Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
1
Nr 148.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juli 1918 (nr
564) angående vissa alkoholhaltiga preparat; given Stockholms
slott den 18 februari 1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Lyberg.
Bihang till riksdagens iirotokoll 1927.
1 samt.
127 höft. (Nr US.)
1
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
2
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juli
1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat1
Härigenom förordnas, att 1, 6 och 10 §§> samt 11 § 2 mom. i förordningen
den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat skola, 1 och 6 §§
samt 11 § 2 mom. i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse,
samt att i anledning därav förordningens överskrift skall bliva som följer:
Förordning angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.
1 §•
Denna — — — preparat.
Innehåller närings- eller njutningsmedel, efter frånskiljande av däri ingående
fasta beståndsdelar, mera än två och en fjärdedels volymprocent
alkohol, och är enligt gällande bestämmelser varan icke att anse såsom
rusdryck, pilsnerdricka, exportöl eller apoteksvara, skall i fråga om tillverkning,
införsel till riket och försäljning av varan vad i 5—10 §§, 11 § 2 och
3 mom. samt 12—20 §§ i denna förordning är stadgat i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.
6 §.
Alkoholhaltigt — — — återkallas.
Där beträffande visst preparat fara för att detsamma skall vinna användning
som ersättningsmedel för rusdrycker icke kan anses föreligga, må
kontrollstyrelsen förordna, att tillstånd till införsel av dylikt preparat icke
erfordras. Om meddelande av sådant förordnande skall generaltullstyrelsen
underrättas.
10 §.
Skulle tillverkning eller försäljning av alkoholhaltigt preparat finnas giva
anledning till preparatets användande i större utsträckning som ersättningsmedel
för rusdrycker eller skulle denatureringen av sådant preparat visa
sig otillfredsställande, äger kontrollstyrelsen föreskriva villkor eller inskränkningar
i avseende å tillverkningen eller försäljningen eller ock meddela
förbud däremot. Beslut härom länder till efterrättelse utan hinder av
besvär.
1 Senaste lydelse, se beträffande 6 § 1924: 103 och beträffande 11 S 2 mom. 1926:210.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
3
11 §.
2 mom. Avyttrar någon alkoholhaltigt preparat, varmed honom veterligen
vidtagits åtgärd, som i 1 mom. sägs, eller eljest under omständigheter,
som bort giva honom skälig anledning antaga, att varan är avsedd att användas
som ersättningsmedel för rusdrycker, straffes såsom för olovlig
försäljning av rusdrycker enligt 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker.
Har — — — stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
Inledning.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den
18 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför:
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 januari 1927 har kontrollstyrelsen fäst
uppmärksamheten å behovet av åtgärder till motverkande av missbruket
av vissa varor, som innehålla alkohol i mera betydande mängd, men vilkas
införsel till och försäljning inom riket enligt nu gällande bestämmelser
icke äro i något avseende reglerade. Styrelsen åsyftar härmed alkoholhaltiga
konserver och alkoholhaltiga konfityrer.
Till tulltaxerubriken 117 a) och b) i gällande tulltaxa hänföras frukter (av
träd) och bär, inlagda i sprit, ättika eller olja eller syltade; till rubriken
123 köksväxter, ej särskilt nämnda, inlagda i sprit, ättika eller olja eller
syltade; till rubriken 168 b) konserver — i hermetiskt tillslutna eller lufttäta
kärl förvarade, ätbara varor av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung
— ej särskilt nämnda; samt slutligen till rubriken 164 konfityrer, ej särskilt
nämnda. Införseln av nu nämnda varuslag är, i den mån de innehålla
alkohol, icke underkastad sådana inskränkningar, som enligt anmärkningarna
till tulltaxerubrikerna 183—190 gälla för spritdrycker och vin
eller enligt 6 § i förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa
alkoholhaltiga preparat för sådana preparat. Spritdrycker och vin må enligt
gällande bestämmelser införas blott av partihandelsbolag med rusdrycker
samt, efter tillstånd av pris- och inköpsnämnden, av detaljhandelsbolag.
Alkoholhaltigt preparat må ej införas av annan än den, som därtill erhållit
tillstånd av kontrollstyrelsen; dock må kontrollstyrelsen beträffande visst
preparat förordna, att tillstånd till införsel av detsamma ej erfordras, där
fara för missbruk av preparatet till förtäring icke kan anses föreligga.
Vissa under de senaste åren inträdda förhållanden hava enligt kontrollstyrelsens
mening synts vara av sådan beskaffenhet, att åtgärder borde
vidtagas till förhindrande av att de varor, som sålunda icke äro underkastade
särskild lagstiftning, missbrukas som ersättningsmedel för rusdrycker.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
5
Kontrollstyrelsen har i berörda skrivelse lämnat en redogörelse för liit- Alkoholhaltiga
tills föreliggande erfarenheter beträffande alkoholhaltiga konserver, i vilken konserver.
redogörelse anföres i huvudsak följande:
Alkoholhaltiga konserver infördes till riket under någon av rubrikerna
117 a) eller b), 123 eller 168 b) i tulltaxan; de rubriker, som oftast tilllämpades,
syntes vara rubrikerna 117 och 168. Emellertid torde rubriken
168 i stor utsträckning omfatta varor, som icke innehölle alkohol, och
jämväl under rubriken 117 hänfördes bär och frukter, som vore inlagda i
annat än sprit. En statistik över införseln av animaliska och vegetabiliska
ämnen, som vore inlagda i alkoholhaltig vätska, vore sålunda svår att
åvägabringa. Vissa slutsatser rörande införselns omfattning syntes kunna
dragas ur införseluppgiftema enligt tulltaxerubriken 117. Införselns kvantitet
och värde enligt sagda rubrik hade varit följande:
Kvantitet |
Värde |
Kvantitet |
Värde |
||
kilogram |
kronor |
kilogram |
kronor |
||
1920 ........... |
......... 6,297 |
15,113 |
1924.................... |
4,296 |
5,370 |
1921........... |
.......... 1,473 |
2,578 |
1925.................... |
10,455 |
12,748 |
1922 ........... |
......... 1,643 |
2,054 |
1926 jan.—okt. |
18,894 |
22,920 |
1923 ........... |
......... 3,588 |
4,844 |
Införseln av de varor, som hänfördes under tulltaxerubrik 117, hade
sålunda högst betydligt ökats, och ökningen syntes med stor sannolikhet
väsentligen bero på införseln av bär och frukter, inlagda i sprit.
Tillverkning inom landet av alkoholhaltiga konserver hade, såvitt kontrollstyrelsen
kände, icke förekommit och i varje fall icke efter 1918. För
beredande av alkoholhaltiga varor erfordrades kontrollstyrelsens tillstånd
till inköp av spritdrycker, och några sådana tillstånd hade icke lämnats.
Frågan om införsel av alkoholhaltiga konserver syntes icke hava varit
föremål för uppmärksamhet vare sig då nu gällande rusdryckslagstiftning
utarbetats eller under de första åren av sagda lagstiftnings tillämpning. I
slutet av år 1924 hade kontrollstyrelsen första gången fått anledning att
taga befattning med ett hithörande spörsmål, därigenom att en handelsfirma
hemställt om tillstånd att till riket införa 500 burkar frukter inlagda i likör
med en alkoliolhalt av 20 volymprocent. Firman hade uppgivit, att importerade
frukter, inlagda i konjak, saluhölles av en firma i Stockholm. Dä
kontrollstyrelsen saknat befogenhet att upptaga ansökningen till prövning,
hade den icke föranlett någon styrelsens åtgärd. Vid årsskiftet 1924—1925
hade det kommit till kontrollstyrelsens kännedom, att vissa handelsfirmor
i Stockholm saluliölle frukter och bär inlagda i sprit. Vid analys av några
i speceriaffärer inköpta inläggningar visade sig alkoholhalten i inläggningsvätskan
i vissa fall vara så betydande (21 och 26 volymprocent), att vätskan
kunde användas som berusningsmedel. Något missbruk hade likväl icke
försports vid denna tidpunkt.
I december månad 1925 hade emellertid frågan om införsel av bär och
frukter, inlagda i sprit, ånyo blivit aktuell. Sedan vederbörande tullbehandlingsinspektion
i visst fall till generaltullstyrelsen hänskjutit fråga,
huruvida införsel av i sprithaltig vätska konserverade frukter skulle fä
iiga rum, meddelade styrelsen i ärendet beslut av don innebörd, att förhållandet
mellan i resp. burkar förekommande kvantitet sprithaltig inläggningsvätska''
och den inlagda fruktmängden skulle vara avgörande för frågan,
huruvida införsel finge äga rum endast under i gällande rusdrycksförord
-
6
Ilungl. Maj:ts proposition Nr 148.
ning föreskrivna villkor eller om varan Ange utlämnas från tullverket utan
hinder av bestämmelserna i sagda förordning. Där den sprithaltiga inläggningsvätskan
utgjorde större delen av inläggningen, Ange densamma alltså
utlämnas endast under de i berörda förordning stadgade villkor.
över detta generaltullstyrelsens beslut hade importören anfört besvär hos
Kungl. Maj:t, som emellertid, enär ifrågakomna varuparti måste anses vara
att i tullbehandlingsavseende hänföra till spritdrycker, lämnat besvären
utan avseende.
Nyssnämnda prejudicerande avgörande syntes visserligen vara av betydelse
för att stävja det uppenbara kringgåendet av införselbestämmelserna
för rusdrycker. Men även om bär och frukter inlades i sprithaltig vätska
på sådant sätt, att de utgjorde större delen av inläggningarnas innehåll,
kunde man genom att använda en inläggningsvätska med tillräckligt hög
alkoholhalt framställa en vara, vilken kunde användas som ersättningsmedel
för rusdrycker. Med nu gällande bestämmelser syntes det icke vara
möjligt att förhindra missbruk av dylik vara. På framställning av generaltullstyrelsen
i mars 1926 hade sålunda kontrollstyrelsen ifråga om vissa
till riket inkomna partier frukter i sprithaltig inläggningsvätska efter undersökning
meddelat, att, ehuru med hänsyn till inläggningsvätskans höga
alkoholhalt (mellan 17 och 28 volymprocent) tvekan kunde råda, huruvida
import borde medgivas, kontrollstyrelsen funnit att, med hänsyn till frukternas
kompakta inläggning, inläggningarna kunde karakteriseras såsom
frukter, inlagda i sprithaltig vätska. Ifrågavarande bär och frukter syntes
på grund härav hava fått införas liksom också åtskilliga andra partier.
Under förra hälften av år 1926 hade något missbruk av de alkoholhaltiga
konserverna icke inrapporterats till kontrollstyrelsen. Under senare hälften
av året hade däremot från olika delar av landet uppgifter lämnats kontrollstyrelsen,
att här ifrågavarande konserver i ej obetydlig utsträckning börjat
användas såsom ersättningsmedel för rusdrycker.
På flera platser, bland andra Kalmar och Gävle, hade polismyndigheterna
ingripit och sökt hejda försäljningen av inläggningarna. I
I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen har kontrollstyrelsen
sammanfattningsvis uttalat följande: Med gällande bestämmelser i ämnet
syntes tillhandahållande av importerade alkoholhaltiga konserver icke kunna
förhindras. Sagda konserver kunde icke hänföras under rusdrycksförsäljningsförordningen,
enär de icke vore att anse såsom drycker. Ej heller
kunde de hänföras under förordningen den 1 juli 1918 angående vissa
alkoholhaltiga preparat, varmed avsåges tekniska preparat, som innehölle mera
än 2 74 volymprocent alkohol. De alkoholhaltiga konserverna intoge i likhet
med t. ex. alkoholhaltiga konAtyrer en mellanställning mellan rusdrycker
och tekniska preparat. Frånvaron av lagstiftning om de alkoholhaltiga
konservernas införsel och försäljning innebure tvivelsutan en brist,
som borde avhjälpas. Frågan om alkoholhaltiga konAtyrers ställning syntes
emellertid böra upptagas till prövning i detta sammanhang.
Alkoholhaltiga Sedan länge hava åtgärder påyrkats mot de alkoholhaltiga konAtyrerna.
konfityrer. [jenna fråga var sålunda föremål för 1910 års riksdags prövning.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 148. 7
I en vid nämnda riksdag väckt motion (nr 96 i andra kammaren) hemställdes
om sådant tillägg till brännvinsförsäljningsförordningen, att saluhållande
av brännvin, inneslutet i konfityrer, förbjödes. Motionären erinrade
om att man vid verkställda analyser konstaterat, att alkoholhalten
i den i konfityrerna inneslutna vätskan stundom kunnat uppgå till 47 procent
och däröver. Genom ett högsta domstolens utslag hade åtal mot saluhållande
av dylika konfityrer ogillats. Motionären framhöll, att det på skilda
håll, bland annat i pressen, anförts klagomål över att sprithaltiga konfityrer
inköpts och missbrukats av barn.
I sitt utlåtande nr 14 punkt 5:o) uttalade bevillningsutskottet, att utskottet
ingalunda underskattade den fara, som vore för handen, därest gällande
bestämmelser angående försäljning av brännvin och andra sprithaltiga
drycker skulle visa sig otillräckliga att reglera sådana dryckers tillhandahållande
åt allmänheten i någon vanligen förekommande form. Utskottet
ifrågasatte dock, huruvida icke det i motionen berörda fall finge
anses beteckna ett undantagsförhållande, som knappast i och för sig kunde
anses giva berättigad anledning till farhåga i nyssberörda avseende. Tillsättning
av sprithaltig dryck i en eller annan form vid beredning av ätbara
varor syntes sällan kunna antagas hava till syfte att tillgodose ett
möjligt spritbegär hos konsumenten. Skulle mot förmodan så framdeles
bliva fallet, syntes för övrigt motionärens förslag svårligen vara ägnat att
i erforderlig omfattning råda bot för ett dylikt missförhållande. Då utskottet
vore övertygat att, sedan uppmärksamheten fästats på frågan, myndigheterna
icke skulle underlåta att med uppmärksamhet följa förhållandenas
utveckling på nu ifrågavarande område, och, i händelse skärpta lagbestämmelser
till förhindrande av missbruk erfordrades, vidtaga därav påkallade
åtgärder, hemställde utskottet, att motionen icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Motionen blev av riksdagen avslagen.
I fråga om utvecklingen på detta område under den senare tiden tilllåter
jag mig att återgiva vad kontrollstyrelsen härutinnan anfört:
»Under kristiden, då tillgången på spritdrycker blev knapp, tillverkades
konfityrer av betydlig storlek, som innehöllo en i förhållande till omhöljet
avsevärd kvantitet alkoholhaltig vätska. Ifrågavarande konfityrer torde
hava gjorts till föremål för missbruk, men tillverkningen tvingades snart
att upphöra, då, på grund av ransoneringen, spritdrycker icke utlämnades
för konfityrtillverkning. Sedan 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning
trätt i tillämpning från ingången av 1919 och kontrollstyrelseu fått befogenhet
att — jämlikt kungörelsen den 18 december 1918 angående försäljning
av sprit och andra alkoholhaltiga varor för vissa särskilda ändamål —
meddela tillstånd till inköp av sagda varor för, bland annat, tekniskt, industriellt
eller likartat ändamål, vägrade kontrollstyrelsen till en början att
utställa tillståndsbevis för inköp av sprit för beredande av alkoholhaltiga
konfityrer. Under senare hälften av år 1920 gjorde emellertid choklad- och
konfektyrfabrikantföreningen en framställning om beredande av möjlighet
för de svenska konfityrfabrikanterna att tillverka alkoholhaltiga konfityrer.
Föreningen erinrade därom, att något förbud mot införsel till eller salubjudande
av dylika konfityrer av utländsk tillverkning icke fanns; importen
hade tagit en stor omfattning och de svenska tillverkarna hade härigenom
i konkurrensen tillskyndats förluster. Vid verkställda analyser å vid sagda
tidpunkt i svenska marknaden tillhandahållna konfityrer visade de sig
s
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
innehålla mellan 0.5 och 6 viktprocent alkohol av pralinens hela vikt.
Den i konfityren befintliga likören visade sig i ett fall innehålla 11.2 6
volymprocent alkohol. Genom skrivelse den 1 december 1920 förklarade sig
kontrollstyrelsen principiellt icke hava något att erinra mot, att de svenska
choklad- och konfityrfabrikanterna tilldelades spritdrycker för fyllnad av
s. k. likör pr aliner, dock under den förutsättningen, att alkoholen i viktprocent
av den färdiga paralinen icke överstege l.s procent. Sagda villkor
intogs därefter såsom särskild bestämmelse i tillståndsbevis för inköp av
spritdrycker för pralinberedning. Stickprovskontroll anordnades för övervakande
av bestämmelsens efterlevnad. Samtidigt med att choklad- och
konfektyrfabrikantf öreni ngen gjorde den ovan refererade framställningen
till kontrollstyrelsen, hemställde föreningen hos Kungl. Maj:t om utfärdande
av förbud mot import av sådana till rubriken 164 i gällande tulltaxa liänförliga
varor, som innehölle sprit eller annan alkoholhaltig vara. Genom
beslut den 11 mars 1921 förklarade Kungl. Maj:t framställningen icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Konkurrensen från utländska konfityrfabrikanters sida fortsatte emellertid
och på hösten 1923 gjorde Sveriges kemiska industrikontor, därtill föranledd
av en framställning från Svenska chokladfabrikantföreningen, en framställning
till kontrollstyrelsen om vidtagande snarast möjligt av åtgärder till
förhindrande av att chokladpraliner av utländsk tillverkning, oberoende av
sprithalten, importerades och försåldes på den svenska marknaden till förfång
för svenska fabrikanter. Kort därefter inkom Svenska chokladfabrikantföreningen
med en framställning till kontrollstyrelsen därom, att antingen förbudet
mot viss maximal alkoholhalt i likörpraliner måtte upphävas eller att
maximihalten måtte höjas från 1.8 till 3.5 viktprocent alkohol. Vid analys
av ett större antal olika utländska likörpraliner, som förekomtno på svenska
marknaden, visade sig, att de köllo en högst olika alkoholhalt från 0.9 viktprocent
av pralinens hela vikt upp till 5.2 viktprocent, men i allmänhet omkring
3 viktprocent. Genom en den 14 oktober 1924 dagtecknad cirkulärskrivelse
till konfityrfabrikanterna meddelade kontrollstyrelsen, att pralin.
som tillverkades av rusdrycker, inköpta jämlikt gällande tillståndsbevis,
finge innehålla högst tre viktprocent alkohol.
Sedermera hava från några konfityrfabrikanter under år 1926 inkommit
framställningar om ytterligare förhöjning av alkoholhalten i likörpralinerna.
Som skäl härför har framhållits, att det vore nödvändigt att möta den utländska
konkurrensen på området. I den ena av de gjorda framställningarna
anfördes, att man från fabrikanthåll intet hade att erinra mot att tillverkningen
av alkoholhaltiga praliner förbjödes eller att deras alkoholhalt begränsades,
men att då på samma gång denna restriktion även tillämpades för
importerad vara. Huvudsaken vore, att de svenska fabrikanterna blevo fullt
likställda med utländska fabrikanter. De förevarande framställningarna lämnades
emellertid av kontrollstyrelsen utan bifall.
Nyligen har från tullbehandlingsinspektionen i Stockholm till kontrollstyrelsen
överlämnats prov å ett parti likörpraliner, benämnda ''Schnaps in
Kapseln, som angivits till tullbehandling. Pralinerna voro till större delen
inneslutna i en aluminiumhylsa och inneliöllo en alkoholhaltig vätska enligt
uppgift av 47 procent styrka. Pralinerna visade sig hålla 9 viktprocent
alkohol av pralinens hela vikt.»
Kontrollstyrelsen har i fråga om de alkoholhaltiga konfityrerna sammanfattningsvis
uttalat: Läget på alkohollagstiftningens område vore nu ett helt
annat än år 1910, då riksdagen avslagit den då väckta motionen om förbud
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
mot saluhållande av alkoholhaltiga konfityrer. Numera vore utminuteringen
och utskänkningen av rusdrycker lagda under ganska stränga restriktioner
i syfte att förhindra missbruk av dylika drycker, något som medförde stora
krav på att lagstiftningen icke lämnade några områden öppna, varav missbrukarna
av rusdrycker kunde använda sig för att skaffa sådana drycker
eller ersättningsmedel därför. Skulle man vid tillverkningen inom landet av
alkoholhaltiga konfityrer få använda hur hög alkoholhalt som helst, vore det
att förvänta, att konkurrensen efter hand skulle framtvinga alkoholstarkare
konfityrer, och tekniken syntes icke lägga något hinder i vägen för tillverkning
av konfityrer med mycket avsevärd alkoholhalt. Befarad utveckling i denna
riktning hade föranlett kontrollstyrelsen att uppställa förut nämnda villkor
— att pralin ej finge innehålla mer alkohol än tre viktprocent av pralinens
hela vikt. Det måste emellertid leda till vissa för de svenska fabrikanterna
beklagliga konsekvenser, att införseln till och försäljningen inom landet av
utländska alkoholhaltiga konfityrer icke vore reglerad. Det syntes därför nu
föreligga skäl att upptaga frågan härom till prövning och avgörande i samband
med frågan om reglering av villkoren för införseln av alkoholhaltiga
konserver.
Kontrollstyrelsen har i fråga om reglering av införseln av alkoholhaltiga
konserver ansett det icke vara nödvändigt att gå så långt som att helt förbjuda
sådan införsel. Det vore enligt styrelsens förmenande icke uteslutet,
att en del av den nuvarande importen ägde rum för lojala ändamål såsom
för bageri- och konditorirörelse eller för konfityrfabriker. I dylika fall borde
införsel icke förhindras. Ett sätt att reglera införseln av de alkoholhaltiga
konserverna och pralinerna vore att i tulltaxeförordningen angiva, vilka
slags dylika konserver och praliner finge införas. För pralinernas del vore
det otvivelaktigt lätt att i sådant avseende fastställa en alkoholgräns, men
för de alkoholhaltiga konserverna vore frågan betydligt mera komplicerad.
Det gällde enligt kontrollstyrelsens mening att finna åtgärder, varigenom
å ena sidan den lojala införseln lämnades öppen, men å andra sidan den
illojala eller i varje fall okontrollerbara förhindrades. Kontrollstyrelsen
trodde sig hava funnit förebilden för en dylik anordning i de regler, som
gällde för alkoholhaltiga preparat. Visserligen kunde varken alkoholhaltiga
konserver eller alkoholhaltiga praliner nu hänföras under förordningen angående
vissa alkoholhaltiga preparat, men det syntes med några smärre förändringar
låta sig göra att få hela det område, som den nu gällande alkohollagstiftningen
lämnade öppet, lagt under preparatförordningens huvudbestämmelser.
Genom en dylik anordning skulle kontrollstyrelsen erhålla befogenhet såväl
att meddela tillstånd till införsel av alkoholhaltiga konserver och alkoholhaltiga
konfityrer, som ock att förordna, att tillstånd till införsel av vissa
slag av dylika konserver eller konfityrer icke skulle erfordras. Sistnämnda
anordning syntes böra tillämpas i fråga om konfityrer, som icke hölle högre
alkoholhalt än sådana, som finge tillverkas i Sverige, överhuvud lämnade
KontroUsty
relsens förslå
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
Yttranden
över kontrollstyrelsens
förslag.
den sålunda föreslagna anordningen möjlighet till en prövning av varje fall
och en smidig anpassning av kontrollen efter behovet, något som icke vore
möjligt, därest alkoholgränser fastställdes i tulltaxan.
I avseende å formen för den ifrågasatta lagstiftningen har kontrollstyrelsen
funnit det lämpligast, att erforderliga tillägg göras till preparatförordningen
och med sin förut berörda skrivelse överlämnat författningsförslag
i ämnet. Enligt detta förslag skulle till preparatförordningens tilllämpningsområde
hänföras alkoholhaltiga, i andra gällande författningar icke
avsedda varor, som innehålla mer än 2 1/i volymprocent alkohol, sedan fasta
beståndsdelar frånskilts. Då emellertid, såsom den verkställda utredningen
givit vid handen, vissa varor, t. ex. likörpraliner, må inom landet tillverkas
med högre alkoholhalt, beräknad på pralinens hela vikt, har styrelsen anmält
sin avsikt att, därest det föreliggande förslaget antoges, jämlikt 6 § i preparatförordningen
föreskriva, att tillstånd till införsel icke erfordrades för praliner
med högst 3 viktprocent alkohol av pralinens hela vikt; och därjämte
har styrelsen uttalat, att de erfarenheter, som kunde vinnas beträffande andra
alkoholhaltiga varor, givetvis komme att utnyttjas för medgivande av likartade
undantag från införseltillståndsbestämmelsen.
Från förordningens tillämpningsområde skulle undantagas varor, å vilka
gällande bestämmelser om försäljning av rusdrycker, pilsnerdricka och exportöl
hade avseende. Enär läkemedel, som innehålla sprit, och skattefri
sprit äro omnämnda i 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen, har kontrollstyrelsen
ansett särskild hänvisning till de författningar, som i övrigt reglera
handeln med sistnämnda alkoholhaltiga varor, icke vara erforderlig.
De bestämmelser i preparatförordningen, som kontrollstyrelsen ansett icke
böra gälla ifråga om nu avsedda alkoholhaltiga varor, äro bestämmelserna
om anmälningsskyldighet i 2 §, om denaturering i 3 § och om etikettering i
4 § samt straffbestämmelsen i 11 § 1 mom. Övriga bestämmelser i preparatförordningen
hava synts styrelsen böra göras tilllämpliga jämväl på dessa alkoholhaltiga
varor. Härvid har emellertid i 6 § andra stycket, 10 § och 11 § 2
mom. ordet »förtäring» ansetts höra utbytas mot uttrycket »användning som
ersättningsmedel för rusdrycker», i sammanhang varmed föreslagits vissa
smärre redaktionella ändringar i samma författningsrum.
Genom remiss den 7 januari 1927 anbefalldes kommerskollegium och generaltullstyrelsen
att gemensamt avgiva utlåtande med anledning av kontrollstyrelsens
ifrågavarande framställning.
Kommerskollegium har i ärendet inhämtat yttranden från Stockholms handelskammare,
handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, handelskammaren
i Gävle och Sveriges kemiska industrikontor.
Stockholms handelskammare tillstyrker förslaget. Handelskammaren i
Gävle finner mot detsamma icke anledning till andra erinringar än att handelskammaren
ansett, att svenska konfektyrfabriker fortfarande borde få importera
i alkoholhaltig vätska inlagda frukter, bär och fruktkonserver utan
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
11
hänsyn till viss stadgad alkoholminimigräns, samt att beträffande alkoholhaltiga
konfityrer (likörpraliner) den för tillståndsfri import avsedda alkoholgränsen
borde fastställas redan i en blivande förordning och icke göras
beroende av kontrollstyrelsens avgörande. Handelskammaren i Göteborg
och Skånes handelskammare anse den föreslagna lagstiftningen icke vara
av behovet påkallad. Alternativt förorda dessa handelskammare vissa åtgärder
till skydd för de inhemska konfltyrfabrikanterna mot utländsk konkurrens.
Sveriges kemiska industrikontor har ingen erinran mot förslaget i vad
det avser alkoholhaltiga konserver och framhåller i fråga om de alkoholhaltiga
konfityrerna vikten av att full likställighet ernås mellan svensk och
utländsk tillverkning. Kontoret hemställer emellertid om sådan ändring i
förslaget, att nedre alkoholgränsen för de varor, som skulle omfattas därav,
sättes till 3 viktprocent.
Generaltullstyrelsen har infordrat yttranden från vissa tullmyndigheter. Dä
j dessa yttranden huvudsakligen behandlas frågan om huru de föreskrifter,
som det enligt förslaget skulle ankomma på kontrollstyrelsen att utfärda i
avseende å införseln av varor av ifrågavarande slag, borde ur tullteknisk
synpunkt utformas, synes en redogörelse för yttrandenas innehåll ej vara
erforderlig i nu förevarande sammanhang.
För egen del hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen i sitt utlåtande,
bortsett från en viss formell anmärkning, vilken jag torde senare
få återgiva, lämnat kontrollstyrelsens förslag utan erinran. I utlåtandet
har till en början anförts följande:
»Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke den av kontrollstyrelsen påtalade
oförenligheten mellan å ena sidan gällande bestämmelse om viss maximihalt
alkohol hos i Sverige tillverkade konfityrer och å andra sidan den
fria importen av i utlandet tillverkade konfityrer med högre alkoholhalt
borde föranleda en uttrycklig författningsföreskrift, som förbjöde import av
alkoholstarkare konfityrer än den svenska sötämnesindustrien får föra i marknaden.
Huruvida den i Sverige tillåtna gränsen, högst 3 procent alkohol
av hela konfityrvikten, är lämplig eller eventuellt borde höjas, synes icke
kunna avgöras enbart med ledning av den utredning ämbetsverken i detta
sammanhang varit i tillfälle förebringa. Till undvikande av missförstånd
rörande innebörden av sagda gränsvärde torde dock böra erinras, att gränsvärdet
angiver tillåten viktprocent av absolut alkohol (100-procentig sprit),
ej av ''alkoholhaltig vätska’. Mängden av sistnämnda ingrediens kan därför
redan nu varieras inom rätt vida gränser. Viktigast för den svenska industrien
synes i alla händelser vara att i här berörda avseende ernå full
likställighet på den inhemska marknaden mellan svensk och utländsk vara.
Då kontrollstyrelsen utgått från, att någon sänkning av den tillåtna alkoholhalten
i konfityrer icke vore avsedd, samt det ur flera synpunkter bör
om möjligt undvikas, att i en författning siffermässigt fastslå en gräns av
här ifrågavarande art, hava ämbetsverken icke något att erinra mot att avsedda
gränsvärde i fortsättningen, liksom hittills, bestämmes i administrativ
väg under skäligt beaktande av den inhemska industriens intressen.
Beträffande alkoholhaltiga konserver lära de invändningar, som från flera
av de hörda handelskamrarna gjorts mot den föreslagna importkontrollen.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
icke kunna frånkännas betydelse. Ämbetsverken hysa därför en viss tvekan
om nödvändigheten att på förhand metodiskt gallra ifrågavarande import,
i synnerhet som åtminstone hittills mera notoriska försök att missbruka importrätten
kunnat hindras med de utvägar gällande författningar och administrativ
praxis erbjuda. Det torde emellertid icke närmast ankomma på
ämbetsverken att ur synpunkten av det lagligen gällande restriktionssystemets
effektivitet bedöma behovet att utfylla den i rusdryckslagstiftningen
på avsedda punkt onekligen förefintliga luckan. Därtill kommer, att, såsom
i det följande närmare utvecklas, de tekniska svårigheterna vid kontrollen
ej synas behöva på långt när bliva så allvarliga, som man på vissa håll
föreställt sig, varför kontrollåtgärderna näppeligen kunna förväntas lägga
allt för besvärande band på handelns och industriens rörelsefrihet.
Pa grund härav vilja ämbetsverken icke motsätta sig, att även alkoholhaltiga
konserver läggas under statlig kontroll till förekommande av missbruk.
Dock förutsättes därvid, att sötämnesfabrikerna i landet beredes tillfälle
i behövlig utsträckning importera dylika varor för sina tillverkningar.
Kontrollstyrelsens förmodan, att en del av den nuvarande importen äger rum
för bageri- och konditorirörelse eller för konfityrfabriker, är, enligt vad ämbetsverken
hava sig bekant, överenstämmande med verkliga förhållandet,
vilket bl. a. belyses av vad handelskammaren i Gävle härom yttrat.»
Ämbetsverken hava härefter övergått till en granskning av förslaget ur
tullteknisk synpunkt och härutinnan till en början erinrat, hurusom de varor,
varom nu vore fråga, och beträffande vilka det vid importen (genom
undersökning eller på annat sätt) skulle konstateras, huruvida de folie inom
tillämpningsområdet för preparatförordningen, kunde i nyssnämnda avseende
anses bilda tvenne särskilda huvudgrupper.
I förevarande hänseende hava ämbetsverken beträffande den ena gruppen,
nämligen alkoholhaltiga konserver, ansett, att, då den alkoholhaltiga vätskan
i dylika inläggningar förekomme i ganska riklig mängd, ofta med
jämförelsevis hög alkoholhalt och utan avsevärdare mängd tillsatser, eu undersökning
av inläggningsvätskans alkoholhalt — närmast jämförlig med
en vanlig vinprovning — borde kunna utföras å vilken importort som
helst ocli icke vålla mera anmärkningsvärda svårigheter.
I fråga om den andra gruppen av ifrågavarande varor, de alkoholhaltiga
konfityrerna, hava ämbetsverken i huvudsak anfört: Beträffande nämnda
konfityrer skulle icke blott avgöras, huruvida de folie under preparatförordningens
bestämmelser, utan även fastställas viktsprocenten alkohol, beräknad
å konfityrens (pralinens) hela vikt. Nyssnämnda varor innehölle vanligen
endast en obetydlig mängd alkoholhaltig vätska, oftast tillsatt med essenser
och avsevärd del socker. En av de ifrågasatta införselbestämmelserna påkallad
undersökning av sådan vätska skulle lämpligen kunna anförtros endast
åt de tullaboratorier, som funnes inrättade i de tre största städerna,
och det vore uppenbart, att en dylik laboratorieundersökning skulle för trafikanterna
te sig mycket litet tilltalande och vålla betydande omgång och tidsutdräkt.
Genom stadgandet i 6 § andra stycket preparatförordningen skulle emellertid
kontrollstyrelsen, sedan nämnda förordning blivit tillämplig även på
nu ifrågavarande slag av varor, erhålla befogenhet att förordna, att i visst
fall tillstånd till införsel av dylikt preparat icke erfordrades. Därest kontrollstyrelsen
förordnade, att särskilt tillstånd till införsel av alkoholhaltiga
konfityrer icke erfordrades, i fall mängden sprithaltig vätska icke överstege
13
Kung!. Maj:ts proposition Nr 148.
viss procent av konfityrens hela vikt, skulle förutberörda med importkontrollen
förenade olägenheter måhända i viss mån kunna undvikas, men då
det enligt såväl kontrollstyrelsens som de hörda ämbetsverkens förmenande
vore av vikt, att importvaran beträffande alkoholhalten bringades till full
överensstämmelse med de tillverkningar, som under nuvarande förhållanden
Unge framställas inom landet, syntes nämnda utväg icke böra anlitas.
Ämbetsverken hade emellertid tänkt sig, att de med importkontrollen förenade
olägenheterna skulle i väsentligaste mån kunna undvikas och det av
kontrollstyrelsen åsyftade målet likväl nås därigenom, att kontrollstyrelsen förordnade,
att tillstånd till införsel av alkoholhaltiga konfltyrer icke erfordrades,
därest vid införseln genom intyg, utställt av vederbörande tillverkare,
styrktes, att varan icke innehölle mer än tre viktsprocent alkohol, beräknad
å konfityrens hela nettovikt. Enligt vad som under hand inhämtats hade
tanken på en sådan anordning icke heller varit kontrollstyrelsen främmande.
En förebild till ett sådant intygsförfarande funnes redan nu, i det att kontrollstyrelsen
beträffande vissa varor, som redan folie under preparatförordningens
område, förordnat, att desamma på angivna villkor finge införas
utan särskilt tillstånd.
I allmänhet syntes väl intyg från utländsk tillverkare, avseende viss varas
överensstämmelse med de fordringar, svenska författningar uppställde, icke
kunna tillmätas samma betydelse som ett sådant intyg från den svenska
importören. Men med hänsyn till det åliggande, som kontrollstyrelsen enligt
8 § i preparatförordningen hade bland annat att vaka över, att införseln
till riket icke gåve anledning till missbruk, och med den vidsträckta
befogenhet, styrelsen i sådant syfte tilldelats och utövade, syntes man icke
behöva befara illojal användning av tillverkare-intyg på förevarande område,
åtminstone såvida importrestriktionerna, på sätt kontrollstyrelsen föreslagit,
anknötes till preparatförordningen.
Vidkommande de åtgärder, som borde vidtagas till den åsyftade kontrollens
förverkligande, hava ämbetsverken övervägt olika alternativ, som synts
möjliga, och i sådant hänseende stannat för den av kontrollstyrelsen
föreslagna utvägen, att de nya bestämmelserna i ämnet böra givas formen
av tillägg till preparatförordningen.
Vid granskning av det utav kontrollstyrelsen avgivna författningsförslaget
hava ämbetsverken trott sig finna, att det i 1 § använda uttrycket
»annan vara än alkoholhaltigt preparat» vore väl obestämt, och föreslagit,
att detsamma måtte ersättas med uttrycket »närings- eller njutningsmedel».
I övrigt har den föreslagna formuleringen icke givit ämbetsverken anledning
till erinran.
Den i ärendet förebragta utredningen synes giva vid handen, att vissa
hit till riket införda alkoholhaltiga varor, vilkas försäljning icke regleras
av gällande bestämmelser på alkohollagstiftningens område, nämligen konserver
i sprithaltig inläggningsvätska och alkoholhaltiga konfityrer, under
den senare tiden i ej obetydlig och, åtminstone vad angår alkoholhaltiga
konserver, efter hand stegrad omfattning kommit till användning såsom
ersättningsmedel för rusdrycker, ävensom att ej heller nu gällande bestämmelser
i tulltaxan äro tillfyllest för att på ett effektivt sätt förhindra ett
Departements
chefen.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
dylikt missbruk. Härtill kommer, att den oreglerade införseln av alkoholhaltiga
konfityrer visat sig i konkurrenshänseende medföra väsentliga
olägenheter för de inhemska konfityrtillverkarna, vilka icke äro befogade
att tillverka dylika konfityrer med en alkoholhalt överstigande visst av
kontrollstyrelsen fastställt, jämförelsevis lågt procenttal. Det torde därför
vara lämpligt att i syfte såväl att förhindra omförmälda missbruk som att
bereda de inhemska konfityrtillverkarna ett tillbörligt skydd mot utländsk
konkurrens nu genomföra en lagstiftning, varigenom införseln och försäljningen
av dylika varor bliva underkastade kontroll. Ehuru missbruket,
enligt vad förut sagts, hittills avsett allenast alkoholhaltiga konserver
och konfityrer, torde det vara lämpligt att låta de nya stadgandena
omfatta alla sådana alkoholhaltiga närings- eller njutningsmedel, som utan
att vara hänförliga till rusdrycker, pilsnerdricka eller exportöl, kunna
tänkas bliva föremål för användning såsom ersättningsmedel för rusdrycker.
I fråga om formen för de för kontrollen erforderliga bestämmelserna tillstyrker
jag kontrollstyrelsens, av kommerskollegium och generaltullstyrelsen
biträdda förslag, enligt vilket förordningen angående vissa alkoholhaltiga
preparat skulle göras tillämplig å nu ifrågavarande varor. Såvitt
angår de alkoholhaltiga konserverna skulle en tillämpning av kontrollstyrelsens
förslag, enligt vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen
uppgivit, icke vålla mera anmärkningsvärda svårigheter. Ej heller beträffande
alkoholhaltiga konfityrer synes så bliva fallet, därest kontrollstyrelsen,
med stöd av styrelsen i 6 § i förordningen given befogenhet, generellt
medgiver införsel av sådana varor utan särskilt tillstånd, där genom
intyg av tillverkaren styrkes, att varans alkoholhalt icke överstiger visst
procenttal, eller styrelsen vidtager annan lämplig åtgärd till underlättande
av kontrollen.
Kontrollstyrelsens författningsförslag föranleder i sak icke någon annan
erinran från min sida än att, i enlighet med vad de hörda ämbetsverken
förordat, det i 1 § använda uttrycket »annan vara än alkoholhaltiga preparat»
synes böra ersättas med uttrycket »närings- eller njutningsmedel»,
i sammanhang varmed apoteksvaror, i avseende å vilkas försäljning särskilda
bestämmelser äro meddelade, synas böra uttryckligen undantagas
från preparatförordningens tillämpningsområde.
Därjämte torde vissa redaktionella jämkningar böra vidtagas i förslaget.
Den ifrågasatta författningsändringen synes lämpligen kunna träda i
kraft den 1 juli 1927.
Kontrollstyrelsens författningsförslag torde få fogas såsom bilaga till
dagens statsrådsprotokoll.
Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 1 juli 1918 (nr 564)
Kungl. Maj:ts proposition Nr 148.
15
angående vissa alkoholhaltiga preparat samt hemställer, att Kungl. Maj:t
måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga samma förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla och förordnar, att proposition av den
lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtaB till riksdagen.
Ur protokollet:
Svante Ericsson.
16
Kung!. Maj:ts proposition Nr 148.
B/lagm.
Kontrollstyrelsens
förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat.
Härigenom förordnas, att 1, 6, 10 §§ samt 11 § 2 mom. i förordningen
den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat skola erhålla följande
ändrade lydelse, samt att i anledning därav förordningens överskrift skall
bliva som följer:
Förordning angående försäljning av vissa alkoholhaltiga
preparat, m. m.
1 §•
Denna--— preparat.
Innehåller annan vara än alkoholhaltigt preparat mera än två och en
fjärdedels volymprocent alkohol, sedan fasta beståndsdelar frånskilts, och är
varan icke att hänföra under gällande bestämmelser om försäljning av rusdrycker,
pilsnerdricka och exportöl, skall vad i 5—10 §§, 11 § 2 mom. första
stycket andra punkten och andra stycket samt 3 mom. andra stycket ävensom
12—20 §§ i denna förordning är stadgat äga motsvarande tillämpning i fråga
om tillverkning, införsel till riket och försäljning av sådan vara.
6 §.
Alkoholhaltigt — — — återkallas.
Där beträffande visst preparat fara för att detsamma skall vinna användning
som ersättningsmedel för rusdrycker icke kan anses föreligga, må kontrollstyrelsen
förordna, att tillstånd till införsel av dylikt preparat icke erfordras.
Om meddelande av sådant förordnande skall generaltullstyrelsen underrättas.
10 §.
Skulle tillverkning eller försäljning av alkoholhaltigt preparat finnas giva
anledning till preparatets användning i större utsträckning som ersättningsmedel
för rusdrycker eller skulle denatureringen av sådant preparat visa sig
otillfredsställande, äger kontrollstyrelsen att föreskriva villkor eller inskränkningar
i avseende å tillverkningen eller försäljningen eller ock meddela förbud
däremot. Beslut härom länder till efterrättelse utan hinder av besvär.
11
2 mom. Avyttrar någon alkoholhaltigt preparat, varmed honom veterligen
vidtagits åtgärd, som i 1 mom. sägs, straffes såsom för olovlig försäljning
av rusdrycker enligt 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker. Lag samma vare, där säljare av alkoholhaltigt
preparat vet eller på grund av omständigheterna har skälig anledning antaga,
att varan är avsedd att användas som ersättningsmedel för rusdrycker.
Har — — — stadgat.
Denna förordning träder i kraft den
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.