Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

1

Nr 117.

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående vissa
understöd och pensioner, att utgå av postmedel m. ro.;
given Stockholms slott den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

C. Meurling.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löpo ren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Meurling anför:

l:o.

I skrivelse den 22 oktober 1926 har generalpoststyrelsen gjort framställning
om beredande av årligt ålderdomsunderstöd åt amanuensen Carl
Arvid Erixon. Beträffande dennes anställnings- och avlöningsförhållanden
meddelas i huvudsak följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt 102 haft. (Nr 117—118.) 35G 27 1

2

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Erixon, som vore född den 20 juli 1860, hade, efter år 1888 avlagd hovrättsexamen,
den 30 september 1892 erhållit anställning hos generalpoststyrelsen
såsom e. o. tjänsteman. Från och med den 1 januari 1900 hade
han erhållit amanuensbefattning med tjänstgöringsskyldighet av 5 timmar
per söckendag mot ett arvode av 720 kronor för år, viiket från och med den
1 januari 1910 höjts till och alltjämt utginge med 1,680 kronor för år, dyrtidstillägg
oräknat. Under åren 1902 — 1912 hade Erixon bestritt olika uppdrag
som t. f. revisor, tillhopa 2 år 10 månader, samt hade åren 1910—1921
varit anställd som s. k. gruppchef å dåvarande inrikes postanvisningsrevisionen,
därvid i sin tjänstgöring alternerande med tjänstemän i postexpeditörs
grad.

Erixon hade uppgivit, att han på grund av sin från tidigaste barndom
svaga hälsa av läkare förbjudits arbeta mer än högst 5 timmar om dagen,
och att han därför ej vågat söka ordinarie anställning med dess till minst
7 timmar per dag bestämda tjänstgöringstid.

Generalpoststyrelsen meddelar härefter, att det vid förestående omorganisation
av styrelsen måhända bleve nödvändigt att entlediga Erixon ur tjänst,
samt framhåller, att det vore önskvärt, att Erixon då med hänsyn till sin
långa och utan anmärkning fullgjorda tjänstgöring bereddes understöd av
postmedel för sin återstående livstid. Beträffande understödsbeloppets storlek
anför generalpoststyrelsen följande:

Därest Erixon erhölle entledigande ur postverkets tjänst från och med
den 1 juli 1927, komme han då att, vid en levnadsålder av nära 67 år, kunna
åberopa en tjänsteålder av 33 år 9 månader, eller ett antal tjänstår, som
tillfullo syntes motivera anspråk på pension. Med sedvanlig beräkning av
ett ålderdomsunderstöd uppgående till två tredjedelar av innehavande arvode
skulle vid sagda tidpunkt sådant understöd kunna beviljas Erixon med 1,120
kronor eller avrundat till med 12 jämnt delbart tal, 1,140 kronor. Någon
reduktion av detta belopp exempelvis med hänsyn därtill, att Erixon icke
haft att erlägga några pensionsavgifter, syntes icke böra ske, enär han vid
erhållande av ålderdomsunderstöd komme att få vidkännas den försämring
i ersättning, som följde därav, att å understödet komme att beräknas det
lägre, reducerade dyrtidstillägget, medan å hans nu utgående arvode beräknades
det högre, oreducerade.

Under åberopande härav har generalpoststyrelsen hemställt, att Erixon
måtte, från och med den dag han avginge ur postverkets tjänst, dock tidigast
från och med den 1 juli 1927, under sin återstående livstid erhålla ett årligt
ålderdomsunderstöd av postmedel till belopp av 1,140 kronor.

Till följd av remiss har statskontoret avgivit utlåtande i ärendet den 15
november 1926 och därvid förklarat sig icke hava annat att erinra mot
generalpoststyrelsens förslag än att pensionen, som borde till storleken avpassas
så, att den kunde betraktas som nyreglerad, borde höjas till 1,200
kronor.

Amanuensen Erixon fyller instundande juli månad 67 år och har alltså
nått sådan levnadsålder, att han torde böra inom en nära framtid entledigas
från sin befattning. Det synes med hänsyn till Erixons långvariga och utan
anmärkning fullgjorda arbete i statens tjänst skäligt, att han därvid tillerkännes
något understöd för sin återstående livstid.

3

Kungl. Maj;ts proposition nr 117f

Åt icke-ordinarie befattningshavare i amanuensställning har riksdagen i
ett flertal tidigare fall beviljat pension. Jag tillåter mig i sådant hänseende
erinra om följande beslut, nämligen av 1922 års riksdag om pension å 1,350
kronor åt amanuensen i försvarsdepartementet, friherre O. T. Hermelin, av
1925 års riksdag om pension å 2,004 kronor till förste amanuensen hos riksarkivet
och skolöverstyrelsen L. G. Strömsten, samt av nästlidet års riksdag
om pension av 1,980 kronor åt amanuensen i socialdepartementet C. H.
Sjöcrona.

Vad angår storleken av den pension, som bör tilldelas Erixon, så må det
bemärkas, att generalpoststyrelsen — med hänsyn till att pensionen komme
att betraktas såsom nyreglerad och alltså icke medföra pensionstillägg och
dyrtidstillägg efter de förmånligare grunderna — icke, såsom eljest plägar
ske på den grund att vederbörande icke genom pensionsavgifters erläggande
själv bidragit till sin pension, vidtagit någon reduktion i det med tillämpning
av tidigare gällande grunder föreslagna beloppet, 1,140 kronor. Då
emellertid en oreglerad pension å omkring 1,140 kronor motsvaras av en
reglerad pension å närmare 1,600 kronor, torde generalpoststyrelsens förslag
i själva verket innebära en reduktion med hänsyn till icke inbetalda pensionsavgifter
av över 400 kronor, vilket belopp i betraktande av vad i tidigare
liknande fall tillämpats synes väl högt. Av hänsyn bland annat härtill
finner jag mig böra förorda den av statskontoret ifrågasatta höjningen
av pensionsbeloppet till 1,200 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att amanuensen i generalpoststyrelsen Carl Arvid Erixon
må från och med den dag, då han entledigas från sin anställning
i generalpoststyrelsen, dock tidigast från och med den 1
juli 1927, under sin återstående livstid åtnjuta en årlig pension
av 1,200 kronor, att utgå av postmedel.

2:o.

Generalpoststyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1926 hemställt om
understöd åt postbiträdet Anna Hildur Elmir Eriksson och därvid
beträffande hennes tjänstgöring och avlöningsförhållanden anfört i huvudsak
följande:

Postbiträdet vid postkontoret i Limhamn Anna Hildur Elmir Eriksson,
som vore född den 10 oktober 1861 och sålunda 65 år gammal, hade alltsedan
den 1 oktober 1902 varit anställd vid postanstalten i Limhamn.

Under tiden 1 oktober 1902—30 april 1914 hade hon tjänstgjort vid dåvarande
poststationen i Limhamn och därvid på eget ansvar handhaft kassatjänstgöringen
samt expeditionen av ankommande och avgående poster.

Alltsedan den 1 maj 1914, då postkontor inrättades i Limhamn, hade hon
varit anställd såsom dispositionsbiträde vid nämnda postkontor och i denna
egenskap, under 7 timmars daglig arbetstid, bestritt i huvudsak samma göromål,
som i allmänhet åligga postexpeditör, såsom kassatjänst, tidningsgöromål
och expedition av ankommande och avgående poster.

4

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Postbiträdet Erikssons ersättning både under tiden 1 oktober 1902—30
april 1914 utgått med 50—75 kronor för månad samt därefter med så småningom
stigande belopp; från och med den 1 november 1919 hade hon åtnjutit
en årlig avlöning av 2,580 kronor.

Vidare hade postbiträdet Eriksson tjänstgjort i telegrafverket under tiden
från den 1 april 1895 till och med den 31 maj 1913 såsom föreståndare för
telegramexpeditionen i Limhamn samt från förstnämnda dag intill mitten
av år 1901 såsom föreståndare jämväl för växelstationen därstädes. Postbiträdet
Eriksson hade sålunda varit anställd i statens tjänst sammanlagt
över 31 år och under hela denna tid fullgjort henne åliggande göromål med
stort nit, intresse, duglighet och ordentlighet.

Generalpoststyrelsen erinrar härefter om att pensionsåldern för kvinnlig
befattningshavare i allmänhet inträder senast vid 64 levnadsår, samt framhåller,
att, då postbiträdet Eriksson redan överskridit denna ålder och hennes
arbetsförmåga enligt läkarintyg vore nedsatt, hon inom en nära framtid
borde lämna sin tjänst. Postbiträdet Eriksson vore emellertid för sin försörjning
uteslutande hänvisad till sin inkomst från postverket och saknade
anhöriga, som kunde draga försorg om henne, varför hon borde erhålla ett
årligt ålderdomsunderstöd av postmedel för sin återstående livstid. Beträffande
understödsbeloppets storlek anför generalpoststyrelsen följande:

Av den till postbiträdet Eriksson nu utgående ersättningen, 2,580 kronor
för år, kunde ett belopp av 400 kronor beräknas motsvara dyrtidstillägg och
återstoden, 2,180 kronor, anses såsom arvode. I enlighet med de grunder,
som i allmänhet tillämpats, då fråga varit om beredande av understöd åt
befattningshavare, som icke författningsenligt varit berättigad till pension,
skulle det ifrågasatta understödet till postbiträdet Eriksson utgå med */s
av senaste arvode (2/3 X 2,180= 1,453), vilket belopp måhända borde i någon
mån reduceras, förslagsvis till 1,380 kronor, i anledning därav, att hon, i
olikhet med ordinarie tjänsteman, icke erlagt pensionsavgifter.

Statskontoret, som till följd av remiss avgivit utlåtande i ärendet den 2
oktober 1926, har förklarat sig icke finna något att erinra mot det föreslagna
understödsbeloppet samt tillstyrkt framställning i frågan till riksdagen.
''

Med hänsyn till postbiträdet Erikssons långa och synnerligen väl vitsordade
arbete i statens tjänst synes det skäligt, att hon på sin ålderdom
kommer i åtnjutande av pension.

Det av generalpoststyrelsen föreslagna pensionsbeloppet skulle enligt nu
gällande grunder komma att medföra en sammanlagd årlig inkomst av omkring
1,700 kronor. Då detta belopp synes lämpligt avvägt i förhållande
till postbiträdet Erikssons nuvarande arvode, 2,580 kronor, finner jag i likhet
med statskontoret intet vara att erinra mot generalpoststyrelsens förslag.
Jag hemställer för den skull, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva

att postbiträdet Anna Hildur Elmir Eriksson må från och
med den dag, då hon entledigas ur postverkets tjänst, under
sin återstående livstid åtnjuta ett årligt understöd av 1,380
kronor, att utgå av postmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

5

3:o.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har generalpoststyrelsen hemställt om
beredande av ålderdomsunderstöd åt städerskorna Stina Lisa Nyqvist,
född Larsdotter, i Ange, Mathilda Söderberg, född Hansson, i
Malmö och Elna Håkansson, född Olsson, i Lund.

Beträffande de nämnda städerskornas arbets- och avlöningsförhållanden
samt storleken av understödsbeloppen har generalpoststyrelsen anfört bland
annat följande:

Stina Lisa Nyqvist, som vore änka efter en stationskarl vid statens järnvägar
och i denna sin egenskap uppbure en änkepension av 408 kronor för
år, vore född den 25 september 1849 och sålunda 77 år gammal. Den 1 juli
1896 hade hon antagits till städerska vid postverkets överliggningslokaler i
Ange, vilken befattning hon fortfarande innehade. Arbetet bestode i vedoch
vattenbärning, eldning, bäddning åt 14 olika tjänstemän, 4 varje natt,
städning och skurning m. m. Arbetstiden hade i medeltal uppgått till 51/t
timmar om dagen, oberäknat den extra tid som åtgått för höst- och vårrengöringar,
vartill hon, utan särskild ersättning från postverket, ofta måst anlita
lejd hjälp. Städerskan Nyqvist hade under hela sin anställningstid
med största ordentlighet och punktlighet fullgjort sitt arbete och med synnerlig
omtanke handhaft vården av henne anförtrodda inventarier m. m.

Ersättningen, som från år 1913 till den 1 november 1916 utgått med 180
kronor för år räknat, hade sedermera stigit och utgjorde från och med den
1 november 1917 360 kronor om året.

Under sista tiden hade städerskan Nyqvist måst anlita hjälp till städningsarbetet
av en dotter, och under sistförfluten året hade hon på grund
av tilltagande ålderdomssvaghet och därav föranledd arbetsoförmåga nödgats
överlämna allt arbete till dottern. Städerskan Nyqvist hade utom sin
inkomst från postverket inga andra tillgångar än ovannämnda pension av 408
kronor. Då hon vore oförmögen att genom eget arbete bidraga till sin försörjning
komme hon vid sin avgång från tjänsten att bliva i stort behov av
understöd. På grund därav och med hänsyn till hennes 30-åriga, väl vitsordade
arbete i postverkets tjänst ville generalpoststyrelsen föreslå, att städerskan
Nyqvist vid avgången från sin befattning bereddes ålderdomsunderstöd
av postmedel till ett belopp av 240 kronor för år, motsvarande 2/3 av
hennes senaste arvode, ett belopp, som generalpoststyrelsen ansåge icke
böra reduceras, enär hennes enda inkomst utgjordes av den blygsamma
änkepensionen.

Mathilda Söderberg, som vore född den 3 december 1857 och sålunda 69
år gammal, hade antagits till städerska vid postkontoret Malmö 1 den 12
oktober 1906. Hon hade en daglig arbetstid av omkring 3 */2 timmar med
början kl. 4.3 0 f. m. Alltsedan hon antagits till städerska, hade fru Söderberg
ii tan avbrott förrättat sitt arbete och fullgjorde detsamma fortfarande,
trots hög ålder och vacklande hälsa, på ett fullt tillfredsställande sätt.

Under de första tio åren hade ersättningen för städningsarbetet utgått
med 570 kronor om året, men hade sedermera så småningom ökats och utgjorde
nu 1,032 kronor om året.

Fru Söderberg hade blivit änka den 15 februari 1891. Hennes man, som
haft anställning på eu snickerifabrik, hade vid sitt frånfälle utom änkan
efterlämnat sex barn, varav det äldsta 12 år och det yngsta endastil dagar
gammalt. Mannens arbetsförtjänst hade endast räckt till familjens nödtorftiga
uppehälle och några besparingar hade icke kunnat göras under hans

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

livstid. Fru Söderberg, som sålunda efter mannens död varit hänvisad till
att genom eget arbete försörja sig och barnen, hade haft det synnerligen
svårt och bekymmersamt i ekonomiskt hänseende. Av barnen hade fyra
söner ingått äktenskap vid unga år och hade nu barnrika familjer. Från
dessa söner kunde fru Söderberg icke påräkna någon hjälp. En femte son
vore sjuklig och oförmögen till förvärvsarbete och försörjdes alltjämt helt
och hållet av modern. Det sjätte barnet slutligen, en dotter, som sammanbodde
med fru Söderberg, försörjde sig själv genom arbete å fabrik, men
kunde icke i nämnvärd grad bidraga till den övriga familjens uppehälle.

Städerskan Söderberg, vars hälsa efter starka påfrestningar under ett
strävsamt och bekymmersamt liv i svåra förhållanden nu vore väsentligt försvagad,
syntes inom den närmaste framtiden bliva oförmögen att fullgöra
städningsarbetet, som utgjorde hennes enda inkomstkälla. Ehuru fru Söderberg
hade en tjänstetid av endast 20 år, ville generalpoststyrelsen, med hänsyn
till de särskilt ömmande omständigheterna i detta fall, och då hon vid
avgången från sin befattning som städerska eljest skulle helt och hållet
sakna försörjningsmöjligheter, föreslå, att ett årligt ålderdomsunderstöd av
postmedel tilldelades henne.

Med hänsyn till bestämmelserna för s. k. nyreglerade pensioner syntes
understödsbeloppet böra fastställas till 480 kronor, motsvarande 2/3 av städerskan
Söderbergs senaste arvode efter ytterligare reduktion med ungefär
med hänsyn till hennes tjänstetid av endast 20 år.

Elna Håkansson, som alltsedan den 1 november 1896 varit anställd såsom
städerska vid postkontoret i Lund, vore född den 26 juli 185< och sålunda
69 år gammal.

Till och med år 1914 hade hon ensam skött städningen av postkontoret.
Under denna tid, då även sådant arbete som kol- och vedbärning, eldning i
kakelugnar, skurning av trägolv och dylikt ingått i hennes åligganden, hade
hon haft en genomsnittlig arbetstid av 7 å 8 timmar om dagen. Från slutet
av år 1914, då postkontoret inflyttat i nya lokaler, omfattande en golvyta
av 820 kvadratmeter, hade städningen varit uppdelad på två städerskor.
Fru Håkanssons arbetstid hade från sistnämnda tidpunkt uppgått till 5 V2
timmar om dagen.

Ersättningen, som till en början utgått med 380 kronor för år, hade under
åren 1921 och 1922 stigit till 720 kronor för år men sedan åter nedgått
något och utgjorde från och med 1924 års ingång 660 kronor årligen.

Städerskan Håkansson vore gift och mannen, som vore 75 år gammal,
hade i egenskap av gårdskarl och eldare en arbetsförtjänst för månad av
160 kronor vintertiden och 45 kronor under sommaren. Makarna hade en
sinnesslö dotter att försörja; en annan dotter, som hade anställning i affär,
bodde hos föräldrarna och betalade något för husrum och kost i hemmet.
En son, som hade statsanställning, vore, enligt vad generalpoststyrelsen inhämtat,
urståndsatt att i nämnvärd mån sörja för de åldriga föräldrarna.

På grund av sin höga ålder och nedsatt arbetsförmåga komme städerskan
Håkansson snart nog att tvingas upphöra med städningsarbetet. _ Själv ansåge
hon sig kunna fortsätta med detsamma högst till och med juni månad
1927. Även mannen syntes till följd av sin höga ålder bliva inom den närmaste
framtiden nödsakad att lämna sin anställning.

Städerskan Håkansson bleve sålunda vid avgången från sin befattning
i stort behov av understöd och hade även gjort sig väl förtjänt därav
genom sitt 30-åriga, samvetsgranna arbete. Generalpoststyrelsen ansåge sig
därför böra föreslå, att hon vid avgången från sin befattning erhölle ett årligt
ålderdomsunderstöd av postmedel till ett belopp, motsvarande ungefär */3 av

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

hennes senaste arvode eller 480 kronor, vilket belopp syntes skäligt med
hänsyn därtill, att pensionstillägg därå icke komme att utgå och då dyrtidstillägg
å det ifrågasatta understödsbeloppet komme att beräknas enligt de
för nyreglerade pensioner gällande grunder.

Under åberopande av vad sålunda anförts har generalpoststyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen tillerkänna städerskorna
Nyqvist, Söderberg och Håkansson understöd av postmedel med årliga
belopp av respektive 240, 480 och 480 kronor.

Statskontoret har avgivit infordrat utlåtande i ärendet den 2 oktober 1926
och därvid, under erinran, att gällande bestämmelser om dyrtidstillägg åt
f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer vore särskilt gynnsamma
i fråga om pensioner till låga belopp, anfört bland annat följande:

De av generalpoststyrelsen föreslagna understöden skulle, ökade med det
dyrtidstillägg, som tillkomme pensionärer, uppgå till belopp, som närmade
sig till den avlöning, som i befattningen åtnjötes. Städerskan Nyqvist, som
hade ett årsarvode å 360 kronor, skulle i pension järnte dyrtidstillägg få 312
kronor; och städerskan Håkansson med en nuvarande avlöning av 660 kronor
skulle i pension jämte dyrtidstillägg bekomma 624 kronor. Vad städerskan
Söderberg beträffade vore det föreslagna understödet så pass reducerat med
hänsyn till hennes jämförelsevis korta tjänstetid, att det föreslagna understödet
jämte dyrtidstillägg eller 624 kronor icke på något påfallande sätt
strede mot nuvarande avlöningen 1,032 kronor. Yore det avsett, att dessa
understödstagare skulle liksom andra pensionärer erhålla dyrtidstillägg —
och så bleve fallet, om icke särskild föreskrift meddelades — vore de föreslagna
beloppen för höga enligt vanligen tillämpade beräkningsgrunder och
borde i stället utgöra respektive 192, 360 och 348 kronor.

Statskontoret har emellertid slutligen yttrat, att de av generalpoststyrelsen
föreslagna understödsbeloppen vore i och för sig så små, att det syntes kunna
ifrågasättas, huruvida eu sänkning av desamma rimligtvis borde äga rum.

Med hänsyn till de ifrågavarande städerskornas långvariga och väl vitsordade
arbete i postverkets tjänst, deras höga ålder och knappa ekonomiska
omständigheter synes det skäligt, att de komma i åtnjutande av årliga understöd
för sin återstående livstid.

Yad understödens storlek beträffar så komma, såsom statskontoret anmärkt,
de av generalpoststyrelsen föreslagna beloppen jämte därå belöpande
dyrtidstillägg att beträffande två av städerskorna närma sig de arvoden, som
senast utgått för vederbörandes arbete. En jämförelse med vissa tidigare
till städerskor vid postverket beviljade pensioner giver emellertid vid handen,
att de av generalpoststyrelsen nu föreslagna pensionsbeloppen, med hänsynstagande
till utgående tilläggsförmåner, snarast äro lägre än förut medgivna
understöd. I betraktande härav och då understöden, för att åt ifrågavarande
ålderstigna och till arbete oförmögna befattningshavare bringa verksam
hjälp, icke torde böra bestämmas till alltför låga belopp, anser jag mig
icke kunna förorda någon nedsättning av de av generalpoststyrelsen föreslagna
summorna.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

Departements chefen.

8

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

att till städerskorna Stina Lisa Nyqvist, född Larsdotter,
Mathilda Söderberg, född Hansson, och Elna Håkansson, född
Olsson, må utbetalas understöd med följande årliga belopp
nämligen till Stina Lisa Nyqvist 240 kronor och till en var
av Mathilda Söderberg och Elna Håkansson 480 kronor, att
utgå av postmedel räknat från och med den dag vederbörande
frånträder sin befattning i postverkets tjänst.

4:o.

I skrivelse den 6 november 1926 har järnvägsstyrelsen hemställt om beredande
av pension åt lokomotivföraren Herman Julius Lysholms efterlämnade
änka Anna Serafina Lysholm, född Högelin. Järnvägsstyrelsen meddelar,
att mannen Lysholm, som vunnit ordinarie anställning vid statens järnvägar
så tidigt, att han ej varit skyldig ingå i statens järnvägars änke- och pupillkassa,
icke förvärvat delägarrätt i sagda kassa, vadan hustrun vid hans död
ställts utan änkepension.

Beträffande mannen Lysholms anställningsförhållanden samt änkans ekonomiska
ställning m. m. inhämtas av handlingarna i ärendet i huvudsak
följande:

Lokomotivföraren Lysholm, född den 23 maj 1852, hade erhållit ordinarie
anställning vid statens järnvägar från och med den 1 februari 1872, hade
avgått med pension den 1 april 1909 och avlidit den 12 juli 1913. Han
hade vid avskedet uppburit ett arvode av 2,100 kronor om året och hans
pension hade utgjort 1,728 kronor för år räknat. Därest han varit delägare
i statens järnvägars änke- och pupillkassa, hade änkan enligt nuvarande
bestämmelser för kassan åtnjutit en årlig pension av 880 kronor.

Änkan Lysholm vore född den 8 augusti 1857, och hade ingått äktenskap
med Lysholm den 2 maj 1880. Efter makens död hade hon lyckats i ett
flertal år förskaffa sig sin bärgning genom hemarbete från en fabrik i Stockholm.
På grund av sin höga ålder — nära 70 år — och avtagande kroppskrafter
kunde hon emellertid icke längre erhålla eller orka med något regelbundet
arbete och vore därför icke i stånd att försörja sig.

Järnvägsstyrelsen har med hänsyn till mannen Lysholms långvariga anställning
vid statens järnvägar och övriga förevarande omständigheter förklarat
sig finna skäligt, att änkan Lysholm, i likhet med vad som medgivits
andra änkor i enahanda läge, tillerkändes något understöd för sin återstående
livstid. Pensionsbeloppet har järnvägsstyrelsen i överensstämmelse med
tidigare tillämpade grunder och med hänsynstagande till att detsamma borde
tillmätas såsom s. k. nyreglerad pension, föreslagit skola utgöra 444 kronor
för år.

I utlåtande den 3 december 1926 har statskontoret tillstyrkt järnvägsstyrelsens
förslag.

Jag tillåter mig erinra därom, att riksdagen senast år 1925 på framställning
av Kungl. Maj:t (prop. nr 64 p. 2:o) beviljat änkepensioner i ett flertal
fall av samma art som det föreliggande, eller alltså där vederbörande make

9

Kungl. Maj:ts proposition nr. 117.

vunnit anställning vid statens järnvägar innan delägarskap i änke- och pupillkassan
blivit obligatoriskt samt underlåtit att genom frivilligt inträde i
kassan tillförsäkra sina efterlevande pension.

Änkan Lysholm åtnjuter enligt vad jag inhämtat ett årligt bidrag från
allmänna folkpensioneringen av 208 kronor. Till följd av sin nödställda
belägenhet har hon dessutom för år 1926 tillerkänts ett tillfälligt understöd
från statsbaneföreningen »Gör gott» å 100 kronor. Då hon i övrigt icke
lärer hava några tillgångar och då hon med hänsyn till sin ålder icke kan
i nämnvärd utsträckning själv bidraga till sitt uppehälle, måste hon anses
vara i verkligt behov av understöd.

Jag anser mig därför böra förorda järnvägsstyrelsens framställning om
beredande av någon pension för hennes återstående livstid.

Mot det av järnvägsstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet finner jag icke
anledning till erinran. I överensstämmelse med vad tidigare tillämpats har
beloppet beräknats till 2/3 av vad som skolat utgå, därest mannen varit delägare
i änke- och pupillkassan, varefter jämkning skett i enlighet med reglerna
för bestämmandet av nyreglerad pension.

Under åberopande av vad ovan anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva

att till avlidne lokomotivföraren vid statens järnvägar Herman
Julius Lysholms änka Anna Serafina Lysholm, född Högelin,
må av trafikmedel utbetalas pension med ett årligt belopp av
444 kronor, att utgå räknat från och med den 1 januari 1927
i enlighet med de grunder, som i §§ 6 och 7 av gällande
reglemente för statens järnvägars änke- och pupillkassa stadgas
rörande pensioner till änkor efter delägare i nämnda kassa.

5:o.

Vidare har järnvägsstyrelsen i skrivelse den 18 december 1926 gjort framställning
om pension åt förre lokomotivföraren Anders Peter Andersson
Forsbergs änka Johanna Forsberg, född Nilsson.

Av järnvägsstyrelsens skrivelse och därvid fogade handlingar inhämtas i
huvudsak följande:

Mannen Forsberg, född den 9 mars 1847, hade vid Västkustbanans övertagande
av statens järnvägar den 1 januari 1896 övergått från då innehavande
anställning som lokomotivförare vid den enskilda banan till motsvarande
anställning vid statens järnvägar. Han hade avgått från tjänsten den 31
mars 1912 med pension samt avlidit den 30 maj 1926.

Änkan Forsberg vore född år 1857 och makarna hade ingått äktenskap
år 1898.

Mannen Forsberg hade icke varit delägare vare sig i statens järnvägars
änke- och pupillkassa eller, för hustrun, i enskilda järnvägarnas pensionskassa.
Behållningen i boet hade uppgått till något över 2,000 kronor.

Enligt uppgift hade Forsberg börjat sin tjänstgöring vid Västkustbanan
omkring år 1873.

10

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

Forsbergs årsavlöning i pensionsliänseende kade vid avgången ur statens
järnvägars tjänst utgjorts av arvode 2,100 kronor jämte ersättning för bostad
ock bränsle samt beklädnad.

Under hänvisning till tidigare likartade fall kar järnvägsstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte kos riksdagen utverka pension av trafikmedel
för änkan Forsberg till ett belopp av 444 kronor för år, räknat från och
med den 1 januari 1927.

Statskontoret kar i utlåtande den 7 januari 1927 förklarat sig icke hava
något att erinra mot järnvägsstyrelsens förslag.

Enär makarna Forsberg ingått äktenskap efter det mannen fyllt femtio
år, kunde enligt gällande regler delägarskap för hustrun icke vinnas i de
enskilda järnvägarnas pensionskassa, där mannen Forsberg var delägare för
egen del; då möjlighet för Forsberg att i samband med övergången till
statens järnvägars tjänst vinna inträde i statens järnvägars änke- och pupillkassa
icke heller förelåg, har han alltså icke varit i stånd att på övligt sätt
draga försorg om sin änkas uppehälle efter sin bortgång.

Jag tillåter mig erinra därom, att riksdagen i ett flertal fall beviljat pension
till efterlevande efter befattningshavare, som inträtt i statens tjänst i
samband med övertagande av enskilda järnvägar och vilka, såsom beträffande
lokomotivföraren Forsberg var händelsen, icke kunnat genom inträde i änkeoch
pupillkassan sörja för sina efterlevande. Sålunda beviljade nästlidet års
riksdag på förslag av Kungl. Maj:t en årlig pension av 444 kronor åt änkan
efter en lokomotivförare Dahlberg, vilken tidigare varit anställd vid Landskrona—Ängelholms
järnväg.

Då änkan Forsberg, enligt vad infordrade upplysningar giva vid handen,
befinner sig i synnerligen små ekonomiska omständigheter och på grund av
sin höga ålder — nära 70 år — icke lärer vara i stånd att själv försörja
sig, synes det vara skäligt, att jämväl hon kommer i åtnjutande av någon
pension.

Mannen Forsberg har i fråga om avlöning och tjänstgöringens längd intagit
ungefär samma ställning som den under punkt 4:o omförmälda lokomotivföraren
Lysholm ävensom nyssnämnde Dahlberg; änkan Forsbergs pension
torde därför böra utgå med samma belopp, som föreslagits, respektive
medgivits i båda de här avsedda fallen, eller 444 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till avlidne lokomotivföraren Anders Peter Andersson
Forsbergs änka Johanna Forsberg, född Nilsson, må av trafikmedel
utbetalas pension med ett årligt belopp av 444 kronor,
att utgå räknat från och med den 1 januari 1927 i enlighet med
de grunder, som i §§ 6 och 7 av gällande reglemente för statens
järnvägars änke- och pupillkassa stadgas rörande pensioner
till änkor efter delägare i nämnda kassa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

11

6:o.

I eu till Kungl. Maj:t ingiven skrift har förre kompressorskötaren
Johan Olofsson gjort framställning om erhållande av någon pension för
sin återstående livstid.

Beträffande Olofssons anställningsförhållanden m. m. har av handlingarna
i ärendet inhämtats i huvudsak följande:

Olofsson, som är född år 1858, hade från hösten 1889 till hösten 1899
varit anställd vid Nya Trollhätte kanalbolag — vars egendom år 1905 övertagits
av staten — dels som smedhantlangare dels vid mudder- och undervattensarbete,
samt därefter arbetat vid Trollhättans elektriska kraftaktiebolag
som smedhantlangare och ugnsarbetare samt maskinist, bland annat vid
kraftstationen å Önan i Trollhättan. Den 1 augusti 1906 hade staten övertagit
viss nämnda kraftaktiebolag tillhörig egendom, däribland kraftstationen
å *bnan, och i samband därmed hade Olofsson i egenskap av maskinist övergått
i Trollhätte kanal- och vattenverks tjänst. År 1908 hade han förflyttats
till statens vattenfallsverks byggnadsavdelning som kompressormaskinist, i
vilken egenskap han sedermera tjänstgjort vid olika byggnadsföretag ända
till den 20 mars 1925, då han på grund av arbetenas avslutande fått lämna
sin anställning.

Olofssons sammanlagda anställningstid i statens tjänst hade sålunda utgjort
över 18 år; hans tjänstetid hos de enskilda företag, vilkas verksamhet
och egendom sedermera helt eller delvis övertagits av staten, hade uppgått
till nära 17 år.

Från samtliga sina anställningar hade Olofsson de bästa vitsord för skötsamliet
och duglighet i arbetet.

Vid två tillfällen hade Olofsson hos vattenfallsstyrelsen gjort framställning
om erhållande av pension från anslaget till pensionering av förmän
och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks
byggnadsavdelning. Då emellertid för dylik pensions erhållande enligt
gällande bestämmelser fordrades en anställningstid i statens tjänst av minst
25 år, hade framställningarna icke kunnat bifallas.

Olofsson framhåller nu, att han, som vore mindre bemedlad, på grund av
sin ålder — han är nu nära 69 år — hade ringa utsikt att erhålla annat
arbete samt hemställer att bliva tillerkänd någon pension.

Till följd av remiss har vattenfallsstyrelsen den 24 februari 1926 avgivit
utlåtande över Olofssons framställning samt därvid påpekat, att Olofsson
icke jämlikt de bestämmelser, som gällde beträffande pensionering av förmän
och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks
byggnadsavdelning, ägde att för erhållande av pension tillgodoräkna
sig sin anställning hos Nya Trollhätte kanalbolag och Trollhättans elektriska,
kraftaktiebolag. Ehuru staten vid uppgörelsen med det senare bolaget icke
åtagit sig några som helst förpliktelser gent emot dess vid de övertagna inrättningarna
anställda personal, kunde dock enligt vattenfallsstyrelsens
mening vissa skälighetshänsyn tala för att i ifrågavarande fall även anställningen
hos kraftbolaget lades till grund för beviljande av pension.

Uti en i anslutning till detta utlåtande avgiven promemoria har vidare,
under erinran om Olofssons tioåriga anställning hos Nya Trollhätte kanalbolag,
påpekats bland annat följande:

12

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

»Enligt 20 § 1 mom. 2 stycket i lagen den 4 juni 1920 angående rätt
till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid kommunikationsverken må
tjänsteman, som vid enskilt företags övertagande av staten övergått i statstjänst,
efter prövning av verkets styrelse såsom tjänstår i pensionskänseende
tillgodoräknas tid, varunder kan innekaft fast anställning vid nämnda företag.

Delägare i statens vattenfallsverks pensionskassa för icke-ordinarie personal
äger enligt punkt 3) i de till pensionsreglementet körande övergångskestämmelserna
vid bestämmande av statspension tillgodoräkna sig odla de
tjänstår, delägaren intjänat såsom innekavare av sådan befattning, som medför
delägarskap i pensionskassan, eller motsvarande befattning kos bl. a.
Nya Trollkätte kanalbolag. För delägare i nämnda pensionskassa tillgodoräknas
sålunda tjänstetid vid kanalbolaget även om kan vid det enskilda
företagets övertagande av staten ej direkt övergått i statstjänst.»

Statskontoret kar avgivit utlåtande i ärendet den 9 mars 1926 ock därvid
framkållit, att pension i ett flertal fall beviljats arbetare, som käft kortare
anställning i statens tjänst än Olofsson. Det syntes därför statskontoret
med billigket överensstämmande, att något årligt understöd utverkades åt
Olofsson.

Statskontoret anför vidare:

»Yad angår storleken av det pensionsbelopp, som lämpligen bör ifrågakomma,
får statskontoret erinra, att beträffande befattningshavare i statens
tjänst, vilka varit anställda vid av staten inköpt enskilt företag ock sedermera
vid företagets övertagande av staten övergått i statstjänst, kar i allmänhet
i de fall, där frågan om dem tillkommande pension blivit underställd
riksdagens prövning, vid pensionsbeloppets bestämmande hänsyn tagits jämväl
till de år, de Käft anställning i det enskilda företagets tjänst (exempelvis
kronojägare). Då sådan tillgodoräkning äger rum jämväl beträffande ordinarie
befattningshavare vid kommunikationsverken ock delägare i statens
vattenfallsverks pensionskassa, torde det få anses rättvist att vid bestämmande
av pension åt Olofsson taga i beräkning den tid, han varit anställd
vid Nya Trollhätte kanalbolag ock Trollhättans elektriska kraftaktiebolag.
Då ifrågavarande tid jämte den tid Olofsson innehaft statsanställning uppgår
till 35 år samt Olofsson överskridit 60 levnadsår, synes pensionsbeloppet,
i överensstämmelse med föreskrifterna i kungörelsen den 8 november 1918
(nr 859) angående pensionering av förmän ock arbetare vid statens järnvägsbyggnader
samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning, böra fastställas
till 550 kronor årligen. Ifrågavarande belopp bör emellertid omräknas till
s. k. ny pension.»

Då äldre pension å 550 kronor motsvarades av ny pension å 948 kronor,
villo statskontoret tillstyrka, att framställning gjordes till riksdagen om beviljande
åt Olofsson av ett årligt understöd å sistnämnda belopp att utgå
■av statens vattenfallsverks medel.

I likhet med de körda ämbetsverken finner jag det skäligt, att Olofssons
anställning vid de enskilda företag, vilkas egendom sedermera helt eller delvis
övergått i statsverkets ägo, får tagas i betraktande vid bedömande av
frågan om beviljande av pension åt honom.

Under åberopande härav ock med erinran om att 1925 års riksdag beviljat
ett årligt understöd åt en i statens vattenfallsverks tjänst anställd kompressorskötare
Johansson, vilkens tjänstetid kos verket uppgått till allenast 13 år,

13

Kungl. Maj ds proposition nr 117.

finner jag mig böra föreslå, att framställning nu göres om ålderdomsunderstöd
åt Olofsson med av statskontoret föreslaget belopp. Understödet torde,
i likhet med vad för ovannämnde Johansson var fallet, böra gäldas av
statens vattenfallsverks medel. Den tidpunkt, från vilken understödet skall
utgå, synes kunna bestämmas till den 1 juli 1927.

Då Olofsson på grund av sin höga ålder näppeligen kan påräkna vidare
arbetsanställning, torde några särskilda föreskrifter angående minskning i
eller upphörande av pensionen i vissa fall under anställning i statstjänst
icke behöva meddelas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre kompressorskötaren Johan Olofsson i Trollhättan
må från och med den 1 juli 1927 under sin återstående livstid
uppbära ett årligt understöd av 948 kronor, att utgå av statens
vattenfallsverks medel.

Till vad departementschefen under punkterna l:o—
6:o hemställt, vari statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Waldemar Wiens.

/

I