Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

1

Nr 154.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående avskrivning
av viss del av statslån till Slite—Roma
järnvägsaktiebolag m. m.; given Stockholms slott den
18 februari 1927.

Kungl. Maj:t Till härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen under punkterna l:o) och 2:o) i statsrådsprotokollet hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. Meurling.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Meurling anför:

1:°)

Fråga har ånyo blivit väckt om reglering av Slite—Roma järnvägsaktiebolags
skuld till staten, ett ämne, som senast år 1926 var föremål för statsmakternas
prövning.

Den 26 mars 1897 beviljade Kungl. Maj:t koncession å järnväg om 0.891
meters spårvidd från Roma järnvägsstation till Slite lastage- och hamnplats
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 133 haft. (Nr 154.) 394 27 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

i Othems socken och fastställde därvid plan för järnvägsanläggningens utförande.
Såsom villkor för koncessionen stadgades bland annat, att statsverket
vore berättigat att inlösa järnvägen med tillhörigheter och trafikmateriel
mot ett penningbelopp, som för det fall, att yrkande om inlösen framställdes
efter tio år från banans öppnande för allmän trafik, skulle antingen
beräknas motsvara två gånger summan av hela den under de närmast föregående
tio åren uppkomna nettobehållningen av trafiken eller, därest vare
sig från statens eller från koncessionshavarens sida sådant fordrades, bestämmas
av fem gode män, av vilka Kungl. Maj:t utsåge två och koncessionshavaren
två, j varefter de fyra sålunda valda tillkallade den femte. Sedan
denna koncession jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande överlåtits på Slita
—Koma järnvägsaktie bolag, fastställde Kungl. Maj:t den 29 september 1899
kostnadsförslag för ifrågavarande järnvägsanläggning att, såvitt kostnaden
skulle tagas till grund för sökt statslån, sluta å 680,000 kronor samt beviljade
för utförande av järnvägsanläggningen ett lån ur allmänna järnvägslånefonden
av 340,000 kronor. För detta lån stadgades bland annat följande
villkor:

Annuiteten för låneunderstödets återgäldande beräknades till fem procent
å ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras
ränta efter fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgöra avbetalning därå. Anstånd med räntans erläggande medgavs
för tre år från lyftningsdagen, dock icke utöver ett år från den dag, eller
den 1 oktober 1901, då järnvägen senast skulle vara färdig och öppnad för
trafik; och skulle beloppet av den ränta, med vars erläggande anstånd sålunda
medgivits, inbetalas till staten, sedan genom de stadgade _ annuitetslikviderna
all övrig ränta, med vilken anstånd icke beviljats, blivit gulden
och kapitalet gottgjort, så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens
erläggande skulle fortfara så länge, _ till dess även beloppet av den ränta,
med vars erläggande anstånd medgivits, blivit till staten inbetalt. Kapitalavbetalningen
skulle vidtaga den 1 oktober 1904 och i sammanhang därmed
gottgörelse ske av därförinnan upplupen obetald ränta, för.så vitt uppskov
med densammas erläggande icke beviljats; och skulle annuiteten sedermera
erläggas samma dag varje år till dess försträckningen och all därå upplupen
ränta blivit till fullo gulden. Därest till betalning förfallet belopp icke
bleve i föreskriven ordning erlagt, skulle bolaget därå gälda fem procent
årlig ränta, intill dess samma belopp bleve behörigen inbetalt. Järnvägsanläggningen
Slite—Korna med alla därtill hörande byggnader och materiel
ävensom all bolagets övriga egendom skulle utgöra säkerhet för den av
staten lämnade försträckning och staten skulle till säkerhet för sin fordrans
utbekommande erhålla inteckning i järnvägen med förmånsrätt framför varje
annan fordran.

Sedan lånebeloppet utbetalts till bolaget, nedsattes genom Kungl. Maj:ts
beslut den 13 maj 1904 till följd av vass ändring i planen för järnvägen
statslånet med 1,000 kronor, vilket belopp av bolaget sedermera återbetalts
till riksgäldskontor^. Statslånet uppgår alltså till 339,000 kronor.

Bolaget, som aldrig kunnat erlägga vare sig ränta eller kapitalavbetalning
å statslånet, gjorde år 1923 framställning dels om anstånd under två år,
räknat från och med den 1 juli 1923, med erläggande av all järnvägens
ränteskuld till staten, dels ock om avskrivning av sagda ränteskuld.

Kungl. Majds proposition nr 154. 3

I anledning av denna framställning, vilken tillstyrktes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt fullmäktige i riksgäldskontoret, föreslog Kungl. Maj:t
i proposition, nr 100, 1923 års riksdag medgiva, dels att med gäldande av
de den 30 juni 1923 förfallna räntebelopp å det Slite—Korna järnvägsaktiebolag
beviljade statslån av 339,000 kronor finge, räknat från och med den
1 juli 1923, anstå under två år, under villkor att bolaget avlämnade garantiförbindelse,
som kunde av Kungl. Maj:t godkännas, för ordentligt erläggande
under anståndstiden av ränta efter 4*/2 procent å förenämnda belopp, ökat
med två års ränta därå, eller sålunda å 369,510 kronor, dels oclc att statens
den 30 juni 1923 beräknade kapital- och räntefordran hos bolaget till den
del, densamma överstege 369,510 kronor, finge avskrivas, under villkor att
bolaget före den 1 juli 1925 avlämnade garantiförbindelse, av beskaffenhet
att kunna av Kungl. Maj:t godkännas, för behörig förräntning och amortering
av sistberörda belopp.

Denna proposition blev av riksdagen bifallen (skrivelse nr 108).

Sedan Othems kommun samt Slite Cement och Kalk Aktiebolag den 18
juni 1923 utfärdat garantiförbindelser för behörigt erläggande av räntan
under anståndstiden å förenämnda belopp, 369,510 kronor, godkände Kungl.
Maj:t genom beslut den 29 juni 1923 berörda garantiförbindelser samt medgav,
att med gäldande av de den 30 juni 1923 förfallna räntebelopp å ovanberörda
statslån av 339,000 kronor finge, räknat från och med den 1 juli
1923, anstå under två år.

I skrivelse den 17 december 1924 hemställde bolaget om medgivande dels
att i stället för den år 1923 avsedda garantiförbindelsen för behörig förräntning
och amortering under framtiden av 369,510 kronor få avlämna
garantiförbindelser av Othems kommun samt Slite Cement och Kalk Aktiebolag
för dylik förräntning och amortering för ett år i sänder, dels oclc att
av bolagets skuld till den del, den översköte 369,510 kronor, måtte för varje
ar, da dylik förräntning och amortering ägde rum, avskrivas visst belopp,
förslagsvis 50,000 kronor.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt fullmäktige i riksgäldskontoret
tillstyrkt denna framställning, fullmäktige på vissa angivna villkor,
föreslog Kungl. Maj:t i proposition, nr 72, 1925 års riksdag medgiva, att
av statens den 30 juni 1923 beräknade kapital- och räntefordran hos Slite—
Koma järnvägsaktiebolag till den del, densamma överstege 369,510 kronor,
finge under vissa angivna villkor för varje tidsperiod av ett år, räknat från
och med den 1 juli 1925, avskrivas ett belopp av 30,000 kronor.

Jämväl detta förslag bifölls av riksdagen (skrivelse nr 99).

Genom beslut den 30 april 1925 har Kungl. Maj:t medgivit, att bolagets
den 30 juni 192o beräknade kapital- och ränteskuld, 831,616 kronor 8 öre,
å det bolaget beviljade statslån å 339,000 kronor finge, räknat från och med
den 1 juli 1925, regleras sålunda, att dels ett belopp av 369,510 kronor,
motsvarande det ursprungliga statslånet, 339,000 kronor, jämte två års ränta
därå, skulle bilda ett nytt lån och dels av återstoden, utgörande 462,106
kronor 8 öre jämte nedan angiven ränta, finge för varje tidsperiod av ett år

4

Kungl. May.ts proposition nr 154.

avskrivas ett belopp av 30,000 kronor. För åtnjutande av denna förmån
hava stadgats, bland andra, följande villkor och bestämmelser:

Annuiteten å det nya statslånet beräknades till fem procent å lånebeloppet,
av vilken annuitet först gottgjordes ränta efter fyra och en halv procent
å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgjorde avbetalning darå.
Nämnda annuitet skulle till riksgäldskontoret inbetalas första gången den
30 juni 1926 och sedermera samma dag varje år, intill dess lånet blivit till
fullo betalt. Bolaget skulle före den 1 maj varje år till riksgäldskontoret
avlämna garantiförbindelse, av beskaffenhet att kunna godkännas av fullmäktige
i riksgäldskontoret, för behörigt erläggande av annuiteten för löpande
år å det nya statslånet. Så snart dylik annuitet för ett år erlagts, skulle
ovannämnda årliga avskrivning av 30,000 kronor äga rum. Varje avskrivning
skulle avse i forsta hand upplupen ränta efter fem procent å då kvarstående
belopp av den del av 462,106 kronor 8 öre, som ej utgjorde anståndsränta
å det ursprungliga statslånet, eller 439,293 kronor 34 öre, samt till
återstående del sistnämnda skuldbelopp. Sedan omförmälda belopp, 439,293
kronor 34 öre, jämte ränta därå på sätt nyss sagts avskrivits, skulle återstoden
av 462,106 kronor 8 öre eller 22,812 kronor 74 öre, motsvarande anståndsränta
å det ursprungliga statslånet, avskrivas.

I skrivelse den 21 december 1925 meddelade bolaget, att på grund av
vissa angivna förhållanden, som icke tidigare kunnat förutses, bolagets inkomster
minskats och för framtiden kunde förväntas ytterligare nedgå. Bolaget
hemställde därför, att, för undvikande av likvidation, för varje år efter
upprättat bokslut så stor avskrivning av bolagets skuld måtte verkställas, att
bolaget ej bleve nödsakat att träda i likvidation.

I anledning härav anförde departementschefen i proposition, nr 100, till
1926 års riksdag, att om än för att förhindra bolagets trädande i likvidation
inom den närmaste tiden avskrivning av en del av bolagets skuld syntes
böra ske, staten dock icke då torde böra binda sig för att efter hand nedskriva
sin fordran hos bolaget utan att åtminstone försök gjorts att åvägabringa
ett förbättrat resultat av järnvägens drift för att möjliggöra någon
förräntning och amortering av det i banan nedlagda statskapitalet. I likhet
med de i ärendet hörda myndigheterna ansåg departementschefen det därför
lämpligt, att en utredning i sådant syfte företoges, och syntes därvid i
första hand böra undersökas möjligheten av ett samarbete med Klintehamn
—Hörna och Klintehamn — Haxarve järnvägar. På resultatet av berörda utredning
torde få bero, om och i vad mån ytterligare åtgärder sedermera
borde vidtagas för reglering av bolagets skuld till staten.

För att emellertid undvika bolagets trädande i likvidation redan under
år 1926 tillstyrkte departementschefen en omedelbar avskrivning av 30,000
kronor, och föreslog Kungl. Maj:t riksdagen, att berörda belopp måtte avskrivas.

Riksdagen (skrivelse nr 91) fann det angeläget, att ovanberörda utredning
komme till stånd, samt medgav i avvaktan på slutförandet av densamma
den föreslagna avskrivningen av 30,000 kronor.

Genom beslut den 30 april 1926 har Kungl. Maj:t anmodat fullmäktige
i riksgäldskontoret att verkställa utredning angående möjligheterna att genom
sammanslagning av Slite—Roma järnväg med andra järnvägar på Gotland
eller på annat lämpligt sätt nedbringa driftkostnaderna för nämnda
järnväg.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

I skrivelse den 27 januari 1927 liava fullmäktige i riksgäldskontor et meddelat,
att fullmäktige uppdragit åt en a,v tre personer bestående nämnd att
verkställa berörda utredning samt att nämnden avlämnat en den 22 januari
1927 dagtecknad utredning i ämnet.

Åv nämndens utredning, beträffande vilken må hänvisas till handlingarna
i ärendet, inhämtas huvudsakligen följande:

Efter en orienterande framställning rörande Gotlands järnvägar av allmän
betydelse, nämligen Gotlands järnväg (linjerna Yisby—Roma—Burgsvik
och Visby—Lärbro), Slite—Roma järnväg samt Klintehamn—Roma järnväg
och Sydvästra Gotlands järnväg (linjen Klintehamn—Hablingbo), vilka båda
sistnämnda järnvägar från och med år 1927 sammanslagits till ett företag,
har nämnden meddelat resultatet av en undersökning rörande förutsättningarna
för driftekonomiens förbättring vid Slite—Roma järnväg och de
båda Klintehamnsjärnvägarna.

Av denna undersökning framginge, att beträffande såväl Slite—Roma som
Klintehamns järnvägar en reglering av järnvägarnas skuldförbindelser till
staten behövde vidtagas, försåvitt ej järnvägarna — Slite—Roma järnväg
omedelbart och Klintehamns järnvägar efter helt få år — skulle nödgas gå
i likvidation. Vid båda järnvägarna behövde nytt kapital i ungefär lika grad
införas för att möjliggöra en billigare tågrörelse och särskilt för upptagande
av konkurrensen med automobilerna. Och slutligen behövde verkstadsfrågan
vid båda järnvägarna finna sin snara lösning, för att förestående
omfattande reparationer av föråldrad och delvis försliten materiel skulle
kunna utföras för lägsta möjliga kostnad. Då förhållandena vore så nästan
i allo likartade och då väsentliga besparingar otvivelaktigt kunde vunnas,
därest järnvägarna sammansloges till en enhet, hade nämnden i första rummet
inriktat sitt arbete på att undersöka förutsättningarna för järnvägarnas
sammanslagning till en enhet och för reglering av denna nya järnvägsenhets
skuldförhållande till staten.

Dessförinnan hade dock nämnden undersökt möjligheten av att ifrågavarande
järnvägar kunde på skäliga villkor bliva införlivade med Gotlands
järnväg, vilket enligt nämndens uppfattning skulle vara den lyckligaste lösningen
av förevarande problem. På nämndens framställning i sådant syfte
till Gotlands järnvägsaktiebolag ingick emellertid ett bestämt avböjande svar,
vadan någon möjlighet att förena alla Gotlands mera betydande järnvägar
under en förvaltning för närvarande och tills vidare icke syntes föreligga.

Vid regleringen av bolagens skuld till staten torde viss hänsyn böra
tagas till storleken av det kapital, som oundgängligen behövde nyinvesteras
i Slite—Roma och Klintehamns järnvägar. Sagda kapital hade efter ingående
samråd med dels de olika järnvägarnas trafikchefer och dels vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens maskininspektör beräknats till 110,000 kronor.
Ytterligare 50,000 kronor vore önskvärda, då därmed skulle kunna anskaffas
två enklare motorvagnar eller två s. k. tågbilbussar, varigenom skulle vinnas
en förbättrad tidtabell och någon minskning av driftkostnaderna.

Av en upprättad sammanställning över ifrågavarande järnvägars inkomster
och utgifter under åren 1923—1925 framginge, att de ekonomiska resultaten
vid järnvägarna tillsammans under senare tid undergått försämring från år
till år. För år 1925 erhölls ett sammanlagt driftöverskott av endast 14,934
kronor, och härvid vore att märka, att inga avskrivningar eller häremot svarande
avsättningar till förnyelsefond blivit beräknade. Ej heller hade, såvitt
nämnden hade sig bekant, underhållskostnaderna under anförda år varit
onormalt stora.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

En ytterligare försämring av järnvägarnas resultat syntes snarast vara att
befara. Det torde nämligen bliva nödvändigt att justera vissa tariffer nedåt.
Betydande inkomster för växling, cirka 10,000 kronor, lomme att bortfalla
vid Slite station, sedan cementfabriken därstädes hunnit vidtaga vissa beslutade
åtgärder. Minskningen i 1926 års betodling kornme att förorsaka
samtliga ifrågavarande järnvägar förluster. Extraordinärt stora underhållsarbeten
förestode vid samtliga järnvägar, beroende på att materielen vore
gammal och sliten, och slutligen vore det nödvändigt att årligen avsätta
visst belopp för mötande av kostnad : som uppstode vid ersättning av materiel,
i mån som den behövde utmönstras eller undergå grundliga reparationer.
Därest effektiva åtgärder icke vidtoges för vinnande av förbättrad driftekonomi,
måste därför järnvägarnas ekonomiska läge väntas bliva mycket
brydsamt, och detta gällde icke blott Slite—Boma järnväg utan även Klintehamns
från år 1927 sammanslagna järnvägar.

Hur stor förbättring av driftresultaten, som kunde uppnås vid en sammanslagning
av järnvägarna och vid genomförande av i samband med en
kapitalökning stående driftomläggningar, vore vanskligt att beräkna. Såvitt
nu kunde förutses, syntes man icke böra räkna med större, för kapitalets
förräntning disponibla driftöverskott än omkring 20,000 kronor per år, vilken
summa efter fem procent förräntade ett kapital av 400,000 kronor.

Då enligt nämndens uppfattning de med en sammanslagning förenade
fördelarna kundo fullt tillvaratagas endast genom de olika järnvägsbolagens
förenande till ett bolag, ansåg sig nämnden till en början böra bygga sitt
förslag till statslånens reglering på förutsättningen av ett dylikt bolag, som
övertoge de tidigare bolagens skulder med viss reglering beträffande skulderna
till staten.

Ifrågavarande bolag hade inga andra skulder av avsevärd storlek, än till
staten. Statslånens ursprungliga belopp och skulderna till staten vid 1926
års slut vore följande:

Slite—Korna

Klintehainn—
Rom a

Sydvästra

Gotlands

Summa

järnväg

järnväg

järnväg

i

Beviljade statslån ...........................

339 000

_

213 250

360 000

|

912250

Skuld vid 1926 års slut...................

847 472

74

486 296

81

420 624

75

1754 394 30i

varav icke förfallet kapital............

281 737

58

165 732

36

360 000

—

807 469 941

förfallet kapital ...........................

57 262

42

47 517

64

—

—

104 780 06''

icke förfallen ränta.......................

3134

33

4 951

26

10 450

—

18 535 591

förfallen ränta..............................

313 942

58

177 213

58

18 000

—

509 156 |16

överränta ....................................

168 583

09

72 845

80

574

75

242 003 64

anståndsränta .............................

''22 812

74

18 036

17

31 600

—

72 448 !91|

Med hänsyn till storleken av det affärsvärde, 400,000 kronor, som nämnden
funnit järnvägarna kunna anses tillsammans äga under förutsättning att vid
en sammanslagning av järnvägarna möjliga besparingsåtgärder vidtoges och
nytt kapital, möjliggörande förbättringar, infördes, ävensom med.hänsyn till
järnvägarnas beräknade realisationsvärde, 415,000 kronor, ansåg sig nämnden
kunna utgå från att statsmakterna skulle kunna medgiva en nedskrivning
av statens fordran till sistnämnda belopp, därest säkerhet lämnades för
det nedskrivna lånets förräntning och amortering. För att bereda järnvägarna
möjlighet att anskaffa och snabbt amortera ovanberörda för förbättringsarbeten
erforderliga belopp, 110,000 kronor, krävdes räntefrihet å det nedskrivna
statslånet under 61/2 år, varefter skulle debiteras annuiteter med

20,000 kronor.

Kung''. Maj:ts proposition nr 154. 7

Det förslag, som i enlighet härmed framlades, godtogs emellertid icke av
Slite — Koma järnvägsaktiebolag.

Efter diverse ytterligare förhandlingar framgick emellertid, att en för
staten som långivare relativt förmånlig uppgörelse kunde träffas, därest man
uppgåve villkoret om järnvägarnas sammanslagning till en ekonomisk enhet
och åtnöjde sig med (leras sammanslagning till en trafikförvaltning. Ehuru
denna sammanslutningform icke gåve möjlighet till fullt lika stora och
genomgripande besparingsåtgärder, som om järnvägarna förenades i ett
bolag, hade nämnden, sedan styrelserna för såväl Slite—Korna som Klintehamns
järnvägar förklarat sig villiga att anordna gemensam förvaltning, ansett
sig böra söka få till stånd en preliminär uppgörelse angående reglering
av Slite—Koma järnvägs skuldförhållande till staten. Sannolikt syntes, att
den uppgörelse, som i berörda hänseende komme att slutligt träffas, bleve
i viss mån normerande även för en blivande reglering av Klintehamnsbolagets
skulder till staten. Nämnden hade dock icke ansett lämpligt att ingå
på någon prövning i sistberörda hänseende bland annat på grund av att tiden
vore för långt framskriden, för att ärendet skulle kunna föras fram till 1927
års riksdag.

Yid Slite—Koma järnvägsaktiebolag hade ränteinbetalning å statslånet
förekommit endast åren 1924 och 1925, under vilka på grund av ovanberörda
beslut av statsmakterna år 1923 årligen inbetaltes 16,627 kronor
95 öre.

Förutsättningarna för en för staten relativt förmånlig reglering av bolagets
skuld till staten vore numera sämre än för helt få år sedan. Driftöverskottet
för år 1925 utgjorde endast 3,998 kronor, varvid ingen avsättning till förnyelsefond
förekommit. Viss höjning av driftresultaten kunde visserligen
åstadkommas vid järnvägens sammanslagning med annan järnväg och genom
tågförbindelsernas förbättrande, men denna höjning uppvägdes ungefär av
motsvarande förhållanden, såsom att nytt kapital måste investeras i järnvägsföretaget
till genomförande av tågförbättringarna, att vissa tidigare inkomster
komme att bortfalla, att taxorna i vissa fall behövde reduceras och
att slutligen avsättningar till förnyelsefond måste göras, om järnvägen i
längden skulle kunna hållas i trafikdugligt skick.

Med hänsyn till anförda och även andra förhållanden, såsom de låga
löner, vilka utginge till personalen, hade nämnden kommit till den uppfattningen,
att det kapital, som järnvägen tills vidare kunde förränta, om möjliga
besparingsåtgärder konsekvent genomfördes, vore obetydligt och i varje
fall icke skäligen kunde upptagas till högre belopp än 150,000 kronor. Statens
fordran syntes emellertid icke böra nedskrivas till lägre belopp än järnvägens
av nämnden uppskattade realisationsvärde, 200,000 kronor. För skillnaden,
50,000 kronor, skulle skyldighet att erlägga ränta och amortering inträda
efter fullmäktiges i riksgäldskontoret beprövande, dock i varje fall
icke förrän efter 10 år med hänsyn till att ett efter järnvägens förhållanden
avsevärt kapital behövde lånevägen anskaffas för materielens iståndsättande
och genomförande av nödvändiga förbättringsarbeten.

Från bolagets sida hade lämnats erbjudande att, därest uppgörelse träffades
enligt förestående huvudsakliga riktlinjer, den 1 juli 1927 kontant inbetala
det kapital, 150,000 kronor, för vilket ränta och amortering omedelbart
skulle fordras. Erbjudandet hade föranletts därav, att det tekniskt
sett ställde sig enklare att från olika, berörda kommuner m. fl. erhålla en
mot den erbjudna kontanta inbetalningen svarande nyteckning av preferensaktier
än att erhålla garanti för annuiteter å motsvarande belopp och
i erforderliga fall uttaga borgensbelopp från olika håll. Från statens sida
funnes givetvis ingen anledning att avböja en kontant inbetalning. Förut -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

sättningen från bolagets sida för berörda anordning vore emellertid, att bolaget
tillförsäkrades rätt att lämna utdelning med intill 5 procent på nämnda
preferensaktier, även om ränta å det kvarstående statslånet å 50,000 kronor
icke debiterades eller, om debiterad, icke erlades. Även detta torde böra
medgivas, då, i händelse ovannämnda 150,000 kronor ej skulle kontant inbetalas
utan förräntas och återbetalas medelst annuiteter å 5 procent, förräntning
och amortering å återstående 50,000 kronor skulle erhållas först i
den mån bolaget, efter inbetalande av berörda annuiteter å 5 procent, vore
i stånd därtill.

Slutligen hade av bolaget yrkats, att dess behov att kunna lånevägen anskaffa
visst erforderligt kapital skulle tillgodoses på det sättet, att bolaget
ägde att som säkerhet för ett lån få disponera över en första inteckning å

50,000 kronor i järnvägen. Som säkerhet för statens kvarstående fordran å

50,000 kronor skulle då lämnas en inteckning närmast härefter. Möjligen
kunde principiella betänkligheter mot en sådan anordning anföras. Sakligt
sett syntes den dock kunna väl godtagas, då säkerheten för statslånet komme
att ligga inom järnvägens halva realisationsvärde och en dylik säkerhet måste
anses fullt betryggande.

Nämnden, som genom skriftliga uttalanden från verkställande direktörerna
i Slite—Eoma och Klintehamn—Eoma järnvägsaktiebolag förskaffat sig önskvärd
garanti, dels att bolagen komme att för genomförande av härvid möjliga
besparingar upprätta gemensam trafikförvaltning, och dels att den reglering
av Slite—Eoma järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten, som
nämnden föresloge, komme, därest den godkändes av statsmakterna, att fullföljas
av järnvägsbolaget, har föreslagit följande skuldreglering:

Staten medgiver, att bolagets skuld för dess lån från allmänna järn vägslånefonden
må nedskrivas till 50,000 kronor under villkor att bolaget den
1 juli 1927 till riksgäldskontoret kontant inbetalar ett belopp av 150,000
kronor.

Som säkerhet för det kvarstående lånebeloppet skall bolaget lämna en
inteckning i järnvägen å 50,000 kronor till förmånsrätten liggande närmast
efter en inteckning å samma belopp, över vilken bolaget må äga att självt
förfoga.

Berörda lån skall förräntas och återbetalas medelst annuiteter av 5 procent,
varvid ränta beräknas efter 4 V2 procent. Ä förfallen, ej likviderad
fordran debiteras överränta med 5 procent.

Staten medgiver bolaget frihet från erläggande av annuitet å ifrågavarande
lån under tio år, räknat från den 1 juli 1927, och skall ränta under sagda
tid ej heller debiteras; ägande riksgäldsfullmäktige att från och med den 1
juli 1937 debitera ränta och påfordra erläggande av ovannämnda annuitet,
om och i den mån fullmäktige efter företagen prövning finna bolagets ekonomiska
ställning medgiva annuiteternas fullgörande.

Staten medgiver, att utdelning med intill 5 procent årligen må äga rum
å de preferensaktier till belopp av 150,000 kronor, som utgivas i och för
ovannämnda kontanta inbetalning, och detta även om annuitet å det kvarstående
lånet ur järnvägslånefonden icke debiteras, eller, om debiterad, icke
erlägges. Utdelning å bolagets övriga aktier må ej äga rum under tid, då
annuitet å statslånet icke debiteras.

För det kvarstående lånet ur järnvägslånefonden torde i övrigt i tillämpliga
delar böra gälla de bestämmelser, som från och med år 1923 tillämpas
vid utlämnade av lån från allmänna järnvägslånefonden.

9

Kungi. Maj:ts proposition nr 154.

För egen del anföra fullmäktige i riksgäldskontor et:

Fullmäktige anslöte sig i alla delar till det av nämnden framställda förslaget.
Möjligt vore emellertid, att svårigheter kunde uppstå för bolaget att
redan till den 1 juli 1927 anskaffa det belopp, 150,000 kronor, som skulle
erläggas kontant. Fullmäktige ville därför ifrågasätta, att, om så bleve erforderligt,
terminen för beloppets inbetalning framflyttades några månader,
dock ej längre än till den 31 december 1927. — I likhet med vad tidigare
föreslagits beträffande reglering av vissa andra järnvägsbolags skuld till
staten syntes såsom villkor för den nu ifrågavarande uppgörelsen böra krävas,
att bolaget medgåve sådan ändring av de för Slite—Boma järnväg gällande
inlösningsvilllioren, att statsverket berättigades inlösa järnvägen för en summa
av 200,000 kronor, ökad med de belopp, som framdeles kunde komma att
bindas i järnvägens fasta anläggningar och rullande materiel, men minskad
med behöriga avdrag på grund av slitning och annan teknisk värdeminskning.

Fullmäktige hava alltså förordat, att utredningsnämndens förslag med de
av fullmäktige ifrågasatta jämkningar läggas till grund för framställning till
riksdagen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har tillstyrkt ifrågavarande förslag.

Av den på föranledande av statsmakterna verkställda utredningen framgår,
att utsikt förefinnes för staten att återfå en del av det kapital, som i
form av statslån nedlagts i Slite—Boma järnväg, därest samarbete med andra
järnvägar anordnas och därigenom en mera ekonomisk drift av järnvägsrörelsen
kan åvägabringas. Det hade visserligen varit önskvärt, om ifrågavarande
järnväg kunnat förenas med en eller flera av de andra järnvägarna
å Gotland till ett företag, enär därigenom de med en sammanslagning förbundna
fördelarna kunnat vinnas i större utsträckning. Då emellertid en
dylik sammanslagning icke varit möjlig att åvägabringa, lärer det lämpliga
under förhandenvarande omständigheter vara att förfara i enlighet med det
av utredningsnämnden framlagda förslaget, som förutsätter en gemensam
trafikförvaltning med Klintehamns järn vägarna. Ehuru detta förslag innebär,
att en nedskrivning av statens kapital- och räntefordran hos bolaget till mindre
än en fjärdedel av dess nuvarande belopp måste äga rum samt att av det
ursprungligen utlånade kapitalet ett belopp av 139,000 kronor går förlorat,
medför dock förslagets genomförande den obestridliga fördelen, att staten
omedelbart skulle återbekomma inemot hälften av statslånets ursprungliga
kapitalbelopp. Under erinran om vad jag tidigare i annat sammanhang anfört
angående olika sätt att ordna vissa andra järnvägsföretags skulder till
staten och då någon för staten förmånligare utväg att företaga den nu nödvändiga
regleringen av bolagets skuldförhållande näppeligen i nuvarande
läge står att finna, får jag tillstyrka föreliggande förslag med de av fullmäktige
i riksgäldskontoret ifrågasatta jämkningar och tillägg i de föreslagna
villkoren. Jag vill dock därvid framhålla, att om än Klinteliamnsbanorna
icke för närvarande stå inför nödvändigheten att träda i likvidation, förslag
till reglering av dessa järnvägars skulder till staten med det snaraste torde
böra underställas statsmakternas prövning.

Departements chefen.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Vid bifall till vad sålunda förordats torde det få ankomma på Kungl.
Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningsnämnden och
fullmäktige i riksgäldskontoret föreslagit stadga villkor för åtnjutande av
det nya lånet å 50,000 kronor ävensom meddela bestämmelser rörande
lånets förräntning och amortering m. m.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att statens den 31 december 1926 beräknade kapital- och
räntefordran hos Slite—Korna järnvägsaktiebolag må till den
del, densamma överstiger 50,000 kronor, avskrivas under de av
mig i det föregående förordade villkor.

2:o).

Härefter torde jag få anmäla framställningar, avseende reglering av de
skuldförhållanden till staten, som uppkommit genom statslån till anläggning
av Borgholm—Böda och Södra Ölands järnvägar.

Kungl. Maj: t beviljade den 11 december 1903 och den 17 maj 1907 järnvägsaktiebolaget
Borgholm—Böda respektive vissa angivna personer koncession
å järnväg om 0,8 91 meters spårvidd från Borgholm till Böda respektive
från Borgholm till Näsby, allt å Öland. För dessa koncessioner stadgades
bland annat beträffande statsverkets rätt att inlösa järnvägarna villkor
motsvarande förut omförmälda, för koncession å Slite—Roma järnväg i sådant
hänseende föreskrivna villkor. Koncessionen å järnvägsanläggningen Borgholm—Näsby
överläts sedermera jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande å Södra
Ölands jänvägsaktiebolag.

Efter förslag av Kungl. Maj:t anvisade 1904 års riksdag såsom bidrag till
anläggning av järnvägen Borgholm—Böda för år 1905 ett extra anslag av

175,000 kronor att utan återbetalningsskyldighet under vissa villkor utgå till
järnvägsaktiebolaget Borgholm—Böda.

Den 21 december 1904 respektive den 5 juli 1907 fastställde Kungl. Maj:t
kostnadsförslag för järnvägsanläggningarna Borgholm—Böda och Borgholm
—Näsby att, såvitt kostnaden skulle tagas till grund för sökt statslån, sluta
å 838,000 respektive 1,903,000 kronor samt beviljade för utförande av järnvägsanläggningarna
lån ur allmänna järnvägslånefonden av 419,000 respektive
951,500 kronor. För dessa lån stadgades villkor motsvarande ovan omförmälda
för statslån till Slite—Roma järnvägsaktiebolag föreskrivna villkor,
dock med andra tider för anstånd med räntans erläggande och för kapitalavbetalnings
påbörjande. Sålunda medgavs dylikt anstånd för högst tre år
från lyftningsdagen, dock icke utöver ett år från den dag, då järnvägen senast
skulle vara färdig och öppnad för trafik, och föreskrevs, att kapitalavbetalningen
skulle vidtaga tre år efter sistnämnda dag.

Av berörda statslån utbetaltes till järnvägsaktiebolaget Borgholm—Böda
hela beloppet och till Södra Ölands järnvägsaktiebolag 950,500 kronor.

Sedermera beviljade Kungl. Maj:t den 11 maj 1923 järnvägsaktiebolaget
Borgholm—Böda ett lån å 72,600 kronor ur handels- och sjöfartsfonden

11

Kungl. Maj:ls proposition nr 154.

mot borgen av de kommuner, som beröras av järnvägen. Detta belopp var
avsett att användas för avbetalning av den skuld, vari bolaget alltsedan
tiden för järnvägens byggande stått till bolagets styrelse, vars medlemmar
på grund av den beräknade anläggningskostnadens överskridande nödgats
träda emellan för att möjliggöra järnvägsanläggningens färdigställande.

Sistnämnda bolag, som aldrig kunnat erlägga vare sig ränta eller kapitalavbetalning
å 1904 års statslån, gjorde år 1924 framställning om avskrivning
av det skuldbelopp, som uppkommit genom att räntor och överräntor å
nämnda lån icke inbetalts.

I anledning av denna framställning, vilken tillstyrktes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt fullmäktige i riksgäldskontoret, föreslog Kungl. Maj:t
i proposition, nr 107, 1925 års riksdag medgiva, att av statens fordran hos
järnvägsaktiebolaget Borgholm—Böda på grund av ovan omförmälda lån å

419,000 kronor finge under vissa angivna villkor för varje år, räknat från och
med år 1925, avskrivas ett belopp av 30,000 kronor.

Denna proposition blev av riksdagen bifallen (skrivelse nr 185).

I skrivelse den 4 augusti 1928 har järnvägsaktiebolaget Borgholm—Böda
meddelat, att järnvägens driftresultat under år 1925 icke möjliggjort den inbetalning
av annuitet å statslånet å 419,000 kronor, som stadgats såsom villkor
för avskrivning för nämnda år, och att det för de närmaste åren trots indragningar
och ytterligare besparingar ej heller syntes bliva möjligt att fullgöra
nämnda villkor, varför bolagets prekära ekonomiska läge vore oförändrat. För att
förhindra bolagets trädande i likvidation hade under de tre senaste åren
bolagsstyrelsens ledamöter medgivit avskrivning å sina fordringar hos bolaget,
och då vid 1926 års bokslut återstående delar av dessa fordringar måste avskrivas,
bleve likvidation under år 1927 oundviklig. På grund härav har bolaget
hemställt, att bolagets skuld på grund av berörda statslån måtte nedskrivas
till järnvägens realisationsvärde och att ränta finge erläggas å ett belopp,
som med hänsyn till järnvägens beräknade driftresultat prövades skäligt.

Mot bolagets framställning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarat sig
intet hava att erinra.

Vidare har länsstyrelsen i Kalmar län med skrivelse den 12 januari 1927
överlämnat en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse av den 10 i samma månad,
däruti Södra Olands järnvägsaktiebolag hemställt, att bolagets skuldförhållande
till staten måtte regleras på sätt och villkor, som en av fullmäktige i riksgäldskontoret
tillsatt utredningsnämnd föreslagit i fråga om en dylik skuldreglering
för såväl detta bolag som järnvägsaktiebolaget Borgholm—Böda.

Av utredning snämndens berörda, den 28 november 1926 dagtecknade utredning,
beträffande vilken må hänvisas till handlingarna i ärendet, skall här
i korthet återgivas följande:

Efter en allmän översikt över ifrågavarande järnvägar och dei''as ekonomiska
förhållanden lämnar nämnden följande upplysningar rörande jämvägsaktiebolagens
skuldförhållanden. Järnvägsaktiebolaget Borgholm—Böda hade,
förutom ovanberörda två lån av staten å 419,000 kronor och 72,600 kronor,
två sparbankslån å tillhopa 75,000 kronor och lån av bolagsstyrelsens med -

12

Kungl. Majits proposition nr 154.

lemmar, varav kvarstode omkring 34,000 kronor. Södra Ölands järnvägsaktiebolag
hade förutom statslånet ett banklån och ett lån från ett brandförsäkringsaktiebolag
med nuvarande belopp av 80,000 respektive 14,400 kronor
ävensom en del lån å löpande räkning.

De två bolagens driftöverskott, vilka framginge, innan räntor blivit debiterade,
hade under olika femårsperioder från år 1911 uppgått till följande
belopp:

Borgholm— Södra

Böda Ölands

järnväg järnväg

kronor kronor

1911—1915 ....................................... 47,350 158,623

1916—1920 ................................... 93,614 185,907

1921-1925 ................................ 63,179 273.327

Summa 204,143 617,857

Av dessa överskott hade vid Borgholm—Böda järnväg intet och vid Södra
Ölands järnväg tillhopa endast 34,000 kronor blivit använda för likvidering
av bolagens förfallande inbetalningar till riksgäldskontoret. I stället hade
medlen disponerats dels för likvidering av andra skulder än statslånet och
dels för nyanskaffningar och förbättringsarbeten. Särskilt vid Södra Ölands
järnväg, där trafikens ökning ställt växande krav på bana och materiel, hade
stora belopp disponerats för sistnämnda syften.

Vad beträffade järnvägarnas framtidsutsikter, så vore Borgholm—Böda
järnvägs trafik stadd i sakta sjunkande, vilket förhållande finge tillskrivas
automobilkonkurrensens inträde och tillväxt. Anlädes hamn vid Byxelkrok,
komme järnvägen att mista ytterligare trafik, och denna trafikminskning finge
beräknas bliva större, om ett järnvägsspår även framdroges till hamnen. I
någon mån torde ersättning härför kunna erhållas, därest järnvägen anordnade
samtrafik och härigenom möjliggjorde, dels att paket- och ilgodstransporter
från och till fastlandet i större omfattning än nu verkställdes å järnvägen
i stället för per post, och dels att mellersta och södra Öland kunde
i ökad utsträckning hämta virke och ved från Böda. Någon höjning av
tarifferna torde icke vara att räkna med; snarare torde man under automobilkonkurrensens
tryck bliva nödgad att sänka avgifterna, även om dessa icke
kunde anses som höga. Under anförda förhållanden torde man i en framtiden
avseende beräkning icke böra.upptaga järnvägens inkomster till högre
belopp än det för år 1925 uppnådda eller 156,000 kronor. I denna inkomst
inginge en post av omkring 25,000 kronor för exportvirke, som torde bortfalla,
om hamn jämte dit ledande spår anordnades vid Byxelkrok. Järnvägens
driftkostnader syntes visserligen kunna minskas genom vissa personalinskränkningar,
men å andra sidan krävde den fasta och rullande materielens
ålder samlande av medel för dess grundliga reparation och successiva förnyelse,
varjämte en förbättring av järnvägens pension sförhållanden framstode
som ett önskemål. På grund anförda förhållanden ansåge nämnden ej
sannolikt, att järnvägens sammanlagda driftkostnader, inklusive avsättning
till förnyelsefond, skulle kunna varaktigt nedbringas under de nuvarande.
Under nu anförda förutsättningar hade nämnden icke ansett sig böra beräkna
banans framtida genomsnittliga driftöverskott till mer än 8,500 kronor. —
Vidkommande Södra Ölands järnväg syntes man beträffande såväl gods- som
persontrafiken kunna räkna med 1925 års trafikomfattning. Däremot torde
nämnda års bruttoinkomst, 481,700 kronor, med hänsyn till nödvändiga taxesänkningar
böra minskas till 424,000 kronor. Driftkostnaderna syntes med
vissa organisatoriska åtgärder i besparingssyfte kunna nedbringas från 423,700

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

kronor (år 1925) till 389,000 kronor, i vilket sistnämnda belopp dock vore
inberäknad avsättning till förnyelsefond. Härigenom skulle ett överskott av

35,000 kronor uppkomma. Då man emellertid under åren 1928—1932 såsom
följd av betodlingens inställande under år 1926 icke syntes kunna räkna med
betodling i större utsträckning än å två tredjedelar av den år 1925 med betor
besådda arealen, komme järnvägens beräknade inkomster under denna tid
att försämras, så att man icke torde böra räkna med större årligt överskott
än 15,000 kronor.

Järnvägarnas sammanlagda framtida affärsvärde, om de sammansloges, och
deras sammanlagda realisationsvärde beräknades av nämnden till 900,000
respektive 780,000 kronor.

För genomförande av önskvärda förbättringar å bana och rullande materiel
m. m. beräknades för de båda järnvägarna erforderligt ett sammanlagt belopp
av 157,000 kronor, vilket i huvudsak torde erhållas genom de förutsatta
avsättningarna till förnyelsefond eller genom kortfristiga lån, vilka amorterades
med sådana avsättningsmedel. I fråga om Borgholm—Böda järnväg torde
emellertid kapitalbehovet icke kunna till fullo tillgodoses genom förnyelsefondsmedel,
utan syntes därjämte ett belopp av 40,000 kronor behöva anskaffas
genom någon extraordinär åtgärd.

En sammanslagning av de två järnvägarna till en enhet borde i längden
medföra viss besparing i järnvägarnas sammanlagda drift- och underhållskostnader,
och den borde vidare leda till att Öland och särskilt dess norra
del erliölle bättre järn vägsförhållanden än som kunde bliva möjligt, därest
Borgholm—Böda järnväg bibeliölles som särskilt företag. Nämnden hade
kommit till den bestämda uppfattningen, att en sammanslagning av järnvägarna
borde genomföras och att staten, med hänsyn till det intresse den
såsom långivare hade att järnvägarna lämnade bästa möjliga ekonomiska resultat,
borde medverka till att en sådan sammanslagning komme till stånd
snarast möjligt.

För att ett nytt, Ölands båda järnvägar omfattande bolag skulle kunna
för framtiden såväl upprätthålla järnvägsdriften på ett tillfredsställande sätt
som ock erlägga förfallande annuiteter erfordrades, att järnvägarnas skulder
nedskreves till ett belopp, som åtminstone ej mera avsevärt överstege vad
järnvägsrörelsen kunde förränta. Det vore härvid två i viss mån samhörande
frågor, som först borde upptagas till prövning, den ena, i vilken mån staten, som
innehavare av prioriterad fordran, liggande högt över järnvägarnas sammanlagda
affärsvärde, kunde medgiva, att andra skulder än till järnvägslånefonden
överfördes till ett rekonstruerat bolag, och den andra, till vilket sammanlagt
belopp statens till järnvägslånefonden hänförliga fordringar skäligen
borde nedskrivas.

Någon avskrivning av Södra Ölands järnvägsaktiebolags skulder till enskilda
ansåge nämnden sig icke böra ifrågasätta, då något likvidationstvång icke
förelåge för nämnda bolag och då berörda skulder hittills tillåtits förräntas
och amorteras före statslånet. Däremot synes det icke rimligt, att Borgholm—Böda
järnvägsaktiebolags andra skulder än till järnvägslånefonden
helt överfördes till det nya bolaget. Nödgades järnvägsaktiebolaget Borgholm—Böda
gå i likvidation, sä. måste de kommuner och styrelseledamöter,
som iklätt sig borgen för berörda lån, inbetala desamma i deras helhet.
Järnvägens avkastning vore vidare så liten, att den vid förräntning av berörda
lån icke skulle lämna något övrigt för förräntning av det prioriterade
statslånet. Och slutligen torde det bättre situerade Södra Ölands järnvägsaktiebolag
knappast kunna medgiva, att till ett rekonstruerat bolag överfördes
större skuldbelopp av ifrågavarande slag från Borgholm—Böda järnväg
än från Södra Ölands järnväg.

14

Kungi. May.ts proposition nr 154.

Med hänsyn till nämnda förhållanden ansåge nämnden det innebära en
betydande eftergift från såväl statens som Södra Ölands jämvägsaktiebolags
sida, om järnvägsaktiebolaget Borgholm—Böda medgåves att till ett rekonstruerat
bolag av andra skalder än dem till järnvägslånefonden överföra ungefär
samma belopp som Södra Ölands järnvägs motsvarande skulder vid 1927
års slut. Yilka av förefintliga skulder härvid skulle överföras till det nya
bolaget, vore givetvis bolagets sak att avgöra. Därest från statens sida medgåves,
att ifrågavarande skulder reglerades på sätt nämnden här nedan komme
att föreslå och av bolagens styrelser redan i princip godkänts, skulle ett
rekonstruerat bolag övertaga andra skulder än till järnvägslånefonden till
ett belopp, som, bedömt efter de sannolikt blivande förhållandena, skulle
utgöra omkring 190,000 kronor.

Med hänsyn dels härtill och dels till att nya lån torde bliva behövliga
för anskaffande av medel till amorteringar, rörelsekapital och förbättringsarbeten
ansåge nämnden skäligt, att järnvägsföretagens skulder till järnvägslånefonden
nedskreves till ett belopp av 800,000 kronor. Det rekonstruerade
bolagets totala skuldbörda skulle då närma sig en miljon kronor.

Av det nedskrivna beloppet, 800,000 kronor, torde emellertid icke böra
krävas förräntning och amortering å större del än järnvägsrörelsen under
olika tider beräknades kunna avkasta. Sålunda torde denna del under de
fem första åren 1928—1932 kunna bestämmas till 400,000 kronor, varvid dock
frihet från gäldande av annuitet borde erhållas under de två första åren för
att bereda det nya bolaget möjlighet att bestrida ovan omförmälda, för iståndsättande
av Borgholm—Böda järnväg erforderliga kostnad av 40,000 kronor.
Efter de första fem åren borde, såvitt nu kunde förutses, annuitet kunna
utgå å mer än 400,000 kronor, och syntes lämpligen böra ankomma på riksgäldsfullmäktige
att bestämma annuitetens storlek för fem år i sänder. Då
någon annan säkerhet för det nedskrivna lånets förräntning och amortering
på nu föreslaget sätt än första inteckning i järnvägsanläggningen icke stode
att erhålla, syntes kunna förväntas, att annuiteten å berörda statslån utginge
före förräntning och amortering av andra lån, och borde vissa åtgärder vidtagas,
för att så skulle bliva fallet.

Under hänvisning till att styrelserna för Södra Ölands järnvägsaktiebolag
och järnvägsaktiebolaget Borgholm—Böda biträtt en uppgörelse enligt ovanstående
riktlinjer och förklarat sig beredda att för vederbörande bolagsstämmor
föreslå en sammanslagning av Ölands två järnvägsbolag till ett
bolag, benämnt Ölands järn vägsaktiebolag, har nämnden föreslagit följande
reglering av det nya bolagets skulder till staten:

Staten medgiver, att ett nybildat bolag, Ölands järnvägsaktiebolag, från
och med år 1928 övertager betalningsskyldigheten för de från järnvägslånefonden
samt handels- och sjöfartsfonden till järnvägsaktiebolaget Borgholm—
Böda och Södra Ölands järnvägsaktiebolag lämnade lånen och att de ur
järnvägslånefonden beviljade lånen i samband härmed nedskrivas till ett belopp
av 800,000 kronor.

Lånevillkoren för det reglerade lånet från järnvägslånefonden avfattas i
tillämpliga delar i enlighet med de bestämmelser, som numera gälla, då lån
lämnas ur fonden.

Annuitet å det nedskrivna statslånet erlägges med 5 procent. Ränta beräknas
efter 4,5 procent. Å förfallen, ej likviderad fordran debiteras överränta
med 5 procent.

Staten medgiver, dels att annuitet icke debiteras för åren 1928—1929, och
dels att tills vidare och under minst följande tre år annuitet debiteras å

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

endast 400,000 kronor, ägande riksgäldsfull mäktige att efter sagda tre års
forlopp påfordra erläggande av annuitet å ytterligare så stor del av statens
fordran, som med hänsyn till resultatet av bolagets rörelse synes framdeles
kunna förräntas och amorteras, och att efter förloppet av ytterligare fem år
samt vidare framgent för minst fem år i sänder ytterligare öka annuiteten
till dess sådan utgår för hela det belopp, till vilket statens fordran nedskrivits.

Länsstyrelsen i Kalmar luv samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hava tillstyrkt
det sålunda framlagda förslaget, länsstyrelsen dock under uttalande,
att, då för iståndsättande av Borgholm —Böda järnväg torde komma att erfordras
minst dubbelt så stort kapital som det av utredningsnämnden angivna,

40,000 kronor, det syntes önskvärt, att den ifrågasatta friheten från gäldande
av annuitet å det nedskrivna statslånet erhölles under de tre första åren.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i avgivet utlåtande anfört bland annat
följande:

Undei föiutsättning att någon inbetalning å Södra Ölands ocli Borg!•••
Böd& järnvägars statslån cj verkställdes under år 1927, komme skulden
för dessa lån att den 31 december 1927 uppgå till följande belopp:

Södra ölaiids järnväg:

Kapital ...................................

Ränta....................................

Överränta................................

Anståndsränta.................

Summa I

Borgholm —Böda järnväg:

Kapital ..................................

Ränta.....................................

Övarränta.................................

Anståndsränta..............

Summa

Icke förfallen

|~ ........ - ■"

Summa

skuld

skuld

Kr.

Kr.

Kr.

877 007

19

73 492

81

950 500

22 911

81

656 152

19

679 064

_

—

—

250 597

90

250 597

90

126 763

59

—

—

126 763

59

1026 682

59

980 242

90

2 006 925

49

371 402

97

47 597

03

419 000

16 666

71

321 786

31

338 453

02

—

—

172 230

96

172 230

96

49 806 [83

—

—

49 806

83

437 876 |B1

541 614

80

979490

81

^ id 1928 års början, da den ifrågasatta regleringen skulle äga rum, komme
bada bolagens skuld till riksgäldskontoret att sammanlagt utgöra 2,986 416
kronor o0 öre. Sedan det kvarstående skuldbeloppet 800,000 kronor’ avlaknats
därifrån, återstode en summa av 2,186,416 kronor 30 öre att avskriva.
.Detta mnebure, att 42 % av de ursprungliga lånebeloppen samt därutöver alla
upplupna räntor skulle helt och hållet gå förlorade; om man beräknade förlusten
i förhållande till hela fordringsbeloppet i kapital och räntor, komme densarnma
att stiga till ej mindre än 73 %. ■— Härvid vore emellertid att märka,
att jarnvagsaktiebolaget Borgholm—Böda under tiden efter statslånets lyftning
orkställt Ragon som helst inbetalning å detsamma. I avräkning å skulden
Södra Olands järnvägsaktiebolags lån hade visserligen några smärre likvider
bj verk:ställda under åren 1923—1925, men dessa uppginge sammanlagt

endast till 34,000 kronor, ett i jämförelse med lånets storlek synnerligen
ringa belopp. Efter skuldregleringens genomförande skulle stateii däremot
lor varje år erhålla ett minimibelopp av 20,000 kronor, något som i järn -

Departements chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 15å.

förelse med förhållandena under den gångna tiden finge anses innebära en
avsevärd förbättring. På grund härav och med hänsyn till de upplysningar,
utredningsmännen lämnat angående det ekonomiska resultatet av trafiken å
de båda järnvägarna, behovet av förbättringar å Borgholm—Böda järnväg
m. m., ansåge fullmäktige, att en för staten förmånligare uppgörelse svårligen
kunde ernås. I följd härav ville fullmäktige för sin del uttala sig
för att förslaget lades till grund för ordnandet av bolagens mellanhavande
med staten.

Bullmäktige hade även granskat det framlagda förslagets detaljbestämmelser
och därvid funnit dessa vara lämpliga och väl motiverade. Några
erinringar av mindre betydelse ville fullmäktige dock framställa.

Under förutsättning att den årliga annuiteten å det efter regleringen återstående
skuldbeloppet genom särskilt beslut av fullmäktige bestämdes att
utgå med högre belopp än 20,000 kronor, men det senare skulle visa sig,
att trafiköverskottet å järnvägarna till följd av nedgående konjunkturer eller
av annan orsak ej medgåve erläggande av hela det förhöjda annuitetsbeloppet,
borde fullmäktige erhålla bemyndigande att i mån av behov nedsätta
sagda annuitet, dock att gäldenären allt fortfarande, intill dess förberörda

800,000 kronor blivit slutbetalda, hade att för varje år erlägga minst 20,000
kronor. — Härjämte torde de av nämnden föreslagna villkoren böra fullständigas
med en föreskrift, att, därest det nybildade bolaget försattes i konkurs
eller ock trädde i likvidation, den del av ifrågavarande nya lån å

800,000 kronor, som då återstode ogulden, skulle anses vara genast förfallen
till betalning. Samma stadgande borde ock meddelas för det fall, att båda
järnvägarna eller endera av dem försåldes exekutivt.

I likhet med vad av fullmäktige nyligen föreslagits beträffande Mjölby—
Hästholmens järnväg syntes såsom villkor för den nu ifrågavarande uppgörelsen
böra krävas, att Ölands järnvägsaktiebolag medgåve sådan ändringav
de för ifrågavarande två bandelar gällande inlösningsvillkoren, att statsverket
berättigades inlösa järnvägarna för en summa av 800,000 kronor, ökad
med de belopp, som framdeles kunde komma att bindas i deras fasta anläggningar
och rullande materiel, men minskad med behörigt avdrag på grund
av slitning och annan teknisk värdeminskning.

Yad slutligen anginge den av länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatta friheten
från erläggande av annuitet å det nedskrivna statslånet under tre år
i stället för, såsom nämnden föreslagit, allenast två år, ville fullmäktige, vilka
givetvis ej utan närmare utredning vore i tillfälle att yttra sig rörande behovet
av eller kostnaden för förenämnda förbättringsarbeten ä Borgholm—
Böda järnväg, framhålla, att desamma säkerligen ej behövde företagas på en
gång utan lämpligen kunde fördelas på en följd av år, varigenom kostnaderna
bleve mindre betungande. Då det emellertid vore av vikt, att det
nya bolagets ekonomi från början byggdes på en i möjligaste mån solid
grund, ville fullmäktige emellertid ej bestämt avstyrka det av länsstyrelsen
väckta förslaget.

Såsom skäl för statsmakternas beslut år 1925 om reglering av järnvägsaktiebolaget
Borgholm—Bödas skuld till staten anfördes huvudsakligen, att
då bolaget redan samma år kunde bliva nödsakat att träda i likvidation, en
följd härav sannolikt skulle bliva, att staten nödgades övertaga och trafikera
järnvägen, en anordning, som ej minst med hänsyn till järnvägens avskilda
läge från stat sb an en ätet om möjligt syntes böra undvikas.

Av vad sedermera förekommit framgår, att bolaget, därest ej en reglering
av dess skuldförhållande till staten äger rum, måste träda i likvidation. För

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 77

undvikande av en dylik åtgärd tala emellertid enligt min mening alltjämt
samma skal, som år 1925 åberopades. Då det torde vara otänkbart, att
staten någonsin skulle kunna erhålla full likvid för sin fordran hos bolaget,
gäller det närmast att söka finna en sådan form för regleringen av bolagets
skuldförhållande till staten, att förlusten för statsverket blir så begränsad
som möjligt. I sådant hänseende har nu efter en ingående utredning framlagts
ett förslag, enligt vilket ifrågavarande bana skulle sammanslås med
den andra järnvägen på Öland, Södra Ölands järnväg — vars skuldförhållande
till staten jämväl synes vara i behov av reglering -— till ett företag,
benämnt. Ölands jämvägsaktiebolag, och skulle detta bolag övertaga de nuvarande
järnvägsbolagens skulder till staten och skulderna till järnvägslånefonden
samtidigt nedskrivas till ett belopp, vars förräntning och amortering
läge inom ramen för järnvägarnas förmåga. Detta belopp har i förslaget uppskattats
till 800,000 kronor. Vid bedömande av skäligheten av en så betydande
nedsättning av statens fordringar torde böra erinras, att under den
tid av omkring 20 år, varunder ifrågavarande banor trafikerats, för Borgholm—Böda
järnväg ingen inbetalning till järn vägslånefonden ägt rum och
för Södra Olands järnväg endast ett belopp av 34,000 kronor, avseende överräntor,
inlevererats. Vidare må beaktas, att konkurrensen med motorfordonstrafiken
nödvändiggör dels jämförelsevis kostsamma förbättringar av järnvägstrafiken
och dels sänkningar av taxorna, vadan järnvägarnas ekonomiska
förutsättningar nu äro sämre än för helt få år sedan. Uppmärksammas bör
ock, att forhållandena vid Borgholm—Böda järnväg icke äro tillfredsställande,
i det att järnvägsanläggningen behöver iståndsättas och personalens pensionsförhållanden
böra. ordnas på ett mera tillfredsställande sätt än nu är
fallet. Slutligen må ej heller förbises, att därest statens fordringar bibeholles
till större belopp än som nu kan antagas kunna förräntas av det
sammanslagna järnvägsföretaget, detta lätt skulle hava till följd, att intresset
att genom en rationell skötsel av företaget söka uppnå ett gott ekonomiskt
resultat slappades och sålunda statens utsikter att återfå sina fordringar
minskades. Om alltså den ifrågasätta skuldregleringen innebär stora efter
gifter från statens sida, så synes dock därmed vinnas, att det nya bolaget
erhåller en solid ställning samt att därigenom möjlighet vinnes att för framtiden
erhålla någon förräntning och amortering av det i järnvägarna nedlagda
statskapitalet. Ur. allmän synpunkt måste det även betraktas såsom
en fördel, att skuldregleringen möjliggör en sammanslagning av de båda hittillsvarande
järnvägsföretagen, vilken jämte planerade taxenedsättningar kan
förväntas medföra en väsentlig ökning av trafiken och en betydande lättnad
för Ölands näringsliv.

. Då sälunda genom föreliggande förslag såväl statens som det allmännas
intressen synas bliva tillgodosedda i den omfattning, som under nuvarande
förhållanden är möjlig och skälig, anser jag mig kunna förorda, att ifrågavarande
järnvägars mellanhavanden med staten ordnas i enlighet med sagda
förslag. Yad beträffar villkoren för den förordade skuldregleringen, har
ifrågasatts, att frihet från erläggande av annuitet å det nedskrivna statslånet
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 133 haft. (Nr 154.) 394 27 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

skulle beviljas under de tre första åren efter regleringens genomförande.
Med hänsyn emellertid till de avsevärda uppoffringar, staten enligt förslaget
nödgas göra, kan jag ej tillstyrka, att dylik frihet medgives för längre tid
än utredningsnämnden föreslagit eller två ar. I övrigt torde för skuldregleringen
ävensom det nya lånets förräntning och återbetalning lämpligen böra
föreskrivas villkor i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningsnämnden
föreslagit med de av fullmäktige i riksgäldskontoret angivna ändringar.
Härförutom synes böra stadgas, att annuiteterna å berörda nya
statslån skola erläggas före de belopp, som erfordras för förräntning och
amortering av övriga fasta lån.

Såsom av det föregående framgår, förutsätter den av mig förordade skuldregleringen,
att de nuvarande två järnvägsbolagen sammanslas till ett nytt
bolag, förslagsvis benämnt Ölands jämvägsaktiebolag. Enligt vad jag inhämtat,
hava de nuvarande järnvägsbolagen ännu icke fattat ståndpunkt till
den ifrågasatta sammanslagningen. Därest omförmälda förslag till skuldreglering
vinner riksdagens bifall, torde därför, innan Kungl. Maj.t i anledning
därav meddelar slutligt beslut i ämnet, det ankomma på Kungl. Maj:t
att, efter det sammanslagningen godkänts av järnvägsbolagen, fastställa ordning
för det nya bolaget ävensom meddela beslut angående överlåtelse av
koncessionerna å sagda bolag m. m.

Under åberopande av vad sålunda anförts far jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att statens den 31 december 1927 beräknade kapital- och
räntefordringar på grund av de järnvägsaktiebolaget Borgholm
Böda och Södra Ölands järnvägsaktiebolag beviljade statslån
å 419,000 kronor respektive 950,500 kronor må till de delar,
berörda fordringar tillhopa överstiga 800,000 kronor, avskrivas
under de av mig i det föregående förordade villkor.

Till vad departementschefen under punkterna l:o) och
2:o) hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.