Kungl. Maj:ts proposition nr 137,

tfr 137.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vanföreanstalt
i. Härnösand; given Stockholms slott den
22 februari 1927.''

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats«
rådet å Stockholms slott den 22 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Metjrling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Ltberg,

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anför
•chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson:

Vid behandlingen i statsrådet den 4 januari 1927 av anslagsäskandena
under riksstatens femte huvudtitel för budgetåret 1927—1928 (statsverkspropositionen,
femte huvudtiteln) anmälde jag, under punkten 65, att den s. k.
kasemkommittén, som har till uppdrag att verkställa undersökning och avgiva
förslag bland annat rörande det lämpligaste förfarandet med de som
följd av 1925 års försvarsorganisation ledigblivande kasernetablissementen,
med skrivelse den 2 december 1926 framlagt förslag angående den framtida anBihang
till riksdagens protokoll 1327. 1 samt. 118 käft. (Nr 137.)

323 27

•Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

vändningen av det för Hemsö kustartillerikår avsedda, för detta ändamål numera
överflödiga kasernetablissementet i Härnösand. Förslaget innebure,
att etablissementet skulle användas till en för Norrland avsedd vanföreanstalt.

Jag anförde vidare, att kasernkommitténs ifrågavarande förslag sammanhängde
med fråga om överenskommelse med Härnösands stad i anledning
av att kasernetablissementet icke komme till användning för det ursprungligen
avsedda ändamålet. I detta hänseende hade av kommittén, under
förbehåll av Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande, avtal slutits med
Härnösands stad, vilket avtal enligt sitt innehåll borde föreläggas 1927 års
riksdag. En av bestämmelserna i avtalet vore, att om etablissementet icke
före den 1 juli 1931 tagits i bruk för sitt nya ändamål, staten skulle från
nämnda dag, till dess så skett, till staden utgiva ersättning efter 10,000
kronor för helt kalenderår.

I detta sammanhang erinrade jag även om att 1917 års riksdag i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition beviljat föreningen för bistånd åt vanföra
i Norrland och Dalarne —• i det följande för korthetens skull benämnd
Norrlandsföreningen — ett statsbidrag av 275,000 kronor, därav å extra
stat för år 1918 anvisats 75,000 kronor, till uppförande av en vanföreanstalt
i Sundsvall. För anslagets åtnjutande hade emellertid stadgats bland
annat de villkoren, att föreningen skulle styrka, dels att så stor del ar
byggnadsarbetet, som ungefärligen motsvarade den del av anslaget vars utbetalande
begärdes, blivit utfört, och dels att föreningen förfogade över
medel, som jämte ifrågavarande anslag å 275,000 kronor vore tillräckliga att
täcka kostnaderna för anstaltens uppförande.

Dessa villkor hade, meddelade jag, föreningen icke kunnat uppfylla, i
följd varav det anvisade beloppet 75,000 kronor alltjämt kvarstode reserverat.
I stället hade föreningen i en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse av
den 22 oktober 1926 hemställt om statsbidrag å 609,500 kronor för uppförande
och inredande av en vanföreanstalt i Sundsvall.

Jag anförde därefter, att jag i förevarande ärende, efter gemensam beredning
med chefen för försvarsdepartementet, kommit till den uppfattningen,
att vid valet mellan ifrågavarande båda förslag övervägande skäl talade för
ett biträdande i huvudsak av vad kasernkommittén föreslagit. I överensstämmelse
med denna uppfattning hade också chefen för finansdepartementet förenämnda
den 4 januari 1927 vid behandlingen i 1927 års statsverksproposition
av frågan om inkomstberäkningen för nästkommande budgetår under titeln
»i anspråk tagna kapitaltillgångar» utgått från att omförmälda anslagsbelopp
å 75,000 kronor icke vidare skulle reserveras för sitt ursprungliga ändamål
utan disponeras för bestridande av statsutgifterna under sagda budgetår.

Vidare yttrade jag, att ärendet i fråga då ännu icke förelåge i det skick,
att jag vore i tillfälle att däri framlägga något definitivt förslag. I följd
därav fann jag mig endast böra angiva, i vad mån detsamma vore av beskaffenhet
att inverka på riksstaten för nästkommande budgetår.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 137.

Efter förmälan att kasernkommittén framlagt alternativa förslag, slutande
å närmare angivna belopp, samt att — vilketdera förslaget man än biträdde
— det icke kunde väntas, att mera än en obetydlig del av ombyggnadsarbetet
hunne utföras under budgetåret 1927—1928, i följd varav det för
nämnda budgetår erforderliga anslagsbeloppet ansetts kunna begränsas till

75,000 kronor, förordade jag, att ett extra reservationsanslag till sistnämnda
belopp tills vidare måtte för ändamålet beräknas i förslaget till riksstat för
budgetåret 1927—1928.

I anslutning härtill har också Kungl. Maj:t under förenämnda punkt i
statsverkspropositionens femte huvudtitel föreslagit riksdagen att, i avbidan
på den särskilda proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet, till
vanföreanstalt i Härnösand för budgetåret 1927—1928 beräkna ett extra
reservationsanslag av 75,000 kronor.

Jag anhåller nu att för Kungl. Maj:t få anmäla ifrågavarande ärende till
slutlig prövning.

Först torde jag då få närmare redogöra för innehållet i IcasernTcommitténs
förenämnda skrivelse av den 2 december 1926.

I denna skrivelse har kommittén inledningsvis erinrat om att kommittén
genom remiss fått till sig överlämnat ett utlåtande från byggnadsstyrelsen
av den 7 juni 1923 angående den framtida användningen av kasernetablissementet
i Härnösand jämte vid berörda skrivelse fogade handlingar. I samband
därmed hade också till kommittén överlämnats en av stadsfullmäktige
i Härnösand den 8 januari 1924 till Kungl. Maj:t gjord framställning,
däri hemställts, att uppgörelse måtte, såvitt å kronan ankomme, träffas angående
stadens mellanhavanden med kronan i anledning av den markupplåtelse
m. m. till kronan, som staden år 1917 verkställt i och för det för kustbefästningarna
i Härnösands skärgård avsedda kustartilleriförbandets förläggande
till Härnösand med kasemetablissement å den s. k. Hovsjorden.

Vidare har kommittén i förevarande skrivelse påpekat, att till kommittén
för yttrande överlämnats jämväl den av mig i det föregående omförmälda,
till Kungl. Maj:t ställda framställningen av den 22 oktober 1926 från Norrlandsföreningen
angående statsbidrag för uppförande av en vanföreanstalt
i Sundsvall ävensom en av nämnda förening tidigare eller den 30 augusti
1926 till socialdepartementet ingiven förberedande anmälan beträffande sistnämnda
fråga.

Med förmälan att kommittén verkställt utredning i sålunda berörda ämnen
har kommittén i sin förevarande skrivelse den 2 december 1926 till en början
erinrat om att 1914 års senare riksdag till nyanläggningar och nyanskaffningar
för stärkande av det fasta kustförsvaret beviljat ett anslag av 13,748,690
kronor att utgå av vämskattemedel samt att bland dessa nyanläggningar även
ingått byggnader i Härnösand för förläggning av Hemsö kustartillerikår. De
för denna kår beräknade byggnaderna skulle utgöras huvudsakligen av kasernbyggnad,
byggnad för matinrättning, exercishus och avträdesbyggnad. Under

Kasernkommittén
den
2 december
1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

förutsättning att det för kustbefästningarna i Härnösands skärgård avsedda
kustartilleriförbandet förlädes till Härnösand med kasernetablissement å den
s. k. Hovsjorden hade, anför kommittén vidare, stadsfullmäktige i Härnösand
den 4 januari 1916 beslutit att kostnadsfritt ställa till kronans förfogande
viss mark m. m. för förläggningens ordnande. Jämlikt Kungl. Maj:ts
brev den 26 maj 1916 hade marinförvaltningen bemyndigats att för kronans
räkning avsluta avtal med Härnösands stad i enlighet med det sålunda
gjorda erbjudandet. Hen 20 september och den 15 oktober 1917 hade ett
mellan kronan och staden i anledning av förläggningen upprättat skriftligt
avtal undertecknats.

För lydelsen av detta avtal torde jag här icke behöva redogöra, utan tilllåter
jag mig i sådant hänseende hänvisa till den proposition i fråga om
överenskommelse mellan kronan och Härnösands stad i anledning av att kasernetablissementet
i fråga icke vidare skulle användas för sitt ursprungliga ändamål,
om vars avlåtande chefen för försvarsdepartementet — på basis av här
förut antydda, av kommittén uppgjorda förslag — denna dag lärer komma
att göra hemställan.

Yidkommande de på sin tid verkställda arbetena med uppförandet av kasernetablissementet
i fråga, kostnaderna därför samt omfattningen av etdblissementets
nuvarande användning har kommittén lämnat följande redogörelse.

Å det av staden till kronan med äganderätt överlåtna markområdet — å
en vid 1917 års avtal fogad karta betecknad med A — både under våren
1917 uppförandet av en kasernbyggnad jämte en matinrättning sby g g nåd påbörjats.
På hösten 1919 hade Kungl. Maj:t föreskrift, att med hänsyn till
den kommande revisionen av landets försvarsväsende alla pågående arbeten
vid ifrågavarande byggnadsföretag skulle avbrytas. Vid denna tidpunkt hade
arbetena fortskridit så långt, att kasernbyggnaden uppförts. Yttre putsning
ävensom de huvudsakliga inredningsarbetena hade dock återstått. Matinrättningsbyggnaden
hade befunnit sig i mera ofullbordat skick. Grund till
en gymnastikbyggnad hade blivit gjuten, men byggnadens uppförande både
icke påbörjats. Åtgärder för planering, ordnande och inhägnande av kasernområdet
hade icke vidtagits.

Inom kasernbyggnaden hade sedermera inretts och tagits i anspråk en
■del lokaler för bostäder, expeditioner och förrådsrum. Sålunda funnes expeditionslokaler
och bostäder för kommendanten vid Hemsö fästning och dennes
adjutant inredda, varjämte den ena hälften av kasernbyggnadens vindsvåning
tagits i anspråk för inrymmande av förråd för Härnösands landstormsområae
nr 67 a och för Röda Korset.

Uppförandet av byggnaderna i det skick, de vid tiden för avbrytandet av
arbetena befunnit sig, hade dragit en kostnad av sammanlagt omkring

1,100,000 kronor. Härtill hade sedermera kommit kostnader för inredandet
av en del bostäder och förrådslokaler m. m.

Beträffande tidigare ifrågasatta dispositioner av kasernetablissementets utnyttjande
för annat än militärt ändamål har kommittén bringat i erinran
följande.

Hen 29 juni 1921 hade Kungl. Maj:t anmodat byggnadsstyrelsen att, efter
hörande av länsstyrelsen i Västernorrlands län och eventuellt andra statsmyndigheter,
verkställa undersökning rörande den framtida användningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

det påbörjade kasernetablissementet i Härnösand, därest detsamma vid den
blivande revisionen av försvarsväsendet icke skulle komma att för sitt ursprungliga
ändamål avses.

Därjämte både till byggnadsstyrelsen den 16 mars 1922 för yttrande överlämnats
en av medicinalstyrelsen gjord framställning om utredning, bland
annat, huruvida nämnda kasern, därest densamma icke skulle komma att
användas för försvarsändamål, lämpligen skulle kunna förändras till anstalt
för vuxna obildbara sinnesslöa.

Efter att hava verkställt en vidlyftig utredning hade byggnadsstyrelsen
den 7 juni 1923 avgivit utlåtande i ärendet. Därvid hade styrelsen såsom
eget yttrande åberopat innehållet i ett av intendenten hos styrelsen Otar
Hökerberg avgivet tjänstememorial rörande användningen av kasernetablissementet
i Härnösand jämte vid memorialet fogade bilagor. Av detta memorial
framginge bland annat, att byggnadsstyrelsen efter förhandlingar med medicinalstyrelsen
inhämtat, att kasernbyggnaden icke vore lämplig vare sig för
vård av sinnessjuka eller för vård av vuxna obildbara sinnesslöa. Enligt
memorialet vore det lämpligast, om det i Härnösand befintliga folkskoleseminariet
inrymdes i kasernbyggnaden, att en hovrätt förlädes i den nuvarande
seminariebyggnaden, att lantmäterikontoret förflyttades till seminariets
gymnastikbyggnad samt att länsstyrelsen kvarstannade i sina nuvarande
lokaler. I memorialet hade slutligen uttalats, att kasernbyggnadens
användning för annat statsändamål måste göras beroende av att en hovrätt
förlädes till Härnösand. Endast under denna förutsättning vore det möjligt,
att med nuvarande statsinstitutioner ekonomiskt utnyttja den stora ökning
i det statliga lokalbeståndet i Härnösand, som kasernens tillkomst medfört.

Kommittén har härefter något närmare berört innehållet i förenämnda
skrivelse av den 8 januari 1924, däri stadsfullmäktige i Härnösand hemställt,
att uppgörelse måtte träffas angående stadens mellanhavanden med kronan
på grund av det år 1917 upprättade avtalet angående upplåtelse till kronan
av mark m. m. för ifrågavarande kasernetablissement. I berörda skrivelse
hade stadsfullmäktige — under hänvisning till ett av stadsfullmäktige vid
sammanträde den 11 december 1923 fattat beslut i ämnet samt under åberopande
av att kronan icke uppfyllt de villkor, som utgjort förutsättningen
för att Härnösands stad skulle anses bunden av de utfästelser, som från
dess sida gjorts i avtalet av år 1917 — närmare angivit stadens krav å
kronan i berörda hänseende. På kommitténs redogörelse härför torde det
emellertid vara onödigt att i detta sammanhang ingå.

Efter erinran om att enligt den av 1925 års riksdag beslutade försvarsorganisationen
varken något kustartilleritruppförband eller annan militär
institution skall förläggas till kasernetablissementet i Härnösand har kommittén
härefter preciserat omfattningen av den utredning jämte förslag, som
det med hänsyn till det kommittén givna allmänna uppdraget syntes åligga
kommittén att avgiva i avseende å förevarande spörsmål. Härutinnan har
kommittén anfört, att kommittén ansett sig hava att dels avgiva förslag
rörande det framtida användandet av ifrågavarande kasernetablissement, dels
ock söka träffa uppgörelse med Härnösands stad rörande förekommande ersättningsfrågor.

1925 års

försvarsorga nisation.

Kasern kommitténs uppdrag.

Kutiyl. May.ts proposition nr 137.

I sin föreliggande skrivelse har kommittén därefter i första hand till
prövning upptagit frågan om det framtida användandet av kasernetablissementet
i fråga.

Kommittén förklarar sig härvid hava tagit under övervägande, huruvida
icke någon statsinstitution skulle kunna förläggas till kasernetablissementet.
I första hand hade därvid från kommitténs sida undersökts lämpligheten
av att använda etablissementet till anstalt för vård an sinnessjuka eller vuxna
obildbara sinnesslöa. Kommittén hade för sådant ändamål tagit kännedom
om vad som i detta ämne anförts av medicinalrådet It. Stenbeck, dåvarande
överinspektören för sinnessjukvården D. A. Petrén och arkitekten C. Westman,
vilka såsom representanter för medicinalstyrelsen haft att samråda
med byggnadsstyrelsen vid den i det föregående omförm älda, sistnämnda
styrelse anbefallda utredningen rörande möjligheten att använda etablissementet
för, bland annat, berörda ändamål. Dessa personer hade i ett den
9 april 1923 avgivet utlåtande anfört bland annat, att kasernen i Härnösand
utan vidare syntes kunna förklaras ej vara lämplig till anstalt för vård av
sinnessjuka eller sinnesslöa. Såsom huvudsakligt skäl mot en dylik anordning
hade anförts, att kasernområdet vore för litet. Det läge därjämte inklämt
mellan andra till bostadshus avsedda tomter och vore alltså icke avskilt
på sätt, som vore önskligt för ifrågavarande slag av anstalter. Med
hänsyn till detta yttrande hade kommittén icke ansett sig kunna ifrågasätta
ett omändrande av kasernetablissementet till anstalt för vård av sinnessjuka
eller sinnesslöa.

En del framkastade förslag om att till etablissementet förflytta vissa i
Härnösand belägna statsinstitutioner, bland andra länets lantmäterikontor,
hade, yttrar kommittén därefter, visat sig icke kunna genomföras. Kasernbyggnaden,
som vore av betydlig storlek, skulle nämligen icke på dylikt
sätt kunna helt utnyttjas.

Vid nu angivna förhållanden och då fråga uppkommit att låta inrätta eu
vanföreanstalt i Norrland, har kommittén ansett sig böra undersöka, huruvida
icke kasernetablissementet skulle kunna omändras till en anstalt för
dylikt ändamål.

Innan kommittén närmare ingått på frågan om inredande av eu vanföreanstalt
för Norrland uti etablissementet i fråga, har kommittén lämnat eu
kortfattad redogörelse för vanförevårdens nuvarande organisation i vårt land.

I sådant hänseende har kommittén i huvudsak yttrat följande.

Den nuvarande vanförevården vore byggd på privat grund. Med bortseende
från det år 1879 stiftade Sällskapet Éugeniahemmet — vilket å sitt
sjuk- och skolhem, beläget å Norrbacka invid Stockholm, emottoge vanföra
och obotligt sjuka barn från hela landet — funnes tre egentliga vanföreanstalter,
vilka vore i verksamhet i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg och
ägdes av enskilda föreningar. För Norrland funnes någon särskild vanföreanstalt
icke inrättad. De personer från landets nordligare delar, som behövde
vård eller utbildning vid vanföreanstalt, bleve i allmänhet hänvisade
till Stockholmsanstalten. Nyssnämnda föreningar handhade jämväl driften
av anstalterna, men bidrag till driften och vårdkostnaderna m. m. lämnades
såväl av staten som av landstingen. Yar och en av de tre angivna vanföreanstalterna.
hade såväl poliklinik och sjukavdelning (klinik) som yrkesskola med
tillhörande elevhem. Samtliga tre vanföreanstalter hade för anordnande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 137. 7

sina sjukavdelningar med poliklinik erhållit statsbidrag. Med medel, som
hopsamlats av föreningen för barnförlamningens bekämpande och sedermera
ställts till nämnda anstalters förfogande, hade vidare i samband med desamma
anordnats skol- och upp fostring shem, vilka närmast vore avsedda för
tninderåriga vanföra, som på grund av vanförhetens art ej kunde komma i
åtnjutande av den allmänna folkskoleundervisningen. Anstalterna i fråga
omfattade därmed alla de grenar, som inginge i den moderna vanförevården.

För vanförevårdens befrämjande funnes därjämte en särskild sammanslutning,
den s. k. svenska vanföreanstalternas centralkommitté. Denna utgjorde
en representation av Sveriges föreningar för bistånd åt vanföra och
hade till ändamål att befrämja utvecklingen av en rationellt organiserad
vanförevård.

För att erhålla kännedom om det nuvarande antalet inträdessökande vid
vanföreanstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg hade, yttrar
kommittén vidare, uppgifter härom infordrats från Svenska vanf öreanstalternas
centralkommitté. Av dessa uppgifter framginge, att exspektanterna till
de olika avdelningarna vid nämnda vanföreanstalter den 20 augusti 1926 uppgått
till följande antal:

Vanf örean stalt	Yrkesskoleelever (interna)	Skolhem s-elever	Patienter	Summa exspektanter
manliga	kvinnliga	s:a elever
Stockholm..................	202	130	332	5	223	560
Göteborg ..................	158	69	227	34	32	293
Hälsingborg...............	170	73	243	11	109	363
Totalt	530	272	802	50	364	1,216
Med anledning av	den låga	exspektantsiffran	— 5 — i	fråga om	skolhems-

elever vid Stockholmsanstalten hade från nämnda anstalt särskilt påpekats,
ntt ansökningsblanketter av princip utlämnades endast till ett litet fåtal,
då man, med hänsyn till det otillräckliga platsantalet, ansåge sig icke böra
förleda föräldrar och målsmän att, i förlitande på att plats småningom bereddes,
vänta, utan ville förmå dem till energiska ansträngningar att ordna
barnens undervisning på annat sätt, medan skolåldern ännu varade. Det
hade emellertid från anstaltens sida betonats, att det förvisso förefunnes
vanföra barn i stort antal, vilka vore i verkligt behov av skolhemmets vård
och undervisning, ehuru de icke funnes antecknade såsom exspektanter.

I förevarande sammanhang har kommittén jämväl ansett det vara av intresse
att äga kännedom om det antal platser, som enligt de senaste årsberättelserna
stode till förfogande å de olika vanföreanstalterna. I sådant hän
seende har kommittén hänvisat till följande tablå.

	Stockholm.	Götehorg.	Hälsingborg.	Summa.
Hem för yrkesskoleelever (interna).....	93	65	75	233
Skolhem..................................................	30	30	53	113
Sjukavdelning........................................	63	60	59	182

186

155

187

528

Norrlands föreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Förutom de i elevhemmen boende yrkesskoleeleverna (interna elever)
finnas — erinrar kommittén — s. k. externa elever vid yrkesskolorna, d. v. s.
sådana elever, som bo utom anstalten men å denna erhålla daglig undervisning,
varjämte de i regel äro satta i tillfälle att intaga en eller flera måltider
å anstalten. Antalet externa elever å anstalterna vore växlande under
olika tider av året.

Av de i nyss angivna hänseenden anförda siffrorna har kommittén ansett
det framgå, att behovet av vanföreanstalter i vårt land ingalunda vore fyllt
med de tre nuvarande anstalterna i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg.
Härtill komme, yttrar kommittén, att anstalterna för stora delar av landet
vore otjänligt belägna. Särskilt för de norra delarna av landet syntes det
kommittén vara av vikt, att de vanföra lättare bereddes tillgång till nödig
anstaltsvård.

Behovet av en norrländsk vanföreanstalt, anför kommittén vidare, hade
gjort sig gällande jämväl för de sociala verk — i första hand pensionsstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten — vilka hade att bereda vanföra ortopedisk
behandling eller annan vanförevård. Sålunda hade stora svårigheter
och väsentliga kostnader ofta uppstått genom de långa avstånd och de
besvärliga resor, som de vanföra nödgats företaga mellan vanföreanstalten
och de vanföras hembygd i Norrland.

Härjämte borde enligt kommittén i förevarande avseende beaktas, att
Stockholms vanföreanstalt under de senaste åren på grund av överbelastning
arbetat under synnerligen ogynnsamma förhållanden.

Med hänsyn till sålunda angivna förhållanden har kommittén funnit, att
inrättandet av en ny vanföreanstalt, belägen väsentligt norr om Stockholm,,
vore ett trängande önskemål.

I detta sammanhang har kommittén ingått på en redogörelse för de
planer rörande inrättande av en särskild vanföreanstalt i Sundsvall, som
nu och tidigare framlagts av Norrlandsföreningen.

Kommittén har därvid i huvudsak hänfört sig till innehållet i föreningens
två förberörda framställningar av den 30 augusti och den 22 oktober 1926:
med till dessa hörande handlingar och ritningar.

I berörda hänseende har kommittén till en början anfört, att en förening
med ändamål att lämna bistånd åt vanföra i Norrland i slutet av år 1915
bildats i Sundsvall. Föreningen, vilken numera benämndes »Föreningen för
bistånd åt vanföra i Norrland och Dalarne», hade genom insamlande av
frivilliga bidrag och genom årsavgifter lyckats hopbringa ett kapital, vilket,
inberäknat donationsmedel, vid utgången av år 1925 uppgått till 227,117
kronor 42 öre.

Redan i april 1916 hade föreningen hos Kungl. Maj:t gjort framställning
om statsbidrag å 200,000 kronor för uppförande av en anstalt för vanföra i
Sundsvall i enlighet med ett av arkitekten K. Giiettler upprättat förslag.
Enligt detta förslag skulle den tilltänkta vanföreanstalten förläggas till en
av Sundsvalls stad för ändamålet upplåten tomt, belägen öster om stadens
begravningsplats. Anstalten skulle omfatta en sjukavdelning för 58 patienter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 137,

en yrkesskola för 65 ä 70 elever med ett elevliem, inrymmande plats för 33
gossar och 20 flickor (interna elever), samt ett skol- och uppfösningshern för
48 barn i skolåldern. Anstalten skulle alltså bliva av den storlek, att å
densamma skulle kunna mottagas 171 å 176 vanföra. Kostnadsförslag et, dagtecknat
den 12 april 1916, slutade å 595,000 kronor, vilken siffra byggnadsstyrelsen
i infordrat utlåtande ansåg böra höjas till 808,000 kronor. I anslutning
härtill hade föreningen sedermera anhållit om statsbidragets ökning
till 400,000 kronor.

Kommittén har därefter erinrat om det i det föregående antydda, av
1917 års riksdag föreningen beviljade statsbidraget å 275,000 kronor — därav

75,000 kronor anvisats å extra stat för år 1918 — till uppförande av berörda
vanföreanstalt ävensom om de för anslagets åtnjutande utav Kungl. Maj:t
genom brev den 29 juni 1917 uppställda villkoren samt anfört, att föreningen
i fråga huvudsakligen av ekonomiska skäl icke kunnat påbörja byggnadsföretaget.

I fråga om av föreningen efter statsbidragets villkorliga beviljande vidtagna
åtgärder i syfte att söka förverkliga sina byggnadsplaner har kommittén
i huvudsak yttrat följande.

I maj 1925 hade stadsfullmäktige i Sundsvall, med bifall till en av Norrlandsföreningen
gjord framställning, beslutit, att i stället för den tidigare
bestämda tomten till plats för den tilltänkta vanf örean stalten utan vederlag
upplåta ett annat markområde om 6,600 kvadratmeter, beläget intill länslasarettet
i Sundsvall. På uppdrag av föreningens styrelse hade därefter
arkitekten Giiettler utarbetat nya skissritningar med tillhörande arbetsbeskrivning
och kostnadsförslag för den ifrågasatta nya vanföreanstalten. Enligt
detta förslag skulle anstalten inrymma en sjukavdelning för 44 — i stället
för 58 — patienter samt yrkesskola och elevhem för 50 elever i stället för
yrkesskola för 65 ä 70 elever och hem för 53 elever. Skolhem skulle till en
början icke uppföras.

Kostnaderna för den sålunda starkt förminskade anstalten hade beräknats
uppgå till sammanlagt 1,015,000 kronor. Härtill skulle för inventarier och
förbrukningsmateriel komma ytterligare 102,550 kronor. Totalsumman för
anstaltens uppförande och inredande skulle alltså komma att belöpa sig till
1,117,550 kronor. Hälften av denna summa eller 558,775 kronor tänkte föreningen
sig kunna erhålla i statsbidrag. Återstoden, som föreningen ursprungligen
beräknat att de norrländska landstingen skulle tillskjuta, hade föreningen,
då landstingen i allmänhet ställt sig avvisande mot de därom gjorda framställningarna,
trott sig kunna erhålla huvudsakligen genom upptagande av lån.
Driften av anstalten skulle av föreningen omhänderhavas på enahanda villkor,
som gällde för övriga vanföreanstalter i landet. Givetvis skulle därvid de
insamlade medel, som för närvarande stode till föreningens disposition, användas
såsom rörelsekapital.

I skrivelsen till Kungl. Maj:t av den 22 oktober 1926 hade sedermera föreningens
styrelse hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för 1927 års riksdag
framlägga förslag om beviljande av ett statsbidrag å 609,500 kronor att utbetalas
till styrelsen för uppförande av eu vanföreanstalt i Sundsvall med
88 platser å poliklinik och sjukavdelning samt 50 platser i yrkesskola och elevhem
i huvudsaklig överensstämmelse med vissa av arkitekten Giiettler uppgjorda
ritningar.

Enligt dessa ritningar skulle anstalten, förlagd till en invid länslasarettet
belägen tomt, bliva något utvidgad, i det att sjukavdelningen skulle påbyggas

Kas emkommittén.

10 Kung! Maj.ts proposition nr 137.

med ytterligare en våning. Härigenom skulle å denna avdelning kunna
beredas plats för 88 patienter i stället för tidigare avsedda 44. Anstalten
skulle alltså kunna inrymma tillhopa (88 + 50) 138 vanföra. Ej keller enligt
detta förslag skulle skolhem till en början uppföras.

I fråga om kostnaderna för- anstaltens uppförande och anordnande kade det
i sådant känseende förut beräknade totalbeloppet, 1,117,550 kronor, enligt detta
senare förslag ökats med 101,450 kronor ock skulle sålunda uppgå till 1,219,000
kronor. Kostnaderna för att verkställa omförmälda påbyggnad av sjuk- ock
poliklinikbyggnaden med ytterligare en våning kade därvid beräknats till

75,000 kronor, varigenom hela byggnadskostnaden skulle belöpa sig till 1,090,000
kronor. För inventarier till samma våning kade upptagits ett belopp av
26,450 kronor. Kostnaderna för inventarier skulle då komma att betinga ett
belopp av sammanlagt 129,000 kronor. Det ifrågasatta statsbidraget å 609,500
kronor utgjorde sålunda kälften av det för anstaltens uppförande ock inredning
dåmera beräknade totalbeloppet, 1,219,000 kronor.

Kommittén har härefter erinrat om att inom dåvarande civildepartementet
den 28 juni 1918 tillkallade sakkunniga — de s. k. vanförevårdssakkunniga
— den 25 mars 1920 avgivit betänkande angående riktlinjerna för vanförevårdens
vidare utveckling i vårt land. Enligt dessa riktlinjer skulle, anför
kommittén, inrättas två vanföreanstalter för Norrland, av vilka den ena, avsedd
för de södra delarna, skulle förläggas till Sundsvall ock den andra,
avsedd för de norra delarna, till Umeå.

Ur detta betänkande bör därjämte här erinras om, att de sakkunniga uttalat
såsom ett önskemål att åtminstone de vanföreanstalter, som komme att
nyinrättas, borde placeras invid och i viss mån samorganiseras med ett
större i specialavdelningar uppdelat sjukhus. Den för vanföreanstalter oundgängligen
nödvändiga ortopediska polikliniken samt sjukvårdsavdelningen
(kliniken) borde bliva gemensamma för sjukhuset ock vanföreanstalten. Bredvid
sjukhuset, inom eller alldeles intill dess tomt, borde i särskilda byggnader
förläggas vanföreanstaltens övriga avdelningar.

Kommittén kar härefter redogjort för de huvudsakliga invändningar, vilka
Norrlandsföreningen — under åberopande bland annat av ett till föreningen
av given anledning den 7 januari 1925 avgivet yttrande av styrelsen för
Svenska vanföreanstalternas centralkommitté — i sina nu föreliggande framställningar
riktat mot ett förläggande av en vanföreanstalt till ifrågavarande
kasernetablissement i Härnösand, ävensom för de fördelar, som anordnandet
av en vanföreanstalt i Sundsvall i motsats härtill enligt föreningens mening
skulle medföra.

I första hand hade, yttrar kommittén, mot inrättande av en vanföreanstalt
i Härnösand framhållits, att en sådan anstalt icke — på sätt av vanförevårdssakkunniga
ifrågasatts och enligt Sundsvallsförslaget skulle bliva
förhållandet — komme att upprättas i anslutning till det i staden befintliga
lasarettet och således bleve helt skild från sistnämnda institution. En annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

huvudan märkning mot förslaget grundade sig enligt kommittén på den
uppfattningen, att en vanföreanstalt måste ligga i en någorlunda stor stad i
så tättbefolkad bygd som möjligt, enär anstaltens yrkesskolor fordrade en
stor kundkrets. Om tillgången på lämpligt arbete bleve förhållandevis ringa,
kunde yrkesskolan vid en dylik anstalt, förlagd i en mindre stad, möjligen
allt från början bliva stäckt i sin utveckling. Därest yrkesskolorna droge
till sig arbete av olika slag, kunde detta å andra sidan oförmånligt inverka
å samhällets yrkesutövare. I en större stad bleve dessa olägenheter däremot
icke märkbara. Sundsvall erbjöde i förevarande hänseende betydligt
större möjligheter än Härnösand.

Gent emot den första av de sålunda gjorda erinringarna mot Härnösandsförslaget
har från kommitténs sida framhållits, att, även om anordningen
beträffande vanföreanstalts förläggande intill och samarbete med länslasarett
måste anses vara lämplig såväl ur vanförevårdens som ur den allmänna
sjukvårdens synpunkt, det dock borde beaktas, att icke någon av de nu befintliga
vanföreanstalterna vore anordnad på dylikt sätt. Ett alltför intimt
samarbete mellan sjukhuset och vanföreanstalten skulle ock kunna medföra, att
å anstaltens sjukavdelning inlades jämväl sådana sjukdomsfall, vilka icke
vore att hänföra till den egentliga vanförevården. Som statsbidrag utginge
för vård av vanföra, men all övrig sjukvård vore en kommunal angelägenhet,
syntes vissa betänkligheter kunna nr ekonomisk synpunkt hysas mot en samorganisation
mellan sjukhus och vanföreanstalt. Redan detta borde enligt
de sakkunnigas mening medföra, att den i förevarande hänseende framställda
anmärkningen mot kasernbyggnadernas i Härnösand användande till vanföreanstalt
icke borde tillerkännas alltför stort avseende.

Med anledning av den uttalade uppfattningen om vikten av eu vanföreanstalts
förläggning inom en större stad med kringliggande tätt befolkad
bygd har kommittén anfört, att det icke torde kunna förnekas, att Sundsvall
i detta hänseende måste tillerkännas ett visst företräde framför Härnösand. Folkmängden
i Sundsvall uppginge till 17,000 personer, under det att Härnösand
hade eu folkmängd av inemot 12,000 personer. Härtill komme, att
trakten omkring Sundsvall vore mera tättbebyggd än trakten omkring Härnösand.
Emellertid vore, framhåller kommittén, ingendera av dessa städer av
den storlek, att den i och för sig kunde lämna full sysselsättning åt eleverna
vid en större vanföreanstalts yrkesskolor. Vissa svårigheter skulle därför å
båda platserna komma att uppstå för att rationellt ordna denna fråga. Yrkesutbildningen
finge i görligaste mån anpassas efter föreliggande förhållanden.
Vissa yrkesgrupper torde alltid kunna beredas fullt arbete, oavsett var en
vanföreanstalt vore belägen. Detta gällde snickare, bokbindare och målare
samt alla dem, som vore sysselsatta med arbete vid stick- och vävmaskiner.
Däremot syntes vid en vanföreanstalt, förlagd till eu mindre stad, sysselsättning
måhända kunna beredas allenast ett mindre antal av de yrkesskoleelever,
vilka skulle utbildas till skräddare, skomakare eller sömmerskor.
Vissa åtgärder borde dock enligt kommitténs uppfattning kunna vidtagas för att

Förslag till
vanföreanstalt
i Härnösand.

12 Exing! Maj:ts proposition nr 137.

bereda jämväl dylika elever lämpligt och tillräckligt arbete. De svårigheter,
som i nu omförmälda hänseende kunde uppkomma, borde alltså enligt kommitténs
mening icke överdrivas.

För att mera direkt erhålla kännedom om Svenska vanföreanstalternas
centralkommittés ställning till spörsmålet om inrättande av en vanföreanstalt
i Härnösand, hade, anför kasernkommittén vidare, förhandlingar från kommitténs
sida inletts med styrelsen för centralkommittén, därvid anhållits om
svar på frågan huruvida nämnda styrelse kunde för sin del tillstyrka förläggandet
av en vanföreanstalt i de uti Härnösand belägna ofullbordade,
staten tillhöriga kasernbyggnaderna, under förutsättning att ifrågavarande
byggnader kunde förändras, så att de bleve användbara såsom vanföreanstalt.

Svar å denna förfrågan hade av centralkommitténs styrelse — i det följande
för korthetens skull benämnd kommittéstyrelsen — den 16 mars 1926 lämnats
i form av ett berörda dag avgivet utlåtande. Detta utlåtande är av i
huvudsak följande innehåll.

Kommittéstyrelsen, som ännu ej haft tillfälle att i detalj granska de ifrågavarande
kasernbyggnaderna och deras lämplighet till vanföreanstalt, ville i
anslutning till den diskussion, som tidigare förts vid sammanträde med
kasernkommittén rörande denna fråga, uttala, att kommittéstyrelsen, trots de
många principiella betänkligheter mot placeringen av en. vanföreanstalt i
Härnösand, som med skäl framförts, inför den obestridliga nödvändigheten
av att en vanföreanstalt i Norrland snarast möjligt komme till stånd, ansåge,
att det från vanförevårdssynpunkt kunde godtagas, att en vanföreanstalt
för Norrland förlädes till Härnösand, detta naturligtvis dock endast
under förutsättning, att en noggrann utredning med ritningar till ombyggnad
jämte kostnadsförslag komme att visa å ena sidan, att de ifrågavarande
byggnaderna kunde omändras till en acceptabel vanföreanstalt, och å andra
sidan, att detta projekt med hänsyn till kostnaden för såväl anläggning som
drift visade sig avsevärt mera ekonomiskt för statsverket än det omedelbara
realiserandet av det av styrelsen för N orrlandsföreningen framlagda förslaget
till vanföreanstalt i Sundsvall, vilket med hänsyn till den föreslagna vanföreanstaltens
samorganisation med Sundsvalls lasarett utan tvivel vore att från
vanförevårdssynpunkt föredraga.

Efter övervägande av de sålunda framförda synpunkterna — ävensom
av från andra håll i huvudsak i enahanda riktning gående uttalanden —
i nu förevarande ämne hade kasernkommittén kommit till det resultat,
att, därest en acceptabel vanföreanstalt kunde inredas i Härnösandskasernen
och kostnaderna för varje vårdplats därvid kunde beräknas bliva
väsentligt lägre än i Sundsvall, varest nybyggnad måste ske, det av ekonomiska
skäl syntes vara tillrådligt, att Härnösandskasernen i första hand utnyttjades
för dylikt ändamål. Att statsverket skulle i större eller mindre
grad lämna bidrag till uppförandet av en vanföreanstalt i Sundsvall, så länge
Härnösandskasernen stode ledig, hade synts kommittén helt uteslutet.

På grund härav har kasernkommittén ansett sig böra närmare undersöka
möjligheten av att omändra kasernetablissementet i Härnösand till en vanföreanstalt.
I anslutning härtill har kommittén låtit arkitekten Giiettler

Kungl. Maj tis proposition nr 137. 13

uppgöra förslag till förändring av kasernetablissementet i fråga för dylikt
ändamål.

Enligt detta förslag — vilket innefattar i augusti 1926 uppgjorda full.
ständiga ritningar ävensom kostnadsförslag — skulle huvudkomplexet, d. v. s.
själva kasernbyggnaden, jämte den till matinrättning ursprungligen avsedda
byggnaden tagas i anspråk för vanföreanstaltens räkning. Förslaget har uppgjorts
alternativt. Skillnaden mellan de båda förslagen — av vilka det ena
betecknats såsom huvudförslaget och det andra, något senare uppgjorda, såsom
alternativförslaget — består huvudsakligen däri, att enligt alternativförslaget
de i själva kasernbyggnaden nu befintliga landstorms- och Eöda
Korsförråden alltjämt skola bibehållas i södra hälften av vindsvåningen.
Härigenom har det utrymme, som skulle ställas till anstaltens förfogande,
blivit något mindre, varjämte kostnaderna för omändrings- och inredningsarbetena
kunnat begränsas till ett något lägre belopp.

Enligt båda förslagen skall matinrättning sbyggnaden inredas till ekonomibyggnad
och skolhem. I dess källarvåning har inrymts bad- och tvättavdelning,
förrådsrum, värmecentral och målareverkstad. Bottenvåningen har tagits
i anspråk för kökslokaler, matsalar samt skol- och lekrum för skolbarnen.
I våningen en trappa upp har inretts sovavdelning för skolhemmets 48 skolbarn
ävensom bostäder för en del av anstaltens personal. Vindsvåningen i
ekonomibyggnaden inrymmer slutligen isoleringsrum m. m.

I själva kasernbyggnaden skall enligt båda förslagen källarvåningen inredas
till bandageverkstad m. m., gymnastik- och ljusbehandlingsavdelning samt
skomakeri- och snickareverkstäder. Bottenvåningen skall omändras till poliklinik,
kontor samt matsalar och samlingslokaler för yrkesskoleeleverna. I
denna vånings ena flygel skola jämväl inredas tre bostadsrum. Sjukavdelningen
skall enligt båda förslagen förläggas till våningen en trappa upp, därvid
den ena hälften är avsedd för män och den andra hälften för kvinnor
och barn. Bostad för underläkare har inrymts i denna vånings södra flygel.
Enligt huvudförslaget skall kasernbyggnadens andra våning helt tagas i anspråk
till sovsalar m. m. för yrkesskolans interna elever samt vindsvåningen
inrymma dels arbetslokaler för kvinnor dels ock arbetssalar för män (skrädderi
och bokbinderi). Vissa personalbostäder och förrådsutrymmen hava därjämte
inretts i sistnämnda båda våningar.

Enligt alternativförslaget skall den nämnda andra våningen tagas i anspråk
såsom sovsalar för yrkesskolan, men den manliga avdelningen har härvid
— i förhållande till huvudförslaget — minskats, och i våningens ena flygel
hava utrymmen beräknats för skrädderi- och bokbinderiverkstäder. Vindsvåningen
har enligt alternativförslaget avsetts att i ena hälften inrymma
arbetssalar för kvinnor, under det att, på sätt förut antytts, den andra hälften
skulle, liksom för närvarande är fallet, upplåtas såsom förråd för landstormen
och Böda Korset.

Vad angår antalet vårdplatser, skulle 270 vanföra enligt huvudförslaget inrymmas
å anstalten. Å sjukavdelningen (kliniken) skulle sålunda beredas
plats för 103 patienter (därav 49 allmänna platser för kvinnor och barn, 6
halvenskilda dylika platser, 40 allmänna platser för män samt 8 halvenskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

platser för män). Å yrkesskolornas elevhem skulle kunna intagas 119 (interna)
elever, därav 53 kvinnliga och 66 manliga, samt å skolhemmet 48
-skolbarn. Kostnaderna för byggnadernas omändring hava enligt detta förslagav
kommittén ursprungligen beräknats uppgå till omkring 900,000 kronor.

Enligt alternativförslaget skulle hela antalet platser kunna beräknas till
244. Å sjukavdelningen (kliniken) skulle, liksom enligt huvudförslaget, kunna
intagas 103 patienter. Å yrkesskolornas elevhem skulle plats kunna beredas
— i stället för åt 119 elever enligt huvudförslaget — åt 93 elever, därav
53 platser för kvinnliga och 40 platser för manliga. Slutligen skulle i skolhemmet,
, liksom enligt huvudförslaget, finnas plats för 48 skolbarn. Kostnaderna
för alternativförslaget hava i runt tal beräknats till 872,000 kronor.

Enligt båda förslagen skulle några mera väsentliga tillbyggnader till de
nu befintliga byggnadskomplexen icke behöva ifrågakomma. Matinrättningsbyggnaden,
vilken är belägen på bortåt 30 meters avstånd från kasernbyggnaden,
måste dock förenas med denna byggnad medelst eu förbindelsegång.
För att bereda nödigt utrymme för skolhemmet, vilket i sin helhet skulle
förläggas till matinrättningsbyggnaden, har det därjämte enligt förslaget ansetts
erforderligt att i någon mån utöka denna byggnad genom tillbyggnad.

Förutom de i det föregående omförmälda vårdplatserna skulle enligt ritningarna
inom anstalten bostäder kunna beredas för en väsentlig del av anstaltens
personal.

Enligt båda förslagen skulle följande personalbostäder stå till förfogande:

1 bostad för underläkare..............	. 3	ruin	och kök	1	person
1 » » föreståndarinna .....	2	»		1	»
1 » » överlärare.................	. 3	»	och kök	1	»
1 rum för husmoder ....................	. 1	»		1	»
4 » » sköterskor..................	. 4	»		4	personer
5 » » lärare och lärarinnor..	. 5			5	»
1 bostad för portvakt .................	. 2	»		1	person
11 rum för biträden.......................	. 11	»		22	personer
11 » » » .......................	. 11	»		11	»
	42 rum och 2 kök 47	personel-

Därjämte skulle enligt huvudförslaget ytterligare ett rum med plats för
två biträden kunna upplåtas inom anstalten. Huvudförslaget skulle alltså
med tillhopa 43 rum och 2 kök kunna bereda bostadsutrymmen för 49 personer.

Kostnaderna för genomförande av huvudförslaget hava av arkitekten Guettler
i augusti 1926, i samråd med tillkallade experter, beräknats på följande sätt:

Byggnadskostnad..................................................................... kronor 525,804: —

Värmeledning enligt ingenjören H. Ahxner........................ » 105,000: —

Tvättanläggning och ångkök enligt ingenjören Ahxner ... » 25,000: —

Varmvattensberedning, gas, vatten och avlopp enligt ingenjören
Ahxner ..........................................;................... * 98,000: —

4 hissar och komplettering av elektriska ledningar ......... » 47,000: —

Kylanläggning ....................•••••....... * 8,000: —

Kontroll, ritningar och administration................................. » 45,000: —

Oförutsedda utgifter...................................................... * 46,196: —

Kronor 900,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Om alternativförslaget komme till utförande, skulle enligt av Giiettler den
4 november 1926 verkställd överslagsberäkning en minskning kunna inträda
i fråga om följande kostnader.

Byggnadskostnad ...............................................

Körläggningsarbeten...........................................

Elektriska ledningar............................................

Kontroll, ritningar, oförutsedda utgifter m. m

Minskning

kronor 21,613: —
» 3,000: —

» 750: —

» 2,637: —

Kronor 28,000: —

Altemativförslaget skulle alltså draga en totalkostnad av 872,000 kronor.

Under hänvisning till här berörda kalkyler har kommittén framhållit, att
Jcostnaderna per vårdplats enligt huvudförslaget skulle komma att belöpa sig
till omkring 3,333 kronor och enligt alternativförslaget till cirka 3,573 kronor.
Härvid hade dock icke tagits någon hänsyn till de utlägg, som kronan tidigare
verkställt för ifrågavarande kasernetablissements uppförande. Medräknades
dessa kostnader, beräknade till 1,100,000 kronor, skulle kostnaderna
pbr vårdplats uppgå till respektive 7,497 och 8,082 kronor.

Som enligt alternativförslaget de i kasernbyggnadens vindsvåning inrymda
förråden alltjämt skulle bibehållas, borde, framhåller kommittén vidare, givetvis
en del av de å byggnaden tidigare nedlagda kostnaderna avse dessa förrådsutrymmens
anordnande. Att verkställa en tillförlitlig beräkning huru
stor del av byggnadskostnaderna, som borde falla å denna del av byggnaden,
vore dock icke möjligt. Med hänsyn till det anförda borde emellertid beaktas,
att den sist angivna kostnaden per vårdplats, 8,082 kronor, rätteligen borde
vara något lägre.

Kommittén har därjämte påpekat, att i de tidigare byggnadskostnaderna
jämväl ingått de kostnader, som belöpt sig på grundläggningsarbetena för
gymnastikbyggnaden. Denna byggnadsgrund komme emellertid icke att utnyttjas
för anstaltens räkning. Vid en jämförelse av de nyss angivna siffrorna
— utvisande kostnaderna per vårdplats vid den tilltänkta vanföreanstalten
i Härnösand — med en på enahanda sätt beräknad vårdplatsTcostnad
vid en dylik anstalt i Sundsvall, visade det sig, framhåller kommittén,
att, därest sistnämnda anstalt uppfördes enligt det av Norrlandsföreningen
senast framlagda förslaget, kostnaderna per vårdplats vid ett av föreningen
beräknat patient- och elevantal av sammanlagt 138 skulle uppgå till 7,898
kronor.

De av arkitekten Giiettler utarbetade ritningarna angående omändring av
kasernetablissementet i Härnösand till en vanföreanstalt, hade — enligt
kasernkommittén — såväl styrelsen för svenska vanföreanstalternas centralkommitté
som representanter för de olika lokalföreningarna blivit satta i
tillfälle attgranska. Med hänsyn till härvid uttalade önskemål hade,yttrar kasernkommittén,
en del mindre jämkningar i ritningarnas plandisposition vidtagits.
Några mera väsentliga anmärkningar mot arkitektens förslag hade emellertid
icke framställts. Tvärtom hade från sakkunnigt håll uttalats, att ritningarna,

Kostnaderna
och driften.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

sådana de slutligen förelåge, skulle utan vidare kunna läggas till grund för
anordnande av en vanföreanstalt i kasernetablissementet.

I sin skrivelse bär kasernkommittén icke framställt någon erinran mot
vare sig den av arkitekten Giiettler utarbetade planen till omändringsarbetena •
i fråga eller mot de verkställda kostnadsberäkningarna. I valet mellan huvudförslaget
och alternativförslaget har kommittén ansett sig böra förorda det
sistnämnda, som innebure allenast den skillnaden beträffande platsantalet,
att antalet platser å den manliga yrkesskoleavdelningen vore 26 lägre. Såsom
skäl för denna ståndpunkt har kommittén framhållit, att åt yrkesskolan för
manliga elever vid den ifrågasatta vanföreanstalten i varje fall till en början
icke borde givas alltför stor omfattning. Ytterligare ett skäl för alternativförslaget
vore, att några särskilda kostnader för beredande av plats å annat
håll för landstorms- och Edda Korsförråden icke skulle bliva erforderliga
enligt detta förslag.

Kasernkommittén har därefter till behandling upptagit spörsmålet om
huru kostnaderna för den ifrågasatta omändringen av förevarande kasernetablissement
till vanföreanstalt höra bestridas. Kommittén har i sådant hänseende
yttrat i huvudsak följande.

De nuvarande vanföreanstalterna dreves av enskilda föreningar. Den goda
.vård och utbildning, som städse å dessa anstalter lämnats de vanföra, hade
medfört, att förtroendet för anstalterna och deras verksamhet alltmer ökats.

I stort sett hade driften vid anstalterna handhafts på ett mönstergillt sätt.

Enär det icke syntes vara möjligt för en enskild förening att utan högst
väsentliga bidrag från statsverket övertaga kasernbyggnaderna för att låta
omändra desamma till en vanföreanstalt, ansåge kommittén, att kronan, som
ju vore ägare till etablissementet, borde åtaga sig bestrida kostnaderna för
etablissementets omändrande till vanföreanstalt. Det trängande behovet av nya
vårdplatser för de vanföra och de särskilda förhållanden, som kunde åberopas
för att bereda vanföra från Norrland möjlighet att lättare erhålla tillgång
till en modern vanföreanstalt, hade bidragit till att kommittén ansett
sig böra föreslå, att kronan icke blott ställde byggnaderna till förfogande
utan i detta fall på sin bekostnad jämväl läte verkställa erforderliga omändringsarbeten.

I fråga om kostnaderna för anskaffande av inventarier, läkarutensilier och
dylikt har kommittén ansett det vara nödvändigt att kronan till större eller
mindre del lämnade bidrag därtill. Närmare utredning rörande sistnämnda
fråga har kommittén emellertid icke ansett sig böra åvägabringa.

Beträffande driften av den nya vanföreanstalten har kommittén ansett, att
denna liksom vid de redan befintliga anstalterna om möjligt borde ombesörjas
av en enskild förening. Om så skedde, borde enligt kommitténs
mening kronan utan vederlag upplåta den nyinredda anstalten med nyttjanderätt
på viss tid, därvid den förening, som åtoge sig driften, finge övertaga
ansvaret för anstaltens behöriga skötsel. Från statens sida skulle givetvis
härvid utövas kontroll över förvaltningen. I föreningens styrelse eller i den
särskilda direktion, som kunde bliva utsedd att övertaga tillsynen och skötseln
av anstalten, borde för bevakande av kronans rätt en eller flera av
Kungl. Maj:t utsedda ledamöter äga säte och stämma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

För att i första hand utröna, huruvida Norrlandsföreningen vore villig
att på i huvudsak enahanda villkor som de övriga vanföreanstalterna åtaga
sig att omhänderhava driften av en till Härnösand förlagd vanföreanstalt
hade kommittén hänvänt sig med förfrågan härutinnan till föreningens styrelse.
Sedan styrelsen efter muntliga förhandlingar med kommittén funnit lämpligt
att hänskjuta frågan till avgörande vid extra sammanträde med föreningen,
hade föreningen den 16 oktober 1926 i enlighet med styrelsens förslag beslutat
låta anstå med definitivt svar å den framställda frågan, till dess fullständig
utredning förelåge angående i främsta rummet driftkostnaderna vid
den påtänkta nya anstalten.

Mot detta beslut hade en av ledamöterna i föreningens styrelse, ledamoten
av riksdagens första kammare A. E. Frändén i Kälarne anmält reservation.

Den omständigheten att överenskommelse sålunda icke kunnat träffas med
Norrlandsföreningen om att denna förening skulle övertaga driften av den
nya anstalten bör emellertid enligt kasernkommitténs uppfattning icke medföra,
att fragan om inredande av en vanföreanstalt i Härnösandskasernen
skall förfalla. Som det icke syntes ingå i kommitténs uppdrag att framlägga
■en fullständig organisationsplan för den nya anstalten jämte driftkalkyler
m. m., hade kommittén icke ansett sig böra vidtaga närmare åtgärder i
dylikt syfte. Även om detaljerade förslag rörande anstaltens driftkostnader
framlades, skulle — framhåller kommittén — sannolikt dessa förslag icke
bliva godkända av nyssnämnda förenings nuvarande styrelse.

För att i någon mån erhålla en uppfattning om, till vilket belopp de blivande
driftkostnaderna vid den ifrågasatta anstalten i Härnösand skulle
komma att uppgå, har emellertid kommittén, med ledning av uppgifter,
som lämnats från vanföreanstalten i Stockholm, sökt verkställa en approximativ
beräkning av driftkostnaderna. Då en mängd olika faktorer härvid
kunde inverka, vore dock — förutskickar kommittén — dessa kostnader utan
större tillförlitlighet, ehuru de likväl för frågans bedömande syntes vara av
ett visst intresse.

I nu förevarande avseende har kommittén — som verkställt kalkylerna
endast med hänsyn till en omändring av kasernetablissementet enligt alternativförslaget
— därefter anfört följande:

Enligt alternativförslaget kunde driftkostnaderna vid anstalten beräknas
uppgå till följande belopp:

103 patienter 365 dagar = 37,595 underliållsdagar ä 6: 13

per dag .................................................................................... kr. 230,457: 35

93 yrkesskoleelever 300 dagar = 27,900 underliållsdagar ä

4: 78 per dag.............................................................................. » 133,362: —

48 skolbarn 280 dagar = 13,440 underhållsdagar ä 4:15 per

dag .................................................................................... » 55,776: -

Summa driftkostnader kronor 419,595: 35

Bidrag till driftkostnadernas gäldande kunde — med utgångspunkt beträffande
statsbidrag från nu gällande grunder — beräknas inflyta med nedannämnda
belopp:

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 118 käft. (Nr 137.) 323 27 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Patienter per dag:

statsbidrag ........... kr. 2:15

landstingsbidrag » 2:75

avgift av den enskilde
(resp. betalningspliktig

målsman)............ » 1: —

Kr. 5: 90 under 37,595 underhållsdagar = kr. 221,810: 50
(därav statsbidrag kr. 80,829: 25)

Yrkesskoleelever per dag:

statsbidrag 64/3o...... kr. 1:80

landstingsbidr. 50/30 » 1: 67

avgift från enskild

Er 4: 30 under 27,900 underhållsdagar = kr. 119,970: —
(därav statsbidrag kr. 50,220: —)

Skolhemselever per dag:

statsbidrag ............ kr. 2: —

landstingsbidr. 40/30 » 1:33
avgift från enskild

*/»..................... » 0:67

Er. 4: — under 13,440 underhållsdagar = kr. 53,760: —

(därav statsbidrag kr. 26,880: —) ____

Summa driftbidrag kronor 395,540: 50

(därav statsbidrag kr. 157,929: 25).

Att märka vore, att denna beräkning av driftkostnaderna utgått från förhållandena
vid Stockholmsanstalten. I kostnaderna per underhållsdag vore
inräknade de utgifter, denna anstalt haft för underhåll å byggnader samt
för räntor och amorteringar å inteckningar. Därest en förening övertoge
driften av den tilltänkta anstalten i Härnösand, skulle enligt kommitténs
förslag några dylika utgifter däremot icke belasta driftkostnaderna.

Då det, på sätt förut omförmälts, enligt kommitténs uppfattning icke
vore sannolikt att, även om detaljerade förslag rörande anstaltens driftkostnader
förebragtes, desamma skulle vinna godkännande av styrelsen för
Norrlandsf öreningen i dess nuvarande sammansättning, förklarar sig kommittén
hava verkställt undersökningar för att utröna, huruvida icke en ny
förening för övertagande av vanförevården i Norrland skulle kunna bildas.
Härom har kommittén anfört följande:

De medel, som den nuvarande Norrlandsf öreningen insamlat, bestode till
stor del av bidrag, lämnade av kommuner och enskilda i olika delar av
Norrland. För flertalet av dessa bidragsgivare torde det vara ganska betydelselöst,
om den planerade vanföreanstalten förlädes till Sundsvall eller till
Härnösand. Huvudändamålet med bidragens lämnande hade helt naturligt
varit, att en dylik anstalt inom rimlig tid skulle kunna komma till stånd.
Då utsikt nu förefunnes, att en vanföreanstalt av så betydande omfattning
skulle kunna inrättas i Härnösand, att behovet av platser för Norrland i
huvudsak skulle bliva fyllt, torde det kunna förutses, att åtskilliga kommuner,
vilka lämnat bidrag, komme att begära dessa åter av den nuvarande Norr -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 137.

landsföreningen för att ställa derå till en eventuellt nybildad förenings disposition.
Med hänsyn till upplysningar, som inhämtats från i saken intresserade,
hade kommittén ansett det kunna förväntas, att en ny förening kunde
komma att bildas redan under loppet av år 1927.

Kommittén har emellertid även tänkt sig möjligheten av att driften skulle
ombesörjas genom statms försorg. Härutinnan har kommittén yttrat följande:

Om det enskilda intresset och initiativet för ordnande av vanförevården
i Norrland icke skulle visa sig vara så starkt, att en förening på förutberörda
villkor skulle vilja övertaga den nya anstaltens drift, måste enligt kommitténs
förmenande tagas under övervägande, huruvida icke kronan åtminstone
tillsvidare borde handhava anstaltens skötsel. Såsom förut betonats,
vore det av största vikt, att inom en snar framtid en vanföreanstalt komme
till stånd i Norrland. Ur statens synpunkt måste det framstå såsom det
väsentliga, att alla vanföra bereddes vård, utbildning och undervisning, på
det att de icke folie det allmänna till last. Med hänsyn därtill kunde de
uppoffringar, som kronan skulle behöva vidkännas i och med övertagandet
av driften vid den tilltänkta nya anstalten, icke anses på något sätt förspillda.

Ehuru frågan om den framtida driften av anstalten sålunda icke förelåge
utredd i slutgiltigt skick, förklarade emellertid kommittén, att kommittén, med
hänsyn till vikten av att ifrågavarande kasernetablissement snarast möjligt
komme till nyttig användning, funnit sig böra föreslå, att medel ställdes till
disposition för vidtagande av sådana omändrings- och inredningsarbeten, som
vore erforderliga för ifrågavarande kaserns apterande till vanföreanstalt. Kommittén
har i samband därmed uttryckligen förklarat sig hava utgått från
den förutsättningen, att utförandet av byggnadsföretaget i fråga komme att
överlämnas till byggnadsstyrelsen.

I det föregående har jag antytt, att kasernkommitténs ifrågavarande
förslag sammanhängde med fråga om överenskommelse med Härnösands stad
i anledning av att kasernetablissementet icke kommer till användning för
det ursprungligen avsedda ändamålet.

Kasernkommittén har nu i sin förevarande skrivelse i detta ämne framhållit,
att ett huvudvillkor för att kunna utnyttja Härnösandskasernen för
annat ändamål givetvis vore att uppgörelse kunde på rimliga villkor träffas
med Härnösands stad. Såsom skäl för att dylik uppgörelse nu matte komma
till stånd har kommittén huvudsakligen anfört, att det kustartilleriförband,
som enligt på sin tid uppgjorda förslag skulle förläggas till Härnösand,
aldrig hade blivit uppsatt. Någon ersättning hade Härnösands stad emellertid
icke erhållit för de uppoffringar, staden fått vidkännas i anledning av
det med kronan år 1917 upprättade avtalet. Under en del ar hade dock
kommendanten i Hemsö fästning ävensom ett par underofficerare haft sin
bostad i kasernbyggnaden och sålunda varit skattskyldiga inom staden. Att
staden med fog kunde göra anspråk på att återfå en del av den mark, som
för kustartilleriförbandets räkning upplåtits till kronan, syntes under sådana
omständigheter icke kunna förnekas.

Vid förhandlingar, som kommittén inlett med representanter för Härnö -

Överenskommelse
med
Härnösands
stad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

sands stad i denna fråga, hade, anför kommittén, staden i första hand påkallat,
att 1917 års avtal måtte hävas. Sedan kommittén framlagt förslag
att till kasernetablissementet skulle förläggas en vanföreanstalt, hade staden
förklarat sig villig att kostnadsfritt för den tilltänkta anstaltens räkning
upjtlåta dels det markområde, varå kasernbyggnaderna blivit uppförda, dels
ock det ytterligare område, som kunde anses erforderligt för vanföreanstaltens
behov. Den mark, staden sålunda skulle ställa till förfogande, hade
ansetts kunna begränsas till omkring 40,800 kvadratmeter. A en av förste
stadsingenjören S. Heldt upprättad konceptkarta hade det för anstalten
avsedda markområdet närmare utmärkts till läge och gränser.

Såsom villkor för denna markupplåtelse hade staden uppställt, att i kasernbyggnaderna
skulle genom kronans försorg inredas en vanföreanstalt
med plats för minst 150 patienter och elever.

På grundval av dessa förutsättningar har, anför kommittén, mellan Kungl.
Maj:t och kronan genom kommittén, under förbehåll av Kungl. Maj:ts och
riksdagens godkännande, å ena sidan, samt Härnösands stad, å andra sidan,
upprättats en skriftlig överenskommelse, vilken godkänts den 14 september
1926 av stadsfullmäktige i Härnösand och den 16 i samma månad av kasernkommittén.

Överenskommelsen — vilken torde få i avskrift såsom bilaga fogas vid
protokollet i detta ärende — har uttryckligen angivits vara träffad under
förutsättning att de i Härnösand för Hemsö kustartillerikårs räkning uppförda
kasernbyggnaderna kunna, på sätt i överenskommelsen närmare angives,
inredas till en anstalt för vanföra.

Av innehållet i överenskommelsen må här framhållas, att de nyssberörda
vid underhandlingarna mellan kommittén och staden framförda önskemålen
kommit till uttryck i densamma. 1917 års avtal skall sålunda hävas från
och med den 1 juli 1927. Staden upplåter enligt överenskommelsen med
äganderätt till kronan det å förenämnda karta angivna området om 40,800
kvadratmeter. A detta område skall i det därstädes uppförda kasernetablissementet
genom kronans försorg inredas eu vanföreanstalt med plats
för minst 150 patienter och elever. Anstalten skall enligt överenskommelsen
drivas antingen av kronan eller av en förening, som har till ändamål att
med understöd av statsmedel lämna bistånd åt vanföra i Norrland. I anslutning
härtill har staden uttryckligen befriats från skyldighet att utöver
vanliga patient- och elevavgifter lämna bidrag till anstaltens underhålls- och
driftkostnader (§§ 1—3).

För att erhålla säkerhet för att den tilltänkta vanföreanstalten skall inom
rimlig tid komma till stånd samt att densamma därefter i förutsatt omfattning
kommer att drivas hava, yttrar kommittén, på yrkande av staden i
överenskommelsen införts vissa garantibestämmelser, vilka sammanförts i
§§ 8—10 av överenskommelsen. Om en mera avsevärd inskränkning i vanföreanstaltens
drift skulle äga rum, har staden sålunda tillerkänts rätt att
mot kronan framställa de krav på ersättning, vartill staden på dylik grund
kan anse sig befogad (§ 8). Vidare har — såsom av mig i det föregående antytts

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

— i överenskommelsen intagits bestämmelse om att kronan skall, för den
händelse kasernbyggnaderna icke före den 1 juli 1931 tagits i bruk för sitt
nya ändamål, från sistnämnda dag till dess så skett till staden utgiva ersättning,
beräknad efter 10,000 kronor för helt kalenderår (§ 9).

Slutligen har i överenskommelsen (§ 10) intagits bestämmelse om att,
därest vanföreanstalten icke kommit till stånd före den 1 juli 1935 eller
densamma bleve, efter att hava varit i verksamhet, helt nedlagd utan att
annan social inrättning av samma omfattning förlädes till etablissementet,
kronan skall till staden utgiva ersättning för den överlåtna marken efter
det värde, marken då kan anses betinga, varefter såväl kronan som staden
skola vara befriade från de i överenskommelsen i fråga stadgade förpliktelserna.

På den närmare motivering för såväl nu omförmälda som övriga bestämmelser
uti överenskommelsen, vilken av kasernkommittén anförts, ämnar jag
här icke ingå. För denna motivering kommer nämligen chefen för försvarsdepartementet
att lämna närmare redogörelse i samband med det förslag om
avlåtande till riksdagen av proposition angående godkännande för kronans
del av den ifrågasatta överenskommelsen, som han, i anslutning till därom
av kasernkommitten gjord hemställan och efter samråd med mig, i dag
ämnar framställa.

Slutligen är att nämna, att kasernkommittén i sin förevarande skrivelse
av den 2 december 1926, under åberopande av vad kommittén i skilda hänseenden
anfört, gjort hemställan — förutom om godkännande för statens de]
av förberörda överenskommelse — att det lediga kustartillerietablissementet

1 Härnösand måtte omändras till en vanföreanstalt för Norrland i huvudsaklig
överensstämmelse med de av arkitekten Giiettler för alternativförslaget
utarbetade ritningarna.

Under hänvisning till innehållet i sin nu behandlade skrivelse av den

2 december 1926 har kommittén i särskilt sistnämnda dag avgivet utlåtande
över de till kommittén remitterade skrivelserna av den 30 augusti och den
22 oktober 1926 från Nordandsföreningen hemställt, att dessa skrivelser icke
måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Infordrade utlåtanden hava i ärendet avgivits av byggnadsstyrelsen den
5 januari 1927 och av medicinalstyrelsen den 8 i samma månad.

Medicinalstyrelsen förklarar i sitt utlåtande sig hava funnit det vara nödigt
att först inhämta yttrande i ämnet från styrelsen för svenska vanföreanstalternas
centralkommitté. Denna styrelse — kommittéstyrelsen — har den 27 december
1926 avgivit det begärda yttrandet. Jag torde först få redogöra för
det huvudsakliga innehållet i detta yttrande.

Efter erinran om de av kommittéstyrelsen tidigare, på begäran dels av
Norrlandsföreningen och dels av kasernkommittén, gjorda, av mig förut berörda
uttalandena rörande förevarande spörsmål, har kommittéstyrelsen i före -

Svenska
v anför can
st alt er nas
central
kommitté.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

varande yttrande förklarat sig — utan att anse sig böra göra någon egentlig
förändring av tidigare angiven ståndpunkt — vilja framhålla några huvudpunkter,
som synts vara av särskild betydelse för bedömande av samma
spörsmål. Kommittéstyrelsen har därvid uttryckligen betonat, att den såge
saken uteslutande ur vanförevårdens synpunkt, utan hänsyn till ekonomiska och
andra frågor.

Den första av de av kommittéstyrelsen uppställda huvudpunkterna avser
frågan, huruvida, vanförevården på ett tillfredsställande sätt kunde ordnas i
Norrland med endast en för hela Norrland gemensam vanföreanstalt i stället
för av vanförevårdssakkunniga ifrågasatta två anstalter.

I sådant avseende har kommittéstyrelsen i huvudsak yttrat följande:

För Norrland i dess helhet erfordrades två vanföreanstalter, i det att övre
Norrland sannolikt ej komme att låta sig nöja med en så långt söderut som
i Sundsvall eller Härnösand belägen dylik anstalt.

En anstalt, avsedd för södra Norrland, borde därför ej tilltagas alltför
stor, ty detta skulle försvåra tillkomsten av en för övre Norrland erforderlig
anstalt. Att en vanföreanstalt i Härnösand enligt föreliggande förslag skulle
bliva mycket större än en anstalt i Sundsvall enligt Norrlandsföreningens
förslag vore således icke att anse som eu förtjänst. Möjligt vore emellertid
att tillfredsställande lösa frågan genom uppförande av endast en vanföreanstalt
i Norrland, men en uppdelning på två anstalter både ur rena yanförevårdssynpunkter
avgjorda företräden. Därest vanförevårdens utveckling från
början inställts på programmet en vanföreanstalt för Norrland, skulle sannolikt
varken Sundsvall eller Härnösand hava föreslagits såsom lämplig förläggningsort
för en anstalt.

Kommittéstyrelsen har därefter till besvarande upptagit spörsmålet, huru
medel lämpligen hörde, anskaffas för åstadkommande av nya vanföreanstalter.
Härom yttrar kommittéstyrelsen bland annat:

De tre befintliga vanföreanstalterna hade visserligen uppförts huvudsakligen
med av enskilda föreningar hopsamlade medel, men att numera få till
stånd en fullt färdig vanföreanstalt krävde så stora kostnader, att bidrag av
allmänna medel vore ofrånkomliga. Framhållas borde, att Sundsvallsförslaget
i sin nuvarande form knappast syntes giva någon garanti för att den planerade
anstalten skulle kunna komma till stånd med bidrag av statsmedel till
blott halva anläggningskostnaden. Föreningens eget kapital vore ej större
än att det väl behövdes som rörelsekapital för att organisera och driva en
från början fullständig vanföreanstalt. Den av föreningen ifrågasatta utvägen
att medelst lån anskaffa den andra hälften av anläggningskostnaden syntes
medföra, att anstaltens drift bleve dyrare än de nuvarande anstalternas, detta
på grund därav, att den icke obetydliga förräntningen av detta lån måste
kräva en väsentlig höjning av platsavgifterna, vilket även maste medföra
höjning av stats- och landstingsbidragen.

Vid sålunda angivna förhållanden syntes enligt kommittéstyrelsens mening
Sundsvallsförslaget ej kunna realiseras utan att hela eller nästan hela omläggning
skostnaden hestredes av statsmedel, därest anstalten skulle igångsättas med
utsikt till god ekonomi för framtiden. Med ett betydligt större tillskott av
statsmedel eller eventuellt landstingsmedel än som ifrågasatts syntes emellertid
detta projekt kunna förverkligas lika snabbt som det föreliggande Härnösandsförslaget,
utan risk för framtida ekonomiska svårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Kommittéstyrelsen ingår härefter på spörsmålet om det lämpligaste sättet
för anordnande av driften av en vanföreanstalt i Norrland. Härvid erinrar
kommittéstyrelsen till en början om att kasernkommittén angivit tre olika
sätt för driften av en vanföreanstalt i Härnösand nämligen, att Norrlandsföreningen
övertoge densamma, att en för ändamålet nybildad förening
gjorde detta, eller att staten ej blott byggde och utrustade anstalten utan
även dreve densamma. Av dessa tre utvägar för drivandet av en vanföreanstalt
borde enligt kommittéstyrelsen den i tredje rummet ifrågasatta anordningen
— statsdrift — om möjligt alldeles lämnas ur räkningen, enär
det personligas insats för vanförevårdens utveckling då ej skulle kunna
få nog fritt spelrum. För sin del ville kommittéstyrelsen i förevarande
hänseende framhålla önskvärdheten av att det hittills tillämpade, så att säga
halvenskilda systemet ej utan verkligt nödtvång brötes sönder.

Härefter behandlar kommittéstyrelsen frågan, vilket av de båda föreliggande
förslagen — anstalt i Sundsvall eller anstalt i Härnösand — som från ren vanförevårdssynpunkt
vore att föredraga. Kommittéstyrelsen har därvid ansett
sig böra förorda Sundsvallsförslaget under åberopande huvudsakligen av de
förut här omförmälda omständigheter, som vid jämförelse med Hämösandsförslaget
ansetts tala till övervägande del för förstnämnda förslag. Kommittéstyrelsen
har sålunda framhållit, att Härnösandsanstalten, såsom isolerad
från anstalt för allmän sjukvård å platsen, skulle representera den typ
av vanföreanstalter, som vanförevårdssakkunniga ansett böra med tiden övergivas.
Härjämte har anmärkts, att Härnösandsanstalten enligt kasemkommitténs
förslag skulle komma att förläggas till en, med hänsyn särskilt till
den för yrkesskolan nödvändiga omsättningen, alltför liten stad. Härvid
har dock kommittéstyrelsen framhållit, att det icke torde vara uteslutet, att
farhågorna härutinnan kunde komma att visa sig överdrivna. En vanföreanstalts
— särskilt dess yrkesskolors — framgång hängde nämligen så
mycket på de personliga insatserna i ledningen, att svårigheter i dylikt avseende
av en klok och energisk ledning skulle kunna övervinnas, om starka
ekonomiska eller andra skäl talade för att förlägga anstalten i fråga till
Härnösand i enlighet med kasernkommitténs förslag.

I sitt yttrande har kommittéstyrelsen därefter framhållit, att en granskning
av ritningarna till de bägge förslagen givit vid handen, att vissa
smärre förändringar i fråga om lokaliteternas disponerande m. m. borde
vidtagas. De behövliga förändringarna torde dock enligt kommittéstyrelsens
uppfattning föga komma att inverka å nu beräknade kostnader.

Vid jämförelse mellan huvudförslaget och alternativförslaget i fråga om vanför
eanstalten i Härnösand har slutligen kommittéstyrelsen förklarat sig vilja
förorda sistnämnda förslag, då det knappast syntes för närvarande vara ett
önskemål, att anstalten från början bleve så stor som enligt huvudförslaget.
Såsom förutsättning för sitt förordande av alternativförslaget har emellertid
kommittéstyrelsen angivit, dels att användningen av de lokaler, som enligt

Medicinal styrelsen.

24 Kungl. Majits proposition nr 137.

detta förslag ej skulle disponeras av vanföreanstalten, borde bliva sådan,,
att den icke komme att inverka störande på arbetet vid vanföreanstalten,
dels ock att en blivande styrelse för vanföreanstalten borde medgivas rätt
att, vid behov av ökat utrymme för anstalten, uppsäga annan i anstalten
inhyst institution.

Efter återgivande i huvudsak av vad jag här anfört ur kommittéstyrelsens
yttrande har medicinalstyrelsen i sitt utlåtande för egen del till en böljan
erinrat om att styrelsen redan år 1916 i sitt yttrande över den då föreliggande,
av Norrlandsföreningen gjorda framställningen om statsbidrag till
uppförande av en vanföreanstalt i Sundsvall haft tillfälle att framhålla behovet
av en dylik anstalt för Norrlands del. Detta redan då konstaterade
behov hade, anför styrelsen, sedermera ytterligare påpekats av bland andra
vanförevårdssakkunniga samt i från läkarna vid de redan förefintliga vanföreanstalterna
avgivna årsberättelser ävensom i berättelser över inspektioner,
som å dessa anstalter förrättats av inspektören för vanförevården. I sådant
hänseende hänvisar medicinalstyrelsen vidare till förenämnda av kasernkommittén
framlagda tablå för exspektantema vid de nuvarande vanföreanstaltema,
under framhållande att totala antalet exspektanter enligt denna
redogörelse den 20 augusti 1926 utgjort 1,216, ävensom att exspektantema
vid Stockholmsanstalten vid samma tid varit nära dubbelt så många som
vid de båda anstalterna i Göteborg och Hälsingborg. Styrelsen betonar
nödvändigheten av att snarast möjligt få vanförevården i Norrland bättre
ordnad än som för närvarande är fallet. I samband härmed har medicinalstyrelsen
framhållit, att det än så länge endast torde kunna bliva tal om
en enda vanföreanstalt för Norrland, möjligen även avsedd att tillgodose
Dalames behov.

Hörande den lämpligaste platsen för en dylik anstalt har medicinalstyrelsen
ansett sig ur ren vårdsynpunkt böra giva Sundsvall företrädet framför
Härnösand. Till stöd härför har styrelsen hänvisat till den av vanförevårdssakkunniga
framhållna angelägenheten av att nya anstalter för vanföra
borde förläggas till sådan ort, där ett intimt samarbete kunde etableras
mellan anstalten och en förefintlig sjukvårdsanstalt för meddelande av allmän
sjukvård (länslasarett och därmed jämförlig sjukvårdsinrättning) ävensom
till de i Sundsvall i motsats till Härnösand förefintliga möjligheterna
till detta önskemåls förverkligande. Förevarande av de vanförevårdssakkunniga
och medicinalstyrelsen sålunda gemensamt omfattade åsikt rörande
förläggningen av en anstalt av ifrågavarande slag stode, framhåller styrelsen,
i full överensstämmelse med den under senare år allt mer framträdande
tendensen att till en enda, vanligen i länets största stad, belägen sjukvårdsinrättning
— s. k. centralsjukhus — sammanföra så mycket som möjligt av
den ett landstingsområde åliggande sjukvården, detta i det dubbla syftet att
nedbringa driftkostnaderna och kunna för de särskilda sjukavdelningarna
därstädes utnyttja den förmån i avseende på sjukvården, som läge i lätt till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137. 25

gång till konsultation av å särskilda områden av sjukvården speciellt utbildade
läkare.

Gent emot den av kasernkommittén uttalade farhågan för att, därest en
vanföreanstalt förlädes intill ett större sjukhus, sjukdomsfall, som icke vore
att betrakta såsom rena vanförefall, kunde komma att intagas å anstalten
och därigenom bliva delaktiga av vård, som delvis bekostades av staten, har
medicinalstyrelsen yttrat följande.

Visserligen måste styrelsen medgiva, att sådana undantagsfall teoretiskt sett
kunde tänkas ifrågakomma, men å andra sidan syntes detta av kasernkommittén
framförda skäl — som skulle tala mot anstaltens förläggande till
Sundsvall — i realiteten icke vara synnerligen bärande. Inspektören för
vanförevården, vilken det ålåge att två gånger årligen inspektera varje statsunderstödd
vanföreanstalt, hade ju därvid i sin hand att, i sammanhang
med övrig ekonomisk granskning, undersöka just dessa befarade förhållanden.
Därigenom funnes det ju möjlighet att tillse, att icke andra vårdfall
bleve delaktiga av statens driftbidrag än sådana, som vore berättigade
därtill.

Såsom ytterligare skäl för att giva Sundsvall företräde har styrelsen
framhållit nämnda stads i förhållande till Härnösand större invånarantal
och tätare befolkade kringliggande landsbygd, vilka omständigheter vore av
betydelse med hänsyn till vikten av tillräcklig tillgång till arbetstillfällen åt
yrkesskoleelever och avsättningsmöjligheter för deras arbeten.

Om sålunda enligt styrelsens uppfattning den blivande Norrlandsanstalten
helst borde anslutas till ett större lasarett med olika specialavdelningar och
Sundsvall i detta avseende finge anses äga företräde framför Härnösand,
har styrelsen å andra sidan ansett det kunna ifrågasättas, huruvida Sundsvall
ur kotnmunikationssi/npunJct kunde vara lämplig förläggningsort för en
vanföreanstalt, som, åtminstone för en tid framåt, vore avsedd att mottaga
patienter jämväl från övre Norrland. Med hänsyn till de långa resor, som
dessa patienter nu finge underkasta sig för erhållande av vanförevård vid
Stockholmsanstalten, syntes behovet av en särskild vanföreanstalt i Norrland
vara mest kännbart för dessa patienters vidkommande. Då emellertid
resorna från övre Norrland till Sundsvall torde bliva föga mindre tidsödande
än resorna till Stockholm, måste det, därest frågan om en Norrlandsanstalts
förläggning skulle bedömas enbart ur ie/iorssynpunkt, förefalla som om denna
anstalt borde i första hand förläggas till Umeå eller annan lämplig plats i
någotdera av de båda nordligaste länen. — Yad sålunda, beträffande läget
ur kommunikationssynpunkt sett, sagts om Sundsvall syntes styrelsen i viss
mån — ehuru i något mindre grad — gälla jämväl Härnösand.

Om det sålunda, ur behovssynpunkt betraktat, syntes ligga närmast till
hands att till övre Norrland förlägga en norrländsk vanföreanstalt, finner
styrelsen å andra sidan, att nu föreliggande möjligheter till åstadkommande
av en i det mellersta Norrland placerad vanföreanstalt icke böra försittas.
Aven om en så förlagd anstalt måhända icke skulle komma att tillgodose
det mest trängande behovet, det för övre Norrland, skulle nämligen densamma
otvivelaktigt medföra en mycket stor förbättring av vanförevården
inom stora delar av Norrland och samtidigt i hög grad minska den beklagliga
platsbristen inom Stockholm sanstaltens upptagningsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Den storlek, som Härnösandsanstalten enligt såväl huvud- som alternativförslaget
skulle erhålla, syntes emellertid styrelsen innebära, att densamma
vore avsedd att åtminstone för en längre tid framåt fylla hela Norrlands
behov av vanförevård. Med hänsyn därtill skulle, därest denna anstalt
komme till stånd, frågan om anordnande av en för de nordligaste länen
lämpligare belägen anstalt säkerligen komma att förfalla eller åtminstone
uppskjutas på obestämd tid. Sundsvallsanstaltens ifrågasatta omfattning vore
däremot avsevärt mindre och utgjorde således icke något hinder för en därefter
eventuellt skeende anläggning av en särskild anstalt för övre Norrland.
Sist anförda omständighet finner därför medicinalstyrelsen — i likhet med
kommittéstyrelsen — tala till förmån för Sundsvallsförslaget.

Under framhållande av att jämväl enligt styrelsens åsikt två vanföreanstalter
framdeles torde komma att Ansa sig behövliga för Norrland, förklarar
styrelsen, att den icke för närvarande kunde yttra sig om den lämpligaste
storleken av den nu för södra Norrland ifrågasatta anstalten. Såvitt styrelsen
kunnat finna, hade icke någon uttömmande utredning blivit förebragt
rörande det exakta behovet överhuvudtaget av platser för vanföra norrländingars
vård. Med erinran om att de till ärendet fogade ritningarna avsåge
dels en anstalt i Sundsvall med ett platsantal av 138 och dels i två
alternativ eu anstalt i Härnösand med platsantal av 270, respektive 244, har
styrelsen emellertid framhållit, att dessa ritningar — såväl de som avsåge
en vanföreanstalt i Sundsvall som de, vilka anginge en dylik anstalt i Härnösand
av ena eller andra storleken — såvitt styrelsen med hänsyn till den
tid, som stått styrelsen till buds, kunde bedöma, i allt väsentligt syntes
kunna läggas till grund för uppförandet av eu anstalt av dylikt slag.

Rörande härefter de kostnader, som anordnandet av en vanföreanstalt i
de olika fallen skulle betinga, erinrar styrelsen därom att för uppförande
av en till Sundsvall förlagd anstalt för 138 vanföra beräknats ett belopp av

1,090,000 kronor, vartill skulle komma ett belopp av 129,000 kronor för anskaffande
av inventarier, ävensom att av dessa kostnader, tillhopa 1,219,000
kronor, hälften eller 609,500 kronor vore avsedda att erhållas av staten, medan
återstående del beräknats komma att bestridas av vederbörande landsting.

Härnösandskasernens omändring till vanföreanstalt skulle, enligt huvudförslaget,
avseende en anstalt för 270 vanföra, draga en beräknad kostnad
av 900,000 kronor, och enligt alternativförslaget, avseende ett patientantal
av 244, en kostnad av 872,000 kronor. Utgörandet av dessa kostnader hade
föreslagits att helt åvila staten.

Statens kostnad per plats skulle sålunda, yttrar medicinalstyrelsen, för
Sundsvallsanstalten uppgå till omkring 4,400 kronor samt för Härnösandsanstalten
enligt huvudförslaget till omkring 3,300 kronor och enligt alternativförslaget
till omkring 3,600 kronor. I händelse staten skulle, såsom
ifrågasatts beträffande Sundsvallsanstalten, bidraga jämväl till kostnaden
för anskaffandet av inventarier vid Härnösandsanstalten — av medicinalstyrelsen
approximativt beräknad till högst 200,000 kronor —- torde statens
kostnad per plats för sistnämnda anstalt enligt styrelsen komma att ökas

Kung! Maj:ts proposition nr 137.

med ett belopp av intill 740 kronor och sålunda uppgå till 4,040 kronor,
respektive 4,340 kronor.

I fråga om statens utgifter för driften av en vanföreanstalt enligt de föreliggande
olika förslagen liar styrelsen härefter anfört följande.

Statens andel i driftkostnaderna för Sundsvallsanstalten torde komma att
uppgå till samma belopp per plats som vid de redan befintliga statsunderstödda
vanföreanstalterna.

Detsamma skulle möjligen också beträffande Härnösandsanstalten bliva
fallet, nämligen därest denna komme att övertagas av en förening för vård
av vanföra i Norrland. IVled hänsyn därtill, att en vanföreanstalts i Härnösand
byggnader från början avsetts för annat ändamål, kunde det emellertid
vara att befara, att anstaltens drift komme att erfordra större personal och
medföra större kostnader i övrigt, än vad fallet skulle vara i en för ändamålet
särskilt uppförd anstalt, och att i följd därav ett ökat driftbidrag från
statens sida komme att påkallas. Om åter en Härnösandsanstalt icke
skulle bliva övertagen av någon förening för vanföras vard utan komma
att drivas helt av staten, skulle säkerligen statens kostnader för densammas
drift visa sig proportionsvis avsevärt överstiga statens kostnader för bidrag
till vanförevården vid de övriga anstalterna. Det syntes nämligen kunna
antagas, att patientavgifterna vid anstalten icke kunde sättas så högt, att
de täckte den del av vårdkostnaden, som vid övriga anstalter bestredes med
andra medel än statsmedel.

Med hänsyn till den sålunda befarade olägenheten av statlig drift och då
det ur vårdsynpunkt måste anses lämpligast, att även en till Härnösand förlagd
anstalt dreves på samma sätt som de redan befintliga vanföreanstalterna,
ansåge styrelsen att, i händelse anslag komme att beviljas för Härnösandskasernens
omändring till vanföreanstalt, såsom villkor därvid borde
uppställas, att denna skulle övertagas av en redan befintlig eller eventuellt
nybildad, ekonomiskt tryggad förening för vård av vanföra.

I sitt förenämnda utlåtande har byggnadsstyrelsen i fråga om kasernetablissementets
i Härnösand omändring till vanföreanstalt förklarat sig förorda
alternativförslaget. Vid granskningen av detta förslag hade byggnadsstyrelsen
icke funnit något annat vara att erinra än att vid arbetsritningarnas
utarbetande vissa jämkningar borde vidtagas i syfte att större hänsyn
måtte tagas till den befintliga byggnadsstommen. Detta gällde särskdt i fråga
om genombrytningen av murverk för anordnande av nya dörrar.

Vad angår den av arkitekten Giiettler verkställda, av kasernkommittén
framlagda beräkningen av kostnaderna för Härnösandsanstalten har byggnadsstyrelsen
anfört, att styrelsen efter gjord granskning icke kunnat godtaga
densamma. Med erinran om att enligt berörda beräkning kostnaderna för
genomförandet av huvudförslaget skulle uppgå till 900,000 kronor och för
genomförandet av alternativförslaget till 872,000 kronor, har styrelsen framhållit,
att uti beräkningen åtskilliga arbeten blivit upptagna till enligt styrelsens
mening alltför låga belopp. Därjämte saknades betydande poster.
Enligt en inom styrelsen verkställd beräkning skulle kostnaderna för huvud -

Byggnads styrelsen.

P. M. från
arkitekten
Giiettler.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

förslagets genomförande uppgå till belopp, som angåves i följande tabell, i
vilken motsvarande utgiftsposter enligt Giiettlers kalkyl upptagits:

	Kommittén.	Byggnads-
		styrelsen.
	Kr.	Kr.
Byggnadskostnader, inklusive oförutsedda utgifter	546,000: —	762,000: —
Ledningar och hissar m. m.....................................	283,000: —	338,000: —
Planeringsarbeten m. m...........................................	26,000: —	36,000: —
Ritningar, kontroll och administration ..................	45.000: —	79,000: —
	900,000: —	1,215,000: —

Vad alternativförslaget beträffar anser byggnadsstyrelsen, att detsamma
skulle komma att draga en omkring 35,000 kronor lägre totalkostnad än huvudförslaget.
Alternativförsläget skulle sålunda sluta å 1,180,000 kronor mot

872,000 kronor enligt Giiettlers beräkning.

Till belysande av frågan huru kasernetablissementets iordningställande
och utnyttjande såsom vanföreanstalt i ekonomiskt avseende skulle ställa
sig i förhållande till en nybyggnad för dylik anstalt, har byggnadsstyrelsen
framhållit, att, då å kasernbyggnaderna redan nedlagts omkring 1,100,000
kronor, anläggningen, sedan densamma i sin helhet iordningställts för vanföreanstalten
(huvudförslaget), skulle — med avdrag för kostnaderna för planering
och stängsel, av styrelsen beräknade till 36,000 kronor — betinga en
totalkostnad av (1,100,000 — 36,000 + 1,215,000) 2,279,000 kronor. Detta belopp
skulle, då byggnadernas volym enligt det ingivna förslaget skulle utgöra
omkring 45,000 kubikmeter, motsvara ett pris av omkring 50 kronor
per kubikmeter. En nyanläggning av här avsedd art och omfattning torde
enligt styrelsen komma att draga en kostnad av omkring 55 kronor per
kubikmeter. Ehuru hänsyn måste tagas till att detta högre enhetspris vid
nybygguad i viss mån skulle komma att kompenseras därigenom att en enklare
och mer ekonomisk planläggning av anläggningen då vore möjlig, syntes
man dock enligt styrelsen med stor sannolikhet kunna antaga, att ett utnyttjande
av kasernetablissementet i enlighet med vad kasemkommittén
föreslagit icke skulle betinga högre kostnader än en självständig nyanläggning
med samma antal vårdplatser, som det i kommitténs förslag avsedda.

Slutligen har byggnadsstyrelsen framhållit, att, därest ifrågavarande ombyggnadsföretag
i Härnösand komme till stånd, detsamma lämpligen borde
utföras genom styrelsens försorg.

Med anledning av vad byggnadsstyrelsen anfört rörande den av arkitekten
Giiettler verkställda beräkningen av kostnaderna för Härnösandsanstalten
har Giiettler i en den 20 januari 1927 dagtecknad promemoria, som av
kasernkommittén överlämnats med skrivelse den 22 i samma månad, kompletterat
sin tidigare beräkning genom att till densamma lägga vissa när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

mare specificerade utgiftsposter om tillhopa 51,200 kronor. Samtidigt kar
Giiettler i promemorian förklarat, att det för att möta eventuella önskemål
under byggnadstiden ävensom ytterligare nu ej förutsedda utgifter torde
vara lämpligt att avrunda den för alternativförslaget beräknade totalsumman
å 872,000 kronor uppåt med, utöver nyssnämnda 51,200 kronor, ytterligare
76,800 kronor eller sålunda med tillhopa 128,000 kronor, varigenom totalsumman
för alternativförslaget skulle komma att uppgå till 1,000,000 kronor.
Under hand har Giiettler sedermera förklarat, att en höjning med omkring

128,000 kronor torde böra beräknas även beträffande huvudförslaget, för
vilket kostnaderna då skulle komma att sluta å (900,000 + 128,000) 1,028,000
kronor.

Med anledning av innehållet i arkitekten Giiettlers nyssnämnda promemoria
har från byggnadsstyrelsen i en den 25 januari 1927 dagtecknad promemoria
förklarats, att enligt styrelsens uppfattning det i styrelsens utlåtande
beräknade beloppet av 1,180,000 kronor för alternativförslaget fortfarande
måste anses erforderligt för förslagets genomförande enligt föreliggande
ritningar. Från styrelsen hava överlämnats till grund för dess kalkyler
liggande detaljerade kostnadsberäkningar.

Med anledning av de olika kalkyler i fråga om kostnaderna för genomförande
av Härnösandsförslaget, som i anledning av de i kasernkommitténs
förberörda skrivelse den 2 december 1926 framlagda beräkningarna kommit
till synes, har kasernkommittén anbefallts att ånyo yttra sig över berörda
spörsmål.

Sådant yttrande har Tcasernkommittén avgivit den 7 februari 1927.

I detta yttrande har kommittén till en början framhållit, att då kommittén
under våren 1926 anmodade arkitekten Giiettler att upprätta förslagsritningar
jämte kostnadsberäkning till omändring av kustartillerikasernen i Härnösand
till en vanföreanstalt för Norrland, från kommitténs sida framhållits
nödvändigheten av att hålla beräkningarna inom rimliga gränser. Arkitekten
hade sålunda erhållit anmodan tillse, att alla murar m. m. i de befintliga
byggnadsstommarna såvitt möjligt skulle lämnas orörda, att alla onödiga
ombyggnadsarbeten skulle undvikas samt att all materiel, som redan funnes
på platsen, skulle tagas i anspråk för den nya anstaltens iordningställande.

Yid den granskning av kommitténs förslag, som anställts inom byggnadsstyrelsen,
torde, framhåller härefter kasernkommittén, styrelsen vid sina kostnadsberäkningar
icke hava utgått från samma förutsättningar, som varit
normgivande för arkitekten Giiettler. Såsom ett allmänt omdöme om de
beräkningar, byggnadsstyrelsen verkställt, syntes det kommittén kunna framhållas,
att dessa kostnadsberäkningar mer än väl skulle komma att tiicka
arbetskostnader och materialanskaffning. I allmänhet hade dessa beräkningar
hållits i överkant, under det att det av kommittén framlagda förslaget
räknat med oundgängligen nödiga utgifter, därvid dock all hänsyn
tagits till gedigenhet och ett gott utförande. I detta sammanhang ville kommittén
framhålla, att arkitekten Giiettler avlagt besök i Härnösand för be -

Syggnadsstyrelsen
i
P. M. den
25 januari
1927.

Kasernkommittén

den 7 februari
1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

siktning av kasernetablissementet samt att han därvid i samråd med tillkallad
byggnadsingenjör undersökt möjligheterna av ett utnyttjande för vanföreanstaltens
räkning av all förefintlig materiel och inredning. Då kommittén
icke kunnat ingå på en jämförande detaljgranskning av de kostnadsberäkningar,
som verkställts å ena sidan av arkitekten Giiettler och å andra
sidan av byggnadsstyrelsen, vore det förenat med svårigheter att med exakta
siffror visa, att den av Giiettler uppgjorda kostnadsberäkningen i stort sett
skulle kunna läggas till grund för byggnadsarbetets utförande. I vissa hänseenden
hade emellertid kommittén, efter samråd med arkitekten Giiettler,
ansett sig kunna påvisa, att de av byggnadsstyrelsen gjorda specificerade
kostnadsberäkningarna upptagits till alltför höga belopp.

Erinringarna i förevarande hänseenden har kommittén i sitt yttrande
sammanfattat under nio punkter av i huvudsak följande lydelse:

1) I sina beräkningar hade byggnadsstyrelsen upptagit kostnader för anskaffande
av nya dörrar till hela etablissementet. Dom dörrar redan funnes
levererade till kasernbyggnaden samt dessa dörrar med vissa justeringar, för
vilka särskild kostnad beräknats, torde kunna användas i den nya anstalten,
borde någon utgift för denna materialanskaffning icke upptagas i kostnadsberäkningarna,
Det av byggnadsstyrelsen upptagna beloppet borde på grund
därav minskas med minst 10,000 kronor.

2) De av arkitekten Giiettler uppgjorda beräkningarna innefattade i huvudsak
icke några som helst utgifter för anskaffande av lösa inventarier. I
byggnadsstyrelsens beräkningar hade upptagits kostnader för bord, svarta
tavlor, vissa skåp, isskåp m. in. Dessa kostnader, approximativt beräknade
till 20,055 kronor, borde utgå, då de icke inginge i byggnadskostnaderna.

I detta sammanhang ville kommittén framhålla, att såväl snickare- som
målareverkstad skulle finnas vid den nya vanföreanstalten. Åtskilliga arbeten,
såsom tillverkning av enklare bord, stolar, skåp m. m. samt målning av
dylika inventarier borde givetvis under anstaltens första verksamhetsår kunna
utföras vid anstalten, Inköp av lösa inventarier för anstaltens räkning borde
sålunda icke ske, i den mån tillverkning av dylik material kunde äga rum
inom anstalten.

3) I östra flygeln av kasernbyggnaden funnes redan inredda tre bostadslägenheter,
var och en om tre rum och kök. Som dessa lägenheter enligt
kommitténs förslag skulle bibehållas i så gott som oförändrat skick, borde
de av byggnadsstyrelsen beräknade inredningskostnaderna för denna del av
byggnaden (omkring 7,000 kronor) helt bortfalla. Ytterligare en del poster av
enahanda beskaffenhet, beräknade till cirka 7,500 kronor, både av styrelsen
upptagits, ehuru desamma måste anses överflödiga, då de inredningsarbeten,
för vilka utgiftsposterna beräknats, redan blivit verkställda.

4) Beträffande träbjälklaget över köks- och matsalsavdelningarna i annexbyggnaden
hade byggnadsstyrelsen i sina beräkningar upptagit kostnader för
ett helt nytt betongbjälklag. Som det befintliga bjälklaget, om man bortsåge
från själva köksavdelningen, borde kunna bibehållas efter det nödiga
förstärkningsarbeten utförts, syntes eu besparing å minst 6,000 kronor kunna
ifrågakomma.

5) För inmurning av ångpanna m. m. i annexbyggnaden hade byggnadsstyrelsen
upptagit ett belopp av 4,000 kronor. Som skorstenar redan funnes
uppförda samt ångpannan inmurats, syntes denna post kunna minskas med

2,000 kronor.

6) I källarvåningen funnes redan i stor utsträckning inlagda cementgolv.-

Kungl. Maj:ts proposition nr 137. 31

De av byggnadsstyrelsen beräknade kostnaderna för dylika golv torde i följd
därav kunna reduceras med cirka 8,000 kronor.

7) För de ifrågasatta nybyggnaderna både byggnadsstyrelsen beräknat
betonggrund till en kostnad av cirka 45,000 kronor. Enligt numera verkställda
beräkningar av den firma, som på sin tid ombänderbade konstruktionen
av kasernbygget (Looström och Gelin), borde kostnaderna för dessa
grundläggningsarbeten icke uppgå till högre belopp än i runt tal 34,500
kronor. En besparing å de av byggnadsstyrelsen upptagna kostnaderna
syntes sålunda kunna åstadkommas, approximativt beräknad till 10,500
kronor.

8) Kostnaderna för värmeledning, tvättcinläggning, gas-, vatten- och avloppsledningar
samt elektriska ledningar m. m. både av byggnadsstyrelsen upptagits
till sammanlagt 330,000 kronor, under det att de av arkitekten Giiettler
åberopade beräkningarna, verkställda av värmeledningsfirman Harald Alixner,
slutade å eu summa av 275,000 kronor. Byggnadsstyrelsen syntes hava utgått
från den förutsättningen att all material måste nyanskaffas. Då exempelvis
värmeradiatorer redan funnes insatta i byggnaderna samt befintliga elektriska
ledningar i stor utsträckning torde kunna komma till användning inom
den nya anstalten, syntes samtliga de av byggnadsstyrelsen härutinnan upptagna
posterna vara för högt beräknade.

På förfrågan bos värmeledningsfirman H. Alixner både förklarats, att ett
belopp av 275,000 kronor vore fullt tillräckligt för bestridande av ifrågavarande
arbetskostnader samt anskaffande av erforderlig material. Det av
byggnadsstyrelsen angivna beloppet borde sålunda i nu förevarande hänseende
reduceras med 55,000 kronor.

9) Arkitekt- och kontrollantarvoden för ombyggnadsarbetets utförande både
av byggnadsstyrelsen beräknats till ett belopp av 56,000 kronor samt styrelsens
administrationskostnader till 23,000 kronor. Dessa kostnader syntes
vara alltför högt tilltagna. Särskilt borde framhållas, att kontrollantens avlöning
enligt byggnadsstyrelsens beräkningar upptagits till 800 kronor per
månad, ehuru fullt kompetent person torde kunna erhållas mot en månadsavlöning
av 600 kronor. En kostnadsminskning å 4,800 kronor skulle därigenom
uppstå. Jämväl i en del övriga hänseenden syntes ett nedbringande
av de beräknade administrationskostnaderna kunna komma till stånd med
lågt räknat ytterligare 9,000 kronor.

Under hänvisning till vad under nyssberörda punkter anförts har kasernkommittén
framhållit, att kostnaderna enligt byggnadsstyrelsens beräkningar
för alternativförslagets genomförande, belöpande sig till sammanlagt 1,180,000
kronor, torde kunna minskas med ett belopp av omkring 140,000 kronor.
Då samtliga de av byggnadsstyrelsen i sålunda angivna hänseenden verkställda
beräkningarna vore alltför högt tilltagna, har det synts kommittén,
att jämväl i övrigt en hel del reduceringar å de av styrelsen angivna beloppen
kunde ifrågasättas. Även om dessa besparingar i fråga om varje särskild
post vore av mindre betydelse, belöpte de sig dock tillhopa till en
avsevärd summa. Om det av kommittén förordade alternativförslaget skulle
komma att läggas till grund för byggnadsarbetet, borde enligt kommitténs
förmenande det av arkitekten Giiettler ursprungligen beräknade beloppet

872,000 kronor vara tillräckligt med tillägg av det belopp av 51,200 kronor,
som upptagits i den av Giiettler den 20 januari 1927 avgivna promemorian.
Som vid närmare undersökning befunnits, att grundförhållandena vore mindre

Departements chefen.

32 Kungl. Majds proposition nr 131.

tillfredsställande på de platser, där nybyggnader skulle komma till stånd,
syntes emellertid försiktigheten bjuda, att till sålunda angivna belopp eller
tillhopa 923,200 kronor lades kostnader för anordnande av betonggrund på
sätt under punkten 7) i kommitténs ifrågavarande skrivelse angivits. Dessa
kostnader kunde i runt tal beräknas till 35,000 kronor.

Under framhållande av att vid arbetets utförande största möjliga sparsamhet
givetvis borde iakttagas samt särskild uppmärksamhet fästas vid att
nedbringa administrationskostnaderna, har kommittén med hänvisning till
vad sålunda anförts uttalat den uppfattningen, att kasernetablissementets
omändrande till vanföreanstalt enligt alternativförslaget torde kunna genomföras
för eu kostnad av omkring (872,000 + 51,200+35,000) 958,200 kronor
eller i avrundat tal 960,000 kronor.

Bedan vid min förberedande anmälan till årets statsverksproposition av
förevarande ärende framhöll jag, att jag, efter gemensam beredning med
chefen för försvarsdepartementet, kommit till den uppfattningen, att vid
valet mellan de föreliggande båda förslagen till vanföreanstalt — Sundsvallsförslaget
och Härnösandsförslaget — övervägande skäl talade för ett biträdande
av sistnämnda förslag. Den då återstående utredningen i ärendet, vilken
sedermera verkställts, har icke givit mig anledning till ändring av denna
uppfattning.

Jag torde nu få närmare redogöra för de skäl, som enligt min mening
tala för en dylik ståndpunkt.

Inledningsvis torde härvid få framhållas, att enligt den av kasernkommittén
verkställda utredningen kasernetablissementet i Härnösand icke under
den närmaste framtiden skulle kunna med fördel utnyttjas till lokal åt någon
statsinstitution. Den tidigare av byggnadsstyrelsen gjorda undersökningen i
dylikt syfte har visserligen resulterat i att etablissementet skulle kunna användas
för sådant ändamål, under förutsättning att en blivande hovrätt för
Norrland förlädes till Härnösand. Denna förutsättning är emellertid ej nu
för handen. Enligt vad vederbörande departementschef meddelat mig, kan
nämligen spörsmålet om förläggande av en hovrätt till Härnösand, på grund
av sitt nära sammanhang med frågan angående omdaning av vissa delar
av rättegångsväsendet med däri ingående väsentlig nyorganisation av hovrätterna,
icke förrän i samband med nämnda fråga bliva föremål för slutlig
prövning.

Av den utav kasernkommittén verkställda utredningen framgår vidare, att
från sakkunnigt håll avvisats tanken på kasernetablissementets utnyttjande
till anstalt för vård av sinnessjuka eller sinnesslöa.

Yad härefter angår det av kasernkommittén nu framlagda förslaget om
etablissementets användande till en vanföreanstalt jämte härmed sammanhängande
spörsmål, torde till en början kunna fastslås, att den i ärendet
verkställda utredningen otvetydigt ådagalagt, att åtgärder med det snaraste
måste vidtagas för att bättre tillgodose vården av de vanföra i Norrland.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137. 33

Ej minst de föreliggande uppgifterna rörande antalet exspektanter, särskilt
vid Stockholmsanstalten, lämna ett tillräckligt tydligt vittnesbörd härom.

I fråga om sättet för tillgodoseende av nyss antydda behov hava vanförevårdssakkunniga
i sitt den 25 mars 1920 avgivna betänkande föreslagit, att två
vanföreanstalter skulle inrättas för Norrlands del, av vilka anstalter den ena,
avsedd för de norra delarna, skulle förläggas till Umeå och den andra, avsedd
för de södra delarna, skulle förläggas till Sundsvall. Av betänkandet inhämtas
vidare, att anstalterna i fråga — såvitt av verkställda approximativa
beräkningar rörande platsbehovet kunde bedömas — borde avses för följande
antal platser, nämligen Umeåanstalten för 90 ä 100 platser — därav
30 ä 35 för kliniken, 30 ä 35 för yrkesskolorna och 30 för skolhem — samt
Sundsvallsanstalten för 130 platser, därav 40 för kliniken, 50 för yrkesskolorna
och 40 för skolhem. Det sammanlagda platsantaiet å de båda anstalterna
skulle sålunda utgöra 220 ä 230, fördelade med 70 ä 75 platser å kliniker,
80 ä 85 å yrkesskolor och 70 å skolhem.

Av de förslag, som nu föreligga till prövning, upptager Sundsvallsförslaget
i sin senaste avfattning ett platsantal av 138, därav 88 platser å kliniken
och 50 platser å yrkesskolorna, medan upprättande av skolhem icke
ingår i detta förslag utan tills vidare ställts på framtiden. Härnösandsanstalten
åter skulle enligt huvudförslaget inrymma 270 platser, fördelade med
103 platser å sjukavdelningen, 119 å yrkesskolorna och 48 å skolhemmet,
samt enligt alternativförslaget upptaga 244 platser, fördelade å nyssberörda
tre vårdgrenar med respektive 103, 93 och 48 platser.

Yid den granskning, som de båda förslagen underkastats av medicinalstyrelsen
och styrelsen för svenska vanföreanstalternas centralkommitté, har
uttryckligen från bägge hållen framhållits, att ur vanförevårdens synpunkt
sett såväl Sundsvallsförslaget som Härnösandsförslaget, sistnämnda förslag
i fråga om bägge alternativen, skulle —- eventuellt efter smärre jämkningar
i avseende å uppgjorda ritningar — kunna läggas till grund för upprättande
av en anstalt utav avsett slag.

Då det sedermera gällt valet ur nämnda synpunkt mellan Sundsvallsförslaget
och Härnösandsförslaget, har åter av nämnda myndighet och kommittéstyrelse
företräde ansetts böra lämnas åt det förra. Anledningen härtill har,
såsom av det föregående framgår, närmast varit följande. Sundsvallsförslaget
skulle med sitt mindre platsantal icke utgöra hinder för ett framtida
realiserande av det utav vanförevårdssakkunniga uttalade önskemålet om två
anstalter för tillgodoseende av vanf örevården i Norrland. Samma förslag
med dess tilltänkta förläggning av vanföreanstalten invid det i staden belägna
lasarettet skulle lämna god möjlighet för anslutning till den av samma
sakkunniga förordade nya organisationsprincipen, åsyftande ett nära samarbete
och i viss mån samorganisation mellan vanföreanstalt och å orten
befintlig anstalt för meddelande av allmän sjukvård. Slutligen skulle eu
förläggning av anstalten till Sundsvall med dess i förhållande till Härnösand
större invånarantal och tätare befolkade kringliggande landsbygd giva

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 118 haft. (Nr 137.) s*8 27 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

större garantier för beredande av full sysselsättning åt yrkesskolornas elever
och tillräckliga möjligheter till avsättning för de av dessa elever utförda
arbetena.

Vad då först angår frågan om antalet vanföreanstalter, delar jag den uppfattningen,
att om man ser saken uteslutande ur vanförevårdssynpunld, det
skulle vara mest önskligt att vid ordnande av anstaltsvården i Norrland
följa den av vanförevårdssakkunniga angivna riktlinjen med en anstalt för
de norra och en för de södra delarna av denna landsdel. Med hänsyn
till de stora ekonomiska anspråk, som för genomförande av en sådan plan
måste ställas på såväl staten som kommuner och enskilda, lärer emellertid
ett dylikt önskemål icke kunna inom rimlig tid förverkligas. Vid sådant
förhållande kan jag icke finna annat än att den omständigheten, att Härnösandsförslaget
enligt sina båda alternativ skulle innebära en möjlighet att
omedelbart i huvudsak tillgodose behovet av platser inom vanförevårdens
olika grenar för hela Norrland, ur vårdsynpunkt utgör en stor fördel hos
förslaget. Huvudsaken är uppenbarligen, att vårdbehövande kunna erhålla
vårdplatser, och olägenheten av de för vissa delar av Norrland större avstånden
är uppenbarligen icke jämförlig med den, att vård icke alls skulle kunna
lämnas. Härvid är jämväl att märka att, därest endast en vanföreanstalt
för Norrlands del för närvarande kan tänkas komma till stånd och förläggningen
av denna enda anstalt ej kan ske till någon plats i övre Norrland,
olägenheterna för patienterna i denna del av Norrland ur kommunikationssynpunkt
sett bliva något mindre vid en anstalts förläggning till Härnösand,
än de bliva vid förläggning till Sundsvall.

Vad härefter angår önskvärdheten av att förlägga en vanföreanstalt så, att
därigenom gives möjlighet till samarbete och samorganisation med en central
sjukvårdsanstalt, är jag villig att erkänna, att vissa fördelar för såväl vanförevården
som den allmänna sjukvården kunna vara förenade med en sådan anordning.
Dock må härvid erinras, att icke någon av de tre nuvarande vanföreanstalterna
är anordnad på dylikt sätt, men det oaktat i fråga om vård
och utbildning åtnjuta det bästa anseende. Härjämte torde böra bemärkas,
att enligt vanförevårdssakkunnigas förslag själva de ortopediska sjukavdelningarna
tänkts skola utgöra specialavdelningar av de allmänna sjukhusen,
till vilka vanf öreanstaltens övriga delar skulle anknytas. Till uppförandet
av de allmänna sjukhusens ortopediska avdelningar skulle enligt samma
sakkunniga staten och det landsting, inom vars område sjukhuset i fråga
vore beläget, lämna bidrag, till driften därjämte andra landsting, som kunde
hava intresse av att disponera vårdplatser å sjukavdelningarna i fråga, allt
efter vissa av de sakkunniga föreslagna grunder. Utan att här kunna uttala
någon mening härutinnan finner jag det emellertid vara uppenbart — och
detta har icke heller av de sakkunniga förbisetts — att genomförandet av
detta förslag, ej minst i vad detsamma angår bidrag till driften från andra
landsting än det, inom vars område sjukhuset i fråga vore beläget, torde
möta vissa svårigheter. Ytterligare kan rörande samma förslag framhållas,
att staten med genomförandet av en organisation av antytt slag skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

komma att ,i viss mån lämna bidrag till kostnaden för inrättande och drift
av allmänna sjukvårdsanstalter, vilken kostnad allt hitintills uteslutande
åvilat vederbörande kommuner. Vid nu angivna förhållanden kan det enligt
min uppfattning icke anses olämpligt, att även i nu förevarande fall den
hittillsvarande organisationsformen vinner tillämpning.

Med denna ståndpunkt kan jag icke finna, att anstaltens i Sundsvall ifrågasatta
anläggande invid det i staden befintliga lasarettet är av vägande betydelse
vid den förevarande jämförelsen mellan denna anstalt och Härnösandsanstalten.

Vad så beträffar önskemålet om vanföreanstaltens förläggande till en större
stad med omkringliggande tättbefolkad landsbygd, detta i syfte att säkerställa
yrkesskolornas arbets- och avsättningsmöjligheter, är jag ense med
kasernkommittén därom att Sundsvall i detta hänseende får tillerkännas ett
visst företräde framför Härnösand. Med hänsyn till den betydelse, dessa
omständigheter äga för anstaltens ekonomi, är detta givetvis eu omständighet
att taga i betraktande. På sätt kommittén framhållit, torde emellertid ingendera
av nyssnämnda två städer vara av den storlek, att den — även om
den kringliggande landsbygden medräknas — kan lämna garanti för full
sysselsättning åt yrkesskoleeleverna och tillräcklig avsättning för utförda
arbeten. De svårigheter, som eventuellt kunna uppstå i detta avseende, lära
emellertid, såsom kasernkommittén betonat, icke böra överdrivas; möjligheter
till deras övervinnande lära nämligen icke saknas. Jag erinrar om
att styrelsen för svenska vanföreanstalternas centralkommitté även uttalat sig
i sist antydd riktning under hänvisning till den avgörande vikt, som särskilt
i förevarande hänseende ligger uppå att en anstalt av nu förevarande
slag lägges under en klok och energisk ledning. Redan i detta sammanhang
vill jag även nämna, att med hänsyn bland annat till det av kasernkommittén
framhållna önskemålet att yrkesskolorna för manliga elever åtminstone till en
början ej givas alltför stor omfattning, jag har för avsikt att i anslutning
till kommitténs förslag härutinnan förorda, att Härnösandsanstalten anordnas
i enlighet med det uppgjorda alternativförslaget. Gentemot den ävenledes
framställda invändningen att i Härnösand yrkesskolornas arbete skulle
i högre grad verka hindrande på de fria yrkesidkarnas rörelse må erinras,
att Härnösands stadsfullmäktige godkänt förslaget om inrättande därstädes
av eu anstalt av ifrågavarande typ och beviljat tomtmark därtill, vilket väl
får anses innebära, att de ansett anstaltens tillkomst vara till övervägande
fördel för staden och dess inbyggare.

Sedan jag med det nu anförda anser mig hava ådagalagt, att Härnösandsförslaget,
betraktat huvudsakligen ur ren vanförevårdssynpunkt, kan
anses i stort sett likvärdigt med och, i betraktande av ökningen av vårdmöjligheterna,
avgjort fördelaktigare än Snndsvallsförslaget, går jag nu att
granska de båda förslagen huvudsakligen ur ekonomiska synpunkter.

Med hänsyn till vad jag nyss anfört i fråga om lämpligheten av att anordna
Härnösandsanstalten i enlighet med alternativförslaget, torde berörda
granskning kunna inskränkas till att jämföra Härnösandsprojektet, utfört

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

enligt detta alternativ, med Sundsvallsförslaget, sådant detta senast ifrågasatts
att utföras, nämligen med klinikavdelning av större omfattning än
tidigare föreslagits.

Yad då angår Härnösandsanstalten, är först att erinra om de olika resultat,
vartill byggnadsstyrelsen och kasernkommittén kommit vid beräkningen av
kostnaderna för ombyggnaden. De skäl, som kommittén anfört i sitt yttrande
av den 7 februari 1927, giva härvid enligt min mening fullt tillräckligt
stöd för att stanna vid den av kommittén senast angivna kostnadsberäkningen.
Det är uppenbart, att i förevarande fall ändringsarbeten böra företagas,
endast där de äro oundgängligen påkallade. Vid behandlingen av
Härnösandsförslaget bör man alltså enligt min mening utgå från att anstalten
i fråga skall kunna anordnas inom den av kasernkommittén senast
angivna kostnadsramen av 960,000 kronor. Då Härnösandsanstalten enligt
alternativförslaget beräknas inrymma 244 platser, skulle detta innebära en
platskostnad av 3,934 kronor. Skulle hänsyn jämväl tagas till de utlägg,
som kronan tidigare verkställt för ifrågavarande kasernetablissements uppförande,
vilka utlägg, enligt det förut anförda, beräknats till i runt tal 1,100.000
kronor — något som emellertid, enligt vad i det följande skall angivas,
enligt mitt förmenande icke i detta sammanhang är berättigat — skulle den
totala kostnaden uppgå till 2,060,000 kronor och kostnaden per plats belöpa
sig till 8,442 kronor.

Sundsvallsförslaget åter har beräknats draga en byggnadskostnad av

1,090,000 kronor, vilket belopp, fördelat på 138 vårdplatser, innebär en
kostnad för vårdplats av 7,898 kronor. Då staten avsetts skola bidraga med
endast hälften av anläggningskostnaden, skulle av sistnämnda kostnad å
staten belöpa ett belopp av 545,000 kronor, motsvarande en kostnad för
vårdplats av 3,949 kronor.

Vid beräkningen av de kostnader, som vid eu jämförelse mellan de olika
förslagen skulle drabba staten, anser jag emellertid, såsom nyss antytts, att
man i fråga om Härnösandsförslaget — särskilt som kasernbyggnaderna
enligt vad förut anförts icke för närvarande kunna användas för något egentligt
statsändamål och enligt avtalet med staden en förutsättning för att området
icke skall till den återlämnas är att byggnaderna utan dröjsmål komma
till användning — helt bör bortse från de belopp, som hittills för ett helt
annat ändamål än det nu avsedda redan nedlagts å kasernetablissementet i
fråga och endast taga hänsyn till de kostnader, som beräknas erforderliga
för att omdana detta etablissement till en vanföreanstalt. Man bör alltså i
detta fall utgå från nyssberörda totalkostnad för staten av 960,000 kronor
och en kostnad per vårdplats av 3,934 kronor. Härvid har jag i likhet med
kasernkommittén och på av denna kommitté anförda skäl förutsatt, att —
oberoende av utav vem anstalten kommer att drivas — staten i varje fall
skall bestrida samtliga utgifter för omändringsarbetena.

Jämföras nu dessa siffror med statens kostnader enligt Norrlandsföreningens
kalkyler för genomförande av dess förenämnda förslag — uppgående
enligt det nyss anförda totalt till 545,000 kronor och per vårdplats

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

till 3,949 kronor — skulle statens kostnad per vårdplats i bägge fallen bliva
ungefär densamma. Jag finner emellertid stort fog föreligga för den av
förenämnda kommittéstyrelse på närmare angivna skäl uttalade uppfattningen,
att Sundsvallsförslaget icke torde kunna realiseras utan att hela
eller åtminstone största delen av anläggningskostnaden måste bestridas av
statsmedel, därest anstalten skall kunna igångsättas med utsikt till god
ekonomi för framtiden. Staten skulle vid sådant förhållande för uppförande
av en vanföreanstalt med 138 platser — ofullständig i så måtto att den
icke skulle inrymma skolhem — få vidkännas eu kostnad av intill 1,090,000
kronor, motsvarande en kostnad per plats av högst 7,898 kronor, medan
däremot de statliga utgifterna för anordnande av en fullständig vanföreanstalt
i Härnösand — i stort sett tillgodoseende hela Norrlands behov i
förevarande avseende — enligt den senast av mig angivna beräkningsgrunden
skulle belöpa sig till 960,000 kronor, innebärande en kostnad för plats av
3,934 kronor.

Av det sålunda anförda framgår, att vid en jämförelse i nu förevarande
avseende av förslagen om uppförande av en ny vanföreanstalt i
Sundsvall och omändring av kasernetablissementet i Härnösand det sistnämnda
förslaget för statens del måste te sig såsom det vida fördelaktigare.
Vid en granskning ur rent statsfincinsiell synpunkt av de bägge
byggnadsförslagen bör därjämte en annan, förut antydd omständighet ytterligare
understrykas. Ett inrymmande i kasernetablissementet i Härnösand
av en vanföreanstalt med plats för minst 150 patienter och elever ingår —
på sätt av det förut anförda framgår — såsom ett huvudled i den överenskommelse,
som staten enligt kasernkommitténs förslag bör träffa med Härnösands
stad i syfte att ordna mellankavandena med staden i anledning av
den uteblivna förläggningen av Hemsö kustartillerikår till ifrågavarande
kasernetablissement i Härnösand. Vid en granskning av denna överenskommelse
ur synpunkten av de statliga intressen, som det tillkommer socialdepartementet
att bevaka, har jag icke funnit anledning till erinran mot
innehållet därav, vare sig i nu omförmälaa eller i andra delar. Vid sådant
förhållande föreligger enligt min uppfattning här ett ytterligare skäl, som
med styrka talar för Härnösandsförslaget.

I förevarande sammanhang torde även böra erinras om att Norrlandsföreningen
för genomförande av sitt förslag jämväl räknat med bidrag från
statens sida för inköp av inventarier och dylikt. Även härvidlag har föreningen
kalkylerat med att staten skulle bidraga med halva kostnaden, enligt verkställd
beräkning utgörande 129,000 kronor. Statens bidrag härför skulle då för

129,000

vårdplats räknat uppgå till — 934 kronor.

loo

Kasernkommittén har även förutsatt, att vid ett genomförande av Härnösandsförslaget
staten skulle till större eller mindre del vidkännas utgifterna
för anskaffande av inventarier in. m. Närmare utredning i denna del har
kommittén emellertid icke ansett sig böra åvägabringa. Medicinalstyrelsen
har approximativt räknat med eu kostnad för staten härutinnan av intill

Kungl. Majds proposition nr 137.

740 kronor per plats. För min del anser jag, att staten, vare sig Sundsvallsför
slaget eller Härnösand sförslaget skulle komma till utförande, bör
bestrida viss del av kostnaden för nyss antydda ändamål. För Härnösandsanstaltens
del lärer emellertid, i händelse denna kommer att anordnas, storleken
av statens utgifter delvis bliva beroende av på vad sätt anstalten skulle
komma att drivas.

I sist angivna hänseende framgår av utredningen i ärendet, att kasernkommittén
i fråga om Härnösandsanstalten i främsta rummet tänkt sig, att
driften skulle handhavas av en enskild förening. Kommittén har därvid
utgått från att föreningen skulle driva Härnösandsanstalten på i huvudsak
enahanda villkor från statens sida som dem, under vilka vederbörande föreningar
omhänderhava skötseln av de nu befintliga vanföreanstalterna. Av utredningen
i ärendet framgår jämväl, att kasernkommittén hänvänt sig med en förfrågan
i dylikt hänseende till Norrlandsföreningen. Denna förening har emellertid,
under hänvisning bland annat till att fullständig utredning rörande driftkostnaderna
för anstalten i fråga icke av kommittén förebragts, icke velat
avgiva ett definitivt svar i berörda hänseende. Kommittén har på grund
härav — och efter framläggande av vissa, dock såsom synnerligen approximativa
betecknade driftkostnadskalkyler — av närmare angivna skäl ansett sig hava
grundade skäl för antagandet, att en ny förening för övertagande av anstaltens
skötsel eventuellt borde kunna bildas inom den närmaste framtiden.

Därest frågan om anstaltens skötsel icke skulle kunna lösas genom att
denna övertages antingen av Norr]andsföreningen eller av en för ändamålet
bildad ny förening, har kasernkommittén emellertid, med hänsyn till det
trängande behovet av att en vanföreanstalt i Norrland snarast kommer till
stånd, föreslagit, att anstalten skulle åtminstone tills vidare drivas genom
statens försorg. ''

Såväl medicinalstyrelsen som kommittéstyrelsen hava livligt förordat, att en
enskild förening skulle handhava driften av anstalten i fråga. En anordning
med statsdrift har kommittéstyrelsen ansett om möjligt böra lämnas ur
räkningen, detta under hänvisning till det enskilda initiativets betydelse för
vanförevårdens utveckling. Medicinalstyrelsen har såväl ur vårdsynpunkt som
med hänsyn till befarad stegring i utgifterna för staten vid anstaltens skötsel
på sist antytt sätt funnit sig böra helt avstyrka detta alternativ. Styrelsen
har till och med ansett sig böra förorda, att vid eventuellt beviljande av
anslag för genomförande av Härnösandsförslaget borde fästas villkor om att
anstalten skall handhavas av en ekonomiskt tryggad förening för vård av
vanföra, vare sig en redan befintlig förening eller en för nu ifrågavarande
anstalts skötsel särskilt bildad sammanslutning.

För min del delar jag den uttalade uppfattningen om önskvärdheten av
att jämväl driften av en anstalt i Härnösand bör omhänderhavas av en
förening. Av skäl, kasernkommittén anfört, finner jag mig dock även kunna
tillstyrka en anordning med anstaltens drivande genom statens försorg.
En dylik anordning bör emellertid, såsom även kasernkommittén förutsatt,
hava karaktären av en åtgärd i sista hand. Därest statsmakterna besluta

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

sig för ett anordnande av en vanföreanstalt i Härnösand, böra därför kraftiga
åtgärder snarast möjligt vidtagas för att söka få till stånd eu överenskommelse
med en förening — vare sig en redan befintlig eller en nybildad — om anstaltens
övertagande och drivande. Enligt min mening bör det också finnas
starka förhoppningar, att åtgärder i dylikt hänseende skola krönas med framgång.
Från statens sida torde därvid böra i huvudsak följas de riktlinjer i
fråga om anstaltens nyttjande, drift, statlig kontroll över förvaltningen samt
föreningens ekonomiska resurser, som uppdragits av kasernkommittén och
medicinalstyrelsen. Beträffande storleken av ett blivande clriftbidrag till en
av sådan förening driven anstalt finner jag — i motsats mot medicinalstyrelsen
— icke anledning antaga, att bidraget skall behöva sättas nämnvärt högre
än det i årets statsverksproposition föreslagna, delvis nedsatta driftbidraget
till de befintliga anstalterna.

Med den ståndpunkt, jag sålunda intager i fråga om skötseln av en blivande
vanföreanstalt i Härnösand, kan jag givetvis icke tillstyrka medicinalstyrelsens
förslag att vid ett beslut om Härnösandsförslagets genomförande binda ett
absolut villkor om anstaltens skötsel av en därtill kvalificerad förening. Jag
vill i detta sammanhang jämväl hänvisa till den av mig i det föregående
omförmälda bestämmelsen i den ifrågasatta överenskommelsen med nämnda
stad, att driften av anstalten i fråga skall omhänderhavas av kronan eller
av en förening, som har till ändamål att med understöd av statsmedel lämna
bistånd åt vanföra i Norrland. Även om det mot förmodan skulle bliva nödvändigt,
att staten övertager driften av anstalten, böra uppenbarligen kraftiga
bidrag fordras från landsting och primärkommuner, därvid hänsyn bör tagas
till att dessa med denna lösning av frågan icke behövt som medlemmar i en
förening bidraga till anskaffande av inventarier in. m.

För att nu återgå till den av mig nyss berörda frågan om statens deltagande
i kostnaden för anskaffande av inventarier m. m., torde denna fråga,
därest Härnösandsförslaget skulle vinna statsmakternas godkännande, i sinom
tid böra bliva föremål för särskild utredning, vilken lärer böra verkställas
i samråd med den förening, som kan befinnas villig och lämplig att övertaga
driften vid anstalten. Det bör i detta sammanhang även erinras om att kasernkommittén
i sitt yttrande av den 7 februari 1927 påpekat, att tillverkning
av en del inventarier m. m. med fördel skulle under anstaltens första verksamhetsår
kunna utföras av yrkesskoleelever vid anstalten.

Av vad jag här i olika hänseenden anfört och åberopat framgår, att jag
icke anser mig kunna tillstyrka det föreliggande förslaget om ytterligare
statsbidrag till uppförande och inredande av en vanföreanstalt i Sundsvall,
men att jag finner det ur förut angivna synpunkter kunna förordas, att statsmakterna
besluta att utnyttja det lediga kasernetablissementet i Härnösand
genom inrättande därstädes av eu vanföreanstalt för tillgodoseende av det
trängande behovet av en dylik anstalt för Norrlands del.

Såsom i det föregående antytts, anser jag i likhet med kasernkommittén,
att berörda anstalt bör anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de av

Kungi. Maj:ts proposition nr 137.

arkitekten Giiettler för alternativförslaget uppgjorda ritningarna ock till eu
beräknad kostnad av 960,000 kronor. Jag vill erinra om att enligt alternativförslaget
nuvarande landstorms- och Rödakorsförråd skulle kvarbliva i de
därför nu disponerade lokalerna i etablissementet. Likaledes torde vissa
för närvarande för sjöförsvarets ändamål därstädes begagnade lokaler fortfarande
under nästa budgetår få disponeras för samma ändamål, vilket lärer
låta sig göra utan hinder för ombyggnadsarbetet.

Frågan om genom vilken myndighets försorg byggnadsarbetet skall verkställas,
torde senare få prövas av Kungl. Maj:t. Vid arbetsritningarnas utarbetande
lära i varje fall böra beaktas de av byggnadsstyrelsen med hänsyn
till den förefintliga byggnadsstommen förordade jämkningarna. Likaledes
böra därvid alla de åtgärder vidtagas, vilka utan åsidosättande av nödiga
krav på byggnadens ändamålsenlighet kunna medföra största möjliga besparingar.
Det torde jämväl få ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma huru
ifrågavarande område skall tills vidare förvaltas.

Vad angår behovet av anslag för budgetåret 1927—1928 till anordnande av
nu ifrågavarande anstalt, har jag vid min preliminära anmälan av ärendet
framhållit, att endast en obetydlig del av byggnadsarbetet torde hinna utföras
under nämnda budgetår. Enligt vad kasernkommittén efter samråd med
arkitekten Giiettler upplyst, beräknas byggnadsarbetena under tiden därefter
kunna bedrivas i sådan takt, att omändringen av kasernetablissementet till
dess nya ändamål skulle kunna avslutas till den 1 juli 1930. I anslutning
härtill har från kasernkommitténs sida uttalats den uppfattningen, att av
den för vanföreanstaltens anordnande beräknade kostnadssumman av 960,000
kronor ett belopp av 75,000 kronor borde anvisas för nästa budgetår, medan
återstoden av nämnda summa borde fördelas å budgetåren 1928—1929 och
1929—1930. På grund härav och i överensstämmelse med vad i förslaget
till riksstat för budgetåret 1927—1928 beräknats, torde ett extra reservationsanslag
å 75,000 kronor böra under rubriken vanföreanstalt i Härnösand
anvisas för sistnämnda budgetperiod. Av ett dylikt anslag torde ock, såsom
jag vid den förberedande anmälan av ärendet anförde, böra bestridas ersättning
för sådana medel, som förskjutits från fjärde huvudtiteln för utredning
angående lämpligaste användningen av kasernetablissementet i Härnösand
och som icke direkt sammanhänga med kasernkommitténs eget arbete. Från
samma anslag torde jämväl böra utgå de kostnader, som kronan jämlikt
§ 4 i den ifrågasatta överenskommelsen skall bestrida såväl för avstyckningen
som för lagfart å det för vanföreanstalten avsedda markområdet. Det
kan i detta sammanhang påpekas att, därest ett anslag av 75,000 kronor
skulle av riksdagen beviljas till nu förevarande ändamål för nästa budgetår,
detta anslag i realiteten skulle å budgetens inkomstsida motvägas av det
reservationsanslag av samma storlek — på sin tid beviljat för uppförande
av en vanföreanstalt i Sundsvall men av förut angivna skäl utav vederbörande
icke lyftat — vilket chefen för finansdepartementet vid behandlingen
i 1927 års statsverksproposition av frågan om inkomstberäkningen för nästa
budgetår under titeln »i anspråk tagna kapitaltillgångar» — i överensstäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

melse med förenämnda av mig och chefen för försvarsdepartementet hävdade
uppfattning i fråga om Härnösandsetablissementets användning — föreslagit
skola disponeras för bestridande av statsutgifterna för budgetåret.

För framläggande för riksdagen av förslag i förevarande ämne torde det
naturligen vara en förutsättning, att beslut kommer att fattas om avlåtande
av proposition angående godkännande av förberörda överenskommelse mellan
kronan och Härnösands stad. Härom lärer, såsom jag i det föregående
omförmält, chefen för försvarsdepartementet senare i dag komma att göra
hemställan.

På grund av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj.t måtte föreslå
riksdagen att

dels medgiva, att det för Hemsö kustartillerikår ursprungligen
avsedda kasernetablissementet i Härnösand må för en
beräknad kostnad av högst 960,000 kronor omändras till vanföreanstalt
i huvudsaklig överensstämmelse med av arkitekten
K. Ctiiettler i augusti 1926 för det såsom alternativ betecknade
förslaget uppgjorda ritningar, samt att förty det för nämnda
anstalt avsedda området, omfattande ungefär 40,800 kvadratmeter,
må från och med den 1 juli 1927 överföras från försvarsväsendet; dels

ock till vanföreanstalt i Härnösand för budgetåret
1927—1928 anvisa ett extra reservationsanslag av kronor 75,000.

Till vad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl Ullman.

bihang till riksdagens protokoll 1327. 1 sand. 118 häjt. (Nr 137.)

333 27 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

Bilaga.

Under förutsättning att de i Härnösand för Hemsö kustartillerikårs räkning
uppförda kasernbyggnaderna kunna på sätt nedan sägs inredas till en
anstalt för vanföra träffas härmed, under förbehåll av Kungl. Maj:ts och
riksdagens godkännande, mellan Kungl. Maj:t och Kronan genom Kasernkommittén,
å ena sidan, samt Härnösands stad, å andra sidan, följande överenskommelse: §

Det mellan Kungl. marinförvaltningen, å Kungl. Maj:ts och Kronans vägnar
å ena, samt stadsfullmäktige i Härnösand, å stadens vägnar, å andra
sidan, den 20 september och den 15 oktober 1917 upprättade skriftliga avtal,
varigenom staden till kronan upplåtit vissa markområden för Hemsö
kustartillerikårs räkning, förklaras från den 1 juli 1927 vara till alla delar
hävt.

§ 2. *

Av det i nyssnämnda avtal under § 1 a) omförmälda område, vilket finnes
utmärkt å en avtalet bifogad karta och betecknats med bokstaven A, upplåter
staden till kronan utan ersättning med full äganderätt och gravationsfritt
den nordöstra delen, innehållande i areal cirka 40,800 kvm. Det sålunda
till kronan upplåtna området gränsar i nordost 250 meter mot allmänna
vägen, i nordväst 165 meter mot Trädgårdsföreningen till en punkt,
betecknad a, i sydost 154.2 0 meter till det knä gränslinjen här bildar å kartan
(denna punkt benämnd b) samt i söder till eu linje, som förenar punkterna
a och b. Till den å kartan svartstreckade delen av det till kronan
upplåtna området äger tillträde rum, då gällande kontrakt om arrende av
denna mark utgår och senast den 1 oktober 1931. Marken i övrigt har av
kronan redan till trätts.

§3.

I det etablissement, som finnes uppfört å det till kronan enligt § 2 upplåtna
området, skall genom kronans försorg inredas en vanföreanstalt med
plats för minst 150 patienter och elever. Denna anstalt skall drivas antingen
av kronan eller av en förening, som med understöd av statsmedel har till
ändamål att lämna bistånd åt vanföra i Norrland.

Staden skall vara befriad från skyldighet att utöver vanliga patient- och
elevavgifter lämna bidrag till anstaltens underhålls- och driftkostnader.

§4-

Sedan förrättning för avstyckning av den till kronan enligt § 2 här ovan
upplåtna marken ägt rum, skall särskild avhandling upprättas mellan kronan
och staden angående markens överlåtande till kronan. Kronan bestrider
kostnaderna såväl för avstyckningen som för lagfart å området. De för erhållande
av lagfart erforderliga handlingar tillhandahållas av staden.

§5-

Staden förbinder sig att alltjämt i fullgott skick underhålla till etablissementets
tomtgräns framdragna ledningar för vatten och elektrisk ström ävensom
att tillhandahålla den institution, som kommer att inrymmas i etablissementet,
vatten och elektrisk ström till samma partipris, som gälla eller
framdeles kunna bliva gällande för andra avnämare av lika stor kvantitet
vatten eller elektrisk ström.

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

§ 6.

Staden medgiver för sin del, att det till kronan överlåtna området får bebyggas
under förutsättning av fasadrätt vid alla gränser.

Staden förbinder sig att ej medgiva uppförande av byggnader närmare
samma områdes gränser än 12 meter.

§ 7.

Kronan förbinder sig att den 1 juli 1927 till Härnösands stad utgiva

15,000 kronor, utgörande i ett för allt gottgörelse för de förluster, som staden
tillskyndats i följd av att staden sedan år 1917 icke ägt dispositionsrätt
till de för Hemsö kustartillerikårs räkning upplåtna markområdena.

§ 8.

Därest en mera avsevärd inskränkning i vanföreanstaltens drift kommer
att äga rum, är staden berättigad att efter framställning erhålla gottgörelse
av kronan för de förluster, som staden i följd härav kan visa sig hava tillskyndats.

§9.

Kronan förbinder sig att, för den händelse ifrågavarande etablissement
icke före den 1 juli 1931 tagits i bruk för sitt nya ändamål, från sistnämnda
dag till dess så skett, till staden utgiva ersättning beräknad efter 10,000
kronor för helt kalenderår.

§ io.

Skulle vanföreanstalten icke hava kommit till stånd före den 1 juli 1935
eller bliver densamma efter att hava varit i verksamhet helt nedlagd utan
att annan social inrättning av samma omfattning förlägges till etablissementet,
skall kronan till staden utgiva ersättning för den upplåtna marken
efter det pris, vartill marken då kan komma att uppskattas, och skola såväl
kronan som staden därefter vara befriade från de i denna överenskommelse
stadgade förpliktelser.

Av denna överenskommelse äro två exemplar upprättade, av vilka Kungl.
Maj:t och Kronan erhållit det ena och Härnösands stad det andra exemplaret.

Stockholm den 16 september 1926.

För Kasernkommittén:

Johan Jönsson.

Härnösand den 14 september 1926.

Å Härnösands stadsfullmäktiges vägnar:

Fritz Kaijser.