Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

1

Nr 12.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående tilläggspension åt
förre v aktkonstapeln Jonas Arvid Schwan; given Stockholms
slott den 3 december 1926.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maf:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3
december 1926.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meuiiling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Thyrén anför:

Den 6 juli 1910 blev dåvarande vaktkonstapeln vid tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö Jonas Arvid Schwan under tjänstutövning överfallen av en
tvångsarbetsfånge, som med ett järnspett tilldelade Schwan nio slag i huvudet.
Schwan, vilken till följd av våldet råkade i stadigvarande svår sjukdom,
har med anledning därav erhållit tjänstledighet längre och kortare
tider intill den 1 januari 1920, från och med vilken dag han varit ledig i
en följd. På framställningar av Schwan — som från och med den 1 februari
1914 överflyttades till tjänstgöring vid straffängelset i Stockholm och sedan
den 1 april 1924 innehaft befattning såsom vaktkonstapel vid centralfängelset
å Långholmen — har enligt särskilda Kungl. Maj:ts beslut medgivits, att
Schwan under ledigheten finge bibehållas vid oavkortade löneförmåner.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 12 höft. (Nr 12—13.)

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

I samband med att fångvårdsstyrelsen med skrivelse den 21 januari 1925
till Kungl. Maj:t överlämnade en ansökning av Schwan att komma i åtnjutande
av dylik förmån för viss del av år 1925, upptog styrelsen till behandling
jämväl frågan om skyldighet för Schwan att avgå från tjänsten och
om beredande åt honom av viss tilläggspension eller särskild ersättning.
Fångvårdsstyrelsen anförde härutinnan i huvudsak följande:

Schwan, som vore född den 26 juni 1873, hade inträtt i statens tjänst den
1 november 1892 och i fångvårdens tjänst den 1 maj 1900 samt konstituerats
till vaktkonstapel den 25 november 1904. Alltsedan den 1 januari
1920 hade han åtnjutit oavbruten ledighet för sjukdom. Då Schwan enligt
av vederbörande fängelseläkare avgivet intyg måste anses vara för framtiden
till tjänstgöring oförmögen, vore han således, med tillämpning av 6 § c) i
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,
skyldig att avgå från tjänsten.

Om Kungl. Maj:t under berörda omständigheter skulle finna Schwans ansökning
att få kvarstå i tjänsten med oavkortad lön ej kunna bifallas, hemställde
styrelsen att, då Schwan uppenbarligen vore i följd av de svåra
skador, som han i tjänsten erhållit, försatt i synnerligen ömmande belägenhet
och därvid beroende av en oavlåtlig, för Schwans ekonomi betungande läkarvård,
tilläggspension till skäligt belopp måtte utverkas åt Schwan. Därest
sådan tilläggspension ej kunde erhållas, finge fångvårdsstyrelsen, under erinran
om bestämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete den
17 juni 1916, § 6, rörande den högre livränta, som utginge där den skadades
tillstånd krävde särskild vård, hemställa, att Schwan för framtiden bereddes
den förmånen, att han skulle äga utöver honom tillkommande pension utfå
gottgörelse för läkarbehandling och läkemedel, jämväl specialistvård, som för
hans i tjänsten ådragna sjukdom visades vara påkallad.

Vid framställningen var fogat ett av fängelseläkaren vid centralfängelset
ä Långholmen den 12 januari 1925 utfärdat intyg att Schwan, som lede av
nervsjukdom (traumatisk neuros) ådragen genom överfall i tjänsten år 1910,
på grund därav måste anses oförmögen att för framtiden inom fångvården
behörigen förrätta sin tjänst.

Statskontoret, som hördes i ärendet, anförde i ett den 4 mars 1926 avgivet
utlåtande, att Schwan jämlikt bestämmelserna i 6 § c) eller d) i förutnämnda
lag den 11 oktober 1907 vore skyldig att avgå från tjänsten; och hemställde
statskontoret, med förmälan att pensionsunderlaget för Schwan utgjorde 1,716
kronor, att avkortad pension måtte beviljas honom med belopp, som svarade
mot det antal tjänstår, Schwan ägde tillgodoräkna sig.

I fråga om det av fångvårdsstyrelsen väckta förslaget om tilläggspension
eller särskild ersättning åt Schwan yttrade statskontoret i sitt berörda utlåtande
följande:

E syfte att lätta Schwans ekonomiska bekymmer och bereda honom möjlighet
att genom anlitande av speciell läkarbehandling lindra följderna av
den honom tillfogade skadan hade fångvårdsstyrelsen föreslagit, att åt honom
skulle utverkas en tilläggspension till skäligt belopp. För sin del ansåge
statskontoret i viss mån betänkligt att på sådant sätt bereda hjälp åt Schwan;
och då en tilläggspension i detta fall knappast skulle kunna ifrågasättas till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

3

högre belopp än att pensionsförmånen i sin helhet därigenom uppbringades
till 1,716 kronor, motsvarande den pension som skulle hava till Schwan utgått,
om olycksfallet träffat honom under tid, då det nuvarande pensionsunderlaget
gällt för honom, torde den sålunda åsyftade hjälpen näppeligen
kunna anses bliva tillräckligt effektiv. Med hänsyn till den svåra skada,
som under tjänstutövning drabbat Schwan, torde det icke kunna förnekas, att
starka billighetsskäl talade för att, så länge Schwan vore i behov av specialbehandling,
honom bereddes hjälp till bestridande av de eljest för honom säkerligen
alltför betungande kostnaderna därför; och ville statskontoret ifrågasätta,
huruvida icke lämpligen en sådan anordning borde i detta fall vidtagas,
att, sedan Schwan, efter erhållet avsked, i början av varje år undersökts
av verksläkare vid fångvården och denne funnit honom fortfarande
vara i behov av specialbehandling, ersättning för vad Schwan visade sig
hava utgivit för sådan behandling finge till honom utgå av fångvårdens
medel, dock för år räknat ej utöver visst belopp, förslagsvis 600 kronor. Fölen
sådan användning av fångvårdsmedlen torde emellertid, när det gällde
en från verket avgången befattningshavare, erfordras riksdagens medgivande.

Ärendet anmäldes för Kungl. Maj:t den 12 november 1926, därvid Kungl.
Maj:t, under åberopande av 6 § c), 7 § samt 13 § i lagen den 11 oktober
1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension ävensom 3 § i kungörelsen
den 12 juni 1925 (nr 277) om ändrad lydelse i vissa delar av 1, 2
och 3 §§ i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser för
vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen
hörande verk i fråga om rätt till pension, förklarade Schwan skyldig
att avgå från den av honom innehavda vaktkonstapelsbefattningen samt berättigad
att från och med dagen näst efter den, då avgången komme att
äga rum, under återstående livstiden åtnjuta avkortad pension till belopp av
1,670 kronor årligen att utgå enligt bestämmelserna i förenämnda lag och
kungörelse.

Vidkommande frågan om beredande åt Schwan av tilläggspension eller
särskild ersättning för kostnader för läkarbehandling m. m. förklarade Kungl.
Maj:t genom samma beslut sig vilja framdeles meddela besked.

Jag anhåller nu att få ånyo anmäla sistnämnda fråga och får då till en
början meddela, att enligt vad fångvårdsstyrelsen upplyst, styrelsen den 22
november 1926 beviljat Schwan avsked från och med den 1 december 1926.

Vidare torde böra erinras, att Kungl. Maj:t genom särskilda beslut den
17 mars och 8 september 1911 tillerkänt Schwan i anledning av det honom
under tjänstgöring övergångna våldet dels en gratifikation av 725 kronor,
innefattande — förutom gottgörelse för mistade avlöningsförmåner under år
1910 m. m. — jämväl bidrag till kostnader för Schwans behandling å lämplig
sjukvårdsanstalt, dels ock ytterligare ett belopp av 300 kronor för dylik
behandling.

Till närmare upplysning om Schwans sjukdom och hans nuvarande tillstånd
torde här få intagas följande i ärendet företedda utlåtande av överläkaren
G. Kahlmeter:

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

»Vaktkonstapel Jonas Arvid Schwan anställd hos Kungl. Fångvårdsstyrelsen
har från och med november 1910 och fortfarande av mig åtnjutit
behandling för ''traumatisk neuros’, vilken skada uppgives hava uppstått
till följd av olycksfall den 6 juli 1910; och har han på grund av skadan
varit oförmögen att utföra sitt vanliga eller annat verkligt arbete under
tiden från och med 6 juli 1910 och fortfarande med undantag av kortare
tider då han försökt återta arbetet (senast 1919).

Undersökning den 16 juli 1925.

Blev den 6 juli 1910 under arbete som arbetsförman för fångarna på
Svartsjö överfallen bakifrån av en fånge, som med ett järnspett tilldelade
Schwan 9 slag i huvudet. Schwan förlorade genast vid första slaget medvetandet
och har intet tydligt minne av misshandeln. Kom till medvetande
efter några minuter och kunde stappla bort från platsen för överfallet. Låg
ett par veckor till sängs. Hade 9 sår i huvudsvålen intill benet. Blödde
genom bägge öronen; om näsblödning förekom minns Schwan ej. Vid uppstigandet
från sjukbädden inställde sig genast de symtom vilka sedan fortsatt
oförändrade genom alla år, yrsel, darrning, sömnlöshet, huvudvärk
o. s. v. Försökt återta arbetet flera gånger, i allmänhet endast kunnat arbeta
några veckor, en gång några månader, och måste sluta därför att alla
symtom förvärrades.

Var före överfallet fullt frisk. ''Aldrig varit sjuk förut’. Inga nervsjukdomar
i släkten, icke visat tecken till nervositet eller inbundenhet förut.
Aldrig brukat ha huvudvärk. Ej haft lues; alltid varit absolutist. Haft
lugnt och jämnt lynne, skött sig utmärkt i arbetet och ansågs av befälet
lämplig för svåra fångar.

De symtom, Schwan under alla de år jag då och då haft tillfälle undersöka
honom (sedan 1910) lidit av, ha varit dels en mycket stegrad uttröttbarhet
dels en ökad retbarhet, båda märkbara såväl på somatiskt som psykiskt
område. Blir mycket fort trött av såväl kroppsarbete som av intellektuell
ansträngning. Orkar t. ex. ej gå mer än 10 å 15 minuter, orkar ej
såga ved o. s. v., ej läsa en tidning annat än rubrikerna, ej deltaga i ett
samtal med flera personer. Tröttheten yttrar sig dels i allmän kraftlöshetskänsla
dels i ökad huvudvärk, dels i yrsel och darrning i hela kroppen (lätt
att objektivt konstatera).

Vid somatisk undersökning företer Schwan ingenting anmärkningsvärt
annat än tremor i fingrar och tunga (ej ögonlock) samt stegrade senreflexer
överallt. Han har medelgott hull och muskulatur, dock cirka 15 kilogram
magrare än förr. Ansiktsuttrycket är lidande och han ser trött ut. Han
klagar över förut beskrivna symtom: yrsel, ständig huvudvärk, dålig sömn
och darrning såväl synbar som ''inre''. Ingen uttalad ängslan, ingen rädsla.
Hornberg tydl. men svagt positiv. Är ''fumlig'' i fingrarna men ingen ut
talad ataxi. En viss slöhet otvivelaktig.

Hos Schwan föreligger en sedan 15 år fullständigt oförändrad bild av närmast
neaurastenisk typ. Han är givetvis att närmast rubricera som en ''traumatisk
neuros’ enligt gammal terminologi (Oppenheim). Emellertid torde
det numera, särskilt efter världskrigets erfarenheter, vara med tämligen störsäkerhet
visat att vid så svåra skador å skallen som i detta fall ofta föreligger
en hel del organiska skador å hjärnan i form av miliära nekroser
och blödningar, varför man i dylika fall ej kan utesluta att kvarstående
symtom bero på organiska skador, ehuru inga somatiska utfallssymtom från
hjärnan kunna påvisas. Vare därmed hur som helst, torde prognosen för
symtomens försvinnande vara absolut dålig, även om symtomen skulle vara

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

av funktionell art. Att Schwan, som under 15 år varit oförmögen till praktiskt
taget allt arbete, någonsin skulle kunna återtaga tjänst som vaktkonstapel
anser jag fullständigt uteslutet. Möjligen kan han tänkas orka med
något ytterst lätt arbete (icke nattarbete). Att Schwans sjukdom är att anse
som direkt följd av det överfall, för vilket han var utsatt den 6 juli 1910,
anser jag otvivelaktigt.

Ovanstående allt intygas på heder och samvete.

Stockholm den 16 juli 1925.

Gunnar Kahlmeter
Medicine doktor, överläkare.»

Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 21 juli 1925, under hänvisning
till vad Kahlmeter anfört, förklarat sig finna den Schwan tillfogade
skadan — som måste anses hava uppkommit till följd av olycksfall i arbete
— böra anses hava medfört en för framtiden bestående nedsättning i Schwans
arbetsförmåga, motsvarande 75 procent av normal arbetsförmåga.

Direktören vid central fängelset å Långholmen har beträffande Schwans
förhållanden lämnat följande upplysningar:

Under år 1911 hade Schwan undergått behandling vid Kneippkuranstalten
vid Borg med ekonomiskt understöd från staten. Vistelsen därstädes under
omkring 6 manader hade enligt Schwans uppgift medfört en utgift för honom
av lågt raknat omkring 1,000 kronor utöver statsbidraget. Senare hade han
under o år nödgats för elektrisk massage- och ljusbehandling utgiva omkring
lOO kronor årligen Hans tillgångar hade ej medgivit större utbetalningar
tor sådana andamal, huru välbehövlig än en mera omfattande behandling
vant. Sedan ar 1925 hade han icke haft råd kosta på sig någon hjälp till
lindring i sina nervsmärtor. Ehuru Schwan fått åtnjuta full lön under hela
sjukdomstiden, hade dock hans ekonomi genom utlägg för läkarvård m. m.
vant klen. Han företedde ock en bild av det djupaste lidande och kunde
mke ett ögonblick frigöra sig från det svårmod, som med åren alltmer bemaktigat
sig honom.

Schwan, som vore gift, hade att draga försorg om en åldrig moder, varforutom
han under flera år måst bekosta fostran och vård åt en vngre syster
till sin hustru. J

Schwan vore fullständigt obrukbar till varje slags arbete eller sysselsättning
och vore utsatt för ständiga nervsmärtor, som berövade honom sömnen
samt inskränkte hans rörelseförmåga, så att han för svindelanfall ej numera
kunde taga ett steg utan att hava någon vid sin sida. Även blotta talandet
vore for honom en plåga. Han erfore därvid skärande känslor i huvudet.

Det föreliggande fallet måste förvisso anses vara synnerligen ömmande
Av utredningen framgår, att Schwan på grund av det honom under tjänstutövning
övergångna våldet och därav förorsakade skador är praktiskt taget
fullständigt oförmögen att uträtta något slags arbete samt att han dessutom
lider av en av våldet uppkommen, enligt allt att döma obotlig, svår nervsjukdom.
Genom det i överensstämmelse med gällande föreskrifter Schwan
meddelade avsked från tjänsten hava hans inkomster av statsmedel bortsett
från dyrtidstillägg, minskats från 3,300 kronor - Schwans avlöning vid
avskedet - till 1,670 kronor eller således med 1,630 kronor för år. Då han

• Dep a r tern en tscftefen.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 12.

redan förut haft svårt att få inkomsterna att räcka till på grand av utgifter
för sjukvård och dylikt, synes uppenbart att Schwan numera, urståndsatt
som han är att genom arbete erhålla någon förtjänst vid sidan om pensionen,
befinner sig i ett verkligt betryck. Att anlita erforderlig behandling för
vinnande av lindring i sjukdomen torde icke längre vara honom möjligt.
Från staten har Schwan icke fått annat bistånd i sådant hänseende än vad
som år 1911 beviljats honom för vistelse vid ovannämnda vattenkuranstalt.
Någon som helst gottgörelse för de alltjämt kvarstående kroppsliga och psykiska
lidanden, som blivit en följd av det Schwan övergångna våldet, har
han icke erhållit vare sig av gärningsmannen — som, enligt vad jag inhämtat,
icke längre är i livet — eller av staten. Starka billighetsskäl synas
mig alltså tala för att statsmakterna nu träda hjälpande emellan och bereda
Schwan särskilt understöd.

I fråga om formen härför har fångvårdsstyrelsen hemställt om utverkande
åt Schwan av antingen tilläggspension eller ock ersättning för läkarbehandling
m. m. Statskontoret har anslutit sig till det senare av dessa alternativ
och föreslagit tilldelande av ersättning åt Schwan för vad han visat sig hava
utgivit för specialbehandling intill ett belopp av 600 kronor om året.

För egen del anser jag mig med hänsyn till de föreliggande, särskilt behjärtansvärda
omständigheterna böra biträda fångvårdsstyrelsens förslag om
tilläggspension åt Schwan. Tilläggspensionens belopp synes böra så utmätas,
att därigenom tillförsäkras Schwan möjlighet att anlita behövlig läkar- och
specialbehandling samt tillika beredes honom någon ersättning för hans av
sjukdomen vållade lidanden. Vid övervägande härav har jag funnit ett årligt
belopp av 1,000 kronor vara skäligt. Liksom den Schwan genom Kungl Maj:ts
ovannämnda beslut tillförsäkrade pensionen torde tilläggspensionen böra utgå
från och med den 1 december 1926.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre vaktkonstapeln Jonas Arvid Schwan må från och med den 1
december 1926 under sin återstående livstid uppbära — utöver honom författningsenligt
tillkommande pension — en pension från allmänna indragningsstaten
av 1,000 kronor för år.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skall till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
H. Stefenson.