Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 160.
1
Nr 160.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen om viss ändring i förordningen
den 13 december 1912 (nr 355) angående tullrestitution i
vissa fall vid återutförsel av utländsk vara; given Stockholms
slott den 18 februari 1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Lyberg.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamein, Almkvist, Lyberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler uppkommen
fråga om viss utsträckning av medgiven rätt för handelsidkare att i vissa fall
vid återutförsel av utländsk vara åtnjuta restitution av den tullavgift, som
av honom erlagts för en motsvarande myckenhet från utlandet införd vara
av samma slag (handelsrestitution), och anför:
Grundstadgandena om ifrågavarande restitutionsrätt återfinnas i förordningen
den 13 december 1912 (nr 355; jfr proposition nr 51 år 1926 jämte
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 137 höft. (Nr 160.) 1
Gällande
stadganden..
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.
bilaga). Enligt andra stycket av § 3 i denna förordning må nämnda rätt
tillerkännas handelsidkare allenast å plats, där tullkammare finnes. Vidare
är i förordningen stadgat, att tillstånd till begagnande av restitutionsrätten
meddelas av generaltullstyrelsen; att det endast må lämnas handelsidkare,
som är känd såsom redbar och i övrigt prövas lämplig; samt att, då ansökning
om dylikt tillstånd föreligger, generaltullstyrelsen skall före ärendets
avgörande över denna inhämta yttrande av vederbörande tullmyndighet
ävensom handelskammare eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning
av representanter för handeln eller ock vederbörande kommunala myndigheter.
I övrigt innehåller förordningen bland annat åtskilliga kontrollföreskrifter
om utnyttjande av rätten till restitution.
Beträffande tillkomsten av bestämmelsen, att restitutionsrätten må tillerkännas
handelsidkare allenast å plats, där tullkammare finnes, må erinras
om följande.
Till grund för omförmälda förordning angående handelsrestitution ligger
ett av Stockholms handelskammare på sin tid framlagt, av kommerskollegium
och generaltullstyrelsen överarbetat förslag, som utan väsentliga
ändringar blev av Kungl. Maj:t förelagt 1912 års riksdag (proposition nr
148). Med avseende å begränsningen i rätten till handelsrestitution innefattade
handelskammarens förslag, att generaltullstyrelsen skulle äga medgiva
denna rätt endast åt större handelsfirma i stad, varest tullkammare under
tullförvaltares överinseende funnes inrättad och där transitaffärer med främmande
länder kunde i större omfattning förväntas. Kommerskollegium och
generaltullstyrelsen anförde i sitt yttrande över handelskammarens förslag, att
de ansåge bedömandet, huruvida en stad ägde förutsättningar för transithandel
i större omfattning med främmande länder, lämpligast böra förbehållas
Kungl. Maj:t och upptogo i anslutning härtill i sitt författningsförslag
föreskrift därom, att Konungen ägde bestämma, i vilka av rikets städer
med tullkammare rätten till restitution skulle få tillerkännas handelsidkare.
Det med nämnda proposition framlagda förslaget var också i denna
del utformat i enlighet härmed. I sin skrivelse (nr 220) med anledning av
propositionen uttalade riksdagen sig emellertid sålunda:
»Denna föreskrift synes icke stå i full överensstämmelse med principen,
att affärsidkares personliga kvalifikationer skola vara bestämmande för meddelande
av tillstånd att åtnjuta förmånen av tullrestitution. Av denna anledning
har riksdagen funnit sig böra av angivna bestämmelse bibehålla
endast vad i densamma synes vara det väsentliga, nämligen att rätt till
restitution endast må tillerkännas å plats, där tullkammare finnes.»
I överensstämmelse med den ståndpunkt, riksdagen sålunda intagit, är
gällande stadgande i ämnet avfattat.
Närmare bestämmelser angående tillämpning av förordningen den 13
december 1912 äro intagna i kungörelse den 29 juni 1926 (nr 366).
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 november 1926 har nu Stockholms inkommen
handelskammare hemställt om vidtagande av åtgärder för sådan ändring framställning.
av förutnämnda förordning den 13 december 1912, att även firmor, som
vore etablerade på landsbygden, linge i den utsträckning, som med hänsyn
till kravet på kontrollanordningar kunde prövas lämplig, erhålla möjlighet
att åtnjuta rätt till tullrestitution. Till stöd för framställningen har handelskammaren
framfört huvudsakligen följande synpunkter:
Med åberopande av bestämmelsen, att restitutionsrätten finge tillerkännas
handelsidkare allenast å plats, där tullkammare finnes, hade generaltullstyrelsen
i ett visst fall avslagit en ansökning om tullrestitution från ett
bolag, som dreve sin rörelse över Stockholm men vars styrelse hade sitt
säte i Stockholms län. Enligt handelskammarens uppfattning kunde en
dylik tillämpning av bestämmelsen, även om den vore formellt riktig, svårligen
anses överensstämmande med författningens anda. Om en firma dreve
sin import- och exportrörelse över en viss stad, borde den icke därför att
den förlagt sitt huvudkontor eller sin industriella verksamhet till stadens
omgivningar, förmenas att i förevarande hänseende åtnjuta samma förmåner
som de i staden etablerade firmorna. Med hänsyn till den kontroll, som
tullverket måste utöva, kunde det ju tänkas, att restitutionsrätten fortfarande
måste lokalt begränsas, men det borde i så fall ske efter andra linjer än
den i här förevarande fall tillämpade. Det vore önskvärt, att förordningens
ordalydelse bättre anpassades efter de organisatoriska former, under vilka
affärslivet dreves.
Efter remiss hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 30 Kommersdecember
1926 avgivit gemensamt utlåtande i ärendet. kollegium och
Ämbetsverken hava därvid överlämnat yttranden från tulldirektören och
tullbehandlingsinspektionen i Stockholm samt från de auktoriserade handelskamrarna
i riket utom Stockholms handelskammare. De sålunda hörda
tullmyndigheterna hava ansett den föreliggande framställningen böra vinna
beaktande och förordat densamma. Även handelskamrarna hava, på ett
undantag när, i sina yttranden tillstyrkt framställningen, varvid de i huvudsak
anslutit sig till de skäl, som i framställningen utvecklats.
För egen del hava ämbetsverken, under erinran om motiven för ifrågavarande
bestämmelses tillkomst, framhållit, att det, då riksdagen på sin tid
vidtog jämkning av Kungl. Maj:ts förslag till författning om handelsrestitution,
icke angavs något särskilt skäl för bibehållande av stadgandet, att
rätten till tullrestitution allenast skulle tillerkännas handelsidkare å plats,
där tullkammare funnes. Därutöver hava ämbetsverken anfört i huvudsak
följande:
Av vissa antydningar om bestämmelsens tillkomst syntes framstå såsom
ganska naturligt, att medgivandet ansetts böra knytas till ort med tullkammare.
En undersökning, huruvida något skäl av praktisk innebörd kunde
tala emot den nu föreslagna författningsändringen, syntes närmast böra
gälla frågan, om kravet på kontroll från tullverkets sida beträffande den
art av restitution, som i författningen avsåges, kunde anses betinga bestämmelsens
kvarstående. I detta hänseende vore då först att märka, att
före ikraftträdandet den 1 juli 1926 av förutnämnda förordning den 19
4
Departementschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.
mars samma är handelsrestitutionsförordningen gällde endast i fråga om
vikt- och stycketull åsätta varor; efter sagda den 1 juli gällde rätten till
lian del Isrestitution även varor, vilka enligt tulltaxan vore underkastade värde
Beträffande
vikt- och stycketull åsätta varor läge enligt författningens
stadganden tullverkets kontroll så gott som uteslutande på varornas undersökning
och attestering av vederbörande lokala tullmyndighet dels vid införseln,
dels vid utförseln ävensom på den granskning, liandelsidkarens avräkningsdiarium
underkastades inom generaltullstyrelsen vid jämförelse med
vederbörliga tull journaler. Vid utförsel över annan tullkammare än den,
där införtullning ägt rum, hade restitution plägat beviljas, därest kontrollbehandlingen
i och för utförsel ägt rum vid tullkammaren i införselorten
och godsets transport till utförselorten skett under de kontroller, som gällde
i fråga om transport inrikes orter emellan av oförtullat utländskt gods. Från
dessa synpunkter syntes således något hinder för den ifrågavarande bestämmelsens
borttagande ej föreligga, och enligt ämbetsverkens förmenande betingades
ej heller i övrigt dess bibehållande beträffande vikt- och styeketull
asatta vaioi. , on*
Med avseende å värdetull underkastade varor gällde enligt de den 2 J juni
1926 utfärdade tillämpningsbestämmelserna till förordningen om handelsrestitution,
att antingen i § 2 av förordningen avsedda särskilda kontrollföreskrifter
eller i allt fall i § 3 av förordningen omförmält tillstånd med
därtill anknutna föreskrifter angående importförteckning skulle meddelas av
generaltullstyrelsen. Då styrelsen härvid bleve i tillfälle att, utan hinder
av den i nu ifrågavarande framställning avsedda bestämmelsens upphävande,
meddela de föreskrifter, som i de särskilda fallen kunde finnas av behovet
påkallade, syntes ej heller beträffande värdetullsvaror något hinder ioreligga
för den föreslagna författningsändringen. _ .
Då fog alltså syntes föreligga för bifall till den gjorda framställningen
samt flertalet handelskamrar vitsordat lämpligheten av den föreslagna åtgärden,
ville ämbetsverken tillstyrka framläggande för riksdagen av proposition
om upphävande av andra stycket i § 3 av gällande förordning om
handelsrestitution.
Den ifrågavarande begränsningen i rätten till restitution enligt förenämnda
förordning synes, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava i viss
mån berott därpå, att vid tiden för förordningens tillkomst endast städei, iai i
tullkammare funnes inrättad, ansåges äga förutsättningar för transithandel
med främmande länder i större utsträckning. Även den omständigheten, att
genom en dylik begränsning en noggrannare kontroll från tullverkets sida
över restitutionsrättsinnehavarens rörelse skulle kunna upprätthallas, torde
haft inverkan å begränsningens införande.
Emellertid har det nu visat sig, att handelsidkare, som bedrivit sin nnportocli
exportrörelse över stad, där tullkammare anordnats, men funnit det
fördelaktigare att förlägga sin huvudverksamhet till ort därutanför, därigenom
blivit förhindrad att komma i åtnjutande av den med förordningen åsyftade
förmånen. Ett undanröjande av denna oegentlighet synes mig önskligt. Da
enligt bestämmelse i förordningen tillstånd till begagnande av rätten till
restitution lämnas endast sådan handelsidkare, som är känd såsom redbai
och i övrigt prövas lämplig, och då vidare i förordningen meddelade kontroll
-
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 160.
föreskrifter få förutsättas lämna full garanti mot missbruk av rätten till
tullrestitution, torde en lättnad i förordningen i berörda hänseende även
kunna medgivas, utan att statsverkets rätt äventyras. En sådan lättnad
synes mig så mycket hellre böra ifrågakomma, som någon motsvarande begränsning
av restitutionsrätten icke ansetts böra göras beträffande s. k. industrirestitution
enligt tulltaxeförordningen. Jag tillstyrker alltså, att det
nuvarande stadgandet, att rätt till handelsrestitution må tillerkännas handelsidkare
allenast a plats, där tullkammare finnes, upphäves med utgången
av juni månad 1927.
Med åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta,
att § 3, andra stycket, i förordningen den 13 december 1912 angående
tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk vara skall upphöra
att gälla med utgången av juni månad 1927,
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla samt förordnar, att proposition av den lydelse,
bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Svante Ericsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 137 höft. (Sr 160.)
2