Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
1
Nr 176.
Kungl, Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till riksräkenskapsverket
och dess verksamhet under hudgetåret 1927—
1928; given Stockholms slott den 18 februari 1927.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen bifalla de förslag,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Lyberg.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
ThYREN, RlBBING, MeURLING, GÄRDE, PETTERSSON, HELLSTRÖM, ROSEN,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför:
Jag anhåller nu att få för Kungl. Maj:t anmäla frågan om anslag till
riksräkenskapsverket och dess verksamhet för budgetåret 1927—1928.
Ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket är i riksstaten för
budgetåret 1926—1927 uppfört med 454,000 kronor. Gällande ordinarie
stat för riksräkenskapsverket upptager följande anslagsposter:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............ kronor 402,800
Vikariatsersättningar, förslagsanslag ....................................... » 12,000
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m........ » 39,200
Summa kronor 454,000.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. Ijn höft. (X.r 176-) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
För budgetåret 1926—1927 är antalet ordinarie befattningshavare i riksräkenskapsverket
bestämt på följande sätt:
Belattning.
1 generaldirektör ...........
2 byråchefer ..................
5 förste revisorer ..........
27 revisorer ......................
2 kansliskrivare...............
1 förste expeditionsvakt
23 kanslibiträden..............
4 expeditionsvakter ......
5 kontorsbiträden ..........
Lönegrad.
A 3
B 30
B 26
B 22
B 11
B 7
B 7
. B 5
B 4.
Till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet är, utöver det
ordinarie anslaget, för budgetåret 1926—1927 uppfört ett extra anslag å
25,000 kronor.
I fråga om användningen av detta anslag har Kungl. Maj:t den 5 mars
1926 förklarat, att med anlitande av anslaget finge hos riksräkenskapsverket
tillsvidare under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927 vara anställda fyra extra
revisorer med placering i lönegraden B 21 samt att verket finge av anslaget
använda erforderligt belopp för beredande av ersättning åt semestervikarier
för ifrågavarande befattningshavare.
Såsom jag i samband med behandlingen av statsverkspropositionen för
innevarande år anmälde, hemställde riksräkenskapsverket i skiivelse den 17
augusti 1926, att samma anslag, som uppförts å riksstaten för budgetåret
1926—1927, måtte anvisas för budgetåret 1927—1928.
Med erinran att genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 juni 1924 fem revisorer
hos riksräkenskapsverket uppförts å indragningsstat med bibehållen
tjänstgöringsskyldighet, anmälde riksräkenskapsverket i sagda skrivelse, att
av berörda antal revisorer endast två fullgjort effektiv tjänstgöring, medan
de tre övriga varit ständigt sjuklediga, samt att av de båda tjänstgörande
revisorerna å indragningsstat den ene avgått med pension under budgetåret
1925—1926 och den andre uppnådde pensionsåldern i juli 1927. Ehuru alltså
minskning av verkets arbetskrafter vore att räkna med, kom me likväl verkets
arbetsuppgifter att ökas. Räkenskaperna för flygvapnet skulle sålunda
från och med budgetåret 1926—1927 granskas inom riksräkenskapsverket
och skulle dessa — i motsats till vad fallet vore beträffande arméns och
marinens räkenskaper, som granskades av särskilda revisionsorgan inom
arméförvaltningen respektive marinförvaltningen — icke underkastas kameral
revision, innan de överlämnades till riksräkenskapsverket, varför det vore
nödvändigt, att dessa räkenskaper granskades i detalj inom riksräkenskapsverket.
Det vore fördenskull ofrånkomligt, att även under budgetåret 1927
—1928 medel ställdes till förfogande för avlönande av fyra extra revisorer
och att anslaget bibehölles vid oförändrat belopp.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Med hänsyn till att 1926 års besparingssakkunniga vid tidpunkten för statsverkspropositionens
avlåtande i enlighet med givna direktiv påbörjat granskningen
av, bland annat, riksräkenskapsverkets organisation och arbetsförhållanden
anförde jag, då jag vid sagda tillfälle anmälde riksräkenskapsverkets
förevarande framställning, att anslagen till riksräkenskapsverlcet
och dess verksamhet syntes tillsvidare böra allenast beräknas å riksstaten.
I enlighet med min hemställan föreslog ock Kung], Maj:t riksdagen att, i
avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna dels ordinarie förslagsanslaget
till riksräkenskapsverket till 454,000 kronor, dels ett extra anslag å
25,000 kronor till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet.
1926 års besparingssakkunniga hava nu i utlåtande den 21 januari 1927
framlagt förslag angående förenklingar och besparingar i avseende å riksräkenskapsverket.
Över berörda förslag har riksräkenskapsverket den 8 februari 1927 avgivit
infordrat utlåtande.
De sakkunniga hava i sitt betänkande till en början lämnat en historik
över riksräkenskapets tillkomst och ursprungliga organisation enligt 1920
års riksdagsbeslut samt de förändringar i organisationen, som därefter vid,
tagits, och tillåter jag mig nu först återgiva vad de. sakkunniga härutinnan
anfört.
»Riksräkenskapsverket inrättades på grund av beslut vid 1920 års riksdag.
Det nya ämbetsverket bildades i huvudsak genom en utbrytning dels
ur kammarrätten av dess revisionsavdelning, dels ur statskontoret av dess
riksbokslutsbyrå. Dessutom övertog verket de uppgifter, som tillkommit
den sedan år 1902 arbetande statsbokföringskommittén.
Beslutet angående inrättande av riksräkenskapsverket fattades efter starka
meningsbrytningar. De bägge av organisationsändringen närmast berörda
ämbetsverken, statskontoret och kammarrätten, hade i avgivna utlåtanden
intagit en avvisande ställning gentemot tidigare — åren 1913 och 1914 — av
tvenne särskilda sakkunnigberedningar framställda förslag om inrättande
av ett riksrevisionsverk. Vid behandlingen i statsrådet av frågan om framläggande
för 1920 års riksdag av förslag rörande inrättande av ett riksräkenskapsverk
förklarade två av statsrådets ledamöter sig icke kunna tillstyrka
bifall till föredragande departementschefens hemställan, då nämligen
syftemålet med förslaget syntes dem kunna vinnas på annan väg och med
i längden mindre kostnader krävande medel än inrättandet av ett nytt
centralt ämbetsverk. Starka minoriteter i båda kamrarna röstade för avslag
å förslaget.
Såsom motivering för sitt ställningstagande till frågan om inrättande av
riksräkenskapsverket anförde föredragande departementschefen huvudsakligen
följande. Någon utväg av ens någorlunda acceptabel beskaffenhet att inom
ramen av bestående förvaltningsorganisation på ett fullt ändamålsenligt sätt
lösa de uppgifter, som skulle vara det nya verket förelagda, syntes icke
föreligga. Därest statsmakterna icke, efter det att frågan om det centrala
räkenskaps- och revisionsväsendets ordnande så länge utretts, ville samla
Historik.
Jiiksräken
skapsverkets
inrättande.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
hela denna del av den centrala administrationen i ett särskilt fristående verk,
måste ju antingen tanken att bringa enhetlighet och reda på det förevarande
området uppges eller ock den ifrågavarande centrala kontrollen utövas inom
någon redan befintlig central myndighet. Härvid funnes enligt departementschefens
mening egentligen blott tvenne möjligheter: den ena vore att
låta det ifrågasatta verket flytta in i statskontoret som en avdelning av detta
ämbetsverk; den andra vore att låta statsbokföringskommittén fortsätta att
fungera som ett ämbetsverk vid sidan av de officiellt erkända. Den förra
utvägen syntes departementschefen vara praktiskt oframkomlig, även om man
skulle uppgiva tanken att på ett håll förena den formella och den kamerala
räkenskapsgranskningen och inskränka sig till att lägga in den dittillsvarande
statsbokföringskommittén i statskontorets organisation. Ett ämbetsverk
av sådan omfattning måste anses alltför svårt att administrera. Da
jämväl statskontorets egna räkenskaper skulle undergå granskning, komme
anordningen vidare att innebära den obestridliga egendomligheten, att en
avdelning av statskontoret skulle utöva kontroll över verket. Den senare utvägen,
att låta statsbokföringskommitténs arbete fortgå såsom dittills, kunde
departementschefen heller icke förorda. Nämnda kommitté hade av Kungl.
Maj:t med riksdagens vetskap och medgivande tillagts sådana befogenheter,
att den redan intoge ett centralt verks ställning inom administrationen. Ett
betydande antal räkenskapsförande verk och myndigheter vore redan underkastade
statsbokföringskommitténs direkta kontroll och vore förpliktade att
följa därifrån utfärdade föreskrifter. Kommittén hade beklätts med uppdrag
att i stor omfattning verkställa den centrala bokföringen och vore i
färd att, efter riksdagens önskan, genomföra statsbokföringsreformen. Ett
sådant tillstånd Vore i längden ohållbart. Än mer egendomligt skulle det
givetvis komma att gestalta sig, om den kamerala revisionen på ett eller
annat sätt skulle anknytas till den i statsbokföringskommittén pågående
räkenskapsgranskningen. Det kunde väl icke ens ifrågasättas att bekläda en
kommitté med befogenheter av denna art. De betydande fördelar, som vore
att vinna genom att sammanknyta räkenskapsgranskningens tvenne huvuddelar,
skulle uppenbarligen vid sådant förhållande få tillspillogivas.
Statsutskottet, vars majoritet tillstyrkte Kungl. Majds förslag med vissa
jämkningar i fråga om staten för det nya ämbetsverket, utvecklade ytterligare
skälen för ämbetsverkets inrättande och anförde bland annat följande.
Att behov av större enhetlighet och effektivitet i avseende å den centrala
kontrollen över statsmedelsförvaltningcn förelåge, syntes utskottet vara till
fyllest ådagalagt. Den ifrågavarande kontrollen hade dittillt utövats av tre
olika statsorgan: statskontoret, kammarrätten och statsbokföringskommittén.
Det hade visserligen anförts, att utan svårigheter en bestämd åtskillnad
skulle kunna göras mellan de olika slag av kontroll, som tillkomme nämnda
myndigheter. Av de utredningar, som verkställts, hade utskottet emellertid
bibringats den uppfattningen, att sä icke kunde anses vara förhållandet. Det
hade tvärtom gjort sig gällande helt olika uppfattningar om vad som bort
konstateras genom den av statskontoret vid budgetredovisningens upprättande
utövade budgetkontrollen och vad som bort beivras vid den av kammarrätten
verkställda kamerala revisionen. Intet tvivel torde heller råda därom, att
den formella granskning, som genom statsbokföringskommittén utövades ä
de till kommittén ingående räkenskaperna och som innebure dels tillsyn å
att räkenskaperna vore i formellt hänseende riktiga samt att inkomster och
utgifter förts å vederbörliga titlar, dels ock granskning av att veri fieeringen
av inkomster och utgifter vore fullständig och riktig, tjänade såväl riks
-
.)
Kung!. Maj:ts proposition Nr 176.
huvud bokföringens som den kamerala revisionens intressen. Den dittillsyarande
ordningen lede emellertid även av andra brister, i det att beträffande
vart och ett av de organ, som hade att taga befattning med den centrala
medelskontrollen, mindre tillfredsställande förhållanden rådde. Att
rikshuvudboken upprättades av statskontoret, som förvaltade en avsevärd
del av statskapitalet, medförde den olägenheten, att ämbetsverket vid utövandet
av budgetkontrollen å andra myndigheter bleve bundet av hänsyn
till den förvaltning, ämbetsverket självt handlade. Olämpligheten härav
vore så mycket större, som någon efterföljande kontroll å riksbokslutet icke
företoges frånsett den granskning, som kunde utföras av riksdagens revisorer.
Beträffande den av kammarrätten utövade revisionen hade detta ämbetsverk
självt erkänt behovet av mera djupgående reformer av revisionens ledning.
Det torde ock vara uppenbart, att med den dittills varande organisationen
av ämbetsverket revisionens speciella synpunkter hade svårt att i vederbörlig
grad göra sig gällande. Vad slutligen anginge statsbokföringskommittén,
både denna tydligen genom omständigheternas makt kommit att erhålla
uppgifter, som endast borde tillkomma ett fast organiserat ämbetsverk. Detta
gällde icke blott den direkta räkenskapskontrollen utan även den centrala
bokföring och den allmänna tillsyn å räkenskapsväsendet, som utövades genom
kommittén.
hifter att hava bemött vissa erinringar, som framställts mot statsbokföringsreformen,
uttalade utskottet, att utskottet vunnit den uppfattningen,
att man måste räkna med att statsbokföringskommitténs huvudsakliga uppgifter
även för framtiden måste fyllas. Då det självfallet icke i längden
ginge för sig att låta statsfunktioner av den vikt och omfattning, det här
gällde, utföras av en tillfälligt fungerande kommitté, återstode intet annat
än att överflytta kommitténs arbete på ett fast organiserat ämbetsverk. Det
gällde då att tillse, huru detta mål lämpligast skulle nås. Utskottet utvecklade
härefter de olägenheter, som skulle vara förenade med den av föredragande
departementschefen diskuterade utvägen att flytta in statsbokföringskommittén
i statskontoret, samt anförde vidare, att det emellertid även skulle
kunna ifrågasättas att överflytta den del av statsbokföringskommitténs verksamhet,
som bestode i formell granskning av räkenskaperna med tillhörande
verifikationer, till kammarrätten och låta kommitténs uppgifter i övrigt övertagas
av statskontoret. Frånsett att med en sådan anordning den erforderliga
snabbheten i den kontroll, som borde föregå räkenskapernas sammanställande
i budgetredovisningen, icke säkerställdes, vore att märka, att densamma förutsatte
en väsentlig förstärkning av kammarrättens revisionsavdelnings ledande
krafter. Utskottet ansåg i dylikt fall oavvisligt, att revisionsavdelningen
stäbdes under ledning av en särskild chef, exempelvis i den ställning, marinöverkommissarien
i marinförvaltningen intoge. Förevarande lösning förutsatte,
enligt vad utskottet närmare utvecklade, jämväl i övrigt personalutvidgning
i kammarrätten ävensom förstärkning av ledningen å riksbokslutsbyrån
i statskontoret. Oavsett kostnadsfrågan vidlåddes båda alternativen
av betydande brister, vilka utskottet närmare angav. Att till statskontoret
eller kammarrätten förlägga hela den ifrågavarande verksamheten måste
vara alldeles uteslutet. Ville man vinna det syfte, som avsetts med den
föreslagna reformen, framstode därför enligt utskottets uppfattning såsom
den bästa lösningen att sammanföra statskontorets riksbokslutsbyrå, kammarrättens
revisionsavdelning och statsbokföringskommittén i ett särskilt ämbetsverk.
.
1923 års
riksdag.
1924 års
riksdag.
(i Kunyl. Maj:ts proposition Nr 170.
Den av riksdagen beslutade organisationen av riksräkenskapsverket upptog
tre byråer, nämligen två revisionsbyråer samt riksbokslutsliyrån, tillika
kanslibyrå. Enligt organisationsplanen skulle första revisionsbyrån huvudsakligen
handhava den formella och budgettekniska kontrollen, medan andra
revisionsbyrån väsentligen skulle ombesörja den kamerala revisionen. Denna
uppdelning blev emellertid vid utfärdande av instruktion för verket icke
genomförd, utan skulle de båda revisionsbyråerna hava att a var sin del a\
räkenskaperna utföra såväl formell som kameral granskning. Den av riksdagen
fastställda staten för ämbetsverket upptog, utom generaldirektören och
de tre byråcheferna, fem förste revisorer och •bi revisorer samt .‘52 kvinnliga
biträden i olika lönegrader ävensom en förste vaktmästare och fyra vaktmästare.
Dessutom anvisades å extra stat medel för anställande av sex extra
revisorer.
Under hänvisning till att den åtskillnad i arbetsuppgifter mellan revisionsbyråerna,
som avsetts i organisationsförslaget, sedermera icke kommit till
stånd, sammanslogos från och med den 1 juli 1923 de båda revisionsbyråerna
till en byrå, varvid en byråchefstjänst indrogs. Samtidigt indrogos
två ordinarie kontorsbiträdesbefattningar i verket, varjämte de a extra stat
anställda revisorernas antal minskades till fyra.
Eu betydelsefull förändring i. riksräkenskapsverkets arbetsuppgifter och
ställning i förvaltningsorganisationen inträdde från och med 1925 års ingång.
I sammanhang med frågan om anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket
och allmänna civilförvaltningens lönenämnd för budgetåret
1924—1925, vilken fråga förelädes 1924 års riksdag i Kungl. Maj:ts
proposition nr 121, upptog föredragande departementschefen till behandling
ett av statens besparingskommitté framlagt förslag angående förenklad behandling
av besvärs- och anmärkningsmål rörande avlönings- m. fl. förmåner
åt statstjänstemän samt vissa av statsmedel utgående ersättningar.
Enligt den av departementschefen i anledning av kommittéförslaget förordade
anordningen skulle ifrågavarande mål icke vidare få fullföljas till
Kungl. Majrt i regeringsrätten utan i sista instans upptagas till avgörande
av kammarrätten. Inom riksräkenskapsverket uppkomna anmärkningsfragor,
vilka dittills prövats av kammarrätten, skulle i första instans avdömas av
riksräkenskapsverket självt. I samband härmed föreslogs en betydande inskränkning
av den i riksräkenskapsverket skeende eftergranskningen av de
med specialrevisioner utrustade verkens räkenskaper. I anslutning härtill
föreslogs indragning från och med den 1 juli 1924 av sju ordinarie revisorstjänster
i ämbetsverket, därav tvä voro vakanta; återstående fem skulle uppföras
å allmänna indragningsstaten med bibehållen tjänstgöringsskyldighet.
Samtidigt förutsattes, att en revisor å generaltullstyrelsens stat skulle från
och med den 1 juli 1925 överflyttas till riksräkenskapsverkets stat.
Departementschefens förslag angående ändrad behandling av ifrågavarande
besvärs- och anmärkningsmål, vilket var avsett att genomföras i administrativ
ordning, lämnades av riksdagen i allt väsentligt utan erinran. Jämväl förslaget
om personalminskning i riksräkenskapsverket vann riksdagens bifall.
De ifrågasatta förändringarna i instansordningen genomfördes i_ ett antal
den 12 december 1924 utfärdade författningar (sv. förf.-saml. nr 528 -534),
vilka trädde i kraft den 1 januari 1925.
Jag övergår härefter till att redogöra för riksräkenskapsverkets nuvarande
organisation:
Kungl. May.ts proposition Nr 176.
Riksräkenskapsverket är för närvarande organiserat på två byråer, nämligen
riksbokslutsbyrån, tillika kanslibyrå, och revisionsbyrån.
Riksbokslutsbyrån har i huvudsak till åliggande
att bearbeta de räkenskaper och redovisningshandlingar, vilka skola ligga
till grund för den verket åliggande centrala bokföringen, de månatliga
sammanställningarna, budgetredovisningen och rikshuvudboken;
att formellt granska huvudböcker och likvider mellan huvudförvaltningar;
att enligt bestämmelser i § 5 i ämbetsverkets instruktion för varje månad
verkställa central bokföring rörande statens inkomster och utgifter, att på
grundval av den månatliga bokföringen årligen upprätta budgetredovisning för
det nästförflutna budgetåret jämte revisionsberättelse samt att för varje räkenskapsår
uppgöra och avsluta rikshuvudbok, utvisande statsverkets samtliga
tillgångar, inkomster och utgifter;
att årligen upprätta förslag till beräknande av statsverkets inkomster vid
nästföljande statsreglering;
att mottaga och sammanställa de årliga statistiska tablåerna över statens
produktiva fonder;
att mottaga och registrera de till verket ingående handlingar;
att vaka däröver, att till byråns handläggning hörande räkenskaper inkomma
på föreskrivna tider; samt
att handlägga de ärenden, som avse personalens avlöning och verkets
ekonomi.
Riksräken
skapsverket3
nuvarande
organisation.
A revisionsbyrån verkställes granskning av de till riksräkenskapsverket
ingående räkenskaper och redovisningshandlingar, i den mån sådan granskning
icke verkställes å riksbokslutsbyrån. Räkenskapsgranskningen skall
bedrivas enligt av chefen för ämbetsverket upprättad plan, som skall delgivas
chefen för finansdepartementet.
Revisionsbyrån har vidare till åliggande i huvudsak
att utöva noggrann tillsyn därå, att levereringar mellan ämbetsverk och
myndigheter verkställas i vederbörlig ordning;
att handlägga ärenden, som avse utfärdandet av föreskrifter beträffande
bokföringen hos de ämbetsverk och myndigheter, vilkas räkenskaper det tillkommer
riksräkenskapsverket att granska;
att upprätta förslag till räkenskapsformulär och blanketter;
att besvara av redogörare och bokförare samt ämbetsverk och myndigheter
framställda förfrågningar beträffande boldöringstekniken;
att i övrigt utöva den verket åliggande tillsynen beträffande statens räkenskapsväsen;
att
handlägga ärenden sammanhörande med den riksräkenskapsverket
åliggande tillsynen över att revisionen vid de ämbetsverk, inom vilka specialrevisioner
finnas, utföres på ett sådant sätt, att betryggande kontroll förefinnes;
att
vaka däröver, att till byråns handläggning hörande räkenskaper inkomma
på föreskrivna tider;
att vaka över att medel, som skola i följd av anmärkningar inflyta, varda
redovisade samt att föra aktoratsbok;
att vid yppade konkurser och i följd av utfärdade årsstämningar vidtaga
erforderliga åtgärder för bevakande av kronans eller det allmännas fordringar
och för beredande av säkerhet för desamma, därest något fordringsbelopp i
följd av anmärkningar mot inkomna räkenskaper må vara att bevaka, och
8
Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.
för sådant ändamål, därest granskning av vederbörlig räkenskap ännu icke
ägt rum, föranstalta, att sådan snarast möjligt verkställes;
att verkställa de utredningar, som påkallas av verkets åligganden vid förefunnen
balans hos redogörare, vars räkenskap skall granskas inom verket;
att i vad på byrån ankommer tillhandahålla material till den av verket
utgivna revisionsberättelsen.
Arbetet å revisionsbyrån är fördelat på fyra revisionskontor, vilka vart
och ett förestås av en förste revisor. Räkenskapernas fördelning mellan
revisionskontoren är enligt arbetsordningen för verket (fastställd den 27 maj
1925) följande:
första kontoret: räkenskaperna från statskontoret, överståthållarämbetet och
länsstyrelserna;
andra kontoret: skatteräkenskaperna;
tredje kontoret: räkenskaperna från armé- och marinförvaltningarna, de
affärsdrivande verken, fångvårdsstyrelsen, lotsstyrelsen, generaltullstyrelsen,
medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen och kommerskollegium med navigationsskolorna;
samt
fjärde kontoret: räkenskaperna från undervisningsverken, sociala verk och
inrättningar, statsdepartementen, domstolarna, domkapitlen, akademier, kom
mitteer samt övriga förut ej nämnda räkenskaper.
Av länsstyrelsernas räkenskaper hava debiterings- och uppbördsredogörelserna
numera överflyttats från första till andra kontoret.
Den i ämbetsverket anställda personalens fördelning på de olika avdelningarna
framgår av följande tablå (avseende i huvudsak förhållandena i
början av december 1926).
Riksbokslutsbyrån.
Riksbokslutsa vdelningen.
1 förste revisor
2 revisorer
1 extra revisor
3 kanslibiträden
1 kvinnlig e. o. tjänsteman i 4:e lönegraden
1 » » » i l:a »
Kansliavdelningen.
1 kansliskrivare (registrator)
1 kansliskrivare (kassör)
2 kvinnliga e. o. tjänstemän i 4:e lönegraden
1 kvinnlig e. o. tjänsteman i l:a lönegraden.
Revisionsbyrån.
Första kontoret.
1 förste revisor
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
9
8 revisorer 1
1 extra revisor
3 förste amanuenser med heltidstjänstgöring
1 andre amanuens med halvtidstjänstgöring
2 kanslibiträden
2 kvinnliga e. o. tjänstemän i l:a lönegraden.
Andra kontoret.
1 förste revisor
1 revisor
8 kanslibiträden
2 kontorsbiträden
2 kvinnliga e. o. tjänstemän i 4:e lönegraden
1 kvinnlig e. o. tjänsteman i l:a lönegraden.
Tredje kontoret.
1 förste revisor
(i revisorer
1 extra revisor
3 andre amanuenser med halvtidstjänstgöring
1 kanslibiträde
1 kontorshiträde
1 kvinnlig e. o. tjänsteman i 4:e lönegraden
1 » » » i l:a »
Fjärde kontoret.
1 förste revisor
9 revisorer
1 extra revisor
3 förste amanuenser med heltidstjänstgöring
3 andre amanuenser med heltidstjänstgöring
3 andre amanuenser med halvtidstjänstgöring
(i kanslibiträden
1 kontorsbiträde.
Förste revisorstjänsten å första revisionskontoret är vakant och uppehälles
av en ordinarie revisor. Dennes revisorstjänst liksom en vakant sådan tjänst
har ej upptagits i förteckningen. Detta sammanhänger med att i riksräkenskapsverket
ej plägar meddelas förordnande såsom vikarie för viss revisor,
utan utslås alla dylika förordnanden, som överstiga sju dagar, över hela
året. Till följd härav tjänstgöra ständigt de äldsta amanuenserna på revisorsförordnande
utan att ersättas av vikarier i annan mån än då lialvtidsamanuenser
förordnas tjänstgöra å Deltid. Det sålunda använda förfarandet
innebär i verkligheten, att antalet av de amanuenser, som tjänstgöra och
1 Därav ) revisor å indragningsstat med tjänstgöringsskyldighet (uppnår pensionsåldern i
juli 1927) och 1 revisor med tjänstgöring ungefär halva dagen å kansliavdelningen.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
uppbära avlöning i dylik egenskap, i regel understiger hälften av det i förestående
förteckning angivna.
Utom de i förteckningen upptagna kanslibiträdesbefattningarna äro tre
sådana tjänster uppförda i staten men vakanta. För dessa tjänster liksom
för en vakant kontorsbiträdesbefattning äro förordnade vikarier, på grund
varav fyra extra ordinarie biträden ständigt uppehålla ordinarie tjänst.
Slutligen må anmärkas, att personalens placering å de olika avdelningarna
i verket från tid till annan i ganska stor omfattning växlar.
Omfattningen av den till verket överlämnade domsrätten i anmärkningsmål
är i instruktionen bestämd så att verket äger att till behandling och
avgörande upptaga mål, som uppkomma i anledning av inom verket framställda
anmärkningar vid de till verket för granskning ingående räkenskaperna;
av överrevisorer vid statens affärsdrivande verk till riksräkenskapsverket
överlämnade anmärkningsfrågor; sådana frän fångvårdsstyrelsen
till riksräkenskapsverket överlämnade anmärkningsfrågor, där yrkande om
ersättning blivit väckt mot länsstyrelse; samt andra anmärkningsmål, vilka
enligt särskilda stadganden må anhängiggöras i riksräkenskapsverket såsom
första instans.
Ifrågavarande mål avgöras av generaldirektören i närvaro av föredraganden.
Föredragande i dylika mål är vederbörande förste revisor. Enligt
särskilt stadgande i instruktionen få hithörande mål icke avdömas under tid,
då generaldirektören åtnjuter semester eller annan ledighet, såframt icke
Kungl. Maj:t därom särskilt förordnat.
Generaldirektörens beslut i anmärkningsmål må å kronans vägnar bos
kammarrätten överklagas av byråchefen å den byrå, inom vilken anmärkningen
framställts. Däremot äger vederbörande revisor, som framställt anmärkningen,
ej klagorätt.
Byråchefen äger alltså icke att deltaga i det slutliga avgörandet av anmärkningsmålen
inom verket. Däremot har han att besluta rörande de vid
granskningen å lians byrå uppkomna anmärkningarnas kommunicerande
med vederbörande. Då vid räkenskapsgranskningen eller eljest framställes
anmärkning, att medel, som utbetalats, böra återbäras eller att medel, som
skolat inflyta, icke influtit eller att persedlar icke behörigen redovisats, skall
nämligen, enligt stadgande i instruktionen, vederbörande byråchef i första
hand pröva, huruvida och av vem förklaring bör infordras. Där byråchef
funnit framställd anmärkning icke böra till förklaring utställas, skall frågan
avgöras av generaldirektören, om vederbörande granskare därom gör skriftlig
framställning inom tio dagar efter det han erhållit del av beslutet att vägra
kommunikation.
I andra ärenden än anmärkningsmål är vederbörande byråchef föredragande,
dock att åt annan tjänsteman i verket kan uppdragas att i byråchefs
ställe inträda såsom föredragande.
I allmänhet skall ärende, i vars prövning generaldirektören deltager, avgöras
av generaldirektören i närvaro av föredraganden. I riksräkenskaps
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
11
verkets plenum behandlade ärenden skola dock avgöras genom omröstning
mellan de i beslutet deltagande. I plenum skola handläggas vissa i instruktionen
uppräknade grupper av ärenden, nämligen, jämte närmare angivna
personalfrågor och ärenden angående verkets ekonomi, ärenden rörande
verkets organisation; nya författningars utfärdande eller redan befintligas
ändring, förklarande eller upphävande; cirkulär eller allmänna föreskrifter,
som det tillkommer verket att utfärda; åtgärder för vinnande av erforderligt
samarbete mellan riksräkenskapsverket och specialrevisionerna; räkenskapers
form och uppställning, revisionsberättelsen, budgetredovisningen, inkomstberäkningen
m. fl. redogörelser och förslag; föreläggande eller utdömande
av vite; samt utlåtanden med anledning av besvär över verkets åtgärder
eller beslut utom i vad angår anmärkningsmål.
Sedan jag sålunda lämnat en översikt över riksräkenskapsverkets nuvarande
organisation, övergår jag nu att redogöra för de besparingssakkunnigas yttrande
och förslag. Jag kommer härvid att i allmänhet behandla de olika
frågorna i den ordning, vari de sakkunniga upptagit dem i sitt betänkande,
samt i samband därmed redogöra för riksräkenskapsverkets utlåtande över
de särskilda förslagen ävensom angiva min ställning till desamma. Till
en början torde jag få återgiva ett av de sakkunniga gjort principuttalande
angående organisationen av riksräkenskapsverket.
De sakkunnigas uttalande härutinnan är av följande innehåll:
»Då riksräkenskapsverket med 1921 års ingång trädde i verksamhet, bestod
ämbetsverkets styrelse av en generaldirektör och 3 byråchefer. Såsom
av det föregående framgår, blev en av byråchefstjänsterna redan från och
med den 1 juli 1923 indragen. Det torde väl ej heller lida något tvivel,
att ämbetsverkets ledning vid verkets tillkomst varit väl starkt organiserad
i förhållande till de arbetsuppgifter, som då voro avsedda att övertagas
av verket. Att en viss överorganisation på detta område kom till
stånd, synes lätt förklarligt, då ämbetsverket tillkom mot slutet av en period
av högkonjunktur, under vilken åtskilliga av de statliga förvaltningsorganen
varit föremål för starka utvidgningar. De svårigheter, som otvivelaktigt
gjorde sig gällande beträffande det statliga räkenskaps- och revisionsväsendet,
torde ock vid tiden för verkets inrättande hava varit särskilt framträdande
till följd av kristidens speciella förhållanden. De sakkunniga vilja
i detta sammanhang erinra därom, att ungefär samtidigt med riksräkenskapsverkets
inrättande finansdepartementet utrustades med en särskild budgetbyrå,
vilken numera, sedan förhållandena på förevarande område stabiliserat
sig, visat sig kunna undvaras och därför från och med den 1 juli 1926
indragits.
I en vid 1924 års riksdag väckt motion (nr 279 i första kammaren), i
vilken yrkades avslag på Kungl. Maj:ts ovannämnda proposition nr 121, i
vad densamma avsåg överflyttande av domsrätt i anmärkningsmål till riksräkenskapsverket,
hemställdes, att de båda dåvarande byråchefstjänsterna i
verket måtte indragas samt chefsbefattningen vid inträffande ledighet sänkas
till överdirektörsgraden. Denna framställning vann dock icke riksdagens
godkännande.
Allmänt ut
talande
angående
riksräkenskapsverkets
organisation.
Besparings
sakkunniga.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
ik&räken
spsverket.
Även om det enligt de sakkunnigas uppfattning med fog kan göras gällande,
att en sådan organisation av ämbetsverket, som i nämnda motion
åsyftades, med en överdirektör såsom chef och förste revisorerna såsom
ledamöter, borde hava varit tillräcklig vid verkets inrättande med hänsyn
till att dess arbetsuppgifter då i huvudsak voro begränsade till att avse
revisions- och bokföringsverksamhet, lärer dock, sedan numera åt ämbetsverket
uppdragits domsrätt i anmärkningsmål, den nuvarande organisationen
i huvudsak böra bibehållas.
På sätt av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har ämbetsverket
redan tidigare vid olika tillfällen varit föremål för åtgärder i besparingssyfte,
vilka medfört ej obetydliga personalindragningar. Sålunda har antalet
tjänstemän, ordinarie och extra, i revisorsgraden minskats från 39 till 31.
ä andra sidan har nyligen en viss utvidgning av arbetsuppgifterna ägt
rum, i det att räkenskaperna för flygvapnet från och med den 1 juli 1926
skola granskas i riksräkenskapsverket. Enligt inhämtade upplysningar beräknas
granskningen av nämnda räkenskaper — vilka i motsats till arméns
och marinens räkenskaper icke underkastas föregående granskning av specialrevision
— kräva en halv till en arbetskraft i revisors ställning.
Under sådana förhållanden är det knappast att förvänta, att någon mera
omfattande minskning av personalen skall kunna genomföras, därest icke
samtidigt någon arbetsuppgift avlyftes från ämbetsverket.»
I fråga om det av de sakkunniga sålunda gjorda uttalandet har riksräkenskapsverket
inledningsvis erinrat om följande:
Verket hade under sin korta tillvaro redan två gånger varit föremål för
vittgående indragningsåtgärder. Indragits hade sålunda en byråchef, sex
ordinarie och två extra revisorer samt två kontorsbiträden. Därjämte hade
emellertid verkets anslag till i eke-ordinarie personal nedsatts med belopp,
motsvarande avlöning till tre amanuenser med full tjänstgöring. Ehuruväl
ämbetsverket beskurits så kraftigt, vore det att märka, att det antal revisorer,
som vid 1920 års slut fanns å kammarrättens revisionsavdelning
och statskontorets riksbokslutsbyrå, icke undergått någon ökning i samband
med inrättandet av riksräkenskapsverket. Då ämbetsverket nu sökt att i
möjligaste mån tillmötesgå besparingssakkunnigas förslag om nya indragningar,
hade detta skett under starkt medvetande av att det tillkomme den
myndighet, som hade till huvuduppgift att främja sparsamhet med statens
medel, att själv inskränka sin organisation så långt som vore förenligt med
ett tillfredsställande fullgörande av verkets uppgifter.
Med anledning av att besparingssakkunniga i sitt yttrande gjort gällande,
att riksräkenskapsverkets ledning vid verkets tillkomst varit väl starkt organiserad
samt att en organisation med en överdirektör såsom chef och förste
revisorerna såsom ledamöter borde hava varit tillräcklig vid verkets inrättande,
har riksräkenskapsverket härefter ingått på frågan om ämbetsverkets
allmänna ställning. Riksräkenskapsverket har härutinnan anfört följande:
»De sakkunnigas — om en beklaglig underskattning av det kamerala
arbetets värde vittnande — yttrande om organisationen av verkets styrelse,
för den händelse ej domsrätten i anmärkningsmål pålagts riksräkenskapsverket,
kan av ämbetsverket ej till någon del godtagas. Rent allmänt sett
vill riksräkenskapsverket framhålla, att ett ämbetsverk av den storlek riksräkenskapsverket
under alla förhållanden måste äga och med den ömtåliga
uppgift, som tillkommer statens centrala revisions- och räkenskapsorgan,
13
Kung!. Mcij:ts proposition Nr 176.
ickt! lritci sig administrera utan att verkets chef liar att i sin ämbetsutövning
hämta stöd av åtminstone ett par tjänstemän i byråchefs ställning.
Skulle, riksräkenskapsverket frånkännas befogade anspråk på att även utan
domsrätt utrustas med två byråchefer, skulle konsekvensen bliva en vittgående
degradering av byråchefstjänsterna inom statsförvaltningen. Det
torde i anledning av besparingssakkunnigas uttalande ej vara ur vägen att
påpeka, att i ett flertal överdirektörsverk finnas tjänstemän i byråchefsgiaden
minst två - och att i samtliga dessa verk antalet befattningshavare
med så kvalificerat arbete, som tillkommer riksrälcenskapsverkets
manliga personal, vida understiger motsvarande antal i riksräkenskapsverket.
Do sakkunniga torde val fa anses hava givit uttryck för den uppfattningen,
att den nuvarande processordningen i anmärkningsmål bör bibehållas.
Det finns emellertid skal antaga, att de sakkunnigas nyss återgivna
uttalande tages till intäkt för krav på en återgång till den förutvarande
ordningen för anmärkningsmålens handläggning, i syfte att därigenom skulle
kunna möjliggöras den av besparingssakkunniga för sådan händelse såsom
tänkbar angivna beskärningen av riksräkenskapsverkets styrelse. Med hänsyn
härtill vill riksräkenskapsverket framhålla, att en sådan anordning på det
hela taget skulle innebära en kostnadsökning i förhållande till den nuvarande
organisationen. Besparingen på grund av chefens degradering och byråchefernas
indragning skulle nämligen betydligt understiga kostnaden för
nödvändig utödning av antalet saväl ledamöter som föredragande i regeringsrätten.
Det liggei. under sådana förhållanden mahända nära till hands för den,
som ej närmare tänkt sig in i ämnet, att ifrågasätta fullständigt »slopande»’
av riksräkenskapsverket, d. v. s. verkets uppdelande pa andra ämbetsverk.
Da det för vinnande av arbetsro och stadga inom riksräkenskapsverket är
nödvändigt, att ohållbarheten av de da och da uppdykande påståendena om
lämpligheten av en sådan åtgärd blir klart ådagalagd, anser sig ämbetsverket
böra något skärskåda jämväl detta alternativ.
Riksräkenskapsverket skall i detta sammanhang ej uppehålla sig vid de
enligt ämbetsverkets egen erfarenhet betydande fördelar, som äro förenade
med den sammanslagning av kammarrättens r e vi si o n sa v cl e 1 n i n g och huvuddelen
a\ statskontorets riksbokslutsbyrå, som ägde rum genom riksräkenskapsverkets
tillkomst. Riksräkenskapsverket vill endast konstatera, att
självfallet de uppgifter, som ålegat nämnda avdelningar av de båda ämbetsverk,
ur vilka riksräkenskapsverket bildats, i huvudsak alltjämt måste fyllas.
Det. från statsbokföringskoinmittén till riksräkenskapsverket överflyttade^
åliggandet att utarbeta nya räkenskapsformulär är givetvis ock av beskaffenhet
att icke kunna upphöra.
Den Råga, som enligt riksräkenskapsverkets mening i detta sammanhang
— då det gäller bedömandet av möjliga besparingar inom förvaltningen
uppställer sig till besvarande är denna: vad skulle rent ekonomiskt sett
kunna vinnas genom riksräkenskapsverkets avskaffande?
Skulle riksräkenskapsverket indragas, lärer icke förefinnas annan utväg
för ordnande av den centrala medelskontrollen än en återgång i huvudsak
till vad som gällde före år 1921, med den jämkning att tillsynen över statens
räkenskapsväsen måste paläggas statskontoret. Revisionsavdelningens
återflyttande till kammarrätten skulle i sin ordning medföra, att den
ibre nämnda år gällande instansordningen beträffande anmäknings- och besvärsmål
i avlöningsfrågor m. in. finge återupplivas.
Departements
chefen.
14 Kung/. Maj:ts proposition Nr 176.
Sistnämnda förhållande är av avgörande betydelse för kostnadsfrågan.
Anmärkningsmålens återförande i sista instans till regeringsrätten niaste
nämligen, såsom ovan antytts och otvetydigt framgår av 1923 ars besparingskommittés
betänkande angående anmärkningsmålens behandling, kräva
en avsevärd kostnad för regeringsrätten utöver vad eljest vore nödvändigt.
I varje fall kan med visshet förutses, att kostnaden för utökning av antalet
regeringsråd och föredragande i regeringsrätten kommer att stiga till belopp
av minst samma storlek som de nuvarande kostnaderna för generaldirektörs-
och byråchefsbefattningarna i riksräkenskapsverket.
Vad som i övrigt skulle vinnas i personalbesparing genom. ämbetsverkets
upphörande begränsar sig till någon inskränkning av kansli- och vaktpersonal
— högst 2 å 3 personer. Med hänsyn till dessas laga löneställning
skulle kostnadsbesparingen härigenom ej bliva sa stor, att den ens kunde
uppväga kostnaderna för dels den förstärkning av revisionens ledning, som
redan kammarrätten på sin tid fann vara oundgänglig, om revisionsav delningen
skulle kvarbliva i detta ämbetsverk, och dels den personalökning a
riksbokslutsavdelningen, som vid avdelningens överflyttande till statskontoret
skulle krävas. Det kan nämligen ej förutsättas, att chefen för den byra i
statskontoret, till vilken riksbokslutsavdelningen komrne att förläggas, skulle
kunna utan vidare påtaga sig — jämte ledningen av riksbokslutct och
formulärarbetet — jämväl beredandet och avfattandet av de underdåniga
utlåtanden, däribland även inkomstberäkningen, som nu ankomma pa chefen
för riksbokslutsbyrån. Det kan måhända här böra påpekas, att innan nksbokslutsbyrån
överflyttades från statskontoret till riksräkenskapsverket, a
byrån funnos två förste revisorer mot nu en. Erinras må ock att besparingssakkunniga
själva uttalat, att, såvitt de kunnat bedöma, ur bespaiingssynpunkt
ej några väsentliga fördelar vore att vinna genom att aterföia
bokslutgöromålen till statskontoret.
Utan tvivel skulle sålunda en uppdelning av riksräkenskapsverket i dess
gamla beståndsdelar icke medföra någon kostnadsbesparing. Riksräkenskapsverket
hyser för sin del den bestämda uppfattningen, att tvärtom en
ej oväsentlig ökning skulle uppstå i förhållande till de nuvarande kostna
derna. Under sådana förhållanden och med kännedom om å ena sidan de betänkligheten.
som måste hysas mot varje ökning av regeringsrättens arbetsbörda,
och å andra sidan de svårigheter, som för statskontoret och särskilt
kammarrätten — vilka verk numera, bortsett från de till riksräkenskapsverket
överflyttade delarna, hava en helt annan storlek än då de på sin
tid motsatte sig riksräkenskapsverkets inrättande skulle uppstå vid en
av dessa verk nu säkerligen ej önskad återgång till den äldre organisationen,
bör enligt riksräkenskapsverkets mening frågan om ämbetsverkets
uppdelning anses slutligt avförd från dagordningen.»
De av besparingssakkunniga och riksräkenskapsverket sålunda gjorda allmänna
uttalandena angående riksräkenskapsverkets nuvarande organisation
synas mig utvisa, att med hänsyn till verkets numera ökade arbetsuppgifter
och de efter verkets tillkomst redan vidtagna indragningarna av personal
någon mera omfattande minskning av personalen för närvarande icke torde
vara genomförbar, såvitt icke samtidigt någon arbetsuppgift avlyftes från
ämbetsverket. Såsom av mitt ståndpunkttagande till de av de sakkunniga
i fråga om verkets organisation framlagda särskilda förslagen i fortsättningen
framgår, har jag ock kommit till den uppfattningen, att någon större
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
15
indragning av personal vid verket icke kan ske utan äventyrande av
ämbetsverkets förmåga att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina
åligganden.
Vad särskilt angår spörsmålet om organisationen av verkets ledning,
får jag — utan att ingå på frågan huruvida ledningen av ämbetsverket
vid dess tillkomst varit starkare organiserad än som påkallades av de arbetsuppgifter,
som dä voro avsedda att dit förläggas — framhålla, att,
sedan verksamhetsområdet numera vidgats till att omfatta jämväl domsrätt
i anmärkningsmål, skäl icke synas föreligga att nu föreslå någon förändring
härutinnan.'' Jag anser sålunda, att riksräkenskapsverkets styrelse alltjämt
bör utgöras av en generaldirektör såsom chef för verket och två byråchefer
såsom ledamöter i styrelsen.
Vid granskning av riksräkenskapsverkets arbetsuppgifter hava de sak
kunniga jämväl tagit under övervägande, huruvida icke bokslutsgöromålen
lämpligen skulle kunna åter förläggas till statskontoret. Onekligen ägde
nämligen ifrågavarande göromål åtskilliga beröringspunkter med arbetet
särskilt ä statskontorets kassabyrå. Under förarbetena till riksräkenskapsverkets
inrättande gjorde också statskontoret gällande, att ett bortflyttande
från statskontoret av de å riksbokslutsbyrån befintliga arbetskrafter skulle
medföra svårigheter vid behandlingen av en mängd frågor, som just genom
den intima samverkan i statskontoret mellan riksbokslutsbyrån och verkets
övriga avdelningar utan omgång kunde finna sin lösning. Enligt vad de
sakkunniga inhämtat, hade emellertid den sedermera vunna erfarenheten
icke bekräftat dessa farhågor. Några mera kännbara olägenheter för statskontorets
arbete av bokslutsgöromålens skiljande från ämbetsverket syntes
icke hava försports. Då, såvitt de sakkunniga kunnat bedöma, ej heller ur
besparingssynpunkt några väsentliga fördelar vore att vinna genom att
återföra bokslutsgöromålen till statskontoret, hava de sakkunniga icke funnit
sig böra framställa något förslag i dylik riktning.
Med hänsyn till det resultat, vartill de sakkunniga kommit beträffande
nu berörda fråga, har riksräkenskapsverket ansett sig för sin del blott böra
fastslå, att, även om beröringspunkter funnes mellan de båda ämbetsverkens
nämnda avdelningar, sambandet vore flerfalt starkare mellan de
båda avdelningarna inom riksräkenskapsverket.
Av skäl, besparingssakkunniga beträffande nu ifrågavarande spörsmål anfört,
finner ej heller jag anledning föreligga att föreslå någon ändrad förläggning
av bokslutsgöromålen.
Efter förenämnda principuttalande angående riksräkenskapsverkets organi.
sation hava besparingssakkunniga till behandling upptagit frågan om begränsning
av granskningen i riksräkenskapsverket av skatteräkenskaperna.
frågasatt
överflyttande
till statskontoret
av bokslutsgöro.
målen.
Besparings
sakkunniga.
Riksäken
skapsverket.
Departements
chefen.
Begränsning
av granskningen
i riksräkenskaps
-
verket av
skatteräkenskaperna
Besparingssakkunniga.
16 Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 176.
Sedan de sakkunniga härvid till en början erinrat därom, att till Kungl.
Majds prövning förelåge ett av särskilda sakkunniga — 1923 ars taxeringssakkunniga
— väckt förslag angående begränsning av granskningen av
sagda räkenskaper, hava de sakkunniga i denna fråga anfört följande:
»Rörande omfattningen av riksräkenskapsverkcts skattegranskning stadgas
i 59 § 1 mom. i 1910 års taxeringsförordning, sådant detta författningsrum
numera lyder: Mnom riksräkenskapsverket må vid granskning av kronoräkenskaperna
anmärkning visserligen framställas beträffande den av vedej -börande tjänsteman för skattskyldig uträknade skatt, men däremot i avseende
å verkställd taxering, allenast så vitt den avser frihet från eller
lindring i skatt.’ Föremål för granskning i riksräkenskapsverket bliva i
enlighet härmed endast vissa av taxeringsmyndigheterna företagna åtgärder,
nämligen dels i fråga om fysiska personer fastställande av det beskattningsbara
beloppet i förhållande till det taxerade — d. v. s. bestämmande av
orts- och familjeavdragens storlek m. m. — dels ock beträffande inländska
aktiebolag och solidariska bankbolag beräkning av förhållandet mellan del
för bolaget taxerade beloppet och bolagets kapital samt fastställandet av
skattens härav beroende grundbelopp. I övrigt avser granskningen inom
riksräkenskapsverket av taxeringslängderna uteslutande debiteringen, d. v. s.
uträkningen av skattens belopp.
I sitt den 30 juni 1925 avgivna betänkande angående omorganisation av
taxeringsväsendet hava 1923 års taxeringssakkunniga till behandling upptagit
frågan om skattegranskningen i riksräkenskapsverket och därvid -efter att hava omförmält, vilka taxeringsåtgärder som för närvarande kunna
bliva föremål för revision vid ämbetsverkets granskning — anfört bland
annat följande (sid. 218 i betänkandet). De taxeringsåtgärder, om vilka
talats, vore av den beskaffenhet, att de mycket väl kunde bliva föremål
för revision i riksräkenskapsverket, då deras behörighet och riktighet kunde
fullt avgöras med ledning av uppgifter, varom taxeringslängderna skulle
innefatta upplysningar. Emellertid blevo dessa åtgärder granskade : piö\-ningsnämnderna och det syntes, som om genom ett väl anordnat piöv ningsnämndsarbete
vore tillräckligt sörjt för kontroll å dessa mera mekaniska
åtgärder, där det icke vore fråga om att efter utredningar och undersökningar
fastställa omfattningen av vederbörandes skattskyldighet, utan helt
enkelt att, sedan denna blivit fastställd, verkställa för skattens fixerande
nödiga uträkningar med ledning av skal teförfattningarnas i detta avseende
givna regler, vilka innefattade exakt bestämda siffror. Den av taxeringsmyndigheterna
bestämda omfattningen av vederbörandes skattskyldighet
bleve icke föremål för någon revision, utan kunde efter prövningsnämndens
slutförande av sitt arbete endast genom besvär dragas upp till vidare provning.
Någon anledning syntes icke föreligga, varför de på taxeringsmyndigheterna
ankommande mekaniska uträkningarna, vilkas verkställande endast
erfordrade ett någorlunda utvecklat ordningssinne och vilkas riktiga
utförande vore av oändligt mycket mindre intresse för statens ekonomi an
ett riktigt utförande av själva uppskattningen, skulle behöva underkastas
en omsorgsfullare prövning än den senare. Kunde man beträffande själva
uppskattningen nöja sig med prövningsnämndens beslut, därest detsamma
icke överklagades, syntes man med större skäl kunna åtnöjas med samma
anordning beträffande den mekaniska uträkningen. Do sakkunniga hade
alltså åt .141 § i det av dem framlagda förslaget till taxeringsförordning
givit det innehållet, att taxeringsmyndigheternas åtgärder icke finge bliva
17
Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.
föremål för anmärkning från riksräkenskapsverkets sida, men att skatteuträkningen,
debiteringen, alltjämt vore underkastad revision.
Enligt vad besparingssakkunniga inhämtat har taxeringssakkunnigas förslag^
i nu ifrågavarande del i allmänhet lämnats utan erinran av de över
förslaget hörda myndigheterna.
Vad riksräkenskapsverket angår, har ämbetsverket i utlåtande den 19
oktober 1925 anfört bland annat följande: ''Proceduren i fråga om skatteanmärkningar
omfattar, förutom noggrann granskning inom riksräkenskapsverket
av längderna: anmärkningarnas uppsättande, utskrivning och utsändande,
reservationskravs anställande hos de skattskyldiga genom landsfiskaler
och fjärdingsman respektive städernas tjänstemän, förklaringars infordrande
genom länsstyrelser, landsfiskaler och eventuellt fjärdingsman, förklaringars
avgivande av de skattskyldiga i de fäll, da dessa äro härför
kvalificerade, anmärkningsakternas återsändande till riksräkenskapsverket
med yttrande av kronoombud, påminnelsers avgivande av anmärkningsförfattarna,
målens avdömande och slutligen försök, ofta resultatlösa försök,
att genom landsfiskaler och fjärdingsman indriva utdömda belopp. Härtill
kunna komma överklaganden av utslag i anmärkningsmål. Med hänsyn
till det invecklade och omständliga i denna procedur är det uppenbart, att
de anmärkningar, som inom riksräkenskapsverket, enligt hittills gällande
bestämmelser, framställts mot för höga skatteavdrag ofta nog förorsakat
mera arbete och på grund därav större kostnad, än som motsvarar statens
fördel av anmärkningsförfarandet i denna del. — Riksräkenskapsverket tillstyrker
kommitterades förslag.’ Skiljaktiga meningar hava inom riksräkenskapsverket
uttalats av de båda ledamöter i verkets styrelse, som jämte
dåvarande generaldirektören deltagit i ärendets behandling. Den ene av
dessa har uttalat, att även om riksräkenskapsverket icke finge åvägabringa
rättelse av upptäckta feltaxeringar genom att av de skattskyldiga utkräva
skattebelopp, som befunnes hava frångått det allmänna genom att taxeringsmyndigheterna
medgivit för höga skattefria avdrag, borde åtgärder för
undvikande av samma felaktigheters upprepande i framtiden icke underlatas.
Härför fordrades dock endast, att riksräkenskapsverket meddelade
taxeringsmyndigheterna upptäckta fel av principiell betydelse, vilket kunde
ske, även om taxeringssakkunnigas förslag till lydelse av 141 § antoges.
Den andre reservanten inom riksräkenskapsverket har på anförda skäl i
första hand hemställt, att ifrågavarande paragraf måtte erhålla den lydelse,
som motsvarande författningsrum — 59 § 1 mom. taxeringsförordningen —
nu har, samt därest detta yrkande icke vunne bifall ansett, att till paragrafen
borde göras ett tillägg av innehåll att, därest vid granskningen inom
riksräkenskapsverket uppmärksammades av taxeringsmyndigheterna begångna
fel, meddelande härom skulle lämnas till don sakkunnige person,
Kungl. Maj:t enligt taxeringssakkunnigas förslag skulle årligen förordna
för att bland annat verka för en riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfattningarna.
Kammarrätten har i utlåtande den 9 januari 1926 funnit förslaget innebära
en lösning, ägnad att klargöra kompetensfrågan utan åsidosättande av
statens behöriga intresse. Två reservanter inom kammarrätten hava ansett,
att det alltjämt borde åligga riksräkenskapsverket att granska taxeringsmyndigheternas
åtgärder, såvitt anginge fastställandet för bolag av inkomstprocent
och skattens grundbelopp.
På sätt framgår av statsverkspropositionen till 1926 års riksdag (sjunde
huvudtiteln, sid. 47 ff.) var spörsmålet om begränsning av riksräkenskaps
Bihanq
till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 150 håfl. (Nr 110.) 2
18
Kungl. May.ts proposition Nr 176.
verkets skattegranskning även föremål för övervägande i samband med
frågan om anslag till ämbetsverket för budgetåret 1926 192/. Vid anslags
frågans
behandling i ämbetsverket hade dåvarande generaldirektören i yttrande
till protokollet hos ämbetsverket den 30 september 1925 alternativt
ifrågasatt, att Kungl. Maj:t utan avvaktan på genomförandet av taxeringssakkunnigas
förslag i övrigt skulle föreskriva, att skattegranskningen inom
riksräkenskapsverket skulle omedelbart begränsas så, som nämnda sakkunniga
föreslagit, över generaldirektörens berörda yttrande avgåvos på grund av
Kungl. Maj:ts remiss utlåtanden av överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser. Det övervägande flertalet länsstyrelser uttalade härvid sin
anslutning till det av taxeringssakkunniga avgi vna förslaget om begränsning
av skattegranskningen i riksräkenskapsverket, och många länsstyrelser ansåge
förslaget böra omedelbart vinna tillämpning. En motsatt ståndpunkt
i sistnämnda hänseende intogo allenast länsstyrelserna i Gotlands och Hallands
län. Åtskilliga länsstyrelser hade icke uttalat sig om tidpunkten för
åtgärdens genomförande. . ... , ....
Vid anmälan av ärendet i statsrådet den e januari 192b aniorde föredragande
departementschefen, såvitt angick den ifrågasatta inskränkningen
av skattegranskningen, bland annat, följande. Enligt taxeringsförordningen
alåge det kronoombuden att verkställa granskning av taxeringslängderna
även i de avseenden, som folie under riksräkenskapsverkets revision, och
jämväl debiteringsförrättarna skulle hava sin uppmärksamhet fästad pa
eventuella felaktigheter. Att jämte granskningen av själva taxeringarna
medhinna även en formell granskning av taxeringslängderna hade emellertid
tidigare ej varit möjligt för prövningsnämnderna med den knappa tid.
som stått dem till buds. Sedan emellertid genom de ar 1922 vidtagna
ändringarna i taxeringsförordningen längre tid blivit utmätt för prövningsnämndernas
arbete såvitt länen anginge, hade jämväl en formell granskning
på sina häll i viss omfattning kunnat äga ruin. Därvid hade eventuella
felaktigheter blivit rättade redan före skattedebiteringen. En effektiv
formell granskning av taxeringslängderna förekomma likväl ej pa alla håll.
Med nuvarande organisation av taxeringsarbetet vore det måhända oundvikligt,
att den formella granskningen hos prövningsnämnderna finge stå
tillbaka för den sakliga och för statsverket i regel mera givande (iverprövningen
av taxeringsnämndernas arbete. Under sådana förhållanden finge
betydelsen av tillvaron av den nuvarande revisionen i riksräkenskapsverket
icke underskattas. Det av taxeringssakkunniga framlagda förslaget angående
taxeringsväsendets omorganisation syftade till sådana anordningar, att
den formella granskningen av taxeringslängderna skulle kunna göras effekti\
utan riksräkenskapsverkets kontroll. De sakkunnigas betänkande komme
emellertid icke att läggas till grund för lagstiftning vid 1926 ars riksdag,
och någon åtgärd i syfte att omedelbart genomföra de sakkunnigas förslagom
begränsning av riksräkenskapsverkets skattegranskning utan avvaktan
på den större frågans prövning funne departementschefen sig icke kunna
förorda. Under sådana förhållanden komme riksräkenskapsverkets gransk -ningsbefogenhet att kvarstå oförändrad ännu någon tid.»
Med framhållande av att, enligt vad förestående redogörelse utvisar, i
stort sett enighet radde bland de myndigheter, som uttalat sig i frågan,
att den i riksräkenskapsverket bedrivna granskningen av skatteräkenskaperna
borde inskränkas, hava besparingssakkunniga nu föi'' egen del t
anslutning till taxeringssakkunnigas ifrågavarande förslag hemställt, att
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
19
åtgärder måtte vidtagas för att skattegranskningen i riksräkenskapsverket,
så vitt densamma avsåge på taxeringsmyndigheterna ankommande åtgärder,
måtte upphöra.
Efter besparingssakkunnigas mening borde det icke möta betänkligheter
att genomföra den ifrågasatta begränsningen av skattegranskningen med
början beträffande 1927 års taxeringslängder, vilka enligt nu gällande bestämmelser
skulle senast den 15 februari 1928 insändas till riksräkenskapsverket.
Beträffande 1927 års taxeringslängder skulle man alltså, såvitt
anginge av taxeringsmyndigheterna vidtagna åtgärder, åtnöja sig med den
granskning, som kunde äga rum under prövningsnämndsarbetet. Besparingssakkunniga
förbisåge härvid ej, att de organisationsändringar beträffande
taxeringsväsendet, som kunde komma att beslutas på grundval av taxeringssakkunnigas
förslag, även om proposition i ämnet förelädes 1927 års riksdag,
knappast syntes kunna genomföras å sådan tid, att de kunde inverka på
1927 års prövningsnämndsarbete. Därest så ansåges påkallat, borde emellertid
särskilda åtgärder kunna vidtagas för att redan år 1927 en granskning av
taxeringslängderna jämväl i nu ifrågavarande hänseenden skulle företagas
i samband med prövningsnämndsarbetet även i de län, där en dylik granskning
tidigare icke plägat ske.
Den biträdespersonal, som inom riksräkenskapsverket erfordrades för
granskningen av taxeringslängderna med den sålunda ifrågasatta begränsningen,
borde, enligt vad besparingssakkunniga inhämtat, kunna uppskattas
till fem biträden. Av den å andra revisionskontoret enligt den förut intagna
översikten placerade biträdespersonalen — åtta kanslibiträden, två kontorsbiträden,
två kvinnliga extra ordinarie tjänstemän i 4:e lönegraden och en
kvinnlig extra ordinarie tjänsteman i l:a lönegraden — sysselsattes ett kanslibiträde
med granskning av debiterings- och uppbördsredogörelserna, medan
de övriga tolv biträdena utförde skattegranskningsarbete. Sju biträden
skulle alltså frigöras genom den föreslagna omläggningen av skattegranskningen.
Den minskning av ämbetsverkets biträdespersonal, som härigenom
möjliggjordes, syntes böra genomföras sä, att de fyra vakanta biträdesbefattningarna
— tre i kanslibiträdes- och en i kontorsbiträdesgraden — från och
med den 1 juli 1927 avfördes från ämbetsverkets stat samt att två extra
ordinarie tjänstemän i 4:de lönegraden och en extra ordinarie tjänsteman i
l:a lönegraden indroges.
Såsom ledare för skattegranskningsarbetet borde enligt de sakkunnigas
mening i fortsättningen vara tillräckligt med en tjänsteman i revisors ställning.
Från ämbetsverkets sida hade emellertid framhållits angelägenheten av
att större uppmärksamhet ägnades arbetet med inventeringar hos redogörare
samt önskvärdheten av att personal i större utsträckning än nu vore möjligt
kunde avdelas för inventeringsgöromål. Besparingssakkunniga, som funnit
vad i sådant hänseende anförts beaktansvärt, hava ansett, att verkets önskemål
i förevarande avseende lämpligen kunde tillgodoses på det sätt, att
såsom ledare för skattegranskningen alltjämt bibehölles en förste revisor.
20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Då dennes arbetstid icke syntes kunna utfyllas enbart med skattegranskningsarbetet,
kunde härigenom beredas möjlighet för ämbetsverket att i
större utsträckning taga förste revisorerna i anspråk för inventeringsgöromål.
Med hänsyn särskilt till den i regel enklare beskaffenheten av de
anmärkningsmål, vilkas föredragning skulle åligga den å skattegranskningskontoret
tjänstgörande förste revisorn, syntes det de sakkunniga skäligt,
att denne placerades i en något lägre löneställning än övriga förste revisorer
på revisionsavdelningen. De sakkunniga hava därför föreslagit, att en a\
förste revisorstjänsterna i verket nedflyttades från 26:e till 24:e lönegraden.
Förändringen syntes lämpligen kunna genomföras, när den nu a andra
revisionskontoret placerade förste revisorn, vilken under första halvaret 1928
inträdde i pensionsåldern, avginge från tjänsten.
Bibehölles en förste revisor såsom ledare av skattegransknmgsarbetet,
syntes emellertid den å andra revisionskontoret nu tjänstgörande revisorn
kunna undvaras. De sakkunniga hava därför föreslagit indragning av
en revisorstjänst i verket.
Enligt av besparingssakkunniga inhämtade upplysningar beräknade man
inom riksräkenskapsverket, att den nu förefintliga arbetsbalansen vid skattegranskningen
skulle vara avarbetad på våren 1928, då granskningen av
1926 års taxeringslängder antoges hava hunnit avslutas. I mån ai behov
syntes extra arbetskrafter få anlitas för att slutföra'' granskningen inom
sålunda beräknad tid. Härtill borde hänsyn tagas vid bestämmandet av
anslaget till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare i ämbetsverket
för budgetåret 1927—1928.
I enlighet med vad besparingssakkunniga sålunda hemställt skulle i riksräkenskapsverket
alltjämt verkställas granskning av uträkningen av de påförda
skattebeloppen. Under behandlingen av frågan om begränsning av
skattegranskningen i riksräkenskapsverket hade emellertid den tanken framkommit,
att jämväl debiteringsgranskningen lämpligen kunde överflyttas
till länsstyrelserna. I sådant avseende hade länsstyrelsen i Jönköpings län
i den 3 november 1925 avgivet utlåtande över generaldirektörens i riksräkenskapsverket
förberörda uttalande anfört, att det icke vore omöjligt,
att den del av skattegranskningen, som gällde rättelser av fel vid debiteringen,
med fördel skulle kunna ske i landskontoret och rättelse av befunna
felaktigheter meddelas genom beslut av länsstyrelsen. I så fall bleve det
nödvändigt att låta originalet till taxeringslängdema stanna i landskontoret
åtminstone två månader, ty på kortare tid kunde granskningen antagligen
icke hinna verkställas. För granskningsarbetet kunde anlitas utom
landskontorets vanliga personal den extra personal, som for närvarande
anställdes under uppbördstiden.
Besparingssakkunniga hava för sin del funnit det sålunda framkomna uppslaget
beaktansvärt och förtjänt av ytterligare övervägande. Det syntes de
sakkunniga få antagas, att granskningsresultatet skulle komma att föreligga
tidigare, om arbetet fördelades på länsstyrelserna än om det hela
Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.
21
skulle utföras centralt i riksräkenskapsverket. Länsstyrelserna skulle ock
genom att själva övertaga granskningsarbetet kunna erhålla en mera omedelbar
erfarenhet rörande debiteringsförrättamas sätt att fullgöra sitt uppdrag.
I den mån arbetet vid länsstyrelserna skulle kunna fullgöras av
landskontorens fast anställda personal under den tid mellan uppbördens
avslutande och taxeringsarbetets påbörjande nästföljande år, då arbetet på
landskontoren helt naturligt syntes vara mindre tyngande, skulle även en
kostnadsminskning i förhållande till nu tillämpade system uppstå.
På grund härav hava de sakkunniga hemställt, att undersökning måtte
verkställas, huruvida icke debiteringsgranskningen borde från riksräkenskapsverket
överflyttas till länsstyrelserna.
I fråga om den av besparingssakkunniga sålunda föreslagna begränsningen
av granskningen i riksräkenskapsverket av skatte räkenskaperna har riksräkenskapsverket
anfört följande:
»Då riksräkenskapsverket i ett den 19 oktober 1925 avgivet utlåtande
över 1923 års taxeringssakkunnigas betänkande av den 30 juni 1925 rörande
omorganisation av taxeringsväsendet yttrat sig i samma ämne, torde riksräkenskapsverket
ej böra ånyo till behandling i hela dess vidd upptaga
spörsmålet om lämpligheten av att, på sätt besparingssakkunniga i anslutning
till taxeringssakkunnigas förslag förordat, granskningen av taxeringslängderna
i fråga om taxeringsmyndigheternas åtgärder överflyttas från riksräkenskapsverket
till prövningsnämnderna. Även om en dylik överflyttning
ingalunda enbart är förenad med fördelar och särskilt ur besparingssynpunkt
är skäligen betydelselös, då kostnaderna allenast skulle överföras från
riksräkenskapsverket till prövningsnämnderna, saknar riksräkenskapsverket
tillräcklig anledning att nu framställa något allmänt yrkande i motsatt
riktning. På en punkt anser sig dock riksräkenskapsverket ej kunna stå
till svars för att lämna utan erinran förslaget om att undandraga taxeringsmyndigheternas
åtgärder granskning i riksräkenskapsverket.
På sätt besparingssakkunniga erinrat, hava vid behandlingen i kammarrätten
av taxeringssakkunnigas förslag två ledamöter av kammarrättens lagavdelning
i avgiven reservation förordat, att granskning av taxeringsmyndigheternas
åtgärder, såvitt anginge fastställandet för bolag av inkomstprocent
och skattens grundbelopp, skulle åligga riksräkenskapsverket. Grunden
för denna reservanternas uppfattning torde vara den, att sagda åtgärder,
ehuru de verkställas av taxeringsmyndigheterna, i realiteten om än ej formellt
äro att anse såsom debiteringsåtgärder. Denna uppfattning delas även
av riksräkenskapsverket. Ifrågavarande åtgärder äro av den stora betydelse,
att granskning av desamma inom riksräkenskapsverket måste anses befogad,
även om en granskning därjämte skulle ske i prövningsnämnderna. I det
vida övervägande antalet fall torde visserligen —■ vid en effektivt ordnad
undersökning av taxeringslängdema inom prövningsnämnderna — förekommande
felaktigheter beträffande bolagens taxeringar komma att uppmärksammas
redan hos prövningsnämnderna. Med hänsyn till uträkningarnas
besvärlighet kunna emellertid ifrågavarande fel lätt undgå upptäckt vid
granskningen. Även förutsatt att en efterrevision i fråga om bolagens beskattning
i nämnda avseende endast i jämförelsevis få fall skulle föranleda
anmärkning inom riksräkenskapsverket, vore det likväl, med hänsyn till
Biksräken
akapsverket.
22
Kungl, Maj:ts proposition Nr 176.
storleken av de belopp, som genom ifrågavarande felaktigheter kunna undandragas
staten, enligt riksräkenskapsverkets åsikt icke med statens verkliga
intresse förenligt att beskära verkets rätt till efterkontroll a bolagsbeskattningen.
Utföres denna kontroll i samband med debitenngsgranskningen
i riksräkenskapsverket, kräves för denna uppgift ej mer an en befattningshavare.
Personalen a skattekontoret bör för den skull okas med
ett ordinarie kontorsbiträde utöver vad de sakkunniga beräknat.
Redan i detta sammanhang anser sig riksräkenskapsverket höra upptaga
till behandling de sakkunnigas förslag om undersökning, huruvida icke
debiteringsgranskningen bör frän riksräkenskapsverket överflyttas till lans
styrelserna.
. in •
Beträffande först fördelen av den snabbare granskning som skulle vinnas
genom arbetets förläggande till länsstyrelserna, vill riksräkenskapsverket
framhålla, att denna vinst ej är synnerligen stor, då rättelser av debiteringsfelen
i allt fall ej kunna vidtagas, förrän debetsedlarna redan utsänts och
skatten betalts. Medan skatteanmärkningarna under gångna år tran riksräkenskapsverket
utsänts först två eller flera år efter det debiteringen
verkställts, bör, sedan arbetsbalansen avarbetats, anmärkningarna framdeles
kunna utsändas inom några månader efter det längderna inkommit till
riksräkenskapsverket. .,
Genom borttagande av förfarandet med reservationskrav skulle vidare
anmärkningarnas bringande till verkställighet kunna ske avsevart snabbare
än för närvarande. Sedan anmärkning efter förklaring av debitcrmgsfoirättaren
fastställts, skulle sålunda ny debetsedel kunna utskrivas och tillställas
den skattskyldige. Denne skulle härvid hava samma klagoratt, som
finnes medgiven i fråga om den ursprungliga debiteringen.
De sakkunniga hava framhållit fördelen av att länsstyrelserna genom
övertagandet av debiteringskontrollen skulle kunna erhålla en mera omedelbar
erfarenhet rörande debiteringsförrättarnas sätt att fullgöra sitt uppdrag.
Det vill synas, som om lika god erfarenhet skulle vinnas genom att lansstyrelserna
toge del av riksräkenskapsverkets anmärkningar, da dessa utsändas
till förklaring. . , ,, ,
Förläggandet till länsstyrelserna av debiteringskontrollen skulle v aiu telenät
med direkt olägenhet ur kontrollsynpunkt. Detta beror pa att sa val
ordinarie som extra befattningshavare vid lansstyrelserna ofta i or ordnas att
bestrida liäradsskrivartjänst. Det är att befara, att kontrollen under sadana
förhållanden icke blir särdeles sträng, liksom det kan inträffa, att den kon
trollerande själv blir bunden genom egna åtgärder under tidigare haradsskrivarförordnande.
Ännu större skulle dessa olagenheter bliva, om en
avdelning inom länsstyrelserna framdeles finge övertaga bestyret med sjalia
debiteringen. Härtill kommer olämpligheten av att överhuvudtaget en kontrolluppgift
sammankopplas med positiva förvaltningsuppgifter utan att särskild
personal avses för kontrollen. Det är nämligen stor anledning antaga,
att kontrolluppgiften kommer att ställas i efterhand för det positiva förvaltningsarbetet,
som ofta är av natur att ej kunna skjutas åt sidan.
Vad slutligen kostnadsfrågan angår, säger det sig självt, att om i uks
räkenskapsverket för granskningen ej erfordras mera an o biträden, vilka
— såsom i det följande påvisas även skulle tagas i anspråk för kontrollen
å debiterings- och uppbördsrälcenskaperna, någon nämnvärd kostnadsbesparing
under inga förhållanden star att vinna. Sannolikheten talar toi
övrigt mot, att det skulle bliva billigare att utföra debiteringsgranskningen
om den fördelas på 24 länsstyrelser och överståthållarambetet, an om arbetet
Kunfjl. Maj:ts proposition Nr 176.
23
t.tlores centralt i riksräkenskapsverket, där personalen är särskilt upptränad
för ändamålet. Det är även att märka, att då huvudexemplaren av taxeringslängderna
under alla förhållanden skola förvaras centralt, några särskilda
kostnader för längdernas skickande till Stockholm icke föranledas av deras
granskning i riksräkenskapsverket.
På grund av vad i det föregående anförts får riksräkenskapsverket såsom
sia mening uttala, att debiteringskontrollen fortfarande bör utföras i ämbetsverket
samt att en särskild undersökning rörande överflyttning av debiteringsgranskningen
från riksräkenskapsverket till länsstyrelserna icke är av
behovet påkallad.
Vad angår personalen å det kontor, varå skattegranskningen skall utföras,
hav riksräkenskapsverket ej i och för sig någon erinran att framställa mot,
att len å kontoret nu placerade revisorn bortflyttas därifrån. Riksräkenskapsverket
vill emellertid framhålla, att denne revisor endast tillfälligt tjänstgjort
å skattekontoret och att avsikten varit att, sedan den å kontoret förefintliga
balansen hunnit avarbetas, överflytta sagda revisor till ett av de
tre övriga revisionskontoren. Beträffande lönestä Ilningen för den tilltänkte
föreståndaren för kontoret, måste riksräkenskapsverket medgiva, att sedan
den väsentliga delen av den egentliga taxeringsgranskningen avlyftats, förste
revisorn å kontoret skäligen kan placeras i lönegraden B 24. Befattningen
med skattegranskningen kommer emellertid att endast till mindre del taga
denne tjänstemans tid i anspråk. Ä skattekontoret bör nämligen, liksom
redan nu är fallet, granskningen av länens debiterings- och uppbördsräkenskaper
äga rum. Sysslandet med dessa räkenskaper gör denne förste revisor
särskilt skickad att tagas i anspråk för de viktiga inventeringarna hos
kronouppbördsmännen. I själva verket torde inventeringsverksamheten bliva
förste revisorns huvuduppgift. På grund härav kommer han att under
avsevärda delar av året befinna sig på resor. Det är fördenskull erforderligt
att ett av biträdena å kontoret erhåller en särskild förmansställning i
förhållande till den övriga personalen. Denne befattningshavare, som särskilt
torde böra hålla hand över den särskilda granskningen beträffande
bolagstaxeringama, bör enligt riksräkenskapsverkets uppfattning hänföras
till kansliskrivargraden. En befattning i denna grad skulle fördenskull
ersätta ett av de kanslibiträden, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle
finnas å kontoret.
I övrigt kan riksräkenskapsverket godtaga den av besparingssakkunniga
gjorda beräkningen av personalminskningen på grund av skattegranskningens
omläggning. Ämbetsverket vill emellertid förutskicka, att — såsom
ock framhållits för besparingssakkunniga vid deras besök i verket — den genom
nämnda omläggning frigjorda arbetskraften behöver användas för annat
revisionsarbete. Redan här erinras, att på skattekontoret framdeles erfordras
ytterligare personal för kontrollen å debiterings- och uppbördsräkenskaperna
från länen.
Granskningen av sistnämnda räkenskaper har under den nu praktiskt
taget avslutade period, varunder revisionen i riksräkenskapsverket måst omfatta
för varje år mer än ett års räkenskaper, i avsevärd utsträckning måst
ligga nere. Ämbetsverket har emellertid förut räknat med, att, sedan jämväl
balansen vid skattegranskningen avarbetats, en del av den därigenom frigjorda
kvinnliga arbetskraften skulle kunna användas just för granskningen
av debiterings- och uppbördsräkenskaperna. För en verksam kontroll av
dessa redogörelser har enligt uppskattning å ifrågavarande kontor ansetts
erfordras minst två biträden utöver det kanslibiträde, som redan nu är
24
Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.
sysselsatt med sådan kontroll. På grundval av gjorda undersökningar anser
riksräkenskapsverket emellertid, att av de befattningshavare, som enligt
besparingssakkunniga skulle bibehållas å kontoret för att granska taxeringslängderna,
kan erhållas biträde även med granskningen av nu berörda räkenskaper,
så att endast ett ytterligare biträde bör beräknas för ifrågavarande
uppgift. Riksräkenskapsverket anser fördenskull, att av de å skattekontoret
nu tjänstgörande extraordinarie befattningshavarna ett biträde i 4:e lönegraden,
vilket enligt de sakkunnigas förslag skulle indragas, bör bibehållas.
»
Skiljaktig me- Från riksräkenskapsverkets uppfattning i fråga om nedflyttning i lönegrad
mng inom av föreståndaren för skattekontoret har byråchefen R. Vide anmält avvikande
rtksräken
skapsverket.
mening samt därvid anfört: ,
Det vore visserligen sant, att föreståndaren såsom sådan finge något
mindre kvalificerade göromål än de övriga föreståndarna å revisionskontoren,
men då hans sysslande med debiterings- och uppbördsräkenskaperna
gjorde honom särskilt skickad att tagas i anspråk för de viktiga inventeringarna
hos kronouppbördsmännen och då inventeringsverksamheten syntes
bliva hans huvuduppgift, borde vid placeringen i lönegrad hänsyn i
första hand tagas därtill, att hans inventeringar komme att överspänna
statens hela förvaltningsområde — övriga förste revisorer syntes nämligen
endast i ringa mån kunna dragas från sina göromål såsom kontorschefer
och föredragande — och i andra hand därtill att lian såsom
ledamot skulle deltaga i anmärkningsmåls avgörande. På grund härav och
då båda dessa göromåls kvalificerade beskaffenhet väl motiverade hans placering
i 26 :e lönegraden, borde den föreslagna nedflyttningen icke äga rum.
Departements- I samband med anmälan av frågan om förändrad taxeringsorganisachefen.
tion kommer jag att närmare ingå på det av 1923 års taxeringssakkunniga
väckta förslaget om avskaffande av riksräkensskapsverkets granskning av
taxeringslängderna i vad angår taxeringsmyndigheternas åtgärder. Redan
nu vill jag dock hava uttalat, att jag i allt väsentligt delar den av
taxeringssakkumiiga framförda och av kammarrätten jämte vissa andra
myndigheter omfattade meningen härutinnan. Ett undantag från denna
regel anser jag mig dock böra förorda, nämligen i fråga om fastställandet
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av
skatteprocent och skattens grundbelopp för bolag. I likhet med riks
räkenskapsverket
finner jag nämligen angeläget, att dessa taxeringsåtgärder
bliva föremål för revision inom verket i samband med granskningen
av den egentliga skatteuträkningen, debiteringen. Vid anmälan
framdeles för Kungl. Maj:t av frågan om en reformerad kommunalskattelagstiftning
och därmed sammanhängande spörsmål rörande statsbeskattningen
torde jag komma att förorda vissa förslag, för vilkas genomförande
den föreliggande frågan äger någon, om ock begränsad betydelse. Vad då
kan komma att föreslås inverkar dock ej på beräkningen av riksräkenskapsverkets
medelsbehov för budgetåret 1927—1928.
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Hinder att låta den av mig förordade begränsningen av riksräkenskapsverkets
granskningsrätt inträda redan med avseende å 1927 års taxeringslängder
synes icke föreligga. Härför erfordras nämligen icke ändring av
stadgandet i § 59 i gällande taxeringsförordning. Ej heller erfordras någon
organisatorisk förändring med avseende å den hos prövningsnämnderna
förekommande eftergranskningen av taxeringarna. Vill man åstadkomma
en noggrannare och mera omfattande dylik granskning än som enligt uppgift
pa vissa håll plägat ske, synes vara tillräckligt med en erinran härom
till vederbörande kronoombud i prövningsnämnderna. Härtill torde jag få
anledning återkomma vid ett senare tillfälle.
Vad härefter angår hesparingssakkunnigas hemställan om utredning
rörande överflyttande av debiteringsgranskningen från riksräkenskapsverket
till länsstyrelserna, torde, såsom ock riksräkenskapsverket antytt, denna
fråga äga samband med den under utredning varande frågan om en förändrad
uppbördsorganisation. Resultatet av sistberörda utredning torde
lämpligen böra avvaktas, innan åtgärd med avseende å debiteringsgranskningen
i den av besparingssakkunniga ifrågasatta riktningen företages.
Jag förordar därför, att förslaget i denna del icke för närvarande föranleder
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Vid bifall till hesparingssakkunnigas förslag i fråga om begränsning av
granskningen av skatteräkenskaperna skulle, såsom nämnts, den erforderliga
biträdespersonalen inom riksräkenskapsverket kunna begränsas till fem
biträden. Av den å andra revisionskontoret placerade personalen — åtta
kanslibiträden, två kontorsbiträden, två kvinnliga extra ordinarie tjänstemän
i 4:e lönegraden och en kvinnlig extra ordinarie tjänsteman i l:a lönegraden
varav ett kanslibiträde sysselsättes med granskning av debiteringsoch
uppbördsredogörelserna, skulle sålunda sju med skattegranskningsarbete
sysselsatta biträden frigöras. Denna minskning av personalen har synts
de sakkunniga böra genomföras på sådant sätt, att de fyra vakanta biträdesbefattningarna
— tre i kanslibiträdes- och en i kontorsbiträdesgraden
— skulle från och med den 1 juli 1927 avföras från verkets stat samt två extra
ordinarie tjänstemän i 4:e lönegraden och en extra ordinarie tjänsteman i
l:a lönegraden indragas.
båsom förut antytts, har emellertid riksräkenskapsverket — med hänsyn
till att enligt dess mening granskningen av taxeringsmyndigheternas åtgärder,
så vitt de anginge fastställandet för bolag av inkomstprocent och
skattens grundbelopp, alltjämt skulle påvila verket, till vilken mening jag
anslutit mig — för sin del ansett, att för denna kontrolls utförande personalen
å skattekontoret borde utökas med ett ordinarie kontorsbiträde. Då
förslaget härutinnan synes mig motiverat, får jag alltså biträda detsamma.
båsom ledare för skattegranskningen skulle enligt hesparingssakkunnigas
förslag alltjämt en förste revisor bibehållas. Då dennes arbetstid dock icke
syntes kunna utfyllas enbart med granskningsarbete och då de anmärknings
-
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
mål, vilkas föredragning skulle åvila honom, i regel vore av enklare beskaffenhet,
hava de sakkunniga föreslagit nedflottning av en av förste revisorstjänsterna
i verket från 26:e till 24:e lönegraden. Riksräkenskapsverket
har för sin del biträtt detta förslag. På grund av att befattningshavaren
i fråga under avsevärda delar av året kornme att befinna sig
å inventeringsresor, har emellertid verket ansett erforderligt, att ett av
biträdena å skattekontoret erliölle en särskild förmansställning i förhållande
till den övriga biträdespersonalen och har verket för den skull ifrågasatt,
att ett av de kansli biträden, som enligt de sakkunnigas förslag skulle
finnas å kontoret, måtte ersättas av en befattningshavare i kansliskrivargraden.
Även om _ såsom ock reservationsvis inom verket påyrkats — vissa
skäl kunna tala för att nu ifrågavarande förste revisorsbefattning hänföres
till en högre lönegrad än den av besparingssakkunniga ifrågasatta, har jag
dock, särskilt vid det förhållande att verket självt icke motsatt sig en
placering av befattningen i 24:e lönegraden, funnit mig böra förorda förslaget
härutinnan. — Lika med riksräkenskapsverket och på av verket
anförda skäl anser jag mig böra tillstyrka det föreslagna utbytet av ett
kanslibiträde mot en befattningshavare i kansliskrivargraden.
På sätt de sakkunniga antytt, torde den föreslagna förändringen i fråga
om förste revisorsbefattningen böra genomföras, när den nu å andra revisionskontoret
placerade förste revisorn avgår från tjänsten.
Besparingssakkunnigas förslag om indragning av den å andra revisionskontoret
nu tjänstgörande revisorn, vilket förslag biträtts av riksräkenskapsverket,
har icke givit mig anledning till erinran.
Såsom av riksräkenskapsverkets utlåtande framgår, har ämbetsverket
med här förut angivna undantag ansett sig i övrigt kunna godtaga den
av besparingssakkunniga gjorda beräkningen av personalminskningen på
grund av skattegranskningens omläggning. Ämbetsverket har emellertid
framhållit, att den genom denna omläggning frigjorda arbetskraften behövde
användas för annat revisionsarbete och har verket i detta sammanhang
på anförda skäl hemställt, att av de å skattekontoret nu tjänstgörande extra
ordinarie befattningshavarna ett biträde i 4:e lönegraden, vilket enligt de
sakkunnigas förslag skulle indragas, måtte bibehållas för granskningen av
debiterings- och uppbördsräkenskaperna. Ämbetsverkets förslag härutinnan
synes mig tillfyllest motiverat och får jag alltså tillstyrka detsamma.
Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit, skulle alltså biträdespersonalen
minskas med tre ordinarie kanslibiträden, en extra ordinarie tjänsteman
i 4:e lönegraden och en extra ordinarie tjänsteman i l:a lönegraden. De
tre kauslibiträdesbefattningarna skulle avföras från verkets stat från och
med den 1 juli 1927 och de extra ordinarie tjänstemännen från samma
tidpunkt indragas.
Till den av besparingssakkunniga väckta frågan om anslag för anlitande
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
27
av extra arbetskrafter för avarbetande av den nu förefintliga arbetsbalansen
vid skattegranskningen återkommer jag senare.
De sakkunniga liava härefter undersökt, huruvida icke ytterligare begränsning
av eftergranskningen i riksräkenskapsverket av de i specialrevisionerna
granskade räkenskaperna skulle kunna vidtagas. Härutinnan hava
de sakkunniga anfört följande:
»Såsom ovan antytts, företogs år 1924 en betydande inskränkning av den
i riksräkenskapsverket bedrivna eftergranskningen av de med specialrevisioner
utrustade ämbetsverkens räkenskaper. I samband med framläggande
av sitt ovanberörda förslag angående förenklad behandling av vissa besvärsocli
anmärkningsmål hade statens besparingskommitté föreslagit, att ifrågavarande
eftergranskning skulle helt och hållet upphöra, samt i anledning
härav hemställt om indragning av tio revisorstjänster i verket. Mot detta
förslag hade invändningar rests huvudsakligen från riksräkenskapsverket,
som ansett frågan om special revisionerna böra lösas så, att dessa revisioner,
utom vad anginge affärsverken, inflyttades i riksräkenskapsverket.
Föredragande departementschefen anförde rörande detta spörsmål'' i ovan
om förmälda proposition nr 121 till 1924 års riksdag bland annat följande.
Den i riksräkenskapsverket förekommande eftergranskningen av affärsverkens
räkenskaper vore huvudsakligen inriktad på eftersyn å s. k. påföringar samt
kontroll å medelsdispositioner, som vore en direkt följd av vederbörande
verks egna beslut. Enligt vad departementschefen inhämtat, hade det i anmärkta
belopp uttryckta resultatet av ifrågavarande granskning varit mycket
ringa. Ifrågavarande eftergranskning tillsammans med detaljgranskningen
av affärsverkens huvudkassor motsvarade ungefär fyra revisorers arbete
året om. Av inhämtade upplysningar ville det synas, som om i regel tre
revisorer toges i anspråk för eftergranskningen. En begränsning av de för
denna kontroll avsedda arbetskrafterna borde kunna utan olägenhet äga
rum, därest granskningen inskränktes ti 11 eftersyn å påföringar mellan olika
affärsverk samt undersökning i skälig omfattning av vederbörande verks
egna beslut. Sålunda torde en av de för ifrågavarande granskning avdelade
revisorsbefattningarna kunna undvaras. — Det område, där eftergranskningen
i riksräkenskapsverket måste anses innebära ett verkligt dubbelarbete, vore
försvarsväsendet. Riksräkenskapsverket hade visserligen framhållit, att
här ej vore fråga om dubbelrevision i egentlig mening, och till stöd härför
visat på det stora belopp, vartill av verket gillade anmärkningar beträffande
de militära verkens räkenskaper uppgått. En närmare undersökning av de
inom riksräkenskapsverket gjorda anmärkningarna hade emellertid givit
vid handen, att verkets granskning till vida övervägande delen avsett samma
förhållanden, som gjorts till föremål för granskning i specialrevisionerna.
Att riksräkenskapsverkets anmärkningsbelopp blivit så betydande, torde för
övrigt sammanhänga därmed, att verket hade betydligt längre tid till förfogande
för sin revision än den, som stode specialrevisionerna till buds.
Om riksräkenskapsverkets eftergranskning inskränktes, borde emellertid specialrevisionerna
erhålla ökad tid att framställa anmärkningar. Efter en
sådan förändring i gällande bestämmelser skulle särskilt armé- och marinförvaltningarnas
revisioner beredas tillfälle att göra sig gällande i större
utsträckning än dittills varit fallet. Departementschefen, som beräknade,
att generell eftergranskning i begränsad omfattning samt kontroll å likvider
Ytterligare
begränsning
av eftergranskningen
i riksräkenskapsverket
av de i specialrevisionerna
granskade
räkenskaperna.
Besparingssakkunniga.
Riksråken
skapsverket.
28 Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.
mellan arméns, respektive marinens myndigheter och andra förvaltningsgrenar
kunde bliva behövliga samt att för detta ändamål krävdes en revisorstjänst,
ansåg sex revisorstjänster kunna undvaras på grund av den av honom
förordade inskränkningen av eftergranskningen beträffande arméns och marinens
räkenskaper. — För eftergranskning av de räkenskaper, som avgåvos
av lokalmyndigheterna vid de övriga förvaltningsgrenar, vid vilka specialrevisioner
vore anordnade, räknades med ungefär en revisor. Även beträffande
dessa verk borde tillses, att all onödig eftergranskning undvekes.
Någon indragning av personal i anledning härav hade emellertid icke ansetts
kunna föreslås.
Den av departementschefen förordade begränsningen av eftergranskningen
beräknades alltså möjliggöra en total personalminskning av — förutom
vissa biträdesbefattningar — sju revisorer. I enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag blevo, såsom tidigare är nämnt, till följd härav sju revisorsbefattningar
från och med den 1 juli 1924 avförda från riksräkenskapsverkets
stat.
Enligt inhämtade upplysningar har under det nästförflutna gransknmgsåret
ungefär tre revisorers arbete varit anslaget för granskning av de räkenskaper,
vilka förut granskats inom vederbörande verks specialrevisioner.
Med hänsyn till den riksräkenskapsverket åliggande skyldigheten att tillse,
att specialrevisionerna fungera på ett tillfredsställande sätt, lärer det
icke böra ifrågakomma att helt beröva ämbetsverket möjlighet att företaga
en eftergranskning av ifrågavarande räkenskaper. Det har emellertid förefallit
de sakkunniga, som om en ytterligare begränsning av den med eftergranskning
sysselsatta personalen borde kunna utan olägenhet vidtagas. De
sakkunniga finna sig fördenskull böra föreslå indragning av ytterligare en
revisorstjänst i verket.»
Vad beträffar den av de sakkunniga sålunda väckta frågan om fortsatt
minskning av eftergranskningen av de räkenskaper, som förut gianskats av
specialrevision vid vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, har riksräkenskapsverket,
efter införskaffande av uppgifter om personalbehovet från
vederbörande förste revisor funnit, att det för närvarande icke kunde anses
omöjligt att genomföra den av de sakkunniga ifrågasatta indragningen av
en revisor utan alltför snäv begränsning av eftergranskningen. Detta sammanhängde
med att genom avarbetandet av balansen av ogranskade räkenskaper
viss arbetskraft frigjorts.
I detta sammanhang har riksräkenskapsverket ansett sig böra till behanding
upptaga frågan om den rent siffermässiga revisionen. Enligt riksräkenskapsverkets
åsikt kunde det ej anses försvarligt att i någon män
släppa efter på denna kontroll. Denna borde nämligen ur såväl ren ordningssynpunkt
som med hänsyn till förebyggandet av oegentligheter göras
fullständig och ständigt fortlöpande.
Med stöd av de av förste revisorerna gjorda utredningarna om personalbehovet
funne sig riksräkenskapsverket också böra begära, att åtminstone
ett av de till indragning föreslagna biträdena å skattekontoret finge avses
för siffergranskning på övriga kontor. För detta ändamål borde i verket
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 29
bibehållas ett extra ordinarie biträde i 4:e lönegraden, som eljest skolat
entledigas.
Även med nu angivna förstärkning av den för siffergranskningen avsedda
personalen bleve denna i allt fall så knapp, att särskilda åtgärder borde
vidtagas för åstadkommande av en effektivare ledning av biträdespersonalen
å de tre övriga revisionskontoren. För detta ändamål skulle ej erfordras
anställande av några särskilda befattningshavare utan skulle det vara
tillräckligt, att ett biträde å varje kontor erhölle till uppgift att fördela
arbetet och hålla ständig hand över att granskningen utfördes planmässigt
och i övrigt på ett tillfredsställande sätt. På grund av förmansställningen
borde befattningshavaren ifråga hänföras till en högre lönegrad
än kanslibiträde. Även om skäl kunde anföras för att hänföra ifrågavarande
arbetsledare till kansliskri vargraden, ville dock riksräkenskapsverket,
med hänsyn till kostnadsökningen för eu dylik uppflyttning, stanna vid att
föreslå, att ifrågavarande biträden hänfördes till lönegraden närmast över
kanslibiträden och benämndes'' »kameralbiträden». Riksräkenskapsverket
ville erinra, att vid hospitalen funnes kameralbiträden i nämnda lönegrad.
Riksräkenskapsverket har fördenskull förordat, att tre av de nuvarande
kanslibiträdestjänsterna måtte utbytas mot kameralbiträdestjänster i åttonde
lönegraden.
De sakkunnigas förslag om ytterligare begränsning av den med efter- Departementsgranskning
sysselsatta personalen, vilket förslag riksräkenskapsverket biträtt, <''hpNnfår
jag även för min del förorda.
Såsom nämnts, har riksräkenskapsverket i detta sammanhang funnit sig
böra till behandling upptaga frågan om den rent siffermässiga revisionen i
verket. Ämbetsverket, som med stöd av utredningar av förste revisorerna
ansett erforderligt, att åtminstone ett av de till indragning föreslagna biträdena
å skattekontoret finge avses för sådan revision å övriga kontor,
har sålunda föreslagit bibehållande för detta ändamål av ett av ifrågavarande
extra ordinarie biträden i 4:e lönegraden. Då jag ock, i
likhet med ämbetsverket anser, att det såväl ur ordningssynpunkt som
med hänsyn till förebyggandet av oegentligheter måste anses angeläget, att
sifferkontrollen göres fullständig och fortlöpande, och då, enligt vad av
verkets utlåtande framgår, detta icke synes vara möjligt utan den av verket
sålunda begärda arbetsförstärkningen, har jag ansett, att verkets framställning
härutinnan bör bliva tillmötesgången.
För åstadkommande av en effektivare ledning av biträdespersonalen å de
tre övriga revisionskontoren har ämbetsverket slutligen ifrågasatt utbyte av
tre av de nuvarande kanslibiträdestjänsterna mot kameralbiträdesbefattningar.
Detta förslag har jag ävenledes, av skäl riksräkenskapsverket till
stöd för förslaget anfört, funnit mig böra biträda.
Sattet för
anmärkningsmålens
handläggning
i
riksräkenskapsverket.
Besparings•
sakkunniga.
30 Kungl. Maj.ts proposition Nr 176.
Besparingssakkunniga hava vidare till behandling upptagit spörsmålet
om ändrad ordning i fråga om anniärkningsmalens handläggning samt
därvid till en början erinrat om följande:
»Statens besparingskommitté, som framställde förslaget om att avdömandet
av anmärkningsmålen i första instans skulle uppdragas åt riksräkenskapsverket,
tänkte sig härvid, att det skulle tillkomma vederbörande förste
revisor att besluta om kommunikation med redogöraren av väckt anmärkning,
dock att, om förste revisorn funne anmärkningen utan kommunikation
böra förfalla, granskaren borde fa påkalla verkets beslut liäiom i plenum.
Efter skedd kommunikation borde, därest redogöraren bestrede anmärkningen,
dess riktighet upptagas till prövning i riksräkenskapsverkets plenum,
varvid förste revisorn borde inträda såsom ledamot.
Mot det sålunda föreslagna sättet för anmärkningsmålens handläggning
uttalades i de över förslaget avgivna utlatandena åtskilliga eiinringai.
Riksräkenskapsverket förklarade för sin del, att, därest ifrågavarande mai
skulle handläggas under de former, kommittén skisserat, verket måste
undergå en dyrbar omorganisation. För ändamålet krävdes åtminstone tvä
tjänstemän i ledamots ställning. 1 stället framlade riksiäkenskapsveiket
ett eget förslag, som mera överensstämde med den sedermera genomförda,
nu tillämpade ordningen. Väckt anmärkning skulle föredragas av vederbörande
granskare för byråchefen, som, därest han funne anmärkningen äga
sannolika fog för sig. skulle kommunicera densamma med vederbörande
redogörare. Vägrade byråchefen kommunikation, skulle granskaren kunna
påyrka frågans hänskjutande till avgörande av verkets andre byråchef.
Sedan förklaring inkommit och påminnelser avgivits, skulle anmärknmgsfrågan
föredragas av vederbörande förste revisor inför generaldirektören,
som skulle äga besluta. . .
Jämväl statskontoret ifrågasatte, att avgörandet i anmärkningsmålen mom
riksräkenskapsverket skulle uppdragas åt generaldirektören. Statskontoret
fann det nämligen knappast riktigt, att förutom generaldirektören både
byråchefen å revisionsbyrån och vederbörande förste revisor skulle deltaga
i besluten, då dessa personer ofta torde kunna antagas hava i viss mån
tagit initiativ till anmärkningens framställande. Om det skulle bliva för
betungande för verkets andre byråchef att deltaga i dessa beslut, syntes
därför generaldirektören böra bliva ensam beslutande.
I ovan omförmälda proposition nr 121 till 1924 års riksdag anförde föredragande
departementschefen, att kommittéförslaget väl vore att föredraga
ur rättssäkerhetssynpunkt. Emellertid hade riksräkenskapsverket tör det
fall, att ifrågavarande mål skulle inom verket avgöras kollegialt, framställt
krav på betydligt ökade arbetskrafter. Då en sådan utvidgning av ämbetsverket
icke syntes departementschefen stä i rimlig proportion till värdet av
att få anmärkningsmålen i första instans avgjorda kollegialt, hade departementschefen
funnit sig böra stanna för riksräkenskapsverkets, av statskon
toret biträdda förslag att lämna beslutanderätten till generaldirektören.
Departement schefen erinrade, att inom de flesta, verk med special revi sionei
anmärkningsmålen avgjordes av endast en person. Möjligen skulle den
modifikationen i riksräkenskapsverkets förslag kunna övervägas, att chelen
för riksbokslutsbyrån tillkallades för deltagande i malens handläggning i de
fall, då föredraganden hyste en mot generaldirektören avvikande mening.
Riksräkenskapsverkets förslag, att revisionsbyrächefen skulle aga besluta
angående kommunikation av uppkomna anmärkningar, syntes likaledes vara
att förorda. Att emellertid, i händelse nämnde byråchef vägrade kommumka
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Bl
tion, ämbetsverkets andre byråchef skulle tillkallas för att avgöra, huruvida
kommunikation skulle äga rum eller ej, syntes departementschefen föga
lämpligt. Frågan om kommunikation syntes utan olägenhet kunna få helt
och hållet avgöras av revisionsbyråchefen.
Åven från riksdagens sida uttalades, att kommittéförslaget i denna del
måste vara att föredraga ur rättssäkerhetssynpunkt. Andra på frågan inverkande
omständigheter hade dock synts riksdagen böra tillmätas sådan
betydelse, att riksdagen, om än med viss tvekan, funnit sig böra ansluta
sig till departementschefens ståndpunkt.»
Besparingssakkunniga hava härefter framhållit, att den nu tillämpade
ordningen för handläggningen av anmärkningsmål inom riksräkenskapsverket
syntes ur organisatorisk synpunkt medföra vissa egendomligheter.
Revisionsbyråchefen, som hade att avgöra, huruvida och med vem kommunikation
av framställd anmärkning borde äga rum, och för sådant ändamål
nödgades mer eller mindre ingående sätta sig in i ärendet, vore därefter
utesluten från deltagande i målets avgörande inom verket. Då fullföljdsrätten
emellertid vore förbehållen revisionsbyråchefen, syntes det vara nödvändigt
för denne att efter avgörandet taga del av de mål, i vilka den
framställda anmärkningen av generaldirektören ogillats. En dylik anordning
förefölle mindre ändamålsenlig. Såsom av den lämnade redogörelsen
framginge, hade det också varit endast med tvekan, som föredragande
departementschefen och riksdagen förordat det nu tillämpade sättet för anmärkningsmålens
handläggning i verket.
Enligt besparingssakkunnigas uppfattning borde befogenheten att besluta
angående kommunikation av uppkomna anmärkningar överflyttas till föredragandena,
d. v. s. förste revisorerna. Den ökning av förste revisorernas
arbete, som härigenom skulle inträda, syntes icke vara av sådan betydenhet,
att densamma borde utgöra hinder för genomförandet av en dylik anordning.
I de flesta fall skulle ju vederbörande förste revisor ändock sedermera
i och för föredragning sätta sig in i målet. Det vore vidare att antaga,
att, sedan arbetsbalansen på revisionsavdelningen avarbetats, antalet
på förste revisorernas föredragning ankommande mål skulle komma att i
viss mån nedgå.
Därest beslutanderätten angående kommunikation av framställda anmärkningar
överlämnades till förste revisorerna, syntes revisionsbyråchefen lämpligen
kunna deltaga i anmärkningsmålens slutliga avgörande i ämbetsverket.
Härigenom skulle det bliva möjligt att genomföra en kollegial handläggning
av ifrågavarande mål — något som vid den nuvarande instansordningens
införande ansågs ur rättssäkerhetssynpunkt eftersträvansvärt. För egen del
hava besparingssakkunniga därför förordat en omläggning av sättet för
anmärkningsmålens avgörande i antydd riktning.
Besparingssakkunnigas förslag i nu ifrågavarande hänseende har biträtts Siksräkenav
riksräkenskapsverket. De skäl, som ur rättssäkerhetens synpunkt tidigare skaPsverket
-
32
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 176.
anförts för kollegial behandling av ifrågavarande mål, ägde nämligen enligt
verkets mening alltjämt giltighet. En sådan anordning skulle även medföra,
att ämbetsverkets chef skulle behöva offra mindre tid på kontrolläsning
av anmärkningsakter för att i stället ägna ökad uppmärksamhet åt
ledningen av verket liksom ock åt erforderliga initiativ på räkenskaps- och
revisionsväsendets område.
Genomförandet av ifrågavarande reform hade hittills strandat på den
antagna kostnadsökningen. Frågan syntes emellertid numera befinna sig i
ett något förändrat läge, sedan balansen oavgjorda mål nedbragts till normala
proportioner. Därest, såsom besparingssakknnniga förutsatte, förste
revisorerna övertoge jämväl kommuniceringen av anmärkningarna, undvekes
åtskilligt dubbelarbete, som vore ofrånkomligt, så länge byråchefen helt
handhade kommuniceringen.
För att förste revisorerna icke mer än nödvändigt skulle dragas från sin
viktiga uppgift att leda och övervaka arbetet å revisionskontoren, syntes
kunna så ordnas, att generaldirektören skulle äga att på vederbörande byråchef
överflytta föredragningen av vissa grupper utav anmärkningsmål, vilka
avsåge tillämpningen av för hela förvaltningen gemensamma författningar,
såsom allmänna resereglemente!, vissa avlöningsförfattningar och dylikt.
För enhetlighets vinnande skulle det ock vara till fördel, om remisser rörande
nådeansökningar i anledning av riksräkenskapsverkets beslut föredroges av
byråchefen.
Enligt nu gällande instruktion skulle, där byråchef funnit framställd anmärkning
icke böra till förklaring utställas, frågan härom avgöras av generaldirektören
efter framställning av vederbörande granskare. Någon anledning
att beträffande dylika ärenden hava en särskild instansordning syntes
icke föreligga. I anslutning till det förfarande, som tidigare tillämpades i
kammarrätten, syntes, där förste revisorn ansåge sig icke böra utan vidare
medgiva kommunikation, frågan därom lämpligen av denne föredragas inför
riksräkenskapsverket för behandling i den ordning, som gällde för anmärkningsmål
i allmänhet.
I händelse av bifall till vad sålunda föreslagits rörande anmärkningsmålens
handläggning'' bleve det nödvändigt att från byråcheferna avlyfta
befogenheten att å kronans vägnar hos kammarrätten överklaga generaldirektörens
beslut uti mål, som rörde å respektive byrå framställda anmärkningar.
På sätt, som gällde under den tid, revisionen var förlagd
under kammarrätten, syntes befogenheten i fråga böra överflyttas å vederbörande
granskare. Erfarenheten hade emellertid visat, att en åt revisorerna
medgiven obegränsad frihet att i högre instans föra klagan i anmärkningsmål
kunde leda till ett bruk, som stode missbruket ganska nära. Det syntes
därför vara lämpligt, att rätten ifråga kringgärdades med någon garanti.
En lämplig utväg härvidlag syntes vara, att klagan av vederbörande granskare
över riksräkenskapsverkets beslut i anmärkningsmål finge föras, endast
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 33
när någon av de i avgörandet deltagande anmält från beslutet avvikande
mening.
Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 29 februari 1924 av frågorna om Departement:
anslag till statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna ^/"encivilförvaltningens
lönenämnd (proposition nr 121 till 1924 års riksdag)
anförde föredragande departementschefen, såsom besparingssakkunniga ock
erinrat, i fråga om sättet för avgörandet av anmärkningsmålen, att det
då av statens besparingskommitté framlagda förslaget, för vars innehåll
besparingssakkunniga nu redogjort, vore ur rättssäkerhetssynpunkt
bättre än det av riksräkenskapsverket och statskontoret ifrågasatta. Då
emellertid riksräkenskapsverket för det fall, att målen ifråga skulle, såsom
besparingskommittén föreslagit, inom verket avgöras kollegialt, framställt
krav på betydligt ökade arbetskrafter samt en sådan utvidgning av verket
icke syntes departementschefen stå i rimlig proportion till värdet av att få
anmärkningsmålen i första instans sa avgjorda, fann sig departementschefen
böra stanna för att beslutanderätten lämnades åt generaldirektören ensam.
Frågan om kommunikation i dylika mål syntes enligt departementschefens
mening utan olägenhet kunna helt avgöras av revisionsbyråchefen.
Såsom besparingssakkunniga ävenledes erinrat, uttalades ock från riksdagens
sida, att kommittéförslaget härutinnan vore ur rättssäkerhetssynpunkt
att föredraga, men syntes andra på frågan inverkande omständigheter
böra tillmätas sådan betydelse, att riksdagen, om än med viss tvekan,
anslöt sig till departementschefens ståndpunkt.
Olägenheterna av den nu tillämpade ordningen för handläggning inom
riksräkenskapsverket av anmärkningsmålen hava av besparingssakkunniga
framhållits och synes det mig obehövligt att nu åter upprepa desamma;
fördelarna av den av de sakkunniga föreslagna reformen framgå av riksräkenskapsverkets
utlåtande i frågan.
Av vad sålunda i ärendet förebragts torde framgå, att starka skäl tala
för att ändring i nu gällande ordning för handläggningen av anmärkningsmålen
genomföres. De skäl, som ur rättssäkerhetssynpunkt tidigare anförts
för en kollegial behandling av målen ifråga, äga givetvis, på sätt riksräkenskapsverket
ock erinrat, alltjämt giltighet. På grund härav och då
numera, sedan balansen å oavgjorda mål nedbragts till normala proportioner,
någon kostnadsökning icke kommer att föranledas av en ändring i
den av besparingssakkunniga föreslagna riktningen, har jag ansett mig böra
tillstyrka, att handläggningen av anmärkningsmålen inom riksräkenskapsverket
från och med nästkommande budgetårs ingång ordnas på sätt de
sakkunniga ifrågasatt.
Såsom riksräkenskapsverket framhållit, skall enligt nu gällande instruktion,
där byråchef funnit framställd anmärkning icke böra utställas till
förklaring, frågan härom avgöras av generaldirektören efter framställning
av vederbörande granskare. Enligt verkets mening föreligger emellertid
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 150 höft. (Nr 170.) 3
Riksboksluts
avdelningens
organisation.
Besparings
sahlcunniga.
34 Kungl. May.ts proposition Nr 176.
icke någon anledning att beträffande dylika ärenden hava en särskild instansordning
utan har verket ansett, att, där förste revisorn funne sig icke
böra utan vidare medgiva kommunikation, frågan därom lämpligen borde
av denne föredragas inför riksräkenskapsverket i den ordning, som gäller
för anmärkningsmål i allmänhet. Vad riksräkenskapsverket härutinnan
föreslagit synes mig befogat och föranleder sålunda icke någon erinran från
min sida.
I händelse av bifall till förslaget om anmärkningsmålens handläggning
har riksräkenskapsverket slutligen ifrågasatt viss ändrad arbetsfördelning
mellan byråcheferna och förste revisorerna ävensom avlyftande från byråcheferna
av befogenheten att å kronans vägnar hos kammarrätten överklaga
generaldirektörens beslut uti mål, som röra å respektive byrå framställda
anmärkningar. Till riksräken skaps verkets förslag i dessa hänseenden har
jag ock funnit mig böra giva min anslutning.
Även ifråga om riksbokslutsavdelningens organisation hava de besparingssakkunniga
ifrågasatt vissa ändringar.
Efter att hava erinrat, att personalen å avdelningen utgjordes av förutom
byråchefen — en förste revisor samt två ordinarie och en extra revisor
ävensom sammanlagt fem biträden, hava besparingssakkunniga härutinnan
anfört följande:
»Enligt den för verket gällande arbetsordningen åligger det förste revisorn
att hava tillsynen därå, att den honom underställda personalen fullgör
sina skyldigheter enligt instruktionen, arbetsordningen och de särskilda
föreskrifter, som muntligen eller skriftligen av generaldirektören eller byråchefen
kunna vara meddelade;
att vaka däröver, att till byråns handläggning hörande räkenskaper och
redovisningshandlingar inkomma på föreskrivna tider och, då något därutinnan
brister, omedelbart vidtaga åtgärder för rättelse;
att till bearbetning och granskning fördela de till byråns handläggning
hänvisade räkenskaper och redogörelsehandlingar;
att leda räkenskaps- och granskningsarbetet å byrån samt tillhandagå
personalen med råd och upplysningar;
att vara ansvarig för den siffermässiga riktigheten av den centrala bokföringen,
de månatliga sammanställningarna, budgetredovisningen och rikshuvudboken
samt tillse, att de i § 5 av instruktionen föreskrivna räkenskaps-
och andra handlingar varda i så god tid förelagda byråchefen till
slutlig granskning, att desamma kunna å föreskrivna tider expedieras;
att minst en gång i månaden å förut ej bekantgjord tid samt dessutom
efter arbetstidens slut å budgetårets sista dag verkställa inventering hos
kassören;
att å ämbetsverkets månadsräkenskap bestyrka kassabehållningen; samt
att i övrigt fullgöra det utrednings- och annat arbete, som honom ålägges.
Såsom härav torde framgå, utövar förste revisorn ett i stor utsträckning
självständigt föreståndarskap för bokslutsavdelningen. Av de mera kvalificerade
arbetsuppgifter, som enligt instruktionen särskilt åvila riksbokslutsbyrån,
är det endast utarbetandet av inkomstberäkningen, som icke i arbets
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 35
ordningen upptagits bland de göromål, vilkas beredning i första hand ålagts
iorste revisorn.
Med hänsyn till den ingående kännedom rörande räkenskapsväsendet inom
statsförvaltningens olika grenar, som kräves av förste revisorn såsom närmaste
ledare av räkenskaps- och granskningsarbetet å riksbokslutsbyrån,
samt till de viktiga och ansvarsfulla uppgifter, som äro förenade med befattningen,
blev förste revisorstjänsten vid den år 1925 företagna regleringen
av vissa förutvarande andragradstjänster placerad i 26-e lönegraden.
Att ledningen av riksbokslutsgöromålen kommit att i så stor utsträckning
påvila förste revisorn i stället för chefen för riksbokslutsbyrån torde till
en del bero pa arbetsförhållandena a den avdelning inom statskontoret, som
före år 1921 handhade riksbokslutsgöromålen, nämligen statskontorets’riksbokslutsbyra.
Av den utredning, statskontoret i sammanhang med riksbok?ntb5^^S
.Utbr^tning Ul’ ämbetsverket förebragte (statsverkspropositionen
till 1920 m-s riksdag, sjunde huvudtiteln, sid. 50), inhämtas, att statskommissarien
a riksbokslutsbyrån endast i mindre mån och huvudsakligen där
särskilt svårlösta frågor föranlett hans ingripande tagits i anspråk för bokslutsgöromålen
och vad därmed ägde samband. För utförande av inkomstberäkningen
både statskommissarien regelbundet åtnjutit ledighet under en
manad årligen från övriga honom åliggande göromål. Den ojämförligt
större delen av de göromål, som åvilat chefen för den dittillsvarande riksbokslutsbyrån,
vore, enligt statskontorets förmenande, avsedda att kvarstanna
i statskontoret. I enlighet med statskontorets hemställan bibehölls
också vid bokslutsgöromålens överflyttande till riksräkenskapsverket antalet
statskommissarietjänster i statskontoret oförändrat, varvid den dittillsvarande
riksbokslutsbyrån ombildades till kassabyrån.
Såsom arbetsfördelningen å riksräkenskapsverkets bokslutsavdelning för
närvarande gestaltar sig, skulle det enligt de sakkunnigas uppfattning ligga
nära till hands att låta förste revisorn direkt under ämbetsverkets chef
övertaga ledningen av bokslutsgöromålen, i samband varmed byråchefstjänsten
å riksbokslutsbyrån skulle indragas. Såsom en följd av en dylik
anordning skulle det givetvis bliva nödvändigt att utöver de åligganden,
som för närvarande påvila förste revisorn, jämväl ålägga honom skyldighet
att föredraga förekommande remisser ävensom biträda verkets chef vid utarbetandet
av inkomstberäkningen. Därest skyldigheten att besluta rörande
kommunikation av uppkomna anmärkningar, i enlighet med vad de sakkunniga^
förut ifrågasatt, överflyttas till förste revisorerna, torde revisionsbyråchefen
kunna övertaga ökad föredragningsskyldighet.
ä0 överläggningar, som i denna fråga ägt rum mellan ämbetsverkets
chef och de sakkunniga, har emellertid från verkets sida hävdats, att en
mdiagning av chefsbefattningen a riksbokslutsbyrån icke vore möjlig att
genomröra utan att äventyra verkets förmåga att fullgöra sina åligganden.
Förutom de allmänna olägenheter i organisatoriskt hänseende, som följde
därav, att en byråchefstjänst i verket indroges, har särskilt framhållits,
att det med hänsyn till den a förste revisorn vilande arbetsmängden icke
kunde anses möjligt att ålägga honom föredragningen av de till riksbokslutsbyråns
verksamhetsområde hörande remisserna.
Till de invändningar, som sålunda från verksledningen sida rests mot
den ifrågasätta indragningen, kommer, att båda byråchefstjänsterna i ämbetsverket
för närvarande äro besatta med ordinarie innehavare. Ett beslut
om indragning av byrachefstjänsten å riksbokslutsbyrån torde fördenskull,
Riksräkenskapsverkct.
36 Kungl. May.ts proposition Nr 176.
med hänsyn till den nuvarande tjänstinnehavarens relativt låga levnadsålder,
icke kunna beräknas komma att på lång tid leda till någon direkt
kostnadsminskning. Vid sådant förhållande hava de sakkunniga ansett sig
böra, med utgångspunkt från att båda byråchefstjänsterna i ämbetsverket
tillsvidare bibehållas, taga under övervägande, huruvida icke på annat sätt
några sådana omläggningar kunde företagas i fråga om bokslutsavdelningens
organisation, att därigenom en någorlunda motsvarande kostnadsminskning
skulle kunna inom den närmaste tiden vinnas.»
Med nu angivna utgångspunkt har det förefallit de sakkunniga vara organisatoriskt
sett riktigast, att ledningen av arbetet å bokslutsavdelningen
mera omedelbart än nu vore fallet handhades av riksbokslutsbyråchefen.
I sådant fall behövde uppenbarligen ej på förste revisorn ställas samma anspråk
i fråga om förmåga att självständigt leda arbetet å avdelningen.
Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig höra föreslå, att — under
förutsättning att byråchefstjänsten å riksbokslutsbyrån bibehölles — förste
revisorsbefattningen å bokslutsavdelningen nedflyttades från 26:e till 24:e
lönegraden. Under enahanda förutsättning borde även en av revisorsbefattningarna
å avdelningen kunna undvaras.
Även om de sakkunniga alltså funnit sig icke böra föreslå indragning
av en byråchefstjänst i riksräkenskapsverket, hava de sakkunniga dock
ansett, att denna fråga jämväl i fortsättningen borde följas med uppmärksamhet.
Med anledning av besparingssakkunnigas förslag i fråga om riksbokslutsbyrån
har riksräkenskapsverket, under erinran om vad riksräkenskapsverket
inledningsvis anfört ifråga om behovet ur rent organisatorisk synpunkt av
åtminstone två byråchefer i verket, till en början framhållit, att de sakkunnigas
framställning om arbetsfördelningen å byrån ifråga icke gåve full
rättvisa åt byråchefens uppgift. Härom har verket uttalat följande:
Dennes mest tidskrävande åliggande vore besvarandet av remisser, ett
åliggande, som ej särskilt omförmältes i instruktionen för verket. Med de
remisser, som föredroges av byråchefen, toge förste revisorn praktiskt taget
aldrig befattning. Erforderliga utredningar finge byråchefen göra själv
eller med anlitande av annan personal än förste revisorn. En remissbesvarandet
närstående, på riksbokslutsbyråchefen ankommande uppgift, som
de sakkunniga i förbigående berört, vore beredandet av den förslagsberäkning
av statsinkomsterna, som verket årligen skulle avgiva. För att riksräkenskapsverket
skulle kunna på ett tillfredsställande sätt utföra denna
maktpåliggande beräkning, vilken såsom endast få ämbetsverksutlåtanden plägade
göras till föremål för allmän diskussion, vore det nödvändigt, att föredraganden
i ärendet ständigt följde utvecklingen av såväl de allmänt ekonomiska
som särskilt de statsfinansiella förhållandena. Det vore att märka,
att inkomstberäkningen måste förberedas just under tiden för upprättandet
av budgetredovisningen och rikshuvudboken, d. v. s. den för förste revisorn
brådaste tiden under året. Vidare syntes böra framhållas, att byråchefen
ingalunda kunde låta förste revisorn ensam stå för bokslutet. Utom de
oavlåtliga rådplägningarna i tveksamma bokslutsfrågor, som ägde rum mellan
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 37
byråchefen och förste revisorn, genomginge byråchefen vissa viktigare delar
av bokslutet i detalj. Men även i andra avseenden hade byråchefen att
lägga direkt hand vid arbetet på riksbokslutsavdelningen: tillse att budgetredovisning
och rikshuvudbok underginge nödiga förbättringar, kontrollera
avgivandet av inkomsttablåer och belastningstabeller o. dyl. Riksräkenskapsverkets
revisionsberättelse utarbetades i väsentliga delar av byråchefen
på riksbokslutsbyrån.
Pa denne byråchef måste emellertid för framtiden läggas även nya åligganden.
En av huvuduppgifterna för riksräkenskapsverket vore tillsynen å att
statens räkenskapsväsen fungerade på ett tillfredsställande sätt. Under de
senaste åren, då alla disponibla arbetskrafter tagits i anspråk för revisionen
i syfte att snarast möjligt avarbeta balansen av ogranskade räkenskaper,
hade arbetet med upprättande av nya räkenskapsformulär måst skjutas åt
Sldan- ,Nmnf''nl hade.detta :u.''1)0t<i äter upptagits. Enligt instruktionen hade
detta åliggande tillhört revisionsbyrån. Då det emellertid visat sig ogörligt
att leda formulärarbetet från denna byrå, hade verket redan i början av år
1925 uppdragit åt nuvarande förste revisorn på riksbokslutsbyrån att med
biträde av personal å sistnämnda byrå övervaka och leda ifrågavarande
göromål. Då nu såsom nämnt formulärarbetet åter skulle bedrivas i full
utsträckning, måste detsamma definitivt förläggas till riksbokslutsbyrån, med
vars allmänna uppgift arbetet närmast hörde samman. Härigenom komme
en avsevärd arbetsökning att påläggas ledningen på denna byrå, lämpligast
direkt på byråchefen.
I detta sammanhang borde framhållas en annan omständighet, som ej
vore alldeles utan betydelse för förevarande fråga. Det kontor, å vilket
skatteräkenskaperna granskades, tillhörde för närvarande revisionsbyrån.
Redan under nästlidet år vore önskligt att — såsom förut antytts — förflytta
granskningen av länens debiterings- och uppbördsräkenskaper från
törsta kontoret (länskontoret) till andra kontoret (skattekontoret). Sagda redogörelser
^ innefattade ju redovisningen av de inkomster, som kontrollerades
på sistnämnda kontor, varför ett naturligt samband förefunnes mellan dessa
olika granskningsarbeten. Inkomstskattefrågor hade emellertid i allmänhet
ansetts vara av natur att närmast ankomma på riksbokslutsbyrån, varå fördenskull
remisser i dylika ärenden plägat föredragas. Med hänsyn härtill
och till det samband, som jämväl förefunnes mellan bokslutsarbetet och
granskningen av debiterings- och uppbördsräkenskaperna, syntes det ämbetsverket
lämpligast, att skattekontoret förlädes under riksbokslutsbyrån.
För chefen för denna byrå komme givetvis sagda omflyttning att betyda
viss arbetsökning.
Lädes till nu berörda uppgifter för riksbokslutsbyråchefen ej blott alla
de löpande åligganden, som i övrigt tillkomme honom och varibland ej
iinge underskattas den dagliga befattningen med verkets personalärenden
liksom ej heller besvarandet av från såväl departement som centrala ämbetsverk
och länsstyrelser under hand talrikt gjorda förfrågningar i räkenskapsoch
budgetfrågor, utan även handläggningen av sådana mera tillfälligt men
dock ofta uppkommande initiativfrågor, som krävde besvärliga och tidsödande
utredningar, borde det enligt riksräkenskapsverkets mening framstå
såsom tämligen självklart, att bokslutsbyråchefen hade så många och så kvalificerade
göromål, att hans plats även framdeles vore oundgängligen behövlig.
Att till byråchefen å revisionsbyrån överflytta föredragning av remisser
från chefen för bokslutsbyrån läte sig på grund av såväl ärendenas art som
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
förstnämnde byråchefs arbetsbörda ej göra i någon nämnvärd omfattning,
och att pålägga förste revisorn å riksbokslutsbyrån ytterligare uppgifter
vore alldeles uteslutet, då han hade full sysselsättning med nuvarande göromål.
Skulle endera av berörda båda tjänster ä riksbokslutsbyrån indragas,
bleve riksräkenskapsverket fördenskull urståndsatt att fullgöra väsentliga
delar av de uppgifter, som nu ålåge verket, främst inkomstberäkningen och
tillsynen över räkenskapsväsendet med därtill hörande formulärarbete.
För att ett verk sådant som riksräkenskapsverket skulle kunna administreras
på ett effektivt sätt, vore det nödvändigt, att verkets ledning — med
hänsyn till personaldisposition o. dyl. — kunde räkna med en fast organisation
på sådana vitala punkter som i fråga om antalet byråchefstjänster,
särskilt då detta redan inskränkts till ett sådant minimum, som fallet vore
i riksräkenskapsverket. Även för möjligheten att för verket förvärva och
hos detsamma bibehålla för högre befattningar kvalificerad personal vore
det av betydelse, att antalet byråchefstjänster klart fastsloges. Med hänsyn
till nu angivna förhållanden har riksräkenskapsverket hemställt om ett
bestämt uttalande från Kungl. Maj:ts sida, att verket hade att för framtiden
räkna med bibehållande av de två byråchefer, varmed verket nu vore utrustat.
Vad härefter angår den av de sakkunniga ifrågasätta nedflyttningen i
lönegrad av förste revisorstjänsten å riksbokslutsbyrån, har ämbetsverket
framhållit, att, då ämbetsverket för sin del ansett sig nödsakat gå méd på
de sakkunnigas förslag härutinnan, detta skett endast under förutsättning
att verket tillförsäkrades bibehållande jämväl för framtiden av byråchefstjänsten
å sagda byrå. Riksräkenskapsverket utginge härvid även från att
nedflyttning i lönegrad liknande den nu ifrågavarande vore avsedd att träffa
ej endast denna tjänst — vars uppgifter i ingen mån minskats utan snarare
ökats i värde och omfattning — utan vore avsedd att efter enhetliga linjer
tillämpas i jämförliga fall i andra ämbetsverk.
Vad beträffar besparingssakkunnigas förslag om indragning av en å riksbokslutsbyrån
placerad revisor, har riksräkenskapsverket ej heller motsatt
sig detta förslag, dock under förutsättning att byråchefstjänsten bibehölles
å denna byrå. Riksräkenskapsverket har emellertid ansett sig böra påpeka,
att denna indragning i sista hand ginge ut över revisionsbyrån, dit en
revisor å riksbokslutsbyrån avsetts skola flyttas, så snart formulärarbetet
efter återupptagandet kommit över den första tiden, då större behov av
arbetskraft där förelåge. I själva verket komme revisionen ej blott att gä
miste om en revisor, som eljest kunnat dit överflyttas, utan bleve direkt
föremål för minskning i arbetskraft. Medan under nuvarande förhållanden
några tillfälliga vikarier å revisorstjänsterna å riksbokslutsbyrån ej varit
erforderliga, bleve det nämligen framdeles nödvändigt att förordna vikaiier
å byrån eller ock dit tillfälligt överflytta amanuensbiträde, i bådadera fallen
genom att borttaga arbetskraft från revisionsbyrån.
Skiljaktig f fråga om förslaget att nedflytta förste revisorn a riksbokslutsbyrån från
meHkläken-m 26:e till 24:e lönegraden har byråchefen R, Vide hyst en mot riksräkenskaps
skapsverket.
39
Kungl. Majds proposition Nr 176.
verket avvikande mening i det att han har ansett, att förste revisorn med
hänsyn till sin föredragningsskyldighet samt till arten av hans göromål i
övrigt bör kvarstå i innehavande lönegrad.
Vad riksbokslutsbyråns organisation beträffar, har, såsom nämnts, be_
sparingssakkunniga, efter att med negativt resultat hava undersökt möjligheten
att indraga byråchefstjänsten å denna byrå, kommit till den uppfattningen,
att tjänsten ifråga alltjämt bör bibehållas. Utöver vad riksräkenskapsverket
inledningsvis anfört beträffande behovet ur rent organisatorisk
synpunkt av åtminstone två byråchefer i verket har nu verket ytterligare
framhållit vissa skäl för bibehållande av byråchefsbefattningen å nu berörda
byrå. Jag har förut i samband med spörsmålet om organisationen av
verkets ledning såsom min ståndpunkt angivit, att verkets styrelse alltjämt
bör utgöras av en generaldirektör såsom chef för verket och två byråchefer
såsom ledamöter i styrelsen. De skäl, ämbetsverket i nu förevarande sammanhang
anfört för riksbokslutsbyråchefens bibehållande, hava än mer styrkt
mig i denna min uppfattning.
Under förutsättning att byråchefstjänsten å riksbokslutsbyrån bibehålies,
hava besparingssakkunniga ifrågasatt nedflyttning från 26:e till 24:e lönegraden
av förste revisorstjänsten å byrån ävensom indragning av en revisorstjänst.
Förslagen ifråga har riksräkenskapsverket ej velat motsätta sig. För
egen del får jag ock tillstyrka vad de sakkunniga sålunda föreslagit. Jag
finner alltså ej tillräckliga skäl föreligga att ansluta mig till den inom riksräkenskapsverket
reservationsvis uttalade meningen om förste revisorstjänstens
bibehållande i nuvarande lönegrad.
Renskrivningsgöromålen inom riksräkenskapsverket utföras av två å
riksbokslutsbyråns kansliavdelning placerade extra ordinarie biträden i
4:e lönegraden. Förutom den ordinarie vaktpersonalen, en förste expeditionsvakt
och fyra expeditionsvakter, finnas i ämbetsverket anställda en
extra ordinarie expeditionsvakt och en extra expeditionsvakt.
I fråga om denna personal hava besparingssakkunniga föreslagit, att
de två extra ordinarie biträdestjänsterna skulle utbytas mot skrivbiträdesbefattningar
(2:a lönegraden), i samband varmed befattningarna skulle
uppföras å ordinarie stat, samt att en av de å kansliavdelningen placerade
expeditionsvakttjänsterna måtte indragas. De sakkunniga hava för sin
del ifrågasatt indragning av den extra ordinarie expeditionsvakten.
Riksräkenskapsverket har biträtt de sakkunnigas förslag om utbyte av
de två extra ordinarie biträdestjänsterna mot två ordinarie skrivbiträdesbefattningar.
Vad angår vaktpersonalens ifrågasatta minskning med en extra ordinarie
expeditionsvakt har riksräkenskapsverket ställt sig mera betänksamt. Det
Departementschefen.
Kansli- och
vaktpersonal.
Besparingssakkunniga.
Riksräken
skapsverket.
40
Departements
chefen.
Ifrågasatt
uppflyttning
i lönegrad
av en kansliskrivartjänst.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
kunde visserligen synas, att antalet expeditionsvakter i riksräkenskapsverket
vore tämligen stort, men det vore att märka, att på grund av det
synnerligen vidlyftiga arbetsmaterial, varmed riksräkenskapsverket hade
att syssla, och ämbetslokalernas spridda läge transporter inom verket
måste äga rum i mycket stor omfattning. Expeditionen av räkenskapsblanketter
till länsstyrelserna toge ock en stor del av vaktpersonalens
tid i anspråk. Eiksräkenskapsverkets vaktpersonal användes även för
transporter av räkenskapshandlingar och blankettförsändelsor mellan postverket
och ämbetslokalerna i en utsträckning, vartill motstycke syntes
saknas i flertalet andra ämbetsverk. Indragningen av en expeditionsvakt
skulle fördenskull medföra ökade utgifter för tillfälligt anlitad arbetskraft
utanför verket för ifrågavarande transporter. Då härtill komme,
att det vid en dylik indragning syntes bliva nödvändigt att framdeles
förordna vikarier under såväl semester som andra ledigheter å expeditionsvaktstjänsterna,
vilket hittills icke skett, skulle den verkliga besparingen
genom indragningen av den extra ordinarie oxpeditionsvakten bliva ytterst
obetydlig. Därest i allt fall en stadigvarande arbetskraft ansåges böra
indragas, syntes det riksräkenskapsverket vara att föredraga, att en av
de nuvarande ordinarie expeditionsvaktstjänsterna sattes pa indragningseller
övergångsstat.
Besparingssakkunnigas, av riksräkenskapsverket biträdda förslag om utbyte
av de två extra ordinarie biträdesbefattningarna i 4:e lönegraden
å riksbokslutsbyråns kansliavdelning mot ordinarie skrivbiträdesbefattningar
har icke givit mig anledning till erinran.
Vad angår de sakkunnigas förslag om indragning av en av de å kansliavdelningen
placerade expeditionsvakttjänsterna har jag med hänsyn till
vad riksräkenskapsverket i frågan anfört samt efter inhämtande under
hand av ytterligare upplysningar funnit lämpligast, att en ordinarie expeditionsvakttjänst
indrages, vilket dock icke kan ske förr än en av de
nuvarande expeditionsvakterna avgår ur tjänst.
I detta sammanhang ber jag få anmäla, att riksräkenskapsverket i
skrivelse den 15 februari 1927 hemställt, att, under förutsättning att den
lönegradsplacering, som i sammanhang med fastställande av ny stat för
riksräkenskapsverket komme att bestämmas för den kansliskrivartjänst,
vars innehavare bestrede registratorsgöromålen inom ämbetsverket, vore
avsedd att bliva definitiv, sagda kansliskrivartjänst måtte utbytas mot en
registratorstjänst i 14:e lönegraden. Såsom motivering härför har i
huvudsak anförts, att genom riksdagens nyligen fattade beslut registratorstjänsterna
i statsdepartementen hänförts till 15:e lönegraden. Då emellertid
icke, såvitt av riksräkenskapsverkets skrivelse framgår, nuvarande
anordning för registratorsysslans uppehållande inom verket visat sig
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 176.
41
i sak otillfredsställande, synes mig anledning ej föreligga att ifrågasätta
någon förändring i förevarande hänseende.
Då ett genomförande av de av besparingssakkunniga föreslagna personalinskränkningarna
syntes komma att i åtskilliga fall medföra nödvändighet
för riksräkenskapsverket att entlediga icke-ordinarie tjänstemän,
vilka under längre tid varit anställda i verket, hava de sakkunniga,
under hänvisning till vad de i sitt den 20 november 1926 avgivna förslag
angående personalindragningar i generaltullstyrelsen m. m. anfört rörande
avskedsersättning åt viss icke-ordinarie personal i sagda styrelse hemställt,
att åtgärder måtte vidtagas för att jämväl de befattningshavare,
som inom riksräkenskapsverket kunde komma att entledigas till följd av
personalindragningarna, må komma i åtnjutande av avskedsersättning
enligt samma grunder, som komme att bestämmas för ifrågavarande
personal i generaltullstyrelsen.
Någon beräkning rörande det belopp, till vilket ersättningarna i fråga
inom riksräkenskapsverket kunde komma att uppgå, hade de sakkunniga
icke varit i tillfälle att verkställa. Medel för ändamålet syntes lämpligen
böra tagas från anslaget till allmänna indragningsstaten.
Beträffande de sakkunnigas förslag på denna punkt har riksräkenskapsverket
framhållit, att det ur statsverkets egen synpunkt vore av intresse,
att ersättningen ej tillmättes alltför snävt. Eljest komme nämligen
verkets handlingsfrihet vid urvalet av de personer, som måste lämna sin
anställning, att på ett olämpligt sätt begränsas.
Vidkommande den av besparingssakkunniga berörda frågan om avskedsersättning
åt viss icke-ordinarie personal hes generaltullstyrelsen tillåter
jag mig erinra, att jag vid ärendets anmälan den 28 januari 1927 inför
Kungl. Maj:t (proposition nr 70 sid. 59) framhöll, att sagda spörsmål
syntes mig icke behöva i då förevarande sammanhang upptagas till prövning.
Vid bifall till mitt förslag om uppskov med omläggning av handelsstatistiken
inom generaltullstyrelsen skulle nämligen endast en eller
annan icke-ordinarie befattningshavare hos styrelsen bliva övertalig, och
det syntes mig uppenbart, att, därest anmärkning mot vederbörandes
tjänstgöring icke förelåge, arbete för sådan övertalig arbetskraft borde
kunna finnas annorstädes inom tullverket.
Vad angår frågan om eventuell avskedsersättning åt sådan icke-ordinarie
personal vid riksräkenskapsverket, som på grund av de föreslagna indragningarna
kommer att entledigas, vill jag ingalunda förneka att i detta
liksom i andra likartade fall billighetskäl tala för att någon avskedsersättning
beredes. Det hade givetvis varit önskvärt, att frågan härom
nu kunnat upptagas till avgörande. Emellertid anser jag med hänsyn till
spörsmålets vittgående konsekvenser för statsverket ofrånkomligt, att frågan
Avskedsersättning
åt
entledigad
ioke-ordinarie
personal.
Besparings
sakkunniga.
Biksräken
skapsverket.
Departements
chefen.
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Ifrågasatt
återinförande
av anmärkningsarvode.
om avskedsersättning i dylika fall blir föremål för omprövning i hela
dess vidd, innan ståndpunkt tages i avseende å en viss grupp befattningshavare.
Då härför kräves en ingående utredning, som icke nu kan medhinnas,
ser jag mig nödsakad föreslå, att spörsmålet för närvarande undanskjutes.
Skulle emellertid utredningen giva till resultat, att avskedsersättning
i fall av förevarande slag bör utgå, förutsätter jag, att de
bestämmelser, som härutinnan kunna komma att träffas, göras tillämpliga
också å den personal hos riksräkenskapsverket, varom fråga nu är.
Såsom motvikt mot den av besparingssakkunniga föreslagna reduktionen
av revisionspersonalen har riksräkenskapsverket ansett nödvändigt, att särskilda
åtgärder vidtoges för att skapa större effektivitet i revisionsarbetet.
I sådant hänseende har ämbetsverket ifrågasatt återinförande av anmärkningsarvode
vid verket.
Efter erinran, bland annat, att, sedan 1920 års riksdag i likhet med
Kungl. Maj:t förklarat sig finna övervägande skäl tala för avskaffandet av
systemet med anmärkningsarvode, genom kungörelse den 17 december 1920
förordnats, att där tjänsteman enligt då gällande avlöningsreglementen eller
eljest meddelade föreskrifter ägde uppbära anmärkningsarvode, sådant arvode
icke skulle utgå för belopp, som uppburits eller inbetalts på grund av
anmärkningar, vilka till vederbörande ämbetsverk ingivits efter utgången
av år 1920, har riksräkenskapsverket till stöd för sitt förslag nu anfört
följande:
»Den betänklighet mot anmärkningsarvodet, som grundats därpå, att
svårigheter skulle till följd av anmärkningsprovisionens förefmtlighet uppstå
för en ändamålsenlig arbetsfördelning inom vederbörande ämbetsverk, äger
icke tillämpning på riksräkenskapsverket. För förvaltande verk med stor
icke-reviderande personal i samma lönegrad som den, vilken revisionspersonalen
tillhör, skulle måhända en dylik olägenhet kunna göra sig
gällande, men för riksräkenskapsverket äro samma svårigheter icke att befara.
Medan framdeles 26 revisorer komme att syssla med revisionsarbete, skulle
endast två användas för bokslutsgöromål, inberäknat formulärarbete. Det
torde kunna förutsättas, att alltid bland hela antalet revisorer åtminstone
två skola äga sådan speciell läggning för bokslutsarbetet, att de utan tvång
skola befinnas villiga tjänstgöra å bokslutsavdelningen. Och vad angår
arbetsfördelningen inom själva revisionsbyrån bör givetvis verkets ledning
äga full, ej blott formell utan även reell frihet att placera befattningshavarna
efter deras lämplighet. Enda grunden för personalfördelningen
bör vara, att revisionsarbetet, oberoende av alla personliga intressen, på
det hela blir bäst tillgodosett. Även om en tjänsteman kan uppvisa ett
gott arbetsresultat på ett av honom bearbetat område, bör detta sålunda
icke utgöra hinder att placera honom på ett annat förut måhända mindre
givande, särskilt som det ofta kan förmodas, att en omflyttning skall medföra
en effektivare revision på det nya fältet.
Möjligheten att anmärkningsarvodet skulle leda till revisionens ensidiga
inriktande på räkenskapsdelar, vilkas granskning väntas inbringa sådant
arvode, torde, under förutsättning att personalfördelningen sker på sätt
43
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
nyss antytts, icke vara av större betydelse. Även om inriktningen i någon
mån bleve sådan, torde någon större olägenhet härav knappast följa. Det
lärer nämligen i allmänhet vara fördelaktigt, att revisionen företrädesvis
riktas på sådana felaktigheter, vilkas beivrande tillrättaskaffa!- staten frångångna
medel och förebygger upprepandet av dylika fall för framtiden.
Anmärkningsarvodet har vidare antagits inbjuda till ökad formalism vid
anmärkningsförfarandet. Detta skulle i så fall innebära, att revisionen skulle
alltför mycket fästa sig vid småsaker, vilka kunde antagas giva en säker
provision men som i stort sett ej vore värda det besvär, som måste nedläggas
på sakens utredning. Häremot finnes ett verksamt korrektiv i en
sträng sovring av anmärkningarna före kommuniceringen, vilken kan göras
särskilt effektiv i riksräkenskapsverket med dess uttryckliga befogenhet att
tillbakahålla krav, som icke stå i rimligt förhållande till det arbete och de
kostnader, som sakens utredning och beivrande antagas vålla. Då verkets
beslut att vägra kommunikation icke bör få överklagas för annat fall än
att vid ärendets behandling i plenum någon röst avgivits för anmärkningens
utställande, lärer ej heller något missbruk av klagorätten kunna framkallas
av anmärkningsprovisionens tillkomst.
Ett bifall till riksräkenskapsverkets hemställan om återinförande av anmärkningsarvodet
åt dess personal drager, såsom förut anförts, icke med sig
några konsekvenser beträffande andra statsinstitutioners revisionspersonal.
Den ekonomiska följden för statsverket av dylikt bifall lärer följaktligen
kunna antagas icke bliva vidare kännbar; det kan tvärtom tämligen säkert
förväntas, att resultatet skall bliva ett ökat antal anmärkningar och därav
föranledd ökad återvinning till det allmänna av oriktigt utgivna eller från
redovisning uteslutna medel. För att emellertid ytterligare undanröja en
del av de invändningar, som rests mot den föreslagna anordningen, anser
sig riksräkenskapsverket böra föreslå, att anmärkningsarvodet begränsas dels
till 10 procent av de medel, som i följd av anmärkning återvinnas, dels
ock till högst 500 kronor för varje anmärkning. I samma syfte förordar
riksräkenskapsverket ytterligare uttryckligt förklarande, att aninärkningsarvode
icke må utgå i följd av anmärkning, beträffande vilken den s. k.
leuterationsrätten (riksräkenskapsverkets instruktion § 21 mom. 2) kommer
i tillämpning.»
Såsom en sammanfattning av vad sålunda anförts och med stöd av den
utförliga motivering, som framlagts i de s. k. revisionskommitterades den 2
juli 1917 dagtecknade betänkande, har riksräkenskapsverket hemställt om
godkännande av i huvudsak följande bestämmelser rörande anmärkningsarvode
åt befattningshavare hos ämbetsverket:
Tjänsteman hos riksräkenskapsverket äger att såsom anmärkningsarvode
uppbära tio procent av medel, som inflyta med anledning av anmärkningar
vid de till ämbetsverket för granskning inkomna räkenskaperna, dock icke
med högre belopp än femhundra kronor för en anmärkning;
När i följd av anmärkning varor eller persedlar upptagas till redovisning,
äger riksräkenskapsverket efter omständigheterna bestämma arvodets storlek,
dock ej till mer än tio procent av varornas eller persedlarnas värde och ej
heller till högre belopp än fem hundra kronor för en anmärkning;
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Departementschefen.
I avseende å anmärkningsarvode skulle vidare gälla:
1) att arvode icke skulle beräknas på andra medel än sådana, som förutan
anmärkning icke skulle hava kommit kronan eller det allmänna till godo;
2) att arvode på varor och persedlar skulle beräknas endast då förlust av
desamma sannolikt varit att befara, om anmärkning uteblivit;
3) att anmärkningsarvode icke utginge i anledning av anmärkningar,
vilka till vederbörande förman avlämnades efter utgången av kalenderåret
närmast efter det då räkenskapen till verket inkommit, och ej heller i följd
av anmärkning, beträffande vilken riksräkenskapsverket i enlighet med
instruktionen § 21 mom. 2 funne skäligt eftergiva framställt ersättningsanspråk
;
4) att, när anmärkt felaktighet skäligen kunde anses hava tillkommit av
uppsåt, uppenbar vanvård eller grov försummelse, redogöraren borde åläggas
att av egna medel utgiva arvodet;
5) att anmärkningsarvodet tillfölle den, som inom föreskriven tid först
vidtagit behörig åtgärd för anmärkt felaktighets beivrande; samt
6) att anmärkningsarvode, när det icke skulle gäldas av redogöraren, utginge
av det å riksstatens sjunde huvudtitel uppförda förslagsanslaget till
observations- och uppbördsprocenter m. m.
När frågan om upphävande av den vissa statstjänstemän förut tillkommande
rätt till anmärkningsarvode år 1920 förelåg till behandling,
(proposition nr 364), anförde föredragande departementschefen, efter att
hava redogjort för det av särskilda kommitterade då framlagda förslaget
härutinnan samt de i ärendet hörda myndigheternas yttranden över detsamma,
bland annat, att han för sin del anslöte sig till dem, som ansåge,
att anmärkningsarvodet ur statsnyttans synpunkt ingalunda vore av den
betydelse, som av det dåvarande systemets anhängare gjordes gällande.
Revisionspersonalens rekrytering syntes kunna i erforderlig mån främjas på
andra vägar, och våra statstjänstemäns allmänt högt utvecklade ansvarskänsla
syntes utgöra en säker borgen för att revisionspersonalen, i likhet
med andra statens tjänstemän, skulle veta att även utan utsikt till särskild
belöning fullgöra sina åligganden. Då härtill kommc, att de med
ifrågavarande system förknippade olägenheterna måste anses vara av synnerligen
allvarlig art, fann sig departementschefen böra föreslå upphävandet
av då gällande bestämmelser, som grundade rätt till dylikt arvode. I enlighet
härmed framlade ock Kungl. Maj:t förslag för riksdagen, vilket förslag
av riksdagen godkändes. Vid revisorernas lönegradsplacering lärer
också hänsyn tagits till den omständigheten, att inkomst av tjänsten i form
av anmärkningsarvode icke vore att påräkna.
Då frågan om anmärkningsarvodes lämplighet så sent som år 1920 var
föremål för statsmakternas prövning, och då några nya omständigheter, som
böra föranleda ändring i det då gjorda ståndpunktstagandet knappast framkommit,
synas mig tillräckliga skäl icke föreligga att nu upptaga spörsmålet
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 45
till förnyat övervägande. Jag finner mig fördenskull icke böra biträda riksräkenskapsverkets
framställning på denna punkt.
Såsom förut angivits, upptager gällande staten för riksräkenskapsverket
följande anslagsposter:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............ kronor 402,800
Vikariatsersättningar, förslagsanslag ........................................ » 12 qoo
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m......... » 39,200
Summa kronor 454,000.
Ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket är — såsom inledningsvis
ock angivits i riksstaten upptaget med ett mot statens slutsumma
svarande belopp av 454,000 kronor.
Till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet är vidare i
riksstaten för budgetåret 1926—1927 uppfört ett extra anslag av 25,000
kronor, avsett dels för avlönande av fyra extra revisorer, vilka skola anses
tillhöra 21:a lönegraden, dels för beredande av ersättning åt semestervikarier
för ifrågavarande befattningshavare.
Besparingssakkunniga hava föreslagit följande förändringar beträffande
de ordinarie befattningarna i ämbetsverket:
Nedflyttning av två förste revisorsbefattningar från 26:e till 24:e lönegraden
:
indragning av tre revisorstjänster, tre kanslibiträdesbefattningar och en
kontorsbiträdesbefattning; samt
uppförande å ordinarie stat av två skrivbiträdesbefattningar.
Nedflyttningen av den ena förste revisorstjänsten har synts de sakkunniga
böra genomföras redan från och med den 1 juli 1927. Från samma tidpunkt
borde ur staten avföras den vakanta revisorstjänsten samt de fyra
vakanta biträdesbefattningarna. Vad beträffar den andre förste revisorstjänsten,
vilken föreslagits till nedflyttning i lönegrad, och de två övertaliga
revisorstjänstema, har övergången synts besparingssakkunniga lämpligen
kunna ordnas så, att tjänsterna i fråga tills vidare oförändrade bibehölles
å den ordinarie staten samt att till denna fogades anmärkningar av innehåll,
att vid inträffande ledighet en av de i 26:e lönegraden uppförda förste
revisorstjänstema skall nedflyttas till 24:e lönegraden samt två av revisorstjänsterna
indragas.
^ budgetåret 192/ 1928 skulle i enlighet med de sakkunnigas förslag
personalstaten för ämbetsverket erhålla följande utseende:
Befattning.
1 generaldirektör
2 byråchefer ......
4 förste revisorer
Lönegrad.
A 3
B 30
B 26
Ordinarie
staten för
riksräkenskapsverket.
a) Avlöningar
till ordinarie
tjänstemän.
Besparings
sakkunniga.
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Befattning.
1 förste revisor ..............
26 revisorer ......................
2 kansliskrivare..............
1 förste expeditionsvakt
20 kanslibiträden..............
4 expeditionsvakter ......
4 kontorsbiträden .........
2 skrivbiträden .............
Lönegrad
B 24
B 22
B 11
B 7
B 7
B 5
B 4
B 2.
Anm. 1. Vid inträffande ledighet skall en av de i lönegraden B 26 uppförda
förste revisorstjänsterna nedflyttas till lönegraden B 24.
Anm. 2. Två av revisorstjänsterna äro övertaliga och skola vid inträffande
ledighet indragas.
Anslaget till avlöningar till ordinarie tjänstemän skulle i anslutning härtill
enligt de sakkunnigas förslag för nästkommande budgetår minskas med
16,000 kronor till 386,800 kronor.
Jtiksräken- Ifråga om l-iksräkenskapsverkets personalstat och beräkningen av verkets
skapsverket. riksstatsanslag har ämbetsverket till en början föreslagit, att de förste revisorer,
som skulle bibehållas i lönegraden B 26, måtte erhålla benämningen
»revisionskommissarie», vilken tjänstetitel tillkomme motsvarande befattningshavare
i arméförvaltningen och tidigare förekommit i kammarrätten.
Vidare har ämbetsverket, med erinran att enligt de sakkunnigas förslag
tjugusex ordinarie revisorer skulle upptagas å verkets stat för nästkommande
budgetår, varav två skulle indragas vid inträffande ledighet, meddelat,
att utöver den vakans, varmed de sakkunniga redan räknat, ytterligare
en revisorstjänst genom nyligen inträffat dödsfall blivit ledig.
Beträffande kansliskrivartjänsterna har, såsom förut nämnts, riksräkenskapsverket
förordat den förändringen i de sakkunnigas förslag, att ett
kanslibiträde skulle utbytas mot kansliskrivare. Vidare har verket hemställt,
att tre kanslibiträden skulle ersättas av kameralbiträden i lönegraden
B 8. De ordinarie kontorsbiträdestjänsterna skulle, enligt vad riksräkenskapsverket
anfört, bibehållas vid nuvarande antalet enligt stat eller fem,
vilket innebure ett biträde mer än de sakkunniga förordat.
I detta sammanhang har emellertid riksräkenskapsverket ansett sig böra
föreslå, att de nu å extra stat uppförda fyra revisorerna måtte överföras
till ordinarie stat. Till stöd härför har ämbetsverket anfört följande:
»Under senare halvåret 1920 funnos i kammarrätten 11 extra revisorer.
I samband med riksräkenskapsverkets inrättande överfördes 5 av dessa på
ordinarie stat, medan 6 bibehöllos på extra stat Vid 1923 års riksdag
nedsattes sistnämnda antal till 4. De indragningar, som skedde vid 1924
års riksdag, gingo däremot helt ut över den ordinarie personalen, som fördenskull
redan minskats med 6 revisorer.
47
Kungl. May.ts proposition Nr 176.
Enligt riksräkenskapsverkets bestämda mening måste det anses fullständigt
uteslutet att framdeles göra några ytterligare inknappningar på verkets
personal. Denna har nämligen nu så beskurits, som det gärna är möjligt.
Med hänsyn härtill synes det riksräkenskapsverket saknas anledning att ej
uppföra samtliga de revisorer, som nu anses för framtiden erforderliga, å
ordinarie stat. Den reella genomsnittskostnaden för ett överförande från
extra till ordinarie stat av sagda 4 revisorer torde kunna beräknas till
3,400 kronor för år, ett belopp, som visserligen ej är alldeles obetydligt men
som dock icke bör få stå i vägen för en så befogad åtgärd som den ifrågasätta.
Det bör härvidlag ihågkommas, hurusom genom indragningen 1924
av ej mindre än 6 revisorstjänster befordringsutsikterna till erhållande av
ordinarie befattning i verket med ett slag i högsta grad försämrades. Riksräkenskapsverket
anser sig fördenskull hava fullgiltiga skäl föreslå, att antalet
ordinarie revisorsbefattningar upptages till 28. Sker så, behöver det
för närvarande utgående anslaget till uppehållande av riksräkenskapsverkets
verksamhet ej längre anvisas.»
Med anledning av det sålunda av riksräkenskapsverket väckta förslaget
om överförande till ordinarie stat av de å extra stat upptagna fyra revisorsbefattningarna
torde jag redan nu böra anmäla, att besparingssakkunniga
icke föreslagit någon förändring i dessa befattningshavares anställningsoch
avlöningsvillkor. De sakkunniga hava förutsatt, att jämväl för budgetaret
1927 1928 till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet
anvisas ett extra anslag av 25,000 kronor. Därest emellertid ledighet skulle
uppstå å någon av revisorsbefattningarna på extra stat, syntes ny innehavare
av befattningen icke böra förordnas, så länge någon övertalig revisor
ltvarstode å den ordinarie staten.
Innan jag ingår på frågan om de förändringar i avseende å den ordinarie
staten samt ordinarie anslaget till riksräkenskapsverket, som ett bifall till mina
i det föregående framlagda förslag skulle medföra, torde jag först få angiva
min ståndpunkt till det av riksräkenskapsverket väckta förslaget om upptagande
a ordinarie stat av de nu ä extra stat uppförda extra revisorerna.
Ämbetsverkets förslag härutinnan, som innebär en utökning av antalet ordinarie
revisorstjänster, kan jag för min del icke för närvarande biträda. Sedan
emellertid numera ytterligare en revisorstjänst i verket blivit vakant, synes
mig indragningen av revisorstjänster med fördel kunna göras på sådant sätt,
att de två nu vakanta ordinarie revisorsbefattningarna uteslutas ur verkets stat
samt antalet extra revisorer begränsas till tre. Härigenom kan anslaget
till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet för nästkommande
budgetår nedsättas till i avrundat tal 18,500 kronor.
Såsom av det föregående framgår, har jag, vad ordinarie personalen i
riksräkenskapsverket angår, godtagit de sakkunnigas förslag med de jämkningar
i avseende å biträdespersonalen, riksräkenskapsverket förordat. Antalet
kansliskrivartjänster skulle sålunda enligt mitt förslag bliva tre, tre
kanslibiträdestjänster skulle utbytas mot kameralbiträdestjänster, och det
nuvarande antalet kontorsbiträdestjänster skulle bibehållas.
Departements
chefen.
b) Vikariatsersättningar.
48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
Riksräkenskapsverket liar, såsom jag förut nämnt, hemställt, att de förste
revisorer, som skulle bibehållas i 26:e lönegraden, måtte erhålla benämningen
»revisionskommissarie». Detta förslag har jag ansett mig böra biträda.
Vad slutligen angår det av de sakkunniga föreslagna sättet för övergång
till ny stat, har förslaget härutinnan icke givit mig anledning till erinran.
I enlighet med mitt förslag skulle personalstaten för ämbetsverket för
budgetåret 1927—1928 erhålla följande utseende:
Befattning.
1 generaldirektör ..........
2 byråchefer ..................
4 revisionskommissarier
1 förste revisor ..............
25 revisorer ......................
3 kansliskrivare..............
3 kameralbiträden..........
1 förste expeditionsvakt
16 kanslibiträden..............
4 expeditionsvakter .....
5 kontor sb iträden .........
2 skrivbiträden .............
lönegrad
A 3
B 30
B 26
B 24
B 22
B 11
B 8
B 7
B 7
B 5
B 4
B 2.
Anm. 1. Vid inträffande ledighet skall en av revisionskommissarietjänsterna
utbytas mot en förste revisorstjänst.
Anm. 2. En av expeditionsvakttjänsterna är övertalig och skall vid inträffande
ledighet indragas.
Med iakttagande av vad jag sålunda föreslagit och anfört, skulle anslaget
för avlöningar till ordinarie tjänstemän kunna minskas med 19,600 kronor
till 383,200 kronor.
I samband med de år 1926 genomförda personalindragningarna i statsdepartementen
vidtogs den ändringen i departementens stater, att vikariatsersättningsanslagen
slopades. I stället skulle samtliga vikariatskostnader för
uppehållande av ordinarie befattningar bestridas från anslagsmedlen för avlönande
av ordinarie tjänstemän. Någon höjning av anslagsposterna till
avlöningar ansågs av denna anledning ej erforderlig, beroende dels därpå,
att under tjänstledighet för ordinarie tjänstemän besparing uppstode, dels
ock därpå, att den för närvarande tillämpade grunden för beräkning av de
ordinarie avlöningsanslagen i allmänhet syntes föranleda, att i verkligheten
något överskott uppstode. Härvid uttalades, att man även beträffande de
till allmänna civilförvaltningen hörande ämbetsverken borde övergå till
samma system, dock ej förrän i samband med de ändringar av staterna i
övrigt, vilka kunde föranledas av besparingsarbetets utsträckande till ämbetsverken
i allmänhet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176. 49
De sakkunniga liava utgått från, att i enlighet med vad sålunda uttalades
det i staten för riksräkenskapsverket uppförda vikariatsersättninganslaget,
12,000 kronor, från och med nästkommande budgetår borde slopas.
Mot de sakkunnigas förslag härutinnan har riksräkenskapsverket icke haft
något att erinra.
I överensstämmelse med vad sistlidet år beslutades i avseende å motsvarande
anslagspost för departementens vidkommande anser .jag ock, att det
nu i riksräkenskapsverkets stat ingående vikariatsersättningsanslaget bör ur
staten utgå.
Vad härefter angår beräkningen av anslaget till avlöningar till ickeordinarie
befattningshavare m. in. hava de Sakkunniga anfört följande:
L huvudsaklig överensstämmelse med av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
till 1920 års riksdag framlagt förslag har från och med budgetåret
1926—1927 en omläggning vidtagits beträffande de olika statsdepartementens
anslag till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare. Syftet med omläggningen
— vilken, enligt vad vid förslagets framläggande förutsattes,
var avsedd att efter hand genomföras jämväl för övriga nyreglerade verk
— var att undanröja de olägenheter, som, då lönerna till extra ordinarie
tjänstemän automatiskt stegras på grund av intjänade avlöningsförhöjningar,
vållats därav, att anslagen till icke-ordinarie befattningshavare varit begränsade.
Omläggningens huvudsakliga innebörd var följande. Anslagsmedlen
till icke-ordinarie befattningshavare anvisades å varje departements
stat såsom ett anslag av förslagsanslags natur. För att bevara den erforderliga
kontrollen å anslagsanvändningen uppdelades emellertid anslagen vid
beräkningen pa tre skilda poster: grundlöner till extra ordinarie tjänstemän:
avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. m.; samt extra befattningshavare,
renskrivning m. m. Det för grundlöner bestämda beloppet, som icke
skulle få överskridas, fastställdes på grundval av det normala behovet av
amanuenser och övrig extra ordinarie personal samt beräknades efter lagstil
löneklassen inom lönegraden. Vad amanuenspersonalen beträffar, räknades
för förete amanuenser med placering i 17:e lönegraden och för andre amanuenser
med placering i 15:e lönegraden. Inom det för grundlöner fastställda
beloppet skulle vederbörande departement dock äga att verkställa
lönegradsplaceringen på sätt befunnes lämpligast. Den andra posten -- till
avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. m. — upptogs såsom
förslagsvis beräknad. Från denna post voro avsedda att bestridas, utom
kostnaderna för avlöningsförhöjningar åt extra ordinarie tjänstemän, enligt
gällande författningar uppkommande kostnader för läkarvård jämte läkemedel
och dylikt samt begravningshjälp till sådan personal. Posten i fråga
beräknades efter en avlöningsförhöjning för varje tjänsteman. Den tredje
posten slutligen, vilken skulle vara begränsad, avsågs för bestridande av
kostnader för extra befattningshavare, tillfällig personal, renskrivning, övertidsersättning
m. m.
Vad riksräkenskapsverket beträffar, tjänstgjorde i verket enligt den ovan
lämnade förteckningen under december 1926 följande personal med extra
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 150 licift. (Nr 176.) 4
Besparingssakkunniga.
Riksräken
skapsverket.
Departements
chefen.
c) Av lo n i ngar
till
icke ord inarie
befattningshavare
7ii. m.
Besparings
sakkunniga.
50
Kungl. May.ts proposition Nr 176.
ordinarie anställning;: 6 förste amanuenser med heltidstjänstgöring (18:e
lönegraden), 3 andre amanuenser med heltidstjänstgöring och 7 andre amanuenser
med halvtidstjänstgöring (15:e lönegraden), 1 extra ordinarie expeditionsvakt
(5:e lönegraden) samt 6 kvinnliga tjänstemän i 4:e lönegraden ocli
(i kvinnliga tjänstemän i l:a lönegraden. Sammanlagda beloppet av grundlöner
och avlöningsförhöjningar till nämnda personal skulle vid en beräkning
i enlighet med de grunder, som tillämpats vid bestämmandet av departementens
anslag till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, uppgå
till 80,880 kronor. Riksräkenskapsverkets anslag till avlöningar till ickeordinarie
befattningshavare är för innevarande budgetår bestämt till 39,200
kronor, överskridande av anslaget undvikes därigenom, att de icke-ordinarie
tjänstemännen såsom nämnt i stor utsträckning tjänstgöra å ordinarie befattningar,
varvid hela avlöningen enligt gällande bestämmelser utgår från
vikariatsersättningsanslaget.
Med hänsyn till den betydande omfattning, i vilken den icke-ordinarie
personalen i verket erhåller och på grund av tjänstgöringens natur alltjämt
torde erhålla sin avlöning genom vikariat å ordinarie tjänster, synes det
möta vissa praktiska svårigheter att vid beräkningen av ämbetsverkets anslagtill
icke-ordinarie befattningshavare övergå till de grunder, som tillämpats
vid bestämmandet av motsvarande anslag å departementens stater. I varje
fall hava de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag rörande
fastställande av ifrågavarande anslag i enlighet med berörda grunder. De
sakkunniga föreställa sig, att det huvudsakliga syftet med den ifrågasatta
omläggningen av anslagsberäkningen kan vinnas på en enklare väg, nämligen
så, att det nuvarande anslagsbeloppet, vederbörligen minskat med hänsyn
till de indragningar av icke-ordinarie personal, som i det föregående förutsatts,
uppdelas i två poster, den ena avsedd för grundlöner till extra ordinarie
tjänstemän, extra befattningshavare och tillfällig personal, övertidsersättning,
renskrivning m. m. samt den andra avsedd för bestridande av
kostnaderna för avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän, enligt
gällande författningar uppkommande kostnader för läkarvård jämte läkemedel
och dylikt samt begravningshjälp till sådan personal. Av dessa
poster skulle den förstnämnda ej få överskridas, under det att den andra
posten, liksom anslaget i dess helhet, bör vara av förslagsanslags natur.
Det säger sig självt, att en dylik anordning förutsätter, att ämbetsverket
jämväl i fortsättningen skulle äga frihet att på samma sätt som nu tillgodogöra
sig de besparingar, som å anslagsposten till grundlöner till extra ordinarie
tjänstemän m. m. kunna uppkomma till följd av vikariat å ordinarie
tjänster.»
På grund av vad sålunda anförts och dä de sakkunniga ifrågasatt indragning
av en extra ordinarie expeditionsvakt samt fyra kvinnliga tjänstemän
i 4:e lönegraden och en kvinnlig tjänsteman i l:a lönegraden, har anslaget
till avlöningar till icke-ordinarie personal synts de sakkunniga böra minskas
med 12,200 kronor till 27,000 kronor, av vilket belopp 25,500 kronor ansetts
böra avses till grundlöner till extra ordinarie tjänstemän m. m. samt 1,500
kronor till avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. m.
På sätt de sakkunniga vid behandling av frågan om begränsning av
skattegranskningen i riksräkenskapsverket anfört, har emellertid ansetts, att
någon arbetskraft krävdes under budgetåret 1927—1928 för slutförandet på
51
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
beräknad tid av granskningen av 1926 års taxeringslängder. För detta
ändamål syntes sju biträden under ungefär tre fjärdedels år erforderliga.
Till bestridande av kostnaderna för dessa biträdens anställning skulle enligt
do sakkunnigas förslag anslagsposten till grundlöner till extra ordinarie
tjänstemän m. m. för nästkommande budgetår ökas med 10,800 kronor och
alltså upptagas med 36,300 kronor. Anslaget till icke-ordinarie befattningshavare
m. m. skulle följaktligen för budgetåret 1927—1928 bestämmas till
37,800 kronor.
Vad anslagsposten för avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. itiksräkenangår,
har riksräkenskapsverket anfört, att, vid bifall till vad ämbetsverket skaP^erket.
föreslagit, denna post borde i jämförelse med de sakkunnigas förslag höjas
med ett belopp för avlönande av en extra ordinarie expeditiousvakt och två
extra ordinarie kontorsbiträden, tillsammans motsvarande i grundlöner omkring
6,300 kronor.
Såsom nämnts, hava de sakkunniga föreslagit, att för slutförandet av
granskningen av 1926 års taxeringslängder skulle till riksräkenskapsverkets
förfogande ställas ett belopp av 10,800 kronor, beräknat för 7 biträden under
9 månader.
Då enligt riksräkenskapsverkets i det föregående återgivna förslag den
sammanlagda minskningen av biträdespersonal skulle begränsas till 4 befattningshavare
mot i enligt de sakkunnigas förslag, borde enligt verkets
mening för nästa budgetar endast medel för 4 biträden utöver det normala
personalantalet anställas. Därest dessa 4 biträden linge behållas under hela
budgetåret, skulle det bliva möjligt att i viss utsträckning i riksräkenskapsverket
utföra granskning av taxeringslängderna för år 1927 jämväl i vad
taxeringsmyndigheternas åtgärder anginge. Da det väl knappast vore att
antaga, att 1927 års prövningsnämnder komme att i alla län övergå till en
fullständig granskning av taxeringarna, skulle det enligt riksräkenskapsverkets
mening vara av stort värde, om verkets revision sattes i tillfälle
att åtminstone för de län, där enligt tidigare erfarenhet prövningsnämndens
granskning av taxeringslängderna varit minst effektiv, företaga en granskning
av 1927 års längder jämväl i fråga om taxeringsåtgärderna. Kiksräkenskapsverket
har fördenskull hemställt, att medel måtte anvisas för tillfälligt
anställande hos verket under budgetåret 1927—1928 av fyra extra
ordinarie kontorsbiträden.
De av de besparingssakkunniga föreslagna grunderna för beräknandet av Departementsanslaget
för avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. hava icke chefen.
givit mig anledning till erinran. I överensstämmelse härmed torde anslaget,
vederbörligen minskat med hänsyn till de av mig förordade indragningarna
av icke-ordinarie personal, uppdelas i två poster, den ena av bestämt anslags
natur och avsedd för grundlöner till extra ordinarie tjänstemän, extra befattningshavare
och tillfällig personal, övertidsersättning, renskrivning m. m.
52
Kungi. Maj:ts proposition Nr 176,
och den andra, liksom anslaget i dess helhet, av förslagsanslags natur, avsedd
för bestridande av kostnaderna för avlöningsförhöjningar till extra
ordinarie tjänstemän, läkarvård järnte läkemedel och dylikt samt begravningshjälp
till sådan personal.
Jag har förut tillstyrkt de sakkunnigas förslag beträffande indragning
av icke-ordinarie personal hos riksräkenskapsverket med de av verket ifrågasatta
begränsningarna. Vid bifall härtill torde anslaget till avlöningar till
icke-ordinarie befattningshavare in. in. för budgetåret 1927—1928 böra bestämmas
till 33,800 kronor, varav 31,800 kronor torde böra avses till
grundlöner till extra ordinarie tjänstemän in. m. samt 2,000 kronor till
avlöningsförhöjningar till extra ordinarie tjänstemän m. m. Emellertid
kommer härtill kostnaden för slutförandet av granskningen av 1926 års
taxeringslängder. För detta ändamål samt för granskning i viss utsträckning
av 1927 års taxeringslängder har riksräkenskapsverket hemställt, att
medel mätte anvisas för tillfälligt anställande under nästa budgetår av fyra
extra ordinarie biträden. Då jag emellertid, såsom jag förut angivit, funnit
mig böra förorda, att den av mig föreslagna begränsningen av riksräkenskapsverkets
granskningsrätt skall inträda med avseende å 1927 års
taxeringslängder, torde de fyra biträdena erfordras under allenast tre
fjärdedels år och kan kostnaden för ändamålet i fråga begränsas till i runt
tal 6,200 kronor. Till bestridande av kostnaderna för dessa biträdens
anställning skulle alltså anslagsposten till grundlöner till extra ordinarie
tjänstemän m. m. för budgetåret 1927—1928 ökas med sagda belopp till
38,000 kronor. Anslaget till icke-ordinarie befattningshavare m. m. bör
följaktligen för sagda budgetår bestämmas till 40.000 kronor.
Vid bifall till mitt förslag skulle alltså ordinarie staten för riksräkenskapsverket
under budgetåret 1927—1928 erhålla följande utseende:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag....... kronor 383,200
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m„
förslagsanslag................................................................................^_________40,000
Förslagsanslag kronor 423,200.
Oberäknat den kostnadsminskning a 12,000 kronor, som inträder genom
slopande av vikariatsersättningsanslaget, och frånsett dyrtidstillägg, skulle
alltså vid bifall till mitt förslag en kostnadsminskning uppstå för nästkommande
budgetår å 18,800 kronor. Härtill kommer den av mig föreslagna
nedsättningen med 6,500 kronor å extra anslaget till upprätthållande
av riksräkenskapsverkets verksamhet, vadan den totala kostnadsminskningen
utgör tillhopa 25,300 kronor.
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
De av mig sålunda föreslagna omläggningarna i riksräkenskapsverkets
organisation förutsätta givetvis åtskilliga ändringar i ämbetsverkets instruktion.
Jag torde längre fram få framlägga förslag härutinnan.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag alltså hemställa, att Hemställan.
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
dels besluta, att antalet ordinarie befattningar i riksräkenskapsverket
skall från och med den 1 juli 1927
vara bestämt på följande sätt:
Befattning |
Lönegrad |
1 generaldirektör ................................ |
.................... A 3 |
2 byråchefer ......................................... |
................... B 30 |
4 revisionskommissarier ..................... |
.................... B 26 |
1 förste revisor ..................................... |
.................... B 24 |
25 revisorer............................................. |
................... B 22 |
3 kansliskrivare ................................. |
................... B 11 |
3 kameralbiträden ............................. |
................... B 8 |
1 förste expeditionsvakt.................... |
.................. B 7 |
16 kanslibiträden ................................. |
B 7 |
4 expeditionsvakter ............................. |
.................. B 5 |
5 kontorsbiträden ................................. |
................... B 4 |
2 skrivbiträden..................................... |
................... B 2; |
Anm. 1. Vid inträffande ledighet skall en av revisionskommissarietjänsterna
utbytas mot en förste revisorstjänst.
Anm. 2. En av expeditionsvakttjänsterna är övertalig
och skall vid inträffande ledighet indragas.
dels godkänna följande ordinarie stat för riksräkenskapsverket,
att tillämpas från och med den 1 juli 1927:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän,
förslagsanslag ....................................... kronor 383,200
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m., förslagsanslag ... » 40,000
Förslagsanslag kronor 423,200;
dels minska det ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket -
nu ............................................................
med.........................................................
till..........................................................
Bihang till riksdagens protokoll 1927. i samt. 1.70 höft. (Nr 170.)
kronor 454,000
» 30,800
» 423,200;
»
54
•I
Kungl. Maj:ts proposition Nr 176.
dels ock till upprätthållande av riksräkenskapsverkets
verksamhet för budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra
anslag av .................................................... kronor 18,500.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar att proposition i
ämnet av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Svante Ericsson.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.