Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
1
Nr 121.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 30 och 31 §§ i lagen den 1 juli 1898 (nr 66)
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige; given
Stockholms slott den 18 februari 1927.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 30
och 31 §§ i lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnas rätt
till renbete i Sverige.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Jakob Pettersson.
Bihang till riksdagens protokoll 1927.
1 samt.
105 höft. (Nr 121.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 30 och 31 §§ i lagen den 1 juli 1898 (nr 66)
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.
Härigenom förordnas, att 30 och 31 §§ i lagen den 1 juli 1898 om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige skola erhålla följande ändrade
lydelse:
30 §.
Lapparna äro berättigade att till jakt och fiske betjäna sig av land och
vatten icke allenast å sådana områden, där de enligt vad i 1 § 1 mom.
sägs äga vistas varje tid av året, utan även å annan utmark inom Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker under den tid de äga att å sådan
utmark uppehålla sig med sina renar; vare dock underkastade de bestämmelser,
som gälla i avseende å förbud att utan Konungens tillstånd döda
eller fånga vissa djurarter samt i övrigt beträffande tid och sätt för
nyttjande av jakt och fiske.
31 §.
Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande
anvisade, bete, slåtter, jakt eller fiske av lapparna till annan upplåtas. Sker
sådan upplåtelse, vare den ogin.
Varder bete eller slåtter å dylikt område av lapparna ej använt, och finnes
upplåtelse därav tills vidare kunna ske utan intrång eller skada för lapparna,
äge Konungens befallningshavande att mot lega upplåta betet eller slåttern,
intill dess behov därav för lapparna åter uppstår. Kan å dylikt område
upplåtelse av rätt till jakt eller fiske ske utan skada för lapparna, äge ock
Konungens befallningshavande att tills vidare tillåta annan att emot avgift
å området jämte lapparna utöva jakt eller fiske. På sådana områden, som
upplåtits till utvidgning av de vid avvittringen avsatta renbetesfjäll i Jämtlands
län, må jämväl inägor, som icke äro för lapparna behövliga, utarrenderas.
Vid utarrendering av bete, slåtter eller inägor skall fästas det
villkor, att arrendatorn själv må freda såväl växande som bärgad gröda
från intrång av renar.
Upplåtelse, som ovan förmäles, må dock ej äga rum, utan att de lappar,
vilka äga rätt att å området uppehålla sig med sina renar, blivit i ärendet
hörda samt, då fråga är om upplåtelse av bete, slåtter eller inägor, därtill
lämnat sitt samtycke. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 3
enligt de bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för
lapparna.
Vid upplåtelse av rätt till jakt och fiske så ock vid jakt- och fiskerättens
utövande skall iakttagas vad i avseende å förbud att utan Konungens
tillstånd döda eller fånga vissa djurarter samt i övrigt beträffande tid och
sätt för nyttjande av jakt och fiske gäller.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 16 april 1926.
Närvarande:
Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigfobss,
Möller, Levinson.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen:
På justitiedepartementets föredragning denna dag har Kungl. Maj:t beslutat,
att lagrådets utlåtande skall inhämtas över ett inom departementet
upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8
november 1912 (nr 289) om rätt till jakt. Nämnda lagförslag, som bygger
på ett av sakkunniga, tillkallade inom jordbruksdepartementet, framlagt betänkande
i ämnet, upptager bland annat bestämmelser angående jakträtten
å vissa kronomarker i Norrland samt inskränkning i rätten till jakt efter
björn och lo till förhindrande av dessa djurarters alltför starka nedgång.
I anslutning till lagförslaget och vissa därmed sammanhängande, av de
sakkunniga ifrågasatta bestämmelser synas vissa jämkningar i 30 och 31 §§
i lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i
Sverige vara påkallade.
I nämnda lagrum ombandlas bland annat de lapparna särskilt tillförsäkrade
förmåner med avseende å jakt. Sagda förmåner ansluta sig till de
områden, där lapparna må bedriva sin renskötsel. Dessa områden äro på
sådant sätt uppdelade, att lapparna må å vissa marker föra sina renar på
bete året om, men å andra må de uppehålla sig endast vissa tider av året.
Till de förra höra de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade områden,
varmed avses, förutom renbetesfjällen i Jämtlands län, alla kronans
ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens län belägna områden,
som ej äro disponerade åt enskilda.
Enligt 30 § i renbeteslagen, sådant sagda lagrum lyder enligt lagen den 19
juni 1917 (nr 337), äro lapparna berättigade att jaga dels å de områden, där
de äga vistas varje tid av året, samt dels å annan utmark inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker under den tid de äga att å sådan utmark
uppehålla sig med sina renar. Dock äro de i avseende å tid och sätt för nyttjande
av jakten underkastade de bestämmelser, som eljest därom gälla. Å
nämnda till lapparnas uteslutande begagnande anvisade områden tillkommer
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
5
enligt 31 § sagda lag lapparna dessutom den förmånen att, i den mån
skada ej därigenom tillfogas dem, upplåtelse av jakt må äga rum för deras
räkning. Sådan upplåtelse verkställes genom länsstyrelsen. Upplåtelsen
skall ske mot avgift, och medel som sålunda inflyta skola användas till förmån
för lapparna.
Innebörden av stadgandena i sistnämnda paragraf hava, så vitt angår trakterna
ovan odlingsgränsen i Västerbotten och Norrbottens län, vid tillämpningen
framstått såsom otydliga i jämförelse med de i 7 § lagen den 8 november 1912
(nr 289) om rätt till jakt intagna bestämmelserna rörande den varje svensk
man tillkommande rätt till jakt i vissa fall å oavvittrad mark samt de i
kungörelsen den 8 november 1912 (nr 290) angående grunderna för tillgodogörande
av kronans jakträtt intagna föreskrifterna rörande upplåtelse av
jakträtt å kronomark.
De sakkunniga hava härutinnan framhållit, att bland befolkningen i Västerbottens
och Norrbottens läns vidsträckta fjälltrakter den ordningen varit vanlig,
att envar idkat jakt å kronans marker därstädes. Med utbredd insikt om
gällande författningar hade emellertid sagda befolknings behov av jakt utöver
den, som kunde utövas å egna marker, alltmer börjat tillgodoses genom
upplåtelser enligt renbeteslagen. Jakten vore emellertid av stor betydelse
för den jordbruksidkande fjällbefolkningens ekonomi och avsevärda svårigheter
skulle säkerligen uppstå för denna befolkning, om strängare åtgärder
komme att vidtagas för upprätthållande av gällande stadganden.
I anslutning härtill hava de sakkunniga föreslagit visst tillägg till 31 §
renbeteslagen innebärande särskilda förmåner för nämnda befolkning till jakt
å kronomarkerna ovan odlingsgränsen.
Dels genom de ändringar, som av de sakkunniga upptagits i 7 § jaktlagen
och vunnit godkännande i ovan omförmälda till lagrådet remitterade förslag
rörande ändringar i jaktlagen, dels ock genom föreslagna ändringar i kungörelsen
angående grunderna för tillgodogörande av kronans jakträtt torde
undanröjas den otydlighet rörande förevarande författningars tillämpningsområden,
som förut förelegat.
I samband med frågan om den lapparna tillförsäkrade rätt till jakten å
de till lapparnas uteslutande begagnande anvisade områden har emellertid
av de sakkunniga uppmärksamheten riktats på behovet av bestämmelser i
31 § renbeteslagen analoga med dem, som i nyssnämnda kungörelse finnas
intagna beträffande rätt till jakt för vissa personer med hänsyn till deras
ställning eller tjänstgöring. Jämväl i sådant avseende hava de sakkunniga
intagit föreskrifter i sistnämnda paragraf.
Frågan om lapparnas förmåner med avseende å jakt hava sedermera
varit föremål för behandling av 1919 års lappkommitté, vilken i sitt år 1923
avgivna betänkande avgivit förslag i ämnet.
Då ifrågavarande spörsmål rörande fjällbefolkningens samt särskilda personers
rätt till jakt å de för lapparnas uteslutande begagnande anvisade områden
på det närmaste sammanhänga med lapparnas förmåner därstädes,
6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
torde desamma böra upptagas i samband med den pågående revisionen av
lapplagstiftningen.
I ett annat avseende synas emellertid bestämmelserna rörande jakt enligt
30 § och jaktupplåtelser enligt 31 § renbeteslagen böra här uppmärksammas.
Såsom ovan omnämnts äro enligt 30 § lapparna i sin egen jaktutövning i
avseende å tid och sätt för jakten underkastade de föreskrifter, som eljest
gälla. Samma bestämmelse har av de sakkunniga föreslagits till införande i
31 § beträffande jaktupplåtelse, varom där är fråga. I anslutning till förslag
rörande jakt efter björn å kronomark har av dem vidare erinrats, att vid
upplåtelser enligt sistnämnda paragraf av jakt länsstyrelsen har tillfälle att
i samband med upplåtelsen iakttaga, att nödiga bestämmelser givas till
skydd för björnen.
Domänstyrelsen ifrågasätter, huruvida de sakkunnigas förslag innebär
tillräcklig tydlighet, därvid styrelsen tillika erinrar, att ett förbud mot
dödande eller fångande av björn å kronomark skulle vara av ringa betydelse,
om icke lapparnas jakträtt å berörda marker begränsades så, att den
icke avsåge sagda djur. Till undvikande av all tvekan i dessa avseenden
ansåge styrelsen, att bestämmelse härom borde inflyta i renbeteslagen. Detsamma
borde ock gälla dödande av lo samt av örn och berguv, vilka fåglars
totala fredande på kronans marker föreslagits av de sakkunniga i mom. 4
av 3 § i den av dem föreslagna stadgan om jakt och om fridlysning av
vissa djurslag.
Vidare har domänstyrelsen föreslagit bestämmelse dels i 30 § renbeteslagen,
upptagande förbud för lapparna att jaga älg å kronomark nedom odlingsgränsen
ävensom å enskildas marker åtminstone nedom samma gräns, dels ock att
jaktupplåtelse av länsstyrelse jämlikt 31 § icke skulle få avse björn, lo, om,
berguv, älg, vildren eller svan.
Av de sakkunniga har i nämnda stadga föreslagits, att björn eller lo
icke skulle utan Kungl. Maj:ts tillstånd få jagas å kronomark, med undantag
av nationalpark, varom är särskilt stadgat. Tillika har av dem upptagits
bestämmelse, att utan sådant tillstånd å berörda mark ej heller örn och
berguv skulle få fångas eller dödas under någon tid av året. Redan nu
gäller enligt kungörelsen angående grunderna för tillgodogörande av kronans
jakträtt, att den jakt vissa befattningshavare må i och genom sin tjänst utöva
å kronomark icke må utan Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd avse björn,
älg, hjort, rådjur, vildren eller svan.
Det i 30 § renbeteslagen redan förekommande och av de sakkunniga till
införande i 31 § föreslagna stadgandet med erinran att de beträffande tid
och sätt för nyttjande av jakt i allmänhet givna bestämmelserna skulle gälla
jämväl jakt, varom i nämnda §§ vore fråga, torde väl avse även fall, då
djur vore fridlyst året om och finge dödas endast efter särskilt tillstånd.
Som emellertid tveksamhet rörande berörda stadgandes innebörd gjort sig
gällande, synes lämpligen ett förtydligande av ordalagen böra ske i båda
paragraferna. Att sträcka inskränkningen i länsstyrelses rätt till jaktupp
-
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
låtelse längre än vad sålunda skulle komma att gälla torde näppeligen vara
påkallat. Enär enligt 31 § för upplåtelse av fiske gälla samma regler som
för upplåtelse av jakt, torde erinran, varom nu är fråga, böra omfatta även
upplåtelse av fiske.
Beträffande vad sålunda föreslagits tillåter jag mig i övrigt hänvisa till
vad i statsrådsprotokollet denna dag över justitiedepartementsärenden anförts
i samband med förslaget rörande vissa ändringar i jaktlagen, så vitt samma
förslag angår frågorna om rätten till fallvilt, borttagande av den allmänna
rätten till jakt å oavvittrad mark m. m. samt inskränkning i rätten till
jakt efter björn och lo.
I anslutning till vad ovan anförts har inom socialdepartementet upprättats
Förslag till lag angående ändrad lydelse av 30 och 31 §§ i lagen den 1
juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.
Föredraganden uppläser härefter nämnda lagförslag av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över
förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan finner Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
gott lämna bifall.
Ur protokollet:
Åke Karlholm.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 30 och 31 §§ i lagen den 1 juli 1898 (nr 66)
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.
Härigenom förordnas, att 30 och 31 §§> i lagen den 1 juli 1898 om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige skola erhålla följande ändrade
lydelse:
30 $.
Lapparna äro berättigade att till jakt och fiske betjäna sig av land och
vatten icke allenast å sådana områden, där de enligt vad i 1 § 1 mom.
sägs äga vistas varje tid av året, utan även å annan utmark inom Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker under den tid de äga att å sådan
utmark uppehålla sig med sina renar; vare dock i avseende å förbud att
utan Kungl. Maj:ts tillstånd döda eller fånga vissa djurarter så ock i övrigt
beträffande tid och sätt för nyttjande av jakt ävensom av fiske underkastade
de bestämmelser, som därom gälla.
31 $.
Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande
anvisade, bete, slåtter, jakt eller fiske av lapparna till annan upplåtas. Sker
sådan upplåtelse, vare den ogin.
Varder bete eller slåtter å dylikt område av lapparna ej använt, och finnes
upplåtelse därav tills vidare kunna ske utan intrång eller skada för lapparna,
äge Konungens befallningshavande att mot lega upplåta betet eller slåttern,
intill dess behov därav för lapparna åter uppstår. Kan å dylikt område
upplåtelse av rätt till jakt eller fiske ske utan skada för lapparna, äge ock
Konungens befallningshavande att tills vidare tillåta annan att emot avgift
å området jämte lapparna utöva jakt eller fiske. På sådana områden, som
upplåtits till utvidgning av de vid avvittringen avsatta renbetesfjäll i Jämtlands
län, må jämväl inägor, som icke äro för lapparna behövliga, utarrenderas.
Vid utarrendering av bete, slåtter eller inägor skall fästas det
villkor, att arrendatorn själv må freda såväl växande som bärgad gröda
från intrång av renar.
Upplåtelse, som ovan förmäles, må dock ej äga rum, utan att de lappar,
vilka äga rätt att å området uppehålla sig med sina renar, blivit i ärendet
hörda samt, då fråga är om upplåtelse av bete, slåtter eller inägor, därtill
lämnat sitt samtycke. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121. 9
enligt de bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för
lapparna.
Vid upplåtelse av rätt till jakt och fiske, så ock vid jakt- och fiskerättens
utövande skall iakttagas vad i avseende å förbud att utan Kungl. Maj:ts
tillstånd döda eller fånga vissa djurarter samt i övrigt beträffande tid och
sätt för nyttjande av jakt och fiske gäller.
Bihanq till riksdaqens protokoll 1927.
1 samt.
I0C> haft. (Nr 121.)
2
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 11 juni
1926.
När varande:
justitierådet Svedelius,
regeringsrådet Palmgren,
justitierådet Christiansson,
justitierådet Högstedt.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den
16 april 1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 30 och 31 §§ i lagen
den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av expeditionschefen Lennart Berglöf.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
A. V. Stenkula.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 121.
11
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 18 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meubling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson,
lagrådets den 11 juni 1926 avgivna utlåtande över det den 16 april
1926 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 30 och 31 §§ i lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige.
Föredraganden meddelar, att ifrågavarande lagförslag av lagrådet lämnats
utan anmärkning.
Föredraganden hemställer därefter, att förslaget med vissa mindre,
redaktionella ändringar måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.