Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

1

Nr 185.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr
406) angående försäljning av pilsner dricka; given Stockholms
slott den 24 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Lyberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 samt.

158 höft. (Nr 185—186.)

I

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

Förslag

till

förordning om ändring i yissa delar av förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning ay pilsnerdricka.

Härigenom förordnas, att 6 och 9 §§, 16—22 §§, 27 § 4 mom., 29 §, 32 §
2 mom. samt 35 och 36 §§ i förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning
av pilsnerdricka skola, 16 § 1 mom. i angiven del, hava den
ändrade lydelse nedan sägs ävensom att till förordningen skall såsom dess
37 § fogas ett stadgande av nedanstående avfattning:

6 $.

Rätt till partihandel med pilsnerdricka tillkommer allenast tillverkare
samt den, som enligt 8 § erhållit tillstånd till försäljning till avhämtning
av sådan vara och i sammanhang därmed eller eljest av Konungens befallningshavande
erhållit rätt jämväl till partihandel.

9 $.

1. Tillverkare av pilsnerdricka ävensom annan, som är berättigad att
idka partihandel med pilsnerdricka, vare berättigad att, den förre från
tillverkningsstället, den senare från försäljningsstället, på rekvisition försända
sådan vara till köpare; dock må vid sådan försändning varan ej
avlämnas annat än inomhus till därstädes boende eller, för fortsatt försändning
till köparen, vid järnvägsstation, station för regelbunden automobiltrafik
eller å fartyg.

2. Den, som efter tillstånd enligt 8 § äger rätt att till avhämtning försälja
pilsnerdricka och hedriver denna försäljning i samband med handel
med födoämnen eller läskedrycker, må efter rekvisition försända pilsnerdricka
till å orten bosatt person.

3. Den, som är berättigad att till avhämtning försälja pilsnerdricka,
må vid försändning till kund av matportion på rekvisition försända till
densamma hörande pilsnerdricka; dock må vid sådan försändning pilsnerdricka
avlämnas endast inomhus.

4. Sker på landet försändning, som enligt 1 mom. ombesörjes av tillverkare
eller annan partihandlare med pilsnerdricka, skall vid försändningen
iakttagas följande.

Omlastning av vara må ske allenast i den mån sådant kräves för forslingens
ändamålsenliga handhavande.

Den, som forslar varan från tillverknings- eller försäljningsstället, skall
vara försedd med en av säljaren eller av honom bemyndigad person, vilken
icke innehar uppdrag att själv verkställa forsling av pilsnerdricka, under -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

3

skriven, vederbörligen dagtecknad förteckning, upptagande namnet å den,
som verkställer forslingen, samt, särskilt för varje köpare, den rekvirerade
myckenheten pilsnerdricka, köparens namn, det ställe, där varan skall
avlämnas, samt den dag, då avlämnandet skall äga rum. Närmare föreskrifter
angående förteckningen meddelas, där så erfordras, av kontrollstyrelsen.

Vara, som ej för fortsatt försändning till köparen avlämnas vid järnvägsstation,
vid station för regelbunden automobiltrafik eller å fartyg, må
ej avlämnas med mindre köparen eller någon, som tillhör hans familj eller
husfolk eller är anställd i hans tjänst, å förteckningen lämnar erkännande
om varans mottagande. Tecknar annan än köparen sådant erkännande skall
han angiva såväl eget som köparens namn. Avlämnas varan på sätt nyss
är sagt för fortsatt försändning till köparen, skall anteckning om avlämnandet
å förteckningen göras av den, som verkställt forslingen. Vid
varje tillfälle under forslingen skall den å forslingsredskapet befintliga
myckenheten pilsnerdricka överensstämma med summan av vad som enligt
den för försändningen upprättade förteckningen icke dessförinnan avlämnats.

Det åligger den, som verkställer forslingen, att på anfordran av allmän
åklagare, polisman, ledamot av nykterhetsnämnden eller av nämnden utsedd
person uppvisa förteckningen.

Efter forslingens slutförande skall den, som verkställt forslingen, så snart
ske kan avlämna förteckningen till säljaren; och vare säljaren pliktig att
förvara densamma under minst två år.

Medföres vid forsling, som i detta mom. sägs, pilsnerdricka för försäljning,
hänförlig till partihandel, skall vad förut i detta mom. stadgats äga
tillämpning jämväl å sådan vara; dock skall dylik vara avlämnas i köparens
försäljningslokal eller därtill hörande magasin. I köpareförteckning skola
särskilt angivas de poster, vilkas försäljning är att hänföra till partihandel.

5. Konungens befallningshavande äger på ansökning meddela tillverkare
rätt att annorstädes än å tillverkningsställe inrätta upplag av pilsnerdricka
och att från detsamma försända pilsnerdricka på rekvisition på
sätt i 1 och 4 mom. sägs. I fråga om sådan ansökning och dess behandling
skall vad i 8 § sägs äga motsvarande tillämpning. För upplag
skall finnas en av Konungens befallningshavande godkänd föreståndare,
som har att mottaga till upplaget inkommande rekvisitioner samt underskriva
förteckningar, som avses i 4 mom. Såsom föreståndare må icke
godkännas annan än den, som kan erhålla tillstånd till detaljhandel med
pilsnerdricka. Föreståndare för upplag må ej själv verkställa forsling av
pilsnerdricka.

16 §.

1. Avlider — — — dödsfallet.

Försättes den, som efter meddelat tillstånd utövar detaljhandel med
pilsnerdricka, i konkurs, må rörelsen för konkursboets räkning fortsättas,

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

dock icke längre än till dess tre månader förflutit efter första borgenärssammanträdet
i konkursen.

2. I fall, varom i 1 mom. sägs, åligger det stärbhuset eller konkursboet,
om de vilja fortsätta rörelsen, att inom en månad efter dödsfallet
eller första borgenärssammanträdet i konkursen därom göra anmälan hos
Konungens befallningshavande med uppgift tillika å den person, som antagits
till föreståndare för försäljningen. Göres ej anmälan inom föreskriven
tid, eller prövas den till föreståndare antagne icke vara därtill
lämplig, anses försäljningsrätten hava upphört den dag, tiden för anmälningsskyldigheten
gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

17

1. Pilsnerdricka må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som ej
fyllt sexton år.

2. Pilsnerdricka må icke försäljas eller utlämnas till person, som synbarligen
är berörd av alkoholhaltiga drycker, ej heller må försäljning
eller utlämning av pilsnerdricka äga rum, där uppenbart är, att varan
helt eller delvis är avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig
försäljning.

18 $.

1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg.

2. De rum, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa och
luftiga, hava en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig storlek
samt hållas i ordentligt skick.

19 i

1. Utskänkningsrörelse, vartill tillstånd erhållits enligt 13 §, må ej utövas
annorstädes än i lokal eller å plats, som blivit för försäljningens
bedrivande godkänd vid besiktning, vilken hålles i stad av stadsfiskal
och på landet av kronobetjänt jämte två personer, utsedda, en av nykterhetsnämnden
i kommunen samt en i Stockholm av överståthållarämbetet,
i annan stad av magistraten och på landet av kommunalnämnden. Besiktningsmännen
skola, därest försäljningsställe godkännes, om besiktningen
utfärda bevis, vilket skall innehålla beskrivning å den besiktigade
lägenheten.

Innan bevis om besiktning utfärdats, må försäljning ej börjas.

Vad i detta mom. är stadgat gäller jämväl, då ny rättighet meddelas
att utövas i lägenhet, som förut varit använd som försäljningsställe.

Kostnad för besiktningen gäldas av tillståndshavare med belopp, som
bestämmes av Konungens befallningshavande.

2. Ombyte av försäljningsställe må ej ske, med mindre den myndighet,
som meddelat tillstånd till försäljningen, därtill giver sitt bifall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

5

skolande dessförinnan tillfälle att yttra sig i ärendet lämnas samma
myndigheter, som blivit hörda över ansökningen till ifrågavarande försåt
jningsrättighet.

20 §.

1. Detaljhandel med pilsnerdricka må icke fortfara längre än till
klockan tio eftermiddagen.

2. Å sön- och helgdagar må utminutering av pilsnerdricka å landet
icke äga rum samt i stad bedrivas allenast till klockan tio förmiddagen.
Vad nu är stadgat gäller icke försändning till restauratör å fartyg eller
järnvägståg.

Under högmässogudstjänst vare all utskänkning av pilsnerdricka förbjuden.

3. Där omständigheterna anses föranleda behov av att tiden för försäljnings
avslutande bestämmes senare än till klockan tio eftermiddagen,
äger Konungens befallningshavande efter särskild framställning därom
förordna, över sådan framställning inhämte Konungens befallningshavande
utlåtande, i stad av stadsfullmäktige och på landet av kommunalstämma,
och må framställningen, om den därvid avstyrkes, icke bifallas.

Nödvändiggöra särskilda förhållanden inskränkningar med avseende å
försäljningstiden, må Konungens befallningshavande jämväl därom meddela
förordnande.

4. Vad i denna paragraf är stadgat avser icke utskänkning, varom förmäles
i 12 § b) eller c), ej heller utskänkningsrörelse, som idkas enligt
14 § a), b) eller e).

5. Vid tider, då detaljhandel med pilsnerdricka ej är tillåten, vare allt
utlämnande av sådan dryck från försäljnings- eller tillverkningsställe förbjudet.

Då utskänkning ej är medgiven, vare det förbjudet att låta pilsnerdricka
å utskänkningsställe förtäras.

21 i

Partihandlare med pilsnerdricka åligger att föra försäljningsbok, utvisande a)

varje post pilsnerdricka, som utlämnats för försäljning för export;

b) den för varje dag för försäljning till avhämtning utlämnade myckenheten
;

c) den myckenhet, som under varje dag avlämnats i enlighet med 9 §
1 mom., med angivande särskilt av myckenhet, som avlämnats i enlighet
med varje enligt 9 § 4 mom. upprättad förteckning; samt

d) den för varje dag enligt 10 § levererade myckenheten.

Försäljningsbok samt förteckning, som avses i 9 § 4 mom., skola hållas

tillgängliga för Konungens befallningshavande, av kontrollstyrelsen förordnat
ombud samt allmän åklagare.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

22 §.

1. Överlastad person får ej utdrivas från utskänkningsställe, där han
förtärt pilsnerdricka, eller lämnas utan vård.

2. I utskänkningslokal skall friskt dricksvatten ständigt tillhandahållas.

3. Å utskänkningsställe, där utskänkning av pilsnerdricka idkas utan
samband med utskänkning av rusdrycker, vare förbjudet att låta rusdrycker
eller ersättningsmedel därför förtäras. Ej heller må rusdrycker
förvaras å utskänkningsstället eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga
tillgång till desamma.

Det vare ock förbjudet för gäst att å sådant utskänkningsställe förtära
rusdrycker eller ersättningsmedel därför.

27 $.

4. Förekomma oordningar med anledning av sådan försäljning av pilsnerdricka,
som utan särskilt tillstånd utövas av tillverkare, eller bedriver
tillverkare sin försäljning så, att nykterhetstillståndet å viss ort påtagligen
därigenom menligt påverkas, äger Konungens befallningshavande föreskriva
de ordningsregler för eller inskränkningar i försäljningen, som kunna finnas
erforderliga, eller ock för viss tid helt eller delvis förbjuda försäljningens
fortsättande. Beslut härom gånge genast i verkställighet utan hinder av
anförda besvär.

För Stockholms stad samt för varje län skall finnas ett i residensstaden
bosatt, av kontrollstyrelsen för viss tid förordnat ombud med uppgift att
i ärende, som avses i första stycket, hos Konungens befallningshavande
eller annan myndighet påkalla erforderliga åtgärder.

29 §.

Beträdes den, som handhar utminutering av pilsnerdricka, med olovlig
utskänkning, eller den, som handhar utskänkning, med olovlig utminutering,
eller idkar någon detaljhandel med pilsnerdricka å annat ställe, än
därtill uppgivet eller medgivet är,

eller åsidosätter någon, som enligt 9 § är berättigad att på rekvisition
försända pilsnerdricka till köpare eller för säljarens räkning ombesörjer
sådan försändning, de i samma paragraf meddelade föreskrifter,

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försäljning
eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,
eller bryter någon mot stadgande i 17 §>,
straffes som i 28 § 1 och 2 mom. sägs.

32 §.

2. Överträder någon det i 22 § 3 mom. andra stycket stadgade förbud,
straffes med böter från och med tio till och med etthundra kronor.

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

35 $.

Den, som i följd av stadgande i 21 § tagit del av partihandlares försäljningsbokföring,
vare förbjudet att, därest det ej kan anses påkallat av
tjänstens intresse, yppa partihandlares affärsförhållanden. Gör han detta
och framgår ej av omständigheterna, att han om affärsförhållandena erhållit
kännedom å tid, då han ej innehaft dylik befattning, straffes med
böter från och med femtio till och med ettusen kronor. Sker det för att
göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom till egen eller
annans fördel, må dömas till fängelse.

36 $.

Om husbondes ansvarighet för förseelse, som mot denna förordning
begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, om
böters förvandling och fördelning, om rätt att anställa åtal och verkställa
beslag, om övervakande i övrigt av förordningens efterlevnad, om
domstol, där överträdelser av densamma skola åtalas, samt om rättegångsförfarandet
i sådana mål skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad i gällande förordning angående försäljning av rusdrycker stadgas.

37 §.

Vad enligt denna förordning tillhör stadsfullmäktiges handläggning tillkommer
i stad, där stadsfullmäktige ej finnas, allmän rådstuga; och skall
vad som tillhör kommunalstämmas handläggning tillkomma kommunalfullmäktige,
där sådana finnas.

Vad i denna förordning är stadgat i avseende å magistrat vare i stad,
där magistrat ej finnes, gällande om den för sådan stad särskilt tillsatta
styrelse; och skall vad enligt denna förordning tillhör magistrats handläggning
tillkomma poliskammare i stad, där sådan finnes.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

Biksdags skrivelse 1925.

Motio nerna.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 24 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thfrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför:

I skrivelse den 16 maj 1925, nr 196, har riksdagen, under åberopande
av bevillningsutskottets i ärendet avgivna betänkande, anhållit, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta om utredning rörande sådan ändring av förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka, att däri innefattade kontrollföreskrifter
fullständigas och förtydligas i syfte att förefintliga missförhållanden
på ifrågavarande område må kunna såvitt möjligt undanröjas,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Denna riksdagens skrivelse har jag att nu, sedan utredningen i ämnet
blivit verkställd, för Kungl. Maj:t anmäla.

I de motioner (1:58, II: 51), som föranledde ifrågavarande riksdagsskrivelse,
anfördes bland annat följande. De farhågor för folknykterheten,
som vid behandling av fråga om ny lagstiftning rörande försäljning
av pilsnerdricka på sin tid från nykterhetshåll uttalats, hade allt
mera bekräftats under de år, som gått, sedan nu gällande förordning
genom kompromiss mellan kamrarnas olika beslut antagits. Pilsnerdrickat
torde numera i stora delar av landet i hög grad vara orsaken till de oordningar,
som icke så sällan förekomme. Särskilt torde fylleriet bland ungdomen
i den lätta och i regel obegränsade och okontrollerbara tillgången
till pilsnerdricka ha sin källa. I 1905 års förordning rörande försäljning
av vin och Öl hade varit föreskrivet, att försändning av Öl finge vad anginge
tillverkare äga rum endast från tillverkningsstället och efter föregången
rekvisition, varjämte utköraren vid försäljningen skulle medföra
förteckning över till vilka personer, i vilken kvantitet och på vilken dag
varorna skulle levereras. Tack vare dessa förteckningar hade en viss
kontroll kunnat av vederbörande myndigheter utövas över försändningen.
Följden av att denna bestämmelse numera borttagits hade blivit, att kontrollen
över försäljningen av pilsnerdrickat så gott som omöjliggjorts;
försändningen hade snart sagt över allt å landsbygden blivit sådan kring -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

9

Kring, som vore å landet förbjuden. Gällande förordning kände ej till s. k.
»nederlag». Varan skulle försändas »från tillverkningsstället». Denna föreskrift
kringginges i otaliga fall så, att varan i större partier per bil eller
bantåg försändes till ett stationssamhälle eller annan talrikare befolkad plats.
Här upplades varan i av tillverkaren förhyrda lokaler. Ett på platsen
bosatt ombud toge emot rekvisitioner och hemsände varan från det sålunda
inrättade nederlaget. Dylikt förfarande ägde främst rum i kommuner,
där ansökan om rätt att försälja till avhämtning avstyrkts och alltså tillstånd
till försäljning av länsstyrelsen icke beviljats. De farhågor, som i
riksdagen uttalats, att de s. k. »rullande krogarna» skulle återuppstå, hade
sålunda i många fall besannats.

Bevillningsutskottet uttalade i sitt betänkande (nr 30), bland annat, följande.
Beträffande de av motionärerna uttalade synpunkterna och önskemålen
hade inom utskottet olika meningar gjort sig gällande. Det i motionerna
framställda kravet på revision av förordningen angående försäljning
av pilsnerdricka torde emellertid hava sin tyngdpunkt i vad det avsåge
tydligare kontrollföreskrifter. Utskottet ansåge sig böra begränsa sin hemställan
om utredning och framläggande av förslag till ändring i nämnda
förordning till att avse allenast sagda kontrollföreskrifter. Enligt utskottets
uppfattning borde de av motionärerna påpekade missförhållandena föranleda
en förnyad prövning av frågan, om icke en tillfredsställande kontroll skulle
kunna anordnas över försändningen av pilsnerdricka. I första rummet torde
böra undersökas, om icke en återgång till den tidigare bestämmelsen om
förteckning över rekvirenterna vid varje försändning skulle skänka större
möjligheter till kontroll. Det läte härvid tänka sig, att bestämmelsen om
förteckning å rekvirenterna bleve utformad på sådant sätt, att de anmärkningar,
som i nämnda avseende förut framställts, bleve undanröjda. Enligt
utskottets uppfattning borde därjämte tagas under övervägande lämpligheten
av att i förordningen närmare angiva, på vilka platser pilsnerdricka icke
finge avlämnas. Utskottet delade vidare motionärernas uppfattning om
behövligheten av effektivare kontroll över att pilsnerdricka icke utskänktes
och försåldes, där tillstånd därtill saknades.

I anledning av riksdagens skrivelse anbefallde Kungl. Maj:t den 29 maj
1925 kontrollstyrelsen att efter länsstyrelsernas och övriga vederbörandes
hörande avgiva utredning och förslag i ämnet.

Till fullgörande av det sålunda erhållna uppdraget hemställde kontrollstyrelsen
i skrivelse till länsstyrelserna, att de måtte dels undersöka, huruvida
och i vilken omfattning försändningen av pilsnerdricka på rekvisition
inom respektive län medfört ur ordnings- eller nykterhetssynpunkt menliga
verkningar, dels meddela, huruvida enligt deras mening utan ändring av
gällande lagbestämmelser några särskilda åtgärder kunde och borde vidtagas
i syfte att råda bot på de av försändningen av pilsnerdricka eventuellt för -

Bevillnings utskottet.

Uppdrag till
kontrollstyrelsen.

Av kontrollstyrelsen
infordrade
yttranden.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

Utredning
angående
omfattningen
av förekommande
missförhållanden.

anledda missförhållanden, dels ock, därest de icke ansåge gällande lagstiftning
vara för detta ändamål tillräcklig, angiva de ändringar, som borde
vidtagas i densamma. Tillika anhöll kontrollstyrelsen, att länsstyrelserna,
därest de funne omständigheterna påkalla ändring av pilsnerdricksförsäljningsförordningen
även i andra avseenden, jämväl måtte angiva detta. Därjämte
bereddes sex inom riket verksamma sammanslutningar av nykterhetsnämnder
tillfälle att till kontrollstyrelsen inkomma med yttrande i ärendet.

Kontrollstyrelsen fogade vid remissen en inom styrelsen utarbetad promemoria,
i vilken, bland annat, angavs några åtgärder, vilka enligt styrelsens
mening kunde tänkas åstadkomma viss förbättring av de missförhållanden,
som föranlett riksdagens skrivelse. Dessa åtgärder sammanfattades under
sex olika punkter, nämligen 1) återinförande av köpareförteckningen, utbyggd
med krav på kvitto och vissa andra åtgärder, eventuellt skriftlig
rekvisition; 2) medgivande åt kontrollstyrelsen att granska tillverkares försäljningsbokföring;
3) stadgande, att utkörare Ange anställas allenast mot
fast lön, samt om ansvar för tillverkare för underordnades överträdelser,
eventuellt stadgande av krav på vissa kvalifikationer hos utkörare; 4) precisering
av de fall, i vilka försändning borde få äga rum, eventuellt så att
försändning skulle få ske endast till den som hade varaktig bostad; 5) reglering
av neder lagsrätten; 6) vidgande av det kommunala inflytandet.

Ur de av kontrollstyrelsen sålunda inhämtade yttrandena må här meddelas
följande:

Flertalet av länsstyrelserna — överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län — meddelade, att några ur ordnings- eller
nykterhetssynpunkt menliga verkningar av försäljningen av pilsnerdricka
till försändning på rekvisition icke förekommit, eller att dessa olägenheter
enligt länsstyrelsernas mening varit av mindre omfattning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län meddelade, att menliga verkningar
av de nuvarande bestämmelserna om försändning av pilsnerdricka
på rekvisition i väsentlig grad icke förmärkts i städerna med undantag av
Mölndal och ej heller på landsbygden, om man undantoge stenhuggeridistrikten
på Stångenäs- och Sotenäshalvöarna samt i Kville härad, där
stenhuggerirörelse också bedreves.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län: Av inhämtade yttranden framginge, att det
övervägande antalet hörda myndigheter icke ansåge, att försändningen av
pilsnerdricka på rekvisition inom deras respektive områden medfört ur ordningseller
nykterhetssynpunkt menliga verkningar, utan ansåge, att ändrade föreskrifter
för försäljningen av pilsnerdricka icke vore påkallade. Några myndigheter
konstaterade åter, att missförhållanden förekomme och tillrådde
åtgärder i föreslagen riktning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Såvitt införskaffade uppgifter från
magistraterna i länet och stadsstyrelsen i Tidaholm samt landsfiskalerna och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

11

poliskommissarierna i länet utvisade eller länsstyrelsen eljest hade sig bekant,
hade försändning av pilsnerdricka på rekvisition inom länet icke föranlett
några oordningar. Huruvida sådan försändning medfört ur nykterhetssynpunkt
menliga verkningar, hade länsstyrelsen icke kunnat utröna. Av uppgifterna
från åtskilliga av de i ärendet hörda polismyndigheterna framginge
emellertid, att överträdelser av bestämmelserna om försändning av pilsnerdricka
ofta förekomme och att nu gällande bestämmelser i ämnet icke vore
tillfyllest för ett effektivt beivrande av överträdelserna.

Länsstyrelsen i Värmlands län fann det ådagalagt, att utlämnandet av
pilsnerdricka icke alltid skett med tillbörlig hänsyn därtill, att varan kunde
användas i olovligt syfte eller eljest missbrukas.

Länsstyrelsen i Örebro län: Visserligen vore det länsstyrelsen icke obekant
— något som också framginge av yttranden av flera landsfiskaler inom
länet — att även pilsnerdricka kunde missbrukas i berusningssyfte. Länsstyrelsen
trodde sig dock kunna antaga, att ruset i dylikt fall mindre berodde
på pilsnerdricka, än därpå att vederbörande uppblandat eller förtärt detsamma
tillsammans med verkliga rusdrycker eller andra rusgivande medel av olika
slag. Att emellertid oordningar genom själva försäljningen av pilsnerdricka
kunde uppkomma, skulle givetvis icke bestridas. Närmast torde sådant då
sammanhänga därmed, att mindre önskvärda element samlades till sådana
platser, där, i brist på bättre, pilsnerdricka kunde erhållas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Enligt infordrade uppgifter från vederbörande
polismyndigheter hade försändningen av pilsnerdricka på rekvisition
endast inom en mindre del av länet medfört i ordnings- och nykterhetshänseende
menliga verkningar. Det hade jämväl framhållits, att i de fall, där
pilsnerdricka fått skulden för uppkommet fylleri, det icke varit drickat i
och för sig utan i samband därmed förtärda rusdrycker, som orsakat berusningen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Av inkomna yttranden framginge, att
en hel del missförhållanden på ifrågavarande område gjorde sig märkbara,
företrädesvis på landsbygden, och att missbruk av pilsnerdricka i berusningssyfte
på många platser förekomme. Så vore förhållandet i fråga om
kringföring, försäljning direkt från tillverkningsstället och från s. k. nederlag
samt framförallt i fråga om olaga utskänkning. I sistnämnda avseende
framginge av yttrandena, huru svåi’t det vore för allmänna åklagare att
kunna åstadkomma bindande bevisning. Korkarna undanskaffades och etiketterna
å flaskorna vore i regel borttagna. Konsumenten rekvirerade dricka
och vittnade i enlighet därmed. Ehuru åklagaren vore övertygad om att
det serverades klass II, ginge säljaren i regel fri tack vare omöjligheten
att åstadkomma tillräcklig bevisning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Avgivna yttranden gåve vid handen,

att verkningarna ur ordnings- och nykterhetssynpunkt av försäljningen av
pilsnerdricka på rekvisition samt av övrig försäljning av sådan dryck framträtt
mycket olika inom länet, i det att beträffande ett flertal kommuner

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

meddelats, att inga som helst olägenheter i angivet hänseende försports, och
att pilsnerdricka visat sig vara en i nykterhetsavseende oskyldig dryck,
under det att åter från andra kommuner, särskilt å landsbygden, och framför
allt sådana med industricentra, rapporterats rätt avsevärda olägenheter, och
att nuvarande kontrollföreskrifter visat sig otillräckliga till förhindrande av
överträdelser av gällande författning och förekommande av onykterhet och
oordningar genom missbruk av pilsnerdricka.

Vissa länsstyrelser meddelade, att de funnit ej blott försäljning genom
kringföring utan även tillverkares försäljning till avhämtning föranleda
vissa oordningar.

I ärendet avgåvos även ett stort antal yttranden från magistraterna i
städerna, rikets landsfiskaler samt nykterhetsnämnder m. fl. Dessa yttranden
liksom förut omförmälda yttranden från sammanslutningar av nykterhetsnämnder
bekräfta i stort sett vad som inhämtats av länsstyrelsernas i det
föregående återgivna yttranden. Nykterhetsnämndernas yttranden synas dock
i ej ringa utsträckning giva uttryck åt en uppfattning, att missförhållandena
flerstädes skulle vara mera svårartade än som framgår av övriga yttranden.

yttranden a yad härefter angår frågan om eventuella åtgärder i anledning av riks ifrågasätta

, .

åtgärder, dagens torenamnda skrivelse, ansago endast överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och
Jämtlands län sig böra helt eller i huvudsak avstyrka skärpt lagstiftning.
Av vissa av dessa avstyrkande yttranden synes framgå, att skälet till avstyrkandet
i huvudsak varit att finna i tvivelsmål angående möjligheten att
med lagändringar uppnå en större effektivitet än med den redan gällande
lagstiftningen.

I främsta rummet dryftade länsstyrelserna och sammanslutningarna det
ifrågasatta återinförandet av köpareförteckning. Förslaget härom vann
understöd av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Värmlands,
Gävleborgs och Västernorrlands län ävensom av samtliga nykterhetsnämndssammanslutningar.
Länsstyrelsen i Stockholms län förordade en
fakultativt tillämplig bestämmelse om köpareförteckning. I det övervägande
antalet yttranden framhölls lämpligheten av att å förteckningen tecknades
skriftligt erkännande om mottagandet. Endast länsstyrelserna i Östergötlands,
Kristianstads och Älvsborgs län anmälde annan mening; länsstyrelserna i
Östergötlands och Älvsborgs län syntes dock endast göra erinran mot ett
krav på personlig kvittens av köparen. Däremot avvisades i regel tanken
på skriftlig rekvisition. I anslutning till bestämmelsen om köpareförteckning
ansåg man det böra föreskrivas, att utkörare icke finge medföra större kvantitet
pilsnerdricka än den köpareförteckningen utvisade att han hade att avlämna,
att rätt att kontrollera överensstämmelsen mellan den forslade myckenheten
och köpareförteckningen skulle tillkomma vissa myndigheter, samt att
förteckningarna efter användningen skulle förvaras under viss tid och på
anfordran hållas tillgängliga för vissa myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

13

Fyra länsstyrelser ifrågasatte rätt för åklagare eller polismyndighet eller
kontrollstyrelsen att i större eller mindre utsträckning erhålla del av tillverkares
försaljningsbokföring. Fn länsstyrelse uttalade sig emot detta förslag.

Tre länsstyrelser ansågo, att tillverkare borde förbjudas att låta lönen till
utkörare vara beroende av omsättningens storlek, medan fyra länsstyrelser
funno en dylik bestämmelse icke ägnad medföra åsyftad verkan. Två länsstyrelser
ifrågasatte föreskrift, att utkörare skulle uppfylla vissa kvalifikationer,
medan en länsstyrelse uttalade tvivelsmål angående lämpligheten av
en offentlig kontroll i dylikt avseende.

En länsstyrelse ifrågasatte ansvar icke blott för utkörare utan även för
vederbörande bryggeri vid leverans i strid med försändningsbestämmelserna,
medan fem länsstyrelser funnit sig icke kunna förorda bestämmelse om
sådant ansvar.

Sex länsstyrelser ifrågasatte förbud mot försäljning av pilsnerdricka i vissa
fall, där olovlig försäljning av köparen kunde befaras. En länsstyrelse uttalade
tvivelsmål, huruvida en dylik bestämmelse skulle bliva effektiv.

Tre länsstyrelser ansågo det böra föreskrivas, att försändning av pilsnerdricka
på rekvisition icke Ange ske till annan än den, som äger varaktig
bostad. Tre länsstyrelser uttalade sig emot en dylik bestämmelse.

Vad angår frågan om rätt att inrätta nederlag av pilsnerdricka, funno tre
länsstyrelser föreskrifter i dylikt avseende icke erforderliga. Fem länsstyrelser
ansågo, att inrättande av nederlag uttryckligen borde göras beroende av
särskilt tillstånd.

Två sammanslutningar av nykterbetsnämnder ansågo, att kommunal myndighet
borde erhålla rätt att förbjuda försäljning till försändning på rekvisition
inom kommunen. Fem länsstyrelser uttalade sig mot ett dylikt vidgande
av det kommunala vetot.

Vissa länsstyrelser ifrågasatte, att länsstyrelse skulle föreskriva inskränkning
i eller förbud mot försändning, om missbruk yppade sig med avseende
å försändningen av pilsnerdricka.

Några länsstyrelser förordade bestämmelser, som möjliggjorde inrättande
av ett större antal fasta försäljningsställen.

Även i övriga av myndigheter med flera avgivna yttranden förordades i
många fall mer eller mindre långt gående åtgärder av den beskaffenhet, som
ifrågasatts i kontrollstyrelsens förenämnda promemoria, medan åter i andra
yttranden förekommo uttalanden mot dessa förslag. I vissa yttranden framställdes
även förslag i andra avseenden än de nu omnämnda. Någon redogörelse
för innebörden av dessa förslag, vilka ej vunnit större anslutning,
synes ej här behöva ifrågakomma.

Kontrollstyrelsen avgav därefter i ett den 12 december 1925 dagtecknat
betänkande förslag till förordning om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka ävensom till viss ändring
i 74 § i förordningen angående försäljning av rusdrycker, vilket förslag
torde såsom bilaga A få fogas vid dagens statsrådsprotokoll. Den bästa upp -

Kontrollstyrelsens
förslag
den 12 december
1925.

14

Kung!. Maj:ts proposition Nr 185.

Allmänt
direktiv för
försäljning
av pilsnerdricka.

fattningen angående innebörden av detta förslag torde erhållas av den allmänna
motivering, varmed styrelsen beledsagat förslaget, och jag tillåter
mig på den grund att här i huvudsak återgiva denna motivering.

Någon ändring av de allmänna grunder, som för närvarande gällde för
försäljningen av pilsnerdricka, hade icke av statsmakterna ifrågasatts. I
överensstämmelse med de lämnade direktiven hade kontrollstyrelsen sökt att
tillgodose den under ärendets behandling särskilt framhållna ordningssynpunkten
och ej föreslagit några föreskrifter, genom vilka den lojale konsumentens
möjligheter att inköpa pilsnerdricka skulle försvåras eller begränsas.
Kontrollstyrelsen hade vidare vid förslagets utarbetande haft att taga hänsyn
till två andra mycket betydelsefulla omständigheter. Såsom framginge
av den införskaffade utredningen, vore de missförhållanden ur ordningssynpunkt,
som framkallats av försäljningen av pilsnerdricka — från utskänkningen
å pilsnerdrickskaféerna bortsåges i detta sammanhang — väsentligen koncentrerade
till landsbygden. Försäljningen i städerna hade däremot endast
i enstaka fall föranlett klagomål. I det förslag, som kontrollstyrelsen utarbetat,
hade styrelsen med hänsyn härtill i första hand tagit sikte på
landsbygdsförhållandena. Olägenheterna vore emellertid ej heller jämnt fördelade
över hela den svenska landsbygden utan på ett ganska anmärkningsvärt
sätt koncentrerade till vissa tämligen klart avgränsade områden, inom
vilka vederbörande försäljare syntes hava handhaft försäljningen på ett sätt,
som föranlett allvarliga klagomål. Även till detta förhållande hade kontrollstyrelsen
sökt taga hänsyn vid förslagets utarbetande.

Att genom ett införande i förordningen av detaljerade kontrollföreskrifter
undanröja de missförhållanden, som konstaterats föreligga i olika delar av
landet, vore enligt kontrollstyrelsens mening förenat med betydande svårigheter.
Detaljerade kontrollföreskrifter bleve alltför lätt av den art, att de
bunde och besvärade den lojale konsumenten och den lojale försäljaren, medan
de icke hindrade den illojale försäljaren att sköta sin försäljning i strid mot
gällande föreskrifter.

Enligt kontrollstyrelsens mening borde därför de lagstiftningsåtgärder, som
nu skulle vidtagas, begränsas till dels meddelande av vissa allmänna direktiv
för försäljningens handhavande, dels öppnande av möjlighet till speciella
ingripanden i de delar av landet, där olägenheter särskilt framträdde, eller
mot de försäljare, som handhade sin försäljning på ett mot förordningens
syften stridande sätt. Härmed hade kontrollstyrelsen icke velat företräda
den synpunkten, att ytterligare kontrollföreskrifter i författningen icke skulle
vara erforderliga. Till vissa sådana skulle kontrollstyrelsen framlägga förslag.

Som allmänt direktiv för försäljningen ansåge kontrollstyrelsen höra fastslås,
att pilsnerdricka icke finge försäljas på sådant sätt, att därigenom
främjades olaga försäljning på ett eller annat sätt av dryckerna. I sådant
syfte föresloges ett stadgande av innehåll, att, om i fall, då någon ville inköpa
pilsnerdricka, det skäligen kunde antagas, att varan helt eller delvis

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

15

icke skulle komma till användning för köparens eller hans hushålls behov,
eller, där köparen vore återförsäljare, för sådan försäljning, vartill han enligt
förordningen vore berättigad, försäljning eller utlämnande av varan ej finge
äga rum. En bestämmelse av denna art skulle enligt kontrollstyrelsens mening
verksamt bidraga till att undanröja de klagomål över olaga utskänkning av
pilsnerdricka å‘ s. k. nykterhetskaféer, som framförts såväl under riksdagsbehandlingen
av föreliggande fråga som av vissa av de myndigheter, som i
densamma avgivit yttrande. Den skulle ock lämna ett värdefullt stöd åt de
försäljare — särskilt tillverkare av pilsnerdricka — som, ehuru hittills
något förbud mot försäljning till dylika kaféer icke förelegat, ej velat befatta
sig med leveranser till dem. Kontrollstyrelsen hade därjämte ansett,
att förbud mot försäljning eller utlämning av pilsnerdricka borde stadgas
för det fall, att säljaren hade skälig anledning antaga, att varan av köparen
skulle komma att användas i berusningssyfte.

Från vissa håll hade ifrågasatts, att den rätt att utan tillstånd försälja Tillverkares
pilsnerdricka, som tillkomme tillverkare, borde åtminstone i viss grad be- kon gränsas.

Tillräckliga skäl för vidtagande av dylika åtgärder, som skulle trollen därför
bryggeriindustrien medföra ett kännbart osäkerhetstillstånd, kunde dock over''
enligt kontrollstyrelsens mening ej anses föreligga. Kontrollstyrelsen ville
i detta sammanhang ock erinra därom, att nya skattepliktiga bryggerier ej
numera kunde inrättas, med mindre Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd.

Därmed ville kontrollstyrelsen ej hava sagt, att de nuvarande förhållandena
vore tillfredsställande. Kontrollstyrelsen ville särskilt framhålla, att
klagomål framkommit över olägenheter, föranledda såväl av den försäljning
till avhämtning, som bedreves av tillverkare, som ock framför allt av den
försäljning genom försändning på rekvisition, som bryggerierna bedrivit å
landsbygden. Som kontrollstyrelsen tidigare framhållit, hade dessa olägenheter
emellertid varit i anmärkningsvärd grad koncentrerade till vissa begränsade
områden. Denna omständighet, vilken föranlett kontrollstyrelsen
att i första hand föreslå bestämmelser, som möjliggjorde ingripanden gentemot
försäljare, som icke skötte sin försäljning på ett tillfredsställande sätt, torde
visa, att nuvarande bestämmelser icke lämnade myndigheterna tillräckliga
medel för åstadkommande av ett ur ordningssynpunkt mera tillfredsställande
tillstånd.

Kontrollstyrelsen anförde i dylikt avseende:

»Enligt kontrollstyrelsens mening torde en ändring till det bättre enklast
kunna ernås genom ett samarbete i sådant syfte mellan tillverkarna och ett
statsorgan. De lojala tillverkarna hava i själva verket ett betydande intresse
av att deras kolleger bedriva sin försäljning på ett med lagens syften
överensstämmande sätt. I det föregående har antytts, hur en försäljare,
som sköter sin försäljning på ett otillfredsställande sätt, genom illojal konkurrens
kan åsamka sina lojala kolleger betydande olägenheter och så
småningom rent av nödga dem att acceptera sina egna metoder. Inom de

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1S5.

förut omnämnda områden, till vilka de olägenheter, som pilsnerdricksförsäljningen
medfört, synas hava koncentrerat sig, torde ock åtminstone i flertalet
fall en kraftig konkurrens mellan tillverkarna föreligga. Hänsynen
till konkurrensen är emellertid ej det enda skälet till att tillverkarna måste
förutsättas hava ett stort intresse av att försäljningen skötes på ett ur samhällelig
synpunkt någorlunda anmärkningsfritt sätt. De jämförelsevis fria
former, under vilka pilsnerdricka för närvarande får säljas, kunna väntas
bliva bestående för framtiden allenast under den förutsättning, att de missförhållanden,
över vilka klagomål försports från olika delar av landet, i möjligaste
mån undanröjas.

Enligt vad kontrollstyrelsen har sig bekant, har också svenska bryggareföreningen,
till vilken flertalet tillverkare äro anslutna, under de gångna
åren sökt åstadkomma rättelse i åtskilliga fall, då klagomål försports i anledning
av tillverkares försäljning. Enligt kontrollstyrelsens mening kan
mera betydande resultat av åtgärder från tillverkarnas egen sida emellertid
endast förväntas, därest den tillverkare, som ingripandet avser, vet, att underlåtenhet
att ställa sig befogade önskemål till efterrättelse kommer att
medföra ingripande jämväl från statlig myndighets sida. I annat fall lär
en sammanslutning av tillverkare ej besitta erforderlig auktoritet gentemot
alla egna medlemmar och än mindre gentemot de tillverkare, som stå utanför
sammanslutningen.

Ett samarbete av ovan antydd art kräver emellertid med nödvändighet,
att befogenheten att ingripa mot tillverkare, som ej på ett tillfredsställande
sätt handhar sin försäljning, för hela landet tillkommer en central myndighet.
Vid sådant förhållande lär icke någon annan myndighet än kontrollstyrelsen
kunna ifrågakomma.

Ovan anförda skäl hava föranlett kontrollstyrelsen att föreslå, att i förordningen
införes en bestämmelse av följande lydelse:

''Bedriver tillverkare sin försäljning så, att syftet med de i denna förordning
givna stadganden uppenbart åsidosättes, eller föranledas av försäljningen
oordningar, äger kontrollstyrelsen efter därom av kommunal myndighet gjord
framställning föreskriva de inskränkningar eller villkor i avseende å rörelsens
fortsatta bedrivande, som styrelsen finner erforderliga.’

Som synes, har kontrollstyrelsen förutsatt, att åtgärder med stöd av den
nyss återgivna bestämmelsen endast skulle vidtagas efter därom av kommunal
myndighet gjord framställning. Enligt kontrollstyrelsens mening böra nämligen
ingripanden av denna art ej äga rum redan vid en enstaka överträdelse
av gällande bestämmelser utan endast i de fall, då ett bryggeri inom en
kommun bedrivit sin försäljning på ett sådant sätt, att försäljningen i stort
sett lämnat rum för allvarligare anmärkningar. När en dylik anmälan
kommit kontrollstyrelsen tillhanda, har kontrollstyrelsen, därest den finner
anmälan vara av art att böra föranleda någon som helst åtgärd från styrelsens
sida, först att i samråd med svenska bryggareföreningen på ort och ställe
verkställa erforderlig undersökning. Undersökningen kan förutsättas komma

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

att bestå dels i inhämtandet av upplysningar från myndigheter eller personer
i officiell ställning, som kunna antagas vara väl förtrogna med förhållandena
inom kommunen i fråga, dels i inspektion av vederbörande bryggeri. För
att underlätta den undersökning, som skall äga rum på själva bryggeriet,
har kontrollstyrelsen ansett, att skyldighet i förordningen bör stadgas för
bryggeri att föra sådan bokföring, att av densamma framgår, förutom varje
post, som försålts till export, dels den för varje dag till avhämtning försålda
myckenheten, dels de försända kvantiteterna, dels slutligen den för varje dag
genom kringföring eller därmed enligt 10 § jämställd försäljning försålda
myckenheten. Enligt vad kontrollstyrelsen inhämtat, torde redan nu bokföringen
i flertalet bryggerier vara så lagd, att dessa uppgifter framgå av
densamma. Sedan utredningen slutförts, har kontrollstyrelsen att bedöma,
huruvida densamma givit stöd för de framställda anmärkningarna eller ej.
Skulle kontrollstyrelsen finna anmärkningarna obefogade, föranleda de givetvis
icke någon åtgärd. Finner kontrollstyrelsen anmärkningarna hava fog
för sig, remitterar kontrollstyrelsen ärendet till svenska bryggareföreningen
med begäran om dess yttrande. Föreningen föranstaltar om de ytterligare
undersökningar, som den kan finna av behovet påkallade, och konfererar
därefter med kontrollstyrelsen. Leder ej denna ytterligare undersökning till
ärendets avskrivande, söker föreningen med de medel, som stå till dess
disposition, att förmå tillverkaren att sköta sin försäljning på ett mera tillfredsställande
sätt. Leda föreningens försök ej till resultat, utfärdar kontrollstyrelsen,
alltjämt i samråd med föreningen, de särskilda föreskrifter rörande
försäljningen, som i det speciella fallet kunna anses erforderliga. De kostnader,
som tillämpningen av sagda föreskrifter kan föranleda, bör det givetvis
tillkomma tillverkaren att betala. Skulle ej heller dessa kontroll föreskrifter
medföra önskat resultat, måste till övervägande upptagas frågan, huruvida
bryggeriet skall förbjudas att för viss tid bedriva antingen all försäljning
eller ock viss gren av sin försäljning. För att vinna garanti för en så
noggrann prövning som möjligt av en dylik för vederbörande bryggeri
mycket ingripande åtgärd, har kontrollstyrelsen ansett, att förbud mot försäljning
ej bär meddelas av kontrollstyrelsen utan av vederbörande länsstyrelse,
till vilken kontrollstyrelsen alltså har att göra framställning om
meddelande av ett sådant förbud.

Fördelarna av ett sådant tillvägagångssätt som det ovan angivna har
kontrollstyrelsen redan i det föregående i viss mån angivit. Det lämnar
garantier för ett likartat förfaringssätt över hela landet. Det kommer säkerligen
i flertalet fall att möjliggöra vinnande av rättelse av förefintliga missförhållanden
genom åtgärder från bryggareföreningens sida, utan att kontrollstyrelsen
behöver utfärda särskilda föreskrifter. Därjämte öppnar det möjligheter
att komma tillrätta med allvarliga missförhållanden, som nu gällande
bestämmelser icke erbjuda, och som allra minst stå att vinna genom anlitande
av domstolsviigen. De föreliggande förhållandena äro nämligen sådana,
att åtalen måste träffa i hög grad ojämnt. Fn tillverkare, som i stort sett
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 158 höft. (Nr 185 — 18(1.) 2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

noggrant iakttagit gällande bestämmelser, kan drabbas av åtal för en enstaka
överträdelse, under det att den, som planmässigt och genomgående åsidosätter
gällande lag, kan gä helt fri. Drabbas den sistnämnde av åtal, hänför
sig åtalet i regel dock blott till någon enda av de överträdelser, han låtit
komma sig till last. Ett sådant sakernas tillstånd, som innebär, att riskerna
för den illojale tillverkaren icke äro större än för den lojale, kan icke vara
tillfredsställande för de tillverkare, som efter bästa förmåga söka följa gällande
bestämmelser. Det av kontrollstyrelsen föreslagna förfarandet, som
uteslutande riktar sig mot den tillverkare, som uppsåtlig! handlar mot gällande
lag, bör kunna skapa förutsättningar för ett rättvisare behandlingssätt
av tillverkarna. Förfaringssättet synes ock kontrollstyrelsen erbjuda tillverkarna
betryggande garantier. Åtgärder, genom vilka bryggeriernas försäljningsmöjligheter
kunna beskäras, komma nämligen att tillgripas endast i
fall, då detta är oundgängligen av behovet påkallat. Ur tillverkarnas synpunkt
kan därför förfarandet ej lämna rum för mera vägande invändningar.

Gentemot det framlagda förslaget skulle ock kunna göras gällande, att
det skulle medföra sådan ökning av kontrollstyrelsens arbetsuppgifter, att
anställande av ny personal bleve erforderligt. Enligt styrelsens uppfattning
torde detta icke vara att befara. De fall, i vilka ett ingripande från kontrollstyrelsen
skulle komma att påfordras, bliva utan tvivel icke flera, än
att styrelsens nuvarande personal, även om denna redan är hart anlitad,
kan utföra det med den nya uppgiften förenade arbetet.

Kontrollstyrelsen har, som synes, förutsatt, att medverkan skulle kunna
erhållas från svenska bryggareföreningens sida. Även om en sådan medverkan
givetvis är synnerligen önskvärd, är den dock icke en ofrånkomlig
nödvändighet. Skulle svenska bryggareföreningen ej vilja lämna sin medverkan,
kan denna nämligen tänkas ersatt av medverkan av särskilt utsedda,
med bryggeriindustrien väl förtrogna sakkunniga.

Som ytterligare stöd för det framlagda förslaget vill kontrollstyrelsen
åberopa de synnerligen gynnsamma erfarenheter, som kontrollstyrelsen liar
av det samarbete, som i liknande syfte av kontrollstyrelsen inletts med representanter
för industrien och handeln vid tillämpandet av förordningen
angående alkoholhaltiga preparat in. m. Dessa erfarenheter giva stöd för
styrelsens uppfattning, att direkta ingripanden endast skola behöva förekomma
i ett fåtal fall. Den föreslagna bestämmelsen kommer genom sin
blotta förelintlighet att utöva en starkt återhållande verkan.»

Kontrollstyrelsen anförde vidare:

Åter- Under riksdagsbehandlingen hade frågan om försändningen av pilsnerinförande
ay t]rjc^a varit föremål för särskild uppmärksamhet. I överensstämmelse med

skyldigheten ..

att upprätta bevillningsutskottets uttalande hade kontrollstyrelsen ägnat denna fråga sarSförte
■knlter" uppmärksamhet och därvid, efter beaktande av de i ärendet avgivna

yttrandena, kommit till det resultatet, att skyldigheten att upprätta förteckning
över rekvirenterna vid försändning borde återinföras. För att försvåra

19

Kunc/l. Maj:ts preposition Nr 185.

filt kringgående av den härom meddelade föreskriften både åt densamma
givits en från den tidigare något avvikande utformning. Enligt 9 § i
gällande förordning tillkomme rätt till försändning av pilsnerdricka dels
tillverkare, dels den som eljest ägde rätt att till avhämtning försälja
pilsnerdricka. Att stadga skyldighet för alla dessa, som bedreve försändning
i den mest skiftande omfattning, att vid försändningen upprätta
förteckning över rekvirenterna, hade kontrollstyrelsen icke funnit
lämpligt. Någon möjlighet att utöva eu verksam kontroll skulle i varje
fall icke föreligga. Det syntes ej heller styrelsen lämpligt att bibehålla nu
gällande bestämmelser rörande försändningen med stadgad föreskrift om
upprättande av köpareförteckning endast för tillverkarna av pilsnerdricka.
En sådan föreskrift skulle kunna leda därhän, att pilsnerdricka komme att
i större utsträckning försändas av andra än tillverkare eller hans ombud,
vilket för närvarande icke vore förhållandet. Vid övervägande av alla på
frågan inverkande omständigheter hade kontrollstyrelsen funnit det ändamålsenligast
att, då så kunde ske utan större rubbning av existerande förhållanden,
i huvudsak förbehålla tillverkarna rätten till försändning samt att ålägga
dessa skyldighet att vid försändningen upprätta köpareförteckningar. För
att icke åstadkomma ökade svårigheter för den lojale konsumenten att få
pilsnerdricka till sig liemsänt, hade kontrollstyrelsen emellertid ansett, att
den, som enligt 8 § erhållit tillstånd att till avhämtning försälja pilsnerdricka
och som bedreve denna försäljning i samband med annan handel,
genom ett särskilt stadgande skulle medgivas rätt att försända pilsnerdricka
till sina kunder. Vid dylik försändning skulle köpareförteckning ej behöva
upprättas. Missbruk av köpareförteckningen från tillverkares eller utkörares
sida vore emellertid ej förhindrade genom de förut återgivna reglerna.
Till förekommande av dylikt missbruk, som bland annat kunde bestå i att
tillverkaren eller hans utkörare, sedan anmärkningsvärda leveranser verkställts,
utskreve nya förteckningar för att dölja sagda leveranser, torde det
erfordras, att jämväl köparen inkopplades såsom en faktor i förfarandet.
Kontrollstyrelsen hade därför ansett, att, då pilsnerdricka avlämnades annorledes
än vid järnvägsstation eller å fartyg, avlämnandet ej finge ske med
mindre köparen eller ock någon, som tillhörde hans familj eller husfolk eller
vore anställd i hans tjänst, tecknade erkännande av mottagandet, samt att, om
erkännande tecknades av annan än köparen, han skulle angiva såväl eget som
köparens namn. Krav på dylik kvittering hade med få undantag vunnit
understöd av de myndigheter, som förordat ett återinförande av köpareförteckningen.
De anmärkningar, som framställts mot föreskriften såsom ur
allmänhetens synpunkt betungande, syntes med den utformning, som kontrollstyrelsen
givit densamma, hava förlorat sitt berättigande. För att möjJ
iggöra en effektiv kontroll över att försäljningen endast skedde i överensstämmelse
med förut till bryggeriet ingivna rekvisitioner, hade kontrollstyrelsen
vidare ansett det höja föreskrivas, att den å forslingsredskapet befintliga
myckenheten vid varje tillfälle under forslingen skulle överensstämma mod

20

Reglering av
tillverkares
rätt att bedriva
försäljning
frän
s. k. nederlag.

Övriga

frågor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

summan av de myckenheter, som enligt den för försändningen upprättade
förteckningen icke dessförinnan i vederbörlig ordning avlämnats. Föreskrifter
av denna art skulle enligt kontrollstyrelsens mening lämna möjligheter
att kontrollera försäljningen och därmed också att förhindra påtalade missförhållanden,
att försändningen av pilsnerdricka på några orter på landsbygden
i realiteten icke varit annat än försäljning genom kringföring. I
de fall, där klagomål ur ordningssynpunkt framkomma mot försändningen,
syntes ock den av kontrollstyrelsen föreslagna bestämmelsen lämna goda
möjligheter att i efterhand konstatera, om försändningen bedrivits med nödig
försiktighet och med iakttagande av förordningens föreskrifter.

Från olika håll hade påtalats, att bryggerierna utan särskilt tillstånd inrättat
nederlag, från vilka pilsnerdricka försålts. Då i förordningen intet
funnes stadgat rörande dylika nederlag, hade i många fall delade meningar
gjort sig gällande rörande deras laglighet. Uppenbart vore att i de fall,
då pilsnerdricka avhämtningsvis försålts från nederlagen, ett straffbart överträdande
av förordningens bestämmelser förelegat. I de fall, då pilsnerdricka
endast efter rekvisition försänts från nederlagen, hade saken icke
legat lika enkelt till. Såvitt kontrollstyrelsen kunde Unna, hade domstolarna
i de fall, som dragits under deras prövning, ställt sig på den ståndpunkten,
att förfaringssättet vore lagligt, om det bryggeri, som upprättat
nederlaget, mottagit rekvisitionerna och därefter givit order om försändningarnas
verkställande från nederlaget, men olagligt, om nederlaget mottagit
rekvisitionerna och på egen hand utan order från bryggeriet verkställt
försändningen av varorna. Slutligen syntes det stå i full överensstämmelse
med gällande förordning, att ett bryggeri inrättade nederlag i stad och från
detsamma bedreve försäljning genom kringföring. Av den lämnade redogörelsen
framginge enligt kontrollstyrelsens mening, att bestämmelser för
klarhets vinnande borde införas i förordningen rörande den omfattning, i
vilken pilsnerdricka på rekvisition Ange försändas från nederlag. Då uttrycket
nederlag för närvarande syntes användas i flera olika betydelser, hade kontrollstyrelsen
i sitt förslag emellertid infört beteckningen upplag. Enligt
kontrollstyrelsens mening borde dylika upplag ur ordningssynpunkt ej
få inrättas annat än efter av länsstyrelsen meddelat tillstånd. Då det
skulle innebära en av statsmakterna icke ifrågasatt skärpning av nu gällande
lagstiftning att för medgivande av dylikt tillstånd kräva kommunal myndighets
tillstyrkan, hade kontrollstyrelsen icke ansett sig böra framlägga
förslag därom.

Kontrollstyrelsen ville framhålla, att styrelsen icke i detta sammanhang
funnit sig böra till behandling upptaga de åtgärder, som till äventyrs kunde
vara behövliga i fråga om utskänkningen å pilsnerdrickskaféerna. Enligt
kontrollstyrelsens mening vore detta spörsmål icke i första hand en fråga
om försäljning av pilsnerdricka utan en kaféfråga och gällde som sådan i
lika hög grad de s. k. nykterhetskaféerna som pilsnerdrickskaféerna. ;

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

I åtskilliga andra hänseenden än de förut nämnda förordade kontrollstyrelsen
i sitt förslag ändringar i pilsnerdricksförsäljningsförordningen. Sålunda
föreslog styrelsen bland annat — under erinran om gällande bestämmelser,
enligt vilka i första hand skiljes mellan partihandel och detaljhandel
samt ifråga om detaljhandeln mellan utminutering och utskänkning, vilket
förstnämnda slag av detaljhandel i sin ordning indelas i försäljning till
avhämtning, försäljning till försändning på rekvisition och försäljning genom
kringföring — och efter anförande, att den av kontrollstyrelsen förordade
kontrollen icke syntes kunna genomföras med mindre den avsåge handeln i
dess helhet, att all handel med pilsnerdricka skulle indelas så som för närvarande
vore stadgat beträffande utminutering. Vidare ansåg styrelsen, för
att de föreslagna bestämmelserna skulle få avsedd verkan, det vara nödvändigt
att stadga, att allenast tillverkare Ange bedriva partihandel med pilsnerdricka,
samt framhöll, att denna ändring ej syntes innebära någon mera betydande
rubbning av nuvarande förhållanden, om hänsyn toges till den
genom förslaget öppnade möjligheten för tillverkare att inrätta upplag annorstädes
än å försäljningsstället. Slutligen förordade styrelsen i åtskilliga
hänseenden skärpning av förordningens straffbestämmelser.

Över kontrollstyrelsens förslag inhämtades yttranden från länsstyrelserna i
Uppsala, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs samt Gävleborgs län ävensom
från svenska bryggareföreningen.

Samtliga hörda länsstyrelser ställde sig avvisande till kontrollstyrelsens
förslag om rätt för styrelsen att vid oordningar med flera fall förordna
om inskränkningar i tillverkares försäljning. Länsstyrelserna ansågo det
nämligen oriktigt, att en befogenhet skulle tilläggas kontrollstyrelsen, som
rätteligen borde tillkomma länsstyrelserna. Länsstyrelserna skulle, sades det,
erhålla en andraplansroll, som vore föga överensstämmande med länsstyrelsernas
uppgift att i allmänhet upprätthålla ordningen inom länet. Från
två håll framhölls dock, att ett samarbete med kontrollstyrelsen ej vore
uteslutet. Länsstyrelserna kunde sålunda använda sig av kontrollstyrelsens
medverkan exempelvis vid de av kontrollstyrelsen åsyftade underhandlingarna
med svenska bryggareföreningen. I ett par yttranden anmärktes mot att
något uttryckligt stadgande om det betydelsefulla samarbetet med tillverkarna
själva ej givits. Tillika anmärkte man, att allenast kommunal men icke
polismyndighet skulle göras till anmälare i förevarande avseende.

Till länsstyrelsernas yttranden i vad de röra övriga delar av kontrollstyrelsens
förslag återkommer jag i det följande.

Svenska bryggareföreningen hemställde efter eu inledande motivering, att
kontrollstyrelsens förslag icke måtte föranleda någon åtgärd, samt att Kungl.
Maj:t i stället behagade föreslå riksdagen sådana lättnader i försäljningsbestämmelserna
för pilsnerdricka, som möjliggjorde för länsstyrelserna att, där ord -

Yttranden
över kontrollstyrelsens

förslag.

Yttranden
från fem
länsstyrelser.

Svenska

bryggare föreningen -

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

ningsmaktens utövare inom kommunerna icke både något att erinra, utan
hinder av kommunalrepresentationens veto bevilja ansökningar om försäljningsrätt.

Föreningen förklarade sig emellertid icke vilja undandraga sig att inga
på en granskning i detalj av kontrollstyrelsens förslag.

Förslaget om ingripande från det allmännas sida mot tillverkares försäljning
förklarades därvid vara huvudstadgandet. Om detta anförde
föreningen väsentligen följande: Vad anginge det föreslagna samarbetet
i syfte att undanröja förekommande missförhållanden i fråga om försäljningen,
hade föreningen intet att i och för sig invända. Föreningen
hade städse sökt påverka sina medlemmar att föra en lagligt oantastlig försäljningspolitik
och hade naturligen det största intresse av att några berättigade
anmärkningar icke skulle kunna riktas mot bryggeriernas försäljning.
Ur denna synpunkt kunde ett samarbete med det statsorgan, som
hade i uppdrag att övervaka ordningen, endast vara till fördel. Emellertid
kunde föreningen icke dela kontrollstyrelsens uppfattning, att ett dylikt
samarbete skulle kräva överflyttning av den övervakande befogenheten från
länsstyrelserna till en central myndighet, kontrollstyrelsen. Då ordningssynpunkten
skulle vara avgörande, vore naturligare, att ordningens högsta
väktare ute i länen, länsstyrelserna, hade uppsikten i sin hand. Det krävdes
för visso icke någon centraliserad behandling av hithörande frågor, lika
litet som rörande de många andra långt viktigare spörsmål, som länsstyrelserna
hade att handlägga, och som de också på grund av sin noggrannare
kännedom om de lokala förhållandena vore bäst skickade att avgöra. Kontrollstyrelsen
hade själv vitsordat, att förhållandena icke vore likartade, och
att olägenheterna vore koncentrerade till vissa områden, något som avgjort
talade emot en centraliserad behandling.

Mot kontrollstyrelsens förslag i denna del kunde även invändas, att det
innebure ett utökande av kontrollstyrelsens arbetsuppgifter, som förvisso
icke varit av riksdagen avsett, när beslutet om denna utredning fattats. Visserligen
hade kontrollstyrelsen sökt göra gällande en motsatt uppfattning,
men med den avfattning, som givits åt 27 § 1 mom., att ingripande kunde
ske efter framställning från kommunal myndighet, såsom exempelvis nykterhetsnämnd,
arbetslöshetskommitté eller fattigvårdsstyrelse, kunde farhågorna
i detta avseende icke anses överdrivna. Med den kännedom man hade om
särskilt nykterhetsnämndernas benägenhet att gå utom ramen för sin egentliga
uppgift, som vore att övervaka nykterhetstillståndet och icke att tillse
huru försäljare av pilsnerdricka iakttoge gällande föreskrifter, vilket måste
anses tillkomma ordningsmakten, och när man dessutom alltför väl kände,
huru förbudsvänligt sinnade majoriteter i de flesta landskommuner och
många stadskommuner använde sin makt för ätt på allt sätt komma pilsnerdrickat
till livs, vore förklarligt, att man från bryggeriindustriens sida ansåge
sig hava det starkaste fog för att hävda den uppfattningen, att kontrollstyrelsen,
om dess förslag bleve upphöjt till lag, skulle bliva överlupeh

23

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

med framställningar om ingripanden mot bryggeriernas försäljning och
många lojala tillverkare därigenom utsatta för rena trakasserier. Kontrollstyrelsen
hade uppenbarligen fallit undan för den nykterhetsfanatiska synpunkten,
oaktat den själv i sin motivering understrukit ordningssynpunkten
som grundläggande för förslaget. Hade förslaget i stället gjort ingripandena
beroende av framställning från ordningsmakten, magistrat eller poliskammare
i stad och landsfiskal på landet, hade man förvisso kunnat se
annorlunda på detsamma.

Föreningen ville nämligen icke förneka, att det ur tillverkarnas synpunkt
läge något mycket tilltalande i den tankegång, åt vilken kontrollstyrelsen
givit uttryck i sin motivering för det föreslagna samarbetet. Vid de överläggningar,
som under utredningens gång förts mellan kontrollstyrelsen och
representanter för bryggerinäringen, hade dessa också uttalat, att det av
kontrollstyrelsen väckta förslaget om samarbete med föreningen syntes vara
att föredraga framför detaljerade lagbestämmelser, under förutsättning dock,
att stadgandet därom i försäljningsförordningen gåves en avfattning, som
kunde anses för maltdryckstillverkarna innebära betryggande garantier mot
obehörigt ingripande. Som förslaget vore avfattat kunde föreningen emellertid
icke finna, att denna förutsättning vore uppfylld. Vådan av att ingripande
skulle kunna ske efter anmälan av kommunal myndighet hade
redan berörts. Även därutinnan att det föreslagna stadgandet icke innehölle
något angående de förberedande åtgärder, som enligt den allmänna
motiveringen skulle i samråd med föreningen vidtagas, innebure en svaghet.
Då därtill komme att föreningen ansåge sig hava framfört starka skäl för
ett bibehållande hos länsstyrelserna av rätten att stadga inskränkningar i
försäljningen, kunde föreningen icke förorda förslaget i denna del.

En redogörelse för vad bryggareföreningen i övrigt anfört torde jag få
lämna i ett senare sammanhang.

På grund av de i de avgivna yttrandena sålunda framförda betänkligheterna
mot förslaget om rätt för kontrollstyrelsen att föreskriva inskränkningar
eller villkor i avseende å tillverkares försäljning av pilsnerdricka blev proposition
i ämnet icke framlagd för 1926 års riksdag. Genom remiss den
10 april 1926 anbefalldes kontrollstyrelsen att med hänsyn till vad som anförts
i samma yttranden ånyo utlåta sig i ärendet och därvid särskilt till
förnyad prövning upptaga frågan om rätten att föreskriva inskränkningar
eller villkor i avseende å tillverkares försäljning av pilsnei-dricka.

I anledning härav överlämnade kontrollstyrelsen med skrivelse den 21
september 1926 ett av styrelsen överarbetat förslag till ändringar i pilsnerdricksförsäljningsförordningen,
vilket torde få såsom bilaga B fogas vid
statsrådsprotokollet.

I fråga om kontrollen över tillverkares försäljning innebär det överarbetade

Åt er remiss
till kontrollst''yr
elsen.

Kontrollstyrelsens

förslag
den 21 september
1020.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

förslaget den ändring i förhållande till kontrollstyrelsens första förslag, att
jämväl befogenheten att meddela förbud mot tillverkares försäljning, vilken
enligt det tidigare förslaget skulle tillkomma länsstyrelse, nu föreslås skola
tillkomma kontrollstyrelsen, varjämte vad det första förslaget innehöll därom,
att framställning från kommunal myndighet skulle utgöra förutsättning
för kontrollstyrelsens ingripande, uteslutits ur det nya förslaget.

I inledningen till sin motivering förklarar kontrollstyrelsen sig med stöd
av vunnen erfarenhet anse, att förelupna missförhållanden beträffande försäljningen
av pilsnerdricka påkallade eu i vissa avseenden skärpt lagstiftning
på området. Kontrollstyrelsen anser sålunda den av bryggareföreningen
förordade utvägen att råda bot på missförhållandena, nämligen
avskaffande av det kommunala vetot, vara utesluten. Anordnandet av kontrollen
över försäljningen av pilsnerdricka vore förenat med betydande
svårigheter, väsentligen beroende på att några på försäljningsbestämmelsernas
efterlevnad inriktade organ icke funnes. Erfarenheten visade emellertid,
att ett aldrig så noga utarbetat kontrollsystem vore av föga betydelse, därest
ett övervakande organ saknades. Kontrollstyrelsens tidigare förslag om rätt
för styrelsen att föreskriva inskränkningar i tillverkares försäljning borde
ses mot bakgrunden av den sålunda anförda uppfattningen.

Efter att hava sammanfattat de invändningar, som i de avgivna yttrandena
framställts mot kontrollstyrelsens första förslag, anför styrelsen till
bemötande härav i huvudsak följande: Visserligen handhade länsstyrelserna
i allmänhet ordningsangelägenheten såsom en dem uteslutande tillkommande
befogenhet, men denna regel vore icke undantagslös. Enligt förordningen
den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat vore befogenheten
att föreskriva inskränkningar i avseende å försäljning av alkoliolhaltigt
preparat på det sätt uppdelad mellan länsstyrelserna och kontrollstyrelsen,
att länsstyrelse hade dylik befogenhet i fall då missbruket hade lokal karaktär
och förekomme i viss kommun, under det att i övriga fall, såsom då tillverkning
och försäljning av dylikt preparat funnits giva anledning till
preparatets förtäring i större utsträckning, kontrollstyrelsen vore behörig
myndighet. Vid missbruk av skattefri sprit ägde enligt förordningen den 1
juli 1918 angående handel med skattefri sprit i fråga om partihandlare
Kungl. Maj:t och i övriga fall kontrollstyrelsen att föreskriva inskränkningar
eller villkor i avseende å försäljningen eller förbjuda dess fortsättande.
Enligt omförmälda författningar, som vore att hänföra till rusdryckslagstiftningen
i vidsträckt mening, ägde kontrollstyrelsen sålunda inskrida mot
missbruk, och dylikt missbruk syntes innefatta oordningar i detta ords mera
omfattande bemärkelse. Mot den anförda argumenteringen kunde visserligen
erinras om den skillnad mellan ämnena för lagstiftningen i fråga, som läge
däri, att skattefri sprit och alkoholhaltiga preparat icke vore avsedda för
förtäring, under det att pilsnerdricka tillhandahölles för förtäringsändamål,
men gemensamt för samtliga förordningarna vore deras syfte att förhindra,
att det med rusdrycksförsäljningsförordningen avsedda syftet menligt på -

Kängl. Maj:is proposition Nr 185.

25

verkades. Ur denna synpunkt vore det en fördel, att uppsiktsorganet beträffande
samtliga förordningarnas efterlevnad vore detsamma, då därigenom
garanterades en enhetlig handläggning av ifrågavarande ur nykterhetssynpunkt
betydelsefulla ärenden. Beträffande pilsnerdrieka kunde emellertid
den centrala kontrollmyndigheten utöva uppsikt endast över huvuddistributörerna,
tillverkarna, vilka i sådan egenskap redan nu stode under kontrollstyrelsens
uppsikt. En utsträckning av uppsiktsbefogenheten att omfatta
jämväl försäljningen vore naturlig och kunde icke anses stå i strid mot
vedertagna administrativa regler. Ett ytterligare skäl för att kontrollstyrelsen
gjordes till uppsiktsmyndighet vore den omständigheten, att många
bryggeriers försäljningsområden omfattade flera län och att i åtskilliga fall
klagomål framställts angående den försäljning, som bryggeri, beläget i ett
län, bedreve inom annat län, i vilka fall det vore förenat med svårigheter
för länsstyrelse att utöva uppsikten, enär länsstyrelse i ett län icke syntes
befogad meddela föreskrifter för bryggeri i annat län annat än i samverkan
med länsstyrelsen i det län, där bryggeriet vore beläget.

Kontrollstyrelsen anför slutligen i nu ifrågavarande hänseende följande:

»Enligt gällande bestämmelser är förutsättningen för ingripande av en
länsstyrelse gent emot en tillverkare, att oordningar förekomma med anledning
av försäljningen. Uttrycket oordningar torde i regel hava tolkats
såsom uppträden av störande beskaffenhet i närheten av bryggeriet. De ingripanden,
som från länsstyrelsernas sida förekommit gent emot bryggerier,
hava med hänsyn härtill i allmänhet kommit att gälla bryggeriernas försäljning
till avhämtning. Bryggeriernas försäljning till försändning efter
rekvisition har däremot i stor utsträckning varit undandragen uppsikt från
länsstyrelsernas sida. Då de nu avsedda ändringarna i pilsnerdrickslagstiftningen
åsyfta åvägabringande av kontroll över sistnämnda slag av försäljning,
är det nödvändigt icke blott att närmare reglera sagda försäljning
utan även att samtidigt uppdraga åt någon myndighet att utöva uppsikten
däröver, att bestämmelserna efterlevas. I detta hänseende föreslog kontrollstyrelsen,
dels att bestämmelserna om försändning i 9 § skulle utvidgas så,
att villkoren för försändning mera uttömmande angåves, dels att i 17 §
skulle införas vissa allmänna direktiv för försäljning i allmänhet, varigenom
det skulle fastställas, när utlämnande av pilsnerdrieka komme i strid med
förordningens syfte och sålunda ej finge ske, dels ock att kontrollstyrelsen
skulle äga ingripa, när efter av kommunal myndighet gjord framställning
det visade sig, att tillverkare bedreve sin försäljning så, att syftet med de
i förordningen givna stadganden uppenbart åsidosattes eller oordningar föranleddes
av försäljningen. För fastställande av när syftet med de i förordningen
givna stadgandena uppenbart åsidosatts, erfordras undersökningar
vid bryggeriet och tillgång till bryggeriets bokföring. Metoderna för en
dylik undersökning bliva likartade med de inom kontrollstyrelsen använda,
då det gällt att konstatera, när en försäljare av en alkoholhaltig dryck eller
en alkoholhaltig vara (skattefri sprit eller alkoholhaltigt preparat) handlat
i strid med resp. förordningars syfte. Det synes därför naturligt, att
kontrollstyrelsen erhåller befogenhet att utöva den härutinnan erforderliga
uppsikten. Samma skäl föreligger icke för överflyttning till kontrollstyrelsen
av länsstyrelsernas nuvarande befogenhet att ingripa, då oordningar föranletts
av försäljningen från ett bryggeri. Den förnyade remissen av ärendet

•26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185

Yttranden
över kontroll
styrelsens
överarbetade
förslag.

Länsstyrel serna.

till kontrollstyrelsen bär föranlett styrelsen att upptaga till övervägande,
huruvida icke en sådan klyvning läte sig tänkas, att länsstyrelserna bibehölles
vid sin befogenhet att meddela föreskrifter eller förbud i anledning
av oordningar, som föranletts av försäljningen, under det att kontrollstyrelsen
skulle vidtaga motsvarande ingripanden, då syftet med förordningens
stadganden uppenbart åsidosattes. En sådan klyvning av uppgifterna torde
emellertid kunna föranleda kompetenskonflikter mellan uppsiktsorganen och
låter sig därför svårligen genomföra. Av försäljningen föranledda oordningar
kunna anses vara lika stridande mot förordningens syfte som ett
bryggeris notoriska försäljning till personer, som missbruka pilsnerdricka
eller som utöva olaglig yrkesmässig handel därmed.

På grund av vad sålunda anförts har kontrollstyrelsen ansett, att uppsikten
över bryggerierna bör enhetligt utövas, och då de här ovan återgivna
övervägandena bekräfta den uppfattning, till vilken kontrollstyrelsen kommit
i sitt förut i ämnet avgivna utlåtande, hyser kontrollstyrelsen alltjämt den
meningen, att uppsikten över bryggeriernas försäljning lämpligast bör förläggas
till kontrollstyrelsen. Kontrollstyrelsen förutsätter härvid, att det
övervakande, som visar sig erforderligt, och de ingripanden, som kunna
komma i fråga, skola äga rum under samarbete med tillverkarna på sätt,
som angivits i kontrollstyrelsens föregående utlåtande i ärendet. Länsstyrelsen
i Värmlands län har framhållit, att formerna för berörda samarbete
borde regleras i förordningen. Detta torde icke vara erforderligt, då det
givetvis ligger i styrelsens intresse att för åstadkommande av bästa resultat
ordna samarbetet med tillverkarna på sådant sätt, som utförligt angivits i
nyssberörda utlåtande.»

I övriga delar av det tidigare avgivna förslaget har kontrollstyrelsen vid
den av återremissen föranledda prövningen företagit vissa smärre, huvudsakligen
redaktionella jämkningar.

Sedan kontrollstyrelsens andra förslag avgivits, hava överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser ävensom svenska bryggareföreningen hörts i ärendet.

Förslaget om överflyttning från länsstyrelserna till kontrollstyrelsen av
befogenheten att vid missbruk av tillverkares försäljningsrätt stadga inskränkningar
i eller förbjuda försäljningen avstyrkes av överståthållarämbetet
och av samtliga länsstyrelser med undantag av länsstyrelserna i
Kronobergs och Skaraborgs län. Mot förslaget anföres sålunda, förutom
invändningar av enahanda art, som framställts i de av vissa länsstyrelser
över kontrollstyrelsens tidigare förslag avgivna yttranden, bland annat
följande. Omständigheterna på förevarande område vore så olika i skilda
delar av landet, att åtgärder, lämpliga i en landsända, vore avgjort olämpliga
i andra, vilket talade mot att uppsikten över hithörande bestämmelsers
efterlevnad förlädes till en central myndighet. Därtill komme, att kontrollstyrelsen
saknade såväl sådana organ som ock den orts- och personalkännedom,
varav kontrollstyrelsen vore i behov för att i förevarande hänseende
kunna inträda i länsstyrelses ställe. På grund därav skulle också en av
kontrollstyrelsen härutinnan utövad kontroll medföra betydande kostnader.
Den omständigheten, att kontrollstyrelsen i beskattningshänseende utövade
uppsikt över bryggeriernas tillverkning, kunde icke åberopas till stöd för

Kungi. Maj:ts proposition Nr 1S5.

27

ett utsträckande av denna befogenhet att omfatta jämväl ordningsfrågor,
som berörde försäljningen. Kontrollstyrelsens tvivel på möjligheten för länsstyrelserna
att vid förefallande behov samverka med varandra vore icke
berättigat. Ett dylikt samarbete mellan länsstyrelser i angränsande län
hade sedan gammalt ägt rum i betydande omfattning. Något hållbart skäl
hade icke anförts till stöd för den uppfattningen, att länsstyrelserna skulle
sakna förmåga och vilja att handhava tillämpningen av skärpta föreskrifter
över tillverkares försäljning, därest dessa föreskrifter bleve på lämpligt sätt
avvägda. Beträffande alla försäljningsrättigheter, som grundade sig på meddelat
tillstånd, skulle länsstyrelserna fortfarande äga inskrida vid inträffade
oordningar, och det funnes då intet skäl att betaga länsstyrelserna motsvarande
befogenhet i avseende å den försäljning, som tillverkare bedreve
utan särskilt tillstånd. Det av kontrollstyrelsen anförda skäl för kontrollens
överflyttande, att väl kontrollstyrelsen men icke länsstyrelserna skulle äga
taga del av tillverkares bokföring skulle förfalla, om man, såsom rimligt
vore, stadgade, att länsstyrelserna i likhet med vederbörande åklagare
skulle äga rätt att taga del därav. Mot stadgandet, att tillverkares bedrivande
av försäljningen på sådant sätt, att syftet med de i förordningen
meddelade bestämmelserna uppenbart åsidosattes, skulle utgöra anledning
till inskränkning i eller förbud mot försäljningen anföres av flera länsstyrelser,
att den angivna förutsättningen vore alltför obestämd.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser sig icke böra framställa erinran
mot förslaget i denna del, då det syntes kunna förutsättas, att föreskrifter
om inskränkning i eller förbud mot tillverkares försäljning komme att
meddelas efter samråd med vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelsen i
Skaraborgs län ansluter sig utan närmare motivering till förslaget i
denna del.

Angående innehållet i de av vissa länsstyrelser över kontrollstyrelsens
tidigare förslag samt de av samtliga länsstyrelser nn avgivna yttranden
torde i övrigt här böra anmärkas följande.

Flertalet länsstyrelser biträda eller lämna utan vidare erinran förslaget
om köpareförteckningar vid försändning av pilsnerdricka på rekvisition.
På denna punkt föreligger avstyrkande allenast från länsstyrelserna i
Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västerbottens och Norrbottens
län, varjämte länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig vidhålla
sin ståndpunkt, att åt bestämmelserna härom borde givas fakultativ
karaktär, till vilken sistnämnda uppfattning jämväl länsstyrelsen i Västmanlands
län ansluter sig. Några av de länsstyrelser, som tillstyrka
ifrågavarande förslag, anföra emellertid betänkligheter i avseende å vissa
detaljer, bland annat beträffande skyldigheten för köparen att lämna skriftligt
erkännande om varans mottagande.

Det allmänna förbudet för annan än tillverkare att på rekvisition försända
varor avstyrkes av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och
Kristianstads län. Förslaget att partihandeln skulle förbehållas allenast

28

Kungl. Maj.ts proposition Nr 185.

tillverkarna avstyrkes av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,
Älvsborgs och Norrbottens län i huvudsak av det skäl, att stadgandet
vore opraktiskt och lätteligen föranledde lagbrott eller kringgående.

De föreslagna bestämmelserna angående bokföringsskyldighet anses av
länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens
län förorsaka ett betydande besvär utan att medföra motsvarande
nytta. Gent emot vad kontrollstyrelsen anfört därom, att bokföringen
redan nu vid ett flertal bryggerier vore så lagd, att uppgifter i de i det
föreslagna stadgandet angivna hänseenden därav framginge, säger sig länsstyrelsen
i Gävleborgs län hava inhämtat, att dylik bokföring vore genomförd
endast vid de största bryggerierna men ej annat än undantagsvis
förekomme vid de medelstora och mindre. Länsstyrelsen i Uppsala län
ifrågasätter möjligheten av en sådan anordning, att länsstyrelse skulle äga
att på grund av särskilda förekommande omständigheter ålägga viss tillverkare
att för framtiden föra försäljningsbok.

Lämpligheten av det i 17 § 2 och 3 mom. av förslaget upptagna förbudet
mot, bland annat, försäljning eller utlämning av pilsnerdricka i
fall, då köparen skäligen kan befaras använda varan i berusningssyfte
eller då det skäligen kan antagas, att varan icke skall komma till användning
för köparens eller hans hushålls behov, respektive, där köparen är
återförsäljare, för sådan försäljning, vartill han enligt förordningen är
berättigad, är i vissa av de avgivna yttrandena föremål för delade meningar.
Förslaget tillstyrkes sålunda av länsstyrelserna i Jönköpings, Göteborgs
och Bohus samt Jämtlands län, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län dock med reservation beträffande försäljning till återförsäljare. Länsstyrelsen
i Jämtlands län meddelar i detta sammanhang, att det i ett par
fall kommit till länsstyrelsens kännedom, att pilsnerdricka blivit sålt i
stora kvantiteter till lösa skogsarbetare eller andra personer under sådana
omständigheter, att det varit uppenbart, att varan varit avsedd att användas
icke endast för rekvirentens behov utan av »lag», som haft för
•avsikt att berusa sig. Dessa förhållanden, som givit anledning till länsstyrelsens
ingripande enligt gällande 27 § 4 mom., syntes visa det praktiska
berättigandet av de härutinnan föreslagna bestämmelserna. Mot
desammas innehåll i sin helhet eller i vissa delar uttala sig länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Värmlands, Örebro och Norrbottens län. De
av dessa länsstyrelser framställda huvudinvändningarna avse i första
rummet förbudet mot försäljning annat än till köparens och hans hushålls
behov, vilket anses innebära ett obehövligt och därför olämpligt hinder
mot användning av annan än till köparens hushåll hörande person såsom
ombud vid inköp av pilsnerdricka. Såsom exempel på stadgandets innebörd
anföres, att samtliga medlemmar av ett arbetslag skulle nödgas
lämna arbetsplatsen för att avhämta sitt behov av pilsnerdricka och arbets -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

29

givare vara förhindrad att genom anordnande av särskild kantlangning
undvika förlängning av s. k. ölpauser. Vidare anses uttrycket »kan skäligen
antagas» vara alltför obestämt. Däremot skulle enligt länsstyrelserna
i Uppsala och Värmlands län icke något vara att erinra mot förbud
mot försäljning och utlämning av pilsnerdricka, då varan uppenbarligen
skulle i berusningssyfte användas av köparen eller annan.

De föreslagna skärpningarna av straffbestämmelserna avstyrkas helt eller
i väsentliga delar av de länsstyrelser, som närmare yttrat sig härom, nämligen
länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kristianstads, Hallands samt
Göteborgs och Bohus län.

Svenska bryggareföreningen vidhåller i sitt andra yttrande sina invändningar
mot att kontrollen över tillverkarnas försäljning överflyttas till
kontrollstyrelsen. I övriga delar synas föreningens yttranden kunna i
huvudsak sammanfattas på följande sätt. Förslaget i 6 §, att rätt till
partihandel skulle tillkomma endast tillverkare, vilket exempelvis innebure,
att en handlande icke finge sälja till ett hotell, en skeppsfourneraro
icke till en restauration å ångbåt, som han i övrigt fournerade, avstyrktes.
Särskilt för ett till föreningen hörande företag, nämligen porterbryggeriaktiebolaget
D. Carnegie & C:o, vilket hade avsättning för sina varor över
hela landet, vore en sådan begränsning i partihandelsrätten till skada.
Detta bolag hade frångått den s. k. nederlagsformen för sin försäljning
och övergått att sälja i fast räkning till sina ombud å de olika orterna,
varigenom ombuden komme att stå i ansvar för leveranser till hotell och
småhandlande, vilkas solvens ofta vore svår att bedöma. Därest förslaget
härutinnan antoges, skulle bolaget vara nödsakat att anlita den föreslagna
upplagsformen och vidkännas de olägenheter, som därmed vore förenade.
Avfattningen av bestämmelserna om köpareförteckning är föremål för
detaljanmärkningar. Bestämmelsen, att köparen skall teckna kvitto å
mottagandet finner föreningen betänklig. Den bleve i praktiken omöjlig
att kontrollera, men vad värre vore, den kunde på goda grunder misstänkas
leda till namnförfalskning. Förslaget angående reglering av nederlagsrätten
anser föreningen bliva av mindre värde ur tillverkarnas synpunkt,
därest det icke uttryckligen utsädes, att länsstyrelse i dessa fall
skulle inhämta yttrande endast från ordningsmakten. Bestämmelsen att
föreståndare för upplag ej må verkställa forsling skulle enligt föreningens
åsikt endast medföra en onödig fördyring av varan utan motsvarande
nytta ur kontrollsynpunkt. Föreningen avstyrker vidare den föreslagna
bestämmelsen angående skyldighet för tillverkare att över försäljningen
föra försäljningsbok under åberopande av ungefär samma skäl, som i
sådant hänseende anförts av vissa länsstyrelser. Föreningen anser dessa
bestämmelser kunna ersättas med stadgande om rätt för åklagare eller
den, som blivit satt att verkställa utredning enligt 27 §, att hos tillverkare
taga del av köparoförteckning. Det i 17 § föreslagna förbudet mot för -

svenska

bryggare föreningen.

framställningar
av
enskilda
sammanslutningar.

Departe mentschefen -

30 Kutig!. Maj:ts proposition Kr 186.

säljning till den, som skäligen kan befaras använda varan i berusningssyfte
eller till olovlig försäljning anser föreningen omöjligt att uppehålla,
då möjlighet alltid funnes att göra inköp genom andra. De föreslagna
straffskärpningarna finner föreningen ej vara av förhållandena påkallade.

Från vissa enskilda sammanslutningar hava framställningar i ämnet
ingivits till Kungl. Maj:t.

Riksdagens nykterhetsgrupp, riksdagens socialdemokratiska nykterhetsgrupp
samt förbudsvännernas landsförbund förorda i en gemensam skrift
bestämmelser huvudsakligen i enlighet med kontrollstyrelsens överarbetade
förslag. Ordföranden i Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders
sammanslutning framhåller önskvärdheten av att kontrollen över tillverkarnas
försäljning förlägges till kontrollstyrelsen. Nyköpings nykterhetskommitté
anser, att för försäljning av pilsnerdricka borde utfärdas enahanda
bestämmelser som de, vilka gälla beträffande försäljning av rusdrycker.
Sveriges polismäns helnykterhetsförbund framhåller angelägenheten
av att åtgärder vidtagas, som göra det möjligt att på ett effektivt
sätt förhindra pilsnerdrickats användning såsom berusningsmedel. Slutligen
föreslår styrelsen för föreningen Sveriges stadsfiskaler, att i 22 §
stadgas förbud mot att å utskänkningsställe, där utskänkning av pilsnerdricka
idkas utan samband med utskänkning av rusdrycker, förvara rusdrycker
eller att eljest hava rusdrycker förvarade på sådant sätt, att
gästerna äga tillgång till desamma.

Av det utredningsmaterial, som i det föreliggande ärendet liopbragts,
synes otvetydigt framgå, att i vissa delar av landet gällande lagstiftning
rörande försäljning av pilsnerdricka i stor utsträckning överträdes, och att
härav ofta föranledes missbruk. Särskilt ur ordningssynpunkt äro de nuvarande
förhållandena icke tillfredsställande; men härtill kommer, att nykterhetstillståndet
på sina ställen rönt en ogynnsam inverkan av de möjligheter
till omåttlig förtäring av pilsnerdricka, som vissa missförhållanden vid
försäljningen och särskilt vid försändningen av pilsnerdricka på landsbygden
erbjudit. De fleste länsstyrelser hava uttalat sig för åtgärder i form
av ändring i gällande bestämmelser. Jag är också av den uppfattningen,
att de nuvarande bristfälliga bestämmelserna i likhet med varje annan ineffektiv
lagstiftning är skadlig icke minst på den grund, att aktningen för
lagen därigenom undergräves. Fördenskull anser jag, att den nu förebragta
utredningen bör föranleda förslag till riksdagen i syfte att, såvitt möjligt,
avhjälpa rådande missförhållanden.

Kontrollstyrelsens syfte, att söka tillgodose ordnings- och nykterhetssynpunkterna
men ej föreslå några föreskrifter, genom vilka den lojale konsumentens
möjligheter att inköpa pilsnerdricka försvåras eller begränsas, finner
jag riktigt. Givetvis) är det också önskvärt, att man i första hand söker
inrikta sig på åtgärder, vilka så litet som möjligt besvära den lojale säl -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185. 31

jaren. Även denna synpunkt har kon träl Istyrelsen angivit såsom för sig
vägledande.

För att tillgodose berörda syfte har kontrollstyrelsen tänkt sig dels anordningar,
varigenom på frivillighetens väg efter samverkan mellan styrelsen
och bryggerihanteringens målsmän, .särskilt svenska bryggare föreningen,,
åtgärder vidtagas av tillverkarna själva för att undanröja missförhållanden,
dels ock åtskilliga ändringar i den nuvarande lagstiftningen. Dessa senare
gå huvudsakligen ut på stadgande av allmänna direktiv för försäljningen,
ägnade att motverka såväl användningen av pilsnerdricka i berusningssyfte
som olovlig försäljning av varan, införande av s. k. köpareförteckningar
vid försändning på rekvisition på landsbygden, reglering av nederlagsrätten,
(iverflyttning från länsstyrelserna till kontrollstyrelsen av befogenheten att i
tillverkares försäljningsrätt meddela inskränkningar och att förbjuda försäljningens
fortsättande, införande av skyldighet för tillverkare att föra
försäljningsbok av visst innehåll och hålla densamma tillgänglig samt
skärpning av straffbestämmelserna.

Ett undanröjande på frivillighetens väg — utan lagstiftningsåtgärder —
av de rådande missförhållandena på pilsnerdricksförsäljningens område är
utan tvivel det mest eftersträvansvärda. Ett arbete i sådan riktning bör
av statsmakterna främjas, och det bör väcka tillfredsställelse, att svenska
bryggareföreningen, som utgör eu sammanslutning av i det närmaste samtliga
pilsnerdrickstillverkare i riket, givit tanken på ett samarbete med statens
myndigheter i dylikt syfte sitt understöd. Till frågan härom återkommer
jag senare.

Till stöd för kontrollstyrelsens förslag, att rätten till försäljning till försändning
på rekvisition på landsbygden skulle förbehållas tillverkarna, har
styrelsen anfört, att det icke vore lämpligt att för alla dem, som enligt 9 § i
dess nu gällande lydelse äga rätt till försändning — d. v. s., förutom tillverkarna,
alla som eljest äga rätt att försälja pilsnerdricka till avhämtning
— föreskriva skyldighet att vid försändning upprätta köpareförteckningar.
Någon möjlighet att utöva en verksam kontroll skulle nämligen
i sådant fall enligt styrelsens mening icke föreligga. Att däremot med
bibehållande av gällande bestämmelse!'' angående rätten till försändning
ålägga allenast tillverkarna att upprätta köpareförteckningar har styrelsen
ej heller ansett lämpligt, enär en sådan ordning skulle kunna leda
därhän, att, i motsats till vad nu äger rum, pilsnerdricka komme att i
större utsträckning försändas av annan än tillverkare. Beträffande styrelsens
förslag, att jämväl rätten till partihandel varmed, bortsett från
försäljningen till export, förstås försäljning till återförsäljare i och för
deras rörelse — skulle förbehållas tillverkarna, har styrelsen anfört allenast,
att stadgande härom vore nödvändigt för att de av styrelsen föreslagna
bestämmelserna skulle kunna få avsedd effekt. På sätt jag i det följande
torde få något närmare utveckla, anser jag mig väl böra förorda förslaget om
införande av köpareförteckningar vid försändning på rekvisition på lands -

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

bygden, men jag har däremot icke blivit övertygad om, att genomförandet
av detta förslag nödvändigtvis kräver ett absolut förbehållande åt tillverkarna
av rätten till partihandel och till försändning på rekvisition. Väl
är det riktigt, att under nuvarande förhållanden den ojämförligt största delen
av sådan försäljning omhänderhaves av tillverkarna, men å andra sidan
torde, såsom också påpekats i några av de avgivna yttrandena, i vissa fall
föreligga ett fullt legitimt behov av att annan än tillverkare har rätt till
sådan försäljning, särskilt i större samhällen där bryggeri ej finnes. Jag
har därför sökt finna en utväg, varigenom å ena sidan antalet försäljare,
som bedriva försäljning till försändning efter rekvisition, i kontrollsyfte i
möjligaste mån begränsas, men å andra sidan den lojala konsumtionens
intresse av att varan hålles lätt tillgänglig kan tillgodoses. I sådant hänseende
anser jag mig böra föreslå, att rätt till partihandel skall tillkomma,
förutom tillverkare, den som enligt 8 § erhållit tillstånd till försäljning
till avhämtning och i sammanhang därmed eller eljest av länsstyrelsen
erhållit rätt jämväl till partihandel, samt att rätt till försäljning till försändning
på rekvisition skall tillkomma var och en som är berättigad att
idka partihandel. Genom en sådan anordning vinna länsstyrelserna möjlighet
att i varje särskilt fall pröva, huruvida ett verkligt behov av rätt
till partihandel eller därmed följande rätt till försändning på rekvisition
kan anses förefinnas, i sammanhang varmed jämväl de kommunala myndigheterna
beredes tillfälle att göra sina synpunkter gällande. Att uttryckligen
stadga, att länsstyrelse över sådan ansökning om rätt till partihandel,
som sker annorledes än i sammanhang med ansökning om rätt till försäljning
till avhämtning, skall inhämta yttranden från vederbörande kommunala
myndigheter, torde emellertid vara överflödigt, då det lärer kunna tagas för
givet, att länsstyrelsen icke skall försumma att, då skäl därtill förefinnes,
inhämta sådana yttranden.

Införandet av köpareförteckningar vid försändning av pilsnerdricka på
landsbygden har förordats i flertalet yttranden, och jag tillstyrker såsom
förut nämnts kontrollstyrelsens förslag härutinnan. Vid bedömande av frågan
bör beaktas, att alkoholhalten hos pilsnerdricka nu är högre än när
1919 års lagstiftning tillkom. Ett stadgande, att köparen eller någon av
hans familj eller husfolk skall teckna kvitto å förteckningen, synes vara av
stor betydelse ur kontrollsynpunkt. Icke minst avsaknaden av ett dylikt
stadgande i 1905 års förordning angående försäljning av vin och Öl torde,
i förening med den bristfälliga kontrollen, hava föranlett, att den i nämnda
förordning föreskrivna skyldigheten för den, som forslade varan, att vara
försedd med köpareförteckning i stor utsträckning åsidosattes. Ä andra
sidan måste den nu föreslagna skyldigheten att lämna kvitto å mottagandet
av pilsnerdricka anses vara för allmänheten mycket litet betungande — i
städerna förekommer ju en dylik kvittering allmänt vid hemsändning av
varor från större affärer. Krav på skriftlig rekvisition anser jag däremot,
i likhet med kontrollstyrelsen, ej böra uppställas. Att olägenheter kunna

Kling!. Maj:ts proposition AV 185.

33

väntas av den ifrågasatta anordningen, skall ej förnekas; i det stora hela
bör dock såsom en följd av densamma en förbättring av det allmänna tillståndet
vara att förvänta.

Vad utformningen i övrigt av bestämmelserna om försändning på rekvisition
angår, finner jag kontrollstyrelsens förslag i huvudsak lämpligt; dock
har en omarbetning i väsentligen formellt hänseende ägt rum. Försändningen
skall enligt vad jag förut anfört i allmänhet förbehållas partihandlare,
dock har jag, i överensstämmelse med vad kontrollstyrelsen föreslagit,
ansett det böra tillses, att hemsändning från handlande till kund
på orten ej omöjliggöres. Då emellertid innebörden av ordet »kund» synes
vara föremål för delade meningar och ändamålet med bestämmelsen allenast
är, att försändning ej skall ske till annan än den, som på orten har
fast bostad, synes ordet kund böra utbytas mot »person». Ett stadgande,
att vid försändning på rekvisition av pilsnerdricka omlastning av varor
icke må äga rum i vidare mån än som erfordras för forslingens ändamålsenliga
handhavande, torde vara behövligt. Mot en av svenska bryggareföreningen
mot stadgandet framställd anmärkning vill jag genmäla, att, så
länge vederbörande vet med sig, att ingen avsikt att åsidosätta förordningens
bestämmelser föreligger, en omlastning i regel torde vara tillåten.
Önskvärdheten att erhålla reda och översikt beträffande köpareförteckningarna
föranleder mig att ej, på sätt svenska bryggareföreningen ifrågasatt, föreslå
undantag beträffande sådan vara, som genom säljarens försorg vidareförsändes
med järnväg eller fartyg; denna fråga synes för övrigt vara av
mycket ringa ekonomisk betydelse. En av kontrollstyrelsen på hemställan
av bryggareföreningen i det överarbetade förslaget intagen bestämmelse
därom, att med försändning å järnväg eller fartyg skall likställas försändning
medelst regelbunden automobiltrafik, har jag ansett böra godkännas.

Kontrollstyrelsens förslag innehåller föreskrift om skyldighet för den, som
verkställer forslingen av pilsnerdricka, att på anfordran av allmän åklagare
eller polisman uppvisa köpareförteckningen. Enligt 14 § i 1905 års förordning
angående försäljning av vin och Öl ägde den, som forslade dryckerna,
skyldighet att uppvisa sådan förteckning för krono- eller polisbetjänt, ledamot
av kommunalnämnden eller av nämnden utsedd person. Detta stadgande
tillkom på grund av hemställan av enskild motionär och motiverades
med att föreskriften om medförande av köpareförteckning vore ofullständig,
därest forsiaren icke bleve ålagd att förete förteckningen. Då kronobetjäningen
icke kunde ensam utöva den behövliga övervakningen, syntes skyldighet
att framvisa förteckningen böra åligga forsiaren jämväl då detta påfordrades
av, bland andra, ledamot av kommunalnämnd. Numera åligger,
enligt 64 § rusdrycksförsäljningsförordningen, skyldigheten att övervaka
nykterhetstillståndet inom kommunen dess nykterhetsnämnd. De skäl, som
1905 föranlett, att ledamot av kommunalnämnd erhöll nyssnämnda kontrollbefogenhet,
synas mig nu tala för att forsiaren av pilsnerdricka ålägges att
Bihaiifi till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. t ÖS höft. (Sr 1SÖ -180.)

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

uppvisa köpareförteckning för ledamot av nykterhetsnämnden eller för person,
som nämnden utsett.

I sammanhang med bestämmelserna om försändning på rekvisition må
erinras, att kontrollstyrelsen jämväl föreslagit, att partihandeln skulle regleras
av hittills endast detaljhandeln berörande föreskrifter om försäljning
till avhämtning eller till försändning på rekvisition och försäljning genom
kringföring. Då förefintliga missförhållanden icke synas kräva en dylik
reglering av partihandeln och icke heller riksdagsskrivelsen i ämnet torde
hava åsyftat nya bestämmelser härutinnan, har jag icke funnit anledning
att biträda kontrollstyrelsens förslag i denna del. Men med hänsyn därtill,
att vid försändning på rekvisition av utminuteringsvis försålt pilsnerdricka
ofta medföres även vara, avsedd för partihandel, har jag ansett föreskrift
erforderlig, att för dylikt fall bestämmelserna om köpareförteckning m. m.
skola bliva tillämpliga även å sådan vara.

I ett tredje moment i 9 § har intagits en av kontrollstyrelsen föreslagen
bestämmelse om rätt att vid utsändande från avhämtningsställe av lagad
mat eller smörgåsar och dylikt medsända pilsnerdricka. En dylik försändning
lär redan nu vara tillåten och förekommer i betydande utsträckning. Någon
anledning att förhindra densamma kan jag ej se.

Det av kontrollstyrelsen framlagda förslaget till reglering av nederlagsrätten
innebär, att tillverkare skulle utan vederbörande kommunala myndigheters
hörande kunna av länsstyrelse erhålla rätt att inrätta upplag av
pilsnerdricka och från upplaget försälja pilsnerdricka till försändning på
rekvisition. I den mån sådan försändning skulle ske på landsbygden, innebär
förslaget alltså eu utvidgning av tillverkare nu tillkommande försäljningsrättigheter.
Å ena sidan synes detta vara ägnat att medföra vissa
fördelar, i det att de nuvarande, i flertalet fall olagliga nederlagen å landsbygden
antagligen skulle bringas att upphöra och försändningen från upplag
pa landsbygden komma att inordnas under lagliga former och bliva underkastad
samma kontroll, som är avsedd att genomföras beträffande försändning
från tillverkningsställe. Å andra sidan lärer emellertid en dylik utvidgning
av tillverkares försäljningsrättigheter och den därmed underlättade
tillgången till pilsnerdricka kunna i olika hänseenden medföra
olägenheter inom kommunerna. Den inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten
å ifrågavarande område, förslaget enligt vad förut antytts
innebär, synes därför mindre tillrådlig. I sådana kommuner, där
kommunalstämma eller kommunalfullmäktige hittills konsekvent motsatt
sig upplåtande av försäljningsrättigheter inom kommunen, komme inrättande
av ett upplag lätteligen att alstra missnöje bland kommunens
flertal. På grund härav bär jag ansett det lämpligt, att fråga om
inrättande av upplag skall behandlas i samma ordning som enligt 8 §
gäller angående meddelande av tillstånd till försäljning till avhämtning.
Bryggareföreningens yrkande, att förbudet för föreståndare för upplag att
själv verkställa forsling av pilsnerdricka måtte utgå ur förslaget, har jag

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

35

icke ansett mig kunna tillmötesgå, då en sammanblandning av föreståndarens
och forsiarens funktioner måste anses olämplig ur kontrollsynpunkt.

Såsom 1 mom. i 17 § har jag i överensstämmelse med kontrollstyrelsens
förslag upptagit det nu i 22 § 1 mom. införda förbudet mot utlämning å
försäljningsställe av pilsnerdricka till den, som ej fyllt 16 år. I 2 mom.
av denna paragraf har jag, jämväl i enlighet med förslaget, till en början
upptagit förbud mot försäljning eller utlämning av pilsnerdricka till person,
som synbarligen är berörd av alkoholhaltiga drycker. Mot de i 2 och 3
mom. i förslaget i övrigt upptagna bestämmelser hava, såsom framgår av
den lämnade redogörelsen, riktats åtskilliga anmärkningar, vilka dock icke
avse bestämmelsernas huvudsyfte, nämligen att förhindra användning
av pilsnerdricka i berusningssyfte eller olovlig försäljning av varan. Att
för tillgodoseende av detta syfte stadga förbud mot försäljning eller utlämnande
av pilsnerdricka i fall då det skäligen kan antagas, att varan helt
eller delvis skall komma till användning för annat än köparens eller hans
hushålls behov, kan jag emellertid, såsom kontrollstyrelsen utformat sitt förslag,
icke förorda, bland annat av det skäl, att, såsom också i vissa yttranden
framhållits, därigenom skulle, i många fall onödigtvis, förhindras användning
av annan än till det egna hushållet hörande person såsom ombud
vid inköp av pilsnerdricka. Däremot torde någon berättigad erinran icke
kunna framställas mot ett med de föreslagna reglernas huvudsyfte överensstämmande
stadgande av innehåll, att försäljning eller utlämning av pilsnerdricka
ej må äga rum, där uppenbart är, att varan helt eller delvis är
avsedd att användas i berusningssyfte eller till olovlig försäljning. Ett
dylikt stadgande jämte därtill ävensom till övriga föreskrifter i 17 § anknuten
straffbestämmelse, som föreslås upptagen i 29 §, synes bland annat
skola föranleda till att utlämning av pilsnerdricka i större kvantiteter till
innehavare av s. k. nykterhetskaféer bleve straffbelagd.

De bestämmelser angående skyldighet för tillverkare att föra en på visst
sätt inrättad försäljningsbok, vilka av kontrollstyrelsen upptagits under 21 §,
anser jag mig böra i allt väsentligt förorda. Av handlingarna i ärendet
framgår, att vid de större bryggerierna bokföringen redan nu i allmänhet
är så inrättad, att därur skulle kunna inhämtas för den ifrågasatta försäljningsbokens
förande erforderliga uppgifter, och det synes då icke vara obilligt
att ålägga alla bryggerier den ifrågasatta utvidgade bokföringsplikten, därest
sådant kan anses önskvärt ur det allmännas synpunkt. T detta hänseende
må särskilt påpekas, att även om av de i försäljningsboken upptagna klumpsummorna
allenast de, som avse försändning på rekvisition, äro verifierade,
av försäljningsboken dock framgår försäljningens omfattning samt dess fördelning
på olika försäljningsformer och inträffande förändringar därinom,
vilket synes vara av ej oväsentlig betydelse för kontrollen. Av den ståndpunkt
jag förut intagit i fråga om rätten att idka partihandel och bedriva
försäljning till försändning på rekvisition följer, att föreskrifterna om bokföringsskyldighet
enligt mitt förmenande böra göras tillämpliga jämväl å

36

Kung!. Maj:ts proposition Nr 185.

annan partihandlare med pilsnerdricka än tillverkare. Rätt att taga del av
försäljningsbok jämte köpareförteckningar torde, huvudsakligen av skäl som
jag i det följande kommer att anföra i fråga om kontrollen över tillverkares
försäljning, böra tillkomma länsstyrelse och av kontrollstyrelsen förordnat
ombud ävensom allmän åklagare.

I sista momentet av 22 § har jag, i enlighet med kontrollstyrelsens första
förslag och på sätt föreningen Sveriges stadsfiskaler hemställt samt i analogi
med motsvarande stadgande i gällande förordning angående försäljning av
vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, ansett det böra uttryckligen
föreskrivas, att rusdrycker eller ersättningsmedel därför icke må förvaras
å utskänkningsställe för pilsnerdricka eller eljest på sådairt sätt, att gästerna
äga tillgång till desamma.

Vidkommande härefter förslaget, att kontrollstyrelsen skulle bliva beslutande
myndighet i fråga om inskränkningar i eller förbud mot försäljning,
som utövas av tillverkare, må först erinras om vad förut sagts rörande
önskvärdheten av frivilliga, efter samarbete mellan kontrollstyrelsen och
tillverkarna åvägabragta föreskrifter i syfte att motverka uppkomna missförhållanden.
Detta samarbete synes böra äga rum utan att detsamma bindes
vid några författningsbestämmelser eller eljest av statsmakterna givna direktiv.
Ett sådant samarbete torde emellertid icke bliva mindre ingående
och effektivt, därest styrelsen icke tillerkännes beslutanderätt. Möjligen kan
motsatsen emellanåt befaras, och det synes i allt fall mindre egentligt, att
kontrollstyrelsen efter att eventuellt först under förhandling med tillverkare
eller sammanslutning av tillverkare hava hävdat en viss ståndpunkt utan
att densamma av vederbörande frivilligt beaktats, sedermera i kraft av styrelsen
i förordningen given befogenhet skulle hava att pröva vad enligt
gällande föreskrifter kan tvångsvis åläggas vederbörande tillverkare. Den
viktigaste invändningen mot den föreslagna anordningen synes dock vara,
att länsstyrelserna och deras underlydande organ, vilka sitta inne med kännedom
om de lokala förhållandena, skulle känna sig i allt väsentligt avkopplade
från ansvaret för ordningens upprätthållande på ifrågavarande område,
Såsom förut erinrats, skulle enligt kontrollstyrelsens av mig härutinnan
förordade förslag länsstyrelse äga att meddela tillverkare tillstånd att från
upplag försälja pilsnerdricka. Enligt 15 § i förordningen, beträffande vilken
kontrollstyrelsen icke föreslagit någon ändring, skulle länsstyrelsen hava befogenhet
att vid sådant tillstånds meddelande och sedermera stadga erforderliga
inskränkningar i försäljningsrätten. Och vad angår varje annan försäljning
än den, som bedrives av tillverkare, skulle länsstyrelsen fortfarande
hava att såsom första instans besluta om inskränkningar i och förbud
mot försäljningens utövande. Samtliga dessa frågor, vare sig de röra
tillverkare eller icke, torde dock till sin art och icke minst med hänsyn till
sin betydelse för nykterhetstillståndet ute i orterna vara likvärdiga. Att låta
en del av dem avgöras av den lokala ordningsmyndigheten och andra av ett
centralt verk, som närmast har att bevaka nykterhetsintresset, skulle inne -

37

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

bära, att av varandra ofta direkt beroende lokala frågor uppdelades på olika
myndigheter, samt att ansvaret för det hela och arbetet söndersplittrades.
Då det icke torde kunna sättas i fråga att till kontrollstyrelsen överflytta
befattningen med samtliga dessa frågor, har jag därför funnit mig icke kunna
biträda vad styrelsen i denna del föreslagit.

I detta sammanhang torde böra erinras, att under ärendets behandling två
förslag om klyvning av befogenheten att inskrida mot tillverkares försäljning
varit under övervägande. Det ena, närmare utfört i kontrollstyrelsens
första utlåtande, innebar, att kontrollstyrelsen skulle äga att föreskriva inskränkningar
eller villkor i avseende å försäljningens fortsatta bedrivande
men att på länsstyrelse skulle ankomma att på framställning av kontrollstyrelsen
helt eller delvis förbjuda försäljningen. Det andra, berört i motiveringen
till kontrollstyrelsens överarbetade förslag, avsåg att bibehålla länsstyrelserna
vid deras befogenhet att meddela föreskrifter eller förbud i anledning
av oordningar, som föranletts av försäljningen, men anförtro åt kontrollstyrelsen
att vidtaga motsvarande ingripanden, då syftet med förordningens
stadganden uppenbarligen åsidosattes. Mot det första av dessa förslag
lärer kunna riktas i allt väsentligt samma invändningar, som jag förut framfört
mot kontrollstyrelsens slutliga ståndpunkt i detta hänseende. Om det
andra förslaget har kontrollstyrelsen själv, enligt min åsikt med rätta, anfört,
att en sådan klyvning av uppgifterna, som förslaget avsåge, syntes
kunna föranleda kompetenskonflikter mellan uppsiktsorganen och därför svårligen
läte sig genomföra. Då ej heller något annat genomförbart förslag
om klyvning av kontrolluppgifterna framkommit, har jag ansett mig böra
stanna vid att förorda, att befogenheten att ingripa i avseende å sådan försäljning
av pilsnerdricka, som utan särskilt tillstånd utövas av tillverkare,
odelad bibehålies hos länsstyrelserna.

Under ärendets beredning inom finansdepartementet har också varit under
omprövning, huruvida kontrollstyrelsen i nu avsedda frågor rörande tillverkares
försäljning skulle kunna göras till instans mellan länsstyrelserna och
Kungl. Maj:t. Men en dylik anordning har därvid befunnits icke vara tillrådlig.
I vissa fall, där länsstyrelse såsom judiciell myndighet utövar domsrätt
i första instans, såsom i utsökningsmål eller fattigvårdsmål, fullföljes
väl talan mot länsstyrelsens beslut hos vederbörande överdomstol, hovrätt
eller kammarrätten, men såsom administrativ myndighet är länsstyrelse
i allmänhet i egenskap av Kungl. Majrts befallningshavande direkt underordnad
Kungl. Maj:t. Att i nu förevarande fall göra undantag från denna
allmänna regel och inskjuta kontrollstyrelsen såsom mellaninstans synes
desto mindre vara skäl, som en dylik anordning skulle medföra onödig
tidsutdräkt och omgång. Det lärer nämligen vara ställt utom tvivel,
att Kungl. Maj:t, när talan fullföljts mot länsstyrelses beslut i ärenden av
denna art, icke skall underlåta att inhämta kontrollstyrelsens yttrande, varigenom
åt styrelsens sakkunskap tillförsäkras vederbörligt inflytande. Härtill
kommer ytterligare, att eu anordning med kontrollstyrelsen såsom mel -

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

laninstans i ärenden av ifrågavarande slag i vissa fall skulle kunna leda till att
kontrollstyrelsen finge pröva för dess arbetsområde helt främmande ordningsangelägenheter,
något som givetvis bör undvikas.

Det synes mig emellertid för ordning och nykterhet vara synnerligen gagneligt,
att i fall, där det frivilliga samarbetet och av kontrollstyrelsen meddelade
anvisningar icke lett till önskade åtgärder från vederbörande tillverkares
sida, något kontrollstyrelsen närstående organ beredes möjlighet att
påkalla vederbörande länsstyrelses åtgärd och därvid utveckla de synpunkter,
som kontrollstyrelsen önskar få framförda. Jag har fördenskull tänkt mig,
att kontrollstyrelsen skulle i varje residensstad hava ett av styrelsen för viss
tid förordnat ombud med denna uppgift, varom bestämmelse torde böra
intagas i förordningen. Ombuden skulle självfallet äga god kännedom om
förhållandena i länets olika kommuner, därifrån mottaga meddelanden om
förefintliga missförhållanden och vid förekommande behov erhålla instruktioner
från vederbörande inspektörer i kontrollstyrelsen. Ett mycket måttligt
belopp torde behöva utgå såsom ersättning åt ombuden. — Av bestämmelsens
avfattning framgår, att jag icke funnit anledning att till viss person
eller myndighet begränsa rätten att i ärende av förevarande beskaffenhet
påkalla länsstyrelses åtgärd.

Vad angår de anledningar, som skola berättiga till inskridande mot tillverkare,
synes mig icke tillrådligt, att såsom sådan anledning angiva bland
annat åsidosättande av förordningens syfte, så länge detta icke finnes på något
sätt i själva förordningen definierat. I valet mellan att i förordningen
intaga en formell bestämmelse härom eller att i den del av 27 §, som handlar
om dylikt inskridande, närmare, om än i allmänna ordalag, precisera
dessa anledningar, har den senare utvägen synts mig vara den lämpligaste.
I enlighet härmed har jag ansett bestämmelsen böra formuleras så, att beslut
om inskränkningar eller förbud i avseende å sådan försäljning, som
utan särskilt tillstånd utövas av tillverkare, må meddelas, förutom när oordningar
av försäljningen föranledas, även i de fall, då nykterhetstillståndet
å viss ort påtagligen därigenom menligt påverkas.

Då tillräcklig anledning att vidtaga ändringar i de tre första momenten
av 27 § icke synts mig föreligga, hava bestämmelserna om ingripande i avseende
å tillverkares försäljningsrätt bibehållits i fjärde momentet.

Behovet av en sådan skärpning av vissa straffbestämmelser i förordningen,
som kontrollstyrelsen förordat, synes mig icke vara tillräckligt ådagalagt. I
detta hänseende har jag fördenskull icke funnit skäl föreslå annan ändring
av nu gällande regler, än att i 29 § intages bestämmelse om straff för överträdande
av dels föreskrifterna om försändning av pilsnerdricka, dels ock,
såsom jag förut berört, stadgande^ i 17 §.

Vidare har jag med viss formell jämkning upptagit kontrollstyrelsens förslag
om straff för den, som efter att med stöd av 21 § tagit del av partihandlares
försäljningsbokföring obehörigen yppar dennes affärsförhållanden.

39

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

Kontrollstyrelsen har till sist föreslagit, att i 74 § i förordningen angående
försäljning av rusdrycker skulle intagas bestämmelse av innehåll att,
därest den, som efter anmälan eller tillstånd idkar utsköljning av vissa
alkoholfria och därmed jämförliga drycker, eller den, som efter tillstånd idkar
utskärning av pilsnerdricka, dömes till ansvar för olovlig försäljning av
rusdrycker, han tillika skall förklaras förlustig sin rätt att utskänka alkoholfria
drycker eller pilsnerdricka. I fråga om den, som äger rätt till utsköljning
av pilsnerdricka, finnes redan nu ett stadgande av väsentligen samma
innehåll i 33 § i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka och synes
där hava sin rätta plats. Beträffande innehavare av försäljningsställe för
alkoholfria drycker, alltså bland andra innehavare av s. k. nykterhetskafé,
stadgas i 14 § av förordningen angående försäljning av sådana drycker,
bland annat, att om försäljningsställe visar sig utgöra tillhåll för personer,
som dömts för olovlig befattning med rusdrycker, eller innehavaren finnes
vara oförmögen att upprätthålla god ordning i försäljningslokalen, länsstyrelsen
äger återkalla tillstånd till försäljning eller för viss tid meddela förhud mot
utsköljning av alkoholfria drycker. Detta stadgande lärer giva länsstyrelse
befogenhet till återkallelse av tillstånd eller meddelande av förbud, därest
innehavaren av försäljningsstället själv gör sig skyldig till olovlig utsköljning
av rusdrycker. Vid sådant förhållande synes anledning icke föreligga
att nu vidtaga ändring i avseende å de förhållanden, som beröras i 14 § i
förordningen angående försäljning av alkoholfria drycker, desto mindie som
detta författningsrum vid förordningens antagande år 1925 inom riksdagen
var föremål för särskild uppmärksamhet.

I övriga nu ej särskilt berörda hänseenden har jag ej funnit anledning
att på grundvalen av den föreliggande utredningen förorda ändring i gällande
bestämmelser.

Såsom en följd av de föreslagna ändringarna hava vissa redaktionella jämkningar
i den nuvarande författningstexten måst vidtagas. Sålunda har oidningsföljden
ändrats för vissa författningsrum, i det att nuvarande 17 §
upptagits som 18 §, nuvarande 18 och 19 §§ sammanslagits under 19 §>, nuvarande
20 och 21 §§ sammanförts under 20 §, 2—4 mom. i 22 § efter
överflyttning till 17 § av bestämmelserna i nuvarande 1 mom. betecknats
såsom 1—3 inom., i sammanhang varmed straffbestämmelsen i 32 § 2 inom.,
som åsyftar förseelse mot viss del av nuvarande 22 § 4 mom., undergått
motsvarande jämkning, samt nuvarande 35 och 3(1 §§ upptagits som 36 och

37 **■

Härutöver föreslås i 16 § en rent formell jämkning, avsedd att åstadkomma
anslutning till den nu gällande konkurslagens terminologi.

De föreslagna författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli
1927.

Föredraganden uppläser härefter förslag till förordning om ändring i vissa
delar av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning av

40

Kungl. Maj.ts proposition Nr 185.

pilsnerdrieka samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå
riksdagen att antaga nämnda förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla och förordnar, att proposition av den
lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
E. Regnér.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

41

Bilaga A.

Kon trollstyrelsens förslag (len 12 december 1925.

Utkast

till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen den 11
juli 1919 (nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka.

2 §.

Försäljning, av pilsnerdricka må ej bedrivas av annan än den, som därtill
erhållit tillstånd eller enligt denna förordning utan särskilt tillstånd
är därtill berättigad.

Försäljning av pilsnerdricka delas i försäljning till avhämtning, försäljning
till försändning på rekvisition, försäljning genom kringföring samt
försäljning till förtäring på stället (utskänkning).

Med partihandel förstås sådan handel, som bedrives till återförsäljare i
och för deras rörelse, ävensom försäljning till export. Med detaljhandel
förstås all annan försäljning av pilsnerdricka.

A. Rätt till partihandel. Rätt till försäljning till avhämtning, till försändning
på rekvisition eller genom kringföring.

6 $.

Rätt till partihandel med pilsnerdricka tillkommer allenast tillverkare
av pilsnerdricka.

9 §.

1. .Deri, som enligt 8 eller 13 § är berättigad att försälja pilsnerdricka»
må vid försändning av måltid i samband därmed på rekvisition försända
till maltiden hörande pilsnerdricka; dock må vid sådan försändning pilsnerdricka
avlämnas endast inomhus.

2. Den, som enligt 8 § erhållit tillstånd att till avhämtning försälja
pilsnerdricka, må till å orten bosatt person, som hos honom är avnämare
av matvaror, försända pilsnerdricka.

3. Tillverkare av pilsnerdricka må från tillverkningsstället på rekvisition
försända pilsnerdricka till köpare. Där varan ej avlämnas vid järnvägsstation
eller å fartyg för fortsatt försändning med köparen som mottagare,
må densamma allenast avlämnas inomhus i köparens bostad, eller,
om varan är avsedd för återförsäljning, å köparens försäljningsställe.

4. Under forsling till ställe, där varan skall avlämnas, må avlastning
eller omlastning av varan icke äga rum. i vidare mån än som erfordras
för forslingens ändamålsenliga handhavande.

Den, som verkställer forslingen, skall vara försedd med en för densamma
särskilt upprättad, av tillverkaren eller någon av honom bemyndigad person,
som icke innehar forslingsuppdrag, dagtecknad och underskriven för -

42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

teckning, upptagande namnet å den, som verkställer forslingen, samt, särskilt
för varje köpare, dennes namn, det ställe där och dagen när varan
skall avlämnas samt den försålda myckenheten. Är försäljningen att
hänföra till partihandel, skall detta angivas i förteckningen.

Då pilsnerdricka avlämnas vid järnvägsstation eller å fartyg för vidare
försändning, skall anteckning om avlämnandet göras å förteckningen av
den, som verkställt forslingen. I andra fall må avlämnandet ej ske med
mindre köparen eller ock någon, som tillhör hans familj eller husfolk
eller är anställd i hans tjänst, tecknar erkännande av mottagandet. Tecknas
erkännande av annan än köparen, skall han angiva såväl eget som
köparens namn.

Närmare föreskrifter angående upprättande av sagda förteckning meddelas,
där så erfordras, av kontrollstyrelsen.

Vid varje tillfälle under forslingen skall den å forslingsredskapet befintliga
myckenheten pilsnerdricka överensstämma med summan av de
myckenheter, som enligt den för försändningen upprättade förteckningen
icke dessförinnan avlämnats.

Förteckning skall under forslingen uppvisas på anfordran av allmän
åklagare eller polisman.

Förteckning skall av den, som verkställt forslingen, så snart ske kan,
avlämnas å bryggeriets kontor och skall tillverkaren vara pliktig att under
minst två år därstädes förvara densamma.

5. Konungens befallningshavande äger meddela tillverkare rätt att
annorstädes än å tillverkningsställe inrätta upplag av pilsnerdricka och
att från detsamma på sätt, som ovan stadgats, försända pilsnerdricka.
Konungens befallningshavande äger därjämte på ansökan medgiva, att
rekvisition må mottagas och förteckning, som i 4 mom. omförmäles, upprättas
och undertecknas av i ansökningen angiven föreståndare för upplaget.
Som föreståndare må icke godkännas annan än den, som kan erhålla
tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka; sådan föreståndare må
icke själv verkställa forsling av pilsnerdricka.

10 $.

1. Försäljning genom kringföring av pilsnerdricka — — — därtill
meddelar tillstånd.

Rätt till försäljning, som här sägs, skall jämväl omfatta rätt till försändning
på rekvisition med iakttagande allenast av de för försäljning
genom kringföring meddelade bestämmelser.

2. Ej må---försäljning.

B. Rätt till utskärning.

C. Särskilda föreskrifter ifråga om rättigheter, som bero på tillstånd.

15 §.

1. Konungens befallningshavande äger---säljare.

Tillstånd---detsamma, och skall återkallelse av tillstånd, som en dast

kunnat meddelas efter stadsfullmäktiges eller kommunalstämmas
tillstyrkande, äga rum, då sådan myndighet det påyrkar.

Över beslut---ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

43

2. Då försäljningsrättighet---föreskrivits.

3. Över de —---kommunalnämnden.

17 §.

1. Pilsnerdricka må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som ej
fyllt 16 år.

2. Ej heller må pilsnerdricka försäljas eller vid försäljning utlämnas
till person, som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker, eller till
person, som skäligen kan befaras använda varan i berusningssyfte.

3. Kan i fall, då någon vill inköpa pilsnerdricka, skäligen antagas, att
varan helt eller delvis icke skall komma till användning för köparens eller
hans hushålls behov, eller, där köparen är återförsäljare, för sådan försäljning,
vartill han enligt denna förordning är berättigad, må försäljning
eller utlämnande av varan ej äga rum.

18

(= nuvarande 17 §.)

19 §.

1. (nuvarande 18 §.)

2. (nuvarande 19 §.)

20 §.

1. (nuvarande 20 § 1 mom.)

2. Annan handel med pilsnerdricka än utskänkning må å sön- och

helgdagar icke äga rum å landet, samt i stad bedrivas allenast till klockan
tio förmiddagen. Vad nu är---förbjuden.

3. (nuvarande 20 § 3 mom.)

4. (nuvarande 20 § 4 mom.)

5. (nuvarande 21 § 1 mom.)

6. (nuvarande 21 § 2 mom.)

21 §.

Tillverkare vare skyldig föra sådan bokföring, att av densamma framgår 1)

varje post, som försålts för export;

2) den för varje dag till avhämtning försålda myckenheten;

3) den enligt varje förteckning, som i 9 § sägs, försålda myckenheten;

4) den för varje dag genom försäljning, som i 10 § sägs, försålda myckenheten.

Ovannämnda uppgifter samt i 9 § omförmälda förteckningar skola hållas
tillgängliga för kontrollstyrelsen eller dess ombud vid undersökning,
som kan föranledas av stadgandet i 27 § 1 mom.

Har förseelse begåtts mot denna förordning eller föreligger skäl till
misstanke, att sådan förseelse är begången, och finnes anledning till antagande,
att ur försäljares bokföring upplysning kan vinnas av betydelse
för åtals anhängiggörande eller fullföljande, äge åklagare att av sådan
försäljningsbokföring i erforderlig utsträckning taga del.

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

22 §.

1. (nuvarande 2 mom.)

2. (nuvarande 3 mom.)

3. I lokal, där utskänkning av pilsnersdricka idkas utan samband med
utskänkning av rusdrycker, vare förbjudet att låta rusdrycker eller ersättningsmedel
för sådana förtäras. Ej heller må spritdrycker förvaras
i utskänkningslokalen eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång
till desamma.

Det vare ock förbjudet för gäst att i sådan utskänkningslokal förtära
rusdrycker eller ersättningsmedel därför.

Vad i detta mom. stadgas, skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om utskänkning utomhus inom område, som för utskänkningens bedrivande
är särskilt iordningställt.

27 §.

1. Bedriver tillverkare sin försäljning så, att syftet med de i denna
förordning givna stadganden uppenbart åsidosättes, eller föranledas av
försäljningen oordningar, äger kontrollstyrelsen efter därom av kommunal
myndighet gjord framställning föreskriva de inskränkningar eller
villkor i avseende å försäljningens fortsatta bedrivande, som styrelsen för
vinnande av rättelse finner erforderliga.

Hava sålunda meddelade föreskrifter icke medfört nödig rättelse, må
Konungens befallningshavande, på framställning av kontrollstyrelsen, för
viss tid helt eller delvis förbjuda den försäljning till avhämtning, till förr
sändning på rekvisition eller genom kringföring, som av tillverkare bedrives.

2. Bedrives vid annan försäljning, än som i 1 mom. avses, å försäljningsställe
osedlighet, eller visar sig sådant ställe utgöra tillhåll för personer,
som dömts för olovlig befattning med rusdrycker, eller finnes innehavaren
vara oförmögen att upprätthålla god ordning i försäljningslokalen,
eller föranledas av försäljningen oordningar i närheten av försäljningsstället,
eller sker sådan försäljning, varom förmäles i 9 § 1 mom.
och 12 § b) eller c), i större omfattning eller på annat sätt, än i nämnda
lagrum avses, äger Konungens befallningshavande även i andra än de i
15 § omförmälda fall återkalla tillstånd till försäljning eller för viss tid
meddela förbud mot försäljning.

I fall, som i första stycket i detta mom. sägs, må ock i annan stad än
Stockholm magistraten och på landet kommunalnämnden förbjuda försäljningens
fortsatta bedrivande. Beslutet därom gånge genast i verkställighet
men skall, vid äventyr att förbudet eljest går åter. senast inom
åtta dagar underställas prövning av Konungens befallningshavande, som
har att för viss tid fastställa förbudet eller ock att upphäva detsamma.

28 §.

1. Den — — — femton till och med tvåhundra kronor.

2. Beträdes någon andra gången eller oftare med olovlig försäljning
av pilsnerdricka eller beträdes någon, som äger rätt till utskänkning av
alkoholfria och därmed jämförliga drycker eller som efter anmälan, som i
9 § näringsfriheivsförordningen sägs, idkar handelsrörelse, under utövandet
av sin rörelse med sådan försäljning, eller bedriver någon eljest sådan

45

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, straffes med böter från
och med etthundra till och med tvåtusen kronor eller med fängelse i högst
sex månader.

3. Dömes den, som efter anmälan eller tillstånd idkar utskänkning,
varom i förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker sägs, till ansvar för olovlig försäljning av pilsnerdricka,
skall han tillika förklaras förlustig sin rätt att utskänka alkoholfria
drycker.

4. (nuvarande 28 § 3 mom.)

5. (nuvarande 28 § 4 mom.)

29 §.

Förbryter sig någon mot 17 § 2 eller 3 mom.;

eller beträdes någon, som äger rätt till viss försäljning av pilsnerdricka,
med annat slag av försäljning än det, som rättigheten avser;

eller idkar någon detaljhandel med pilsnerdricka å annat ställe än uppgivet
eller medgivet är;

eller bedriver någon försäljning av pilsnerdricka, varom förmäles i 9,
10, 11, 12 eller 14 §§ i större omfattning eller på annat sätt, än i nämnda
lagrum avses;

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försäljning
eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen;

straffes som i 28 § 2 mom. sägs.

32 §.

Bryter —--tvåhundra kronor.

33 *.

Den, som i följd av bestämmelserna i 21 § undfått del av där avsedd
tillverkares försäljningsbokföring, vare förbjudet att, där det ej kan anses
påkallat av tjänstens intresse, yppa affärsförhållanden, varom han
fått kunskap. Gör han detta och framgår ej av omständigheterna, att han
om de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid, då lian ej innehaft dylik
befattning, straffes med böter från och med trettio till och med ett
tusen kronor. Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av sin
kännedom till egen eller annans fördel, må dömas till fängelse.

35 $.

1. Den, som äger rätt till försäljning enligt denna förordning, så ock
den, som äger rätt till utskänkning av alkoholfria eller därmed jämförliga
drycker, eller som efter anmälan, som i 9 § näringsfrihetsförordningen
sägs, idkar handelsrörelse, ansvarar för förseelse, som begås av den, som
för hans räkning ombesörjer sådan försäljning eller handhar sådan utskänkning
eller handelsrörelse, liksom vore förseelsen begången av honom
själv, därest icke omständigheterna gorå sannolikt, att förseelsen skett
utan hans vetskap eller vilja.

2. Om böters förvandling och fördelning, om rätt att anställa åtal och
verkställa beslag, om övervakande i övrigt av förordningens efterlevnad,
om domstol, där överträdelser av densamma skola åtalas, samt om rättegångsförfarande!
i sådana mål skall i tillämpliga delar lända till efter -

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

rättelse vad. i gällande förordning angående försäljning av rusdrycker
stadgas.

3. Beslagare må försälja beslagtagen vara till tillverkare eller den,
som äger rätt till återförsäljning av pilsnerdricka.

Utkast

till förordning om ändrad lydelse av 74 § i förordningen den 14 juni
1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

1. Den---böter.

2. Har den---rusdrycksförsäljning.

3. Dömes den, som efter anmälan eller tillstånd idkar utskänkning av
vissa alkoholfria eller därmed jämförliga drycker eller den, som efter tillstånd
idkar utskänkning av pilsnerdricka, till ansvar för olovlig försäljning
av rusdrycker, skall han tillika förklaras förlustig sin rätt att utskänka
alkoholfria drycker eller pilsnerdricka.

4. (nuvarande 74 § 3 mom.)

5. (nuvarande 74 § 4 mom.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

47

Billiga B.

Kontrollstyrelsens förslag (len 21 september 1926.

Förslag

till förordning om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen
den 11 juli 1919 (nr 406) angående försäljning
av pilsnerdricka.

2

Försäljning av pilsnerdricka må ej bedrivas av annan än den, som därtill
erhållit tillstånd eller enligt denna förordning utan särskilt tillstånd är
därtill berättigad.

Försäljning av pilsnerdricka delas i försäljning till avhämtning, försäljning
till försändning på rekvisition, försäljning genom kringföring
samt försäljning till förtäring på stället (utskänkning).

Med partihandel förstås sådan handel, som bedrives till återförsäljare
i och för deras rörelse, ävensom försäljning till export. Med detaljhandel
förstås all annan försäljning av pilsnerdricka.

6 %.

Rätt till partihandel med pilsnerdricka tillkommer allenast tillverkare
av pilsnerdricka.

2 Kap. Ftfrsäljningsrättigheter.

A. Rätt till försäljning till avhämtning, till försändning på rekvisition

eller genom kringföring.

9 §.

1. Tillverkare av pilsnerdricka vare berättigad att i stad på rekvisition
försända sådan vara till köpare under villkor att varan avlämnas
inomhus till därstädes boende eller, där köparen bedriver återförsäljning
av pilsnerdricka, i lians försäljningslokal, eller ock vid järnvägsstation
eller vid station för reguljär automobiltrafik eller å fartyg för fortsatt
försändning till köparen.

2. Tillverkare må på landet med iakttagande av här givna föreskrifter
från tillverkningsstället på rekvisition försända pilsnerdricka till köpare
av sådan vara.

Den som forslar varan från tillverkningsstället skall vara försedd med
eu av tillverkaren eller någon av honom bemyndigad person, som icke innebar
forslingsuppdrag, underskriven, vederbörligen dagtecknad förteckning,
upptagande namnet å den, som verkställer forslingen, samt, särskilt för
varje köpare, den rekvirerade myckenheten pilsnerdricka, köparens namn,
det ställe, där varan skall avlämnas, samt dagen, då avlämnandet skall

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

äga rum. Närmare föreskrifter angående förteckningen meddelas, där så
erfordras, av kontrollstyrelsen.

Omlastning av forslad vara må ske allenast i den mån det kräves för
forslingens ändamålsenliga handhavande.

Vara som ej, för fortsatt försändning till köparen, avlämnas vid järnvägsstation
eller vid station för reguljär au tomo biltrafik eller å fartyg,
må avlämnas allenast inomhus till därstädes boende eller, där köparen bedriver
återförsäljning av pilsnerdricka, i hans försäljningslokal; avlämnande
må ej ske med mindre köparen eller ock någon, som tillhör hans
familj eller husfolk eller som är anställd i hans tjänst, lämnar skriftligt
erkännande om varans mottagande. Lämnar annan än köparen sådant
erkännande, skall han angiva såväl eget som köparens namn.

När vara på sätt nyss är sagt avlämnas för fortsatt försändning till
köparen, skall anteckning om avlämnandet göras å förteckningen av den,
som verkställt forslingen.

Vid varje tillfälle under forslingen skall den å forslingsred&kapet befintliga
myckenheten pilsnerdricka överensstämma med summan av vad som
enligt den för försändningen upprättade förteckningen icke dessförinnan
avlämnats.

Det åligger den, som verkställer forslingen, att på anfordran av allmän
åklagare eller polisman uppvisa förteckningen.

Efter forslingens slutförande skall förteckningen, så snart ske kan,
avlämnas/ å bryggeriets kontor; och vare tillverkaren pliktig att därstädes
förvara densamma under minst två år.

3. Konungens befallningshavande äger meddela tillverkare rätt att från
särskilt inrättat upplag bedriva försäljning av pilsnerdricka till försändning
på rekvisition på sätt i 1 eller 2 mom. sägs. För sådant upplag skall
finnas en av Konungens befallningshavande godkänd föreståndare, som
har att mottaga inkommande rekvisitioner samt underskriva förteckningar,
som i 2 mom. omförmälas. Såsom föreståndare må icke godkännas
annan än den, som kan erhålla tillstånd till detaljhandel med pilsnerdricka;
sådan föreståndare må ej själv verkställa forsling av pilsnerdricka.

4. Den, som på grund av meddelat tillstånd äger rätt att till avhämtning
försälja pilsnerdricka och bedriver sådan försäljning i samband med
handel med födoämnen eller läskedrycker, må på rekvisition försända pilsnerdricka
till å orten bosatt kund.

5. Den, som är berättigad att till avhämtning försälja pilsnerdricka, må
i samband med försändning av måltid på rekvisition försända till måltiden
hörande pilsnerdricka; dock må vid sådan försändning pilsnerdricka
avlämnas endast inomhus.

B. Rätt till utskänlcning.

C. Särskilda föreskrifter ifråga om rättigheter, som bero på tillstånd.

17 §.

1. Pilsnerdricka må å försäljningsställe icke utlämnas till den, som ej
fyllt 16 år.

49

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

2. Ej heller må pilsnerdricka försäljas eller vid försäljning utlämnas
till person, som är synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker, eller till
person, som skäligen kan befaras använda varan i berusningssyfte.

3. Kan i fall, då någon vill inköpa pilsnerdricka, skäligen antagas, att
varan helt eller delvis icke skall komma till användning för köparens eller
hans hushålls behov, eller, där köparen är återförsäljare, för sådan försäljning,
vartill han enligt denna förordning är berättigad, må försäljning
eller utlämnande av varan ej äga rum.

18 §.

(nuvarande 17 §.)

19 §.

1. (nuvarande 18 §.)

2. (nuvarande 19 §.)

2» §.

1. (nuvarande 20 § 1 mom.)

2. Annan handel med pilsnerdricka än utskänkning må å sön- och helg dagar

icke äga rum å landet samt i stad bedrivas allenast till klockan tio
förmiddagen. Vad nu är —---förbjuden.

3. (nuvarande 20 § 3 mom.)

4. (nuvarande 20 § 4 mom.)

5. (nuvarande 21 § 1 mom.)

6. (nuvarande 21 § 2 mom.)

21 §.

Tillverkare åligger att föra försäljningsbok utvisande:

1) varje post pilsnerdricka, som utlämnats för försäljning för export;

2) den för varje dag för försäljning till avhämtning utlämnade myckenheten; 3)

den myckenhet, som avlämnats i enlighet med varje jämlikt 9 § upprättad
förteckning;

4) den för varje dag enligt 9 § 1 mom. eller 10 § levererade myckenheten.

Försäljningsbok samt förteckning, som i 9 § avses, skola hållas tillgängliga
för kontrollstyrelsen eller dess ombud vid undersökning, som kan föranledas
av stadgandet i 27 § 1 mom.

Har förseelse begåtts mot denna förordning eller föreligger skäl till misstanke,
att sådan förseelse är begången, och finnes anledning till antagande,
att ur försäljningsboken upplysning kan vinnas av betydelse för åtals anhängiggörande
eller fullföljande, äge åklagare att i erforderlig utsträckning
taga del av försäljningsboken.

22 §.

1. (nuvarande 2 mom.)

2. (nuvarande 3 mom.)

3. I lokal, där utskänkning av pilsnerdricka idkas utan samband med
utskänkning av rusdrycker, vare förbjudet att låta rusdrycker eller ersättningsmedel
för sådana förtäras. Ej heller må spritdrycker förvaras i ut Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 198 höft. (Nr 185 — 180.)

4

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

skänkningslokalen eller eljest på sådant sätt, att gästerna äga tillgång till
desamma.

Det vare oek förbjudet för gäst att i sådan utskänkningslokal förtära
rusdrycker eller ersättningsmedel därför.

Vad i detta mom. stadgas, skall äga motsvarande tillämpning ifråga om
utskänkning utomhus inom område, som för utskänkningens bedrivande
är särskilt iordningställt.

27 $.

1. Förekomma oordningar med anledning av sådan försäljning av pilsnerdricba,
som utövas av tillverkare, eller bedriver tillverkare sin försäljning
så, att syftet med de i denna förordning meddelade bestämmelser
eljest uppenbart åsidosättes, äger kontrollstyrelsen föreskriva de inskränkningar
eller villkor i avseende å försäljningens bedrivande, som kunna vara
erforderliga för vinnande av rättelse, eller oek för viss tid helt eller delvis
förbjuda försäljningens fortsättande. Av kontrollstyrelsen i nu berörda
avseende meddelade beslut lända till efterrättelse utan hinder av anförda
besvär.

2. Bedrives vid annan försäljning, än som i 1 mom. avses, å försäljningsställe
osedlighet, eller visar sig sådant ställe utgöra tillhåll för personer,
som dömts för olovlig befattning med rusdrycker, eller finnes innehavaren
vara oförmögen att upprätthålla god ordning i försäljningslokalen,
eller föranledas av försäljningen oordningar i närheten av försäljningsstället,
eller sker sådan försäljning, varom förmäles i 9 § 5 mom. och
12 § b) eller c), i större omfattning eller på annat sätt, än i nämnda lagrum
avses, äger Konungens befallningshavande även i andra än de i 15 § omförmälda
fall återkalla tillstånd till försäljning eller för viss tid meddela
förbud mot försäljning.

I fall, som i första stycket i detta mom. sägs, må ock i annan stad än
Stockholm magistraten och på landet kommunalnämnden förbjuda försäljningens
fortsatta bedrivande. Beslutet därom gånge genast i verkställighet,
men skall, vid äventyr att förbudet eljest går åter, senast inom
åtta dagar underställas prövning av Konungens befallningshavande, som
har att för viss tid fastställa förbudet eller ock att upphäva detsamma.

28 i

1. Den---femton till och med tvåhundra kronor.

2. Beträdes någon andra gången eller oftare med olovlig försäljning av
pilsnerdricka eller beträdes någon, som äger rätt till utskänkning av alkoholfria
och därmed jämförliga drycker eller som efter anmälan, som i
9 § näringsfrihetsförordningen sägs, idkar handelsrörelse, under utövandet
av sin rörelse med olovlig försäljning, eller bedriver någon eljest sådan
försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, straffes med böter från
och med etthundra till och med tvåtusen kronor eller med fängelse i högst
sex månader.

3. Dömes den, som efter anmälan eller tillstånd idkar utskänkning, varom
i förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed

Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

51

jämförliga drycker sägs, till ansvar för olovlig försäljning av pilsnerdricka,
skall han tillika förklaras förlustig sin rätt att utskänka alkoholfria
drycker.

4. (nuvarande 28 § 3 mom.)

5. (nuvarande 28 § 4 mom.)

29 §.

För bryter sig någon mot 17 § 2 eller 3 mom.;

eller beträdes någon, som äger rätt till viss försäljning av pilsnerdricka,
med annat slag av försäljning än det, som rättigheten avser;

eller idkar någon detaljhandel med pilsnerdricka å annat ställe än uppgivet
eller medgivet är;

eller bedriver någon försäljning av pilsnerdricka, varom förmäles i 9,
10, 11, 12 eller 14 §§, i större omfattning eller på annat sätt än i nämnda
lagrum avses;

eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till försäljning
eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen;

straffes som i 28 § 2 mom. sägs.

32 §.

1. Bryter den,--— tvåhundra kronor.

2. Överträder någon det i 22 § 3 mom., andra stycket, stadgade förbud,
---etthundra kronor.

33 §.

Den, som i följd av bestämmelserna i 21 § undfått del av där avsedd
tillverkares försäljningsbokföring, vare förbjudet att, ''där det ej kan anses
påkallat av tjänstens intresse, yppa affärsförhållanden, varom han fått
kunskap. Gör han detta och framgår ej av omständigheterna, att han om
de affärsförhållanden erhållit kännedom å tid, då han ej innehaft dylik
befattning, straffes med böter från och med trettio till och med ett tusen
kronor. Sker det för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom
till egen eller annans fördel, må dömas till fängelse.

35 §.

1. Den, som äger rätt till försäljning enligt denna förordning, så ock
den, som äger rätt till utskänkning av alkoholfria eller därmed jämförliga
drycker, eller som efter anmälan, som i 9 § näringsfrihetsförordningen
sägs, idkar handelsrörelse, ansvarar för förseelse, som begås av den, som
för hans räkning ombesörjer sådan försäljning eller handhar sådan utskänkning
eller handelsrörelse, liksom vore förseelsen begången av honom
själv, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förseelsen skett
utan hans vetskap eller vilja.

2. Om böters förvandling och fördelning, om rätt att anställa åtal och
verkställa beslag, om övervakande i övrigt av förordningens efterlevnad,
om domstol, där överträdelser av densamma skola åtalas, samt om rättegångsförfarandet
i sådana mål skall i tillämpliga delar lända till efter -

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 185.

rättelse vad i gällande förordning angående försäljning av rusdrycker
stadgas.

3. Beslagare må försälja beslagtagen vara till tillverkare eller den, som
äger rätt till återförsäljning av pilsnerdricka.

Förslag

till förordning om ändrad lydelse av 74 § i förordnin gen den 14 juni
1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.

(lika med det i bilaga A. intagna.)