Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 123.

11

Nr 123.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statsunderstöd till
Ölands elektrifiering; given Stockholms slott den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars utlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Paul Hellström.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Hellström anför efter gemensam beredning
med chefen för kommunikationsdepartementet:

I punkt 94 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition om anslag
för Ölands elektrifiering, som kunde varda riksdagen förelagd, för
ändamålet beräkna för budgetåret 1927—1928 ett belopp av 180,000 kronor.

Sedan utredningen i ärendet avslutats, torde jag nu få ånyo anmäla detsamma
för Kungl. Maj:t.

Innan jag ingår på det förslag i förevarande avseende, varom nu närmast
är fråga, anhåller jag att få med några ord beröra vad i denna sak tidigare
förekommit.

Redan i skrivelse den 27 augusti 1919 gjorde Kalmar läns elektricitetsförening
framställning om statsbidrag för Ölands elektrifiering, avseende
att staten skulle helt betala två sjökablar för överföring till ön av den
elektriska kraften samt därutöver medgiva ett avsevärt bidrag till övriga
kostnader. I anledning närmast av sagda framställning gjordes frågan

12

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 123.

om Ölands förseende med elektrisk energi till föremål för ingående utredningar
i första hand av elektrifieringskommittén, som jämte länsstyrelsen
i Kalmar län, kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, de två senare myndigheterna
gemensamt, samt statskontoret och vattenfallsstyrelsen avgivit
infordrade utlåtanden över framställningen.

Sagda kommitté och myndigheter med undantag av statskontoret hava
samtliga uttalat sig till förmån för bistånd från statens sida för elektrifieringsfrågans
ordnande. Från de förstnämndas utlåtanden må i övrigt allenast
anmärkas, att det lämpligaste sättet för Ölands elektrifiering ansetts
tillsvidare vara, att den erforderliga elektriska energien överfördes
från fastlandet medelst en över Kalmarsund utlagd kabel. Vattenfallsstyrelsen
uttalar tillika, att elektrifieringen icke lämpligen kunde ordnas såsom
ett led i statens kraftverksrörelse, utan att den borde organiseras såsom ett
privat företag med statsunderstöd. Statskontoret har, med hänsyn till angelägenheten
av att statens upplåning begränsas till det strängt nödvändiga,
ställt sig synnerligen betänksamt mot förslagen om statsunderstöd för ändamålet.
För att icke andra landsändar, för vilka elektrifieringskostnaderna
måhända ställde sig lika höga och i vilka befolkningens ekonomiska bärkraft
vore lika svag som på Öland, skulle kunna med enahanda fog göra gällande
anspråk på särskilda understöd för kraftledningsanläggningar, syntes det statskontoret
kunna ifrågasättas, om icke i varje fall statsbidraget borde inskränkas till
kostnaderna för anläggningen av sjökabeln. Lämnades ett dylikt bidrag, skulle
befolkningens å Öland undantagsställning i förevarande avseende upphävas.

Sedan därefter länsstyrelsen i Kalmar län i samråd med elektrifieringskommittén
och nämnda elektricitetsförening verkställt närmare utredning
angående de tekniska anordningarna för elektrifieringen, kostnaderna för
dess genomförande samt företagets organisation och finansiering, överlämnades
denna utredning med länsstyrelsens skrivelse den 31 januari 1925 till
Kungl. Maj:t. I anslutning därtill hemställdes, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att för understödjande av Ölands elektrifiering i första hand
till den del, som avsåge västra kustremsan av ön, under närmare angivna
villkor bevilja det kraftförvaltningsföretag, som vore avsett att för ändamålet
organiseras, dels ett anslag utan återbetalningsskyldighet men med redovisningsskyldighet
å 180,000 kronor att användas till sjökabelförbindelse
mellan fastlandet och Öland, dels ock ett statslån å tillhopa 294,500 kronor
att användas till bygdenät inom den för det dåvarande till elektrifiering
avsedda delen av Öland, att räntefritt åtnjutas under de tio första åren och
att återbetalas medelst amortering under de därpå följande tjugu åren, därunder
ränta skulle gäldas efter 5 procent å lånet.

I skrivelse den 17 augusti 1925 har länsstyrelsen vidare redogjort för
ytterligare åtgärder, som av länsstyrelsen vidtagits till frågans främjande
särskilt avseende att för densamma väcka Ölandsbefolkningens intresse.

I gemensamt utlåtande av den 31 oktober 1925, som infordrats över länsstyrelsens
framställning den 31 januari 1925, hava kommerskollegium och

13

Kungl. Majrts proposition Nr 123.

lantbruksstyrelsen anfört att, såsom ämbetsverken redan i sitt förut i ärendet
avgivna yttrande framhållit, de ansåge skäl föreligga, att staten lämnade
understöd för genomförandet av Ölands elektrifiering; och hava ämbetsverken
— som utginge från att i enlighet med länsstyrelsens förslag ett för ändamålet
bildat bolag skulle utbygga, äga och driva hela anläggningen och
att erforderlig energi skulle levereras från Sydsvenska kraftaktiebolaget —
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att under vissa villkor
bevilja dels ett anslag å 240,000 kronor för tecknande av stamaktier i det
nybildade bolaget, dels ock ett anslag å 300,000 kronor till kapitalökning
för kraftledningslånefonden i och för tillhandahållande åt bolaget av lån
till högst motsvarande belopp ur denna fond för utbyggande av planerat
bygdenät på Öland.

I statsverkspropositionen till 1926 års riksdag (tionde huvudtiteln sid.
233) uttalade min företrädare i ämbetet, att förevarande fråga med hänsyn
till det statsekonomiska läget befunnits icke då böra upptagas till avgörande,
i anslutning vartill någon proposition i ämnet icke avläts till riksdagen.

I två vid 1926 års riksdag väckta likalydande motioner (1:16 och 11:29)
framfördes emellertid, efter en ingående redogörelse för vad i ärendet förekommit,
till vilken jag i övrigt tillåter mig hänvisa, ovan återgivna förslag
av den 31 oktober 1925 av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen.

I skrivelse den 23 mars 1926, nr 106, anhöll riksdagen i anledning av de
sålunda väckta motionerna om utredning rörande åstadkommande genom
statens medverkan av en elektrifiering av Öland samt om framläggande för
riksdagen av det förslag i ämnet, som härav kunde föranledas. Riksdagen
anförde därvid bland annat följande.

Såsom i motionerna närmare belystes, hade på senare tid pågått vissa tämligen
omfattande utredningar rörande Ölands förseende med elektrisk kraft.
Sålunda hade övervägts möjligheterna för anläggning av en kraftcentral på
ön med torv eller skiffer som bränsle. Förutsättningarna för en elektrifiering
medelst dieselmotorcentraler hade också undersökts. Utredningarna hade
emellertid givit till slutligt resultat, att den gynnsammaste lösningen vore
en överföring av den erforderliga energien från fastlandet medelst en under
Kalmarsund förlagd sjökabel. Ett preliminärt avtal om energileverans hade
också uppgjorts med Finsjö kraftaktiebolag.

För egen del ville riksdagen erinra, hurusom en elektrifiering av Öland
ansåges utgöra en av förutsättningarna för att befolkningen därstädes skulle
kunna förhjälpas ur det ekonomiskt svaga läge och den efterblivenhet, vari
densamma, trots öns naturliga utvecklingsmöjligheter, för närvarande befunne
sig.

Av de verkställda utredningarna framginge, att en elektrifiering av ön
måste ur ekonomisk synpunkt anses fullt genomförbar. Sålunda hade av
elektrifieringskommittén vitsordats att, om anslutningen å Öland till ett blivande
kraftledningsnät erhölle samma omfattning, som redan under de första
åren efter distributionens igångsättning vore vanlig inom vattenfallsstyrelsens
avsättningsområden, kostnaderna för elektrisk energi och distributionsnät
icke skulle bliva ogynnsammare än de motsvarande kostnader, vilka å fastlandet
ansåges som normala.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 123.

Redan med hänsyn till nu angivna omständigheter torde få anses önskvärt,
att eu elektrifiering av Öland inom den närmaste tiden kunde åstadkommas.
Såväl öbefolkningens svaga ekonomiska bärkraft som ock framför
allt öns avskilda läge torde dock göra det motiverat, att statens medverkan
härvidlag lämnades i större omfattning än som i allmänhet plägade
ske. Närmast gällde detta åstadkommandet av kabelanläggningen till ön.

Det av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen i utlåtandet den 31
oktober 1925 avgivna förslaget innebure att, jämte det lån i vanlig ordning
skulle beviljas, icke blott kostnaderna för själva kabeln skulle bestridas av
staten utan ock viss subvention därutöver lämnas. Om än av förhållandena
kunde vara påkallat, att lån från kraftledningslånefonden bereddes med av
ämbetsverken upptaget belopp, och även om vissa billighetsskäl talade för
att staten bekostade själva kabelanläggningen, måste dock riksdagen på
frågans dåvarande stadium finna tveksamt, huruvida statsunderstöd borde
lämnas i så stor utsträckning, som i förslaget förutsattes. Hithörande spörsmål
torde böra göras till föremål för närmare undersökning, varvid vattenfallsstyrelsens
medverkan torde böra tagas i anspråk.

Med fasthållande alltså å ena sidan att statens särskilda mellankomst
torde påkallas för genomförande av en elektrifiering av Öland, men å andra
sidan att blivande statsunderstöd — i den mån detta skulle utgå i annan
ordning än som i allmänhet gällde för lån från kraftledningslånefonden —
endast kunde påräknas i viss begränsad omfattning, ansåge riksdagen att
frågan borde göras till föremål för ytterligare utredning, önskligt syntes
riksdagen härvid vara, att erforderliga undersökningar och förhandlingar
så bedreves, att förslag i ämnet kunde föreläggas 1927 års riksdag.

Den 16 april 1926 anbefallde Kungl. Maj:t vattenfallsstyrelsen att avgiva
utlåtande över riksdagens ifrågavarande skrivelse, varvid styrelsen jämväl
skulle hava att yttra sig över länsstyrelsens i Kalmar län den 31 januari
1925 avgivna förslag till elektrifiering av viss del av Öland m. m. samt
kommerskollegiets och lantbruksstyrelsens med anledning därav gemensamt
avgivna yttrande av den 31 oktober 1925.

Emellertid har länsstyrelsen i Kalmar län den 14 oktober 1926 i ärendet
avlåtit en ny skrivelse, däri anförts huvudsakligen följande.

Med anledning av riksdagens ovanberörda beslut och med hänsyn till vad
riksdagen därvid uttalat hade länsstyrelsen genom förnyade underhandlingar
med Finsjö kraftaktiebolag sökt få till stånd ett nytt avtal för att om möjligt
söka nedbringa det understöd, vilket enligt då framlagda förslag oundgängligen
krävdes från statens sida för att företaget skulle kunna realiseras.
Dessa underhandlingar hade resulterat i ett erbjudande från bolaget att
utföra de för öns elektrifiering erforderliga anläggningarna utan någon som
helst annan uppoffring av statsmakterna än beviljande av ett anslag å
180,000 kronor för åstadkommande av sjökabelförbindelse mellan Kalmar
läns fastland och Öland. Bolaget ämnade i huvudsak följa den av länsstyrelsen
och övriga i ärendet hörda myndigheter framlagda planen och
sålunda förlägga en sjökabel för 45,000 volts spänning från Skäggenäs under
Kalmarsund samt på Öland bekosta framdragandet av en bygdeledning för
samma spänning söderut till Degerhamn och en norrut till trakten av Borgholm.
Bygdetransformatorstationer skulle därjämte anläggas i ungefärlig
överensstämmelse med länsstyrelsens förslag. Sedan denna anläggning full
bordats, vore bolaget, därest intresse härför från ortsbefolkningens sida före -

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 123.

15

funnes, villigt framdraga bygdeledningar även till öns östra och norra delar,
så att elektrifieringen så småningom omfattade Öland i dess helhet.

Kraftbolaget hade vidare tagit under övervägande, huruvida det ej vore
lämpligast om såväl bygde- som ortsnäten utbyggdes genom bolaget mot en
engångsavgift för anslutningen, vilken så vitt möjligt skulle sättas lika för
hela Öland. Denna anslutningsavgift skulle motsvara bolagets självkostnad
för utbyggandet av ortsnäten. Bolaget hade även framhållit, att kostnaderna
för utbyggandet på så sätt kunde bliva avsevärt lägre än om utbyggandet
verkställdes genom ett flertal entreprenörfirmor, varjämte framförallt planmässighet
och enhetlighet kunde vinnas.

De taxor och övriga villkor, bolaget härvid skulle betinga sig av de enskilda
konsumenterna å Öland, skulle icke vara högre än de, som gällde för
nytillkommande abonnenter å Kalmar läns fastland. Dessa villkor vore i
korthet följande.

De blivande abonnenterna inom ett visst område skulle sammansluta sig
till en förening, vilken bekostade den för elektrifieringen erforderliga anläggningen,
räknad från kraftbolagets bygdelinje. För anläggningens skötsel
och underhåll skulle föreningen erlägga till bolaget en årlig avgift uppgående
till 4 procent å de totala kostnaderna för den sålunda utbyggda anläggningen.
Energien skulle levereras av bolaget direkt till varje konsument
efter dels en enkeltarifftaxa, baserad på ett strömpris av 20 öre per
kWh, dels en dubbeltarifftaxa, enligt vilken all ström, som uttoges från
mörkrets inbrott till klockan 10 e. m., skulle betalas med 20 öre per kWh
och all under övrig tid förbrukad ström med 8 öre per kWh.

Förutsättningarna för dessa åtaganden från bolagets sida vore dels att
staten lämnade ett anslag å 180,000 kronor för kabelanläggningen, dels att,
sedan elektrifieringen av ön i samråd med länsstyrelsen genomförts, energidistributionen
helt och hållet komme att handhavas av kraftbolaget.

Finsjö kraftaktiebolags erbjudande skulle alltså innebära, att energileveransen
på ön helt och hållet komme att handhavas av ett enskilt företag,
varjämte bygdeledningarna och eventuellt även ortsledningarna skulle utbyggas
genom bolagets försorg och sålunda bliva kraftbolagets egendom.

Då länsstyrelsen hade framlagt sitt förslag till en elektrifiering av Öland,
hade detta skett av den grund, att länsstyrelsen hyste den uppfattningen,
att en allmännare elektrifiering skulle mer än något annat medföra en förbättring
av de mindre tillfredsställande ekonomiska och sociala förhållandena
på ön, i det att den elektriska kraftens tillgänglighet skulle kunna
bereda ölandsbefolkningen utkomstmöjligheter på många av näringslivets
områden, icke minst i fråga om jordbruk samt hantverk och småindustri,
och sålunda vara ägnad att rycka upp Öland ur dess ekonomiska svaghetstillstånd,
varjämte det elektriska ljuset och motorkraften skulle på den
isolerade ön medföra ökad trevnad och bekvämlighet. Med hänsyn härtill
hade givetvis en elektrifiering av Öland i dess helhet i ett sammanhang
varit önskvärd och bäst motsvarat det därmed avsedda ändamålet. Av
praktiska skäl hade emellertid länsstyrelsen funnit sig nödsakad att förorda
en partiell elektrifiering, men finge därjämte kraftigt betona, att den stora
frågan icke under några förhållanden finge anses löst genom den partiella
elektrifieringens genomförande. Det slutliga målet, till vilket denna elektrifiering
endast utgjorde eu början, vore hela Ölands förseende med elektrisk
energi.

Då flera av de större energiförbrukarna å ön vore nödsakade att, därest
frågan om Ölands elektrifiering ytterligare skulle uppskjutas, var för sig på

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12ii.

olika sätt söka lösa sina kraftfrågor, vilket ur planmässighetens synpunkt
vore att beklaga, hade länsstyrelsen tagit bolagets erbjudande under övervägande,
då detsamma syntes medföra en hel del fördelar, från vilka man
knappast kunde bortse.

Först och främst skulle det ifrågasatta statslånet helt och hållet bortfalla
och de uppoffringar, som äskades av staten, reduceras till bekostandet av
själva kabelanläggningen. Någon ny organisation för distributionens handhavande
skulle ej erfordras, vilket givetvis komme att medföra besparingar.
Företagets realiserande skulle i hög grad underlättas därigenom, att någon
som helst aktieteckning från landsbygden ej erfordrades för att trygga företagets
tillkomst. Så snart avtal träffats med de större industriföretagen
och samhällena, kunde arbetet med kabelns nedläggande och bygdeledningarnas
framdragande omedelbart igångsättas. Sedan dessa arbeten påbörjats
eller färdigställts, kunde en intensiv ackvisitionsverksamhet bedrivas i en eller
ett fåtal socknar i taget. Elektrifieringen å landsbygden skulle sålunda
arbeta sig fram så småningom, vilket torde hava till följd, att elektrifieringen
bleve billigare, bättre och till större belåtenhet än vid en forcering,
eftersom allmänheten i förra fallet efter hand finge tid att sätta sig in i
frågan och övertyga sig om elektrifieringens nytta.

Skulle ett särskilt företag bildas i orten för distributionens handhavande,
bleve företagets ekonomi i hög grad beroende av energileveransen till framförallt
en av de större avnämarna, vilket givetvis skulle kunna medföra en
viss risk såväl för företaget i dess helhet som för de enskilda abonnenterna.
Övertoges däremot distributionen av bolaget, bortfölle risken för de enskilda
konsumenterna och drabbade denna helt och hållet bolaget, som torde hava
väsentligt lättare än ett mellanhandsbolag att taga en eventuell förlust, om
någon av de större avnämarna skulle råka i ekonomiska svårigheter eller
av andra orsaker nödgades inskränka eller inställa driften.

Det vore vidare odisputabelt, att bolaget självt ägde betydligt större förutsättningar
än ett mellanhandsbolag att kunna erbjuda lämpliga och efter
olika förhållanden avpassade specialtaxor för exempelvis industriella anläggningar
av olika slag, för kyrkouppvärmning etc.

De taxor och övriga villkor, bolaget ämnade tillämpa vid landsbygdselektrifieringen,
syntes vara något lägre, än vad länsstyrelsen räknat med i
sin utredning, men torde de årliga kostnaderna för konsumenterna bliva
ungefärligen lika, om hänsyn toges till den i länsstyrelsens förslag beräknade
utdelningen å aktiekapitalet, vilket framginge av en av länsstyrelsen
verkställd jämförelse.

Med överlämnande av bolagets ifrågavarande erbjudande, vilket framställts
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 oktober 1926, hemställde länsstyrelsen
på grund av det ovan anförda och med hänsyn särskilt till rådande statsekonomiska
förhållanden, att Finsjö kraftaktiebolags erbjudande måtte antagas.
Beträffande det ifrågasatta anslaget till erforderlig kabelförbindelse
ansåge emellertid länsstyrelsen, att det av principiella skäl kunde vara
mindre lämpligt, att detsamma tilldelades bolaget. Länsstyrelsen finge därför
hemställa, att anslaget ställdes till Kalmar läns södra landstings förfogande
för angivet ändamål och att, sedan kabelanordningen, som syntes
böra bliva landstingets egendom, fullbordats, bolaget erhölle dispositionsrätten
över kabeln under viss tid — förslagsvis tjugo år i sänder — under
villkor att bolaget åtoge sig samtliga kostnader för kabelns underhåll och
att använda densamma till avsedda energileveransen till Öland.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 123. 17

I nyssnämnda skrivelse från Finsjö kraftaktiebolag har bolaget anfört
följande.

Bolaget erbjöde sig att utföra de för en elektrifiering av ön behövliga
anläggningarna utan annan uppoffring från statens sida än ett anslag av
180,000 kronor för åstadkommande av sjökabelförbindelse mellan Kalmar
läns fastland och Öland. Anslaget vore erforderligt för att möjliggöra eu
snar elektrifiering och att befolkningen å Öland i elektrifieringsavseende
skulle bliva fullt likställd med befolkningen å Kalmar läns fastland.

Under förutsättning antingen att ett dylikt anslag för åstadkommande av
sjökabelförbindelsen lämnades bolaget eller att den för kraftöverföringen
erforderliga sjökabelanläggningen fritt ställdes till bolagets förfogande utan
annat villkor än skyldighet för bolaget att svara för dess skötsel och underhåll,
så länge bolaget levererade elektrisk energi å Öland för borgerliga
behov, vore bolaget sålunda villigt att omedelbart påbörja arbetena för en
planmässig elektrifiering, i första hand av västra Öland, och att härvid för
landsbygdselektrifieringen icke tillämpa högre taxor och villkor än de, som
gällde för nytillkommande abonnenter å Kalmar läns fastland, exempelvis
inom de nybildade och till Sydsvenska kraftaktiebolagets bygdelinjer anslutna
föreningarna inom Södra Möre härad av Kalmar län.

Sedan de för en elektrifiering av västra Öland mellan Borgholm och
Degerhamn erforderliga anläggningarna färdigställts, vore bolaget, därest
intresse härför från befolkningens sida förefunnes, villigt att framdraga
bygdeledningar jämväl till öns östra och norra delar, så att elektrifieringen
så småningom omfattade Öland i dess helhet.

Till fullgörande av Kungl. Maj:ts ovannämnda befallning har vattenfallsstyrelsen
den 15 november 1926 avgivit utlåtande, därvid styrelsen, efter
anmodan, tillika yttrat sig rörande länsstyrelsens i Kalmar län skrivelse
den 14 oktober 1926. Vattenfallsstyrelsen har därvid anfört huvudsakligen
följande:

Länsstyrelsens senaste förslag innebure, att Ölands elektrifiering skulle
genomföras av Finsjö kraftaktiebolag — vilket bolag innehades av Sydsvenska
kraftaktiebolaget — enligt i stort samma principer, som av Finsjö
kraftaktiebolag tillämpats vid landsbygdselektrifiering å fastlandet inom
Kalmar län. Förutsättningen härför vore emellertid, att — på samma sätt
som redan i det tidigare alternativet föreslagits — ett statsanslag å 180,000
kronor beviljades för åstadkommande av en sjökabelförbindelse över Kalmarsund.
Däremot bortfölle i detta alternativ det tidigare ifrågasatta statslånet
å 294,500 kronor för bygdenät å Öland.

Redan i sitt yttrande över Kalmar läns elektricitetsförenings framställning
den 27 augusti 1919 hade vattenfallsstyrelsen tillstyrkt beviljandet av ett
statsanslag för åstadkommande av kabelförbindelse mellan fastlandet och
Öland. Vattenfallsstyrelsen intoge fortfarande samma ståndpunkt. Med hänsyn
till Ölands isolerade läge vore detta understöd till fullo motiverat.
Loge man jämväl hänsyn till att det förmodligen inom få år bleve erforderligt
att nedlägga eu reservkabel och att kostnaden för densamma komme
att drabba kraftbolaget och i sista hand konsumenterna, så framstode statsanslaget
såsom ännu mera behövligt, i det att staten sålunda även med det
begärda anslaget endast komme att delvis kompensera olägenheterna på

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. lots hd fl. (X r 122 — 123.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 123.

grund av Ölands insulära läge. Enligt av styrelsen verkställd undersökning
vore det föreslagna beloppet 180,000 kronor lämpligt avvägt.

Det senast framkomna förslaget; att Ölands elektrifiering skulle omhänderhavas
av ett privat kraftföretag, vore enligt styrelsens mening att föredraga
framför de förut ifrågasatta alternativen, bland annat därför att därigenom
anskaffningen av kapital för distributionsnätet icke behövde ske genom
statslån.

Enligt vad styrelsen utrönt, bleve de enskilda konsumenternas kostnader
för kraften enligt Finsjö kraftaktiebolags erbjudande i stort sett desamma
som inom de till vattenfallsstyrelsens nät anslutna distributionsföreningarna,
om man i båda fallen förutsatte samma anläggningskostnader för ortsnäten.
Någon erinran mot förslaget vore därför i detta hänseende icke att göra.
Det framginge ej fullt tydligt av länsstyrelsens framställning, huruvida
kapitalet till utbyggnad av ortsnäten skulle tillskjutas av konsumenterna.
Om så bleve fallet, ansåge vattenfallsstyrelsen det vara önskvärt, att äganderätten
till ortsnäten även borde kvarstanna hos konsumenterna.

Vattenfallsstyrelsen tillstyrkte slutligen länsstyrelsens förslag, att statsanslaget
å 180,000 kronor ställdes till Kalmar läns södra landstings förfogande
och att kabeln mellan fastlandet och Öland bleve landstingets egendom
för att på viss tid disponeras av Finsjö kraftaktiebolag mot villkor,
att bolaget påtoge sig kostnaden för kabelns underhåll och använde den för
energileverans till Öland.

Med stöd av vad sålunda anförts, har vattenfallsstyrelsen tillstyrkt bifall
till länsstyrelsens förslag i dess skrivelse av den 14 oktober 1926.

I ärendet har vidare ingivits protokoll vid Kalmar läns södra landstings
samfällda förvaltningsutskotts sammanträde den 4 februari 1927, däri förvaltningsutskottet
förklarar sig villigt att, därest anslag av riksdagen beviljas
för anskaffande av en sjökabelförbindelse mellan fastlandet och Öland,
tillstyrka landstinget att övertaga äganderätten till den för ändamålet behövliga
kabeln för att avgiftsfritt ställa denna till Finsjö kraftaktiebolags
förfogande för leverans av elektrisk energi till Öland, under villkor att bolaget
ansvarar för kabelns skötsel, vård och underhåll, däri inbegripet reparationer
av alla å kabeln uppkommande fel och brister, samt i övrigt att
bolaget påbörjar och utför arbetena för en planmässig elektrifiering av Öland
på sätt bolaget i omförmälda skrivelse den 7 oktober 1926 åtagit sig.

På förekommen anledning har bolaget i tilläggsskrivelse den 9 februari
1927 lämnat vissa upplysningar rörande den närmare innebörden av sitt
ifrågavarande åtagande. Bolaget hade däri förklarat sig vilja för landsbygdselektrifieringen
icke tillämpa högre taxor än de å Kalmar läns fastland
gällande. Med avseende härå meddelar bolaget, att detsamma beträffande
taxor för industrien å Öland komme att i stort sett tillämpa samma taxor
som för motsvarande industrier på fastlandet, I regel måste industritaxorna
avvägas efter utnyttjningstiden m. m. hos de olika industrierna, och förbehölle
bolaget sig rätt att i varje särskilt fall erbjuda och tillämpa den
taxa, som för industrien i fråga visade sig bäst och lämpligast. I övrigt
framhåller bolaget, att dess åtagande att hålla samma taxor som på fast -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 123.

19

landet avsåge hela Öland och alltså även de delar av ön, till vilka elektrifieringen
först senare komme att utsträckas.

Med avseende å uttrycket i åtagandet, att bolaget svarade för kabelns
skötsel och underhåll, så länge bolaget levererade elektrisk energi å Öland
för borgerliga behov, förklarar bolaget, att bolaget vore villigt att på
samma villkor även tillgodose statens behov av elektrisk kraft. Uttrycket
borgerliga behov hade uteslutande avsetts att utgöra en garanti för, att
kabeln skulle i första hand användas för att tillgodose befolkningens energibehov.
Vad anginge ansvaret för kabeln vore bolaget villigt att, under den
tid detsamma innehade nyttjanderätten till kabeln, stå risken även för det
fall, att kabeln skulle skadas genom olyckshändelse.

Beträffande rätten till bygdenät och ortsnät har bolaget nu anfört, att såväl
bygdenät som ortsnät skulle utbyggas av bolaget, varför givetvis äganderätten
till anläggningarna skulle tillhöra bolaget. För att erhålla anslutning
till de av bolaget sålunda utbyggda anläggningarna uttoges en anslutningsavgift,
vilket system allmänt användes vid all detaljdistribution, liksom
av staten vid telefonanslutningar och, såvitt bolaget kände till, jämväl
av vattenfallsstyrelsen för anslutning till dess bygdenät.

Inköp och förläggning av kabeln borde enligt bolagets förmenande av
landstinget uppdragas åt bolaget mot redovisning för kostnaderna. En dylik
anordning vore nödvändig och lämplig ur såväl teknisk som ekonomisk
synpunkt, varjämte bolaget hade den sakkunskap och erfarenhet, som härför
erfordrades. Kabeln vore avsedd att nedläggas under juni månad innevarande
år.

Vidkommande frågan om tiden för bolagets åtagande har bolaget meddelat,
att kontrakt skulle upprättas med ortsföreningama och de större
abonnenterna för en tid av 15 å 20 år; och komme givetvis därefter nya
avtal om fortsatt kraftleverans att träffas. Skulle mot all förmodan bolagets
kraftleverans till Öland efter kontraktstidens slut upphöra, syntes kabeln
alltjämt böra tillhöra landstinget, som då kunde träffa avtal med annan
leverantör rörande kraftleverans.

Slutligen har landshövdingen i Kalmar län J. Falk i en skrivelse i ämnet
beträffande äganderätten till ortsnäten åberopat ett uttalande från konsulenten
i Kalmar läns elektricitetsförening T. Engström av bland annat följande
innehåll.

Skulle föreningarna själva utbygga och helt och hållet bekosta ortsnäten,
torde man få utgå ifrån, att de influtna andelsavgifterna endast försloge
till dimensionering av ortsnäten med hänsyn till det omedelbara behovet
och ej med hänsyn till framtida belastning. Att döma av erfarenheter från
Kalmar läns fastland torde det emellertid ej dröja lång tid efter nätens
färdigställande, förrän lantbefolkningen kommit under fund med den elektriska
motorkraftens betydelse. För att motorer då skulle kunna anslutas i
någon större utsträckning, måste en förstärkning av ortsnäten vidtagas, en
omständighet, som givetvis medförde högre kostnader för abonnenterna än

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 123.

Departements chefen.

om näten redan från första början dimensionerats rikligt. En förutsättning
för en dylik utbyggnad vore emellertid, att ortsnäten ägdes av bolaget. Vid
den andelsteckning, som nu påginge, hade uttryckligen betonats, att abonnenterna
ej skulle betala mer för anläggningarna än som motsvarade bolagets
självkostnad, dock högst 25 kronor per andel.

Det av Finsjö kraftaktiebolag gjorda erbjudandet synes kunna läggas
till grund för en lösning av frågan om Ölands elektrifiering. Enligt sagda
erbjudande skulle elektrifieringen kunna på ett tillfredsställande sätt
genomföras utan annan uppoffring från statens sida än bekostande av
den härför erforderliga sjökabelanläggningen mellan fastlandet och ön.
Jag vill fördenskull, under åberopande jämväl av riksdagens ovannämnda
uttalande, tillstyrka, att i anslutning till bolagets åtagande framställning
nu göres till riksdagen om uppförande för budgetåret 1927—1928 av anslag
för ändamålet. Mot det föreslagna anslagsbeloppet, som grundar sig
på avgivet anbud och av vattenfallsstyrelsen befunnits lämpligt avvägt,
har jag intet att erinra.

Jag finner mig även böra biträda länsstyrelsens av vattenfallsstyrelsen
tillstyrkta förslag att anslagsbeloppet ställes till Kalmar läns södra landstings
förfogande och att ifrågavarande kabelanläggning efter fullbordandet
med äganderätt övergår till landstinget, som enligt förslaget skall hava
att till Finsjö kraftaktiebolag i anslutning till angivna villkor upplåta
dispositionsrätten till densamma. På Kungl. Maj:t torde ankomma att
pröva de närmare bestämmelserna för kabelns överlåtande till landstinget.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att till utförande av en sjökabelanläggning mellan fastlandet och Öland
för överförande av elektrisk energi till ön anvisa för budgetåret 1927—
1928 ett extra anslag av....................................................... kronor 180,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall och förordnar, att proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Joh.s Thygesen -

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.