Kungl. Maj-.ts proposition nr 145.

1

^Nr 145.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående ersättning
sbyggnad för flottan; given Stockholms slott den
24 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernadigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Rosén.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgken, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meukling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Ltberg.

Departementschefen, statsrådet Rosén anhåller härefter att få underställa
Kungl. Maj:ts prövning frågan om ersättningsbyggnad för flottan samt anför
därvid följande.

I proposition (nr 20) till 1924 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
besluta, bland annat, att under tiden 1924—1929 skulle äga rum ersättningsbyggnad
av krigsfartygsmateriel, omfattande nybyggnad av fyra
jagare, tre torpedundervattensbåtar och två motortorpedbåtar. Med anledning
härav anmälde riksdagen i skrivelse den 5 juni 1924 (nr 288), att riksdagen
— som beträffande de fartygstyper, vilka borde anskaffas, anslöte
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 124 höft. (Nr 145.) 322 27 1

Inledning.

1924 ärs
beslut.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

sig till Kungl. Maj:ts förslag — beslutat, att ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel,
 omfattande nybyggnad av två jagare, två torpedundervattensbåtar
och två motortorpedbåtar, skulle äga rum under tiden 1924—1929. I
riksdagsskrivelsen framhölls tillika, att riksdagen därmed icke tagit slutgiltig
ståndpunkt till de närmaste årens nybyggnadsprogram för flottan.

Kostnaderna för den av riksdagen sålunda beslutade ersättningsbyggnaden
hava beräknats till sammanlagt 23 720 000 kronor. Härav hava hittills anvisats
följande belopp, nämligen:

för budgetåret 1924—1925 ............... kronor 3 500 000: —

» » 1925—1926 » 5 600 000: —

» » 1926—1927 » 7 100 000: —

1925 års

försvars proposition,

I det vid 1925 års proposition (nr 50) angående försvarsväsendets ordnande
fogade statsrådsprotokollet över försvarsärenden anförde dåvarande
chefen för försvarsdepartementet beträffande ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel,
 bland annat, följande.

Ersättningsbyggnad förutsattes böra äga rum i första hand för kustflottan,
varför dennas omfattning borde vara utslagsgivande för behovet av nybyggnadsanslag.

Om man vid beräknandet av de årliga kostnaderna för omsättningen av
kustflottan i dess av departementschefen förordade omfattning utginge från
en beräknad livslängd i kustflottan av 20 år för artillerifartyg och minkryssare,
 16 år för övervattenstorpedfartyg och 12 år för undervattensfartyg
samt förutsatte, att ersättningsbyggnaden skedde fartyg för fartyg efter varje
fartygs då innehavande typ, skulle det för kustflottans förnyelse erforderliga
årliga anslaget uppgå till omkring 11 060 000 kronor. Eu ersättningsbyggnad
av detta slag vore emellertid utesluten redan på den grund, att givetvis ersättningsbyggnaden
borde anpassas efter fartygstypernas utveckling. Så
hade exempelvis såsom ersättning för jagarna av äldre typ föreslagits en ny,
väsentligt kraftigare typ, som betingade en kostnad dubbelt så stor som
kostnaden för den äldre typen. Riksdagen hade redan beviljat medel för
byggande av två stycken jagare av den nya typen. Men en anpassning till
utvecklingen på här ifrågavarande område kunde också innebära, att såsom
ersättning för visst fartyg borde byggas fartyg av annat slag. Sålunda ansåges
nuvarande pansarkryssare, torpedkryssare och minkryssare vara mindre
tidsenliga, och det hade ifrågasatts, att pansarkryssaren skulle ersättas av
en modern lätt kryssare, de tre torpedkryssarna likaledes av en lätt kryssare
och minkryssaren av två minundervattensbåtar, varjämte torpedbåtarna skulle
ersättas med undervattensbåtsjagare.

Om man utginge från här skisserade förutsättningar vid beräkningen av
kostnaderna för ersättningsbyggnaden, utgjorde den årliga omsättningskostnaden
13 425 000 kronor. Ett årligt nybyggnadsanslag av denna storlek hade
departementschefen icke ansett sig kunna räkna med. Departementschefen
hade därför låtit undersöka, huruvida ett nedbringande av kostnaderna kunde
ske utan att eftersätta kravet på eu sådan omfattning av ersättningsbygg -

3

Kungl. Maj-.ts proposition nr 145.

naden, att kustflottan vidmakthölles vid den styrka, den efter omorganisationen
avsåges att få. I första hand hade därvid övervägts möjligheterna
för att beräkna en ökad livslängd hos fartygen. Under normala förhållanden
torde förslitningen och åldrandet icke nödvändiggöra ett fasthållande vid
förut omförmälda livslängder. En förlängning av dessa med 25 % för samtliga
övervattensfartyg och från 12 till 13 år för undervattensfartygen skulle
medföra en minskning av ovan beräknade årskostnad till 11 160 000 kronor.
Emellertid hade departementschefen icke heller ansett sig kunna räkna med
ett anslag av denna storlek.

Begränsning av nybyggnadsanslaget till lämpligare avvägt belopp syntes
kunna möjliggöras genom att åtminstone under några år framåt från beräkningarna
av nybyggnadsbehovet utesluta pansarskeppen. Nyssnämnda årskostnad
å 11 160 000 kronor skulle därigenom minskas till 7 320 000 kronor
eller ungefär samma belopp, som beräknades komma att under budgetåret
1 juli 1926—30 juni 1927 utgå för bestridande av kostnaderna för den av
1924 års riksdag beslutade ersättningsbyggnaden. Eu undersökning hade
ägt rum rörande den lämpliga sammansättningen av ett nybyggnadsprogram,
som kunde utföras under förutsättning av ett årsanslag av sistnämnda storlek
under viss tid framåt. Därvid hade ansetts lämpligt, att det av 1924
års riksdag beslutade nybyggnadsprogrammet utökades med 1 torpedundervattensbåt,
 2 jagare och 4 undervattensbåtsjägare till beräknad kostnad av
tillhopa 21500 000 kronor, vilken summa med hänsyn till fallande priser
syntes kunna minskas med omkring 3 % av sitt belopp till 20 880 000 kronor.
Denna summa tillsammans med kostnaden för den av 1924 års riksdag beslutade
ersättningsbyggnaden gåve sammanlagt (23 720 000 + 20 880 000 =)
44 600 000 kronor. För den av riksdagen beslutade ersättningsbyggnaden
hade redan anvisats 3 500 000 kronor för budgetåret 1924—1925. Såsom
framginge av 1925 års statsverksproposition, hade för budgetåret 1925—1926
äskats ett belopp av 5 600 000 kronor, och marinförvaltningen hade för samma
ändamål under budgetåret 1926—1927 beräknat 7 100 000 kronor. Om det
skisserade nybyggnadsprogrammet beräknades bliva slutfört under budgetåret
1930—1931, bleve fördelningen sålunda följande:

1924— 1925 ...

1925— 1926 ...

1926— 1927 ...

1927— 1928 ...

1928— 1929 ...

1929— 1930 ...

1930— 1931 ...

............. kronor 3 500 000: —

............. » 5 600 000: —

............. » 7100 000: —

............. » 7 100 000: —

............. » 7 100 000: —

............. » 7 100 000; —

............. » 7 100 000: —

Summa kronor 44 600 000: —

Detta innebure, att det av riksdagen redan fastställda programmet skulle
utökas från och med budgetåret 1927—1928. En sådan utökning syntes väl
motiverad och torde icke böra av kostnadshänsyn avvisas. Någon anledning
för statsmakterna att för det dåvarande binda sig för denna utökning före -

1925 års

försvars utskott.

Tillkallande a
sakkunniga.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

läge dock icke. Det syntes vara tids nog, därest riksdagen 1927 fattade
beslut i ärendet. Ett dylikt uppskjutande av avgörandet kunde så mycket
hellre förordas, som därigenom bereddes rådrum för eu förnyad undersökning
av hela ersättningsbyggnadsfrågan. En sådan undersökning borde
bland annat gälla, huruvida artillerifartygen framdeles skulle ersättas med
fartyg av samma slag, eller om annan ersättning (och i så fall av vad slag)
borde beräknas. Men i undersökningen borde ävenledes ingå en förnyad
prövning rörande fartygstyperna i allmänhet, varvid särskild uppmärksamhet
borde ägnas frågan om billigare fartygstyper än de hittills föreslagna. Därest
en sådan undersökning bedreves med erforderlig skyndsamhet, syntes riksdagen
kunna beredas möjlighet att taga ställning till ersättningsbyggnadsfrågan
i dess helhet, innan den fattade beslut rörande anslagsbeloppen för
den närmaste tidsperioden. Då man givetvis vid en sådan undersökningkunde
komma att finna andra anslagsbelopp än de ovan nämnda lämpligare
även för denna närmaste tidsperiod, hade departementschefen icke ansett sig
böra i kostnadsberäkningarna för den föreslagna marinorganisationen upptaga
annat belopp än det, som hänförde sig till riksdagens förut fattade
beslut, även om han hölle för högst sannolikt, att detta belopp komme att
visa sig vara otillräckligt för vidmakthållandet av kustflottan.

Första särskilda utskottet vid 1925 års riksdag anförde i sitt utlåtande
(nr 1) över försvarspropositionen, att utskottet anslöte sig till den av departementschefen
föreslagna beräkningen av nybyggnadsmedel, i vad densamma
avsåge budgetåren 1924—1925, 1925—1926, 1926—1927 och 1927—1928. Därigenom
komme de av 1924 års riksdag godkända nybyggnaderna att fullbordas
på en något kortare tid, än vad vid beslutets fattande förutsatts.
Beträffande den för tiden efter nyssnämnda år framlagda anslagsberäkningen
biträdde utskottet departementschefens uppfattning, att en förnyad undersökning
rörande den för vidmakthållande av kustflottan nödvändiga ersättningsbyggnaden
borde företagas, och att resultatet av denna undersökning
borde föreläggas senast 1927 års riksdag.

Genom beslut den 18 juni 1925 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
försvarsdepartementet att tillkalla högst sju personer för att inom departementet
såsom sakkunniga biträda med verkställande av utredning av frågan
om ersättningsbyggnad för flottan. På grund härav anmodades den 25 juni
1925 ledamoten av riksdagens första kammare, dåvarande riksbanksfullmäktigen,
 numera statsministern C. G. Ekman, byråchefen K. A. Andersson,
ledamoten av riksdagens första kammare, förrådsförmannen A. J. Bärg,
ledamoten av riksdagens andra kammare, pensionsfullmäktigen J. B. Eriksson,
 ledamoten av riksdagens första kammare J. B. Johansson samt viceamiralerna
JET. Y. M. von Krusenstierna och H. F. Lindberg att utföra
ifrågavarande uppdrag, varjämte uppdrogs åt dåvarande riksbanksfullmäktigen
Ekman att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Sedan statsministern
Ekman anmält sig förhindrad att vidare fullgöra det honom så -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

lunda lämnade uppdraget samt förrådsförmannen Bärg på egen begäran entledigats
från uppdraget, anmodades den 12 juni 1926 ledamöterna av riksdagens
andra kammare, redaktören P. A. Hansson och lantbrukaren A. Danielsson,
 att deltaga i de sakkunnigas arbete, varvid tillika uppdrogs åt redaktören
Hansson att såsom ordförande leda detta arbete.

De sakkunniga hava den 17 december 1926 avgivit betänkande och förslag
rörande ersättningsbyggnad för flottan (Statens offentliga utredningar
1926:34). Yissa till betänkandet hörande uppgifter och beräkningar av
hemlig natur hava av de sakkunniga överlämnats med särskild skrivelse
samma dag.

Över de sakkunnigas betänkande hava yttranden avgivits av marinförvaltningen,
 chefen för marinstaben, högste befälhavaren över kustflottan samt
flygstyrelsen.

Innan jag ingår på de sakkunnigas förslag, ber jag att få lämna en redogörelse
för den svenska flottans nuvarande fartygsbestånd och indelning.

Svenska flottans stridsfartyg äro i operativt avseende fördelade å olika
sjöstyrkor, nämligen kustflottan och lokalstyrkorna. Till kustflottan hänföras de
för operationer till sjöss dugligaste fartygen och till lokalstyrkorna (huvudsakligen
avsedda för det direkta skyddet av vissa skärgårdsområden) de
bland övriga fartyg, vilka äro användbara för lokalförsvar. Härjämte finnas
en del stridsfartyg, tillhörande den så kallade materielreserven, nämligen sådana,
 som befunnits böra avföras ur sjöstyrkorna, men vilka dock icke ansetts
böra utrangeras, emedan de vid behov skulle, eventuellt efter ganska
omfattande iståndsättningsarbeten, kunna antingen ersätta skadade eller förlorade
fartyg eller ock eljest bliva av ett visst värde för försvaret. Till
materielreserven räknas även skeppsgossefartyg och logementsfartyg m. fl.
fartyg, vilka tillhöra flottan men icke äro hänförliga till kategorien strids^
fartyg.

Vid mobilisering tillföras de olika sj©styrkorna ett flertal s. k. hjälpfartyg,
vilka tillhandahållas från handelsflottan och frivilliga motorbåtskåren. Hjälpfartygen
äro huvudsakligen avsedda att biträda vid sjöstyrkornas bevakningsoch
minsvepningstjänst m. m.

1925 års beslut angående sjöförsvarets ordnande grundades på följande fördelning
av flottans fartygsmateriel:

Kustflottan.

8 jagare,

8 torpedbåtar,

7 undervattensbåtar,

3 depåfartyg samt
7 vedettbåtar.

Lokalstyrkorna.

10 undervattensbåtar,

2 depåfartyg samt
6 vedettbåtar.

3 pansarskepp, Sverige-typ,
1 » , äldre typ,

1 pansarkryssare,

1 minkryssare,

3 torpedkryssare,

3 pansarskepp, äldre typ,
12 torpedbåtar,

4 motortorpedbåtar,

Svenska
flottans nuvarande

fartygsbestånd
ock
indelning.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Ma terielreserven.

3 pansarskepp, äldre typ, 9 vedettbåtar,

2 jagare, 1 lasarettsfartyg,

7 torpedbåtar, 4 skeppsgossefartyg samt

2 depåfartyg, 4 logementsfartyg.

I försvarspropositionen framhölls emellertid, att förändringar i fartygens
tillstånd, krigsmaterielens utveckling samt andra orsaker givetvis kunde påkalla
ändringar i fartygsmaterielens fördelning, och att det framdeles liksom
hittills borde ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i dylika frågor, i den
mån ökat personalbehov härav icke föranleddes. Den i propositionen föreslagna
fördelningen borde därför — med nyss angivna inskränkning — icke
betraktas såsom till den grad bindande, att ej av förhållandena påkallade
jämkningar kunde äga rum.

De för kustflottan och lokalstyrkorna avsedda örlogsfartygen skola, i den
mån de ej redan under fredstid äro rustade, ständigt hållas i en sådan
materiell krigsberedskap, att de vid mobilisering snabbt kunna färdigrustas.
 Med avseende å den grad av krigsberedskap, vari de olika fartygen
sålunda äro förlagda, skiljer man mellan l:a och 2:a beredskap. De till
materielreserven hörande stridsfartygen äro däremot i regel upplagda.

I och för beräkning av personalbehovet vid mobilisering hava flottans
fartyg sedan lång tid tillbaka indelats i »linjer». Till grund för den år 1925
beslutade omorganisationen av sjöförsvaret har lagts följande linjeindelning:

l:a linjen, för vilken erforderlig stambemanning enligt gällande besättningslistor
finnes upptagen å stat, omfattar kustflottans örlogsfartyg samt
lokalstyrkornas undervattensbåtar.

2:a linjen, för vilken endast reducerad stambemanning finnes upptagen å
stat, omfattar lokalstyrkornas örlogsfartyg utom undervattensbåtar. Bernam
ningen utfylles vid mobilisering med reservpersonal och värnpliktiga.

3:e linjen omfattar materielreservens fartyg. Dessa avses att, i den män
så kan ske, bemannas med ersättningspersonal jämte i övrigt förefintlig eller
nytillkommen personal. Till 3:e linjen hänföras dessutom samtliga hjälpfartyg,
 vilka enligt vad ovan nämnts avses att tillkomma vid mobilisering.

Flottans nu befintliga samt under byggnad varande fartyg äro sammanförda
i nedanstående tabell, å vilken jämväl angivas fartygens huvudegenskaper
och deras fördelning jämlikt 1925 års försvarsbeslut till olika sjöstyrkor
eller till materielreserven. I fråga om varje fartygs allmänna tillstånd
torde redogörelse få tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

7

ö

CD

t? b°

B» Pa

B CD

B

Fördelning i
sjöstyrka enligt

t-*

p:

B

crq

w

•i

CD

ö

Sfi

CD

P-

SSf

Pa

1925 års för-

svarsordning

tr. ^

^Pa

3-w

s;cs>

Artilleri- och

Fartyg

3

B 2

torpedbestyckning

■§- ro

.

O"

-

B

ert-

er?

Pa

Bo

er? M
aq 2:
g PT

Pa W

5- t-*
O

Pr p
p t*

M ^

3 g.

® co
2 ®

ct

CD

B

■

P*

JO

tonx)

5-g

Pa

P v

-i cd|

ra

m

m

I. Stridsfartyg.

Pansarskepp.

4 28 cm kanoner;

7600

1921

6

1

_

—

120-9

18-6

6-7 1

8 15 cm » ;

Drottning Victoria.........

))

1921

6

1

—

—

»

))

•

6 75 mm » ;

»

1917

10

1

_

—

119-7

»

» 1

2 57 mm » ;

2 kulsprutor.

Oscar II........................

4600

1907

20

1

—

—

95-s

15-4

5-5

12 21 cm kanoner;

3800

1904

23

_

i

—

87-5

15-o

5-3

6 (Oscar II 8) 15 cm ka-

Tapperheten..................

»

1903

24

_

i

_

»

»

5-4

noner;

»

1902

25

_

1

»

»

5 2

10 (Oscar II och Manlig-

Äran ...........................

»

)>

»

—

i

—

»

»

5-1

heten 8) 57 mm ka-

Dristigheten (enligtpropo-

noner;

sition till 1927 års riks-

1 37 mm kanon;

dag avsedd såsom flyg-

2 45 cm undervattens sido-

depåfartyg).................

3600

1901

26

—

—

1

86-9

14-8

5-2

tuber.

Thor ............................

3700

1899

28

—

—

1

84-8

»)

5-5

2 25 cm kanoner;

Oden (i proposition 1925

6 12 cm » ;

avsedd såsom flygdepå-

8 57 mm » ;

fartyg)......................

»)

1897

30

1

—

—

»

»

5-6

1 37 mm kanon.

Kryssare.

8 15 cm kanoner;

10 57 mm » ;

Fylgia, pansarkryssare...

5000

1907

20

1

—

—

115i

14-8

6-3

2 37 mm » ;

2 45 cm undervattens

sidotuber.

Clas Fleming, minfartyg

1800

1914

13

1

—

—

80-2

10-4

4‘3

j4 12 cm kanoner;

)4 kulsprutor.

Psilander.......1 ,__,

Örn°enBaSge "| fayssare

850

»

»

1900

1898

1897

27

29

30

1

1

1

—

—

71-7

67-7

»

8*3

8*2

»

3-3

n

»

[2 12 cm kanoner;

14 57 mm » ;

|1 38 cm undervatten
[ stävtub.

Jagare.

1050

Under

by ggr

ad

89-4

8*9

3 2

13 12 cm kanoner;

0. H. Nordenskjöld.......

»

»

»

»

»

»

|2 53 cm trippeltuber.

(4 75 mm kanoner;

560

1918

9

1

_

_

71-o

6-7

2-8

2 kulsprutor;

))

»

»

1

_

_

»

»

»

2 45 cm dubboltuber;

2 45 cm enkeltuber.

460

1912

15

1

_

_

65-8

6-3

2-6

Hugin...........................

»

1911

16

1

—

—

»

»

))

4 75 mm kanoner;

Yidar ...........................

1910

17

1

_

_

»

»

»

(2 kulsprutor;

Ragnar ........................

))

1909

18

1

—

—

»

»

2-7

2 45 cm dubbeltuber.

Sigurd .........................

»

»

»

1

—

—

»

»

)»

2 75 mm kanoner;

Vele............................

»

1908

19

1

—

—

»

»

2-8

4 57 mm » ;

2 kulsprutor;

2 45 cm dubbeltuber.

Magne .........................

Mode ...........................

»)

»

1905

1902

22

25

—

—

1

1

»

67i

.

6-2

2-7

)»

|6 57 mm kanoner;

[2 kulsprutor;

)2 45 cm tuber.

'') Samtlig» doplacemontsuppgifter beträffande vår flotta avse fartygen med fulla förråd.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Fartyg

Deplacement

Färdigbyggd år

Ålder år 1927 räknad

från färdigbyggnad

Fördelning i
sjöstyrka enligt

1925 års för-

sYarsordning

Längd i vatten-

linjen

Bredd, största

Djupgående,

största

Artilleri- och
torpedbestyckning

Kust-

flotta

Lokal-

styrka

Materiel-

resory

ton

m

m

in

Torpedbåtar.

1. kl. torpedbåtar.

Yega.........................

120

1912

15

—

i

—

39o

4*4

2-7

Vesta ...

»

»

»

—

i

—

»

»

»

Polaris ........................

»

1910

17

i

—

—

»

»

»

Perseus ........................

»

»

»

i

—

—

»

»

»

Regulus........................

»

»

»

i

—

—

»

»

»

2 57 mm kanoner,^

Rigel ...........................

»

»

»

i

—

—

»

»

»

[2 45 cm tuber.

Antares........................

)»

1909

18

i

—

—

»

»

»

Areturus ......................

0

»

»

i

—

—

»

»

»

Altair...........................

»

»

»

i

—

—

»

»

»

Argo ...........................

»

»

0

i

—

—

»

»

»

Castor...........................

»

»

»

—

i

—

38-o

»

»

12 37 mm kanoner;

Pollux...........................

»)

»

»

—

i

—

»

»

»

(2 45 em tuber.

Iris ..............................

»

»

»

—

i

—

39o

»

»)

i

Thetis...........................

»

»

0

—

i

—

0

»

»

12 57 mm kanoner;

Astrea..........................

»

»)

»

—

i

—

»

»

»

(2 45 om tuber.

Spica ...........................

»

1908

19

—

i

—

»

»

»

1

2. kl. torpedbåtar.

Torpedbåten nr 5.........

60

1908

19

—

—

i

32-4

3-9

2o

» » 6 ...

»

»

»

—

—

i

»

»

))

» » 7.........

»)

1907

20

—

—

i

»)

»

»

» » 8.........

»

»

»

—

—

i

0

n

»)

» » 9.........

» » 10.........

»

»

»

1909

»

18

—

i

i

»)

»

»

»

11 37 mm kanon;

» » 11.........

))

))

»

—

i

—

»

»

»

2 45 cm tuber.

» •> 12.........

»

1908

19

—

i

—

»

»

»

» » 14.........

»

»

»>

—

i

—

1»

»

))

» » 15.........

0

»

»

—

—

i

0

»

»

Motortorpedbåtar.

Motortorpedbåten nr 1 ...

11

1919

8

—

i

—

16-3

3o

li

)

» » 2 ...

»

»

»

—

i

—

»

»

»

Il kulspruta;

» » 3 ...

12,5

1925

2

—

i

—

16-2

3-4

»

[2 45 om tuber.

» » 4 ...

»

))

))

—

i

—

»

))

))

1

Undervattensbåtar.

Gripen .........................

Und

it bygj

;nad

Draken.............

»

>

1925

2

i

_

Uttern..........................

1921

6

i

—

—

Illem ...........................

»

»>

i

—

—

| Bävem.........................

))

»

i

—

—

Valrossen .....................

1919

8

i

—

—

Sälen ...........................

»

»

i

—

—

Hajen...........................

»

))

i

—

—

Delfinen........................

1915

12

—

i

—

Tumlaren......................

1914

13

—

i

—

Svärdfisken ..................

»

»

—

i

-—

Abborren......................

1916

11

—

i

—

Braxen .........................

n

»

—

i

—

Gäddan ........................

1915

12

—

i

—

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

9

a

CD

tf-

So

Fördelning i
sjö styrka enligt

so:

3

tö

CD

Jr)

Fartyg

P*

CD

CD

B

Pj

•f

P-

1925 års för-

svarsordning

—

CD ^

3 •<

Pj

ce

CD P

ot aq

2- o

Artilleri- och
torpedbestyckning

CD

fc)

e-t-

CfQ

crq

Pj

‘g-s

CT5

er} so:

a pr

Kusi

flott:

00 t-H

ct £7
''-1 o
m pr

N fe
8 g.

oo sr
3 3

CD

3

g1

P Pj
O

ton

Pj SO

Pj

- .

ss t-

< CD

m

m

m

Laxen...

1915

12

i

Undervattensbåten nr 2...

1909

18

—

i

—

» » 3...

»

»

—

i

—

» » 4...

1910

17

—

i

—

Vedettbåtar.

Sökaren ...

225

1918

9

_

_

1

26-o

7-o

3o

1

Sveparen ......................

»

»

))

—

—

1

))

»

»

1

57 mm kanon.

Sprängaren...................

Vedettbåten nr 19 (i pro-

))

»

»

—

—

1

»

»

»

1

position 1925 avsedd
för flygvapnet)............

70

1914

13

i

—

—

22-8

4‘9

2-i

{l

37 mm kanon;
kulspruta.

Vedettbåten nr 20.......

_

_

_

_

_

1

» » 21

1

[ Utrangerade

» » 22.........

1

i under 1926

» » 23.........

60

1903

24

—

—

1

32-4

3-9

2-i

1

» » 24.........

»

»

»

—

—

1

»

»

»

1

37 mm kanon.

» » 25.........

»

»)

»

—

—

1

317

»

»

(

» » 26.........

( Utrangerad

1

1 under 1926

» » 27.........

no

1898

29

—

i

—

39o

4-8

2 3

» » 28........

»

1899

28

—

i

—

))

»

»

»» » 29.........

_.

1

_

» » 30.........

»

1900

27

—

i

—

»

»

»

» » 31.........

»

))

))

—

i

—

»

»

»

» » 32.........

» » 33.........

»

»

1902

»

25

i

i

—

_

»

38-7

»

»

»

»

r

37 mm kanoner.

» » 34.........

»

»

»

i

—

—

»)

»

»

» » 35.........

»

1903

24

i

—

—

39o

»

2*5

» » 36.........

»

»

»

i

—

—

»

»

»

-> i. 37.........

» » 38 (f. d.

»

1904

23

i

—

—

»

»

2-4

torpedbåten Plejad.) .. .

120

1905

22

—

—

1

38o

4-4

2*7

Specialfartyg.

Svea, depåfartyg ..........

3050

1886

41

i

—

—

75-7

14-8

5o

II

12 cm kanoner;

40 mm automatkanoner.

Blenda, » .........

500

1874

53

—

i

—

51i

7-9

3o

2

57 mm kanoner.

Skagul, » ..........

600

1878

49

i

—

—

52-3

7-8

3-1

II

12 cm kanoner;

57 mm »

Rota, » ..........

»

»

»

—

i

—

52-2

7-7

2-9

2

57 mm kanoner.

Skuld, » ..........

»

1879

48

—

—

1

»

»

3-1

4

57 mm kanoner.

Svensksund, kanonbåt....

400

1891

36

—

—

1

38-3

7-9

3-e

2

57 mm kanoner.

II. Övriga fartyg.

af Chapman, övningsskepp

'') 1319

1888

39

1

74i

11-4

4-8

:

Jarramas, »

350

1900

27

—

—

1

33 3

8-4

3-5

N aj aden, »

))

1897

30

—

—

1

32-9

»

3-7

Falken, övningsbrieg.....

140

1877

50

—

—

1

23-2

6-3

2-9

Verdande, lasarettsfartyg

500

1878

49

—

—

1

52-3

7-8

3o

Niord, logementsfartyg...

3700

1899

28

—

—

1

84-8

14-8

5‘6

Thule, »

3350

1893

34

—

—

1

79-5

14-6

5-2

Göta, »

»

1891

36

—

—

1

78-s

»

5-3

Freja, »

1600

1885

42

—

—

1

65-8

12-2

5-4

anadis, »

1800

1862

65

\ Bestämda för

64 2

12 5

5*2

N orrköping, »

1200

1858

69

1 ^rangering

45-6

11-9

»

*) Netto registerton.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Allmänna
riktlinjer för
utredningen.

De sakkunniga.

I sitt betänkande rörande ersättningsbyggnad för flottan Lava de sakkunniga
inledningsvis upptagit frågan om innebörden av det dem givna
uppdraget. De sakkunniga anföra härutinnan följande.

Vid framläggandet inför Kungl. Maj:t i statsrådet av förslag om tillkallande
av sakkunniga för verkställande av berörda utredning hade föredragande
departementschefen åberopat det huvudsakliga innehållet av vad i 1925
års försvarsproposition anförts rörande ersättningsbyggnad av sjökrigsmateriel
(sid. 208—211) ävensom de av samma års riksdag i ämnet gjorda uttalandena
(första särskilda utskottets utlåtande nr 1 sid. 129). Det syntes alltså vara
från dessa yttranden, som erforderliga närmare direktiv för de sakkunnigas
arbete borde hämtas.

Den utredning, det här gällde att åvägabringa, hade i 1925 års försvarsproposition
(sid. 211), varest den ställts i utsikt, karaktäriserats som »en
förnyad undersökning av hela ersättningsbyggnadsfrågan». I undersökningen
borde ingå en förnyad prövning av fartygstyperna i allmänhet, varvid särskild
uppmärksamhet borde ägnas frågan om billigare fartygstyper än de dittills
föreslagna. Särskilt hade i propositionen framhållits, att det bland annat borde
undersökas, huruvida artillerifartygen framdeles skulle ersättas med fartyg av
samma slag, eller om annan ersättning (och i så fall av vad slag) borde beräknas.

I första särskilda utskottets ovanberörda utlåtande (sid. 129), där behovet
av en dylik utredning underströkes, betecknades densamma såsom »en förnyad
undersökning rörande den för vidmakthållande av kustflottan nödvändiga
ersättningsbyggnaden». Att ersättningsbyggnad en sålunda i utskottets utlåtande
hänförts till kustflottan — och ej till flottan i dess helhet — syntes
icke innebära någon reell skiljaktighet, då ju, såsom ock i försvarspropositionen
(sid. 208) framhållits, ersättningsbyggnad förutsattes äga rum i första
hand för kustflottan, varför dennas omfattning borde vara utslagsgivande för
behovet av nybyggnadsanslag.

För att flottans ersättningsbyggnad skulle kunna planmässigt bedrivas,
måste ovillkorligen såsom mål för denna byggnadsverksamhet på lång sikt
uppställas en på visst sätt sammansatt kustflotta, låt vara, att man måste
räkna med sannolikheten av att den sålunda uppgjorda sammansättningsplanen
tid efter annan behövde revideras med hänsyn till utvecklingens krav.

Den sammansättning av kustflottan, varpå 1925 års beslut rörande sjöförsvarets
ordnande grundade sig, kunde givetvis icke anses vara i så måtto
bindande för utredningsarbetet, att de sakkunniga allenast skulle hava att
föreslå de nya typer av i kustflottan nu ingående fartygsslag, som lämpligen
borde ifrågakomma vid ett successivt förnyande av kustflottan fartyg
för fartyg. Att en dylik begränsning av de sakkunnigas uppgift icke varit
avsedd, framginge redan därav, att, såsom förut nämnts, utredningen bland
annat skulle omfatta spörsmålet, huruvida artillerifartygen borde ersättas med
fartyg av samma eller annat slag. I försvarspropositionen hade för övrigt,
såsom utgångspunkt för ett approximativt bedömande av kostnaderna för
ersättningsbyggnaden, skisserats en sammansättning av kustflottan, som icke
blott i avseende å fartygstyperna skilde sig från den nuvarande, utan även

11

Kungl, Maj:ts proposition nr 145.

beträffande fartygsslagen och antalet fartyg företedde avvikelser från densamma,
 exempelvis därutinnan, att i stället för de tre torpedkryssare, som
för närvarande inginge i kustflottan, upptagits en lätt kryssare och i stället
för den nu befintliga minkryssaren två minundervattensbåtar.

Om alltså det förslag till ersättningsbyggnad för flottan, som de sakkunniga
hade att avgiva, borde uppgöras utan att vara bundet till de fartygsslag
och det antal fartyg av varje slag, som enligt 1925 års beslut tilldelats kustflottan,
 måste å andra sidan kustflottans nuvarande totala omfattning anses
vara på visst sätt avgörande för frågan om räckvidden av de sakkunnigas
uppdrag. I första särskilda utskottets utlåtande (sid. 129) angåves syftet med
den ifrågavarande undersökningen vara att utröna den för vidmakthållande
av kustflottan nödvändiga ersättningsbyggnaden; och i försvarspropositionen
(sid. 210) framhölles kravet på en sådan omfattning av ersättningsbyggnaden,
att kustjlottan vidmakthölles vid den styrka, den efter omorganisatiotien avsåges
att få. Dessa uttalanden — liksom ock i viss mån det i formuleringen av
de sakkunnigas uppdrag ingående ordet »ersättningsbyggnad» — syntes giva
vid handen, att den flottbyggnadsplan, som det tillkomme de sakkunniga
att uppgöra, skulle avse, icke en utökning men ett uppehållande hos vår
flotta, såsom helhet betraktad, av den styrka och effektivitet, som densamma
enligt 1925 års beslut avsetts att erhålla. Yore denna uppfattning riktig, kunde
den undersökning, varpå de sakkunnigas förslag skulle grundas, i huvudsak
begränsas till att gälla den ändamålsenligaste sammansättningen av svenska
flottan — speciellt kustflottan — under nyssnämnda förutsättning, att flottan
skulle bibehållas vid den enligt försvarsbeslutet avsedda styrkan och effektiviteten.

I den mån en sådan undersökning gåve vid handen, att förändringar borde
vidtagas i de till grund för 1925 års beslut liggande beräkningarna i avseende
på flottans krigsberedskap och övningar samt på fartygens bemanning och
underhåll, tillkomme det självfallet de sakkunniga att även därom avgiva
yttrande.

På grund av vad sålunda anförts hade de sakkunniga funnit sin uppgift
vara att, med utgångspunkt från den förutsättningen, att flottan skulle vidmakthållas
vid den totala styrka och effektivitet, densamma enligt 1925 års
försvarsbeslut avsetts att erhålla, utreda frågan om flottans — speciellt kustflottans
— ändamålsenliga sammansättning i anseende till såväl fartygsslag
och fartygstyper som antalet fartyg samt på grundval härav framlägga förslag
till ett ersättningsbyggnadsprogram.

De i ärendet hörda myndigheterna hava i förevarande hänseende intagit
samma ståndpunkt som de sakkunniga och sålunda icke ingått på något förutsättningslöst
bedömande av frågan om vårt lands behov av sjö stridskrafter.

Högste befälhavaren över kustflottan har i ämnet anfört följande.

Yarje försvarsorganisation vilade i stort sett på två betingelser, som ofta
strede mot varandra, nämligen å ena sidan ett efter en militärpolitisk undersökning
uppskattat behov, å andra sidan en efter statsfinansiella hänsyn be -

Myndig heterna.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

räknad tillgång. Den senare både blivit grundläggande för 1925 års beslut,
som i första hand givit ett uttryck för vad som ansetts kunna påkostas.
Det hade varit en tämligen vanlig uppfattning, att flottan jämförelsevis
lindrigt träffats av 1925 års försvarsinskränkningar, men så vore ingalunda
fallet. Genom utebliven ersättningsbyggnad hade tidigare planer rörande
försvarets utveckling aldrig blivit fullföljda beträffande flottan, vilken därför
i förhållande till dessa planer varit starkt beskuren, långt innan 1925 års
beslut gjort ytterligare inskränkningar i vad som då funnits. Såsom ett av
statsmakterna fattat beslut uttryckte emellertid 1925 års marinordning vad
man nu i stort sett hade att räkna med, då det gällde att planera ett bvggnadsprogram
för flottan.

Huvuddragen De sakkunnigas militära ledamöter hava till underlättande av ett bedökunnlgas^ö
manc^e av de olika fartygsslagens användbarhet för sjökriget utarbetat en
tänkande, redogörelse för sjökrigets nu förefintliga vapen, jämväl inneslutande ett bedömande
av det relativa värde, som de olika vapnen hava i förhållande till
varandra, sett ur olika synpunkter. Redogörelsen har såsom bilaga fogats
vid de sakkunnigas betänkande. I själva betänkandet ingår såsom ett särskilt
kapitel en av de militära sakkunniga utarbetad redogörelse för de
olika fartygsslagens uppgift och användbarhet i sjökriget, huvudsakligen
baserad på de lärdomar beträffande sjökriget, som kunnat dragas av operationerna
under världskriget. I fråga om innehållet i dessa redogörelser
tillåter jag mig hänvisa till det tryckta betänkandet.

I anslutning till sitt inledningsvis gjorda uttalande rörande innebörden
av det uppdrag, som lämnats de sakkunniga, hava dessa utarbetat en plan
för sjöstyrkornas organisation. På grundval härav har därefter det ersättningsbyggnadsprogram
uppgjorts, som det åvilat de sakkunniga att framlägga.
Slutligen hava de sakkunniga verkställt vissa beräkningar rörande de årliga
personal-, övnings- och underhållskostnader, som skulle bliva en följd av att de
sakkunnigas förslag bleve förverkligat.

Innan de sakkunniga närmare ingå på frågan om den svenska flottans
ändamålsenliga sammansättning, framlägga de vissa allmänna synpunkter i
ämnet. I sådant hänseende anföra de sakkunniga följande.

Behandlingen av frågan om vilka fartygsslag och fartygstyper, som borde
ingå i den svenska flottan, måste föregås av eu undersökning &x flottans allmänna
uppgifter. Det vore nämligen med hänsyn till arten av dessa uppgifter,
 sammansättningen av flottan borde bestämmas.

I det yttrande av dåvarande statsministern Sandler, som föregått framläggandet
i statsråd den 20 februari 1925 av förslag till ordnande av rikets
försvarsväsende, uttalades bland annat:

»Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan
för närvarande icke skönjas. Yårt jämförelsevis skyddade geografiska läge,
vår befolknings enhetliga sammansättning och våra stabiliserade förhållanden

Plan för sjöstyrkornas

organisation.

Allmänna

synpunkter.

De sakkunniga.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

till främmande stater medföra, att vi icke ha anledning uppbygga vårt försvar
med tanke på ett angrepp mot landet i erövringssyfte. De risker, som
vi ha att räkna med, äro av annan art. Det i världen alltjämt rådande
osäkerhetstillståndet innesluter även för en nation, som icke är direkt hotad,
möjligheten att bliva indragen i konflikter mellan andra stater. Det är denna
fara, som motiverar vidmakthållandet av de betydande försvarsanstalter, vilka
föreslås i den föreliggande propositionen. Det ligger emellertid i sakens
natur, att de militära maktmedel, som vi behöva närmast för att skydda oss
mot att dragas in i konflikter mellan andra, samtidigt utgöra och måste kunna
användas såsom ett värn för vår självständighet, ifall vi icke skulle lyckas
att hålla oss utanför en konflikt.»

I första särskilda utskottets av 1925 års riksdag godkända utlåtande an gåves

riktlinjen för försvarsrevisionen så: »—--det gäller att å ena sidan

giva uttryck åt nationens föresats att allsidigt hävda sin rätt till fred, frihet
och oberoende, i vilket avseende militär säkerhetsvakt för närvarande icke
kan undvaras, men att å andra sidan därvid icke släppa ur sikte, att förutsättningen
för vårt lands rättssäkerhet kan anses nådd först när i samlivet
nationerna emellan vid uppkommande konflikter rättsligt förfarande fått
ersätta vädjandet till våldet såsom skiljedomare.»

Statsmakterna hade sålunda ansett, att våra försvarsanstalter närmast behövdes
för att skydda vårt land mot att indragas i konflikter mellan andra
stater. Våra sjöstridskrafter borde alltså vara så organiserade, att de vore i
stånd att upprätthålla en neutralitetsvakt, liknande den, som ägt rum under
världskriget.

Av de anförda yttrandena framginge emellertid, att statsmakterna vid beslutet
1925 om försvarsväsendets ordnande, även om faran för vårt lands
indragande i krigiska konflikter ansetts ringa, dock utgått ifrån att de militära
maktmedlen skulle kunna användas såsom ett skydd för landets självständighet.
 Därav följde för flottans vidkommande, att man vid sammansättningen
av sjöstridskrafterna måste räkna med, att dessa kunde få till
uppgift att förhindra mot vårt land riktade fientliga företag över sjön.

Ävenledes skulle kunna tänkas fall, då svenska sjöstridskrafter komme
att deltaga i det militära sanktionsförfarande, som enligt akten om Nationernas
Förbund, där så erfordrades, skulle komma till användning för hävdandet
av förbundsplikternas helgd. Denna eventualitet behövde emellertid
icke tillmätas någon betydelse för avgörandet av frågan om vår flottas ändamålsenliga
sammansättning, då fullgörandet av den roll, som skulle kunna komma
att tillmätas vårt land, näppeligen kunde komma att kräva fartygsslag och fartygstyper,
 vilka icke redan betingades av de i det föregående angivna uppgifterna.

De allmänna uppgifter för den svenska flottan, varmed man borde räkna
vid bedömandet av frågan om flottans sammansättning, vore alltså: hävdandet
av rikets neutralitet och förhindrandet av mot oss riktade fientliga företag
över havet.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Den inbördes ordning, vari dessa uppgifter framträdde i motiveringen till
försvarsbeslutet 1925, syntes inbjuda till att, vid uppgörandet av en plan
för de svenska sjöstyrkornas organisation, först undersöka vad som i detta
avseende erfordrades med hänsyn till hävdandet av rikets neutralitet. Därefter
skulle undersökas vilken påbyggnad av organisationen, som den mera omfattande
uppgiften kunde kräva. Då emellertid den förstnämnda uppgiften
måste betraktas såsom en del av den mera omfattande, hade de sakkunniga
ansett det riktigast att företaga berörda undersökning i omvänd ordning.

Om alltså till en början den mera krävande uppgiften toges såsom utgångspunkt
vid uppgörandet av en plan för de svenska sjöstyrkornas organisation,
syntes det vara erforderligt att i första hand angiva, hur flottan enligt de
sakkunnigas mening borde i stort sett uppträda för att kunna så effektivt som
möjligt fylla denna uppgift. Ty med frågan om lämpligaste sättet för flottans
uppträdande sammanhängde givetvis vissa allmänna synpunkter på fartygsslag
och fartygstyper, som borde beaktas, då det gällde att uppgöra en organisationsplan
för sjöstyrkorna.

De under världskriget mot varandra opererande flottornas sammansättning
hade verksamt bidragit till att omöjliggöra mot dem riktade instängningsförsök,
 samtidigt som sammansättningen i hög grad varit lämpad för
utförande av operationer till sjöss, även i sådana fall, då risk förefunnits
att komma i kontakt med en överlägsen fientlig styrka. Flottorna hade
ständigt varit beredda att, därest faror från sjön hotade det egna landets
kuster, till sjöss söka avvärja dessa faror.

För ett mindre land kunde det ligga nära till hands att avstå från tanken
på en dylik metod för sjökrigföringen och i stället ordna försvaret på ett sätt,
som — till synes åtminstone —- skulle mera direkt syfta åt ett värnande av
själva kusten. De rörliga sjöstridskrafterna skulle sålunda hava att i närheten
av kusten sätta sig till motvärn mot en framträngande fiende, varvid
förutsättningen för ett framgångsrikt försvar skulle vara, att de kunde tillgodogöra
sig de fördelar, som vissa kustformationer, exempelvis skärgårdarna,
erbjöde. Ett sådant försvar kunde möjligen bliva effektivt, därest landets kuststräcka
vore mycket kort och särskilt lämplig för ändamålet. Dylika geografiska
förhållanden förefunnes emellertid ej hos oss.

Längs våra kuster funnes visserligen flera skärgårdsklädda sträckor, som
skulle lämpa sig för att stödja ett dylikt lokalförsvar av kusten, men de
sjö stridskrafter, som Sverige — även med en vidare ekonomisk ram för sjöförsvaret,
 än vad 1925 års försvarsbeslut finge anses innebära — skulle kunna
därvid disponera, bleve tillräckliga allenast för försvaret av vissa delar av
dessa kuststräckor. Övriga skärgårdsområden, liksom också den öppna kusten,
skulle komma att, vad sjöstridskrafter anginge, ligga oskyddade mot fientliga
företag, och det värde, som en försvarad skärgård innebure för det egna
landet, skulle beträffande en oförsvarad sådan lätt kunna tillfalla fienden.

Ett efter dessa grundlinjer uppbyggt sjöförsvar torde således vara föga
effektivt, då det gällde uppgiften att förhindra mot oss riktade fientliga företag
över havet.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

De sakkunniga ansåge därför, att planen för sjöstjrkornas organisation
borde inriktas på att flottan, i den mån dess styrka det medgåye, skulle vara
i stånd att på det ena eller andra sättet ingripa mot alla de företag, som
under ett sjökrig riktades mot landet. Detta kunde endast ske, därest flottans
sammansättning dels tryggade flottans rörelsefrihet, d. v. s. omöjliggjorde försök
från fiendens sida att instänga densamma i dess basområde, dels även
satte flottan i stånd att kunna uppträda till sjöss för att där söka avvärja de
faror, som hotade landet. En dylik sjökrigföring åsyftade sålunda, att flottans
krafter, så långt de därtill räckte, skulle inriktas till skydd för landets kust
i dess helhet och icke blott för vissa lokala områden av densamma.

Otvivelaktigt vore, att ett för sådant ändamål uppbyggt sjöförsvar icke kunde
hindra en fientlig makts alla anfall mot vårt land. Med tillhjälp av mörkret
och genom utnyttjande av de geografiska förhållanden, som utmärkte våra
kusthav, kunde exempelvis en initiativrik fiende medelst lätta fartyg ansätta
raider mot vår kust, vilka icke kunde av oss mötas, huru snabba och starka
fartyg vi än disponerade. Men besutte vår flotta möjlighet att operera i öppna
sjön, hade den — särskilt i betraktande av de i sådant hänseende för oss
gynnsamma geografiska förhållandena — goda utsikter att kunna angripa
dessa styrkor på deras återväg samt bliva i tillfälle att straffa dylika anfall
och på så sätt avskräcka från deras återupprepande. Beaktas borde också, att
sådana raider visserligen hade en stark moralisk inverkan men sällan bleve
av avgörande betydelse för krigets utgång.

Visserligen kunde även sådana förhållanden uppstå, att en mycket överlägsen
fiende genom stora insatser mot oss kunde tilltvinga sig mera betydande
fördelar; men utvecklingen under senare år av sjökrigets stridsmedel hade
obestridligt ökat möjligheterna för en operationsduglig flotta att, om den
ock vore sin motståndare betydligt underlägsen, avvärja även allvarligare anfall,
 och helt säkert bleve en till sjöss opererande underlägsen flotta bättre i
stånd därtill än en till samma kostnad uppbyggd flotta, endast avsedd för
försvar av vissa lokala områden.

Ur synpunkten av flottans uppgift att förhindra mot oss riktade fientliga
företag över havet satte därför de sakkunniga —■ i likhet med vad som skett
i försvarsrevisionens betänkande och i 1925 års försvarsproposition — vid
organisationsplanens uppgörande såsom mål: en operationsduglig kustflotta.

För att underlätta kustflottans operationer och åtminstone delvis befria
densamma från den direkta omsorgen om basområdenas skydd borde flottans
sjöstridskrafter dessutom, såsom ävenledes i försvarsbeslutet 1925 förutsatts,
innefatta lokalstyrkor för vissa områden längs våra kuster. Deras sammansättning
borde dock icke menligt inkräkta på kustflottans styrka.

I avseende på den allmänna uppgift, som flottan vid inträffande konflikt
mellan andra stater borde kunna fylla, nämligen hävdandet av rikets neutralitet,
 ville de sakkunniga anföra följande.

Erfarenheten från världskriget hade visat, att neutralitetsskyddet kunde
komma att ställa stora och mångskiftande krav på sjöstridskrafterna. Dessa
hade i första hand att avvisa neutralitetskränkningar inom våra territorial -

16

Kungl. May.ts proposition nr 145.

vatten, för vilket ändamål en så gott som ständig bevakning av detta sjöområde
måste upprätthållas. Denna bevakning hade under världskriget kombinerats
med en omfattande eskortering samt i vissa fall konvojering av
handelsfartyg. Minfaran hade också ställt betydande krav på de för kampen
mot denna särskilt avsedda delarna av sjöstridskrafterna. Därjämte hade
örlogsfartygen tagits i anspråk för hjälp även i andra avseenden åt sjöfarande
och kustbefolkningen.

För fyllandet av de med neutralitetsskyddet förenade bevaknings- och andra
uppgifterna lämpade sig bäst snabbgående, sjödugliga fartyg, ävensom i vissa
fall flygplan, och på grund av våra kusters stora utsträckning krävdes ett
jämförelsevis stort antal bevakande enheter. För dessa uppgifter hade under
världskriget huvudsakligen vår flottas lätta övervattensfartyg tagits i anspråk.
Så till exempel hade under sommaren 1917 en torpedbåtsflottilj, en kanonbåt,
fyra jagare och en del vedettbåtar patrullerat utanför Norrlandskusten, varjämte
en s. k. mineringsdivision (ett flertal mindre fartyg) ombesörjt bevakningen
av Öregrunds skärgård och Ålands hav. Söder om Stockholms skärgård
hade fyra jagare jämte torpedbåtar patrullerat längs sträckan Landsort—
Kalmarsund samt utanför Gotlandskusten. I Öresund och utanför Västkusten
hade fartyg av samma slag kommit till användning vid neutralitetsskyddet.

Hur omfattande och krävande denna neutralitetstjänst under världskriget
varit, belystes i den inom dåvarande sjöförsvarsdepartementet utarbetade redogörelsen
för flottans neutralitetsvakt. Exempelvis kunde anföras, att var och en
av flottans 8 äldsta jagare under tiden augusti 1914 t. o. m. 1917 års utgång
tillryggalagt i genomsnitt en sträcka av 40 000 nautiska mil, motsvarande
en väglängd av närmare 2 gånger jordens omkrets. För torpedbåtarna hade
motsvarande sträcka varit i medeltal omkring 26 000 nautiska mil eller omkring
l1/, gång jorden runt vid ekvatorn. För bevakning av Blekingekusten,
en sträcka av 75 nautiska mil, hade till Karlskrona förlagda torpedbåtar tillryggalagt
sammanlagt en sträcka av minst 125 000 sjömil, vilket motsvarade
en väglängd av nära 6 gånger jordens omkrets.

Omfattningen av de lätta stridskrafternas insatser i neutralitetstjänsten
bekräftade vad ovan sagts, nämligen att det krävdes ett betydande antal enheter
för tjänstens utförande. I detta avseende syntes böra påpekas, att för
neutralitetstjänsten kunde flottans fartyg tagas i anspråk oberoende av om de
tillhörde kustflottan, lokalstyrkorna eller materielreserven. Dessutom kunde
i många fall bevärade handelsfartyg användas. Ovannämnda redogörelse för
flottans neutralitetsvakt visade emellertid, att stor vikt även måste fästas vid
sjödugligheten, särskilt hos de fartyg, som tilldelades de mera krävande uppgifterna.
 Vid inträffande konflikt mellan andra stater kunde dessutom förhållanden
inträffa, som nödgade oss att medelst konvoj er söka skydda vår
handelssjöfart jämväl utanför eget territorialvatten. För utförande av dylik
konvojtjänst fordrades sjödugliga fartyg även av större slag.

Då det gällde avvisandet av neutralitetskränkning, måste de bevakande
enheternas stridsegenskaper också tagas i beaktande, och om vapenmakt
måste användas för att avvisa de till kränkning framgående styrkorna, erfordra -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

des tillgång jämväl på stödjande starkare styrkor, varförutan de bevakande enheterna
kunde vid strid fullständigt upprivas. Skulle mot oss riktas en
neutralitetskränkning av allvarligare slag, kunde till och med från vår sida
komma att krävas insatser av samma art, som erfordrades för avvärjandet av
ett mot oss riktat fientligt företag över havet. Själva hävdandet av rikets
neutralitet skulle alltså under vissa förhållanden kunna komma att fordra
insatser av en operationsduglig kustflotta.

Yad de sakkunniga sålunda anfört har icke föranlett någon erinran från
de i ärendet hörda myndigheternas sida.

Efter att, på sätt förut omförmälts, hava framlagt vissa allmänna synpunkter
beträffande sjöstridskrafternas organisation övergå de sakkunniga
till en undersökning av det värde, som de särskilda fartygsslagen kunna
anses hava för den svenska flottan, då hänsyn tages till dennas uppgift att
förhindra mot oss riktade fientliga företag över havet. Därvid hava de sakkunniga
även fattat ståndpunkt till frågan om den för våra förhållanden
ändamålsenligaste typen inom respektive fartygsslag. I förevarande avseende
anföra de sakkunniga följande.

Sedan lång tid tillbaka hade pansarskepp ingått i den svenska flottan.
Enligt 1925 års försvarsbeslut avsåges för kustflottan fyra pansarskepp, av
vilka för närvarande tre vore av den s. k. Sverige-typen och ett av äldre typ.

De sakkunniga hade, såsom förut nämnts, särskilt fått sig förelagt att
undersöka, huruvida pansarskeppen framdeles borde ersättas med fartyg av
samma slag, eller om annan ersättning (och i så fall av vad slag) borde
beräknas.

Enligt erfarenheterna från världskriget hade pansarskeppen till uppgift
att dels utgöra ett stöd för de lättare fartygen vid fullgörandet av de olikartade
åligganden, som tillkomme dessa i och för förhindrande av fientliga
försök till instängning av flottan i dess basområde, dels ock vid flottans
operationer till sjöss bilda det förband, kring vilket övriga fartygsslag i
operativt avseende grupperade sig, och med vars tillhjälp flottans olika stridsmedel
ernådde möjlighet att komma till verkan mot motståndarens flotta.
En av grundbetingelserna för att en flotta skulle kunna bibehålla sin rörelsefrihet
och bliva i stånd att med utsikt till framgång operera till sjöss, vore
alltså, att pansarskepp inginge i densamma.

De erfarenheter, på vilka ovan lämnade karaktäristik av pansarskeppens
huvuduppgifter grundade sig, vore hämtade från den verksamhet, som de
stora marinernas slagfartyg (slagskepp och slagkryssare) utvecklat under
världskriget. Skulle man utan vidare förutsätta, att de pansarskepp, som för
samma ändamål borde ingå i svenska flottan, måste för att kunna fylla sin
vara av samma storleksordning som ifrågavarande slagfartyg, skulle
en högst betydande utveckling av vår senaste pansarskeppstyp — Sverigetypen
— behöva äga rum. En dylik utveckling torde emellertid redan av
.ekonomiska skäl vara utesluten, och däremot talade för övrigt jämväl åt Bihang

till riksdagens protokoll 1CJ27. 1 samt. 124 höft. (Nr 145.) 322 27 2

Myndig heterna.

Fartygsslag
och fartygstyper.

De sakkunniga.

Pansarskepp.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

skilliga andra omständigheter, såsom djupförhållandena i Öresund och i
våra basområden, dockningsmöjligheterna inom landet m. m.

De sakkunniga hade därför funnit sig böra undersöka, huruvida pansarskepp
av en mera begränsad storlek kunde anses vara i stånd att för vår
kustflottas vidkommande fylla de uppgifter, som, enligt vad förut nämnts, i
de stora marinernas flottor tillkomme slagfartygen. I första hand hade denna
undersökning inriktats på Sverige-typen med de förbättringar, som oundgängligen
betingades av den senaste tekniska utvecklingen. Men därjämte
hade tagits under omprövning, i vad mån en billigare fartygstyp än Sverigetypen
skulle kunna anses motsvara de fordringar, varom här vore fråga. I
och för denna omprövning hade de sakkunniga låtit uppgöra förslag till ett
pansarfartyg, som närmast vore att betrakta såsom en utveckling av den pansarbåtstyp,
 vilken marinberedningen på sin tid föreslagit till nybyggnad, med
andra ord en typ, som skulle kunna sägas komma närmast efter Sverigetypen
i avseende å bestyckning och skydd, men som i fråga om fart vore
överlägsen denna.

I nedanstående sammanställning hade angivits de huvudsakligaste egenskaperna
hos de båda ifrågavarande fartygstyperna ävensom den ungefärliga
kostnaden för desamma. Beträffande Sverige-typen hade därvid beaktats
de förbättringar, som, enligt vad i det följande närmare omförmäldes, ansetts
böra vidtagas, därest nya fartyg av denna typ komme att byggas.

Sverige-typ

Deplacement, ton1) .............................. 7 650

Artilleribestyckning utom luftvärnsartil-l j4 st 28 cm kanoner
leri ..............................................I \6 st 15 cm kanoner

Pansarkryssare-typ

6 200

4 st 21 cm kanoner
6 st 12 cm kanoner

Projektilvikt av en salva med ovanstående
artilleri, kg...............................

Torpedbestyckning
Pansar, m. m.......

f

i

Fart, knop ..........................................

Kostnad, inklusive ammunitionsutredningar,
 kr..................................-.....

1490 638

— 4 st 53 cm tuber

Sverige-typen bättre skyddad än pansarkryssare-typen 24

31-5

27 300 000 c:a 23 800 000

För bedömandet av den fråga, till vilken det här gällde att taga ståndpunkt,
 syntes det vara av vikt att till en början söka bilda sig en uppfattning
om vilka fartygsslag och fartygstyper, som kunde tänkas bliva de starkaste
motståndarna till våra pansarskepp.

Härvid hade den i Washington år 1922 mellan Nordamerikas Förenta
Stater, Brittiska riket, Frankrike, Italien och Japan ingångna konventionen
beträffande rustningsbegränsningar till sjöss en viss betydelse. Detta avtal
— gällande närmast till utgången av år 1936 — innebure bland annat dels
en begränsning i det sammanlagda tontal av vissa fartygsslag, som var och

*) I samtliga förslag till nya fartygstyper vore deplacementen angivna med balva bränsleförråd
men i övrigt falla förråd. I motsats härtill betecknade deplacementssiffror för utländska fartyg
ofta fartygen utan bränsle- och ammunitionsförråd m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

19

en av ovannämnda makter finge innehava, dels ock en begränsning av vissa
fartygsslags storlek och bestyckning. Slagfartygens deplacement finge sålunda
enligt konventionen icke överstiga 35 000 ton, och deras kanoner finge ej hava
större kaliber än 40''6 cm. Inga andra fartyg än slagfartygen finge föra grövre
kanoner än av 20'' 3 cm kaliber och ej heller, med undantag för hangarfartygen,
 innehava större deplacement än 10 000 ton.

Konventionen hade inverkat på den marina utvecklingen utomlands på så
sätt, att inom de ovannämnda staternas mariner slagfartygen bibehållits vid
sin storlek och styrka, men deras antal hade i mycket hög grad reducerats.
Slagkryssare nybyggdes ej vidare inom dessa mariner. Därjämte hade det
fartygsslag, som — om hangarfartyget undantoges — i storleksordning stode
närmast efter pansarskeppet, kommit att bliva en kryssartyp, som i fråga
om storlek och artilleribestyckning nådde ända upp till den i konventionen
fastslagna maximigränsen. Inom samtliga dessa makters mariner påginge ett
betydande nybygge av dylika kryssare, s. k. Washingtonkryssare, vilka kunde
karaktäriseras såsom relativt oskyddade fartyg om 10 000 tons deplacement
(utan förråd av bränsle och ammunition m. m.), med en fart av omkring 34
knop, med stark torpedbestyckning samt med en huvudartilleribestyckning,
bestående av 8—10 st. 20''3 cm kanoner.

Här skulle icke ingås på frågan, huruvida sannolikhet förefunnes, för att en
utombaltisk makt vid en krigisk konflikt komme att låta sina sjöstridskrafter
uppträda i Östersjön, eller huruvida ett sådant uppträdande i olika
tänkta krigsfall överhuvud taget vore möjligt med hänsyn till den förefintliga
lättheten att hindra slagfartygs tillträde till nämnda innanhav. Här borde
endast konstateras, att den reducering av antalet slagfartyg, som på grund
av Washingtonkonventionen ägt rum, kunde komma att verka avhållande för
en dylik stat att låta dessa sina fåtaliga och värdefullaste fartyg operera i
Östersjön, vilket i varje fall måste anses vara förenat med ansenliga svårigheter
i fråga om dockningsmöjligheter och risker vid navigeringen i de grunduppfyllda
farvattnen samt beträffande vidmakthållandet av förbindelserna
med eget land. Närmare skulle ligga till hands att antaga, att Washingtonkryssare
komme att ingå såsom kärna i de sjöstridskrafter, som skulle komma
att avses för eventuella operationer i Östersjön.

De makter, vilkas områden gränsade till Östersjön, vore icke inbegripna i
det i Washington ingångna avtalet. Deras flottor inrymde icke för närvarande
slagfartyg av den storlek, som utmärkte de i världens starkaste
flottor ingående fartygen av detta slag, utan endast slagskepp av vad man
skulle kunna kalla andra storleksordningen; ej heller funnes i dessa mariner
några kryssare av den utanför Östersjön alltmera vanliga Washingtontypen.
Det torde vara ytterst vanskligt att söka förutsäga något om den framtida
marina utvecklingen i Östersjön. Möjligen skulle beträffande vid detta hav
belägna stormakter härvid eu viss vägledning kunna erhållas i den allmänna
utveckling, som enligt vad ovan nämnts ägt rum inom övriga stormakters
mariner, särskilt med avseende på införandet av den s. k. Washingtonkryssaron.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

På grund av vad nu anförts syntes man kunna antaga, att de kraftigaste
motståndare, varmed de svenska pansarskeppen behövde i första hand räkna,
utgjordes av slagskepp av andra storleksordningen samt kryssare av olika slag,
däribland även Washingtonkryssare.

I stort sett kunde pansarskeppen av Sverige-typ sägas vara i artilleristisk
styrka överlägsna de till nybyggnad numera ifrågakommande kryssarna (jämväl
i viss mån Washingtonkryssarna) men betydligt underlägsna slagskeppen.
I fart vore däremot Sverige-skeppen väl jämställda med eller överlägsna de i
Östersjön förefintliga slagskeppen men betydligt underlägsna kryssarna.

Därest fartyg av Sverige-typ inginge såsom pansarskepp i den svenska kustflottan,
 måste en fientlig makt, som mot oss ville rikta ett avgörande företag
över havet, låta slagfartyg stödja ett sådant företag. Enbart stöd av Washingtonkryssare
syntes näppeligen vara tillräckligt.

Beträffande Sverige-typens möjlighet att bringa sitt artilleri till verkan
hade i och med centralsiktets införande inträtt en betydande förbättring i
jämförelse med vad dessförinnan varit fallet. Riktades kanonerna med centralsiktsanordning,
 vunnes nämligen visshet, att de vore inriktade mot samma
mål, och i varje salva kunde i regel samtliga bärande kanoner tillhörande
det använda pjässlaget deltaga. Härigenom erliölles tillräckligt antal nedslag,
 för att en fullt tillfredsställande eldledning skulle kunna äga rum även
vid skjutning på de största stridsavstånd. Därtill komme, att, då centralsiktet
vore placerat på betydande höjd, de olägenheter bortfölle, som förefunnes
vid riktning från relativt lågt uppställda kanoner, såsom vattenstänk, mindre
synvidd m. m. Centralsiktets införande hade därjämte öppnat möjlighet att
på effektivare sätt använda artilleriet jämväl under mörker och dålig sikt.

Införandet av centralsikte ävensom den utveckling, som ägt rum inom
eldledningsinstrumenteringens område, hade åstadkommit, att pansarskepp
av Sverige-typ kunde, trots det ringa antal svåra kanoner, som de förde,
effektivt utveckla sin eldkraft på praktiskt taget största stridsavstånd, varvid
medverkan av nedslagsobserverande flygplan vore av stort värde. De svåra
kanonerna hade dessutom så stor kaliber, att träffar från desamma kunde
beräknas göra verkan jämväl å slagfartyg. Oaktat sin underlägsenhet vore
sålunda pansarskeppen av Sverige-typ motståndare, till vilka även slagfartyg
måste taga hänsyn, och vilka torde kunna hämmande och bindande inverka
på slagfartygens rörelser och operationer. Och utsikten för Sverige-skeppen
att gentemot en överlägsen flotta överhuvud taget uppträda i öppna sjön
hade ökats med undervattensbåtarnas och flygvapnets tillkomst, varigenom en
närblockad av våra sjöstridskrafter medelst slagfartyg i hög grad försvårats.
Därigenom uppstode för vår flotta möjlighet att, även om den vore fiendens
sjöstridskrafter underlägsen, till försvar mot ett fientligt företag föra fram
tillgängliga övriga fartygsslag och stridsmedel till verkan mot fiendens värdefullaste
fartyg.

Ett insättande av Sverige-skeppen i strid mot fientliga slagfartyg innebure
visserligen allvarliga risker för de förstnämnda, men de vinster, som på sätt
förut nämnts därmed stode att ernå, kunde dock — i synnerhet då det gällde

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

avvisande av fientliga företag, som vore av vital betydelse för vårt land — i
många fall uppväga dessa risker. Och erinras borde, att, såsom förut nämnts,
slagfartyg av de i Östersjön nu befintliga typerna ej både större fart, än att
Sverige-skeppen hade möjlighet att i alltför brydsamma lägen undandraga
sig slagfartygens eld. Yid en sådan strid inverkade givetvis även det antal
fartyg, som uppträdde på ömse sidor. Med hänsyn härtill torde det icke
vara tillrådligt att minska det antal av fyra pansarskepp, som enligt grunderna
för 1925 års försvarsbeslut skulle ingå i kustflottan. Därest kustflottan
alltjämt komme att inrymma fyra pansarskepp, vore dessa även i stånd att
operera i två grupper, varigenom omfattningsmanövrer kunde verkställas.
Yid en försvarsf ram stöt mot ett invasionsföretag vore en sådan uppdelning
av största betydelse.

Vetskapen om de betydande insatser, som, därest pansarskepp av Sverigetyp
inginge i vår flotta, krävdes för utförandet av ett mot oss riktat anfall
över havet, samt kännedomen om de allvarliga risker, som den anfallandes
värdefullaste fartyg därvid måste löpa, torde väga starkt emot de fördelar,
som en främmande makt eventuellt ansåge sig kunna vinna genom att bryta
vår fred.

De sakkunniga överginge härefter till att undersöka, huruvida fartyg av den
i det föregående omförmälda pansarkryssartypen skulle kunna fylla samma
uppgifter i vår flotta som pansarskepp av Sverige-typ. Ifrågavarande pansarkryssare
vore i artilleristisk styrka betydligt underlägsen icke blott slagfartyget
utan även kryssaren av Washington-typ. I fart vore den avsevärt överlägsen
det förra men underlägsen den senare.

Om vår flotta icke skulle hava starkare artillerifartyg än dylika pansarkryssare,
 behövde ett mot oss riktat fientligt företag över havet icke stödjas
av den anfallandes slagfartyg, utan det vore tillräckligt att såsom stöd härför
taga i anspråk enbart kryssare av Washington-typ eller till och med av
svagare typ. De motiv, som för motståndaren vore ägnade att verka avhållande
från anfallets igångsättande, försvagades givetvis i hög grad, då han
sålunda hade utsikt att genomföra sitt anfallsföretag utan att behöva riskera
sina värdefullaste fartyg. Insatte icke desto mindre den anfallande sina
slagfartyg för att ytterligare säkerställa framgången av ett avgörande företag
mot oss, vore pansarkryssare av ifrågasatt typ på grund av sina relativt svaga
skyddsanordningar och den jämförelsevis ringa effekt, som deras artilleri kunde
prestera på de stora stridsavstånden, icke lämpade att föra fram vår flottas
övriga stridsmedel till verkan mot fiendens huvudstyrka eller av densamma
direkt skyddade föremål.

I jämförelse med Sverige-skeppen besutte pansar kryssarna visserligen en
överlägsen egenskap, nämligen den högre farten. På grund av den ringa
bredd, som utmärkte de oss omgivande kusthaven, vore emellertid denna
överlägsenhet icke av avgörande betydelse för de större artillerifartygen,
och från den synpunkt, ur vilken det här gällde att värdesätta pansarkryssarens
egenskaper, kunde för övrigt fordringarna beträffande farten i huvudsak
inskränkas därtill, att fartyget skulle vara i stånd att undandraga sig en

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

alltför ojämn kamp med en övermäktig motståndare. Det vore härvid att
märka, att, enligt vad förut nämnts, Sverige-typens fart vore i sådant avseende
tillräcklig i förhållande till dess nu sannolika motståndare. Och vad slutligen
beträffade det i och för sig befogade argumentet, att den överlägsna
farten medförde fördelen av att välja plats och tid för stridens utkämpande,
torde det vara uppenbart, att värdet av berörda fördel avsevärt förringades
på grund av pansarkryssarens underlägsenhet i artilleristiskt avseende.

Med hänsyn till uppehållandet av vår flottas fulla operationsduglighet till
sjöss gent emot en överlägsen motståndare ansåge sig de sakkunniga böra
bestämt avråda från ett utbytande av pansarskeppen av Sverige-typ mot
pansarkryssare av här avhandlad typ. Då pansarskeppen av Sverige-typ
icke syntes beträffande bestyckning, fart och skyddsanordningar besitta något
överskott i avseende på de egenskaper, som erfordrades, för att de skulle
kunna fylla sin uppgift, gällde detta avrådande icke blott pansarkryssaren
utan även varje pansarskeppstyp, som vore svagare än Sverige-typen.

Vid bedömandet av frågan om vilken pansarskeppstyp, som för vår flotta
vore den lämpligaste, borde hänsyn även tagas till att Sverige-typen redan hos
oss vore tillfinnandes, och att ett övergående från denna typ till en pansarkryssartyp
med helt andra egenskaper skulle under eu mycket lång tid
framåt medföra bristande enhetlighet inom vårt förband av pansrade fartyg.
Obestridligt torde även vara, att särskilt de senaste årens övningar med vår
flotta och därunder med Sverige-skeppen på största stridsavstånd utförda
skjutningar medfört, att Sverige-skeppen tillvunnit sig ökat förtroende från
våra fackmäns sida, en omständighet som måste tillmätas stor betydelse.

På grund av vad nu anförts hade de sakkunniga kommit till den uppfattningen,
 att pansarskepp av Sverige-typ fortfarande borde ingå i vår flotta.

Vid ifrågakommande ersättningsbyggnad borde, såsom förut antytts, vissa
mindre förändringar vidtagas å den nuvarande typen (som konstruerats före
världskriget), varigenom dels erhållna skadors inverkan på flytbarlieten
minskades, dels även den marina teknikens utveckling i vissa avseenden kunde
utnyttjas. På de sakkunnigas föranstaltande hade marinöverdirektören och
chefen för marinförvaltningens ingenj öravdelning enligt av de sakkunniga
givna direktiv uppgjort förslag till en dylik förbättrad pansarskeppstyp.
Denna typ hade avsetts att erhålla följande huvudsakliga egenskaper: deplacement:
7 650 ton; artilleribestyckning: 4 st 28 cm kanoner, 6 st 15 cm
kanoner, 4 st 10''5 cm luftvärnskanoner, 2 st 40 mm automatkanoner;
torpedbestyckning: 6 st 53 cm torpedtuber; gott pansarskydd; fart 25 knop.
Kostnaden för ett fartyg av denna typ hade beräknats till 29 000 000 kronor.

Då emellertid den stegring i kostnaderna för typen i fråga, som de föreslagna
förbättringarna skulle medföra, synts vara alltför betydande, hade de
sakkunniga funnit sig böra taga i övervägande, huruvida icke någon förändring
skulle kunna vidtagas i avseende å den förbättrade typen i avsikt att
därigenom nedbringa kostnaderna. De sakkunniga hade därvid kommit till
det resultatet, att fartökningen kunde något begränsas, varjämte torpedbestyckningen
syntes kunna utan alltför stora olägenheter uteslutas, så mycket hellre

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

som Kungl. Maj:t, på av marinförvaltningen gjord framställning, medgivit
torpedbestyckningens borttagande å de nuvarande Sverige-fartygen.

De sakkunniga hade därför stannat vid att förorda en pansarskeppstyp,
vars egenskaper framginge av nedanstående sammanställning, som även för
jämförelse upptoge motsvarande uppgifter beträffande den nuvarande Sverigetypen.

Deplacement, ton ..

Fart, knop..............

Artilleribestyckning

Torpedbestyckning............

Centralsikte ........... ,........

Undervattensskydd............

Pansardäck, antal ............

Bränsle ..........................

Anskaffningskostnad, inklt
ammunitionsutredningar,
varande priser ..............

Den nya typens närmare egenskaper framginge av särskild hemlig skrivelse.

Såsom av sammanställningen inhämtades, berörde de av de sakkunniga
förordade förbättringarna huvudsakligen följande områden.

Den förordade typen vore försedd med modernt luftvärnsartilleri, vilket
ännu icke blivit infört å de nuvarande pansarskeppen. Behovet av skyddsanordningar
såväl mot flygbomber och brant nedslående projektiler som
mot torped- och minträffar vore tillgodosett i högre grad än å nyssnämnda
pansarskepp. Endast oljeeldning användes. Farten hade ökats till 24 knop.

Frågan om kryssares användbarhet för våra förhållanden hade redan delvis
av de sakkunniga behandlats, i det undersökning verkställts, huruvida en
jämförelsevis stark kryssartyp skulle kunna ersätta den i vår flotta förefintliga
pansarskeppstypen. Undersökningen hade emellertid givit vid handen,
att ett sådant utbyte icke vore att förorda.

De sakkunniga överginge nu till att under den förutsättningen, att inom vår
flotta fortfarande komme att finnas pansarskepp, undersöka, huruvida det
kunde anses erforderligt, att kryssare dessutom inginge i vår flotta, och
vilken kryssartyp som i så fall borde väljas.

Enligt vad som framginge av redogörelsen för fartygsslagens uppgift och
användbarhet, hade kryssaren i olika faser av sjökriget framträtt, i främsta
rummet såsom eu viktig kink mellan de största och de mindre fartygsslagen
i en opererande flotta. Särskilt såsom spanande enheter hade därvid krys -

Nuvarande Sverige-

Av de sakkunniga för-

ordad pansarskepps-

typ.

typ.

7 550

7 650

22-23

24

4 st 28 om kanoner.

4 st 28 cm kanoner.

8 » 15 » »

6 » 15 » »

6 » 75 ram »

4 » 75 mm »

2 » 40 » automat-kanoner.

..... 2 st 45 cm tuber.

Ingen.

Finnes (installerat efter

Finnes.

fartygets byggande).

Å den föreslagna typen

bättre tillgodosett än å nuva-

rande typ.

1

2

..... Kol + olja delvis.

Olja.

3i ve

nu-

kr. 24800 000

27 300 000

Kryssare.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

sårna, samverkande med jagare, visat sig kunna göra betydelsefulla insatser
genom att utsträcka en flottas spaning över betydande områden av havet,
något som givetvis vore ägnat att främja flottans möjligheter att utföra framgångsrika
operationer. Och även såsom stridande enhet hade kryssaren visat
sig vara ett värdefullt fartygsslag, framför allt såsom stöd för jagarna och
motståndare till fiendens lätta stridskrafter av skilda slag.

Yad först anginge kryssarnas betydelse för spaningstjänsten, borde framhållas,
att flygplanen under senare år visat sig vid många tillfällen kunna utgöra
högst värdefulla spaningsorgan för en flotta, särskilt vid dager och god sikt,
och de svårigheter, som förr på grund av flygplanens ringa aktionsradie
förefunnits att under vidsträcktare operationer till sjöss kontinuerligt kunna
utnyttja flygstridskrafter för detta ändamål, hade väsentligt förminskats i
och med tillkomsten av lämpliga hangarfartyg. Kryssarens betydelse såsom
spanande enhet hade därigenom förminskats, och så syntes framdeles i ännu
högre grad bliva fallet, därest, såsom torde vara att förvänta, flygstridskrafternas
användbarhet i detta avseende än ytterligare ökades.

Detta förhållande hade delvis kommit till uttryck i kryssartypens utveckling
utomlands. Den för utförandet av spaning åt en opererande flotta mest
länkade kryssartypen — eu lätt kryssare bestyckad med 15 cm kanoner —
hade så gott som alldeles försvunnit från nutida nybyggnadsprogram. I
stället påginge i de stora marinerna —- delvis, såsom förut nämnts, beroende
på Washingtonavtalets tillkomst — byggandet av ett flertal stora kryssare,
bestyckade med 20''3 cm kanoner, huvudsakligen lämpade för operationer å
de stora världshaven. För samverkan med jagare hade ett nytt fartygsslag
tillkommit, den s. k. flottiljledaren, vilken praktiskt taget endast vore en förstorad
jagare, och vilken typ i främsta rummet vore ägnad att förstärka jagarflottiljema
och leda dessas rörelser.

Med hänsyn till de oss omgivande kusthavens ringa bredd torde den
vidsträcktare spaning, som erfordrades kring en opererande svensk flotta, åtminstone
i de flesta fall någorlunda tillfredsställande kunna utföras med
användande av flygstridskrafter, förutsatt att tillräckligt antal flygplan stode
till förfogande, och att åtminstone en del av dem kunde baseras på hangarfartyg,
 i stånd att åtfölja flottan till sjöss.

Givetvis erfordrade en opererande svensk flotta dessutom stridskrafter,
vilka i anslutning till huvudstyrkan hade till uppgift att utföra spaning, men
de fartyg, som deltoge häri, kunde vid påträffande av överlägsna fientliga
stridskrafter hastigt falla tillbaka på egna starkare fartyg. Denna spaningsuppgift,
 i vad den ankomme på fartyg, torde därför och med hänsyn till
de oss omgivande kusthavens ringa bredd kunna inom vår flotta överlämnas
åt jagare.

Yad vidare anginge kryssarnas värde såsom stridande fartyg, torde detta
framför allt ligga däri, att de vore jagarna betydligt överlägsna med avseende
på artilleribestyckning och dem jämbördiga med avseende på fart och torpedbestyckning.
 Deras mindre sårbarhet höjde också deras stridsvärde i jämförelse
med jagarnas. På grund av nämnda egenskaper skulle kryssarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 145. 25

kunna verka återhållande pa och eventuellt även avslå fientliga jagar-raider
mot vår kust. Kryssarna kunde vidare, särskilt nattetid, ensamma eller i
samverkan med jagare användas till framstötar av skilda slag.

Yad själva sjöstriden beträffade, skulle våra jagare säkerligen hava större
möjlighet att komma fram till anfall mot fiendens huvudstridskrafter, därest
de kunde stödjas av kryssare. Vid fiendens jagaranfall åter skulle kryssare
givetvis genom anfallens mötande kunna bilda ett gott skydd för våra pansarskepp.
 Vidare skulle kryssare kunna bliva av värde, när det gällde anfall
mot en fientlig transportflotta.

Beträffande handelsskydd och handelsförstöring hade kryssarna även viktiga
uppgifter att fylla, vilka dock delvis skulle kunna överflyttas på jagare,
undervattensbåtar och flygstridskrafter.

Då vid de sakkunnigas överläggningar önskvärdheten av att kryssare
inginge i vår flotta starkt betonats, hade de sakkunniga låtit verkställa utredning
angående de olika kryssartyper, som skulle kunna ifrågakomma. Därvid
hade ett flertal typer skisserats, vilka kunde hänföras till tre olika grupper,
 nedan betecknade med A, B och C. Följande tabell angåve några av
deras huvudegenskaper ävensom kostnaden för desamma.

Typ A.

Typ B.

Typ C.

Deplacement, ton......

Artilleribes ty eldning 1

6 200

4 st 21 cm kanoner

5 400

3 750

utom luftvärnsar-J

tilleri ..................)

Projektil vikt av enl

6 st 12 cm kanoner

j, 6 st 15 cm kanoner

6 st 15 cm kanoner

salva med ovanstå-1
ende artilleri, kg.j

638

270

270

Torpedbestyckning....

4 st 53 cm tuber

4 st 53 cm tuber

4 st 53 cm tuber

Pansar m. m.............j

Pansrad i vatten-linje och däck

Pansrad i vatten-linje och däck

Pansrad i däck

Fart, knop ...............

Kostnad inklusive am-l

31-5

33o

34-0

munitionsutrednin- >
gar, kr. c:a .........J

23 800 000

19 500 000

16 000 000

Typ A vore i stort sett den kryssartyp, vars värde såsom pansarskepp
redan i det föregående varit föremål för granskning, och vore givetvis den i
fråga om stridsegenskaper mest värdefulla typen.

Typ C vore på grund av sitt svaga skydd och sin därmed sammanhängande
sårbarhet den minst värdefulla såsom stridande enhet. Att märka vore, att —
om man bortsage från ett fåtal undantagsfall, som berodde på speciella
förhållanden — varken typ B eller typ C för närvarande vore föremål för nybyggnad
inom utländska mariner. Typ A däremot kunde betecknas såsom en
förminskad Washingtonkryssare och vore sålunda att hänföra till samma kategori
som utomlands under byggnad varande stora kryssare.

De sakkunniga hade även haft under omprövning en typ, som i huvudsak
anslöte sig till ovannämnda typ C, men som skulle "kunna medtaga tre
^yspbm, avsedda att startas medelst katapult. Kostnaden för en dylik kryssare
(utvecklad typ C) hade beräknats till 17 300 (XX) kronor.

26

Jagare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Det resultat, vartill de sakkunniga kommit i fråga om kryssares användbarhet
och behövlighet i den svenska flottan, kunde i korthet angivas sålunda.

Kryssaren intoge, såsom framginge av vad i det föregående anförts, i fråga
om bestyckning och skydd ett slags mellanställning mellan pansarfartyget
och jagaren, och dess operativa uppträdande finge i främsta rummet sin prägel
av fartygsslagets med fullgod sjöduglighet förenade stora fart och aktionsradie.
 Dessa egenskaper komme bäst till sin rätt vid operationer på de
stora haven, och en flotta, som i likhet med den svenska opererade på jämförelsevis
trånga farvatten, kunde därför icke draga samma nytta av detta fartygsslag
som en flotta, vars operationsfält läge på världshaven.

De uppgifter, som kryssaren såsom fartygsslag avsåges att fylla i de stora
marinerna, skulle hos oss vid avsaknad av kryssare komma att huvudsakligen
fördelas på pansarskeppen, jagarna och flygstridskrafterna. Sålunda
finge pansarskeppen övertaga de uppgifter i fråga om understödjandet
av jagarna, som i vissa fall skulle hava tillkommit kryssare, och andra
kryssarens uppgifter (vid spaning samt vid handelsskydd och lmndelsförstöring)
skulle, såsom förut antytts, komma att överflyttas på flygplan, undervattensbåtar
och jagare. Ett sådant förhållande innebure visserligen åtskilliga
nackdelar men kunde dock icke anses äventyra vare sig flottans rörelsefrihet
eller dess operationsduglighet.

Med hänsyn härtill hade de sakkunniga, såsom i det följande komme att
ytterligare utvecklas, kommit till den uppfattningen, att av ekonomiska hänsyn
och för att kunna i betryggande grad tillgodose behovet av de fartygsslag,
 som ur synpunkten av flottans allmänna operationsduglighet måste
anses viktigast, kryssare icke borde ingå i planen för sjöstyrkornas organisation.

Jagarens medverkan vore erforderlig vid utförandet av så gott som varje
i ett nutida sjökrig förekommande operation. Jagaren kunde därför betecknas
såsom det i sjökriget mångsidigast användbara fartygsslaget, och att detta
vore allmänt erkänt, torde framgå av det betydande antal jagare, som numera
inginge i främmande mariner. Såsom av det föregående framgått, hade
under världskriget jagaren tagits starkt i anspråk även för neutralitetsvakten.

Under och efter världskriget hade jagartypen utvecklats i styrka och storlek,
 och de jagare, som numera byggdes, syntes så gott som undantagslöst
uppnå ett deplacement av 1 000 ton eller därutöver. Jämlikt beslut av 1924
års riksdag byggdes för närvarande även i Sverige två jagare av ny typ (Nordenskjöld),
 vilka komme att erhålla betydligt kraftigare stridsegenskaper än
närmast förut byggda jagare (av typ Wrangel).

I nedanstående sammanställning angåves några av de viktigaste egenskaperna
hos nämnda båda svenska typer.

Deplacement, ton.......

Artilleribestyckning ..

Torpedbestyckning ....
Fart, knop c:a ..........

Typ Wrangel.

560

... 4 st 75 mm kanoner

... 6 st 45 cm tuber
33

Typ Nordenskiöld.

1050

3 st 12 cm kanoner
2 st 40 mm automatkanoner
6 st 53 cm tuber
35

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

På uppdrag av Kungl. Maj:t både marinmyndigheterna år 1923 verkställt
utredning angående jagartypen och i avgivet yttrande utförligt motiverat de
ökade krav, som enligt deras uppfattning måste ställas på jagarens stridsegenskaper,
 samt klarlagt den därav betingade ökningen i storlek och kostnad
hos den nu under byggnad varande jagartypen. I detta yttrande, som
i huvudsakliga delar återfunnes i Kungl. Maj:ts proposition nr 20 till 1924
års riksdag (sid. 376—380), hade marinmyndigheterna framhållit, att jagarna
för att kunna fylla dem anvisade uppgifter i sjökriget borde beträffande
stridsegenskaper i stort sett vara jämställda med utomlands allmännast förekommande
jagartyper. En granskning av stridsegenskaperna hos nutida
jagare och av de särskilda krav, som numera måste ställas på våra fartyg
av detta slag, gåve vid handen bland annat följande.

Jagarnas fart hade i regel ökats från den omkring 1914 vanliga farten av
30 knop till omkring 35 knop, vilket delvis berodde på att farten hos stridsfartygen
i allmänhet undergått en höjning. En underlägsenhet i fart i förhållande
till motståndaren skulle för våra jagare medföra stora nackdelar, varför
en fart understigande 35 knop icke vore att tillråda. Denna höga fart
kunde erhållas delvis genom införande av oljeeldning, som även medförde
andra fördelar, bland annat en väsentlig ökning i aktionsradien, vilken å
våra nuvarande jagare befunnits vara otillräcklig.

Jagarnas artilleribestyckning hade under senaste åren undergått en kraftig
utveckling. Jagare med endast lätta kanoner byggdes numera icke, utan
omfattade huvudbestyckningen medelsvåra kanoner, varjämte fullständiga eldledningsinstallationer
införts. Det syntes uppenbart, att utvecklingen i
detta hänseende måste även för vårt vidkommande följas, varför fordran på
våra jagares artilleri icke kunde sättas lägre än vad som skett å den nya
typen.

Torpedbestyckningen å jagarna hade undergått en liknande utveckling och
bestode i så gott som alla mariner av torpeder med 53 om kaliber, varigenom
sådana egenskaper kunde erhållas hos torpeden, att utsikt till framgång
förefunnes vid ett torpedanfall. Antalet torp ed tub er hade även ökats å
jagarna för att bereda större möjlighet till träffs erhållande.

Jagarens kostnad komme att bestämmas i huvudsak av dess deplacement,
vilket åter berodde av erforderlig sjöduglighet, av den fart och aktionsradie,
sqiu borde givas åt fartyget, samt av de anfalls- och försvarsmedel, som
borde uppställas å detsamma. För att kunna tillfredsställa förut uppställda
fordringar å jagarens egenskaper samt erhålla god sjöduglighet bleve det
nödvändigt att öka deplacementet till det föreslagna. Ett minskande av
kraven skulle äventyra typens brukbarhet.

I anledning av det direktiv, de sakkunniga erhållit, att ägna särskild uppmärksamhet
åt spörsmålet om billigare fartygstyper, ävensom på grund av
de betänkligheter, som upprepade gånger uttalats inom riksdagen gentemot
don ovannämnda större jagartypens införande i vår flotta, hade de sakkunniga
underkastat frågan om den för oss erforderliga jagartypen eu ingående
prövning.

28

KungI. Maj:ts proposition nr 145.

Härvid hade de sakkunniga utgått ifrån, att våra jagare borde vara i stånd
att fylla de uppgifter, som de kunde tänkas få sig tilldelade såväl under
operationer, vari jagarna samverkade med andra stridskrafter, särskilt med
kusttlottans huvudstyrka, som även vid de tillfällen, då jagarna opererade
utan stöd av andra fartygsslag.

I förra fallet bleve jagarnas huvuduppgifter dels spaning, som borde utsträckas
så långt som möjligt från egen huvudstyrka, dels bevakning och
torpedanfall. Därest våra jagare besutte avsevärt sämre stridsegenskaper än
motståndarens jagare, måste de vid så gott som varje möte med fientliga
övervattensstridskrafter genast söka stöd och skydd hos egna starkare fartyg,
 och först med dessas hjälp kunde de eventuellt fortsätta operationerna
eller föras fram till torpedanfall. Kunde kryssare ej därvid avses såsom
stöd åt jagarna, måste dessa senare repliera på egen styrkas pansarskepp.
Understundom kunde de för övrigt så oförmodat komma i kontakt med
motståndarens framskjutna jagare, att tiden icke medgåve sökandet av stöd
hos egna större fartyg, och då utgången av en därvid uppstående strid bleve
helt beroende på jagarnas fart och styrka, vore det av vikt, att våra jagare
besutte sådana egenskaper, att de ej komme till korta gentemot en motståndare,
 vars jagare vore av den numera allmänt förekommande typen.

Innehade våra jagare sämre stridsegenskaper än motståndarens, bleve sålunda
följden, icke blott att de enbart av de sistnämnda kunde sättas ur
stånd att, såsom deras uppgift vore, sekundera egen huvudstyrka, utan även
att de vid många tillfällen komme att verka hämmande och bindande på
dennas operationer.

Under mörker uppträdde jagarna i allmänhet utan stöd av starkare fartyg
och hade i regel till uppgift att söka upptäcka till sjöss varande fientliga
fartyg samt anfalla dem, de större med torped, de mindre med artillerield.
Under dylika operationer bleve jagarna alltså vid möte med motståndare
hänvisade uteslutande till sin egen styrka.

Vid varje utförande av torpedanfall spelade jagarnas fart ävensom torpedernas
fart och räckvidd en betydande roll, och på dessa faktorer berodde
oftast, särskilt vid dager, huruvida anfallet kunde genomföras. Lyckades ett
torpedanfall, bleve dess verkan beroende av torpedernas sprängkraft, vilken
borde vara tillräckligt skadegörande även gent emot moderna bottenkonstruktioner.
 Därest nutida krav i berörda avseende skulle tillgodoses, kunde icke
torpederna vara av mindre kaliber än 53 cm.

Med stöd av vad ovan anförts ville de sakkunniga beträffande den för
vår flotta lämpligaste jagartypen göra följande uttalande.

En minskning i den storlek, som våra nyaste jagare (av typ Nordenskjöld)
innehade, kunde ej ske, utan att värdet av någon eller några av de stridsegenskaper,
 som denna typ besutte, därav bleve lidande. Med hänsyn till de
egenskaper, som för närvarande utmärkte utomlands allmänt förekommande
jagartyper, skulle en dylik åtgärd medföra betydligt försämrade utsikter för
våra jagare att vid sjökrigsoperationer kunna fylla de uppgifter, som tillkomme
dem. Då kryssare icke kunde inrymmas i planen för sjöstyrkornas organisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145. 29

tion, måste det anses vara av desto större vikt, att jagarnas egenskaper icke
försämrades.

De sakkunniga liade, på ovan anförda skäl, i planen för kustflottans sammansättning
ansett sig böra fortfarande räkna med jagare av tjp Nordenskjöld.
 Enligt verkställda beräkningar droge denna typ jämte erforderliga
torped- och andra ammunitionsutredningar för närvarande en anskaffningskostnad
av 6 940 000 kronor per fartyg.

Undervattensbåten vore av mycket stort värde såsom torpedskjutande och
minutläggande fartyg samt för utförande av observationstjänst m. m.

De motmedel, som under och efter världskriget hade konstruerats för
bekämpande av undervattensbåtar, och vilka alltmera fulländats, hade emellertid
skapat betydande möjligheter för såväl upptäckandet som förstörandet
av undervattensbåtar, även då dessa befunne sig under vattnet. Undervattensbåtarna
måste på grund härav räkna med att allvarliga, ofta synnerligen
effektiva motåtgärder kunde från motståndarens sida vidtagas för att hindra
deras operationer.

Det hot mot övervattensfartygen, som undervattensbåtarna alltjämt utövade,
framkallade likväl ett osäkerhetstillstånd, som tvingade en opererande flotta
till omfattande skyddsåtgärder. Bland annat måste i flottan ingå för undervatten
sbåts jakt lämpade och med ovannämnda motmedel försedda fartyg.
Då berörda motmedel helt naturligt koncentrerades kring en flottas större
fartyg, rönte undervattensbåtarna i allmänhet det största motståndet vid utförandet
av torpedanfall mot dessa. Anfallet kunde underlättas, därest undervattensbåtarna
samverkade med egna övervattensstridskrafter, vilka förmådde
störa motståndarens undervattensbåtsjagande fartyg, samtidigt som motståndarens
större fartyg engagerades och hindrades i sina rörelser. En dylik
samverkan mellan undervattensbåtar och övervattensfartyg kunde lättare
åvägabringas, ifall undervattensbåtarna i övervattensläge besutte sådan fart,
att de något så när kunde medfölja egen huvudstyrka på dess framstötar.

Om sålunda ökade svårigheter uppstått för undervattensbåtarna att komma
till torpedanfall mot motståndarens bevakade större fartyg, hade å andra sidan
undervattensbåtarnas användbarhet såsom minutläggare alltmera uppmärksammats.
 Då det gällde utförande av mineringsföretag, kunde fordran på
undervattensbåtarnas fart något minskas.

Vid bedömandet av frågan om den för vår flotta lämpligaste undervattensbåtstypen
borde hänsyn tagas till ovannämnda synpunkter. Därjämte borde
beaktas, att undervattensbåten nästan alltid opererade ensam, och att densamma,
 en gång detacherad, sällan kunde erhålla understöd från egen styrka,
utan helt bleve beroende av sina egna egenskaper.

Med ökade krav på undervattensbåtens olika egenskaper följde ökning av
dess storlek och av kostnaden för densamma. Hos oss måste man emellertid
även beakta djupförhållandena i vårt land omgivande kusthav, vilka inom
vissa havsområden inverkade begränsande på våra undervattensbåtars storlek.

På grund av vad ovan framhållits, ansåge de sakkunniga, att våra undervattensbåtar
borde vara av två typer, vilka i det följande benämndes typ A

Undervattens båtar.

Yede Ubåtar.

30 Kung!.. Maj:ts proposition nr 145.

och typ B. Typ A — i stort sett samma typ som våra nu under byggnad
varande l:a klass undervattensbåtar — borde i första hand vara en torpedundervattensbåt
med den fart och övriga egenskaper, som gjorde den lämpad
såväl att under vissa omständigheter mera omedelbart samverka med kustflottans
huvudstyrka, som även att vid detacheringar med önskvärd snabbhet
inställa sig på den plats, där dess ingripande påkallades. Typ B borde vara
en kombinerad torped- och minundervattensbåt. Typens närmare egenskaper
framginge av särskild hemlig skrivelse.

Undervattensbåt av typ A beräknades för närvarande kosta 4 390 000 kronor,
undervattensbåt av typ B 3 280 000 kronor. I nämnda kostnader inginge även
anskaffandet av för båtarna erforderliga torped- och andra ammunitionsutredningar.

I det föregående hade redan påvisats, hurusom undervattensbåtarnas tillkomst
och utveckling åstadkommit framställandet av en mångfald för undervattensbåtsjakt
användbara motmedel. De fartyg, som skulle användas för
undervattensbåtsjakt, borde framför allt vara snabbgående och sjödugliga.
Särskilt gjorde sig detta krav på fart och sjöduglighet gällande beträffande
dem bland dessa fartyg, som vore avsedda att skydda en till sjöss opererande
flotta, enär de borde vara i stånd att i så gott som alla väder följa
flottan, även då dennas förflyttningar — såsom nu i regel skedde — ägde
rum med hög fart.

Minvapnets alltmera vidsträckta användning tvingade en krigförande makt
till omfattande skyddsåtgärder i form av ständigt pågående minsvepning.
Denna utfördes bäst av för ändamålet avsedda, snabbgående och grundgående
fartyg. Då det gällde att skydda en till sjöss opererande flotta, krävdes av
de minsvepande fartygen — förutom tillräcklig fart och maskinstyrka, för
att de skulle kunna medelst bogserande av svep utföra minrekognoscering
framför den oftast med hög fart gående huvudstyrkan — jämväl god sjöduglighet.

I de stora marinerna hade i regel de båda ovannämnda uppgifterna —
åtminstone i vad de avsåge skyddandet av en till sjöss opererande flotta —
anförtrotts åt jagarna, och så hade lämpligen kunnat ske, eftersom jagare i
allmänhet funnits till förfogande i stort antal.

Med hänsyn till den begränsning i fråga om antalet jagare, varmed man
för den svenska flottans vidkommande under alla förhållanden måste räkna,
finge det anses uteslutet, att enbart på våra jagare skulle kunna läggas
uppgifterna att trygga kustflottan för minor och undervattensbåtar. De sakkunniga
ansåge därför erforderligt, att i sjöstyrkorna jämväl inginge ett antal
snabbgående mindre fartyg, förslagsvis benämnda vedettbåtar, vilka borde
vara särskilt lämpade för dessa två viktiga hjälpuppgifter. Den undersökning,
 som verkställts rörande lämplig typ av ifrågavarande fartygsslag, hade
givit vid handen, att dessa vedettbåtar borde hava följande huvudegenskaper:
deplacement: 200 ton; längd: 52''0 m; bredd: 5''3 m; djupgående: 1''6 m; fart:
27 knop; bestyckning m. m.: 2 st 75 mm kanoner, 2 st 25 mm kulsprutor,
4 st minkastare och minfällare; samt utrustning med olika slags minsvep.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Ett fartyg av denna typ, vars egenskaper gjorde den val lämpad för mera
krävande uppgifter under en neutralitetsvakt, beräknades för närvarande draga
eu kostnad av 1300 000 kronor, inklusive erforderliga ammunitionsutredningar.
 Typens närmare egenskaper framginge av särskild hemlig skrivelse.

Det begränsade antal fartyg av detta slag, som kunde avses att ingå i sjöstyrkorna,
 fyllde emellertid icke hela det förefintliga behovet av undervattensbåts
jagande och minsvepande enheter. Hänsyn måste nämligen tagas jämväl
till det erforderliga skyddet av våra basområden och våra handelsvägar.
För sådant ändamål måste, liksom nu vore fallet, även framdeles avses en
organisation av hjälpfartyg.

Torpedbåten såsom fartygsslag måste numera anses innehava alltför otillfredsställande
egenskaper för att lämpligen kunna ingå i en till sjöss opererande
flotta. Under världskriget hade uppträtt en variant av torpedbåten,
nämligen motortorpedbåten, och fartyg av denna typ hade — visserligen
under säregna förhållanden — lyckats utföra ett fåtal framgångsrika anfall.

Under senaste år hade från utlandet fyra dylika motortorpedbåtar inköpts
för vår flotta och därefter underkastats vissa prov. I en till chefen
för försvarsdepartementet den 30 september 1926 avgiven rapport hade
högste befälhavaren över kustflottan sammanfattat sitt omdöme rörande
motortorpedbåtarnas användbarhet för våra förhållanden. Härvid framhölle
nämnde befälhavare, att motortorpedbåtarna saknade sjögående egenskaper,
och att deras obetydliga deplacement och lätta byggnadssätt medförde, att
deras höga fart endast kunde utnyttjas vid synnerligen gynnsam väderlek.
Då farten redan vid måttlig bris och mycket ringa sjögång måste nedsättas,
bleve båtarna vid dylika tillfällen i fart underlägsna andra sj ovärdigare fartyg
och för dem ett lätt byte. Redan i måttlig sjögång måste farten nedsättas
så långt, att torpedskjutning icke längre kunde utföras.

Motortorpedbåtarnas aktionsradie ansåge högste befälhavaren icke medgiva
operationer med dem av längre varaktighet eller på längre avstand från
kusten. Båtarnas användning bleve vidare omöjliggjord av issörja och även
av gles drivis, och de torde därför under c:a 4 ä 5 månader av året icke
vara användbara i våra farvatten. Båtarnas maskinerier (motorer) vore av
ömtålig beskaffenhet och fordrade särskilt omsorgsfull skötsel av personal, som
ingående kände desamma och vore van vid deras handhavande.

Högste befälhavaren ansåge, att motortorpedbåtarna alls icke vore lämpade
att ingå i vår kustflotta, och skulle de tänkas få någon användning, borde
det vara i förbindelse med lokalstyrkorna. Enligt högste befälhavarens
mening borde motortorpedbåtar icke inrymmas i en svensk flott]dan; de borde
endast till något mindre antal förefinnas som mönster, för den händelse
det under ett krig, då alla resurser måste tillgripas, kunde befinnas möjligt
och lämpligt att tillverka dylika jämförelsevis snabbt byggda båtar, för vilkas
bemannande då tillfälliga utvägar måste sökas.

De sakkunniga ansåge visserligen, att motortorpedbåtar under gynnsamma
omständigheter kunde vara av värde för vårt sjöförsvar, men fartygsslagets
egenskaper syntes icke göra dem lämpade för att ingå i vår kustflotta. I

Motortorped båtar.

Hangar kryssare.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

likhet med vad som förutsatts i 1925 års försvarsbeslut, torde ett fåtal
dylika båtar böra ingå i lokalstyrkorna såsom mönsterbåtar och för att
möjliggöra, att åtminstone någon personal erhölle förtrogenhet med denna
materiels handliavande.

Vid utförande av flertalet sjökrigsoperationer toges flygplanens medverkan
i anspråk. De flygstridskrafter, som tilldelades en opererande sjöstyrka,
framstode också numera såsom eu oumbärlig, fullt integrerande del av sjöstyrkan,
 och talrika erfarenhetsrön från vår flottas årligen återkommande
övningar visade, att flygvapnets medverkan vid sjökrigsoperationerna icke
kunde inskränkas till sporadiska insatser, utan måste vara permanent och
omedelbar. I samband med frågan om kryssares behövlighet för vår flotta
hade de sakkunniga även framhållit såsom sin åsikt, att flygstridskrafter i
flera fall kunde utföra den fj ärr spanings tjänst, som erfordrades kring en
opererande flotta.

För närvarande saknade emellertid vår flotta varje möjlighet att vid operationer
i öppna sjön ombord å fartygen medföra flygplan, avsedda att starta
från och åter ombordtagas å fartygen. Man vore därför för närvarande nödsakad
att vid dylika tillfällen för flygplanens basering uteslutande anlita antingen
flygstationer i land eller ock vid kusten förlagda flygdepåfartyg samt
att bygga flygplanens samarbete med de opererande fartygen på ett avlösningssystem,
 så ordnat, att de till sjöss befintliga flygplanen på förut bestämda
tider avlöstes av andra från kusten kommande flygförband. Ett dylikt
system innebure dock avsevärda osäkerhetsmoment i fråga om kontinuiteten
hos flygtjänsten till sjöss och fordrade dessutom ett betydande antal
flygplan med därav följande kostnader, för att nämnda tjänst skulle bliva fullt
tillgodosedd. Avlösningssystemets olägenheter framträdde särskilt vid ett oförmodat
sammanträffande med fienden, då flygvapnets fulla medverkan under
uppkommande strid omedelbart påkallades. Mycket stora svårigheter uppstode
även därvid för nytillkomna flygstridskrafter att erhålla en klar uppfattning
om stridsläget och egen sjöstyrkas avsikter.

I de större marinerna hade den erforderliga samverkan mellan sjö- och
luftstridskrafter betryggats, genom att dels hangarfartyg inginge i flottorna,
dels åtminstone de större stridsfartygen själva kunde medföra ett fåtal flygplan,
vilka från dem kunde startas medelst katapultanordning. Hangarfartygen
vore i allmänhet av betydande storlek och försedda med start- och landningsdäck.
 Dylika större hangarfartyg skulle emellertid ställa sig alltför dyrbara
för våra förhållanden.

Då möjligheten att medföra flygplan å våra relativt små pansarskepp alltid
måste bliva starkt begränsad, ansåge de sakkunniga dock, att med kustflottan
omedelbart samverkande flygplan i så stor utsträckning som möjligt borde
baseras på hangarfartyg, som visserligen måste bliva av en mindre typ
men dock i stånd att medfölja kustflottan till sjöss och där uppsläppa flygplan,
 särskilt avsedda att vidmakthålla flygtjänsten vid sådana tillfällen, då
de till flygstationerna i land eller till flygdepåfartygen hörande flygplanen icke
förmådde ombesörja densamma i tillräcklig utsträckning. Givetvis borde om

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

möjligt sörjas för att de från ett dylikt liangarfartyg uppsända sjöflygplanen,
sedan de nedgått på vattnet i närheten av fartyget, kunde ombordtagas å
detta, även om någon sjöhävning vore rådande. Om detta på grund av kraftigare
sjöhävning eller av andra orsaker icke läte sig göra, bleve flygplanen
hänvisade till att söka uppnå den egna kusten.

Enligt av de sakkunniga föranstaltad utredning hade ett för våra förhållanden
lämpat hangarfartyg befunnits böra innehava ungefär följande egenskaper:
deplacement: 4500 ton; längd: 140 m; bredd: 20''4 m; djupgående:
4''5 m; fart: 27 knop; bestyckning: 6 st 15 cm kanoner, 4 st 75 mm kanoner,
 8 st 40 mm automatkanoner; två katapulter; plats för 12 flygplan;
möjlighet att medtaga och fälla minor. Ett fartyg av dylik typ, inklusive
erforderliga ammunitionsutredningar, beräknades för närvarande draga en kostnad
av 10 500 000 kronor. Typens närmare egenskaper framginge av särskild
hemlig skrivelse.

De sakkunniga ville särskilt framhålla, att ovannämnda fartygstyp vore synnerligen
lämpad, förutom att tjäna såsom rörlig bas för flygplan, jämväl för
minutläggning, och fartyget vore den av de här behandlade typerna, som
kunde medtaga det största antalet minor. Hangarfartyget kunde sålunda
i vår flotta även fylla en av de uppgifter, som eljest påvilade kryssare.

Med hänsyn härtill hade det synts befogat att giva ifrågavarande fartygstyp
benämningen hangarkryssare.

Yad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit beträffande fartygsslag
och fartygstyper har från myndigheternas sida föranlett erinringar allenast
vad angår pansarskeppet och hangarkryssaren.

Marinförvaltningen har i ämnet anfört följande.

Ämbetsverket biträdde på det kraftigaste vad de sakkunniga anfört i fråga
om behovet av pansarskepp. I likhet med de sakkunniga funne även marinförvaltningen
det nödvändigt, att, med ledning av världskrigets erfarenheter
och den marina teknikens snabba utveckling under de många år, som förflutit
sedan under åren 1910—1912 de grundläggande planerna för Sverigetypen
utarbetats, vissa förbättringar vidtoges å den nuvarande Sverige-typen,
men med bibehållande av i huvudsak samma deplacement, bestyckning och
fart som å de senast byggda Sverige-skeppen. De fordringar, som för närvarande
kunde uppställas för ett dylikt pansarskepp, syntes marinförvaltningen
i stort sett tillgodoses av ett fartyg med de egenskaper, som de sakkunniga
i sitt betänkande angivit beträffande den av dem förordade pansarskeppstypen,
 men ville ämbetsverket dock, med hänsyn till önskvärdheten
att ytterligare söka förbättra typen, anföra följande.

Den i de sakkunnigas betänkande angivna omständigheten, att marinförvaltningen
såsom egen framställning upptagit det av högste befälhavaren
över kustflottan väckta förslaget att å Sverige-skeppen borttaga torpedbestyckningen,
 finge icke anses såsom ett uttryck av underskattande från ämbetsverkets
sida av torpedens betydelse såsom vapen å våra pansarskepp.
Förslaget om torpedbestyckningens borttagande å de nuvarande Sverige Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 124 käft. (Nr 145.) 822 27 3

Myndig heterna.

34

Kungl. May.ts proposition nr 145.

skeppen hade sin grund i nödvändigheten att vinna utrymme för ernående
av vissa förbättringar för ett mera rationellt utnyttjande av fartygsartilleriet
m. m. och för att förbättra fartygens flyttbarhet. I denna fråga ville ämbetsverket
i övrigt åberopa sin hemliga skrivelse i ämnet den 8 januari 1926.
Beträffande Sverige-skeppen hade det gällt borttagande av fasta undervattenstuber,
 avsedda för utskjutning av 45 cm torpeder med sprängladdning
och skjutdistans, som ej motsvarade nutida fordringar, medan det å
den förbättrade pansarskeppstypen kunde ifrågasättas att å däck uppställa
vridbara torpedtuber för fullt moderna 53 cm torpeder, vilka anordningar
vore mindre kostsamma och krävde mindre utrymme än undervattenstuberna.

En åtgärd, som numera plägade vidtagas vid nybyggnad av fartyg av
Sverige-skeppens storlek och därutöver, vore installerande av anordningar
för medförande av ett fåtal flygplan, avsedda att utsändas medelst s. k.
katapult. De sakkunniga hade icke upptagit någon anordning härför i sitt
förslag till pansarskeppstyp, men hade, såsom framginge av ett uttalande i
betänkandet, icke varit främmande för tanken härpå. Även om ett hangarfartyg
åtföljde kustflottan, borde likväl möjligheten att medföra ett eller två
flygplan å pansarskepp av förbättrad typ icke lämnas outnyttjad; särskilt för
erhållande av flygplanens så viktiga biträde vid eldledning vore det av största
vikt, att sådana stode till omedelbart förfogande.

Vid de förberedande ritnings- och konstruktionsarbeten för nya pansarskepp,
 som marinförvaltningen i sinom tid torde få i uppdrag att utföra,
komme givetvis de krav på utveckling och förbättring av typen, som världskriget
och krigsfartygsteknikens framsteg framkallat, att i möjligaste mån
tillgodoses, och ville ämbetsverket för sin del, i anslutning till vad sålunda
anförts, såsom önskvärt utöver vad de sakkunniga föreslagit särskilt framhålla,
 att undersökning även borde göras, huruvida möjlighet funnes att
fylla ovan angivna fordringar på installerande av tidsenlig torpedbestyckning
ävensom på anordningar för uppställning och utsändande av flygplan,
utan att den angivna kostnadsramen för det planerade ersättningsbyggnadsprogrammet
behövde överskridas.

I likhet med de sakkunniga ansåge marinförvaltningen, att hangarfartyg
borde ingå i flottan för möjliggörande av flygplanens omedelbara samarbete
med kustflottan. Ämbetsverket funne dock, att det enligt de sakkunnigas
direktiv utarbetade förslaget till hangarkryssare icke i önskvärd utsträckning
torde kunna fylla de krav, som borde uppställas för denna fartygstyp,
särskilt med hänsyn därtill, att hangarkryssaren jämte sin huvuduppgift
jämväl avsåges att, åtminstone delvis, kunna övertaga vissa av kryssarnas
uppgifter, dels beträffande spaningstjänsten genom att underlätta flygstridskrafternas
samverkan med kustflottan, dels ock vad anginge minfällning
samt dessutom enligt de betänkandet bilagda rustningsplanerna kunna utsändas
på de för personalens praktiska sjömannautbildning nödvändiga långresorna.
 Denna kombination i en fartygstyp av hangarfartygets och kryssarens
uppgifter och därmed sammanhängande egenskaper syntes ämbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145. 35

verket vara välbetänkt. I enlighet härmed ansåge ämbetsverket det vara av
största vikt, att åt den av de sakkunniga föreslagna hangarkryssaren förutom
anordningar för uppställning och utsändande av ett antal flygplan,
även gåves andra för ett sådant fartyg nödvändiga egenskaper, icke minst
okad sjövärdighet. Vid förestående utarbetande av konstruktionsritningar
till hangarkryssaren syntes därför det av de sakkunniga framlagda förslaget
hora underkastas en ingående prövning, på det att de krav på fartygstypens
egenskaper, som ovan angivits, måtte inom den angivna kostnadsramen bliva
på bästa sätt tillgodosedda.

Högste befälhavaren över kustflottan har anfört, att hangarkryssarens stora
varde for kustflottans operationer läge däri, att den inom det område, där
kustflottan själv opererade, kunde tillhandahålla ett antal flygplan omedelbart
vid den tidpunkt och på den plats, som erfordrades. Skulle flygplanen
i stället baseras på något kustområde, kunde icke samma antal nyttiga flygtimmar
påräknas, utan att flygplanens antal ökades så mycket, som erfordrades
för att uppväga den förlust i timmar, som förorsakades av förflyttningarna
mellan basen och kustflottans plats vid tillfället. Flygplanen
vore då ej heller säkert påräkneliga just i det ögonblick, då de bäst behövdes,
 och deras personal vore vid framkomsten icke så insatt i läget, som
den skulle vara, om den åtföljt kustflottan. Införandet av detta fartygsslag,
som dessutom i viss utsträckning lämpade sig för kryssartjänst, och som
okade våra mycket begränsade möjligheter till mineringars utförande, måste
hälsas med tillfredsställelse. Kunde den föreslagna typens höjd nedbringas,
varigenom den kunde förväntas bliva mera sjö värdig, skulle det vara till
fördel, även om därigenom antalet ombord medförda flygplan skulle behöva
något minskas eller några flygplan vid uppställning ombord berövades fast
däcksskydd ovan sig.

Flygstyrelsen har beträffande den av de sakkunniga föreslagna hangarkryssartypen
gjort följande uttalande.

For att kunna utföra den för kustflottan nödvändiga spanings- och eldledningstjänsten
fordrades givetvis ett antal flygplan, som omedelbart vid
behov skulle kunna träda i funktion. Under förutsättning att flottan måste
operera på platser, som läge avlägset från den egna kusten och dess flygstationei,
 kunde flygplan från dessa, särskilt vid disigt väder, ej tillnärmelsevis
nöjaktigt utföra denna så nödvändiga spanings- och eldledningstjänst.
En mycket stor förlust av flygplan skulle troligen även i detta fall bliva
följden. Den enda möjliga lösningen för närvarande vore således, att erforderligt
antal flygplan alltid medföljde flottan under dess olika operationer
för att omedelbart vid behov kunna sättas i verksamhet. Härigenom utnyttjades
bäst flygplanens aktionsradie.

Flygplanens medförande kunde ske antingen så, att varje i flottan ingående
större fartyg vore försett med ett par flygplan, som startades från
katapulter, eller så, att det för flottan nödvändiga antalet flygplan medfördes
på ett eller flera hangarfartyg, försedda antingen med start- och landnings -

Ytterligare
utredning
rörande lump
lig typ av
hangarkryssare.

36 Kungl. May.ts proposition nr 145.

däck eller katapulter, eller bådadera. Hangarfartygen skulle besitta hög
fart för att kunna åtfölja flottan.

Yad vår egen flotta beträffade, vore det synnerligen önskvärt, om de
större fartygen kunde förses med katapulter. Sannolikt vore dock, att pansarskeppen
av Sverige-typ ej kunde förses med dessa anordningar utan vidlyftiga
ombyggnader och stora kostnader samt nedsättning av fartygens stridsvärde.
 För vårt lands vidkommande torde man därför uteslutande vara hänvisad
till anskaffandet av hangarfartyg. Av nu befintliga typer av hangarfartyg
vore givetvis den med start- och landningsdäck försedda den mest
ändamålsenliga, men på grund av att fartyget måste givas mycket stora
dimensioner, bleve anskaffningskostnaderna jämväl synnerligen stora. Hen
mindre och billigare hangarfartygstypen, försedd med katapulter och startdäck,
 torde därför vara den enda, som kunde ifrågakomma. Denna typ vore
emellertid i stort sett oprövad, om ock anordningarna för flygplanens utskjutande
medelst katapult och för start från däck på senare tider i några
mariner kommit till användning med till synes goda resultat.

Kustflottan torde i varje fall i och för sina flygstridskrafters operationer
icke kunna undvara stödet av kustflygstationer och depåfartyg, vilka sålunda
alltid måste finnas.

Det syntes flygstyrelsen tydligt, att särskilda åtgärder måste vidtagas för
att på ett effektivt sätt fylla kustflottans permanenta behov av vissa omedelbart
tillgängliga luftstridskrafter — i första hand artillerieldledningsplan.
Enär styrelsen emellertid icke haft tillfälle att från grunden följa det nu
föreliggande förslaget till hangarkryssare, kunde styrelsen ej i detalj yttra
sig om de föreslagna anordningarnas lämplighet.

Då emellertid av vad ovan sagts framginge, att hangarkryssaren endast i
viss utsträckning torde fylla sina uppgifter som moderfartyg för flygstridskrafter,
 syntes man ej böra förutsätta, att den dessutom skulle avses för
minutläggning eller andra uppgifter och sålunda även fylla uppgifter, som
eljest påvilade kryssare. Ur flygsynpunkt torde ett hangarfartyg icke böra
samtidigt avses för andra, flygtjänsten ovidkommande uppgifter.

Under alla förhållanden syntes det emellertid flygstyrelsen nödvändigt,
att ifrågavarande fartyg erliölle sådan fart, att det kunde följa kustflottan
vid dess förflyttningar.

Med anledning av de från myndigheternas sida framförda erinringarna
gentemot den av de sakkunniga förordade hangarkryssartypen har inom
marinförvaltningens ingenjöravdelning uppgjorts ett modifierat förslag till
hangarkryssare, och hava vederbörande myndigheter anmodats att däröver
avgiva yttrande.

Marinförvaltningen har, efter samråd med chefen för marinstaben och högste
befälhavaren över Tcustjlottan, i sådant hänseende anfört följande.

Med hänsyn till de olika uppgifter, som enligt de sakkunnigas förslag
skulle tilldelas hangarkryssaren och varemot myndigheterna i sina avgivna
yttanden över sagda förslag icke haft något att erinra, syntes det ändamals

37

Kung!. Maj:ts proposition nr 145.

enligt, att hangarkryssaren vid konstruktionens utarbetande erhölle större
sjöduglighet än den skulle få, därest det av de sakkunniga framlagda förslaget
följdes. Det vore enligt myndigheternas uppfattning icke nödvändigt
att bereda flygplanen uppställning ombord inom fast hangar. Denna omständighet
öppnade möjlighet att utforma fartyget efter mera normala linjer än
enligt det ursprungliga förslaget; och hade så skett i det nu remitterade.
För att hålla fartygets storlek och kostnad inom samma ram, som av de
sakkunniga angivits för hangarkryssaren, hade visserligen antalet flygplan
måst minskas från 12 till 8, och startdäck hade icke kunnat anordnas, men
å andra sidan hade ett flertal fördelar vunnits.

Samtliga flygplan kunde enligt det nya förslaget uppställas fullt startberedda,
 under det att enligt föregående förslag icke mindre än 10 av de
12 planen måste uppställas med nedmonterade vingar. Härigenom hade en
stor vinst nåtts med avseende på flygplanens stridsberedskap.

Vidare hade samtliga flygplan kunnat uppställas på samma däck som
katapulterna och mycket nära dessa, varigenom de enklare och snabbare
kunde transporteras till katapulterna än enligt det första förslaget. Vid
uppgörandet av detta hade icke förelegat sådan kännedom om katapultkonstruktioner
som nu, varför startdäck ansetts behövligt, men vore detta behov
icke längre lika framträdande.

A det nu föreslagna fartyget kunde, samtidigt med att alla flygplanen
medfördes, ett större antal minor ombordtagas än enligt det första förslaget.

Slutligen måste det nya förslaget med avseende på fartygets sjöduglighet
anses vida överlägset det första; och med denna större sjöduglighet följde
större säkerhet för att flygplanen kunde framföras till den plats, där de
skulle starta.

På grund av de fördelaktigare linjer, som fartyget erhållit, hade farten
kunnat ökas från 27 till 29 knop, artilleriet hade kunnat givas en uppställning,
 som fördubblade dess effektivitet i bredsida, och torpedbestyckning
hade kunnat inrymmas i fartyget. Till följd av dessa förhållanden hade
fartyget ernått betydligt större möjlighet än enligt det första förslaget att
skydda sig självt mot anfall, vilket innebure en stor fördel, icke minst med
hänsyn till utnyttjandet av de ombord medförda flygplanen.

På grund av vad nu anförts förordade marinförvaltningen, att den föreslagna
hangarkryssaren utformades i huvudsak med ledning av det remitterade
förslaget.

Flygstyrelsen har beträffande det senast uppgjorda förslaget till hangarkryssare
anfört, att detta förslag genom den högre farten, den betydligt
ökade sjövärdigheten och den mer koncentrerade uppställningen av såväl
artilleribestyckning som flygplan, vilka senare nu uppställts lätt tillgängliga
på endast ett däck, ur såväl flygsynpunkt som synpunkten av stridsvärde i
allmänhet innebure en avsevärd förbättring gent emot de sakkunnigas förslag,
 vilken mer än uppvägde förlusten av startsträcka å däck. Med hänsyn
till det minskade antalet flygplan, som enligt det nya förslaget kunde

Sjöstyrkornas
sammansättning
och därmed
sammanhängande

årskvot.

De sakkunniga.

38 Kungl. Meliss proposition nr 145.

ombord medföras, ansåge sig flygstyrelsen dock böra understryka önskvärdheten
av att vid nykonstruktion av pansarskepp av Sverige-typ eftersträvades
möjlighet att ombord uppställa flygplan.

I det föregående hava de särskilda fartygsslagen och fartygstyperna behandlats
var för sig. Jag kommer nu att redogöra för de sakkunnigas yttrande
och förslag i vad avser den ändamålsenligaste sammansättningen av
sjöstyrkorna under den av de sakkunniga inledningsvis angivna förutsättningen,
 att flottan skall vidmakthållas vid den styrka och effektivitet, densamma
enligt 1925 års försvarsbeslut avsetts att erhålla. Härutinnan anföra
de sakkunniga:

Då, såsom av det följande framginge, de sakkunniga icke hade ansett erforderligt
att föreslå någon nybyggnad för lokalstyrkorna, komme undersökningen
att huvudsakligen inriktas på lcustjlottans sammansättning. Härvid
bortsåges från de för kustflottan erforderliga depåfartygen. För dessas vidkommande
krävdes nämligen icke någon ersättningsbyggnad i egentlig bemärkelse,
 utan behovet av sådana fartyg ansåges kunna tillgodoses genom användande
av äldre fartyg, å vilka för ändamålet nödvändiga omändringar
blivit vidtagna.

Då, på sätt inledningsvis framhållits, 1925 års beslut rörande sjöförsvarets
ordnande måste betraktas såsom normerande i avseende å omfattningen av
det uppdrag, som tilldelats de sakkunniga, hade det synts de sakkunniga
angeläget att i möjligaste mån taga hänsyn till de krav på kostnadsbegränsningar,
 som nämnda beslut från statsmakternas sida finge anses innebära. Det
hade därför också synts de sakkunniga vara av vikt att välja en sådan metod
för sin undersökning, att de ekonomiska konsekvenserna av en viss angiven
sammansättning av kustflottan, i vad de berörde ersättningsbyggnaden, komme
att framstå så tydligt som möjligt.

Grundvalen för sjö vapnets hela organisation utgjordes av flottans fartygsbestånd.
 Förutsättningen för att denna grundval skulle bliva så fast som
möjligt vore, att en planmässigt ordnad, kontinuerlig förnyelse av fartygsmaterielen
komme till stånd. Härigenom vunnes önskvärd stabilitet i fråga om
sjöförsvarets utgifter ävensom i personalorganisationen och i arbetsförhållandena
på varven samt möjlighet att genom praktisk tillämpning ständigt
tillgodogöra sig fartygsbyggnadsteknikens framsteg. Därtill komme, att besparingar
i fartygsbyggnadskostnaderna kunde ernås, genom att omfattningen
av fartygsbyggandet i god tid preciserades.

Kostnaden för fartygsbeståndets förnyelse borde beräknas efter vissa livslängder
för de olika fartygstyperna och så långt möjligt utgå med jämnt
fördelade årsanslag. Särskilda omständigheter, såsom av den rådande marinpolitiska
situationen eller andra orsaker betingat påskyndande av byggnadsverksamheten,
 ävensom teknikens utveckling eller inträffande prisfluktuationer,
kunde visserligen föranleda variationer i det årliga anslaget, men så länge
organisationen i sin helhet ägde statsmakternas godkännande, borde ett med
hänsyn till hela kostnaden för fartygsbeståndets förnyelse fixerat genom -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

snittsbelopp — flottans totala årskvot — vara att med säkerhet påräkna för
flottans ersättningsbyggnad.

För beräknandet av den totala årskvoten bleve det nödvändigt att fixera
huvuddragen av den sammansättning av flottan, som man avsåge att slutligen
vinna och uppehålla. Visserligen måste man räkna med att eu sådan plan
för sammansättningen av flottan på grund av ändrade förhållanden behövde
tid efter annan revideras, men genom uppgörandet av en dylik plan erhölles
otvivelaktigt en betydligt fastare utgångspunkt för ett till viss tid begränsat
nybyggnadsprogram, än vad fallet skulle bliva, därest man inskränkte sig
till att undersöka, vilka fartyg som i första hand borde ersättas, och lämnade
frågan om ersättandet av de övriga befintliga fartygen helt öppen.

Den totala årskvoten utgjorde därför det tillförlitligaste måttet på de ekonomiska
konsekvenser, som en viss sammansättning av flottan medförde beträffande
ersättningsbyggnaden.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1925 års riksdag angående försvarsväsendets
ordnande hade också dåvarande chefen för försvarsdepartementet medelst
angivande av den totala årskvoten antytt kostnaderna för kustflottans vid
makthållande vid viss angiven sammansättning. Förnyelsen av den kustflotta,
 varmed man, utgående från det då befintliga fartygsbeståndet, i nämnda
proposition räknat, skulle sålunda, med tillämpning av dittills vedertagna
principer i fråga om fartygens livslängder, fordra ett ärligt anslag (årskvot)
av 11060 000 kronor, under förutsättning att ersättningsbyggnaden skedde
fartyg för fartyg efter varje fartygs då innehavande typ. Toge man emellertid
hänsyn till att ersättningsbyggnaden i stället borde avse fartyg, som
mera än de dittillsvarande vore anpassade efter utvecklingen på ifrågavarande
område, skulle årskvoten uppgå till 13 425 000 kronor. Ökades livslängderna
med ett visst antal år, komme årskvoten att uppgå till 11 160 000 kronor.

Den del av totala årskvoten, som belöpte sig på ett visst i sammansättningsplanen
ingående fartyg, bleve, såsom förut nämnts, beroende, förutom
av nybyggnadskostnaden, även av det antal år (den livslängd), varunder fartyget
beräknades kunna kvarstå såsom fullt tjänstdugligt i flottan. Livslängden
hos fartygen inverkade sålunda högst betydligt pa årskvotens storlek. I en
lighet med erhållna direktiv hade de sakkunniga därför underkastat frågan
om fartygens livslängd en ingående prövning.

På de sakkunnigas föranstaltande hade marinöverdirektören och chefen för
marinförvaltningens ingenjöravdelning i detta ämne verkställt utredning och till
de sakkunniga inkommit med yttrande, vilket såsom bilaga fogats vid de sakkunnigas
betänkande. Marinöverdirektören hade därvid skärskådat ifrågavarande
problem dels ur synpunkten av skeppsbyggnads- och vapenteknikens
ständigt skeende utveckling (fartygens modernitet), dels ock i avseende å fartygens
förslitning (materielens uthållighet). Helt naturligt måste, framhölle marinöverdirektören,
 livslängden, sedd ur den förra synpunkten, sättas betydligt
kortare än sedd ur den senare. Ingen marin torde heller bestämma livslängderna
å sina fartyg enbart med hänsyn till fartygens modernitet. Yad

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

angingc materialens uthållighet, funne marinöverdirektören de tekniska erfarenheterna
visa, att materielen — även om densamma underhölles på ett fullt
tillfredsställande sätt vad beträffade pansarskepp och kryssare förlorat sin
ursprungliga motståndskraft, då fartygen nått en ålder av 20—25 år, och att
25 år måste anses såsom en mycket hög ålder. Med den hållfasthetssäkerhet,
 för vilken dessa fartyg konstruerats, skulle man ej kunna anse dem
vara ägnade för sin krävande tjänst längre än 20—22 år. Beträffande övervattenstorpedfartygen
hade erfarenheten givit vid handen, att redan 10—15
år torde få anses vara en betydande livslängd, samt att 18 år måste anses
såsom den längsta tid, ett sådant fartyg kunde beräknas vara på ett betryggande
sätt motståndskraftigt nog att fullfölja förekommande tjänst i kustflottan.
Undervattensbåtarnas livslängd borde enligt marinöverdirektörens mening
sättas något kortare än jagarnas.

För egen del ville de sakkunniga beträffande fartygens livslängd göra följande
uttalande. Med hänsyn till utvecklingen av den militära tekniken
under världskriget syntes man kunna antaga, att därest ej nya krigiska konflikter
eller oväntade nya förhållanden inträffade, den närmaste framtiden ej
skulle komma att uppvisa samma hastiga utveckling på ifrågavarande område,
som agt rum under den senast gångna tiden. Beaktas borde också, att ett i
övrigt gott fartyg i många fall kunde, trots jämförelsevis hög ålder, i viss mån
moderniseras genom förändringsarbeten eller införandet av nykonstruktioner
i dess utrustning. Därtill komme, att det av ekonomiska hänsyn torde vara
nödvändigt att beträffande vår flotta avstå från att såsom grund för fartygens
livslängd uppställa fordran på beständigt förefintlig full modernitet
hos våra fartyg.

De sakkunniga ansåge därför, att vid bestämmandet av de livslängder, som
borde tillmätas våra fartyg, huvudvikten måste läggas på materielens uthållighet.
 Därvid borde givetvis de av marinöverdirektören framhållna synpunkterna
beaktas, men hänsyn borde även tagas till den uthållighet, som vår
nuvarande fartygsmateriel visat sig i verkligheten besitta, trots att densamma
varit utsatt för en kraftig påfrestning och förslitning under den
fleråriga neutralitetsvakten under världskriget. Med stöd av dessa erfarenheter
hade de sakkunniga funnit fog för att beträffande vissa fartygsslag
räkna med en något större livslängd än som hittills ansetts lämpligt. Därvid
förutsattes emellertid, dels att för materielens underhåll nödiga anslag stode
till förfogande, dels ock att materielen icke komme att utsättas för en
hai dåre påfrestning, än vad som orsakades av ordinära fredsrustningar.

Nedanstående sammanställning visade de livslängder, vilka de sakkunniga
ansett sig kunna räkna med, samt såsom jämförelse de livslängder, som,
efter marinmyndigheternas hörande, i 1924 års försvarsproposition angivits
såsom de normala.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

41

Fartygsslag

N o

m a 1 1

i v 8 1 ä

n g d

enligt 1924 års proposition

enligt de sakkunnigas förslag

I kust-• flotta

I lokal-styrkor

Summa

I kust-flotta

I lokal-styrkor

Summa

Pansarskepp..............................

20

10

30

24

12

36

Kryssare ..................................

20

10

30

20

10

30

Jagare .....................................

16

8

24

20

5

25

Vedettbåtar ..............................

—

—

—

16

8

24

Undervattensbåtar.....................

12

6

18

14

4

18

Hangarkryssare ........................

—

—

—

30

—

30

Hangarkryssaren hade på grund av sina speciella uppgifter och egenskaper
ansetts böra tillhöra kustflottan under hela sin livslängd.

Någon livslängd hade icke angivits för motortorpedbåtar eller för depåfartyg,
 då nämligen för dessa fartyg stora variationer kunde inträffa, beroende
på respektive fartygs tillstånd.

Tillämpades vid årskvotens uträknande de av de sakkunniga för kustflottans
fartyg förutsatta livslängderna, ävensom för varje typ i det föregående omnämnd
anskaffningskostnad, skulle de olika under de sakkunnigas överläggningar
diskuterade fartygstyperna betinga en årskvot, som framginge av nedanstående
sammanställning.

Fartygstyp

Anskaffnings-

kostnad

kr.1)

Livslängd i
kustflottan

år

o

Årskvot

(avrundad)

kr.

Pansarskepp .......................................

27 300 000

24

1 138 000

Kryssare typ A c:a.............................

23 800 000

20

1 190 000

» » B » ........................

19 500 000

20

975 000

1 16 000 000

20

800 000

\ 17 300 000

20

865 000

Jagare ...........................................

6 940 000

20

347 000

Vedettbåt ........................................

1 300 000

16

81 000

Undervattensbåt typ A ........................

4 390 000

14

314 000

» »B ...

3 280 000

14

234 000

Hangarkryssare..................................

16 500 000

30

550 000

Med hänsyn till de krav på kostnadsbegränsning, som 1925 års försvarsbeslut
från statsmakternas sida finge anses innebära, hade det vid bedömandet
av frågan om den sammansättning av kustflottan, som borde ligga till grund
för ersättningsbyggnaden, varit erforderligt att inom en begränsad kostnadsram
söka åstadkomma en styrka och effektivitet hos flottan, motsvarande
den, som flottan enligt 1925 års försvarsbeslut avsetts att erhålla. Olika
alternativ hade därvid varit under övervägande. Samtliga dessa hade upptagit
pansarskepp, jagare, vedettbåtar, undervattensbåtar och hangarkryssare.

*) Häri inginge jämväl den jämförelsevis betydande kostnad, som anskaffandet av till respektive
fartygs bestyckning hörande utredningar av artilleri-, torped- och minammunition medförde.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Såsom av det föregående framginge, hade de sakkunniga varit ense därom, att
nämnda fartygsslag borde ingå i kustflottan.

De sakkunniga hade också ingående prövat förslag, enligt vilka jämväl
med 15 cm kanoner bestyckade kryssare (av utvecklad typ C) skulle ingå i
kustflottan. Bland annat hade under de sakkunnigas överläggningar förordats,
att 2 dylika kryssare skulle upptagas i sammansättningsplanen, varvid, särskilt
av kostnadshänsyn, antalet pansarskepp skulle beräknas till allenast 3
och antalet jagare till 6.

Beträffande antalet pansarskepp i kustflottan hade de sakkunniga redan
i det föregående antytt vådan av att minska detta under det antal av 4, som
enligt grunderna för 1925 års försvarsbeslut avsetts skola däri ingå, ävensom
framhållit, hurusom ett antal av 4 pansarskepp möjliggjorde operationer
i två grupper med därav följande fördelar.

Antalet jagare hade inom varje division sedan lång tid tillbaka, liksom ock
enligt 1925 års försvarsbeslut, förutsatts lämpligen böra vara 4. Ovannämnda
förslag skulle medföra, att i kustflottan komme att ingå två divisioner jagare
med vardera endast 3 fartyg. Divisionens ofta förekommande uppträdande
i två grupper skulle därigenom omöjliggöras. Visserligen skulle de 2 kryssarna
kunna vara av värde såsom stöd för jagarna, men de kunde icke avses
att operera i division med dessa.

Vidare hade framhållits vikten av att inom den ovannämnda ramen för
kustflottans sammansättning icke splittra flottans styrka på för många olika
fartygsslag, varigenom fullständiga divisionsförband icke skulle erhållas av
de olika slagen. Genom ett färre antal fartygsslag men med fulltaliga divisioner
skulle kustflottan vinna uti enhetlighet och erhålla större fasthet uti
organisationen, omständigheter som vore av stor betydelse för flottans effektivitet.
 Det tillskott i stridsvärde, som de två kryssarna skulle medföra,
skulle därför icke kunna uppväga den förminskning i stridsvärde, som uteslutandet
av ett pansarskepp och två jagare skulle innebära.

Med hänsyn till dessa skäl, och sedan de sakkunnigas militära ledamöter
förklarat sig bestämt avråda ovannämnda förslag, hade detsamma icke vidhållits.

De sakkunniga hade därefter enat sig om att förorda, att en division
pansarskepp, bestående av 4 fartyg, och två divisioner jagare, vardera bestående
av 4 fartyg, borde ingå i kustflottan. Däremot hade de sakkunniga
från sitt förslag uteslutit kryssare. Detta hade kunnat ske även av den
anledningen, att den hangarkryssare, som i det följande föresloges skola ingå
i kustflottan, borde kunna åtminstone delvis övertaga vissa av kryssarnas uppgifter,
 dels beträffande spaningstjänsten genom att underlätta flygstridskrafternas
samverkan med kustflottan, dels ock vad anginge minutläggning.

Antalet vedettbåtar i kustflottan föresloges till 8, fördelade på två divisioner.

I fråga om antalet undervattensbåtar hade de sakkunniga enat sig om att
föreslå 9, varav eu division om 3 båtar skulle vara av typ A och två divisioner,
 vardera om 3 båtar, av typ B. I ett par av de av de sakkunniga

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

prövade alternativen hade ett något större antal undervattensbåtar upptagits.
 De sakkunniga hade emellertid med hänsyn till kravet på begränsning
av kostnaderna ansett sig böra förorda endast ovannämnda antal.

Av kostnadshänsyn hade även ett inom de sakkunniga framställt förslag
om upptagande i planen av 2 hangarkryssare frånfallits, och de sakkunniga
föresloge, att i kustflottan borde beräknas ingå endast ett sådant fartyg.

I kustflottan borde dessutom ingå 2 depåfartyg (för ändamålet omändrade
äldre fartyg), av vilka det ena borde avses för kustflottans undervattensbåtar
och det andra för de kustflottan tilldelade flygplan, vilka icke kunde baseras
på hangarkryssaren.

De sakkunniga funne sig sålunda böra föreslå, att följande organisationsplan
för kustflottan, i vad avsåge de egentliga stridsf ar tygen, lades till grund
för ersättningsbyggnaden:

Fartygsslag

Antal

Livslängd i

Kostnad
per fartyg

milj. kr.

Årskvot

milj. kr.

kustflotta

lokal-

styrkor

Pansarskepp ..........................................

4

24

12

27-30

4-550

Jagare ...................................................

8

20

5

6''94

2-776

Yedettbåtar ........................................

8

16

8

Iso

0*650

Undervattensbåtar, typ A........................

3

14

4

4''89

0-941

» » B..............

6

14

4

3 88

1-406

Hangarkryssare.......................................

1

30

—

16-50

0’5 50

Summa årskvot

10-873

De sakkunniga överginge härefter till att undersöka, huru de loJcalstyricor,
vilka enligt vad förut framhållits borde avses för vissa områden längs våra
kuster, lämpligen borde vara sammansatta.

Till en början syntes böra fastslås, att lokalstyrkornas uppgift vore av utpräglad
sekundär natur i jämförelse med den roll, som tillkomme kustflottan.
 Deras huvudsakliga uppgift bleve att övervaka vissa viktiga skärgårdsområden
samt att ombesörja den för sjötrafiken behövliga minsvepningen.
 Härtill komme uppgiften att, i den mån krafterna det medgåve,
samarbeta med i närheten opererande delar av kustflottan i syfte att från
denna avlasta en del omsorger för bevakningen av basområdet, skyddandet
av medförda trängfartyg, anordnandet av belysning och utprickning av farleder,
 minsvepning m. m. Lokalstyrkorna kunde på detta sätt ofta utgöra
en värdefull förstärkning åt kustflottan i vad anginge tjänsten invid den
egna kusten.

I det stora hela måste man på grund av nödvändigheten av att i första
hand tillgodose kustflottan vid ersättningsbyggnaden avstå från att anskaffa
särskilt för lokalstyrkorna avsedda stridsfartyg. Lokalstyrkorna borde alltså
framdeles, liksom för närvarande vore fallet, huvudsakligen bestå av fartyg,
som dit överförts från kustflottan, samt i övrigt utfyllas med bestyckade
handelsfartyg. I lokalstyrkorna avsåges örlogsfartygen att kvarstå, så länge
de vore skickade för de begränsade uppgifter, som tillkomme dessa sjöstyrkor.
De sakkunniga hade i det föregående yttrat sig beträffande den tid, de

44 Kungl. Maj-.ts proposition nr 145.

olika fartygsslagen ansåges kunna tjänstgöra i respektive kustflotta och lokalstyrkor.

Med den sammansättning, som kustflottan skulle innehava enligt de sakkunnigas
förslag, och med tillämpning av föreslagna livslängder, skulle i
lokalstyrkorna, sedan organisationen varit gällande erforderlig tid, komma
att ingå följande från kustflottan överförda stridsfartyg, nämligen

2 pansarskepp,

2 jagare,

4 vedettbåtar,

1 undervattensbåt, typ A, och

2 undervattensbåtar, typ B.

Enligt vad de sakkunniga framhållit i samband med undersökningen av
de olika fartygsslagens värde för vår flotta, borde ett fåtal motortorpedbåtar
ingå i lokalstyrkorna såsom mönsterbåtar. Detta antal föresloges till 2.

Därjämte borde 1 depåfartyg (för ändamålet omändrat äldre fartyg) tilldelas
lokalstyrkornas undervattensbåtar, vilket i likhet med kustflottans depåfartyg
borde hänföras till de i det följande omförmälda reservfartygen.

Den enligt 1925 års försvarsbeslut förefintliga materielreserven skulle omfatta
dels vissa äldre från sjöstyrkorna överförda stridsfartyg, dels även övnings-
och logementsfartyg, vilka icke vore hänförliga till kategorien stridsfartyg.
 Materielreservens fartyg skulle i regel vara upplagda.

Emellertid erfordrades det för övningarnas rätta bedrivande, att ett icke
ringa antal av materielreservens fartyg årligen hölles rustade, varför dessa
fartyg icke ständigt kunde vara upplagda. De sakkunniga ansåge för den skull,
att fartyg, som enligt nuvarande bestämmelser hänfördes till materielreserven,
lämpligen borde erhålla den gemensamma benämningen reservfartyg, samt att
dessa fartyg borde indelas i två grupper, nämligen sådana, som avsåges för
övningar, och ständigt upplagda fartyg.

Till den förstnämnda av dessa grupper borde hänföras skeppsgossefartygen,
fartyg för militärsjömätning, vissa vedettbåtar, avsedda att tjänstgöra såsom
kustflottans trängfartyg m. m., logementsfartyg, ävensom de depåfartyg, vilka
avsåges att ingå i kustflottan och lokalstyrkorna. Nu nämnda fartyg borde
underhållas för övningsändamål och rustas för övningar enligt rustningsplanerna.

Ständigt upplagda borde — i likhet med vad i 1925 års försvarsbeslut förutsatts
— sådana äldre stridsfartyg vara, vilka befunnits böra avföras ur
sjöstyrkorna men dock icke ansetts böra utrangeras, emedan de vid behov
skulle, eventuellt efter ganska omfattande iståndsättningsarbeten, kunna antingen
ersätta skadade eller förlorade fartyg eller ock eljest bliva av ett visst
värde för försvaret. Dylika fartyg borde endast nödtorftigt underhållas. Yad
beträffade undervattensbåtar, borde dock underhållet vara tillfredsställande, så
länge ackumulatorbatterierna befunne sig i användbart skick.

Beservfartygens uppdelning, på sätt som ovan föreslagits, gåve en fastare
utgångspunkt för beräkning av den del av underhållsanslaget, som avsåges för
dessa fartyg.

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

(tangering av fartyg borde liksom hittills i varje särskilt fall beslutas
av Kungl. Maj:t och bero på varje fartygs tillstånd.

Vid mobilisering borde sjöstyrkorna, i likhet med vad som förutsatts i
1925 års försvarsbeslut, tillföras ett flertal s. k. hjälpfartyg, vilka tillhandaliölles
från handelsflottan och frivilliga motorbåtskåren. Nämnda kår deltoge
jämväl i vissa av flottans fredsövningar.

I det föregående hade de sakkunniga behandlat frågan om sjöstyrkornas
sammansättning med hänsyn tagen till flottans uppgift att förhindra mot
oss riktade fientliga företag över havet. Det gällde härefter att undersöka,
huruvida flottan, sammansatt på sätt de sakkunniga föreslagit, kunde fylla de
krav, vilka kunde komma att ställas på densamma i och för upprätthållandet av
neutralitetsvakt. Såsom förut framhållits, kunde för denna uppgift flottans
fartyg tagas i anspråk, oberoende av om de tillhörde kustflottan, lokalstyrkorna
eller materielreserven.

Under världskriget hade, som i det föregående ävenledes nämnts, för
erforderliga patrullerings-, konvojerings- och eskorteringsuppdrag i främsta
rummet använts flottans mindre fartyg. Ett stort antal av dem hade dock,
på grund av ringa deplacement och fåtalig besättning, åtminstone i hårt
väder och vintertid, varit föga lämpade att utföra denna tjänst, en olägenhet,
som man i någon mån sökt avhjälpa genom att avse flera fartyg för ett
och samma uppdrag.

Den sammansättning av sjöstyrkorna, som de sakkunniga i det föregående
förordat, innebux-e visserligen efter genomförd organisation en betydande
minskning av antalet torpedfartyg och vedettbåtar i jämförelse med det antal
sådana fartyg, som under världskriget stått till vårt förfogande, men de föreslagna
fartygen vore betydligt mera sjödugliga och försedda med större besättningar
än de dåvarande, vadan de i regel torde kunna uppträda vart
för sig.

Härtill komme, att vårt flygväsende, som under världskriget varit alltför
litet utvecklat för att kunna i avsevärd mån bidraga till en kontinuerlig bevakning
av våra kustvatten, numera torde i stor utsträckning kunna samverka
med flottans fartyg för upprätthållandet av neutralitetsvakt. Flygplanen
torde sålunda kunna utföra ständiga rekognosceringar längs kusten och vid
behov tillkalla sjöstridskrafter, vilka borde finnas i beredskap å vissa centrala
punkter längs våra kuster. Därest handelssjöfarten ordnades på lämpligt sätt
i avseende å tid och vägar, torde det antal lätta fartyg, som enligt de sakkunnigas
förslag avsåges att ingå i sjöstyrkorna, vara tillräckligt att motsvara
rimliga anspråk även med avseende på sjöfartens direkta skydd. För speciella
ändamål syntes jämväl bevärade handelsfartyg kunna användas.

Med stöd av vad sålunda framhållits ansåge de sakkunniga, att den sammansättning
av våra sjöstyrkor, som i det föregående föreslagits, gjorde flottan
väl lämpad att jämväl fylla de uppgifter, som neutralitetsskyddet ställde på
densamma.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen av sjöstyrkorna
har marinförvaltningen anfört följande.

My tidigheterna.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

I likhet med de sakkunniga funne marinförvaltningen, att kostnaden för
fartygsbeståndets förnyelse måste beräknas efter vissa livslängder för de
olika fartygstyperna och så långt möjligt utgå med jämnt fördelade årsanslag,
 fixerade till ett genomsnittsbelopp, som med säkerhet måste vara att
påräkna för flottans ersättningsbyggnad. Endast härigenom kunde ett planmässigt
genomförande av byggnadsprogrammet säkerställas. Men det vore
även nödvändigt, att beräkningen av årskvoten för ersättningsbyggnaden
baserades på livslängder, som kunde påräknas, utan att flottans styrka reducerades,
 genom att fartygen bleve omoderna eller ej längre kunde utsättas
för den aktiva tjänstens påfrestningar. I detta hänseende funne ämbetsverket
— med hänvisning till de synpunkter, som framlagts i den de sakkunnigas
betänkande bilagda utredningen angående krigsfartygs livslängder
— att de sakkunniga gått längre än som vore tillrådligt för att med säkerhet
kunna bibehålla kustflottan vid önskvärd effektivitet, samt hölle före,
att livslängderna borde hava bibehållits vid de i 1924 års försvarsproposition
angivna. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av en sådan
minskning av de av de sakkunniga föreslagna livslängderna samt under förutsättning,
 att fullt tillräckliga anslag funnes tillgängliga för omsorgsfullt
underhåll av materielen, ansåge sig marinförvaltningen icke böra påyrka
någon minskning av de livslängder, som lagts till grund för beräkning av
nu föreliggande ersättningsbyggnadsprogram.

Den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen av kustflottan gåve,
såvitt förhållandena för närvarande kunde överblickas, i stort sett det bästa
möjliga utbyte av den starkt begränsade årskvoten. Marinförvaltningen
förutsatte emellertid vidtagandet av de jämkningar beträffande vissa fartygstyper,
 som av ämbetsverket förordats, varjämte ämbetsverket icke ansåge
sig utan vidare kunna ansluta sig till den angivna proportionen mellan de
båda olika typerna undervattensbåtar. Enligt marinförvaltningens uppfattning
torde nämligen behovet av torpedundervattensbåtar under ett sjökrig
vara större än behovet av kombinerade torped- och minundervattensbåtar,
och ville ämbetsverket erinra om att den i propositionen nr 50/1925 skisserade
kustflottan upptoge 6 torpedundervattensbåtar och 3 minundervattensbåtar.
 Enär emellertid tillräcklig erfarenhet beträffande den senare typens
värde och användbarhet ännu icke kunde anses hava vunnits, funne ämbetsverket
det icke för närvarande vara möjligt att helt binda sig vid den föreslagna
proportionen, utan förutsatte, att denna i framtiden komme att avvägas
med ledning av efter hand vunnen ytterligare erfarenhet.

Vad därefter anginge den av de sakkunniga beräknade årskvoten för ersättningsbyggnaden
till kustflottan, borde först erinras därom, att vid ett
konsekvent genomförande av byggnadsplanen och fasthållande vid de föreslagna
livslängderna den angivna årskvoten bleve fullt normerande för det
genomsnittsbelopp, som årligen erfordrades för fartygsbeståndets förnyelse,
utan att kustflottans styrka och effektivitet reducerades, först sedan byggnadsprogrammet
hunnit genomföras så långt, att ersättningsbyggandet för
föråldrade fartyg kommit in i normala förhållanden. Till dess så blivit

47

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 145.

fallet, vore det på grund av uteblivna ersättningsbyggnader nödvändigt att
tillämpa en högre årskvot, om icke de årliga ersättningskostnaderna vid en
senare tidpunkt skulle växa till ett än högre belopp.

Högste befälhavaren över histflottan har anfört, att en kustflotta, sammansatt
enligt de sakkunnigas förslag, givetvis efter genomförd organisation
vore av värde, men det kunde ej förnekas, att antalet enheter inom varje
fartygsslag vore ringa. Kustflottan skulle vara beredd att operera på haven
utanför vår 1 300 nautiska mil långa kust. Man måste beräkna, att några
fartyg befunne sig på översyn, andra måste förutsättas ligga under reparation
efter lidna skador, och på så sätt kunde hela antalet enheter aldrig
samtidigt påräknas. Det jämförelsevis ringa antalet enheter bunde operationerna,
 och flottan måste hållas samlad. Önskvärda eller för framgång
betydelsefulla detacheringar för särskilda uppdrag kunde då ej ske, och i
övrigt funnes ej den frihet i val av rörelse, som ett större antal fartyg medgåve.
 I samma män som kustflottan blivit förminskad till sitt fartygsbestånd,
 måste den för operationers utförande kunna påräkna alla sina krafter
och på den grund frigöras från bevakning och skydd av de stora skärgårdsområden
längs våra kuster, som utgjorde basområden för kustflottan, och
till vilka lokalstyrkorna skulle fördelas. Det vore riktigt, att lokalstyrkorna
ej finge menligt inverka på kustflottans sammansättning, men de syntes
hava större betydelse än vad de sakkunniga tillmätt dem, ej minst genom
uppgiften att hålla områdena fria från fientliga mineringar. Lokalstyrkorna
innehölle enligt 1925 års organisation 35 stridsfartyg (utom depåfartyg), under
det att för lokalstyrkorna efter genomförande av de sakkunnigas organisation
kunde avses allenast 13 fartyg (likaledes utom depåfartyg), ett antal, som
icke läte sig ändamålsenligt fördelas till fyra från varandra vitt skilda skärgårdsområden.
 Uppdelningen kunde ej drivas för långt, och i verkligheten
komme vissa basområden att bliva utan lokalstyrka. Högste befälhavaren
insåge emellertid, att i detta sammanhang icke någonting kunde åtgöras för
dessa styrkor, men vid framtida utredningar borde de bättre tillgodoses.
Större vikt än förut måste också läggas på hjälpfartygens organisation.

I fråga om de av de sakkunniga beräknade livslängderna har högste befälhavaren
över kustflottan anfört, att ökningen av livslängderna i kustflottan
vore en allvarlig åtgärd, vilken medförde, att denna vår viktigaste
sjöstyrkas genomsnittliga effektivitet minskades, varjämte tillgången till
fartyg för lokalstyrkorna betänkligt nedginge. De av de sakkunniga föreslagna
livslängderna överskrede även avsevärt dem, som i allmänhet gällde
inom de ledande marinerna. Världskriget hade medfört en sådan teknisk
utveckling, att starka skäl förelåge att ersätta krigsfartyg, som färdigställts
före eller under kriget, tidigare än som beräknats, d. v. s. att förkorta deras
livslängder. Inför ett val mellan utvägen å ena sidan att genomföra förbättrade
fartygstyper, å den andra att behålla lägre livslängder stannade
man för de förbättrade typerna. Om de sakkunnigas livslängder nu måste
läggas till grund för byggnadsprogrammet, kunde de dock ej få betraktas

48

Ersättnlngs byggnads program.

De sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

som bindande för framtiden, ty mycket oväntat kunde inträffa på skeppsbyggnadsteknikens
område, och det kunde för övrigt visa sig, att vissa fartyg
icke besutte den nu beräknade uthålligheten.

Högste befälhavaren över kustflottan har vidare anfört, att han vore av
den uppfattningen, att kryssaren icke borde uttränga något av de fartyg,
som upptagits i de sakkunnigas sammansättningsplan, men tillförandet till
de sakkunnigas program av en kryssare vore i hög grad erforderligt och
synnerligen värdefullt samt läte sig förena med fasthållandet av utgångspunkten,
 att programmet gällde omsättning av 1925 års flotta. Likaledes
ansåge högste befälhavaren det vara önskvärt, om antalet vedettbåtar kunde
ökas från det av de sakkunniga föreslagna antalet 8 till 12.

Slutligen har högste befälhavaren över kustflottan, i likhet med marinförvaltningen,
 uttalat någon tvekan beträffande den av de sakkunniga föreslagna
proportionen mellan torpedundervattensbåtar samt kombinerade torped-
och minundervattensbåtar. Sedan den första divisionen av det senare
slaget blivit färdigställd, borde det enligt hans mening stå öppet att antingen
skrida till byggandet av nästa division enligt vad de sakkunniga
tänkt sig, eller ock bygga divisionens båtar såsom enbart torpedundervattensbåtar.

Flygstyrelsen bär framhållit, att det skulle vara av stor fördel, därest i
stället för ett enda hangarfartyg tvenne, om ock något mindre sådana, anskaffades.
 Genom en sådan uppdelning av flygstridskrafterna — såväl flygplan
som depå — skulle dessas sårbarhet väsentligen minskas. Härtill
skulle komma den avsevärda fördelen, att flygstridskrafterna lättare kunde
följa flottformationernas skiftande gruppering i bredd och djup.

Den i de sakkunnigas betänkande förutsatta livslängden för hangarkryssaren,
 30 år, syntes flygstyrelsen alltför hög, särskilt då flygmaterielens tekniska
utveckling under en så lång tidsperiod kunde komma att ställa helt
nya fordringar på ett dylikt fartyg.

Jag övergår nu till att redogöra för det ersättningsbyggnadsprogram, som de
sakkunniga utarbetat på grundval av den av dem framlagda planen för sjöstyrkornas
organisation. Härutinnan hava de sakkunniga anfört följande.

Såsom redan framhållits, förutsatte de sakkunniga, att ersättningsbyggnaden
i första hand borde gälla kustflottan, och de sakkunniga hade i anslutning härtill
intagit den principiella ståndpunkten, att någon nybyggnad av fartyg ej
borde ske enbart för lokalstyrkomas räkning. Härvid vore dock att märka, att
då motortorpedbåtar icke ansetts böra ingå i kustflottan, de såsom mönsterbåtar
i lokalstyrkornas sammansättning upptagna båtarna av ifrågavarande typ icke
framdeles kunde ersättas genom överföring av dylika båtar från kustflottan,
utan borde de vid framdeles skeende utrangering eventuellt ersättas genom
nybyggnad. Med hänsyn till den tveksamhet, som syntes råda beträffande
motortorpedbåtars värde för våra förhållanden, ävensom till den hastiga utveckling,
 som ägde rum inom motortekniken, ansåge emellertid de sakkunniga,

49

Kung!. Maj:ts proposition nr 145.

att frågan om ersättningsbyggnad för dessa båtar, vilka droge en relativt
ringa anskaffningskostnad, icke nu borde avgöras utan upptagas till prövning,
först då de för närvarande befintliga båtarna skulle utrangeras.

De sakkunniga ansåge alltså, att det program för ersättningsbyggnad för
flottan, som det här gällde att uppgöra, helt borde inriktas på att giva Icustjlottan
den sammansättning, som denna sjöstyrka enligt de sakkunnigas
mening borde äga.

Yid uppgörandet av ett ersättningsbyggnadsprogram, som avsåges att förverkligas
under en viss tidsperiod, borde vid bestämmandet av denna periods
längd en lämplig avvägning ske. Å ena sidan borde nybyggnaden icke planeras
för så lång tid, att man på grund av den tekniska utvecklingen å här
ifrågavarande område riskerade, att planen under utförandet komme att visa
sig icke vara ändamålsenlig. A andra sidan måste emellertid beaktas, att
perioden borde omfatta så lång tid, att nybyggnaden kunde planmässigt ordnas
och därmed förenade, ytterst betydande såväl organisatoriska som ekonomiska
och tekniska fördelar vinnas.

Ett övervägande av dessa synpunkter hade givit vid handen, att det program,
 som de sakkunniga hade att framlägga för ersättningsbyggnaden, lämpligen
borde omfatta en tidsperiod av 10 år.

Vid uppgörandet av ifrågavarande program vore den ekonomiska ramen
bestämd av den genomsnittliga årskvot, som borde utgå, för att flottans
förnyelse skulle kontinuerligt kunna äga rum och vapnets effektivitet därigenom
upprätthållas. Emellertid torde den minskning i totala kostnader
för försvaret, som avsetts att vinnas med 1925 års försvarsbeslut, först så
småningom under loppet av några år kunna ernås. Statsfinansiella hänsyn
manade därför till särskild återhållsamhet i fråga om utgifterna för fartygsbyggande
under de närmaste åren. Med utgångspunkt från att anslaget till
ersättningsbyggnad för flottan borde under den 10-årsperiod, som ersättningsbyggnadsprogrammet
avsåges att omfatta, i medeltal utgå med den
av de sakkunniga beräknade årskvoten, ansåge därför de sakkunniga, att
periodens första del borde belastas förhållandevis mindre än periodens
senare del. Indelades perioden i två lika långa skeden, skulle sålunda under
periodens första hälft årligen utgå ett anslag, något understigande årskvoten,
 under det att periodens andra hälft i stället årligen skulle belastas
med ett i motsvarande mån ökat anslag.

Vid en sådan uppdelning av byggnadsperioden hade hänsyn även tagits
till den tveksamhet — grundad på ovissheten i fråga om utvecklingen av
sjöstridskrafterna inom oss närliggande stater — som utövat ett stort inflytande
på försvarsrevisionens förslag, och åt vilken också under de sakkunnigas
överläggningar givits uttryck, särskilt vid behandlingen av frågan om
pansarskeppen.

Med utgångspunkt från den ovan antydda fördelningen av kostnaderna
inom 1 O-årsperioden torde vid bestämmandet av vilka fartygsbyggnader, som
borde verkställas under nämnda periods respektive skeden, hänsyn böra tagas,

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 124 höft. (Nr 145.) 322 27 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

förutom till den önskvärda blivande sammansättningen av kustflottan, jämväl
till åldern och tillståndet hos flottans nuvarande fartyg, så att nybyggnaden
i första hand inriktades på de fartygsslag, med avseende å vilka föråldringen
och förslitningen fortskridit längst.

Nedanstående sammanställning gåve en ledning vid bedömandet av vilka
fartygsslag, som med hänsyn till hög ålder närmast vore i behov av nybyggnader.

Fartygsslag

Nuvarande
antal i
kustflottan

Antal av kustflottans nuvarande fartyg, som
nedanstående år överskridit föreslagen livs-längd (hänsyn tagen till nu pågående ny-byggnader)

1933 j 1938

Pansarskepp....................................

4

1

1

Kryssare.........................................

5

4

5

Jagare............................................

8

4

6 b

Torpedbåtar...................................

8

8

8

Undervattensbåtar...........................

7

1

4

Vedettbåtar ....................................

7

7

7

Det framginge av denna sammanställning, att av de fartygsslag, som enligt
de sakkunnigas förslag avsåges att även framdeles ingå i kustflottan, i första
hand jagare och vedettbåtar borde ifrågakomma vid ersättningsbyggnad. Därnäst
komme undervattensbåtarna i åtanke. Med hänsyn till önskvärdheten
av att snarast bereda kustflottan tillfälle till ett bättre utnyttjande av flygstridskrafter
hade de sakkunniga ansett, att även den nya hangarkryssaren
borde färdigställas under byggnadsperiodens första hälft.

De i kustflottans pansarskeppsdivision ingående fartygen av Sverige-typ
vore förhållandevis nya. Kompletteringen av denna division hade de sakkunniga
ansett kunna anstå till byggnadsperiodens andra skede. Intill dess
ett pansarskepp av den av de sakkunniga förordade typen färdigställts,
måste sålunda pansarskeppet Oscar II, trots sin höga ålder, alltjämt
avses att ingå i kustflottan. Då ritnings- och förberedande konstruktionsarbeten
för ett pansarskepp toge lång tid att utföra, hade dock de sakkunniga
ansett, att medel till bestridande av kostnaderna för dessa arbetens verkställande
borde stå till förfogande redan under periodens första skede. Härigenom
skulle pansarskeppets byggande kunna påbörjas omedelbart vid andra
skedets början, och ytterligare uppskov med kompletterandet av pansarskeppsdivisionen
undvikas.

Med stöd av vad ovan framhållits och utgående från att den 10-årsperiod,
vilken ersättningsbyggnadsprogrammet skulle omfatta, uppdelades i två skeden,
vartdera om 5 år, föresloge de sakkunniga följande ersättningsbyggnadsprogram: -

*) Härav 2, som överskrede livslängden under 1938

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Öl

Under första skedet.

F artygsslag

Antal

Kostnad per fartyg

kr.

Summa kostnad

kr.

Hangarkryssare ..............................

1

16 500 000

16 500 000

Jagare........................................

2

6 940 000

13 880 000

Vedettbåtar .......................; . .

4

1 300 000

5 200 000

Undervattensbåt, typ A ..................

1

4 390000

4 390 000

Undervattensbåtar, typ B .................................

2

3 280 000

Summa

6 560 000

46 530 000

Utförande av ritnings- och förberedande konstruktionsarbeten för ett

pansarskepp ...................

Summa

100 000

46 630 000

Under andra skedet.

Fartygsslag

Antal

Kostnad per fartyg

Summa kostnad

kr.

kr.

Pansarskepp.......................

i

27 200 000 >)

27 200 000

Jagare.................. ..............

2

6 940 000

13 880 000

Vedettbåtar...-......................

4

1 300 000

5 200 000

Undervattensbåtar, typ B...................................

4

3 280 000

13120 000

Summa

59 400 000 |

Med utgångspunkt från att kustflottan skulle innehava den sammansättning,
som de sakkunniga i det föregående föreslagit, skulle ett genomförande
av ovan preciserat ersättningsbyggnadsprogram medföra en successiv minskning
av det antal kustflottans fartyg, som överskridit livslängden. Nedanstående
sammanställning avsåge att närmare belysa detta förhållande.

F artygsslag

Antal fartyg i
kustllottan enligt
de sakkunnigas
organisationsplan

Antal fartyg i kustflottan, som
nedanstående år överskridit
livslängden

1933

1938

Pansarskepp .......................................

4

1

Jagare ................................................

8

2

2 !)

Vedettbåtar.........................

8

4

_

Undervattensbåtar.....................

9

_

Hangarkryssare ............................ ,...

1

—

—

Det ersättningsbyggnadsprogram, som av 1924 års riksdag godkänts,
omfattade byggandet av 2 jagare, 2 torpedundervattensbåtar och 2 motortorpedbåtar
för en sammanlagd kostnad av 23 720 000 kronor. Av 1924—1926
års riksdagar hade för ändamålet anvisats sammanlagt 16 200 000 kronor, vadan
för programmets slutförande erfordrades anvisandet av ytterligare 7 520 000

*) Under första skedet fallande ritningskostnader m. m. (lOO 000 kronor) frånriiknade.
2) överskrede 1938.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

kronor. Programmet borde givetvis, såsom också syntes hava avsetts vid beslutet
om 1925 års försvarsordning, så snart som möjligt avslutas, varför
dessa medel enligt de sakkunnigas mening borde utgå under budgetåret
1927—1928.

Att härutöver belasta 1927—1928 års budget med hela eller ens någon
större del av den beräknade årliga kostnaden för den ersättningsbyggnad,
som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma till stånd under första
skedet av 10-årsperioden, syntes av statsfinansiella skäl icke böra ifrågasättas.

Emellertid syntes starka skäl tala för att realiserandet av det av de sakkunniga
föreslagna ersättningsbyggnadsprogrammet åtminstone i viss mindre
omfattning borde taga sin början redan under nästkommande budgetår.

För att arbetarstammen å flottans varv i Karlskrona skulle kunna bibehållas
vid nuvarande antal erfordrades bland annat, att nybyggnad av fartyg
därstädes kontinuerligt påginge. Enligt från marinförvaltningen inhämtad uppgift
komme arbetet å de under byggnad varande undervattensbåtarna icke
att helt täcka varvets behov av nybygge för budgetåret 1927—1928, utan
erfordrades igångsättandet av nytt bygge av fartyg redan under loppet av
nämnda budgetår. Efter att hava inhämtat marinförvaltningens åsikt i ärendet
ansåge de sakkunniga, att detta bygge lämpligast borde bestå i påbörjandet
av en undervattensbåt av typ A, till vilken i huvudsak samma ritningar som
för de under byggnad å Karlskrona varv varande undervattensbåtarna Draken
och Gripen kunde komma till användning. Enligt vad marinförvaltningen
meddelat, erfordrades för ändamålet en medelsan visning å riksstaten för budgetåret
1927—-1928 av 300000 kronor.

Med nybyggnadsverksamheten i allmänhet sammanhängde ock möjligheten
att upprätthålla driften vid torpeddepartementet å Karlskrona örlogsvarv, i
det att de torpeder, som inginge i nybyggda fartygs torpedutredningar, tillverkades
vid departementets torpedverkstad. Eu ekonomisk drift av denna
verkstad fordrade enligt uppgift från marin förvaltningen en årlig nybeställning
av minst 30 st 53 cm torpeder, och hade marinförvaltningen i sin skrivelse
den 27 augusti 1926 angående regleringen av sjöförsvarets utgifter för
budgetåret 1927—1928 hemställt om anvisande av ett särskilt extra anslag
av 300 000 kronor, för att under sagda budgetår skulle kunna igångsättas
tillverkning av nämnda antal torpeder.

Emellertid torde något sådant särskilt extra anslag icke behöva ifrågakomma,
 därest av de medel, som erfordrades för genomförandet av de sakkunnigas
ersättningsbyggnadsprogram, för budgetåret 1927—1928 anvisades —
förutom nyssnämnda belopp, 300 000 kronor, för påbörjandet av byggandet
av en undervattensbåt av typ A — ytterligare 300 000 kronor för påbörjandet
av 30 st torpeder, avsedda att ingå i utredningarna till icke blott den nämnda
undervattensbåten utan jämväl till övriga fartyg, som vore föreslagna till nybyggnad
under första byggnadsskedet. De sakkunniga ville emellertid framhålla, att
de torpedutredningar, som beräknats ingå i nybyggnadskostnaderna för nu
nämnda fartyg, icke omfattade ett så stort antal torpeder, som svarade mot en

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

53

årlig nybeställning av 30 torpeder under tiden intill utgången av nyss
nämnda skede. Med hänsyn till angelägenheten av att snarast möjligt få
till stånd ett nöjaktigt minimiförråd av 53 om torpeder, ansåge de sakkunniga,
att, hur än torpedtillverkningen framdeles komme att anordnas, denna tillverkning
dock till en början borde bedrivas i nyss angiven omfattning.
Härigenom kunde även den nuvarande arbetsstyrkan bibehållas. De sakkunniga
ansåge därför, att medel för påbörjandet av 30 st torpeder avsedda
att ingå i torpedutredningarna för de under första byggnadsskedet till nybyggnad
föreslagna fartygen borde inberäknas i nybyggnadsanslaget för
budgetåret 1927—-1928.

Slutligen borde ritnings- och förberedande konstruktionsarbeten redan under
nästkommande budgetår utföras beträffande de nya fartygstyper, som de sakkunniga
föreslagit till nybyggnad under det första 5-årsskedet. Då dessa
arbeten toge rätt lång tid att utföra, skulle nämligen ett uppskjutande av
desamma betyda ett försenande av flottans förnyelse, som icke kunde anses
tillrådligt. För ifrågavarande arbetens utförande erfordrades enligt marinöverdirektörens
uppgift omkring 40 000 kronor.

De sakkunniga ansåge alltså, att de medelsanvisningar, som krävdes dels för
avslutande av 1924 års nybyggnadsprogram, dels för genomförande av de
sakkunnigas ersättningsbyggnadsprogram, borde fördelas sålunda:

å budgetåret 1927—1928, för slutförande av 1924 års program 7 520 000
kronor samt för påbörjande av de sakkunnigas program (300000 + 300 000 4-40 000=) 640 000 kronor eller tillsammans 8160 000 kronor;

å budgetåren 1928—1933, kostnaderna för fullföljande och slutförande av
de sakkunnigas program, i vad avsåge första byggnadsskedet, sammanlagt
45 990 000 kronor, fördelade med en femtedel å varje år eller med 9198 000
kronor per år; samt

å budgetåren 1933—1938 kostnaderna för utförandet av de sakkunnigas
program, i vad avsåge andra byggnadsskedet, sammanlagt 59 400 000 kronor,
fördelade med en femtedel å varje år eller med 11 880 000 kronor per år.

Under budgetåren 1928—1938 skulle sålunda för flottans ersättningsbyggnad
komma att utgå ett belopp av (45 990 000 + 59 400 000 =) 105 390 000 kronor
eller således i genomsnitt per budgetår 10 539 000 kronor.

Då de sakkunniga ansett det vara av stor vikt, att föreslagna ersättningsbyggnader
skulle kunna utföras å flottans varv åtminstone i den utsträckning,
som erfordrades för att arbetarstammen å varven skulle kunna bibehållas, hade
de sakkunniga av marinförvaltningen begärt uppgift om varvens möjligheter
i nu berört avseende. Marinförvaltningen hade efter verkställd utredning
meddelat, att å flottans varv i Stockholm lämpligen skulle kunna
byggas fartyg av den av de sakkunniga föreslagna vedettbåts-typen. Några
mindre förarbeten å varvet vore visserligen erforderliga för utförandet av
dylik nybyggnad, men skulle härför behövliga medel kunna inräknas i
blivande nybyggnadsanslag, i all synnerhet om mer än ett fartyg komme att
byggas å detta varv. Å flottans varv i Karlskrona skulle med nu befintliga
anordningar kunna byggas såväl undervattensbåtar som vedettbåtar av de

Myndig heterna.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

utav de sakkunniga föreslagna typerna. Dessutom kunde å varvet byggas
jagare av den föreslagna typen, därest några mindre förarbeten i fråga om
varvsutrustningen komme till utförande, för vilkas vidtagande dock ej någon
extra medelsanvisning erfordrades.

Ersättningsbygget syntes i största möjliga utsträckning böra utföras av
kronans varv för att möjliggöra vidmakthållandet av en med hänsyn till såväl
mobiliseringsbehovet som fredsbehovet tillräcklig arbetarstam. Genom
utförande av dylika nybyggnadsarbeten uppehölles också den tekniska färdigheten.

Omfattningen av ersättningsbyggnaden medgåve ändock, att den privata
skeppsbyggnadsindustrien och mekaniska verkstadsindustrien tillfördes arbeten,
 som kunde bidraga till uppehållandet av deras drift och verksamhet.

Marinförvaltningen har i fråga om det av de sakkunniga sålunda framlagda
ersättningsbyggnadsprogrammet anfört följande.

De av de sakkunniga angivna synpunkterna för bestämmande av längden
av den tidsperiod, för vilken ersättningsbyggnadsprogrammet borde uppgöras,
 biträddes av marinförvaltningen. Ämbetsverket hölle emellertid före,
att man för att helt kunna överblicka konsekvenserna av ett byggnadsprogram
helst borde planlägga detta för en tidsperiod, som motsvarade den
största livslängden för de i kustflottan ingående fartygstyperna, d. v. s. enligt
de sakkunnigas beräkningssätt 24 år. En för en så lång tidsperiod
uppgjord byggnadsplan uteslöte icke möjligheten att vid bestämmandet av
de i varje ny 5-årsperiod ingående fartygsbyggnaderna vidtaga de mindre
ändringar, som påkallades av krigsfartygsmaterielens utveckling och vunnen
erfarenhet samt kunde inrymmas inom den av statsmakterna beslutade kostnadsramen
för hela ersättningsbyggnadsplanen. Först genom en sådan planläggning
säkerställdes en fullt tillfredsställande fördelning av årsanslagen
samt vunnes de därmed förenade, ytterst betydande såväl organisatoriska
som ekonomiska och tekniska fördelar, vilka de sakkunniga framhÖlle såsom
beaktansvärda vid bestämmande av byggnadsperiodens längd.

Då emellertid de sakkunniga föreslagit, att ersättningsbyggnadsprogrammet
skulle omfatta en tidsperiod av 10 år, samt med ledning av de i kustflottan
för närvarande ingående fartygens ålder bedömt vilka fartygsslag,
som med hänsyn till hög. ålder vore i behov av ersättning under den föreslagna
byggnadsperioden 1928—1938, ansåge sig marinförvaltningen böra inskränka
sig till att närmare granska de sakkunnigas program för ersättningsbyggnaderna
under denna period, uppdelad i två skeden, innefattande
åren 1928—1933 och 1933—1938. Mot de sakkunnigas förslag, att i första
hand jagare och vedettbåtar borde ifrågakomma vid ersättningsbyggnaden,
hade marinförvaltningen intet att erinra, men ansåge sig härjämte böra
framhålla önskvärdheten av att ersättningsbyggnaden av jagarna påskyndades,
 så att vid det senare skedets slut, 1938, ersättningsfartyg för de
båda jagare, k rångel och Wachtmeister, som detta år enligt de av de sakkunniga
beräknade livslängderna skulle utgå ur kustflottan, funnes färdiga
att insättas i deras ställe. Vidare ville ämbetsverket framhålla, att det —

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

55

med hänsyn till den nuvarande i kustflottan ingående pansarskeppsdivisionens
heterogenitet, så länge pansarskeppet Oscar II kvarhölles i kustflottan
— varit önskvärt, därest möjlighet därtill funnits, att igångsätta ersättningsbyggnaden
för detta fartyg i så god tid, att detsamma kunnat vara
färdigt för tjänst år 1931, då nämnda pansarskepp uppnådde den ålder, då
fartyget ej längre borde kvarhållas i kustflottan.

I anslutning till vad marinförvaltningen förut anfört rörande proportionen
mellan de båda typerna av undervattensbåtar ville ämbetsverket framhålla,
att då det av de sakkunniga föreslagna ersättningsbyggnadsprogrammet för
undervattensbåtar, varom beslut nu borde fattas, endast avsåge komplettering
av de under byggnad varande undervattensbåtarna Draken och Gripen
med den tredje för divisionen erforderliga torpedundervattensbåten
samt dessutom byggande av två kombinerade torped- och minundervattensbåtar
av den utav de sakkunniga förordade typen, inverkade detta icke på
möjligheten att, om så befunnes önskvärt, under andra byggnadsskedet
eventuellt vidtaga justering av förhållandet mellan antalet torpedundervattensbåtar
samt kombinerade torped- och minundervattensbåtar.

Ehuru marinförvaltningen, såsom förut nämnts, funnit de sakkunnigas
förslag giva anledning till vissa erinringar, ansåge dock ämbetsverket, att
förslaget såsom helhet betraktat vore väl ägnat att vidmakthålla flottan
— speciellt kustflottan — vid den styrka, densamma enligt 1925 års försvarsbeslut
avsetts att erhålla. Marinförvaltningen tillstyrkte därför bifall
till de sakkunnigas förslag.

Chefen för marinstaben har anmält, att han intet hade att erinra mot den
av de sakkunniga föreslagna lösningen av den dem förelagda frågan.

Högste befälhavaren över kustflottan har såsom ett allmänt omdöme om de
sakkunnigas ersättningsbyggnadsprogram uttalat, att därest medlen för ersättningsbyggnaden
bestämdes till i medeltal 10 539 000 kronor om året under
här ifrågavarande tioårsperiod, han ansåge, att denna summa bäst kömrne
till användning, genom att ersättningsbyggnaden skedde med de fartygstyper
och till det antal av varje typ, som av de sakkunniga föreslagits.

En förskjutning från andra till första byggnadsskedet av ersättningsbyggnaden
för pansarskeppet Oscar II ansåge högste befälhavaren dock vara i
hög grad önskvärd. Enligt de sakkunnigas förslag skulle medel för denna
ersättningsbyggnad börja anvisas först under budgetåret 1933—1934. Det
nya pansarskeppet torde under sådana förhållanden icke kunna inträda i
kustflottan förrän 1938, då pansarskeppet Oscar II nått en livslängd av
31 år, eller 7 år mera än den av de sakkunniga föreslagna, utökade livslängden.

Under perioden 1928—1938 skulle enligt de sakkunnigas förslag byggas
ersättning för jagarna Ragnar, Yidar, Hugin och Munin. De fyra nya jagare,
 som sålunda trätt i dessas ställe, skulle alltså tillika med jagarna
Wrangel, Wachtmeister, Nils Ehrensköld och O. H. Nordenskjöld bilda de

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

åtta jagare, som upptoges i kustflottan. Av dessa vore Wr angel och Wachtmeister
emellertid färdigställda under 1918 och borde sålunda med den av
sakkunniga föreslagna livslängden vara ersatta 1938. Ersättningsbyggnaden
för jagare under perioden hade på den grund bort omfatta 6 i stället för
4 jagare.

Personal-, De sakkunniga hava verkställt beräkningar angående vissa av de årliga
°underhålls^ kostnader å de ordinarie anslagen, som skulle komma att uppstå, därest
kostnader, de sakkunnigas förslag förverkligades.

De sak- Dessa beräkningar, vilka endast äro avsedda att giva ett ungefärligt bekunmga.
 grepp om de ekonomiska konsekvenserna av de sakkunnigas förslag, hava
inskränkts till de viktigaste av de utgiftsposter, som direkt beröras av
nämnda förslag, nämligen utgifterna för personalens avlöning och naturaunderhåll
(beklädnad och bespisning), för flottans krigsberedskap och övningar
samt för fartygsmaterielens underhåll.

Till grund för dessa beräkningar hava lagts av de sakkunnigas militära
ledamöter uppgjorda organisations- och rustningsplaner.

Beträffande personalens avlöning och underhåll hava de sakkunniga i förevarande
hänseende anfört, bland annat, följande.

Då 1925 års försvarsordning bestämdes, torde man hava förutsatt, att i
den mån fartygstypernas förändring det påkallade, en kompletterande beräkning
av sjöstyrkornas personalbehov skulle komma till utförande i samband
med den kommande prövningen av ersättningsbyggnadsfrågan.

Emellertid vore ej heller det för landtjänsten nödvändiga framtida personalbehovet
ännu fullt klarlagt, och denna fråga torde erfordra en ytterligare
prövning i samband med behandlingen av de förslag, vilka nyligen avgivits
av de till förenkling av organisationen och förvaltningen å flottans stationer
och varv samt örlogsdepån i Göteborg tillkallade sakkunniga.

Bestämmandet av flottans personalstater kunde näppeligen slutgiltigt äga
rum, förrän denna behandling slutförts. Sedan detta skett, torde summan av
stationernas och den efter genomförd nyorganisation av sjöstyrkorna förefintliga
fartygsmaterielens personalbehov bliva vägledande för bestämmandet av
personalstaterna under loppet av den av de sakkunniga föreslagna 10-åriga
ersättningsbyggnadsperioden. Enligt de sakkunnigas uppfattning borde härvid
i fråga om stampersonalen tillses, att icke inom någon personalgrupp utan
tvingande skäl företoges en ökning, som sedermera måste efterföljas av eu
minskning och tvärtom. Detta för att undvika ryckningar i personalorganisationen
med därav följande olägenheter såväl i fråga om personalens rekrytering
och fördelning till olika special tjänster som även beträffande utbildningsarbetets
ordnande.

Under nu angivna förutsättningar syntes en beräkning av personalbehovet
för sjöstyrkorna efter genomförd nyorganisation vara tillräcklig för bedömandet
av de ekonomiska konsekvenserna av de sakkunnigas organisations- och
nybyggnadsprogram i vad anginge personalens avlöning och naturaunderhåll.
Den skillnad mellan tillgång på och behov av personal för fredstjänstens

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

bestridande, som kunde uppkomma under byggnadstiden, kunde i viss mån
utjämnas med anlitande av övergångsstatens personal, och det minskade
behov av värnpliktiga, varmed de sakkunniga ansett sig kunna räkna, borde
i sinom tid föranleda ändrade bestämmelser i värnpliktslagen angående det
antal värnpliktiga, som skulle i fredstid tilldelas marinen.

I anslutning till vad som ovan anförts, hade de sakkunniga låtit verkställa
en beräkning av fartygens personalbehov vid mobilisering efter genomförd
nyorganisation av sjöstyrkorna, och överlämnades denna beräkning med särskild
hemlig skrivelse.

I avseende å dessa beräkningar borde bemärkas, dels att vissa av de sakkunniga
föreslagna fartygstyper vore större än förutvarande typer av samma
fartygsslag, dels att vissa tekniska förbättringar, såsom centralsikte, utökad
luftvärnsbestyckning och oljeeldning, inverkade på personalbehovet.

För bemannandet av de i planen för genomförd nyorganisation upptagna
fartygen skulle, med tillämpande av de i propositionen nr 50 till 1925 års
riksdag använda generella grunderna för beräknandet av personalbehovet för
kustflottans och lokalstyrkornas fartyg och med vederbörlig hänsyn tagen till
den inverkan, som förändringar i typerna och den tekniska utrustningen utövade,
 erfordras en anslagsökning av omkring 270 000 kronor. Då emellertid
de sakkunniga funne det vara av vikt att så långt sig göra läte begränsa
kostnaderna för den nya marinorganisationen, hade de undersökt möjligheterna
att nedbringa bemanningskostnaderna och i detta syfte förutsatt vissa
begränsningar, som närmare framginge av nyssnämnda hemliga skrivelse. På
detta sätt hade det visat sig möjligt att nedbringa den efter fullbordad organisation
av sjöstyrkorna uppkommande merkostnaden för personalens avlöning
och naturaunderhåll från omkring 270 000 kronor till i runt tal 160 000
kronor.

I fråga om anslaget till flottans Jcrigsberedskap och övningar hava de sakkunniga
anfört, att den rustningsplan, som år 1925 lagts till grund för beräknandet
av detta anslag, syntes i det stora hela väl lämpa sig för våra
förhållanden även med den sammansättning av sjöstyrkorna, som av de sakkunniga
föreslagits. En jämförelse mellan kostnaderna för flottans krigsberedskap
och övningar enligt propositionen nr 50/1925 och motsvarande
kostnader med tillämpning av den utav de militära sakkunniga uppgjorda
rustningsplan, som avsåges att gälla efter genomförd nyorganisation, utvisade
en kostnadsökning efter den föreslagna organisationens genomförande
av 53 000 kronor för år räknat.

Slutligen hava de sakkunniga verkställt vissa beräkningar rörande kostnaderna
för fartygsmaterielens underhåll. Dessa beräkningar utvisa en ökning
av flottans underhållsanslag efter genomförd nyorganisation av 218 200 kronor
i förhållande till det i propositionen nr 50/1925 beräknade anslagsbeloppet,
 omjusterat efter vissa i betänkandet närmare angivna grunder. De
sakkunniga hava emellertid framhållit, att de vid undersökningen av underhållsanslaget
särskilt bemärkt de relativt höga kostnaderna för fartygs ut -

Myndig heterna.

De sakkunnigas
hemställan
.

Departe mentschefen.

58 Kungl. Maj-.ts proposition nr 145.

och ayrnstningar. En prövning syntes därför böra företagas för att utröna,
huruvida icke genom ändrade grunder i avseende på fartygens rustning vissa
sådana besparingar å underhållsanslaget kunde göras, att nyssnämnda kostnadsökning
reducerades.

De beräkningar rörande personal-, övnings- och underhållskostnader, som
av de sakkunniga framlagts, hava icke föranlett några erinringar från myndigheternas
sida i vidare mån, än att marinförvaltningen framhållit, att då
med dessa beräkningar endast avsetts att giva ett ungefärligt begrepp om
de ekonomiska konsekvenserna av de sakkunnigas förslag, de här lämnade
personal- och kostnadsuppgifterna icke finge anses vara bindande.

De sakkunnigas betänkande utmynnar i den hemställan, att Kungl. Maj:t
måtte, med framläggande för 1927 års riksdag av den utav de sakkunniga
uppgjorda planen för sjöstyrkornas organisation ävensom av det av de sakkunniga
utarbetade ersättningsbyggnaasprogrammet, föreslå riksdagen att
dels besluta, att ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, omfattande nybyggnad
av en hangarkryssare, två jagare, fyra vedettbåtar och tre undervattensbåtar,
 skall äga rum under budgetåren 1927—1933, samt att under
samma tid skola utföras ritnings- och förberedande konstruktionsarbeten
för ett pansarskepp, dels oek för flottans ersättningsbyggnad för budgetåret
1927—1828 anvisa ett extra reservationsanslag av 8 160 000 kronor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava de sakkunniga utgått
ifrån, att vidmakthållandet av flottan vid den styrka och effektivitet, som
denna enligt 1925 års försvarsbeslut avsetts att erhålla, måste anses utgöra
den förutsättning, på vilken den av statsmakterna åsyftade utredningen i
ersättningsbyggnadsfrågan borde grundas. Jag biträder härutinnan de sakkunnigas
uppfattning.

För vinnande av planmässighet i ersättningsbyggnaden och för ernående
av en riktig uppskattning av det årliga genomsnittsbelopp, som kräves för
fartygsbeståndets förnyelse, hava de sakkunniga ansett erforderligt, att såsom
mål för byggnadsverksamheten fixeras en viss sammansättning av sjöstyrkorna,
 i främsta rummet kustflottan. Ersättningsbyggnaden förutsättes
nämligen äga rum i första hand för kustflottan, under det att lokalstyrkornas
fartygsbestånd framdeles, liksom hittills varit fallet, avses att omsättas
huvudsakligen genom överföring av fartyg från kustflottan. Den såsom
önskvärd ansedda sammansättningen av kustflottan bliver därför i så
måtto utslagsgivande för behovet av nybyggnadsanslag, att det är med ledning
av anskaffningskostnaderna för de i kustflottan ingående fartygen,
ävensom av fartygens livslängd i kustflottan, som det för flottans förnyelse
erforderliga årliga genomsnittsbeloppet — flottans totala årskvot — bör beräknas.
 Liksom de sakkunniga håller jag före, att man genom att sålunda
upprätta en plan för flottans ändamålsenliga sammansättning erhåller en
säkrare grundval för utarbetande av ett nybyggnadsprogram, än om man
inskränker sig till att undersöka, vilka fartyg, som under den närmaste tiden

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

böra ersättas, samt lämnar ersättningsbyggnadsfrågan i övrigt helt öppen.
Jag vill dock erinra därom, att — såsom även av de sakkunniga framhållits
— en dylik för sjöstyrkornas organisation uppgjord plan, som avses att
ligga till grund för en ersättningsbyggnadsverksamhet på lång sikt, med
sannolikhet behöver i anledning av ändrade förhållanden tid efter annan
revideras, samt att därav givetvis i sin tur kan bliva en följd, att jämkningar
befinnas böra vidtagas i det ursprungliga nybyggnadsprogrammet.

I fråga om flottans allmänna uppgifter hava de sakkunniga inledningsvis
angivit vissa synpunkter, mot vilka jag icke har något att erinra. De sakkunniga
hava därefter underkastat frågan om för våra förhållanden lämpliga
fartygsslag och fartygstyper en ingående undersökning samt uppgjort följande
plan för kustflottans sammansättning:

4 pansarskepp,

8 jagare,

8 vedettbåtar,

9 undervattensbåtar, därav 3 av typ A och 6 av typ B, samt

1 hangarkryssare.

Den årliga genomsnittskostnaden för omsättning av en sålunda sammansatt
kustflotta har med nuvarande priser beräknats till 10 873 000 kronor.
De sakkunniga hava härvid, såsom närmare framgår av vad förut anförts,
funnit sig kunna beträffande vissa fartygsslag räkna med något högre livslängder
än som hittills ansetts lämpligt.

Vad särskilt angår den av de sakkunniga föreslagna hangarkryssaren, har
den kombination av uppgifter, som avsetts för detta fartyg, synts mig lämplig.
 Jag kan alltså icke dela flygstyrelsens uppfattning, att ifrågavarande
fartyg ej borde få avses jämväl för flygtjänsten ovidkommande uppgifter.

Med anledning av de erinringar, som från myndigheternas sida riktats
emot den av de sakkunniga förordade hangarkryssartypen, har, såsom förut
nämnts, inom marinförvaltningens ingenjöravdelning uppgjorts ett nytt förslag
till hangarkryssare, vilket i åtskilliga avseenden skiljer sig från det
tidigare framlagda förslaget. De huvudsakliga skiljaktigheterna mellan de
bägge förslagen framgå av de utav marinmyndigheterna och flygstyrelsen i
ämnet avgivna yttrandena, för vilkas innehåll redogörelse lämnats i det föregående.
 Särskilt tillåter jag mig framhålla dels det senast uppgjorda förslagets
överlägsenhet i avseende å fartygets fart och sjöduglighet ävensom
därutinnan, att torpedbestyckning kunnat inrymmas i fartyget, dels ock den
enligt sistnämnda förslag avsedda lämpligare uppställningen av såväl flygplan
som artilleripjäser. Vid den granskning, jag underkastat ifrågavarande
bägge förslag, har jag i likhet med myndigheterna kommit till den uppfattningen,
 att det senast framlagda förslaget är att förorda.

Såsom ett totalomdöme om den av de sakkunniga framlagda planen för
kustflottans sammansättning anser jag mig kunna uttala, att berörda organisationsplan,
 såvitt nu kan bedömas, är väl lämpad att tjäna såsom grundval
för beräknandet av den för fartygsmaterielens förnyelse erforderliga årskvoten
samt för uppgörandet av ett ersättningsbyggnadsprogram för flottan.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Beträffande samtliga fartygstyper gäller härvid givetvis, såsom också av
myndigheterna framhållits, att det vid ifrågakommande nybyggnader bör i varje
särskilt fall noggrant undersökas, huruvida icke ytterligare förbättringar eller
av utvecklingen eljest betingade förändringar i avseende å vederbörande
fartygstyper kunna vidtagas inom ramen av den beräknade kostnadssumman.
Enligt vad marinförvaltningens och högste befälhavarens över kustflottan
yttranden giva vid handen, synes mig vidare den möjligheten icke vara utesluten,
 att, efter det ytterligare erfarenheter på området vunnits, proportionen
mellan torpedundervattensbåtar samt kombinerade torped- och minundervattensbåtar
lämpligen befinnes i fortsättningen böra ändras därhän, att ett
större antal av undervattensbåtarna, än som av de sakkunniga föreslagits,
konstrueras såsom enbart torpedundervattensbåtar, dock med iakttagande av
att den beräknade kostnaden därigenom icke överskrides.

Vidkommande högste befälhavarens över kustflottan förslag om utökning
av det enligt de sakkunnigas organisationsplan i kustflottan ingående antalet
fartyg med en kryssare och fyra vedettbåtar, skulle härigenom, liksom
också genom det av flygstyrelsen förordade ersättandet av hangarkryssaren
med två dylika fartyg av mindre typ, uppstå en icke oväsentlig ökning av
den beräknade årskvoten, varför jag ej finner mig kunna biträda berörda
förslag.

Vad härefter angår de livslängder för olika slag av stridsfartyg, varmed
de sakkunniga ansett sig kunna räkna, hava visserligen från myndigheternas
sida uttalats betänkligheter mot den ökning av livslängderna, som
de sakkunnigas förslag innebär i jämförelse med hittills i sådant hänseende
tillämpade beräkningsgrunder. Med hänsyn till vad de sakkunniga i ämnet
anfört och under av dem angivna förutsättningar synas mig emellertid de
ökade livslängderna kunna läggas till grund för beräkningen av årskvotens
belopp.

Med den sammansättning av kustflottan, som av de sakkunniga föreslagits,
och med tillämpning av de utav dem förordade grunderna för beräknandet
av fartygsslagens livslängd i sjöstyrkorna skulle, sedan den avsedda organisationen
blivit fullt genomförd, antalet fartyg i lokalstyrkorna bliva jämförelsevis
ringa. Emellertid är att märka, dels att vart och ett av dessa
fartyg skulle komma att besitta ett avsevärt mycket högre stridsvärde och
betydligt större sjöduglighet än motsvarande i lokalstyrkorna nu ingående
enheter, dels ock att för fyllande av vissa på lokalstyrkorna ankommande
uppgifter bestyckade handelsfartyg kunna och böra tagas i anspråk. Med
avseende å sistberörda möjlighet att utfylla lokalstyrkorna får jag erinra
om de förbättringar i hjälpfartygsorganisationen, som otvivelaktigt kunna
genomföras tack vare tillkomsten av den nästlidet år antagna fartygsuttagningslagen.

Det ersättningsbyggnadsprogram, som framlagts av de sakkunniga, omfattar
en tidrymd av 10 år, räknat från ingången av budgetåret 1928—1929.
Jag bortser härvid från, att enligt de sakkunnigas förslag redan å riksstaten
för budgetåret 1927—1928 skulle anvisas medel, förutom för avslutandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 145. 61

den år 1924 beslutade ersättningsbyggnaden, jämväl för påbörjandet i viss
mindre utsträckning av det nya byggnadsprogrammet.

Emellertid hava de sakkunniga — bland annat med hänsyn till att den
minskning i totala kostnader för försvaret, som avsetts att vinnas genom
1925 års beslut i försvarsfrågan, beräknats först så småningom under loppet
av några år kunna ernås — funnit sig böra uppdela tioårsperioden i två
femårsskeden, varvid förutsatts, att under det första skedet skulle komma
att årligen utgå ett ersättningsbyggnadsanslag, något understigande årskvoten,
 mot det att anslaget under det senare skedet skulle i ungefär motsvarande
grad ökas utöver årskvoten. Under första skedet skulle byggas

1 hangarkryssare, 2 jagare, 4 vedettbåtar, 1 undervattensbåt av typ A och

2 undervattensbåtar av typ B, varjämte för utförande av ritnings- och förberedande
konstruktionsarbeten för ett pansarskepp skulle anvisas ett belopp
av 100 000 kronor. Under andra skedet skulle byggas 1 pansarskepp, 2
jagare, 4 vedettbåtar och 4 undervattensbåtar av typ B.

Kostnaderna för flottans ersättningsbyggnad under budgetåret 1927—1928
samt under därpå följande 10 budgetår hava beräknats sålunda:

å nästkommande bugetårs riksstat dels för slutförande av 1924 års program
7 520 000 kronor, dels för påbörjande av en undervattensbåt 300 000
kronor, dels för påbörjande av torpedtillverkningen för i det nya ersättningsbyggnadsprogrammet
ingående fartyg 300 000 kronor, dels ock för ritnings-
och förberedande konstruktionsarbeten för nya fartygstyper 40 000
kronor, tillhopa 8160 000 kronor eller samma belopp, som för ändamålet
beräknats i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag,
för vart och ett av budgetåren 1928—1933 9 198 000 kronor samt
för vart och ett av budgetåren 1933—1938 11880 000 kronor.
Uppdelningen av byggnadsperioden i två skeden, på sätt de sakkunniga
föreslagit, är enligt min mening redan av förut omförmälda statsfinansiella
skäl till fullo motiverad. Såsom ytterligare skäl för den föreslagna uppdelningen
hava de sakkunniga angivit den tveksamhet, grundad på ovissheten
i fråga om utvecklingen av sjöstridskrafterna inom oss närliggande stater,
som utövade ett stort inflytande på försvarsrevisionens förslag och åt vilken
också under de sakkunnigas överläggningar givits uttryck, särskilt vid behandlingen
av frågan om pansarskeppen. Härutinnan ansluter jag mig till
de sakkunniga. Emellertid vill jag i detta sammanhang även erinra om den
tvekan, som vissa myndigheter i sina över de sakkunnigas betänkande avgivna
yttranden befunnits hysa, huruvida, sedan den första divisionen kombinerade
torped- och minundervattensbåtar färdigställts, ytterligare en division
sådana båtar bör byggas under det senare femårsskedet, eller om i
stället då bör byggas en division torpedundervattensbåtar. Jämväl vad de
hörda myndigheterna i nyssberörda avseende anfört finner jag värt beaktande.
 Jag förutsätter därför, att före övergången till det senare byggnadsskedet
verkställes undersökning, som också av de sakkunniga antagits
bliva tid efter annan erforderlig, huruvida med hänsyn till utveck
lingens krav och då föreliggande förhållanden en revision av ersättnings -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

byggnadsprogrammet kan anses påkallad. Denna min ståndpunkt hindrar
mig icke att förorda förslaget i vad det avser utförande under första skedet
av förberedande ritnings- och konstruktionsarbeten för ett pansarskepp, varförutan
möjligheten att utföra det föreliggande byggnadsprogrammet jämlikt
de sakkunnigas förslag kunde äventyras.

Det av de sakkunniga förordade ersättningsbyggnadsprogrammet synes
i övrigt icke giva anledning till erinran. Byggnadsperiodens längd synes
lämpligt vald, likaså den inbördes ordning, vari de olika nybyggnaderna i
stort sett föreslagits att komma till utförande. Den utvidgning av byggnadsprogrammet
med ytterligare två jagare, som av marinförvaltningen och
högste befälhavaren över kustflottan ifrågasatts, kan jag däremot med hän*
syn till därmed förenade avsevärda kostnadsökningar icke tillstyrka.

Vad slutligen beträffar de beräkningar rörande personal-, övnings- och
underhållskostnader, som av de sakkunniga verkställts under förutsättning,
att den av dem förordade organisationen av sjöstridskrafterna förverkligades,
vill jag erinra därom, att med dessa beräkningar endast avsetts att giva ett
ungefärligt begrepp om de ekonomiska konsekvenserna av de sakkunnigas
förslag i avseende å de mera betydande årliga utgifterna för sjöförsvaret.
Vad de sakkunniga i detta sammanhang anfört angående möjligheterna att
reducera kostnaderna för sjökrigsmaterielens underhåll genom vidtagande av
ändringar i grunderna för fartygens rustning synes mig värt allt beaktande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att ersättningsbyggnad av krigsfartygsmateriel, omfattande
nybyggnad av en hangarkryssare, två jagare, fyra vedettbåtar och tre undervattensbåtar,
 skall äga rum under budgetåren 1927—1933, samt att under
samma tid skola utföras ritnings- och förberedande konstruktionsarbeten för
ett pansarskepp,

dels ock för flottans ersättningsbyggnad för budgetåret 1927—1928 anvisa
ett extra reservationsanslag av 8 160 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik von Horn.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.