förslag.

Såsom nyss nämndes, gäller för närvarande, att vid färd med taxeautomobil
förrättningsman jämväl äger uppbära s. k. kilometerpenningar med
15 öre per kilometer. Dessa kilometerpenningar äro enligt 1925 års proposition
angående resereglementet avsedda såsom ersättning för tidigare utgående
särskild gottgörelse för åkdonslega (som dock förekommer allenast vid
hästskjuts) samt för hämtning av skjuts och för beställningspenningar. Kilometerpenningarna
äro däremot icke ämnade att täcka även kostnad för väntpenningar,
för vilka alltjämt — enligt 12 § i nu gällande resereglemente —
särskild gottgörelse, ehuru med viss begränsning, åtnjutes.

Beträffande kilometerpenningarna har från åtskilliga håll påpekats, att de
för närvarande ej sällan stiga till orimliga belopp. Så t. ex. hava riksdagens
år 1926 församlade revisorer påtalat två fall, då förrättningsmans
kilometerpenningar på ett dygn uppgått till respektive 37 kronor 20 öre och
36 kronor 30 öre. Liknande exempel hava från andra håll anförts.

Även jag är av den meningen, att de nuvarande kilometerpenningarna
äro för höga, och att de utan åsidosättande av förrättningsmännens berättigade
intressen kunna beskäras. Att helt borttaga dem anser jag däremot

Kungl. Maj.ts proposition Nr 190.

21

icke kunna ifrågakomma. Då jag vid behandlingen av 12 § i resereglemente!
kommer att föreslå, att den nu utgående gottgörelsen för väntpenningar skall
bortfalla, synas mig kilometerpenningama icke böra sättas lägre än till 10
öre per kilometer.

Riksräkenskapsverket har påpekat, att uttrycket »taxeautomobil» varit
föremål för olika tolkningar. I ett fall, då en landsfiskal färdats i bil, som
tidigare varit insatt i yrkesmässig trafik men vars trafiktillstånd återkallats,
hade vederbörande länsstyrelse vägrat att utbetala ersättning såsom för taxeautomobil
och utanordna! ersättning allenast för »annat färdsätt», d. v. s.
med lega för en häst och 15 öre per kilometer. Sedan besvär bäröver anförts,
hade kammarrätten — dock icke enhälligt — givit den resande rätt
till ersättning för färd med taxeautomobil. Riksräkenskapsverket, som ansett
förstnämnda tolkning böra för framtiden gälla, har ifrågasatt, huruvida
icke föreskriften borde i sådan riktning förtydligas. Förslaget har i denna
del avfattats i anslutning till riksräkenskapsverkets uppfattning.

Enligt mitt förut framställda förslag skulle i det nya resereglemente! omnibus
upptagas såsom särskilt färdsätt. När Kungl. Maj:t framlade enahanda
förslag för 1925 års riksdag, anförde föredragande departementschefen,
att, då det läge i statens intresse att uppmuntra till användande av ifrågavarande
billiga transportmedel, det syntes böra ordnas så, att jämväl den
resande finge någon fördel av att begagna omnibus. Att tillerkänna förrättningsmannen
kilometerpenningar såsom vid färd med taxeautomobil eller
med hästskjuts kunde dock ej anses vara berättigat, då han vid anlitande
av omnibus i huvudsak vore befriad från de kostnader, vilka kilometerpenningarna
avsåge att täcka. Däremot syntes det vara rimligt, att förrättningsmannen
vid färd med omnibus tillerkändes ersättning för avgift för
två platser.

I likhet med dåvarande departementschefen finner jag det skäligt, att förrättningsman,
som begagnar sig av omnibus, beredes någon ekonomisk fördel.
Den obenägenhet att anlita transportmedlet i fråga, som på sina håll
alltjämt torde förefinnas, kan därigenom lättare bortarbetas, vilket bör lända
även statsverket till båtnad. Av praktiska skäl torde tilläggsersättningen
böra bestämmas till ett fixt belopp per kilometer, förslagsvis 10 öre eller
samma belopp som vid begagnandet av taxeautomobil. Om man utgår från
att biljettkostnaden vid färd med omnibus i de flesta fall icke överstiger 1
krona per mil, och då dylik resa enligt nu gällande bestämmelser, när reseersättningen
utgår såsom för hästskjuts, gottgöres förrättningsmannen med
belopp, som kan beräknas i allmänhet vara minst 5 gånger så stort, skulle
medgivandet av en ersättning av 10 öre i kilometerpenningar utöver avgiften
för 1 plats giva förrättningsmannen ett överskott av 1 krona per mil, medan
besparingen för statsverket i förhållande till vad nu gäller skulle belöpa sig
till omkring 3 kronor.

Omnibus.

Motorcykel

etc.

»Annat färdsätt.
»

22 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 190.

I enlighet med vad jag sålunda anfört upptager förslaget vid färd med
omnibus ersättning för avgift för 1 plats samt 10 öre per kilometer.

Enligt 1925 års resereglemente utgår vid färd med motorcykel samt med
av förrättningsman personligen drivet resdon och vid förflyttning till fots
reseersättningen såsom vid hästskjuts, d. v. s. med belopp motsvarande lega
för en häst jämte 15 öre per kilometer, vilket med nuvarande hästlegor i
allmänhet torde utgöra tillhopa 50 å 65 öre per kilometer.

Såsom jag redan anfört, synes mig denna ersättning vara väl hög. Enär
driftkostnaden vid färd med motorcykel i allmänhet icke torde överstiga 10 öre
per kilometer, ansluter jag mig till en av riksräkenskapsverket uttalad uppfattning,
att vid dylikt färdsätt gottgörelsen hör bestämmas i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag till 1925 års riksdag eller till 30 öre per kilometer.
Då användandet av motorcykel, som för statsverket ställer sig förmånligare
än exempelvis begagnandet av taxeautomobil, synes mig böra uppmuntras,
har jag å andra sidan ej ansett lämpligt att föreslå en ytterligare nedsättning
av ersättningens storlek. För övriga till ifrågavarande rubrik hörande
färdsätt, nämligen »av förrättningsman personligen drivet resdon» samt »förflyttning
till fots» lärer enahanda ersättning böra utgå.

Därest mitt förslag om upptagande i resereglementet av vissa nya färdsätt
vinner bifall, kommer den kvarstående rubriken »annat färdsätt än
ovan nämnts» i huvudsak att omfatta — förutom »hästskjuts» — den »egna
bilen». Ersättningens storlek torde, såsom jag förut erinrat, i första hand
böra avpassas med hänsyn till sistnämnda färdsätt.

Vid ärendets remissbehandling har av ett flertal myndigheter påpekats,
att nuvarande bestämmelser, enligt vilka vid användandet av »egen bil»
ersättning debiteras såsom för hästskjuts, icke äro tillfredsställande. Statskontoret,
som anser den utgående ersättningen vara för hög, har sålunda
uttalat, att vid färd med icke-taxeautomobil lega för en häst även
utan kilometerpenningar utgör fullt skälig ersättning. Lantbruksstyrelsen
ifrågasätter utfärdande av en för hela riket gällande taxa vid resa
med »egen bil». Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår, att ersättning för
färd med »egen bil» bör utgå såsom vid färd med taxeautomobil. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anser ersättning för »annat färdsätt» böra utgå efter
lägsta gällande taxa för taxeautomobil. Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar,
att det med hänsyn till bestämmelserna i automobiltaxorna om avgifter
för rundresa och återfärd ofta är billigare att resa med taxeautomobil
än efter häst. Om taxeautomobil funnes att tillgå, kunde det med hänsyn
till föreskriften i 4 § ifrågasättas, huruvida förrättningsman, som använt
egen bil, vore berättigad till ersättning såsom för hästskjuts. Vore så ej
fallet, framställde sig svårigheten att kontrollera, huruvida i varje före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190. 23

komaiande fall taxeautomobil varit tillgänglig, och dess beskaffenhet av
tyngre eller lättare.

Av 1926 års statsrevisorer har uttalats, att i åtskilliga fall den ersättning,
som enligt resereglementet utgår för användningen av egen automobil, måste
anses vara alltför hög, i synnerhet när fråga är om personer, som hava till
uppgift att mera oavbrutet företaga tjänsteresor i inspektionssyfte. Beräkningsgrunderna
för debitering av ersättning vid detta färdsätt utgjorde ett
exempel på det fåtal fall, dä 1925 års resereglemente, beträffande förrättningsmän
med rätt att använda skjuts efter en häst, medfört ökade resekostnader
för statsverket i jämförelse med tidigare gällande bestämmelser. På
grund av gjorda iakttagelser ansåge revisorerna, att ifrågavarande spörsmål
borde ägnas särskild uppmärksamhet vid utarbetandet av förslag till
nytt resereglemente. För egen del ville revisorerna framhålla, att det i varje
fall knappast syntes vara lämpligt, att, då egen bil kommit till användning,
befattningshavare skulle äga uppbära kilometerpenningar.

Enligt min mening ligger onekligen nära till hands att vid färdsättet »egen
bil» låta ersättningen utgå på enahanda sätt, som om taxeautomobil begagnats,
d. v. s. med tillämpning av den för orten gällande automobiltaxan,
därvid dock, på sätt statsrevisorerna uttalat, vederbörande icke borde äga rätt
att åtnjuta kilometerpenningar. I praktiken skulle emellertid en dylik beräkningsgrund
sannolikt medföra åtskilliga svårigheter, särskilt ur kontrollsynpunkt.
Härtill kommer, att, även om det torde ligga i statens intresse att
uppmuntra användningen av de egna bilarna såsom bidragande till ökad
effektivitet i tjänsteutövningen, den utgående ersättningen mången gång
synes även på detta sätt kunna bliva högre än skäligt är. I sådant hänseende
må erinras att, medan den tyngre bilen merendels lärer bliva normerande
för de nya enhetligare biltaxorna, de egna tjänstebilarna regelmässigt
torde tillhöra den lättare typen.

Vid sådant förhållande och då det på förevarande område synes mig vara
förenat med betydande fördelar att kunna räkna med en efter fast grund
utgående ersättning, har jag stannat för att förorda, att, liksom vid färd
med motorcykel, gottgörelsen fastslås till visst fixt belopp per vägenhet, vilket
belopp torde böra bestämmas så, att kostnaderna för bilens drift och successiva
amortering kunna beräknas bliva täckta. Efter verkställd undersökning
rörande storleken av det belopp, som för sådant ändamål kan anses rimligt,
föreslår jag, att ersättningen må utgå med 50 öre per kilometer. I

I 1 § av nuvarande resereglemente är ifråga om färd efter häst föreskrivet,
att, om resande måst vidkännas resekostnad till högre belopp än den för
orten fastställda maximilegan, han äger undfå gottgörelse för vad hau visar sig
hava utgivit. Skäligt synes vara, att detta medgivande utsträckes att gälla
oberoende av transportmedlets art, men att det å andra sidan inskränkes
till sådant fall, då den verkliga högre kostnaden överstiger den sammanlagda
ersättning, som vederbörande enligt de i 2 § första momentet med -

Ersättning i
fall, dä den
verkliga resekostnaden

öoer stiger den
enligt 2 §
första mom.
eljest utgående.

Kilometer penningar.

Traktamentser
sättning ens
storlek.

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

delade regler äger åtnjuta. I enlighet härmed har bestämmelsen i förslaget
omformulerats.

Enligt gällande resereglemente utgå »kilometerpenningar» med 15 öre
per kilometer vid färdsätten »taxeautomobil» och »hästskjuts eller annat
färdsätt». Sista stycket av nuvarande 1 § innehåller att »i kilometerpenningarna
inbegripes ersättning för hämtning av skjuts, åkdonslega samt
s. k. beställningspenningar».

Av vad jag förut anfört framgår, att enligt mitt förslag kilometerpenningar
äro avsedda att med 10 öre per kilometer utgå vid färdsätten »omnibus»
och »taxeautomobil», samt att ifrågavarande gottgörelse skulle i viss mån
också täcka utgift för s. k. väntpenningar, för vilka särskild ersättning icke
vidare borde såsom hittills åtnjutas. Enär emellertid nyssberörda föreskrift
om vad som skall anses »inbegripet» i kilometerpenningarna synes obehövlig
och kan verka missvisande, har densamma fått utgå ur förslaget.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag till 1925 års riksdag hade antalet traktamentsklasser,
som enligt då gällande bestämmelser utgjorde sex, upptagits
till allenast fem. Traktamentets storlek för dygn räknat föreslogs i lägsta
traktamentsklassen till 12 kronor och i den högsta till 24 kronor.

Efter riksdagens mening syntes emellertid den av Kungl. Maj:t föreslagna
reduceringen av traktamentsklassernas antal kunna medföra en kostnadsökning,
som för det dåvarande icke kunde bedömas. Riksdagen ansåg
därför, att antalet traktamentsklasser borde bibehållas vid sex, och att alltså
ytterligare en traktamentsklass, utöver vad Kungl. Maj:t tänkt sig, borde
införas, upptagande 9 kronor i traktamentsersättning för dygn. Tillika
beslöt riksdagen sådan ändring i den av Kungl. Maj:t föreslagna uppdelningen
av traktamentet på dag och natt, att dagtraktamentet skulle utgöra
8 3 och nattraktamentet 1/''., av dygntraktamentet. I enlighet härmed är det
nuvarande resereglementet avfattat.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har allmänt framhållits, att nu
utgående traktamenten äro för sitt ändamål otillräckliga. Särskilt har anförts,
att nattraktamentet ofta icke förslår till bestridande av de med förhyrande
av nattlogi förenade utgifterna.

Det lärer icke kunna förnekas, att nuvarande traktamentsersättningar äro
låga, i all synnerhet om hänsyn tages till att traktamentet är avsett att
bestrida jämväl kostnaderna för transport av reseffekter, vilka kostnader
enligt förut gällande reglemente särskilt gottgjordes den resande. En mindre
höjning av traktamentsbeloppen synes mig för den skull rimlig. I sådant
syfte får jag föreslå, att traktamentet ökas med en krona, lika för alla
klasserna, att läggas till nattraktamentet. Vid bifall härtill skulle traktamentsersättningarna
för dygn bliva respektive 25, 22, 19, 16, 13 och 10 kronor,
därav nattraktamente respektive 9, 8, 7, 6, 5 och 4 kronor.

Att något så när exakt beräkna den utgiftsökning för statsverket, som en

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

dylik förhöjning kan medföra, låter sig näppeligen göra. Påpekas må emellertid
att, enär förrättningar i mycket stort antal slutföras på en dag och då
vidare enligt 18 § nattraktamente icke utgår i de fall, då förrättningsman på
statens bekostnad innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg, frågans
statsfinansiella räckvidd väsentligen reduceras. Tvivel torde icke heller råda,
att ökningen kommer att mer än uppvägas av de likaledes svårberäkneliga
besparingar, som kunna väntas bliva följden av ett genomförande utav förslagen
om kilometerpenningarnas minskning samt om nedsättning av resekostnadsersättningen
vid färd med omnibus, motorcykel och »egen bil».

3 §.

Enligt 3 § första stycket av resereglementet bestämmer Kungl. Maj:t,
till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman är att hänföra. Föreskrifter
härom finnas, såsom nämnt, meddelade i de samtidigt med resereglementet
utfärdade tilläggsbestämmelserna till reglementet.

I fråga om rese- och traktamentsklassindelningen hava i de i ärendet inkomna
yttrandena och framställningarna ett flertal ändringsyrkanden framställts,
vilka yrkanden företrädesvis gå ut på vissa befattningshavargruppers
uppflyttning i högre rese- och traktamentsklasser. Rörande detta spörsmål,
som tarvar ett ingående övervägande, har jag för avsikt att sedermera,
efter det riksdagen fattat beslut om resereglementet, inför Kungl. Maj:t
framlägga förslag till de jämkningar, som kunna befinnas önskvärda. Redan
i detta sammanhang vill jag emellertid hava uttalat, att den nu gällande
klassindelningen, som vad nyreglerade förvaltningsgrenar angår i regel
följer lönegradregleringen enligt avlöningsreglementena, i princip torde böra
bibehållas, samt att sålunda — givetvis bortsett från de modifikationer,
som kunna påkallas i anledning av förekomsten av s. k. besparingsreglementen
för vissa förvaltningsgrenar — undantag från denna allmänna
grundsats bör ifrågasättas allenast i sådana fall, då särskilt starka skäl
kunna därför åberopas. I

I 3 § andra stycket föreskrives, att den befattning, i utövning varav förrättning
äger rum, men icke annan tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller
värdighet är bestämmande i fråga om den ersättning, som skall utgå, och
i tredje stycket av samma paragraf stadgas, att den, som förordnas att uppehålla
högre befattning än han själv innehar, åtnjuter ersättning efter den
befattning han sålunda bestrider.

Vid tillämpningen av berörda bestämmelse i tredje stycket har tvekan uppstått,
huruvida tjänsteman, som förordnats att uppehålla befattning av högre grad
än sin egen å annan ort än stationeringsorten, skall för resa, som företages
för tillträdande av förordnandet respektive efter förordnandets upphörande,
äga uppbära resekostnads- och traktamentsersättning efter den klass, som
den befattning, förordnandet avser, tillhör, eller allenast efter den klass,
vartill hans egen tjänst berättigar. Praxis har varit olika härutinnan.

Indelning en i
rese- och
traktamentsklasser.

Ersättning
vid resa för
till- och frånträdande
av
förordnande
å högre tjänst*

26

Kungl. Maj ds proposition Nr 190.

Resekost nads -er sättning
vid s. k.
fingerade
resor m. m.

Biksräkenskapsverket har meddelat, att verket i förekommande fall tillämpat
den för förrättningsmännen mindre fördelaktiga tolkningen, men kar
förklarat sig hålla före att goda skäl, särskilt önskvärdheten av tydliga
bestämmelser, kunna anföras för utfärdande av föreskrift, som på denna
punkt gåve förrättningsmännen i någon mån ökade förmåner. Biksräkenskapsverket
har därför föreslagit, att 3 § tredje stycket måtte erhålla ett
tillägg av innehåll, att den högre ersättningen skall utgå ej blott under
tiden för förordnandet utan även vid resor för till- och frånträdande av
förordnandet.

I 26 § resereglementet är föreskrivit, att, därest förrättningsman vid resa
utom riket tillerkännes högre traktamente än i reglementet sägs, skall vid
färd från land, där lägre traktamente uppbäres, till land, där högre sådant
utgår, det högre traktamentet uppbäras från och med den dag, respektive
natt, varunder ankomsten till hamn eller station i det senare landet ägt
rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet efter enahanda grund
nedsättas.

I analogi med denna bestämmelse synes nu föreliggande fråga böra lösas
på sådant sätt, att vid förordnande å högre tjänst ersättning skall utgå för
bortresan efter de bestämmelser, som gälla för den högre befattningen, men
för återresan efter de föreskrifter, som äro tillämpliga å befattningshavarens
egen tjänst. I enlighet härmed har tredje stycket av 3 § omformulerats.
Då det nuvarande stadgandet i nämnda stycke, enligt vilket den, som förordnas
att uppehålla högre befattning än han själv innehar, »åtnjuter ersättning
efter den befattning han sålunda bestrider», redan synes till fullo
täckt av föreskriften i andra stycket av samma paragraf, har i den nya
avfattningen förstnämnda stadgande fått utgå.

4 §.

Enligt 4 § första stycket utgår resekostnadsersättning efter det eller de
olika sätt att färdas, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen
icke må beräknas med högre belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen
begagnat den väg och det färdsätt, som med hänsyn till
resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och
traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet av denna
sammanlagda kostnad skall traktamente medräknas, även om sådant icke
utgår till förrättningsmännen av statsmedel.

I propositionen till 1925 års riksdag uttalas, att av uttrycket »eller eljest»
bör anses följa, att vid planläggning av resor hänsyn bör tagas jämväl till
den kostnad för vikarier och dylikt, som kan förorsakas av olämplig väg
eller användning av alltför långsamt färdsätt.

Tillämpningen av förevarande stadgande, som meddelar regler för det
sätt, på vilket resekostnadsersättning vid så kallade fingerade resor skall
beräknas, har visat sig förenad med betydande svårigheter.

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 190.

27

Sålunda lmr — med hänsyn till stadgandet i 11 § resereglemente^ att gottgörelse
för plats i sovvagn utgår endast om förrättningsman nattetid begagnat
sig av sådan plats — fråga uppstått, huruvida dylik ersättning för
sovvagnsbiljett kan beräknas vid fingerad resa. Liknande vanskligheter kunna
uppkomma även i andra fall, exempelvis med avseende å ersättning, som
förrättningsman enligt 14 § äger tillgodonjuta. Med utgångspunkt härifrån har
skolöverstyrelsen föreslagit, att vid den beräkning, som enligt 4 § skall äga
rum, då förrättningsman icke begagnat den väg och det färdsätt, som med
hänsyn till resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast, hänsyn skall tagas
till de vid sist berörda färdsätt medgivna förmåner, vilka förrättningsmannen
reglementsenligt ägt och kunnat åtnjuta, om han använt ifrågavarande
färdsätt. För tillgodoseende av denna synpunkt, vilken torde vara
värd beaktande, har i förslaget en bestämmelse intagits i den av skolöverstyrelsen
ifrågasatta riktningen.

Andra svårigheter hava framträtt för det fall, då förrättningsman, exempelvis
en landsfiskal, som i sin tjänsteutövning begagnat sig av egen bil, har
fribiljett å järnväg. Frågan har då gällt, om med nuvarande bestämmelser
förrättningsmannen över huvud taget kan erhålla resekostnadsersättning för
bilfärden, i den mån densamma täckes av fingerad kostnad för den avgiftsfria
järnvägsresan. Även i fall av denna art synes det mig uppenbart, att
resekostnadsersättning bör utgå, detta så mycket hellre som, på sätt jag förut
påpekat, det ofta ur tidsvinstens och andra synpunkter måste anses ligga iJ
tjänsteutövningens intresse att tjänsteresa företages med användande av
egen bil. Stadgandet i 4 § första stycket har fördenskull i förslaget kompletterats
med en bestämmelse av innebörd att vid beräknandet av ersättning •
för fingerad resa i fall, då förrättningsman äger avgiftsfritt anlita järnväg,
fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus, skall tagas i beräkning den resekostnadsersättning,
som vid färd med sådant fortskaffningsmedel skulle hava
tillkommit honom, om avgiftsfrihet icke förelegat.

Uti 4 § första stycket har slutligen jämkning vidtagits i syfte att klargöra,
att det är den sammanlagda resekostnads- och traktamentsersättningen,
till vilken hänsyn skall tagas vid den föreskrivna jämförelsen mellan kostnaderna
vid användande av olika vägar och färdsätt.

T förslagets 2 § första momentet har, såsom nämnts, luftfartyg upptagits
som särskilt färdsätt. Enär fortskaffningsmedlet ifråga ännu så länge
drager en relativt hög kostnad, torde detsamma med hänsyn till nyssberörda
stadgande i 4 § första stycket tillsvidare endast mera sällan komma till användning,
i alla händelser knappast annat än undantagsvis i andra fall än
då vederbörande förrättningsman är berättigad till resekostnadsersättning
enligt första reseklassen, d. v. s. till första klass biljett på järnväg. A
andra sidan må påpekas, att avfattningen av stadgandet i 4 § första stycket
är sådan, att ersättning för färd med luftfartyg alltid skall kunna utanordnas
i fall, då det kan visas, att tjänsteärendets vikt eller andra om -

Färd med
omnibus i

visst fall.

Beräkning av
kilometerpenningar
i visst
fall.

Tur- och
returbiljett.

Samåkning.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

ständigheter verkligen nödvändiggjort användandet av ifrågavarande transportmedel.

I 4 § torde böra intagas en föreskrift av innehåll att förrättningsman
icke på grund av bestämmelserna i resereglementet är pliktig att färdas
med luftfartyg.

Vid behandlingen av 2 § första momentet har jag antytt, att förrättningsman
i allmänhet icke synes böra förpliktas att begagna sig av omnibus såsom
fortskaffningsmedel i annat fall än då han samma dag, han avreser från
en ort, dit återkommer. Då särskilda skäl därför tala, torde dock en vidsträcktare
skyldighet i detta hänseende böra kunna föreskrivas. Det torde
böra läggas i vederbörande myndighets hand att bestämma härom. Föreskrift
i ämnet har intagits i 4 §.

5 §.

Införandet i 2 § första momentet av omnibus såsom reguljärt fortskaffningsmedel
torde böra föranleda sådant tillägg till 5 §, att med däri omförmäld
färd med spårväg jämställes resa med omnibus.

6 §•

I 6 § första stycket har ordet »kilometerpenningarna» utbytts mot uttrycket
»den vid användande av omnibus eller taxeautomobil utgående särskilda
ersättningen av 10 öre per kilometer». Ändringen är av uteslutande
formell natur och närmast föranledd därav, att, sedan sista stycket i nuvarande
reglementes 1 § utgått ur förslaget, uttrycket »kilometerpenningar»
ansetts icke böra vidare bibehållas i författningstexten.

Den i andra stycket av 6 § föreslagna jämkningen i ordalagen är närmast
avsedd att genom inskjutande av orden »enligt detta reglemente» tydliggöra,
att bestämmelsen är tillämplig även å beräkning av resekostnadsersättning
enligt den efterföljande 8 §.

7 §.

I 7 § föreskrives, att, om till kostnadens nedbringande tur- och retureller
annan dylik biljett kunnat användas och sådant låtit sig på förhand
beräkna, resekostnadsersättning icke må utgå med högre belopp än som vid
användande av sådan biljett skolat tillkomma den resande. I anslutning
till ett av länsstyrelsen i Stockholms län framställt förslag torde av praktiska
skäl detta stadgande böra kompletteras med en föreskrift av innehåll,
att, om sådan förhandsberäkning, som nyss nämndes, icke varit möjlig,
men det sedermera visar sig, att biljett av berörda beskaffenhet kunnat begagnas,
anteckning härom bör göras i reseräkningen.

8 §.

I 8 § av resereglementet givas bestämmelser för s. k. samåkning. Fn ligt,
detta författningsrum gäller, att, när vid förrättningsresa två eller flera i

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

samma förrättning deltagande personer hava att färdas samma väg med
taxeautomobil, hästskjuts eller fortskaffningsmedel, för vilket enligt 1 § ersättning
beräknas såsom för hästskjuts, skall, där sådant låter sig göra och
befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden, den främste bland förrättningsmännen
anskaffa för samtliga förrättningsmän erforderliga fortskaffningsmedel
och mot ersättning förskjuta kostnaden därför. I dylikt fall skall
gottgörelse lämnas jämväl för utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega
samt s. k. beställningspenningar, vilka utgifter vid andra resor icke ersättas
särskilt utan betalas medelst de till vederbörande utgående kilometerpenningarna.
Även dessa utgifter — liksom kostnader för s. k. väntpenningar, vilka
ersättas enligt nuvarande 12 § — skola förskjutas av främste förrättningsmannen.
Ehuru sålunda i förevarande fall gottgörelse utgår för nyssberörda
kostnader, äga såväl främste förrättningsmannen som övriga förrättningsmän
uppbära ersättning motsvarande de i 1 § omförmälda kilometerpenningarna.

Då enligt mitt förslag hästskjuts icke vidare skulle upptagas såsom särskilt
färdsätt enligt resereglemente^ och enär över huvud taget en uppräkning
av de färdsätt, vid vilka »samåkning» kan förekomma, lärer vara överflödig,
synas orden »med taxeautomobil, hästskjuts eller fortskaffningsmedel, för
vilket enligt 1 § ersättning beräknas såsom för hästskjuts» böra uteslutas
ur förevarande stadgande.

I sin berättelse till riksdagen hava 1926 års statsrevisorer påtalat, att
enligt 1925 års resereglemente kilometerpenningar vid samåkning utgå till
samtliga befattningshavare. Då det ålåge den främste bland förrättningsmännen
att anskaffa för alla förrättningsmännen erforderliga fortskaffningsmedel
och mot ersättning förskjuta kostnaden därför, ville det synas revisorerna,
som om det knappast kunde anses rimligt, att övriga i förrättningen
deltagande personer, vilka begagnade sig av samma fortskaffningsmedel,
skulle äga uppbära kilometerpenningar. En ändring av bestämmelserna
på denna punkt syntes därför böra vidtagas. Även från vissa av de
i ärendet hörda myndigheternas sida har ifrågasatts, om icke förevarande
särskilda ersättning vid samåkning borde borttagas eller minskas.

Vid framläggandet av 1925 års statsverksproposition rörande resereglementet
motiverade föredragande departementschefen kilometerpenningarna vid
samåkning därmed, att det fullständiga borttagandet därav säkerligen skulle
göra de resande synnerligen obenägna att anordna samåkning, helst denna
i regel skulle medföra minskad bekvämlighet för de i färden deltagande,
samt att det syntes billigt, att den betydande besparing, som genom samåkning
kunde uppstå, i någon mån också komme de resande till godo. Då
dessa skäl alltjämt måste tillerkännas giltighet, anser jag att i förevarande
hänseende annan ändring icke är påkallad i gällande föreskrifter än som
följer av mitt i det föregående framställda förslag om nedsättning över
huvud taget av kilometerpenningarna från nu utgående 15 öre till 10 öre
per kilometer.

Bestämmelserna om samåkning hava vid tillämpningen visat sig medföra

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Hesa för erhållande
av
nattkvarter.

särskilda svårigheter för den händelse, att någon av förrättningsmännen
ställt »egen bil» till förfogande för resan. Dylikt fall föreligger exempelvis,
när landsfiskal, som vid vägsyn färdas i egen bil, i densamma lämnar plats
för i förrättningen deltagande nämndemän. Praxis har varit vacklande,
huru under angivna förutsättning den till landsfiskalen utgående resekostnadsersättningen
skall beräknas. Riksräkenskapsverket har gjort gällande, att,
då vid begagnande av »egen bil» enligt nuvarande resereglemente skall förfaras
på samma sätt, som om hästskjuts kommit till användning, ersättningen
bör upptagas såsom för lega för en häst jämte kilometerpenningar.
Vissa länsstyrelser hava ställt sig på en annan, för förrättningsmännen förmånligare
ståndpunkt. Skulle det anses skäligt, att i fall av detta slag
ersättning utginge med högre belopp, borde enligt riksräkenskapsverkets
mening uttryckligt stadgande därom intagas i resereglementet.

Enligt det föreliggande förslagets 2 § första momentet skall resekostnadsersättningen
vid användande av »egen bil» utgöra 50 öre per kilometer. Om
sådan, förrättningsman tillhörig bil anlitas för befordran jämväl av andra
i förrättningen deltagande personer lärer detta icke i och för sig böra medföra,
att ersättningen skall utgå efter annan grund. De nu utgående kilometerpenningarna
skola sålunda bortfalla. Det synes emellertid skäligt, att
vid dylik samåkning innehavaren av bilen, utöver den ersättning, som eljest
tillkommer honom, tillerkännes viss extra gottgörelse, förslagsvis 10 öre per
kilometer för envar av de medresande, såsom kompensation för de merkostnader
och den inskränkning i bekvämlighet, som orsakas av samåkningen.
Liksom vid samåkning av nyss omförmält slag torde varje medresande förrättningsman
böra få åtnjuta en ersättning av 10 öre per kilometer. Motsvarande
regler torde böra gälla, då vid samåkningen använts förrättningsman
tillhörig motorcykel eller annat förrättningsman tillhörigt resdon.

I enlighet med de synpunkter, åt vilka jag nu givit uttryck, har jag
låtit omarbeta 8 §, varvid densamma uppdelats i två särskilda moment.

10 §.

Enligt 10 § äger förrättningsman, som vid förrättning nödgas företaga
särskild resa för erhållande av nattkvarter, att därför åtnjuta ersättning
enligt resereglementets bestämmelser, dock icke med högre belopp än som
motsvarar traktamente för en natt.

Vid motiveringen av detta stadgande framhöll föredragande departementschefen,
att vid användande av moderna fortskaffningsmedel nattkvarter
kunde tagas på betydande avstånd från förrättningsplatserna, och att statsverket
därför lätteligen kunde, om begränsande bestämmelser icke meddelades,
oskäligt betungas med resekostnadsersättning för dylika färder.
Fördenskull borde stadgas en maximigräns, utöver vilken ersättning för
resa av ifrågavarande slag icke borde medgivas. Förrättningsmannens befogade
intresse syntes bliva tillgodosett, om det stadgades, att kostnaden
icke Ange överstiga beloppet av traktamentsersättningen för en natt. En

Kung!. Maj:ts proposition Nr 190.

31

sådan föreskrift skulle för vederbörande innebära en stark maning att anordna
resor och förrättningar på ändamålsenligaste sätt.

Av åtskilliga i ärendet hörda myndigheter, bland annat av skolöverstyrelsen
och generaltullstyrelsen, har nu gjorts gällande, att ersättningen för
färder till nattkvarter är otillräcklig, och yrkanden hava framkommit, att
maximibegränsningen borde borttagas.

Såvitt jag kunnat finna, böra de sålunda gjorda erinringarna icke frånkännas
ett visst fog. Det lärer knappast kunna förnekas, att förrättningsmännen
med nuvarande bestämmelser understundom själva få vidkännas
reseutgifter, som rätteligen borde drabba statsverket. Å andra sidan är på
förevarande område faran för missbruk alltför betydande och möjligheten
till effektiv kontroll alltför liten, för att man skulle kunna våga frånfalla
kravet på en ganska snävt tillmätt begränsning. Vid vägandet av dessa
synpunkter mot varandra har jag stannat vid att föreslå, att maximiersättningen
för resa, som här avses, bestämmes till ett belopp motsvarande dubbelt
nattraktamente, dock i intet fall mera än 12 kronor. Med en dylik föreskrift
synes mig förrättningsmännens berättigade intresse bliva tillgodosett, så långt
detta med behörigt iakttagande av det allmännas synpunkter lämpligen
låter sig göra.

12 §•

Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaffningsmedel
som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är han
enligt 12 § berättigad till ersättning för vad han utgivit i väntpenningar,
tjock icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom tillkommande
resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt fortskaffningsmedels
anlitande.

Mot detta stadgande hava anmärkningar framställts från ett flertal myndigheter.
Länsstyrelsen i Örebro län har sålunda anfört, att bestämmelsen
ifråga i tillämpningen visat sig synnerligen otymplig. Författningsrummet
förutsatte icke, att förrättningsmannen medelst verifikationer styrkte utgiften,
men det hade visat sig, att i nästan samtliga de fall, då dylik ersättning
begärts, även verifikationer företetts. över huvud taget vore det ytterst
sällan, som framställning om ersättning för väntpenningar förekomme.
Detta vore helt naturligt beroende på svårigheten för en förrättningsman
att veta vad han verkligen utgivit i väntpenningar. Före resans anträdande
torde vanligen uppgörelse träffas vad hela resan skall kosta, inbegripet
eventuell ersättning för väntetid, och att sedermera avgöra, huru mycket
av kostnaderna, som belöpte å väntetiden, vore ogörligt. Det syntes förty
länsstyrelsen lämpligast, att bestämmelsen om väntpenningar helt uteslötes
ur resereglementet. Jämväl åtskilliga andra myndigheter hava framhållit
de stora svårigheter, som väntpenningar nas beräknande förorsakade förrättningsmännen
och de utbetalande myndigheterna, i all synnerhet vid fingerade
resor, d. v. s. i sådana fall då vid användande av ett dyrare färdsätt
jämförelse med kostnaden för billigaste färdsätt skall-äga rum.

Vänt penningar.

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Transport av
icke personlig
utrustning.

Styrkande av
res godsbiljett.

Transport av
effekter vid
sjökommendering.

De gjorda erinringarna äro av den art, att det synts mig böra tagas under
övervägande, huruvida icke ersättningen för väntpenningar borde helt
avskaffas. Detta synes mig ock kunna ske, under förutsättning att, vid färd
med taxeautomobil, varom i detta sammanhang närmast är fråga, förrättningsman,
som för återresa från förrättning använt samma fordon som för
bortresan, berättigas att tillgodonjuta den besparing i resekostnad, som därigenom
kan uppstå. Genom en sådan anordning skulle förrättningsmannen
erhålla ett ekonomiskt intresse att ordna sina resor på billigaste sätt, och
statsverkets fördel skulle tillgodoses dels genom inbesparing av utgifter
för väntpenningar, dels genom den betydande arbetsminskning, som bleve
följden vid reseräkningarnas uppgörande och granskning. I det föreliggande
förslaget har därför 12 § omformulerats med iakttagande av vad nu anförts.

14 §.

I 14 § stadgas, att om förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad
för transport av redskap, instrument eller annan dylik icke personlig utrustning,
som han för förrättnings verkställande behövt medföra, han äger
undfå ersättning för vad han styrker sig hava i sådant avseende utgivit.
I anslutning till ett under ärendets remissbehandling gjort påpekande torde
stadgandet ifråga böra kompletteras på sådant sätt, att ersättning skall utgå
allenast då vikten av de medförda redskapen etc. uppgår till eller överstiger
visst minimum, förslagsvis 5 kilogram.

Då vid resa å järnväg dylika effekter polletteras, har förrättningsmannen
att lösa resgodsbiljett — för närvarande till pris av 50 öre — för bagaget.
Enär kvitto å sådan biljett icke plägar lämnas och utställande därav med
hänsyn till avgiftens obetydlighet icke skäligen torde kunna ifrågasättas, är
förrättningsmannen praktiskt taget avskuren från att verificera ifrågavarande
utgift och går följaktligen miste sin rätt till ersättning. Såsom en följd
härav lärer emellanåt förekomma, att förrättningsmän i stället för att medtaga
behövliga redskap såsom inskrivet gods försända desamma som ilgods
eller postpaket, vilket vållar onödig olägenhet för såväl förrättningsmannen
själv som vederbörande kommunikationsanstalter. Till förekommande härav
föreslår jag i anslutning till ett av riksräkenskapsverket gjort förslag, att
14 § av resereglementet så avfattas, att vid färd å järnväg utgift för inskrivning
av resgods av ifrågavarande slag icke behöver styrkas.

Marinförvaltningen har framhållit, att de sjömilitära myndigheterna enstämmigt
påpekat behovet av en ändring i föreskrifterna beträffande ersättning
för transport av resgods. Enligt ämbetsverkets åsikt kunde meningarna
vara delade om lämpligheten av att, såsom skett i allmänna resereglementet,
i traktamentsersättningen inräkna ersättning för transport av personliga
effekter vid tjänsteresa i allmänhet. Vid den utredning, som verkställts för
bestämmandet av den härav föranledda ökningen av traktamentsersätt -

33

Kung!. Maj:ts proposition Nr 190.

ningen, hade man uppenbarligen endast tagit hänsyn till vanliga tjänsteresor
men icke till resor för sjökommendering. Dessa kommenderingar
måste på grund av åtskilliga omständigheter vara av synnerligen växlande
tidslängd och medföra högst olika transportkostnader för personlig utrustning.
I de fall då embar ker in gen skedde vid förläggningsorten bleve dessa
kostnader relativt små, under det att de, om embarkeringen skulle ske å
annan ort, exempelvis i Karlskrona för en i Stockholm förlagd beställningshavare,
kunde bliva betydande, ja i vissa fall rent av uppgå till i det
närmaste samma belopp som det under sjökommenderingen utgående sjötillägget.
Enligt marinförvaltningens uppfattning vore det nödvändigt att
tillförsäkra personalen skälig ersättning för dess utlägg för transport av
erforderlig utrustning vid dylik kommendering. Ersättningens belopp borde
fastställas av marinförvaltningen, liksom nu vore föreskrivet i avseende å
flyttningskostnader. Marinförvaltningen har därvid förutsatt, att ämbetsverket
skulle erhålla bemyndigande att utbetala ersättning för verkliga
kostnader för transporter av ifrågavarande slag, i den mån dessa kostnader
betingats av erforderliga transportmedel och prövades stå i skäligt förhållande
till kommenderingarnas längd och beskaffenhet i övrigt.

Såsom framhållits i den av marinförvaltningen verkställda utredningen,
torde för övrig statsanställd personal icke finnas någon motsvarighet till
den marina personalens resor till och från sjökommenderingarna. Under
ifrågavarande kommenderingar, som vanligen äro av en avsevärd varaktighet
— i många fall sex månader eller därutöver — är personalen nödsakad
att medföra en ansenlig personlig utrustning. För flertalet fartygschefer
och högre befälhavare kommer härtill, att de måste föra med sig
egna serviseffekter och duktyg. Resorna till och från dessa kommenderingar
kunna därför i viss mån jämföras med en flyttning, och kostnaderna för
transport av medförda effekter tillhörande den personliga utrustningen bliva
ofta ganska avsevärda, isynnerhet om embarkeringen måste ske å annan
plats än förläggningsorten. Det synes därför vara skäligt, att ersättning i
dessa fall utgår för verkligen havda kostnader av ifrågavarande slag. Emellertid
torde rätten till ersättning böra i så måtto begränsas, att ersättningsbeloppet
icke får överskrida viss lägre procent av det till beställningshavaren
under sjökommenderingen utgående sjötillägget. De närmare
föreskrifterna härom torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Vid föredragningen av 1925 års proposition anförde departementschefen,
att, om för vissa grupper av befattningshavare behov skulle föreligga att
vid vandring i fjälltrakter använda vägvisare eller bärare för transport
av exempelvis tältutrustning ocli proviant, det finge tagas under övervägande,
huruvida särskilda bestämmelser om ersättning under dylik färd borde meddelas.
Något stadgande i sådan riktning har emellertid icke blivit utfärda!.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 1112 höft. /Nr 190.).

Ersättning för
vägvisare och
bärare.

34

Kungl. Maj:ls proposition Nr 190.

Färd med
luftfart g g
eller omnibus
i visst
fall.

»Stationer
ing sort.»

Ersättning
vid resa i
visst fall från
annan ort än
bostad etc.

Under åberopande av berörda uttalande av dåvarande chefen för finansdepartementet
har statskontoret nu framhållit, att, då vid tjänsteresor under
kanske flera veckors tid i de egentliga fjälltrakterna bärare ofta måste anlitas
för framforslande av proviant och annan personlig utrustning, det enligt
ämbetsverkets uppfattning vore otillfredsställande, att ersättning för
kostnaden härför icke utginge. Statskontoret tillstyrker fördenskull meddelande
av bestämmelse i dylikt syfte. En ledamot har emellertid velat begränsa
ersättningen till högst 30 öre per kilometer.

önskemålet om gottgörelse för kostnader av förevarande slag synes mig
böra tillgodoses. Att begränsa medgivandet till att avse endast vandring i
fjälltrakterna förefaller mig icke vara tillräckligt motiverat, utan torde
gottgörelsen böra kunna utgå även i andra trakter och i andra fall vid förflyttning
till fots, såsom vid färd med skidor.

I likhet med reservanten i statskontoret anser jag, att ersättningen i
fråga, vars storlek icke regleras av taxor eller andra av myndighet utfärdade
bestämmelser, bör begränsas uppåt. Ett maximibelopp av 50 öre per
kilometer synes mig rimligt. Uppenbart är, att vid ersättningens beräkning
hänsyn må tagas endast till den väglängd, som förrättningsmannen själv
under anlitande av vägvisaren eller bäraren tillryggalagt, men icke till vägsträcka
handräckningsmannen för återfärd eller eljest därutöver förflyttat sig.

15 §.

Införandet i 2 § första momentet av luftfartyg och omnibus såsom
regelbundna fortskaffningsmedel bör givetvis föranleda, att avgiftsfri färd
med någotdera av nämnda färdsätt jämställes med avgiftsfri färd å järnväg,
fartyg eller spårväg.

Till förekommande av missförstånd liar i 15 § införts en hänvisning till
8 enligt vilken vid samåkning en resekostnadsersättning av 10 öre per
kilometer tillkommer medresande förrättningsman, ehuru transportmedlet
kostnadsfritt tillhandahålles honom.

16 %.

I enlighet med ett av telegrafstyrelsen framställt förslag har i första stycket
av 16 § ordet »stationsort» utbytts mot det mera omfattande uttrycket
» stationeringsort».

Telegrafstyrelsen har vidare hemställt om utfärdande av föreskrift rörande
den resekostnadsersättning, som skall utgå, då tjänsteman från plats, där han
för enskilda angelägenheter vistas, beordras att företaga resa till annan ort än
hemorten. Enligt vad jag erfarit, har jämväl på andra håll behov av en
dylik bestämmelse yppats.

Med hänsyn härtill har i förslaget såsom ett andra stycke införts en föreskrift
av innehåll, att, om förrättningsman före en förrättnings början i

35

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

enskilda angelägenheter uppehåller sig å annan ort än i första stycket sägs,
ersättning skall utgå såsom om resa företagits från förrättningsmannens
stationeringsort eller, om sådan icke är för honom bestämd, från hans bostad.
Att låta ersättningen beräknas för resa från den plats, där förrättningsmannen
för enskilda angelägenheter vistas, lärer icke kunna komma i fråga,
då detta skulle kunna för statsverket medföra orimliga krav på resekostnads-
och traktamentsersättning.

Enligt gällande bestämmelser kan befattningshavare, som under pågående
semester eller annan ledighet inkallas i tjänstgöring, icke erhålla gottgörelse
för resa, som i anledning därav påkallas från och åter till den ort, där befattningshavaren
under ledigheten befinner sig. Det har synts mig kunna
ifrågasättas, om icke en föreskrift borde intagas i resereglementet, varigenom
tillfälle bereddes att i särskilda fall av denna art medgiva ersättning.
Då emellertid ett stadgande i sådan riktning lätteligen skulle kunna föranleda
missbruk, och då redan för närvarande Kungl. Maj:t lärer äga möjlighet
att undantagsvis bereda gottgörelse för resor av ifrågavarande slag, har
icke någon bestämmelse i ämnet intagits i förslaget.

24 §.

Nu gällande föreskrift, att räkning å resekostnads- och traktamentsersättning
bör, där hinder icke möter, vara till vederbörande myndighet inkommen
inom tre månader, efter det resan eller förrättningen avslutats, synes
vara väl sträng för sådana fall, då förrättningsman avgiver reseräkningar
kvartalsvis. Lantbruksstyrelsen har sålunda påpekat, hurusom det
ofta mötte svårigheter att under sommaren, då förrättningsarbetet i regel
påginge som brådast, iakttaga berörda föreskrift. Det syntes därför önskligt,
att tidsfristen för reseräknings ingivande något utsträcktes.

Denna framställning synes mig vara befogad. Förslaget upptager fördenskull
en förlängning av den tid, inom vilken dylika kvartalsräkningar böra
avgivas, till tre månader efter kvartalets utgång.

26 §.

Första stycket av 26 § innehåller, att Kungl. Maj:t äger förordna om tilllämpning
av resereglementet vid resor i statens ärenden utom rikets gränser.
I detta stadgande föreslår jag en ändring av övervägande formell natur.

De smärre jämkningar i författningstexten, som det föreliggande förslaget
i övrigt innehåller, äro uteslutande av redaktionell art.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till allmänt
resereglemente och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
godkänna detsamma.

Reseersättning
vid inkallelse
i
tjänst under
befattningshavares

ledighet i
visst fall.

Tid för ingivande
av reseräkning.

Resor utom
rikets gränser.

Jämkningar i
övrigt.

Departements chefens hemställan.

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 190.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i
ämnet skall avlåtas till riksdagen av den lydelse, bil.
litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
E. Regnér.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.