Kungl. Maj:ts proposition Nr 122.

1

Nr 122.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till grunder
för tillgodogörande av kronans jakträtt m. m.; given Stockholms
slott den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att dels godkänna bilagda förslag till grunder för tillgodogörande av
kronans jakträtt dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande
till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Paul Hellström.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt.

loa höft. (Nr 122 -123.)

1

2

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 122.

Förslag

till

grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt.

I den mån icke i särskilda författningar annorlunda stadgats, skall beträffande
jaktutövning å kronans marker gälla följande bestämmelser:

l:o. Kronans jakträtt å dess hägnade jaktparker och djurgårdar, å mark,
hörande till de kungliga lustslotten och andra till Konungens egen disposition
ställda lägenheter, å kungsgårdar, kungsängar, kronoparker, från
kronans jordbruksdomäner vid utarrendering undantagen skog och i övrigt
kronan tillhörig, odisponerad mark samt å statens till bergshanteringens
och sågverksrörelsens understöd anslagna skogar utövas av Konungen
själv och på Konungens uppdrag av chefen för hans hovjägeristat jämte
dem, som vid sådana tillfällen äro följaktiga.

2:o. Å nämnda områden, med undantag av dem, som äro ställda till
Konungens egen disposition och där Konungen själv om jakten särskilt
förordnar, må jakt idkas jämväl av chefen för domänverket.

3:o. Personal vid skogsstaten äger att å sådana i 2:o avsedda marker,
som tillhöra dess tjänstgöringsområde, idka jakt efter varg, järv, räv,
utter, grävling, iller, hermelin, vessla, sälhund, vildkanin, duv- och sparvhök
samt kråka ävensom, med domänstyrelsens på särskilda skäl och begränsad
tid lämnade tillåtelse, även efter annat vilt eller vissa arter därav.

4:o. Vid jakt, som idkas uti de i 2:o och 3:o omförmälda fall, må dock,
med iakttagande i övrigt av vad i stadgan om jakt och om fridlysning
av vissa djurslag samt andra allmänna bestämmelser må gälla beträffande
förbud att å kronans marker jaga visst villebråd, utan Kungl. Maj:ts
särskilda tillstånd jakten icke avse älg, hjort, rådjur, vildren eller svan.

5:o. Personal och elever vid skogsläroverken äga å de i 2:o avsedda
områden idka jakt i enlighet med de bestämmelser, som därom av Kungl.
Maj:t meddelas.

6:o. På Kungl. Maj:t ankommer att uppdraga åt domänstyrelsen att

a) därest å kronopark stammen av älg, hjort eller rådjur så förökat sig,
att densamma ur jaktvårdssynpunkt lämpligen bör beskattas eller till
förekommande av olägenhet eller hinder för skogsskötseln minskas, antingen
på av styrelsen bestämda villkor till lämplig person mot skälig
ersättning upplåta rätt att under angiven tid fälla ooh behålla visst antal
villebråd av berörda slag eller ock uppdraga åt revirförvaltningen att
ombesörja den jakt, som må finnas erforderlig, med skyldighet för domänstyrelsen
att i sistnämnda fall jämväl meddela föreskrift, huruvida vid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 122.

3

sådan jakt fällt villebråd skall för statsverkets räkning försäljas eller om
detsamma må av den jagande mot ersättning till statsverket behållas;
samt att

b) därest å kronopark utarrenderande av rätten till jakt å annat villebråd,
än nyss är sagt anses överensstämma med god jaktvård och i övrigt
lämpligen böra ske, upplåta jakträtt, varom nu är fråga, på arrende under
villkor och på sätt, som må finnas för skogs- och jaktvården betryggande.

7:o. Vad i 6:o stadgats rörande kronopark skall äga tillämpning jämväl
å annan i denna kungörelse avsedd mark, med undantag av sådan, som
är ställd under Konungens egen disposition.

8:o. Sker upplåtelse av jakträtt å kronans jaktområde enligt 6:o eller
7:o, må till utövande av kronans jakträtt eljest jämlikt ovanstående bestämmelser
berättigade personer å den med upplåtelsen avsedda mark
utöva jakt allenast i omfattning, som är förenlig med den skedda upplåtelsen.

Denna kungörelse träder i kraft —

1927.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 122.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Hellström anför:

I det betänkande, som den 15 maj 1922 avgivits av de utav chefen för
jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga
för utredning bland annat av vissa med jaktlagstiftningen sammanhängande
spörsmål, hava de sakkunniga framhållit den otydlighet, som
vidlådde vissa bestämmelser i kungörelsen den 8 november 1912 (nr 290)
angående grunderna för tillgodogörande av kronans jakträtt.

Kungörelsen avser att giva regler för kronans jakträtt, förutom å andra
områden, varom i detta sammanhang icke är fråga, å kronoparker och all
kronan tillhörig odisponerad mark. Bestämmelser upptagas rörande de personer,
som genom sin särskilda ställning eller tjänst äro jaktberättigade därstädes,
samt huru jakten i övrigt skall tillgodogöras genom utarrendering
eller på annat sätt.

Lagen den 1 juli 1898 (nr 66) angående de svenska lapparnas rätt till
renbete i Sverige giver emellertid lapparna rätt att i viss utsträckning
nyttja jakten å nämnda områden. Dels äga de enligt 30 § i lagen att själva
jaga å de delar därav, å vilka de må driva sin renskötsel. Under denna
jakträtt faller bland annat kronans marker ovan odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens län. Dels förfoga lapparna på sådant sätt över
jakten, att å de områden, som i lagen betecknas såsom anvisade till lapparnas
uteslutande begagnande, jakten i dess helhet, i den mån icke lapparna
själva begagna densamna, jämlikt 31 § i sagda lag disponeras till deras
förmån genom upplåtelse verkställd av länsstyrelsen. Med sistnämnda områden
avses enligt lagens motiv, förutom de s. k. renbetesfjällen i Jämtlands
län, varom i detta sammanhang icke är fråga, samtliga marker ovan odlingsgränsen,
vilka icke blivit upplåtna åt enskilda. Dit höra sålunda kronoparker
ovan berörda gräns ävensom de vidsträckta kronoöverloppsmarkerna
längs gränsen mot Norge.

Tages hänsyn endast till ordalagen i kungörelsen angående grunderna för
tillgodogörande av kronans jakträtt falla omförmälda kronoparker och överloppsmarker
i jaktavseende jämväl under kungörelsen.

Utöver renbeteslagen finnas även andra författningar, vilkas bestämmelser
innebära begränsning i kronans jakt enligt kungörelsen. Hit höra lagen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 122. 5

den 25 juni 1909 (nr 56 sid. 7) angående nationalparker, lagen den 8 november
1912 (nr 289) om rätt till jakt, däri bland annat medgives rätt för envar
att i viss ordning bedriva jakt efter varg och järv å kronoområde, samt
renbeteskonventionen med Norge den 5 februari 1909, som berättigar de
norska lapparna att i viss utsträckning jaga under uppehåll med sina renar
här i riket.

De sakkunniga framhålla, att kungörelsens begränsning att reglera allenast
den rätt till jakt å kronomark, som återstode, sedan undantag skett för
jakträtt, varom i annan ordning meddelats bestämmelser, ofta blivit förbisedd.
Särskilt hade konkurrens uppstått och osäkerhet vållats vid tillämpning
av kungörelsens stadganden och jaktbestämmelserna i renbeteslagen.
Kungörelsen syntes ofta hava tolkats så som om den ägde giltighet även
inom lapparnas särskilda områden i Norrbottens och Västerbottens län. Det
torde sålunda allmänt hava praktiserats, att de skogsstatens tjänstemän, vilkas
tjänstgöringsområden sträckte sig ovan odlingsgränsen, ansetts kunna
medgivas jakträtt därstädes enligt de i kungörelsen angivna grunder. Och
näppeligen torde hava beaktats, att genom renbeteslagens stadganden Konungen
och hans jaktsällskap samt chefen för domänstyrelsen skulle å kronomarkerna
ovan odlingsgränsen vara uteslutna från den jakträtt, som å andra
kronomarker av motsvarande natur blivit genom kungörelsen dem tillförsäkrade.
Tvekan torde även bland skogspersonalen hava gjort sig gällande
rörande vem det rätteligen tillkomme att genom upplåtelser av jaktarrenden
förfoga över ifrågavarande områden. Först under senaste tid hade kunskap
börjat vinna utbredning rörande jaktförhållandena å de till lapparnas uteslutande
begagnande anvisade områden. De sakkunniga ansåge även, såsom
de närmare utveckla, att vissa bestämmelser i kungörelsen syntes direkt tyda
på, att kungörelsen skulle hava avseende även å lapparnas särskilda områden.

Beträffande kungörelsens bestämmelser erinra de sakkunniga vidare om
den otydlighet, som förelåge med avseende å de däri intagna föreskrifterna
rörande jakt å björn. Enligt kungörelsen vore sagda jakt undantagen
från den jakträtt å kronomark, som tillkomme vissa befattningshavare
(chefen för domänstyrelsen och personal vid skogsstaten); dock att björn,
som anfallit människa eller husdjur, finge, även annorledes än i nödvärn,
dräpas efter tillåtelse av den tjänsteman vid skogsstaten, under vars tillsyn
marken vore ställd. I övrigt finge icke — bortsett från den rätt i sådant
avseende, som tillkomme Konungen själv och på Konungens uppdrag chefen
för hans hovjägeristat — björn utan Kungl. Maj:ts bestämmande jagas å
kronomark, som i kungörelsen avsåges. Dessa bestämmelser i kungörelsen
vore jämte de, som innehölles i jaktlagen och lagen om nationalparker, de
enda som för närvarande funnes rörande inskränkning i rätten till jakt
efter björn å kronomark. Jaktlagen likasom 1898 års renbeteslag lämnade
lapparna full frihet att jaga björn ä deras särskilda områden ovan odlingsgränsen.
Vore kungörelsen icke tillämplig å sagda områden, och detta vore

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 122.

de sakkunnigas uppfattning, skulle sålunda lapparna äga att, utan annan
inskränkning än som gällde vidkommande nationalparkerna, där bedriva
sådan jakt. Detta torde näppeligen hava varit avsett, ti

Sagda bestämmelse om rätt att jaga skådetorn hade för övrigt erhållit
en mindre lämplig plats. Den hade satts i omedelbart samband med spörsmålet
om undantagen från den jakträtt, som tillerkänts chefen för domänstyrelsen
och personalen vid skogsstaten. Med hänsyn till bestämmelsens
placering finge man det intryck, att den hade avseende allenast å dem —
även om det tedde sig något egendomligt att domänstyrelsens chef vid fråga
om skadebjörns dödande skulle, såsom ordalagen gåve vid handen, ställas i
beroende av tillstånd av tjänsteman vid skogsstaten. Bestämmelsen torde
emellertid hava varit avsedd att sträcka sig längre och giva en regel för
överhuvud alla de fall, då skadebjörn finge dödas å de marker, som i kungörelsen
omhandlades, och sålunda oberoende av om jägaren vore tjänsteman
vid skogsstaten och vad rätt han kunde hava att för jakt förfoga över
marken.

Såsom ytterligare en otydlighet i kungörelsen anmärkes bestämmelsen i
dess mom. 8 att, om domänstyrelsen efter därtill av Kungl. Maj:t givet bemyndigande
utarrenderade jakt å de i kungörelsen angivna marker, »till utövande
av kronans jakträtt eljest berättigade personer» finge å den med
upplåtelsen avsedda mark jaga allenast i den omfattning, som vore förenlig
med den skedda upplåtelsen. Härvid kunde lätt förbises den rätt, som, särskilt
på grund av jaktlagen, vore förbehållen svenska medborgare och vilken
icke veke för upplåtelser enligt kungörelsen.

I anslutning till vad de sakkunniga sålunda erinrat, hava de i ingressen
intagit ett påpekande att beträffande jaktutövning å kronans marker skulle
lända till efterrättelse de i kungörelsen meddelade bestämmelser, i den mån
icke i särskilda författningar annorlunda stadgats. Kungörelsens bestämmelser
rörande björn skulle överföras till jaktstadgan att upptagas bland
andra där samlade bestämmelser rörande jakt å sagda djur; och hava de
sakkunniga härutinnan hänvisat till vad av dem anförts i samband med
frågan om allmänna fridlysningsbestämmelser för björn. I mom. 8 har intagits
ett påpekande, att vid utarrendering genom domänstyrelsen av jakt
å mark, som avses i kungörelsen, för dylik upplåtelse skulle vika allenast
de, som jämlikt kungörelsens bestämmelser vore berättigade till utövande
av kronans jakträtt å det upplåtna området.

Förutom nämnda jämkningar har i kungörelsen införts den ändring i punkt
3, upptagande den personalen vid skogsstaten tillkommande rätt till jakt å
marker tillhörande dess tjänstgöringsområde, som föranleddes av de sakkunnigas
förslag att ur jaktförfattningarna utesluta den för närvarande för
vissa djurarter använda beteckningen »skadliga djur». Dylika djur äger
personalen att utan särskilt tillstånd jaga. En uppräkning av de djur,
vilka skulle inbegripas under sagda rätt, har nu skett, därvid upptagits
samtliga de för närvarande i 13 § jaktlagen såsom skadliga betecknade djuren

Kungl. Maj:ts proposition Nr 122.

7

med undantag av lo, mård, örn, falk, berguv och korp. Tillstånd att jaga
dessa djur skulle enligt den i kungörelsen givna allmänna regeln kunna
meddelas av domänstyrelsen, under iakttagande i övrigt av vad i den föreslagna
stadgan om jakt och om fridlysning av vissa djurslag samt andra
allmänna bestämmelser gällde beträffande förbud att å kronans marker
jaga visst villebråd.

Slutligen hava de sakkunniga, som i övrigt i kungörelsen föreslagit ett
par formella mindre ändringar, erinrat, att föreskrifter tarvades rörande
Konungens m. fl. jakträtt å lapparnas särskilda områden samt beträffande
den rätt till jakt, som därstädes borde tillkomma vissa tjänstemän. Förslag
härutinnan hade av de sakkunniga intagits bland övriga i renbeteslagen
ifrågasatta nya bestämmelser angående jakten å nämnda områden.

De i ärendet hörda myndigheterna hava icke haft något att erinra emot de
sakkunnigas förslag. Emellertid har domänstyrelsen, utöver vad förslaget
innehåller, föreslagit följande bestämmelser, överdirektören och souchefen i
domänstyrelsen borde erhålla samma förmån med avseende å jakt som chefen
för samma verk. Jakträtt å de områden, där chefen för domänstyrelsen ägde
att jaga, borde, efter dennes därtill lämnade tillstånd, få utövas jämväl av
cheferna för första, andra, tredje och fjärde skogsbyråerna i styrelsen. Härförutom
borde personalen vid statens skogsförsöksanstalt tillerkännas rätt att
å de till anstalten såsom försöksparker upplåtna kronoparker idka jakt i samma
utsträckning som personal vid skogsstaten å dess tjänstgöringsområden.

Såsom ordalagen i förevarande kungörelse angiva, avser densamma »kro- Departement#■
nans» jakträtt. Häri ligger dess begränsning utsagd. Kungörelsen giver chefen.
regler för den jakträtt, som återstår för kronan, sedan de åt andra upplåtna
rättigheter till jakt å kronans marker undantagits. Dylika undantag
hava skett genom de av de sakkunniga, enligt vad ovan anmärkts, omförmälda
författningar. Bland dessa märkas jaktlagens föreskrifter, vilka såsom
utfärdade samma dag som kungörelsen särskilt torde hava varit föremål
för uppmärksamhet vid förarbetena till kungörelsen. Förutom de
stadganden i lagen, som direkt innebära inskränkning i kronans egen jakt
å kronomarkerna, upptager lagen i 30 § hänvisning till vad särskilt är
stadgat om rätt till jakt å nationalparker samt svenska och norska lappars
rätt till jakt i vissa delar av riket.

Kungörelsens ordalag synas emellertid icke hava inneburit tillräcklig vägledning
vid dess tillämpning. En erinran om begränsningen av dess tilllämpningsområde
torde vara behövlig. Enär det knappast synes påkallat,
att detta sker i en särskild punkt i kungörelsen, har jag intet att erinra
emot att, såsom do sakkunniga föreslagit, ett påpekande intages i kungörelsens
ingress. I anslutning härtill bör vidtagas den föreslagna jämkningen
i punkt 8.

Genom ett överförande till jaktstadgan av de för närvarande i kungörel -

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 122.

sen intagna, jakten efter björn direkt angående bestämmelser vinnes icke
allenast ett förtydligande av kungörelsen utan även ett beriktigande av dess
nuvarande stadganden i ämnet ävensom en bättre översikt i allmänhet över
de rörande jakt å björn gällande föreskrifter.

Beträffande frågan härom samt de ifrågasatta bestämmelserna rörande
bättre skydd i allmänhet för björn tillåter jag mig hänvisa till vad därutinnan
anförts i statsrådsprotokollen över justitiedepartementsärenden för den 16 april
1926 samt denna dag i ärende rörande förslag till lag om ändring i vissa delar av
lagen om rätt till jakt. I nämnda lag vore avsett att intagas ett stadgande att
björn, som dödades eller fångades, skulle tillkomma kronan, där ej annorledes
av Kungl. Maj:t förordnades. Härförutom skulle enligt det förslag till stadga
om jakt och om fridlysning av vissa djurslag, som jag har för avsikt att
framlägga, föreskrivas, att å kronans mark, med undantag av nationalpark
varom vore särskilt stadgat, björn icke finge dödas eller fångas utan Kungl.
Maj:ts tillstånd; dock att björn, som anfallit människa eller tamdjur, finge,
även annorledes än i nödvärn, dräpas efter tillåtelse av länsstyrelsen. Förorsakades
inom kronans områden, med undantag av nationalparker, av björn
skada å tamdjur, vilka för betning finge dit inkomma, och vore skadan
icke att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning, skulle sådan skada
ersättas av statsverket.

I detta sammanhang må erinras att, i överensstämmelse med de sakkunnigas
betänkande, i nämnda lagförslag och i förslaget till stadga om jakt
m. m. för lo upptagits samma bestämmelser som för björn, varjämte i berörda
stadgeförslag ingår föreskrift om att å kronans marker, med undantag
av nationalparker, utan Kungl. Maj:ts tillstånd örn och berguv icke finge
dödas liksom ej heller deras ägg och bon tagas eller förstöras under någon
tid av året, dock att lo, örn och berguv, som inkomme i gård eller trädgård,
skulle jämlikt 13 § jaktlagen alltid få dödas. Vad angår motiveringen för
nämnda förslag får jag åberopa beträffande lo vad i ämnet anförts i ovanberörda
statsrådsprotokoll samt beträffande örn och berguv de sakkunnigas
betänkande, emot vilket i denna del erinran från de i ärendet hörda framkommit
endast från ett par håll.

Ifrågavarande bestämmelser om björn, lo, örn och berguv äro, såsom av
det ovanstående framgår, avsedda att komma till tillämpning rörande all
kronomark med undantag av nationalparker och sålunda även beträffande
lapparnas egen jakt och jaktupplåtelser å de till deras uteslutande begagnande
anvisade områden. Med hänsyn härtill har i samband med frågan
om ändring i jaktlagen upptagits förbehåll i berörda avseende i 30 och 31 §§
renbeteslagen.

Enär ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna rörande nyssnämnda
djurarter inverkar på grunderna för tillgodogörande av kronans jakträtt, torde
bestämmelserna, även i vad de icke i samband med omförmälda lagförslag
bliva föremål för riksdagens prövning, böra underställas riksdagen. Jag
tillåter mig här framställa förslag i sådant hänseende i ett sammanhang

9

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 122.

för all kronomark utom nationalparker, även om icke samtliga nu ifrågavarande
marker falla under kungörelsen angående grunderna för tillgodogörande
av kronans jakträtt, varom nu närmast är fråga.

Vad angår punkt 3 i förslaget till kungörelse angående grunderna för
tillgodogörande av kronans jakträtt, har där av de sakkunniga företagits
den ändring beträffande angivandet av de djur, vilka skogsstatspersonalen
må, envar inom sitt tjänstgöringsområde, utan tillstånd jaga, att, i stället
för att denna rätt förut omfattat de i jaktstadgan såsom skadliga betecknade
djuren, en uppräkning göres av de djur, som inbegripas under jakträtten.
Detta sammanhänger med det av de sakkunniga framställda förslaget om
borttagande ur jaktlagstiftningen av beteckningen »skadliga djur». Vid behandling
denna dag på justitiedepartementets föredragning av förslag till
lag om vissa ändringar i jaktlagen har de sakkunnigas hemställan i berörda
del vunnit Kungl. Maj:ts gillande. Emot förslaget rörande de särskilda
djurarter, vilka skulle bliva föremål för personalens fria jakträtt, synes icke
vara anledning till anmärkning.

Vidkommande domänstyrelsens förslag rörande utsträckning av den enligt
kungörelsen vissa befattningshavare medgivna rätt till jakt anser jag, att
sagda rätt icke bör utvidgas utöver vad för närvarande är gällande, vadan
jag icke kan tillstyrka nämnda förslag.

De av de sakkunniga till införande i renbeteslagen ifrågasatta bestämmelserna
beträffande Konungens med fleras jakträtt å lapparnas särskilda
områden samt vissa befattningshavares jakträtt därstädes hava vidare behandlats
av 1919 års lappkommitté och torde bliva föremål för prövning i
anslutning till lagstiftningen rörande lapparnas rättigheter.

Med förmälan att, i enlighet med vad förut anförts, inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt
hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna nämnda förslag,

dels ock medgiva ej mindre att å kronans mark, med undantag av nationalpark
varom är särskilt stadgat, björn, lo, örn och berguv icke må utan
Kungl. Maj:ts tillstånd dödas eller fångas likasom ej heller ägg och bon av
sagda fåglar tagas eller förstöras, dock att, utan hinder av förbud mot dödande
eller fångande av björn eller lo, sådant djur må, där det anfallit människa
eller tamdjur, även annorledes än i nödvärn dräpas efter tillåtelse av länsstyrelsen,
än även att, där inom kronans områden med undantag av nationalparker
av björn eller lo förorsakas skada å tamdjur, vilka för betning må
dit inkomma, och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning,
sådan skada må ersättas av statsverket.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 122.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.