Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 116.

Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m.; given Stockholms slott
den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. J. F. Almkvist.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 18 februari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Departementschefen, statsrådet Almkvist anför härefter:

Vid min anmälan inför Kungl. Maj:t den 4 januari 1927 av anslagsbehoven
under riksstatens åttonde huvudtitel för budgetåret 1927—1928 erinrade
jag, under punkt 124, om det omfattande förslag till ny skolorganisation,
som på sin tid framlades av den s. k. skolkommissionen och som
sedan dess dels varit föremål för uttalanden av ett stort antal myndigheter,
korporationer m. fl., dels ock stått under fortsatt utredning av särskilda
sakkunniga. Jag uttalade därvid, att tiden nu enligt min mening vore
inne att till mera definitiv prövning upptaga hela det omfattande spörsmål,
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.) 1

Omorganisa
tion av det
högre Bkolväsendet

m. in.

Kung1. May.ts proposition Nr 116.

som plägade benämnas skolfrågan, och jag hade också för avsikt att i
sinom tid föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga denna fråga i
viktiga och grundläggande delar. Det härför oundgängliga arbetet påginge
sedan någon tid, men ärendet vore ej ännu i det skick, att det kunde föreläggas
Kungl. Maj:t till slutlig prövning.

Då ovanberörda utredningsarbeten numera slutförts, anhåller jag nu att
inför Kungl. Maj:t få framlägga frågan om det högre skolväsendets omorganisation
jämte åtskilliga andra spörsmål, som därmed stå i närmaste
sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

I. Utredningar och problemställning.

Åtskilliga grundläggande reformkrav beträffande det högre skolväsendets
organisatoriska förhållanden hava under de två årtionden, som förflutit
sedan genom 1904 års läroverksreform en ny ordning på detta område kom
till stånd, varit föremål för ingående överväganden. Inom kretsen av dem,
vilkas dagliga gärning är knuten till skolans värld, hava vid olika tillfällen
önskemål om omläggningar i det ena eller andra avseendet gjort sig förnumna.
Kungl. Maj:t och riksdagen hava jämväl i annan ordning haft
anledning att ägna hithörande förhållanden närmare uppmärksamhet. Och
man har tillika i det offentliga meningsutbytet kunnat konstatera ett anmärkningsvärt
livligt intresse för undervisningsangelägenheterna från den
stora allmänhetens sida.

Jag erinrar i korthet, att frågan om en ändamålsenligare organisation av
gymnasiernas undervisning alltsedan 1909 stått på dagordningen och även
föranlett Kungl. Maj:t att genom beslut den 11 oktober 1912, med bifall
till en av dåvarande läroverksöverstyrelsen gjord framställning, medgiva,
att särskilda sakkunniga inom överstyrelsen finge tillkallas för att biträda
vid utredning av berörda fråga i syfte att åvägabringa en begränsning av
antalet läroämnen samt anordnande av flera bildningslinjer å gymnasiet.
Ehuru ett preliminärt förslag förelåg redan år 1915, hade något slutligt
resultat av utredningsarbetet ännu icke kommit till synes vid slutet av år
1918, då, såsom nedan skall närmare omförmälas, här ifrågavarande angelägenhet
gjordes till föremål för utredning i annan ordning. Redan år 1911
hade frågan i viss omfattning genom motion bragts under riksdagens prövning,
ehuru motionen på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut icke föranledde
någon riksdagens åtgärd.

Vad angår tillgodoseendet från det allmännas sida av den kvinnliga ungdomens
undervisning, må uppmärksammas, att den av Kungl. Maj:t år 1912
förordnade lärarlönenämnden framlagt en omfattande utredning rörande
privatläroverkens ekonomiska och organisatoriska förhållanden. Riksdagen
har emellertid hittills endast delvis satts i tillfälle att ingå i prövning av i
nämnda utredning behandlade hithörande spörsmål. Ett vid 1918 års lagtima
riksdag motionsvis framställt förslag, åsyftande statsåtgärder för den
kvinnliga ungdomens undervisning, föranledde på grund av kamrarnas skiljaktiga
beslut ingen åtgärd.

Slutligen vill jag framhålla, att riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913
angående regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel
uppmärksammat frågan om sambandet mellan olika förefintliga skolformer
för meddelande av högre allmänbildning och därvid givit uttryck åt den

Tillsättande
av en skolkommission.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

uppfattningen, att en allmän revision av läroverksfrågan och hela det offentliga
undervisningsväsendet icke alltför länge kunde undanskjutas. Behovet
av en sådan allmän revision har jämväl sedermera från riksdagens sida
bragts i erinran.

Under åberopande bl. a. av här berörda svävande undervisningsfrågor
uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 31 december 1918 åt en skolkommission
att verkställa förarbeten för en revision av det allmänna
skolväsendet i enlighet med riktlinjer, som av dåvarande departementschefen,
statsrådet K. V. Rydén närmare angåvos i ett särskilt anförande till
statsrådsprotokollet. Kommissionen, vars förhandlingar skulle ledas av
Rydén, hade från begynnelsen följande sammansättning: generaldirektören
B. J:son Bergqvist, lärarinnan A. B. Bergstrand, dåvarande lektorn K. A.
W. Björck, läraren N. O. Ekström, rektorn G. R. Fåhraeus, överläraren
N. Helger, skolföreståndarinnan G. Martin, ledamoten av riksdagens första
kammare, hemmansägaren J. Pålsson, lektorn J. Samuelsson, professor E.
S. Staaff, disponenten A. I. Swartling, ledamoten av riksdagens andra kammare
ombudsmannen A. V. Sävström, rektorn S. J. Söderlindh och läroverksrådet
A. E. Åström. Sedermera avgingo dels Rydén, därvid Bergqvist
inträdde såsom ordförande, dels ock Bergqvist och Staaff.

I nyss omförmälda anförande till statsrådsprotokollet (Skolkommissionens
betänkande I: 1, sid. Xff.) framhöll departementschefen, efter att hava erinrat
om de skilda spörsmål, som vid utredningsarbetet borde uppmärksammas,
bl. a. följande.

»Som en första grundläggande princip bör uppställas, att skolväsendet i
dess helhet skall i organisatoriskt hänseende utgöra en sammanhängande
enhet med folkskolan såsom den grund, på vilken övriga läroanstalter, organiskt
förbundna med varandra, bygga. Inom den blivande skolorganisationen
bör följaktligen finnas rum för allenast en enda av staten understödd
barndomsskola. I den mån, som lärjungarnas individualitet kommer till
bestämdare uttryck, skola vägar öppnas för vinnande av fortsatt utbildning
i praktisk eller teoretisk riktning. De praktiska överbyggnaderna på folkskolan
ha ordnats genom 1918 års riksdagsbeslut; motsvarande anordningar
böra vid revisionen skapas för den ungdom, som efter genomgången folkskola
förbereder sig för levnadsbanor, vilka förutsätta högre teoretisk utbildning.
Därvidlag gäller det att tillse, att begåvningarna tillvaratagas,
från vilka samhällslager de än komma. Kraftiga statsåtgärder i detta syfte
äro nödvändiga, därest icke en av landets värdefullaste tillgångar skall i
väsentlig utsträckning förfaras.

Som en andra grundprincip för den anbefallda revisionen bör förutsättas,
att staten tar sig an flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas.
Denna princip förverkligas genom privatskolornas regelmässiga ombildning
till stats- eller kommunala skolor. Därmed avhjälpas de nuvarande
olägenheterna med oskäligt betungande terminsavgifter och ekonomiskt svag
utrustning av läroanstalterna, varjämte lärarpersonalen erhåller en ekonomiskt
och rättsligt tryggad ställning. En sådan omorganisation får givetvis

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ej avse att ensidigt omskapa flickskolan efter mönstret av gosskolan, liksom
den ej får gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som
pulserar vid en och annan av de nuvarande privatskolorna. Inom eu god
läroverksorganisation bör finnas plats för försöksläroverk under särskilt framstående
pedagogisk ledning.

Som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande revisionen framställer
sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade gå kvalitativt
bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än f. n. Gymnasialreformen
måste inriktas på eu rikare linjeuppdelning, därvid visserligen
någon del av det nuvarande mangläseriet till studentexamen försvinner,
men där i stället uppnås ett större fördjupande inom den grupp
av ämnen, som linjen i fråga omfattar. Till en sådan kvalitativ höjning
av nivån hos de från läroverken utexaminerade skulle det även
bidraga, därest tillträdet till särskilt gymnasiet i .större utsträckning än nu
gjordes beroende av verklig studiebegåvning. Åtgärder i sådan riktningmotiveras
även av hänsyn till eu alltmer tilltagande överproduktion a\
studenter. Följaktligen synes detta spörsmål böra tagas under allvarlig
omprövning.

I övrigt ligger det i sakens natur, att från de av mig förut angivna utgångspunkterna
spörsmål om terminsavgifternas bibehållande, om ordnande
av flickskolornas ekonomiska förhållanden, om reglering av antalet läroanstalter
av olika slag och därmed sammanhängande frågor bliva föremål
för övervägande.

Slutligen torde böra framhållas, att, även om övergången till en ny ordning
ej bör i något avseende onödigt fördröjas, förhållandena dock otvivelaktigt
påkalla en viss varsamhet vid avfattandet av förslag till övergångsbestämmelser.
»

Skolkommissionen avgav betänkande med grunder för en ny läroverksorganisation
den 28 april 1922 (Skolkommissionens betänkande I—IV). I ett
följande betänkande (Skolkommissionens betänkande V), avgivet den 5
februari 1923, framlade kommissionen organisatoriska och ekonomiska utredningar
rörande den föreslagna läroverksorganisationen.

Det av kommissionen framlagda förslaget avsåg i sin principiella del väsentligen
följande (Betänkande 1:1, sid. 82 ff.):

Med folkskolan såsom grundval skulle ett system av läroanstalter uppbyggas,
som under lika villkor tillgodosåg den manliga och den kvinnliga
ungdomens teoretiska utbildning för olika levnadsbanor. Den grundläggande
undervisningen skulle meddelas i den allmänna sexåriga folkskolan,
vadan inga med denna skolform parallella läroanstalter av stat eller kommun
skulle få ekonomiskt understödjas, ej heller i annan form komma i
åtnjutande av särskilda statsförmåner.

För den högre undervisningen skulle upprättas: realskolor, flickskolor,
gymnasier och lyceer.

Realskolan skulle hava till mål att, i anslutning till det i folkskolan inhämtade
kunskapsmåttet, åt såväl gossar som flickor under en fyraårig lärokurs
meddela allmänt medborgerlig bildning samt i sin helhet utgöra underlag
för gymnasiet. Realskolan skulle avslutas genom särskild prövning,
realexamen.

Skolkommissionens
utredningar

och förslag.

6 Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 116.

Den speciella flickutbildningen skulle tillgodoses, i väsentlig anslutning
till det för realskolan fastställda allmänna bildningsmålet, genom en särskild
flickskola, anknuten antingen till sexårig folkskola eller till realskolans
tredje, respektive fjärde klass. I förra fallet skulle kursen vara 6-årig (Atyp);
den till realskolans tredje klass anknutna flickskolan (B-typ) föreslogs
treårig, medan den till sagda skolas fjärde klass anknutna formen (C-typ)
avsåg fortsatt utbildning under ytterligare ett läsår. Vid flickskolan borde
särskild avslutningsexamen icke förekomma.

För inträde i realskola eller ovan angivna på folkskolan omedelbart byggande
flickskola skulle krävas vederbörligen godkänd inträdesprövning, vilken
tänktes avse det för sexklassig folkskola av A-formen föreskrivna kunskapsmått
och för övrigt åsyfta att utröna den inträdessökandes förutsättningar
för fortsatta teoretiska studier.

Gymnasiet, vilket i likhet med realskolan skulle vara tillgängligt för såväl
manlig som kvinnlig ungdom, skulle bygga på det i realskolan meddelade
kunskapsmåttet och omfatta en treårig lärokurs. På sätt nu är fallet skulle
gymnasiet, utöver den allmänbildande uppgift, som det hade gemensamt
med realskolan, hava till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga
insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskolor vidare utbildas.
Gymnasiet föreslogs delat å tre huvudlinjer, en latinlinje, en nyspråklig
linje och en reallinje, varvid skulle gälla, att latinundervisningen skulle förberedas
redan i realskolans högsta klass. Såväl latingymnasiet som realgymnasiet
tänktes innesluta ytterligare differentieringsmöjligheter i de båda
högsta ringarna.

Tillträde till gymnasiet skulle enligt förslaget stå öppet endast för de lärjungar,
som inhämtat det för realskolan föreskrivna kunskapsmåttet och vid
anställd särskild prövning ådagalagt erforderliga studieförutsättningar.

Lyceet, som föreslogs bygga omedelbart på sexklassig folkskola av A-formen,
skulle hava samma mål som gymnasiet och differentieras på enahanda
sätt. Villkoren för inträde å lyceum överensstämde med vad som föreslagits
beträffande övriga skolor, som bygga omedelbart på folkskolan.

Vid gymnast- eller lyceikursens slut skulle anställas särskild kontrollerad
avgångsprövning, studentexamen. Genom ifrågasatt begränsning av antalet
ämnen i gymnasiets båda högsta ringar och å lyceets motsvarande stadium
skulle möjliggöras önskvärd koncentration i studierna kring vissa huvudämnen.
Härigenom skulle emellertid även föranledas vissa förändringar
i sättet för studentexamens anställande.

Vid sidan av nu i korthet antydda organisation skulle enligt kommissionens
förslag kunna förekomma jämväl andra statliga försöks- och komplementsläroverk.
Tillika hade kommissionen, i överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
uppdragna riktlinjer, förutsatt, att endast ett starkt begränsat
antal enskilda läroanstalter framdeles skulle ifrågakomma till erhållande av
statsunderstöd.

Kommissionen framlade vidare ett program för en genomgripande omläggning
av skolans inre arbete, i vad detsamma berörde såväl dess intellektuella
sida, däri inbegripen jämväl en revision av sättet för anordnande
av prövningar och examina, som den fysiska fostran samt förslag till undervisningsplaner
för de olika skolformer, vilka förslaget upptog. Vidare föreslogos
nya grundsatser för läroverkens ekonomiska ställning. Ytterligare
ifrågasattes vissa förändringar beträffande lärarnas utbildning och kompetens.
Slutligen meddelade kommissionen preliminära kostnadsberäkningar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

samt utformade närmare vissa allmänna grunder för övergången till den
föreslagna läroverksorganisationen.

I det andra av ovannämnda betänkanden meddelade kommissionen en
detaljerad plan för organisationens gestaltning å skilda orter, och framställde
i sammanhang härmed även förslag rörande statsunderstöd åt privata
försöks- och komplementsläroverk. Förslaget upptog 51 högre läroverk,
däri inräknade 2 fristående lyceer. Av dessa 51 läroverk skulle 40
vara samskolor, 8 gosskolor och 3 flickskolor. De fristående realskolorna
skulle till antalet bliva 102, varav 99 samskolor och 3 gosskolor. Flickskolorna
av A-typ skulle bliva 27, de av B-typ 33 och de av C-typ 30.
Latinlinje skulle förekomma vid 37 gymnasier och lyceer, och vid 22 av
dessa skulle meddelas undervisning i grekiska. Nyspråklig linje skulle inrättas
vid 33, reallinje vid 41 läroverk, och sistnämnda linje skulle i 28
fall kunna differentieras.

Kommissionen lämnade jämväl närmare beräkningar för statens kostnader
för den föreslagna organisationen samt angav vissa riktlinjer för beräkning
av kommunernas utgifter för densamma (Betänkande V, sid. 211 ff.).

Under förutsättning av att organisationen varit fullt genomförd år 1922
skulle den enligt sagda beräkning hava medfört en total merkostnad för statsverket
av 4,395,000 kronor, därav för folkskolan 1,200,000 kronor och på grund
av upphörda terminsavgifter till statsverket 750,000 kronor. Därest sådana
avgifter funnes fortfarande böra utgå enligt samma grunder som hittills,
begränsades kostnadsökningen, med hänsyn till det ökade lärjungantalet,
till 3,125,000 kronor. Rörande storleken av kommunernas utgifter för det
omorganiserade skolväsendet fann sig kommissionen urståndsatt att lämna
erforderliga beräkningar. Slutligen gjordes även frågan om övergången till
den nya ordningen till föremål för förnyade överväganden i anslutning till
de utarbetade detaljerade organisationsplanerna.

Det torde böra anmärkas, att delade meningar inom kommissionen kommit
till uttryck på åtskilliga punkter (Betänkande I: 2, sid. 729 ff.).

De av skolkommissionen avgivna betänkandena hava varit föremål för en
omfattande och grundlig remissbehandling. Yttranden över desamma hava
avgivits av ett stort antal myndigheter och korporationer, över vilka ytt
randen på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 23 februari 1923 samman
fattande översikter utarbetats inom skolöverstyrelsen (Sammanfattning av
utlåtanden och yttranden i anledning av skolkommissionens den 28 april
1922 och den 5 februari 1923 avgivna betänkande, två delar).

Jag anser mig av flera skäl icke här kunna inlåta mig på att lämna eu
redogörelse för remissbehandlingens resultat, särskilt som jag i samman''
han g med angivandet av min ståndpunkt till de olika frågor, vilka jag nu
anser böra bliva föremål för riksdagens prövning, avser att giva en översiktlig
framställning även av myndigheters och korporationers ståndpunkts''
tagande, i den mån så kan anses erforderligt. Framhållas må allenast, att
meningarna rörande många av kommissionsförslagets punkter varit synnerligen
skiftande och att förslaget, sådant det ursprungligen framlagts, hos de
okala myndigheter, vilka över detsamma yttrat sig, rönt ett övervägande

Myndig
bete mas
yttranden,

Kung!. Maj:ts proposition Nr Ilo''.

kritiskt mottagande. I övrigt torde jag få hänvisa dels till de utförliga
tryckta sammanställningarna, dels till de mera översiktliga referat, som återfinnas
i de skolsakkunnigas betänkande.

Vidare har skolöverstyrelsen den 14 november 1923 avgivit ett vidlyftigt
utlåtande i ärendet (kungl. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissionens
betänkande I—V. Statens offentliga utredningar 1924: 24), därvid
ämbetsverket (avdelningscheferna Sandberg och Fredriksson samt undervisningsråden
Bruce, Berg, Berglund, Nylund, Schenke och Holmén) i huvudsak
skänkt kommissionsförslaget sin anslutning, dock med reservation i huvudfrågan
av fyra ledamöter (avdelningschefen överdirektör Falk samt undervisningsråden
Rydberg, Johansson och Wallin).

Enligt överstyrelsens mening talade synnerligen starka skäl för att den
sexåriga folkskolan borde utgöra bottenskola för den högre undervisningen,
vilken anordning vore den enda som motsvarade principen om eu för alla
samhällsklassers barn gemensam grundläggande barndomsskola (Uti. sid. 52).
Ett omedelbart och fullständigt förverkligande av detta program ansåges
emellertid av praktiska skäl icke möjligt. Överstyrelsen hade därför funnit
sig böra stanna vid att föreslå, att i första hand vidtoges sådana anordningar,
som vore mest nödvändiga (Uti. sid. 56 ff.). Det syntes närmast
höra bestämmas att å varje ort, där det allmänna underhölle anstalt för
högre undervisning, skulle med direkt anslutning till folkskolans sjätte klass
upprättas erforderligt antal avdelningar för utbildning till realskolexamen.
Om på ort, där allmänt läroverk nu funnes, antalet lärjungar på realskolestadiet
vore så stort, att mer än en realskola där erfordrades, eller att befintlig
realskola måste uppdelas i genomgående parallella avdelningar, skulle
tills vidare där få bibehållas realskolelinje såsom hittills anknuten till folkskolans
tredje klass. Detsamma skulle även gälla om högre flickskola, där
sådan skola vore motiverad. En konsekvens av den angivna ståndpunkten
vore, att under den övergångsperiod, då tvenne olika realskoletyper skulle
förekomma, icke några nya läroverk eller avdelningar av den nuvarande
realskoletypen inrättades. Erforderlig utvidgning av läroverken skulle alltså
ske genom inrättande av realskolelinjer, byggda på folkskolans sjätte klass.
Detsamma ägde sin tillämpning även på flickskolorna.

Överstyrelsens organisationsförslag upptog 3-årig realskola (under övergångstiden
även 5-årig) samt 4-årigt gymnasium, byggande på avslutad realskola.
Åt lyceet ville överstyrelsen giva något större användning än kommissionen
ifrågasatt, men ansåges lärotiden i denna skolform under vissa
förutsättningar kunna begränsas till 6-årig.

I fråga om flickundervisningen framhåller överstyrelsen (Uti. sid. 87 ff),
att övervägande skäl talade för att det framtida ordnandet måste ske efter
i stort sett de huvudlinjer, som kommissionsförslaget angav. Samundervisning
börde ifrågakomma, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det föranledde.
I övrigt borde särundervisning bibehållas. Kommissionsförslaget
borde underkastas förnyad omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa
av kommissionen föreslagna samskolor kunde ersättas av särskolor. Det stode
dock för överstyrelsen klart, att man under alla förhållanden måste räkna
med att Barnundervisning måste förekomma på jämförelsevis många platser.
om det skulle bliva möjligt att tillbörligen tillgodose flickornas undervis -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. fr

ning. De föreslagna flickskoletyperna förordades av ämbetsverket, varvid
dock överstyrelsen åt A-typen ville ge en större utbredning än kommissionen
åsyftat. Undersökas borde vidare, om ej lärokursen i skolorna av A
och B-typen kunde begränsas till 5 resp. 2 år.

För inträde i realskolan liksom i gymnasiet och lyceet skulle fordras särskild
inträdesprövning, jämförelsevis lindrig i fråga om realskolan, strängare
i fråga om gymnasiet och lyceet.

Beträffande förstatligandet av kommunala läroanstalter samt begränsningav
privatläroverkens antal intager skolöverstyrelsen i stort sett samma principiella
ståndpunkt som kommissionen.

Slutligen understryker överstyrelsen nödvändigheten av att den högre folkskolan
på ett bättre sätt än hittills inordnas i skolsystemet. Examen från
treårig, yrkesbetonad sådan skola borde likställas med examen från den treåriga
realskolan, undantagandes därutinnan, att den icke medförde behörighet
till inträde på gymnasiet.

Reservanterna inom överstyrelsen (Utlåtande sid. 171—300) uttala bl. a
följande.

Det praktiska genomförandet av de principiella synpunkter, vilka kommissionen
i sitt förslag tillämpat, måste leda till ytterst betänkliga resultat
i fråga om undervisning och uppfostran av såväl manlig som kvinnlig ungdom,
oavsett de överväldigande kostnader organisationen utan avsett gagn
komme att åsamka såväl stat som kommun. Enligt vad kommissionens utredning
ådagalagt, ginge det över huvud icke att på en 6-klassig bottenskola
uppbygga en tillfredsställande skolorganisation. A andra sidan ansåge
sig reservanterna ifråga om det nuvarande läroverket hava uppvisat, att
detta i avseende på kunskapsresultat och arbetssätt icke blott vore den ifrågasatta
skolan överlägset, utan jämväl i och för sig ägde så obestridliga
förtjänster, att någon anledning till dess sönderbrytande icke förelåge. Då
emellertid erfarenheten givit vid handen, att läroverksorganisationen i vissa
avseenden behövde fullständigas eller förbättras, borde enligt reservanternas
mening arbetet närmast inriktas på detta syftemål.

Reservanterna hemställa, att det av skolkommissionen framlagda förslaget
icke måtte läggas till grund för ytterligare åtgärder i frågan samt att Kungl
Maj:t måtte föranstalta om vissa försöksanordningar ävensom vissa ändringar
av och tillägg till nu gällande skolorganisation, i huvudsaklig anslutning
till de synpunkter, som i reservationen gjorts gällande, samt att därvid
de frågor närmast måtte komma i åtanke, vilka upptagits i en till reservationen
fogad bilaga (Utlåtande sid. 301).

Av sådana frågor med allmänt organisatorisk innebörd må enligt den
nämnda bilagan anföras: den högre undervisningens anknytning till folk
skolans fjärde klass med därav följande ändringar i skolorganisationen i
övrigt; övergångsklass eller övergångslinje från folkskolans klass 6 till real
skola och högre flickskola; ny studielinje å större gymnasier med parallell
avdelningar, möjligen också någon treårig gymnasielinje; olika former
av koncentration i skolarbetet, bl. a. avslutning av ämnen före student
examen.

Slutligen har generaldirektören och chefen för skolöverstyrelsen li. J.son
Bergqvist, vilken deltagit i skolkommissionens arbeten under år 1919 och

Tillkallande
av sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

en del av år 1920 samt på grund därav icke ansett sig böra leda överstyrelsens
förhandlingar vid utarbetandet av det anbefallda utlåtandet, i november
1923 till Kungl. Maj:t avgivit ett personligt yttrande i frågan (Våra
skolor, Stockholm 1923).

Ur organisatorisk synpunkt gör Bergqvist gällande, att viktiga skäl läte
sig anföras till förmån för att läroverket anknytes till folkskolans 6:te klass,
men att åtskilliga omständigheter manade till varsamhet, då det gällde att
avgöra, på vad sätt och i vilken utsträckning reformen borde genomföras.
Tills vidare borde därför den nuvarande anknytningen bibehållas vid sidan
av den förstnämnda. Däremot avböjer Bergqvist principiellt läroverkets an
knytning till folkskolans 4:de klass. Realskolan skulle bliva dels 6-klassig,
dels 4-klassig samt få karaktär av »allmän realskola»- Vid sidan av denna
borde den 3-åriga högre folkskolan såsom »praktisk realskola» få till särskild
uppgift att meddela en viss allmän medborgerlig bildning åt do lärjungar,
som efter avlagd realskolexamen omedelbart ginge ut i det praktiska
livet. De kommunala mellanskolorna borde i olika hänseenden förbättras och
i flertalet fall förstatligas.

Gymnasiet föreslås uppdelat å de tre huvudlinjer, som innefattas i skolkommissionens
förslag, latingymnasiet 4-årigt, anknutet till realskolans näst
högsta klass; 3-åriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggande
på avslutad realskola borde på lämpliga ställen och i lämpligt antal upprättas.
Försök med 6- och 7-klassiga lyceer, byggande på avslutad folkskola,
borde komma till utförande.

Särundervisning borde föredragas överallt, där icke ekonomiska eller pedagogiska
omständigheter föranleda Barnundervisning. I övrigt borde den
kvinnliga ungdomens undervisning ordnas i huvudsak efter kommissionens
förslag. De högre flickskolorna skulle övertagas av staten, varvid dock möjlighet
borde inom bestämda gränser stå öppen för kommunal eller enskild
skola att med bibehållande av viss rörelsefrihet komma i åtnjutande av
statsunderstöd.

I övrigt förordar Bergqvist anställande av försök för praktisk prövning
av olika under meningsutbytet framkomna uppslag av organisatorisk innebörd
(Våra skolor sid. 316 ff.).

Vid den förberedande omprövning, som ärendet därefter underkastades
inom ecklesiastikdepartementet, anförde dåvarande departementschefen, statsrådet
Clason i sitt yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
den 20 juni 1924 bl. a., att han ansåge »uppenbart, att förslaget, även om
vid eu närmare finansiell utredning ekonomiska förutsättningar för dess
genomförande skulle befinnas föreligga, icke i oförändrat skick lärer kunna
läggas till grund för den framtida organisationen av vårt undervisningsväsen».
I syfte att möjliggöra den ytterligare beredning av ärendet, som
syntes av nöden, bemyndigade Kungl. Maj:t, i enlighet med av Clason gjord
hemställan nämnda den 20 juni 1924 chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga för att i enlighet med av departementschefen
angivna grunder inom departementet verkställa ytterligare bearbetning
av frågan om det svenska skolväsendets organisation. Genom beslut
den 1 augusti 1924 tillkallade departementschefen såsom sakkunniga rektorn

Kung!. May.ts proposition Nr 116.

H. M. Dahlgren, undervisningsrådet N. 0. Bruce och lektorn E. L. Wellander,
samt genom beslut den 9 augusti 1924 skolföreståndarinnan T. Kullgren
och förste folkskolinspektören K. Nordlund. De sakkunniga avgåvo
den 18 februari 1926 betänkande. (Utredning angående det svenska skolväsendets
organisation. Statens offentliga utredningar 1926:5). Tillika anbefallde
Kung! Maj:t genom beslut den 20 juni 1924 skolöverstyrelsen att
åvägabringa fullständig utredning rörande de kostnader, som skulle åtfölja
den av skolkommissionen i dess betänkande I—V föreslagna nya läroverksorganisationen
ej mindre i dess ursprungliga skick än även med de jämkningar
däri, som förutsattes av överstyrelsen i dess över nämnda betänkande
avgivna, den 14 november 1923 dagtecknade utlåtande. Tillika bemyndigades
chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla en i praktiskt ekonomiska
värv förfaren person att såsom sakkunnig biträda överstyrelsen vid
berörda utredningsarbete och tillkallades såsom sådan sakkunnig den 1
augusti 1924 disponenten A. I. Swartling. Här berörda utredning avgavs av
överstyrelsen den 23 oktober 1925.

Till ledning för de ovannämnda s. k. skolsakkunnigas arbete lämnade dåvarande
departementschefen i ett anförande till statsrådsprotokollet vissa
riktlinjer, om vilkas väsentliga innebörd här torde böra i korthet erinras.
Den rörande skolkommissionens förslag förda diskussionen ansåges otvetydigt
hava givit vid handen, att frågan om undervisningsväsendets omorganisation
icke kunde lösas enbart på teoretisk väg utan att dessförinnan vissa
praktiska försök på området blivit satta i verket. Det syntes vid sådant
förhållande synnerligen lämpligt, att dylika praktiska försök anordnades
redan medan den ekonomiska utredningen påginge, så att man snarast
kunde gripa sig an med dem av reformförslagen, som befunnes mest angelägna
och ekonomiskt genomförbara. En av den nya utredningens viktigare
uppgifter borde alltså bliva att överväga, vilka dylika försök i främsta rummet
vore att anbefalla och huru de borde anordnas.

Under framhållande i fortsättningen, att det borde ankomma på de sakkunniga
själva att taga under övervägande, på vilka specialproblem deras
uppmärksamhet i första hand borde inrikta sig, ansåg dock departements
chefen, att vissa önskemål borde fasthållas såsom allmänna utgångspunkter
för undersökningen. Härutinnan erinrades om nödvändigheten att undvika
en förlängning av studietiden, om vikten att undersöka olika utvägar att
befordra en utsträckt användning av folkskolan såsom bottenskola samt om
den nuvarande sexåriga folkskolans bärighet såsom bottenskola under tillbörligt
beaktande av landsbygdens olika skolformer. Vidare framhölls, att
man borde tänka sig en utveckling av skolfrågan, som undveke monopolisering
av eu enda utbildningsväg och mekanisering av de skilda skolformerna.
Ytterligare syntes jämväl sådana anordningar böra prövas, som kunde underlätta
övergången från realskolans lägre klasser till förefintliga undervisningskurser
av praktisk läggning jämte andra utvägar att motverka en alltför
stark anhopning på den lärda banan. Likaledes borde en närmare prövning
ägnas den av skolöverstyrelsens majoritet upptagna tanken att låta eu

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 116.

realskolexamen avläggas redan efter den nuvarande realskolans femte klass
eller kommunala mellanskolans tredje. Särskilt beaktande ansågs frågan om
underlättande av övergång från den kommunala mellanskolan till det nuvarande
gymnasiet förtjäna.

I fråga om den kvinnliga ungdomens undervisning uttalades: »En bland
förslagets bärande grundtankar, som det är av vikt att fasthålla, är nödvändigheten
av att flickundervisningen vida kraftigare än för närvarande är
fallet omhändertages eller understödjes av staten». Härvid borde beaktas,
att icke de skolformer eller undervisningslinjer måtte undanskjutas, som
hade till syfte att giva en för hemmet och närstående kvinnliga verksamhetsområden
särskilt avpassad utbildning. I detta sammanhang betonades
jämväl, att statens omhändertagande av hithörande uppgifter icke behövde
innebära ett förstatligande av all flickundervisning utan ock kunde taga formen
av understöd åt på enskilt initiativ upprättade och drivna läroanstalter.

lifter att ha erinrat om vikten av ett större utrymme och rörelsefrihet än
vad skolkommissionen föreslagit över huvud lämnades privatskolverksamheten,
framhöll departementschefen slutligen, att de sakkunniga skulle äga
att framlägga de förslag, som de kunde finna ägnade att befordra en god
lösning av den föreliggande viktiga frågan. För att en dylik lösning icke
måtte mer än nödigt uppskjutas, vore det av vikt, att de praktiska försök,
varom förut vore talat, och som de sakkunniga funne sig böra förorda,
kunde igångsättas så fort ske kunde samt så anordnas och fullföljas, att de
snarast möjligt måtte leda till resultat, vilka kunde tjäna till vägledning i
avseende å genomförandet av nödiga definitiva organisatoriska förändringar
i det nuvarande skolsystemet. Därest detta i något fall vore möjligt, borde
dylikt försök så anordnas, att resultat kunde ernås redan med utgången av
läsåret 1925—1926.

Enligt vad de sakkunniga i sitt betänkande meddelat, inriktades deras arbete
till en början på uppgörande av förslag dels till sådana anordningar,
som i större eller mindre omfattning syntes böra försöksvis bringas till utförande
för vinnande av erfarenhet i några av organisationsfrågans viktigaste
punkter, dels till åtgärder för partiellt avhjälpande av påtalade brister
i det bestående skolsystemet. I överensstämmelse med av vederbörande
departementschef, min närmaste företrädare i ämbetet, under hand givna
anvisningar, begränsades emellertid arbetet sedermera till verkställandet av
utredningar, som kunde anses ägnade att underlätta en slutlig behandling
av den föreliggande frågan.

Fn avsevärd del av de sakkunnigas utredning åsyftar att mera konkret
utforma och belysa de många organisatoriska uppslag av sinsemellan skiljaktig
karaktär, som framkommit under remissbehandlingen av kommissionsförslaget.
De sakkunniga hava med hänsyn härtill utarbetat förslag till undervisningsplaner
för ett stort antal skolformer. Vidare har lämnats en översikt
av den förda diskussionen i bottenskolefrågan, varvid dock uttryckligen
framhållits, att de sakkunniga »icke funnit sig kunna ingå på eu allmän
undersökning av de omfattande spörsmålen om de olika skolorganisationernas
sociala förutsättningar och verkningar». Uppmärksamhet har järn -

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

väl, i anslutning till de ursprungligen meddelade direktiven, ägnats de betydelsefulla
frågorna om folkskolans bärkraft såsom underlag för den fortsatta
undervisningen samt om skoltidens längd. En del pedagogiska spörsmål
av mera allmän räckvidd har därjämte varit föremål för närmare övervägande,
bland annat språkundervisningens inriktning och anordning, prövnings-
och examensförfarandet m. m. De skolsakkunnigas framställning har,
med hänsyn till de syften, som genom densamma skulle tillgodoses, väsentligen
erhållit en kritisk refererande och utredande läggning och endast i
vissa fall ha de sakkunniga ansett sig böra intaga bestämd ståndpunkt eller
framlägga förslag. Uppgiften att utarbeta ett verkligt organisationsförslag
har icke ingått i de sakkunnigas uppdrag. I det följande får jag anledning
att närmare uppehålla mig vid de synpunkter och överväganden, som
framkommit vid de sakkunnigas ventilering av föreliggande frågor.

Såsom ovan i korthet erinrats, undantogs från de s. k. skolsakkunnigas
uppdrag frågan om de ekonomiska verkningarna av den av skolkommissionen
föreslagna organisationen och överlämnades till närmare utredning av
skolöverstyrelsen under medverkan av disponenten Swartlmg. Sagda utredning
avgavs, såsom jämväl i det föregående omförmälts, den 2o oktober
1925.

Vid dessa kostnadsberäkningar har, vad angår såväl det ursprungliga
kommissionsförslaget som de av skolöverstyrelsen i detsamma vidtagna modifikationerna,
utgångspunkten tagits i skolkommissionens betänkande V.
Beträffande de kommunalekonomiska förhållandena bygger utredningen på
särskilt infordrade uppgifter från varje nuvarande eller föreslagen läroverksort.

Beräkningarna avse de totala kostnaderna för stat, kommun och enskilda
(lärjungeavgifterna), därest organisationen varit fullt genomförd år 1924.
Särskilt må erinras, dels att hänsyn tagits icke blott till kostnaderna för
läroverksorganisationen utan jämväl för folkskolan a varje särskild ort, dels
ock att beräkningarna innesluta samtliga utgiftsposter, sålunda även kostnaderna
för tillhandahållande av lokaler och utrustning. Likaledes synes
böra särskilt uppmärksammas, att den av kommissionen föreslagna omläggningen
i läroverkens ekonomiska förhållanden, ävensom vissa pedagogiska
reformförslag, ägnade att medföra kostnadsökning för det allmänna, beaktats
vid beräkningarna.

Resultatet av de mycket omfattande undersökningarna föreligger i form
av fyra olika alternativa beräkningar. Beträffande dessa uttalar överstyrelsen,
att det vore för det dåvarande omöjligt att avgöra, vilken av desamma
skulle komma att närmast motsvara verkligheten vid tidpunkten för ett
eventuellt ikraftträdande av den föreslagna organisationen. Den olikhet, som
förefunnes emellan sagda alternativ, betingades av de skiljaktiga utgångspunkter
med hänsyn till lärjungarnas placering i folkskolan, som ansetts

Skolöveraty
relsena ekonomiska
ut
redning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

böra vara vägledande för övervägandena. Enligt alternativ I förutsattes, att
hela det barnantal, som på grund av reformen skulle tillföras folkskolan,
komme att erfordra nya klassavdelningar, utan hänsyn till huruvida plats
i större eller mindre utsträckning kunde beredas i redan förefintliga avdelningar.
I de nytillkomna klassavdelningarna räknades med ett lärjungemedeltal
av 30. Under här angivna förutsättningar skulle förslaget, om det
vant i sin ^helhet genomfört år 1924, hava medfört en merkostnad för statsverket
av 5,3 miljoner kronor och för kommunerna av likaledes 5,3 miljoner

i genom det ifrågasatta bortfallandet av lärjungeavgifterna de en skilda

samtidigt skulle gjort en vinst av 7 miljoner kronor, beräknades den
verkliga kostnadsökningen till sammanlagt 3,6 miljoner kronor. I alternativ
II räknades med att förefintligt utrymme i folkskolans klassavdelningar utnyttjades,
dock så att å ingen ort medeltalet barn per klassavdelning å
småskolestadiet överstege 25 och å folkskolestadiet 35. Med denna förutsättning
skulle statsverkets merkostnad uppgå till 4,1 miljoner kronor och
kommunernas till 2,1 miljoner kronor. Då samtidigt de enskildas utgifter
skulle hava minskats med 7 miljoner kronor, beräknades förslaget hava medfart
eu faktisk kostnadsminskning av 0,8 miljoner kronor. Enligt alternativ
ill hade den jämkningen vidtagits i det första alternativets förutsättning, att
man utginge från ett medeltal av 30 barn redan i folkskolans nuvarande
klassavdelningar och beräknar den besparing, som härigenom nu skulle vinnas
i utgifterna för folkskolan å läroverksorterna. Denna skulle uppgå till omkring
0,2 miljoner kronor för staten och 0,7 miljoner kronor för kommunerna. Den
totala kostnadsökningen skulle alltså jämväl i detta fall hava uppgått till 3 6
miljoner kronor. Slutligen hade i alternativ IV förutsatts, att även efter omorganisationens
genomförande det genomsnittliga barnantalet i folkskolans
klasser skulle bliva oförändrat, nämligen 24,4 i småskolavdelning och 30 7
i folkskolavdelnmg. Jämfört med alternativ I skulle under sagda förutsättning
statens kostnader hava varit 0,1 och kommunernas 0,2 miljoner kronor
högre. Den totala kostnadsökningen, om kommissionsförslaget varit fullt
genomfört år 1924, skulle belöpa sig till 3,9 miljoner kronor, nämligen för
statsverket 5,4 och för kommunerna 5,5 miljoner kronor, under det att de
enskilda besparats utgifter å 7 miljoner kronor.

Överstyrelsen erinrar slutligen därom, att det givetvis varit ägnat att vtterligare
fullständiga nu ifrågavarande beräkningar, ifall det låtit sig göra att även
anställa undersökningar rörande den ökning i kostnader, som kunde komma
att uppstå för lärjungarnas målsmän i anledning av den förlängning av
skoltiden, vilken genom den av kommissionen föreslagna skolorganisationen
kunde föranledas.

Den av överstyrelsen verkställda ekonomiska utredningen avser, såsom
redan framhållits, jämväl kostnaderna för det modifierade förslag, som vunnit
överstyrelsens tillstyrkan. En icke obetydlig svårighet vid bedömandet
hade emellertid mött därutinnan, att överstyrelsens jämkningar icke i detalj
utformats beträffande varje särskilt läroverk utan allenast angivits i
mera allmänna ordalag; ej heller förelågo från överstyrelsens sida utarbetade
timplaner för de olika i förslaget upptagna läroanstalterna. Under det
fortsatta utredningsarbetet inom ämbetsverket hade man visserligen eftersträvat
att i görligaste mån åvägabringa en fastare grund för beräkningarna,
och hade härvid i fråga om skolväsendets organisation å de särskilda or -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. 1»

tema sökts så nära överensstämmelse till kommissionsförslaget som möjligt,
i syfte att underlätta kostnadsjämförelsen. Det torde dock böra uppmärksammas,
att, med hänsyn till angivna omständigheter, noggrannheten i beräkningarna
rörande detta modifierade förslag knappast kan anses fullt jämförlig
med motsvarande beräkningar i fråga om det ursprungliga organisationsförslaget.
De nämnda kostnadsberäkningarna betecknas därför av ämbetsverket
såsom »synnerligen approximativa».

Efter en ingående redogörelse för de beräkningsgrunder, som vid undersökningen
i denna del kommit till användning, framhåller överstyrelsen, att
dess organisationsförslag i jämförelse med kommissionsförslaget kunde väntas
medföra en minskning i statsverkets kostnader beträffande de allmänna
läroverken med 1,562,000 kronor och beträffande folkskolorna med 492,000
kronor, tillsammans alltså 2,054,000 kronor. Däremot skulle samtidigt kostnaderna
för privatläroverken komma att ökas med 968,000 kronor. Totalkostnaden
för statsverket skulle följaktligen minskas med 1,086,000 kronor.
Ifråga om kommunernas utgifter kommer ämbetsverket efter en ingående
undersökning till det resultatet, att dess förslag kan beräknas reducera den
av omorganisationen föranledda kostnadsökningen i fråga om statsläroverken
med 1,599,000 kronor och i fråga om folkskolan med 1,379,000 kronor,
medan i fråga om privatläroverken en utgiftsökning med 479,000 kronor
skulle inträda. Överstyrelsens förslag skulle således beträffande kommunernas
utgifter draga en kostnad, som med 2,499,000 kronor understiger de
enligt kommissionsförslaget beräknade.

Vidkommande slutligen de enskildas utgifter påvisar överstyrelsen, hurusom
dess förslag i jämförelse med skolkommissionens innebär en ökning av
1,961,000 kronor i terminsavgifter vid de privatläroverk, vilka skulle fortfarande
kvarstå; samtidigt skulle de av enskilda burna kostnaderna vid de
allmänna läroverken reduceras med 728,000 kronor, vadan totalökningen av
sagda kostnader angives till 1,233,000 kronor.

De av skolöverstyrelsen förutsatta jämkningarna i skolkommissionens förslag
beräknas alltså medföra i sin helhet en besparing i de kostnader sistnämnda
förslag skulle medföra med 2,4 miljoner kronor. I statens och kom
munernas utgifter skulle nämligen inträda en kostnadsminskning med respektive
1,1 och 2,5 miljoner kronor, men i de enskildas utgifter däremot
en ökning med 1,2 miljoner kronor.

I jämförelse med nuvarande kostnader skulle överstyrelsens förslag, om
det varit fullt genomfört år 1924, hava medfört en besparing av 3,2 miljö
ner kronor. Denna besparing fördelar sig på de enskilda med 5,8 miljoner
kronor, och på kommunerna med 0,4 miljoner kronor. Däremot skulle statsverket
åsamkats en merkostnad av 3,0 miljoner kronor.

Inom det stora och betydelsefulla komplex av problem, berörande vårt
högre skolväsens anordning, vilkas huvudkonturer framträda redan i den

Departe mentschefen.

Föreliggande

reformupp gifter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

här förut lämnade kortfattade redogörelsen för de verkställda vidlyftiga utredningsarbetena,
urskiljer man utan svårighet vissa grundläggande spörsmål
av övervägande organisatorisk innebörd. Men vid sidan av de föreliggande
kraven på ändringar i skolans yttre gestaltning, har, icke minst under
det allmänna meningsutbytet omkring det av skolkommissionen framlagda
genomgripande reformförslaget, våra skolors inre pedagogiska anordning
tilldragit sig en allt vidsträcktare uppmärksamhet. Då undervisning
och skolorganisation, innehåll och form, svårligen kunna strängt hållas i sär,
synes det mig varken tillrådligt eller görligt att ensidigt betona den ena
eller den andra sidan av problemkomplexet.

Brytningar, erinrande om dem, som under de senaste åren framträtt vid
granskningen av brister och ofullkomligheter i den bestående skolorganisationen
och vid övervägandena om de verksammaste åtgärderna för deras
undanröjande, hava mött jämväl tidigare vid dryftandet av de omläggningar,
som gång efter annan varit påkallade i syfte att anpassa skolans yttre och
inre liv efter en ny tids ändrade samhälls- och kulturförhållanden. Jag erinrar
om den motsats mellan humanistisk och real bildning, som vid det
gångna seklets mitt föranledde den betydelsefulla längsklyvning av det
svenska läroverket, vilken åt de reala ämnena skänkte en med de humanistiska
jämbördig ställning. Enahanda iakttagelse kunde ett halvt århundrade
senare göras. Det sekelgamla kravet på »enhet och medborgerlighet i
de allmänna undervisningsverken», till en början buret och förkunnat
av enstaka kulturella föregångsmän, hade efter hand kring sig samlat en
stark och livskraftig allmän mening och nådde efter långvariga meningsmotsättningar
delvis sitt förverkligande genom 1904 års läroverksreform. Därvid
fastslogs nämligen omsider den medborgerliga allmänbildningens otvetydiga
hemortsrätt i den högre skolan, vilken på detta sätt tillfördes ett i väsentliga
avseenden nytt innehåll, jämsides med att dess organisatoriska förhållanden
underkastades en betydelsefull förändring. Allmänbildningsuppgiften
tillädes i främsta rummet realskolan, medan gymnasiet därutöver erhöll till
särskilt ändamål att »grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet
eller högre tillämpningsskola vidare utbildas». Vid detta avgörande
blev visserligen kravet på enhetlighet undanskjutet. Såsom jag i fortsättningen
av mitt anförande får anledning ytterligare framhålla, kom emellertid
detta undanskjutande i verkligheten att bliva rent tillfälligt. Icke långt
efter nämnda avgörande måste nämligen samhället under andra former, om
ock från begynnelsen i mera blygsam utsträckning, tillmötesgå önskemål
om utbildningsmöjligheter, som i sig inneburo ett förverkligande av det
gamla kravet på skolorganisationens enhetlighet.

De anförda exemplen ådagalägga, att under den föregående utvecklingen
reformkrav i fråga om skolans innehåll och yttre gestaltning städse befunnit
sig i nära växelverkan. En likartad problemställning möter i nuvarande
situation.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Under inflytande av den livliga vetenskapliga och tekniska utveckling,
som utmärkt de senaste årtiondena, ha fordringarna på skolans tillgodoseende
av allmänbildningsuppgiften i oroväckande grad stegrats. En blick på
de mångfaldigt splittrade timplanerna, ävensom på de lärokurser inom skilda
humanistiska och naturvetenskapliga ämnesområden, som nu finnas i de
mera allmänt använda läroböckerna, torde vara tillräcklig för att ge en
föreställning om den mycket starka ökning av lärostoffet, som ägt rum
under senast förflutna årtionden. I detta i och för sig naturliga utvecklingsförlopp
har man tvivelsutan att söka den djupast liggande anledningen
till de i mycket berättigade klagomålen över att i skolarbetet förekommer
en ödesdiger splittring, vilken utgör ett allvarsamt hot mot de ungas andliga
hälsa. I nära samband med nu antydda svaghet står också det ofta påtalade
faktum, att skolarbetet i alltför ringa utsträckning inriktats på att taga
de ungas aktivitet i anspråk. Mot bakgrunden av dessa förhållanden framstår
kravet på en omläggning av skolans inre arbete såsom naturligt och
välgrundat. Under beteckningen »arbetsskolan» möter man ett rikt och
djupgående pedagogiskt reformprogram. De bärande principerna i detta
program hava visserligen redan i någon utsträckning blivit med framgång
prövade inom vårt lands skolor, särskilt inom folkundervisningen, men de
förtjäna en långt vidsträcktare tillämpning.

Det är emellertid icke enbart undervisningens innehåll och sättet för
dess meddelande, som inför vår tids nya förhållanden te sig behäftade
med åtskilliga iögonenfallande svagheter och brister. Med rätta har det
framhållits, att det moderna kulturlivet med dess komplicerade förhållanden,
dess uppdrivna tempo och dess mångahanda lockelser reser ständigt ökade
krav på individens karaktärsstyrka och handlingskraft. Här ställes man
inför det stora och svårlösta problemet om skolans möjligheter att fylla sin
karaktärsfostrande och personlighetsutvecklande uppgift. Väl är det sant,
att även nu berörda sida av skolans liv nära sammanhänger med läggningen
och inriktningen av dess arbete i det hela. Men synpunkten är av
den grundläggande vikt, att den väl förtjänar att särskilt hållas i sikte vid
allt reformarbete inom skolans värld.

I det följande kommer jag att dels utförligare behandla nu berörda spörsmål,
vilka jag tillmäter avgörande betydelse, dels framlägga mera i detalj gående
riktlinjer för möjliggörande av en skolans nyorientering på detta område.

Vad därefter angår den viktiga frågan om skolans yttre organisatoriska
anpassning efter tidsförhållandenas krav, önskar jag först understryka,
vad som i detta avseende från skolöverstyrelsens sida framhållits, att
»skolan intet mål har i sig själv utan fyller sin uppgift blott såsom en
samhällets tjänarinna och såsom ett dess redskap för kulturutvecklingen.
Bestämmande för hennes organisation och utveckling blir därför samhällets
utveckling i det hela.» Om riktigheten härav torde delade meningar knappast
kunna råda.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Den svenska skolans historia erbjuder rikliga tillfällen till den iakttagelsen,
att betydelsefulla omläggningar i vårt samhällsliv följts av avgörande förändringar
även i undervisningsväsendets gestaltning. Vår folkskolas tillblivelse
var en omedelbar följd av bondeklassens ökade allmänna inflytande.
Det obestridliga sambandet mellan de allt starkare hävdade kraven på tillbörligt
utrymme åt den medborgerliga allmänbildningen inom läroverken
och de förändringar i samhällsstrukturen, som markeras av det nya riksdagsskickets
och den kommunala självstyrelsens inaugurerande efter mitten
av förra seklet, utgör ett annat uttryck för samma förhållande. Under det
senaste decenniet har som bekant en djupgående inre omläggning och konsolidering
av vårt samhälle genomförts. Nya stora medborgargrupper hava
genom vidtagna reformer i gällande lagstiftning förts fram till starkt vidgat
inflytande i stat och kommun. Den principiella likställigheten mellan
män och kvinnor samt överflyttandet av betydande politisk makt till de
bredare folklagren utgöra de senaste faserna i denna utvecklingsprocess. Från
deras sida, som genom dessa omdaningar ställts inför helt nya och vittgående
uppgifter, hava krav blivit framställda på ökade kunskaper såsom den
enda säkra grundvalen för det ökade inflytandet. I våra närmaste grannländer,
för att nu icke tala om de stater, vilkas hela samhälleliga liv varit föremål för
grundlig omdaning såsom en följd av världskriget, framträda likartade företeelser.
Med mycket berättigande låter det sig därför sägas, att problemet
om skolans anpassning efter nya samhällsförhållanden äger internationell
räckvidd, och att en lösning av detsamma allestädes har blivit en bjudande
nödvändighet. Aven om de former, under vilka en dylik lösning står att
vinna, givetvis både måste och böra växla, allt efter skilda nationella betingelser
och utgångspunkter, ter sig dock det centrala i frågan såsom gemensamt.
Det gäller att åvägabringa en sådan utformning av skolsystemet,
att de bildningsmöjligheter, de högre skolorna erbjuda, kunna bekvämt utnyttjas
icke blott av dem, som av ålder företrädesvis tagit dem i anspråk
för sina barns undervisning, utan jämväl av de stora skikt inom samhället,
vilka först på senaste tid vunnit politisk fullmyndighet.

I detta krav mötas individens välgrundade anspråk och samhällets välförstådda
intresse. För den enskilde gäller det att, utan hänsyn till social
eller ekonomisk ställning, få åt sig tryggad rätten att vinna den utbildning
för verksamhet i samhällets tjänst, som anlag och utrustning anvisa. För
samhället framstår det som en bjudande plikt att intet underlåta för att de
yttre hinder, som hittills upprest sig mot förhandenvarande bildningstillfällens
utnyttjande av alla, oavsett sociala eller ekonomiska villkor, undanröjas.
Endast på denna väg kunna i längden de för de skilda samhällsfunktionerna
mest skickade personliga krafterna hållas tillgängliga.

I senast angivna avseenden kunna även i vårt land i nuvarande läroverksorganisation
skönjas framträdande brister, vilka visserligen redan tidigare
gjort sig påminta och varit föremål för uppmärksamhet, men vilka

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mot bakgrunden av nu förefintliga sociala förhållanden avteckna sig med
väsentligen ökad skärpa. Jag skall i fortsättningen av mitt anförande ägna
ingående uppmärksamhet åt hithörande spörsmål, men anser mig redan nu
böra i korthet karakterisera de ifrågavarande bristerna. Uppfattningen
härutinnan är nämligen avgörande för min ställning till hela det föreliggande
problemkomplexet.

Den likställighet medborgare emellan i samhälleligt inflytande och samhälleligt
ansvar, som den allmänna rösträtten skänker, måste, såsom jagredan
antytt, komma till bestämt uttryck även vid de blivande medborgarnas
undervisning och uppfostran. Givetvis avser jag härmed ingalunda, att
alla medborgare skola komma i åtnjutande av samma skolbildning. Ett
visst mått av allmänt medborgerlig bildning måste självfallet inhämtas av
alla. Men härutöver bör utbildningen till omfattning och art lämpas efter
de skilda samhällsuppgifter, som den enskilde går att fylla. Kravet på lika
bildningsmöjligheter innebär sålunda icke att alla skulle utöver den allmänt
grundläggande utbildningen erhålla samma slags skolundervisning, men väl
att alla skola hava lika stora möjligheter att med hänsyn uteslutande till
förefintliga anlag och utrustning kunna vinna utbildning för en framtida
livsuppgift.

Vid den reglering av bildningstillfallena, som sålunda alltjämt är behövlig,
inställer sig för samhället uppgiften att på rättvisaste sätt fördela
de förefintliga möjligheterna. I detta avseende torde det icke kunna förnekas,
att för närvarande kännbara brister äro för handen. Full rättvisa lär
tyvärr icke vara möjlig att uppnå, åtminstone icke enbart genom organisatoriska
åtgöranden. Men ingenting får efter min mening underlåtas för att
förhindra, att de ungas tillträde till högre undervisningsanstalter blir beroende
väsentligen av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning. Den
verkställda utredningen har, efter mitt sätt att se, till fullo klarlagt, att det
nuvarande allmänna läroverket — trots den demokratiska karaktär detsamma
i vissa avseenden äger — organisatoriskt ställer landsbygdens barn, liksom
över huvud de barn, vilka utgå ur ekonomiskt svagare hem, i en betydligt
mindre gynnsam ställning, än vad fallet är med stadssamhällenas och framför
allt de mera burgna hemmens barn. I än högre grad gäller detta om den
privata högre flickskolan. Redan teoretiska överväganden hava gjort sannolikt,
att detta missförhållande har sin grund särskilt däri, att anknytningen
mellan folkskola och läroverk icke är på ett ur olika synpunkter rationellt
och tillfredsställande sätt ordnad. Och en ganska omfattande erfarenhet
från skilda delar av landet ådagalägger ytterligare, att den högre undervisningens
anknytande till avslutad obligatorisk folkskolekurs av nu bestämd
omfattning är ägnad att i påfallande stor utsträckning främja ett vidsträcktare
och mera allsidigt utnyttjande av bildningsmöjligheterna i fråga.

Därtill kommer som en i detta sammanhang mycket betydelsefull omständighet,
att de utvägar till fortsatt utbildning för olika praktiska levnads -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11C.

ställningar, som samhället erbjuder de unga, genom beslut av 1918 års
lagtima riksdag, tillrättalagts just med tanken på att den för alla obligatoriska
folkskolekursen skulle utgöra grundvalen för denna del av skolsystemet.
Ur synpunkten av den socialt tillfredsställande fördelning av föreliggande
bildningstillfällen, varom jag nyss talat, måste det betraktas såsom
synnerligen viktigt, att utbildningsvägarna, de praktiska såväl som de teoretiska,
löpa samman så länge som möjligt.

Vidare lärer det få anses obestridligt och jämväl från alla sidor erkänt, att
den nuvarande statliga läroverksorganisationen alltför ensidigt inriktats på att
tillgodose den manliga ungdomen. För fyllande av den kvinnliga ungdomens
utbildningsbehov har det allmänna endast i förhållandevis blygsam
utsträckning vidtagit åtgärder. En dylik hållning kunde i någon mån låta
sig försvara, så länge likställigheten mellan man och kvinna i arbetsliv och
samhälle ännu icke var realiserad. Sedan numera en annan ordning härutinnan
inträtt, kan efter min mening det allmänna icke undgå att principiellt
erkänna sin plikt att — under tillbörligt hänsynstagande vid tillämpningen
till det kvinnliga väsendets egenart — under lika villkor tillgodose
både den manliga och den kvinnliga ungdomen, i vad det gäller såväl den
allmänt medborgerliga utbildningen som förberedelsen för olika levnadsställningar
inom samhället.

Ytterligare gäller, att den kommunala mellanskolans anknytning till det
nuvarande gymnasiet icke kan betecknas såsom tillfredsställande. Den starka
utveckling, som nämnda skolform kunnat uppvisa under sin förhållandevis
korta tillvaro, måste otvivelaktigt medföra förpliktelser för samhället att
tillse, att möjlighet till högre teoretiska studier utan omvägar öppnas för
de med varje år allt talrikare ungdomsskaror, vilka efter genomgång av
sådan skola, önska fullfölja sin utbildning i en dylik riktning. Såsom redan
antytts har denna angelägenhet, i anslutning till dåvarande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet, varit föremål för särskild uppmärksamhet
vid de skolsakkunnigas utredningsarbete. För min del är jag
benägen att anse åtgärder i syfte att på denna punkt åvägabringa en bättre
ordning såsom trängande, och detta så mycket mera som de mindre städernas
realskolor och samskolor härutinnan befinna sig i samma läge som de
till antalet vida överlägsna mellanskolorna.

De reformkrav i avseende på skolans anordning, som jag nu berört, hava
först vid de senaste årens utredningar framträtt i form av ett klart utformat
och samlat program. Kravet på kvinnans jämställande med mannen
även i bildningsavseende, liksom det nyss berörda önskemålet angående
lämplig anknytning mellan mellanskola och gymnasium, hava under nyaste
tid framvuxit och tagit bestämd gestalt under trycket av de, bl. a. av staten,
skapade betingelserna. Vad åter beträffar övriga sociala krav på
läroverksorganisationens omläggning, hava de sedan decennier erhållit ett
skarpt fixerat uttryck i det reformprogram, som i vårt land vanligen for -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mulerats »folkskolan-bottenskola», men som numera ofta med en något vidare
syftning inneslutits i ordet »enhetsskolan».

Innan jag går att närmare utveckla min ståndpunkt i nu berörda frågor Läroverkets
torde det få anses oundgängligt att till principiellt övervägande upptaga bildnln”*
vissa yrkanden på eu väsentlig förändring i läroverkets nuvarande allmänna mål.
bildningsmål, som under ärendets behandling framkommit, och vilka, om
och i den mån de anses förtjäna beaktande, äro av beskaffenhet att i viktiga
avseenden påverka reformåtgörandenas hela inriktning.

Jag åsyftar härvid de uppslag, som från enstaka håll framförts, att i
sammanhang med en avkortning av den högre skolan skrida till en motsvarande
sänkning av dess studiemål. Man har Otvivelaktigt i en dylik åtgärd
ansett sig äga en utväg att göra rättvisa åt såväl allmänbildningens
som fackbildningens stridiga intressen. Genom läroverkets frigörande från
ställningen av förberedelseanstalt för fortsatta högskolestudier har man
tillika i den nämnda åtgärden velat se ett verksamt medel att undanröja
det från så många håll påtalade starka tryck, som vilar framförallt över
gymnasiets arbete.

Mot de sålunda ifrågasatta åtgärderna hava emellertid vägande invändningar
blivit gjorda såväl av skolöverstyrelsen som av de skolsakkunniga. Överstyrelsen
framhåller sålunda, att oklarhet råder rörande den lämpliga gränsen
mellan gymnasiets och de vetenskapliga utbildningsanstalternas verksamhetsområden,
rörande beskaffenheten och omfånget av den för vetenskapliga
studier erforderliga förutbildningen, rörande arten och omfattningen
av den högre allmänbildning, som så allmänt omtalades såsom gymnasiets
mål men vars egentliga innebörd sällan eller aldrig närmare angåves. En
så genomgripande omdaning av gymnasiet, som ifrågavarande uppslag innebure,
kunde, enligt överstyrelsens mening, icke anses vara ett aktuellt reformprogram.
Den omläggning av gymnasieorganisationen, som för närvarande
kunde tänkas ifrågakomma, borde därför gå ut på nödiga förbättringar inom
den nuvarande ramen.

De skolsakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt såväl vid remissbehandlingen
av kommissionsförslaget i här åsyftade riktning gående
uttalanden som ock åt vissa i den allmänna diskussionen framställda förslag
med likartad eller nära besläktad innebörd. Vid denna granskning har
det bl. a. ådagalagts, att bortåt tre fjärdedelar av de lärjungar, som genomgå
våra gymnasier och där avlägga studentexamen, vid fortsatta studier verkligen
ha behov av eller i varje fall användning för den kompetens, som studentexamen
skänker. Det synes mig också uppenbart, att, om den egentliga
skolundervisningen skulle upphöra ett eller annat år före den nuvarande
studentexamen, en lucka mellan läroverket och högskolan uppstode,
som nödvändigtvis måste utfyllas, därest icke högskolorna skulle vara benägna
att pruta av på de krav, som nu gälla för inträde. Om eu sådan

Den ordning,
i vilken reformen
bör
genomföras.

22 Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

benägenhet har intet försports, snarare hava antydningar i motsatt riktningframkommit.
En oavvislig förutsättning för att över huvud tanken på ett
sänkande av läroverkets slutmål skall kunna komma under allvarligt övervägande
måste därför vara, att åtgärden förbindes med anordnande av särskilda
kurser till utfyllande av de brister i förutbildningen, som skulle
komma att vara för handen vid avgången från läroverket. De sakkunniga
hava klart uppvisat, att betydande praktiska svårigheter äro förbundna med
eu dylik anordning såväl för högskolorna eller läroverken — alltefter som
kurserna förlädes till den ena eller den andra gruppen av utbildningsanstalter
— som ock för lärjungarna och deras målsmän. Jag finner mig fördenskull
äga väl grundade skäl att biträda den av de sakkunniga uttalade
uppfattningen »att det högsta gymnasiestadiets ersättande genom propedeutiska
kurser, förlagda till högskolorna eller till vissa större gymnasier, innebär
en synnerligen vittutseende förändring i vårt undervisningsväsen, som
under inga omständigheter synes böra genomföras utan att eu allsidig utredning
verkställts och samtliga för frågan viktiga faktorer övervägts.»

Under dylika omständigheter saknar jag anledning att nu ifrågasätta någon
principiell förändring i läroverkets ställning. Mitt ståndpunktstagande
till föreliggande organisationsproblem är alltså grundat på den övertygelsen,
att läroverkets och i detta fall närmast gymnasiets allmänna bildningsmål
bör förbliva i princip oförändrat.

Av vad jag i det föregående anfört skulle man måhända vilja draga den
slutsatsen, att jag nu har för avsikt att omedelbart föreslå en generell omläggning
av vårt högre undervisningsväsen i huvudsak efter de linjer, som
blivit av skolkommissionen utstakade. Olika skäl av pedagogisk och ekonomisk
natur, ävensom en, enligt min uppfattning, skyldig hänsyn till
en ganska allmänt utbredd mening inom av skolfrågan intresserade kretsar
mana till ett varsamt fortskridande i fråga om reformarbetets utförande.
Efter ingående prövning av det föreliggande utredningsmaterialet
och med beaktande av övriga förhållanden, till vilka hänsyn bör tagas, har
jag kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste formen för frågans
lösande är att med utgångspunkt från vissa, för den framtida skolorganisationen
grundläggande principiella synpunkter, genomföra en varsam, successiv
anpassning av den nuvarande ordningen efter de ändrade krav, som tidsförhållandena
uppställa. Frågan om den utsträckning, som lämpligen åt
sagda anpassning kan och bör givas, torde böra bedömas med anlitande
av försökets väg i så måtto, att man prövar sig fram och vid de fortsatta
åtgärderna låter sig ledas av erfarenhetens vittnesbörd angående förefintliga
behov och ekonomiska möjligheter.

Denna fortsatta prövning rörande ombildnings- och utbyggnadsarbetets
fullföljande synes mig ändamålsenligen böra ske från fall till fall.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Väljes en sådan väg, som den jag nu angivit, kommer också anledning
att saknas för de farhågor för »mekanisering» och »monopolisering», som i
den förda diskussionen gjort sig hörda beträffande den av skolkommissionen
framlagda organisationsplanen. Tvärtom synas mig de föreslagna åtgärderna
ägnade att skänka det högre skolväsendet en väsentligen ökad mångsidighet
och smidighet utan att dock det krav på fasthet och stadga, som jag anser
vara av grundläggande betydelse, behöver eftergivas.

Såsom grundläggande synpunkt för det reformförslag, jag nu har för avsikt
att framlägga, framstår för mig kravet, att på varje ort i landet, där stat eller
kommun funnit sig böra eller i eu framtid finner sig böra upprätta eller understödja
läroanstalter för en högre teoretisk skolundervisning, möjlighet skall beredas
den ungdom, som fullständigt genomgått obligatorisk folkskola, att i omedelbar
anslutning till de i folkskolan förvärvade kunskaperna fortsätta sina
studier.

Vad beträffar det tekniska tillvägagångssättet vid genomförandet av de
olika reformer, vilkas ändamål, innebörd och lämpliga omfattning under
den hittills förekomna utredningen varit föremål för skilda meningar, har
man kunnat iakttaga tvenne från varandra avvikande uppfattningar. Skolkommissionen
samt de myndigheter och korporationer, vilka ställt sig
bakom dess förslag, hava uppenbarligen avsett, att vårt undervisningsväsen
på en gång, om än med iakttagande av viss övergångstid, skulle omläggas
i enlighet med de uppdragna linjerna. Även skolöverstyrelsen torde i
detta avseende hava biträtt kommissionens ståndpunkt beträffande de stora
delar av organisationsförslaget, som vunnit ämbetsverkets tillstyrkan. Däremot
hava av reservanter inom överstyrelsen den åsikten hävdats, att
organisationsfrågan borde angripas helt experimentellt och en eventuell nyordning
undanskjutas, till dess olika anordningar hunnit i en mera begränsad
omfattning praktiskt prövas. En i det hela förmedlande ståndpunkt har i
angivna avseende intagits av generaldirektör Bergqvist i det av honom avgivna
särskilda utlåtandet över kommissionsförslaget. I nämnda utlåtande
kommer nämligen den uppfattningen till synes, att man i fråga om vissa
av de föreslagna huvudsakliga åtgärderna redan måste anses besitta tillräcklig
erfarenhet för att omedelbart kunna bringa dessa till verkställighet,
medan beträffande andra ytterligare försöksverksamhet syntes tillrådlig. Jämväl
borde erfarenheten tagas till råds vid bestämmandet av den omfattning
olika organisatoriska system framdeles borde erhålla inom vårt undervisningsväsen.

De riktlinjer, som av dåvarande departementschefen, statsrådet Clason,
uppdrogos för de s. k. skolsakkunnigas övorarbetning av det föreliggande
reformförslaget, hava uppenbarligen utformats i nära anslutning till den
ståndpunkt, som enligt vad nyss sagts, funnit förespråkare bland reservanterna
inom skolöverstyrelsen. Emellertid har härutinnan min närmaste

Huvudsynpunkter
i
fråga om'' reformens
genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

företrädare i ämbetet meddelat från de ursprungliga avvikande direktiv, till
följd varav den verkställda sakkunniggranskningen icke resulterat i planer
för en tidigare åsyftad försöksverksamhet.

För min egen del är jag visserligen fullt medveten om att det vid en omorganisation
av vårt högre undervisningsväsen kan bliva erforderligt att i viss mån
anlita de förberedande försökens väg, men jag finner mig böra bestämt
avböja en sådan väg för den nu föreliggande organisationsfrågans lösning,
som innebär ett införande av försöksanordningar av den karaktär och omfattning,
att ett fast skolsystem därefter i realiteten näppeligen skulle kunna sägas
förefinnas inom riket. Godtagandet av eu ståndpunkt, enligt vilken även själva
huvudgrunderna för en ny organisation skulle göras till föremål för en ingående
försöksverksamhet, måste givetvis medföra ett mycket avsevärt uppskov med
varje avgörande beslut. Resultatet av de vidtagna försöksanordningarna skulle
nämligen i bästa fall kunna väntas föreligga först åtskilliga år efter det den
på prov ställda organisationen varit i verksamhet. Exempelvis vill jag
erinra om, att, då normalt sju år skulle erfordras för att enligt den av skolkommissionen
föreslagna läroverksorganisationen föra en enda årgång lärjungar
från läroverkets första klass fram till studentexamen, man tidigast
efter tio eller femton år skulle kunna uppnå en mera stadgad uppfattning
om värdet av de försök, som kunde komma att anställas rörande denna
organisation.

Till detta viktiga praktiska skäl anser jag mig vidare böra foga icke
mindre vägande sådana av mera principiell natur. Jag hyser nämligen
mycket starka tvivel om möjligheten att nå fram till objektivt giltiga slutsatser
rörande utgången av organisatoriska försök, vilka anställas väsentligen
för försökens egen skull. Såsom jag redan inledningsvis uttalat, befinna
sig en skolas organisation och inre arbete i en ständig, nära växelverkan.
Då vidare de lokala förutsättningarna, lärarkrafternas beskaffenhet
och lärjungematerialets art likaledes måste vara underkastade icke obetydande
växlingar vid olika läroverk och å skilda orter, skulle man vid här
ifrågavarande försöksverksamhet bliva tvungen att räkna med så mångtydiga
och svåröverskådliga resultat, att man näppeligen annat än i rena
undantagsfall kunde bliva i tillfälle att med nödig säkerhet fastställa själva
organisationens verkliga betydelse för resultaten. Därtill kommer, när det
gäller de större grundläggande organisationstyperna, att de bedömande
merendels redan på förhand på mera teoretiska grunder bildat sig en uppfattning
i frågan, vilken lätt nog kan komma att, låt vara mera omedvetet,
utöva ett bestämmande inflytande på det slutliga omdömet. Riktigheten av
denna min uppfattning har vunnit eu bestämd bekräftelse genom bl. a.
den starkt varierande värdesättning av de kommunala mellanskolornas verksamhet,
som framträtt i den förda diskussionen. När man efter en mer än
femtonårig prövotid, under vilken dessa läroanstalter nått en sådan utveckling,
att de i antal överträffa läroverken, nödgats inregistrera så divergerande om -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

domen om skolornas arbete som skett, torde det på goda grunder kunna
betecknas såsom ytterligt osäkert, huruvida genom anordnande vid ett eller
annat läroverk av försökslinjer enligt samma typ, nödiga hållpunkter för
ett avgörande domslut skulle vinnas.

Till det nu anförda må fogas den erinran, att det för de allmänna läroverkens
framtida utveckling är av största betydelse, att det provisorium, som
beträffande vissa av dessa läroanstalters anslagsförhållanden rått i mer än
tio år, snarast möjligt avlöses av eu annan ordning. Min övertygelse är, att
förutsättningar för att härutinnan uppnå eu i och för sig önskvärd och välbehövlig
ändring kunna skapas allenast därigenom, att tillfälle beredes riksdagen
att taga ställning till de föreliggande organisationsspörsmålens huvudpunkter.
En uraktlåtenhet från min sida att medverka till att organisationsfrågan
bringas ur sitt fleråriga svävande läge måste för de nämnda
läroanstalterna innebära fortsatt osäkerhetstillstånd med därav följande hämmad
utveckling.

Går jag så att skärskåda frågan om de av mig i det föregående upptagna
reformkravens inbördes sammanhang, torde det till en början gälla, att den
omläggning av läroverkets inre arbete, varav jag funnit trängande behov
föreligga, i icke ringa utsträckning låter sig åvägabringa genom en granskning
av läroböcker och en revision av lärokurser med därtill hörande
metodiska anvisningar och således icke med nödvändighet måste förbindas
med mera genomgripande organisatoriska åtgärder. Detta gäller dock icke
undantagslöst angående läroverkens samtliga organisationsformer. \ ad särskilt
gymnasiet beträffar, är spörsmålet om arbetets omläggning så nära
sammankopplat med frågan om ämnesgruppering och linjedelning, att det
sannolikt icke är möjligt att bereda väg för ett förändrat studiesätt utan att
samtidigt en väsentlig omläggning av gymnasiets organisatoriska gestaltningäger
rum. Jag har därför för avsikt att föreslå en sådan. Även i fråga
om realskolestadiet ingår det i min plan att vid de organisatoriska förändringar,
som av mig här ifrågasättas, i görligaste mån fästa avseende
vid den växelverkan, som äger ram mellan arbetssätt och organisatoriska
anordningar. Då jag emellertid icke har för avsikt att nu föreslå en
allmän och fullständig omläggning av läroverksorganisationen, utan endast
en partiell ombildning, anser jag mig böra framhålla, att jag även i
fråga om den tills vidare i yttre organisatoriskt hänseende oförändrade delen
av den högre skolan åsyftar att i största möjliga utsträckning för undervisningens
inre planläggning bringa i tillämpning vissa av de grundsatser,
vilka här förut angivits såsom ämnade att gälla de delar av läroverket, vilka
föreslås förändrade jämväl i yttre organisatoriskt avseende.

Vid utformningen av mitt förslag har jag låtit mig angeläget vara att
tillse, att de i första hand till vidtagande ifrågasatta åtgärderna icke skola
bliva ekonomiskt alltför betungande för stat och kommun. Tillika har jag

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

ansett det vara av synnerlig betydelse att vid omorganisationens planläggning
sådana åtgärder undvikas, vilkas ekonomiska räckvidd icke kan på
förhand klart överblickas. Jag har fördenskull icke funnit mig böra framställa
förslag, vilka automatiskt skulle kunna pålägga de anslagsbeviljande
korporationerna väsentligt ökade utgifter av nu icke uppskattbar storlek och
även med hänsyn härtill givit den omedelbart förestående utbyggnaden erforderlig
begränsning.

Yad särskilt beträffar spörsmålet om den kvinnliga ungdomens rättmätiga
fordran på utbildning under lika villkor med den manliga, är denna
angelägenhet ägnad att ställa betydande krav på ekonomiska uppoffringar
av stat och kommun. Det framgår nämligen tydligt, att de väsentligt
ökade kostnader, vilka ett förverkligande av det av skolkommissionen uppdragna
reformprogrammet beräknats kräva, främst skulle betingas av just
denna sida av förslaget. Därest alltså flickundervisningen framdeles bleve
en statens och kommunens angelägenhet i samma mening, som gäller om
de nuvarande allmänna läroverken, skulle uppenbarligen de ekonomiska
konsekvenserna te sig ännu mera vittutseende, om man underläte att samtidigt
tillvarataga de möjligheter till besparing i det allmännas utgifter, som
en vidgad tillämpning av enhetsskoleprincipen öppnar. Å andra sidan
skulle en reform med enbart sistnämnda syftning medföra svårigheter beträffande
bl. a. utnyttjandet av tillgängliga lokaler och användandet av fast
anställda lärarkrafter. Av vad jag nu sagt torde framgå, att man även av
finansiella och praktiska skäl är hänvisad att låta den kvinnliga ungdomens
utbildning i allmänna läroanstalter tillgodoses samtidigt med att enhetsskolekravet
beaktas.

Mera oberoende av nu avhandlade spörsmål är det jämväl förut berörda
önskemålet om ordnade gymnasiala utbildningsmöjligheter för den
ungdom, som efter genomgång av kommunal mellanskola eller statens
realskola önskar fortsätta studierna till studentexamen. Men å andra sidan
är det uppenbart att även realiserandet av detta krav medfört vissa ekonomiska
förpliktelser.

Slutligen vill jag framhålla, att av praktiska skäl de åtgärder, som föreslås,
knappast kunna annorledes än i mycket begränsad omfattning komma i tillämpning
under läsåret 1927—1928 och följaktligen endast rent undantagsvis äro av
beskaffenhet att påkalla anslagsäskanden å riksstaten för budgetåret 1927—1928.

Den nödtvungna återhållsamheten vid tillmötesgåendet av kraven på
läroverksorganisationens utbyggnad medför, att flickorna för sin utbildning
alltjämt i ganska avsevärd utsträckning måste hänvisas till privata läroanstalter.
Emellertid anser jag mig tillika böra redan här framhålla, att
jag i detta läge sökt i största möjliga grad tillgodose de synpunkter, vilka jag
funnit böra bliva vägledande för det offentliga skolväsendets allmänna anordning,
även beträffande privatläroverkens organisatoriska gestaltning.

Jämväl torde det böra erinras, att jag av här anförda grunder i stor

Kungl, Maj:ts proposition Nr 116.

omfattning måst tills vidare undanskjuta åtgärder för ombildning till allmänna
statsläroverk av sådana kommunala mellanskolor, beträffande vilka
enligt min mening under gynnsammare statsfinansiella förhållanden redan
nu tillräckligt vägande skäl för statsövertagande skulle varit för handen.

I anslutning till vad jag sålunda anfört angående arten av de mest
trängande reformbehoven, kunna de i främsta rummet av föreliggande omständigheter
påkallade och under förhandenvarande betingelser genomförbara
åtgärderna grupperas kring följande fem huvudpunkter:

l:o) skolarbetets omläggning å läroverkets olika stadier i enlighet med de
grundsatser, som jag i det följande skall närmare utveckla;

2:o) läroverkets anknytande till genomgången obligatorisk folkskolekurs;

3:o) beredande av ökade möjligheter för den kvinnliga ungdomen att
vinna utbildning i offentliga läroanstalter fram till studentexamen;

4:o) anordnande av gymnasieutbildning i omedelbar anslutning till genomgången
kommunal mellanskola eller realskola;

5:o) gymnasiets ändamålsenliga uppdelning på bildningslinjer.

Reformens

huvud punkter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolkommis sionen.

II. Skolarbetets inre gestaltning.

Det för all skolverksamhet grundläggande spörsmålet om arbetslivets inre
gestaltning har givetvis uppmärksammats även vid tidigare regleringar av
läroverkens organisation. Och jämväl i det meningsutbyte, som ägt rum i
samband med vidtagandet av förberedande åtgärder för den omläggning av
sagda organisation, jag nu går att föreslå, hava hithörande förhållanden varit
föremål för icke ringa uppmärksamhet, framförallt med hänsyn till gymnasiets
ändamålsenliga anormning.

I mera samlad form hava, i anslutning till eu kritik av det inre arbetets
nuvarande läggning inom våra läroverk, vissa allmängiltiga synpunkter på
ifrågavarande spörsmål framlagts av skolkommissionen, vilken i sitt betänkande
ägnat en särskild avdelning åt »Arbetets inre organisation» (Bet. 1:1,
sid. 194 208). Närliggande spörsmål rörande tillgodoseende av den fysiska
fostrans och skolhygienens krav hava likaledes ställts i principiell belysning
(sid. 209 229). Vid behandlingen av de skilda skolformernas uppgifter och

organisation har kommissionen tillika lämnat närmare anvisningar beträffande
de vägledande grundsatsernas tillämpning. Särskilt må erinras därom,
att de framlagda motiveringarna för de föreslagna kursplanerna (Bet. I: 2,
sid. 585 726.) innesluta åtskilliga värdefulla anvisningar i detta avseende.

Inledningsvis betonar kommissionen vikten av att den inre anordningen
av skolarbetet icke tränges i skuggan för omsorgerna om skolformernas yttre
organisation. Aven om denna senare i väsentliga avseenden måste bestämmas
med hänsyn till sociala och praktiska förhållanden, kunde dock skolväsendet
i dess helhet icke ordnas med utsikt till framgång, utan att
största möjliga uppmärksamhet ägnades frågan om lämpliga former för det
inre arbetet.

Vid den granskning, som det nuvarande skolarbetet därefter underkastas,
framhåller kommissionen, att ingen av de anmärkningar, som riktats mot
detta arbete, synts mera betydelsefull än den, att den ungdom, som går ut
från våra skolor, i allt för stor utsträckning skulle sakna förmåga av mera
självständigt arbete samt över huvud att komma till rätta med det praktiska
livets uppgifter. Undervisningen anses ännu alltjämt i stor utsträckning
bedrivas efter metoder, vilka, trots det arbete, som ålägges lärjungarna,
lämnade dessa i en passivitet, som måste ogynnsamt inverka på deras skickliggörande
för en framtida verksamhet av mera självständig art. I nära och
naturligt sammanhang med nu berörda anmärkning stode det ofta hörda
påståendet, att de från skolorna utgående lärjungarnas kunskaper skulle lida
av en viss ytlighet och obestämdhet, ja förete betänkliga luckor och brist på
användbarhet i livet.

Gentemot denna senare kritik hävdar kommissionen, att anmärkningen

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116.

till en del bottnade i anspråk på mångvetande, som måste tillbakavisas.
Delvis föranledes den, anser kommissionen, av ett förbiseende eller ett underskattande
av lärjungarnas kunskaper på andra områden än dem, som
utgöra föremål för kritiken. Och i detta sammanhang fäster kommissionen
uppmärksamheten på att bedömandet av skolans studieresultat icke godtyckligt
får grundas på erfarenheterna rörande ett visst begränsat ämnesområde
utan med ledning av resultatet i det hela. Även om kritiken sålunda hölles
för i vissa avseenden missvisande, uttalar kommissionen, att skolarbetet under
trycket av rådande förhållanden försigginge med anlitande av undervisningsmetoder,
enligt vilka kunskapsinhämtandet företrädesvis skedde i form av
mekanisk minnesläsning. Detta föranledde lätt ytlighet och bristande säkerhet
i vetandet, just därför att detta ofta komme att sakna fotfäste i en
verklig sakkännedom och ej bringades i nödigt samband med lärjungarnas
aktiva personlighetsliv. Komme så därtill, att eu organisatorisk anordning
sådan som den för gymnasiet gällande bortvalsrätten i betydande omfattning
missbrukades, vore det rätt förklarligt, att nog så betänkliga luckor kunde
yppa sig i lärjungarnas kunskaper.

Som en tredje huvudanmärkning mot det nuvarande skolarbetet framhåller
kommissionen, »att detta arbete alltför ensidigt tager lärjungarnas förståndsverksamhet
i anspråk med försummande av de sidor av de ungas personlighetsliv,
på vilkas odlande deras karaktärsdaning i väsentlig mån måste
uppbyggas». Eu dylik ensidigt intellektualistisk inriktning av arbetet anses
så1 mycket lättare kunna uppkomma, då tillfällena till övning i mera praktiska
'' verksamhetsgrenar varit starkt beskurna, medan samtidigt de bidrag
av karaktärsbildande natur, som eu välorganiserad fysisk fostran skulle
kunnat lämna, icke tillräckligt tillvaratagits. Det anses också naturligt, att,
i samma mån som från samhällets sida behovet att klarlägga individernas
lämplighet för olika samhällsuppgifter framträdde med stegrad styrka, en
anordning av skolans arbete, som icke lämnade önskvärd vägledning i fråga
om de ungas personliga anlag utan tvärtom i nämnda avseende vore missvisande,
måste bliva föremål för anmärkningar och klander.

I fortsättningen angiver kommissionen sin egen grunduppfattning rörande
medlen att råda bot på de nämnda bristerna. Främst lägges härvid vikt
på arbetsmetoderna. Genom att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk,
borde en förbindelse åstadkommas mellan de ungas intellektuella liv och
övriga sidor av personlighetslivet, av vilkas fostran karaktärsdaningen beror.
Endast medelst sådana arbetsmetoder anses skolan kunna hos de unga väcka
lust till och skapa förmåga av självständigt arbete. Samtidigt kunde man
vänta, att de ungas kunskaper vunne i säkerhet och stadga samt att en med
verkligheten mera överensstämmande värdesättning av deras anlag och begåvning
redan inom skolan bleve möjlig.

Av praktiska åtgärder i sådant syfte, vilka kommissionen ifrågasatt, torde
böra omnämnas, att de föreslagna undervisningsplanerna för olika skolformer
konsekvent upptaga obligatoriska laborationer i de naturvetenskapliga
ämnena. Såsom utomordentligt betydelsefullt hade det vidare synts, att
största möjliga utrymme lämnas åt praktiskt arbete samt att de ungas fysiska
fostran tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt. T nu angivna
avseenden erinras om det praktiska arbetets stora värde för utvecklande av
lärjungarnas iakttagelseförmåga och sinne för precision. Det ökade också
deras möjligheter att lösa de praktiska uppgifter, som möta i livet, samtidigt
med att en rätt förståelse skapades av såväl det manuella arbetets som sam -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

arbetets stora betydelse. I enlighet med denna uppfattning har kommissionen
i realskolans samtliga klasser upptagit såsom obligatoriska ämnen slöjd
för såväl gossar som flickor, samt för flickorna dessutom hushållsgöromål i
en klass; som motsvarighet till sistnämnda ämne skulle för gossarna inträda
»praktiskt arbete». Även å gymnasiet skulle tillfälle till frivillig slöjdundervisning
beredas. Undervisningen i gymnastik och idrott vore ägnad att
lämna viktiga bidrag till främjande av lärjungarnas arbetsduglighet samt till
utbildandet av deras karaktärer och samfundsanda. För de praktiska förslagen
i detta avseende lämnas längre fram en kortfattad redogörelse.

Kommissionen framhåller emellertid, att redan nu gällande undervisningsplaner
med tillhörande anvisningar i ej ringa utsträckning uppburos av strävanden
att giva skolarbetet en organisation i den angivna riktningen. Framförallt
gällde detta de naturvetenskapliga ämnena, ett område, där de nuvarande
undervisningsplanerna måste anses hava inlett en ny tid. Av gammalt
hade i vårt land slöjd och gymnastik på ett lyckligt sätt tillgodosett
lärjungarnas övning i praktisk verksamhet och deras fostran i fysiskt avseende.
Kommissionen ansåge det också ställt utom tvivel, att* lärarna i
stor utsträckning besjälades av en åstundan att undervisa och uppfostra
ungdomen efter dylika eller därmed nära besläktade grundsatser.

Att skolarbetet detta oaktat lede av de antydda bristerna berodde emellertid
efter kommissionens uppfattning främst på den frånvaro av samling
och koncentration, som gjorde sig gällande. Uppmärksamheten fästes härvid
på den förefintliga ämnesträngseln samt på den detaljrikedom, som präglade
undervisningen, den senare till stor del föranledd av läroböckernas beskaffenhet.
Botemedlen söker kommissionen dels i en minskning av de samtidigt
lästa ämnenas antal, dels i en utsöndring av alla sådana kunskapsmoment,
vilka icke kunde anses äga en huvudsaklig betydelse för den insikt i ämnet,
som den särskilda skolformen avsåge att bibringa. I förstnämnda hänse
ende kunde i fråga om gymnasiet mångläseriet begränsas i specialiseringens
tecken genom undervisningens successiva samlande kring ett mindre antal
centrala ämnen. Denna regel har vid undervisningsplanernas utarbetande lett
till att antalet ämnen å de olika föreslagna linjerna nedbragts, lägst till 7.
Svårare ställde sig frågan, när det gällde realskolans stadium, »där krav med
ungefär lika styrka framställas på en mångfald kunskapsområden och där
ett tillfredsställande av dessa krav lätt leder till ett sidoordnande av ett
flertal i det hela lika betonade läroämnen». Kommissionen utvecklar i fortsättningen
betydelsen av att besläktade och samhöriga kunskapsmoment
komma att konsekvent stödja varandra vid undervisningen. Stor vikt fästes
vidare vid åtgärder för en väsentligt större samling i fråga om den till de
olika läroämnena anslagna tiden. I detta avseende framhålles, att de lektioner,
som varje vecka anslås till ett visst ämne borde i större utsträckning
än hittills läggas i följd, ävensom att den nuvarande anordningen med s. k.
entimmesämnen borde ersättas med mera koncentrerad läsning av respektive
ämnen. Särskilt understrykes, att s. k. periodläsning med koncentration av
ett ämne till viss del av läsåret vore av stor betydelse för ämnesträngselns
undanröjande. Vid undervisningsplanernas utarbetande hade
kommissionen också beträffande åtskilliga ämnen utgått från att en sådan
anordning normalt skulle komma till stånd och försett timplanerna med särskilda
anvisningar i sådant syfte.

I sammanhang med nu berörda åtgärder riktar kommissionen jämväl uppmärksamheten
på att ökad koncentration bör kunna uppnås även i avseende

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

på lärarkrafterna. Ett och samma läroämne borde under inga omständigheter
inom samma årsklass få uppdelas på olika lärarhänder. Tvärtom läge
det mycket stor vikt uppå, att samme lärare, särskilt på det lägre stadiet,
finge omhänderhava undervisningen i så många av klassens läroämnen, som
hans utbildning medgåve. Likaledes understrykes önskemålet, att lärarna i
de särskilda ämnena, under förutsättning av nödig kompetens, följde sina
lärjungar genom så många klasser som möjligt.

Starkt framhäver kommissionen nödvändigheten av en sovring av kunskapsmaterialet
under beskärning av kursernas traditionella innehåll. I syfte
att befordra eu sådan utveckling hade kommissionen funnit sig vid utformandet
av förslaget till kursplaner böra i stora drag söka antyda, hur eu
dylik stoffsovring borde åvägabringas. Sådana anvisningar möter man i
motiverna för kursplanerna i olika ämnen, t. ex. svenska, historia, fysik. I
detta sammanhang understryker kommissionen jämväl, att läroböckerna ofta
lämnade rum för berättigade anmärkningar och det framhålles tillika, att
det ingalunda vore uteslutet, att det allmänna, till främjande av en snabb
utveckling i önskvärd riktning, härvid ingrepe stödjande.

Kommissionen betonar i fortsättningen, att kraven ej mindre på koncentration
i skolarbetet än även på lärjungarnas mera aktiva deltagande i detta
arbete med nödvändighet ledde till, att antalet av de i en klass samtidigt
undervisade lärjungarna så inskränktes, att läraren finge bättre tillfälle till
en individuell behandling av dessa, än nu ofta i större klasser vore fallet.
Det stode nämligen för kommissionen klart, att de förhärskande massmetoderna,
som icke kunde taga tillbörlig hänsyn till de särskilda lärjungeindividernas
olika anlag och utveckling, innebure de största hinder för en undervisning
och uppfostran enligt de av kommissionen angivna riktlinjerna.
Endast genom en förnuftig individualisering av arbetet vunnes nödiga förutsättningar
såväl för rationella undervisningsmetoder som för ett personligt
fostrande arbete. Med hänsyn härtill hade kommissionen konsekvent utgått
ifrån, att högsta antalet lärjungar i en avdelning skulle utgöra å realskolestadiet
30 och å gymnasiestadiet 25, mot nuvarande 35, respektive 30. Därjämte
påyrkas möjligheter till uppdelning av de olika avdelningarna vid
undervisningen i vissa ämnen, dels naturvetenskapliga och praktiska, på sätt
redan hittills vid läroverken skett, dels också i främmande språk, svenska
och matematik.

Det torde vidare förtjäna erinras, att planläggningen av det nya gymnasiets
arbete skett under beaktande av kravet på ökad individualisering. Sålunda
innebär förslaget i denna del, att veckotimsummorna reducerats i
syfte att medgiva studier på egen hand, bl. a. i form av s. k. tillvalskurser,
under de båda sista skolåren. Enahanda är förhållandet beträffande det
föreslagna lyceet.

Till främjande av här framhävda synpunkter skulle det, enligt kommissionens
mening, även bidraga om hemarbetet förbereddes på ett sätt, som
icke förkvävde lärjungarnas självverksamhet. I detta sammanhang erinras
jämväl därom, att det kontrollerande förhöret (läxförhöret) till sin betydelse
i viss mån överskattats. Ofta förbisåges, att kontroll av lärjungarnas kunskaper
och mognad mången gång lättare skedde genom ett fortgående i studierna
än genom ett mekaniskt förhör av det redan inlärda. Om metoderna
härutinnan omlades, vunnes tid för att lärjungarna under lärarnas ledning
skulle kunna föras vidare inom det behandlade ämnesområdet. Med sådana
metoder skulle läxläsningen i hemmen kunna väsentligen underlättas men

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lärjungarna ändock förmås till ett mera aktivt deltagande vid kunskapsinhämtandet.
Kommissionen framhåller i detta sammanhang ytterligare, att
det ingalunda kunde anses olämpligt att en eller annan sammanhängande
studieuppgift förelädes lärjungarna till utförande under ferierna, blott dessa
uppgifter individuellt avpassades samt icke erhölle en omfattning, som kunde
betaga ferierna deras egentliga karaktär.

Slutligen betonas, att undervisningsplanerna icke borde göras alltför strängt
bindande utan lämna möjligheter till undervisningens nödiga anpassning
efter skiftande lokala och individuella förhållanden. I detta syfte föreslås,
dels att kursplanerna inom alla de olika skolformerna endast skola tjäna
»till huvudsaklig ledning», dels ock att i fråga om timplanerna skolöverstyrelsen
må äga att, där särskilda omständigheter sådant påkalla, efter
framställning av vederbörande skolas styrelse, medgiva mindre jämkningar
i timfördelningen.

I skolkommissionens allmänna redogörelse för planläggningen av den fysiska
fostran och skolhygienen i den framtida läroverksorganisationen erinras
inledningsvis om vissa utredningar, som i berörda avseenden blivit
under senare tid verkställda. Särskilt torde böra ihågkommas de önskemål,
som av svenska läkaresällskapet vid sammanträde den 30 november 1920
sammanfattats i ett uttalande, som tillställts kommissionen, och vari följande
krav uppställdes: åt den fysiska fostran bör ägnas minst 45 minuter dagligen
i alla klasser; lek och idrott böra införas vid sidan av den Lingska
gymnastiken; en dag i veckan böra lektionerna efter frukostlovet helt ägnas
åt utbildning i lek och idrott.

För egen del gör kommissionen gällande, att skolan f. n. icke tillräckligt
tillgodosett lärjungarnas behov av friluftsliv i förening med stärkande
och roande kroppsövningar under idrottens och lekens form. En påtaglig
brist anser kommissionen också föreligga däri, att man underskattat
gymnastikens, lekens och idrottens betydelse för lärjungarnas karaktärsdaning.
Kommissionen erinrar om de betydelsefulla synpunkter, som i detta
avseende anlagts av 1913 års gymnastik- och idrottskommitté. Vidare betonar
kommissionen, att en väl ordnad fysisk fostran måste inriktas på att
meddela praktisk vägledning angående de allmänna villkoren för hälsa och
sundhet. Slutligen framhålles betydelsen av att skolläkarinstitutionen ytterligare
utvecklas samt att åt den centrala skolmyndigheten beredes tillgång
till erforderlig sakkunskap vid handläggningen av hithörande angelägenheter.

Bland de praktiska åtgärder, som anses böra ifrågakomma för tillgodoseende
av den fysiska fostran, ställer kommissionen främst beredande av »nödig
sammanhängande tid åt lek, idrott eller över huvud åt stärkande friluftsliv».
Detta önskemål vill kommissionen realisera därigenom, att i samtliga
skolformer undervisningsarbetet ordnas så, att en halv dag varje vecka lämnas
helt fri från lektioner för att användas väsentligen till idrottsövningar
av olika slag. Ihågkommas bör emellertid, att kommissionen icke velat ensidigt
begränsa nämnda ledighets uppgift, utan skulle det med densamma
avsedda syftet, att åvägabringa rekreation och motvikt mot det intellektuella
arbetets ansträngningar, kunna vinnas jämväl genom annat friluftsliv,
t. ex. utflykter i skog och mark, exkursioner eller praktiska arbeten i det
fria. Ledningen av de unga skulle härvid i främsta rummet påvila de av
vederbörande lärare, som vore därtill skickade, men vid medelstora och
större läroverk erfordrades biträde även av de äldre lärjungarna. Vid över -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

vägandet, huruvida den nämnda ledigheten borde förläggas till bestämd eller
växlande veckodag, tinner kommissionen avgörande skäl tala för det förstnämnda
alternativet och syntes lördagen i sådant avseende lämpligast. Kommissionen
föreslår alltså, att en halv dag efter frukostlovet en gång i veckan,
i regeln lördag, skall lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar,
utflykter samt exkursioner. Deltagandet i de föreslagna idrottsövningarna
ansåges böra vara obligatoriskt för samtliga lärjungar i realskolan och gymnasiets
första ring samt å flickskolans motsvarande stadium men frivilligt
för gymnasiets båda högsta ringar och flickskolans högsta klass. För att
praktiskt möjliggöra här berörda anordning utan att arbetstiden i skolan
under veckans övriga dagar behövde utsträckas i icke önskvärd grad, förordar
kommissionen, att de till tiden efter frukostlovet förlagda lektionerna
avkortas till 40 minuter, varjämte rasterna efter första morgonlektionen samt
första lektionen efter frukostlovet anses kunna förkortas till 5 minuter i de
fall, där förhållandena gjorde sådant lämpligt. På så sätt skulle intill 7
lektioner kunna inläggas å läsordningen utan att lärjungarna behövde vistas
i skolan nämnvärt längre än som hittills krävts för 6 lektioner.

För att emellertid icke antalet läroämnen under dessa omständigheter
skulle bliva större än som ur synpunkten av en rationell koncentration
kunde anses lämpligt eller ens försvarligt, har kommissionen samtidigt ifrågasatt
en allmän bestämmelse av innebörd att antalet läroämnen icke någon
dag må överskrida 4, där icke tvingande skäl föreligga för en mindre avvikelse
från regeln.

I fråga om gymnastikundervisningen påyrkar kommissionen bl. a.,
att avdelningarnas storlek begränsas till omkring 60 lärjungar, motsvarande
två klassavdelningar. Som regel anses för varje avdelning ett antal av 4
lektioner i veckan tillfredsställande, och de föreslagna timplanerna upptaga
med undantag för realskolans tredje klass detta antal. I nämnda klass, där
det praktiska arbetet erhållit förhållandevis stor omfattning, uppgår timtalet
till 3. Erinras må ytterligare därom, att i gymnastikundervisningen avsetts
ingå ett starkt inslag av lek och idrott. Ämnet anses också för framtiden
böra rubriceras gymnastik med lek och idrott.

Vid timplanernas utarbetande har kommissionen särskilt uppmärksammat
frågan om den sannolika totala arbetsbelastningen och lämnat jämförande
utredningar av de nuvarande och föreslagna förhållandena å området.
Icke ringa betydelse tillmätes i detta avseende den omständigheten, att enligt
kommissionens åsikt hemskrivningarna borde bortfalla och de skriftliga
arbetena i regeln utföras i skolan, dels å de till respektive ämnen anslagna
lektionstimmar, dels å särskilda skrivdagar.

I sammanhang med denna redogörelse för kommissionens huvudsynpunkter
i fråga om skolarbetets allmänna läggning och inriktning må tillika erinras,
att kommissionsförslaget avser en revision av såväl inträdesprövningarnas
som de olika examinas anordning, i syfte att uppnå mera rationella
former för desamma i nära anslutning till det förändrade undervisningsoch
studiesätt, på vilket förslaget i övrigt bygger.

Slutligen synes det ock förtjäna i korthet erinras, att vissa ämnen ansetts
böra erhålla ett delvis nytt innehåll, och i anslutning härtill i förslagen till
undervisningsplaner upptagits under ändrade benämningar. Så har ämnet
kristendom å gymnasiet betecknats religionskunskap, det nuvarande ämnet

Bihang till riksdagens protokoll 11)27. 1 sand. 101 käft. (Nr llti.) 3

Myndighe terna.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

historia i real- och flickskolan rubricerats historia med samhällslära, å gymnasiet
och lyceet historia med samhälls- och ekonomilära, det nuvarande
ämnet biologi i realskolan benämnts biologi med hälsolära. Ämnet filosofisk
propedeutik har i förslaget betecknats psykologi. Beteckningen modersmålet
har ansetts lämpligen böra utbytas mot svenska i samtliga skolformer.

Beträffande här berörda delar av skolkommissionens förslag hava särskilda
yttranden i vissa punkter avgivits. Så rikta sig ledamöterna Gerda Martin,
J. Samuelsson, E. Staaff, I. Swartling och A. Sävström mot tanken på att
lärjungarna under ferierna skulle åläggas vissa studieuppgifter, under uttalande
att bortsett från växtinsamling allenast frivilliga studier borde ifrågakomma.
Rörande timtalet för ämnet gymnastik med lek och idrott å gymnasiet
hava ledamöterna N. Helger, S. Söderlindh och Gerda Martin påyrkat 5
veckotimmar, varjämte Helger och Söderlindh ansett, att deltagandet i halvdagsledighetens
idrottsövningar borde vara obligatoriskt för alla lärjungar.
Ledamöterna Anna Brita Bergstrand och Gerda Martin hava hållit före, att
lektionstiden inom alla de föreslagna skolformerna borde genomgående fastställas
till 40 minuter.

De av skolkommissionen uppdragna riktlinjerna för det inre arbetets anordning
hava i allmänhet mottagits med gillande av de hörda myndigheterna,
i vad de föreslagna åtgärderna avse ökad koncentration (Sammanfattning
I, sid. 230—31). Likaledes konstateras enhällig anslutning till kravet på
minskade klassavdelningar. Det praktiska arbetets vidgade utrymme har
visserligen här och var rönt gensagor, medan en och annan röst höjts för
en ännu större plats åt dessa ämnen. (Sammanfattning I, sid. 217 ff.). I stort
sett synas emellertid de anlagda synpunkterna ha mött förståelse. Förändringen
av de nu frivilliga laborationernas karaktär har i allmänhet förordats
(Sammanfattning I, sid. 212 ff.).

Mot de föreslagna åtgärderna för tillgodoseende av den fysiska fostran
(Sammanfattning I, sid. 271 ff.), hava kollegierna med få undantag icke haft
något att erinra. Däremot har anordningen med halvdagsledighet för friluftsliv
rönt kritik. Sålunda ha från en del håll tvivelsmål uttalats angående
lämpligheten av en regelbundet varje vecka återkommande ledighet
för detta ändamål. Därvid har påyrkats dels s. k. rörlig friluftsdag, dels
att de nu existerande månadsloven utökades för att genom hela lovdagar,
under vilka friluftsliv skulle bedrivas, giva ungdomen tillfälle till rekreation.
Oftast synes man också hysa den uppfattningen, att deltagandet i
idrottsövningarna m. m. borde vara obligatoriskt för alla lärjungar. I detta
sammanhang må ock anföras, att avkortningen av lektioner och raster mött
gensagor. Om gymnastikundervisningens omläggning till att omfatta även
lek och idrott hava delade meningar praktiskt taget icke framträtt. Däremot
hava från olika håll anmärkning riktats mot den alltför knappa tid, som
anslagits åt sagda undervisning. Dock hava svenska läkaresällskapet och

Kungl. Maj\ts proposition Nr 116.

svenska skolläkareföreningen godtagit förslaget om 4 veckotimmars gymnastik
med lek och idrott, under betonande att detta antal vore ett minimum,
som ej finge underskridas för någon klass eller ring.

Med avseende på inträdesprövningarnas och examinas läggning samt de
ifrågasatta förändringarna av vissa ämnens innehåll och begränsning, hava
rätt betydande meningsskiljaktigheter framträtt vid remissbehandlingen. Jag
anser mig emellertid icke bär böra redogöra för desamma, då jag i fortsättningen
av mitt anförande ärnar ägna hithörande ämnen mera ingående
uppmärksamhet.

Skolöverstyrelsen anför i sitt utlåtande (sid. 115 ff.) i huvudsak följande.

Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning angående den stora betydelsen
av att arbetet inom läroanstalterna får den rätta planläggningen och
inriktningen. Djupast anses detta bero av lärarpersonligheterna, deras anlag
och utbildning, deras intresse och pliktkänsla och kunde alltså icke regleras
av yttre bestämmelser. Men det vore icke desto mindre av betydelse,
att riktlinjer och anvisningar gåves, som kunde förekomma en oriktig läggning
av arbetet eller ett planlöst famlande. Överstyrelsen skänker i det
hela sin anslutning till de synpunkter och förslag, som framförts av kommissionen
och begränsar sig till några få erinringar. Sålunda framhålles i
fråga om den s. k. periodläsningen, att den åtminstone på läroverkets högsta
stadium skulle kunna medföra gynnsamma följder. En förutsättning för att densamma
skulle komma till stånd vore emellertid, att genom ändrad lagstiftning
större frihet bereddes i fråga om beräkningen av lärarnas tjänstgöringsskyldighet.
En viss varsamhet vore likväl av nöden vid anordningens
tillämpning. Ungdomen torde i allmänhet ha större behov av omväxling i
arbetet än äldre personer, och en stark koncentration kring ett fåtal ämnen
syntes åtminstone icke alltid vara ägnad att öka intresset.

Överstyrelsen vänder sig i fortsättningen mot tanken på obligatoriskt feriearbete
och ansluter sig härutinnan till den inom kommissionen avgivna reservationen.
Slutligen uttalar överstyrelsen, att det särskilt från flickskolorna
framförda önskemålet om frihet till en viss individuell anpassning i fråga
om undervisningsplanen efter skiftande lokala förhållanden syntes vara värt
allt beaktande.

I avseende på det sätt, varpå den fysiska fostran tillgodosetts i kommissionsförslaget,
erinrar överstyrelsen (Uti. sid. 117—119), att det ganska allmänt
i de avgivna yttrandena erkänts, att kommissionen allvarligt bemödat sig
att åt den fysiska fostran bereda en förbättrad ställning vid våra läroanstalter.
Då detta oaktat särskilt från kroppsvårdens speciella representanter
anmärkningar riktats mot kommissionens uttalanden och förslag, hade detta
sin grund däruti, att, såsom också från flera håll erkänts, kommissionen
stått inför ett olösligt problem. De krav på utrymme i skolans utbildningsarbete
för den fysiska fostran, som av dennas representanter med stor enhällighet
gjordes gällande, kunde icke tillgodoses, om nu gällande fordringar
på resultatet av det teoretiska utbildningsarbetet alltfort skulle upprätthållas.
Det ansåges i detta hänseende upplysande, att några positiva uppslag till
genomförande av eu bättre ordning än den kommissionen föreslagit icke
egentligen framkommit i de yttranden, som sysselsatt sig med dessa frågor.

Huruvida åter de krav, som den fysiska utbildningens förespråkare, framförallt
läkare och gymnastiklärare, uppställde, vore i allo befogade, vore ett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

spörsmål, vars besvarande väl till icke ringa del borde grundas på en klar
uppfattning om arbetsbelastningens omfattning i förhållande till lärjungarnas
krafter inom den nuvarande skolan. I fortsättningen betonar överstyrelsen,
att frågan om ungdomens överansträngning ådragit sig stor uppmärksamhet,''
men att några mera systematiska eller ingående undersökningar av detta
spörsmål icke hade blivit utförda, utan grundade sig de gjorda uttalandena
i allmänhet på mera subjektiva iakttagelser och på enskilda fall, vilkas
räckvidd generaliserats. Det syntes önskvärt, att frågan med hänsyn till
dess synnerliga betydelse, i den mån så verkligen vore möjligt, bleve föremål
för ingående och objektiv undersökning.

I fråga om detaljerna i kommissionsförslaget uttalar överstyrelsen, i anslutning
till vid remissbehandlingen framställda ändringsyrkanden, att övervägande
skäl syntes tala för att friluftsledigheten icke bundes vid en bestämd
veckodag utan bleve rörlig. Med eu dylik förläggning saknades anledning
att under vissa dagar öka antalet lektioner, och därmed kunde också den
ifrågasatta förkortningen av vissa lektioner och raster förfalla.

Aven reservanterna inom skolöverstyrelsen uttala sig närmare om de av
kommissionen framlagda riktlinjerna för skolarbetets inre organisation (Utlåtande
sid. 284 ff.).

Det erinras inledningsvis om den grundliga omläggning av undervisningen
vid de allmänna läroverken, som kom till stånd i samband med 1904 års
reform och som särskilt för de naturvetenskapliga ämnena innebar upptagandet
av arbetsmetoder, vilka syftade att taga lärjungarnas självverksamhet
i anspråk i högre grad och på ett verksammare sätt än tidigare. Om sålunda
den orientering av undervisningen, som i berörda sammanhang gjordes,
kunde sägas i det hela ha lagts i god riktning och därför borde vidare fullföljas,
uteslöte detta icke, att åtskilligt kunde vara i behov av att ändras
och förbättras med ledning av vunna erfarenheter. I första hand anmälde
sig härvid behovet av en revision av lärokurserna i de olika undervisningsämnena.
Tiden ansåges nu vara inne att i detta avseende »taga ett kraftigt
tåg». Den strävan efter största möjliga fullständighet, som i allmänhet
präglat våra lärokurser, borde mera få träda tillbaka och giva plats för en
grundligare behandling av betydelsefullare delar med förbigående av mindre
Väsentliga. Allt som vore möjligt borde göras för att motarbeta det inre
mångläseriet. Reservanterna rikta jämväl uppmärksamheten å läroboksframställningarnas
betydelse och påyrka en omedelbar revision av vårt läroboksväsende
genom en särskild granskningsnämnd.

Reservanterna understryka i fortsättningen kravet på koncentration i olika
hänseenden och uttala att »varje ny landvinning i denna riktning betecknar
ett framsteg i fråga om sunda arbetsförhållanden inom skolan». Likaledes
förordades vidsträcktare användning av arbetsmetoder, som taga lärjungarnas
själv verksamhet i anspråk, ävensom ökat utrymme för det praktiska
arbetet. Vad kommissionen i övrigt föreslagit rörande minskat lärjungeantal
i klasserna och undervisningsplanernas vägledande karaktär tillstyrkes.

Vidkommande den fysiska fostran instämma reservanterna i de av kommissionen
anförda allmänna synpunkterna (Uti. sid. 287 ff.). Förslaget om
halvdagsledighet varje vecka för idkande av friluftsliv syntes i princip tilltalande,
och ansåges fast dag för ändamålet tjänligast. Däremot syntes det
ingalunda nödvändigt och beträffande större skolor knappast lämpligt, att
hela skolan hade sådan ledighet samma veckodag. I likhet med kommis -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

sionen anse reservanterna, att s. k. rörlig friluftsdag skulle medföra olägenheter
av flera slag, men ville dock ej motsätta sig, att försök med olika
anordningar gjordes. För att emellertid här omförmälda anordning ej måtte
förfela sitt syfte, vore det angeläget att tillse, att arbetsbelastningen under
veckans övriga (lagar ej bleve alltför betungande. De av kommissionen i
sådant avseende framställda förslagen kunde icke förordas. Närmast läge
utvägen att söka vid uppgörande av undervisningsplaner nedbringa antalet
lektioner i de teoretiska ämnena. Skulle denna väg ej visa sig framkomlig,
borde en undersökning göras rörande möjligheten att förkorta samtliga lektioner
från 45 till 40 minuter. Ehuru enligt reservanternas mening vissa
skäl kunde tala för att deltagandet i de ifrågasatta idrottsövningarna icke
bleve obligatoriskt för lärjungarna i gymnasiets båda högsta ringar och
flickskolans högsta klass, föreslås dock, att åtminstone tills vidare, tills man
vunnit någon erfarenhet i frågan, övningarna måtte bliva frivilliga blott för
gymnasiets högsta ring.

Beträffande gymnastikavdelningarnas storlek förordas kommissionens förslag.

Mot beteckningen gymnastik med lek och idrott hade reservanterna intet
att erinra.

Reservanterna uttala till sist, att de av kommissionen anförda synpunkterna
och framställda förslagen beträffande skolungdomens fysiska fostran
åtminstone i stort sett vore förtjänta att vinna beaktande. Härvid kunde
dock reservanterna icke underlåta att framhålla, att ett genomförande av
kommissionens förslag om realskolans förkortning till fyraårig och gymnasiets
till treårigt samt om den utsträckta användningen av samskoleformen
utan tvivel skulle vara ägnat att försvåra skolans utveckling i sådan riktning,
som tillgodosåge den fysiska och psykiska hygienen.

Utförligast och mest ingående dryftas de här avhandlade skolproblemen
i det yttrande, som avgivits av generaldirektör Bergqvist (Våra skolor sid.
135—238). I sagda utlåtande lämnas en utförlig framställning av såväl
skolarbetets nuvarande brister som vinsterna av ett samlat arbete. Därjämte
meddelas en utförlig karakteristik av arbetssättet i vårt lands skilda
skolformer ur synpunkten av de grundsatser, som härutinnan ansåges böra
vara vägledande.

Inledningsvis erinrar Bergqvist, att det härskande allmänbildningsbegreppet,
i sig själv obestämt och konturlöst, för skolans arbete och utveckling
hade blivit ödesdigert särskilt i två avseenden. Därigenom hade framkallats
en oriktig föreställning om bildningen, om dess natur, om dess uppkomst
och om sättet, varpå den manifesterade sig. Såsom en följd härav hade
under tidernas lopp en anhopning av lärostoff ägt rum, åsyftande intet
mindre än eu brokig rundblick över det mänskliga vetandet. Inom skolan
spårade man de ogynnsamma inverkningarna i form av ämnen, som trängdes
på ett ödesdigert sätt; detaljerna hade ökats och nya ämnen hade tillkommit.

Den åt varje särskilt ämne i regeln njuggt tillmätta tiden i förening med
de överfyllda klasserna försvårade eller omöjliggjorde för läraren att vid
undervisningen finna ro och utrymme för ett arbetssätt, som lät lärjungen
arbeta sig själv fram till sina kunskaper och som kunde bereda honom
verkliga förutsättningar för att samla, behärska och använda kunskapen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Över skolans arbete lade sig lätt en »passivitetens anda». Huvudsaken vid
undervisningen bleve på så sätt lätt nog, att lärjungarna både så mycket
som möjligt i sitt minne utan att tillräcklig omsorg kunde ägnas åt sättet,
varpå minnesförrådet inhämtades. Förhörandet och examinerandet komme
att vid undervisningen spela huvudrollen.

Härvid förelåge fara, att formen för arbetet komme att lida brist på en
sund och naturlig anpassning efter lärjungarnas behov och mottaglighet.
Undervisningen fångade ej längre lärjungarnas intresse och vad som inhämtats
under en sådan stämning sloge ej heller djupa rötter. Lätt nog
skapades också hos de unga arbetsvanor, av vilka de kunde få förtret i
livet. De stode handfallna inför de värv, som där mötte dem med anspråk
på att de skulle kunna något på egen hand. Och från en annan synpunkt
inställde sig faran, att skolans dom lätt nog kunde bliva missvisande i fråga
om lärjungarnas begåvning och deras verkliga personliga utrustning. Här
mötte alltså risker ur både individuell och social synpunkt.

Den bristande fördjupningen i arbetssättet utövade också ett ogynnsamt
inflytande på kunskapernas beskaffenhet. Men den verkade även hinderligt
på skolans fostrande arbete. Och genom den arbetsisolering i förhållande
till kamraterna, som den passiva undervisningsmetoden medförde, berövades
undervisningen ett av sina förnämsta medel att tillgodose de ungas sociala
fostran.

Även för den fysiska sidan av lärjungens personlighetsliv måste ett mångsplittrat
skolarbete och eu överbelastad timplan bliva hinderliga. Oavsett
den omedelbara faran för överansträngning, komme varken skolan eller
livet därutanför att erbjuda tillräckligt intresse och utrymme för tillgodoseende
av lärjungens fysiska fostran.

Sammanfattningsvis betonar Bergqvist, att sålunda ett oriktigt uppfattat
och ett oriktigt tillämpat allmänbildningsbegrepp kunde komma att leda till
en »allmänbildning», som »intet annat är än en nebulösa av splittrade kunskapselement
utan personlighetsutvecklande värde och som jämväl verkar
hinderlig för en sund fysisk fostran».

Vidare framhåller Bergqvist, att allmänbildningsbegreppet i detta begrepps
betydelse av ett splittrat mångvetande, även ur skolorganisatorisk
synpunkt kunde bliva hinderligt. Så länge huvudvikten i fråga om skolans
arbetsresultat lades på det kvantitativa kunskapsmåttet, komme lätt arbetet
inom de olika skolformerna att sakna de inre anknytningspunkter, som
eljest skulle framstått som en naturlig följd av de för all personlighetsutvecklande
undervisning och uppfostran gemensamma huvudfunktionerna. De
olika skolorna komme att träda i en viss rangtävlan med varandra, beroende
på den högre eller lägre valör, som mångvetandet i den ena eller andra
skolformen kunde anses äga.

I fortsättningen uppdrager Bergqvist riktlinjerna för det nydaningsarbete,
som erfordrades. Främst betonas härvid vikten av en »justering» av allmänbildningsbegreppet.
Den gamla sanningen, att ''bildad, färdig för livet
och dess uppgifter, är en människa icke i den mån hon har kunskaper,
utan i den mån som en självständig, genomgripande, harmonisk utveckling
av hennes krafter och anlag gått för sig’ ägde ännu sin giltighet. Blott
samling möjliggjorde fördjupning och blott fördjupning skapade verklig
bildning.

Samling i kunskaperna krävde i främsta rummet inskränkning i mångsyssleriet.
För varje enskild lärjunge måste det samtidigt behandlade kun -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

skapsstoffet i möjligaste mån begränsas. Beträffande de vägar, som härutinnan
borde anlitas, erinras särskilt om inskränkning av antalet samtidigt
lästa ämnen samt utrensning av förlegat och onödigt kunskapsstoff i syfte
att lätta detaljtvngden, icke minst inom de språkliga ämnena. Vidare betonas
vikten av att ekonomisera både med lärjungarnas och med lärarnas
tid och kraft. Besläktade och samhöriga kunskapsmoment inom samma
eller närbesläktade ämnen borde mera än hittills hållas tillhopa vid undervisningen,
och den tid, vilken på timplanen vore anslagen åt varje särskilt
ämne, finge icke alltför mycket sprängas isär på.skolans veckoschema. Särskilt
understryker Bergqvist vikten av s. k. periodläsning. Ytterligare påkallades
eu begränsning av lärjungantalet.

Den förnämsta vinsten av de nu berörda åtgärderna vore, att vart och
ett av de ämnen, som samtidigt läsas, kunde få så mycken tid, att ett rationellt
arbetssätt kunde komma till användning och att tillräcklig uppmärksamhet
kunde ägnas åt de ungas fysiska fostran.

I fråga om den allmänna inriktningen av arbetssättet framhåller Bergqvist,
att vi måste värna oss för en minnes- eller åskådningsundervisning,
som till huvudverktyg och källa hade detaljöverfyllda läroböcker eller lärarens
ymniga meddelanden, eu undervisning, som i det hela lämnade lärjungens självverksamhet
och produktiva krafter oberörda och som därmed också gjorde
lärjungen ensidigt mottagande. Häremot ställdes självverksamheten som
det eftersträvansvärda målet. I denna grundsats läge ingenting mindre än
möjligheten för skolan att trots hopade kulturmassor lösa sin uppgift: att
skapa personlig arbetsduglighet i livet. Handens arbete spelade härvid en
utomordentligt betydelsefull roll. Viktigare än något annat vore emellertid
det riktiga greppet på boken. Och även den rent didaktiska formen borde
underkastas jämkningar, i syfte att bereda lärjungen ökat tillfälle att själv
komma till orda.

Bergqvist påvisar ytterligare, hurusom det aktiva arbetssättet genom sm
förmåga att samla det personliga intresset och genom den fastare ordning
det därmed åstadkomme inom föreställningslivet skänkte en säkrare garanti
för uppkomsten av en personlighetsutvecklande känslo- och viljekultur. _ Det
lämnade därjämte betydelsefulla reala bidrag till karaktärsdaningen. Aven
ur social synpunkt inneslöte den aktiva metoden betydelsefulla ferment för
personlighetsutvecklingen, i det den odlade lärjungarnas samhälleliga drifter
och anlag och därmed främjade de personliga villkoren för ett samhällsliv,
bl. a. därigenom att de unga fördes samman till gemensamma arbeten, varvid
deras sinnen öppnades för betydelsen av arbetsfördelning och arbetsgemenskap,
deras känsla väcktes för solidaritet och personligt ansvar och
deras vilja fostrades till att inordna sig i ett större helt.

Självverksamhetens betydelse för personlighetsutvecklingen läge i främsta
rummet på denna utvecklings formella sida. Huruvida arbetssättet även
reellt skulle befordra individens och samhällets sunda och sedliga växt, berodde
av innehållet i de föreställningar, som förlänade de ungas känsloliv
dess färg och bildade motiven för deras handlingar. Det läge vid sådant
förhållande stor vikt uppå, att, när skolan sökte åstadkomma samling och
begränsning inom sitt lärostoff, icke sådana kulturmoment, som vore ägnade
att giva den sedliga karaktären dess väsentliga inriktning, utestängdes eller
försvagades. Närmast ginge tanken härvid till kulturvärden av religiös
och etisk, av konstnärlig och litterär, av historisk och social natur.

Efter en orientering kring frågan om skolan och begåvningsproblemet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

däri bl. a. understrykes vikten av skolans närmande till hemmen, utvecklar
Bergqvist vidare sin uppfattning om den fysiska fostrans ställning. Det
samlade arbetet beredde möjligheter att i skolan ägna denna angelägenhet
ökad uppmärksamhet. Särskilt borde större utrymme lämnas åt leken och
den fria idrotten. Men jämte det på den kroppsliga utvecklingen direkt
syftande arbetet bleve det också nödigt, att skolan både i sin undervisning
och i övrigt uppmärksammade den allmänna och personliga hygienens krav.
Vad den hygieniska undervisningen anginge, kunde denna dels på lämpligt
sätt anknytas. till gymnastikundervisningen i form av anvisningar och råd
från gymnastiklärarens sida, dels ock meddelas i samband med de teoretiska
lektionerna, främst i hälsolära.

Vid avhandlandet av spörsmålet om det samlade arbetets vinster riktar
Bergqvist slutligen uppmärksamheten på det gynnsamma inflytande, som
arbetssättet kunde få på möjligheten att timra upp ett skolsystem, där varje
högre skolform ansluter sig till den närmast lägre och bygger på dess arbete.
Under framhållande av att den högre skolans arbete måste i stigande
grad antaga ett abstrakt drag, betonas vikten av att lärjungarna från tidigare
år gjordes bekanta med och vande sig vid den väg, på vilken abstraktionen
vunnes. I motsatt fall riskerade man, att kunskaperna inskränktes
till passivt inhämtade minneslärdomar och stannade vid stela och livsfattiga
schemata.

»Om man nu», fortsätter Bergqvist, »i den lägre skolan låter arbetet allt mer
och mer gå ut på att på ett omedelbart konkret och levande sätt göra barnen
förtrogna med det verkliga liv, som omgiver dem, och att därvid vänja
dem att på grundvalen av denna bekantskap i möjligaste mån självverksamt
bygga upp ett större sammanhang av kunskaper inom de gränser,
vilka betingas av den lägre skolformens eget bildningsmål, så är det uppenbart,
att därmed också den högre skolans mera abstrakta arbete kommer
att erhålla eu mera verklighetsfylld grundval, än om den lägre skolan sökt
genom en mera mekanisk träning inöva vissa formella kategorier, av vilka
den högre skolformen måhända kunnat göra ett mera omedelbart bruk, eller
om den bjudit sina lärjungar brottstycken av det mera systematiska vetande,
som den högre skolan har att meddela. Detta allt under förutsättning, att
den lägre skolans arbete verkligen resulterar i bestämda kunskaper och i eu
vana icke blott vid tekniskt och naturvetenskapligt utan även vid allmänt
litterärt och språkligt orienterande arbetsmoment.»

För att emellertid arbetet i en lägre skolform skulle kunna bliva av betydelse
för eu högre, måste den högre både i sitt arbetssätt och i sin kunskapsmed
delelse verkligen söka tillgodogöra sig den arbetsvana och de insikter,
som lärjungarna inom den senare skolformen förvärvat.

Till sist betonar Bergqvist, att frågan huruvida det såsom eftersträvansvärt
betecknade arbetssättet kunde komma till stånd, berodde av undervisningsplaner
och undervisningsmedel. Men det berodde i allra främsta rummet
av de lärarkrafter, över vilka skolan förfogade. Fn betydelsefull förutsättning
för framgången i lärarnas arbete vore tillräcklig rörelsefrihet. I
detta syfte borde undervisningsplanerna icke vara bindande utan tjäna till
huvudsaklig ledning.

I en följande avdelning av sitt yttrande går Bergqvist att närmare undersöka,
i vilken utsträckning det aktiva arbetssättet redan präglar våra skolor.
Vad folkskolan angår, framhåller Bergqvist, att dess nya år 1919 fastställda
undervismngsplan satt som sitt förnämsta ögonmärke att söka åstadkomma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

samling i skolans arbete och därmed ock att möjliggöra ett arbetssätt, som
kunde främja de ungas kunskapstillägnelse och personlighetsutveckling i
överensstämmelse med folkskolans uppgift som den stora grundläggande
allmänna barnaskolan. Genom att fortsätta på den väg, varpå hon nu
vore inne, skulle folkskolan komma att i vidgad mån bryta ban för det
arbetssätt, av vilket alla våra skolor vore i så stort behov. Vad den nya
fortsättningsskolan beträffade, funnes f. n. ingen skolform bland de allmänt
grundläggande skolorna, som i lika hög grad hade sin undervisningsplan
lagd efter det aktiva arbetets linjer. I stort sett gällde det om arbetet
i folkskolan och fortsättningsskolan sagda även om den högre folkskolan,
både den allmänna och den yrkesbestömda.

I fråga om de allmänna läroverken gör Bergqvist gällande, att man i
den för dessa läroanstalter nu gällande undervisningsplanen så gott som
under varje läroämne återfunne närmare anvisningar om självverksamhetsoch
aktivitetsprincipens tillämpning. Våra läroverks arbete hade sedan
mycket långt tillbaka varit teoretiskt inriktat efter normer, som tenderade
åt detta håll. Trots dessa ledande synpunkter, som sålunda kommit till
synes i våra skolstadgor, och trots de framgångar som de även i praktiken
haft, återstode dock mycket mera att göra, innan marken kunde sägas vara
fullt beredd för en läggning av skolans inre gärning i arbetsprincipens
tecken.

Till undanröjande av de svårigheter och hinder, som sålunda funnes, hade
skolkommissionen föreslagit vissa betydelsefulla åtgärder. I fråga om koncentration
och beskärning av de olika ämnenas traditionella kursinnehåll
kunde man efter Bergqvists åsikt gå längre, än kommissionen gjort. Inom
alla skolans ämnen funnes både anledning och möjlighet att gå starkare
fram och detta utan att varken den ''medborgerliga’ eller den ''högre allmänbildningen’
därpå bleve lidande. Huruvida den stoffsovring, som här vore
så trängande nödvändig, skulle komma till stånd, berodde, såsom kommissionen
riktigt framhåller, i hög grad på att läroböckerna underginge en
verksam revision.

Kommissionens förslag att bereda de praktiska ämnena ökat utrymme
förordades av Bergqvist. I fråga om halvdagsledigheten för friluftsliv, ansåges
förslaget att binda densamma vid bestämd veckodag mindre lämpligt,
utan borde den efter viss plan ambulerande gå över veckans olika
dagar.

Bergqvist dryftar härefter närmare gymnasiets arbetsuppgifter ur de förut
avhandlade synpunkterna, och torde jag i det följande få anledning återkomma
till denna del av utlåtandet. I fråga om de högre flickskolornas
nuvarande arbetsformer anses »mångläseriets splittrande tryck» hava kommit
att lägga sig även över dessa skolor, ehuru de ägt en viss inre kraft att
åtminstone i någon mån motverka de menliga följderna därav på grund
av dels det utrymme som å deras timplan vore berett det praktiska arbetet,
dels frånvaron av examen. I sin mån innebure även den personliga
omvårdnaden om lärjungarna ett visst skydd mot mångläseriets vådor. Här
funnes alltså goda anknytningspunkter för det inre reformarbetet. Särskilda
svårigheter mötte dock i den förefintliga obenägenheten inom dessa
skolor att underkasta de olika ämnena den sovring ur synpunkten av huvudsak
och bisak, som vore oundgängligen nödvändig.

Beträffande slutligen de kommunala mellanskolorna förelåge vissa konstitutiva
svagheter, som icke kunde undgå att öva en viss ofördelaktig in -

Skolsak kunniga.

42 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

verkan på dessa skolors inre arbete. Den kortare lärotid, som stode dessa
skolor till buds, måste i stegrad grad medföra nödvändigheten av att sörja
för en ur den samlande och sammanhållande synpunkten väl uppbyggd
undervisningsplan och en sorgfällig sovring av lärokursernas innehåll.

I fråga om avgångsexamina förordar Bergqvist i huvudsak de av skolkommissionen
framställda förslagen. Likaledes ansluter sig Bergqvist till
grundtanken i den reformplan, som kommissionen framlagt beträffande inträdesprövningarnas
anordning, en fråga, till vars detaljer jag längre fram
återkommer. Vad åter den föreslagna särskilda inträdesprövningen till gymnasiet
angår, säger sig Bergqvist visserligen dela den grundsyn, som bär
uppe detta förslag, men finner sig vid närmare övervägande icke för närvarande
böra förorda, att detsamma realiseras.

Med hänsyn till den läggning, som de skolsakkunnigas arbete erhållit,
hava de endast i jämförelsevis ringa omfattning sysselsatt sig med den viktiga
frågan, huru arbetet i skolan bör bedrivas, för att rätt motsvara sitt
syfte. Emellertid ådagalägger ett närmare studium av de organisatoriska
utredningar, som av de sakkunniga verkställts, att de allmänna grundsatser
rörande skolarbetets inre organisation, vilka i det föregående berörts, av de
sakkunniga vunnit tillämpning vid planernas utformning.

Så finner man koncentrationsprincipens utnyttjande genom periodläsning
berörd (Utredning sid. 189). Den av skolkommissionen tillämpade koncentrationen
i fråga om språkundervisningen röner emellertid ett bestämt motstånd (sid.
75 ff.). Studiernas individualisering genom tillval, i vissa fall kombinerat
med bortval, avhandlas utförligt (sid. 262 ff.). Vikten av arbetssättets omläggning
i riktning mot ökad självverksamhet har likaledes vunnit de sakkunnigas
erkännande. De mot detta mål syftande åtgärderna att ge de
naturvetenskapliga ämnenas laborationer obligatorisk karaktär, förordas sålunda
(sid. 187, sid. 262). Men därjämte ifrågasättes anordnande vid sidan av
dessa av frivilliga laborationer för intresserade lärjungar. Slöjd, hushållsgöromål
och praktiskt arbete förekomma även i de sakkunnigas förslag till
undervisningsplaner (sid. 182 och 188).

Jämväl torde böra erinras, att skolkommissionens förslag att undervisningsplanerna
endast böra tjäna till huvudsaklig ledning funnit övertygade
försvarare i de skolsakkunniga (sid. 435 ff.), vilka i detta avseende önskat
göra friheten ännu vidsträcktare än kommissionen genom att underlätta
rubbning även av timplanerna.

I ett särskilt kapitel (Kap. XVI. Hygieniska synpunkter, sid. 445 ff.) av sitt
betänkande hava de sakkunniga avhandlat olika spörsmål rörande arbetsbelastningen
samt den fysiska fostrans omedelbara tillgodoseende. I detta
sammanhang lämna de sakkunniga en utredning av frågan om den sannolika
arbetsbelastningen i olika skolformer, och skulle enligt de framlagda
förslagen till timplaner tiden för lärjungarnas arbete i skolan bliva i det
hela densamma som enligt skolkommissionens och enligt de nu gällande;
de obetydliga skillnaderna innebure i allmänhet någon liten förkortning av
ifrågavarande tid. I likhet med skolkommissionen förorda de sakkunniga
(sid. 102 ff.), att skrivningarna huvudsakligen förläggas till lärorummet, en
åtgärd, som skulle medföra en rätt betydande minskning av lärjungarnas
hemarbete. De sakkunniga hålla före,- att deras förslag i jämförelse med
nuvarande förhållanden i nu nämnda hänseende innebure en viss förbättring.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

I enahanda syfte som skolkommissionen och i anslutning till dess förslag
hava de sakkunniga vidare i fråga om examina och inträdesprövningar
förordat anordningar och bestämmelser, som synts ägnade att göra dem
mindre beroende av tillfälliga omständigheter och därmed också mindre
enerverande för lärjungarna.

I likhet med skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist anse sig de
sakkunniga icke kunna förorda, att den föreslagna idrottsledigheten bindes
till bestämd veckodag. Det syntes önskligt att i avseende på förläggningen
rätt stor frihet lämnades, så att hänsyn kunde tagas dels till skolarbetet
i övrigt, dels till årstid och väderlek. De sakkunniga hade tänkt
sig den anordningen såsom möjlig, att under varje läsår de sedvanliga
lektionerna inställas sammanlagt högst 20 läsdagar. Av dessa skulle, omkring
10 användas till av skolan ordnade och ledda sysselsättningar i det
fria, såsom idrottsövningar, längre vandringar, biologiska exkursioner och
andra studieutflykter, friluftsarbete och dylikt, medan de övriga dagarna
skulle utgöra fritt lov. I flertalet fall borde ledigheten omfatta en halv dag,
hel dag då densamma avsåge längre exkursioner eller utflykter. De vanliga
fasta loven vid påsk och pingst skulle ej inräknas i nämnda ledighet. Ledigheten
borde efter olika omständigheter meddelas antingen åt hela skolan
samtidigt eller på särskilda dagar åt olika klasser eller klassavdelningar.
Utginge man från att läsåret hade 36 effektiva läsveckor, skulle man kunna
beräkna i genomsnitt ungefär ett ledighetstillfälle i veckan. Ledigheten
kunde således förutsättas inträffa i ungefär samma omfattning, som skolkommissionen
föreslagit, men man kunde smidigare anpassa dess placering
efter förhållandena.

Förkortning av rasterna avböjdes av de sakkunniga. Däremot hava de
sakkunniga under förutsättning av s. k. fast skrivdag ansett till 40 minuter
avkortade lektioner motiverade och därför funnit det önskligt, att möjlighet
bereddes även statsläroverken att försöksvis pröva denna möjlighet (sid. 109).

Skolkommissionens förslag med avseende på anordnande av gymnastikundervisningen
hade ej givit de sakkunniga anledning till något uttalande.
Dock påpeka de sakkunniga (sid. 452), att de i fråga om samtliga realskolformer
upptagit 4 veckotimmar gymnastik för gossarna, men för flickorna
i en av realsamskolornas klasser upptagit endast 3 veckotimmar sådan undervisning
för att göra det möjligt att utan höjning av veckotimtalet inlägga
undervisning i slöjd i alla realskolans klasser.

I det föregående har jag redan framhållit, att den samhälleliga och kulturella
utvecklingen städse utövat och måst utöva ett starkt inflytande på
skolväsendets allmänna gestaltning. Måhända hava under tidigare skeden de
sociala förhållandena främst blivit bestämmande för kraven på den yttre
anordningen, medan det kulturella framåtskridandet särskilt varit ägnat att
påverka lärostoffets innehåll och omfattning, ehuru, såsom jag förut erinrat,
det icke låter sig göra att i verkningarna bestämt avgränsa de yttre anordningarna
och det inre arbetet från varandra. Den nuvarande tidsperioden har
emellertid fått bevittna, att de sociala synpunkterna göra sig livligt påminta
även i fråga om undervisningens innehåll och arbetssättet i skolan över
huvud.

Departe mentschefen Allmänna synpunkter -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Över hela den civiliserade världen, kanske dock starkast accentuerat inom
anglosachsiskt kulturområde, möter man i våra dagar klart utformade pedagogiska
reformprogram, för vilka skolarbetets nyorientering i olika avseenden
utgör det grundläggande kravet. Det ligger i sakens natur, att jag,
då jag nu ämnar föreslå en omläggning i viktiga avseenden av vårt lands
högre skolväsen, icke kunnat underlåta att tillse, i vad män dessa allmänna
reformsträvanden vid omläggningen böra vinna beaktande, detta desto mera
som jag fäster synnerlig vikt vid att arbetsförhållandena inom skolan bliva
på ett tillfredsställande sätt ordnade. Till ett sådant övervägande finner
jag för övrigt så mycket större anledning som de ansatser till en omläggning
av skolarbetet i närbesläktad riktning, vilka gjordes redan i samband
med senaste läroverksreform visat synnerligen goda resultat. Likaledes hava
de reformåtgärder, som i samma syfte därefter vidtagits i fråga om såväl
undervisningen i folkskoleseminarierna som den allmänna folkundervisningen,
utövat ett mycket välgörande inflytande på undervisningen vid dessa
läroanstalter.

De här av mig åsyftade reformsträvandena ha sin styrka dels däri, att
de söka tillgodogöra sig de resultat, till vilka den psykologisk-pedagogiska
forskningen nått vid studiet av barnets och den växande individens utveckling,
dels också däri, att de bygga på de mångsidiga erfarenheter, som vunnits
vid praktiskt pedagogiskt försöksarbete inom skilda länder. På samma
sätt som den kroppsliga omvårdnaden om lärjungarna i våra olika skolor
sedan länge låtit sig ledas av de forskningsresultat, som å dithörande områden
uppnås, synes det mig naturligt och riktigt, att de rön och iakttagelser,
med vilka hithörande vetenskaplig forskning riktar vår kunskap, få utöva
ett reglerande inflytande på planläggningen och utförandet av skolans
undervisande och fostrande arbete. En förutsättning härför är givetvis, att
man framgår med en försiktighet, som bestämmes av nödvändigheten att
klargöra vad som kan anses med erforderlig säkerhet fastslaget.

En revision av de mål, som eftersträvas, och de vägar, som anlitas vid
de ungas undervisning och fostran, bör alltså anknyta till vad vi känna om
lagarna för individens andliga utveckling. Då det gäller målet för skolans
arbete, träder därjämte i våra dagar av skäl, som jag redan inledningsvis
antytt, den samhälleliga synpunkten i förgrunden med väsentligen större
styrka än tidigare och förbinder sig med hänsynen till nyssberörda framsteg
i kunskapen om lagarna för individens utveckling och påverkan. En
följd härav har blivit, att en förskjutning så småningom inträtt i fråga
om skolarbetets sätt att tillgodose de olika sidorna av lärjungarnas själsliv.
Under det skolarbetet i äldre tider och ända långt fram i våra dagar mer
eller mindre ensidigt inriktat sig på lärjungarnas intellekt (minne, åskådning,
abstrakt tanke), har under den senare tiden arbetet inom skolorna,
under påverkan av ovan angivna faktorer, alltmer och mer kommit att taga
sikte på vilje- och handlingslivet samt därmed besläktade sidor av själslivet.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

De av mig nu angivna reformsträvandena gå också ut på att i det hela
starkare inrikta skolarbetet på att sätta viljelivet i rörelse, att mera allmänt
och allsidigt utveckla handlingsförmågan. Detta grundläggande önskemål
söka de nya strävandena att förverkliga, vad själva kunskapsinhämtandet
angår, därigenom, att kunskaperna i vidast möjliga mån skola förvärvas
genom och under lärjungarnas eget produktiva arbete. I nära samband
därmed åsyftar man att åt det manuella arbetet, idrotten och den ordnade
leken bereda en större och fastare plats inom skolan.

Våra dagars skola finner sig sålunda icke längre kunna tillfredsställande
fylla sin uppgift genom att följa de mera intellektualistiska vägar, som för
en äldre tids uppfostringskonst stodo som de naturliga. Även vår tids skola
skänker sin höga uppskattning åt det intellektuella livets odling men finner
det vara minst lika betydelsefullt, att viljans och handlingslivets fostran,
karaktärsdaningen, uppmärksammas och vederbörligen tillgodoses. I en tid,
som den nuvarande, då samhällen och individer måst spänna sina krafter
till det yttersta för att återställa den förödelse av andliga och materiella
värden, som kriget och dess efterverkningar medfört, synes det angelägnare
än någonsin, att denna skolans dubbla uppgift klart fattas i sikte och att
dess lösning eftersträvas såsom skolarbetets enhetliga mål.

Då jag från dessa allmänna utgångspunkter går att tillse, huru skolarbetets
förhållanden för närvarande gestalta sig i vårt land, konstaterar jag
med stor tillfredsställelse, att den svenska skolvärlden ingalunda står oberörd
av de nämnda internationella reformtankarna. Vid nu förevarande
ärendes föregående behandling har icke heller någon egentlig meningsskiljaktighet
framträtt rörande lämpligheten och nödvändigheten av att de nya
grundsatserna mera allmänt och mera konsekvent få bliva vägledande även
vid ordnande av det högre skolväsendets förhållanden.

Sålunda anser jag mig böra erinra därom, att folkskolan genom den nya
undervisningsplanen av den 31 oktober 1919 reviderat sitt arbetssätt och
sitt mål i anslutning till det pedagogiska program, som inneslutes i beteckningen
»arbetsskolan». Och om den nya fortsättningsskolan av 1918
års typ torde gälla, att ingen skolform i vårt land i så hög grad har sin
undervisningsplan lagd efter det aktiva arbetets linjer. Det har också från
sakkunnigt håll vitsordats, att åtskilliga av de anvisningar, som innefattas
i gällande stadga för fortsättningsskolan, äga direkt tillämplighet på skolarbetet
i allmänhet. Och vad läroverken angår, hava de nu gällande undervisningsplanerna
i åtskilliga avseenden utformats under bestämt beaktande
av enahanda synpunkter. Framförallt torde detta äga sin giltighet i fråga om
de naturvetenskapliga ämnena, beträffande vilka 1904 års läroverksreform
varit banbrytande för vårt lands undervisningsväsen i dess helhet. Jämväl
i vissa andra hänseenden torde man vara berättigad förutsätta, att de påvisbara
brister, till vilka jag strax återkommer, mindre ha sin grund i otill -

Brister i det
inre arbetet
inom det
högre skolväsendet.

46 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

fredsställande planläggning än i en av olika omständigheter betingad ofullkomlighet
i tillämpningen av densamma.

Vad de kommunala mellanskolorna beträffar, torde i stort sett enahanda
förhållanden gälla, även om vissa ogynnsamma omständigheter, vilka dess
bättre synas mig vara av beskaffenhet att kunna avlägsnas, för närvarande
i större eller mindre grad utöva ett mindre fördelaktigt inflytande på vissa
sidor av arbetet vid dessa läroanstalter. I fråga slutligen om privatläroverken
är det obestridligt, att även dessa skolors verksamhet påverkats av
arbetsskolans idéer, ja, rättvisligen måste erkännas, att vissa av dessa skolor
hava i nu ifrågavarande avseende utfört ett banbrytande arbete.

Jag övergår nu till att mot bakgrunden av det anförda undersöka det
inre arbetets läggning inom de skolor, som jag närmast har att sysselsätta
mig med, för att därefter lämna en allmän orientering rörande de åtgärder,
som, efter min mening, böra vidtagas för de förefintliga bristernas undanröjande.

De av skolkommissionen anmärkta allmänna bristerna i vårt högre skolväsen
synas mig kunna sammanfattas däruti, att lärjungarna under skoltiden icke
förvärva erforderlig förmåga av självständigt arbete; att kunskaperna hos
de från skolorna utgående lärjungarna i många fall äro alltför ytliga och
obestämda samt att skolarbetet alltför ensidigt tager lärjungarnas förståndsverksamhet
i anspråk med försummande av de sidor av personlighetslivet,
av vilka karaktärsdaningen beror.

Av vad som från andra håll uttalats, och särskilt av vad generaldirektör
Bergqvist anfört, synes framgå, att skolkommissionen måste anses hava i
huvudsak riktigt angivit de områden av skolans inre arbete, på vilka uppmärksamheten
nu framförallt bör inriktas. För min del hyser jag den uppfattningen,
att samtliga de nämnda bristerna i utbildningsresultatet till väsentlig
del måste uppfattas såsom följder av det alltför starkt framträdande
intellektualistiska drag, i detta ords vidaste mening, vilket såsom ett arv
från flydda tider fått prägla den högre skolans ämneskrets, lärometoder och
arbetssätt. Att de förefintliga mindre tillfredsställande förhållandena i detta
avseende skärpts under inflytande av ett felbestämt allmänbildningsbegrepp,
synes mig likaledes ställt utom tvivel.

Den kvantitativa utvidgning av nämnda begrepp, som försiggått under
inflytande av den allmänna kulturutvecklingen, har utövat en ogynnsam
återverkan på skolan i olika avseenden. I främsta rummet bör erinras om
den anhopning av lärostoff, som för varje år blivit alltmer besvärande. Nya
ämnen hava tillkommit och tvingat till begränsning av tidsutrymmet för de
tidigare förekommande. Inom dessa senare hava samtidigt detaljerna undan
för undan ökats; det har inom de skilda läroämnena uppstått »en trängsel
mellan ämnets äldre och yngre, mellan dess mer eller mindre förlegade partier».

Under trycket av denna ämnes- och detalj trängsel, har tiden tett sig för

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

knappt utmätt, varför den ro och den tid, som äro oeftergivliga förutsättningar
för ett självverksamt arbetssätt, icke kunnat vinnas. Inhämtandet av
största möjliga mängd minneskunskap har i stor utsträckning blivit det huvudsakliga
målet. Förhör och examination hava under trycket härav brett
ut sig, och åt andra viktiga uppgifter för skolans verksamhet har fördenskull
endast mindre uppmärksamhet kunnat ägnas. Ett hinder för ett rationellt
arbetssätt hava också de mångenstädes allt för stora klassavdelningarna
utgjort. Möjligheterna till individualisering hava därigenom ytterligare i betänklig
grad kringskurits.

Det är emellertid uppenbart, att icke blott undervisningsplan utan jämväl
läroböcker och framför allt lärarpersonligheten öva ett stort inflytande på
arbetssättet. Låter den enskilde läraren sig ledas enbart eller övervägande
av en strävan att uppnå kvantitativa kunskapsresultat i sin undervisning,
lär man, hur vidsynt kursplaner och därtill fogade anvisningar än må vara
avfattade, fåfängt vänta ett ändrat sakernas tillstånd. Och den tendens till
allt större utförlighet och detaljrikedom i ''de använda läroboksframställningarna
inom skilda ämnesområden, som ligger i öppen dag för en var,
synes mig ägnad att utgöra ett bestämt hinder för ett rationellt ordnat kunskapsinhämtande.
Å ena sidan finna de personliga krafter, vilka önska fortsätta
sitt arbete utefter tidigare anlitade vägar, häri ett starkt stöd för sina
strävanden. Å andra sidan ligger i det angivna förhållandet ett nästan oöverkomligt
hinder för den lärare, som genom arbetets planläggning efter andra
linjer anser sig kunna bättre fullfölja sin gärning som undervisare och fostrare,
att följa dessa.

Det lider enligt min mening intet tvivel, att man med full rätt i här
antydda omständigheter sökt huvudkällan till de anmärkningar, som riktats
mot den nuvarande utbildningen i våra högre skolor.

Den bristande självverksamheten vid kunskapsinhämtandet försvagar med
nödvändighet de ungas intresse för föreliggande uppgifter. Och därigenom
få kunskaperna över sig en ytlig prägel utan rötter i den djupare sakkännedom,
som det intressebetonade arbetet har förutsättningar att skänka.
Häri ligger en av orsakerna till den bristande användbarhet i livet, som
ansetts karakterisera våra dagars skolutbildning. Samtidigt är ett dylikt arbetssätt
ägnat att bibringa de unga i skolan en oriktig föreställning om de
krav, som livet uppställer. Och helt visst är detta senare förhållande i sin
ordning icke utan skuld till skolans understundom mindre rättvisande uppfattning
av den enskilde lärjungens lämplighet för samhällsuppgifterna.
Därmed har jag tangerat ett drag i »passivitetens skola» som icke blott ur
individens utan också ur social synpunkt är nog så allvarligt.

Lika betänkliga framstå inverkningarna av det nämnda arbetssättet, då
man granskar dess inflytande på skolans fostrande uppgifter »Det passiva
arbetet kommer ej lätt i verkligt levande samband med lärjungarnas produktiva
personiighetsliv», yttrar generaldirektör Bergqvist. »Personlighets -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

fostran kräver fasthet och samling i föreställningslivet, kräver en intressebetonad
central föreställningskrets. En människa, vars intellektuella liv är
som ett busksnår utan stigar för vandrarens fot, har givetvis svårt att finna
Sig tillrätta, då det gäller att ordna och bestämma motiven för sina hand1
ingår, när det gäller att samla sig till beslut och handling. Splittring och
oreda på det intellektuella livets område leder så småningom till ytlighet
och karaktärslöshet på det sedliga.»

Jag delar denna uppfattning, men anser mig böra särskilt betona, att den
bristande användningen av de egna krafterna i skolan lätteligen hos den
unge åstadkommer ett försvagande av tilltron till den egna förmågan över
huvud taget och med hänsyn därtill predisponerar för en osjälvständighet
i uppfattning, som illa överensstämmer med den fordran på individuell
medborgarduglighet, vilken i våra dagar ter sig mera välgrundad än någonsin.
Den isolering i förhållande till kamraterna, som det passiva arbetssättet
gärna för med sig, berövar vidare undervisningen ett utmärkt medel att
hos lärjungarna praktiskt inplanta social ansvars- och solidaritetskänsla.

Utöver det nu anförda vill jag slutligen erinra därom, att det här åsyftade
arbetssättet är ägnat att ingiva betänkligheter även ur den fysiska
fostrans synpunkt.

Samling i
skolarbetet.

Enighet synes råda därom, att, om väsentligt ändrade förhållanden skola
kunna åvägabringas, en fördjupning av kunskaperna är erforderlig, liksom
därom, att en viktig förutsättning för detta måls uppnående är, att möjligheter
beredas för större samling i de ungas arbete.

Reformåtgärderna torde sålunda främst böra gå ut på att skapa de nödvändiga
yttre och inre betingelserna för en sådan »samling». Endast på
denna väg kan arbetsskolans ledande grundsats: genom självverksamhet i
möjligaste mån inhämtat vetande, förverkligas. Här inställa sig skilda
krav, vilka visserligen endast till en del äro av beskaffenhet att nu påkalla
riksdagens prövning. Men med hänsyn till den principiella vikt jag,
såsom i det föregående ofta betonats, tillerkänner nu ifrågavarande angelägenhet,
och då det för övrigt synes mig önskvärt, att de olika här åsyftade
åtgärderna få framträda i sitt naturliga sammanhang, har jag ansett
mig höra i korthet klarlägga min ställning till det program, som i nu förevarande
syfte framlagts av skolkommissionen samt ytterligare utvecklats och
fullständigats under ärendets remissbehandling.

Jag biträder den av kommissionen uttalade uppfattningen, att man vid
undervisningsplanernas utarbetande måste hava uppmärksamheten riktad på
koncentrationens stora betydelse. Följaktligen är jag beredd att, i den mån
min ståndpunkt delas av riksdagen, vid fastställandet av de nya undervisningsplaner,
varav behov skulle komma att föreligga, medverka till att begiansning
kommer till stånd i de i realskolan samtidigt lästa ämnenas antal.
De jämkningar i gällande avlöningsbestämmelser, som kunna vara erforder -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

liga för att möjliggöra s. k. periodläsning, har jag för avsikt att framdeles
bringa under riksdagens prövning. Ytterligare anser jag mig böra framhålla,
att särskilda åtgärder torde vara behövliga för att besläktade och samhöriga
kursmoment på lämpligt sätt hållas tillhopa vid undervisningen, vare sig de
förekomma i ett och samma läroämne eller äro tillfinnandes inom flera olika
ämnen. För tillgodoseende av sistnämnda synpunkt synas kompletterande
bestämmelser i författningsväg vara påkallade för att vid läroverken garantera
en utsträckt förekomst av konferenser för gemensam planläggning av
undervisningen inom besläktade ämnen å ett visst skolstadium. Det synes mig
jämväl önskvärt, att föreskrifter komma till stånd, vilka inskärpa vikten av
att arbetsordningen uppgöres med särskild tanke på den »koncentration» i
avseende på lärarkrafternas disposition, varom skolkommissionen talat. Härvid
torde icke kunna undgås, att det jämväl inskärpes, att hänsynen till
enskilda lärares ur mera privata förhållanden framsprungna önskemål icke
få lägga hinder i vägen för uppgörande av en för arbetets rationella bedrivande
gynnsam arbetsdag.

Vad därefter beträffar den i det föregående avhandlade anhopningen av
lärostoff inom de olika ämnena, förefaller det ofrånkomligt, att de kursplaner
med tillhörande anvisningar, vilka jag avser att sedermera underställa
Kungl. Maj:t, omsorgsfullt beakta nödvändigheten av en grundlig utrensning
av överflödigt eller otidsenligt stoff. Såsom reservanterna inom skolöverstyrelsen
uttalat behövs här »ett kraftigt tag». I syfte att erforderliga förarbeten
för en dylik revision utan dröjsmål må komma till stånd, har jag
för avsikt att hemställa om Kungl. Maj:ts uppdrag för skolöverstyrelsen
att inkomma med förslag till erforderliga undervisningsplaner i syfte att
sådana skola kunna av Kungl. Maj:t fastställas i god tid före verkställigheten
av de reformer, som kunna komma att av riksdagen beslutas.

Ej mindre betydelsefullt är emellertid, att läroböckerna till plan och framställningssätt
komma att främja den läggning av skolarbetet, som i det
föregående karakteriserats. Såsom redan skolkommissionen antytt, torde bestämda
åtgärder från Kungl. Maj:ts sida vara erforderliga för att påskynda
en utveckling i denna riktning. Reservanterna inom skolöverstyrelsen hava
jämväl, med understöd för övrigt av de skolsakkunniga, påyrkat omedelbara
åtgärder för revision av vårt läroboksväsende genom en särskild granskningsnämnd.
Sedermera har överstyrelsen i framställning den 11 november
192(1 påkallat åtgärder i saken. Jag är fullt ense med skolöverstyrelsen om
det trängande behovet av en dylik offentlig granskning av olika hithörande
förhållanden och sålunda i princip benägen medverka till att en sådan kommer
till stånd. Emellertid har det synts mig tvivelaktigt, huruvida den ifrågasatta
revisionen lämpligen bör igångsättas, innan riksdagen varit i tillfälle
att fatta ställning till de många svävande skolproblemen, och innan åtminstone
konturerna till de framtida undervisningsplanerna föreligga. Jag har

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 höft. (Nr 110.) 4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

därför ansett mig hava goda skäl att låta med detta granskningsarbete anstå
i avvaktan på det beslut, som riksdagen kan komma att fatta i anledning
av här föreliggande förslag.

Jag kommer så till spörsmålet om begränsning av antalet lärjungar i de
olika klassavdelningarna. Såsom från olika håll betonats, utgör ett rimligt
antal lärjungar i klassen en viktig förutsättning för ett rationellt arbetssätt
lika väl som för önskvärd individualisering i det hela. Skolkommissionens
synpunkter på denna sak hava vunnit enhällig anslutning. För min del har
jag också, på grund av den stora betydelse detta moment otvivelaktigt äger,
ansett mig böra föreslå ett tillmötesgående av kravet i fråga, trots den kostnadsökning
som därigenom föranledes. Jag anser alltså, att man bör räkna
med ett normalt högsta lärjungantal av 30 i realskolans och kommunala
mellanskolans klasser samt 25 i gymnasiets ringar. Vad angår lyceets högre
stadium kan ingen tvekan råda, att detta bör följa gymnasiets regler. Men
med hänsyn till dessa läroanstalters särskilda uppgift inom skolorganisationen
och den mera begränsade tid, som för genomgång av desamma är anslagen,
anser jag det nödvändigt att även i de tre nedre klasserna lärjungantalet
begränsas till 25. På grund av svårigheterna att i sista stund företaga en
omläggning av redan vidtagna dispositioner beträffande lärjungarnas och
lärarkrafternas fördelning, finner jag mig emellertid icke kunna förorda,
att här ifrågavarande minskning i klassavdelningarnas storlek generellt
bringas i tillämpning redan instundande läsår. I den mån de nya läroverk,
om vilkas upprättande jag i det följande framställer förslag, hinna träda i
verksamhet redan vid nämnda tidpunkt, torde dessa från begynnelsen böra
organiseras med iakttagande av här föreslagna regel. I övrigt anser jag mig
av praktiska och statsfinansiella grunder böra räkna med, att regeln ifråga
successivt bringas i tillämpning. Läsåret 1928—1929 skulle den alltså komma
att gälla första klassen av de olika realskoletyperna samt första ringen å
gymnasiet, läsåret 1929—1930 respektive första och andra klasserna samt
första och andra ringarna, läsåret 1930—1931 respektive första, andra och
tredje klasserna samt första, andra och tredje ringarna, läsåret 1931—1932
första till och med fjärde klasserna samt hela gymnasiet, läsåret 1932—1933
hela den fyraåriga realskolan och gymnasiet samt den sexåriga realskolans
fem nedre klasser. Följande läsår skulle klassavdelningarna generellt hava
nedbragts till den angivna storleken. Jag förutser emellertid, att på en del
håll lokala svårigheter skola inställa sig för fullständig tillämpning
av regeln i fråga, och givetvis bör skälig hänsyn tagas till hinder av
sådan art.

I detta sammanhang finner jag mig vidare böra uttala, att jag i princip
biträder förslaget att åvägabringa vidsträcktare möjligheter för uppdelning
av klassavdelning vid undervisning i vissa ämnen. Min åsikt härutinnan
har påverkats framförallt av de mycket gynnsamma erfarenheter, som före -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ligga av en liknande anordning vid andra läroanstalter, särskilt vid folkskoleseminarierna.
Då man emellertid först sedan slutgiltigt förslag till
undervisningsplaner föreligger, kan bilda sig en säker mening om den
omfattning, i vilken sådan delning lämpligen bör förekomma, saknar jag för
närvarande nödiga utgångspunkter för frågans ekonomiska bedömande. Jag
är under sådana förhållanden icke heller i stånd att nu närmare precisera
normerna för här ifrågavarande uppdelningsmöjligheter. Därest riksdagen
delar min åsikt, torde det böra ankomma på en följande riksdag att fastställa
sådana grunder samt storleken av det anslag som för ändamålet är
erforderligt.

De åtgärder, jag i det föregående avhandlat, avse alla att omedelbart Praktiskt arbereda
möjligheter för ett rationellt arbetssätt i allmänhet i de skolformer, bete''
varom nu är fråga. Men det får icke stanna härvid. Arbetsskolan förutsätter
ytterligare, att det mera självständiga, manuella arbetet får en bestämd plats
på läsordningen. I denna riktning syfta de av skolkommissionen framställda
förslagen angående vidgad tillämpning av det laborativa arbetssättet i de
naturvetenskapliga ämnena samt införande av praktiskt arbete av olika slag
såsom obligatoriska moment i realskolans undervisning, ävensom frivillig
slöjdundervisning å gymnasiestadiet-,

De laborationer, vilka med frivillig karaktär kommo till stånd i samband
med 1904 års läroverksreform, hava givit enbart gynnsamma erfarenheter.

Jag har av de förebragta utredningarna erhållit ett starkt intryck av det
välbetänkta uti att nu taga ännu ett steg på samma väg och låta lärjungelaborationerna
ingå som ett obligatoriskt moment vid undervisningen. Såsom
redan erinrats, hava de skolsakkunniga ifrågasatt, att tillfälle därjämte
skulle beredas för särskilt intresserade lärjungar till frivilliga laborationer
utanför timplanen. Ehuru jag i princip icke har något att erinra mot denna
tanke, synes det mig knappast möjligt att redan på detta stadium, innan
undervisningsplanerna föreligga till fastställelse, taga bestämd ställning till
frågan. Givetvis måste den övervägas även ur kostnadssynpunkt, Måhända
kan ändamålet tillgodoses i samband med de tillvalskurser, som, enligt vad
jag i det .följande föreslår, skulle utgöra ett led i gymnasiets arbete.

Förslaget att åt handens arbete giva ett bestämt utrymme på realskolans
och givetvis även på mellanskolans — läsordning måste jag från mina
redan meddelade utgångspunkter varmt förorda. Jag uppfattar detsamma
såsom varande av konstitutiv betydelse för hela den framtida skolans gestaltning.
Som bekant förekommer för närvarande vid de allmänna läroverken
och i de kommunala mellanskolorna slöjd i viss begränsad utsträckning
såsom frivilligt ämne på tid utom timplanen. Även meddelas i statens
samskelor, likaledes utom timplanen, undervisning i kvinnligt handarbete åt
flickorna, men kunna dessa efter av målsman gjord skriftlig framställning
Irikallas från deltagande i denna undervisning. Skolkommissionens förslag

Undervis ningssättet.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

innebär, såsom redan framhållits, att i realskolan gossarna skola undervisas
i manlig slöjd och praktiskt arbete, flickorna i såväl kvinnlig slöjd som
hushållsgöromål. Sagda undervisning skulle i sin helhet hava obligatorisk
karaktär. Det mottagande, som förslaget i här berörda del erhållit av de
hörda myndigheterna och korporationerna, har, som nämnts, varit gynnsamt.
Jag anser mig visserligen icke nu kunna taga definitiv ställning till
den omfattning, vari undervisningen i fråga skulle förekomma i de olika
klasserna. Den saken måste självfallet bedömas i samband med den slutliga
prövningen av undervisningsplanen. Men jag kan icke underlåta att uttala,
att jag anser att såväl goss- och flickslöjd som hushållsgöromål och »praktiskt
arbete» böra upptagas såsom obligatoriska ämnen i realskolan, även om
en sådan anordning skulle tvinga till att någon inskränkning i skolans
teoretiska arbete måste göras. Jämväl synes mig skolkommissionen i huvudsak
hava tilldelat de nämnda ämnena en under nuvarande förhållanden
lämpligt avvägd ställning på arbetsplanen. Slutligen finner jag mig höra
nämna, att tanken, att möjligheter skulle öppnas för de lärjungar som så
önska att fortsätta slöjdundervisningen å gymnasiet, förefaller mig värd att
realiseras.

Då det gäller att bringa arbetsskolans ledande grundsatser i följdriktig
tillämpning inom de allmänna läroverken och den kommunala mellanskolan,
möter ännu en angelägenhet, som jag icke kan underlåta att i korthet beröra.
Frågan innesluter visserligen icke några omedelbara ekonomiska konsekvenser,
men den kan måhända ändock för sin lyckliga lösning komma att indirekt
i en näraliggande framtid påkalla ekonomiskt stöd av det allmänna.
Närmast med tanke härpå anser jag mig böra i detta sammanhang uppehålla
mig vid saken. Skolkommissionen har betonat vikten av en rationell
avvägning mellan den egentliga undervisningen under lektionerna och det
kontrollerande förhöret. För min del sympatiserar jag med den från många
håll uttalade åsikten, att förhörandet i våra skolor hittills haft ett alltför
stort utrymme sig anvisat. Naturligtvis är det mig alldeles främmande att
vilja urgera, att kontrollen över att lärjungarna verkligen inhämtat det
genomgångna bör skjutas åt sidan såsom överflödig eller olämplig. Men om
det är så, att sagda moment redan under nuvarande förhållanden tager alltför
mycken tid och uppmärksamhet i anspråk — och detta torde knappast
kunna jävas —så lär det vara ovedersägligt, att en liknande disposition av lektionstiden
skulle te sig ännu mera olämplig i en skola, där »arbetsprincipen»
vore vägledande. Det synes mig under dylika omständigheter vara på sin plats,
att också denna betydelsefulla angelägenhet blir såväl i läroverksstadgan
som i undervisningsplanens metodiska anvisningar vederbörligen beaktad.
Och jag skulle i detta avseende vilja ytterligare betona, att det enbart skulle
vara till fördel för de unga, om även vid förhöret deras medverkan toges

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

starkare i anspråk ån som ofta sker. Det ligger otvivelaktigt stor vikt uppå,
att lärjungarna från begynnelsen vänjas vid att självverksamt lösa sina
uppgifter jämväl i den meningen, att de sättas i tillfälle att i mera sammanhängande
framställning och under mera produktiva former redovisa sina
kunskaper. En dylik metod erbjuder, enligt min uppfattning, både formellt
och reellt avgjorda företräden framför ett sönderstyckande av föreliggande
uppgifter genom en minutiös utfrågning från lärarens sida.

De naturvetenskapliga ämnena hava härvid förmånen att kunna bygga på
en redan fast tradition. Men även i fråga om de humanistiska ämnena
synes mig ett därmed besläktat tillvägagångssätt med framgång kunna
komma till användning. Hela denna fråga sammanhänger emellertid på
det närmaste med den nutida skolans maktpåliggande, dess bättre alltmer
beaktade uppgift att fostra de unga till ett självständigt bruk av boken,
både uppslagsböcker och andra böcker. Med full rätt har generaldirektör
Bergqvist framhållit, att denna del av undervisningen blir av verklig betydelse
för en rationell läggning av arbetet först, när den i främsta rummet
inriktas på att anvisa lärjungarna utgångspunkter och medel att på egen
hand arbeta sig fram till nytt vetande. En sådan ordning förutsätter emellertid
tillgång till ett icke alltför torftigt bibliotek, med därtill anslutet
läsrum, och i detta avseende äro tyvärr läroverkens resurser i regeln icke
alltför betydande. Men sedan någon tid föreligger ett av särskilda inom
ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med förslag
till förbättrade villkor för bland andra läroverksbiblioteken. Det är
min förhoppning att inom den närmaste tiden kunna till närmare omprövning
upptaga hithörande spörsmål. Frågan synes mig av stor vikt, ej minst
ur synpunkten av skolarbetets inre anordning och saken väl värd att av
staten stödjas, så snart ekonomiska möjligheter för ett sådant steg kunna
anses vara för handen.

Slutligen kan jag i detta sammanhang icke underlåta att erinra om ett
moment, som beträffande skolarbetets anordning framhållits i skolkommissionens
betänkande. Jag åsyftar härvid uppslaget att begränsa de arbetskrävande
skriftliga hemuppgifterna och låta skrivningarna i alla de fall, då
så utan men för ämnet kan ske, komma till utförande i skolan. Denna
tanke har funnit stöd hos de skolsakkunniga, och även jag anser åtgärden
stå i god överensstämmelse med de allmänna synpunkter, som varit bestämmande
för mitt övervägande av hithörande spörsmål. Jag medverkar så
mycket hellre till anordningen i fråga som genom densamma en avsevärd
lättnad i lärjungarnas totala arbetsbelastning utan tvivel kommer att uppnås.

Vad slutligen angår den ändrade inriktningen av vissa av läroämnena i
de olika skolformerna, saknar jag anledning att nu göra något uttalande i
denna fiol. Det synes mig naturligt, att hithörande spörsmål underkastas
sorgfällig ytterligare prövning i samband med undervisningsplanernas fast -

Kungl. Maj is proposition Nr 116.

ställande. Att vissa jämkningar i hittills föreliggande förslag äro nödvändiga,
bl. a. av organisatoriska skäl, anser jag redan ådagalagt.

Det synes mig också på sin plats, i anslutning till vad jag nyss anfört
angående lärarpersonlighetens grundläggande betydelse för framgången i
strävandena för ett rationellare arbetssätt, att i detta sammanhang uppmärksamhet
ägnas åt vikten av att vid lärarutbildningen för skilda skolstadier
den experimentalpsykologiska forskningens resultat i tillräcklig utsträckning
beaktas. Redan den psykologiska orientering, som präglat arbetsskolans utformning,
skänker åt ett dylikt krav ett starkt berättigande. Därtill kommer,
att den ifrågavarande forskningsgrenen redan lämnat värdefulla anvisningar
för skilda individualiteters behandling och bedömande. För min
del anser jag visserligen att värdet av de s. k. intelligensprövningarna
i fråga om det åldersstadium, det här närmast gäller, ännu måste betraktas
såsom omtvistat och resultaten av desamma såsom icke invändningsfria.
Men obestridligt torde dock vara, att i anslutning till undersökningar av besläktad
innebörd värdefulla bidrag lämnats till förståelsen av olika individers
läggning och utveckling, vilka bidrag för visso förtjäna att tillgodogöras
vid undervisning och uppfostran inom alla skolformer. Skall detta
bliva möjligt, måste givetvis i första hand hithörande förhållanden vid
lärarutbildningen uppmärksammas. Jag finner det därför önskligt, att åt
ämnet pedagogik måtte i den filosofiska ämbetsexamen beredas ett större
utrymme än nu. Det torde också bliva nödvändigt, att åtgärder träffas för
att garantera ett starkare samgående under provåret av den teoretiska och
den praktiska sidan av lärarutbildningen. Jämväl synes det bliva erforderligt,
att bestämmelser meddelas därom, att lärarkandidaterna under sin
praktiska utbildning få på lämpligt sätt göra bekantskap med olika förefintliga
skolformer. Om kraven på läraren såmedelst stegras, får man icke
förbise, att vinsten för arbetsresultatet kommer att framträda därigenom, att
lärjungarna inför den individualiserade undervisningen sporras till ökade
ansträngningar. Till sist kan jag icke underlåta att erinra om, att, därest
lärarbefattningar, omfattande såväl läsämnen som övningsämnen, komma
till stånd vid de allmänna läroverken, därigenom skulle åt läroverkens lärare
beredas ytterligare möjligheter till ett allsidigt studium av lärjungarnas
läggning och begåvning.

Undervis- Enligt skolkommissionens förslag skulle kursplanerna för samtliga skolningsplanens
former p.pe l;iuda till ovillkorlig efterrättelse utan allenast tjäna till huvud-ara
ar. gaj.jjg ledning. Även timplanerna skulle, dock under iakttagande av vissa
villkor, kunna bliva föremål för jämkning. Härutinnan föreligger för närvarande
den motsvarigheten, att, enligt gällande bestämmelser, gymnasiets undervisningsplan
skall tjäna till huvudsaklig ledning vid undervisningen. Enahanda
är förhållandet beträffande den för folkskoleseminariema meddelade
undervisningsplanen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Jag anser det, med hänsyn till den stora betydelsen av att vederbörande
lärare äga nödig rörelsefrihet i sin verksamhet, lämpligt, att de framtida
undervisningsplanerna göras mindre strängt bindande än nu är fallet med
den för realskolan gällande. För denna min ståndpunkt finner jag jämväl
stöd i vad som under remissbehandlingen framkommit. Vad särskilt timplanerna
angår, hava de skolsakkunniga förordat möjligheter till jämkningar
även i dessa. Jag medgiver, att detta önskemål icke saknar berättigande,
om det också måste betraktas såsom nödvändigt, att bestämda garantier
skapas för att förekomma alltför stor oenhetlighet i berörda avseende.
Särskilt hyser jag betänkligheter emot att de i timplanerna upptagna totala
veckotimsummorna överskridas, detta såväl med hänsyn till lärjungarnas
arbetsbelastning som ock med tanke på de ekonomiska konsekvenser, vilka
vid en sådan anordning inställa sig.

Utöver det nu anförda anser jag mig i detta sammanhang böra ytterligare
framhålla, att hela det arbetssätt, som efter min åsikt bör prägla den
framtida skolan, har till ovillkorlig förutsättning, att den enskilde läraren
måste äga vidsträckt frihet att i fråga om metoder göra bruk av dem, som
synas honom bäst främja en rationellt lagd undervisning. Jag behöver väl
knappast tillägga, att en dylik frihet dock förutsätter förhandenvaron hos
läraren av god pedagogisk-psykologisk skolning, rika insikter i ämnet samt
personlig takt och urskillning. Likaledes ter det sig angeläget, att undervisningen
städse anpassas efter de resultat, till vilka de olika lärjungarna
nått. Framför allt gäller detta i fråga om sådana lärjungar, som övergå
från en lägre skolform till en högre.

Av allt vad jag nu anfört framgår, att jag håller före, att undervisningsplanens
metodiska anvisningar mera må inriktas på att giva uppslag och
incitament än meddela färdiga, bindande metoder.

Innan jag avslutar denna redogörelse för min ställning till det inre arbetets
problem anser jag mig böra något dröja vid ännu en betydelsefull omständighet,
nämligen vid frågan om prövningar och examina. Båda hava
ett bestämt inflytande på det vardagliga undervisningsarbetets inriktning,
inträdesprövningarna på förberedelserna till arbetet i den högre skolan, avgångsexamina
på arbetet i denna senare. Det torde få anses ligga i sakens
natur, att ett undanröjande av detta »tryck» nedifrån och uppifrån skulle
hava en i många hänseenden gynnsam inverkan på skolarbetet. Och så
långt torde alla vara eniga, att en rationell anordning av eventuella prövningar
och examina är av vital betydelse för skolan i dess helhet. Fn felaktig
inriktning av desamma kan med lätthet grusa alla förhoppningar på
ett genomfört förnuftigt arbetssätt och omintetgöra alla bemödanden i sådan
riktning.

Skulle jag uteslutande följa mina personliga sympatier i denna fråga,
måste jag tillstå, att jag närmast är benägen att i princip ansluta mig till

Prövningar
och examina.

Fysisk

fostran.

56 Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

den ganska vitt utbredda mening, som i examensväsendet över huvud ser
ett hinder för ett realiserande i full utsträckning av arbetsskolans principer.
Men jag inser fullväl, att en sådan ståndpunkt, åtminstone under nuvarande
förhållanden, skulle kunna betecknas såsom verklighetsfrämmande.
Fördenskull ämnar jag icke heller ifrågasätta någon principiell brytning
med vad som hittills gällt. Av praktiska skäl är det otvivelaktigt av nöden
att medelst prövningar konstatera, att de som önska deltaga i en högre
skolas undervisning visa sig besitta därför erforderliga förutsättningar. Och
av samma grunder lär man vara hänvisad att tillse, att tillräckliga garantier
skapas för att även de, som lämna skolan och utträda i livet, det må
nu ske efter avslutad realskolekurs eller efter genomgång av gymnasiet, i
det väsentliga fylla de krav, som skolan ställer. Men jag önskar än en
gång understryka, att det ligger stor vikt uppå att för prövningar och
examina väljas sådana former, att resultatet kan bliva möjligast rättvisande.
Och prövningsformerna måste tillika naturligt ansluta sig till det arbetssätt,
som bör vara normerande för de skilda skolorna.

Jag får i det följande anledning uttala mig om olika hithörande frågor
och skall här, utöver det redan anförda, begränsa mig att erinra, att skolkommissionen
framlagt utförliga planer för real- och studentexamens
omläggning, vilka i princip åsyfta att tillgodose nyss angivna grundläggande
krav. Därjämte har kommissionen uppdragit nya linjer för inträdesprövningen
till realskolan samt föreslagit anordnandet av en särskild inträdesprövning
även till gymnasiet.

Kring dessa förslag har visserhgen utspunnit sig ett vidlyftigt meningsutbyte.
Såvitt jag kunnat finna hava emellertid såväl vid den granskning,
som ägnats kommissionsförslaget av skolöverstyrelsen och av generaldirektör
Bergqvist som ock vid den ingående prövning, som alla hithörande frågor
varit underkastade från de skolsakkunnigas sida, de uppställda grundsatserna
för det framtida prövnings- och examensförfarandet icke lämnat
rum för mera allvarliga erinringar, om jag bortser från den ifrågasatta nya
inträdesprövningen till gymnasiet.

Med hänsyn härtill synes det mig icke omöjhgt att uppnå en väl avvägd
anpassning av prövnings- och examensförfarandet efter det reviderade
arbetssättets fordringar. Till spörsmålet om prövningarnas omfattning och
läggning återkommer jag i det följande.

I det föregående har jag framhållit, att vid den förestående omläggningen
av skolarbetet, spörsmålet om ett bättre tillgodoseende av den fysiska
fostran måste träda i förgrunden. Åt denna angelägenhet har också
under olika stadier av det förberedande utredningsarbetet ägnats stor uppmärksamhet.
Jag har förut lämnat en redogörelse för vad som härut -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 57

innan framkommit och kan därför nu begränsa mig till några allmänna
erinringar.

Det synes mig till eu början klart uppvisat, att en icke alltför knappt
tillmätt tid bör anslås åt den fysiska fostran. De timantal, som de skolsakkunniga
i sådant avseende förordat, torde icke utan starkt tvingande
skäl böra underskridas. Ävenså är jag ense med dem, som gjort gällande,
att gymnastiken bör kompletteras med sund idrott och ordnad lek. För
att även i yttre avseende markera denna jämkning i den traditionella gymnastikundervisningens
innehåll, anser jag det följaktligen välbetänkt att
rubricera ämnet gymnastik med lek och idrott.

Skolkommissionen har vidare förordat en begränsning av gymnastikavdelningarnas
storlek till omkring 60 lärjungar eller två klassavdelningar. Samma
ståndpunkt har sedermera i huvudsak förfäktats av de särskilt tillkallade
sakkunniga för utredning av frågan om gymnastiska centralinstitutets verksamhet,
vilkas betänkande är dagtecknat den 12 augusti 1926. I princip
synes intet vara att erinra mot berörda begränsning. Då emellertid genom
beslut av 1925 års riksdag ett stort steg i den angivna riktningen tagits, i
det att gymnastikavdelningaroas storlek nedbringats till 80 lärjungar
och ifrågavarande angelägenhet i övrigt är nära förknippad med nämnda
sakkunnigförslag, torde frågan utan större olägenhet kunna tills vidare
anstå.

Till ytterligare stärkande av den fysiska fostrans ställning vid våra läroanstalter,
har skolkommissionen ifrågasatt en anordning med halvdagsledighet
för friluftsliv varje vecka. Detta uppslag har föranlett vissa meningsmotsättningar,
i stort sett avseende mindre saken i sig själv än det sätt, på
vilket syftet ansetts kunna förverkligas. Skolkommissionen har förutsatt att
en halv dag efter frukostlovet eu gång i veckan, i regeln lördag, skulle
lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar, utflykter samt exkursioner.
Idrottsledigheten skulle alltså bindas vid viss bestämd veckodag.
Häremot har såväl av skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist som
av de skolsakkunniga gjorts starka invändningar. Man har bl. a. påpekat
de betydande praktiska och organisatoriska svårigheter samt hygieniska olägenheter,
som ur många synpunkter inställa sig mot en dylik anordning.
För min del är jag övertygad därom, att det icke vore lyckligt att i
princip fastlåsa den ifrågavarande idrottsledigheten vid en bestämd veckodag.
I ett land med så växlande klimatförhållanden som vårt, skulle det
säkerligen motverka hela syftet med anordningen, om man valde en sådan
form för dess förverkligande. Därtill komma de från åtskilliga håll anförda
vanskligheterna att under nuvarande förhållanden finna tillräckligt många
kvalificerade ledare av lärjungarnas idrottsutflykter, framförallt vid de större
läroverken. På dessa grunder måste jag ställa mig avvisande mot förslaget
i nu berörda omfattning. Däremot synas mig de skolsakkunniga hava åt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

anordningen givit en utformning, som avlägsnar de nämnda betänkligheterna.
Enligt denna skulle under varje läsår de sedvanliga lektionerna kunna inställas
sammanlagt högst 20 läsdagar. Av dessa skulle omkring 10 användas
till av skolan ordnade och ledda sysselsättningar i det fria, såsom idrottsövningar,
längre vandringar, biologiska exkursioner och andra studieutflykter,
friluftsarbete och dylikt, medan under de övriga dagarna skulle givas
i ritt lov. I flertalet fall borde ledigheten omfatta en halv dag, men hel
dag, då densamma avsåge längre exkursioner eller utflykter.

För bedömande av innebörden av det sålunda modifierade förslaget torde
härtill ytterligare den upplysningen böra fogas, att nu gällande läroverksstadga
föreskriver, att ledighet skall lämnas från undervisningen minst fyra,
högst sex dagar under läsåret. De skolsakkunniga beräkna alltså för det
nya ändamålet en utökning av ifrågavarande möjligheter med högst 16,
lägst 14 dagar. Av dessa skulle dock endast omkring 10 disponeras för
tillgodoseende av det syfte, som betingat anordningen, vadan förslaget i
realiteten innebär en icke närmare motiverad utökning av rätten att inställa
det ordinarie skolarbetet med omkring fyra dagar. Till en sådan utökning
synas mig skäl så mycket mindre vara för handen, som redan under nuvarande
förhållanden någon del av de medgivna lovdagarna oftast torde hava
tagits i anspråk just för främjande av ungdomens idrottsintressen. Då läsåret
effektivt omfattar omkring 36 veckor, skulle enligt kommissionsförslaget
lika många halvdagar eller ungefär 18 hela dagar anslås till friluftsledigheten,
och de skolsakkunnigas ståndpunkt innebär sålunda en rätt avsevärd
inknappning av den av kommissionen åt friluftsliv anslagna tiden. På samma
gång jag, såsom redan antytts, är benägen godtaga både de skolsakkunnigas
princip och deras förslag att lektionerna under sammanlagt högst 20
läsdagar av året skulle kunna inställas, anser jag skäl saknas till en så betydande
inknappning av den rena idrottsledighetens omfattning. För
min del anser jag det lämpligare, att det vanliga skolarbetet under
högst 20 dagar av läsåret finge inställas, och att av dessa minst 15
dagar fastställdes skola disponeras för främjandet av idrottsliv och friluftsverksamhet.

Ytterligare vill jag uttala, att jag finner det självklart, att, i nära överensstämmelse
med vad som redan i § 99 av gällande stadga för rikets folkskoleseminarier
är föreskrivet, samtliga lärare skola vara skyldiga att medverka
vid ledningen av de nämnda utflykterna i idrottsligt eller annat syfte.
Under sådana förhållanden torde förslagets realiserande icke heller komma
att medföra särskilda kostnader. Vad slutligen angår frågan om lärjungarnas
ställning till de ifrågavarande utflykterna, kan jag inskränka mig att
framhålla, att under meningsutbytet* de starkaste skälen synas mig hava
anförts för den ståndpunkten att deltagandet bör vara obligatoriskt för samtliga
lärjungar. Slutligen torde jag böra tillägga, att genom den anordning,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

jag här ansett mig höra föreslå, anledning saknas att ifrågasätta någon förändring
av lektionernas eller rasternas längd.

Den nyorientering i skolarbetet, vars huvudkonturer jag nu uppdragit,
bör alltså, enligt min mening, gå ut på att i största möjliga utsträckning
inrikta den högre skolans verksamhet i enlighet med arbetsskolans ledande
grundsatser. För att röja väg för behövlig revision i fråga om såväl mål
som medel har jag ansett mig böra föreslå olika åtgärder, som kunna vara
ägnade att stödja en utveckling i den nämnda riktningen, främst åsyftande
eu ökad samling i skolarbetet. Jag har sålunda ifrågasatt vidsträckt tillämpning
av konccntrationsprincipen i studierna å skilda skolstadier. Därjämte
har jag förutsatt en grundlig stoffsovring avsedd att komma till uttryck i de
undervisningsplaner, som framdeles skola fastställas, samt en kritisk granskning
ur enahanda synpunkter av de vid undervisningen använda läroböckerna.

En annan grupp av åtgärder, som upptages i mitt förslag, avser att bereda
handens arbete vidgat utrymme på läsordningen. I detta syfte har jag funnit
mig böra föreslå, dels att de naturvetenskapliga ämnenas laborationer
erhålla obligatorisk karaktär, dels att i realskolan och mellanskolan manlig
och kvinnlig slöjd, »praktiskt arbete» samt hushållsgöromål bliva obligatoriska
ämnen.

Slutligen ingår i planen för det framtida skolarbetets ordnande, att undervisningssättet
i det hela omlägges så, att själ v verksamheten såväl vid kunskapsinhämtandet
som vid redovisandet därav städse må i större utsträckning
än nu komma i tillämpning. Med hänsyn till den stora betydelse, som särskilt
i detta avseende måste tillkomma lärarpersonligheten, har jag ansett
nödvändigt, att den blivande läraren under sin utbildning erhåller erforderlig
pedagogisk-psykologisk skolning samt göres förtrogen med arbetet inom olika
skolformer, ävensom att ökad rörelsefrihet tillerkännes den enskilde läraren.
Denna synpunkt har jag velat tillgodose bl. a. därigenom, att undervisningsplanerna
för framtiden göras mindre bindande och uttryckligen angivas
tjäna till huvudsaklig ledning samt i övrigt erhålla en i viss mån annan
läggning än nu. Till förekommande av att prövningar och examina genom
det tryck, som de lätteligen utöva, skola ställa sig hindrande i vägen för
arbetets omläggning i den önskade riktningen, bär jag tillika för avsikt att
föreslå sådan ändring i formerna för prövningars och examinas anordnande,
att de naturligt ansluta sig till det arbetssätt, som bör vara normerande för
de skilda skolformerna.

Beträffande tillgodoseendet av lärjungarnas fysiska fostran i den framtida
skolorganisationen innebär det framställda förslaget, att arbetsbelastningen
skall omsorgsfullt avvägas efter lärjungarnas utveckling och förmåga. Jag
bar ock ansett mig böra tillmötesgå kravet på att idrotten och leken må
erhålla vidgat utrymme vid lärjungarnas fysiska utbildning genom att före -

Samman fattning.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

slå, att i samtliga offentliga högre skolor bestämd tid under läsåret anslås
åt friluftsliv.

Till främjande av önskvärd individuell handledning av lärjungarna har
jag vidare föreslagit, att klassavdelningarnas storlek successivt begränsas,
ävensom att ökade möjligheter må beredas att uppdela klassavdelning vid
undervisningen i vissa läroämnen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

III. Läroverket och folkskolan.

Diskussionen om »enhet och medborgerlighet» inom undervisningsväsendet
går i vårt land tillbaka till en tid, då folkbildningen inom skilda landsdelar
var skäligen ojämn och grunden till en obligatorisk folkskola ännu icke
hunnit läggas. Anders Fryxells lilla skrift »Förslag till enbet och medborgerlighet
i de allmänna undervisningsverken», offentliggjord 1823, blev dock utgångspunkten
för de kommande årtiondenas livliga meningsutbyte om den högre
skolans organisatoriska gestaltning, ett meningsutbyte som efter hand vidgade
sig till att omfatta förhållandet mellan folkskolan och läroverket i allmänhet.
I vad denna strid avsåg kravet på »medborgerlighet», torde den
kunna sägas hava blivit förd till slut genom 1904 års läroverksreform. Därmed
var alltså den ena sidan av det ursprungliga programmet bliven verklighet

Enhetssynpunkten gjorde sig påmint redan vid de omfattande utredningsarbeten,
som ålågo 1825 års stora uppfostringskommitté. I C. A. Agardh
erhöll enhetsskolan, i detta ords nuvarande mening, sin måhända förste förkunnare.
Vid hans sida slöto under det följande årtiondet upp några av
samtidens ledande kulturpersonligheter, Johan Olof Wallin och Erik Gustaf
Geijer. Från delvis andra utgångspunkter hävdade Torsten Rudensehöld vid
mitten av 1800-talet den grundläggande betydelsen av folkskolan såsom
nationens gemensamma barndomsskola.

Redan under 1860-talet, innan ännu den obligatoriska folkskolan hunnit
fullt genomföras, spårar man de första återverkningarna av dessa brytningar
inom ''riksdagen. Från upplysningsvänligt bondehåll, Jonas Andersson i Häckenäs,
yrkades nämligen i motion vid 1862—1863 års riksdag, att elementarläroverkets
två lägsta klasser måtte avskiljas från detta och förläggas till folkskolan.
Uppehållandet av olika skolor för särskilda folkklasser kunde visserligen
förefalla ståndsfördomarna behagligt men svårligen försvaras med
hänsyn till de förändrade förhållandena inom samhället. Fem år senare
krävde en annan motionär, läroverksrektorn P. A. Siljeström, att folkskolan
borde bliva en för alla klasser gemensam bottenskola. Visserligen ledde
dessa yrkanden icke till åsyftat resultat, men blott ett år senare hemställde
riksdagen i anledning av motionsvis framställt förslag, att Kungl. Maj:t
måtte taga i övervägande, om icke första klassen vid de allmänna läroverken
kunde indragas. Genom kungörelse den 10 mars 1869 meddelade Kungl.
Maj:t föreskrift med den av riksdagen önskade innebörden.

Strävandena att successivt realisera enhetsskoleprogrammet genom läro -

TJtvecklings linjtr.

Tidigare

enhetsskole strävanden.

Striden om
läroverkets
avgränsning
nedåt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

verkskursens förkortande fullföljdes under den följande tiden målmedvetet
inom riksdagens andra kammare, men mötte ett bestämt motstånd inom
första kammaren. Från 1881 till 1904 har andra kammaren vid fyra olika
tillfällen, påkallat åtgärder för omedelbar indragning av läroverkets första
klass. Den enda positiva vinsten av dessa meningsyttringar var att i enlighet
med en av 1894 års riksdag avlåten skrivelse Kungl. Maj:t bestämde,
att inträdesfordringarna till läroverkets första klass skulle ansluta sig till de
kurser, som enligt gällande normalplan genomginges i första klassen av fast
folkskola litt. A. Därmed hade omsider folkskolan och läroverket erhållit
eu bestämd anknytningspunkt.

Frågan om den nuvarande första klassens indragning inställde sig jämväl i
samband med 1904 års läroverksreform. Aven i den begränsade utformning,
vari enhetsskolekravet vid denna tid framträdde, avvisades det emellertid av
såväl de år 1898 tillkallade sakkunniga som 1899 års läroverkskommitté. Kommitténs
hållning bestämdes dock icke av principiella betänkligheter. Lika visst
som folkskolans och läroverkets lärjungar en gång måste åtskiljas för att få
olika utbildning, lika säkert vore, säger kommittén, att de intill ett visst stadium
utan skada kunde undervisas tillsammans. Var punkten för skilsmässan
lämpligast borde förläggas, vore en pedagogisk erfarenhetsfråga, som till
största delen måste bero på ifrågavarande skolors art och utveckling. Ur
organisatorisk synpunkt läte det sig mycket väl tänka, att folkskolans anknytningspunkt
till läroverket ryckte ett år högre upp, så att övergången
kunde ske från andra klassen av den bäst utrustade folkskolan till realskolans
andra klass. Avgörande borde härvid vara, huruvida en indragning av
första klassen, med bibehållande av realskolans slutmål i olika ämnen, kunde
genomföras utan alltför kännbara olägenheter för läroverken och för folkskolan.
Folkskolans bristfälliga utveckling, liksom ock de erfarenheter, vilka
vunnits genom grannländernas åtgärder i samma avseende, syntes innebära
en stark maning att i fråga om inskränkningen av läroverkens lägsta stadium
gå till väga med varsamhet. Emellertid betonade kommittén samtidigt,
att den ansåge det »icke olämpligt, att försök med första klassens
indragning anställas å orter, där kommunerna därtill befinnas villiga och
folkskolan är väl utvecklad». Den framställning, som, i huvudsaklig anslutning
till kommittéförslaget, av Kungl. Maj:t avläts till 1904 års riksdag,
intog i nu berörda hänseende samma ställning som kommittén. Föredragande
departementschefen motsatte sig på de av kommittén angivna skäl första
klassens indragning men sade sig icke hava något att invända mot tanken,
att försök i sådant syfte måtte få anställas å sådana orter, där kommunerna
så önskade och folkskolan vore väl utvecklad. Ett stort antal ledamöter
av andra kammaren hävdade emellertid i motion det gamla kravet
på första klassens indragning, men detta yrkande, som avstyrkts av det särskilda
utskott, till vilket propositionen i läroverksfrågan hänvisats, lyckades
icke ens inom andra kammaren vinna majoritet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Enhetsskolesträvandena hade emellertid redan åtskillig tid före riks- Fmltjuvlterg
dagens avgörande beslut i läroverksfrågan sökt sig fram också utefter en skolan,
annan väg. År 1883 framträdde Fridtjuv Berg med sin märkliga skrift
»Folkskolan såsom bottenskola» och gav däri en klar och målmedveten formulering
åt enhetsskoleprogrammet av den innebörd, som det alltsedan dess
bibehållit. För Berg stod såsom folkskolans mål att utgöra eu för alla samhällsklasser
gemensam barndomsskola. Det torde gälla, att i Bergs hela
offentliga verksamhet, både som ledare inom folkskolevärlden under ett långt
skede och som politiker, den i programskriften hävdade ståndpunkten blev
avgörande. Omedelbart efter sitt inträde i aktiv politik framställde Berg
tillsammans med Emil Hammarlund i motion vid 1892 års riksdag förslag
om inrättande av särskilda 3-åriga läroanstalter, »mellanskolor», vilka skulle
meddela allmän medborgerlig bildning åt de lärjungar, som kunde fortsätta
sin skolgång utöver den egentliga folkskoleåldern, men som vid konfirmationsåldern
måste lämna skolan för att övergå till praktiska levnadsbanor.

Att motionen åsyftade att förbereda ett realiserande av bottenskoleprogrammet,
därom torde ingen tvekan kunna råda. »Måhända», heter det, »skall
man i en framtid, då mellanskolan vunnit tillbörlig utveckling, taga steget
fullt ut här — liksom på sina ställen i utlandet — och låta henne bilda
grundvalen för gymnasiet.»

Motionen föranledde då ingen riksdagens åtgärd. Yrkandet förnyades
emellertid följande år, då läroverksfrågan i viss utsträckning gjorts till föremål
för framställning från Kungl. Maj:t, och förklarade nu statsutskottet
uppslaget »förtjänt av synnerlig uppmärksamhet». Utskottets majoritet
förordade jämväl en skrivelse med begäran, att Kungl. Maj:t täcktes taga i
övervägande, huruvida icke flertalet av småläroverken skulle kunna indragas
och ersättas av läroanstalter, liknande de av motionärerna föreslagna. Denna
hemställan bifölls av andra kammaren, medan första kammaren ställde sig
på propositionens ståndpunkt, vadan frågan även denna gång förfallit.

Tanken på att i mellanskolan förverkliga enhetsskolans grundsats lät sig
emellertid i längden icke avvisa. Redan tidigare hade bottenskolekravets
anhängare vänt sig emot att staten lämnade understöd till privatskolor för
lärjungar på folkskolans stadium, främst de lägre samskolor, som uppstått
i åtskilliga mindre samhällen. Vid 1902 års riksdag kom denna mening
till uttryck i anledning av förslag om höjning av statsanslaget till enskilda
läroanstalter och torde hava föranlett riksdagens beslut, att understöd från
nämnda anslag ej finge utgå till andra samskolor än dem, som redan vore
i åtnjutande av understöd från detsamma. Frågan om förhöjt understöd åt
privatläroverken aktualiserades vid 1907 års riksdag. Kungl. Maj:ts i ärendet
framställda förslag vann visserligen riksdagens bifall, men riksdagen
begärde samtidigt förslag till gemensam plan för fördelningen och användningen
av anslagen till enskilda läroanstalter. I samband med framläggande
för riksdagen av ett i nämnda hänseende utarbetat förslag upptog Kungl.

Andra åtgärder
berörande
förhållandet
mellan
folkskola och
läroverk.

De praktiska
skolorna och
folkskolan.

64 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Maj:t i framställning till 1908 års riksdag jämväl frågan om upprättande av
läroanstalter, vilka, omfattande blott klasser utöver den egentliga folkskolan,
skulle föra lärjungarna fram till samma bildningsmål som statens realskolor
och i synnerhet för mindre samhällen tillgodose behovet av läroanstalter,
vilka meddelade en allmänbildning, gående utöver folkskolans mått. Enär
Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning kom riksdagen tillhanda vid en
så sen tidpunkt, att riksdagen icke ansåg sig äga möjlighet att ingå i prövning
av densamma, föranledde propositionen ingen åtgärd. Förslaget återkom
emellertid uti huvudsakligen oförändrat skick vid 1909 års riksdag och
vann denna gång med vissa jämkningar riksdagens bifall. Därmed blev
den 4-klassiga kommunala mellanskolan verklighet. Det mångåriga kravet
att den obligatoriska folkskolan skulle utgöra grundval för den högre undervisningen
hade genom detta beslut blivit partiellt förverkligat. Det torde
ock vara förtjänt av att framhållas, att de nya grunder för privatläroverkens
understödjande, vilka samtidigt godkändes av riksdagen, medförde i detta
sammanhang betydelsefulla förändringar. Direkt statsunderstöd till högre
flickskola skulle sålunda utgå allenast till klasser utöver folkskolans stadium.
Och vad angår understöd till de lägre samskolorna, varom kamrarna år
1909 stannade i skiljaktiga beslut, fastställde följande års riksdag, att dessa
skolor endast intill utgången av år 1920 skulle kunna komma i åtnjutande
av understöd från anslaget till enskilda mellanskolor. Efter utgången av
den angivna övergångstiden skulle skolorna alltså för att bliva berättigade
till statsunderstöd ombildas till mellanskolor, byggande på avslutad folkskola.

I nu förevarande sammanhang torde icke böra förbigås, att vid 1908 års
riksdag motion av friherre A. T. Adelsivärd förelåg under yrkande, att folkskolan
måtte göras till den första och allmänna avdelningen eller bottenskolan
inom undervisningsväsendet. På grund av bl. a. Kungl. Maj:ts
nyssberörda framställning föranledde motionen emellertid ingen andra kammarens
åtgärd.

Ytterligare synes det förtjänt att framhållas, att under tiden efter 1904
riksdagen avböjt att medverka till upprättande av nya allmänna läroverk
under åberopande av en förutsatt revision av läroverksfrågan. Tillika har
1925 års riksdag, vid fastställande av ändrade villkor rörande statsunderstöd
till privatläroverk, starkt kringskurit tidigare för dessa läroverk förefintliga
möjligheter att komma i åtnjutande av indirekt statsunderstöd till
de s. k. förberedande klasserna, motsvarande folkskolans klasser 1—3.

I min förut meddelade redogörelse har jag hittills lämnat å sido de överbyggnader
på folkskolan, som kring mitten av förra århundradet kommo
till stånd i fortsättningsskolan och särskilt i den högre folkskolan, den senare
skolformen upprättad på grund av beslut av 1856—1858 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 65

Den högre folkskolans förhållanden hava sedermera vid flera tillfällen varit
föremål för omläggning. Jag anser mig icke här kunna inlåta mig på hithörande
angelägenheter i vidare mån än att jag erinrar därom, att den under
åtskillig tid svävande frågan om olika praktiska utbildningsanstalters organisation
erhöll sin lösning genom beslut av 1918 års lagtima riksdag. I enlighet
med Kungl. Maj:ts framställning tillrättalädes då i ett sammanhang
skilda praktiska utbildningsvägar genom nyorganisation främst av fortsättningsskolan,
den högre folkskolan samt de tekniska läroverken. I nu förevarande
sammanhang torde särskilt förtjäna uppmärksammas, att den högre
folkskolan erhöll en delvis ny gestaltning, bl. a. genom anordnande av
olika typer av yrkesbestämda högre folkskolor, vilka ställts i direkt anslutning
till den obligatoriska folkskolekursen. Beträffande den principiella
innebörden av 1918 års beslut om de praktiska ungdomsskolornas allmänna
anordning kan jag här inskränka mig till att fastslå, att genom detsamma
den sexåriga folkskolan blev grundvalen för de praktiska skolorna. Det förverkligade
alltså enhetsskolan inom ett viktigt område av vårt lands undervisningsväsen.

Enligt den organisation, som jämlikt 1904 års riksdags beslut tillkommer Nuvarande
rikets allmänna läroverk, ansluta dessa till folkskolans tredje klass, och hava forhållandeninträdesfordringarna
till läroverkets första klass genom kungl. kungörelse
den lo april 1921 fastställts i överensstämmelse med de kurser, som
genomgås i de tre lägre klasserna av folkskolans A-form.

Statens realskolor, vilkas antal sedan år 1905 icke ökats, äro för närvarande
tillsammans 77, av vilka 38 ingå som lägre avdelning i högre allmänna
läroverk, 21 äro fristående gosskolor och 18 fristående samskolor.

Antalet lärjungar i dessa läroanstalter utgjorde höstterminen 1926 28,565,
flärav på realskolestadiet vid de högre läroverken 12,082, vid realskolorna
för gossar 5,581 och vid statssamskolorna 1,543 gossar och 1,421 flickor,
tillsammans 2,964.

Den kommunala mellanskolan utgör, såsom nyss angivits, en 4-klassig skola,
vilken har till ändamål att bereda lärjungar, som genomgått folkskola, anordnad
enligt A-formen i gällande undervisningsplan och omfattande minst
sexårig lärokurs, eller på annat sätt vunnit motsvarande kunskaper, tillfälle
att inhämta den allmänt medborgerliga bildning, som vitsordas genom
realskolexamen. Inträdesfordringarna äro jämlikt stadgan för kommunala
mellanskolor den 19 november 1918 fastställda att omfatta det kunskapsmått,
som inhämtas vid genomgång av minst fyra årsklasser av egentlig
folkskola av A-formen.

Antalet kommunala mellanskolor har alltsedan 1910 befunnit sig i rask
ökning. Medan sagda antal vid början av år 1910 utgjorde 2, uppgick det
år 1915 till 30, ar 1920 till 52, år 1925 till 81, samt den 1 januari 1927
till 87. De kommunala mellanskolorna voro alltså vid början av detta år 10

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 110.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

flera än de allmänna läroverken. Jämsides med antalet skolor har givetvis
även lärjungantalet avsevärt ökats. År 1910 uppgick antalet lärjungar till
131 gossar och 46 flickor, tillsammans 177, år 1915 till 1,125 gossar och
1,029 flickor, tillsammans 2,154, år 1920 till 2,631 gossar och 2,701 flickor,
tillsammans 5,332, år 1925 till 4,551 gossar och 4,810 flickor, tillsammans
9,361, samt höstterminen 1926 (i 87 skolor) till 4,716 gossar och 5,164 flickor,
tillsammans 9,880.

Statens normalskola för flickor utgör en åttaklassig läroanstalt, förbunden
med en treklassig förberedande skola, och tjänstgör såsom övningsskola för
högre lärarinneseminariet.

Den privata högre flickskolan är organiserad enligt samma plan som noimalskolan.
I de flesta fall äro i anslutning till dessa skolor anordnade tre
förberedande klasser; då sådana klasser saknas, ansluter sig flickskolan till
folkskolans tredje klass, i likhet med de allmänna läroverken. Vid en av
dessa skolor finnes anordnad en särskild linje, som, utgående från skolans
fjärde klass, med treårig lärokurs leder till realskolexamen, vid en annan
en dylik linje, vilkens lärjungar efter 3-årig flickskolkurs kunna på ytterligare
4 år avlägga nämnda examen. Till flera flickskolor äro dessutom gymnasier
anknutna.

Antalet privata högre flickskolor med normalskolekompetens utgjorde den
1 januari 1927 82. Lärjungantalet i dessa uppgick höstterminen 1926
till 26,323, av vilka i de förberedande klasserna 5,695 (av dessa 1,766 gossar).

Ytterligare torde böra omnämnas, att ett antal av 15 privata högre goss- och
samskolor av växlande organisation och med anknytningen till folkskolan
ordnad enligt olika grunder åtnjuta statsunderstöd. I sistnämnda avseende
torde beträffande flertalet gälla, att denna i de få fall, då förberedande klasser
saknas, är anordnad på sätt om de allmänna läroverken är stadgat. Lärjungantalet
utgjorde höstterminen 1926 5,289 (3,428 gossar och 1,861 flickor).

Till gruppen privatläroverk hänföras också de enskilda mellanskolorna, vilka,
byggande på avslutad folkskola, omfatta minst fyra årsklasser och hava
realskolexamen såsom mål. Statsunderstöd utgar till 5 sådana skolor med
ett lärjungantal av 714 (319 gossar och 395 flickor).

Föreliggande I min inledningsvis lämnade redogörelse för innebörden av skolkommisutredningar
sionens organisationsförslag har jag redan omnämnt, att detsamma innebär
yttranden: ett konsekvent tillämpande av bottenskoleprincipen. Såväl realskolan och

Skolkommis- flickskolan som lyceet skulle nämligen bygga på den allmänna sexåriga
Bionen'' folkskolan.

Kommissionens ifrågavarande förslag grundas på en ingående undersökning
av frågan om skolformernas inbördes förhållande (Bet. I: 1 sid. 3—84),
därvid kommissionen särskilt granskat skälen för bibehållande av ett parallellskolesystem
— kommissionen förstår härmed ett skolsystem, som innesluter
parallella skolor för bamaålderns stadium.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Till en början uppehåller sig kommissionen vid detta systems betydelse
ur undervisningssynpunkt (sid. 26 ff.). Med stöd av bl. a. de erfarenheter,
som föreligga från den kommunala mellanskolan, hävdar kommissionen, att
ett bibehållande av sagda system icke kan anses påkallat med hänsyn till
fyllande av realskolans eller gymnasiets allmänna bildningsmål. Verkställda
undersökningar hade nämligen ådagalagt, att examensresultaten vid mellanskolorna
vore icke blott fullt jämförliga med utan något överlägsna de allmänna
läroverkens och privatläroverkens. Likaledes hade det kunnat konstateras,
att de lärjungar, som från mellanskola vunnit inträde å gymnasium,
i allmänhet förmått tillgodogöra sig undervisningen där likaväl som de lärjungar,
vilka erhållit sin grundläggande utbildning i en statens realskola,
och detta icke minst i främmande språk. Icke heller med hänsyn till undervisningsarbetets
bedrivande kunde parallellskolesystemet anses erbjuda
sådana fördelar, att man av denna anledning borde ifrågasätta dess bibehållande.

Kommissionen avhandlar vidare frågan om enhetsskolans förment skadliga
inverkan på den lägre skolans arbete. Farhågorna i detta avseende
kunde undanröjas därigenom, att det bestämt fastsloges, att grundvalen
för varje skolorganisation måste vara, att en lägre skolform icke genom
tryck ovanifrån finge sin egentliga och självständiga uppgift förändrad
eller försvårad. De olika skolformernas anknytning till varandra borde
sålunda ske med omsorgsfull anpassning av undervisningen i den högre
skolformen till det kunskapsmått, som av lärjungarna inhämtats i den
lägre.

Åt spörsmålet om folkskolans kompetens såsom bottenskola ägnar kommissionen
särskild uppmärksamhet (sid. 44 ff.) och påvisar denna skolas
betydande organisatoriska utveckling från 1880-talets början. Såväl detta
faktum som- den försiggående omläggningen av folkskolans inre arbete och
den förbättrade lärarutbildningen ansåges utgöra erforderliga garantier för
folkskolans duglighet såsom bottenskola, under förutsättning dock att övergångstiden,
inom vilken den nya ordningen skulle vara genomförd, fastställdes
under behörigt hänsynstagande till de å varje ort rådande förhållandena.

Icke heller ur uppfostringssynpunkt funne kommissionen hinder möta för
parallellskolesystemets avskaffande.

Sin granskning av parallellskolesystemets fördelar och nackdelar avslutar
kommissionen med en detaljerad undersökning av det till stöd för ett fortsatt
bibehållande av detsamma anförda skälet, att enhetsskolan skulle föranleda
en onödig och skadlig förlängning av studietiden. Kommissionen erkänner,
att en förlängning av skoltiden, rent teoretiskt beräknat, måste bliva
en följd av enhetsskolesystemets införande. Vägen till studentexamen från
folkskolans första klass över realskolan och gymnasiet krävde nu en
tid av 12 år. Vid en organisation med sexårig folkskola och, såsom
kommissionen tänkte sig, sjuårig läroverkskurs skulle studentexamen kunna
uppnås först efter 13 års skolstudier. Genomsnittsåldern för studentexamens
avläggande skulle sålunda komma att höjas från något över 19 till i medeltal
något över 20 år. Vad som härvid stode som en teoretisk beräkning
ansåges dock i verkligheten komma att i ej ringa mån lida inskränkning.
Det starkare urval av lärjungarna, som enhetsskolesystemet förutsatte såväl
till realskolan som särskilt till gymnasiet, kundo förväntas inverka i sådan
riktning, att den genomsnittliga åldersstcgringen skulle kunna ej oväsentligt

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nedbringas. En sådan uppfattning erhölle ett viktigt stöd i faktiskt bestående
förhållanden.

En undersökning av genomsnittsåldern hos de vid högre läroverk, realskolor,
statssamskolor och kommunala mellanskolor under åren 1910—1919
godkända realskoleabiturienterna utvisade, att sagda medelålder vid mellanskolorna
understigit eller endast helt obetydligt överstigit medelåldern hos
läroverkens examinander. I genomsnitt under nämnda tioårsperiod hade mellanskolornas
lärjungar varit 0,05 år yngre än läroverkens. En detaljgranskning
gåve vidare vid handen, att i genomsnitt mellanskolornas gossar konstant
vore yngre än de högre läroverkens men något äldre (0,06 år) än
realskolornas och samskolornas och att mellanskolornas kvinnliga lärjungar
vid examens avläggande vore äldre än samskolornas flickor (0,29 år). Vid
studentexamen hade medelåldern hos de från de allmänna läroverken utexaminerade
lärjungarna under samma tioårsperiod varit i det allra närmaste
konstant, i genomsnitt 19,37 år.

I en på enhetsskolans grund vilande läroverksorganisation skulle studentexamen
i regel uppnås efter tre års ytterligare studier från tidpunkten för
realskolexamens avläggande. Medelåldern vid studentexamen för gossar och
flickor beräknades komma att utgöra 199/4 år eller omkring 0,4 år högre än den
nu vid läroverken för de manliga examinanderna förefintliga. De från enskilda
skolor utgångna kvinnliga examinanderna hade i medeltal varit något äldre
än läroverkens lärjungar eller 19,69 år, vadan för deras del åldersförhöjningen
kunde beräknas uppgå allenast till 0,1 år. Till komplettering av denna sin
undersökning lämnar kommissionen eu redogörelse för den verkliga och
den beräknade fördelningen av abiturienterna på åldersgrupper. För det dåvarande
gällde ifråga om de manliga studenterna vid de allmänna läroverken,
att 21 procent fyllde 18 år det kalenderår, under vilket de blevo
studenter, 38 procent 19 år, 25 procent 20 år och 10 procent 21 år. Mot
dessa tal beräknades vid enhetsskoleorganisation svara procenttalen 8, 30,
42 och 15 för respektive åldersår. Beträffande de kvinnliga studenterna
skulle mot då gällande procenttal 12, 36, 33 och 13 för respektive åldersår
18, 19, 20 och 21 kunna motses procenttalen 9, 27, 44 och 16. För de
manliga lärjungarnas del kunde således förutses eu förskjutning uppåt,
starkast framträdande beträffande den grupp, som nu avlade studentexamen
i 18-årsåldern. I fråga om de kvinnliga studenterna vore förskjutningen
mindre framträdande och mest utpräglad beträffande 19- och 20-årsgrupperna.

Med hänsyn till den ogynnsamma inverkan, som de högre allmänna läroverkens
ålderstal utövade på de ifrågavarande genomsnittssiffrorna, hade
kommissionen företagit en särskild jämförande undersökning av ålderstalen
vid statssamskolorna och mellanskolorna, vilka läroanstalter arbetade under
mycket likartade yttre förhållanden, bortsett från den avvikande anknytningen
till folkskolan. I samskolans tredje och mellanskolans första klass
förefunnes en åldersskillnad till samskolans förmån på 0,3 år. Vid realskolexamen
vore differensen för gossarna 0,06 år, för flickorna 0,29 år till samskolans
förmån. Detta härrörde sannolikt av eu starkare avgång från samskolans
femte klass till gymnasiet och man borde därför främst hålla sig
till den beträffande flickorna påvisbara åldersskillnaden. På grund härav
uppskattade kommissionen den åldersförskjutning uppåt, som skulle kunna
föranledas av en enhetsskoleorganisation, till omkring 0,3 år.

I medvetandet om, att det förda resonemanget byggde på abstrakta medel -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 69

tal, hade kommissionen jämväl sökt för sig närmare klargöra, huru förhållandena
i antydda avseenden skulle komma att gestalta sig i verkligheten.
Kommissionen erinrar härvid, hurusom ganska avsevärda avvikelser
från medeltalet kunde spåras vid åtskilliga läroverk, särskilt vid sådana,
vilka antingen rekryterades ensidigt från läroverksstaden eller ock i större
utsträckning erhölle sina lärjungar från den kringliggande landsbygden. I
förra fallet tenderade lärjungarnas medelålder att understiga, i senare fallet
att överstiga riksmedeltalen. Detta förhållande betingades av att landsbygdens
barn hårdare drabbats av den nu bristfälligt ordnade övergången mellan
folkskolan och läroverket än städernas eller rättare den del av dessa
senare, som i 9-årsåldern kunnat inträda i läroverket. Inträdet i läroverket
försenades för landsbygdens barn och härigenom komme medelåldern vid
de läroverk, vilka mera utpräglat rekryterades från landsbygden att förskjutas
uppåt. Då man tillika betänkte, att av barn i skolpliktsåldern (7—14
år) från landsbygd under år 1920 endast omkring 1,2 procent, medan från
städerna 13,3 procent undervisades i de allmänna läroverken och med dem
jämförliga läroanstalter, innehade tydligen städernas befolkning ett betydande
försteg framför landsbygdens, då det gällde möjligheter för vidare
utbildning på teoretiska studiebanor. Vad som här sagts rörande barnen
från landsb37gden, hade i viss grad sin tillämpning även i fråga om de
stadsbarn, som utginge från ekonomiskt mindre välsituerade hem. Även i
dessa fall gällde nämligen, att föräldrarna ofta läte barnen avsluta folkskolekursen,
innan inträde söktes till läroverket. Det vore sålunda ej nog
med att stadsbarnen i mångdubbelt rikare mått hade möjligheter att vinna
högre teoretisk utbildning, den nuvarande skolorganisationen tvingade det
fåtal landsbygdsbarn, liksom det begränsade antal stadsbarn ur fattigare
hem, som hade tillfälle att fortsätta sin utbildning i läroverken, att påbörja
och alltså även avsluta studierna i dessa vid en högre ålder än kamraterna
inom stadssamhällenas burguare kretsar.

Enhetsskolans sannolika inflytande på åldern vid slutad skolgång sammanfattas
av kommissionen så, att åldern visserligen i många fall komme att
bliva högre för den grupp, som särskilt gynnades av den nuvarande organisationen,
nämligen de lärjungar, som antingen alls icke begagnat folkskolan
eller ock avgått från dennas tredje klass, men att åldern för många
lärjungar skulle genom en organisk förbindelse mellan folkskola och läroverk
kunna nedbringas under den nuvarande, och detta särskilt beträffande
dem, vilka ett försenat utträde i livet hårdast drabbade. I betraktande härav
ansåges enhetsskolan från nu förevarande synpunkt tillgodose ett socialt
rättfärdighetskrav. »De barn, som utgå ur städernas välsituerade hem, få
offra något av sina hittillsvarande företrädesrättigheter, medan landsbygdens
och städernas fattigare barn samtidigt erhålla möjligheter att förkorta utbildningen
för framtida levnadsställningar.» Det vore kommissionens övertygelse,
att denna utjämning skulle befinnas vara till gagn för samhället i
det hela.

Det nu anförda hade närmast avseende på de manliga lärjungarna. För
de kvinnliga lärjungarnas del ansåges en enhetsskoleorganisation icke blott
möjliggöra studentexamens uppnående vid i stort sett oförändrad genomsnittsålder,
utan även väsentligt öka utsikterna för särskilt landsbygdens
ungdom att vinna ifrågavarande bildning.

Kommissionen vore emellertid icke blind för de olägenheter, som eu förlängning
av studietiden i vissa fall medförde för den uppväxande ungdomen

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lika väl som för föräldrarna, och erinrar i fortsättningen om de utvägar,
som förefunnes att förkorta vägen till studiemålet. Den ifrågavarande omständigheten
ansåges likväl icke böra vara avgörande vid ståndpunktsantagandet
till det föreliggande huvudspörsmålet. Man finge icke vid bedömandet
av parallellskolesystemets företräde på denna punkt förlora ur sikte de
svagheter, vilka i övrigt vidlådde detta system. Mot den anmärkta olägenheten
hos enhetsskolesystemet måste ställas en motsvarande praktisk olägenhet
i den nuvarande organisationen, nämligen den tidsförlust för den enskilde
och det ödslande med nationella krafttillgångar, som vore den ofrånkomliga
följden av att många genom det alltför tidiga valet av studieväg
leddes in på en bana, vilken icke motsvarade deras anlag. Denna olägenhet
förefunnes i långt mindre grad hos enhetsskolesystemet.

Fortsättningen av sin framställning ägnar skolkommissionen åt att närmare
belysa enhetsskolans vinster (Bet. 1:1 s. 67 ff.). Främst läge dessa på
det sociala området. Känslan av samhörighet mellan nationens alla medborgare
erhölle ett bestämt uttryck därigenom, att alla samhällsmedlemmar
bereddes lika tillfälle till undervisning och uppfostran. Vikten härav stode
särskilt klar inför den samhälleliga utveckling, som under de senaste åren
försiggått. Det tidiga valet av studiebana ledde till en sortering av lärjungematerialet
efter målsmännens ställning och yttre omständigheter, ägnad att
bestämt motverka det sunda urvalet efter individuell utrustning. Det härvid
svåraste hindret läge i det bristfälliga sätt, varpå folkskolans anslutning
till läroverket vore ordnad. Svårigheterna att från folkskolans högsta klass
vinna inträde i en mot åldersutvecklingen svarande klass i läroverket nödvändiggjorde
så omfattande enskild undervisning, att de därmed förbundna
ekonomiska uppoffringarna för flertalet vore oöverkomliga eller åtminstone
svåra att övervinna. Krav på undanröjande av det nämnda hindret kunde
med fullaste rätt resas av dem, för vilka detsamma avsevärt begränsade
möjligheten att fritt välja levnadsbana.

Kommissionen vänder sig därefter mot de farhågor, som ur social synpunkt
framkommit för att enhetsskolan skulle medföra en »flykt» från det
praktiska livet och en ökning av »det lärda proletariatet». I förstnämnda
avseende erinras om de nya praktiska ungdomsskolornas avledande inverkan.
Vad angår den befarade överproduktionen på intellektuellt utbildade krafter
framhåller kommissionen, att skolorganisationens uppgift vore att å ena
sidan uppfordra de för den teoretiska studievägen icke lämpade, från vilka
samhällslager de än utginge, att söka sin framtid på någon annan än den
teoretiska banan, och å andra sidan underlätta för alla begåvningar ur olika
ekonomiska skikt att vinna erforderlig utbildning. Skolsystemets grundläggande
uppgift bleve sålunda att främja ett utbyte av teoretiskt obegåvade,
ekonomiskt välsituerade lärjungar mot begåvade och fattiga, att ersätta ett
nu i allt för hög grad av ekonomiska omständigheter behärskat urval med
ett sådant, där de individuella anlagen i största möjliga utsträckning finge
fälla utslaget. Den av kommissionen utvecklade tankegången ansåges också
äga stöd i hittillsvarande erfarenhet från främmande länder.

Vidare uppehåller sig kommissionen vid enhetsskolans betydelse för utjämnande
av klassmotsättningarna i samhället och upptager i detta sammanhang
jämväl till bemötande framkomna invändningar, att en dylik skolorganisation
skulle föranleda en osund utveckling av det enskilda skolväsendet,
vilken vore ägnad att motverka enhetsskolans utjämnande syfte.

Beträffande därefter enhetsskolans pedagogiska vinster, erinrar kommissio -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nen om de avsevärda fördelar, en så beskaffad skolorganisation skulle medföra
för både folkskolan och den högre skolan. I och med att folkskolan
erhölle ställningen av en hela samhällets grundläggande skola skulle den
ock se sina intressen beaktade på ett bättre sätt än hittills och ur ren undervisningssynpunkt
bliva mera skickad att fylla sina uppgifter. För realskolan
och i viss mån även för gymnasiet skulle ett organiskt uppbyggt skolsystem
bereda väg för ett jämnare och bättre lärjungematerial och därigenom
främja undervisningen.

Ur statsfinansiell synpunkt medförde ett bortskärande av läroverkens lägre
klasser och ett förläggande av den där meddelade undervisningen till folkskolan
en icke oväsentlig minskning i statsverkets utgifter för undervisningsväsendet.
På grundvalen av 1919 års riksstat beräknade kommissionen, att
statens kostnader för en lärjunge i folkskolan belöpte sig till allenast Va av
samma kostnad för en lärjunge i läroverkets lägre klasser. Då emellertid
det statliga undervisningsväsendet skulle utvidgas att omfatta även den
kvinnliga ungdomen, föranleddes härav ökade utgifter, vilka endast delvis
skulle täckas av den besparing, indragningen av läroverkets lägre klasser
medförde. Statens övertagande av flickornas skolutbildning med bibehållet
parallellskolesystem skulle föranleda avsevärt större kostnader än vid samtidig
övergång till enhetsskolesystem. Kravet på enhetsskolans genomförande
vore därför även ur statsfinansiell synpunkt starkt motiverat.

Med avseende på skolkommissionens ställningstagande i nu berörda del
torde jag ytterligare böra omnämna, att kommissionen vid detsamma ansett
sig böra utgå från följande grundläggande förutsättningar:

att folkskolans omläggning ur synpunkten av organisation och arbetssätt
fullföljdes, ävensom att de praktiska ungdomsskolorna alljämt utvecklades,
att effektivt kontrollerad inträdesprövning anordnades vid övergång såväl
från folkskolan till realskolan som från realskolan till gymnasiet,

att lärjungarnas tillträde till de högre skolformerna icke bundes genom
föreskrifter om bestämd minimiålder,

att arbetssättet i de högre skolformerna omlades enligt av kommissionen
uppdragna riktlinjer, samt

att övergången till den nya ordningen försigginge med nödig varsamhet;
i regeln borde de allmänna läroverkens första och andra klasser ingenstädes
fullständigt indragas tidigare än hösten 1926, vid vilken tidpunkt den nya
undervisningsplanen för sexklassig folkskola hunnit i full utsträckning tilllämpas.

Skolkommissionens förslag i nu berörda del har föranlett dess ledamot
A. I. Swartling att avgiva ett särskilt yttrande, vari vådan av den förlängda
studietiden understrykes, dock under framhållande av »att ingen annan skolreform
har någon utsikt att kunna genomföras än den, som bygger på folkskolan
som bottenskola». Swartling uttalar ock, ott hans anslutning till den
av kommissionen framlagda planen för omorganisation av skolväsendet
skett endast under den bestämda förutsättningen, att folkskolan på lämpligt
sätt omändras och att, intill dess att så skett, inga som helst åtgärder
från statens sida vidtoges, som kunde verka menligt för den nu på

Myndig heterna.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

detta skolstadium bedrivna privata eller kommunala undervisningsverksamheten.

Vid remissbehandlingen av kommissionsförslaget har i allmänhet spörsmålet
om anknytningen mellan folkskola och läroverk livligt uppmärksammats.
I denna grundläggande fråga hava meningarna mycket starkt brutit
sig mot varandra. I en mängd yttranden, och dessa utgöra flertalet, avgivna
av akademiska myndigheter, kollegierna vid de allmänna läroverken, de
tekniska läroverken, privatläroverken, vid flertalet kommunala mellanskolor
och folkskoleseminarier, domkapitlen, länsstyrelserna, samskolornas styrelser,
flertalet folkskolestyrelser m. fl., har man bestämt motsatt sig skolkommissionens
förslag till enhetsskoleorganisation. På andra håll har förslaget i
fråga vunnit tillstyrkan. Så är fallet i de yttranden, som avgivits av åtskilliga
av de kommunala mellanskolornas kollegier, kollegierna vid enstaka
privatläroverk, vid ett par folkskoleseminarier, flertalet styrelser vid kommunala
mellanskolor, det stora flertalet av statens folkskolinspektörer, ett betydligt
antal folkskolestyrelser samt flertalet kommunalfullmäktige. Utlåtandena
från stadsfullmäktige äro delade i två ungefär lika stora grupper, den ena
avstyrkande, den andra tillstyrkande.

Det är givetvis icke möjligt att här lämna en redogörelse för innehållet i
berörda till ett antal av omkring 800 uppgående yttranden. En detaljerad
sådan redogörelse föreligger i den inom skolöverstyrelsen gjorda sammanställningen
(Sammanfattning I s. 7—107, och II s. 7—25), och torde jag få
hänvisa till denna. Ytterligare anser jag mig böra erinra, att såväl skolöverstyrelsens
utlåtande, och den till detsamma av fyra ledamöter fogade
reservationen, som särskilt de skolsakkunniga lämnat översiktliga framställningar
av remissbehandlingens huvudresultat. Vid sådant förhållande finner
jag mig här kunna inskränka mig till ett summariskt återgivande av
vissa av de vid ärendets tidigare remissbehandling framkomna uppslag och
synpunkter, vilka med hänsyn till frågans nu förevarande handläggningsynas
mig ägnade att påkalla särskild uppmärksamhet.

I första rummet anser jag mig härvid böra uppehålla mig vid meningsutbytet
kring enhetsskoleprincipen i allmänhet. Likaledes torde böra särskilt
avhandlas den grundläggande frågan om »folkskolans bärkraft» såsom
grundskola. I centrum för diskussionen har vidare stått spörsmålet om enhetsskolan
och skoltidens längd, en sida av organisationsfrågan som synes
mig förtjänt av speciellt beaktande. Därjämte torde det få anses starkt
motiverat, att här förevarande problem skärskådas ur synpunkten av de förefintliga
praktiska utbildningslinjerna. Och slutligen hava framkommit åtskilliga
positiva organisatoriska uppslag, till vilka jag i det följande har att
taga ståndpunkt och som följaktligen här icke kunna förbigås.

För den allmänna diskussionen rörande bottenskolefrågan hava de skolsakkunniga
lämnat en sammanfattande översikt i kap. III av sitt betän -

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

kande (Utredning s. 18—26). Så gott som fullständig enighet råder därom, att
folkskolan bör utgöra grundskola för de högre skolorna och organiskt samband
således finnas mellan dessa båda slag av läroanstalter. Däremot äro
meningarna mycket delade i fråga om den omfattning grundskolan bör äga;
förespråkare finnas för såväl 3-årig som 4-årig, 5-årig och 6-årig grundskola.
Då meningsbrytningarna särskilt rört sig om den av skolkommissionen förordade
6-åriga grundskolan, har jag ansett mig först böra i korthet erinra
om de viktigaste av de skäl, som vid remissbehandlingen funnits tala till
förmån för denna ståndpunkt, särskilt i den mån de kunna sägas komplettera
kommissionens motivering i denna del.

Vid argumenteringen för enhetsskolan hava de sociala skälen intagit en
framskjuten plats. Man har på de håll, där kommissionsförslaget funnit
understöd, betonat vikten av att samhällets bildningsmöjligheter rationellt
fördelas efter de enskilda samhällsmedlemmarnas anlag och läggning. Detta
kunde emellertid ej ske, om valet av levnadsbana försigginge för tidigt och
härutinnan bruste den nuvarande skolorganisationen. Den tvingade nämligen
till dylikt avgörande redan vid en ålder, då begåvningen ännu ej kunde
med någon grad av säkerhet bedömas. I detta sammanhang har ävenledes
1918 års ungdomsskolereform åberopats som ett starkt stöd för en gemensam
barndomsskola. Läte man de teoretiska utbildningsvägarna grena ut
sig vid en tidigare tidpunkt än de praktiska, vilka som redan framhållits
bygga på avslutad folkskolekurs, komme dessa senare i en ogynnsam efterhandsställning.
Det bleve aldrig något tillfälle till verkligt val mellan dessa
båda vägar, den teoretiska komme att alltför lätt draga till sig lärjungar,
ehuru anlagen ännu ej kunnat med säkerhet bedömas, och de praktiska
utbildningsanstalterna kunde ofta nog berövas sina bästa adepter. Dessa
olägenheter kunde undvikas, endast om avgreningen skedde vid samma
punkt och de olika förutsättningarna och möjligheterna alltså kunde samtidigt
överblickas och bedömas.

Man har vidare understrukit, att den gemensamma barndomsskolan vore
ägnad att lägga en fast grund för samförstånd mellan de olika samhällslagren
och för utvecklingen av en sund medborgaranda. Likaledes har
enhetsskolan, på sätt skolkommissionen framhållit, ansetts vara av stor betydelse
för tillgodoseende av de fattigare stadsbarnens intressen. Ej mindre
betydelsefull skulle en dylik skolorganisation vara för landsbygdens befolkning,
då barnens längre kvarstannande i hemmet innebure en ej oväsentlig
besparing för föräldrarna, men även oberoende av föräldrarnas ekonomiska
resurser, därför att barnen finge under längre tid åtnjuta hemmets fostran
och vård.

Ur uppfostrings- och undervisningssynpunkt har till stöd för bottenskoleprincipens
tillämpande erinrats, att erfarenheten ådagalade, att studieanlag
och läggning framträdde klarare vid början av övergångsåldern, d. v. s. vid
12- ä 13-årsåldern än vid tidigare ålder. Till denna tidpunkt borde således
barnen fostras i en gemensam barndomsskola, där deras undervisning kunde
lämpligt avpassas efter barnaålderns förutsättningar, och läroämnen och
kunskapsstoff, som ej lämpade sig för barnens åldersstadium, kunde undvikas.
Härigenom tillgodosåges på ett naturligt sätt deras andliga utveckling.
Genom det senare inträdet i realskolan kunde barnen i många fall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

längre stå under hemmens fostrande vård och övervakande tillsyn, en förmån,
som under nuvarande förhållanden bleve dem förmenad.

Ytterligare har betonats den 6-åriga grundskolans förmåga att befordra
folkskolans utveckling, därvid även den synpunkten gjort sig gällande, att
undervisningen främjades av att de mera studiebegåvade lärjungarna finge
helt igenom behållas av folkskolan. Gentemot påståendet, att folkskolans
»bärkraft» som grundskola icke vore ådagalagd, har anförts, att folkskolan
redan nu ägde dylik bärkraft, om man toge i betraktande, att det dock blott
vore ett ringa antal av folkskolans lärjungar, som överginge eller kunde
beräknas komma att övergå till högre skola. Det vore ock att vänta, att,
om folkskolan genom att bliva verklig grundskola, finge den förkovran, som
därav borde bliva en följd, hennes bärkraft ock skulle förstärkas.

Enhetsskolans gynnsamma återverkningar på undervisningen i de högre
teoretiska läroanstalterna hava jämväl betonats.

I de yttranden, som ställt sig avvisande mot en organisation med 6-årig
grundskola, riktar man sig i vissa fall mot bottenskoleprincipen såsom sådan,
i andra endast mot dess generella genomförande.

Ur social synpunkt hava starka invändningar framkommit mot den förlängning
av studietiden, som förslaget medförde och som måste vålla betydande
olägenheter, icke minst för de mindre bemedlade. Då vidare åtminstone
på landsbygden svagare skolformer alltjämt i mycket stor utsträckning
förekomme, bleve det nödvändigt för de barn, som fullständigt genomgått
dylika folkskolor och som ville fortsätta sina studier, ofta på främmande"
ort, att inhämta en tilläggskurs av större eller mindre omfattning.
Härigenom skulle möjligheten till högre undervisning för landsbygdens barn
ännu mera inskränkas och dessa alltså komma i en försämrad ställning.
Utöver de menliga nationalekonomiska verkningarna skulle den förlängda
studietiden därjämte kunna gynna uppkomsten av privatskolor och andra
former av privatundervisning, med vilkas hjälp skoltiden skulle kunna begränsas,
men vilka stode öppna endast för ekonomiskt välsituerade barn.
En dylik utveckling skulle motverka de gynnsamma följder, som man hoppades
av en för alla gemensam grundskola.

Det har därjämte påpekats, att tillträdet till de allmänna läroverken stode
öppet för alla och att en mycket stor del av läroverkens lärjungar f. n.
komme från folkskolan. Även om läroverken ej byggde på avslutad folkskola,
kunde övergång från folkskolans sjätte klass till lämplig klass i läroverket
genom vissa anordningar åvägabringas. Ej heller i ekonomiskt hänseende
reste den högre skolan några hinder för fattigare barns vistande därstädes.

Vidare har anförts, att många av de sociala skäl, som sedan flera decennier
åberopats för anordnande av folkskolan som bottenskola, på grund av
den senare tidens utveckling på olika områden förlorat mycket av sin forna
räckvidd. Vid sidan av det allmänna läroverket hade nya vägar öppnats
för begåvningarnas tillvaratagande: yrkesutbildningens, folkhögskolans, det
fria folkbildningsarbetets vägar, det kommunala och politiska livets fostringsvägar.
Det ofta anförda skälet för bottenskoleprogrammets genomförande,
att intresset för folkskolan därigenom skulle främjas, hade med samhällets
fortskridande demokratisering och den politiska maktens överflyttande till
allt bredare folklager allt mera mist sin forna betydelse. Och beträffande
slutligen bottenskolans klassutjämnande inflytande har bland annat framhållits,
att det vore i ungdomsåren och icke i barnaåren, som de egentliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

vänskapsbanden knötes. Från andra håll har påpekats, att det ännu ej vore
berättigat att draga generella slutsatser om den sociala räckvidden av kamratmiljöns
inverkan.

Ur uppfostrings- och undervisningssynpunkt hava vidare åtskilliga invändningar
rests mot bottenskoleprogrammets genomförande. Särskilt har hävdats
vikten av att tillräckligt lång tid stode till förfogande för undervisningen i
de främmande levande språken, enär det eljest ej vore möjligt att vinna
vad som nu åsyftades med denna undervisning. Därigenom att hela den
6-åriga folkskolan gjordes till grundskola, måste realskolan bliva väsentligen
förkortad och skulle sannolikt i längden visa sig vara en alltför svag skolform
för att utgöra underlag för gymnasiestudierna. Realskolans kunskapsstoff
bleve för starkt hoppressat — en särskilt för språkundervisningen kännbar
olägenhet -—• och detta nödvändiggjorde en forcerad arbetstakt och ett
för skolans arbetsresultat menligt jäkt.

Att förlägga övergången till de teoretiska skolorna till tiden för avgången
ur folkskolan vore, har det framhållits, ej lämpligt. Därigenom komme det
forcerade arbetet för de stundande inträdesprövningarna att försiggå just
vid övergångsålderns början, då det näppeligen vore nyttigt att insätta de
unga i helt ny miljö med mera krävande arbete och i viss mån främmande
och nya uppgifter.

De praktiska ungdomsskolornas ringa grad av utveckling har ansetts förhindra
avsevärdare avledning av tillströmningen till den teoretiska studiebanan
genom det samtidigt inträdande valet mellan teoretisk och praktisk
bildningsväg.

Från många håll har man givit uttryck åt betänkligheter för att folkskolans
funktion som bottenskola skulle framkalla ett menligt tryck på folkskolan
själv samt förrycka dess egentliga uppgift. Det vore att befara, att
de båda högsta folkskoleklassernas undervisning komme att väsentligen inriktas
på den för ett mindretal lärjungar förestående inträdesprövningen till
läroverken —- detta till förfång för flertalets berättigade intressen. Jämväl
har den farhågan uttalats, att en 6-årig grundskola skulle verka hämmande
på utvecklingen av den sjunde folkskoleklassen.

Vidare har det ansetts, att folkskolan på grund av de brister, som i olika
hänseenden funnes hos henne, och vilka framförallt berodde på hennes
egenskap av obligatorisk läroanstalt, cj kunde lämna ett med avseende å
arbetsförutsättningar homogent lärjungematerial till de högre skolorna.

Slutligen hava den 6-åriga grundskolans ekonomiska olägenheter från olika
håll framhållits. Förlängningen av studietiden medförde, att det stora flertalet
barn finge sina studier väsentligt fördyrade. Även för det allmänna
komme ett genomförande av kommissionens förslag att medföra ökade kostnader;
kommissionens beräkningar i detta hänseende vore missvisande, i det
att de grundade sig på en jämförelse av statens genomsnittliga omkostnader
under ett år för å ena sidan en lärjunge i den egentliga folkskolan, å den
andra en lärjunge i de fem första klasserna av allmänt läroverk; för att
bliva rättvisande måste jämförelsen emellertid avse icke på detta sätt beräknad
genomsnittskostnad utan, eftersom realskolans två lägsta klasser skulle
ersättas av folkskolans tre högsta, den totala kostnaden för en lärjunge i
just de berörda delarna av respektive skolor. Vidare borde i beräkningen
medtagas icke blott statens utan även kommunernas kostnader.

Ä de håll, där man avvisat kommissionsförslaget, men dock icke ansett
den nuvarande ordningen tillfredsställande, har man i stor utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.

framfört tanken på ett grundskolestadium av ett års längre tid än f. n.
alltså 4-årigt, vilket innebär indragning av läroverkets första klass. Till
en dylik organisation, generellt eller partiellt tillämpad, hänvisas av en
mängd kollegier vid de allmänna läroverken och de högre flickskolorna samt
av omkring halva antalet kollegier vid de kommunala mellanskolorna. Över
100 yttranden innehålla ett mer eller mindre direkt förordande av organisationen
i fråga, antingen som allenarådande eller som eu väsentlig beståndsdel
i skolväsendet. Vid sidan av nu berörda förslag finner man mera enstaka
yrkanden på en grundskola av fem år. Framhållas må ytterligare,
att ett icke ringa antal yttranden från skolkollegier, myndigheter och korporationer
förorda, att 4-årig och 6-årig grundskola bestå vid sidan av varandra.

Ytterligare må erinras, att ett antal lärarkollegier velat tillgodose önskemålet
om en förbättrad anknytning mellan folkskola och läroverk genom
övergångsklass från folkskolans sjätte till realskolans tredje klass. Av besläktad
innebörd är uppslaget om övergångskurser, avsedda att förmedla
omedelbar övergång från folkskolans sjätte klass till en femårig realskolas
andra. Kurserna tänkas i regel förlagda till sommarferierna närmast efter
avgången från folkskola, stundom med begynnelse i form av extra läsning
under sista läsåret.

I särskilt syfte att minska eller undanröja olägenheterna av den förut
berörda förlängningen av studietiden, hava under remissbehandlingen åtskilliga
uppslag berörande grundskolans förhållande framkommit. Från
flera håll har sålunda ifrågasatts en sänkning av skolpliktsålderns inträde
ned till sexårsåldern, varigenom en åldersförhöjning vid examinas avläggande
skulle förebyggas. I anslutning till vissa uttalanden av skolkommiss
ionen har man vidare tänkt sig en snabbare genomgång av folkskolan ant
ingen genom beredande av möjligheter att överhoppa klass eller ock genom
utdifferentiering av en särskild linje för mer studiebegåvade och arbetsdugliga
lärjungar i folkskolan med uppgift att på kortare tid än den normala
meddela lärjungar den sexåriga folkskolans avslutade kurs. Slutligen må
erinras, att i åtskilliga utlåtanden förslag framställts, avseende att vid en
organisation med 6-årig grundskola undvika skoltidens förlängning genom
förkortande av den högre skolan. Bortsett från det redan förut av mig
omförmälda uppslaget att i samband med en dylik avkortning sänka den
högre skolans bildningsmål, har man ifrågasatt detta syftes uppnående genom
en sexårig lärogång till studentexamen, bl. a. genom att göra
lyceet sexårigt. Mera undantagsvis hava i de avgivna utlåtandena den utvägen
övervägts att genom en differentiering av folkskolan i förening med
en omgestaltning av den högre skolan förkorta skoltiden i den senare med
ett år.

Förut har jag i korthet berört skolöverstyrelsens allmänna ståndpunkt till
kommissionsförslaget. Jag går nu att i sammanträngd form lämna en redogörelse
för överstyrelsens yttrande i de punkter, som i detta sammanhang
tilldraga sig särskilt intresse.

I fråga om den lämpliga anknytningspunkten mellan folkskola och läroverk
(Uti. sid. 25 ff.) erinrar överstyrelsen, att den nuvarande ordningen
har sin förklaring uteslutande i den historiska utvecklingen och icke
grundar sig på någon som helst undersökning angående rätta ålderstidpunk -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ten för begynnande av mera omfattande teoretiska studier. När det nu
från många håll av psykologiska grunder ifrågasattes, att uppskjuta övergången
till den högre skolan ett år, till 10- ä 11-årsåldern, måste man ihågkomma
— något som också erkänts — att vetenskapen icke fällt ett avgörande
utslag i detta avseende. Ännu så länge rörde man sig därför mera
med antaganden. De påståenden, som framkommit, att arbetet i folkskolan
skulle giva stöd för den ifrågavarande uppfattningen hade icke verkat
övertygande och ej heller blivit genom några mera allmänna iakttagelser
bestyrkta. De gjorda försöken att rent teoretiskt bevisa att 10- å 11-årsåldern
vore den lämpligaste för övergång till mera krävande teoretiska studier
syntes alltså icke kunna jäva den på lång erfarenhet grundade uppfattningen,
att det i regel vore lättare att bedöma studiebegåvningen hos
ett barn, ju äldre detta vore, och att man därför, då barnet vore 12 å 13
år, med större säkerhet kunde avgöra, huruvida det hade förutsättningar
att med framgång ägna sig åt teoretiska studier, än två år tidigare kunde
ske. Att 12- å 13-årsåldern infölle vid en mycket ömtålig utvecklingsperiod
i barnets liv, särskilt hos flickorna, borde givetvis vid undervisningens anordnande
beaktas, men utgjorde intet avgörande skäl mot att barnen vid
denna tidpunkt överginge till en ny skola, utan talade snarare för att en
sådan övergång då borde ske. För ungdom i denna ålder krävdes nämligen
en undervisning med i mycket ett annat innehåll och en annan läggning
än å ett tidigare stadium.

I fortsättningen framhåller överstyrelsen, att de förhållanden, som i Tyskland
föranlett läroverkets anknytning till folkskolans fjärde klass, icke hade
sin motsvarighet i vårt land. Och i Förenta staterna, där den 8-klassiga folkskolan
vore grundskola, hade röster höjts för övergångens förläggande efter
sjätte folkskoleklassen.

Icke utan starka skäl borde i den allmänna barndomsskolan införas den
splittring, som den högre skolans anknytning till en av folkskolans lägre
klasser måste medföra. Barndomsåldern bildade dock i stor utsträckning
en enhetlig period i människans utveckling. Folkskolan som barndomsskola
ålåge att meddela en sådan undervisning och uppfostran, som med hänsyn
till allmänt psykologiska och särskilt barnpsykologiska grunder passade för
detta åldersstadium. Men denna uppgift kunde ej bliva hindrande för
henne att tjäna som allmän grundskola. Tvärtom vore det väl så, att
barnen bäst förbereddes för fortsatta studier, om de erhölle en undervisning,
som vore avpassad efter deras ståndpunkt och därför verkligen kunde
främja deras utveckling. Något annat varken kunde eller borde den högre
skolan fordra av de lärjungar, som hon finge mottaga. För övrigt hade
folkskolan redan nu den dubbla uppgiften att vara den allmänna barndomsskolan
och på samma gång utgöra grundval för ungdomsskolan.

Ett starkt skäl till att hos oss den högre skolan anknötos till folkskolans
sjätte klass funne överstyrelsen däri, att de på grund av 1918 års riksdagsbeslut
inrättade praktiska ungdomsskolorna byggde på den fullständiga folkskolan
som grundval. De olika bildningsvägarna, såväl den som ginge
genom fortsättningsskola, lärlingsskola eller yrkesskola, som de, vilka ledde
genom verkstadsskola eller genom högre folkskola — även för de båda
senare kunde yrkesskolan utgöra lämplig fortsättning — hade alla såsom
gemensam utgångspunkt genomgången folkskola. Vid sådant förhållande
läge den tanken nära till hands, att jämväl den skola, som skulle bibringa
fortsatt teoretisk undervisning skulle hava samma utgångspunkt. Översty -

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

relsen påvisar ock, att såväl den nuvarande anordningen av anknytningen
för den teoretiska studievägen som en anordning med 4-årig grundskola
vore ägnad att göra den teoretiska högre skolan mera lockande. Skulle de
praktiska bildningslinjerna kunna motverka den alls icke önskvärda starka
tillströmningen till de teoretiska bildningslinjerna, vore det av synnerlig
vikt, att utgångspunkten för dessa båda linjer bleve densamma, så att de
unga, då de nått denna punkt, på allvar ställdes inför ett val mellan praktisk
verksamhet och teoretiska studier, något som tydligen icke kunde inträffa,
därest utgångspunkten för de båda bildningslinjerna förlädes till olika
åldersstadier.

Det kunde visserligen sägas, att de praktiska ungdomsskolorna ännu icke
nått den utveckling, man skulle önska. Den jämförelsevis korta tidrymd,
under vilken de existerat, både i stor utsträckning fått bliva en förberedelse-
och organisationsperiod. Den ekonomiska depressionen hade också
övat ett återhållande inflytande. En förutsättning för att de skulle erhålla
den utveckling, som borde tillkomma dem, vore, att de vid sidan av de
mera teoretiska skolorna finge en sådan ställning, att icke lärjunge tillströmningen
till dem hämmades. Detta kunde befaras inträffa, om de teoretiska
skolorna erhölle en tidigare utgångspunkt och liksom komme före.

Överstyrelsen uppehåller sig i fortsättningen utförligt vid erfarenheterna
angående den nuvarande anknytningen och erinrar härvid till en början,
att vid den tidigare remissbehandlingen hävdats, att de allmänna läroverken
redan med sin nuvarande organisation medgåve studiebegåvade barn
tillfälle att, oavsett vilket samhällslager de tillhörde, bedriva studier av den
art, som för deras anlag och intresse syntes mest lämplig. Under framhållande
av att höstterminen 1921 endast omkring 30 procent av läroverkens
lärjungar såsom obemedlade befriats från terminsavgifter, gör överstyrelsen
gällande, att dessa siffror icke vittnade om någon starkt framträdande
demokratisk karaktär hos dessa läroanstalter. Man stode tydligen
inför ett annat urval än efter de befintliga studieförutsättningarna.

Möjligheterna till en tidig övergång till läroverket kunde med fördel tillgodogöras
huvudsakligen av dem, som vore bosatta i eller i det närmaste
grannskapet till någon av de 66 städer, där allmänt läroverk funnes. Erfarenheten
hade emellertid visat, att ej ens för städerna anordningen med tidig
övergång till den högre skolan vore i allo fördelaktig. Att åtskilliga starkt
anlitade mellanskolor uppstått även där staten upprättat läroverk, syntes
oförtydbart vittna om ett bestämt behov av just en sådan skoltyp. Förklaringen
till deras uppkomst kunde visst icke sägas ligga däri, att det icke
funnits tillräckligt utrymme inom läroverket å orten. Bristande utrymme i
detta hänseende hade icke förefunnits å alla de nämnda orterna. En undersökning
angående vilka levnadsställningar föräldrarna till lärjungarna i mellanskolorna
tillhörde talade bestämt för att de motsvarade ett förefintligt
socialt behov. I dessa skolor funnes nämligen förhållandevis väsentligt
flera barn till exempelvis arbetare, lägre tjänstemän och hantverkare än i
läroverkens motsvarande klasser. Dessa tre grupper utgjorde i Stockholm
(vårterminen 1923), Norrköping och Malmö (höstterminen 1922) för de kommunala
mellanskolorna inemot två tredjedelar men för de allmänna läroverken
blott något över eu fjärdedel av det samlade lärjungeantalet. Det
funnes alltså åtskilliga föräldrar, som icke kunde bestämma sig för att låta
sina barn vid 9 ä 10 års ålder avbryta sin skolgång i folkskolan för att
övergå till högre skola, även om tillfälle därtill förefunnes. Och någon

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

större förändring härutinnan vore icke att förvänta, om avgörandet uppskötes
ett år. Svårigheten i förevarande hänseende hade sin naturliga förklaringsgrund
däri, att det icke vore möjligt för föräldrarna att på ett så
tidigt stadium avgöra, huruvida deras ekonomiska resurser räckte till att
för barnen bekosta daglig skolgång efter avgången från folkskolan eller
huruvida barnen verkligen ägde den för studier erforderliga fallenheten
eller hade tillräcklig lust därför. Att valet i detta hänseende vore betydligt
lättare för dem, som icke behövde fästa så stor vikt vid kostnadssynpunkten,
ansåges ligga i öppen dag.

Den tidiga anknytningen till folkskolan medförde emellertid enligt överstyrelsens
mening alldeles särskilda svårigheter för studiebegåvade barn från
landsbygden att komma över till de allmänna läroverken. Av ekonomiska
skäl vore det därför synnerligen angeläget, att den studietid, under vilken
barnen vistades borta från hemmet, i möjligaste mån begränsades. Överstyrelsen
betonar i detta sammanhang, att de högre skolorna icke borde
organiseras med tanke blott på de samhällen, dit de på grund av befolkningsförhållandena
måste förläggas. Det ojämförligt största antalet av landets
invånare vore bosatt på landsbygden, och det funnes ingen anledning
antaga, att studiebegåvningarna skulle vara mera sällsynta på landsbygden
än i städerna. Överstyrelsen lämnar till närmare belysning av hithörande
förhållanden en del sifferuppgifter av intresse. Av de 13,027 lärjungar som
höstterminen 1923 tillhörde de allmänna läroverkens realskolestadium och
åtnjutit sin föregående undervisning i folkskolan (59,2 procent av samtliga)
hade 92,5 procent intagits i första klassen och blott 7,5 i någon av klasserna
2—5. Dessa tal vittnade tydligt om huru hindersam en övergång vore
från folkskolan till en läroverk sklass över den första och utgjorde en påtaglig
illustration till de nyssberörda svårigheterna för landsbygdens ungdom
att komma över till läroverken, om de ville i större utsträckning anlita
hembygdens skola.

Det framginge vidare, att något mer än hälften av lärjungarna övergått
från den klass, som härvidlag skulle vara den normala, nämligen tredje
klassen, samt att något mer än tredjedelen kommit från klass 4. Man
funne också, att ett ej ringa antal av dessa kommit in i läroverkets klass
1 och alltså blivit väsentligt fördröjda i sina studier. Man toge nog icke
miste, om man ginge ut ifrån att dessa lärjungar i regel vore hemma på
landsbygden. Olägenheterna av den för tidiga anknytningspunkten framträdde
emellertid ännu tydligare, om man fäste uppmärksamheten vid övergången
från folkskolan till någon av realskolans klasser över den första.
Med ledning av förhållandena beträffande de lärjungar, som höstterminen
1923 tillhörde de allmänna läroverken — med undantag av läroverket i
Helsingborg — fastslår överstyrelsen, att den mest omfattande övergången
från folkskolan till läroverkets klasser 2—5 skedde från folkskolans sjätte
klass, alltså efter avslutad folkskola. Det vore även iögonenfallande, att
övergången i så ringa utsträckning skett från den klass, som borde anses
som den normala. Så understege t, ex. beträffande övergången till klass 2
i läroverket antalet av dem, som kommit från folkskolans klass 4 antalet
av dem, som övergått från vardera av klasserna 5 eller 6. Man hade all
anledning antaga, att det även i detta fall särskilt vore barn från landsbygden,
som drabbades av svårigheterna.

Överstyrelsen har också inlåtit sig på eu undersökning av de sannolika
orsakerna till att övergången från folkskolan skett från högre folkskoleklass

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

än den tredje. Den talrikast förekommande anledningen i de härutinnan
föreliggande uppgifterna vore »ovisshet om studieanlag», vilken anledning
gällde för mer än fjärdedelen av barnen och egentligen borde ökas med
»övriga anledningar», vilka redovisas med 8,5 procent av samtliga. Överstyrelsen
riktar också uppmärksamheten på, att endast 3,6 procent angivit
bristande utrymme vid läroverket såsom anledning. Denna orsak hade sålunda
i landet i dess helhet icke den betydelse, som man kanske förmodat.
Uppgifter hade också insamlats angående antalet lärjungar i de allmänna
läroverken med hem utanför läroverksstaden. Höstterminen 1923 voro 4,249
lärjungar å realskolestadiet eller 19,5 procent bosatta utom läroverksstaden.
Av dessa voro* 2,085 inackorderade och 2,164 bodde så nära, att de kunde
resa till och från skolan. Vad som härvidlag särskilt syntes böra bemärkas
vore det jämförelsevis ringa antal, 9,7 procent, som de inackorderade utgjorde.
Detta visade, i vilken betydande grad befolkningen å läroverksorten
och i dess grannskap gynnades beträffande tillgången till högre skolundervisning,
under det att den egentliga landsbygdens befolkning finge stå tillbaka.

Den anförda statistiken bekräftade överstyrelsens uppfattning, att anknytningen
mellan folkskola och läroverk, sådan denna f. n. vore
ordnad, missgynnade landsbygdens ungdom. Det kunde enligt överstyrelsens
åsikt varken vara riktigt eller lyckligt, om endast omkring 10 procent av
lärjungarna i våra realskolor vore hemma på den egentliga landsbygden. I
en sådan proportion läge icke blott en orättvisa mot landsbygdens befolkning.
Den vittnade om ett förhållande, som kunde bliva till men för hela
landet, nämligen om att de, som komme fram till högre skolbildning och
därmed ofta också till ledande ställningar i samhället, i avgjort övervägande
grad vore stadsbor. Detta vore till skada icke blott på det sättet, att många
med de bästa förutsättningar att på framskjutna platser tjäna samhället
bleve utestängda därifrån. Det betydde också, att våra ledande personer i
allmänhet icke ägde den förtrogenhet med landsbygdens särskilda förhållanden,
vilken endast den kunde äga, som själv växt upp på landet. Särskilt
måste en sådan förtrogenhet vara av största värde för dem, som skulle
verka bland landsbygdens befolkning och främja dess bästa. Ett alltför ensidigt
gynnande av stadskulturen på landsbygdskulturens bekostnad kunde
icke bliva till båtnad.

Med utgångspunkt i skolkommissionens statistiska undersökningar, konstaterar
överstyrelsen vidare att de kommunala mellanskolornas talrikaste
huvudgrupp lärjungar utgjordes av dem, vilkas fäder tillhörde den lantbrukande
befolkningen (lantbrukare, arrendatorer m. fl.). Läsåret 1922—1923
utgjorde denna grupp i mellanskolorna 10,8 procent, i realskolorna 5,6 procent.
Frånräknades de tre storstäderna.. Stockholm, Norrköping och Malmö,
bleve motsvarande tal 12,5 och 6,9. Överstyrelsen knyter till dessa siffror
den erinran, att möjligheterna att anlita de kommunala mellanskolorna tvivelsutan
skulle bliva större, om skolorna bleve statliga och undervisningen
för lärjungar från andra kommuner ej som nu vore förenad med särskilda avgifter.
I detta sammanhang (Uti. sid. 37) framhåller överstyrelsen därjämte,
att nämnda förhållanden förklarade, varför lärjungar, såsom en av överstyrelsens
statistiska avdelning verkställd undersökning ådagalagt, i stor utsträckning
hade sökt sig till statsläroverken, fastän de haft lika lätt eller lättare
att vända sig till en kommunal mellanskola. Härtill bidroge dessutom åtskilliga
andra omständigheter, den bristfälliga anknytningen mellan mellan -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 116.

skolan och gymnasiet, läroverkets »förnämligare» anseende och statliga ställning.
Slutligen riktas mot materialet för sagda undersökning den anmärkningen,
att detta avsåge de nu i realskolan varande lärjungarna. På grund
av mellanskolornas snabba tillväxt i antal hade man anledning förmoda, att
för mången, som nu skulle ha lätt att komma till en mellanskola, en sådan
möjlighet icke förelåg, när övergången till realskolan skedde.

Överstyrelsen går så att undersöka frågan om folkskolans bärkraft såsom
grundskola (Uti. sid. 38—43). Överstyrelsen framhåller den starka yttre och
inre utveckling, som folkskolan under senaste tid undergått med resultat,
att folkskoleväsendet inom flertalet skoldistrikt i organisatoriskt hänseende
kunde sägas intaga en ståndpunkt, vilken motsvarade de rimliga krav,
som f. n. kunde ställas på detsamma. Efter en kritisk granskning av
olika hithörande förhållanden sammanfattar överstyrelsen sin ståndpunkt på
följande sätt:

»Att lämna någon bindande garanti för att folkskolan just nu i alla avseenden
är fullt duglig att i hela sin utsträckning tjäna som grundval för
den högre skolan är givetvis icke möjligt och kan väl knappast begäras.
Men om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde
det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på
en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anledning
att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer, avstå ifrån
att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets synpunkt
är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära, att den sexåriga
folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan. Den uppgiften
får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även inom rimliga
gränser kunna fylla. Att folkskolan ännu icke överallt nått den utveckling,
som är önskvärd, beror i främsta rummet på att hon icke alltid
från kommunernas och tidigare icke heller från statsmakternas sida fått
röna den omvårdnad, som rätteligen bör tillkomma henne. Härtill har dualismen
inom vårt skolväsen i sin mån bidragit. Om folkskolan på ett bättre
sätt inpassas i skolsystemet och därinom erhåller en vidgad uppgift, blir
det uppenbarligen samhällets plikt att så långt som möjligt undanröja de
brister, som kunna stå hindrande för denna uppgifts fyllande. På så sätt
kan folkskolans nya ställning framkalla önskvärda reformer, som kanske
annars icke — åtminstone icke så snart — kommit till stånd.»

Överstyrelsen avhandlar även ganska utförligt spörsmålet om enhetsskolereformens
återverkan på folkskolan (Uti. sid. 43—48). Därvid erinras om
att i de avgivna utlåtandena stridiga uppfattningar gjort sig gällande, i det
man på vissa håll ansett de väntade följderna övervägande skadliga, på
andra håll menat, att återverkningarna skulle huvudsakligen gå i gynnsam
riktning. Enligt överstyrelsens mening finge man ej överskatta faran av
»trycket» på folkskolan. Från de samhällen, där erfarenhet förelåge, vittnades
det, att folkskolan icke lidit av något obehörigt tryck eller att hennes
arbete blivit ensidigt och mekaniserat. Särskilt värdefullt vore, vad som
härutinnan yttrats från Malmö, där man ju både den längsta och mest omfattande
erfarenheten av en på folkskolans sjätte klass byggd skola med
realskolexamen. Den kommunala folkskoleinspektören i sagda stad, vilken
dock icke anslutit sig till tanken på den sexklassiga folkskolan såsom grundskola,
betygar, att man icke där försport ett otillbörligt tryck på folkskolan.
Överstyrelsen erinrar ock, att folkskolan numera i allmänhet finge räkna
med, att dess lärjungar överginge till annan läroanstalt.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 101 käft. (Nr Ilo.) (>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Otvivelaktigt ansåges dock nu berörda fara bliva verklig, om man tillmötesginge
framkomna krav på en omorganisation av folkskolan med särskild
hänsyn till dess uppgift som bottenskola, vare sig man tänkt sig en
allmän omläggning av lärokurserna eller en fördelning av lärjungarna på
olika linjer efter olika begåvning. Överstyrelsen avböjer dylika krav under
framhållande dock, att vid en eventuell revision av folkskolans undervisningsplan,
tillbörlig hänsyn borde tagas till den ställning folkskolan kunde
hava erhållit såsom grundskola, i den mån sådant med beaktande av folkskolans
egentliga uppgift kunde ske. I fråga om särskilt sjunde folkskoleklassens
ställning anser överstyrelsen, att denna sak icke kunde tillmätas
alltför stor betydelse i detta sammanhang. Redan av hänsyn till fortsättningsskolan
vore det påkallat, att göra klassen till eu mera fristående på
praktiska uppgifter inriktad avslutningsklass. Ytterligare erinrar överstyrelsen,
att en fyraåiug grundskola uti nu förevarande avseende skulle visa sig
ogynnsammare för folkskolan, därigenom att »trycket» skulle komma att
drabba ett stadium i barndomsskolan, där det ej vore lämpligt att lägga för
stor vikt vid meddelande av kunskaper av den art, att de kunde fastställas
genom förhör vid ett prov.

Vad angår de gynnsamma återverkningarna på folkskolan, hävdar överstyrelsen,
att det i stort sett kunde sägas, att folkskolan, om hon verkligen
bleve den allmänna grundskolan och sålunda en folkskola i verklig mening,
därigenom också skulle erhålla bättre omvårdnad av samhället. Den pågående
utvecklingen på området skulle främjas och påskyndas. Åtgärden
skulle därjämte bidraga till att framkalla en starkare samhörighetskänsla
mellan dem, som arbetade inom de olika skolarterna. Den nuvarande isoleringen
hade nog på sina håll kunnat fresta till liknöjdhet och slapphet.
Därför kunde ett visst tryck uppifrån lända till uppryckning och förbättring.

Slutligen gendriver överstyrelsen det stundom hörda talet om att sympatierna
för enhetsskolan skulle betingas av ett »kårintresse». Att folkskolans
lärare med sådan enhällighet omfattat bottenskoleprogrammet sammanhängde
med att de på ett helt annat sätt än andra lärare komme i beröring med
de bredare lagren av vårt folk och mer än de flesta finge en ingående kännedom
om folkets barn.

I fortsättningen framhåller överstyrelsen, hurusom bottenskoleprogrammet
i hög grad ägde stöd i den historiska utvecklingen och därigenom erhållit
särskild styrka. Redan den hastiga tillväxt och den starka utbredning, som
de kommunala mellanskolorna hade att uppvisa, talade på sitt sätt för att
dessa skolor motsvarat sin uppgift. Om detta ej varit fallet, skulle de väl
näppeligen nått en så snabb och omfattande utveckling. Klagomål skulle
väl också med styrka framkommit från barnens föräldrar, från dem som i
sin tjänst eller för fortsatt undervisning mottagit lärjungar från dessa skolor,
samt från dem, som haft sig tillsynen över desamma anförtrodd. Några
dylika klagomål hade åtminstone icke mera offentligt gjort sig gällande före
den tidpunkt, då det nya förslaget till skolorganisation framkom. Att de
kommunala mellanskolorna lämnade ett gott examensresultat, därom vittnade
oförtydbart den utförliga betygsstatistik som skolkommissionen anfört.
I samma riktning talade också de omdömen, som avgivits av överstyrelsens
ombud vid skolornas realskoleexamina, i regel lärare vid de allmänna läroverken.
I dessa omdömen vitsordades alltfort ända intill senaste tid i det
hela taget enstämmigt, att arbetet vid de kommunala mellanskolorna, så
långt man av examina kunnat döma, givit tillfredsställande resultat.

Kungl. Maj ds proposition Nr Hd.

I samband med diskussionen om skolkommissionens förslag hade emellertid
skarpa anmärkningar framkommit mot mellanskolorna. Det hade sagts,
att arbetet bleve allt för forcerat och ledde till överansträngning, att det
uppfostrande momentet finge stå tillbaka, att undervisningen måste lägga
så stor vikt på det rena kunskapsförvärvet och därför bleve mekanisk och
på det hela taget i pedagogiskt hänseende mindre tillfredsställande, att särskilt
språkundervisningen erhölle för knapp tid och fördenskull ej kunde
giva grundliga insikter och färdigheter utan mera finge syssla med de grammatiska
och i allmänhet med de mera formella momenten. Häremot erinrar
överstyrelsen, att det vore givet att mellanskolan hade sina brister och att
anmärkningarna i viss utsträckning vore befogade. Men brister vidlådde i
större eller mindre grad alla skolor. Det kunde emellertid icke vara riktigt,
att för bristernas skull underkänna det förtjänstfulla arbete, som inom ifrågavarande
skolart utföres, eller de goda resultat, som den onekligen hade att
uppvisa. Det verkade ej fullt övertygande, att kritiken nu så plötsligt framförts
med sådan iver. För övrigt berodde bristerna säkerligen till väsentlig
del på vissa ogynnsamma förhållanden, som i ej ringa grad kunde undanröjas.
Överstyrelsen framhåller, hurusom skolornas beroende av ortsbefolkningen
haft till följd, att inträdesfordringar och flyttningsbestämmelser icke
alltid tillbörligen upprätthållits. Undervisningen hade till väsentlig del fått
bestridas av unga lärare utan egentlig pedagogisk utbildning. Denna olägenhet
borde kunna övervinnas, i den mån lärarna erhölle större erfarenhet
och bättre tillgång på pedagogiskt utbildade lärare kunde åstadkommas.
Skolan hade saknat stödet av en särskild undervisningsplan och för denna
skolart lämpade läroböcker. Toges tillräcklig hänsyn till de kunskaper, lärjungarna
förvärvat i folkskolan och erhölle mellanskolan för benne avpassade
lärokurser och läroböcker, ansåges faran för forcering av arbetet och
för överansträngning i väsentlig grad minskad. Vad undervisningen i främmande
språk beträffade, kunde det väl ej förnekas, att vissa svårigheter
förelåge på grund av det mindre antalet år, som skolan omfattade. Här
hade man emellertid att hänvisa till de goda resultat, som dock vunnits.
Givetvis kunde samma mått inhämtas på kortare tid, då lärjungarna hade
mera omfattande språklig kunskap att bygga på och hade den större intellektuella
mognad, som följde med ett högre åldersstadium. Att de kommunala
mellanskolorna kunde giva gott kunskapsresultat även i främmande språk,
vitsordades bl. a. av de erkännsamma uttalanden angående kunskapsnivån
i realskolexamen, som avgivits av vissa såsom ombud vid examen tjänstgörande
lärare i främmande språk vid allmänna läroverk. Överstyrelsen sammanfattar
sin ståndpunkt till frågan om mellanskolans vittnesbörd så, att
om skolan liksom realskolan bleve statsskola, om hennes lärarfråga ordnades
på ett tillfredsställande sätt och hon finge särskilt avpassade lärokurser och
läroböcker, torde därmed hennes nuvarande brister kunna i väsentlig mån
undanröjas. Även om de anmärkningar, som framställts, må äga ett visst
berättigande med hänsyn till de nuvarande förhållandena, syntes de icke
därför böra tillmätas en sådan betydelse, att de skulle utgöra ett avgörande
hinder för att den högre skolan finge bygga på sexklassig folkskola.

Överstyrelsen övergår så att kritiskt granska två huvudinvändningar mot
enhetsskoleprogrammct, den befarade förlängningen av studietiden och farhågorna
för att bildningsnivån skulle komma att sjunka.

T förstnämnda avseende erinras därom, att meningsutbytet i skolfrågan
i det hela nästan gjorts till en fråga uteslutande om studietidens längd och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

att detta vore att alltför mycket förenkla problemställningen. Under diskussionen
om studietidens förlängning hade det ofta sett ut, som om man
velat påstå, att ett genomförande av den sexklassiga bottenskolan skulle
medföra en allmän förlängning av studietiden med ett år i jämförelse med
nuvarande förhållanden. Kommissionens påstående att för stora grupper
av lärjungar redan nu skolkursen fram till studentexamen omfattade tretton
år kunde icke jävas. Så vore det i allmänhet för dem. som komme från
flickskolorna eller från de kommunala mellanskolorna och vissa enskilda
skolor. Detta förhållande syntes icke förut hava betraktats såsom någon
så stor olägenhet, och några allvarliga anmärkningar däremot hade icke
under den föregående tiden framkommit. Olika omständigheter, såsom senare
inträde i realskolan än det beräknade och svårigheten för många lärjungar
att klass efter klass bliva flyttade, hade gjort, att ej heller i de allmänna
läroverken studietiden bleve så kort som den teoretiskt sett kunde
vara. Den förut anförda statistiken över lärjungarnas övergång från folkskolan
till läroverken visade, att många av dessa lärjungar till följd av den
nuvarande skolorganisationen bleve mycket försenade. Särskilt gällde detta
dem, som komme från landsbygden. Överstyrelsen ansåge icke möjligt att
med hjälp av statistiken kunna med säkerhet förutsäga, vilken förlängning
av studietiden ett allmänt genomförande av den sexklassiga bottenskolan
skulle medföra. Att förlängningen skulle bliva jämförelsevis ringa, därför
talade emellertid jämväl de senast offentliggjorda statistiska uppgifterna angående
realskolexamen år 1922. Enligt dessa ställde sig medelåldern vid
■realskolexamen vid olika slag av läroanstalter på följande sätt: högre allmänna
läroverk 17,0; realskolor för gossar 16,8; statssamskolor, gossar 16,8,
flickor 16,6; kommunala mellanskolor, gossar 16,9, flickor 16,9; privatläroverk,
gossar 17,2, flickor 17,1. Siffrorna från mellanskolorna talade icke för
att studietiden fram till realskolexamen skulle bliva så väsentligt längre vid
genomförande av enhetsskolesystem. Det varken kunde eller borde emellertid
förnekas, att för en del lärjungar en sådan förlängning skulle komma
att inträffa, och detta vore tydligtvis en olägenhet, som ej kunde bortförklaras.
Dock påpekar överstyrelsen, att anmärkningen att det nämnda förhållandet
skulle försvåra studiemöjligheterna för verkliga begåvningar från
ekonomiskt sämre ställda befolkningslager, icke vore vägande. Den stora
utsträckning, vari de kommunala mellanskolorna rekryterats från ifrågavarande
befolkningslager, jävade påståendet, att skolor av denna organisationstyp
skulle hindra mindre bemedlade begåvningar från att komma in
på studiebanan. Och i fråga om landsbygden både tvivelsutan möjligheterna
att behålla barnen hemma under den egentliga barndomstiden och därmed
följande minskning i inackorderingskostnader den avgörande betydelsen.
En skolorganisation med sexklassig folkskola som bottenskola skulle i stort
sett även ekonomiskt i hög grad för de mindre bemedlade klasserna och
för landsbygdsbefolkningen underlätta studievägen.

De ogynnsamma följder, som den sexklassiga grundskolan i vissa fall
skulle komma att medföra, manade dels till varsamhet vid reformens genomförande,
dels till ansträngningar att undanröja nämnda följder. I sådant
avseende föreslås realskolans avkortning med ett år samt anordnande
av sexåriga lyceer. Särskilt ville emellertid överstyrelsen betona, att de
ifrågavarande olägenheterna icke finge undanskymma de fördelar framförallt
i socialt hänseende, som otvivelaktigt vore att vinna genom den sexklassiga
grundskolan.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Gentemot farhågan för att undervisningsnivån genom den sexåriga grundskolan
skulle komma att sjunka, erinrar överstyrelsen, att sådana klagomål
hade upprepats vid nästan varje förändring av skolorna, och de hade också
riktats mot våra dagars allmänna läroverk, jämförda med gångna tiders.
Bildningsnivån vore icke någonting eu gång för alla bestämt, som kunde
mätas med för alla tider gällande mått. Man hade förut i hög grad gjort
skolbildningen liktydig med ett förråd av vid behov aktuella minneskunskaper
i en mångfald olika ämnen. Det verkliga bildningsvärdet läge däremot
i en utvecklad omdömesförmåga samt i förmåga av självständiga
studier och produktivt arbete.

Överstyrelsen ägnar slutligen en granskning åt förslaget om fyraårig
grundskola (Uti. sid. 59—62). Ur både skolorganisatorisk och pedagogisk synpunkt
kunde allvarliga invändningar göras mot detta. De viktiga samhälleliga
synpunkterna skulle genom eu dylik anordning icke tillgodoses i någon
avsevärt större mån än f. n. Särskilt borde bemärkas, att den femklassiga
realskola, som inginge i förslaget, vore en ny och hos oss oprövad skolform.

Visserligen kunde det sägas, att inom vissa folkskoleformer i de fyra nedersta
klasserna genomginges en mera avrundad kurs än i de tre nedersta.
Förutsättningen för att anordningen i fråga skulle få verklig betydelse vore
emellertid, att realskolan även i praktiken byggde på dessa i folkskolan
genomgångna kurspartier. Erfarenheten gåve dock stöd för den förmodan,
att man allt fortfarande i realskolan ville hava avrundade kurser även
nedåt. Vid sådant förhållande bleve emellertid följden, att de i folkskolan
behandlade kursmomenten komme att fullständigt åter genomgås i realskolan.
Skulle i det hela taget samma kurser genomgås i den femklassiga,
som nu i den sexklassiga realskolan, hade den senare givetvis företräde.
Vid jämförelse mellan den fyrklassiga realskolan, byggande på folkskolans
klass 6 och den femklassiga, byggande på klass 4, vore det icke riktigt att
på förhand räkna med en avgjord överlägsenhet för den senare.

Den fyraåriga grundskolan skulle enligt överstyrelsens mening hava ödesdigra
inverkningar på folkskolan, vilken skulle i sina två högsta klasser
mista de verkligt studiebegåvade lärjungarna och bliva i intellektuellt hänseende
en fattigskola. Ett fullständigt genomförande av denna organisation
skulle ock medföra, att vid valet av den högre skolan föräldrarnas ekonomiska
och sociala ställning bleve avgörande med den påföljd att folkskolan
i sina högsta klasser finge även i materiellt hänseende karaktär av
fattigskola.

Överstyrelsen tillbakavisar ytterligare i detta sammanhang de yrkanden,
vilka i anslutning till samma tankegång framställts på eu differentiering i
praktisk riktning av folkskolans högre klasser, såsom skadliga för folkskolans
mål och utveckling.

Överstyrelsen sysselsätter sig ingående med frågan om de praktiska utbildningslinjernas
ställning och utveckling, (Utlåtande sid. 94—115) framförallt
den högre folkskolans ställning i skolsystemet.

Efter en erinran om den högre folkskolans tillstånd och utveckling fram
till 1918, betonar överstyrelsen, att skolan blivit liksom en mellanform mellan
de mera teoretiska skolorna för allmänt medborgerlig bildning och de rena
yrkesundervisningsanstalterna. Den allmänna högre folkskolans huvuduppgift
vore att meddela allmänt medborgerlig bildning, men dess undervisning
skulle dock erhålla en så praktisk läggning som möjligt med särskild in -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

riktning på samhällslivet och arbetslivet. I de yrkesbestämda högre folkskolorna
bleve tydligen de praktiska momenten särskilt framträdande, men
dessa skolor hade jämväl att tillgodose den allmänt medborgerliga bildningen
och upptoge därför på sin undervisningsplan ämnen av mera allmän karaktär.
Man hade fördenskull ej velat benämna dem anstalter för yrkesundervisning
utan i stället låtit dem i likhet med de praktiskt inriktade fortsättningsskolorna
betecknas som yrkesbestämda.

Den yrkesbestämda högre folkskolan vore i sin mån ägnad att motverka,
att de unga i alltför stor utsträckning strömmade till de högre teoretiska
skolorna, och hade att tillmötesgå det ganska allmänna önskemålet, att de, som
slutat folkskolan, måtte erhålla ett något ökat mått av allmänbildning, särskilt
någon kunskap i främmande språk, men riktade på samma gång lärjungarnas
intresse och tankar mot rent praktiska sysselsättningar. Någon inriktning
fram mot studentexamen läge däremot icke i hennes undervisning.

Skulle emellertid den högre folkskolan kunna hävda sin ställning vid
sidan av realskolan, vilket överstyrelsen funne synnerligen önskvärt, måste
hennes ställning inom skolsystemet befästas och utvecklas främst därigenom,
att hennes examen finge en mera officiell prägel. Examen från högre folkskola
ansåges också i flera avseenden kunna tillerkännas samma värde som
examen vid realskolan, därest denna skola gjordes treårig. Sådan examen
syntes också vara väl lämpad såsom förberedelse för fortsatta studier i praktisk
riktning. Så syntes den lika väl som realskolexamen böra berättiga
till inträde vid utbildningskurser för anställning i vissa slag av allmän tjänst,
exempelvis vore en skola med handelsundervisning eller med teknisk undervisning
särskilt lämplig såsom förberedelse för fortsatt utbildning för vissa
befattningar inom kommunikationsverken eller tullstaten. Examen vid yrkesbestämd
högre folkskola lämpade sig icke såsom underlag för vanliga
gymnasialstudier, men sjmtes mycket väl kunna godtagas såsom grundval
för fortsatta studier vid högre anstalter för yrkesundervisning inom det område,
som den ifrågavarande högre folkskolans undervisning särskilt avsåge.
Det ansåges dock självfallet, att även av de lärjungar som komme från
högre folkskola skulle krävas inträdesprövning enligt särskilda grunder.

Jämväl reservanterna inom skolöverstyrelsen hava utförligt sysselsatt sig
med bottenskolefrågan (Utlåtande sid. 173—201).

Efter en redogörelse för den historiska utvecklingen, avsedd att ådagalägga
att riksdagen i det föreliggande organisationsspörsmålet stode obunden,
ingå reservanterna i eu kritisk granskning av den för enhetsskolan åvägabragta
motiveringen (Utlåtande sid. 179—197), därvid de under remissbehandlingen
avgivna utlåtandena i ganska stor utsträckning fått bilda underlaget.
Då sålunda ifrågavarande framställning delvis sammanfaller med vad som
från åtskilliga andra håll anförts, anser jag mig kunna begränsa redogörelsen
till att företrädesvis omfatta de delar av reservationen som erbjuda
mera nya synpunkter.

-Reservanterna bestrida till en början folkskolans kompetens för den nya
uppgiften såsom bottenskola och underkänna det indirekta bevis för en motsatt
uppfattning, som den kommunala mellanskolans arbetsresultat fått
lämna. Det erkännes visserligen, att mellanskolan »efter måttet av sin
prestationsförmåga utfört ett duktigt arbete och gjort sig väl förtjänt av

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hd.

allt det stöd och all den hjälp, som den så väl behöver». Men skolans
starka utveckling ansåges i detta sammanhang icke talande, då den betingades
av riksdagens hållning. Tillfälle till val för hemmen mellan realskola
och mellanskola hade i mycket ringa utsträckning förelegat, men där
sådant funnits, t. ex. vid lika goda möjligheter att komma till de båda
skolorna, hade enligt eu för år 1923 verkställd undersökning realskolan
haft företräde. Dit både nämligen gått 931 lärjungar, medan under samma
förutsättningar 291 gått till den kommunala mellanskolan. För en rätt inblick
i en skolas värde från undervisningssynpunkt erfordrades kännedom
ej blott om dess resultat utan även om dess arbetssätt. Den kommunala
mellanskolan kunde i regel ej bygga sin undervisning på det för sexbladig
folkskola föreskrivna kunskapsmåttet såsom verkligen inhämtat, utan måste
ägna en avsevärd tid åt repetition av folkskolans lärokurs. Då skolan fördenskull
ofta funne sig ställd inför nödvändigheten att på sina fyra år inlära
så gott som hela det för en sexklassig realskola föreskrivna kunskapsstoffet,
måste ock dess arbetsmetod och arbetsintensitet bliva helt olika
realskolans. Arbetet måste starkt forceras, om någon fördjupning i studierna
kunde det ej bliva tal och det funnes ej heller för begåvade elever
någon möjlighet att ägna sig åt studier utanför skolkursen. Mest tryckande,
i ail synnerhet för flickorna, vore arbetsbelastningen, som understundom
rent av närmade sig bristningsgränsen. Över realskolans arbete vilade
eu prägel av lugn strävan, över mellanskolans åter ett starkt mått av nervöst
jäkt. Kommissionen hade icke kunnat undgå att till viss grad beakta
detta förhållande och sökte råda bot därför genom att i sitt skolsystem avlasta
vissa kursdelar från realskolan på bottenskolan, eller tänkte sig förbättrade
metoder, friluftsliv o. s. v. såsom motvikt. Det ändamålslösa i det
första av dessa tilltänkta medel, behövde ej betonas. Och ingå metodiska
förbättringar kunde ersätta två års förlust av språkundervisningen, vars
rätta anordnande vore en av realskolans viktigaste angelägenheter. Reservanterna
hävda bestämt, att den rätta åldern för den grundläggande undervisningen
i främmande levande språk vore 9—10 års åldern.

Det vore emellertid ej endast arbetsbelastningen i mellanskolan, som
väckte reservanternas starka betänkligheter mot denna skolform i dess nuvarande
gestaltning, även svårigheten att åstadkomma en rationell arbetsfördelning
lärarna emellan framträdde skarpt. Särskilt bekymmersam bleve
givetvis de sex övningsämnenas ställning, men icke mindre betänkligheter
mötte åtgärden att på en så sviktande grund bygga upp ett latingymnasium.

Reservanterna erinra ytterligare om att från mellanskolorna gjort sig förmärkt
en stark önskan, att erhålla ytterligare ett år till sitt förfogande. Då
reservanterna på grund av sin kännedom om skolorna i fråga kommit till
den övertygelsen, att de allt framgent hade en bestämd uppgift att fylla
och samvetsgrant strävat att motsvara de vid dem knutna förväntningarna,
skulle reservanterna under förevarande förhållanden finna det ansvarslöst
att neka dem sitt stöd i deras befogade krav på lyckligare arbetsbetingelser.
Då emellertid tidsförhållandena knappast redan nu medgåve mera genomgripande
förbättring av den kommunala mellanskolans byggnad, inskränkte
sig reservanterna att föreslå, att vid ett antal kommunala mellanskolor vid
sidan av den normala organisationen försök anställdes att genom upprättande
av eu på 4-årig folkskola byggd 5-årig studielinje lätta arbetsbördan.

Frågan om mellanskolans lämplighet såsom grundläggning för gymnasiet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ansåge reservanterna tills vidare outredd och påyrkade därför, att vid något
större läroverks gymnasium försöksvis upprättades en för lärjungar från
kommunal mellanskola avsedd parallellavdelning för att bereda dessa tillfälle
att under samma förutsättningar som läroverkets övriga lärjungar
avlägga studentexamen.

Reservanterna lämna i fortsättningen en kritik av skolkommissionens
granskning av parallellskolesystemet och framhålla bl. a. att användningen
av uttrycken »parallella barndomsskolor», »parallellskolesystem» och dylik! för
att beteckna förhållandet mellan folkskolan och läroverkets högre klasser vore
så till vida oriktig, att man blott toge sikte på den rent yttre omständigheten, att
ungdom av delvis samma ålder (9—12 år) undervisades i dessa båda skolor,
men bortsåge från olikheten i fråga om undervisningens mål och läroinnehållets
omfattning. Den möjligheten vore icke helt och hållet utesluten,
att en något senare anknytning av de båda skolorna än den nuvarande
läte sig förena med fyllandet av bådas syften, men denna fråga
hade så stor räckvidd samt krävde en så omfattande utredning av olika
hithörande förhållanden, att den borde göras till föremål för en särskild
undersökning, vilken reservanterna endast kunde förbereda genom att tillse
huruvida från allmän undervisningssynpunkt omständigheter gåves, som
talade för en dylik förändring av det bestående skolsystemet.

Dessförinnan ville emelltid reservanterna lämna en närmare redogörelse
för det nu rådande förhållandet mellan folkskola, mellanskola och läroverk.
Genom kommissionsförslaget stode intet av djupare betydelse att vinna,
men mycket av beprövat värde ginge förlorat. Tyngst vägde den ofrånkomliga
förlängningen av studietiden, vilken i väsentliga avseenden försvårade
fattiga barns framkomst på lärdomsvägen. Och genom de uppdrivna fordringarna
för tillträde till den högre skolan hade landsbygdens barn fått sin
ställning försämrad och bleve i vissa delar av vårt land så gott som utestängda
från tidigare möjligheter till fortsatt utbildning. I detta sammanhang
betonas ock, att genom den ifrågasatta förändringen av skolformen endast
ett litet mindretal lärjungar komme i åtnjutande av den från vissa håll framhållna
fördelen, att barnen finge längre stanna i sina hem. Det ojämförligt största
antalet av mellanskolans lärjungar bodde, enligt verkställda undersökningar,
i hemmet och endast 9 procent vore hänvisade till inackordering i
främmande hem. Vid läroverken vore motsvarande siffra 9,7 procent. Skillnaden
mellan läroverket och mellanskolan i detta avseende vore således
mycket ringa. Om grundskolan i stället vore G årig och läroverkets två
lägsta klasser bortskurna, skulle endast ett ytterst ringa antal lärjungar, som
för närvarande bodde borta, under denna del av skoltiden få vara kvar i
hemmet.

Vad i övrigt ur social synpunkt anförts till förmån för bottenskoletanken
ansåges på grund av de genomgripande förändriugarna på olika områden
hava förlorat mycket av sin forna räckvidd.

Reservanterna uppehålla sig därefter vid de av överstyrelsen anförda statistiska
uppgifterna rörande den försenade övergången av lärjungar från
folkskola till läroverk och understryka särskilt, dels att ekonomiska skäl ej
i större omfattning verkat fördröjande, dels att okunnighet om lämplig övergångstid
vore ett hinder för barnens framkomst.

Beträffande anknytningen mellan folkskola och realskola (Uti. sid. 198—201)
erinra reservanterna, att läroverken i alla tider ägt ett utpräglat demokratiskt
kynne samt att ett organiskt sammanhang redan nu rådde mellan

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

folkskola och läroverk och att vägen dem emellan kunde ytterligare jämnas.
Det erkännes sålunda att svårigheter förefunnes för en ur avslutad folkskola
utgående studiebegåvad lärjunge att vinna inträde i eu mot hans åldersutveckling
svarande klass i läroverket. Något argument för 6-klassig bottenskola
utgjorde emellertid icke hänvisningen på denna brist i nuvarande organisation.
Lika litet fog hade kommissionens huvudskäl för anknytningens
förläggande till genomgången 6-klassig folkskola: anlagens framträdande vid
sagda tidpunkt. Den begynnande övergångsåldern vore den mest olyckligt
valda tiden för bedömande av barnens anlagsriktning. Och för yrkesval
vore 12- eller 13-åringen alltför outvecklad. Det kunde dock icke förnekas,
att 10—11-årsåldern från nu anförda synpunkt vore gynnsammare än den
nu stadgade 9—1 O-årsåldern. I själva folkskolans organisation funnes vissa
moment, som obetingat talade för denna åtgärd. Iakttagelser från folkskolehåll
pekade ävenledes i den riktningen, att inträdesprov efter fjärde
skolårets slut komme att ge tillförlitligare resultat än de nuvarande. Ur
allmän undervisningssynpunkt ansåges därför mycket vara att vinna genom
en något senare anknytning än den nuvarande. Men då en förlängning
av skoltiden borde vara helt och hållet utesluten, måste en 4-årig bottenskola
få till konsekvens den nuvarande 6-åriga realskolans förkortning till
5-årig. Enligt reservanternas mening kunde med visst fog sägas, att folkskoleväsendet
numera nått den utveckling, som av 1899 års läroverkskommitté
förutsatts som villkor för bottenskolans förlängning till fyraårig. Jämförelsen
mellan folkskolans och läroverkens undervisningsplaner gåve på grund
av läroinnehållets olika omfattning visserligen icke i detta avseende något
säkert utslag, men lämnade dock den möjligheten öppen, att eu övergång
från folkskolans fjärde klass till läroverkets nuvarande andra klass icke behövde
medföra större svårigheter. Emellertid krävdes för ett definitivt avgörande
mera omfattande undersökningar, än som av reservanterna kunnat
verkställas. Spörsmålet upptages därför bland de frågor, som borde bliva
föremål för ytterligare utredning.

Slutligen hava reservanterna jämväl ingått på en utförlig granskning av de
av skolkommissionen meddelade kostnadsberäkningarna (Utlåtande sid. 201-214). Då emellertid alla hithörande förhållanden sedermera gjorts till föremål
för förnyade utredningar från skolöverstyrelsens sida, i vilka även vissa
av reservanterna deltagit, saknar jag här anledning att närmare inlåta mig
på de uti berörda avdelning av reservationen framställda åsikterna.

Under uttalande av huvudsaklig anslutning till skolöverstyrelsens utlåtande
har avdelningschefen undervisningsrådet N. Fredriksson avgivit ett särskilt
yttrande, vilket angives »ej i allt» böra uppfattas som en reservation utan
mera såsom en komplettering till överstyrelsens utlåtande, vilket jämväl av
Fredriksson biträtts (Utlåtande sid. 321—338).

Beträffande nu förevarande spörsmål avser Fredrikssons yttrande ett hävdande
av nödvändigheten att med anlitande av olika medel begränsa möjligheterna
till högre teoretisk undervisning till den omfattning som samhällets
behov och intresse gjorde önskvärd och lämplig.

I fråga om anknytningen mellan folkskola och läroverk håller Fredriksson
särskilt före, att anordningen med gemensamma anknytningspunkter
för de olika utbildningslinjerna på vissa åldersstadier, alltså vid avgången

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

från folkskolan respektive realskolan, skulle medföra betydande fördelar
med hänsyn till valet av levnadsbana. Emellertid måste härvid ofrånkomligt
fordras och förutsättas bl. a., att de praktiska utbildningslinjerna
bliva så omhuldade och så utvecklade, att de kunde erbjuda tillräckliga
utbildningsmöjligheter på ett så vitt möjligt tillfredsställande sätt.

I sitt redan förut berörda underdåniga utlåtande över skolkommissionens
betänkande lämnar generaldirektör Bergqvist en redogörelse för våra olika
skolformer (Våra skolor sid. 15—134). Med hänsyn till den betydelse, som
erfarenheterna rörande den kommunala mellanskolans verksamhet äga för
bedömandet av nu förevarande spörsmål, torde jag till en början böra
i korthet erinra om Bergqvists värdesättning av sagda skolform (sid. 49 ff.).

Beträffande den kommunala mellanskolans nuvarande svagheter, fastslår
Bergqvist, att skolans lärare »f. n. i ganska stor utsträckning brista i
pedagogisk utbildning». Vårterminen 1923 hade nämligen icke mer än
22 procent av samtliga lärare genomgått provår. Till följd härav saknades
önskvärd kännedom om arbetet i de allmänna läroverken. En annan
brist vore att lärarna, ehuru skolans arbete även krävde ett bestämt hänsynstagande
till folkskolans kurser, i regel saknade förtrogenhet med folkskolan.
Endast 14 procent av lärarna i fråga hade avlagt folkskollärarexarnen.
Jämväl hade det inneburit en kännbar olägenhet, att rektorerna
nödvändigtvis måst tagas inom den jämförelsevis begränsade kretsen av
vederbörande skolas egna ordinarie ämneslärare.

Vidare gällde, att lärjungeurvalet vid mellanskolan ingalunda alltid präglats
av den noggranna sovring, som varit önskvärd och avsedd. Det förhölle
ingalunda så, som i ett auktoritativt utlåtande över skolkommissionens
förslag generellt påstås, att lärjungematerialet vore bättre i mellanskolor än
i realskolor. Tvärtom gåve erfarenheten bestämt stöd för den åsikten, att
åtskilliga skolor ej tillämpat gällande inträdesfordringar och att därför lärjungematerialet
vore synnerligen ojämnt.

^ Saknaden av en enhetlig undervisningsplan vore mycket kännbar,
lillbörlig hänsyn hade icke alltid tagits till själva den grundval, på
vilken mellanskolan skulle bygga: genomgången lärokurs i folkskolan.

I alltför hög grad hade undervisningen kommit att bliva bunden vid
den lärokurs och den plan för undervisningens meddelande, som varit
gällande för den sexåriga realskolan. Undervisningen hade därjämte ofördelaktigt
påverkats av den fullständiga bristen på för mellanskolans speciella
förhållanden avpassad lärobokslitteratur. På många platser hade skolorna
också nödgats arbeta under otillfredsställande materiella resurser.

T tterligare framhåller Bergqvist, att den kommunala mellanskolan motsvarat
ett förhandenvarande starkt samhällsbehov, något som fått ett talande
uttryck genom den rika utveckling, som skolan på få år vunnit. I första
rummet hade denna skolform tillgodosett »de bredare samhällslagrens samt
landsbygdens och de mindre samhällenas bildningsbehov». Mellanskolornas
examensresultet hade år efter år erkänts i det hela tillfredsställande, och
detta vare sig man till grund för omdömet lagt statistiska uppgifter eller de i
inånga fall synnerligen fördelaktiga yttranden, som avgivits av ombuden i
realskolexamen, i regel valda ur läroverkslärarnas krets. På striden om
^ ärdet av skolkommissionens statistiska utredningar på förevarande område,
säger sig Bergqvist ej vilja närmare ingå, »då huvudsaken, nämligen att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

examensresultatet vid mellanskolorna visat sig tillfredsställande, synes mig
framstå såsom bestämt konstaterad». Om mellanskolans arbete i övrigt uttalar
Bergqvist (sid. 59) bl. a. följande:

»Av egen personlig erfarenhet — jag har följt den kommunala mellanskolan
allt sedan dess tillkomst och under årens lopp besökt en mycket
stor del av de kommunala mellanskolorna —, måste jag vitsorda, att jag
i de flesta fall kunnat konstatera ett i betraktande av ovan angivna svagheter
hos skolan anmärkningsvärt gott arbete, ett arbete, som i mångt och
mycket väl kunnat uthärda en jämförelse med arbetet i realskolan.»

Vad angår klagomålen från mellanskolans eget håll över ett alltför forcerat
och allt för jäktigt och därför även allt för ansträngande arbete, framhåller
Bergqvist, att det funnes anledning att med en viss försiktighet mottaga
åtskilliga av de mindre fördelaktiga omdömen om skolornas arbete, som
förelåge från skolornas egen sida. En skolas arbete, både dettas vardagliga
förlopp och dess resultat, berodde i främsta rummet icke av skolans yttre
eller inre organisation utan av de lärarkrafter och det lärjungematerial, över
vilka skolan förfogade. Nu kunde man väl svårligen av lärarna själva begära
ett fullt objektivt bedömande av den inverkan, som de för mellanskolan
gällande mindre stränga kraven i fråga om lärarkompetens och de
lägre avlöningsförmånerna kunnat utöva på urvalet av lärarkrafter och därmed
givetvis också på skolornas arbete. Man kunde icke begära ett objektivt
besked om vilken inverkan skolornas arbete kunnat röna därav, att
många av skolornas lärare saknat önskvärd kännedom både om realskolan
—- den skola, vars arbetsresultat skolat vinnas — och folkskolan — den
skola på vars arbetsresultat mellanskolan haft att bygga. Det vore för visso
mer än märkvärdigt, ifall icke här lätteligen en omedveten orsaksförskjutning
kunnat äga rum hos de omdömesavgivande lärarna. Att man vid skolorna
själva icke saknat känsla härför, framginge också av ett yttrande från
Hjo kommunala mellanskola.

Och vad lärjungematerialet beträffade, stode många av de kommunala
mellanskolorna under ett tryck av lokala önskemål, som tvingade skolorna
till en alltför stor medgörlighet i fråga om lärjungarnas intagning och
flyttning. Det vore lätt förklarligt, att en skola, som icke såge sig kunna
undkomma ett dylikt trj»ck, trodde sig i en förändrad organisation kunna
vänta en utväg att undgå de ofördelaktiga följderna av det sämre lärjungematerialet.

Att konstitutiva brister vidlåda arbetet i den kommunala mellanskolan,
erkänner Bergqvist, liksom att arbetet där behövde omläggas, för att ej
bliva allt för jäktigt och dess resultat för ytligt. Bergqvist tillfogar emellertid
följande, som torde vara förtjänt att särskilt uppmärksammas (sid. 61).

»Att eu skolform, som ända från sin tillkomst lidit av vissa pedagogiska
svagheter, som på grund av ekonomiska svårigheter ofta arbetat under ogynnsamma
yttre omständigheter och som därtill tilldelats pionjärens roll att ofta
under en högspänd konkurrens bana väg för något nytt, icke kunnat förvärva
samma lugn, stadga och fasthet i sitt arbete som en skolform, vilken
i likhet med det allmänna läroverket bygger på en tlerhundraårig traditions
grund, är icke ägnat att väcka förundran. Tvärtom måste det efter mitt
förmenande anses såsom mycket anmärkningsvärt, att skolformen kunnat
nå så goda och tillfredsställande resultat som den gjort. Och man är enligt

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

min bestämda mening berättigad att på detta förhållande bygga den förväntan,
att eu sådan skolorganisation — om den i fråga om lärare, läroböcker
och övriga undervisningsmedel utrustas i likhet med de allmänna
läroverken, om den beträffande undervisningsplan och arbetssätt utvecklas
efter rationella grunder samt slutligen om dess lärjungematerial hålles uppe
på vederbörlig nivå — skall kunna utveckla sig så, att den i framtiden
tillvinner sig en allt betydelsefullare ställning och uppgift särskilt för tillgodoseende
av de bredare befolkningslagrens och landsbygdens växande
bildningsbehov. Det är också uppenbart, att de allmänna förutsättningarna
för en dylik skolforms verksamhet måste bliva starkare, i samma mån som
de senaste årens genomgripande reformer på folkskolans område hunnit visa
sina verkningar. Att skolformen skulle, såsom man från vissa håll velat
göra gällande, redan nu kunna anses utprovad och därvid befunnen alltför
undermålig för att vidare äga anspråk på existens eller tillgodoseende från
det allmännas sida, måste jag på grund av vad jag nu sagt beteckna såsom
ett bestämt misstag.»

Aven i ett annat av de grundläggande spörsmål, som i detta sammanhang
föreligga till övervägande, nämligen frågan om folkskolans kompetens
såsom bottenskola, avger Bergqvist ett bestämt omdöme (sid. 78—82).

Gentemot de olika invändningar, som i detta avseende framkommit, betonar
Bergqvist, att det mål vår folkskola genom sin nu gällande undervisningsplan
fått sig föresatt, måste, om det eftersträvades genom rätt avvägda
kurser och under användande av ett rationellt arbetssätt erfarenhetsmässigt
kunna betecknas såsom fullt tillfredsställande ur synpunkten av folkskolans
bärkraft gentemot realskolan. Vidare vittnade erfarenheten, att studiebegåvade
lärjungar, som genomginge våra bättre folkskoleformer, A- och
B-formen, också i regel uppnådde det föresätta målet och sålunda besutte
en allmän bildning, som satte dem i stånd att tillgodogöra sig undervisningen
i den högre skolan. Dessa omdömen byggdes dels på personlig erfarenhet,
dels på talrika vittnesbörd av personer, som väl kände både vår
folkskola och våra högre skolor. Beträffande den motsatta uppfattning, som
från andra håll kommit till uttryck, och särskilt de ofördelaktiga vittnesbörd,
som härrörde från vissa kommunala mellanskolor, framhåller Bergqvist,
att dessas kraft avsevärt försvagades därav, att åtskilliga av dessa skolor
hade ett lärjungematerial som till stor del (ända till 40 procent och därutöver)
icke genomgått fullständig folkskola. Betecknande i detta avseende
vore, att den av de kommunala mellanskolorna, som ansett sig kunna avgiva
det allra ogynnsammaste omdömet, ja, som enhälligt uttalade, att folkskolan
icke ens i fråga om sin A-typ vore mogen att tjäna som förskola
för fyraårig realskola, hade ett lärjungematerial, av vilket icke mindre än
43,4 procent kommit från andra folkskoleklasser än den sjätte. Från andra
mellanskolor, vilkas lärjungar så gott som samtliga genomgått fullständig
folkskola, mötte man kraftiga, på mångårig erfarenhet byggda försäkringar,
att det icke blott vore möjligt att grunda en fyrklassig realskola på folkskolans
sjätte klass utan även att denna organisation visat sig lämplig.

Till slut framhåller Bergqvist, att folkskolan givetvis icke nått och aldrig
kunde nå en sådan ståndpunkt, att varje studiebegåvad lärjunge med avgångsbetyg
från skolan tillika vore i stånd att utan något som helst mellanlägg
av kunskaper övergå till och mottaga undervisning i den högre skolan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Men folkskolan komme en sådan ståndpunkt närmare, ju mer utvecklingen
fortskrede. Och så långt hade skolan redan nått, att antalet lärjungar som
vore i besittning av en allmän bildning, vilken satte dem i stånd att, utan
eller efter en föga krävande mellanläsning, tillgodogöra sig undervisningen
i den högre skolan, för närvarande vore så stort, att ur denna synpunkt
den sexklassiga grundskolan väl läte sig försvara som eu huvudform i vårt
skolsystem.

Sambandet mellan de olika skolformerna inom skolsystemet avhandlas av
Bergqvist med ganska stor utförlighet (sid. 242—291). Tre krav framställas
härvid såsom grundläggande. Anknytningen mellan folkskolan å ena sidan
och de högre teoretiska och praktiska skolformerna å den andra måste
ordnas så, att icke dessa senare komme att ’gå i vägen för varandra’, eller
med andra ord, att den ena av dessa skolformer icke berövade den andra
de lärjungar, som den bort kunna räkna på. Sammanbindningen mellan de
olika skolformerna borde vidare ske på en punkt, där det för skolan bleve
möjligt att med någon större grad av tillförlitlighet bedöma de ungas_ personliga
utrustning och intresseriktning och följaktligen att träffa ett så pålitligt
val av bildningslinje som möjligt. Hade man sålunda sörjt för att de
olika vägarna på rätt sätt kommunicerade med varandra, gällde det slutligen
att se till, att konkurrensen om dem stode öppen för alla. Anknytningspunkten
mellan folkskolan och de högre skolformerna borde därför
ordnas så, att övergången till den högre skolan i ekonomiskt avseende bleve
möjligast fördelaktig för alla hem. För obemedlade hem och framför allt för
sådana hem, som måste sända sina barn till en på annan plats belägen
skola, vore det givetvis av största vikt, att barnen kunde så länge som
möjligt stanna hemma. Denna förmån vore icke blott av ekonomisk natur
utan även ur uppfostringssynpunkt av största betydelse. Till sist erinrar
Bergqvist om vikten av att samorganisationen medgåve, att »kulturnivån
upprätthålles och att icke genom densamma de högre skolorna komme att
verka förryckande eller hämmande på de lägre skolformernas arbete».

Den granskning, som Bergqvist, med ledning av de angivna synpunkterna
till en början ägnar den nuvarande treåriga grundskolan, resulterar i, »att
en dylik organisationstyp trots de obestridliga pedagogiska fördelar den
medför, dock genom det hinder den lägger i vägen för eu ur social synpunkt
nöjaktig samorganisation av våra skolor, genom de svårigheter den
vållar en stor mängd av hemmen samt genom de misstag i fråga om de
ungas anlag och läggning, vartill den kan föranleda, medför så avsevärda
olägenheter, att vårt statliga skolväsen bör under lämpliga former lösas ur
sin nuvarande absoluta bundenhet vid den treåriga grundskolan».

Den sexåriga grundskolan såsom allmän organisationstyp finner Bergqvist
väl ägnad att främja eu rationell fördelning av samhällets bildningsmöjligheter.
Den förläde valet av studiedifferentiering till en ålder, då enligt en
hos oss gammal erfarenhet gjorde sig förmärkt en större andlig mognad,
utmärkt därigenom att individens anlag och läggning med större bestämdhet
gåve sig tillkänna, samtidigt som hans förmåga av verksamhet på egen
band framträdde. Den sexklassiga grundskolan erbjöde den ojämförligt
största kontingenten av våra folkskolors lärjungar, landsbygdens barn, den
betydelsefulla förmånen att under en stor del av sin barndomstid få stanna
under hemmens vård. Den medförde vidare såväl för hemmen pa landsbygden
som för mindre burgna hem i städerna avsevärda ekonomiska lättnader
och öppnade därigenom i många fall möjligheter till fortsatta studier,

Kungl. May.ts proposition Nr 11G.

vilka eljest icke skulle hava varit för handen. Lärjungarna kunde ock
möjligast länge sammanhållas i en och samma undervisningsavdelning, varigenom
möjliggjordes en för barnens kunskapstillägnelse och personlighetsbildning
hälsosam ekonomisering med tid och kraft, på samma gång eu
säkrare grund lades för omdömena om de ungas anlag och läggning.
För utvecklingen av eu sund medborgaranda vore det av betydelse, att den
sexåriga grundskolan beredde tillfälle till en längre tids Barnuppfostran för
barnen. Slutligen talade till förmån för nämnda organisation att vi redan
ägde ganska omfattande erfarenheter om möjligheten att på den sexåriga
folkskolans grund bygga upp en lämplig form för mellanstadiets teoretiska
skolor.

Bergqvist framhåller emellertid tillika vissa omständigheter, som manade
till varsamhet, då det gällde att avgöra »på vad sätt och i vilken utsträckning»
reformen borde genomföras (sid. 284—285). I detta avseende framhåller
han bl. a., hurusom den sexåriga grundskolan, införd i systemet som
grundval för en sjuårig högre skola, gör den normala studietiden ett år
längre än vad fallet är med den nuvarande statliga organisationen. Man
borde därför söka finna tid och tillfälle att utprova utvägar att undvika en
dylik förlängning. Genomfördes den sexåriga grundskolan i större omfattning
på sådana orter, dar de fackliga utbildningsanstalterna ännu icke nått
en tillräckligt stark utveckling eller deras betydelse av allmänheten ännu ej
i önskvärd mån insetts, förelåge faran, att tilloppet till de teoretiska utbildningsvägarna
skulle taga dimensioner, som kunde bliva hinderliga för eu
sund reglering av de ungas levnadsbanor. Ännu vore de erfarenheter,
vilka stode oss till buds för bedömande av den fyrklassiga realskolans förmåga
att bära upp gymnasiet, begränsade. Vi förfogade ej heller ännu
över ett nog mångsidigt erfarenhetsmaterial i fråga om den inverkan ett
skolsystem med sexårig grundskola kunde komma att utöva på arbetet i
folkskolan. Vår nuvarande folkskola vore stadd i eu stark yttre och inre
utveckling.. .Det vore av. vikt för det pågående nydaningsarbetet, att detta
finge i möjligaste mån fortgå utan störande organisatoriska ingrepp. Genomfördes
reformen i .en utsträckning, som icke motsvarade folkskolans nuvarande
förmåga att inträda som grundskola eller som medförde en alltför
kännbar förlängning av studietiden, förelåge faran, att privata klassbetonade
skolor kunde i en osund utsträckning uppkomma.

Eu motsvarande granskning av föreliggande förslag om fyraårig grundskola
gåve vid handen, att såväl sexårssystemet som det nuvarande treårssystemet
vore att föredraga framför fyraårssystemet, Och detta såväl med
hänsyn till folkskolan som med tanke på de praktiska skolorna och realskolan.
Det vore därför enligt Bergqvists mening icke tillrådligt att nu
upphöja typen till generell organisationsform för våra högre skolor. Då
emellertid förslaget i fråga vunnit stor anslutning bland skolkommissionens
kritiker, förelåge givetvis starka skäl att anordna försök med detsamma.
Sådana försök borde lämpligast anställas vid några större realskolor inom
olika delar av landet, framförallt om därvid samtliga de ifrågasatta grundskoleformerna
parallellt kunde bliva föremål för prövning.

Då det gällde att avlägsna de mera framträdande bristerna och förbereda
och successivt genomföra åtgärder, som åsyftade en mer omfattande omgestaltning
av undervisningsväsendet, påyrkar Bergqvist, att först och främst
på varje ort, där högre ungdomsskola funnes, anordningar borde vidtagas,
som möjliggjorde en omedelbar övergång till denna från folkskolans sjätte

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

klass. I detta syfte borde de kommunala mellanskolorna såsom fyrklassiga
realskolor inorganiseras i skolsystemet i det hela på sätt skolkommissionen
föreslagit. De skolor, som icke omedelbart kunde förstatligas, borde konsolideras
genom ett vidgat statsinflytande.

På orter där flera allmänna läroverk funnes, syntes allt efter förevarande
behov flera eller färre av läroanstalterna eller, där så kunde finnas lämpligt,
flera eller färre parallellinjer lämpas efter treårig, respektive sexåriggrundskola.
Funnes å ort blott ett läroverk, men ägde detta mer än en
parallellinje, syntes allt efter föreliggande omständigheter de olika linjerna
böra lämpas efter treårig — respektive sexårig grundskola. Omfattade läroverket
endast en linje, borde det bero på prövning i varje särskilt fall,
under vilka organisationsformer förbindelsen mellan grundskolan och den
högre skolan lämpligen kunde äga rum; antingen kunde den nuvarande
organisationen bibehållas och förses på kommunens bekostnad med lämplig
anslutningsanordning till folkskolans sjätte klass, eller kunde läroverket förvandlas
till en statlig fyraklassig realskola, med rätt för kommunen att på
egen bekostnad därmed förbinda anslutningsanordning till treårig grundskola.

I enlighet med de direktiv, som av departementschefen meddelats för de
skolsakkunnigas utredningsarbeten hava de sakkunniga ägnat särskild uppmärksamhet
åt frågan om folkskolans bärkraft. (Utredning sid. 27—50.)

De sakkunniga säga sig genom egna undersökningar rörande de höstterminen
1924 i de kommunala mellanskolorna intagna lärjungarna hade funnit
bekräftade de uppfattningar rörande folkskolans duglighet såsom grundskola,
vilka från ledande folkskolehåll i allmänhet gjorts gällande, särskilt
i fråga om folkskolans B 1- och B 2-former. Den ingående granskningen
giver de sakkunniga anledning till bl. a. följande uttalande:

»Såsom av den föregående framställningen torde framgå, ställer det sig
utomordentligt svårt att besvara frågan om folkskolans bärkraft mer förbehållslöst
vare sig i den ena eller den andra riktningen. A ena sidan torde
ett obetingat garanterande av den 6-åriga folkskolans bärkraft som grundskola
icke gärna kunna ur det verkliga sakläget motiveras. Skolöverstyrelsens
majoritet har icke uttalat sig^ i förbehållslöst gynnsam riktning, generaldirektör
Bergqvist icke heller. Å andra sidan synes det de sakkunniga vara
långt ifrån klart, att de framkomna vittnesbörden om folkskolans närvarande
ståndpunkt hava den allmänna och avgörande räckvidd, att de motivera ett
underkännande av den nuvarande 6-åriga folkskolans bärkraftsom grundskola.»

I fortsättningen uppehålla sig de sakkunniga vid frågan om den 6-åriga
grundskolan med särskild hänsyn till folkskolans självständiga mål, och
syntes de sakkunniga icke tillräcklig anledning förefinnas att ur nämnda
synpunkt principiellt jäva den 6-åriga folkskolans lämplighet såsom grundskola.
Beträffande farhågorna för den högre skolans skadliga tryck på folkskolans
undervisning, framhålla de sakkunniga, att dylika farhågor icke
kunde frånkännas allt berättigande men hävda, att ett sådant tryck icke med
nödvändighet behövde göra sig gällande. Men härför krävdes särskilt å
sådana orter, där riskerna vore mer påtagliga, vissa förutsättningar: en
lämplig anordning av inträdesprövningarna samt ett målmedvetet och rationellt
tillrättalagt undervisningsarbete i folkskolan. »Äro dessa iörutsättningar
för handen, synes icke föreligga anledning att bestrida möjligheten för
folkskolan att fylla sin uppgift som grundskola utan att i arbetets allmänna
gång och metodiska inriktning frånfalla sin egentliga uppgift.»

Skol sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Med tanke på folkskolans närvarande tillstånd och utvecklingsmöjligheter
framhålla de sakkunniga, att givetvis brister och svårigheter, vilka kunna
föranleda betänksamhet ur grundskolesynpunkt, förefunnes. Men dessa hade
i somliga avseenden utan tvivel överdrivits. Särskilt syntes icke förekomsten
av de skiftande skolformerna hava den ödesdigra betydelse som från
vissa håll ansetts. Ganska goda skäl syntes också tala för den mera optimistiska
uppfattning i avseende på folkskolans förutsättningar som grundskola,
som av skolöverstyrelsen gjorts gällande. Folkskolan befunne sig
otvivelaktigt för närvarande i en period av stark utveckling, vilken lovade
gott för framtiden. Goda skäl talade även för den uppfattningen, att utvecklingen
av folkskolans arbete till större effektivitet skulle påskyndas,
därest folkskolan som grundskola komme att ställas inför vidgade uppgifter.

Förhållandet mellan folkskola och läroverk belyses av de sakkunniga dels
i vissa delar av kapitel VII Realskolan, dels i kapitel VIII Övergångsanordningar
(Utredning sid. 110—200).

De sakkunniga erinra inledningsvis, att de icke haft anledning att beträffande
bottenskoleprincipens tillämpning göra egna ståndpunkter gällande,
men ansåge sig dock kunna uttala den meningen att det fullständiga genomförandet
av en organisation, som byggde den högre skolan på ett enda
grundskolestadium, vare sig det sexåriga eller ett kortare, näppeligen

i. n. syntes tillrådligt, att alltså tills vidare realskoletyper anknutna
dels till sexårig grundskola, dels till grundskola av kortare utsträckning
syntes böra bestå vid sidan av varandra, intill dess erfarenheten givit vid
handen, att en sådan ordning icke vore för vårt land tjänlig.

Under erinran att i den förda diskussionen ifrågasatts grundskolestadier
från och med 3-årigt till och med 7-årigt, framhålla de sakkunniga, att en
organisation av det högre skolväsendet på den sjuklassiga folkskolans grund
knappast kunde betraktas som ett aktuellt spörsmål, med hänsyn särskilt
till denna skolforms relativa sällsynthet i vårt land. Och vad anginge den

5-åriga grundskolan, innebure systemet 5-årig grundskola och 5-årig realskola
samma studietid som den av skolkommissionen föreslagna organisationen,
utan att såsom denna fylla bottenskoleprogrammets krav på 6-årig grundskola.
Ett system med nyssnämnda grundskola och 4-årig realskola" förutsatte
förändringar i folkskolans undervisningsplan, vilka givetvis skulle
komma att innebära eu försämring av lärogången för alla de folkskolans
lärjungar, som icke överginge till realskolan. Även med dylika förändringar
skulle detta system giva den 4-åriga realskolan ett mindre starkt underlag
än systemet 6 + 4. Till närmare övervägande upptaga de sakkunniga förslagen
om 3-årig grundskola och 6-årig realskola (systemet 3 + 6), om 4-årig
grundskola och 5-årig realskola (systemet 4 + 5) samt om 6-årig grundskola
och 4.årig realskola (systemet 6 + 4).

Vid avhandlandet av systemet 6 + 4 betona de sakkunniga till en början
vikten av att folkskolans arbetsresultat icke undervärderades. Den koncentriska
kursanordning, som föranleddes av de »avslutade» kurserna i folkskolan
vore från flera synpunkter ingalunda ofördelaktig. Ämnet behandlades
på olika sätt å skilda åldersstadier. Den vore ock gynnsam för ett
starkare befästande av minneskunskaperna. Men den tvingade realskolan
att på relativt kort tid söka hinna igenom en till omfånget stor kurs, lade
därigenom en viss brådska över arbetet och försvårade i sin mån en mera

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hd. 97

konkret och fyllig framställning av ämnet. För de främmande språken
bleve den 4 ånga realskolan icke fördelaktig.

Vad beträffade åldersförhållandena ide kommunala mellanskolorna, visade
sig lärjungarna i dessa skolor visserligen i regel vara något äldre än i de
allmänna läroverkens motsvarande klasser, men väsentligen yngre än de från
organisatoriska synpunkter kunde förmodas skola vara. Efter att hava erinrat
om de omständigheter, som sannolikt medverkade härtill, framhålla de
sakkunniga, att efter deras mening de sänkande faktorerna i mellanskolan
icke skulle i alldeles samma grad komma att göra sig gällande, därest den
4-åriga realskolan finge samma ställning i skolsystemet som den 6-åriga nu hade.

De sakkunniga uppehålla sig också vid frågan om arbetet och arbetsresultatet
i mellanskolorna och anföra i detta avseende bl. a.:

»Det är av det anförda uppenbart, att de kommunala mellanskolorna i
flera hänseenden arbeta under förhållanden, som måste menligt inverka på
arbetsresultatet, och att de av sina lärjungar måste kräva ett mera ansträngande
arbetstempo, än realskolorna behöva kräva av sina. Om detta sakförhållande
bör konstateras, så bör det emellertid icke överdrivas. Att det särskilt
framträtt för och framhållits av mellanskolornas lärare är helt naturligt, hänvisade
som de varit att i tävlan med de gynnsammare ställda allmänna
läroverken söka nå dessas arbetsresultat. Den särskilda examenskontroll,
som lagts på mellanskolorna och som icke har motsvarighet vid realskolorna,
har i vissa hänseenden haft sin nytta, men den har ock utgjort ett i
någon mån enerverande moment och väsentligt bidragit till att inrikta
arbetet på examensprestanda.» I fråga om arbetsbelastningen erinras därom,
att mellanskolan näppeligen skulle erhållit en så stor och hastig
utbredning, om skolan fått rykte om sig att vara en för barnen skadlig
läroanstalt.

Klart vore emellertid, framhålla de sakkunniga sammanfattningsvis, att
även om mellanskolan förstatligades och jämväl i övrigt erhölle gynnsammare
villkor för sin verksamhet, den dock icke skulle kunna befrias från
de olägenheter, som tillhörde den 4-åriga realskolan som sådan och vore
grundade i dess organisatoriska förutsättningar. »Att systemet 6 + 4 är en
i pedagogiskt avseende fullt användbar och i åtskilliga hänseenden fördelaktig
organisation torde icke kunna bestridas.» Men i jämförelse med den

6-åriga realskolan vore den 4-åriga en i viss mån sammanträngd och till
följd därav forcerad skolform. Sin motivering ägde systemet 6 + 4 i de
skäl, som motiverade den 6-åriga grundskolan, och sin väsentliga olägenhet
hade det däri, att det innebure en förlängning av studietiden.

I fråga om systemet 4 + 5 uttala de sakkunniga, att en fullt säker uppfattning
om detsamma näppeligen kunde vinnas annat än på den praktiska
erfarenhetens väg. Med ledning av dels folkskolans undervisningsplan, dels
uppgjorda förslag till undervisningsplan för 5-årig realskola, hava de sakkunniga,
så långt möjligt varit, sökt bilda sig ett omdöme i frågan, varvid
de betona, att den 5-åriga realskolan måste i jämförelse med den 6-åriga
bliva en i vissa avseenden sammanträngd skolform, krävande ett mera forcerat
arbetstempo än det i den nuvarande realskolan förekommande. Det
syntes vidare sannolikt, att en sänkning av genomsnittsåldrarna i realskolan
skulle föranledas av grundskolestadiets utsträckning till 4-årigt, något som
från en annan sida sett icke vore gynnsamt för det mera forcerade arbetet
i skolan.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 101 höft. (Nr Hd.)

Kungl. Maj ds proposition Nr 116.

Att den 5-åriga realskolan i och för sig skulle vara en lika fördelaktig
skolform som den 6-åriga», fortsätta de sakkunniga, »har heller icke blivit
påstått av dem, som förordat dess införande i skolorganisationen. Det sega
motstånd, som i den gamla striden om första klassens indragning restes
från läroverkens sida mot den åsyftade avkortningen av det allmänna läroverket,
motiverades med att villkoren för läroverkets arbete därigenom
skulle försämras och dess arbetsresultat försvagas. Om man på samma
håll nu synes benägen för tanken på grundskolestadiets utsträckning till
4-årigt och realskolans därmed följande förkortning till 5-årig, torde detta
bero på bottenskolefrågans ändrade läge och på ett med folkskolans fortgående
utveckling ökat förtroende till hennes prestationsförmåga.»

De sakkunniga inlåta sig därefter på en jämförande värdesättning av de
tre systemen ur skilda synpunkter, vilken granskning sammanfattas på följande
sätt: ’

»Med den reservation, som ligger i en erinran om att den 5-åriga realskolan
ännu icke blivit praktiskt prövad inom vårt skolväsen, torde man
över huvud taget kunna säga om både den 5-åriga och den 4-åriga skolan,
att de, om de ock, särskilt med hänsyn till undervisningen i främmande
språk, måste anses den 6-åriga underlägsna, likväl äro i pedagogiskt avseseende
fullt användbara skolformer. I organisatoriskt avseende har systemet
6 + 4, såsom förut framhållits, sin motivering i de skäl, som motivera den
sexåriga grundskolan, och sin olägenhet i den förlängda studietiden. Den
organisatoriska betydelsen av systemet 4+5 kan sägas ligga däri, att det
innebär en utsträckning av grundskolestadiet utöver det nuvarande treåriga
utan att medföra förlängning av studievägen till realexamen, något som
näppeligen synes möjligt, om grundskolestadiet utsträcktes ytterligare. Dess
värde i förhållande till systemet 3 + 6 blir till det huvudsakliga beroende
av den betydelse, som tillmätes grundskolestadiets förlängning.»

Till sist avhandlas den under remissbehandlingen från flera håll förordade
anordningen, att bygga det högre skolväsendet dels på 6-årigt, dels på kortare
grundskolestadium, att alltså samtidigt använda två organisationssystem.
I detta avseende betona de sakkunniga, att på orter, där en dylik organisation
tillämpades, borde antalet parallellavdelningar, tillhörande den längre
eller den kortare realskolelinjen, i stort sett avvägas i ungefärlig proportion
till det normala antalet godkända inträdessökande till vardera linjen.

Vidkommande förut berörda övergångsanordningar, erinra de sakkunniga,
att dessa ha en uppgift att fylla endast under förutsättning, att den högre
skolan, vare sig å en enskild ort eller i allmänhet uteslutande byggde på
kortare grundskola. De sakkunniga framlägga en plan för s. k. övergångsklass
från folkskolans klass 6 till realskolans klass 4, och rikta uppmärksamheten
på den nödvändiga hoppressningen av kurserna i vissa ämnen.
På den grund komme arbetet att i grundlighet och soliditet i vissa hänseenden
stå tillbaka för den parallellt löpande realskolans arbete. I fråga
om de likaledes förut omnämnda övergångskurser, varom förslag vid remissbehandlingen
framställts, uttala de sakkunniga, att desamma, hur de än i
detalj tillrättalädes, bleve behäftade med bestämda pedagogiska olägenheter.
De komme alltid att med hänsyn till resultaten erbjuda de risker, som ett
skolaibete under forcerade och extraordinära förhållanden i allmänhet erbjöde.

I fråga om dylika anordningar syntes böra gälla, att det företrädesvis
borde bliva beroende på vederbörande kommuners initiativ och beredvillig -

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

het att bestrida kostnaderna, huruvida sådana av den ena eller andra typen
borde komma till stånd. Härigenom vunnes garanti för att anordningen
vore motiverad av känt och erkänt behov.

Den för ett allsidigt bedömande av spörsmålet om anknytningen mellan
folkskola och läroverk betydelsefulla frågan om de praktiska utbildningslinjernas
förhållande till de teoretiska har, i överensstämmelse med de meddelade
riktlinjerna, av de sakkunniga ägnats särskild uppmärksamhet (Utredning
sid. 370—387, Kap. XIII Praktiska utbildningslinjer), i vad det
gäller den högre folkskolans ställning.

De sakkunniga uttala, att man vid skolväsendets organisation borde söka
på allt sätt undvika sådant, som kunde åstadkomma en för stark tillströmning
till de teoretiska studiebanorna. I detta syfte borde de praktiska utbildningslinjerna
sättas i stånd att med framgång upptaga tävlan med de
bildningslinjer, som mera, avsåge teoretiska studier. Vad speciellt den högre
folkskolan angår, understryka de sakkunniga att den yrkesbestämda skolformen
visat en ständigt fortgående utveckling, från 15 skolor med 1,743
lärjungar läsåret 1919—1920 till 21 skolor med 3,927 lärjungar läsåret 1923
—1924.

De sakkunniga ingå också i prövning av det framkomna uppslaget att
vid de högre folkskolorna införa en särskild avgångsprövning, praktisk realexamen
och anföra olika skäl för en sådan anordning. Jämväl hava de
sakkunniga övervägt förslaget, att ändra namnet högre folkskola till praktisk
realskola, en åtgärd beträffande vilken skäl anföras både för och emot.
Därest en praktisk realexamen komme till stånd, borde den närmast tillkomma
yrkesbestämd högre folkskola med tre årsklasser ovanpå sexklassig
folkskola. De sakkunniga uttala sig tillika om möjligheterna att anknyta
praktiska linjer till realskolorna samt om den praktiska realexamens betydelse.

En av de sakkunniga, skolföreståndarinnan Thyra Kullgren, har emellertid
i ett särskilt yttrande gjort gällande, att det icke vore nödvändigt att
avslutning av realskola och högre folkskola skedde genom kontrollerad avgångsexamen.

Spörsmålet om den sexåriga grundskolan och skoltidens längd hava de
sakkunniga upptagit till ingående prövning (Utredning sid. 388-—434).

Efter en erinran om motsvarande förhållanden i några främmande länder,
belysa de sakkunniga frågan ur statistisk synpunkt och komma därvid
till det resultatet, »att den genomsnittliga förlängningen av skoltiden vid övergång
från nuvarande skolsystem till det av skolkommissionen förordade icke
komme att belöpa sig till ett helt år utan ligga ett stycke därunder samt
att denna genomsnittliga förlängning sannolikt komme att bliva större i
fråga om avläggande av studentexamen än i fråga om avläggande av
realskolexamen. Huru stor den faktiska genomsnittliga förlängningen exakt
komme att bliva, bleve beroende på eu hel del förhållanden, vilka icke till
sin beskaffenhet och sina verkningar låta sig med större säkerhet förutberäknas.
Det faktum, att det statistiska medeltalet för förlängningen komme
att ligga ett stycke under ett helt år, rubbar emellertid givetvis icke det
ofrånkomliga faktum, att lärjunge, som i normal ordning passerar den

Departe mentschefen.

Allmänna

utgångs punkter.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

föreslagna skolorganisationens klassföljd, får en skoltid, som är ett år längre,
än vad nuvarande läroverksorganisation förutsätter som den normala.»

Med ledning av de siffror, som av reservanterna i skolöverstyrelsen anförts
till belysning av de nuvarande övergångsförhållandena, beräkna de
sakkunniga, att den av skolkommissionen föreslagna organisationen för de
till läroverket från folkskolan kommande lärjungarna skulle förlänga skoltiden
med minst ett år för 55,6 procent, förkorta densamma med minst ett
år för 8,5 procent och bliva utan inflytande på studietiden för 36,4 procent.
Med hänsyn till att de nu från privatskolor eller efter föregående privatundervisning
kommande lärjungarna normalt vinna inträde efter 3 år, ansåges
emellertid den förstnämnda gruppen i verkligheten bliva större, om
hänsyn toges till samtliga lärjungar.

De sakkunniga framhålla vidare, att den genomsnittliga åldersskillnaden
mellan skolsystem med 4- och 6-årig grundskola bleve större än vid nu
berörda jämförelse mellan skolsystem med 3- och 6-årig grundskola.

I fortsättningen gå de sakkunniga att pröva olika åtgärder, som vid remissbehandlingen
föreslagits i syfte att undvika förlängning av studietiden.
Härvid avhandlas dels frågan om tidigare inträdande av skolpliktsåldern,
dels frågan om snabbare genomgång av folkskolan. I avseende på den
högre skolans omfattning diskutera de sakkunniga möjligheterna av förkortad
högre skola på såväl odifferentierad som differentierad grundskola. De
sakkunniga anse sig böra fastslå, att en 6-årig högre skola ovanom 6-årig
odifferentierad folkskola icke f. n. läte sig genomföra såsom generellt tilllämpad
organisation, utan att den högre skolans bildningsmål sänktes. Detta
omdöme synes främst gälla organisationer med 3-årig realskola och 3-årigt
gymnasium samt med 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium, byggt på
realskolans tredje klass. Däremot ansåges ett 6-årigt lyceum under särskilt
gynnsamma förhållanden kunna anlitas för avkortande av studievägen fram
till studentexamen.

Spörsmålet om förkortad högre skola på differentierad folkskola har gjorts
till föremål för ingående undersökning från de sakkunnigas sida under beaktande
av i utlandet gjorda erfarenheter eller förefintliga strävanden. Dessa
överväganden resultera däri, att någon generell lösning av enhetsskoleproblemet
med differentierad folkskola som grundval f. n. icke i vårt land kan
ifrågasättas. De sakkunniga anse dock goda skäl tala för att »perspektivet
hålles öppet även åt detta håll», och förorda därför, att möjlighet beredes
att å orter, som härför prövades lämpliga, försöksvis tillämpa en skolorganisation
med nu ifrågasatt eller likartad karaktär.

Då jag nu går att närmare angiva min ställning till frågan om anknytningen
mellan folkskola och läroverk i den framtida organisationen, synes
mig icke någon tvekan kunna råda därom, att det allmänna läget med
styrka anvisar ett fullföljande av den väg, som genom 1909 års riksdags
beslut angående inrättande av kommunala mellanskolor beträddes
eller med andra ord, att de högre teoretiska skolorna böra i vidgad utsträckning
anknytas till folkskolans sjätte klass. Det är samma väg, som
följts vid genomförandet av 1918 års betydelsefulla nyordning av de praktiska
ungdomsskolorna, då dessa konsekvent anknötos till genomgången
obligatorisk folkskola.

101

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

Denna ståndpunkt erhåller ett mycket starkt stöd i de samhälleliga hänsyn,
som jag redan i början av mitt anförande korteligen berört.

För det nutida samhället måste det stå som en bjudande plikt att tillse,
att social ställning och ekonomiska villkor icke få vara avgörande för de
ungas framkomst i livet, Här som annorstädes böra de individuella förutsättningarna
enbart få bliva bestämmande. Att i verklighetens värld detta
mål svårligen låter sig helt uppnå, har jag redan funnit anledning framhålla.
Men detta oaktat får samhället icke lämna några ansträngningar
osparda för att befrämja målets möjligast fullständiga förverkligande.
Under det meningsutbyte, som uppstått kring skolkommissionens förslag,
har man också kunnat konstatera, att delade uppfattningar i detta avseende
egentligen icke framträtt. Visserligen hava understundom tvivel kommit
till synes, huruvida de organisatoriska anordningarna i nu förevarande avseende
vore av så stor betydelse. Man har hänvisat till att den nuvarande
läroverksorganisationen icke kunde frånkännas eu ganska demokratisk
prägel, i det att läroverken vore tillgängliga för såväl rika som fattiga.

Att våra läroverk för närvarande så tillvida kunna sägas hava en demokratisk
prägel, att de äro tillgängliga för lärjungar från skilda samhällslager, lärer icke
kunna bestridas. Men det kan å andra sidan icke heller förnekas att det återstår
mvcket, innan det med fog kan påstås, att dessa läroanstalter äro i lika grad
tillgängliga för barn ur olika miljö. En föreliggande undersökning rörande
lärjungarnas vid de allmänna läroverken fördelning efter fädernas yrken
höstterminen 1915 är i detta hänseende upplysande nog. Den utvisar, att
t, ex. den ojämförligt största gruppen yrkesutövare i det svenska samhället,
arbetsförmän, typografer, montörer, åkare, vaktmästare, arbetare, vilken innefattar
(enligt folkräkningen 1910) ungefär 1,100,000 manliga yrkesutövare av
det till nära 1,700,000 uppgående totalantalet, i de allmänna läroverken representerades
av allenast 2 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Man inhämtar
vidare, att den näst nu sagda grupp mångtaligaste, innefattande lantbrukare,
arrendatorer, mejerister, trädgårdsmästare, alltså landsbygdsbefolkningens
huvudmassa, utgörande nära 285,000 yrkesutövare, var företrädd med
5 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. En annan jämväl ganska talrik grupp,
innefattande utövare av en del hantverksmässiga yrken till ett antal av ungefär
60,000, nådde siffran 27 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. En helt
annan bild erhåller man, då man går till de socialt mera högt stående eller
ekonomiskt mera välbärgade grupperna. Den lilla gruppen »läkare, apotekare,
veterinärer och tandläkare», inneslutande ej fullt 4,000 yrkesutövare,
uppvisar det högsta antalet, 188 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Ej långt
efter komma andra grupper, inneslutande intellektuella yrkesutövare, universitets-
och läroverkslärare, med 174 och präster med 177 lärjungar på
1,000 yrkesutövare, samt industriidkare, fabrikörer med 154 lärjungar på
1,000 yrkesutövare.

Ännu mera utpräglade framträda här berörda förhållanden i de högre

Samhälls rättvisans krav.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

flickskolorna, beträffande vilka skolkommissionen i Betänkande III sid. 184
—185 offentliggjort en motsvarande undersökning på grundvalen av de
höstterminen 1918 i klasserna 3—8 närvarande lärjungarna. Även här är
arbetargruppen svagast företrädd med den anmärkningsvärt låga siffran av
0,6 lärjunge på 1,000 yrkesutövare. För jordbrukargruppen är motsvarande
siffra 2, för de hantverksmässiga yrkena finner man siffran 9, för läkargruppen
114, vilken sistnämnda även vid dessa skolor utgör den högsta förekommande.

De nu angivna siffrorna äro visserligen hämtade ur uppgifter, som ligga
ett tiotal år tillbaka i tiden, men mycket talar för att förhållandena under
mellantiden icke undergått någon väsentlig förändring.

I varje fall tyda de på en — ur social synpunkt sedd — betydande brist
i den nuvarande organisationen. Och det råder intet tvivel, att den bristen
är att söka i den olämpliga anknytningen mellan läroverket och folkskolan.
De som förvärvat någon mera omfattande erfarenhet om de lärjungar, vilka
erhålla sin grundläggande utbildning i folkskolan, hava alltjämt kunnat vitsorda,
att mången för fortsatta studier väl lämpad gosse eller flicka vid folkskolekursens
slut skulle önskat fullfölja sina studier och att föräldrarna i
talrika fall skulle velat och kunnat bringa det ekonomiska offer, som härför
varit erforderligt. Vägen har emellertid varit stängd, såtillvida att vederbörande
varit hänvisad antingen att taga plats bland väsentligt yngre kamrater
i en lägre klass än åldersutvecklingen gjort rimlig eller ock att genom
en mödosam och dyrbar enskild undervisning komplettera sin utbildning.
Nu skall det måhända invändas, att i dessa här åsyftade fall vederbörande
genom att fortsätta i folkskolan uraktlåtit att utnyttja förefintliga möjligheter.
Saken är dock ingalunda så enkel. När det gäller de befolkningslager,
inom vilka barnens utbildning på den teoretiska studiebanan icke är självklar,
vare sig begåvning och anlag anvisa denna väg eller icke, är ett dylikt
steg förbundet med allvarliga överväganden. Man önskar först och
främst någorlunda visshet, att den unge verkligen besitter förutsättningar
att med framgång beträda den ifrågavarande vägen, och den vissheten anser
man sig i regeln icke äga, förrän anlagsriktningen mera klart framträtt.
I detta avseende lämnar 9—10-årsåldern, enligt erfarenhetens vittnesbörd,
i ett stort antal fall icke tillfredsställande vägledning. Det är i regeln
först när folkskolekursen avslutats, som man i de under densamma uppnådda
resultaten finner en fastare grund för sina överväganden. Och vidare önskar
man förklarligt nog någorlunda trygghet för att de ekonomiska förutsättningarna
skola vara för handen, detta i desto högre grad ju större uppoffringarna
äro. För de flesta föräldrar i vårt land vilar över de ekonomiska
villkoren en så stor osäkerhet, att det över huvud icke är möjligt att träffa
några säkrare ekonomiska dispositioner för den period av sex år, som ligger
emellan en lärjunges inträde i ett läroverk och hans realskolexamen. På
dessa håll blir alltså kravet, att den kostsamma studieperioden må i möjli -

103

Kun tgl. Maj:ts proposition Nr 116.

gaste mån förkortas. För en annan, även den en mycket mångtalig medborgargrupp,
vilkens dagliga liv förflyter på avstånd från de orter, dit läroverk
äro förlagda, komma till nu antydda vanskligheter ytterligare de, som
sammanhänga med att barnen i 9—10-årsåldern skola lämna hemmet och
inackorderas i främmande hem.

Jag vågar i de nyss anförda siffrorna se en bekräftelse på riktigheten av
de synpunkter, vilka på erfarenhetens grundval anlagts av socialt inställda
människor. Och jag anser att vissa av de upplysningar, som framkommit i
skolöverstyrelsens och generaldirektör Bergqvists utlåtanden i avgörande
punkter komplettera bilden. Enligt en av skolöverstyrelsen höstterminen
1923 verkställ enquéte vid de allmänna läroverken hava över 43 procent av
de lärjungar, vilka från folkskolan vinna inträde i läroverkets första klass,
övergått icke från tredje folkskoleklassen, såsom normalt förutsättes, utan
från fjärde eller följande klasser och sålunda blivit ett eller flera år fördröjda
i sina studier. Och alldeles likartade förhållanden hava påvisats i
fråga om inträdet i realskolans följande klasser. Även då det gäller orsakerna
till den fördröjda övergången, torde man kunna säga, att materialet
pekar i just den riktning, i vilken de erfarenhetsmässiga övervägandena
gått. Det har visserligen från reservanterna inom skolöverstyrelsen framhållits,
att anledningen »ekonomiska skäl» i så relativt få fall redovisats såsom
orsak till förseningen. I detta avseende hyser jag den uppfattningen,
att en på lärjungarnas utsago grundad uppgift svårligen kan på denna
punkt bliva rättvisande. »Det är av lätt insedda skäl motbjudande för såväl
föräldrar som barn att lägga fram sin ekonomiska svaghet inför offentligheten»,
yttrar skolöverstyrelsen, såsom mig synes, med mycket fog. Att
också hänsynen till kamraterna i skolan här spelar in, torde man kunna
taga för givet.

Även i ett annat hänseende har skolöverstyrelsen bidragit att ställa de
berörda förhållandena i ny belysning. Jag åsyftar det faktum, att å realskolestadiet
vid de allmänna läroverken höstterminen 1923 icke 1''unnos flera
än 4,249 lärjungar eller 19,5 procent av samtliga, vilka voro bosatta utom
läroverksstaden, och att av dessa endast 2,085 eller 9,7 procent av samtliga
voro inackorderade. Detta sakförhållande talar sitt omisstydbara språk om
de avsevärda svårigheter, som under nuvarande omständigheter föreligga för
föräldrar på den egentliga landsbygden att mäkta övervinna de ekonomiska
och organisatoriska hindren, när det gäller att bereda sina barn högre skolundervisning
i läroverken.

För stora befolkningslager inom städerna, företrädesvis utgörande de ekonomiskt
svagast situerade, liksom för landsbygdens befolkning över huvud äro de
nuvarande allmänna läroverken otvivelaktigt allt för svårtillgängliga. Såsom jag
redan nämnt, har man säkerligen att söka huvudorsaken härtill i det sätt,
varpå förbindelsen mellan den grundläggande skolan och läroverket är anordnad.
En ytterligare bekräftelse på riktigheten av detta antagande erbjuda

104

Kungl. May.ts -proposition Nr 116.

numera även de kommunala mellanskolorna. De många sådana skolor, som
nu äro i verksamhet, äro nämligen, som bekant, anknutna till folkskolans
sjätte klass. Generaldirektör Bergqvist har i sitt utlåtande upptagit denna
angelägenhet till närmare dryftande och jämväl meddelat en sammanställning
av lärjungarnas fördelning efter deras fäders yrken vid såväl allmänna
läroverk som kommunala mellanskolor (Våra skolor sid. 56—57). Uppgifterna
avse klasserna 1—6 av läroverket och klasserna 1—4 av kommunala mellanskolan
samt hänföra sig till höstterminen 1922 och beträffande kommunala
mellanskolan i Stockholm till vårterminen 1923. I detta sammanhang
knyter sig givetvis ett särskilt intresse till den procentiska fördelningen av
lärjungarna vid läroanstalter av olika organisatorisk typ. Man finner nu, att
lärjungar utgångna ur arbetarhem vid läroverken utgöra 8,6 procent av
samtliga, men vid mellanskolorna 19,4 procent. Även av barn med fäder ur
de hantverksmässiga yrkena uppvisa mellanskolorna ett relativt starkare inslag
11,4 procent mot läroverkens 7,2 procent. En påfallande karaktärsskillnad
hos de båda skolformerna möter man vidare beträffande lärjungar, vilkas
fäder tillhöra gruppen lantbrukare, arrendatorer m. fl. Av dessa redovisas
i mellanskolorna 10,8 procent, i läroverken 5,6 procent. Begränsar man
jämförelsen till storstäderna, Stockholm, Malmö och Norrköping, framstår i
fråga om arbetarbarnen skillnaden mellan läroverkens och mellanskolans
rekryteringsområde än mer påtaglig; siffrorna utgöra respektive 8,9 procent
och 33,2 procent. Beträffande landsbygdsbarnens stora huvudgrupp gäller,
att, om de nämnda städernas läroverk och mellanskolor uteslutas, siffrorna
bliva 6,9 procent och 12,5 procent. Relativt sett är sålunda inom storstäderna
inslaget av barn ur arbetarhem nära fyra gånger starkare i mellanskolan
än i läroverket, medan i mellanskolorna lärjungar utgångna från
den jordbruksidkande befolkningen äro relativt ungefär dubbelt så talrika
som i läroverken. Att icke sistnämnda proportion ställer sig än gynnsammare
för mellanskolorna kan möjligen, på sätt skolöverstyrelsen antvtt, sammanhänga
med dessa skolors kommunala karaktär, varigenom tillträdet för
lärjungar från den kringliggande nejden blir begränsat och ofta förbundet
med väsentligt ökade lärjungeavgifter.

Det senast anförda synes mig icke gärna kunna givas någon annan innebörd,
än att verkligheten infriat de förväntningar, som ställts på den kommunala
mellanskolans förmåga att tillgodose bildningsbehovet inom de samhällsgrupper,
vilka erfarenhetsmässigt missgynnas av den nuvarande läroverksorganisationen.
Och jag anser mig därmed också hava erhållit ett viktigt
stöd för att den sexåriga grundskolan visat sig möjliggöra en socialt
sett långt vidsträcktare rekrytering än den treåriga. De farhågor, som
under remissbehandlingen kommit till uttryck, att den teoretiskt förlängda
studietiden vid en enhetsskoleorganisation skulle försämra, i stället
för förbättra utbildningsmöjligheterna för barn ur ekonomiskt mindre lyek -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 105

ligt lottade hem i stad och på landsbygd, torde alltså på goda skäl kunna
avvisas såsom ogrundade.

Framstår sålunda läroverkets anknytning till folkskolans sjätte klass såsom
ur social rättfärdighetssynpunkt starkt motiverad, påkallar emellertid spörsmålet
om samma anknytnings lämplighet ur psylcologisk-pedagogisk synpunkt
ytterligare uppmärksamhet.

Därom hava betydande meningsskiljaktigheter yppat sig. En starkt bidragande
orsak till att så stora divergenser kunnat uppstå, vill jag för min
del se däri, att den psykologiska forskningen, såsom också en av dess representanter
i vårt land under diskussionen framhållit, trots livliga ansträngningar
ännu icke lyckats skapa erforderliga hållpunkter för frågans besvarande.
I brist på en fast grund att stå på, nödgas man anlita den egna
och allmänna erfarenheten. Och det ligger vid sådant förhållande i öppen
dag, att de subjektiva omdömena kunna utfalla ganska olika, så mycket
mera, som betydande individuella växlingar i nu berörda avseende otvivelaktigt
göra sig märkbara.

Det må vara riktigt som det blivit sagt, att man i vissa fall redan då en
lärjunge befinner sig i 9—10-årsåldem kan med någorlunda tillförlitlighet
avgöra, huruvida utsikt till framgång förefinnes, därest den teoretiska studievägen
väljes. Enligt eu ganska samstämmig erfarenhet gäller detta dock
ingalunda om det stora flertalet. Riskerna att vid ett till nämnda tidiga
tidpunkt förlagt val taga miste, måste därför bliva väsentligen större, än
om valet kan ske senare. Betydelsen härav synes mig avsevärt ökad, sedan
i våra dagar framgången i den praktiska verksamheten blivit allt mera beroende
av ordnad skolmässig yrkesutbildning. I en gången tid gällde som
bekant, att den som icke lämpade sig för studier, snart hänvisades att söka
sin verksamhet på det praktiska livets olika områden. De många, som kopplats
in på studiebanan utan erforderliga förutsättningar, växlades alltså ur
spåret och fingo i stort sett taga sig fram bäst de kunde. Inför en ny tids
skärpta krav, påkallar det praktiska livet i lika hög grad som »de lärda
yrkena», sin bestämda grundliga förberedelse, något som också från det
allmännas sida i växande utsträckning erkänts och beaktats. I långt vidare
mening än tidigare gäller det alltså numera för de unga, att de ställas i
valet mellan de båda stora huvudvägarna inom bildningsväsendet, och uppgiften
att välja blir vid sådant förhållande både allvarligare och svårare än
förr. Under dessa omständigheter och då den nuvarande anknytningspunkten,
vilken, såsom skolöverstyrelsen framhållit, tillkommit utan närmare
undersökning, erfarenhetsmässigt måste karakteriseras såsom mindre lycklig,
är jag för min del i likhet med åtskilliga, som yttrat sig över detta spörsmål,
benägen att anse ett ytterligare uppskov till 12—13-årsåldern ur här
berörda synpunkt såsom starkt påkallat. Jämväl de skolsakkunniga hava
funnit sagda ålder böra tillerkännas något företräde vid anlagsriktningens

106

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

bedömande, även om oenighet anses råda »om den mer eller mindre avgörande
betydelsen av detta företräde».

Under remissbehandlingen av skolkommissionens förslag har det erinrats,
att nu ifrågavarande åldersstadium utgör eu särskilt för flickorna mycket
ömtålig utvecklingsperiod. Detta förhållande påkallar givetvis den allra
största uppmärksamhet och kräver uppenbarligen i vissa avseenden —
i fråga om både yttre anordningar och arbetets inre läggning — särskild
varsamhet. Men de hittills vunna erfarenheterna, och dessa äro dess bättre
ej så få, synas-dock bestämt giva vid handen, att den av mig föreslagna
anknytningen mellan läroverk och folkskola även för flickornas vidkommande
väl låter sig genomföra.

Ett ytterligare skäl för anordnande av anknytning mellan läroverk och
folkskola vid tidpunkten för den obligatoriska folkskolekursens slut är att
hämta från förhållandet mellan våra teoretiska och praktiska ungdomsskolor,
sådant detta utgestaltats enligt beslut av 1918 års lagtima riksdag.
Skolöverstyrelsen har på ett övertygande sätt klargjort de betydande olägenheter
ur många olika synpunkter, som skulle vara förbundna med en
organisation, där de teoretiska och praktiska studievägarna avgrenades vid
skilda stadier av folkskolan. Detta gäller såväl om man tager sikte på folkskolans
egna förhållanden som ock, om bedömandet försiggår från de praktiska
skolornas horisont. Icke minst inför det från många håll påtalade förhållandet,
att tillströmningen till de lärda yrkena i vårt land är väsentligt
större än som av förefintliga behov motiveras, synes det mig vara av synnerlig
vikt att intet underlåtes för att skapa förutsättningar för en annan
ordning. I detta avseende torde intet medel vara mera rationellt än att
sörja för att redan skolorganisationen inbjuder till ett verkligt val vid en
bestämd tidpunkt, då det av alla lärjungar och deras föräldrar kräves en
prövning av frågan om den ur skilda synpunkter lämpligaste och lyckligaste
vägen.

Den invändning, som gjorts, att de praktiska ungdomsskolorna ännu
skulle befinna sig i alltför svag utveckling för att kunna tjäna såsom avledare,
kan jag icke tillmäta någon avgörande betydelse. Det synes mig
nämligen uppenbart, att det praktiska skolsystemets effektivitet ur nu berörda
synpunkt måste bliva mycket nära förknippad med enhetsskolesystemets
tillämpning även på de teoretiska skolornas område. I samma mån
som detta i allt mera vidgad omfattning blir fallet, kan den praktiska vägen
väntas i större utsträckning bliva anlitad av de unga. Därmed ställes samhället
inför nödvändigheten att i ökad omfattning tillgodose de växande behoven
av utbildningsmöjligheter även på detta område.

Det har i samband med nu förevarande organisationsspörsmål från olika
håll påkallats uppmärksamhet för vissa förhållanden i samband med den
högre folkskolans ställning i skolsystemet, och det har jämväl framställts
vissa positiva förslag i syfte att göra sagda skolform mera lockande för

107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lärjungarna och därmed tillika stärka dess konkurrenskraft. För innebörden
av desamma har jag förut redogjort. Till spörsmålet vad som nu kan och
bör åtgöras i nämnda hänseende återkommer jag i fortsättningen av mitt
anförande.

Jag har redan framhållit, att kravet på enhet i vår skolorganisation leder
sitt ursprung från socialt ansvarskännande pedagoger. Vid dess utformande
hava dessa haft i tankarna icke blott samhällets omedelbara intressen utan
också skolans. Det har i sådant avseende framförallt hävdats, att folkskolans
ställning av hela folkets grundläggande barndomsskola skulle bliva en
mäktig hävstång till denna skolas utveckling och uppryckning. Hos inflytelserika
medborgargrupper skulle nämligen det personliga intresset för folkskolan
stegras, i samma mån som skolan komme att rekryteras av barn från alla
samhällslager. Det har nu visserligen gjorts gällande, att denna otvivelaktigt
praktiskt betydelsefulla synpunkt skulle hava förlorat det väsentliga
av sin räckvidd genom den förskjutning maktförhållandena i samhället under
senaste tid undergått. Och jag vill icke förneka, att detta betraktelsesätt
måhända innesluter någon sanning. Men ser man på förhållandena i
stort, så torde det allt fortfarande äga sin riktighet att, om den sexåriga
folkskolan verkligen bleve grundskola och därmed en »folkskola» i ordets
djupare mening, så skulle samhällets omvårdnad om skolan bliva ännu
bättre, än vad den nu är. Lika visst är också, att den högre skolan skulle
hava åtskilligt att vinna på en enhetsskoleorganisation. Det uppskov, som
densamma för lärjungarna medgiver i fråga om valet av studiebana, kan
icke undgå att komma till uttryck i lärjungematerialet, vilket bör kunna
bliva bättre sovrat. Att undervisningen under dessa omständigheter skulle
komma att försiggå under gynnsammare betingelser, synes mig knappast
kunna bestridas.

Jag anser mig här icke kunna alldeles förbigå eu annan omständighet,
som vid bedömande av enhetsskolans fördelar påkallar uppmärksamhet.
Skolkommissionen har erinrat om att en skolorganisation, uppbyggd enligt
parallellskolesystemets grundsatser är ägnad att för statsverket medföra större
kostnader än en sådan, som anordnats enligt enhetsskolesystemet därigenom,
att undervisningen i folkskolan är förbunden med mindre utgifter än den
i läroverkets realskola. Mot detta betraktelsesätt hava vid remissbehandlingen
invändningar från vissa håll blivit framställda. Även om de siifror,
på vilka skolkommissionen byggt sin argumentering på denna punkt kunna
tarva jämkning, anser jag det emellertid vara uppenbart, att om de båda
lägsta läroverksklassernas uppgifter övertagas av folkskolan, så komma
högre kvalificerade och följaktligen också högre avlönade lärarkraftcr att ersättas
av sådana med lägre kompetens och väsentligen lägre avlöning. Därigenom
måste otvivelaktigt en besparing ske. Då man vidare betänker, att

Pedagogiska

synpunkter.

Statsfinansi
ella syn
punkter.

108

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

denna förändring i icke obetydande omfattning låter sig genomföra utan
att för folkskolundervisningen nya lärarkrafter behöva tagas i anspråk, så
synes det mig obestridligt, att statsverkets totala utgifter för undervisningsväsendet
måste komma att minskas, även om tre folkskoleklasser skulle
komma att ersätta två läroverksklasser.

Av vad jag nu anfört synes mig framgå att den anordning av förbindelsen
mellan folkskola och läroverk, som starkt påkallas redan av samhälleliga
hänsyn, erhållit ett kraftigt och betydelsefullt stöd i omständigheter,
som sammanhänga med vår hittillsvarande erfarenhet om de ungas utveckling
och framförallt med det allt livligare intresset för de praktiska utbildningsanstalternas
rationella tillgodoseende. Samma ståndpunkt stödjes även
av viktiga pedagogiska och statsfinansiella hänsyn.

Mot enhets
skolan anförda
skäl.

Den redogörelse jag förut lämnat rörande myndigheters och korporationers
ställningstagande till det nu föreliggande, av skolkommissionen utarbetade
förslaget till enhetsskolorganisation, har utvisat, att man från en mängd
håll ur den högre skolans synpunkt intagit eu starkt kritisk hållning mot
det ifrågavarande förslagets grundprincip. Det är uppenbart, att jag icke
kan underlåta att noga överväga de framställda invändningarna och ingående
pröva deras hållbarhet. En grupp sådana erinringar hänför sig till
folkskolans förhållanden, och innebörden av desamma torde i korthet kunna
uttryckas så, att folkskolan skulle sakna tillräcklig bärkraft för att tjäna som
grundskola för den högre undervisningen. En andra grupp tager sikte närmast
på den högre skolans förhållanden, och det hävdas i detta avseende,
att den högre skolan vid en enhetsskoleorganisation icke erhåller erforderligt
utrymme för ett tillfredsställande arbete och ett nöjaktigt bildningsresultat.
Den tredje gruppen av de nämnda erinringarna uppmärksammar
särskilt studietiden, och det anmärkes därvid, att det föreslagna skolsystemet
utan gagn medför en ur den enskildes och samhällets synpunkter
betänklig förlängning av den samlade skoltiden.

Folkskolans

bärkraft.

Jag anser mig böra till granskning upptaga en var av de nämnda invändningarna
och börjar därvid med spörsmålet om »folkskolans bärkraft».

Så länge enhetsskolekravet- gjort sig gällande vid de skolpolitiska
avgörandena, har man naturligt nog låtit sig angeläget vara att omsorgsfullt
undersöka grunden för den tilltänkta skolorganisationen. Behov
av en sådan prövning förelåg givetvis även, när problemet begränsades
till ett successivt förverkligande av enhetskravet genom indragningav
läroverkets första klass. Vid de officiella utredningar, som under 1880-oeh 1890-talen ägt rum, återfinner man genomgående ett och samma mycket
pessimistiska betraktelsesätt på den föreliggande frågan. Folkskolan
hade ännu icke nått en sådan utveckling, menade man, att den på ett till -

109

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

fredsställande sätt kunde i större utsträckning än redan vore fallet, övertaga
uppgiften att grundlägga de kunskaper, som i läroverket skulle vidare
utvecklas. Såsom jag redan har anfört, sköts samma argument i förgrunden
vid 1904 års reform av de allmänna läroverken.

I våra dagar har man säkerligen lättare att förstå, att läget med hänsyn
framförallt till folkskolans organisatoriska ståndpunkt kunde rättfärdiga ett
dyrlikt ståndpunktstagande, än vad fallet var i den tid, då dessa omdömen
fälldes. Det torde kunna erbjuda ett visst intresse att erinra om att år
1881, då riksdagens andra kammare första gången beslöt indraga första
läroverksklassen, allenast 229 av rikets 3,148 fasta folkskolor voro utrustade
med dera än en lärare — endast en del av dessa skolor motsvarade alltså den
nuvarande A-formen. Och ännu år 1899, det år, som lagts till grund för
den senaste läroverkskommitténs överväganden i nu förevarande avseende,
gällde det, att folkskolor av A-formen funnos upprättade blott i 54 av rikets
93 städer samt dessutom i 28 skoldistrikt å landsbygden till ett antal av 145.

I dessa skolor undervisades endast 11,7 procent av landets samtliga folkskolbarn.
När den kommunala mellanskolan år 1909 tillskapades, hade förhållandena
så tillvida avsevärt förbättrats, att 27,9 procent av små- och folkskolans
lärjungar tillhörde skolor av A-formen; i städerna var denna typ
redan då praktiskt taget fullständigt genomförd — 96,7 procent av lärjungarna
i städerna undervisades i folkskolor av nämnda typ på Iandsb37gden
stannade motsvarande procenttal vid siffran 12,2. Landsbygdens barn undervisades
emellertid alltjämt till omkring hälften, 49,3 procent, i skolor, som
enligt nuvarande undervisningsplan äro att rubricera såsom undan tagsformer.

Då det torde få anses uppenbart, att frågan om den sexklassiga folkskolans
duglighet såsom grundskola även i vår tid måste bedömas mot bakgrunden
av dess organisatoriska utvecklingsståndpunkt, anser jag mig böra
meddela en översiktlig sammanställning av folkskolelärjungarnas fördelning
på olika skolformer under åren 1916, 1920 och 1925, varvid inräknats såväl
små- som folkskolestadiet. De senast tillgängliga statistiska uppgifterna
hänföra sig till redovisningsåret 1 juli 1924—30 juni 1925.

Den gjorda sammanställningen, som återfinnes å nästföljande sida, erbjuder
ur flera synpunkter ett stort intresse. Den ådagalägger till en början, att det
organisatoriska utvecklingsarbetet sedan år 1909 avsatt högst betydande resultat,
i det att undantagsformernas förekomst på landsbygden väsentligen begränsats.
Från att nämnda år 49,3 procent av landsbygdens folkskolebarn erhöllo
sin utbildning i dylika skolor, möter år 1925 siffran 25,7 procent. Och riktas
blicken på A-formens utbredning, finner man, att stegringen här är icke mindre
anmärkningsvärd, från 12,2 procent till 20,G procent. Även om jämförelsen begränsas
till att avse åren 1916 och 1925 är framsteget mycket avsevärt, både
i vad det gäller huvudformernas förekomst och undantagsformernas tillbakaträngande.
Det må vara till fyllest att erinra om, att lärjungarna i de
förra år 1916 utgjorde å landsbygden 55,6 procent av samtliga, men år 1925

110 Kuntjl. Maj:ts proposition Nr 116.

År	Skolform		Intal lärjungar	—
Hela riket	%	Därav å landsbygden	o/ 0
1916	A...............	238,108	33.8	86,368	15.8
	Bl, B 2.................j			214,854	39.2
	B 3 och övriga heltidsläsande	222,113*)	31.6
	folkskolor..............\|			3,247	0.6
	Undantagsformer........	243,873	34.6	243,126	44.4
1920	A..............	256,636	36.4	99,830	18.4
	B l, B 2..............	251,793	35.7	246,959	45.5
	B 3 och övriga heltidsläsande folk-
	skolor...........	4,883	0.7	4,714	0.9
	Undantagsformer.........	191,363	27.2	190,593	35.2
1925	A .................	256,878	38.1	105,562	20.6
	B l, B 2................	267,216	39.7	261,880	51.0
	B 3 och övriga heltidsläsande folk-
	skolor............	17,698	2.6	14,050	2.7
	Undantagsformer...........	132,102	19.6	131,585	25.7

ej mindre än 74,3 procent. Påfallande är ock, att de relativt få år, som förflutit
sedan skolkommissionen avgav sitt betänkande — dess ställningstagande skedde
på grundvalen av 1920 års statistik — medfört en ganska väsentlig förbättring
av folkskoleväsendet, trots de ogynnsamma konjunkturer, med vilka
vårt land under denna period haft att kämpa. Under de nämnda fem åren
hava å landsbygden undantagsformernas lärjungeantal reducerats från 35,2
procent av samtliga till 25,7 procent.

Jag anser mig på grundvalen av dessa fakta äga fullgod anledning att
göra gällande, att folkskolans organisatoriska utveckling fortskridit på ett sådant
sätt, att ur denna synpunkt hinder icke kunna möta för att tilldela
den sexklassiga folkskolan ställningen av grundskola.

Goda skäl föreligga för visso att förvänta, att den redan iakttagbara utvecklingen
alltjämt skall fortsätta, oberoende av, om folkskolan i större utsträckning
än nu tages i anspråk såsom grundskola. Men så mycket torde
vara visst, att förbättringen skulle komma att påskyndas genom det ökade
intresse för barndomsskolans angelägenheter, som icke kan utebliva, därest
den sexåriga folkskolan i hela landet bleve grundläggande skola för alla samhällsklassers
barn. Jag anser mig knappast behöva påpeka, att jag härmed naturligen
ingalunda främst har i tankarna den bäst organiserade formens, A-formen,

*) För år 1916 kan man för städerna icke göra någon fördelning på olika B-former.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

vidsträcktare anlitande. I fortsättningen av mitt anförande skall jag närmare
uppehålla mig vid frågan om de skilda huvudformernas värde ur
grundskolesynpunkt. Här vill jag begränsa mig till att ytterligare uttala,
att jag är väl medveten om, att i ett land med Sveriges natur- och befolkningsförhållanden
man säkerligen aldrig, åtminstone icke inom överskådlig
tid, kan nå så långt, att varje folkskola skulle vara skickad att utgöra
grundval för högre undervisning. En sådan ståndpunkt hos folkskolan
synes mig icke heller ur nu förevarande synpunkt behövlig. Ty även om
vissa barn vid ett genomförande av enhetsskolan finge underkasta sig kompletterande
studier, därest de från den sexklassiga folkskolan skulle övergå
till en på denna byggd realskola, behöva dessa varken bliva så omfattande
eller så besvärliga, som nödvändigt är vid övergång till högre klass i den
nuvarande realskolan. Undervisningen kunde utan svårighet i hemorten
meddelas av folkskolans lärare och behövde avse endast de lärokurser och
de läroböcker, som förekomma i en välordnad folkskola.

Om ock de organisatoriska förhållandena givetvis äro ägnade att utgöra
ett mycket betydelsefullt uttryck för den redan genomförda förbättringen i
folkskolans villkor, så vore det för visso oriktigt att uteslutande fästa avseende
vid denna sida, då det gäller en jämförelse mellan förr och nu.
Hela folkskolans arbete har otvivelaktigt under de senaste årtiondena undergått
en inre konsolidering av djupgående art. Alldeles särskilt skulle jag
vilja betona, att de år, som förflutit efter utfärdandet av 1919 års undervisningsplan,
i detta avseende medfört en mycket påtaglig förändring till
det bättre. Icke minst äger detta omdöme sitt berättigande, om man uppmärksammar
speciellt de delar av folkskolans undervisning, som mera
omedelbart äro ägnade att vara grundläggande för arbetet i den högre skolan,
modersmålet och räkning. Flera andra faktorer hava dessutom otvivelaktigt
bidragit till det nya, förbättrade läget. Lärarutbildningen har sålunda
under det senaste decenniet varit föremål för en grundlig omläggning,
om vars gynnsamma resultat ingen tvekan torde råda. Både i fråga om insikter
och pedagogisk utbildning äro de folk- och småskollärare, som utgå från de
reformerade seminarierna i regeln väl kvalificerade för de uppgifter, som
vänta i folkskolan. Folkskolinspektionens omorganisation, även den verkställd
inom eu näraliggande tidsperiod, har likaledes varit ägnad att åt
folkskolans yttre och inre arbete skänka verksamt stöd, varförutan, det tryggt
torde kunna påstås, att upprycknings- och nydaningsarbetet icke skulle
kunnat så snabbt och så grundligt fullföljas. Förgätas får ej heller, att
tillvaron av en sakkunnig central ledning, som i mångahanda avseenden
kunnat ingripa stödjande, direkt och indirekt, har en betydande andel i det
gynnsamma läge, som f. n. karakteriserar vår folkundervisning.

Jag anser mig vidare böra i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på do lokala åtgärder, som över hela landet vidtagits och som utgöra eu
viktig förutsättning för eu ökad effektivitet i folkskolans arbete. Nya, än -

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

damålsenligt inredda folkskolehus, hava sålunda med betydande uppoffringar
från skoldistriktens sida kommit till stånd i en utsträckning, som tidigare
icke har motstycke. De materiella resurserna hava jämsides härmed avsevärt
förbättrats.

Med dessa fakta för ögonen anser jag mig hava fullgod anledning att
göra gällande, att vår folkskola i det hela nått en sådan ståndpunkt, att
man icke längre i folkskolans förment bristfälliga utveckling kan hämta
skäl mot att den sexklassiga folkskolan göres till grundskola.

I1 rågan om folkskolans bärkraft såsom grundskola i full utsträckning kan
emellertid genom detta konstaterande icke anses uttömmande besvarad.
För ett slutgiltigt omdöme härutinnan kräves hänsynstagande även till de
resultat, som vunnits vid enhetsskoleprincipens hittillsvarande partiella tilllämpning
inom vår skolorganisation. Ett icke obetydligt erfarenhetsmaterial
föreligger också till belysning av hithörande förhållanden, och dessa erfarenheter
påkalla givetvis särskild uppmärksamhet.

Innan jag övergår att avhandla detta spörsmål i dess allmänhet, har det
synts mig lämpligt att dröja vid en därmed nära sammanhängande angelägenhet,
i fråga om vilken man under den tidigare remissbehandlingen
synes hava i ganska stor utsträckning varit offer för ett missförstånd. Jag
asyftar härvid spörsmålet om skilda folkskoleformers användbarhet såsom
grundskola.

Som bekant gäller i detta avseende nu, att inträdesfordringarna
till det allmänna läroverkets första klass på grund av beslut av 1894
års riksdag fastställts i enlighet med det i tredje klassen av folkskolans
A-form inhämtade kuuskapsmåttet. Och på samma sätt har stadgats, att
för inträde i den kommunala mellanskolan skola redovisas kunskaper motsvarande
vad som inhämtas i en folkskola av A-formen. I principiell överensstämmelse
med vad som sålunda allt hittills gällt har skolkommissionen
föreslagit, att även för framtiden A-formens kurser skulle vara grundläggande
för realskolan, ^u synes man på åtskilliga håll hava åt denna bestämmelse
velat giva den tolkningen, att nämnda kunskapsmått icke skulle
kunna uppnås annorledes än vid undervisningen i folkskolans A-form. Och
detta missförstånd har i icke ringa mån varit ägnat att leda hela diskussionen
på avvägar, i det man pekat på i hur jämförelsevis obetydlig utsträckning
det uppställda kravet vore förverkligat på landsbygden och låtit
detta förhållande bliva avgörande för ställningstagandet.

Jag anser mig med hänsyn härtill föranledd att bestämt understryka, att
åt den omständigheten, att en skola uppställer inträdesfordringar i enlighet
med vad som inhämtas i en annan skola, icke kan givas någon vidare innebörd,
än att man därmed önskat lämna en kort karakteristik av kunskapsfordringarnas
omfattning och beskaffenhet. Men lika litet som man
tidigare vid läroverken eller mellanskolorna uppställt deltagande i en A skolas
undervisning såsom villkor för inträde, lika litet kan det förhållandet

113

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

att för inträde i den framtida realskolan förutsatts kunskaper av motsvarande
omfattning, utestänga de lärjungar, som förvärvat det angivna kunskapsmåttet
på annan väg än genom deltagande i en sådan folkskolas
undervisning.

Såtillvida har emellertid det påtagligt livliga meningsutbytet i denna
punkt icke varit alldeles utan gagn, som uppmärksamheten hänletts på de
olika folkskoleformernas värde ur de synpunkter, som nu framförallt äga
intresse. Den, som varit i tillfälle förvärva en närmare förtrogenhet med
folkskolans förhållanden, torde knappast kunna hysa tvekan därom, att väl
skötta skolor av Bl- och B2-formerna med rimligt lärjungeantal, då det
gäller vakna och för sina uppgifter inresserade lärjungar, icke lämna sämre
kunskapsresultat än skolor av A-formen.

Nu berörda sida av frågan har varit föremål för ingående övervägande
av de skolsakkunniga, bl. a. på grundvalen av upplysningar, som inhämtats
från mellanskolorna. Av desamma framgår att höstterminen 1924 ett avsevärt
antal lärjungar från B-skolor och ett mindre antal sådana från Coch
D-skolor utan föregående privatläsning vunnit inträde i mellanskolans
första klass. De sakkunniga säga sig också av de från skilda håll föreliggande
vittnesbörden hava letts till den meningen, »att skillnaden mellan
de nämnda skolformernas resultat i verkligheten torde vara mindre, än vad
från vissa håll förmenats vara fallet». Med hänsyn till nu anförda omständigheter
torde anledning saknas att ur grundskolesynpunkt tilldela folkskolan
av A-formen en allt för markerad särställning framför övriga av
undervisningsplanens huvudformer.

Då det därefter gäller frågan om folkskolans hittills ådagalagda kompetens
såsom grundskola, möter man i de föreliggande utlåtandena starkt
skiftande meningar. Även om man i första hand håller sig till de omdömen,
som härröra från de kommunala mellanskolorna, där man varit i närmare
beröring med problemet, divergera åsikterna betydligt, På vissa håll,
och icke minst vid några av de äldre eller mera frekventerade skolorna,
uttala sig kollegierna erkännsamt om folkskolans arbetsresultat. Ett övervägande
antal kollegier yppar emellertid tvekan eller tvivel angående folkskolans
bärkraft. Däremot hava av mellanskolornas styrelser jämförelsevis
liera visat sig äga förtroende till folkskolan i fråga om dess förmåga att
bära upp den högre skolan.

Emellertid torde man göra klokt i att icke överdriva värdet av de från
kollegiehåll framkomna tvivelsmålen rörande folkskolans kompetens. Många
olika omständigheter äro nämligen ägnade att giva åt omdömena en ogynnsam
inriktning. Särskilt synes mig generaldirektör Bergqvist hava med full
rätt fäst uppmärksamheten på att åtskilliga av de ofördelaktiga vittnesbörden
från mellanskolehåll härröra från skolor, vilka ha ett lärjungematerial,
som till stor del (ända till 40 % och därutöver) icke genomgått fullständig
folkskola. Icke minst finner jag anmärkningsvärt, att den av de kommu Bihang

till riksdagens protokoll 1927 1 samt. 101 höft. (Nr 116.) 8

114

Kungl. Ma)ds proposition Nr 116.

nala mellanskolorna, vilkens kollegium ansett sig berättigat avgiva det allra
ogynnsammaste omdömet, vid detta tillfälle hade ett lärjungematerial, av
vilket 43,4 procent kommit från andra klasser i folkskolan än den sjätte.

Undersöker man nu hur omdömet utfaller på de håll, där man besitter
på en gång en ingående kännedom om folkskolans ställning, en närmare
förtrogenhet med mellanskolans förhållanden och en önskvärd överblick
över skolväsendet i det hela, så finner man, att omdömena i nu förevarande
avseende äro väsentligt mindre växlande, ja, att de med vissa skiftningar
i grundtonen kunna sägas i det hela nära sammanfalla.

Skolöverstyrelsen avböjer, såsom naturligt är, »att lämna någon bindande
garanti för att folkskolan just nu i alla avseenden är fullt duglig att i hela sin
utsträckning tjäna som grundval för den högre skolan», men fastslår tillika,
att »om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde
det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på
en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anledning
att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer,
avstå ifrån att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets
synpunkt är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära,
att den sexåriga folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan.
Den uppgiften får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även
inom rimliga gränser kunna fylla.» I samma riktning uttalar sig generaldirektör
Bergqvist: »det mål vår folkskola genom sin nu gällande undervisningsplan
fått sig föresatt måste, om det eftersträvas genom rätt avvägda
kurser och under användande av ett rationellt arbetssätt, erfarenhetsmässigt
kunna betecknas såsom fullt tillfredsställande». Bergqvist uttalar
tillika, att »så långt har efter min mening vår folkskola redan hunnit, att
antalet lärjungar, som äro i besittning av en allmänbildning, vilken sätter
dem i stånd att, utan eller efter en föga krävande mellanläsning, tillgodogöra
sig undervisningen i den högre skolan, för närvarande är så stort, att ur
denna synpunkt den sexklassiga grundskolan väl låter försvara sig som
en huvudform i vårt skolsystem». Slutligen må erinras, att de skolsakkunniga
vid sin utförliga diskussion av nu förevarande fråga, uttalat den
meningen, att ur synpunkten av folkskolans egentliga uppgift tillräcklig
anledning icke förefinnes »att principiellt jäva den sexåriga folkskolans lämplighet
som grundskola». Och med hänsyn till folkskolans närvarande tillstånd
och utvecklingsmöjligheter finna de sakkunniga »ganska goda skäl»
tala för en sådan »mera optimistisk uppfattning», som uttryckts i skolöverstyrelsens
nyss återgivna utlåtande.

Den erfarenhet rörande folkskolans verksamhet, som jag för egen del förvärvat,
och detta icke minst i sådana landsändar, där skolan arbetar under
mindre gynnsamma yttre betingelser, föranleder mig att utan tveksamhet
ansluta mig till den »mera optimistiska uppfattning», som kommit till synes
i de uttalanden jag nyss anfört. Ser man i stort på den svenska folksko -

115

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lans nuvarande tillstånd, äger den, enligt min mening, den bärkraft, som
erfordras för att den skall kunna utgöra grund för realskolan i den omfattning,
som påfordras enligt det förslag, vilket nu framlägges.

I detta sammanhang, då jag sett mig nödsakad att med ganska stor utförlighet
avhandla folkskolans förhållanden, torde det få anses naturligt, att
jag också något närmare uppmärksammar en annan sida av frågan om
folkskolans uppgift och ställning inom en enhetsskoleorganisation.

Medan man på de håll, där man intagit en avvisande eller kritisk hållning
mot bottenskolekravet, ofta sökt ställa folkskolans arbete och resultat
i så mörk dager som möjligt, möter man i många utlåtanden, avfattade
från denna allmänna utgångspunkt, en glädjande omtanke om folkskolans
framtid. Det har icke varit alldeles lätt att undgå det intrycket, att nödtvånget
att hårt döma den nuvarande folkskolan, frammanat en så mycket
starkare känsla för den skada, som den nya ställningen i skolsystemet skulle
kunna tillfoga folkskolan.

De nämnda farhågorna, vilka för övrigt gjort sig förnumna även under
tidigare diskussioner, motiveras framför allt därmed, att folkskolan genom
att tilldelas uppgiften såsom grundskola för den högre teoretiska undervisningen
skulle bliva utsatt för ett skadligt tryck från den högre skolan. Till
dessa farhågor knyta sig numera därjämte bekymmer för att utvecklingen
av folkskolans sjunde klass skulle hämmas, därest den högre skolan grundades
på sjätte folkskoleklassen.

Vad betänkligheterna i förstnämnda avseende angår, måste jag på grundvalen
av såväl föreliggande gynnsamma erfarenheter från de många samhällen,
där enhetsskoleorganisationen redan hunnit visa sina verkningar,
som ock skolöverstyrelsens uttalanden i ämnet avvisa dem såsom i det väsentliga
ogrundade. Redan den omständigheten, att folkskolan i de samhällen,
där något mera betydande antal lärjungar årligen skulle övergå till
läroverket, i allmänhet måste räkna med att en avsevärd del av dess lärjungar
fullfölja sin utbildning i annan läroanstalt, är ägnad att reducera
det ifrågavarande argumentets vikt. Härtill kommer, att jag har för avsikt
att vid övervägandet av bestämmelserna om prövningsförfarande och inträdesfordringar,
så långt ske kan, tillse, att man icke utsätter folkskolan för
påfrestningar, som kunna menligt inverka på dess självständiga uppgift.

Beträffande slutligen farhågorna för den sjunde folkskoleklassens utveckling,
måste jag hålla dessa för ogrundade. Jag delar i detta avseende den
uppfattning, som kommit till synes i skolöverstyrelsens utlåtande, och är
för min del beredd att medverka till att erforderliga förändringar av gällande
undervisningsplan snarast — och oberoende av den nu föreslagna reformen
— komma till stånd, i syfte att do lokala skolmyndigheterna må
erhålla större frihet att inrikta undervisningen i sjunde klassen på praktiska

Enhetsskolans
återverkan
på
folkskolan.

Mellan skolans
bildningsresultat.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

uPPgifter, varigenom densamma skulle komma att få ställningen av eu
mera fristående avslutningsklass.

Innan jag lämnar frågan om enhetsskolans återverkningar på folkskolan,
anser jag mig böra tillfoga några ord angående vissa principiellt viktiga
krav och uppslag, som vid remissbehandlingen framkommit, avseende folkskolans
undervisningsplan och organisation.

Då jag nyss uttalat, att jag icke kan dela farhågorna för att grundskoleuppgiften
skulle vara ägnad att medföra ett skadligt tryck på folkskolan,
har denna min åsikt givetvis till förutsättning, att någon omläggning av
folkskolans lärokurser och arbetssätt icke sker med huvudsaklig hänsyn till
det fåtal lärjungar, som kan väntas övergå till högre skolor för teoretisk
undervisning. Jag anser mig emellertid böra uttryckligen betona, att jag
icke kan medverka till en dylik förändring. Folkskolans undervisningsförhållanden
böra bedömas med tanke på skolans egentliga uppgift. Denna
ståndpunkt utesluter naturligtvis icke att, därest med ledning av vunnen
erfarenhet en revision av den gällande undervisningsplanen prövas behövlig,
skälig uppmärksamhet ägnas även den ställning folkskolan kan hava erhållit
såsom allmän grundskola, blott man ständigt har för ögonen det
självständiga mål, som är folkskolan förelagt.

Under remissbehandlingen och vid meningsutbytet i övrigt hava röster
höjts för eu omläggning av folkskolans förhållanden även med den vidsträcktare
innebörden, att man på enstaka håll ifrågasatt en fördelning av
lärjungarna på olika linjer efter olika begåvning. Jag bortser härvid alldeles
från det befogade krav på särskild undervisning åt efterblivna barn,
som inställer sig oavsett folkskolans ställning som grundskola, och håller
mig uteslutande till den anordning, som plägat benämnas differentiering i
folkskolan, och som icke är okänd i utlandet. Åt detta spörsmål hava de
skolsakkunniga ägnat särskild uppmärksamhet med det resultat att »någon
generell lösning av enhetsskoleproblemet med differentierad folkskola som
grundval för närvarande icke i vårt land kan ifrågasättas». De sakkunniga hava
dock ansett sig böra förorda, att möjlighet beredes att å de orter, som härför
prövas lämpliga, försöksvis tillämpa en dylik skolorganisation. För min del
anser jag, att mot dylika differentieringsåtgärder, vilka under årtionden
diskuterats och jämväl på vissa orter i mindre utsträckning försöksvis anordnats,
mycket vägande skäl kunna anföras. Jag kan därför icke finna, att
föreskrifter om anordnande av försöksdifferentiering på därför lämpliga orter
böra utfärdas. Något förbud mot att enskilda lärare med den närmaste
skolledningens medgivande experimentera med differentiering anser jag lika
litet av behovet påkallat. Jag finner följaktligen anledning saknas att räkna
med åtgärder i någondera riktningen på ifrågavarande område.

, Naturligt nog har meningsutbytet kring det av skolkommissionen framställda
organisationsförslaget i betydande utsträckning kommit att röra sig

117

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo.

om den nuvarande kommunala mellanskolans sätt att fylla sin uppgift.
Denna skolform är nämligen, om än icke identisk så dock i många hänseenden
överensstämmande med den fyraåriga realskola, som kommissionen
förordat. Jag har redan inledningsvis haft tillfälle att erinra om de starkt
divergerande uppfattningar som i detta avseende kommit till synes. Den
kritik, som från olika håll riktats mot arbetet och arbetsresultatet vid de
nuvarande mellanskolorna, har i regeln utan vidare ansetts äga tillämplighet
även på den föreslagna realskolan. I fortsättningen av mitt anförande skall
jag närmare uppehålla mig vid frågan om det berättigade i ett dylikt betraktelsesätt.
Dessförinnan synes det mig emellertid önskvärt att söka uppnå
klarhet, hur erfarenheterna rörande mellanskolans arbetsresultat och arbete
objektivt sett kunna anses hava utfallit.

Såsom min redan lämnade redogörelse utvisat, har skolkommissionen ingående
uppmärksammat detta spörsmål. Kommissionen har påvisat, att
examensresultaten vid mellanskolorna icke stodo efter de vid de allmänna
läroverken uppnådda utan i vissa fall voro »något överlägsna övriga läroanstalters»,
samt att betygssättningen vid de ifrågavarande skolorna icke
utmärkt sig för större mildhet än vid motsvarande statliga läroanstalter.
Kommissionen säger sig jämväl hava fått ett fördelaktigt intryck av arbetet
vid dessa skolor. I förstnämnda avseende har kommissionen kunnat bygga
förutom på statistiska utredningar även på de omdömen, som författningsenligt
avgivits av de av skolöverstyrelsen förordnade ombuden vid mellanskolornas
realskolexamen, vilka ombud i regel hämtats ur läroverkslärarnas
krets. Det kan icke förnekas, att dessa berättelser ända in i senaste
tid i stort sett fördelaktigt vitsordat arbetsresultatet. Jämväl frågan om
mellanskolornas betydelse såsom grundval för gymnasiet har skolkommissionen
sökt statistiskt belysa med ledning av det kvantitativt dock icke alltför
omfattande material, som vid tidpunkten för utredningsarbetena stod till
förfogande. Omdömet har även på denna punkt utfallit gynnsamt.

Emellertid har kritiken under de senaste åren riktat sig icke blott mot
de av skolkommissionen ur det föreliggande materialet dragna slutsatserna
utan med skärpa även mot mellanskolornas undervisning och arbete i det
hela. Den oförmånliga uppfattning av mellanskolornas verksamhet, som
under den tidigare remissbehandlingen från många håll kommit till uttryck,
återspeglas ganska bestämt i den reservation, som i skolöverstyrelsen avgivits,
ehuru man i denna även finner uttalade vissa erkännanden av den
insats, som den ifrågavarande skolformen kunnat göra.

Jag skall icke närmare inlåta mig på frågan om det berättigade i den mot
skolkommissionens undersökningar framställda detaljkritiken. Det synes mig
vid ett bedömande av saken i stort knappast nödvändigt. Jag kan emellertid
icke underlåta, att såsom min mening uttala, att även om kommissionen
skulle ha varit benägen att se något för ljust på mellanskolornas arbetsresultat,
så giva dock de anförda siffrorna, kompletterade med åtskilliga års

118

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

omdömen av vederbörande sakkunniga examensombud vid handen, att mellanskolorna
i det hela fullgjort sin uppgift på ett tillfredsställande sätt.
Denna slutsats kan jämväl dragas av skolöverstyrelsens och generaldirektör
Bergqvists utlåtanden. Även reservanterna inom överstyrelsen hava, trots
sin strängt kritiska hållning, funnit sig böra vitsorda det »duktiga» arbete,
som av ifrågavarande skolor utförts. Och vänder man sig till de skolsakkunnigas
granskning, så lämnar icke heller denna något stöd för ett underkännande
av mellanskolans insatser. Skolorna i fråga anses visserligen arbeta
»under förhållanden, som måste menligt inverka på arbetsresultatet», varjämte
de av sina lärjungar anses »kräva ett mera ansträngande arbetstempo,
än realskolorna behöva kräva av sina». Men de sakkunniga tillfoga: »Om
detta sakförhållande bör konstateras, så bör det emellertid icke överdrivas».

Med hänsyn till vad sålunda framkommit håller jag före, att skolöverstyrelsen
måste anses hava ägt goda skäl för sitt uttalande, att man icke får
»för bristernas skull underkänna det förtjänstfulla arbete, som inom mellanskolan
utföres», eller »de goda resultat, som den onekligen har att uppvisa».

Vad vidare beträffar de framställda anmärkningarna mot mellanskolans
arbete och arbetssätt, ur synpunkten av de slutsatser, som ur hittills föreliggande
erfarenheter på detta område kunna dragas rörande en fyraårig
realskolas arbetsförhållanden, förtjänar denna angelägenhet otvivelaktigt sin
särskilda uppmärksamhet.

Kritiken mot mellanskolans arbete synes mig kunna sammanfattas däri,
att den vore en forcerad och för lärjungarna ansträngande skola. Närmast
som en följd härav är jag benägen uppfatta de anmärkningar, som gå ut
på att förutsättningar skulle saknas för ett arbetssätt i enlighet med de lin
jer, jag i det föregående uppdragit. Och vidare har det ansetts, att undervisningen
i de främmande språken skulle kämpa med stora svårigheter på
grund av den kortare tid, som står till förfogande. Det torde icke kunna
förnekas, att åtskilligt av vad som framkommit tyder på, att åtminstone
vid vissa skolor förhållandena i berörda avseenden nu äro mindre gynnsamma.
Det får likväl icke förbises, att arbetsbelastningen, att döma av tillgängliga
uppgifter, icke i mera påfallande grad synes generellt överstiga den i
motsvarande klasser av läroverken förefintliga. De skolsakkunniga hava ock
riktat uppmärksamheten på det faktum, att mellanskolornas lärjungar i
mycket stor utsträckning (höstterminen 1923 60,8 procent) deltaga i den frivilliga
undervisningen i franska. Vid sorgfällig prövning av det föreliggande
materialet har jag icke kunnat komma till den övertygelsen, att
de ifrågavarande bristerna överallt göra sig påminta med samma styrka,
icke heller att de äro tillfinnandes vid samtliga skolor.

Under sådana omständigheter föreligger för mig eu bestämd anledning
att söka vinna klarhet rörande orsakerna till att svårigheter av här antydd
art mångenstädes yppat sig. För ett sådant övervägande erbjuda sig, synes
det mig, goda utgångspunkter och ledning i de utlåtanden, vilka avgivits

119

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

såväl av skolöverstyrelsen som av generaldirektör Bergqvist. Även de skolsakkunniga
hava för övrigt i anslutning till vad sålunda anförts, upptagit
saken till skärskådande. Och vid denna granskning har enighet rått på
väsentliga punkter, vilket givetvis är ägnat att underlätta bedömandet.

Till en del synes man vara benägen återföra bristerna på mellanskolans
ställning av en kommunal läroanstalt, till en annan del anses de bottna i
otillräckligt stöd från statens sida. Och slutligen finnes skolans relativa ungdom
icke kunna frånkännas all inverkan i ifrågavarande avseende.

Om jag då till en början söker för mig klargöra, i vad mån mellanskolans
kommunala ställning kan hava medverkat till att skapa de mindre gynnsamma
arbetsförutsättningarna, måste jag först stanna inför lärjungematerialet.
Det svnes mig bestämt vitsordat, att man från åtskilliga skolors sida
icke i tillbörlig grad upprätthållit de inträdes fordringar, som gällande stadga
förutsätter. Jag inser emellertid, att härvidlag för skolornas ledning icke
ringa svårigheter kunna hava gjort sig gällande. Man bör nämligen icke
förbise, att mellanskolorna i stor utsträckning utvecklat sig ur högre folkskolor.
Befolkningen å en ort har alltså under längre eller kortare tid före
mellanskolans tillkomst för sina barns undervisning ägt tillgång till en
överbvggnad å folkskolan, som stått öppen för alla lärjungar, vilka med
godkända betyg genomgått folkskolan. I regeln försvinner den högre folkskolan
i samband med mellanskolans upprättande och därmed inträder på
sätt och vis en begränsning i ortens bildningsmöjligheter. Befolkningen har
emellertid icke alltid så lätt att omedelbart finna sig tillrätta med den ändrade
ordningen och man resonerar för övrigt sannolikt också så, att, om ett
samhälle med ekonomiska uppoffringar tillhandahåller en högre läroanstalt,
så bör ortens ungdom också i rimlig omfattning få tillgodogöra sig den utbildning,
som sålunda bjudes. Det kan alltså otvivelaktigt vara berättigat
att i nu berörda avseende tala om ett visst »kommunalt tryck» på rnellanskolan,
vilket ur synpunkten av dess arbete icke varit till fördel. I någon
mån synes det nu sagda äga sin tillämpning även i fråga om flyttningen
från klass till klass.

Såsom en kommunalt betingad brist i mellanskolans organisation anser
jag vidare den olägenheten vara, att läroanstaltens rektor nödvändigtvis
måste tagas inom den jämförelsevis begränsade kretsen av vederbörande
skolas egna ordinarie ämneslärare. Det säger sig självt, att denna ordning
icke alltid kan vara den ändamålsenligaste och lika klart är, att den understundom
måste vara ägnad att giva åt skolan en mindre kvalificerad ledare
än önskligt är. Jag kan dock icke finna, att det över huvud är möjligt att
härutinnan åstadkomma rättelse, så länge skolans hittillsvarande kommunala
karaktär bibehålies. Annat blir givetvis förhållandet, därest mellanskolan
omorganiseras till en statens realskola.

Ställningen såsom en kommunal läroanstalt torde nog i vissa fall hava
bidragit att försvåra mellanskolans arbete även i det hänseendet, att skolans

120

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

materiella resurser, dess lokaler och undervisningsmateriell icke alltid varit
fullt tillfredsställande. Jag är dock benägen att uppfatta denna olägenhet
såsom varande av mera övergående natur, oftast iakttagbar, men tillika även
starkast kännbar under eu tidigare period av skolans tillvaro. Erfarenheten
giver nämligen vid handen, att dessa skolor så gott som alltid omfattas med
intresse och hängivenhet inom orten. Och det erbjuder inga svårigheter att
anföra talrika exempel på den berömvärda offervillighet, som präglat åtgärderna
för att på bästa sätt fylla rättmätiga krav. Men det kan givetvis emellanåt
på grund av allmänt ekonomiska förhållanden framstå såsom nödvändigt
för en kommun att vinna något rådrum med dylika åtgärder, utan att
återhållsamheten behöver betecknas såsom ett utslag av oförstående.

Jag kommer så till de brister, som kunna härröra därav, att mellanskolorna
av det allmänna icke tillgodosetts i samma utsträckning som de sidoordnade
realskolorna.

I detta avseende är jag benägen att allra främst uppmärksamma lärarfragan.
Som bekant åtnjuta mellanskolornas amneslärare lägre avlöning än
adjunkterna vid de allmänna läroverken. I gengäld äro också kompetenskraven
mindre högt ställda. Praktiskt torde de lägre kompetenskraven vara
av betydelse framförallt i det hänseendet, att den pedagogiska utbildningen
hos ett stort antal lärare brister. Vårterminen 1923 hade föga mer än V#
av samtliga lärare genomgått provår. Och endast ungefär 1 7 hade avlagt
folkskollärarexamen. Det ligger sålunda i öppen dag, att mellanskolornas
lärarkår innesluter eu alltför ringa kännedom om de allmänna läroverkens
arbete och en otillräcklig erfarenhet jämväl om folkskolans verksamhet.
Bägge dessa omständigheter äro givetvis var i sin mån ägnade att ofördelaktigt
påverka arbete och arbetsresultat. Man har bland mellanskolans lärare
i alltför liten utsträckning ägt förtrogenhet med den skola, till vars slutmål
arbetet i mellanskolan skall föra, och man har i alldeles för stor utsträckning
befunnit sig i okunnighet om den skola, på vilken mellanskolans undervisning
skall bygga. Dessa svårigheter hava påtagligen skärpts under inflytandet
av den hastiga utveckling, som mellanskolan de senaste åren undergått.
Konkurrensen om lediga befattningar har stundom icke varit så
stark, och unga oprövade krafter hava på detta sätt erhållit ett större spelrum
än eljest skulle varit fallet. Jag finner det vidare vara en brist i vår
nuvarande praktiska lärarutbildning, att varken provårsläroverken eller högre
lärarinneseminariet erbjuda möjligheter för vare sig lärarkandidater eller
elever att i någon mån erhålla handledning och övning beträffande den
skolform, det här gäller. I betraktande av de speciella problem, som för
undervisaren i mellanskolan erbjuda sig, och med tanke på den stora lärarkår,
som är knuten till mellanskolorna, synes det skäligt och billigt, att den
praktiska lärarutbildningen verkligen beaktar denna angelägenhet, ett önskemål,
som ehuru icke klart utsagt, skymtar bakom de skolsakkunnigas diskussion
på denna punkt. Såsom jag strax skall närmare beröra, har jag

121

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116.

för avsikt att i fråga om högre lärarinneseminariet föreslå vissa åtgärder i
detta syfte. Och jämväl vad angår provårsläroverken har jag ansett mig
böra vid utformningen av läroverksorganisationen ägna erforderlig uppmärksamhet
åt att det här berörda kravet i icke alltför ringa utsträckning tillgodoses.
Men enligt min mening bör det icke stanna härvid. Skall enhetsskoleorganisationen
kunna med framgång fylla sin uppgift, framställer sig som
en grundläggande fordran, att den högre skolans lärare under sin utbildning
vinna förtrogenhet med folkskolan, dess arbete och dess mål. Denna fordran
måste provårsutbildningen infria, och det lär fördenskull bliva nödvändigt
att i stadgan angående provår införa vissa bestämmelser av innebörd,
att lärarkandidaten under provåret genom auskultation och undervisning i
ortens folkskola förvärvar praktisk erfarenhet om folkskolans arbetsförhållanden.
En förutsättning härför är givetvis, att ordnat samarbete åvägabringas
med folkskolemyndigheten i de städer, dit provårsläroverk förlagts.

I nu förevarande sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, att
staten hittills underlåtit att skänka mellanskolan det stöd, som en genomarbetad
allmän undervisningsplan utgör. Skolans uppgift att bibringa ett
kunskapsmått, som vitsordas genom realskolexamen, gjorde det naturligt,
att man till eu början lät den för realskolan gällande undervisningsplanen
bliva vägledande. Men även i fortsättningen torde man — trots den omsorg,
man kan hava ägnat denna fråga — icke alltid i tillbörlig grad tagit hänsyn
till att mellanskolan har en helt annan utgångspunkt än realskolan, i
det att den förra bygger på sex, den senare på tre folkskoleklasser. Denna
utpräglade karaktärsskillnad mellan skolorna måste självfallet vid undervisningens
hela inriktning och planläggning komma till ett bestämt uttryck.

Vad slutligen angår den inverkan, som arbetet vid mellanskolorna rönt
av skolformens relativa ungdom, dess saknad av en längre tids fast rotade
tradition, har uppenbarligen denna omständighet på mångahanda sätt varit
ägnad att försvåra arbetet, icke minst på grund av de förhållanden jag nyss
berört. Särskilt i ett avseende synes in i g en mera påtaglig sådan inverkan
kunna bestämt angivas. Jag åsyftar den bristande tillgången på för denna
skolart särskilt avpassade läroböcker. Först på allra senaste tid hava ansatser
till ändrade förhållanden härutinnan förmärkts, och för flertalet ämnen
är läroboksfrågan alltjämt olöst. När man känner, hur beroende undervisningen
ofta är av lärobokens framställning, är det uppenbart, att användningen
av de för realskolan avsedda läroböckerna i flertalet ämnen måste
hava varit för arbetet i mellanskolan särdeles otjänlig. På goda grunder
torde denna omständighet kunna förutsättas hava lett till tidsförlust vid undervisningen
och därmed bidragit till att framalstra det ytliga jäkt, som
mera skarpsynta iakttagare trott sig kunna konstatera.

När jag summerar mina intryck inför de svårigheter, under vilka mellanskolorna
nödgats arbeta, finner jag det i grunden föga överraskande, att
huvudkällan till bekymren varit den bristande arbetsron, »jäktet» och det

122

Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

för lärjungarna ansträngande arbetet. Om man uraktlåter att sörja för att
undervisningen kan bygga på folkskolans kunskapsmått — genom bristande
sovring av lärjungematerialet —, om man på lärarhåll i stor utsträckning
brister i förtrogenhet med läroverk och folkskola eller bådadera, om man
anser sig böra pressa in en sexårig skolas kurser i tämligen obeskuret skick
på fyra läsår, måste jag utan tvekan säga, att det icke är ägnat att förvåna,
att arbetet ofta kan ha erhållit den prägel, som anförts. För mig
ligger häri ingenting anmärkningsvärt, snarare då däri, att det, trots allt,
varit möjligt att vinna så tillfredsställande resultat, som fallet efter vittnesgilla
och erfarna personers uttalanden varit.

Uppenbart är emellertid, att de nu avhandlade bristerna skulle avlägsnas,
därest en fyraårig statlig realskola trädde i mellanskolans ställe. Det »kommunala
trycket» skulle då icke behärska lärjungeintagningen, rektors- och lärarkvalifikationerna
skulle komma att nå samma höjd som i realskolan, och
under provårsutbildningen skulle både denna skolas och folkskolans förhållanden
uppmärksammas. Likaledes skulle arbetet få stödet av en allmän
undervisningsplan. Och vad läroboksfrågan angår, lider det väl intet tvivel,
att även den skulle komma att tillfredsställande ordnas. Slutligen, men icke
minst, skulle det enerverande moment, som den särskilda examenskontrollen
utgör, av sig själv komma att bortfalla.

Jag kan emellertid icke finna annat än att också en kommunal fyrklassig
realskola i väsentliga avseenden skall kunna organiseras på ett sådant sätt,
att de mest framträdande olägenheterna i huvudsak bringas att försvinna.
Frågan om undervisningsplan och läroböcker erbjuder härvidlag inga oöverkomliga
svårigheter. Större vanskligheter inställa sig däremot beträffande
lärarfrågan, men en icke oväsentlig ändring till det bättre torde dock även
för mellanskolorna kunna uppnås genom den av mig ifrågasatta anordningen
av den praktiska lärarutbildningen. Och vad slutligen angår examenskontrollen,
kommer jag att i fortsättningen av mitt anförande anvisa vissa utvägar,
som synas mig leda fram till en fördelaktigare ordning än den nuvarande
även i detta avseende.

Om jag sålunda på grund av den prövning, som ägnats den nu avhandlade
frågan, anser, att de i det föregående omförmälda bristerna hos den
nuvarande kommunala mellanskolan icke kunna gälla en fyraårig statlig
realskola, byggande på sexklassig folkskola, hava ytterligare två anmärkningar
framställts mot mellanskolans organisation, vilka med i det hela
samma styrka kunna riktas mot en realskola av samma organisatoriska
typ och som med hänsyn härtill böra särskilt uppmärksammas. Båda
hava hävdats av reservanterna i skolöverstyrelsen. Den ena avser olägenheterna
av uppskovet med språkundervisningen, den andra svårigheten
att åstadkomma en rationell arbetsfördelning lärarna emellan. Den förra
har tydligtvis allmängiltig innebörd, den senare drabbar egentligen endast
de mindre realskolorna utan parallellavdelningar.

123

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 in.

Vad angår vanskligheterna att uppnå en ändamålsenlig uppdelning av
läro- och övningsämnena mellan tillgängliga lärarkrafter, kan jag ej värja
mig för intrycket, att dessa överdrivits. Statliga realskolor med enkla
lärjungeavdelningar förekomma som bekant redan nu. För närvarande hava
dessa läroverk, förutom rektor, 6 ämneslärare. I den framtida organisationen
skulle vid en dylik skola antalet ämneslärare minskas till 4. Även om
realskolans 11 läroämnen sålunda skulle komma att fördelas på 5 lärarkrafter,
kan jag icke inse att det behöver möta så avgjorda svårigheter att
uppnå en tillfredsställande ämnesfördelning. Tydligen måste i åtminstone
en tjänst ingå tre ämnen, men sådana kombinationer äro även nu ganska
vanliga. Jag kan alltså icke tillmäta den ifrågavarande anmärkningen någon
synnerlig vikt.

Vidkommande därefter den fyraåriga realskolans olämplighet ur synpunkten
av undervisningen i främmande språk, bör jag till en början icke
lämna oanmärkt, att meningarna i denna punkt redan länge stått skarpt
emot varandra. Såvitt jag har mig bekant, bar motståndet mot enhetsskolekravet
städse haft ett av sina mest anlitade argument i svårigheterna att
uppskjuta den grundläggande språkundervisningen till 12—13-årsåldern.
Denna uppfattning återkommer i reservationen till skolöverstyrelsens utlåtande.
Skolöverstyrelsen, som visserligen icke förnekar, att vissa svårigheter
i angivna avseende föreligga, erinrar emellertid om att goda resultat vunnits
vid undervisningen i främmande språk i de kommunala mellanskolorna. I
detta avseende är den av skolkommissionen lämnade utredningen klargörande.
Dess huvudresultat vitsordas för övrigt jämväl av lärare vid allmänna läroverk
inom ämnesområdet i fråga, vilka tjänstgjort såsom särskilt förordnade
ombud vid mellanskolornas realskolexamen. Överstyrelsen betonar tillika,
att »givetvis kan samma mått inhämtas på kortare tid, då lärjungarna hava
en mera omfattande språklig kunskap att bygga på och hava den större
intellektuella mognad, som följer med ett högre åldersstadium». Generaldirektör
Bergqvist anser sig icke våga avgiva något eget omdöme men åberopar
ett uttalande av en erfaren och kompetent kritiker, läraren vid Gävle
borgarskola D. Elfstrand, vilken ur språkundervisningens egen synpunkt
urgerat, att ett uppskov med denna undervisning till 12- ä 13-årsåldern är
»den enda sunda utvägen». Enligt de skolsakkunnigas uppfattning är den
fyraåriga realskolan »icke fördelaktig» för de främmande språken. Liksom
städse tillförne står alltså fortfarande mening mot mening. Ihågkommas
måste emellertid härvid, att de skolsakkunniga uttryckligen betecknat organisationen
med sexårig folkskola och fyraårig realskola som »i pedagogiskt
avseende fullt användbar och i åtskilliga hänseenden fördelaktig». För min
egen del anser jag, att de erfarenheter, som föreligga från de kommunala
mellanskolorna, kunna sägas- hava i stort sett hävt de teoretiskt grundade
betänkligheterna emot ett uppskov med undervisningen i främmande språk.
Men min åsikt erhåller också indirekt stöd i det betydelsefulla faktum, att

124

Skoltidens

längd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

man vid vissa enskilda läroanstalter funnit fördelaktigt, att utan organisatoriskt
tvång uppskjuta sagda undervisning till femte skolåret. Genom en
lämplig modifiering av de metoder, som anlitats för undervisningen av de
ett par år yngre lärjungarna i den nuvarande realskolans första klass,
bör det utan tvivel vara möjligt att uppnå en ännu mera tillfredsställande
grundläggning av de främmande språkens studium i 12—13-årsåldern än
som nu gäller i fråga om mellanskolorna. Att man därvid bör beakta, att
lärjungarna å detta åldersstadium, förutom en större allmän mogenhet besitta
en väsentligt mera omfattande kännedom om modersmålet än tidigare,
synes mig ligga i sakens natur.

Emellertid återstår för mig att överväga ännu en mycket betydelsefull
omständighet, innan ståndpunkten i anknytningsspörsmålet slutligt fixeras. Det
är det under meningsutbytet flitigt ventilerade spörsmålet om skoltidens längd.

Under förutsättning av ett treårigt grundskolestadium uppnås i nuvarande
läroverksorganisation realskolexamen efter en samlad skoltid av 9 år, studentexamen
efter 12 år. Enligt det av skolkommissionen framlagda organisationsförslaget
skulle med ett grundskolestadium av sex år samt en fyraårig
realskola och ett på denna byggt treårigt gymnasium, sagda examina
uppnås efter 10, respektive 13 skolår, alltså ett år senare än nu. Jämföres
sistnämnda organisation med de förhållanden, som föreligga inom den kommunala
mellanskolan, skulle emellertid skoltiden bliva oförändrad. Enahanda
torde gälla vid jämförelse med den ordning, som tillämpas vid flertalet enskilda
läroanstalter, där flickor kunna avlägga studentexamen, liksom vid
flera av de privata högre samskolorna.

Såsom jag redan framhållit, har den nämnda konsekvensen av skolkommissionens
förslag tilldragit sig en betydande uppmärksamhet såväl vid remissbehandlingen
som under det offentliga meningsutbytet. Ej sällan har
man därvid kunnat iakttaga, att, såsom skolöverstyrelsen framhållit, problemställningen
förenklats till att gälla en fråga uteslutande om studietidens
längd. Jag har med hänsyn härtill låtit mig angeläget vara att i den lämnade
redogörelsen för ärendets behandling åvägabringa möjligast fullständiga
belysning av alla förhållanden, som i detta sammanhang förtjäna beaktande.

Det synes mig främst vara nödvändigt att till en början anföra följande.

En allmän förlängning av studietiden till real- och studentexamen kan
det framlagda förslaget tydligen icke föranleda. Först och främst måste
det beaktas, att de för varje år växande ungdomsskaror, som söka sin utbildning
i de kommunala mellanskolorna, icke skulle få sin skoltid utökad.
Icke heller skulle organisatoriskt sett den kvinnliga ungdomen — bortsett
väsentligen från de flickor, som nu undervisas1 i statens samskolor — utsättas
för olägenheten att få sin studietid till studentexamen förlängd. Icke ens
vad de allmänna läroverken angår, är man, objektivt sett, berättigad att tala

125

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

om en allmän förlängning av skoltiden. Det får nämligen icke förbises,
att ett icke obetydande antal av dessa läroanstalters lärjungar under nuvarande
organisation icke vinna inträde efter tre års skolgång i grundskolan,
såsom normalt förutsatts, utan först efter att i folkskolan hava tillbragt
fyra år eller längre tid. Då dessa senare, enligt vad under de skolsakkunnigas
utredning framgått, under höstterminen 1923 uppginge till ej mindre
än omkring 45 procent av samtliga från folkskolan kommande lärjungar, torde
det utan vidare stå klart, att den befarade förlängningen av studietiden, om
man vill hålla sig till de faktiskt föreliggande förhållandena, skulle äga tilllämpning
endast på en del av de allmänna läroverkens lärjungar. Men samtidigt
skulle en annan, låt vara mindre del få sin skoltid med ett eller annat
år förkortad.

För den, som är förtrogen med dessa fakta, är det därför icke överraskande,
att de statistiska beräkningar, som av skolkommissionen med utgångspunkt
i mellanskolans åldersförhållanden företagits, och som under meningsutbytet
gjorts till föremål för åtskillig kritik, kunnat resultera i att den
genomsnittliga förlängningen för gossarna stannade vid 0,3 år eller, såsom
man mera åskådligt kan uttrycka saken, träffade 3 lärjungar vid de allmänna
läroverken av 10. Till denna, mer än väntat, låga siffra bidraga
sannolikt ytterligare två faktorer: dels vinna en del av mellanskolornas lärjungar
inträde tidigare än normalt, dels torde kvarsittningen vid de allmänna
läroverken hava större omfattning än vid mellanskolorna. Det bör erinras,
att de skolsakkunniga från något andra utgångspunkter i stort sett kunnat
bekräfta de av skolkommissionen meddelade genomsnittstalen, i det att
de sakkunniga därvid beräknat förlängningen till 0,4 år. Av vissa skäl,
som jag här ej skall närmare vidröra, hålla de sakkunniga emellertid
för sannolikt, att åldersstegringen vid en övergång från nuvarande skolsystem
till det av skolkommissionen förordade komme att bliva högre. Huru
stor den faktiska genomsnittliga förlängningen exakt komme att bliva, bleve
efter de sakkunnigas mening beroende på en del förhållanden, villka icke
till sin beskaffenhet och sina verkningar låta sig med större säkerhet förutberäkna.

Av vad jag nu anfört lärer framgå, att man under diskussionen kring
skolkommissionens förslag uppenbarligen åt den nu föreliggande frågan givit
alldeles för stora proportioner och icke vinnlagt sig om att verkligen fastställa
invändningens innebörd och räckvidd. Jag avser med detta påpekande
ingalunda att förneka, att en bestämd brist vidlåder kommissionsförslaget
i nu berörda avseende och att genom densamma det slutliga ståndpunktstagandet
försvåras. Men även med denna uppfattning måste jag
hålla det för avgjort oriktigt att ensidigt lägga vikt vid olägenheten i fråga
med bortseende från de många obestridliga fördelar hos förslaget, vilka jag
förut haft anledning framhålla.

Det är också anmärkningsvärt, att det nämnda förhållandet varken vid

126

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mellanskoleorganisationens tillkomst eller senare tillmätts någon större betydelse,
utan först i samband med diskussionen av skolkorn missionens förslag.
Ej heller synes man ute i landet hava låtit den ifrågavarande synpunkten
bliva avgörande vid bedömandet av frågan om mellanskolors inrättande.

Och jag finner intet överraskande i denna iakttagelse. För breda lager
av vårt samhälle är tvivelsutan fördelen av att den högre skolan anknyter
till avslutad folkskola så stor, att den icke kan förtagas av den omständigheten,
att den unge i en del fall får tillbringa ett år längre på skolbänken.
Men givetvis kunna förhållandena ligga annorlunda till inom de kretsar,
där barnens utbildning till studentexamen betraktas som den naturliga och
självklara vägen och där man med hänsyn härtill normalt icke reflekterar
på val av en annan studieriktning. I dessa fall får olägenheten i fråga
en annan räckvidd. Men även härvid synes det mig ofrånkomligt, att man
på många håll gjort sig skyldig till ensidighet vid bedömandet av studietidsförlängningens
vådor. Man har efter min mening icke tillbörligt uppmärksammat,
att även för lärjungar, vilka utgå ur hem, där det antydda betraktelsesättet
är förhärskande, den nuvarande organisationen är behäftad med brister,
som verka i alldeles samma riktning. Förhållandet är nämligen otvivelaktigt
det, att för närvarande ett icke ringa antal lärjungar, som börja sina studier i de
allmänna läroverken, efter en kortare eller längre tid nödgas avbryta dessa för
att i stället söka utbildning för den ena eller andra praktiska levnadsbanan. Det
tillfälliga uppehållet i läroverket föranleder i dessa fall sannolikt icke sällan
en »omgång» eller försening, som måhända kunnat undgås, därest den unge
erhållit rådrum till folkskolekursens slut och omedelbart kunnat inrikta sig
på den praktiska banan under anlitande av därför lämplig läroanstalt.

Min avsikt med det nu sagda är emellertid icke att förringa den organisatoriska
svaghet, som ur nu förevarande synpunkt är till finnandes hos
den föreslagna organisationen, utan endast att ställa problemet i en allsidig
och riktig belysning. Efter min mening är det dock icke möjligt att på förhand
bilda sig en fullt säker uppfattning om den inverkan, som en enhetsskoleorganisation
kan komma att utöva i avseende på studietidens längd. Att
den påtalade bristen icke hittills tillagts sådan betydelse, att den kunnat förhindra
inrättande av kommunala mellanskolor i betydande utsträckning eller
avhålla föräldrar från att för sina barns undervisning anlita dessa läroanstalter
är emellertid av erfarenheten klart ådagalagt. Jag har icke heller
kunnat tillägna mig den åsikten, att olägenheten är av den svårartade beskaffenhet,
att den bör få utgöra ett hinder för att nu gå till en utvidgning
av enhetsskoleprincipens tillämpning i vår skolorganisation. Men väl finner
jag den ovisshet, som råder rörande verkningarna av studietidens förlängning,
vara ägnad att mana till varsamhet vid bestämmande av den utsträckning,
som en dylik utvidgning nu bör erhålla. Och samma anledning utgör jämväl en
stark uppfordran att överväga och pröva utvägar att praktiskt undgå följderna
av en förlängd studietid.

127

Kung}. Maj:ts proposition Nr 116.

För motverkande av den nämnda förlängningen av studietiden hava under ^^studiemeningsutbytet
åtskilliga förslag framställts. Skolkommissionen har för sin tidens fördel
knutit vissa förhoppningar till en snabbare genomgång av folkskolan langning,
för sådana lärjungar, beträffande vilka detta prövades möjligt men icke sett
sig i stånd att angiva organisatoriskt tillrättalagda vägar i fråga om vare
sig folkskolan eller den högre skolan. Under remissbehandlingen hava jämväl
andra uppslag i samma syfte funnit förespråkare. Jag har redan omnämnt
det förslag till avkortande av den högre skolan i samband med sänkande
av dess bildningsmål, som från vissa håll förordats. Av samma principiella
innebörd, ehuru begränsat till realskolan, är skolöverstyrelsens förslag
att göra realskolan treårig, till vilket jag i fortsättningen av mitt anförande
återkommer. Då emellertid denna avkortning tänkts gälla även
kvarstående delar av den nuvarande realskolan, är åtgärden tydligen ur nu
förevarande synpunkt verkningslös. Vidare har förslag väckts om skilda
differentieringsanordningar i folkskolan, eu utväg som jag redan förklarat
mig icke kunna acceptera, för så vitt därmed avses, att bestämda föreskrifter
i sådant syfte skola utfärdas.

Syftet att undgå en teoretisk förlängning av studietiden kan jämväl sägas
behärska vissa av de i den förda diskussionen framkomna förslagen att anordna
läroverkets anknytning till folkskolan på ett annat sätt än det av
skolkommissionen ifrågasatta, om ock desamma betingas även av andra
motiv. Detta gäller främst anordningen med fyraårig grundskola och en
på denna byggande femårig realskola, vare sig en så beskaffad organisation
avsetts bliva allenarådande eller med en på folkskolans sjätte klass byggd
fyraårig realskola såsom sidoordnad organisationstyp. Sagda förslag har,
såsom jag redan anfört, omfattats med stora sympatier icke minst inom
kollegierna vid de allmänna läroverken m. fl., och jämväl vunnit principiellt
gillande av reservanterna inom skolöverstyrelsen. För det bedömande,
som i övrigt kommit en dylik organisation till del, har jag i det föregående
ganska utförligt redogjort.

Ur de synpunkter, som jag lägger på frågan om anknytningen mellan
folkskola och läroverk, finner jag förslaget vara otillfredsställande. Bl. a.
tillgodoser det icke de sociala rättfärdighetskrav, som äro avgörande för
min uppfattning. Enligt detsamma uppskjutes visserligen valet av studieriktning
ett år, i jämförelse med nuvarande ordning, men därmed torde
icke synnerligen mycket vara vunnet varken ur individens eller samhällets
synpunkt. För folkskolan och den praktiska ungdomsskolan medför, såsom
skolöverstyrelsen uppvisat, realskolans anknytning till fjärde folkskoleklassen
större olägenheter än den nuvarande efter tredje klassen. Och ur realskolans
synpunkt innebär organisationen otvivelaktigt ett steg ut i det okända.

Tillika måste jag betrakta den omständigheten, att de sedan mer än två årtionden
förefintliga möjligheterna för denna organisations praktiska prövande
lämnats alldeles outnyttjade, såsom en fingervisning om att en dylik orga -

128

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nisation sakligt sett icke heller ur den högre skolans synpunkt har något
existensberättigande. Då jag, såsom redan anförts, av allmänna och principiella
grunder anser den ifrågavarande organisationen såsom otillfredsställande,
har jag icke heller funnit mig böra föreslå att försök med densamma
anställas.

I nära sammanhang med det nu senast avhandlade förslaget torde den
på vissa håll förordade anordningen med femårig grundskola i förening med
eu fyraårig eller femårig realskola böra ställas, även om genom sistnämnda
organisation den samlade studietiden icke skulle komma att förkortas. Emot
dessa förslag inställa sig ur folkskolans och det praktiska skolsystemets synpunkter
i stort sett samma betänkligheter, som nyss gjorts gällande mot
den fyraåriga grundskolan. Och härtill kommer, med särskild hänsyn till
den högre skolan, ytterligare, vad beträffar systemet 5 + 4, att grundskolan
skulle försvagas utan att realskolestadiet i motsvarande mån utsträcktes.
Under sådana betingelser förefaller det mig mycket svårt att i en dylik
organisation uppnå det nuvarande studiemålet. Under alla omständigheter
torde bildningsresultatet bliva väsentligen sämre än med ett grundskolestadium
av ett års större utsträckning. Och i fråga om systemet 5 + 5 torde
det vara tillräckligt att erinra därom, att studietiden icke skulle komma att
understiga den enligt skolkommissionens förslag teoretiskt beräknade, medan
obestridligen de fördelar, som den sexåriga grundskolan erbjuder, skulle helt
saknas. På nu angivna grunder har jag icke ansett mig böra framlägga
något förslag i nu berörd riktning.

Vidkommande slutligen de föreslagna övergångsanordningarna och -kurserna,
vilka motiverats bl. a. med uppgiften att åvägabringa förbindelse
mellan läroverket och folkskolans sjätte klass, utan att studietiden förlänges,
torde dessa åtgärder vara av intresse endast under den förutsättningen, att
grundskolestadiet inom läroverksorganisationen generellt är kortare än ö-årigt.
Men även från denna utgångspunkt lära så vägande skäl kunna anföras mot
anordningen, att den enligt min åsikt icke bör ifrågakomma till vidtagande.
Såsom de skolsakkunniga påvisat, skulle undervisningsplanen, liksom även
undervisningen, knappast kunna tillfredsställande ordnas. Och själva tanken,
att vissa lärjungar från folkskolan, måhända de ekonomiskt ogynnsammast
ställda, skulle sammanföras i en särskild avdelning och under eu
helt visst mycket ansträngande och pressande snabbkurs bibringas nödtorftiga
kunskaper för att kunna bestå inträdesprovet till läroverket, ter sig för
mig föga tilltalande. Redan med hänsyn härtill, har jag icke ansett lämpligt
att ifrågasätta statens medverkan till anordnande av dvlika övergångsklasser
eller -kurser.

Bland alla de anordningar, varom förslag framställts under remissbehandlingen,
synes mig det av de skolsakkunniga ingående prövade uppslaget att
undvika en förlängning av studietiden till studentexamen genom upprättande
av sexåriga lyceilinjer och lycéer förtjäna den största uppmärksam -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 129

heten. Jag får senare tillfälle att närmare inlåta mig på spörsmålet om
möjligheterna och formerna för förverkligande av detta förslag och anser
mig fördenskull här kunna inskränka mig till att nämna, att jag finner
starka skäl föreligga för att så snart som möjligt för gossar inrätta ett
mindre antal läroanstalter av denna typ. Jag anser, att grundade förhoppningar
kunna hysas om, att dessa åtgärder skola komma att i väsentliga
avseenden undanröja de olägenheter av enhetsskolorganisationen, som
här förut berörts.

Jag övergår så att närmare angiva, huru jag tänker mig, att man med
iakttagande av den varsamhet, som jag funnit vara av förhållandena påkallad,
bör förfara för att den högre skolan må i vidsträcktare omfattning
komma att bygga på avslutad folkskolekurs.

Redan i det föregående har jag antytt, att, med hänsyn bl. a. till ovissheten
om såväl den sexåriga grundskolans verlcliga inflytande på skoltidens
längd som lyceiläroverkens förmåga att effektivt undanröja olägenheterna
av en utsträckt skoltid för en del av de allmänna läroverkens lärjungar, en
generell omläggning av dessa läroanstalters organisation icke nu bör genomföras.
Jag avser i stället att beträffande dessa läroanstalter åvägabringa ett
partiellt förverkligande av kravet på anknytning mellan läroverket och
den sexåriga grundskolan i det allmänna syftet, att å varje läroverksort tillfälle
i skälig utsträckning beredes till omedelbar övergång från folkskolans
sjätte klass till läroverket. Denna ståndpunkt kommer i princip ganska
nära den av skolöverstyrelsen intagna. De skolsakkunniga synas vid sina
överväganden jämväl hava nått den övertygelsen, att vad de kalla en organisation
med blandade system under nuvarande förhållanden är att föredraga.

Alltefter det antal genomgående parallellavdelningar å realskolestadiet,
som de skilda läroverken kunna beräknas komma att omfatta, med iakttagande
av det högsta lärjungantal i klassavdelning, som jag tidigare angivit,
kommer omorganisationen att gestalta sig på olika sätt.

De allmänna läroverk, som omfatta allenast en genomgående parallellavdelning
å realskolestadiet, skola helt anknyta till folkskolans sjätte klass.
Vid de läroverk, som å realskolestadiet omfatta två eller flera genomgående
parallellavdelningar, skall i regel anknytning anordnas till såväl folkskolans
sjätte som dess tredje klass. På denna väg tillgodoses, såvitt jag kan finna,
påsett rättvist sätt skilda behov och intressen. Avvikelse från nu nämnda
regel har jag ansett böra förekomma endast i vissa av de läroverksstäder,
där nu kommunal mellanskola finnes inrättad, och där alltså enhetsskolekravet
redan är i viss utsträckning förverkligat inom respektive samhällens
skolorganisation.

Därjämte avser jag, att anknytning till folkskolans sjätte klass förmedelst
anordnande av lyceum skall komma till stånd vid ett mindre antal läroverk,
där förhållandena i sådant avseende synas mig företrädesvis lämpliga.

Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 101 käft. (Nr 110.) 9

Omorgani sationens innebörd.

Högre lärarinneseminariets
övningsskola.

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Vad i övrigt angår motiveringen för omorganisationen av varje särskilt
läroverk, får jag hänvisa till vad jag i detta avseende anför i kap. X,
där jag jämväl meddelar en detaljerad planläggning av sättet för omorganisationens
verkställande vid de olika läroverken.

Jag anser mig med hänsyn härtill kunna nu begränsa mig till att framhålla,
att omorganisationen av realskolan synes mig kunna och böra begynna
med läsåret 1928—1929 samt fortgå successivt. Från denna regel
har jag dock ansett skäl föreligga till undantag vad angår de mindre läroverk,
vilka omfatta endast en serie avdelningar. Det kan nämligen beträffande
dessa läroverk icke uteslutas, att mera betydande svårigheter med hänsyn
till lokalfrågor eller utnyttjande av tillgängliga lärarkrafter kunna uppstå,
vilka skulle undgås, därest något anstånd med den nya organisationens
tillämpning vunnes. Jag anser, att hänsyn härtill bör tagas och att
uppskov alltså bör kunna ifrågakomma. Emellertid tillåter jag mig särskilt
betona, att endast verkligt bärande skäl böra få föranleda ett dylikt uppskov.
Och givetvis kan ett sådant icke avse längre tid utan bör det begränsas
till exempelvis fem år. En naturlig förutsättning för att anstånd skall
kunna ifrågakomma bör vara, att detta påyrkas av vederbörande kommunala
representation. Jag håller sålunda före, att även i fråga om de här
åsyftade läroverken omorganisationen normalt bör begynna med läsåret
1928—1929, med rätt för Kungl. Maj:t att på därom av vederbörande stadsfullmäktige
gjord framställning medgiva att, därest omorganisationens tidigare
ikraftträdande visas medföra synnerliga svårigheter, med den nya organisationens
tillämpning må anstå längst till ingången av läsåret 1932—1933.

Vidkommande slutligen de nya allmänna läroverk, som enligt mitt förslag
skola, upprättas, antingen såsom nybildningar inom organisationen eller genom
statens övertagande av redan förefintliga kommunala mellanskolor, finner
jag tungt vägande skäl föreligga för att dessa läroverk anknyta uteslutande
till sjätte folkskoleklassen. I annat sammanhang har jag framhållit, att de
nya flickläroverken böra träda i verksamhet snarast möjligt, även om jag
förutser, att detta i allmänhet kan ske först med läsåret 1928—1929.

Av den ståndpunkt jag intagit föranledes jag också att påyrka vissa förändringar
i organisationen av den med högre lärarinneseminariet förenade
normalskolan för flickor. Såsom jag i det följande föreslår, bör till övningsskolan
i fråga knytas en särskild realskolelinje, byggande på folkskolans
sjätte klass. Tungt vägande skäl synas mig jämväl kunna anföras för att
normalskolan anknytes till folkskolans tredje klass, varvid de nuvarande
förberedande klasserna torde böra bortfalla. Något behov av desamma
synes mig så mycket mindre kunna ur utbildningssynpunkt föreligga som
jag i det följande förordar, att detta undervisningsstadium för framtiden
icke bör vara representerat vid privatläroverken samt föreslår, att staten
icke må vidare understödja detsamma.

Avvecklingen av normalskolans förberedande klasser synes böra påbörjas

131

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

med läsåret 1928—29 samt successivt fullföljas. Den nya realskolelinjen
torde kunna successivt träda i verksamhet med början redan läsåret 1927—28.

Vad därefter beträffar de kvarstående kommunala mellanskolorna samt
de läroanstalter tillhörande denna kategori, vilka framdeles kunna komma
att inrättas, saknar jag, med den principiella ståndpunkt jag i grundskolefrågan
intager, varje anledning att ifrågasätta någon förändring i dessa
läroanstalters anknytning till folkskolan.

Beträffande slutligen anknytningsförhållandena vid privatläroverken, kommer
jag i fortsättningen av mitt anförande att närmare utveckla min uppfattning
rörande de åtgärder, som på detta område synas mig önskvärda
och möjliga för främjande av det allmänna syfte, som mitt förslag
avser att tillgodose. Jag kan fördenskull bär begränsa mig till att erinra,
att de ifrågavarande åtgärderna torde böra gå ut därpå, att jämväl dessa
läroanstalter icke skola anknyta till kortare grundskolestadium än folkskolans
tredje klass, ävensom att, i all den utsträckning så är möjligt, anknytning
skall åvägabringas också till folkskolans sjätte klass. Detta sistnämnda
önskemål gör sig särskilt starkt gällande beträffande privatläroverk å sådana
orter, där allmänt läroverk icke finnes eller där den kvinnliga ungdomen
icke skulle erhålla tillgång till realskolestadium av allmänt läroverk.

Kommunala

mellanskolor.

Privat

läroverken.

132

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Flickundervieningens

uppkomst
och utveckling -

IV. Flickornas undervisning.

Den uppgift, som sedan gammalt ansågs vara den lärda skolans främsta,
för att ej säga enda: att utbilda kyrkans och, i senare tid, jämväl statens
tjänare, medförde tydligen ingen anledning för skolans målsmän att på något
sätt draga försorg om den kvinnliga ungdomens högre skolutbildning. Häri
liksom i en äldre tids på dåvarande samfundsförhållanden grundade allmänna
åskådningssätt i fråga om kvinnan och hennes ställning i samhället
har man att söka anledningen till att den högre flickundervisningen så
länge betraktats uteslutande som en föräldrars och målsmäns privata angelägenhet.

Allt efter som samhällsutvecklingen fortskred, framträdde emellertid på
detta som på andra områden behov, som tidigare åtminstone ej offentligen
givit sig till känna. Redan under 1800-talets tidigare årtionden möter man
därför försök att tillfredsställa det krav på möjlighet för den kvinnliga ungdomen
att vinna högre utbildning, som de ändrade tids- och samhällsförhållandena
medförde. De skolor för unga kvinnor, som då grundades, voro
emellertid helt och hållet beroende av enskilt initiativ och intresse, och de
försök, som upprepade gånger gjordes att för saken vinna riksdagens medverkan,
blevo i det hela utan resultat. Betydelselösa voro dock ej dessa
försök, ty de gåvo till sist upphov till ett av 1859—1860 års riksdag fattat
beslut om upprättande av ett seminarium för utbildande av lärarinnor.
Hösten 1861 begynte sålunda statens högre lärarinneseminarium sin verksamhet.

Inom kort togo statsmakterna ett nytt steg av vikt för frågan om flickornas
högre skolundervisning, i det att år 1864 till lärarinneseminariet anknöts
en flickskola, statens normalskola för flickor, avsedd att tjäna till mönsteroch
övningsskola för seminarieeleverna. Denna skola fick därjämte mer eller
mindre tjäna som förebild för åtskilliga enskilda flickskolor, som under de
närmaste tio åren upprättades i landet.

Snart väcktes fråga om statens medverkan vid flickundervisningen även i
form av ekonomiskt understöd åt de högre flickskolorna, men först år 1874
blevo åtgärder i sådant avseende vidtagna. Nämnda år beslöt nämligen
riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t att anslå medel till understöd åt skolor
av ifrågavarande slag. Härigenom inleddes en statlig understödsverksamhet,
som i alltjämt ökad omfattning fortgått intill våra dagar.

Under inverkan av de nyare pedagogiska strömningar, som utmynnade i
upprättandet av de första samskolorna i vårt land, upptogs under 1800-talets
sista decennier frågan om flickors tillträde till de allmänna läroverken, och

133

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

riksdagen hade att behandla åtskilliga förslag i sådant syfte. Sedan 1899
års läroverkskommitté i viss mån anslutit sig till denna tanke, intogs
i det för 1904 års riksdag framlagda förslaget till omorganisation av de allmänna
läroverken jämväl förslag om upprättande av ett antal statssamskolor.
Kungl. Majrts förslag bifölls av riksdagen.

Jämsides med nu antydda utveckling hade intill sekelskiftet de högre
flickskolorna hastigt ökats i antal och jämväl vunnit allt större inre stadga
och enhetlighet. Under de första årtiondena av detta århundrade kom emellertid
frågan om flickornas högre skolundervisning i ett väsentligen annat
läge. Jag har nyss antytt riktningen genom omnämnande av de första statssamskolornas
inrättande. Nästa steg av liknande slag togs i och med Kungl.
Maj:ts proposition till 1909 års riksdag om anslag till kommunala mellan -skolor, avsedda även för kvinnliga lärjungar, vilket förslag i huvudsak antogs
av riksdagen.

De nu omnämnda åtgärderna avsågo, som synes, allenast undervisning å
realskolestadiet. För sin gymnasiala utbildning hade flickorna — alltsedan
rättighet gavs dem att avlägga studentexamen — varit hänvisade till enskilda
studier eller privata skolor. Efter enskild motion beslöt emellertid 1923 års
riksdag medgiva kvinnliga lärjungar inträde i högre allmänt läroverk, dock
blott under vissa förutsättningar, bland andra den, att ett konstant, ej allt
för begränsat utrymme funnes vid läroverket. I den kungl. kungörelse av
den 5 juli 1923, som utfärdades i anledning av nämnda riksdagsbeslut, är
rätten till inträde begränsad till gymnasiet.

Gör man en kort sammanfattning av de statliga åtgärder, som hittills vidtagits
för den kvinnliga ungdomens högre skolundervisning, finner man alltså,
att staten upprättat och underhåller en egen högre flickskola, att ett antal —
för närvarande 18 —- statsrealskolor mottaga även flickor och således äro
anordnade som samskolor, att staten lämnar avsevärda bidrag till uppehållande
dels av kommunala mellanskolor — vid början av år 1927 till antalet
87 — dels av enskilda läroanstalter, som äro helt eller delvis avsedda för
kvinnlig ungdom, samt att gymnasierna vid de högre allmänna läroverken
under vissa villkor äro öppna för kvinnliga lärjungar.

Det från många håll framställda kravet på ökade möjligheter för flickor
att vinna högre skolbildning och på statens medverkan härtill upptogs som
bekant i det av mig i det föregående i väsentliga delar återgivna anförande
till statsrådsprotokollet den 31 december 1918, varmed föredragande departementschefen
beledsagade sin hemställan om tillsättande av skolkommissionen.

Det finge anses obestridligt, yttrade departementschefen, att det sätt, på
vilket staten sörjt för den högre flickundervisningen, gåve anledning till
berättigade invändningar. Det vore departementschefens bestämda övertygelse,
att kravet om beredande av lika möjligheter för all ungdom, manlig
såväl som kvinnlig, att av samhället tillförsäkras den utbildning, som den

Skolkornmissionen.

134 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

individuella utrustningen medgåve och som medborgarskapet förutsatte såsom
nödvändig, inneslöte en djup och ofrånkomlig rättvisa. Beträffande gymnasiet
borde alltså undersökning verkställas ur synpunkten av de välgrundade
krav, som från den kvinnliga ungdomens sida kunde göras gällande att
bliva i tillfälle att inom av det allmänna upprättade undervisningsanstalter
kunna förvärva den utbildning, som i vårt land utgjorde förutsättningen för
tillträde till universitet. Grundprincipen att staten skulle taga sig an flickornas
utbildning i samma utsträckning som gossarnas, skulle förverkligas
genom privatskolornas regelmässiga ombildning till stats- eller kommunala
skolor. En sådan omorganisation finge givetvis ej avse att ensidigt omskapa
flickskolan efter mönstret av gosskolan.

Skolkommissionen har i sitt utlåtande och förslag upptagit frågan om
flickornas undervisning dels med hänsyn till denna undervisnings organisation,
dels ock med hänsyn till spörsmålet om Barnundervisning eller särundervisning.
I överensstämmelse med de direktiv, som blivit kommissionen
givna, har kommissionen angivit sin allmänna ståndpunkt så, att med folkskolan
såsom grundval ett system av läroanstalter skulle uppbyggas, som
under lika villkor tillgodosåge den manliga och den kvinnliga ungdomens
teoretiska utbildning för olika levnadsbanor.

Med utgångspunkt från denna allmänna regel har kommissionen vid övervägande
av sättet för principens förverkligande funnit anledning att särskilt
sysselsätta sig med samundervisningsproblemet. Ty, säger kommissionen,
möjligheterna att i full utsträckning realisera kravet på den kvinnliga
ungdomens likställighet med den manliga i förevarande hänseende bleve i
hög grad beroende av den ställning, man intoge till sagda spörsmål.

Kommissionen har ägnat kap. II av sitt betänkande åt frågan om »Den
manliga och den kvinnliga ungdomens undervisning» (Bet. I: 1, sid. 85—
113), och tillåter jag mig hänvisa till nämnda framställning. Emellertid
synes det lämpligt att här i korthet angiva huvudpunkterna av kommissionens
uppfattning av denna omstridda och viktiga fråga.

Kommissionen konstaterar, att i fråga om det teoretiska kunskapsbehovet
i stort sett överensstämmelse förelåge mellan manlig och kvinnlig ungdom,
medan det ställde sig något annorlunda i avseende å de praktiska ämnena.
Även med hänsyn till familjen och samhället förelåge skäl att anordna
gemensam skola. Lades härtill, att en så beskaffad anordning jämväl påkallades
av betydelsefulla hänsyn av ekonomisk natur, kunde kommissionen
icke finna annat, än att samskoleformen vore både berättigad och
önskvärd.

Kommissionen upptager sedermera till granskning de betänkligheter, som
framförts mot gossars och flickors sammanförande till gemensam undervisning
och finner, att varken ur undervisningens, uppfostrans eller hygienens
synpunkt några bärande skäl mot samundervisningen anförts. Sin uppfattning
av frågan sammanfattar kommissionen slutligen så, att såväl de erfarenheter,
vilka inom och utom vårt land gjorts beträffande samundervisningen,
som kommissionens egna överväganden i detta hänseende lett kommissionen
till den meningen, att samskolan, under förutsättning av att vid

135

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

dess organisation nödig hänsyn toges ej mindre till hygienens krav än även
till den differentiering vid undervisningen, som könens olikartade uppgifter
påkallade, vore en god skolform både i fråga om undervisning och uppfostran.
I betraktande härav och med särskild hänsyn till skäl av ekonomisk
art hölle kommissionen före, att på varje ort, där läroverk skulle finnas,
detta i första hand borde anordnas såsom samskola. Vissa krav och önskemål
borde dock, anser kommissionen, tillgodoses vid organiserandet av samskolor,
så borde även vid den grundläggande undervisningen, folkskoleundervisningen,
samskoleprincipen vinna allmännare tillämpning, hänsyn till könens
olikhet borde mer än hittills tagas, varvid särskilt borde beaktas frågan om
erhållande av lärarpersonal med förutsättningar för framgångsrik verksamhet
vid samskola samt om lämpligt avvägt förhållande mellan antalet manliga
och kvinnliga lärare, varjämte slutligen tillbörligt inflytande vid skolans ledning
borde beredas såväl den kvinnliga som den manliga parten.

Ytterligare uttalar kommissionen den meningen, att i samhällen, där förhållandena
medgåve anordnandet av två eller flera läroanstalter, tillbörligt
utrymme borde givas åt särundervisning och således särskolor inrättas vid
sidan av samskolan. Därjämte borde man vid anordnandet av flickornas
undervisning, det må nu vara i samskolor eller särskolor, i största möjliga
utsträckning tillvarataga den bildningstyp, som så småningom utformats i
den s. k. åttaklassiga flickskolan.

I detta sammanhang torde en kort översikt av skolkommissionens förslag
till det praktiska utformandet av flickornas undervisning vara på sin plats
(skolkommissionens betänkande kap. IX, del I sid. 343—365. Förslag till
kursplaner återfinnas sid. 550—569, grunder till kursplaner sid. 704—726).
Såsom framgår av min nu lämnade redogörelse för kommissionens uppfattning
av frågan, har kommissionen tänkt sig dylik undervisning skola lämnas
dels i skolor, gemensamma för både gossar och flickor, och dels i särskilda
flickskolor.

Den samrealskola, som kommissionen sålunda föreslår, har kommissionen
velat anordna så, att i densamma flickundervisningens speciella uppgifter
skulle i viss utsträckning tillgodoses. Kommissionen har därför tänkt sig,
att inom dylika realskolor en viss differentiering med hänsyn till de kvinnliga
lärjungarna skulle åstadkommas, avseende i främsta rummet att bereda
erforderligt utrymme åt det kvinnliga praktiska arbetet men jämväl berörande
vissa sidor av den teoretiska undervisningen.

Så har kommissionen föreslagit rätt till utbyte, i fjärde klassen, av matematik
mot det tredje språket, d. v. s. normalt franska. Och vidare har i
den föreslagna undervisningsplanen inlagts — förutom mot den manliga
slöjden svarande kvinnlig slöjd —- ämnet hushållsgöromål, beträffande gossarna
utbytt mot praktiskt arbete. Samma anordning avses av kommissionen
även för de speciella fiickrealskolor, som skulle kunna förekomma. Därjämte
borde, i huvudsaklig anslutning till nu gällande bestämmelser, möjlighet
finnas för kvinnliga lärjungar till befrielse från någon del av realskolans
undervisning.

Vad beträffar gymnasialstadiet, utgår kommissionen från att samgymnasier
skulle vara regel, detta redan av praktiska hänsyn. Dock ingå även särskilda
flickgymnasier i kommissionens organisationsförslag. Grundsatsen för
den lokala fördelningen av dessa läroanstalter angives vara, att å varje ort,

Yttrandena.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

där gymnasium ansåges böra upprättas, tillfälle till utbildning skulle föreligga
för såväl manliga som kvinnliga lärjungar. I samhällen med allenast
ett gymnasium borde i följd härav detta organiseras som samgymnasiunt.
A sådana orter, där lärj ungantalet beräknades nödvändiggöra två eller flera
gymnasier, hade kommissionen, i överensstämmelse med sin förut angivna
åsikt, förutsatt anordnande av såväl samgymnasium som särgymnasium.

De för den speciella flickundervisningen avsedda skolorna äro av 3 olika
typer, betecknade med bokstäverna A, B och C. Frågan om dessa typer,
deras organisation, undervisningsplaner in. m. behandlas av kommissionen
å sid. 345—361, varefter återgivas dels den för statens normalskola för flickor
nu gällande timplanen samt exempel å timplaner för vissa högre flickskolor,
dels förslag till timplan för flickskolor av typerna A och B. De olika typerna
kunna i korthet beskrivas sålunda.

A-typen, en 6-årig flickskola, byggd på folkskolans sjätte klass, skulle förekomma
i samhällen, där antalet lärjungar i den högre skolan uppnådde en
sådan storlek, att tillvaron av mer än en enda läroanstalt kunde anses motiverad,
och kommissionen säger sig ha funnit starka skäl föreligga för att
i det väsentliga söka förebilden till denna typ i den nuvarande 8-klassiga
flickskolan, vars lämplighet för den speciella kvinnobildningen kommissionen
finner uppenbar. I hela landet föreslås 28 skolor av denna typ.

Flickskolor av B-typ skulle upprättas å orter, där lärjungantalet i den
högre skolan väl icke påkallade upprättandet av särskolor men dock nådde
en sådan storlek, att parallellavdelningar inom de olika klasserna måste upprättas.
Flickornas undervisning skulle där anordnas på det sätt, att flickorna först
undervisades i samskolan men sedan skulle hava tillfälle att från den tredje
klassen övergå till en 3-årig flickskollinje, vars uppgift vore att föra dem
till ungefär samma kunskapsmått, som nu inhämtas i eu 8-klassig flickskola.
Denna linjedelning skulle förberedas redan i den tredje realskolklassen därigenom,
att de flickor, som ämnade övergå till flickskollinjen, i denna klass
befriades från undervisningen i matematik. Kommissionen har tänkt sig
inalles 33 sådana flickskolor i landet.

C-typen slutligen skulle utgöra eu 1-årig påbyggnad på samrealskolans
högsta klass. Denna skoltyp skulle anordnas under jämförelsevis fria former,
och undervisningen skulle där avse dels utvidgande och fördjupande av
den i realskolan inhämtade allmänbildningen, dels bibringande av ökade
färdigheter i praktiskt arbete. Sådana flickskolor föreslås till ett antal
av 30.

I ett hänseende kan man säga, att så gott som fullständig enighet råder
i de avgivna yttrandena, nämligen däri att åt den kvinnliga ungdomen
borde genom statens försorg beredas bildningsmöjligheter i samma omfattning
och under lika förmånliga villkor som åt den manliga. I övrigt hava
olika meningar uttalats angående skolkommissionens förslag i nu ifrågavarande
hänseende.

Beträffande frågan om samundervisning eller icke har man allmänt framhållit,
att genomförandet av principen om gossars och flickors likställighet
med avseende på möjlighet till högre skolundervisning i viss utsträckning

137

Kung}. Maj:ts proposition Nr 116.

gjorde Barnundervisning nödvändig samt att i fråga om realskolor i mindre
samhällen och om gymnasierna ett strängt tillämpande av särundervisning
vore synnerligen oekonomiskt, i vissa fall omöjligt. Men det betonas samtidigt,
att samskolor väl borde anordnas i de mindre samhällen, där det av
ekonomiska skäl vore nödvändigt, men endast där. I de större städerna,
där dylika skäl ej hade samma styrka, borde möjlighet finnas till val mellan
de båda skolformerna.

Omnämnas bör att av framstående målsmän för samundervisningens idé
framhållits, att man för samskolans egen skull borde iakttaga försiktighet
vid ett allmännare genomförande av samskolformen, vilken ej borde framforceras.

Särskilt från medicinskt håll har den hygieniska synpunkten betonats,
och faran för att flickorna skulle överansträngas under de ömtåliga övergångsåren
framhållits.

I organisationsfrågan överensstämmer ett flertal yttranden däri, att 6-årig
flickskola avstyrkes. Behovet av åtgärder för underlättande av övergång
från flickskola till gymnasium framhålles allmänt. Skolkommissionens Boch
C-typer möta på många håll betänkligheter och betecknas soin nödfallsutvägar.

Bland utlåtandena må särskilt de omnämnas, som avgivits av skolöverstyrelsen
och av reservanter i överstyrelsen samt av överstyrelsens chef.

Skolöverstyrelsen (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 91—94) yttrar i fråga
om samundervisningen — under framhållande av vanskligheten i att komma
till eu säker uppfattning på detta område — att de erfarenheter, man i
avseende å dylik undervisning hittills gjort i vårt land, icke påvisat några
ogynnsamma verkningar av mera djupgående art, och majoriteten hade
därför icke kunnat komma till annan uppfattning, än att samskolan måste
betraktas som en tillfredsställande, i varje fall fullt användbar skolform.
Vissa förutsättningar måste dock vara för handen, för att samskolan skulle
kunna komma fullt till sin rätt. Dit hörde bl. a., att föräldraopinionen
ej ställde sig avvisande mot samundervisningen, att icke alltför stor
skillnad rådde mellan antalet manliga och kvinnliga lärjungar, att intresse
för skolformen funnes bland lärarpersonalen och att förhållandet mellan
manliga och kvinnliga lärare vore lämpligt avvägt samt att såväl manligt
som kvinnligt inflytande finge göra sig gällande vid ledningen. A andra
sidan vore överstyrelsen icke övertygad om att samskolan borde bliva normaltypen
för de högre undervisningsanstalterna i vårt land. Barnundervisning
borde därför anordnas, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det föranledde,
men i övrigt borde särundervisning i regel bibehållas. Det syntes
därför önskvärt, att kommissionens förslag i nu berörda hänseende underkastades
förnyad omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa av
kommissionen föreslagna samskolor kunde ersättas av särskolor.

Beträffande skolkommissionens förslag till olika flickskoltyper anför överstyrelsen
(skolöverstyrelsens utlåtande sid. 83—90), att skolor av A-typ vore
bäst lämpade att tillgodose de särskilda önskemålen för flickornas utbildning
och finner det därför önskvärt, att skolor av denna typ komme till stånd
allestädes, där förutsättningar därför funnes, och detta icke minst med hänsyn
till betydelsen av att flickorna icke utan verkliga skäl valde gymnasievägon.
Skulle emellertid behovet av tillfälle till realskolbildning för flickor
kunna tillgodoses, torde det begränsade lärjungantalet icke kunna göra det

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ekonomiskt försvarligt att upprätthålla flickskolor av A-typ å alla de orter,
där nu 8-klassiga flickskolor funnes. Överstyrelsen erinrar vidare om sitt
förslag om avkortning av realskolan till 3-årig och påpekar, att därest detta
förslag vunne anslutning starka skäl talade för att i så fall A-skolan gjordes
5-årig. På denna punkt borde dock ytterligare undersökning företagas.
Befunnes det, att A-skolan borde avkortas med ett år, borde B-skolan bliva
en 2-årig kurs, byggd på realskolans högsta klass. Vid C-skolan borde jämförelsevis
stort utrymme givas åt praktiska sysselsättningar, och det vore
önskligt, att denna skoltyp måtte förekomma så talrikt som möjligt.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen uttala (skolöverstyrelsens utlåtande sid.
220 227) starka betänkligheter mot ett så allmänt genomförande av sam skoleorganisationen,

som av kommissionen förordats. Samskolans värde
vore synnerligen beroende på den ledning, som funnes att tillgå för skolan.
Ju mer samskolan bleve normaltyp för skolväsendet, desto mer måste man
räkna med en ledning, som dels icke höjde sig över genomsnittsnivån, dels
vore skeptisk mot hela denna skolform, med åtskilliga band på ledningens
rörelsefrihet och med ett tämligen heterogent kollegium. Olika behov förelåge
för gossar och flickor i avseende å undervisningens innehåll, särskilt
med hänsyn till praktiska (husliga) ämnen, och likaså vore förhållandena
olika beträffande arbetsmetoder och arbetstakt. Reservanterna påpeka vidare,
att lärarfrågan komme att vålla avsevärda svårigheter, att samundervisningeu
även i uppfostringshänseende medförde olägenheter samt att den fysiska
uppfostran ej kunde tillgodoses på lika tillfredsställande sätt i samskolan
som i särskolan. Under erinran om att såväl de hörda myndigheterna som
föräldrar, målsmän och pedagoger i stor utsträckning ställt sig minst sagt
tveksamma i fråga om samskolans lämplighet, anföra reservanterna som
slutomdöme, att de ansåge samskolan underlägsen särskolan, såvida icke de
angivna, säreget gynnsamma förutsättningarna förelåge. I de vida övervägande
fall, då sådana icke förelåge, vore samskolan en nödfallsform, som
kunde användas, då förhållandena icke medgåve särskolor.

Reservanterna _ förorda (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 227—228) flickskolans
anknytning till folkskolans fjärde klass men med övergångsanordningar
för sådana lärjungar, som lämnade folkskolan först efter dess sjätte
klass. Flickskolan skulle alltså bliva 7-årig och borde utan särskild avgångsexamen
leda till en kompetens, som i huvudsak sammanfölle med den nuvarande
normalskolkompetensen. Under framhållande, att den nuvarande
högre flickskolan utan all fråga vore den bästa av flickskolbildningens nuvarande
huvudtyper i vårt land, påpeka reservanterna att en bestämd övergång
till gymnasiet ej funnes, och förordar, att en sådan anknytningspunkt
måtte anordnas, men att den med hänsyn till flickornas behov av långsammare
arbetstakt och av på hemmet särskilt inriktade bildningsmoment måtte
läggas högre upp än motsvarande punkt i realskolan och lämpligen, för
övergång till ett 4-årigt gymnasiums första ring, vid avgång från klass,
som motsvarade den nuvarande sjätte flickskolklassen. Från denna klass
skulle också övergång kunna ske till högsta realskolklassen för flickor, som
önskade avlägga realskolexamen. Denna fråga borde dock bliva föremål
för särskild undersökning.

Generaldirektör Bergqvist har i sitt särskilda yttrande över skolkommissionens
förslag (Våra skolor, sid. 104 ff.) erinrat om att beträffande samskolfrågan
pedagoger stode mot pedagoger och meningarna även inom de
hygieniska auktoriteternas krets vore starkt delade. Hänsyn till hemmens

139

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

önskemål och stämningar samt behovet av ett tillförlitligare erfarenhetsmaterial
än det nu tillgängliga manade till försiktighet och ledde till den
ståndpunkten, att särskolor för närvarande vore att föredraga, så långt sådant
på grund av ekonomiska och pedagogiska hänsyn vore möjligt. Han
anser därför, att i fråga om sär- eller Barnundervisning ett visst utrymme
borde lämnas åt den kommunala bestämmande- eller åtminstone förslagsrätten;
särskilt syntes en sådan anordning vara att anbefalla som en försöksväg
tills vidare. I yttrandet betonas vidare vikten för samundervisningsproblemcts
lyckliga lösning av tillgång till lämpliga lärare men påpekas,
att svårigheter här yppade sig. I viss mån kunde dessa minskas,
om provårskandidaterna finge vinna någon förtrogenhet även med den
kvinnliga ungdomens undervisning och uppfostran, liksom de högre seminariernas
elever med den manliga ungdomens.

Vad beträffar organisationen av de högre flickskolorna tänker sig Bergqvist
flera parallella vägar: å ena sidan förstatligande av skolorna, å andra
sidan deras bibehållande såsom enskilda eller deras övertagande av kommunen.
I den mån skolorna skulle förstatligas kunde detta i regeln ske
under någon av de av skolkommissionen föreslagna tre typerna.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att från ett och annat håll den
tanken framkastats, att möjlighet borde beredas att inrätta kommunala
högre flickskolor likaväl som nu för gossar såväl som flickor avsedda kommunala
mellanskolor.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande
berört denna fråga och har där (sid. 137) framhållit, att, närmast för att i
sin mån motverka en allt för stark tillströmning av unga flickor till gymnasierna,
det kunde ifrågasättas, att kommunala flickskolor av kommissionens
s. k. A-typ Ange upprättas. Överstyrelsen hade ansett det synnerligen önskvärt,
att dylika (statliga) skolor komme till stånd, där förutsättningar
för dem vore för handen. Men även i detta fall gällde det nog, att riksdagen
ej ville fatta beslut om inrättande av en ny statsskola, utan att ett
verkligt behov på ett tydligt sätt blivit ådagalagt. Denna förutsättning syntes
lättast kunna vinnas, därigenom att kommunala skolor av den ifrågavarande
typen finge komma till stånd.

iiven generaldirektör Bergqvist uttalar sig (Våra skolor sid. 109) i nämnda
riktning.

I fråga om flickskolas övertagande av kommunen anför Bergqvist, att
kommunen i sådant fall borde ikläda sig garantier för dels att lärarpersonalens
rättsliga och ekonomiska ställning tillgodosåges som vid andra kommunala
skolor, dels att anordningar träffades, som medgåve möjlighet till omedelbar
övergång från avslutad folkskola till den högre skolan, dels slutligen
att undervisningen i samma grad som vid statsskolan gjordes tillgänglig för
medellösa och mindre bemedlade lärjungar. Samtliga hithörande förhållanden
borde, såsom fallet redan vore med övriga kommunala skolor (folkskolor,
fortsättningsskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor, lärlingsskolor),
regleras genom en av Ivungl. Maj:t, för de kommunala flickskolorna
utfärdad allmän stadga. Givetvis skulle den friare ställning, som
ifrågavarande skolor komme att intaga i förhållande till staten, medföra eu
viss större frihet i fråga om organisation och arbetsformer, lärokurser
o. s. v.

140

Skolsak ktinniga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolsakkunniga hava påpekat (Utredning sid. 289 ff.), att de med samundervisning
förenade svårigheterna framträdde olika starkt och på olika
sätt på skilda åldersstadier, samt att bedömandet av frågan om dylik undervisning
därför, främst ur de kvinnliga lärjungarnas synpunkt, syntes böra bliva
något olika, allt efter som det gällde Barnundervisning å realskolstadiet eller
på gymnasialstadiet, i övergångsåldern eller i högre ålder. Man hade numera
fått uppmärksamheten mera riktad på de svårigheter, som medföljde
Barnundervisning å realskolstadiet, medan man tidigare varit benägen att
anse, att dessa svårigheter framför allt gällde gymnasialstadiet. De sakkunniga
hava härvid särskilt framhållit den olika utvecklingsrytmen hos gossar
och flickor under uppväxttiden och den därav följande olika graden av
mognad, ett förhållande, som givetvis medförde vissa svårigheter vid en förhäda
könen gemensam undervisning. Lätt följde ock härmed eu fara för
överansträngning av flickorna. Då dessa olägenheter främst gällde realskolstadiet,
vore det önskvärt, att samrealskolor upprättades endast i begränsad
utsträckning, . när ekonomiska eller organisatoriska förhållanden tvingade
därtill. Tydligt vore emellertid, att därest grundsatsen om statens skyldighet
att sörja för flickornas skolutbildning på samma sätt som för gossarnas
skulle genomföras, förhållandena mångenstädes och särskilt å mindre orter
komme att göra Barnundervisning nödvändig. Beträffande gymnasialstadiet
torde, säga de sakkunniga, Barnundervisning där i förhållandevis ännu större
omfattning bliva nödvändig. Mindre betänkligheter mötte på detta stadium,
enär vissa av de svårigheter, som mötte på realskolstadiet — främst olikheten
i utveckling — ej längre gjorde sig gällande med samma styrka.
Föi tillgodoseende av flickornas behov .av billigare gymnasieundervisning
både skolkommissionen föreslagit upprättandet av dels några få flickgymnasier,
dels ett större antal samgymnasier. Det vore självklart, att särskilda
flickgymnasier borde förekomma vid sidan av gossgymnasierna även i den
framtida skolorganisationen, men tydligt vore också, att sådana av ekonomiska
skäl icke kunde upprättas i större utsträckning. Man måste därför
tydligen i erforderlig omfattning anordna samgymnasier, och man syntes
alltså ha att räkna med att på vis sa orter realskolstadiets läroanstalter bleve
särskolor, medan den gymnasiala undervisningen meddelades i samskolor.
Om lämpligheten av en sådan ordning hade meningarna varit delade.
Gjorda erfarenheter särskilt från de allmänna läroverk, till vilkas gymnasier
kvinnliga lärjungar erhållit tillträde, syntes dock visa, att Barnundervisning
kunde med framgång anordnas, även där sådan undervisning ej
förekommit å realskolstadiet. Aven om således eu skolorganisation med
särundervisning på realskolstadiet och Barnundervisning på gymnasialstadiet
icke borde ingiva några större betänkligheter, vore det dock av svnnerlig
vikt, att man erhölle verkliga samgymnasier, i vilkas organisation fika stor
hänsyn toges till flickornas som till gossarnas särskilda läggning och behov.
De sakkunniga anföra, att även om åtskilliga svårigheter mötte vid anordnandet
av Barnundervisning å de stadier, det här gällde, torde de anförda
skälen mot samskolan icke kunna motivera ett utdömande av denna skolform.
Tvärtom kunde den anses som eu både berättigad och användbar
skolform, men för att dess arbete skulle bliva så gynnsamt som möjligt,
måste den kunna räkna med att vissa särskilda förutsättningar vore för
handen. Bland dem hava de sakkunniga särskilt framhållit möjligheten att
erhålla för samundervisning lämpliga lärare och därvid pekat på de svårigheter,
som de för vårt land karakteristiska befordringsförhållandena med -

141

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

förde, men vilka ej borde få utgöra ett oöverstigligt hinder. Betydelsefullt
vore att samskoloma finge sig tillförsäkrad såväl manliga som kvinnliga
lärare. Om även i framtiden s. k. ämneslärarinnebefattningar bibehölles, läge
häri eu garanti för att en skola ej bleve utan kvinnlig ämneslärare. Med
hänsyn till antydda svårigheter och till de särskilda förutsättningar, som
fordrades för eu samskolas arbete, syntes det de sakkunniga, att särskolor
vore att i regel föredraga, där icke ekonomiska eller organisatoriska omständigheter
gjorde samundervisning nödvändig.

Skolsakkunniga hava vid sin utredning fogat av dem utarbetade timoch
kursplaner för derå olika flickskolformer (se Bilagor till utredningen,
sid. 99—140) och hava i utredningen (sid. 301 ff.) kommenterat dessa planer.
Jag torde kunna i det hela hänvisa till vad de sakkunniga sålunda
anfört, och vill blott omnämna, att planer finnas uppgjorda för 8-årig, 7-årig och 6-årig flickskola på respektive 3-årig, 4-årig och 6-årig grundskola.
Vid uppgörandet av planerna hava de sakkunniga sökt underlätta övergången
från flickskolan såväl till gymnasiet som till klass, i vilken realexamen
kan avläggas. Mot den av skolöverstyrelsens majoritet ifrågasatta uppifrån
avkortade flickskolan hava de sakkunniga anfört stora betänkligheter (Utredning
sid. 303—306).

De sakkunniga hava vidare (Utredning sid. 306 f.) anfört, att de vid
uppgörandet av undervisningsplaner för olika former av realskola tänkt sig
sådana skolor avsedda för såväl kvinnlig som manlig ungdom, dels i form
av samskolor och dels, när förhållandena sådant medgåve, i form av särskolor.
Härvid bör omnämnas, att de sakkunniga jämväl sökt så uppgöra kursplanerna
för de högre flickskolorna, att ett visst antal klasser (6 i 8-årig, 5 i

7-årig och 4 i 6-årig flickskola) tillsammans med en realskolklass (efter eventuell
övergång till realskola) bildade en realskollinje för flickor, vars genomgång
toge ett års längre tid än den motsvarande samrealskolan. Därjämte
hava de sakkunniga tänkt sig på motsvarande sätt organiserade särskilda
realskolor för flickor, avsedda för sådana flickor, som vore i tillfälle till ett
år längre skolgång än i samrealskolan, men som icke hade möjlighet att
genomgå en högre flickskola. Den ett år längre skoltiden tilläte undvikande
av en eljest inträdande forcerad arbetstakt och kunde bättre tillgodose flickornas
utbildning i för hemmet särskilt viktiga praktiska ämnen.

Slutligen hava de sakkunniga (sid. 308 ff.) i korthet yttrat sig om gymnasier
för flickor och lycéer för flickor. De sakkunniga ansåge det vara
av stor vikt, att genom statens försorg tillfällen till gymnasiestudier bereddes
flickorna på samma villkor som gossarna. Än starkare framträdde behovet
härav, sedan kvinnornas tillträde till statstjänster vidgats så mycket,
som under senare år skett. Av stor vikt vore ock, att även flickgynmasier
upprättades, i den mån det vore möjligt, och att därvid i undervisningen
hänsyn toges till flickornas speciella läggning och intressen, så långt detta
kunde ske inom ramen av de för gossar och flickor lika undervisningsplancrna.
Vad lycéet beträffar, påpeka de sakkunniga, att de i sitt betänkande
framlagt organisationsplan för ett 6-årigt lyceum, byggt på 6-årig grundskola,
och därvid framhållit att detta lyceum kunde leda till gynnsamma resultat
endast för särskilt studiebegåvade lärjungar. Då den korta studietiden
måste medföra eu ganska forcerad arbetstakt och arbetet således torde fordra

142

Departe mentschefen.

Allmänna

synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

även tillräckliga kroppskrafter, vore det att antaga, att flickor ej i större
utsträckning komme att genomgå dylik läroanstalt; dock borde det 6-åriga
lycéet under dessa förutsättningar stå öppet även för kvinnliga lärjungar.
Till sist uttala sig de sakkunniga för inrättande av flicklyceum med 7-årig
studiegång för att därigenom kunna dels giva flickorna mer undervisning i
praktiskt arbete, dels göra arbetet mindre forcerat.

Den grundprincip i fråga om flickornas högre skolutbildning: samma utbildningsmöjligheter
under lika ekonomiska villkor för manlig som för kvinnlig
ungdom, vilken legat till grund för skolkommissionens förslag i fråga
om flickundervisningen, har, såsom jag framhållit, redan i början av mitt
anförande under denna avdelning, vunnit erkännande från praktiskt taget
alla, som yttrat sig över kommissionens förslag eller i anledning av detsamma.
Jag har i det föregående uttryckligen angivit min egen ståndpunkt
till detta spörsmål, vilken helt överensstämmer med den allmänt uttalade
meningen i detta hänseende. Det torde således ej vara erforderligt, att jag
här ytterligare uppehåller mig vid denna fråga.

Då enighet alltså råder om själva utgångspunkten för de åtgärder, som
allmänneligen erkännas såsom erforderliga i förevarande hänseende, eller
kanske hellre om det mål, vartill sådana åtgärder böra syfta, blir tydligen
huvuduppgiften att söka finna de vägar, som under nuvarande förhållanden
kunna beträdas för att i största möjliga utsträckning undanröja de
olägenheter i den nu rådande ordningen, vilka måste anses vara mest framträdande.

Behovet av bättre möjligheter för den kvinnliga ungdomen att erhålla
högre skolundervisning har givetvis länge gjort sig gällande, men det har
tydligen blivit alltmer skärpt, i den mån kvinnans anställande på andra
områden än dem, som traditionellt ansetts v^ra henne anvisade, undan för
undan ökats. Numera har kvinnan i enlighet med statsmakternas beslut
nått så gott som fullständig likställdhet med mannen med avseende på rätt
till anställning i statstjänst. Därav har följt, att antalet av kvinnliga aspiranter
på detta område allt mer ökats. Utan tvivel fordrar konsekvensen,
att staten giver kvinnan samma möjlighet att få den för de nya verksamhetsområdena
nödvändiga förberedande utbildningen, som av ålder kommit
mannen till del och som, vad högre fackutbildningsanstalter och högskolor
beträffar, redan står även kvinnan till buds.

Det fulla förverkligandet härav möter emellertid åtskilliga svårigheter.
Den högre flickundervisningen har hittills så gott som uteslutande ombesörjts
av enskilda skolor, om än med avsevärt ekonomiskt understöd av stat och
kommun. Det är därför oundvikligt, att en åtgärd, varigenom ansvaret för
denna angelägenhet i största omfattning flyttas över på det allmänna, måste
medföra betydande ekonomiska uppoffringar. I själva verket torde just denna
del av det stora komplex av reformkrav, som innefattas i uttrycket skolfrågan,
vara den, som för sitt rationella ordnande kräver de största uppoff -

143

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

ringarna från stat och kommun. Redan denna omständighet gör det till en
nödvändighet att vid en omorganisation gå fram med den största varsamhet.
Härtill mana ock andra skäl, av pedagogisk såväl som av psykologisk art.

Såsom framgår av min nyss lämnade redogörelse för de avgivna utlåtandena,
har det sätt, varpå skolkommissionen velat med utgångspunkt från
den i det föregående angivna grundprincipen ordna flickundervisningen,
icke vunnit enig anslutning. Tvärtom har åtskillig kritik i detta avseende
riktats mot kommissionsförslaget.

Detta förslag avser, såsom jag redan omnämnt, att tillgodose flickornas
undervisning dels genom att för flickor öppna nuvarande och ett antal planerade
läroverk, dels genom upprättande av särskilda flickläroverk med
realskola och gymnasium, dels ock genom upprättande av statliga flickskolor
av tre olika typer, i fråga om bildningsmålet närmast motsvarande den nuvarande
8-klassiga flickskolan. Härvid förutsätter kommissionen, att privata
flickskolor framdeles skulle i mycket ringa utsträckning erhålla statsunderstöd.

Det är huvudsakligen mot två punkter i kommissionens förslag, som starka
invändningar gjorts, nämligen dels mot ett så allmänt förstatligande av
flickskolan eller med andra ord mot en så kraftig begränsning av den privata
skolverksamheten, som av kommissionen påyrkats, och dels mot den
av kommissionen förordade vidsträckta användningen av Barnundervisning.
De erinringar, som sålunda gjorts, äro enligt min mening värda den största
uppmärksamhet.

Jag har redan i det föregående framhållit, att den ifrågasatta omorganisationen
av det högre skolväsendet av åtskilliga skäl bör företagas med varsamhet,
och jag har nyss ytterligare betonat detta, i vad avser flickundervisningen.
Jag kan under dessa omständigheter icke förorda så långt gående
åtgärder, som skolkommissionen påyrkat. Häremot tala först och främst
statsfinansiella skäl, och även till kommunernas ekonomi måste tillbörlig
hänsyn tagas. Dessutom anser jag, att de enskilda flickskolorna på grund
av det sätt, varpå de i stort sett hittills fyllt sin uppgift, icke böra nu indragas
i så stor utsträckning, som kommissionen föreslagit.

Man bör därför gå fram i etapper och givetvis börja med de förbättringar,
som måste anses vara mest trängande. Av de tre åtgärder till
flickundervisningens befrämjande, som skolkommissionen förordat, är den,
som avser upprättandet av statliga flickskolor med samtidig indragning av
de privata, å ena sidan ur ekonomisk synpunkt mest betungande och kan
å andra sidan av de skäl, jag redan i korthet omnämnt, tills vidare utan
större olägenhet undanskjutas. Dess förverkligande bör med hänsyn härtill
anstå, till dess de yttre förhållandena prövas vara sådana, att förändringen
kan komma att i större eller mindre utsträckning befinnas av behovet påkallad.

144

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Det mål, mot vilket man för närvarande, enligt min tanke, genom direkta
statsåtgärder bör sträva och som också synes jämförelsevis lätt att uppnå,
vill jag beteckna så, att man bereder flickorna tillfälle att på varje ort, där
statsläroverk är upprättat, erhålla utbildning för respektive real- och studentexamen.
Därmed vore den förut angivna grundprincipen för flickundervisningens
rationella ordnande till sin förra del i stort sett genomförd. Hur
jag tänkt mig denna anordning praktiskt tillämpad, får jag tillfälle att i
det följande närmare angiva.

Det andra huvuddraget i skolkommissionens omorganisationsplan avser ett
genomförande i mycket stor omfattning av samundervisningsprincipen. Förslaget
har från många håll framkallat gensagor, även från representanter
för samskoleidén och dess praktiska tillämpning. Man har menat, att ett
framforcerande av samundervisningen vore olämpligt och mera till skada än
gagn. A andra sidan har från alla håll — även av dem, som eljest stå
tvekande inför samskolan eller rent av ogilla densamma — uttalats den
meningen, att ett verksamt förbättrande av flickornas studiemöjligheter i
många fall icke torde kunna förverkligas utan ökad användning av Barnundervisning,
ehuru man varit angelägen att beteckna en dylik anordning
som en nödfallsutväg.

Frågan är utan tvivel på en gång ömtålig och svårlöst. Det kan ej be
stridas, att samundervisningen kan medföra svårighet och olämpor, isynnerhet
där ledning och lärarkrafter sakna nödiga kvalifikationer. Men det kan
icke heller förnekas, att även i vårt land mycket goda erfarenheter gjorts
rörande dylik undervisning och att samskoletanken omfattas av många erfarna
och insiktsfulla representanter för uppfostran och undervisning. Riktigast
torde måhända vara att beteckna frågan om samundervisningen såsom icke
slutgiltigt besvarad.

Ett skäl för anordnande av Barnundervisning kvarstår emellertid alltid:
den ekonomiska vinst, som utan gensägelse kan dragas av gossars och flickors
sammanförande i gemensamma läroanstalter. Och jag är övertygad om
att denna omständighet kommer att för överskådlig tid bliva den avgörande
faktorn i många fall, där det helt enkelt gäller, om möjlighet till högre
skolutbildning skall kunna beredas flickorna eller icke. Men tydligen är steget
långt från en dylik situation till ett mera generellt — och principiellt
— genomförande av samskoletanken.

Emellertid är varken ett principiellt eller praktiskt ståndpunktstagande till
frågan från min sida erforderligt. Då det enligt min uppfattning är tillrådligt
att till ett framtida avgörande uppskjuta spörsmålet om den privata
flickskolans förstatligande, står samundervisningsfrågan för mig närmast såsom
en lämplighetsfråga. Vid avgörande av frågan om de allmänna läroverkens
organisation på olika orter får man således i varje särskilt fall taga
under övervägande, huruvida omständigheterna tala för läroanstaltens anordnande
såsom samskola eller ej. Vid avgörandet av dylika frågor lärer

145

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

man höra taga hänsyn ej blott till de ekonomiska skäl, som alltid torde
komma att göra sig gällande, utan även, i den mån detta visar sig möjligt
och förenligt med klok sparsamhet, till pedagogiska och psykologiska faktorer,
ej minst till eventuellt framträdande lokal opinion.

Jag vill emellertid starkt betona nödvändigheten av att vid dessa avgöranden
de speciella krav, som uppställas på grund av säregenheter i flickornas
kroppsliga och andliga utveckling, bliva i möjligaste mån fyllda. Givetvis
bör härvid den rika och mångsidiga erfarenhet, som under årens lopp samlats
vid de privata flickskolorna, tillvaratagas och få öva inflytande.

I detta sammanhang anser jag mig böra närmare belysa den förut i förbigående
berörda viktiga och svårlösta lärarfrågan. Det är nämligen intet
tvivel om att framgången av samskolans verksamhet framför allt i uppfostringshänseende
i mycket beror på huruvida för sådan uppgift lämpliga lärarkrafter
stå densamma till buds. Det måste därför anses vara en angelägenhet
av stor vikt att tillse, att denna synpunkt vinner tillbörligt beaktande
vid lärartjänsters tillsättande. Hur detta skall kunna ske utan åsidosättande
av de allmänna grunderna för befordran i statstjänst, är en ej alldeles lättlöst
fråga, på vars besvarande jag i detta sammanhang dock icke behöver
närmare inlåta mig. Den får emellertid icke förbises och särskilt bör den
beaktas, därest — såsom torde bliva nödvändigt — bestämmelserna om
kompetensvillkor för lärartjänster komma att upptagas till granskning. En
detalj torde jag dock böra beröra redan här. Generaldirektör Bergqvist har
i sitt yttrande över skolkommissionens betänkande fäst uppmärksamheten
på önskvärdheten av att lärarkandidaterna under sitt provår sättas i tillfälle
att vinna någon förtrogenhet även med den kvinnliga ungdomens
undervisning och uppfostran samt att motsvarande möjlighet beredes för
lärarinneseminariernas elever beträffande manlig ungdom. Utan tvivel har
här en viktig synpunkt framdragits, och det synes mig uppenbart, att det
angivna önskemålets realiserande skulle kunna ej oväsentligt underlätta
valet av lämpliga lärarkrafter vid samskolorna.

Den självklara följden av den ståndpunkt, jag nu intagit, är tydligen,
att den privata flickskolan av nuvarande typ alltjämt bör i erforderlig omfattning
upprätthållas i den ställning, den hittills intagit, samt att den allt
fortfarande bör åtnjuta statsunderstöd.

Dock synes det mig knappast rimligt att i ett hänseende lämna en så
viktig och omfattande del av hickundervisningen som den, vilken representeras
av de statsunderstödda flickskolorna, oberörd av de reformsträvanden,
till vilka jag i det föregående anslutit mig. Jag syftar här på den
anknytning till folkskolan, som jag ansett vara önskvärd i fråga om det
högre skolväsendet och som givetvis har avseende ej blott på statsskolor
utan även på enskilda läroanstalter av nu ifrågavarande slag. Det torde
därför böra övervägas, huruvida ej samma grunder i avseende på anknytningen
till folkskolan böra följas beträffande de privata flickskolorna som

Bihang till riksdagens protokoll 1027. I samt. 101 käft. (Nr 116.) 10

Omorganisationens
innebörd.

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

i fråga om statens läroverk. Till detta spörsmål återkommer jag i fortsättningen
av mitt anförande.

Härefter torde det åligga mig att närmare angiva, hur man, enligt min
tanke, nu bör ordna flickornas högre skolundervisning i syfte att i möjligaste
mån bereda flickorna tillfälle att utan särskilda svårigheter och
ekonomiska uppoffringar erhålla högre utbildning och att samtidigt på
ett ekonomiskt klokt sätt genomföra de härför behövliga åtgärderna. Jag
har redan påpekat, att, så vitt jag kan se, man för detta önskemåls vinnande
lärer bliva nödsakad att i större omfattning än nu tillgripa utvägen att vid
statens allmänna läroverk anordna för gossar och flickor gemensam undervisning.
Vad gymnasialstadiet beträffar innebär detta ingen nyhet, då
redan omkring hälften av de högre allmänna läroverken å sina gymnasier
i viss omfattning mottaga kvinnliga lärjungar. På realskolstadiet har man
som bekant hittills inskränkt samundervisningen till statssamskolorna. Det
blir alltså huvudsakligen i fråga om statens realskolor, såväl de fristående
som de i högre allmänt läroverk ingående, som den nu gällande ordningen i
viss utsträckning torde böra förändras.

I ett hänseende måste emellertid en ändring ske beträffande alla de statsskolor,
som nu äro avsedda — helt eller huvudsakligen — för manliga
lärjungar och som skulle framdeles mottaga även kvinnliga. Vid de högre
allmänna läroverken, vilkas gymnasier kunna öppnas för flickor, får detta
för närvarande ske blott »i den mån ett konstant, ej allt för begränsat utrymme
finnes vid läroverket». Det är givet, att en dylik begränsning utgör
ett väsentligt hinder för flickorna i deras strävan att på rimligare villkor
få fortsatt skolutbildning, och det framstår alltså som ett behov att avlägsna
detta hinder. Så kan tydligen ske, blott om den nu i fråga om de allmänna
läroverken med undantag av statssamskolorna bestående företrädesrätten för
gossar till plats vid läroverken borttages i fråga om de läroanstalter, dit
flickor erhållit eller komma att erhålla tillträde, och följaktligen lika rätt i
detta hänseende där gives lärjungar av båda könen. Den begränsning i
avseende å intagning, som kan förekomma, bör således betingas allenast av
lokala hänsyn och av storleken av de anslagsmedel, som för ändamålet
beviljas av riksdagen.

Den kungl. förordning av år 1923, som medgiver flickor tillträde till
gymnasiet vid allmänna läroverk, vilar som nämnts på ett av samma års
riksdag fattat beslut. Detta beslut avser, enligt vad vederbörande riksdagsskrivelse
ger vid handen, högre allmänna läroverk överhuvud, således både
gymnasiet och realskolan, ehuruväl motiveringen i de motioner, som föranledde
riksdagens beslut, tog sikte allenast på gymnasiet. Något nytt riksdagsbeslut
torde således i sak ej vara erforderligt, vad de högre allmänna
läroverken beträffar. Men däremot lämnar riksdagens beslut ej sådan rätt i

147

Kling!. Maj.is proposition Nr 116.

fråga om statens realskolor för gossar, och riksdagens medgivande torde
alltså böra utvidgas till att omfatta även dessa.

Såsom jag redan framhållit, är det ingalunda min avsikt att föreslå såsom
en allmän regel, att statsläroverken skola ombildas till samskolor. Detta
skulle ej sammanfalla med den ståndpunkt, jag förut angivit till samundervisningsspörsmålet.
Men jag anser, att de praktiskt ekonomiska skälen
äro så vägande, att en så vitt möjligt tillfredsställande lösning av frågan om
flickornas fortsatta skolundervisning av ekonomiska skäl för närvarande
icke är möjlig, så vida icke ett större antal statsläroverk än nu öppnas för
dem. Ett genomförande av samundervisningstanken i den omfattning, jag
funnit erforderlig, torde ej heller kunna anses allt för vittomfattande. Enligt
min plan skulle nämligen fortfarande det stora flertalet av flickskolorna
förbliva oförändrade, och möjligheten för föräldrar och målsmän att, om de så
önska, giva sina döttrar en undervisning under i stort sett samma former
som tillförene, skulle således i mycket stor utsträckning kvarstå. Men för
dem, vilkas ekonomiska förhållanden medföra behov av så föga kostsam
undervisning som möjligt, liksom för dem, som närmast syfta mot
gymnasial utbildning, erbjuder för närvarande samundervisningen den så
gott som enda möjliga utvägen. Skulle för övrigt förhållandena i något
fall så ändra sig, att de skäl, som nu tala för vederbörande läroverks ombildande
till samskola, starkt försvagas eller bortfalla, bör givetvis intet
hindra, att ett särskiljande av lärjungarna åter företages.

Av det nu sagda framgår att vissa läroverk fortfarande skulle helt eller
delvis vara organiserade som gossläroverk, även om antalet av dessa läroanstalter
måste bliva mindre än nu. Särskilt synes man böra alltjämt räkna
med gossläroverk, såväl högre allmänna läroverk som realskolor, i vissa större
städer, där som bekant antalet godkända inträdessökande sedan lång tid tillbaka
regelbundet överstigit antalet av dem, som kunnat mottagas. Den
frågan uppstår då självfallet, hur man bör i sådana städer ordna den högre
flickundervisningen. Det allmänna målet för denna undervisnings organiserande
synes mig kräva att vid sidan av de alltjämt kvarvarande enskilda
flickskolorna ett eller annat uteslutande för flickor avsett statsläroverk där
upprättas. I främsta rummet torde de största städerna i riket därvid böra
ifrågakomma. För att i dylika fall tillgodose bildningsbehoven torde man
höra organisera dessa läroverk dels såsom fullständiga, omfattande både
realskola och gymnasium, dels som realskolor för flickor. I överensstämmelse
med min allmänna syn på skolfrågan bör realskolan i sådana fall
organiseras såsom byggande på folkskolans sjätte klass.

Upprättandet av särskilda statsrealskolor för flickor anser jag böra äga
rum endast i enstaka fall. Det torde emellertid, såsom jag redan förut påpekat,
finnas flera städer, där stadens läge, befolkningsförhållanden, den omgivande
nejdens struktur in. m. skulle göra särskild flickrealskola berättigad, men där
sådan skolas inrättande av särskilda skäl likväl ej anses kunna komma i

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

fråga. A dylika orter synes det avsedda syftet kunna i det hela nås på
annan väg.

I dessa städer torde den privata flickskolan i regeln omfatta mer än en
genomgående klassavdelning. Man torde där kunna med fördel inrätta en
parallellavdelning såsom realskollinje, utmynnande i realskolexamen. Vad
jag nyss anfört i fråga om organisationen av statlig realskola för flickor
gäller givetvis även för dylik realskollinje. Jag återkommer emellertid till
detta spörsmål.

Jämlikt kungörelsen den 5 juli 1923 har för medgivande att intaga flickor
å gymnasiet vid allmänt läroverk förutsatts framställning från vederbörande
kommun om sådan åtgärd. Det kan ifrågasättas, huruvida samma förfaringssätt
bör följas även vid den utvidgning av ifrågavarande rätt, som jag nu
åsyftar. För min del anser jag, att den hittills gällande ordningen bör bibehållas.
Ej minst med hänsyn till de skiftande meningarna om samundervisningens
lämplighet torde det uttryck för den å vederbörande läroverksort
rådande opinionen i detta hänseende, som en av kommunen gjord framställning
innebär, vara av värde, även om förekomsten av sådant uttryck
för ortens önskan givetvis ej bör eller kan vara det för varje fall utslagsgivande.

Under diskussionen om skolkommissionens betänkande har, som nämnts,
fråga uppstått om inrättande av kommunala högre flickskolor. Förslaget
synes mig ur flera synpunkter värt att tagas i övervägande. Dess realiserande
skulle onekligen undanröja vissa olägenheter, som äro förbundna med
den nuvarande flickskolorganisationen. Jag finner uppslaget hava det värde,
att en ytterligare utredning i frågan torde böra äga rum.

Då emellertid förslag i detta avseende blivit framställt, anser jag mig böra
påpeka, att om en organisation med kommunala flickskolor kommer till stånd,
densamma i stor utsträckning måste bliva överensstämmande med de kommunala
mellanskolornas. Ifrågavarande skolor böra alltså bygga på genomgången
6-årig folkskola, och kommunen skall ansvara för skolas bestånd
samt besluta om dess ekonomiska förhållanden. I fråga om lärarpersonalens
anställning, avlöningsförmåner m. m. borde i huvudsak gälla vad i sådant
hänseende är stadgat för kommunal mellanskola, varvid dock bör övervägas,
huruvida ej särskilda bestämmelser för tryggande av ett visst antal kvinnliga
lärare äro erforderliga. För inträde i skolan skulle som antytts förutsättas
kunskaper, motsvarande dem, som inhämtas i någon av folkskolans
huvudformer. Skolan borde omfatta fem eller sex årsklasser, och statsbidrag
borde utgå med samma belopp och efter i huvudsak samma grunder som
nu gälla i fråga om kommunal mellanskola.

Jag vill dock ej underlåta att samtidigt erinra om att den olägenheten
för närvarande torde föranledas av en mera allmän omläggning av privat
högre flickskola till kommunal, att på grund av klassernas lägre antal och
skolans minskade omfattning åtskilliga lärarinnor skulle bliva överflödiga.

149

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Under nuvarande förhållanden måste denna omständighet vara ägnad att
mana till en viss varsamhet.

Såsom bestämda förmåner åter, följande av ifrågavarande organisation,
kunna framhållas den säkrare ställning, som skulle beredas den vid skolorna
anställda lärarpersonalen, och jämväl de förbättrade löne- och pensionsförmåner,
som kunna förutses tillkomma denna personal.

Då det är av vikt, att utredning föreligger i fråga om det sätt, varpå den
ifrågasatta nya läroverksorganisationen må genomföras, har jag för avsikt
att i det följande i ett sammanhang behandla frågan om den lokala fördelning
av läroanstalter med olika organisation, som för den närmare framtiden
synes mest ändamålsenlig med hänsyn tagen till de på förhållandena inverkande
olika faktorerna. De åtgärder, jag föreslår, innebära, att i åtskilliga
hänseenden ett prövande av olika vägar skall äga rum under den närmaste
framtiden.

För närvarande är som bekant upprättandet — liksom vidmakthållandet —
av allmänt läroverk förknippat med villkor om vissa åtaganden från vederbörande
kommuns sida, avseende skyldighet för kommunen att dels upplåta
och underhålla läroverkshus och dels lämna bostad eller hyresersättning åt
läroverkets rektor. Skulle, såsom jag nu ifrågasatt, särskilda statsläroverk
för flickor komma till stånd, böra i huvudsak samma villkor uppställas i
fråga om dessa läroanstalter. Erforderliga åtgärder från statens och kommunens
sida torde knappast hinna vidtagas i så god tid, att samtliga dessa
flickläroverk kunna upprättas före ingången av läsåret 1928—1929. För att
emellertid möjligheter för verksamhetens begynnande redan läsåret 1927—
1928 icke skola saknas, har jag beräknat anslag för upprättande av ett sådant
läroverk å riksstaten för budgetåret 1927—1928.

En härmed närbesläktad fråga är, hur förfaras bör i de fall, då, på sätt
jag förordat, allmänna läroverk upplåtas för flickor på samma villkor som
för gossar. I fråga om de högre allmänna läroverk, vilkas gymnasier äro
tillgängliga för kvinnliga lärjungar, gäller att det åligger vederbörande
stad att bestrida »jämväl övriga utgifter, som för läroverket må föranledas
av de kvinnliga lärjungarnas vistande vid läroverket och deras deltagande i
undervisningen». Ett motsvarande villkor synes mig rimligt, även i händelse
rätten till intagning av flickor utvidgas. Jag vill ånyo framhålla, att en dylik rätt
ej innebär och ej heller kan innebära en obegränsad rätt till utvidgning av
vederbörande läroanstalt, utan att den begränsning i avseende på klassavdelningarnas
antal, som vid de allmänna läroverken är föranledd av tillgången
på anslag och av utrymmesförhållanden, alltjämt måste upprätthållas.
Under sådana omständigheter torde de lokalförändringar, som flickornas
allmännare tillträde till läroverken föranleder, i regel ej bliva mera
omfattande än de, som nu visat sig nödvändiga för flickornas undervis -

150

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

ning vid en del gymnasier, och kommunernas åtaganden i berörda hänseende
lärer således ej behöva bliva betungande. Förmånen för en stad
att på detta sätt få flickundervisningen väl ordnad torde dessutom böra
högt skattas.

Självfallet är ock, synes det mig, att någon begränsning i avseende å
mottagandet av flickor från orter utanför läroverksstaden, liksom beträffande
de manliga lärjungarna, ej får ifrågakomma annat än i den mån gällande
bestämmelser redan medgiva.

För närvarande uppehåller staten en enda för flickor avsedd läroanstalt
av här ifrågavarande slag, nämligen den till högre lärarinneseminariet
i Stockholm anknutna normalskolan för flickor. Denna skola är nu
organiserad som 8-klassig flickskola med 3 förberedande klasser. Då seminariet
allt fortfarande skulle vara i verksamhet, måste också dess övningsskola
bibehållas. Såsom jag i annat sammanhang anfört, böra dock skolans
förberedande klasser avvecklas men skolan i övrigt vara organiserad som

8-klassig flickskola. Emellertid synes en utvidgning av skolan kunna med
fördel vidtagas på sådant sätt, att en realskolavdelning anknytes till den
samma. Denna avdelning bör då anordnas på sätt jag nyss angivit beträffande
statsrealskolor för flickor. Den bör således anknyta till folkskolans
sjätte klass och med 4-årig lärogång leda fram till realexamen.

En dylik utvidgning av normalskolan torde kunna genomföras utan större
svårigheter. Som bekant har högre lärarinneseminariet länge haft stora vanskligheter
att kämpa med i avseende på utrymme. Läroanstaltens lokalfråga
är utan tvivel ganska invecklad och svårlöst och kan ej nu upptagas till
definitiv prövning. Detta är ej heller erforderligt för realiserandet av mitt
nu föreliggande förslag, då bland annat genom de förberedande klassernas
indragning erforderliga klassrum skulle bliva disponibla.

Såsom jag i annat sammanhang anfört, bör avvecklingen av de förberedande
klasserna taga sin början med läsåret 1928—1929. Åtgärder för det
ifrågasatta upprättandet av en realskolavdelning vid normalskolan kunna
vidtagas redan med ingången av läsåret 1927—1928. Till frågan om beredande
av härför behövligt anslag torde jag få tillfälle i annat sammanhang
återkomma.

Jag har i det föregående omnämnt det framställda önskemålet att manliga
lärarkandidater måtte under sin utbildningstid få tillfälle att erhålla
någon erfarenhet angående flickors undervisning och uppfostran. Detta önskemål
synes utan svårighet kunna i viss mån fyllas genom det ovan föreslagna
upprättandet i några större städer av särskilda för flickor avsedda
högre läroverk. Något av dessa skulle då lämpligen kunna i berörda hänseende
fungera som provårsläroverk. I Uppsala och Lund, dit provårsläroverk
för närvarande jämväl äro förlagda, torde åtminstone tills vidare särskilda
högre flickläroverk knappast komma att upprättas. Då emellertid i

151

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

båda dessa städer privata högre läroverk för flickor alltfort torde komma
att vara i verksamhet, synes det vara möjligt att efter överenskommelse
med dessa läroanstalter vid dem vidtaga de anordningar som för ifrågavarande
syftes vinnande kunna vara erforderliga.

152

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolkommis sionen.

V. Realskolan.

Den ordning, jag ansett mig böra föreslå beträffande skolreformens genomförande,
medför som konsekvens, att man tills vidare har att räkna med
realskolor, som bygga på folkskolans tredje klass, jämsides med sådana
som anknyta till avslutad folkskolekurs. Såsom jag redan i det föregående
uttalat, bör den omläggning av det inre arbetet, som jag funnit nödvändig,
äga sin tillämpning på båda dessa parallellt förekommande realskoltyper.
Jag anser tillika, att även i åtskilliga andra hänseenden likartade
grunder böra gälla, t. ex. i fråga om språkföljd, intagning, flyttning
och avgång.

Innan jag emellertid går att närmare angiva min egen uppfattning rörande
dessa angelägenheter, finner jag mig böra i ett sammanhang lämna
en kort redogörelse för vad som under ärendets tidigare behandling förekommit.

Såsom jag redan erinrat, innebär skolkommissionens förslag, att den på
sexårig grundskola vilande realskolan skulle vara fyrklassig och i sin helhet
bilda underlag för gymnasiet.

Kommissionen har väl övervägt möjligheten att förkorta realskolekursen
med ett år, men icke funnit en sådan åtgärd tillrådlig. Skolan skulle alltså
i stort sett hava samma mal som den nuvarande realskolan och kommunala
mellanskolan (Betänkande I: 1, sid. 247 ff.). Vid lösandet av sin uppgift skulle
realskolan dock komma att få en annan ställning än den hittillsvarande. Den
erhölle en annan utgångspunkt än den nuvarande, den komme att intaga
en annan ställning till gymnasiet och den skulle i viss utsträckning samarbeta
med den föreslagna flickskolan, något som nu vore främmande för
realskolan.

Vad angår frågan om de främmande språkens ställning (Betänkande I: 1,
sid. 248 ff.), hävdar kommissionen, att realskolan borde bereda obligatoriskt utrymme
för två främmande språk. Rörande språkföljden föreslår kommissionen
en genomgripande förändring, åsyftande dels att engelskan skulle normalt
bliva begynnelsespråk, tyskan andra språk, dels att språkföljden skulle kunna
på visst närmare angivet sätt växla inom olika parallellavdelningar av samma
skola. För den förstnämnda ändringen i hittillsvarande ordning har kommissionen
anfört en utförlig motivering (Betänkande I: 1, sid. 252—256), till vilken
jag torde få hänvisa. Enligt förslaget skulle vid den normala språkföljden
engelska inträda i första klassen, tyska i andra, varjämte franska såsom
frivilligt ämne skulle läsas det sista skolåret. Av avvikande språktyper

153

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

skulle tre former förekomma, eu med kombinationen tyska—engelska,
en med kombinationen tyska—franska och en med kombinationen engelska
—franska. Även vid dessa typer, skulle det tredje språket kunna frivilligt
läsas det sista skolåret. Dock må erinras, att kommissionen därjämte förutsatt,
att genom visst timutbyte latinundervisningen skulle kunna förberedas
i fjärde klassen för de lärjungar som så önskade, och att dessa lärjungar
icke skulle kunna tillvälja det tredje språket.

Mot kommissionens förslag angående begynnelsespråket i realskolan
hava dess ledamöter Swartling och Åström avgivit reservation (Betänkande
I: 2, sid. 753—759), vari hävdats, att språktypen tyska—engelska borde
bliva den normala. Att vid sidan därav, vid större läroanstalter med parallellavdelningar,
försök i viss utsträckning gjordes med språkföljden engelska
—tyska ansåges emellertid vara lämpligt bl. a. i syfte att vinna ökad erfarenhet
om verkningarna av en sådan språkordning. Däremot hyste reservanterna
betänkligheter mot de övriga av kommissionen tilltänkta språktyperna
för realskolan.

I avseende på inträdesprövningarna har jag redan framhållit, att skolkommissionen
ifrågasatt förbättrade anordningar, i syfte att dessa må giva
ett rättvisare utslag än för närvarande är fallet.

Kommissionen har icke ansett bestämmelser erforderliga angående viss
minimiålder vid inträdet i realskolan, men föreslagit, att inträde i första
klassen icke borde stå öppet längre än intill dess lärjunge fyllt 16 år;
dock med möjligheter till undantag från regeln.

Beträffande sättet för inträdesprövningens ordnande (Bet. I: 1, sid. 260 ff.) har
kommissionen hållit före, att en ordnad samverkan mellan folkskolans och realskolans
lärare borde författningsmässigt fastslås som ett normalt led i prövningen.
De avlämnande lärarna skulle sålunda meddela skriftliga omdömen dels
rörande den inträdessökandes kunskaper, dels ock i fråga om vissa personliga
egenskaper hos denne. Omdömena ansåges höra avse en icke alltför snävt
begränsad tidsperiod för att såmedelst kunna lämna en mera trogen bild
av vederbörande lärjungars studieförutsättningar. I samband med avgivandet
av berörda omdömen borde jämväl en statistisk översikt över samtliga
inom den inträdessökandes klass under sista året utdelade vitsord tillhandahållas.
Karaktärsomdömena borde visserligen avgivas ur bestämda synpunkter,
men möjlighet också hållas öppen för deras meddelande i mera
fri form, på det att de ifrågavarande omdömena måtte erhålla »en omedelbar
och adekvat prägel». För att underlätta ett allsidigt och rättvist bedömande,
föreslår kommissionen vidare, att, då så lämpligen kunde ske, personliga
konferenser borde äga rum mellan de avlämnande och de mottagande
lärarna. De här ifrågavarande omdömena från den avlämnande
läroanstalten skulle emellertid i intet fall vara för den prövande läraren
bindande, utan allenast tjäna till ledning.

Vidare uttalar kommissionen, att större vikt, än vad hittills varit fallet,
borde läggas på en mera allsidig undersökning av den inträdessökandes såväl
förståndsutveckling som kunskaper. Prövningen borde därför särskilt
inriktas på sådana ämnen, vilka, antingen på grund av sin egenart (t. ex.

154

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

modersmålet och matematik) eller med hänsyn till de olika inträdessökandenas
individuella anlag och fallenhet, kunde vara ägnade att låta vars och
ens förutsättningar för ett framgångsrikt fullföljande av studierna träda i
dagen. Att för undersökningen anlita det s. k. intelligensprövningsförfaraudet
har kommissionen icke kunnat förorda.

Kommissionen framhåller därjämte, att prövningarna icke borde erhålla
offentlig karaktär. Däremot ifrågasättes, att de förrättades i närvaro av
den föreslagna lokalstyrelsens medlemmar, möjligen utökade med ett eller
annat av vederbörande kommunala representation utsett vittne. Jämväl
föreslås, att prövningarna, för att de måtte bedrivas under möjligast likartade
former, skulle av skolöverstyrelsen särskilt kontrolleras.

I fortsättningen betonar kommissionen, att farhågorna att den föreslagna
inträdesexamen skulle komma att innebära en missvisande och alltför sträng
»gallring», skulle visa sig överdrivna. I stället hävdas, att en enligt de
uppdragna linjerna verkställd prövning vore ägnad att bliva mera rättvist
vägledande än den nuvarande, dels därigenom att lärjungarna befunne sig
på ett högre åldersstadium, dels genom den förutsatta samverkan mellan
folkskolan och läroverket, dels slutligen genom den mera rationella formen
för prövningens verkställande.

Vad därefter angår flyttningsbestämmelserna, har kommissionen ansett
något skärpta villkor påkallade (Bet. I: 1, sid. 264—266), varjämte föreslagits,
att lärjunge i regeln icke skulle få begagna sig av undervisningen i realskolan
längre än under sammanlagt högst sex år.

Enligt skolkorn missionens uppfattning, skulle, såsom jag redan erinrat,
realskolan, i likhet med vad nu sker, avslutas genom en särskild kontrollerad
avgångsexamen, vilken föreslås hädanefter benämnd realexamen. Frågan
om sättet för anordnande av densamma avhandlar kommissionen å
sid. 267—269 och 378—387 av Betänkande I: 1.

Vid utformande av sitt förslag har kommissionen sökt avhjälpa de brister,
som för närvarande anses vidlåda motsvarande examen. Några mera genomgripande
förändringar i sättet för examens verkställande avser förslaget
emellertid icke att medföra. De jämkningar, som ifrågasatts, åsyfta närmast
att ställa prövningen i mera naturligt samband med den föregående
undervisningen samt att låta den skriftliga och den muntliga prövningen bättre
komplettera varandra. Därjämte innebär förslaget, att de former för examenskontrollens
utövande, som hittills gällt i fråga om de kommunala och
enskilda läroanstalterna, skulle komma att gälla även de allmänna läroverken.

Skolkommissionen har i Betänkande I: 1, sid. 269—282 framställt förslag
till undervisningsplan för realskolan och bygger denna på de allmänna
grunder, för vilka jag i det föregående redogjort. Ett detaljerat förslag till
kursplaner för de olika ämnena har meddelats i Betänkande I: 2, sid.
511''—526. Grunderna för desamma återfinnas i samma betänkande sid.
585—647.

Jag saknar anledning att här inlåta mig närmare på dessa frågor och
skall begränsa mig till att erinra därom, att kommissionen (sid. 277—279)

155

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mgått på en detaljerad jämförelse mellan arbetsbelastningen i den nya och
den nuvarande realskolan, som utvisade att arbetet å lärorummet i den
förra icke skulle bliva större än nu å motsvarande skolstadium. Och
vad angår det övriga arbete, som kunde komma att påläggas lärjungarna,
framhåller kommissionen, att den förutsatt, att en rationell fördelning komme
till stånd mellan lärjungarnas arbete i skola och hem, i syfte att sistnämnda
del av arbetet må kunna i möjligaste mån inskränkas. Då därtill
komme, att de skriftliga arbetena i regeln skulle utföras i skolan, ansåges
det med fullt fog gälla, att arbetsbelastningen i själva verket för samtliga
klasser skulle understiga den nu faktiskt i läroverken och de kommunala
mellanskolorna förekommande. Slutligen finge ej förbises, att anordningen
med halvdagsledighet för friluftsliv varje vecka skulle kraftigt bidraga att
skydda lärjungarna från överansträngningens fara.

I vad det gäller det kombinerade problemet om grundskolans och realskolekursens
längd återfinnes en redogörelse för den tidigare remissbehandlingen
i Sammanfattning I (sid. 125—151). Ställningstagandet till kursplanen
för realskolan samt för övriga i förslaget ingående skolformer behandlas
å sid. 194—229, till frågan om inträdesprövningar och flyttningsbestämmelser
å sid. 232—244 och sid. 248—251. För ställningstagandet till realexamen
redogöres å sid. 252—263 av sammanfattningen.

Skolöverstyrelsen har ägnat stor uppmärksamhet åt spörsmålet om realskolans
bildningsmål och realskolekursens ur olika synpunkter lämpliga omfattning
(Utlåtande sid. 62—77).

Överstyrelsen fastslår, att realskolexamen visat sig fylla ett verkligt behov
och i väsentlig mån motsvarat det syfte, för vilket den inrättades.
Emellertid ansåges de faktiska förhållandena hava ådagalagt, att de farhågor,
som uttalades, då realskolan genom 1904 års beslut, i strid mot riksdagens
gamla program, utrustades med en sjätte klass, avslutningsklassen, i huvudsak
besannats, i all synnerhet vad åldersförhållandena angår. Realskolans
utbyggande med en sjätte klass vore enligt överstyrelsens asikt ett missgrepp.
Med stöd av undersökningar över realskolelevernas val av levnadsbana
gör överstyrelsen gällande, att från synpunkten av olika lärjungegruppers
behov knappast några avgörande skäl förefinnas för att realskolan måste
bibehållas vid sin nuvarande omfattning. Å andra sidan syntes det vara
värt att särskilt beaktas, att på många håll den åsikten med styrka framförts,
att de många lärjungar, som söka sin utkomst på praktiska levnadsbanor,
nu finge börja därmed vid alltför hög ålder. Aven hänsynen till
den högre folkskolan finner överstyrelsen motivera avkortande av realskolan
med ett år. De invändningar, som ur skilda synpunkter kunde göras häremot
ansåge överstyrelsen icke avgörande.

Överstyrelsens förslag innebär alltså, att den på sexårig grundskola byggda
realskolan skulle göras treklassig. Den tills vidare bibehållna linjen i anslutning
till folkskolans tredje klass skulle vara femklassig. Visserligen skulle
denna organisation nödvändiggöra en sänkning av realskolans bildningsmål,

Myndig heterna.

156

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

och därmed även en beskärning av den kompetens, som realskolexamen nu
skänkte. Men starka skäl talade för att realskolan även med den avsedda
begränsningen skulle kunna tillbörligen tillgodose sin gamla uppgift att vara
en allmänt medborgerlig bildningsanstalt, avsedd att förbereda för inträde
på olika levnadsbanor och för fortsatt utbildning i gymnasium eller i särskilda
fackskolor. Och dess examensmål skulle nås genom en studiekurs,
som icke i något fall behövde bli längre än den, som ledde fram till realskolexamen,
låt vara att detta mål skulle få en något lägre valör. Slutligen
erinrar överstyrelsen, att om realskolekursen kunde på föreslaget sätt göras
ekonomiskt mindre betungande, möjligheterna därmed bleve större att låta
ett ökat antal ungdomar i övergångsåldern komma i åtnjutande av den utbildning,
som genom densamma kunde vinnas.

Sin ståndpunkt till frågan om inträdesprövningar och examina angiver
överstyrelsen å sid. 119—126 av sitt utlåtande.

Enligt överstyrelsens åsikt talade goda skäl för att icke med alltför stor
stränghet begränsa tillfällena att erhålla det mått av utbildning, realskolan
skulle meddela. I avseende på sättet för inträdesprövningens ordnande,
framhåller överstyrelsen, att skolkommissionens förslag, vilka ej sällan syntes
hava missuppfattats eller åtminstone till sin innebörd och syftning överdrivits,
hade delvis vunnit gillande men delvis mötts av kritik. Bl.
a. hade därvid framhållits, att det skulle vara att lägga ett allt för stort
ansvar på de lärare, som både att förrätta prövningarna, att fordra, att de
skulle avgöra, huruvida de sökande ägde tillräckliga förutsättningar för fortsatt
studiearbete eller ej. Häremot betonar överstyrelsen, att inträdesprövningen
till realskolan även med de av kommissionen föreslagna förändringarna
i huvudsak skulle få samma syfte som den prövning, vilken redan
nu förrättades i alla läroverk och mellanskolor och som hittills icke ansetts
lägga något oskäligt ansvar på de lärare, som hade att förrätta den. Kunde
de föreslagna åtgärderna möjliggöra ett allsidigare och säkrare bedömande
av de inträdessökande än som med nuvarande ordning vore möjligt, så
syntes detta blott vara ägnat att lätta ansvaret och minska svårigheterna
för dem, som prövningen ålåge. Beträffande särskilt förslaget om viss samverkan
mellan de avlämnande och de mottagande lärarna, syntes många skäl
tala för önskvärdheten av att lämpliga former för en sådan samverkan utfunnes.
Det vore emellertid uppenbart, att därvid vissa svårigheter mötte,
som icke alltid kunde övervinnas. I varje fall borde, på sätt kommissionen
framhållit, de personliga omdömen, som avgåves av de avlämnande lärarna
icke vara på något sätt bindande för de prövningsförrättande lärarna utan
blott tjäna till ledning.

I fråga om realskolexamens bibehållande såsom en kontrollerad avgångsprövning
instämmer överstyrelsen med skolkommissionen (Uti. sid. 125—
126). Men examen borde så anordnas, att den så litet som möjligt vore
ägnad att medföra oro och nervositet hos examinanderna, och betygsgivningen
syntes i allt väsentligt böra bliva beroende av vad som presterats
under det dagliga arbetet i skolan och icke förryckas av de tillfälligheter,
som alltid åtföljde ett examensprov. Överstyrelsen har funnit sig snarast
böjd att avstyrka förslaget om att särskilda ombud skulle förordnas att
övervaka examen.

157

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Jag har redan redogjort för den principiellt avböjande ståndpunkt, som
reservanterna inom skolöverstyrelsen intagit till förslaget om fyraårig realskola
byggd på folkskolans sjätte klass.

Under framhållande (Uti. sid. 248—254) av att realskolan allt fortfarande
borde i stort sett hava samma uppgift och mål som nu, begränsa sig reservanterna
till att beträffande realskolans organisation yttra sig om språkfrågan
och om de allmänna synpunkterna på undervisningsplauen. I förstnämnda
avseende avböja reservanterna förslaget att göra engelska till begynnelsespråk
och hålla före, att tyskan fortfarande borde vara det första
främmande språket. Dock borde prov med engelska ytterligare och i större
omfattning än hittills anställas. Skolkommissionens allmänna synpunkter
på undervisningsplanen delas i stort sett av reservanterna. I avseende på
frågan om indragning av sjätte realskoleklassen vid vissa läroverk ansåge
sig reservanterna icke böra föreslå en sådan, då den utan tvivel skulle medföra
en sugning till gymnasiet av lärjungar, som vore mindre lämpliga för
fortsatta teoretiska studier.

I likhet med ett synnerligen stort antal myndigheter, som yttrat sig i
denna fråga, ställde sig reservanterna mycket tveksamma angående lämpligheten
och utförbarheten av vad kommissionen anfört i fråga om urvalet
av studiebegåvningarna genom inträdesprövningar. Kunskapsproven borde
liksom hittills i huvudsak vara avgörande vid inträdesprövningarnas bedömande.
I likhet med kommissionen ansåge dock reservanterna, att de inträdessökande
borde förete kunskapsbetyg från de skolor, från vilka de
komme. Ej heller ville reservanterna motsätta sig, att de avlämnande lärarna
meddelade skriftliga omdömen eller att personliga konferenser mellan
de avlämnande och mottagande lärarna, där så lämpligen kunde ske, komme
till stånd, blott man från början vore fullt medveten om, att dessa anordningar
endast i undantagsfall kunde få någon större betydelse och att ifrågavarande
betyg och omdömen i intet fall avsåges vara för den prövande
läraren bindande utan allenast borde tjäna till ledning. Reservanterna ansåge
sig ej böra tillstyrka, att prövningarna förrättades i närvaro av den lokala
styrelsens medlemmar eller av särskilt utsedda vittnen. I motsats till skolkommissionen
hölle reservanterna vidare före, att såväl viss minimiålder
som viss maximiålder för inträde i realskolan borde bestämmas. Däremot
vore föga att erinra emot förslaget till viss skärpning av flyttningsbestämmelserna.

Spörsmålet om realskolexamen — reservanterna anse anledning saknas
att ändra detta namn — avhandla reservanterna å sid. 271—276. Därvid
hävdas, att realskolans högsta klass allt fortfarande borde avslutas med en
examen, men anses vissa förändringar i den föreslagna ordningen böra vidtagas.
Bl. a. stiilla sig reservanterna avvisande mot tanken att utvidga
ombudsinstitutionen att gälla även de allmänna läroverken. Tillika
uttalas, att en del av de kommunala mellanskolorna numera nått en sådan
utveckling, att realskolexamen vid dessa ej alltid behövde övervakas av
någon ledamot av överstyrelsen eller ett av överstyrelsen utsett ombud.
Det borde därför tagas under övervägande, huruvida ej överstyrelsen kunde
erhålla rätt att för varje särskilt fall bestämma, hur examen lämpligen borde
övervakas. Dessa bestämmelser borde då giilla samtliga läroanstalter med
rätt att anställa sådan examen, således även de allmänna läroverken.

Skol sakkunniga.

158 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Såsom jag redan framhållit har generaldirektör Berg qvist i sitt utlåtande
tagit till orda för att den nuvarande realskolan tills vidare skulle bestå vid
sidan av den 4-åriga. I övrigt anför Bergqvist beträffande nu förevarande
ämnen i huvudsak följande.

Den nuvarande realskolan hade i själva verket fått sig pålagd en trefaldig
uppgift. Den skulle meddela ett erforderligt mått av medborgerlig bildning
åt alla dem, som utan att hava behov av någon högre examen söka sig ut
på de många skiftande »praktiska» banor, vilka i våra dagar ute i livet
byggas upp av industri, hantverk, handel och samfärdsel, inom den kommunala
och enskilda förvaltningen o. s. v. Vidare skulle den leda till en allmänt
medborgerlig bildning till en utsträckning, som kan erfordras för att
— antingen omedelbart eller efter genomgång av särskilda fackliga tilläggskurser
— vinna inträde i vissa slag av lägre förvaltningstjänst (post-, telegraf-,
tull- och järnvägsförvaltntng m. m.). Och slutligen skulle den som
gymnasiets organisatoriska underlag förbereda för inträde i detta. Det hade
emellertid visat sig svårt för realskolan att tillfredsställande tillgodose samtliga
dessa uppgifter. Särskilt hade den första av dem lätteligen kommit att
bliva lidande på bekostnad av de båda övriga. Bergqvist framkastar därför
den tanken, att den förstnämnda uppgiften — den omedelbara förberedelsen
för det praktiska livet — skulle kunna övertagas av den nuvarande högre
folkskolan, vilken skolform skulle såsom »praktisk realskola» inrangeras i
skolsystemet vid sidan av den nuvarande »allmänna» realskolan och avslutas
med en »praktisk realexamen». På orter, där inga praktiska realskolor
funnes jämte de allmänna, kunde en »praktisk linje» infogas i den allmänna
realskolan. Genom den föreslagna anordningen vunnes två fördelar:
den högre folkskolan finge en mera bestämd uppgift än nu och dess arbete
vunne en viss auktorisation genom den examen, varmed det avslutades.
Den allmänna realskolan erhölle ett mera enhetligt mål och kunde därigenom
i sitt arbete uppnå en högre grad av fasthet än nu vore möjligt.

I fråga om inträdesprövningarna framhåller Bergqvist med styrka de
brister, med vilka de för närvarande äro behäftade, och anser, att det vore
välbetänkt, om en samverkan mellan den avlämnande och den mottagande
skolans lärare kunde, på sätt skolkommissionen föreslagit, komma till stånd.
Bergqvist synes i övrigt godtaga skolkommissionens förslag till anordnande
av inträdesprövningen (Våra skolor sid. 227 ff.).

Redan i samband med sin diskussion av olika grundskolestadier hava de
sakkunniga övervägt realskolans omfattning.

De sakkunniga hava funnit realskolan alltjämt behövlig inom organisationen
samt velat vid realskolekursens slut behålla särskild avgångsexamen,
för vilken namnet realexamen godtages. Frågan om den av skolöverstyrelsen
föreslagna avkortningen av realskolan hava de sakkunniga ingående
prövat (Utredning sid. 157—179) och synas dessa överväganden hava utmynnat
i att en dylik åtgärd icke är tillrådlig.

De sakkunniga hava utarbetat kurs- och timplaner för skilda typer av
realskolor och lämna sid. 180—193 en närmare redogörelse för undervis -

159

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ningsplanernas allmänna läggning. Med de avvikelser som nedan sägs, hava
de sakkunniga i allt väsentligt anslutit sig till skolkommissionens synpunkter
och förslag, De sakkunniga hava dock i motsats till skolkommissionen
ansett, att tyskan, åtminstone i normala fall, fortfarande borde vara det
först begynnande språket i realskolan, att latinet icke borde dragas ned i
realskolan, men att däremot franskan borde ingå i skolans två högsta klasser
som frivilligt ämne för lärjungarna i allmänhet och som obligatoriskt
ämne för de lärjungar, som skulle övergå till gymnasiet, med rätt för de
lärjungar, som läsa franska, att avstå från undervisningen i teckning eller
i slöjd eller i båda dessa ämnen. Hithörande organisatoriska och pedagogiska
problem hava de sakkunniga utförligt diskuterat i kap. V (De främmande
språken i den högre skolan, sid. 51—101).

Spörsmålet om intagning, flyttning och examina inom de skilda i förslaget
ingående skolformerna dryfta de sakkunniga i kap. XII av utredningen
sid. 317—369.

Vad angår intagningen i realskola, övervägas först bestämmelser angående
minimi- och maximiålder för lärjunge vid intagningen.

I fråga om prövningen framhålla de sakkunniga, att enklaste formen av
garanti för att det stadgade kunskapsmåttet vore för handen, vore att den
mottagande skolan godtoge ett av folkskolan givet betyg, vilket vitsordade,
att inträdessökanden vore i besittning av de kunskaper, som grundskolan
skulle meddela. Därigenom erhölles på en viktig punkt enhetlighet på det
offentliga skolväsendets område, och därigenom onödiggjordes den alltid
enerverande, ofta missvisande inträdesprövningen. De sakkunniga anföra
emellertid åtskilliga svårigheter, som vore förbundna med en dylik anordning
(Utredn. sid. 320—321). Om det ej med fördel ginge för sig att ensamt
lita till de från folkskolan erhållna betygen, bleve det tydligen nödvändigt
att underkasta de inträdessökande särskild prövning. Därest dylik
prövning skulle bibehållas, bleve det angeläget att se till, att den, på
samma gång den bleve så rättvist vägledande som möjligt, ej måtte bliva
onödigt betungande eller enerverande för de i densamma deltagande inträdessökande,
ej heller komme att utöva ett otillbörligt tryck på grundskolans
arbete.

De sakkunniga uttala till en början, under anslutning till skolkommissionens
förslag, att det syntes ur liera synpunkter önskvärt, att i fråga om
övergången till högre skola en lämplig samverkan mellan denna skolas
och grundskolans lärare komme till stånd. De sakkunniga betona ytterligare,
att formerna för dylikt samarbete måste växla allt efter de lokala
förutsättningarna. För egen del framkasta de sakkunniga tanke på en särskild
intagningsnämnd (Utredn. sid. 324), som skulle hava att ordna olika
med inträdesprövningen sammanhängande förhållanden.

Enligt de sakkunnigas mening syntes inträdesprövningarna kunna försiggå
i nära överensstämmelse med vad som nu gällde vid prövningen till den
6-åriga realskolans första klass. Det vore synnerligen önskvärt, att kunskapsprövningen
måtte anordnas så, att den tillika ådagalade de sökandes
allmänna mognad och utveckling. I detta syfte borde särskild vikt läggas
vid resultatet i sådana ämnen som modersmålet och räkning och förhören

Departe mentschefen.

Realskolans

bildningsmål.

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

i allmänhet få en sådan läggning, att de toge icke blott de prövandes minne
utan jämväl deras förstånd i anspråk.

De sakkunniga överväga därefter frågan, i vilken omfattning prov borde
förekomma och komma till det resultatet, att lärjunge från folkskolans huvudformer
borde pröva i modersmålet och räkning, hembygdskunskap, respektive
gografi och naturkunnighet, men däremot på anförda skäl icke i
kristendomskunskap och historia, därest han från grundskolan hade minst godkänt
vitsord i dessa ämnen. Det syntes emellertid icke kunna tillrådas att låta
denna frihet från särskilt prov i kristendomskunskap och historia gälla även
inträdessökande, som fått sin förberedande undervisning i folkskola, tillhörande
någon av undantagsformerna, i enskilda skolor eller i hemmen. De
sakkunniga lämna vidare en redogörelse för hur de tänkt sig, att prövningen
i detalj borde vara anordnad.

Med avseende på intagningen i flickskolan hävda de sakkunniga, att en
statsunderstödd enskild flickskola, om den i fråga om lärjungarna skulle
bliva likställd med realskolan, icke kunde fritagas från allmän inträdesprövning.
Som regel måste man enligt de sakkunnigas mening gå ut ifrån att
i sådan skola inträdesprövning anordnades. Till förhindrande av att vid
flickskola med förberedande klasser dessa klassers lärjungar erhölle en gynnsammare
ställning än övriga inträdessökande, ansåges det lämpligt, att
prövningen försigginge under officiell kontroll, antingen genom den ovan
omnämnda intagningsnämnden eller genom särskilt ombud, utsett av skolöverstyrelsen.

I fråga om flyttning i realskolan ansluta sig de sakkunniga i stort sett
till vad skolkommissionen anfört (Utredn. sid. 342 ff.). Enahanda gäller
formerna för realexamen och villkoren för denna examens godkännande.
Beträffande särskilt sättet för examens övervakande hyste de sakkunniga
dock en annan mening, i det att särskilda ombud icke borde förordnas såsom
examensledare, utan borde denna uppgift påvila inspektor, i de fall,
då medlem av överstyrelsen icke fullgjorde uppdraget.

För de sakkunnigas ställning till förslaget om praktisk realexamen har
jag i annat sammanhang (sid. 99) redogjort.

Jag har redan i det föregående hävdat den ståndpunkten, att den högre
skolans nuvarande uppgift och mål icke bör i samband med nu förestående
reform underkastas någon principiell jämkning. Även då det gäller realskolan,
ställes man inför krav på en avkortning av skolan uppifrån — oberoende
av grundskolestadiets omfattning och realskolans därav betingade klassantal
— och därmed inför frågan om en sänkning av skolans mål. För
en dylik förändring hava tvivelsutan vissa beaktansvärda skäl blivit anförda.
Vid den prövning jag ägnat denna angelägenhet, har jag dock icke blivit
övertygad om att det för närvarande vore välbetänkt att låta avgörandet
falla i denna riktning. Huvudsakligen på de grunder, som av de skolsakkunniga
anförts, finner jag mig böra förutsätta att även inom den framtida
organisationen realskolan erhåller enahanda självständiga uppgift och mål,
som nu gäller i fråga om såväl realskolan som kommunala mellanskolan.
Fn avkortning upptill bör alltså icke ifrågakomma. Härav följer, att den

161

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

till tredje folkskoleklassen anknutna realskolan blir sexklassig och den till
sjätte folkskoleklassen anknutna fyrklassig.

På frågan om realskolans undervisningsplan i dess allmänhet anser jag
mig här icke hava anledning att närmare inlåta mig. De grundsatser, som
efter min mening böra vara vägledande vid dess utformande, har jag förut
utförligt klarlagt. Det enda spörsmål av mera central betydelse, som i detta
sammanhang synes mig påkalla ett uttalande från min sida, knyter sig till
de främmande språkens ställning. Delade meningar hava, såsom redan erinrats,
gjort sig gällande i denna punkt. Skolkommissionens majoritet har
föreslagit, att engelskan generellt skulle bliva begynnelsespråk i den fyrklassiga
realskolans normaltyp, men vid sidan av denna skulle förekomma
s. k. avvikande språktyper med tyska såsom begynnelsespråk. På andra håll,
senast av de skolsakkunniga, har den nuvarande språkföljden funnit försvarare.
För min del är jag benägen att anse denna senare ståndpunkt
såsom den starkast motiverade, framförallt under de organisatoriska förhållanden,
som vid bifall till mitt förut framställda förslag åtminstone tills
vidare skulle komma att bestå.

Vad de växlande språktyperna angår, vill jag visserligen icke förneka,
att skäl kunna tala till förmån för ett tillmötesgående i viss utsträckning
av detta krav. Men då jag närmare tänker mig in i, hur anordningen
skulle komma att verka, får jag ett starkt intryck av att mycket avsevärda
praktiska olägenheter äro förbundna med densamma. Det synes mig fördenskull
välbetänkt, att ett av de syften, som det nämnda förslaget avsett
att främja, tillgodoses under fortsatt anlitande av försöksvägen vid läroverk,
där intresse och anslutning äro att påräkna.

Jag är alltså enig med de skolsakkunniga därutinnan, att tyska bör inträda
i den fyrklassiga realskolans första klass och engelska i dess andra
klass. I den sexklassiga realskolan skulle förhållandena i nu berörda avseende
bliva oförändrade.

Vad vidare angår det tredje språket, franskan, har ämnet nu den ställningen,
att det läses frivilligt i realskolans femte och sjätte klasser samt i
den kommunala mcllanskolans tredje och fjärde klasser. Skolkommissionen
har föreslagit, att franskan skulle frivilligt läsas endast i högsta realskoleklassen,
men där med förstärkt timtal. De skolsakkunniga ha uttalat sig
för bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen dock med den
möjligheten, att franska skulle kunna inträda i stället för vissa övningsämnen.
Efter mitt sätt att se tala goda skäl för den förstnämnda anordningen,
vilken är ägnad att effektivt minska språkträngselns olägenheter. Och
jag anser mig böra tillägga, att ett ersättande av undervisning i övningsämnen
med sådan i teoretiska ämnen från mina utgångspunkter framstår
såsom en mindre lycklig åtgärd. Jag anser emellertid, att här berörda spörs Rihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.) It

Undervis ningsplan.

162

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mål svårligen kan slutgiltigt bedömas utan att betraktas i samband med
andra kurs- och timplanfrågor.

Beträffande skolkommissionens förslag att förbereda gymnasiets latinundervisning
genom att skjuta ned ämnet latin i realskolans högsta klass, har
den kritik, som anordningen mött, övertygat mig om, att man bör anlita
andra vägar än denna för att möta språksvårigheterna på ett treårigt latingymnasium.
Härtill återkommer jag längre fram.

Intagning. Det spörsmål beträffande realskolans organisation, som synes hava rönt den livligaste
uppmärksamheten under meningsutbytet, är otvivelaktigt frågan om inintagningen
i skolan. Skolkommissionens förslag ansluter sig ganska nära till nu
bestående ordning. Kommissionen har utgått ifrån att inträdesprövning fortfarande
skall förekomma vid övergång från folkskola till läroverk och avse samtliga
sjätte folkskoleklassens läroämnen. Och i full anslutning till nu gällande
ordning hava inträdesfordringarna hänförts till kurser, genomgångna i folkskola
av A-formen. Detta är fallet för närvarande vid inträde såväl i realskolan
som i den kommunala mellanskolan. Skiljaktigheten består allenast
i kursernas av skolornas avvikande organisation betingade olika omfattning.
Möjligen kan en viss olikhet sägas ligga däri, att skolkommissionen ansett
sig böra uttryckligen betona, att prövningen skulle inriktas på att utröna
icke blott kunskaperna utan också förståndsutvecklingen. Men jag har svårt
att häri se någon principiell nyhet. Det torde nämligen icke kunna sägas,
att man hittills vid bedömandet av de till första läroverksklassen inträdessökandes
förutsättningar uteslutande lagt vikt vid ensidiga minneskunskaper
utan att jämväl lärjungarnas förmåga av eftertanke och deras förståndsmognad
beaktats.

Om jag alltså ur synpunkten av prövningens omedelbara uppgift icke
kunnat tillägna mig den uppfattningen, att skolkommissionen avlägsnat sig
från nu bestående förhållanden, är det obestridligt, att dess förslag i avseende
på formerna för prövningen och dess bedömande innebär någonting,
åtminstone beträffande de allmänna läroverken principiellt nytt. Jag åsyftar
härvid den samverkan mellan den avlämnande och den mottagande skolans
lärare, som skolkommissionen önskat se fastslagen såsom ett normalt led i
inträdesprövningen. Förslaget i fråga avser ingalunda att försvåra tillträdet
till läroverket, icke heller att göra de mottagande lärarnas ansvar tyngre.
Tvärtom har åtgärden till bestämt syfte att bidraga till att avlägsna de tillfälligheter,
som enligt vad varje erfaren skolman nogsamt känner, äro förbundna
med alla dylika prövningar, vilka skola försiggå under en knappt
tillmätt tid och omfatta ett ofta mycket stort antal lärjungar.

Skolkommissionen har tänkt sig, att en dylik samverkan skulle åvägabringas
på det sättet, att de inträdessökande skulle förete betyg från den
avlämnande skolan, kompletterade med dels statistiska översikter över samtliga
vitsord i klassen, dels mera personligt hållna omdömen. Där så lämp -

163

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ligen kunde ske, borde även muntliga samråd komma till stånd mellan
vederbörande lärare. Det torde böra framhållas, att de ifrågavarande skriftliga
eller muntliga omdömena uttryckligen ansetts böra vara allenast vägledande,
icke bindande för de prövande lärarna. Särskilt mot anordningen
med personliga överläggningar har på många håll motstånd rests, motiverat
av de praktiska svårigheter, med vilka man ansett desamma vara förbundna.

För min del skulle jag helst sett, att det varit möjligt att låta realskolan
utan inträdesprövning stå öppen för alla lärjungar, som genom betyg från
folkskola styrkt sig besitta det kunskapsmått, på vilket realskolan skall bygga.
Jag behj ärtar emellertid de svårigheter av praktisk art, som inställa sig vid
en sådan ordning, särskilt under de förhållanden, då antalet inträdessökande
är större än det tillgängliga utrymmet. Man lär alltså under nuvarande
betingelser icke kunna undgå en inträdesprövning. För den, som något
närmare känner den hets, som den å vissa orter rådande konkurrensen om
de till buds stående platserna i läroverkens lägre klasser framkallar i fråga
om förberedelserna till inträdesprövningarna, och följaktligen vet, hur lätt
dessa prövningar kunna komma att bedömas efter för tillfället inpluggade
minneskunskaper, måste det stå som ett viktigt önskemål att prövningarna
erhålla sådana former, att de dels bliva möjligast rättvisande, dels icke bliva
onödigt betungande för de inträdessökande, dels icke komma att utöva ett
ogynnsamt inflytande på grundskolans arbete. Jag har vid min prövning
kommit till den övertygelsen, att dessa tre krav kunna tillgodoses genom
lämpligt avpassade åtgöranden.

Stor vikt fäster jag vid att en ordnad samverkan mellan folkskolans och
läroverkets lärare kommer till stånd, i huvudsaklig anslutning till de grundsatser,
som skolkommissionen uttalat och vilka vunnit understöd av såväl skolöverstyrelsen
som generaldirektör Bergqvist samt ytterligare utvecklats av
de skolsakkunniga. Dessa senare hava ock upplyst, att en dylik samverkan
vunnit tillämpning på andra håll i världen. Jag kan icke finna, att de
praktiska svårigheterna i detta fall äro oöverkomliga, om man blott är ense
om att anordningen är till fördel för de ungas rättvisa bedömande.

Vad så angår frågan om formerna för själva prövningen, har jag nu
icke anledning att framlägga ett i detaljerna utformat förslag. Liksom
skolkommissionen och de skolsakkunniga håller jag före, att ämnena modersmålet
och räkning måste anses vara mest vägledande vid det omedelbara
bedömandet av de prövande. Skolkommissionen har förutsatt, att prövningen
skulle omfatta samtliga folkskolans kunskapsämnen. De sakkunniga
hava ansett, att ämnena kristendomskunskap och historia på grund av sin
karaktär icke borde göras till föremål för förhör, därest den inträdessökande
företedde minst godkänt vitsord-i desamma från folkskola, anordnad enligt
någon av undervisningsplanens huvudformer. För min del håller jag före,
att skäl, liknande dem, som föranlett de sakkunniga att ifrågasätta, att prov -

164

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

ningen icke bör omfatta de nämnda ämnena, kunna göras gällande även
beträffande geografi och naturkunnighet samt, vad angår sexårig realskola,
hembygdskunskap, givetvis under enahanda förutsättningar, som de sakkunniga
angivit i fråga om de båda förstnämnda ämnena. Efter min uppfattning
torde sålunda inträdesprövningen under berörda förutsättningar med
fördel kunna begränsas till modersmålet och räkning. Emellertid anser jag
mig tillika höra framhålla vikten av att prövningarna icke inskränkas till
skriftliga prov utan jämväl komma att omfatta ett på lämpligt sätt anordnat
samtal med de inträdessökande, i syfte att utröna dessas förståndsutveckling
och läggning.

Jag ansluter mig vidare principiellt till de skolsakkunnigas uttalade uppfattning,
att frihet från inträdesprövning icke i något ämne bör tillkomma inträdessökande,
som fått sin förberedande undervisning i enskilda skolor eller i
hemmen. En sådan ställning synes mig nämligen icke kunna tilldelas andra
än offentliga läroanstalter.

Likaledes torde de skolsakkunniga få anses hava förebragt tungt vägande
skäl för att intagningen av lärjungar vid de högre flickskolorna och övriga
statsunderstödda privatskolor för framtiden bör försiggå enligt regler, som
i princip överensstämma med de nu antydda, därvid dock synes skäligt, att
de lärjungar, som vid omläggningens ikraftträdande undervisas i förberedande
klasser, må vinna inträde i första elementarskoleklassen på hittills
tillämpade grunder.

Realexamen. Det återstår mig nu att beröra frågan om realskolans avgångsexamen
samt vissa angelägenheter, som därmed äga sammanhang. Jag ansluter mig
till dem, som finna realskolan framdeles liksom hittills böra avslutas med
en särskild examen, och för denna torde beteckningen realexamen vara
lämpligare än den nuvarande. Formerna för densamma torde i stort sett
kunna bestämmas i överensstämmelse med det av skolkommissionen framlagda
förslaget, vilket i all huvudsak vunnit de skolsakkunnigas tillstyrkan.
Den enda mera anmärkningsvärda avvikelse, som synes mig påkallad, gäller
ledningen av examen. I detta avseende hade skolkommissionen tänkt sig,
att den strängare kontroll, som nu förekommer vid de kommunala mellanskolorna,
skulle utsträckas till samtliga examensberättigade läroanstalter.
För min del anser jag övervägande skäl tala för en anordning, enligt vilken
den önskvärda likformigheten uppnås genom att även vid mellanskolorna
tillämpa den ordning, som gällt beträffande de allmänna läroverken.
Ytterligare anser jag mig böra framhålla, att bedömandet av examen
bör försiggå under beaktande av de båda senaste läsårens studieresultat.

Praktiska

realskole linjer.

Såsom jag redan i det föregående erinrat, har från olika håll — bl. a.
av skolöverstyrelsen — riktats uppmärkamheten på betydelsen därav, att den

165

Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

högre folkskolan — de skolsakkunniga hava närmare preciserat önskemålet
till att gälla de treåriga skolorna av denna typ — jämväl erhölle rätt att
anställa särskild avgångsexamen, förslagsvis benämnd praktisk realexamen,
med vilken viss behörighet vore förbunden. I samband härmed har uttalats
tanken på en särskild praktisk bildningslinje vid vissa av de nuvarande
realskolorna. Dessa önskemål hava framsprungit ur en lovvärd strävan att
stärka de praktiska utbildningslinjernas ställning inom skolsystemet och
därmed också deras konkurrenskraft.

Jag är för min del gärna villig erkänna, att åtskilligt talar till förmån
för de framlagda förslagen. På grund av de högre folkskolornas för närvarande
starkt skiftande organisation synes mig emellertid denna fråga
lämpligast böra prövas från fall till fall.

166

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Utvecklingen
intill år 1904.

VI. Gymnasiet.

Redan under 1800-talets första årtionden började på allvar striden mellan
lärdomsskolan och gymnasiet å ena sidan och den gamla medborgarskolan,
apologistskola^ som exponent för kravet på anstalter för allmän medborgerlig
bildning å den andra, eller med andra ord mellan den gamla klassisk-humanistiska
och den nyare medborgerliga, reala bildningen. Den s. k.
stora uppfostringskommittén sökte i sitt år 1828 avgivna betänkande lösa
tvisten genom förslag om att apologistskolorna skulle sammanslås med lärdomsskolorna
till en enda skola, delad på två linjer, en klassisk och en
real. Förslaget ledde emellertid ej till någon förändring av den offentliga
skolan, men grundtanken däri levde kvar och vann allt större anslutning.
Genom 1849 års kungl. cirkulär förverkligades tanken: befrielse från studiet
av de klassiska språken kunde medgivas, lärdoms- och apologistskola
skulle förenas till ett läroverk, meddelande den undervisning, läroverkets
omfång medgåve, och gymnasiet skulle förenas med lärdoms- och apologistskolan
till ett enda sammanhängande läroverk, där med iakttagande av
nämnda valfrihet de för undergående av studentexamen erforderliga kunskaper
skulle meddelas.

Tillämpningen av detta cirkulärs bestämmelser kom likväl ej att fullt
motsvara, vad bestämmelserna inneburo, och kritiken mot skolorganisationen
fortsatte därför även under de följande årtiondena. Härtill bidrog ock den
samhälleliga utvecklingens snabba framsteg, som, märkbara ej minst på
folkskolans område, allt mer skärpte kravet på tillfredsställande anordningar
för den medborgerliga bildningens tillgodoseende. Strävandena inriktades
därför mer och mer på sådana förändringar inom läroverkens organisation,
som avsågo dessas närmare anslutning till folkskolan och den allmänt medborgerliga
utbildningens förläggande till läroverkens lägre stadium. Häri
låg närmast krav på latinets (och grekiskans) uppskjutande till högre klass
i läroverket, och härom stod under många år striden mellan äldre och nyare
åskådningar i avseende på skolfrågan.

Genom 1878 års läroverksstadga vanns syftet till viss del, i det att latinets
inträde sköts upp till fjärde klassen och grekiskans till nedre sjätte.
Kravet på en medborgerlig bildningskurs åter blev genom denna stadga ej
fyllt. Först genom 1904 års skolorganisation vann sistnämnda spörsmål sin
lösning. Härigenom kom det allmänna läroverket att ånyo delas upp i en
för meddelandet av allmän medborlig bildning avsedd realskola och ett
gymnasium med uppgift att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid
universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas. En konsekvens

167

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

härav blev givetvis, att latinstudiet blev helt begränsat till gymnasiet; så
både den mångåriga striden mellan klassisk och real bildning, mellan lärdomsskola
och medborgarskola nått sitt slut, medförande seger för de reala
bildningssträvandena och för de medborgerliga bildningsintressena.

Enligt den av 1904 års riksdag godkända läroverksorganisation, som för
närvarande är gällande, är vid de allmänna läroverken gymnasiet uppdelat
på ett latin- och ett realgymnasium, båda byggande på realskolans femte
klass. Gymnasiet omfattar fyra ettåriga ringar och leder således på fyra
år till studentexamen. Latingymnasiet förgrenar sig från och med tredje
ringen i en helklassisk linje med grekiska men utan matematik och en halvklassisk
linje med matematik men utan grekiska.

Förutom de med statsläroverk förbundna gymnasierna finnas i vårt land
åtskilliga kommunala och enskilda gymnasier med studentexamensrätt. Flera
bland dessa äro treåriga, byggande på avslutad realskola eller däremot svarande
kunskapsmått, andra åter äro i likhet med statsgymnasierna fyraåriga
och bygga på realskolans näst högsta klass.

De treåriga gymnasierna äro för närvarande till antalet 11 nämligen de kommunala
(med statsrealskolor förenade) gymnasierna i Uddevalla och Söderhamn
samt gymnasierna vid Lunds privata elementarskola, Lunds fullständiga
läroverk för flickor, Ebba Lundbergs högre läroverk för flickor i Hälsingborg,
Sigrid Rudebecks skola i Göteborg, Göteborgs högre samskola, Palmgrenska
och Whitlockska sämskolorna i Stockholm, Uppsala enskilda läroverk
och privatgymnasium samt Uppsala högre elementarläroverk och gymnasium
för flickor. Flera kommunala och enskilda gymnasier hava under
årens lopp förändrats från treåriga till fyraåriga.

Jag har nyss erinrat om den linjedelning, som nu gällande bestämmelser
föreskriva för gymnasiet. Den differentiering eller individualisering av studierna,
som linjedelningen medgiver, kan emellertid i viss mån vidgas genom
den bortvalsrätt, som den nuvarande läroverksstadgan innehåller. Denna
rätt innebär, att lärjunge, som blivit flyttad till gymnasiets tredje ring, äger
rätt att vid läsårs början bortvälja ett å den stadgade timplanen förekommande
läroämne eller teckning eller ock två av dessa ämnen, såvida de i
högsta ringen tillsammans ej upptaga mer än sex timmar i veckan. Den
inskränkningen är dock stadgad, att alla lärjungar skola deltaga i undervisningen
i modersmålet och med visst undantag även i kristendom.

Kort tid efter det 1904 års läroverksorganisation trätt i kraft, började
kritik riktas mot det nya gymnasiet och särskilt mot den nyssnämnda bortvalsrätten.
Bakom kritiken låg främst önskan om eu rikare linjedeluing
samt därmed följande starkare ämneskoncentration, och man ansåg, att bortvalsrätten,
som ju tillkommit i individualiseringssyfte, icke motsvarade sitt
ändamål.

Nuvarande

organisation.

Kritik av det
nuvarande
gymnasiet.

LäroverksSverstyrelsens
utredning.

Skolkommissionens
direktiv.

Skoikommissionens
förslag.

Gymnasiets
anknytning
och längd.

168 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Den vid olika tillfällen framkomna kritiken föranledde dåvarande läroverksöverstyrelsen
att till närmare prövning upptaga gymnasiespörsmålet samt
att hos Kungl. Maj:t begära rätt att tillkalla sakkunniga för att inom överstyrelsen
biträda vid behandlingen av frågan om gymnasiets omorganisation.
Framställningen bifölls, såsom jag redan haft tillfälle erinra, av Kungl.
Maj:t, varefter överstyrelsen påbörjade sitt utredningsarbete. Sedan hela
frågan om skolväsendets omorganisation överlämnats till utredning av skolkommissionen,
upphörde det inom överstyrelsen pågående, delvis slutförda
utredningsarbetet, och resultatet överlämnades till kommissionen.

Överstyrelsen utgick vid sitt arbete från erkännandet av det principiellt
berättigade i kravet på ett starkare specialiserande av studierna på det högre
skolstadiet. För detta måls vinnande föreslog överstyrelsen, att gymnasiet
skulle delas i två huvudlinjer, det humanistiska gymnasiet och realgymnasiet.
Det humanistiska gymnasiet skulle uppdelas i en helklassisk och en
halvklassisk linje, den senare linjen alternativt inrymmande en större kurs
i matematik, realgymnasiet åter delas i tre linjer, en nyspråklig, inrymmande
alternativt ryska, en matematisk-fysisk och en biologisk linje. Överstyrelsen
har ej närmare angivit, under vilka förutsättningar dessa linjer
borde förekomma vid de olika läroverken.

I sitt förut omnämnda anförande till statsrådsprotokollet vid tillsättandet
av skolkommissionen yttrade föredragande departementschefen, bl. a., att
som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande läroverksrevisionen
framställde sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade ginge kvalitativt
bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än nu.
Gymnasialreformen måste inriktas på eu rikare linjedelning, därvid visserligen
någon del av det nuvarande mångläseriet till studentexamen försvunne,
men där i stället uppnåddes ett större fördjupande inom den grupp av
ämnen, som linjen i fråga omfattade.

Innan jag närmare redogör för skolkommissionens förslag beträffande
gymnasiets organisation m. in., torde jag böra något omnämna kommissionens
uttalande om gymnasiets ställning till realskolan, d. v. s. dess anknytning
till realskolan, samt om gymnasiets antal klasser (Betänkande I sid.
230—246).

Kommissionen framhåller till eu början, det erfarenheten givit vid handen,
att anordningen med särskild avslutningsklass varit mindre lycklig.
Lärjungefrekvensen i denna klass hade vid de högre läroverken ej blivit
sådan, som man väntat, och hade under årens lopp i stort sett ej oväsentligt
avtagit, något som måste hava sin grund i rent organisatoriska svagheter.
Huvudanledningen till nu nämnda förhållande voro uppenbarligen
det urval till det sämre och det därav följande mindre anseende såväl inom
som utom skolan, som på grund av klassens ställning vid sidan av första
gymnasieringen kommit att prägla densamma. Kommissionen anser, att en

169

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 116.

framtida förbindelse mellan realskola och gymnasium måste sökas på eu
annan väg än den hittills följda. Efter kommissionens uppfattning borde
realskolan i sin helhet utgöra grundvalen för gymnasiet, ehuru avgångsexamen
från realskolan icke behövde krävas, ej heller i och för sig borde
få utgöra tillräcklig kvalifikation för inträde å gymnasiet.

Beträffande de båda skolstadiernas längd anför kommissionen, att det
funnits uppenbart, att den sammanlagda längden av realskolans och gymnasiets
kurs icke borde eller kunde få normalt överstiga sju år. Det hade
ock synts i hög grad önskvärt, att de mellan folkskolans avslutning och
studentexamen fallande skolåren kunde nedbringas till sex. I valet mellan
treårig och fyraårig realskola stannar kommissionen, då frågan skärskådas
uteslutande från realskolans synpunkt, för den senare, vilken i flera hänseenden
syntes hava företräde framför den treåriga. Såge man frågan med
speciell hänsyn till en sådan organisations återverkan på g37mnasiet, förelåge
två möjligheter: om realskolan gjordes treårig, kunde gymnasiet bliva
antingen fyraårigt eller treårigt, om realskolan däremot gjordes fyraårig,
kunde gymnasiet icke bliva mer än treårigt. Kommissionen ville icke förneka,
att eu fyraårig gymnasiekurs i och för sig måste te sig fördelaktigare
än en treårig, och från denna synpunkt skulle alltså under givna förutsättningar
en treårig realskolkurs vara att föredraga. Emellertid utgjorde tydligen
en fyraårig realskola ett avsevärt starkare underlag för ett gymnasium
än en treårig, och det forcerade arbetssättet i en treårig realskola komma
sannolikt att även kvalitativt försämra utbildningsresultatet i en sådan skolform.
Kommissionen ville ej heller förneka, att åtminstone i vissa ämnen
kursfördelningen lättare läte sig anordnas i ett fyraårigt än i ett treårigt
gymnasium. Alldeles särskilt gällde detta de klassiska språken: för ett något
så när ingående latinstudium vore en treårig gymnasiekurs otillräcklig,
varjämte oövervinneliga svårigheter mötte att bereda grekiska och det tredje
moderna främmande språket behörig plats å detta gymnasium.

Nämnda svårigheter avsåge emellertid huvudsakligen ett treårigt gymnasium
med den organisation i övrigt, som för närvarande utmärkte gymnasiet. Med
den organisation, som kommissionen hade för avsikt att föreslå — avseende
rikare linjedelning och förminskat antal ämnen å varje linje — funne kommissionen,
att ett treårigt gymnasium borde kunna skänka en sådan utbildning,
att fortsatta studier vid universitet eller högre tillämpningsskolor bleve
på ett tillfredsställande sätt förberedda. Endast med hänsyn till latinet
förelåge skäl att vidtaga sådana anordningar, att kursen i detta språk bleve
fyraårig.

För ett treårigt gymnasium talade också den omständigheten, att en prövning
av lärjungarnas lämplighet för gymnasialstudierna kunde förväntas
giva säkrare utslag, ju senare eu sådan prövning ägde rum. Slutligen hade
den hittillsvarande erfarenheten lämnat övertygande vittnesbörd om möjligheten
att under en treårig kurs meddela eu fullt tillfredsställande gymnasiebildning.
I samma riktning talade även nu gällande föreskrifter beträffande
realskolexamens värde som kvalifikation för inträde i gymnasiets andra ring.
Kommissionen funne det således ådagalagt, att ett treårigt gymnasium icke
med fog kunde betecknas såsom ägnat att försvaga gymnasieutbildningen,
under förutsättning dels att ämnenas antal lämpligen begränsades å de olika
bildningslinjerna. dels att språkanhopningen å latingymnasiet genom ändamålsenliga
anordningar avlägsnades, särskilt därigenom att åtgärder vidtoges
i syfte att möjliggöra en under fyra år utsträckt undervisning i latin.

170

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Sexårigt j detta sammanhang har kommissionen berört den redan antydda frågan
roverk. om möjligheterna att förkorta den mellan folkskolans avslutning och student examen

fallande tiden till sex år. Två möjligheter till vinnande av detta
syfte hade synts vara av beskaffenhet att höra göras till föremål för närmare
diskussion, den ena innebärande en treårig realskola med därpå vilande
likaledes treårigt gymnasium, den andra utgörande anordning med
ett direkt på folkskolan vilande sexårigt gymnasium. Den förra organisationen
nödgades kommissionen avvisa såsom ägnad att sänka den nuvarande
bildningsnivån. Vad däremot anginge spörsmålet att inom ett sexårigt gymnasium
direkt från folkskolan vinna en tillfredsställande utbildning till studentexamen,
läge förhållandena i viss mån annorlunda än i nyss berörda
fall. I anslutning till vad kommissionen uttalat rörande den olikhet i syftning
och läggning, som förefunnes mellan realskolans och gymnasiets undervisning
torde visserligen, därest studierna från början kunde inriktas direkt
på slutmålet, svårigheten att under en sexårig utbildningstid uppnå ett bildningsresultat,
motsvarande det, som ernåddes genom en fyraårig realskola
och ett därpå grundat treårigt gymnasium, bliva mindre. Eu mera ingående
prövning av organisationsproblemets olika sidor hade emellertid övertygat
kommissionen om att en tillfredsställande anordning av studierna icke för
närvarande kunde ernås i en så beskaffad läroanstalt.

Grymnasiete Jag övergår härefter till skolkommissionens förslag i fråga om ny orgaorganisation.
nisation av gymnasiet (Betänkandet I, sid. 283—342).

Skolkorn missionen omnämner till eu början de brister, som funnes hos
den nuvarande gymnasieorganisationen, och anser dem kunna återföras på
å ena sidan ämnesträngseln och å den andra på vad man kunde kalla lärjungeträngseln,
d. v. s. att på gymnasiet en stor mängd lärjungar funnes,
som ur begåvningssynpunkt icke lämpade sig för högre teoretiska studier.

Ämnesträngseln resulterade enligt kommissionens mening dels i eu brist
på koncentration i arbetet, dels ock i vissa fall i en risk för de ungas överansträngning.
Den bristande koncentrationen medförde, att den mera självständiga,
i viss mån elementärt vetenskapliga arbetsmetod, för vilken den
nuvarande organisationen avsett att bereda rum å gymnasiet, i de flesta fall
knappast kunnat komma i fråga annat än beträffande en och annan lärjunge
med utpräglad specialbegåvning. Ej sällan lämnade lärjungarna gymnasiet
utan förmåga eller håg att arbeta på egen hand.

Den i 1904 års läroverksorganisation upptagna bortvalsrätten hade, såsom
erfarenheten visat, ej lett till det eftersträvade målet. Bortvalet hade icke
nått den omfattning, att det för det stora flertalet lärjungar skulle kunna
hava eu effektivt lindrande inverkan på ämnesträngseln, och erfarenheten
hade därjämte visat, att nyckfullhet och tillfällighet mången gång behärskade
bortvalet. Med bortvalsrätten vore även förenad den olägenheten, att
den gjorde en avdelning ännu mer heterogen, än en skolavdelning enligt
sakens egen natur måste vara. Den hittillsvarande rätten hade icke varit
ägnad att åstadkomma en rationell studiekoncentration, och detta syfte syntes
svårligen kunna uppnås på grundvalen av en bortvalsrätt, som icke
närmare reglerats.

Vad beträffar lärjungeträngseln framhåller kommissionen, att sedan gammalt
läroverkens högre klasser inrymt en del lärjungar, som varit obekväma

171

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

för högre teoretiska studier, samt att detta missförhållande framträtt starkare,
i den mån den livliga tillströmningen till läroverken uppdrivit lärjungeantalet
i gymnasiet och därmed gjort arbetet mera tyngande. Tillströmningen
hade därjämte under de senaste decennierna framkallat en stigande överproduktion
på studenter.

Liksom ämnesträngseln inverkade icke blott på arbetet vid gymnasierna
utan också på de fortsatta studierna vid universitet och högskolor, så måste
lärjungeträngseln medföra liknande verkan, då därigenom både för många
och för klent förberedda studenter producerades. Det läge i sakens natur,
att dessa missförhållanden starkast gjorde sig kännbara vid universiteten,
där ingen gallring av lärjungematerialet skedde.

Vid övervägandet av medlen för bristernas avhjälpande utgår kommissionen
från det principiellt berättigade i kravet på en starkare specialisering
av studierna å gymnasialstadiet. På grund av kunskapsstoffets
alltjämt försiggående tillväxt måste en starkare koncentration i skolarbetet
åvägabringas. En viss studiekoncentration krävdes jämväl av hänsynen till
gymnasiets uppgift att förbereda för kommande levnadsbanor, i första rummet
för fortsatta studier vid universitet och högskolor. Det önskade målet
kunde enligt kommissionens mening uppnås endast genom en mera genomförd
linjedelning än den nu förefintliga, i huvudsaklig anslutning till de
grundsatser, som läroverksöverstyrelsen i sitt berörda organisationsförslag
sökt tillämpa.

I fråga om spörsmålet, hur linjedelningen borde praktiskt anordnas, ansåge
kommissionen, att detta spörsmål vore dels ett kulturproblem,
dels ett pedagogiskt-psykologiskt problem, dels ock ett rent praktiskt-ekonomiskt
problem.

Skolans fortgående differentiering utgjorde en naturlig återverkan av kulturens
egen utveckling, varigenom i stigande grad framkallats krav på högre
kvalificerad utbildning hos de ledande inom skilda yrkesgrupper. I stort
sett måste man fasthålla vid att den högre skolans linjeförgreningar praktiskt
taget föranletts av den högre specialutbildningens krav på en lämpligt
tillrättalagd förutbildning. Med hänsyn härtill kunde det sägas, att ingen
linje hade existensberättigande, som ej bildade underlag för en grupp av
närbesläktade speciella studieområden.

Det pedagogiska kravet på studiekoncentration motiverade i och för sig
eu linjedelning, men än mera måste detta krav komma till sin rätt vid linjernas
uppbyggande, då det gällde att så inpassa ämnena, att de organiskt
stödde varandra och i sin sammanfogning främjade en målmedvetet inriktad
studiekoncentration. Det vore ock av vikt, att linjevalet förlädes till det
rätta åldersstadiet och att icke linjemöjligheterna genom sin brokiga mångfald
verkade förvirrande i stället för vägledande.

Slutligen måste de ekonomiska faktorerna behörigen uppmärksammas. I
vårt land med dess stora antal gymnasier med relativt låga lärjungeantal
kunde icke gärna en fullständig linjeuppdeluing komma till stånd vid varje
läroverk. Eu begränsning av linjernas antal vid de mindre besökta gymnasierna
måste av statsekonomiska hänsyn anses ofrånkomlig. Jämväl borde
av enahanda orsak samläsning mellan de olika linjerna möjliggöras.

Vid behandlingen av frågan om behovet av olika gymnasielinjer bär
kommissionen utgått från det faktiska behovet av förutbildning för olika

172

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

fackhögskolor och levnadsbanor samt sökt siffermässigt belysa detta behov.
Kommissionen kommer först till den slutsatsen, att ett humanistiskt gymnasium,
för vilket studiet av de klassiska språken, i främsta rummet latin,
och klassisk kultur över huvud bildade tyngdpunkten, vore med styrka
motiverat. Inom latingymnasiet kunde differentieringar tänkas. Främst
talade ett faktiskt påvisat behov för möjlighet till en differentiering med undervisning
i grekiska. Man måste likväl vid bestämmandet av läroverk
tillse, att lärjunge frekvensen kunde ekonomiskt försvara dylik anordning.
Med hänsyn härtill bleve det oundgängligen nödvändigt att begränsa förekomsten
av sistnämnda differentierade linje till ett mindre antal läroverk.

Beträffande behovet av ett realgymnasium med, såsom nu, dominerande
ställning för den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen erkändes från
alla håll, att ett sådant behov i eminent grad förefunnes. Fråga kunde
uppstå, om här en relativ linjedifferentiering vore påkallad. Man både från
olika håll föreslagit en uppdelning i en matematisk-fysisk linje, vilken under
alla förhållanden måste bliva här förevarande gymnasiums huvudlinje, och
en starkare betonad empiriskt-naturvetenskaplig linje med bl. a. biologi som
huvudämne. Eu sådan uppdelning läge nära till iiands från rent teoretisk
ämnessynpunkt, och den både ock rent pedagogiskt stöd i ofta iakttagna
begåvningsförhållanden. Efter en undersökning, huruvida en dylik biologisk
linje kunde påräkna tillräcklig anslutning från lärjungarnas sida, kommer
kommissionen till den slutsatsen, att möjlighet till differentiering i här berörda
allmänna riktning borde föreligga inom realgymnasiet.

Under erinran att läroverksöverstyrelsen i sitt preliminära förslag till
gymnasieorganisation upptagit jämväl en s. k. nyspråklig linje, anför skolkommissionen
vidare, att intet tvivel rådde därom, att ett relativt betydande
antal av de nuvarande läroverkens studenter icke erhölle eu för den framtida
verksamheten fullt lämplig förutbildning å vare sig latin- eller realgymnasiet,
Och man kunde förutse, att denna grupp bleve ännu större,
sedan tillfälle beretts den kvinnliga ungdomen att på enahanda villkor som
den manliga vinna utbildning till studentexamen. Kommissionen anser sig,
efter en undersökning av det sannolika relativa antalet lärjungar å en dylik
linje, kunna konstatera, att linjen från den beräknade frekvensens synpunkt
vore ganska väl försvarad. Ur pedagogisk synpunkt kunde mot densamma
anföras, att linjen lätt kunde komma att lida brist på verklig studiekoncentration,
men kommissionen ansåge, att det i och för sig kunde
anses lämpligt, att gymnasiet vid sidan av det å övriga linjer mera koncentrerade
studiearbetet beredde möjlighet för dem, vilkas fortsatta utbildning
i mindre grad krävde specialisering av skolstudierna, att bedriva gymnasiestudier
å en dylik mer allmänbildande linje. För övrigt kunde timplanen
för en sådan nyspråklig linje så uppgöras, att en verklig studiekoncentration,
åtminstone i högsta ringen, skulle kunna åstadkommas.

Läroverksöverstyrelsen hade tänkt sig, att den ny språkliga linjen skulle
förgrenas från realgymnasiets andra ring. Enligt skolkommissionens mening
pekade emellertid åtskilliga skäl, främst den omständigheten, att kommissionen
föresloge, att gymnasiet skulle organiseras som treårigt, hän på en
anordning av undervisningsplanen, som möjliggjorde samläsning i viss utsträckning
särskilt under första gymnasieåret men därefter successivt ökade
differenserna mellan de skilda linjerna; härigenom kunde kravet på mera
genomförd studiekoncentration under det sista eller de båda sista gymnasieåren
vederbörligen genomföras. Under sådana omständigheter borde den

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116. 173

nyspråkliga linjen uppbyggas som ett särskilt gymnasium redan från första
ringen.

Vid uppbyggandet av do olika gymnasielinjerna hade kommissionen eftersträvat
att begränsa studierna å de skilda bildningslinjerna till ett mindre
antal ämnen med huvudvikten lagd på de för varje linje karakteristiska. I
gymnasiets högsta ring både sålunda antalet läsämnen begränsats till sju,
men även i andra ringen hade kommissionen genom successiv avslutning
av vissa ämnen möjliggjort en vidsträcktare koncentration. Särskilt inom
det nyspråkliga ämnesområdet hade denna grundsats tillämpats.

En följd av nu antydda strävan hade blivit, att för vissa ämnen en avslutning
måst anordnas i någon av gymnasiets två lägre ringar. I enstaka
fall hade kommissionen måst tillgripa den utvägen, att ett ämne återupptoges
efter ett års vila.

Med den starkare ämneskoncentrationen och den mer utpräglade linjedelningen
hade kommissionen ej avsett att bilda verkliga facklinjer. Det borde
noga fasthållas, att de högre läroverken hade som en mycket viktig uppgift
att sörja för en — övervägande teoretiskt lagd -—- allmänbildning. Efter
kommissionens uppfattning kunde gymnasiets uppgift i fråga om allmänbildningens
omfång formuleras så, att gymnasiet borde främja allmänbildningen
men ej, såsom realskolan, en likformigt utbredd allmänbildning utan
eu sådan, där med bibehållande så långt möjligt av kontakten med skolans
ämnesområde i det hela tyngdpunkten förlädes till vissa mera enhetliga
ämnesgrupper.

Den starkare linjeförgreningen borde, anser kommissionen, inträda i det
treåriga gymnasiets andra ring. Härför talade, förutom rent pedagogiska
skäl, jämväl erfarenhetens vittnesbörd angående gången av lärjungarnas
andliga utveckling och mognad. Och även den kvinnliga ungdomens intressen
torde härigenom bliva på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda.

Med erinran att förutberörda anförande till statsrådsprotokollet angivit,
att den förestående omorganisationen av undervisningsväsendet även borde
avse att åvägabringa åtgärder mot den alltmer tilltagande överproduktionen
av studenter, har skolkommissionen vidare behandlat frågan om inträde,
flyttning och avgång (sid. 313—322). Den kvalitativa höjning av nivån
hos de från läroverket utgående studenterna, som åsyftades med de av kommissionen
föreslagna åtgärderna i fråga om gymnasiets omorganisation, skulle,
säger kommissionen, allvarligt äventyras, om ej kraven på de i gymnasiet
inträdessökande ställdes högre, än vad hittills varit fallet.

Då kommissionen förutsatte, att gymnasiet skulle bygga på fullständigt
genomgången realskola, inställde sig den frågan, om avlagd realexamen i
och för sig skulle medföra behörighet till inträde å gymnasium eller om
särskild inträdesprövning borde krävas, samt om realexamen borde utgöra
ett obligatoriskt villkor för fortsatta studier å gymnasiet eller icke.

Efter kommissionens förmenande måste det ur nyssberörda synpunkt utan
vidare anses uteslutet, att vilken realexamen som helst kunde få utgöra en
tillräcklig kvalifikation för inträde å gymnasium. Även mot tanken, att en
på visst sätt kvalificerad realexamen skulle i och för sig medföra rätt till
inträde å gymnasium, kunde avgörande betänkligheter anföras. Realskolans
arbete bleve utan tvivel lidande därpå, och dess självständiga uppgift äventyrades.
Ej heller vore en avlagd realexamen, som blott innebure en undersökning
av vederbörande examinanders kunskapsmått, tillräcklig som garanti

Undervis uingsplan.

174 Kung!. Maj-.ts proposition Nr 116.

för att eu inträdessökande besutte för gymnasiestudier erforderlig studiehåg
och studiebegåvning. Enda möjligheten vore alltså att för tillträde till gymnasiet
stadga särskild inträdesprövning.

En dylik prövning måste å ena sidan vara verkligt vägledande beträffande
den prövades förutsättningar såväl i fråga om nödiga förkunskaper
som ock beträffande intelligens och ådagalagd vilja att med allvar bedriva
teoretiska studier, å andra sidan vara så litet betungande för de inträdessökande
som möjligt. Huvudvikten vid prövningen borde läggas på ämnen,
som gåve en inblick i lärjungarnas allmänna studiebegåvning och förmåga
av självständigt arbete, varvid eventuellt personlig intresseläggning borde
beaktas. Samverkan mellan avlämnande och mottagande läroanstalts lärare
borde komma till stånd.

Prövningen kunde anordnas antingen genom en försökstid eller genom
en kortare inträdesprövning. Av dessa två alternativ ger kommissionen
företräde åt det senare. Prövningen borde vara skriftlig och muntlig; de
skriftliga proven skulle sammanfalla med motsvarande prov för realexamen.
Den muntliga prövningen skulle omfatta 4 ä 5 av realskolans ämnen, bland
vilka två av ämnena svenska, ett främmande levande språk och matematik
skulle vara obligatoriska, matematik dock ersatt av latin för dem, som i
realskolan läst detta språk. De, som ej avlagt realexamen, skulle underkastas
en mer omfattande och mångsidig prövning. Befrielse från muntlig
prövning skulle kunna medgivas, där vederbörandes studieförutsättningar
på annat sätt blivit fullt ådagalagda.

I fråga om villkor för rätt till flyttning har kommissionen (sid. 320—
321) föreslagit skärpta bestämmelser, innebärande fordran på godkänt betyg
för svenska språkets skriftliga behandling samt i de för vederbörande gymnasielinje
centrala ämnen.

Vad beträffade avgång från gymnasiet, borde gymnasiekursen avslutas
med en vederbörligen kontrollerad studentexamen.

Kommissionen övergår därefter (sid. 322—342) till en närmare redogörelse
för den uppgjorda undervisningsplanen för gymnasiet. Jag har här anledning
redogöra för kommissionens uttalanden endast beträffande vissa punkter,
som kunna vara av direkt intresse och betydelse för min nu förevarande
framställning. I övrigt tillåter jag mig hänvisa till kommissionens
betänkande.

Beträffande de olika å undervisningsplanen upptagna ämnena torde jag
blott böra omnämna, att kommissionen, på sätt förut framhållits, sökt att
minska arbetsbelastningen å gymnasiet genom inskränkning i antalet ämnen
å de olika linjerna. Resultatet har blivit, att av ämnena skulle samtidigt
studeras: å latingymnasiet i ring I 8, i ring II huvudlinjen 8, differentierade
linjen 7, i ring III 7; å nyspråkliga gymnasiet i ring I 10, i ring II 9—10,
i ring III 7; samt å realgymnasiet i ring I 8, i ring II 8—9 och i ring
III 7.

I syfte att minska arbetsbelastningen å gymnasiet har kommissionen för
de båda högsta ringarna föreslagit ett något lägre veckotimtal än nu.

Den individualisering i skolarbetet, som kommissionen velat främja genom
rikare linjedelning, har kommissionen ansett (sid. 334—340) kunna
tillgodoses även på annat sätt. Två metoder funnes att använda, bortvalsoch
tillvalsmetoderna. Gjorda erfarenheter visade, att tillräckliga motiv

17f>

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

saknades för ett bibehållande av en, om ock modifierad bortvalsrätt. Tillvalsmetoden
vore i princip ingen nyhet i vårt land, där tillval av särskilda
å den ordinarie timplanen ej upptagna ämnen i viss utsträckning länge
förekommit. I vissa andra länder förekomme därjämte tillval i form av
specialkurser i ämnen, som redan vore å timplanen upptagna. Tillvalet
vore enligt kommissionens mening en vida mer lämplig form för fördjupandet
av studierna än bortvalet, och kommissionen hade därför velat inpassa
denna metod i den föreslagna organisationen. Tillvalskurserna borde
byggas på frivilligt åtagande från lärjungarnas sida och således komma som
ett plus till linjens obligatoriska minimiarbete.

Dylika kurser skulle kunna förekomma i de båda högsta ringarna och
borde i regel planläggas för helt läsår med två veckotimmar för varje kurs.
Valet av ämnen borde ske med största möjliga frihet under hänsynstagande
till lärjungarnas önskemål och tillgången på villiga och för uppgiften intresserade
lärare. I anslutning till kurserna kunde tillfälle beredas lärjungarna
till mera sammanhängande självständiga arbeten i form av längre
uppsatser eller mera omfattande laboratorieundersökningar.

Tillvalskurser borde komma till stånd endast där tillräckligt intresse hos
lärjungar och lärare vore för handen. Vid mindre läroverk kunde två kurser
i var och en av de båda högsta ringarna å varje linje vara tillfyllest;
vid större läroverk med parallellavdelningar inom samma linje kunde antalet
kurser inom varje ring och linje utsträckas till tre å den dubblerade linjen.
Vissa kurser kunde utnyttjas av lärjungar från olika ringar och linjer; varje
lärjunge skulle dock i regel endast kunna deltaga i en kurs åt gången. För
att en kurs skulle komma till stånd, tänker sig kommissionen ett minimiantal
av fyra lärjungar. Förutsättning för deltagande vore givetvis, att
studiearbetet i övrigt bedreves oklanderligt. Kommissionen antyder ock
möjligheten av eu kombination med viss form av bortval för underlättande
av tillvalsrättens utnyttjande.

Såsom jag i det föregående omnämnt, har skolkommissionen till prövning
upptagit tanken på ett läroverk, som med obruten sexårig lärogång ledde
till studentexamen och som kunde med ett år förkorta studietiden, men på
anförda skäl avvisat denna tanke. Kommissionen har emellertid sedermera
i annat sammanhang återkommit till frågan om en högre skolform, som
byggde omedelbart på grundskolan och som med obruten lärogång ledde
direkt till gymnasiets slutmål. Kommissionen utvecklar sin åsikt härom i
ett kapitel om läroanstalter med avvikande organisation (Betänkande I, sid.
366—377) och berör närmast nu nämnda typ av läroanstalter. Denna skoltyp
benämner kommissionen lyceum.

Enligt kommissionen skulle det 7-åriga lyceet hava till uppgift att vara
eu mera sparsamt företrädd komplementsform i ett skolsystem med 4-årig
realskola och 3-årigt gymnasium. Erfarenheten både givit vid handen, att
det i fråga om ett ingalunda ringa antal gossar och flickor redan vid inträdet
i det nuvarande läroverkets första klass kunde sägas, att de hade
förutsättningar för studiernas fortsättande fram till studentexamen. Detta
kunde bedömas ännu säkrare, om i enlighet med kommissionens förslag
inträdet i läroverket skedde först två eller tre år senare. Kommissionen
tänkte sig 7-åriga lyceer såsom tämligen sparsamt förekommande i några

lyceum.

Studentexa men.

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

större städer, dels som självständiga lyceer, dels som i allmänt läroverk inbyggda
lyceilinjer. Lyceitypen gåve möjlighet att låta vissa ämnen, som i
det vanliga läroverket måste vara hänvisade till det högre stadiet, inträda
tidigare och därigenom få en gynnsammare ställning. Speciellt gällde detta
de klassiska språken, av vilka latinet kunde få 5 studieår och grekiskan 3.
Lämpligt vore emellertid att i försökssyfte anordna utbildningslinjer, motsvarande
även realskola och nyspråkligt gymnasium, respektive realgymnasium.

Kommissionen föreslår, att lyceer eller lyceilinjer skulle förläggas till inalles
7 städer.

Ännu en fråga, som nära sammanhänger med spörsmålet om gymnasiet,
har av skolkommissionen utförligt behandlats, nämligen frågan om studentexamen
(Betänkande I, sid. 388—407). För fullständighetens skull och då
denna fråga ej minst under senare år varit föremål för allmänt intresse och
åtskilliga ändringsförslag rörande densamma framlagts och diskuterats, torde
jag böra här i korthet angiva kommissionens uttalande och förslag i avseende
härå.

Kommissionen erinrar om att åtskillig kritik riktats mot studentexamen
i dess nuvarande form. De viktigaste anmärkningarna vore, att studentexamen
utövade en ofördelaktig inverkan på undervisningen å gymnasiet
i form av examensjäkt och detaljerat minnesplugg, att de allmänna
betingelser varunder prövningen, särskilt den skriftliga, försigginge, vore så
avvikande från normala förhållanden, att prövningens resultat icke bleve
tillräckligt vägledande, samt att examen i sin nuvarande form innebure ett
misstroende mot arbetet på gymnasiet, som vore ägnat att verka nedstämmande
på arbetslusten hos gymnasiets lärare. Vidare hade det anmärkts,
att uppsatsprovet snarast vore ett fackprov, ej ett prov på lärjungarnas förmåga
av språkbehandling, att översättningsproven i främmande språk gåve
undervisningen en allt för utpräglat grammatisk läggning samt att vid skrivningarnas
bedömande allt för ringa hänsyn toges till lärjungarnas under
de föregående skolåren ådagalagda studieresultat. Även mot anordningen
av den muntliga prövningen hade anmärkningar gjorts, främst mot det
stora antal ämnen, vari lärjungarna måste vara beredda att under loppet
av en enda dag underkastas förhör. Understundom saknade ock påpekas
det, censorerna tillräcklig erfarenhet på elementarundervisningens område.

Kommissionen överväger, huruvida studentexamen borde avskaffas och
ersättas med ett avgångsbetyg, men kommer till det resultatet, att även om
åtskilliga av de mot examen framställda anmärkningarna måste anses befogade,
en avslutningsexamen vid avgången från gymnasiet dock måste
betraktas som nödvändig. Examen borde emellertid anordnas under sådana
former, att de kunde effektivt ådagalägga, att lärjungarna icke blott inhämtat
föreskrivna kunskaper utan även förvärvat den mognad i omdömet
och den förmåga av självständigt arbete, som vore en betydelsefull förutsättning
för ett fullföljande av den utbildning, som gymnasiestudierna hade
till syfte att grundlägga.

Den skriftliga prövningen skulle å alla linjer omfatta tre ämnen. Den
skriftliga och den muntliga prövningen borde ställas i närmare samband
med varandra än nu vore fallet. Vid provens bedömande borde skälig

177

Kung!,. May.ts proposition Nr 116.

hänsyn tagas till resultatet av skolarbetet. Med undantag för svenska borde
i studentbetyget ej upptagas särskilda vitsord för de skriftliga proven. I
fråga om dessa provs läggning förordas, att större utrymme bereddes åt
uppsatser över sådana ämnen, som ledde till ett av detaljerade minneskunskaper
mera obundet författarskap av analyserande, undersökande, självständigt
refererande eller dömande art. De skriftliga proven i främmande
levande språk skulle utgöras av översättning från dessa språk till svenska,
å det nyspråkliga gymnasiet i ett fall kombinerad med ett översättningsprov
från svenska till det främmande språket.

Behörighet att undergå muntlig prövning borde vara beroende av den
skriftliga prövningens godkännande. Antalet ämnen, i vilka muntliga prov
skulle förekomma, föreslås till fyra, med rätt för censor att vid särskild
anledning påkalla prövning även i ett femte ämne.

Censorsinstitutionen borde bibehållas. Önskvärt vore att de olika vid
examen tjänstgörande censorsgrupperna inrymde tillräcklig sakkunskap såväl
i pedagogiskt hänseende som med hänsyn till de olika ämnena. Censorerna
borde erhålla ökad befogenhet att ingå i särskild prövning av jämväl
de skriftliga arbetena.

För läroverkens egna lärjungar borde studentexamen anordnas endast eu
gång om året, vid slutet av vårterminen, för privatister fortfarande vid både
höstterminens och vårterminens slut.

Då jag nu går att lämna en kort sammanfattning av de uttalanden, som
av olika myndigheter m. fl. gjorts i anledning av skolkommissionens förslag
i nu förevarande hänseenden, vill jag först beröra spörsmålet om gymnasiets
anknytning och längd för att därefter omnämna de frågor i övrigt
om gymnasiets organisation in. m., vilka i det föregående berörts.

I de av läroverkskollegier m. fl. avgivna utlåtandena över skolkommissionens
betänkande äro enligt den officiella sammanfattningen uttalandena mot
den särskilda avslutningsklassen flera än de, som gjorts för en sådan klass.
Däremot äro uttalandena för det 4-åriga gymnasiet flera än uttalandena för
det 3-åriga. Förespråkare för det 4-åriga gymnasiet äro de akademiska myndigheterna
och högskolornas lärarråd, flertalet domkapitel och flertalet kollegier
vid de högre allmänna läroverken. Särskilt betonas nödvändigheten
av att latingymnasiet förblir 4-årigt. Från flera håll ifrågasättes att realgymnasiet
skulle bygga på realskolans högsta (avslutnings-) klass samt att
latingymnasiet finge utgå från realskolans näst högsta klass.

Som jag redan omnämnt, föreslår skolöverstyrelsen eu avkortning uppifrån
av realskolan. Därmed skulle enligt överstyrelsens mening frågan om 3
eller 4-årigt gymnasium lösas av sig själv till förmån för det 4-åriga.

Reservanterna i skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 264 ff.) ansåge någon förändring
i den nuvarande anknytningen mellan realskola och gymnasium ej
erforderlig. Den sjätte klassens ställning vore, enligt vad lärjungantalet under
de senare åren visade, icke så ogynnsam, som man i allmänhet föreställde
sig. Fn indragning av denna klass vore icke tillrådlig, enär de lärjungar,
som eljest skolat från sjätte klassen avgå från läroverket, då komme att
sugas in i gymnasiet.

Vad beträffar gymnasiets längd, vore det en såväl hos censorerna som

Bihang till riktningens protokoll 1927. / samt. It) t käft. (Nr 110.)

Yttranden.

Gymnasiets
anknytning
och längd.

Myndighe terna.

Skolsakkun niga.

178 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

hos överstyrelsens egna ledamöter på mångårig erfarenhet grundad mening,
att det inom en 3-årig gymnasieorganisation vore förenat med stora svårigheter
att nå fram till ett tillfredsställande bildningsresultat. Forceringen i
detta gymnasium innebure vådor särskilt för de kvinnliga lärjungarna.
Reservanterna ansåge således en 4-årig gymnasieorganisation, byggd på realskolans
näst högsta klass, böra bibehållas såsom den normala vid de allmänna
läroverken. Den på avslutad realskola byggda 3-åriga gymnasieformen
kunde emellertid allt fortfarande komma till användning vid enskilda
och kommunala läroanstalter och borde försöksvis i någon utsträckning prövas
även vid allmänna läroverk.

Generaldirektör Berg qvist anser (Våra skolor sid. 217 f.) det vara från
gymnasiets synpunkt lyckligast, att gymnasiet, i varje fall det klassiska,
bibehölles som 4-årigt. Men även ett 3-årigt gymnasium, åtminstone realoch
nyspråkligt gymnasium, borde under förutsättning av lämplig avlastning
och starkare koncentration i fråga om gymnasiernas timplaner samt
sovring av kursplanerna kunna ge ett gott arbetsresultat. Då nu det 4-åriga
gymnasiet medförde en för realskolans utveckling i önskvärd riktning och
därmed ock för lärjunge tillströmningen till gymnasiet mindre fördelaktig anknytning
mellan realskola och gymnasium, syntes det rätta vara, att latingymnasiet
gjordes 4-årigt, anknutet till realskolans näst högsta klass, och
att 3-åriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggande på realskolans
högsta klass, på lämpliga ställen och i lämpligt antal upprättades,
gärna så att 3- och 4-åriga gymnasielinjer av samma typ komme till jämförelse
vid samma läroverk.

De skolsakkunniga (Utredning sid. 229—237) betona, att man vid en
jämförelse mellan 3- och 4-årigt gymnasium måste fasthålla, att det kortare
gymnasiet icke innebure eu kortare lärogång i den högre skolan, vilken i
båda fallen hade samma längd. Frågan gällde, om det skolår, som i nuvarande
läroverksorganisation representerades av sjätte klassen och den därmed
parallella första ringen, av samtliga lärjungar skulle tillbringas i realskolans
avslutningsklass eller om de lärjungar, vilka ämnade fullfölja sina
studier till studentexamen, redan under detta år skulle åtnjuta eu särskild,
på gymnasiets mål inriktad undervisning. Man måste vid frågans bedömande
räkna med det faktum, att undervisningen i realskolans avslutningsklass
icke kunde på samma gång fullt tillgodose både realskolans och gymnasiets
berättigade krav, icke kunde samtidigt på bästa sätt förbereda en
kategori lärjungar för omedelbart utträde i förvärvslivet, en annan kategori
för gymnasiestudier. Om gymnasiet för sin särskilda bildningsuppgift finge
disponera även det omstridda året, kunde det rent gymnasiala arbetet utsträckas
till 4 år. Detta möjliggjorde en rationellare fördelning av arbetet,
en lugnare arbetstakt och vidgat utrymme för studiets fördjupande, allt
förmåner, som ur pedagogisk synpunkt måste skattas synnerligen högt.

För det 4-åriga gymnasiet taiade alltså framför allt pedagogiska skäl: den
längre tiden medgåve lugn planmässighet i arbetet; lärjungarna kunde
tidigare sammansmältas till en enhällig arbetsgemenskap; studiet kunde fördjupas;
latinundervisningen få de fyra år, som allmänt erkändes vara erforderliga;
grekiskan behövde ej inträda förrän två år efter latinet; specialiseringen
av studierna kunde mer komma till sin rätt och bättre få sin avsedda
verkan. Pedagogiskt sett vore det 4-åriga gymnasiet alltså att beteckna
som avgjort överlägset det 3-åriga.

179

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

För det 3-åriga gymnasiet åter talade betydelsefulla organisatoriska och
praktiska skäl: gymnasiet kunde byggas på avslutad realskola, lärjungarnas
val av studieriktning kunde uppskjutas ett år; deras lämplighet för gymnasiala
studier kunde vid denna tidpunkt med större säkerhet bedömas; de
elever, som icke hade sina hem inom gymnasieorten, kunde stanna hemma
ett år längre.

Om alltså det 4-åriga gymnasiet ur vissa synpunkter måste tillerkännas
ett betydande företräde framför det 3-åriga, så erbjöde ett generellt genomförande
av en 4-årig gymnasieorganisation ur andra synpunkter avsevärda
svårigheter. De tyngst vägande skäl, som anförts för det 3-åriga gymnasiet,
avsåge gynnsammare betingelser för realskolan. Särskilt det stora antalet
4-åriga realskolor (mellanskolor) utgjorde ett starkt skäl för organiserande
åtminstone i viss utsträckning av gymnasier, byggande på dessa skolors
högsta klass. Därigenom att en 3-årig gymnasieorganisation medgåve många
lärjungar att stanna i hemmet ett år längre än som vore möjligt med en
4-årig gymnasiekurs, tillmötesginge den betydelsefulla praktisk-ekonomiska
önskemål.

Överhuvud taget ville det synas, som om en över hela landet gällande
enhetlig gymnasieorganisation icke skulle kunna genomföras utan avsevärda
uppoffringar för endera av de båda kategorier av lärjungar, det här gällde.
Om skolorganisationen skulle under föreliggande förutsättningar tillgodose
de skilda intressena, syntes densamma icke kunna ordnas efter enhetliga
linjer utan böra uppbyggas så, att den så smidigt som möjligt anpassade
sig efter de olika orternas faktiska behov.

Då långvarig erfarenhet visat, att det 3-åriga gymnasiets svaghet framträdde
särskilt inom latinlinjen och gjorde sig mindre starkt gällande inom
reallinjen, hade förslag framkommit om anordnande av ett gymnasium,
fotat med latinlinjen på realskolans näst högsta klass och med reallinjen
på den avslutade realskolan. Åtskilligt kunde emellertid anföras mot ett
generellt genomförande av en gymnasieorganisation med 3-årigt real- och
4-årigt latingymnasium.

Starka skäl talade alltså för att gymnasiet organiserades dels som 4-årigt,
dels som 3-årigt. Frågan om i vilken utsträckning de olika gymnasietyperua
borde komma till användning på de skilda orterna borde prövas och avgöras
i varje särskilt fall med tillbörlig hänsyn till de skilda landsdelarnas och
orternas önskemål och behov. Då emellertid väsentligt större pedagogiska
svårigheter vidlådde ett 3-årigt latingymnasium än ett 3-årigt gymnasium
utan latin, så syntes, om på en ort gymnasielinjer av olika längd anordnades,
främst latingymnasiet böra bliva 4-årigt.

Från vissa håll har man, som jag omnämnt, framkastat det förslaget,
att man skulle kunna på en 3-årig realskola bygga ett 3-årigt gymnasium
och således åvägabringa en 6-årig läroverksorganisation.

Beträffande denna tanke hava de skolsakkunniga anfört, bl. a., att om
man på en avkortad, 3-årig realskola byggde ett endast 3-årigt gymnasium,
det vore uppenbart, att detta icke kunde föra fram till samma slutmål som
de andra gymnasietyperna. De sakkunniga hade försöksvis uppgjort timplaner
för ett dylikt gymnasium och, som ju varit att vänta, vid övervägandet
av dessa funnit, att från ett så organiserat gymnasium eu direkt
övergång till högskolestudier icke vore möjligt; det bleve nödvändigt att på

Linjedel ningen.

Myndighe terna.

180 KungI. Maj:ts proposition Kr Ilo.

det sålunda avkortade läroverket anordna minst ettåriga kurser, som skulle
garantera den för vetenskapliga studier erforderliga förutbildningen. Något
gynnsammare ställde sig arbetsvillkoren för ett på de tre lägre klasserna av
en 4-årig realskola byggt 3-årigt gymnasium, i det att tre klasser i eu dylik
realskola ur vissa synpunkter måste anses utgöra en något starkare
grundval för ett gymnasium än en i sin helhet 3-klassig realskola, där den
tredje klassen tillika vore realskolans avslutningsklass. Men även en organisation
av denna art skulle, såsom framginge av utarbetade undervisningsplaner,
mellan gymnasiets högsta ring och högskolorna lämna en lucka att
utfyllas genom särskilda kurser, vilka, om de skulle kunna bliva effektiva,
otvivelaktigt måste ordnas såsom ettåriga.

Skolkommissionen har, som nämnts, sökt finna ett botemedel mot ämnesträngseln
och den alltför stora kunskapsbelastningen inom gymnasiet uti en
organiserad specialisering av studierna medelst gymnasiets uppdelning på
flera linjer, var och en med ett minskat antal ämnen.

Vad den av kommissionen föreslagna linjedelningen beträffar, har densamma
i de avgivna yttrandena blivit föremål för växlande omdömen
(Sammanfattning sid. 161 ff.). Medan åtskilliga myndigheter och enskilda
uttala sin anslutning till förslagets bärande princip och det i något fall till
och med yrkas på starkare tillgodoseende av huvudämnena å de särskilda
linjerna, ställer sig flertalet myndigheter, som yttrat sig i frågan, bestämt
avvisande till kommissionens förslag i detta hänseende.

Man anser, att kommissionen i otillbörlig grad tillgodosett olika slag av
specialutbildning på bekostnad av den allmänbildning, som i själva verket
vore långt viktigare även för senare specialstudier. Kommissionens förslag
sänkte den allmänna bildningsnivån, utan att ett verkligt fördjupande av
kunskaperna i de för linjerna karakteristiska ämnesgrupperna vunnes. Särskilt
beklaglig vore inskränkningen i de främmande språkens studium.
Aven från högskolehåll har framhållits behovet av en bredare allmänbildning
och framför allt nödiga förkunskaper i språk.

I många yttranden framhållas de praktiska och ekonomiska svårigheter,
som vore förbundna med den starkare linjedelningen. Lärjungarna hade
svårt att så tidigt träffa ett avgörande val av levnadsbana; risken för ett
felaktigt val av studielinje ökades, och misstag i sådant avseende måste
oftare än nu rättas genom tidsödande och kostsamt kompletteringsarbete.
Den rikare linjedelningen förde med sig krav på ökat utrymme inom läroverket
och ökat antal lärarkrafter. Då endast ett fåtal landsortsläroverk
kunde erhålla alla linjer, bleve lärjungarna i många fall hänvisade till att
antingen välja en linje, för vilken de saknade håg, eller fortsätta sina studier
vid läroverk utom hemorten. Flyttning från en ort till en annan med
olika läroverksorganisation bleve också förenad med olägenheter.

Flertalet myndigheter synes omfatta den åsikten, att den nuvarande linjedelningen
med en latinlinje och en reallinje i huvudsak borde bibehållas,
om ytterligare specialisering ansåges nödvändig, kunde den vinnas genom
differentiering av ett eller annat slag.

I avseende å de olika linjernas byggnad framställas erinringar av
6kilda slag.

Beträffande latingymnasiet betecknas latinets neddragande i realskolan

181

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

allmänt som en ur många synpunkter otillfredsställande anordning. Vissa
akademiska myndigheter uttala betänkligheter i fråga om flera ämnens
ställning å timplanen.

I fråga om den differentierade linjen med grekiska erinras om att dess
lärjungar finge sina insikter i grekiska på bekostnad av behövliga kunskaper
i moderna språk. Särskilt beklagas från teologiskt håll tyskans försvagade
ställning.

Mot kommissionens konstruktion av realgymnasiet riktas främst den anmärkningen,
att den allt för litet tillgodosåge allmänbildningen. De humanistiska
ämnena hade försvagats, och särskilt vore de moderna språken
undanträngda i en grad, som måste väcka allvarliga betänkligheter med
hänsyn till de studerandes senare specialstudier.

Den differentierade empiriskt-naturvetenskapliga linjen anses allmänt som
svag, och dess berättigande betvivlas. Den högre bildningen vore bättre
betjänt med en förstärkt allmänbildande kurs i biologi för alla gymnasiets
lärjungar än med en fördjupad specialutbildning för ett fåtal. De akademiska
myndigheterna hava fällt olika omdömen om denna linje; från medicinskt
håll har dess värde för blivande medicinska studier vitsordats.

Det nyspråkliga gymnasiet slutligen har i det hela rönt ett ogynnsamt
mottagande. Linjen vore ur bildningssynpunkt icke likvärdig med de båda
andra linjerna: å ena sidan vore allmänbildningen för klent tillgodosedd,
å andra sidan hade språken icke fått den starka ställning, som kunde motivera
en dylik linje. Den kunde lätteligen komma att draga till sig lärjungar,
som ville med minsta ansträngning och med minsta bildningsmått bliva
studenter. De mot det nyspråkliga gymnasiet mera sympatiskt stämda yrka
på dess stärkande genom tilläggande av en kurs i latin och, främst, genom
höjande av de moderna språkens timtal. Alla tre språken borde föras upp
i samtliga gymnasiets ringar och göras till verkliga huvudämnen genom
grundligare grammatikstudier och översättning till de främmande språken.

Skolöverstyrelsen framhåller (Uti. sid. 77—81), att oklarhet ännu alltjämt
rådde rörande flera för gymnasieorganisationen grundläggande spörsmål.
En genomgripande omdaning av gymnasiet vore under sådana förhållanden
icke att omedelbart tillråda; den omläggning av gymnasieorganisationen,
som f. n. kunde tänkas ifrågakomma, borde allenast gå ut på nödiga
förbättringar inom det nuvarande gymnasiets ram.

Överstyrelsen framhåller vidare vikten av att å ena sidan gymnasiestudiets
överbelastning med olikartat och osammanhängande minnesstoff undvekes,
å andra sidan de allmänbildande momenten icke allt för mycket
kringskures. Den biologiska linjen vore mindre starkt motiverad än den
nyspråkliga och den nyspråkliga, sådan den av kommissionen konstruerats,
i behov av eu viss omarbetning i syfte att giva den något större fasthet
och tyngd.

Beservanterna i överstyrelsen (Uti. sid. 254—263) finna kommissionsförslaget
utgöra ett värdefullt bidrag till lösningen av liujedelningsproblemet
men påyrkar en fullständig omarbetning av den framlagda undervisningsplanen
för gymnasiet. De nya linjerna borde försöksvis prövas vid ett
eller annat av de större läroverken. Dessförinnan borde gymnasiets nuvarande
undervisningsplan revideras och över huvud skolans inre arbete
underkastas en grundlig omprövning.

Generaldirektör Beryqvist (Våra skolor sid. 215) ansluter sig i det hela

Skolsakkun nipa.

182 Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 116.

till kommissionsförslaget. Tre gymnasielinjer yore nog, en klassisk med
latin och grekiska, ytterligare utbildad med eu differentierad linje med latin
men utan grekiska, en nyspråklig och en reallinje. I fråga om behovet
av en differentierad biologisk linje ställde han sig tveksam. Han hölle före,
att med en rationell successiv avkoppling av ämnena den starkare differentieringen
med åtföljande koncentration i allmänhet skulle kunna inskränkas
till de båda sista skolåren.

De skolsakkunniga (Utredning sid. 237—254) anse latin- och realiinjerna
ur pedagogisk och psykologisk synpunkt väl motiverade och latingymnasiets
differentiering under de båda sista åren under de givna förutsättningarna
en självklar sak. Det funnes ock en hel del lärjungar, som vore bäst betjänta
med en linje, som begränsade eller uteslöte det dryga latinstudiet liksom
de vidlyftiga kurserna i de för reallinjen karakteristiska ämnena och i
stället koncentrerade studiet på ämnen, som vore av mer allmänt värde för
fortsatta studier över huvud liksom för olika arter av praktisk verksamhet
inom det moderna kulturlivet. Dessa vore bäst betjänta med en nyspråklig
linje, för vilken alltså starka skäl talade.

Det kunde emellertid sättas i fråga, huruvida vid ett fyraårigt gymnasium
en genomgående tredelning av gymnasiet kunde anses ur alla synpunkter
tillrådlig. Här framträdde svårigheter av rent praktisk natur. Till undvikande
av för tidigt val av linje borde detta uppskjutas till inträdet i gymnasiets
tredje ring. De sakkunniga hade efter verkställd undersökning funnit,
att de väsentliga syften, som man velat nå med det föreslagna nyspråkliga
gymnasiet, kunde vinnas även med en tvåårig differentierad linje. Den
borde med hänsyn till sin grundkaraktär i främsta rummet utgrenas från
det humanistiska gymnasiet.

Enligt vad de sakkunniga vidare funnit, kunde en differentierad nyspråklig
linje med fördel byggas på den första latinringen i ett treårigt gymnasium.

Övergång från ett fyraårigt realgymnasiums andra ring till en nyspråklig
linje vore möjlig, medan de sakkunniga däremot funnit svårigheter möta att
ordna en liknande övergång från det treåriga realgymnasiets första ring till
den från motsvarande latingymnasium differentierade nyspråkliga linjen.
För treåriga gymnasier, där lärjungantalet tilläte en rikare linjedelning, syntes
snarare ett. från första början självständigt ny språkligt gymnasium vara
att förorda. Aven inom det fyraåriga gymnasiet läte naturligtvis en genomgående
nyspråklig linje tänka sig men kunde blott undantagsvis komma att
anordnas.

Vad beträffar den föreslagna differentierade empiriskt-naturvetenskapliga
linjen, anföra de sakkunniga, att ur allmänbildningens synpunkt allvarligare
invändningar knappast kunde göras mot denna linje än mot reallinjen överhuvud,
sådan den föreslagits av skolkommissionen. Även ur pedagogisk
och psykologisk synpunkt syntes linjen i vissa avseenden kunna mäta sig
med de övriga linjerna. Den tillgodosåge behoven hos en i vårt land icke
ovanlig, högt skattad begåvningstyp. De sakkunniga hade därför velat undersöka,
huruvida icke syftet med eu dylik linje kunde åtminstone i någon
mån ernås med mindre rubbning av reallinjens allmänna karaktär och med
mindre uppoffring för matematikstudiet, och hade då trott sig finna, att en
linje med starkare inslag av empirisk naturvetenskap skulle kunna avgrenas
från och med realgymnasiets högsta ring. Denna linje skulle genom ute -

183

Klintjl. Maj.is proposition Nr 116.

slutande av engelska och matematik bereda plats för ett på bredare bas lagt
studium av de sins emellan samhöriga ämnena geografi, biologi, fysik och
kemi. Linjen borde försöksvis prövas vid ett eller annat lämpligt större
läroverk.

Jag övergår nu till de avgivna utlåtandena beträffande övriga frågor angående
gymnasiet.

Skolkommissionens förslag ifråga om inträdesprövning till gymnasiet har i Övriga
de av läroverkskollegier, skolstyrelser in. fl. avgivna utlåtandena i mycket stor frågor.
utsträckning avstyrkts (Sammanfattning sid. 244 ff.). Det vore svårt att med Myndigheter
anlitande av en dylik prövning åvägabringa ett verkligt begåvningsurval. na.
Inträdesprövning till gymnasiet vore en fullständig nyhet, för vars införande
tillräckliga skäl icke kunde anses föreligga. I ett stort antal utlåtanden uttalas
gillande av kommissionens mening, att för gymnasiet borde krävas ett
kvalificerat lärjungeurval. Detta syfte borde emellertid hellre vinnas genom
krav på kvalificerade betyg från realskolan.

Skolöverstyrelsen (sid. 123) liksom generaldirektör Berg qvist (sid. 230 ff.)
biträder visserligen den meningen, att av dem, som skulle vinna inträde,
särskilda studieförutsättningar borde fordras, men ingendera har framlagt
något bestämt förslag, huru detta önskemål skulle tillgodoses.

Reservanterna i skolöverstyrelsen åter anse (sid. 264—265), att det icke
förelåge några tvingande skäl, som skulle påkalla en sådan utvidgning av
examensväsende^ som införandet av den nya inträdesprövningen skulle innebära.
Däremot syntes goda skäl tala för att eu viss skärpning i fordringarna
vid övergång från realskolan till gymnasiet borde ske, i det att genom
fordran på vissa kvalificerade betyg kraven på de inträdessökande ställdes
högre än hittills varit fallet. Lärjunge, som i sina betyg från vederbörande
läroverk icke fyllt fordringarna för intagning å gymnasium, borde äga rätt
att vid vederbörlig inträdesprövning ådagalägga, att han uppfyllde sagda
fordringar.

De skolsakkunniga (sid. 330—339) framhålla, att ett skärpande av fordring- Skolsakkuu
ärna för tillträde till gymnasiet vore det verksammaste medlet för vinnande ni£aav
de båda av skolkommissionen framhävda önskemålen: minskning av
lärjungeträngseln i gymnasiet och höjning av nivån hos de utexaminerade
studenterna. Emellertid kunde också betänkligheter resas mot eu stark gallring
av lärjungematerialet, då det gällde inträde å gymnasiet. Det borde
ihågkommas, att studentexamen faktiskt krävdes för inträde jämväl å vissa
rent praktiska banor; i varje fall komme många, som sedermera ägnade sig
åt praktiskt arbete, att ha behov av studentexamen, men den praktiska begåvning,
som för dem vore behövlig, skulle helt visst icke alltid komma
till sin rätt vid ett strängare kvalitetsurval till gymnasiet. Denna omständighet
manade till eu viss försiktighet vid fastställandet av inträdesfordringarna,
och sådan försiktighet motiverades ock av hänsyn till sökande med
begåvning av mera ensidig art.

En utvidgning av examensväsendet vid läroverken vore långt ifrån eftersträvansvärd.
Eu inträdesprövning verkade alltid enerverande och oroande
på de deltagande, kunde lätt utöva ett ohälsosamt tryck på den avlämnande
skolan och inrikta dess arbete på mekaniskt plugg, måste för ganska många

184

Kung1. Maj:ts proposition Nr 11G.

av de sökande komma att medföra kostnader för resor och inackordering
och de utom gymnasieorten boende blevo ogynnsamt ställda, då de försattes
i alldeles obekanta förhållanden och skulle förhöras av lärare, som de icke
kände och som icke kände dem.

Aven om alltså inträdesprövningen vore förenad med vissa olägenheter,
kunde det dock icke förnekas, att detta vore en både framkomlig och ur vissa
synpunkter ändamålsenlig väg. I fråga om formerna för prövningen till
gymnasiet, därest en sådan skulle ifrågakomma, syntes kommissionens förslag
i det hela välbetänkt. Vad de sakkunniga uttalat angående formerna
för inträdesprövning till realskolan kunde i tillämpliga delar gälla även beträffande
sådan prövning till gymnasiet.

De sakkunniga erinra om att om man räknade med 4-årigt gymnasium,
utgående från realskolans näst högsta klass, man såsom skriftlig prövning
ej kunde begagna den skriftliga prövningen i realexamen utan måste anordna
särskild skriftlig inträdesprövning.

Med anledning av de talrika yttranden, som förorda införande av kvalificerade
betyg såsom inträdesvillkor, hava de sakkunniga närmare undersökt
denna fråga. Vissa av de skäl emot en dylik form för vinnande av inträde
å gymnasium, som anförts av skolkommissionen, syntes de sakkunniga
näppeligen fullt hållbara. Det mest vägande skälet mot nämnda förslag
vore tvivelsutan de praktiska svårigheterna att med ledning av dylika betyg
verkligen ernå ett urval av för gymnasiestudier bäst skickade. De sakkunniga
hade såsom en möjlighet tänkt sig en bestämmelse av innehåll, att
inträdessökande borde vara godkänd i samtliga läroämnen samt dessutom i
dessa hava förvärvat överbetyg till ett sammanlagt värde av minst två betygsenheter,
därav minst en betygsenhet i ämnesgruppen modersmålet, tj^ska,
engelska och matematik, dock med dispensrätt för vederbörande läroverkskollegium.
De sakkunniga påpeka, att svårigheter att på detta sätt rätt bedöma
de sökandes kvalifikationer utan tvivel skulle uppstå, icke minst på
grund av den brist på enhetlighet i avseende på betygsgivningeu, som
otvivelaktigt förelåge. De sakkunniga hade företagit eu undersökning, huru
de nu angivna betygskvalifikationerna skulle hava verkat, därest desamma
vårterminen 1925 tillämpats på de lärjungar i femte klassen vid de allmänna
läroverken, som erhållit flyttning till första ringen eller sjätte klassen.
Resultatet av undersökningen återfunnes å en vid de sakkunnigas betänkande
fogad tabellbilaga (Bilagor sid. 150—151). Det framginge av denna
tabell, att endast något över en tredjedel (35,8 procent) av lärjungarna i
femte klassen skulle varit kvalificerad för inträde i gymnasium och att
även krav på betygskvalifikationer av så anspråkslösa mått som de här ifrågasatta
alltså skulle medföra eu ganska stark gallring bland de lärjungar,
som enligt nuvarande bestämmelser vore berättigade till inträde i gymnasium.

Skulle det anses, att man ej borde välja någon av nu nämnda utvägar
utan låta i det hela samma villkor som nu vara gällande, borde dock ändring
i ett viktigt avseende vidtagas. Vid intagning i gymnasiet tillämpades
f. n. det förfaringssättet, att om antalet sökande, som vore för flyttning
till gymnasiet godkända, vore större än antalet disponibla platser, det högre
läroverkets egna lärjungar hade företräde framför lärjungar från andra läroverk.
Ett sådant förfaringssätt tillfredsställde givetvis icke rättvisans krav
och borde icke för framtiden ifrågakomma.

185

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Beträffande skolkommissionens förslag till bestämmelser för flyttning inom
gymnasiet hava de avgivna utlåtandena i det väsentliga instämt med kommissionen
(Sammanfattning sid. 248 ff.). Dock har man i vissa fall ansett,
att bestämmelserna vore väl stränga och icke toge tillbörlig hänsyn till specialbegåvningarna.

Skolöverstyrelsen har ej uttalat sig rörande detta förslag, medan reservanterna
i överstyrelsen (sid. 253 f.) i de flesta avseenden instämt med kommissionen.

Skolsakkunniga (sid. 344—346) hava anfört, att det, vad vitsord i modersmålet
beträffade, icke syntes vara fullt motiverat att skilja mellan ämnets
skriftliga och muntliga del. Förmåga av muntlig framställning syntes icke
böra principiellt tillerkännas mindre värde än förmåga av skriftlig framställning.
Det vore vidare svårt att göra en gräns mellan centrala och periferiska
ämnen, varjämte det kunde vara fördelaktigt att icke binda kollegiet
allt för strängt. Över huvud taget påkallades en viss smidighet i
flyttningsbestämmelserna med hänsyn till lärjungar, som företedde en mera
ensidig begåvning.

I fråga om avgång från gymnasiet hava inga särskilda uttalanden gjorts.

Vad beträffar skolkommissionens förslag i fråga om undervisning spion,
hava angående detaljerna i kursplansförslagen en mångfald uttalanden gjorts.
Jag har ej anledning att här ingå på dessa frågor.

Skolkommissionens förslag beträffande tillval och hortval bär föga uppmärksammats
i de över kommissionens betänkande avgivna utlåtandena.
Blott i ett par fall har frågan i förbigående omnämnts. De skolsakkunniga
åter hava mera utförligt behandlat hithörande spörsmål. (Utredning
sid. 262—266).

Beträffande omdömena om bortvalet i dess nuvarande form instämma de
sakkunniga med skolkommissionen. Ensidigt tillämpad lede metoden av en
konstitutiv brist: det saknades garanti för att verkliga studieintressen därmed
positivt främjades. I detta hänseende erbjöde tillvalsmetoden helt
andra garantier, och detta syntes starkt tala för att tillvalet borde tagas
som utgångspunkt för anordningar till de personligt färgade studieintressenas
främjande samt att bortvalet främst borde tagas i anspråk för underlättande
av tillvalet. De sakkunniga ansluta sig i stort sett till vad skolkommissionen
föreslagit rörande anordnande av tillvalskurser. Det vore av vikt, att de
lärjungar, som önskade utnyttja förefintliga tillvalsmöjligheter, kunde få
någon lättnad i det övriga studiearbetet. För beredande av sådan lättnad
syntes den av skolkommissionen anvisade utvägen, att lärjunge under vissa
förutsättningar skulle kunna befrias från deltagande i viss ämnesundervisning,
borde allvarligt övervägas. För sin del vore de sakkunniga benägna
att vidga den föreslagna möjligheten till befrielse från regelmässigt skolarbete
därhän, att sådan befrielse skulle kunna motiveras även av ett på
egen hand bedrivet och för läraren redovisat specialstudium. I vissa fall
skulle enligt de sakkunnigas mening tillvalskurser kunna nödtorftigt ersätta
linje, som icke funnes anordnad vid gymnasiet. Lärjunge skulle då äga

Skolsakkun niga.

Skolsak

kunniga.

186 Kungl. Maj:ts proposition N:r 116.

rätt att bortvälja sådana ämneskurser, som icke tillhörde denna linje, under
förutsättning att lian med eller utan stöd av tillvalskurser bedreve studier å
de ämnesområden, som vore för nämnda linje specifika, samt tentamensvis
redovisade för de föreskrivna kurserna å dessa ämnesområden. En sålunda
kombinerad anordning med till- och bortval syntes stå i god överensstämmelse
med de friare och självständigare studiemöjligheter, som från åtskilliga
håll förordats som överensstämmande med gymnasiets allmänna uppgift
att på lämpligt sätt förmedla övergång till högskolestudier.

Don av skolkommissionen föreslagna lyceiorganisationen beröres i ett
mindre antal av de avgivna yttrandena (Sammanfattning sid. 171—173).
I allmänhet framhålles densamma som en synnerligen tillfredsställande
skoltyp, ägnad att verka höjande på studentbildningsnivån. Särskilt har
man uttryckt tillfredsställelse över att vid nämnda läroanstalter de klassiska
språken erhållit en starkare ställning än inom de vanliga gymnasierna. 1
något enstaka fall ställer man sig helt avvisande mot lyceitanken.

Skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 81—82) finner starka skäl tala för att
ett lyceum, anordnat i huvudsak efter det program, skolkommissionen
framlagt, skulle komma att utgöra en i flera hänseenden lämplig och tillfredsställande
utbildningsväg till studentexamen. Särskilt skulle avsevärd
tidsbesparing därigenom kunna vinnas. Överstyrelsen ifrågasätter emellertid,
om icke denna tidsbesparing vore ägnad att i så pass hög grad öka
arbetets effektivitet, att lärokursen skulle kunna, åtminstone i vissa fall,
minskas till sex år. En förutsättning härför vore, att ett noggrant elevurval
skedde, så att icke undervisningsarbetet komme att tyngas av elever,
som icke ägde nödig begåvning och tillräckliga krafter för en hastigare
arbetstakt.

^Reservanterna i överstyrelsen anse (sid. 265—268) någon avsevärd tillämpning
av denna skolform icke kunna ifrågakomma; komme den högre
skolan att i stor utsträckning bygga på kortare grundskola än 6-årig, funnes
i och för sig föga anledning att vid sidan av den normala organisationen
införa lyceitypen. Denna hade sitt berättigande, där lärjungarna vid sitt
inträde i skolan redan hunnit en något högre ålder och don framtida levnadsbanan
vore så gott som bestämd.

Generaldirektör Bergqvist anser, att lämpligheten och möjligheten av ett
6-årigt ljmeum väsentligen berodde på lärjungematerialets beskaffenhet.

De skolsakkunniga påpeka (Utredning sid. 267—278), hurusom skolkommissionen
med all rätt fäst mindre vikt vid de vinster — en pedagogiskt
fördelaktig omläggning av studiet samt undvikande av koncentrisk
kursanordning och därmed följande dubbelläsning — som vid den normala
skoltypens ersättande med lyceityp skulle kunna utvinnas. Dubbelläsning
i egentlig mening förekomme redan nu i ganska ringa utsträckning och
kunde ej heller i ett lyceum helt undvikas. En viss tidsbesparing kunde
väl vinnas, men möjligheterna i detta hänseende vore begränsade. Fördelarna
vore att vinna på andra punkter och betingades av lyceets frigörande
från hänsynen till behovet av en avslutning på mellanstadiet samt av studiets
inriktning från början på slutmålet. I fråga om lyceiorganisationens
praktiska möjligheter framhålla de sakkunniga, att lyceum eller lvceilinje

187

Knngl. Maj:ts proposition N r Uti.

borde upprättas endast på ort, där även motsvarande normala läroverksorganisation
funnes. De sakkunniga ville ej förneka, att nu ifrågavarande
lyceiform som undantagsform kunde väl försvara en plats i skolsystemet,
men densamma kunde under föreliggande förhållanden knappast bliva av
nämnvärd betydelse för skolorganisationens utformning i stort sett. Förslagtill
timplan för 7-årigt lyceum, byggt på 6-årig grundskola hade utarbetats
av de sakkunniga (Bil. 12 till Utredning), som likaledes utarbetat fullständiga
undervisningsplaner för 6-årigt lyceum (Bil. 13—18 till Utredning);
företeende två alternativ, A och B: A-alternativet förläde linjedelningen till
tredje klassen, B-alternativet till fjärde.

En jämförelse mellan timtalen för detta lyceum A och läroverksorganisation
med 3- respektive 4-årigt gymnasium visade eu oundviklig reduktion
för veckotimtalen å lyceet i jämförelse med den normala läroverksorganisationen
i så gott som samtliga ämnen å de skilda linjerna. Av den gjorda
jämförelsen bekräftades otvetydigt vad som i allmänhet framhållits från de
håll, där intresse för det 6-åriga lyceet försports, nämligen att lyceet endast
under särskilt gynnsamma. förutsättningar kunde förväntas giva ett med
den 7-åriga högre skolans likvärdigt resultat.

Sådan förutsättning vore, främst, att lärjungematerialet vore utvalt med
hänsyn såväl till studiebegåvning som till fysiska förutsättningar för ett
mer ansträngande skolarbete. En andra förutsättning vore, att lyceet icke i
större utsträckning och i varje fall icke utan betryggande villkor nödgades
i högre klasser mottaga genom andra skolformer eller genom enskilda studier
förberedda lärjungar.

Vad slutligen beträffar studentexamen, synes man i de avgivna yttrandena
(Sammanfattning sid. 264—270) i allmänhet förutsätta en studentexamen av
i huvudsak samma karaktär som den nuvarande. Men också hava framkommit
yrkanden på att studentexamen skulle genom ändamålsenliga anordningar
förenklas eller ock helt avskaffas samt ersättas med avgångsbetyg.
I fråga om skolkommissionens förslag angående examens anordning hava
åtskilliga erinringar gjorts. Så har man betonat, att de föreslagna skriftliga
proven i grekiska och kemi vore olämpliga, och förslaget rörande omläggning
av proven i främmande levande språk har allmänt ogillats.

Skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 125—126) anser väl, att i de framställda
anmärkningarna funnes mycket, som förtjänade beaktande, men ett
borttagande av studentexamen syntes under nuvarande förhållanden icke
kunna ifrågasättas. På frågan om examens anordnande har överstyrelsen
ej ingått.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen (sid. 277—283) avvisa i det hela
den framkomna kritiken mot studentexamen och särskilt tanken på återinförande
av inträdesprövningar vid universitet och högskolor. I det hela
kunde den nuvarande studentexamen sägas ha varit till gagn för våra läroverk.
Anmärkningarna mot skolkommissionens förslag beträffande de skriftliga
proven vore befogat. Vitsord över resultatet av de skriftliga proven
borde fortfarande utsättas på studentbetygen. Censorerna borde ej bindas för
starkt genom detaljbestämmelser.

Generaldirektör Bergqvist. (Våra skolor sid 166 ff.) anser examensproven
fylla eu bestämd uppgift i den moderna skolan och framhåller, att det i
själva proven läge något för karaktärens utbildande och härdande värdefullt.
Prövningarna borde emellertid så ordnas, att do icke verkade störande eller

Student examen.

Myndigheter na.

Skol sakkunniga.

Departe

mentschefen.

Allmänna

synpunkter.

188 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

förryckande på skolarbetet eller irriterande och enerverande på lärjungarna.
Åtskilligt talade för att det skriftliga provet i svenska borttoges, men då
detta ej nu vore genomförbart, måste förbättringar vidtagas i den riktning,
kommissionen angivit. I fråga om övriga skriftliga prov instämmer han
med kommissionen.

De skolsakkunniga (Utredning sid. 353—369) anse, att de anmärkningar,
som riktats i allmänhet mot examensväsendet och i synnerhet mot studentexamen
i dess nuvarande form, ur flera synpunkter vore beaktansvärda,
men icke så tungt vägande, att de skulle kunna utgöra tillräckliga skäl för
avskaffande av studentexamen över huvud. Den kunde och borde så anordnas,
att de anmärkta olägenheterna i möjligaste mån undanröjdes.

I fråga om studentexamens anordnande och villkoren för godkännande
hade de sakkunniga i väsentliga punkter kunnat ansluta sig till skolkommissionens
förslag. I vissa hänseenden vore dock ändringar behövliga. Vid
uppgörande av sitt förslag till kursplaner hade de sakkunniga stannat vid
att studentskrivningar skulle förekomma i samma ämnen som hittills, således
ej i grekiska och kemi. Antalet skrivningar å de olika linjerna skulle
bliva: å latingymnasiets huvudlinje 4, å dess differentierade linje 3, å det
nyspråkliga gymnasiet 4, å realgymnasiets huvudlinje 4, och å dess differentierade
linje 3. En förändring innebure de sakkunnigas förslag, att ett
av de skriftliga proven skulle förläggas till slutet av näst högsta ringen och
de övriga till högsta ringen. Denna anordning stode i nära överensstämmelse
med den koncentration av undervisningen, som sammanhängde med
den mera genomförda linjedelningen.

Som villkor för den skriftliga prövningens godkännande föreslå de sakkunniga,
att lärjunge erhållit minst vitsordet godkänd för den svenska uppsatsen
och två andra skriftliga prov, dock med rätt för kollegiet att dispensera
i viss omfattning. Underbetyg på den svenska skrivningen borde icke
under alla omständigheter vara hinder för tillträde till muntlig prövning.

Beträffande den muntliga prövningen föreslå de sakkunniga liksom kommissionen
antalet i prövningen ingående ämnen till högst fem. Därjämte
föreslås att, liksom ifrågasatts beträffande den muntliga realexamen, uppgift
å de ämnen, som skulle förekomma i den muntliga prövningen, måtte
komma läroanstaltens rektor till hända högst 14 dagar före prövningsdagen.
För godkännande av denna prövning föreslås en modifikation av skolkommissionens
förslag.

Censorsinstitutionen borde bibehållas, och någon ändring i censorernas
befogenhet vore ej erforderlig.

Vid eu granskning av det vittomfattande gymnasieproblemet framträda
närmast vissa frågor av särskilt aktuell betydelse, nämligen om gymnasiets
linjedelning, om dess rekrytering samt om övergång till gymnasiet förvissa
kategorier av lärjungar. De krav, som med avseende på dessa frågor
huvudsakligen givit sig till känna, torde kunna korteligen formuleras
så: man begär rikare linjedelning i syfte att inskränka mångläseriet, befrämja
önskvärd koncentration och tillgodose behovet av ökad individualisering;
man önskar åtgärder för begränsning av tillströmningen till gymnasiet
och för en sovring av lärjungematerialet, varigenom de lärjungar
hölles borta, som saknade tillräckliga förutsättningar för gymnasiala stu -

189

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

dier; och slutligen kräver man, att de nuvarande svårigheterna för lärjungar
från de kommunala mellanskolorna och över huvud för lärjungar med
realskolexamen att övergå till gymnasiet i möjlig mån undanröjas.

Jag skall nu till behandling upptaga vart och ett av nämnda tre spörsmål.

Vad beträffar det första av dessa — det som avser gymnasiets linjedelning
— har detta uppstått av såväl pedagogiska som kulturellt-praktiska
synpunkter.

Ur pedagogisk synpunkt har man i linjedelningen sett en möjlighet att
avhjälpa det mångläseri, med åtföljande timplansöverbelastning, som för
närvarande trycker gymnasiet i högre grad än någon annan av våra skolformer
och som även verkar nedåt förryckande på arbetet inom de lägre
skolformerna. Till frågans belysning vill jag blott erinra om den nuvarande
latinlinjens timplan. Den omfattar i var och en av de två översta ringarna
följande 12 samtidigt förekommande ämnen: kristendom (2 timmar), modersmålet
(3 t.), latin (6 t.), tyska (2 t.), engelska (2 t.), franska (5 t.), historia
(3 t.), filosofisk propedeutik (1 t.), matematik (respektive 4 och 5 t.), biologi
(respektive 2 och 1 t.), fysik (2 t.) och teckning (1 t.). För en var, som
äger någon pedagogisk insikt och erfarenhet, måste det stå som ett obestridligt
faktum, att en dylik timplan i hög grad försvårar, ja i vissa fall
rent av omöjliggör ett ur kunskapstillägnelsens och personlighetsbildningens
synpunkt tillfredsställande arbete. Vad som ur en sådan synpunkt här först
och främst kräves är en inskränkning av de samtidigt förekommande ämnena,
Men en dylik inskränkning påkallar i sin ordning med hänsyn till
det nutida kulturlivets rikedom och mångsidighet de olika ämnenas fördelning
på flera linjer. Det är då en lycklig omständighet, att de kulturella
och de pedagogiska synpunkterna kunna samtidigt tillgodoses. Ur pedagogisk
synpunkt är det önskvärt, att en samling, eu koncentration av kunskapsstoffet
åvägabringas, ägnad att befrämja såväl inhämtandet av kunskaper
som personlighetens utbildning. För att de olika gymnasielinjerna
skola kunna i detta hänseende fylla sin uppgift, synes studiearbetet inom
en var av dem böra koncentreras kring en kärna av ämnen till begränsat
antal och med så långt ske kan inre samhörighet. Jag är övertygad om
att arbetet komme att avsevärt vinna härpå. Den nuvarande tids- och kraftödande
splittringen i studierna skulle kunna åtminstone i väsentlig grad
försvinna, och lärjungarna kunde småningom nå fram till eu arbetsmetod,
som ledde till större självständighet och gåve dem, åtminstone i någon mån,
en uppfattning om vetenskapligt arbetssätt och vetenskaplig metod.

Men även ur kulturell synpunkt skulle så anordnade gymnasialstudier vara
gagneliga, därigenom att de kunde bättre motsvara det behov av olika slag av
bildning, som det nutida, rikt förgrenade kulturlivet kräver, och de skulle jämväl
få praktisk betydelse för lärjungarnas förberedelse för framtida levnadsbanor.

Här inställer sig nu den gamla frågan om allmänbildning och fackbildning
samt avvägningen dom emellan. Gent emot tanken pa eu utsträckt

indelning.

190 Kungl. Majt:s proposition Nr 116.

linjedelning har — särskilt från universitetshåll — framställts den farhågan,
att den högre allmänbildningen skulle vid en utsträckt linjedelning komma
att bliva lidande. Det är uppenbart, att kravet på solida, ej alltför begränsade
allmänbildande insikter måste ligga särskilt universitetsläraren nära.
Och det är lätt förklarligt, att de luckor i studenternas gymnasiala förkunskaper,
som vid universiteten påträffats, äro ägnade att framkalla farhågor
av den art, som här yppat sig. Nu befaras det, att om linjedelningen
ytterligare utsträckes, det skall bli än sämre beställt med allmänbildningen.
Jag anser mig kunna uttala den meningen, att de påtalade luckorna i allmänbildningen
i regel förorsakats av de nuvarande bristerna i det inre arbetet,
som framkallats av timplanernas och lärokursens överbelastning. Min övertygelse
är, att om de samtidigt lästa ämnenas antal begränsas både genom
en lämplig linjedelning och genom en därmed sammanhängande successivt
fortgående inskränkning i antalet läroämnen, skall också arbetet i gymnasiet
i fråga om fördjupning och soliditet göra vinster, vilka skola visa sig
såsom kvalitativt betydande tillskott i en verklig allmänbildning. Man bortser
alltför ofta från, att den, som ordentligt och grundligt arbetat sig in på
ett område, också jämförelsevis lätt gör sig förtrogen med andra därmed
besläktade områden. Med rätta har man i detta avseende pekat på, huru
man i våra dagar ej sällan möter personer i framskjuten ställning, som
utan annan förbildning än den en ofta bristfällig folkskolundervisning
kunnat giva, på egen hand förvärvat en allmänbildning av verkligt respektingivande
beskaffenhet. Oftast bar bildaingsförvärvet skett på det sättet, att
en viss starkt intressebetonad verksamhet av praktisk eller samhällelig natur
(ett yrke eller ett medborgerligt förtroendeuppdrag) undan för undan kommit
att draga till sig ett för verksamhetens utövande betydelsefullt, i sig sammanhängande
vetande. På så sätt har en fast stam av kunskaper eller
färdigheter bildats, vilken, i den mån det ena kunskapsmomentet sökt det
andra, sänt sina rottrådar till allt flera bildningsområden.

Om jag sålunda finner övertygande skäl framförda för en utsträckt linjedelning
på gymnasiet, så är jag å andra sidan ingalunda blind för nödvändigheten
att begränsa den ifrågasatta ytterligare linjedelningen.

Vad beträffar karaktären och antalet av de linjer, som böra finnas representerade
inom vår gymnasieorganisation, hyser jag den uppfattningen, att
linjer av samma karaktär och allmänna läggning som de nuvarande latinoch
reallinjerna alltjämt böra finnas. Jag finner det vidare vara lämpligt,
att latinlinjen genom differentiering lämnar utrymme även åt studium
av grekiska. Beträffande det framställda förslaget om en differentiering av
reallinjen i en biologisk linje erinrar jag om att detsamma mött tveksamhet
på åtskilliga håll. En möjlighet att tillgodose det behov, som kan föreligga
i detta avseende, kan, synes det mig, åtminstone tills vidare vinnas genom
en studieanordning med tillval och bortval.

Den tredje gymnasiumje, som föreslagits och som torde kunna ifråga -

191

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

sättas, är en nyspråklig linje, d. v. s. en linje, som skulle förlägga
studiets centrum till vissa av de levande kulturspråken. Stora sympatier
hava, som jag i det föregående omnämnt, uttalats för en dylik linje, medan
från vissa håll givits uttryck åt den farhågan, att en dylik linje skulle bliva
allt för lätt och därför skulle draga till sig svagare begåvningar och sådana
lärjungar, som med minsta möjliga ansträngning ville nå fram till studentexamen.
Dessa anmärkningar hava beaktats av de skolsakkunniga, som i
sina planförslag för nyspråklig linje sökt så avpassa kurser och timtal, att
de påpekade svagheterna hos linjen skulle i möjligaste mån undvikas. Detta
syfte hava (le sakkunniga velat vinna genom att tillförsäkra de moderna
språken »timtal, som trygga deras ställning som huvudämnen», genom att
föra alla dessa språk »upp i högsta ringen med växande timtal för ämnesgruppen
i dess helhet i den mån den starkare specialiseringen inträder och

de för linjen mindre betydelsefulla ämnena träda tillbaka».---»Den

för svensk ungdom så välbehövliga formella skolningen måste», fortsätta de
sakkunniga, »denna linjes lärjungar förvärva genom studiet av de moderna
språken. En förutsättning för detta måls vinnande är givetvis, att tillräcklig
tid anslås för detta studium och att de formellt bildande elementen icke
försummas. Göres emellertid detta arbete grundligt och upprätthållas fordringarna
icke minst med avseende på de främmande språkens skriftliga
behandling i tillbörlig grad, så torde icke behöva befaras, att en så byggd
nyspråklig linje i det hela skall bliva vare sig lättare eller till sina studieresultat
svagare än de båda andra gymnasielinjerna.» Jag anser förslaget
om upprättande av en nyspråklig linje fullt berättigat och värt att understödjas.
Emellertid torde man böra utgå från att endast ett begränsat antal
läroverk för närvarande böra utökas med dylik linje. Härför tala dels
ekonomiska och lokala skäl, dels ock den omständigheten, att lärjungantalet
vid de högre allmänna läroverken i regel icke är så stort, att man kan förutsätta
tillräcklig anslutning till tre linjer. Då därjämte den praktiska erfarenheten
av nyspråklig linje ännu är mycket begränsad, ligger även häri eu
anledning att tills vidare vara mera återhållsam i fråga om linjens anordnande.
Tills vidare torde dylik linje således böra inrättas såsom ny endast
vid några större läroverk samt vid de särskilda flickläroverk, som böra
komma till stånd. För sistberörda anordning talar särskilt det förhållandet,
att den nyspråkliga linjen i avseende å ämnesområde och allmän struktur
torde väl motsvara behoven hos den begåvningstyp, som synes i stor utsträckning
förefinnas bland kvinnlig ungdom. Skulle det i särskilda fall
anses önskvärt att i stället för vid läroverk befintlig latin- eller reallinje
upprätta en nyspråklig linje, bör möjlighet härtill beredas.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att försök med en nyspråklig
linje sedan åtskilliga år pågått vid statens provskola, nya elementarskolan i
Stockholm. Denna linje upprättades år 1912, närmast för att giva plats åt
undervisning i ryska. Men även de övriga främmande levande språken

192

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Ange ökat utrymme på timplanen. De härför och för undervisningen i
ryska behövliga timmarna erhöllos därigenom att latinet uteslöts.

Då det syntes mig av intresse att få närmare kännedom om resultaten
av denna undervisning liksom av andra sådana vid allmänna läroverk anordnade
försök, anmodade jag i skrivelse den 22 november 1926 skolöverstyrelsen
att inkomma med redogörelse för ifrågavarande försök och uppgift
om de ungefärliga kostnader, som dessa medfört för statsverket, samt att
efter överläggning med vederbörande rektorer och huvudlärare angiva,
vilka planer för framtiden, som kunde böra tagas under övervägande med
avseende å försöken.

Med skrivelse den 17 januari 1927 har överstyrelsen inkommit med den
begärda redogörelsen. De försök, som omnämnas däri, avse: franska som
andra främmande levande språk; den nyspråkliga linjen med ryska — båda
dessa försök pågående vid nya elementarskolan — samt engelska som begynnelsespråk,
prövat vid högre realläroverket i Göteborg och vid högre allmänna
läroverket i Hälsingborg. Av dessa försök är det i nu förevarande sammanhang
huvudsakligen försöket med nyspråklig linje, som är av intresse.

Redan av vad jag nu anfört framgår, att den nyspråkliga linjen vid nya
elementarskolan skiljer sig från det nyspråkliga gymnasium, vartill skolkommissionen
och de skolsakkunniga uppgjort förslag, i det att i förstnämnda
linje ämnet ryska intager en central plats. En jämförelse mellan
de olika timplanerna visar dessutom viktiga skiljaktigheter. Särskilt bör
uppmärksammas att den strävan efter koncentration och minskad ämnesträngsel,
som är en av de viktigaste grundprinciperna i fråga om nämnda
båda förslag, ej haft tillfälle att göra sig gällande beträffande nya elementarskolans
linje, som med undantag för ryskan och därav betingade utbyten
i fråga om ämnen och ämnesantal överensstämmer med latingymnasiet.

Vad beträffar de av detta försök vunna erfarenheterna har skolöverstyrelsen
med hänsyn till den minskade lärjungfrekvensen i sin förenämnda
redogörelse anfört, att det visserligen vore önskvärt, att undervisning i ryska
fortfarande meddelades vid nya elementarskolan men att nytt undervisningsförsök
av samma art som det nu pågående ej borde påbörjas. I dess ställe
borde en förenklad rysk linje anordnas.

De erfarenheter, som gjorts av den nyspråkliga linjen vid nya elementarskolan,
äro föga vägledande för bedömandet av de förslag till ett nyspråkligt
gymnasium, som nu föreligga till övervägande. Däremot visar det
pågående försöket, att undervisning i ryska kan med gott resultat bedrivas
vid allmänt läroverk. Det kan icke bestridas, att i vårt land kunskapen i
det ryska språket är allt för sällsynt med tanke på vårt grannskap till Ryssland
och den roll, detta folkrika och vidsträckta rike spelat och spelar för
vårt land. Och det vore högeligen önskvärt, att möjlighet kunde i viss utsträckning
beredas lärjungarna på våra gymnasier att erhålla undervisning i
detta språk. Givetvis kan det ej under nuvarande förhållanden komma

193

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

i fråga att giva ryskan en permanent plats på en timplan — detta vore
utan tvivel att skjuta långt över målet — men jag har ej velat underlåta
att fästa uppmärksamheten på nu berörda spörsmål. En tills vidare god
möjlighet att åtminstone delvis nå det önskade syftet erbjuder däremot den
förut omnämnda tillvalsmetoden. Åtskilliga av våra läroverkslärare torde
numera vara kompetenta att meddela den mer elementära undervisning,
varom här kan vara tal, och jag tänker mig därför, att en väl organiserad
tillvals- och bortvalsanordning skulle kunna tillåta studium av ryskan vid
några läroverk i landet.

Beträffande det vid högre realläroverket i Göteborg företagna försöket med
engelska som begynnelsespråk, vilket pågått allt sedan år 1908, vill jag
nämna, att det numera anordnas så, att engelskan kommer att framföras
ända till studentexamen. Försöket hade, säger skolöverstyrelsen, således nu
sin huvudsakliga betydelse i fråga om tyskan. Enligt vederbörande rektors
mening hade försöket visat, att engelska språket vore lämpligt som begynnelsespråk,
om också icke någon överlägsenhet över tyskan i detta hänseende
kunde anses konstaterad genom försöket. Det vid högre allmänna
läroverket i Hälsingborg sedan år 1921 pågående likartade försöket åter är
anordnat så, att studentexamensprov i engelska skall avläggas i tredje ringen.
Erfarenheterna av försöket uppgivas hava varit mycket goda.

Det nyss omnämnda undervisningsförsöket med franska som andra främmande
levande språk har, åtminstone i avseende å gymnasialstadiet, slagit
i det hela väl ut. De erfarenheter av försöket, som gjorts, giva ej anledning
till övervägande av ett dylikt utbyte vid de allmänna läroverken, men de
böra beaktas såsom en erinran om vikten av att en bättre plats beredes
franskan, än för närvarande är fallet. Särskilt ett nyspråkligt gymnasium
bör i detta hänseende kunna erbjuda göda möjligheter. Nu berörda önskemål
har beaktats av skolkommissionen, och även de skolsakkunniga hava
på sina undervisningsplansförslag givit franskan en väsentligt förbättrad
ställning. Vid fastställandet av de undervisningsplaner, som i händelse av
bifall till mitt föreliggande förslag komma att erfordras, skall nu berörda
fråga tillbörligt uppmärksammas.

Rekryteringen av gymnasierna vid de allmänna läroverken regleras för
närvarande endast genom de i läroverksstadgan givna flyttningsbestämmelserna,
vilka i fråga om första ringen av gymnasiet ej äro mera skärpta än
för övriga klasser och ringar. Skolkommissionen har som bekant i syfte att
i möjligaste mån förhindra den befarade överproduktionen av studenter och
samtidigt höja dessas kvalitet såsom villkor för tillträde till gymnasiet föreslagit
en särskild inträdesprövning. Beträffande denna prövning får jag hänvisa
till min i det föregående lämnade redogörelse. De skolsakkunniga åter
ifrågasätta, huruvida icke på visst sätt kvalificerade betyg vore att föredraga
såsom inträdesvillkor.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 101 höft. (Nr 116.) 13

Inträde.

Undervis ninggplan.

194 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Skäl kunna anföras för och emot båda dessa gallringsmetoder, och man
kan givetvis även vara tveksam, huruvida över huvud taget restriktiva åtgärder
i detta hänseende äro att anbefalla. Det har icke utan fog framhållits,
dels att studentexamen fordras och otvivelaktigt kommer att fordras
för åtskilliga levnadsbanor, för vilkas beträdande någon bestämt markerad
teoretisk begåvning ej är nödvändig, dels ock att i många fall studiebegåvningen
reellt om än ej formellt kompenseras av en tydlig viljebegåvning
och energi. Det skulle med hänsyn härtill säkerligen ej så sällan kunna
innebära en orättvisa, om genom stadgebestämmelser nyssnämnda omständigheter
bleve förbisedda vid gymnasiets rekrytering. A andra sidan kan
det knappast bestridas, att gymnasierna under nuvarande förhållanden ofta
nog få mottaga lärjungar, vilkas begåvning och läggning uppenbarligen hänvisa
dem till annan verksamhet. Utan tvivel skulle en minskning av studentproduktionen
vara efterstävansvärd.

Vid övervägandet av de anordningar, som i nu berörda avseende böra
träffas, har det synts mig mindre lämpligt att tillgripa utvägen med en särskild
inträdesprövning, detta icke minst med hänsyn till det osunda tryck,
en sådan måste komma att öva på de lägre skolformerna. Däremot torde
en skärpning av nu gällande flyttningsbestämmelser böra ifrågasättas. Man
torde även hava skäl för den förväntan, att det ökade antal inträdessökande,
som den nu planerade läroverksreformen tvivelsutan skulle komma att föranleda,
skall medföra ett strängare urval — en obegränsad intagning kan
tydligen av praktiska och ekonomiska skäl anses utesluten. Men härför fordras
vissa ändringar i avseende å de nuvarande bestämmelserna för intagning
och flyttning. Nu tillämpas det förfaringssättet, att om antalet för
flyttning till gymnasiet godkända är större än antalet disponibla platser, det
högre läroverkets egna lärjungar erhålla företräde framför lärjungar, som
komma från andra håll. Denna bestämmelse hindrar tydligen ett fritt urval
bland aspiranterna till gymnasiets första ring och torde därför böra ändras.
Jag har för avsikt att medverka härtill.

Vad angår undervisningsplanen för gymnasiet har jag redan påpekat, att
en inskränkning i antalet samtidigt lästa ämnen är en förutsättning för den
omläggning av gymnasiet och dess arbetssätt, som jag åsyftar. Såväl skolkommissionen
som de skolsakkunniga hava också vid uppgörandet av sina
planförslag utgått från en sådan förutsättning. Om mina förslag i avseende
på gymnasiet godtagas, kommer givetvis frågan om undervisningsplaner för
detsamma att upptagas till förnyad prövning, varvid redan föreliggande förslag
kunna tjäna som utgångspunkt.

Ett med frågan om undervisningsplan nära samhörande spörsmål har jag
berört i min föregående redogörelse för skolkommissionens förslag och därav
föranledda uttalanden, nämligen om tillval och bortval. Bortvalet har, sedan
1904 års läroverksreform genomfördes, kommit till rik användning vid våra

195

Kung}. Majt:s proposition Nr 116.

läroverk, och ej heller tillvalet är där okänt. Aven en kombination av bortval
och tillval har funnit rum i vår läroverksorganisation genom möjligheten
att i realskolan erhålla undervisning i franska med däremot svarande
rätt till befrielse från undervisning i teckning. Rätten till bortval är nu
inskränkt till gymnasiets båda högsta ringar och är begränsad till en högsta
veckotimsumma av sex timmar. De erfarenheter, som under de gångna
åren gjorts ifråga om bortvalet, hava ej varit enbart gynnsamma. Bortvalen
hava ofta nog skett planlöst och på ett sätt, som ej överensstämt med det
syfte, som därmed avsetts, och från olika håll har man tillstyrkt en förändring
av nu gällande förhållanden. Därvid har den anordning särskilt förordats,
som består i en kombination av bortval och tillval på sådant sätt, att bortvalet
skulle göras beroende av tillval, d. v. s. förändras från att vara en rätt till
att bliva en betingad möjlighet. Härigenom skulle man kunna vinna större
garanti för att bortvalet ej skedde planlöst och på ett sätt, som innebure
skada för studierna i deras helhet.

Tillvalsrätten skulle alltså kunna begagnas på två sätt, dels för enskilda,
efter lärares anvisning och under hans ledning bedrivna studier antingen
i ämne, som lärjungen redan studerat eller i annat ämne, dels
för verklig kursundervisning i ämne, som tillhör skolans eller linjens undervisningsplan,
eller i helt utanför stående ämne. En kombination av dessa
båda sätt är även tänkbar.

De enskilda studierna, som kunna bedrivas efter enskild överenskommelse
mellan lärjungen och vederbörande lärare, skulle ej behöva omedelbar handledning
men väl råd och anvisningar av läraren. Vad däremot beträffar
de kursmässigt bedrivna tillvalsstudierna, skulle dessa hava formen av verklig
undervisning samt anordnas av rektor i samråd med lärare och eventuellt
lärjungar. I vad mån tillval skulle kunna giva rätt till bortval skulle
bero på förhållandena och bedömas allt efter vederbörande lärjungars
förutsättningar i olika avseenden. Att såväl tillval som bortval måste hållas
inom ej allt för vida gränser är uppenbart, i varje fall bör så ske, till dess
erfarenhet vunnits om ifrågavarande anordning och dess verkningssätt.

Till vad jag nu anfört vill jag här endast framhålla, att jag finner berörda
anordning vara ägnad att befordra den specialisering eller kanske
hellre individualisering, som framstår såsom ett viktigt önskemål vid förändringar
i gymnasiets organisation. Hur detaljerna i detta hänseende böra
utformas är en fråga, som lämpligen torde prövas i samband med fastställandet
av nya undervisningsplaner för ifrågavarande stadium.

Jag har i det föregående påpekat, att den nuvarande gymnasieorganisa- Förbindelse
tionen brister även däri, att inträdet i lämplig ring å gymnasiet för lärjungar
med realskolexamen är försvårat. Enligt läroverksstadgan äger lärjunge,
som avlagt realskolexamen, att vid inträde i gymnasiets andra ring vara
fritagen från förhör i modersmålet, tyska, engelska, geografi och biologi,

Gymnasiets

längd.

196 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

därest han i nämnda examen erhållit minst vitsordet godkänd i motsvarande
ämnen. En viss lättnad är således redan nu beredd lärjunge, som avlagt
realskolexamen, men det bör uppmärksammas, att inträdesprövningen det
oaktat alltid blir betungande. I all synnerhet blir detta fallet för de lärjungar,
som ämna övergå till latingymnasiet och vilka således vid prövningen
hava att svara även för första ringens kurs i latin. Det är tydligt,
att, vad statsläroverken beträffar, dessa olägenheter kunna åtminstone delvis
undvikas, om lärjungen övergår från femte klassen i realskolan till första
ringen. Så sker i allmänhet vid de högre allmänna läroverken och i viss utsträckning
även vid de sexklassiga realskolorna. Sedan läroverksstadgans
bestämmelser formulerades, har emellertid som bekant uppstått en ny kategori
av realskolor, de kommunala mellanskolorna, vilkas lärjungar i motsats
till de allmänna läroverkens, endast undantagsvis kunna direkt övergå till
klass eller ring vid sådant läroverk. För dessa talrika lärjungar är således
vägen från realskolans näst högsta klass till första ringen stängd utan fullständig
inträdesprövning, och för dem äro alltså gymnasiestudierna svåråtkomligare
än för läroverkens lärjungar, ehuru båda kategorierna äro lika
ställda i fråga om tillträde till gymnasium efter avlagd realskolexamen.

Vad beträffar sistberörda övergång, vill jag erinra om att Kungl. Maj:t
redan i åtskilliga fall medgivit kommunala mellanskolor rätt att dimittera
lärjungar från vederbörande skolors tredje klass till sjätte klassen eller första
ringen å gymnasiet av allmänt läroverk, vad kvinnliga lärjungar beträffar
givetvis med den inskränkning i avseende på tillträde till första ringen, som
betingas av möjligheten över huvud taget för flickor att vinna sådant tillträde.
Den nu omnämnda möjligheten bör givetvis allt fortfarande stå
mellanskolorna öppen på sätt hittills skett. Och när en för nämnda skolor
generellt gällande undervisningsplan kommer till stånd — en åtgärd, vars
betydelse jag i det föregående framhållit —- bör densamma, så långt sådant
kan ske utan menlig inverkan på undervisningsplanen i dess helhet uppgöras
med tillbörligt hänsynstagande till nu omförmälda önskemål.

Direkt anknytning mellan gymnasiet och den avslutade realskolan (mellanskolan)
åter kan tydligen icke erhållas utan lämplig organisatorisk anordning.
Den väg, på vilken nu nämnda syfte torde kunna lättast nås, är upprättandet
av treåriga gymnasier eller gymnasielinjer vid sidan av de fyraåriga.

Frågan om gymnasiets längd har, såsom framgår av min förut lämnade
översikt, varit mycket omdiskuterad. Skolkommissionen föreslog treårigt
gymnasium såsom generell form. Bevekelsegrunden härtill var dock ej någon
övertygelse om denna gymnasieforms företräde utan är att finna däri, att
kommissionen önskade bygga gymnasiet på genomgången fyraårig realskola
utan överskridande av en tidslängd av sammanlagt sju år för realskola och
gymnasium. Skolöverstyrelsen åter ville förkorta realskolan till tre år, varigenom
gymnasiet bleve fyraårigt.

Huvudfrågan här synes mig vara: kan det treåriga gymnasiet leda till

197

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

det mål, till vilket undervisningen på gymnasialstadiet måste fora? På
grund av erfarenhetens vittnesbörd torde denna fråga kunna besvaras jakande.
Som jag förut nämnt, finnas i vårt land åtskilliga treåriga gymnasier,
och det har vitsordats, att dessa läroanstalter givit ett resultat, som
kan betecknas som tillfredsställande. Har ett sådant omdöme kunnat avgivas
om det treåriga gymnasiet under de i olika hänseeenden delvis
ogynnsamma förhållanden, som nuvarande organisation och arbetssätt
onekligen medföra, synas utsikterna till ett gott resultat av de treåriga
gymnasiernas arbete bliva avgjort gynnsammare, därest på sätt jag förordat
gymnasiets timplaner revideras i riktning mot en starkare koncentration med
lämplig avlastning samt erforderlig sovring av kursplanerna. Då härtill
kommer att en anordning med genomgående fyra årsklasser knappast torde
medföra något avsevärt gagn för det nyspråkliga gymnasiet och realgymnasiet
men däremot lätteligen kan försvaga utbildningen i realskolan, synes
man, om hänsyn tages till de skäl i övrigt, som tala för det treåriga gymnasiets
upptagande bland våra skolformer, hava god anledning att i erforderlig
omfattning giva rum åt ifrågavarande gymnasietyp. Allmänt har
det påpekats, att det vore lättare att meddela en god utbildning i ett treårigt
realgymnasium än i ett treårigt latingymnasium. Det är uppenbart,
att en för fyra års studier avsedd latinkurs ej utan svårighet skall kunna
inpressas inom ramen av tre år. Skall så grekiskan taga vid i gymnasiets
andra ring, blir arbetet utan allt tvivel betungande. Denna omständighet
har också föranlett skolkommissionen att för att underlätta latinstudierna
låta dessa taga sin början redan i realskolans högsta klass för de lärjungar,
som ämnade övergå till latingymnasiet. De skolsakkunniga hava
vid uppgörandet av sina förslag till undervisningsplaner för realskola och
gymnasium tänkt sig latinet helt och hållet begränsat till gymnasiet men
för att lätta arbetstrycket inlagt franska å undervisningsplanen för realskolan
såsom obligatoriskt ämne för de lärjungar, som ämnade övergå till
gymnasiet. Sistnämnda anordning pekar på en väg, som sannolikt leder
till frågans lösning.

Emellertid skulle jag, då det är tydligt, att en fyraårig gymnasiekurs i
åtskilliga avseenden äger företräde framför en treårig, icke varit benägen
att förorda inrättandet av treåriga gymnasielinjer — åtminstone icke latingymnasier
— därest jag icke vore övertygad om att den ämneskoncentration
och i samband därmed stående omläggning av skolans inre arbete, som jag
önskar befrämja och vid vilka jag fäster stor vikt, skall komma att väsentligen
undanröja de olägenheter, som en eljest sammanträngd och hoppressad
skolform medför. Jag anser mig alltså kunna utgå ifrån att för tillgodoseendet
av fortsatta studiemöjligheter för de lärjungar, som avlagt realskolexamen,
treåriga latin-, real- och nyspråkliga gymnasier vid sidan av fyraåriga
upprättas i den omfattning, som jag i annat sammanhang kommer
att angiva såsom önskvärd.

Lyceer.

198 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Av vad jag nu sagt framgår, att fyraåriga gymnasier enligt min plan
skulle i stor utsträckning fortfarande finnas vid sidan av de treåriga. Förekomsten
av dessa sistnämnda blir givetvis, såsom min föregående motivering
torde visa, beroende av förhållandena vid de olika högre läroverken.
Där ett läroverks gymnasium i större omfattning rekryteras eller kan
beräknas bliva rekryterat från närliggande statsrealskolor (samskolor) och
kommunala mellanskolor, där är behovet av treårigt gymnasium tydligt
ådagalagt.

Åtgärder för ett realiserande av nu nämnda förslag till förändringar böra
snarast möjligt vidtagas. Jag anser, att en omläggning av förefintliga linjer
och avdelningar bör kunna ske från och med läsåret 1928—1929.

Med gymnasiefrågan nära sammanhängande är frågan om inrättandet av
sexåriga lyceer, byggande på avslutad folkskola och ledande till studentexamen.
Såsom jag redan omnämnt, hava förslag i sådan riktning framställts
från olika håll, närmast i syfte att undvika den förlängning av skoltiden,
som en kombination av sexårig grundskola, fyraårig realskola och
treårigt gymnasium skulle medföra. Åtskilliga torde rent av i det sexåriga
lyceet hava sett en väg till lösning av nyssnämnda problem om undvikande
av skoltidens förlängning. På andra håll har man betvivlat möjligheten
att utom under särskilda, speciella förutsättningar med en dylik skolform
vinna tillfredsställande studieresultat.

Det synes mig uppenbart, att den lyceala skolformen ur ren gymnasial
synpunkt erbjuder stora fördelar. Först och främst är det här möjligt att
från början inrikta studierna mot studentexamens mål utan den distraktion
och den studiearbetet tyngande anordning, som eu realexamen måste
innebära. Härigenom kunna studierna fördjupas och göras grundligare, och
särskilt fördelaktigt kan denna möjlighet verka i fråga om vissa ämnen,
som därigenom kunna inträda tidigare på timplanen och således få en
gynnsammare ställning. Det bör även i detta sammanhang framhållas att
till ett gott resultat av lyceets arbete bör i sin mån kunna bidraga den
större möjlighet till undvikande av dubbelläsning, som ifrågavarande skolform
giver och som spar tid för andra ändamål. Vad det sexåriga lyceet
beträffar, tillkommer som en speciell fördel den tidsbesparing, som denna
lyceityp medför i jämförelse med såväl det sjuåriga lyceet som kombinationen
fyraårig realskola och treårigt gymnasium. Klart är emellertid, att
det väntade resultatet icke kan nås utan förhandenvaron av viktiga förutsättningar.
Sådana förutsättningar äro, att lärjungarna äga god studiebegåvning,
ådagalagd genom mera krävande inträdesprov och vid inträdesansökan
företedda vitsord, samt hava fysiska förutsättningar för ett mera ansträngande
skolarbete, ävensom att anordning vidtagits för att lyceet icke skall nödgas
i större utsträckning och i varje fall icke utan betryggande villkor i högre
klasser mottaga nya lärjungar. Det torde, enligt min mening, icke vara

199

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

omöjligt att åvägabringa garantier för, att angivna förutsättningar varda

fyllda. Och härtill kommer ytterligare, att man torde vara berättigad att

även i nu förevarande hänseende fästa stora förhoppningar vid den omläggning
av läroverkens arbetsplan, som av mig i det föregående angivits som
en grundförutsättning för alla de reformåtgärder, varom nu är fråga.

Det synes mig alltså, som skulle starka skäl tala för att man nu, till

en början i begränsad utsträckning, bör realisera tanken på inrättande av

sexåriga lyceer, och jag tillstyrker alltså förslag därom. Befinnas dessa försök
falla väl ut och läroanstalterna i fråga alltså kunna utan lärjungarnas
överansträngande inom den tillmätta tiden föra dessa fram till målet,
torde tiden vara inne att undersöka, huruvida lyceiformen bör kunna få en
rymligare och fastare plats inom skolorganisationen sig tillmätt.

Jag kommer att i det följande angiva, var enligt min mening läroanstalter
av lyceal natur närmast synas önskvärda. Såsom enda läroanstalt på en
ort kan uppenbarligen ett lyceum knappast ifrågakomma utan har sin
plats blott tillsammans med vanliga högre läroverk. Ej heller torde man
för närvarande böra ifrågasätta upprättandet av självständiga lyceer, dock
med ett undantag. Jag har nämligen ansett det vara en lämplig anordning,
att statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm ombildas till lyceum
med fullständig (trefaldig) linjeutrustning. Denna läroanstalt skulle väl härigenom
delvis komma att förlora sin hittillsvarande karaktär av provskola,
men jag finner häri intet hinder för nämnda ombildning. De skäl, som föranlett
statsmakterna att upprätta en skola med uppgift att göra tjänst som försöksläroverk,
hava tvivelsutan, hur starka de än från början varit, under
tidens lopp blivit mindre framträdande. Den ökade pedagogiska livaktigheten
och det starkare framträdande intresset för hithörande frågor hava
nämligen allt mer kommit till uttryck i form av försöksverksamhet vid åtskilliga
enskilda läroanstalter, vilka på grund av sin mer självständiga och
fria ställning måhända understundom haft större möjligheter till rörlighet
och smidighet i organisationen. Därtill kommer att, såsom jag redan omnämnt,
undervisningsförsök under senare år anordnats jämväl vid andra
statsläroverk. Under sådana omständigheter synes det mig rimligt att verksamheten
vid nya elementarskolan i någon mån förändras, så att den av mig
förordade lyceiformen där göres till föremål för prövning. Då jag således
ej nu tänker mig upprättandet av någon ny läroanstalt för anordnande av
lyceum, torde mitt förslag beträffande lyceer ej medföra någon nämnvärd
kostnadsökning. Till de åtgärder, som äro erforderliga för nu ifrågavarande
ändamål, torde jag få tillfälle återkomma i det följande.

Jag har i detta sammanhang ej närmare omnämnt det sjuåriga lyceet, vilket
förordats av skolkommissionen och haft många förespråkare bland dem, som
yttrat sig över kommissionens förslag. Härtill har jag haft ett särskilt skäl.
Det framgår av vad jag i dag anfört, att eu omläggning av skolorganisationen
i enlighet med de grunder, jag framställt, skulle i vissa fall kunna medföra

200

Kungl Maj:ts proposition Nr 116.

en förlängning av studietiden. Där så sker, har jag ansett den olägenhet,
som otvivelaktigt ligger däri, kunna uppvägas av fördelar, som åtgärden
i fråga enligt min mening skulle medföra. För inrättandet av sjuåriga
lyceer synes ett dylikt skäl knappast kunna anföras, och jag har alltså ej
ansett tillräcklig anledning föreligga att åtminstone för närvarande ifrågasätta
nämnda skolforms införlivande med vårt skolsystem.

Student examen.

Jag har i det föregående redogjort även för skolkommissionens förslag i
fråga om studentexamen och dess anordning, villkor för godkännande och
dylikt, så ock för de uttalanden, som gjorts i anledning av nämnda förslag.
Det från vissa håll framförda önskemålet om studentexamens borttagande
har ej upptagits av kommissionen och har tillbakavisats i många avgivna
utlåtanden. Ej heller de skolsakkunniga anse de mot studentexamen riktade
anmärkningarna vara av den betydelse, att de utgjorde tillräckliga skäl för
examens avskaffande.

För min del finner jag ingalunda tillräckligt vägande skäl förebragta vare
sig för studentexamens borttagande eller för dess ersättande med en examen
av helt annan karaktär och med annat mål. Visserligen är jag fullt medveten
därom, att examina, högre som lägre, lätteligen medföra tryck på det föregående
studiearbetet och således hava en inverkan, som måste anses oförmånlig.
Vad särskilt beträffar studentexamen, är det uppenbart, att den
kan komma att återverka på arbetet i gymnasiet, framför allt i dess högsta
ringar. Men å andra sidan bör det ej förbises, att ett dylikt tryck icke endast
medför nackdelar. Min förhoppning är också, att om gymnasiets organisation
och arbete erhålla den gestaltning, som i det föregående förordats,
och studentexamen erhåller en därefter anpassad läggning, denna examens
återverkan på arbetet i de lägre klasserna skall bliva av välgörande beskaffenhet.
Tillika torde kunna förväntas, att den även i övrigt skall i fråga
om både undervisning och uppfostran medföra en förändring till det bättre
i jämförelse med nuvarande förhållanden. Beträffande de jämkningar i bestämmelserna
rörande studentexamen, som kunna bliva erforderliga, har jag
här ej anledning att närmare uttala mig. Dock vill jag framhålla, att för
lättande av examenstrycket hänsyn i större utsträckning än nu sker bör
vid bedömandet av examen tagas till lärjungarnas arbete och betyg under
de två senaste åren.

Vad slutligen beträffar censorsinstitutionen, tala starka skäl för att densamma
alltjämt bibehålies. I vad mån de från olika håll framställda önskemålen
i fråga om censorernas antal, befogenhet m. m., böra uppfyllas, är ett
spörsmål, som bör upptagas till prövning i samband med frågan om eventuell
jämkning av bestämmelserna om studentexamens anordnande.

De i detalj utarbetade förslag, skolkommissionens och de skolsakkunnigas,
som i nu förevarande fråga föreligga till prövning, avvika endast i mindre
betydelsefulla avseenden från varandra. Deras huvudsakliga syften sam -

201

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

stämma. Det torde icke vara erforderligt att nu upptaga dem till detaljgranskning.
De erforderliga ändringarna kunna genomföras utan riksdagens
medverkan. Dessa ändringar böra främst avse att bringa studentexamen
i överensstämmelse med den ändrade arbetsplan för gymnasiet,
som jag velat anbefalla, samt att avlägsna de brister i avseende på examen,
som från olika håll anmärkts.

202

Kung!. May.ts proposition Nr 116.

Privatläro verkens ställning.

Skolkom missionen.

VII. Staten och privatläroverken.

I det anförande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden, varmed
dåvarande departementschefen beledsagade sin hemställan om tillsättande
av skolkommissionen, berörde departementschefen jämväl frågan om de privata
skolorna och deras ställning till staten.

Såsom en andra grundprincip för den anbefallda revisionen av skolväsendet
borde, yttrade departementschefen, förutsättas, att staten toge sig an
flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas. Denna princip
förverkligades genom privatskolornas regelmässiga ombildning till stats- eller
kommunala skolor. Därmed avhjälptes de nuvarande olägenheterna med
oskäligt betungande terminsavgifter och ekonomiskt svag utrustning av läroanstalterna,
varjämte lärarpersonalen erhölle en ekonomiskt och rättsligt
tryggad ställning. En sådan omorganisation finge givetvis ej avse att ensidigt
omskapa flickskolan efter mönstret av gosskolan, likasom den ej finge
gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som pulserade vid en
och annan av de nuvarande privatskolorna. Inom en god läroverksorganisation
borde finnas plats för försöksläroverk under särskilt framstående
pedagogisk ledning.

Med utgångspunkt från detta uttalande har skolkommissionen i kapitel
III Skolformernas ställning till det allmänna, upptagit till behandling även
frågan om enskilda läroverk och enskild undervisning (sid. 186—193).

Kommissionen ansåge att, i den mån fortvaro — givetvis i begränsad
omfattning — av enskilda läroanstalter jämväl i framtiden kunde befinnas
vara av betydelse, grundsatsen om folkskolan såsom den enda, gemensamma
barndomsskolan skulle vara vägledande även å nu ifrågavarande område.
Det hade för kommissionen varit en angelägenhet av synnerlig vikt att ägna
särskild omprövning åt spörsmålet, huru staten vid en förändrad organisation
av undervisningsväsendet skulle kunna reglerande ingripa till förhindrande
av uppkomsten utav möjliga missförhållanden i avseende på privatskoleväsendets
ökade utbredning.

Kommissionen hade funnit förhållandena nödvändiggöra en stark begränsning
av de nuvarande statsunderstödda privatläroverkens antal. Att icke
dessa läroanstalter borde i full utsträckning ersättas av statliga läroverk
hade sin grund uteslutande däri, att det ansetts önskvärt att fortfarande äga
tillgång till ett mindre antal läroanstalter, vilka genom en friare organisation
skulle kunna med framgång dels tjänstgöra som försöksläroverk i egentlig
mening, dels även i vissa hänseenden komplettera statens undervisningsanstalter.
De enskilda, statsunderstödda läroverkens föregående verksamhet

203

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

hade ådagalagt, att åtskilliga av dessa skolor, särskilt under vissa perioder
av sin tillvaro, varit av stor betydelse för undervisningsväsendets allmänna
utveckling i egenskap av vägröjare för nya uppslag och värdefulla reformer
på undervisningens område. Erfarenheten hade sålunda visat, att en friare
organisation i förening med insiktsfull och dugande ledning kunde utgöra
en° viktig förutsättning för en framgångsrik pedagogisk försöksverksamhet.
Vissa av de enskilda läroverken måste därjämte anses på ett lyckligt sätt
fvlla uppgifter, som icke kunnat i lika mån tillgodoses i statens hittillsvarande
läroanstalter.

Detta ägde emellertid giltighet endast beträffande ett mmdretal av de
ifrågavarande skolorna. Den av kommissionen föreslagna skolorganisationen
tillgodosåge jämväl den kvinnliga ungdomens undervisning inom statliga
läroanstalter, och organisationen erhölle därjämte en högre grad av rörlighet
än den nuvarande, varigenom värdet av nya organisationsformer och undervisningsmetoder
lättare kunde prövas även vid statens läroanstalter. Behovet
av enskilda läroanstalter av motsvarande karaktär bleve härigenom avsevärt
mindre framträdande än f. n.

Ett fåtal av våra bästa enskilda skolor, vilka med hänsyn till tradition
och förutsättningar för framgångsrik pedagogisk försöksverksamhet kunde
anses förtjänta av fortsatt understöd, borde bibehållas vid sin hittillsvarande
karaktär av enskilda. Vid detta urval borde tillses, att undervisningsarbetets
olika sidor bleve behörigen tillgodosedda samt att skolor, som fyllde alldeles
särskilda uppgifter, även i framtiden kunde få statsunderstöd. Sådana särskilda
uppgifter av betydelsefull natur vore prövande av internatundervisningens
lämplighet samt beredande av möjlighet för till mognare ålder
komna studiebegåvade lärjungar att vinna utbildning till real- och studentexamen.

Understödet till de skolor, som fortfarande borde erhålla sådant, borde för
framtiden erhålla större effektivitet än nu och sålunda de ifrågavarande
läroanstalternas nuvarande ekonomiska beroende av lärjungarnas terminsavgifter
kunna förminskas. Endast så vore det möjligt förhindra, att de statsunderstödda
läroanstalterna antoge en ensidig klasskaraktär.

Kommissionen hade vidare funnit angeläget att i fråga om organisationen
av de till statsunderstöd ifrågasatta enskilda läroanstalterna angiva sin ståndpunkt
till frågan om dessa skolors förhållande till folkskolan. Under erinran
att statsunderstödet till flickskolorna icke utginge för klasser motsvarande
folkskolans stadium, påpekar kommissionen, att ur synpunkten av den
pedagogiska försöksverksamhet, som utgjorde förutsättning för statsunderstödets
utgående vissa skäl kunde anföras mot nyssnämnda begränsning vid
statsunderstödets beräknande. Härigenom kunde dessa läroanstalter omfatta
både folkskolans och läroverkets stadier och pedagogiska försök å skilda
stadier således utföras. Emellertid vore en dylik utsträckning av försöksverksamheten
icke erforderlig, enär erfarenheten visat, att såväl folkskolorna
i allmänhet som i synnerhet folkskoleseminariernas övningsskolor på ett fullt
tillfredsställande sätt fyllde behovet av dylik pedagogisk försöksverksamhet.
Om det i enstaka fall befunnes erforderligt, borde, i.den man så vore nödvändigt
efter vederbörligt medgivande, möjlighet till kontinuitet i arbetet
kunna åstadkommas. Ifrågavarande statsunderstödda läroanstalter borde
alltså hava samma ställning till folkskolan som den för statsläroverken
principiellt fastslagna.

Kommissionen framhåller vidare, att rent privata skolor sannolikt komme
att framdeles existera utan att taga statens ekonomiska bistånd i anspråk.

204

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Ett allmänt förbud mot bedrivande av privat undervisningsverksamhet borde
eller kunde icke ifrågasättas. Men några statsförmåner borde icke tillerkännas
sådana läroanstalter, vilka således ej borde kunna få någon motsvarighet
till de examens- och dimissionsrättigheter, eller annan kompetens,
som f. n. kunde ifrågakomma för enskilda skolor. Och åtgärder borde vidtagas,
som garanterade, att de olika kommunerna icke genom ekonomiskt
understöd främjade uppkomsten av enskilda läroanstalter.

Staten borde vidare genom effektiva kontrollföreskrifter förebygga meddelandet
av i ena eller andra avseendet mindervärdig undervisning i dessa
skolor. I sådant hänseende borde den centrala skolmyndigheten utfärda
skärpta och mera detaljerade bestämmelser. Kontroll borde sålunda utövas
på lokalerna, deras inredning och utrustning med undervisningsmateriell,
lärarkrafternas förutsättningar borde prövas och behörighetsförklaring utfärdas
av vederbörande skolmyndighet för den, som ville vrkesmässigt bedriva
undervisningsverksamhet.

Skolkommissionens ordförande, R. Fåhraeus samt ledamöterna G. Martin,
E. Staaff, I. Swartling och A. Åström hava i ett särskilt yttrande till kommissionens
betänkande utvecklat vissa åsikter i fråga om privatskolväsendet,
som avvika från de nyss anförda.

Det vore å ena sidan, yttra dessa ledamöter, av största vikt, att den enskilda
undervisningen ej finge en sådan karaktär eller utsträckning, att därigenom
en rationel] och effektiv tillämpning av de principer, som läge till
grund för organisationsförslaget, äventyrades. Å andra sidan vore det av
väsentlig betydelse, att icke något oberättigat intrång gjordes på det enskilda
initiativet eller på den frihet, föräldrar borde äga att efter bästa förstånd
tillgodose sina barns uppfostran. Bottenskoltanken torde ej ha något att
vinna genom att dess tillämpning påtvingades dem, som ännu icke insåge
dess fördelar. Icke heller torde dess framgång befordras genom ett doktrinärt
betraktelsesätt eller genom en överdriven räddhåga för värjo även den
minsta avvikelse från principen.

Kommissionen hade visserligen sökt beakta båda dessa huvudsynpunkter
men väl ensidigt låtit sig bestämmas av den först angivna på bekostnad av
den. senare. För kommissionen syntes det enskilda skolväsendet närmast
te sig. som ett ont, som man väl till viss grad måste tolerera men vars utbredning,
så långt möjligt vore, borde förhindras. Kommissionen syntes
vara på väg att glömma den högst betydande insats, som de enskilda skolorna
gjort i undervisningsarbetet. Här röjdes en misstro emot det enskilda
skolväsendet, vilken bottnade i ett underskattande av dess betydelse. Även
om den av kommissionen föreslagna skolorganisationen bleve än så förträfflig,
torde man dock vara berättigad antaga, att jämväl i framtiden viktiga
uPPgifter komme att föreligga för enskild företagsamhet på undervisningsväsendets
område. För att dessa uppgifter skulle kunna behörigen tillgodoses,
torde något större utrymme och rörelsefrihet böra beredas de enskilda
skolorna, än kommissionen syntes benägen medgiva.

Staten borde ej vara allt för njugg med understöd åt enskilda skolor, och
det vore ej lämpligt eller behövligt, att riksdagen bestämde antalet understödsberättigade
enskilda läroanstalter. Den pedagogiska försöksverksamheten
kunde uppenbarligen behöva utsträckas över skolåldern i dess helhet.

Effektiv kontroll över de enskilda skolor, som tänktes komma att bestå
utan att påkalla eller erhålla statsunderstöd, vore berättigad och nödvändig,

205

Kungl. Maj:ts p-oposition Nr 116.

men en dylik kontroll finge ej präglas av något slags utrotningsbegär eller
någon ovilja mot den enskilda undervisningen som sådan. Denna undervisning
syntes nämligen fullt berättigad och i många fall både nyttig och
nödvändig.

De uttalanden, som i denna fråga gjorts i utlåtandena över skolkommissionens
betänkande, innebära i de allra flesta fall en stark kritik av kommissionens
ståndpunkt (Sammanfattning sid. 116—124). I stor utsträckning
har man anslutit sig till det nyss omnämnda särskilda yttrandet.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande utförligt behandlat nu ifrågavarande
spörsmål i ett kapitel om statliga, kommunala och enskilda skolor
(sid. 126—144).

Efter en utredande undersökning av nämnda skolor dels ur ekonomisk
och administrativ synpunkt, dels ock i pedagogiskt hänseende behandlar
överstyrelsen frågan om dessa skolor i det framtida skolsystemet.

Beträffande statliga skolor påpekar överstyrelsen, att det av rent praktiska
grunder bleve nödvändigt, att flickornas undervisning lika väl som gossarnas
finge ske i statsskolor. Även de för flickor avsedda högre skolorna borde i
regel vara statsskolor, vilket dock icke behövde betyda, att inga kommunala
eller enskilda flickskolor skulle kunna finnas.

Vidare anför överstyrelsen, att enligt dess mening kommunala skolor med
realskolexamen fortfarande borde finnas och att möjlighet att efter statlig
prövning av förutsättningarna och på av statsmakterna fastställda villkor
upprätta nya sådana skolor borde beredas. Det kunde ifrågasättas, att de
i stället för kommunala mellanskolor benämndes kommunala realskolor.

Beträffande enskilda skolor har överstyrelsen framhållit, att då man givit
uttryck åt den åsikten, att kommissionens förslag skulle medföra en för stor
begränsning i antalet enskilda skolor, man ibland syntes hava förbisett, att
en väsentlig begränsning i detta hänseende måsta bliva en ofrånkomlig följd
av den ifrågasatta reformen i det avseende, där den största enstämmigheten
rått, nämligen i fråga om statens plikt att i vidgad utsträckning omhändertaga
flickornas skolbildning. Då man nu talade om enskilda högre skolor,
tänkte man i främsta rummet på flickskolorna. Skulle emellertid flickornas
högre skolbildning tillgodoses genom statsskolor, försvunne givetvis det stora
behovet av enskilda skolor.

Statligt understöd åt enskild skola vore berättigat endast i det fall, att
sådan skola fyllde en uppgift, som antingen icke alls eller i blott ringa omfattning
tillgodosåges genom statliga eller kommunala skolor. Det förelåge
icke några skäl till statsunderstöd åt med folkskolan parallella enskilda skolor
ur den synpunkten, att skolor med uppgiften att bestrida den grundläggande
barndomsundervisningen icke skulle förefinnas i erforderligt antal. Ej heller
kunde det sägas, att något större behov av med folkskolan parallella försöksskolor
skulle föreligga. Det syntes dock icke uteslutet, att en sådan
skola kunde hava en uppgift av allmänt intresse, och under vissa förutsättningar
syntes det vara befogat, att staten lämnade sitt stöd. Huruvida staten
borde understödja enskilda skolor, motsvarande realskolor, gymnasier,
lyceer och flickskolor, bleve framför allt beroende av huru stort antal skolor
av sådant slag, som upprättades av det allmänna.

Yttrandena.

206

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

Överstyrelsen ansåge emellertid i likhet med kommissionen, att staten
borde för vinnande av vissa pedagogiska syftemål, som med fördel kunde
tillgodoses av enskilda läroanstalter, ekonomiskt understödja enskild skolverksamhet.

Yad slutligen beträffar de enskilda skolor, som icke skulle komma att
åtnjuta statsunderstöd, framhåller överstyrelsen, att någon skyldighet för
föräldrar att anlita av det allmänna upprättade eller understödda skolor icke
förefunnes. Ett otillbörligt tvång på den enskilde finge härvidlag icke tilllämpas
och något, som skulle innebära ett skolmonopol, borde ej ifrågakomma.
Tillräckliga skäl syntes icke föreligga för att det stadgades absolut förbud
mot att skola utan statsunderstöd kunde tillerkännas examens- eller dimissionsrätt.
Men ett oeftergivligt villkor härför vore, att skolan otvetydigt fyllde
eu uppgift, som icke i tillbörlig grad tillgodosåges genom av det allmänna
upprättade eller understödda skolor.

Ett avgjort förbud för kommun att lämna bidrag till en icke statsunderstödd
enskild skola torde knappast böra förekomma, men beslut om kommunalt
understöd borde i sådant fall fattas med minst 2/s majoritet.

Statlig tillsyn och kontroll över enskilda läroanstalter vore emellertid erforderliga,
och överstyrelsen instämde i detta hänseende i stort sett med
skolkommissionen.

Reservanterna i skolöverstyrelsen uttala sig (Utlåtande sid. 239 ff.) bestämt
för privatskolornas rätt att fortleva vid sidan av de statliga och kommunala
läroanstalterna.

Staten behövde det enskilda skolväsendet i kvalitativt såväl som i kvantitativt
hänseende: det funnes och komme att finnas vissa specialbehov, som
det samhälleliga skolväsendet finge svårt att tillgodose, och man måste alltid
räkna med att det kommunala behovet av undervisning komme att växa
hastigare än de kommunala möjligheterna. Och vidare funnes det barn
och ungdomar, som hade tillräckligt god intellektuell utrustning för att böra
erhålla högre skolbildning men som av en eller annan anledning icke passade
i en offentlig skola. För dylika lärjungar voro privatskolorna en tillflyktsort.

Det behov av privatskolor, som sålunda förelåge, kunde icke betraktas
som övergående eller tillfälligt utan som grundat i sakens natur. Samhället
borde därför ställa sig principiellt välvilligt icke blott till de privata flickskolorna
utan till privatskolorna över huvud.

Staten borde icke sträcka sin kontroll över privatskolorna längre än som
krävdes av ett verkligt behov, och kontrollens huvuduppgift borde vara att
bereda de enskilda skolorna hjälp och stöd. Det borde ock hållas i minne,
att det vore en väsentlig skillnad mellan sådana skolor, som vore i ordets
fullständiga mening privata, och sådana, som erhållit förmåner från samhällets
sida av ett eller annat slag. I samma mån sådana förmåner meddelades,
vare sig de bestode i direkt ekonomiskt understöd eller i annat,
vore det i sin fulla ordning, att samhället också betingade sig viss kontroll
över att de syften, som understödet avsåge, verkhgen bleve vunna.

Kommunerna och landstingen borde få största möjliga frihet att själva
bedöma, huru de borde ställa sig till de privatskolor, som kunde förekomma
inom deras områden.

Sammanfattningsvis anföra reservanterna, att staten borde understödja

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 207

alla privatskolor, vilka tjänade ett verkligt samhällsintresse genom att fylla
ut luckor i det offentliga skolväsendet.

Generaldirektör Bergqvist ingår i sitt utlåtande utförligt på hithörande
frågor (Våra skolor sid. 90—112).

Bergqvist fördelar de enskilda skolorna på fyra olika grupper. Till en
första grupp kunde räknas skolor, vilka utförde en verksamhet, för vilken
staten själv icke hade några egna motsvarande skolor men som dock till
omfattning och art vore för det allmänna av den betydelse, att staten syntes
rätteligen böra övertaga det ekonomiska ansvaret för densamma. Hit hörde
de högre flickskolorna, de kvinnliga gymnasierna och delvis även högre och
lägre gosskolor.

En andra grupp utgjordes av skolor, vilka i stort sett i fråga om både
organisation och plan motsvarade vissa statsskolor men vilkas lärjungar ej
kunnat finna plats i de sistnämnda. Hit hörde i främsta rummet vissa
skolor å de större orterna, vilka uppstått på grund av bristande utrymme
i statens skolor.

Till en tredje grupp kunde man hänföra sådana skolor, vilka väl utförde
en verksamhet, som för skolväsendet i allmänhet vore av betydelse, men
som krävde en större rörelsefrihet än den, som i regel vore tillfinnandes i
statens skolor. Hit hörde skolor, som gjort till sin huvuduppgift att anställa
pedagogiska försök av det ena eller andra slaget.

En fjärde grupp omfattade skolor, vilka tjänade syften av så begränsad
eller enskild natur, att staten i allmänhet varken kunnat eller velat övertaga
deras verksamhet. Hithörande skolor vore av mycket skiftande slag. A
ena sidan kunde hit räknas skolor, som ställt som sin uppgift t. ex. att bereda
personer, som först vid en mera mogen ålder begynt studera, möjlighet
till hjälp i sitt arbete, att tillgodose konfessionella önskemål, att tillvarataga
särskilda begåvningar m. m. A andra sidan hörde hit skolor, som
förberedde lärjungar för inträde i statens skolor eller som för de studerande
sökte förkorta vägen till olika examina eller som mottoge lärjungar,
vilka av en eller annan anledning icke kunnat följa med statens skolor.

Vad beträffade flickskolorna borde, i den mån de komma att förstatligas,
detta ske under någon av de av skolkommissionen föreslagna tre typerna.
Men å andra sidan bjöde hänsyn både till den historiska utvecklingen och
till det kommunala och enskilda initiativets värde att taga under övervägande,
huruvida icke även på detta område utrymme kunde, åtminstone
tills vidare, beredas för en något friare ställning för vissa skolor. Medgåves
detta, syntes efter särskild prövning åt skola, som befunnes fylla de erforderliga
förutsättningarna beredas möjlighet att organiseras som statsunderstödd
kommunal eller enskild. Samtliga hithörande förhållanden borde, såsom
fallet redan voro med övriga kommunala skolor, regleras genom en av
Kungl. Maj:t för de kommunala flickskolorna utfärdad allmän stadga.

Beträffande den andra gruppen av enskilda skolor så upphörde givetvis,
i samma mån som staten kunde öppna egna skolor även för dessa skolors
lärjungar, det berättigade i skolornas anspråk på statsunderstöd eller annan
statsförmån.

Vad därefter anginge den tredje gruppens skolor — försöksskolorna — så
hade åtskilliga bland dem varit det allmänna skolväsendet till stort gagn.
Det syntes önskvärt, att möjligheter måtte hållas öppna för dylika skolor
att även i framtiden bestå. Detta förutsatte givetvis, att statsunderstöd i

208

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

en ej allt för beskuren utsträckning bereddes dem och att dem lämnades
större rörelsefrihet i fråga om organisation och arbetsformer än den, som
kunde komma statsläroverken till del. Av betydelse vore vidare, att dessa
skolors verksamhet kunde få sträcka sig till skolans alla åldersstadier.

Vad så anginge den fjärde gruppen, vore det uppenbart, att dithörande
skolor alltjämt kunde komma att visa sig erforderliga. Allt efter sitt värde
för det allmänna borde de även kunna påräkna statsunderstöd eller annan
förmån. Detta gällde i främsta rummet de skolor, som på ett för det allmänna
gagneligt sätt kompletterade statsskolornas verksamhet och som redan
nu åtnjöte stöd av det allmänna. Vad åter anginge de skolor, vilkas
verksamhet vore av den natur, att de icke kunde eller icke ville påräkna
statens understöd, måste även dessa skolor ställas under en effektiv kontroll
både i pedagogiskt och i hygieniskt avseende. De former, som vid det allmännas
kontroll över skolorna komme till användning, borde bestämmas
uteslutande ur synpunkten, att undervisningen vid skolorna bleve den bästa
möjliga.

Skol sakkunniga.

Jämväl de skolsakkunniga hava (Utredning sid. 440—444) berört frågan
om statsskola och privatskola.

De sakkunniga påpeka, att det varken rådde eller borde råda något hinder
för föräldrar att låta undervisa sina barn i privata skolor, därest de ville
åtaga sig de därmed förenade kostnaderna och den undervisning, barnen erhölle,
vore likvärdig med den, som de skulle få i de allmänna skolorna.
Härav följde att kontroll från statens sida måste anordnas över den enskilda
undervisning, som skulle ersätta den i de obligatoriska allmänna skolorna
meddelade. Det vore självfallet, att kontrollen ej borde präglas av kitslighet,
långt mindre av fientlighet mot ifrågavarande skolor.

I fråga om statligt ekonomiskt understöd åt enskilda skolor kunde, säga
de sakkunniga, uppställas som allmän regel, att dylikt understöd ej lämnades,
utom i det fall, att skolan tjänade ett statligt intresse, som icke alls
eller endast i otillräcklig utsträckning tillgodosåges av de allmänna skolorna.
Det vore tydligen väl motiverat, att staten, i det fall att det icke funnes
tillräckligt antal offentliga skolor av någon skolart, som erkänts böra tillhöra
det allmänna skolväsendet, lämnade understöd åt enskild skola, som fyllde
den sålunda föreliggande bristen. Och starka skäl talade för att det allmänna
understödde sådana privatskolor, som bedreve eu pedagogisk verksamhet,
vilken ej kunde vederbörligen tillgodoses i statsläroverken.

Aven om statsmakterna skulle bestämma sig för att uppehålla ett tillräckligt
antal av både lägre och högre skolor för såväl flickor som gossar, förfölle
därmed icke alla skäl för statsunderstöd åt vissa enskilda skolor. Den
privata skolan vore nämligen på grund av sin särskilda karaktär väl skickad
att bryta nya vägar inom undervisningen och att framarbeta nya skoltyper.
Med hänsyn till de betydande insatser, som de enskilda skolorna
kunde göra i det pedagogiska reformarbetet, borde staten understödja sådana
enskilda skolor, som i detta hänseende kunde tillerkännas särskild betydelse.
Det mötte tydligen svårigheter att i detta hänseende på förhand bestämma
ett visst antal. A ena sidan läge det givetvis här som eljest i statens bestämda
intresse att begränsa sina utgifter till sådana, som ur dess egen synpunkt
kunde anses fylla ett berättigat behov. A andra sidan vore det ömkligt,
att de här ifrågavarande enskilda skolorna icke vore för få. Det kunde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 209

i förevarande hänseende icke göras en bestämd skillnad mellan sådana skolor,
som erhölle statsunderstöd, därför att de fyllde en brist på offentliga
skolor, och sådana som understöddes för att sättas i stånd att främja det
pedagogiska reformarbetet. Sistnämnda uppgift kunde mycket väl fyllas
genom skolor av förra slaget, därom vittnade erfarenheterna från de f. n.
statsunderstödda högre flickskolorna och högre goss- och samskolorna.

Man hade även att räkna med enskilda skolor, vilka icke kunde väntas
erhålla understöd av staten. Kostnaderna för undervisningen i dessa skolor
måste påvila föräldrarna själva. Även dessa skolor, rätt ledda och skötta,
kunde få betydelse i det pedagogiska reformarbetets tjänst.

Staten kunde emellertid även i annan form än penninganslag bereda betydelsefulla
förmåner åt enskilda skolor, såsom tillerkännande av examensrätt
eller annan motsvarande förmån, dimissionsrätt, rätt för skolans lärare
att vid övergång till statsskola under vissa villkor räkna sig till godo tjänstgöring
vid privatskola såsom befordringsmerit eller för lönetur och pension.
Särskilt syntes böra framhållas, att statsmyndigheterna icke borde vara allt
för sena att, oberoende av om statsanslag utginge eller ej, genom tillerkännande
av examensrätt stödja en skola, som försökte nya vägar och uppställde
ett mål, som icke vore likformigt med statsskolornas men dock kunde
från bildningssynpunkt anses vara med dessas likvärdigt.

I det förut omnämnda departementschefsanförandet framhölls, såsom jag
redan erinrat, att privatskolornas ombildning till stats- eller kommunala
skolor skulle giva lärarpersonalen vid de enskilda skolorna en rättsligt tryggad
ställning.

Skollcommissionen har i sitt betänkande (sid. 139) berört denna fråga i
samband med en utredning av skolformernas ställning till det allmänna.

Vid konstituerandet, yttrar kommissionen, av de allmänna läroverken såsom
statliga läroanstalter till åtskillnad från folkskolorna, de högre folkskolorna
och de kommunala mellanskolorna (de kommunala gymnasierna samt
de av kommuner upprätthållna flickskolorna och samskolorna vore i fråga
om lärarnas rättsliga ställning i regel likställda med de enskilda läroanstalterna)
såsom kommunala läroanstalter vore lärarpersonalens rättsliga ställning
det principiellt avgörande. ATid de statliga läroanstalterna vore de
ordinarie lärarbefattningarna uppförda på stat samt tillsattes genom fullmakt
av Kungl. Maj:t eller av skolöverstyrelsen. Lärarna vid de kommunala
läroanstalterna vore icke statens befattningshavare utan anställdes av kommunen
eller dess befullmäktigade organ, varvid dock från statens sida bestämda
garantier krävts, i syfte att tillförsäkra lärarpersonalen en rättsligt
tryggad ställning.

Vad anginge samtliga enskilda läroanstalter, hade statsmakterna vid understödets
beviljande i stort sett icke formellt förbehållit sig inflytande på lärarpersonalens
rättsliga ställning i annan mån, än som betingades av den allmänna
kontroll, som skolöverstyrelsen utövade över sagda läroanstalter. Då
emellertid de läroanstalterna tilldelade examensrättigheter och statsbidrag
måste förutsätta bestämd prövning av det sätt, varpå undervisningen handhades,
vore man dock berättigad göra gällande, att ett statligt inflytande i
viss utsträckning även beträffande dessa läroanstalter förefunnes i nu ifrågavarande
hänseende.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.) 14

Lärar personalens rättsliga ställning.

210

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

I sitt betänkande V, Organisatoriska och ekonomiska utredningar har
skolkommissionen återupptagit denna fråga till behandling.

Kommissionen föreslår, att i fråga om lärarnas till- och avsättning eu
ändring i nu gällande ordning skulle ske. Härvid syntes olika vägar kunna
komma till användning. Kommissionen utginge ifrån att krav rörande formell
kompetens icke vore erforderliga, under förutsättning att ett effektivt
inflytande vid tillsättningen förbehölles statens organ. Ledig befattning
borde städse offentligen tillkännagivas för ansökan. Själva tillsättningen
kunde ske av skolans styrelse, sedan ansökningshandlingarna varit föremål
för prövning i skolöverstyrelsen och överstyrelsen angivit, vilka av de sökande
kunde anses ur synpunkten av reell kompetens behöriga att ifrågakomma.
Beträffande lärare, som endast anställdes för termin eller läsår,
borde gälla, att förordnandet omedelbart anmäldes för överstyrelsen. Vad
anginge entledigande av fast anställda lärare, synes även en ändring i nu
fullständigt oreglerade förhållanden böra äga rum. Kommissionen ansåge
föreskrift böra meddelas därom, att entledigande av fast anställda lärare för
att erhålla giltighet skulle underställas skolöverstyrelsen och vinna dess godkännande,
därest lärare varit i läroanstaltens tjänst under viss tid, förslagsvis
fem år. Vidare borde som villkor för statsunderstöd uppställas krav
på för varje skola bestämt minimiantal fast anställda lärare.

I de över skolkommissionens förslag avgivna utlåtandena synes berörda
spörsmål endast undantagsvis hava gjorts till föremål för uttalanden. 1
fråga om förslaget om bestämmelser för lärarnas entledigande, uttalas i ett
par fall tvekan om förslagets lämplighet eller övertygelse om dess olämplighet.
Reservanterna i skolöverstyrelsen däremot hava utförligare berört frågan
(Uti. sid. 235 f.).

Det hade, säga reservanterna, understundom gjorts gällande, att lärarpersonalens
ställning vore i rättsligt avseende något osäker. Härmed torde
huvudsakligen åsyftas bristen på bestämmelser rörande sagda personals antagande
och entledigande. De anmärkningar, som i sagda avseenden framställts,
berodde sannolikt i stort sett mera på teoretiska resonemang än på
erfarenhet; vore så icke fallet, skulle säkerligen vida flera konkreta fall av
påtalade missförhållanden hava kommit till överstyrelsens kännedom, än
som faktiskt skett. Reservanterna hade emellertid icke velat förneka, att
sagda lärarpersonals ställning teoretiskt sett vore osäker och att detta förhållande
jämväl i praktiken kunde medföra olägenheter. Det vore därför
lämpligt att hithörande frågor underkastades en särskild utredning i sammanhang
med beviljande av höjda statsbidrag. Några synpunkter för stabiliserandet
av hithörande förhållanden, vilka borde komma i åtanke vid
en dylik utredning kunde i detta sammanhang angivas.

Vid varje skola borde finnas en styrelse med å ena sidan klart begränsade
uppgifter och icke allt för ringa befogenhet, å andra sidan ett bestämt
ansvar. I denna styrelse borde staten och i förekommande fall kommunen
vara representerade. Bland de ärenden, som borde falla under styrelsens
behandling, vore frågor om lärarpersonalens antagande och entledigande. I
fråga om entledigandet liksom i vissa andra avseenden borde det rent principiellt
sett vara en bestämd skillnad mellan ordinarie och extra ordinarie
lärare. Särskilda svårigheter mötte på den grund, att det vore omöjligt att
med säkerhet garantera en enskild skolas fortsatta verksamhet och föl jakt -

211

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ligen att giva lärartjänsterna karaktär av i egentlig mening ordinarie. Önskvärt
vore att man kunde finna någon form för klar och tydlig skillnad
mellan tillfällig och fast anställning, varvid, såsom kommissionen påpekat,
lärarna med den senare arten av anställning ej borde vara allt för få. Möjligen
borde vissa föreskrifter angående proportionen mellan antalet lärare
av vartdera slaget inryckas bland villkoren för åtnjutande av statsunderstöd.
Fast anställning borde vara förbunden med viss ömsesidig uppsägningstid;
möjligen borde en av styrelsen gjord uppsägning med angivande av skäl
underställas överstyrelsens prövning.

Privatskolans ställning till staten innefattar, såsom även min nu lämnade
redogörelse ådagalägger, ett mycket uppmärksammat och även ömtåligt
spörsmål. Häri ligger intet överraskande med tanke på den kvalitativt och
kvantitativt betydelsefulla roll, som privatskolan sedan lång tid tillbaka
spelat i vårt lands undervisningsväsen. Det är mycket betydande luckor
på den högre skolans område, som fyllts genom läroanstalter, upprättade
och vidmakthållna genom enskilt initiativ och intresse, och mycket osjälviskt
och uppoffrande arbete bar inom dessa skolor utförts till fromma för
vår nationella kultur.

Genom det förslag, som framlagts av skolkommissionen, har emellertid
frågan om de enskilda läroanstalterna och deras behövlighet blivit i hög grad
aktuell, och meningarna i detta hänseende hava starkt brutit sig mot varandra.

Såsom framgår av vad jag redan tidigare anfört, ämnar jag icke föreslå
ett vidsträckt förstatligande av de privata läroanstalterna. Olika skäl tala,
enligt min mening, mot en så vittutseende åtgärd, och jag har således utgått
ifrån att de enskilda skolorna i stor utsträckning skola förbliva i sin
nuvarande ställning till det allmänna. Endast i några få fall har jag uttalat
mig för en förändring av allmänna läroverk under sådana yttre förhållanden,
att en samtidig indragning av högre flickskola på platsen synts
mig ofrånkomlig. Under sådana omständigheter hade jag tydligen kunnat
gå här ifrågavarande spörsmål helt förbi. På grund av den stora betydelse,
man under diskussionen tillmätt dessa frågor, anser jag mig emellertid böra
här beröra desamma,

Jag vill då först framhålla, att i samma mån som staten eller eventuellt
kommunen i tillräcklig omfattning och på ett tillfredsställande sätt bereder
tillfälle till högre skolundervisning för de unga, behovet av privatskolor
självfallet måste avtaga. Men jag anser det därjämte uppenbart, att i varje
fall utrymme för enskild verksamhet på den högre skolans område alltid
kommer att finnas. Det privata initiativet kan givetvis alltid lättare och
snabbare anpassa sig efter de speciella behov av ena eller andra slaget, som
samhällsförhållandena ej minst i vår tid kunna framkalla. Det synes mig
under sådana omständigheter olämpligt, att staten med maktmedel tillbakahåller
och undertrycker de former, under vilka nyssberörda behov taga sig

Departe mentschefen.

212

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

uttryck. Men å andra sidan är det självklart, att staten med uppmärksamhet
bör följa sådan verksamhet och genom sina organ tillse, att densamma
utövas på ett sätt, som tjänar det allmännas såväl som den enskildes verkliga
intressen.

Vidare finner jag det naturligt och önskvärt, att staten, respektive kommunen,
i ena eller andra formen understöder sådana enskilda skolor, som
befinnas utöva en för det allmänna nyttig verksamhet. Givetvis är det gott
och väl, om en skola kan genom anordnande av försök bidraga till utvecklingen
på det pedagogiska området, men det bör klart framhållas, att sådan
verksamhet ej bör forceras fram utan uppstå och utvecklas som en frukt
av det pedagogiska intresset och initiativkraften vid skolan. Men där en
dylik försöksverksamhet av värde framkommit, bör den, även om den
skulle för sin fortgång kräva någon avvikelse från eljest genomförda skolorganisatoriska
grundsatser, få fortgå i ostört lugn och under de statliga
skolmyndigheternas hägn.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja uttala den meningen, att staten
icke bör betrakta det privata skolväsendet såsom något mot det allmännas
intressen stridande utan såsom en organisation med uppgift att
efter måttet av sina krafter samarbeta med den statliga skolorganisationen och
i vissa fall komplettera densamma, allt under förutsättning, som nämnts, att
den enskilda verksamheten ej får större utbredning, än som är förenligt
med föreliggande behov.

Med den utgångspunkt, jag i föreliggande fråga har, behöver jag alltså
ifrågasätta jämkningar i de nuvarande bestämmelserna beträffande privatläroverken
endast i den mån det nu föreliggande omorganisationsförslaget
kan vara ägnat att medföra en ändrad ställning för vissa privatläroverk eller
delar av sådana. I det föregående har jag uttalat mig om vissa förändringar
i avseende på privatläroverkens organisation, som kunna bliva en
följd av nämnda förslag. Så har jag påpekat, att vid de flickskolor, där
detta på grund av förhållandena å orten i skolorganisatoriskt eller annat
hänseende anses lämpligt, en realskollinje kan upprättas genom ombildning
av en serie parallellavdelningar. Till frågan om sådan linjes organisation,
grunderna för statsunderstöd m. m. får jag tillfälle att i det följande mer
utförligt återkomma.

Ytterligare ett hithörande spörsmål har jag att i detta sammanhang beröra,
nämligen frågan om de åtgärder, som kunna vara påkallade i syfte
att vid privatläroverken åvägabringa en förbättrad anknytning till folkskolan.

Såsom jag redan varit i tillfälle att uttala, har jag icke ansett möjligt
att nu omedelbart ifrågasätta åtgärder, som allestädes skulle bereda den
kvinnliga ungdomen samma utbildningsmöjligheter, vilka hittills tillkommit
och alltjämt skulle tillkomma gossarna. Visserligen torde det kunna förväntas,
att de kommunala organen skola vara benägna att, på sätt jag
förutsatt, i icke obetydande utsträckning medverka till att såväl de högre

213

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

läroverken som realskolorna bliva tillgängliga för kvinnlig ungdom även
å orter, där jag för min del icke ansett lämpligt att ifrågasätta en dylik
organisation såsom obligatorisk. Men kvar står dock ett icke ringa antal
städer, särskilt medelstora, där läroverket även vid omlagda anknytningsförhållanden
skulle uppnå en sådan storlek, att det icke kan anses rimligt
att låta flickor där vinna inträde, och där jag icke heller kunnat
nu föreslå upprättande av särskild statlig läroanstalt för flickor. På dessa
orter skulle sålunda, därest ingå åtgärder i övrigt vidtoges, den kvinnliga
ungdomen bliva missgynnad i två olika avseenden. För flickundervisningen
skulle alltjämt privatskolor uteslutande anlitas, och de kvinnliga lärjungarna
skulle under angivna förutsättning sakna alla möjligheter att övergå
från folkskolans sjätte klass till den högre skolan. Den förstnämnda
bristen kan tydligtvis icke avlägsnas förrän i samband med upprättande framdeles
av de ytterligare statliga flickläroverk, av vilka behovet redan på flera
håll kan anses vara vitsordat. Vad åter den andra av förenämnda brister
angår, torde det icke vara omöjligt att, såsom jag redan i annat sammanhang
haft tillfälle beröra, i viss utsträckning undanröja densamma.

På sätt jag förut erinrat, föreligger mellan flertalet privatläroverk och de
allmänna läroverken i fråga om anknytningen till folkskolan den betydande
principiella olikheten, att de förra i sina förberedande klasser äga ett undervisningsstadium,
som är parallellt med folkskolans tre lägre klasser. Aven
om flickskolans första klass bringas i anslutning till folkskolans tredje, äro
med hänsyn till nämnda anordning möjligheterna för lärjungar att från
folkskolan över huvud vinna inträde i flickskolan långt mera begränsade än
vid de allmänna läroverken. De förberedande klassernas lärjungar pläga
nämligen härvid hava företräde och äro, efter vad upplyst blivit, befriade
från varje inträdesprövning. Detta förhållande har, vid sidan av de högre
terminsavgifterna, konstituerat den exklusivitet vid lärjungerekryteringen,
som efter vad jag i det föregående uppvisat, i stort sett präglar flickskolorna.

Jag kan icke se, att man från de utgångspunkter som varit bestämmande
vid nu förevarande övervägande av den högre skolans anknytning till folkskolan,
kan vara tillfreds med en sådan ordning.

Under det livliga meningsutbytet rörande grundskolestadiets omfattning
har, såvitt jag kunnat finna, enighet rått såtillvida, att man icke ansett läroverket
böra anknyta till en lägre folkskoleklass än den tredje. Jag har
tidigare anfört, att sagda grundsats för de allmänna läroverkens del fastslogs
redan 1894, alltså för mer än trettio år sedan. Utvecklingen har beträffande
flickskolorna gått väsentligt långsammare, om man ock under senare
år kunnat konstatera eu något ökad benägenhet från skolornas sida —
måhända icke utan påverkan från vederbörande kommuner — att inskränka
eller nedlägga denna gren av verksamheten. Från statsverkets sida hava
de förberedande klasserna berövats möjligheterna att erhålla understöd annat
än på indirekt väg, och jämväl i detta avseende innebär 1925 års riksdags -

214 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

beslut en bestämd skärpning av tidigare gällande villkor. Jag anser emellertid,
att även den nu förefintliga begränsade möjligheten till indirekt
statsunderstöd åt de ifrågavarande klasserna bör upphöra. Då jag inom
andra områden av undervisningsväsendet föreslår ett längre grundskolestadium
såsom det önskvärda, anser jag, att skäl icke kunna anföras för
bibehållande av denna kvarleva från en gången tid. Väl äger det sin riktighet,
att vid en eller annan privatskola även å nu förevarande undervisningsstadium
en betydelsefull pedagogisk försöksverksamhet torde hava bedrivits.
Men detta har uppenbarligen endast undantagsvis varit fallet. Mot
folkskolans duglighet och lämplighet att tjäna som grundval för flickskolan
i den utsträckning, varom här är fråga, hava inga erinringar blivit gjorda.
När samhället sålunda tillhandahåller fullgod undervisning, vilken för gossarna
också i betydande utsträckning anlitas, finnas inga avgörande skäl för
att en annan ordning skulle vara påkallad beträffande flickorna. Det måste
med hänsyn härtill anses riktigt, att, såsom andra kammarens vederbörande
utskott redan år 1908 utan meningsskiljaktighet uttalade, föräldrar, som önska
och hava tillfälle att i hemmen eller i privata skolor giva sina barn undervisning,
vilken i omfång och beskaffenhet motsvarar den, som meddelas i folkskolan,
må härtill äga full rätt. Men kostnaden för en dylik enskild undervisning
bör vara föräldrarnas ensak.

Jag anser fördenskull, att flickskolan, på sätt hittills gällt i fråga om de
allmänna läroverken och som jämväl delvis skulle tills vidare gälla, skall anknyta
till folkskolans tredje klass, men att åtgärder böra vidtagas i avsikt att,

1 den utsträckning så kan ske, anknytningen tillika förlägges till ett högre
grundskolestadium. Jag återkommer till denna fråga i fortsättningen av
mitt anförande. I detta sammanhang vill jag ytterligare framhålla, att den
nu föreslagna skärpningen av villkoren för statsunderstödet icke gärna kan
giva anledning till entledigande av lärarinnor. Även i detta fall finner jag
mig nämligen på sätt redan föreslagits beträffande statens normalskola
för flickor böra ifrågasätta, att förändringen endast successivt må gå i
verkställighet med början läsåret 1928—1929. Sagda läsår skulle alltså nuvarande
bestämmelser fortfarande gälla beträffande de förberedande klasserna

2 och 3, läsåret 1929—1930 endast beträffande sagda klass 3, vadan förändringen
först från och med läsåret 1930—1931 skulle vara fullt genomförd.

f ör att erhålla en överblick över den omfattning, vari ämneslärarinnor
nu hava sin tjänstgöring förlagd till de förberedande klasserna har
jag från skolöverstyrelsen införskaffat detaljerade uppgifter rörande förhållandena
läsåren 1925—1926 och 1926—1927. Av den föreliggande sammanställningen
inhämtar man, att under förstnämnda läsår 71 ämneslärarinnor
undervisade sammanlagt 341 2/s veckotimmar i de förberedande klasserna,
det vill säga var och en ej fullt 5 veckotimmar i genomsnitt. Rätten i
fråga hänförde sig beträffande 128 veckotimmar och 24 lärarinnor till de i
kungl. kungörelse 326/1925 meddelade övergångsbestämmelsernas mom. 1,

215

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

beträffande 207 3/s veckotimmar och 44 lärarinnor hade saken varit underställd
överstyrelsens prövning, ehuru i en del fall övergångsbestämmelserna
utan vidare vant tillämpliga. Slutligen har i 3 fall vederbörande skola utan
författningsenligt medgivande låtit ämneslärarinna fullgöra en del av sin
tjänstgöring å nu ifrågavarande stadium.

Vad angår läsåret 1926—1927, kan man icke konstatera en minskning
i omfattningen av ämneslärarinnors tjänstgöring i de förberedande
skolorna. Totaliter avser sådan tjänstgöring 342 2A> timmar, fördelade på 77
lärarinnor, alltså i det hela oförändrad omfattning, men med veckotimmarna
fördelade på något flera lärarinnor. Enligt berörda övergångsstadgande har
detta skett i 84 5A veckotimmar, fördelade på 21 lärarinnor. Beträffande
28 veckotimmar, fördelade på 6 lärarinnor, gäller, att man utan vederbörligt
medgivande tillgodogjort sig statsunderstöd. Och slutligen har överstyrelsen
ansett sig böra medgiva här ifrågavarande rätt i fråga om 229 2/s veckotimmar,
fördelade på 50 lärarinnor vid ett tjugutal skolor.

Den lämnade redogörelsen giver vid handen, att man av hänsyn till vederbörande
lärarpersonal knappast behöver hysa betänkligheter att genomföra
en begränsning med den successiva tillämpning jag nyss föreslagit.

Såsom redan tidigare av mig framhållits, hava villkoren för understöd till
högre flickskolor av riksdagen utformats på ett sådant sätt, att skolan erhåller
direkt understöd allenast för klasser utöver folkskolans stadium. Sedan
numera i form av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg individuella
bidrag till lärarpersonalen utgå, har emellertid den år 1909 fastslagna ordningen
faktiskt på en avgörande punkt rubbats. Det synes mig dock uppenbart,
att den definitiva ordning, som inom en näraliggande framtid torde
böra komma till stånd, icke i nu berörda avseende kan bygga på andra
grundsatser än de år 1909 fastställda.

Så länge en nyreglering icke skett, torde vederbörande skolor sakna omedelbar
anledning att av egen drift tillmötesgå kraven på anknytning till avslutad
folkskola och jag anser mig icke heller böra ifrågasätta, att föreskrift
i detta syfte generellt meddelas genom ändring i statsbidragsvillkoren. Däremot
hyser jag inga betänkligheter att, i anslutning till vad jag nyss förut
yttrat, föreslå, att statsunderstödd flickskola och högre goss- och samskola
skall anslutas till den tredje folkskoleklassen, så framt organisationen icke
förutsätter anknytning till högre folkskoleklass. Och såsom jag redan
uttalat, håller jag före, att de skolsakkunniga anfört bindande skäl för
att inträdesprövning till dessa läroanstalter skall anställas med samtliga
sökande, sålunda även med dem, som komma från en förberedande
skola, och avse det kunskapsmått, som inhämtas i folkskolans tre
lägre klasser. På denna väg har jag förhoppning att kunna uppnå, att
även flickor från folkskolan skola kunna erhålla de möjligheter att vinna
högre skolutbildning, som i decennier gällt i fråga om gossarna. I fråga
om sättet för sådan prövnings anställande kan jag hänvisa till vad jag i

216

Kungl. Maj ds proposition Nr 116.

dylikt hänseende anfört beträffande realskolan. Samma bestämmelser torde
böra gälla för båda dessa skolformer. De lärjungar, som redan tillhöra förberedande
klasser, böra givetvis vinna inträde i den egentliga skolans första
klass enligt hittills tillämpat förfaringssätt. Påpekas må att man, beträffande
lärjungars intagande i privatläroverk i enstaka fall måste taga hänsyn till
alldeles speciella förhållanden; så bör givetvis i fråga om stiftelseskolor även
] nu förevarande hänseende de bestämmelser, som må finnas i respektive
stiftelseurkunder vederbörligen beaktas.

Då det åter blir fråga om att tillgodose det önskemål, som jag förut berört,
av innebörd, att även vid flickundervisningen, såvitt möjligt, å varje
ort tillfälle till övergång från avslutad folkskola till den högre skolan skall
beredas, ställa sig förhållandena väsentligen svårare. Å flertalet orter saknar
den högre flickskolan genomgående parallellavdelningar, vilket i vissa fall
torde få tillskrivas den orsaken att två eller flera flickskolor äro i verksamhet
i samhällen, där man kunnat åtnöja sig med ett allmänt läroverk. Beträffande
dessa flickskolor med enkla avdelningar anser jag det knappast
välbetänkt, att nu tvångsvis genomföra en anslutning till folkskolans sjätte
klass.

Vad åtel angar flickskolor med genomgående två eller flera avdelningar,
ställa sig förhållandena onekligen något annorlunda. I dessa fall synas tungt
vägande skäl kunna anföras för att i analogi med vad som föreslagits för
de allmänna läroverkens del en serie avdelningar anknytes till folkskolans
sjätte klass. Då det gäller det praktiska ordnandet, kan man givetvis tänka
sig att så förfara, att föreskrift av dylik innebörd av Kungl. Maj:t utfärdas
i samband med statsunderstödets beviljande. Jag anser det emellertid vara
lyckligare och värdefullare, om åtgärder för främjande av syftet i fråga
kunde komma till stånd på frivillighetens väg, och jag har tidigare i korthet uttalat
mig om förfaringssättet. För närvarande erhåller flickskolan intet särskilt
direkt understöd för parallellavdelningar. I detta avseende skulle en ändring
kunna vidtagas i den riktningen, att skola, som anordnar eu särskild realskolelinje,
omfattande fyra klasser ovanför sexklassig folkskola, för denna erhåller
understöd i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som gälla för s. k.
enskilda mellanskolor. Det är min förhoppning, att om skolan på detta sätt tillförsäkras
ett särskilt statsunderstöd på 4,800 kronor årligen för dessa 4 klassavdelningar,
med vilket rätt följer till motsvarande kommunalt understödsbelopp,
den skall finna sig kunna tillmötesgå välgrundade samhällskrav på
denna punkt. Då emellertid åtgärden säkerligen skulle förfelas, därest terminsavgifterna
utginge med så betydande belopp, som nu i regeln är fallet
vid privatskolorna, anser jag, att såsom villkor för dylikt statsunderstöds
utgående bör fastställas det särskilda kravet, att terminsavgifternas storlek
skall bestämmas av Kungl. Maj:t i samband med understödets fördelning.
Man bör härvid, synes det mig, eftersträva, att avgifternas allmänna nivå
kommer att ligga så nära statsläroverkens som möjligt är.

217

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Det återstår mig att avhandla ytterligare en angelägenhet, som med den
nu berörda har ett visst sammanhang. De läroanstalter, som anslagsmässigt
sammanföras under rubriken högre goss- och samskolor, äro i regeln förlagda
till orter med allmänt läroverk eller kommunal mellanskola. Bortsett
från Lundsbergs skola, vilken genom sin uppgift och hela sin organisation
intager en särställning, gäller detta om samtliga med två undantag, Djursholms
samskola och Saltsjöbadens samskola. I Djursholms stad, respektive
Saltsjöbadens köping tillgodose de nämnda läroanstalterna ensamma samhällets
och i viss mån även ortens bildningsbehov. Vid sådant förhållande
måste det betecknas som en uppenbar brist, att de ifrågavarande skolorna
äro organiserade med förberedande klasser och sålunda utan anslutning
till folkskolans både tredje och sjätte klass, så mycket mera som skolorna
äro väl besökta och utrustade med dubbla eller tredubbla parallellavdelningar
å realskolestadiet. I fråga om tredje folkskoleklassen torde detta
kunna ske på samma väg, som tänkts anlitad för flickskolornas del. Men
jag kan icke se något rimligt skäl, varför icke även i dessa nejder berättigade
anspråk kunna resas på att erhålla möjligheter till övergång från sjätte
folkskoleklassen till den högre skolan, och jag har fördenskull icke kunnat
underlåta att söka uppnå en sådan anslutningsordning även för dessa läroanstalters
vidkommande.

Givetvis vore det tänkbart att såsom villkor för statsunderstödets utgående
— staten bidrager till dessa skolor med mycket avsevärda belopp — av
Kungl. Maj:t föreskreves, att en serie avdelningar skulle anknyta till folkskolans
sjätte klass. Men jag har trott mig bättre främja syftet med anordningen
genom att även i dessa båda fall söka knyta vederbörande läroanstalters
egna intressen vid tillmötesgåendet av förefintliga krav i nu berörda
avseende. Med hänsyn härtill har jag tänkt mig en liknande anordning, som
jag föreslagit för de högre flickskolornas del. Då båda de nämnda skolorna
i verkligheten äro upprättade av och ägas av vederbörande kommuner, synes
det mig icke uteslutet, att här förevarande önskemål skulle kunna tillgodoses
under den formen, att kommunen upprättar en kommunal mellanskola,
vilken utan olägenhet torde kunna samordnas med den nuvarande läroanstalten
och dess undervisning bedrivas i samma lokaler samt med användande
av samma materiellutrustning som disponeras av samskolan. Givetvis
kunde och borde samskolans realskolestadium i motsvarande grad begränsas.
Skulle vederbörande emellertid icke finna skäl medverka till denna anordning,
synes man kunna tillgodose kravet på sexårig grundskola under enahanda
former som förordats i fråga om vissa flickskolor, alltså genom understödjande
av en serie parallellavdelningar i likhet med vad som gäller i
fråga om enskilda mellanskolor.

Den nu föreslagna avvecklingen av de förberedande klasserna medför
tydligen viss ändring i de för ifrågavarande läroanstalter gällande bestämmelser.
För närvarande gäller enligt kungörelse den 18 juni 1925 (nr 32(5) om

218

Kiingl. Maj:ts proposition Nr 116.

ändring i vissa delar av kungörelsen den 29 oktober 1909 angående avlöning av
lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående statsunderstöd
åt dessa läroanstalter m. m. att lärarinna vid dylik läroanstalt
må, på särskild ansökan och efter skolöverstyrelsens beprövande, kunna
fullgöras i de förberedande klasserna eller i övningsämnen, under förutsättning
att starka skäl av pedagogisk art kunna förebringas för denna anordning.
För samtliga ämneslärarinnor må dock nämnda tjänstgöring icke till
omfattningen motsvara mer än en niondel av deras sammanlagda tjänstgöring
vid skolan.

Denna bestämmelse blir givetvis överflödig i den mån de förberedande
klasserna försvinna. Under övergångstiden bör densamma fortfarande gälla
i förut angiven utsträckning.

Jag har i det föregående lämnat eu redogörelse för de uttalanden, som i
samband med diskussionen om skolkommissionens förslag gjorts angående
frågan om lärarpersonalens vid privatläroverken rättsliga ställning. Såsom
framgår av denna redogörelse finnas nu inga bestämmelser, som regelbinda
rättsförhållandet mellan nämnda lärarpersonal och vederbörande skolas
målsmän. Frågan har vid olika tillfällen varit föremål för uttalanden
även i annat sammanhang än det nyss omnämnda. Så har densamma
bragts under riksdagens prövning, senast genom motion vid 1926 års riksdag,
därvid hemställdes, att riksdagen såsom ytterligare villkor för åtnjutande
av det av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget till privatläroverken ville
uppställa även den betingelsen, att till tryggande av lärarpersonalens rättsliga
ställning lärarinna och lärare, som minst tre år biträtt vid undervisningen,
ej måtte kunna entledigas med mindre frågan underställdes skolöverstyrelsens
prövning.

Statsutskottet vid 1926 års riksdag anförde vid behandlingen av ifrågavarande
motion, att utskottet, med hänsyn till de utomordentligt stora praktiska
svårigheter, som vore förknippade med ett bifall till det i motionen
nu framlagda förslaget, icke funnit sig böra tillstyrka detsamma. Riksdagens
beslut utföll i enlighet härmed.

Skolkommissionen har, som nämnts, uttalat sig för åtgärder i nu berörda
hänseende. Jämväl reservanterna i skolöverstyrelsen hava behandlat denna
fråga och därvid framhållit vissa åtgärder, som skulle vara ägnade att stärka
lärarpersonalens rättsliga ställning. Såsom dylika åtgärder har anförts, att
vid varje skola skulle finnas en styrelse, att som villkor för statsunderstöd
skulle föreskrivas en viss proportion mellan antalet lärare med tillfällig och
med fast anställning, att fast anställning skulle vara förbunden med viss
ömsesidig uppsägning, samt att av vederbörande skolstyrelse gjord uppsägning
skulle med angivande av skäl underställas överstyrelsens prövning.

Det måste utan allt tvivel betecknas som en brist, att hittills inga åtgärder
vidtagits för beredande åt den jämförelsevis talrika lärarkåren vid pri -

219

Kung!. May.ts proposition Nr 116.

vatläroverken en ställning, som kan i rättsligt hänseende anses vara tryggad.
Då nu, därest mitt föreliggande förslag till omläggning av skolorganisationen
godtages, de enskilda läroanstalterna skulle tills vidare i mycket stor
utsträckning behållas vid sin nuvarande ställning i skolsystemet, har berörda
fråga fått ny aktualitet. Frågan är ej lättlöst, och jag är ej i tillfälle att i
detta sammanhang framlägga något förslag, som kunde ligga till grund för
en slutlig prövning av spörsmålet. Emellertid har jag för avsikt att så
snart ske kan återupptaga frågan till granskning samt söka åstadkomma en
lösning, som kan i möjlig mån anses tillfredsställande. De synpunkter, som
under frågans dryftande hittills framlagts och åt vilka särskilt reservanterna
i skolöverstyrelsen givit uttryck, böra härvid vinna allt beaktande. Det synes
mig sannolikt, att de åtgärder, som skulle kunna anses erforderliga i detta
hänseende, kunna vidtagas i samband med fördelningen av statsunderstöd.

I annat sammanhang har jag påpekat, att den om- och nyorganisation av
läroverk, som enligt min mening bör äga rum på åtskilliga orter, i vissa fall
med nödvändighet torde föranleda jämkningar i avseende på privatläroverkens
antal. Så torde det komma att visa sig, att på vissa orter, där nuvarande
gossrealskola borde omorganiseras till en samrealskola, denna åtgärd måste
förutses komma att medföra så stark minskning i antalet lärjungar vid ortens
högre flickskola, att ett fortsatt upprätthållande av denna senare ej kan
anses skäligt. I sådant fall har jag förutsatt, att flickskolan skulle jämsides
med samrealskolans organiserande successivt avvecklas.

Eu dylik avveckling medför uppenbarligen vissa svårigheter, därigenom
att lärarpersonalen måste undan för undan entledigas. Det synes mig under
sådana förhållanden klart, att då lärarinnor genom direkta åtgärder från
statens sida gå miste om anställning, staten också måste se till huruvida
och på vad sätt dessa lärarinnors intressen må kunna tillgodoses genom
åtgöranden från det allmännas sida.

Jag vill då erinra därom, att alldeles samma spörsmål tidigare varit föremål
för statsmakternas överväganden, nämligen då genom 1904 års riksdags
beslut om upprättande av statssamskolor ett antal högre flickskolor tvungos
att avveckla och försvinna. Redan 1899 års läroverkskommitté, som framlade
förslag om samskolors upprättande, hade sin uppmärksamhet riktad på
förhållandet i fråga. Kommittén yttrade därom i sitt betänkande:

Svårare och mera behjärtansvärd blir lärarinnornas ställning i de städer,
där flickskolorna skulle komma att upphöra. Visserligen tillskapas nya lärarinnebefattningar
i samskolorna, men dessa motsvara endast en del av de
platser, som komma att indragas. För att underlätta tillträdet till desamma
föreslår kommittén, att åt de indragna skolornas mera erfarna och bäst vitsordade
lärarinnor må, därest de ej äga den för ifrågavarande sysslor fastställda
examenskompetensen, genom kungl. dispens beredas möjlighet att
fortfarande gagna i ett kall, varåt de förut med framgång ägnat sina krafter.
Kommittén anser jämväl önskligt, att sådana lärarinnor som därtill befinnas

220

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lämpliga, må på liknande sätt erhålla rätt att innehava folkskolelärarinnebefattningar.
För övrigt må här tagas i betraktande, att den ifrågasatta
omorganisationen ej kan genomföras i ett slag, utan kommer att försiggå
successivt och taga åtskilliga (6—8) år i anspråk, varigenom lärarinnorna
få tid och rådrum att se sig om efter platser i flickskolor å andra orter,
där dessa skolors antal och behov av lärarkrafter ständigt ökas, eller ock
inom andra verksamhetsområden. Det är jämväl att hoppas, att de icke
självförvållade svårigheter, vari en del lärarinnor komma att vid en omorganisation
försättas, skola vid platsers tillsättande av vederbörande var i sin
stad behjärtas. Kommittén anser sig därför kunna uttala den förväntan, att
olägenheterna av dessa förslag i här berörda avseende i allmänhet skola
utan större svårighet låta sig övervinna.

I sin skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1904 års riksdag
angående ändrad anordning av rikets allmänna läroverk m. m. förklarade
sig riksdagen instämma i vad kommittén sålunda yttrat.

Förhållandena visade sig emellertid påfordra, att från statens sida vissa
åtgärder vidtogos, och Kungl. Maj:t föreläde med anledning därav 1907 års
riksdag förslag om anvisande av understöd åt vissa lärarinnor, som genom
nämnda indragningar komme att förlora sin anställning (X huvudtit. sid. 11).

Av det propositionen bilagda utdraget av statsrådsprotokollet framgår, att
åtskilliga av de mera erfarna och skickligaste lärarinnorna vid under indragning
varande flickskolor i städer, där statssamskolor inrättats, av Kungl.
Maj:t hade erhållit behörighet att söka och innehava lärarinnebefattning,
och hade, säger departementschefen, såväl dessa lärarinnor som sådana vid
ifrågavarande flickskolor förut anställda, vilka ägde berörda kompetens, redan
förordnats till extra ämneslärarinnor vid statens samskolor. Men dylika
åtgärder vore tydligtvis icke till något gagn för de lärarinnor, vilka på grund
av ålder eller annan orsak icke lämpade sig för tjänstgöringen vid statens
skolor och icke kunde på annat sätt försörja sig.

Förhållandena te sig nu i det hela på samma sätt som vid sistberörda
tidpunkt. Dock visar sig nu den skillnaden, att med all sannolikhet endast
i enstaka undantagsfall lärarinna torde sakna kompetens för ordinarie ämneslärarinnebefattning
vid samrealskola.

Min redogörelse ger vid handen, att man vid det föregående tillfället icke
fann sig kunna vidtaga några direkta åtgärder för tillgodoseende av de
ifrågavarande lärarinnornas intressen förutom beträffande dem, som nått
högre ålder. Förhållandena i detta hänseende synas mig beklagligen föga gynnsammare
nu. Att överflytta lärarinnor till de tjänster, som skulle komma att
inrättas vid nyorganiserade samrealskolor, torde knappast låta sig göra, men
det synes mig rätt och billigt, att i den mån så kan ske, vid besättandet
av ordinarie ämneslärarinnetjänst, till vilken flickskollärarinna anmält sig
som sökande, hänsyn tages till det förhållandet, att sökanden tillhör nu
ifrågavarande kategori av lärarinnor. Och beträffande lärarinna, som avlagt
för ordinarie adjunktsbefattning stadgade akademiska kunskapsprov men

221

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ej genomgått provår, bör hennes föregående tjänstgöring kunna i väsentlig
mån kompensera denna brist.

Emellertid vill jag framhålla, att det särskilda hänsynstagande av olika
slag, som sålunda bör iakttagas beträffande lärarinnorna, enligt min mening
bör gälla endast dem, som vid början av gossrealskolans ombildning till
samrealskola under mer än 5 år innehaft fast anställning vid statsunderstödd
enskild läroanstalt.

Beträffande de äldre ämneslärarinnorna åter bör, synes det mig, samma
åtgärd vidtagas, som, enligt vad jag nyss erinrat, tidigare tillgripits. Till
nu ifrågavarande kategori höra räknas de ämneslärarinnor, som vid nyssnämnda
tidpunkt uppnått en ålder av 50 år och före den 1 mars 1921
vunnit anställning med full tjänstgöring vid skolan.

För privatskolornas ämneslärarinnor inträder pensionsåldern vid 60 år, och
det bör således vara staten angeläget att under den tid, som kan förflyta till
pensionsålderns inträde, bereda dessa lärarinnor ett årligt understöd. Vid
övervägande av frågan, med vilket belopp dylikt understöd skäligen bör utgå,
har jag stannat för två tredjedelar av den avlöning — tillfällig löneförbättring
och dyrtidstillägg inberäknade — som vederbörande i enlighet
med gällande bestämmelser uppbar vid tiden för anställningens upphörande.
Därjämte bör sådan lärarinna tillförsäkras rätt att vid fyllda 60 år komma i
åtnjutande av pension med samma belopp, som skulle tillkommit henne, därest
hon oavbrutet tjänstgjort intill tiden för pensioneringen. Då pension från
lärarinnornas pensionsanstalt utgår allenast i förhållande till de inbetalningar,
som gjorts av eller för vederbörande delägare, och någon inbetalning för
delägare i varje fall ej kan ske, bör lärarinna vid pensions erhållande få
sig tilldelad vederbörlig fyllnad i pensionsbeloppet.

I detta sammanhang vill jag betona, att i de fall, där på grund av den
nu ifrågasatta omläggningen en begränsning kan komma att inträda i vissa
statsunderstödda privatläroverks verksamhetsfält, det är angeläget att tillse,
att eventuellt nödvändiga inskränkningar i statens understödsverksamhet
försiggå under så mjuka former som möjligt. Det är min avsikt att
uppmärksamt pröva alla hithörande förhållanden i syfte att övergången ma
försiggå under största möjliga hänsynstagande till berättigade enskilda
intressen.

222

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Departe mentschefen.

VIII. Lärarkompetensen m. m.

Skolkommissionen har i sitt betänkande (1:1 sid. 408—449) utförligt sysslat
med frågan om lärarnas utbildning och kompetens och har därvid föreslagit
åtskilliga ändringar i de nu gällande bestämmelserna för behörighet till lälarbefattning
vid de allmänna läroverken. Yttranden i anledning av kommissionens
förslag hava avgivits av ett flertal läroverkskollegier m. fl., och
frågan beröres jämväl av skolöverstyrelsen och av generaldirektör Bergqvist
i deras utlåtanden över kommissionens betänkande. Däremot hava de skolsakkunniga
icke ingått på denna fråga.

Med den omfattning, jag givit det nu föreliggande förslaget, har jag icke
funnit det behövligt eller lämpligt att upptaga frågan om lärarkompetensen
till prövning, bland annat därför, att beslut av riksdagen ej är erforderligt
för hithörande angelägenheters ordnande.

Med frågan om kompetens äro dessutom ofta förknippade frågor av
avlöningsreglerande innebörd, och jag anser det därför riktigt, att nu berörda
spörsmål upptages till ny granskning i samband med fråga om lönereglering
för vederbörande lärarpersonal. Jag vill härvid erinra om att redan
skolkommissionen ansett sig böra påyrka jämkningar i de nuvarande avlöningsgrunderna
för vissa kategorier av lärare.

De kompetensbestämmelser, som för närvarande äro föreskrivna beträffande
ordinarie lärarpersonal vid de allmänna läroverken, böra således tills vidare
bibehållas oförändrade. Givetvis böra samma bestämmelser tillämpas
i fråga om lärarpersonalen även vid de läroverk, som enligt mitt förslag
skulle nyinrättas eller ombildas, således också i fråga om de från kommunala
mellanskolor ombildade samrealskolorna. För den kommunala mellanskolan
äro ej heller några ändringar i behörighetsvillkoren påkallade.

I ett hänseende har jag emellertid att i detta sammanhang beröra frågan
om lärarkompetensen, nämligen beträffande lärarpersonalen vid de nyssberörda
kommunala mellanskolor, vilka jag föreslår till övertagande av staten.
Jag vill härvid först erinra om att ombildningen från kommunal läroanstalt
till statsskola ej medför någon ändring i dessa skolors organisation.
Såväl den förutvarande som den nytillkommande skolan omfattar fyra årsklasser,
och behovet av lärarkrafter är alltså oförändrat. Den enda förändringen
skulle bliva den, att, såsom jag får tillfälle att i ett följande
sammanhang ytterligare utveckla, vid den statliga skolan två ordinarie befattningar
skulle förbehållas kvinnor.

Jag har redan framhållit, att samma kompetensvillkor böra gälla för lärarna
vid nämnda skolor som vid övriga samrealskolor. Då emellertid

223

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

kompetensfordringarna för ämneslärarbefattning vid kommunal mellanskola
delvis äro mindre omfattande än för adjunktstjänst vid allmänt läroverk,
äro vid dylika skolor många i saknad av formell adjunktskompetens.
Så förhåller det sig ock med åtskilliga bland lärarna vid de nu till förstatligande
föreslagna sju skolorna.

Undersöker man närmare, hur det i detta hänseende förhåller sig, visar
det sig, att av de vid nämnda skolor anställda 43 ordinarie ämneslärarna
18 innehava adjunktskompetens, d. v. s. avlagt akademisk examen och genomgått
provår, att 10 genomgått högre lärarinneseminarium och således
äga kompetens till ämneslärarinnebefattning vid statens samskolor samt att
de återstående 15 på grund av beslut av Kungl. Maj:t äga behörighet till
ordinarie lärarbefattning vid kommunal mellanskola. Omnämnas bör jämväl
att av dem som höra till sistnämnda kategori, sex avlagt filosofisk ämbetsexamen
och således brista i fråga om adjunktskompetens endast genom saknad
av provår. Frågan är då, huruvida man skall bortse från den bristande formella
kompetensen hos nyssnämnda lärare vid den nu påtänkta övergången.
För min del anser jag dessa lärares ställning vid den kommunala mellanskolan
härvidlag böra vara avgörande. De hava där ordinarie anställning,
och även om kommunerna, rättsligt sett, äro skyldiga att svara för de förbindelser,
de ingått med vederbörande lärare vid dessas anställande, måste
hänsyn dock tagas därtill, att staten nu övertager skolorna och ingår som
deras huvudman. Under sådana omständigheter synes mig rimligt, att staten
jämväl successivt övertager alla de vid skolorna den 1 mars 1927 anställda
ordinarie lärarna, oavsett om de äga formell kompetens till adjunktsbefattning
vid allmänt läroverk eller icke.

Det kan emellertid sättas i fråga, huruvida de ordinarie manliga ämneslärare,
som sakna berörda kompetens men det oaktat erhålla ordinarie anställning
vid sam realskola, även skola få den avlöning, som medföljer sådan
anställning. För min del håller jag före, att tillräckligt starka skäl ej kunna
anföras härför. Ifrågavarande lärare böra enligt min mening efter sin övergång
i statstjänst bibehållas vid de avlöningsförmåner, de ägt uppbära vid
den kommunala mellanskolan. Härvid bör ihågkommas att ordinarie manlig
ämneslärare vid sådan skola åtnjuter, utöver den kontanta lönen, fri bostad
och bränsle eller motsvarande ersättning, dock minst 500 kronor för
manlig och 350 kronor för kvinnlig lärare. Sistberörda ersättning bör utgå
till dessa lärare även efter deras övergång till statsskola, och det synes mig
rimligt, att vederbörande kommun åtager sig att fortfarande erlägga densamma,
så länge den överflyttade läraren kvarstår vid samrealskolan. Detta
åtagande bör uppställas bland villkoren för statens övertagande av respektive
skolor.

Liknande gäller ämneslärarinnorna vid de från mellanskolor ombildade
samrealskolorna. Samskollärarinnorna hava samma grundlön som mellanskoilärarinnorna,
medan de sistnämnda därjämte, som nämnts, äga åtnjuta bo -

224

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

stad och bränsle eller ersättning därför. Denna ersättning bör under deras
återstående tjänstetid vid samrealskolan utgå till dem från vederbörande
kommun.

Enligt gällande bestämmelser må adjunkt, manlig eller kvinnlig, vid allmänt
läroverk för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräknas de tjänstår
utöver tre, han eller hon, efter vunnen behörighet till adjunktstjänst vid
allmänt läroverk, tjänstgjort såsom ordinarie ämneslärare vid kommunal
mellanskola, dock ej mer än tio år. Dessa bestämmelser äro givetvis utan
vidare tillämpliga på de adjunktskompetenta lärare, som övergå till de nya
samrealskolorna. Någon motsvarande bestämmelse, om vars berättigande i
dylikt fall meningarna för övrigt kunna vara delade, för de icke adjunktskompetenta
lärare, som vid kommunal mellanskolas ombildning till samlealskola
överflyttas till läroverket, är i varje fall icke erforderlig, enär de
enligt mitt förslag skulle bibehållas vid de avlöningsförmåner, som enligt
gällande bestämmelser skulle tillkommit dem, därest de kvarstått i tjänst
vid kommunal mellanskola.

I samband med frågan om dessa lärares avlöningsförmåner torde jag ock
beröra deras pensionsförhållanden. Härom har skolkommissionen i sitt betänkande
(1:1 sid. 487 f.) uttalat sig på följande sätt:

Vad de kommunala mellanskolornas lärare beträffar, synes frågan om
deras tjänstepension vara jämförelsevis lätt ordnad. Dessa lärare äga för
närvarande uppbära pension från statens anstalt för pensionering av folkskollärare
m. fl. Enligt anstaltens reglemente tillkommer rätt till uppskjuten
pension den, som avgår från befattning utan rätt till genast börjande pension
och som vid den tidpunkt, då pensionen skulle börja utgå, icke har
rätt att vid avgång från då innehavd tjänst räkna sig till godo den tjänstgöring,
varpå rätten till uppskjuten pension skulle grunda sig. Föranledes
avgången därigenom, att befattningen indrages — och detta torde kunna
anses bliva fallet, då kommunal mellanskola upphör och ersättes med ett
statsläroverk äger den avgångne att vid fastställandet av den uppskjutna
tjänstepensionen tillgodoräkna sig den fond, som finnes samlad för honom
icke blott genom hans egna avgifter utan ock genom den årliga avgift, som
huvudmannen och staten för hans räkning haft att årligen inbetala, varvid
den avgift, som härrör från staten, till sin storlek avpassats så, att den enligt
försäkringsteknisk beräkning skulle föreslå att bereda honom i reglementet
tillförsäkrad pension vid uppnådd pensionsålder eller vid avgång
dessförinnan på grund av vissa i reglementet närmare angivna omständigheter,
såsom arbetsoförmåga till följd av sjukdom eller olycksfall m. m.

Den totala tjänstepension, en sådan lärare kan påräkna efter en av den
kommunala befattningens indragning föranledd övergång från kommunal
tjänst till statstjänst, torde således icke avsevärt komma att avvika från den,
som han skulle hava fått uppbära, om han från början haft anställning vid
statsläroverk.

Till vad kommissionen sålunda anfört har jag — med erinran att statens
anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. numera benämnes statens
pensionsanstalt föga att tillägga. Jag anser emellertid lämpligast, att

225

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

ifrågavarande lärares pensionsfråga ordnas så, att de jämväl efter övergången
i statstjänst beträffande såväl egen pensionering som familjepensionering
kvarstå i statens pensionsanstalt.

Ovningslärarna vid de kommunala mellanskolorna äro enligt gällande
stadgas bestämmelser anställda med viss uppsägningstid och intaga alltså
en annan ställning än ämneslärarna. I fråga om de med ordinarie lärare
jämförliga lärare i övningsämnen, vilkas tjänstgöring haft sådan omfattning,
att den kan sägas utgöra vederbörandes väsentliga sysselsättning och vilka
vunnit dylik anställning vid den kommunala mellanskolan före den 1 mars
1927, synes det rimligt att man i anslutning till vad jag i det föregående
utvecklat beträffande de ordinarie ämneslärarna söker i möjligaste mån bereda
dem anställning vid samrealskolan.

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

1 sand.

101 käft. (Nr 116.)

226

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

IX. Statsläroverkens ekonomiska förhållanden.

I sitt principbetänkande (Betänkande 1:1 sid. 114—-193) har skolkommissionen
framlagt ett med hänsyn till såväl de ekonomiska konsekvenserna
som den faktiska innebörden vittgående förslag till omläggning av de allmänna
läroverkens ekonomiska förhållanden.

Ur principiell synpunkt avser förslaget, att samtliga för realskolans och gymnasiets
stadier avsedda läroanstalter skulle ordnas såsom statliga läroverk, med
tillvaratagande så vitt möjligt av de fördelar, som ansåges vara förknippade
med vissa läroanstalters kommunala karaktär. Enahanda ställning till det
allmänna i ekonomiskt och rättsligt hänseende borde också flickskolan intaga.
Det torde böra särskilt betonas, att förslaget sålunda innebär, att
den kommunala mellanskolan inordnas i skolsystemet såsom en statens
realskola. Dock har kommissionen i sitt senare avgivna Betänkande V
funnit sig böra i någon mån modifiera denna sin ståndpunkt genom att
bl. a. ifrågasätta bibehållande tillsvidare av enstaka kommunala mellanskolor.

Enligt skolkommissionen skulle lärjungeavgifterna till statsverket eller
vederbörande läroverkskommun bortfalla samt av motsvarande avgifter till
läroverkets kassor allenast för bemedlade lärjungar kvarstå en förhöjd inskrivningsavgift,
vilken skulle inflyta till en understödskassa och möjliggöra
understödjande av fattiga lärjungar.

Vad angår avlöning till rektor och lärare, skulle denna vid samtliga
ifrågakommande läroanstalter, sålunda även de nuvarande statssamskolorna
och det stora flertalet av de kommunala mellanskolorna, bestridas helt av
statsmedel.

I fråga om kommunens förpliktelser utgår förslaget från rådande ordning
så tillvida, att kommunen, på sätt nu är fallet, skulle tillhandahålla
erforderliga skollokaler samt bostad eller ersättning därför åt rektor. Den
för närvarande beträffande kommunal mellanskola stadgade skyldigheten för
kommunen att tillhandahålla eller lämna ersättning för bostad åt ordinarie
lärare skulle däremot bortfalla i samband med läroanstaltens ombildning till
allmänt läroverk.

Skolkommissionen har vidare ifrågasatt, att kommunens förpliktelser
skulle utsträckas att gälla även kostnader för anskaffande och underhåll av
inredning och möbelutrustning inom lärorum och gymnastiksalar vid läroverken,
detta i anslutning till vad som under senare tid i regel skett.

En betydelsefull omläggning skulle enligt förslaget träffa sättet för bestridande
av läroverkens driftskostnader, i det att de medel, som nu erhållas
genom lärjungeavgifterna, skulle ersättas från andra håll.

227

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

I detta avseende bygger förslaget på en genomförd ekonomisk samverkan
mellan vederbörande läroverkskommun och statsverket, enligt i huvudsak
följande grunder. Alla läroverkens fastigheter åliggande kostnader för brandförsäkring,
gårds- och gaturenhållning m. m. skulle gäldas av kommunen
mot rätt för denna att övertaga respektive byggnadsfonders befintliga tillgångar.
De nu ljus- och vedkassorna påvilande utgifterna för belysning,
uppvärmning m. m. föreslås övertagna av vederbörande läroverkskommun
med visst fastställt bidrag per undervisningsavdelning av statsmedel. Att
märka är att avlöning åt vaktmästare, eldare och övrig betjäning skulle utgå
på kommunens stat. Kommissionen har härvid förutsatt att de kostnader,
det här gäller, borde ungefärligen lika fördelas mellan kommun
och stat.

Beträffande de nu av läroverkens biblioteks- och materiellkassor gäldade
kostnaderna för undervisnings- och biblioteksmateriell föreslår skolkommissionen,
att anslag till vederbörande läroverk lämnas av statsmedel, beräknat
efter på förhand bestämda, för de olika skoltyperna enhetliga grunder. För
detta ändamål borde i riksstaten upptagas ett särskilt reservationsanslag till
undervisnings- och biblioteksmateriell samt expeditionskostnader m. m.

Vidare torde jag böra erinra, att förslaget upptager såsom ett nytt moment,
att kommun, i vilken realskola eller flickskola är belägen, skulle äga
rätt att för lärjunge i någon av dessa skolor, som tillhörde annan kommun,
av denna kommun uppbära en ur synpunkten av läroverkskommunens
kostnader för vederbörande lärjunges undervisning skälig ersättning. Sagda
ersättning skulle fastställas till ett för hela riket gällande belopp. Mot förslaget
i här berörda del har reservation avgivits av ledamöterna Helger,

Samuelsson och Söderlindh.

I samband med den omläggning, som enligt vad nu i korthet framhållits,
skulle träffa läroverkens ekonomiska förhållanden, har skolkommissionen
tillika föreslagit, att samtliga allmänna läroverk skulle ställas under inseende
av lokala styrelser, vilkas befogenhet och sammansättning närmare
angives. I fråga om viss del av sådan lokalstyrelses befogenheter har reservation
avgivits av ledamöterna Bergstrand, Björck, Samuelsson, Staaff och
Söderlindh.

Den plan, vars huvuddrag jag nu meddelat, har såsom nämnts till förutsättning,
att terminsavgifterna avskaffas. Kommissionen hyste emellertid
den uppfattningen, att denna förutsättning icke omedelbart och i ett slag läte
sig realisera, och hade därför räknat med att den föreslagna nya ordningen
allenast successivt bringades i tillämpning från en tidpunkt, som det skulle
ankomma på riksdagen att bestämma. Kommissionen har jämväl utvecklat,
huru övergångsförhållandena i nu berörda avseende skulle kunna ordnas på
grundvalen av viss fördelning av kostnaderna på vederbörande kommuner,
staten och lärjungarna.

Slutligen anser jag mig böra nämna, att skolkommissionen i nu berörda

Myndig

heterna.

Departe mentschefen.

228 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

sammanhang inlåtit sig på åtskilliga spörsmål, som beröra enskilda läroverk
och enskild undervisning (Betänkande 1:1 sid. 186—193).

Även i de nu förevarande frågorna hava delade meningar på flera
punkter kommit till synes. Större enighet råder emellertid beträffande t. ex.
de kommunala mellanskolornas omorganisation till realskolor, därvid skolkommissionens
förslag i regel vunnit tillstyrkan. Reservanterna inom skolöverstyrelsen
hava dock uttalat, att nämnda skolor icke omedelbart borde
bliva statsskolor i den utsträckning kommissionen föreslagit.

Beträffande lärjungeavgifterna föreligger praktiskt taget enighet därom,
att obemedlade lärjungar böra vara befriade från samtliga avgifter. I övrigt
gå åsikterna i sär i flera hänseenden.

Skolöverstyrelsen har i allmänhet förordat kommissionsförslaget, bortsett
från dess principiella del, vilken icke ansetts f. n. äga aktualitet. Dock avstyrker
överstyrelsen förslaget om särskilda bidrag från lärjungarnas hemkommuner
till läroverkskommunerna.

Reservanterna inom skolöverstyrelsen hava likaledes i åtskilligt uttalat sitt
gillande av förslaget. Avgifter borde emellertid fortfarande utgå till ljusoch
vedkassan samt till biblioteks- och materiellkassan, varvid dock obemedlade
eller mindre bemedlade lärjungar skulle kunna befrias från varje avgift.
Vaktmästarens avlöning borde bestridas av statsmedel. Jämväl ansåges
staten böra lämna bidrag till biblioteks- och materiellkassorna.

Generaldirektör Bergqvist har i det väsentliga anslutit sig till det förslag,
skolkommissionen framlagt, under särskilt understrykande av vikten därav,
att det i vidgad mån sörjdes för att såväl obemedlade som mindre bemedlade
lärjungar måtte erhålla befrielse från eller lämplig nedsättning i utgående
terminsavgifter.

Hela innebörden och karaktären av det förslag, som jag ansett mig böra
framställa, gör det naturligt, att jag i möjligaste mån inskränker den principiella
omläggningens omfattning. På grund härav föreligger för mig skäl
att iakttaga varsamhet även i fråga om de av skolkommissionen föreslagna
ingripande förändringarna i läroverkens hittillsvarande ekonomiska ställning.

Jag har fördenskull ansett mig icke nu böra till närmare övervägande
upptaga de principiella spörsmålen om terminsavgifternas borttagande eller
om kommunala och statliga bidrag till de nuvarande läroverkens driftskostnader
i allmänhet. Icke heller har jag under dessa omständigheter funnit
mig böra nu föreslå inrättande av särskilda lokala styrelser för de högre
läroverken eller realskolorna för gossar. Den ekonomiska samverkan, som
hittills vid statssamskolorna — bortsett från den i Haparanda — bestått
mellan staten och vederbörande stad, synes mig också, av skäl som jag
nedan skall anföra, böra förbliva oförändrad. Därest framdeles en förändring
skulle befinnas önskvärd och möjlig, torde eu sådan kunna ske även
utan samband med en organisatorisk och pedagogisk omläggning.

Av denna min ståndpunkt följer ock, att jag icke kan medverka till, att
läroverkens vaktbetjäning nu erhåller ordinarie statsauställning. Huruvida
denna angelägenhet framdeles må kunna ordnas i enlighet med vad skol -

229

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116.

kommissionen föreslagit, eller om befattningshavarna i fråga lämpligare böra
bliva statsanställda, synes mig icke nu böra avgöras. Däremot torde det förtjäna
övervägas, huruvida icke vid definitiv lönereglering för de allmänna
läroverkens m. fl. läroanstalters personal, bestämda minimilöner för nämnda
befattningshavare böra fastställas och i samband härmed jämväl pensionsförhållandena
ordnas.

Vad vidare beträffar förslaget, att läroverkskommun skulle äga att av
hemkommun påkalla särskild ersättning för lärjungar, som vid visst läroverk
åtnjuta undervisning utan att därstädes vara mantalsskrivna, synas mig
de erinringar, som under remissbehandlingen framställts mot detta uppslag,
så vägande, att jag icke anser mig böra understödja förslaget härom.

Ett grundläggande spörsmål, som i detta sammanhang påkallar ingående
övervägande från min sida utgör frågan om den kommunala mellanskolans
framtida ställning i ekonomiskt och rättsligt hänseende.

Såsom jag redan omnämnt, innebär skolkommissionens förslag i denna
del, att de nuvarande kommunala mellanskolorna i regel skulle ombildas
till allmänna läroverk. I sitt Betänkande V har kommissionen (sid. 41) närmare
angivit de grunder, enligt vilka sagda ombildning borde ske och därvid
uppställt såsom ett villkor, att skolan under den tid, den varit i verksamhet,
uppvisar ett genomsnittligt lärjungantal av minst 64. Uteslutande
har likväl bedömandet icke försiggått efter denna grundsats. Ortens läge
i landet och förefintligheten av andra läroverk i grannskapet har också
tagits i betraktande. Kommissionen har emellertid varit av den uppfattningen,
att bildningsanstalter av den karaktär, varom här är fråga, icke
utan starkt tvingande skäl böra förvägras samhällen, som önska komma i
åtnjutande av sådana. Endast undantagsvis har kommissionen därför ansett
sig förhindrad att förorda statsövertagande av de kommunala mellanskolor,
som voro i verksamhet år 1922, och jämväl i fråga om åtskilliga
av de fyrklassiga högre folkskolor, som vid nämnda tidpunkt kunde förutses
inom en nära framtid övergå till mellanskolor, har prövningen utfallit
i enahanda riktning.

Jag är i princip ense med skolkommissionen så långt, att det icke kan
anses rimligt, att historiska skäl skola vara ensamt avgörande, huruvida behovet
av realskolutbildning å en viss ort skall tillgodoses genom ett allmänt
läroverk eller genom en kommunal mellanskoia. Men jag måste å andra
sidan bestrida riktigheten av den uppfattning, åt vilken kommissionen tillika
givit uttryck, att det icke skulle låta sig försvara, att anordna sagda undervisning
på ett för olika samhällen i ekonomiskt avseende skiljaktigt sätt.
Visserligen kan en sådan ordning komma att medföra, att mindre orter få
underkasta sig större uppoffringar än sådana med större invånarantal.
Detta synes mig emellertid i själva verket ganska naturligt. Staten kan
icke gärna å vilken ort som helst och för hur litet lärjungantal som helst
ikläda sig de ekonomiska uppoffringar, som inrättande av on statens real -

230

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

skola innebär. Icke ens när det gäller inrättande av en kommunal mellanskola
har staten ansett sig kunna förbehållslöst medverka. Det kräves nämligen
såsom villkor för statsbidrag ett minimiantal lärjungar uppgående till
32 i skolans fyra klasser. Ett likartat betraktelsesätt har för övrigt måst anläggas,
även då det gäller fördelningen av gymnasier.

Den enda rimliga ordningen synes mig vara, att å de orter, där lärjungeantalet
uppnår en mera betydande siffra, en statens egen läroanstalt för
realskolestadiet är av förhållandena påkallad, vare sig undervisningen
nu tillgodoses genom en kommunal mellanskola eller genom en statsunderstödd
privatskola. Å de orter åter, där anslutningen till förefintlig
skolform har eu mindre omfattning, är man hänvisad att taga kommunens
ekonomiska medverkan i anspråk i vidare mån än som är nödvändigt
å de förstnämnda orterna. Denna normerande huvudsynpunkt kan dock
icke få vara allena avgörande. Hänsyn av annan art kunna jämväl göra
anspråk på beaktande. Jag vill erinra därom, att exempelvis redan förefintliga
utbildningsmöjligheter inom en ort eller dess närmare grannskap
måste uppmärksammas vid övervägandet. Å andra sidan kan en orts isolerade
läge eller frånvaron av motsvarande utbildningsmöjligheter inom det
närmare grannskapet göra det försvarligt, att man i någon mån jämkar
på kraven, när det gäller statsläroverkens fördelning. I själva verket har
tidigare, om än under andra former, ett dylikt betraktelsesätt varit bestämmande
för statsmakternas åtgöranden på detta område. Tid efter annan har
eu prövning ägt rum rörande den statliga läroverksorganisationens gestaltning
inom landets skilda delar. Denna prövning har föranlett, att vissa svagt
frekventerade läroverk ansetts böra nedläggas, medan å andra orter
nya funnits böra upprättas. Jag kan i detta avseende inskränka mig till
en erinran om den 1904 genomförda läroverksreformen.

Eu motsvarande nyprövning kan icke gärna få utebliva i samband
med nu förevarande omläggning, även om de statsfinansiella förhållandena
icke göra det möjligt att omedelbart i full utsträckning effektuera de resultat,
till vilka övervägandet leder.

Då jag efter dessa allmänna anmärkningar har att klargöra, i vilken utsträckning
nya statsläroverk kunna anses sakligt motiverade ur de synpunkter,
som nyss angivits, lär det vara nödvändigt att först söka uppnå
en allmän norm för statens förpliktelser att å en viss ort tillhandahålla
statlig realskola, där sådan nu icke finnes inrättad.

Skolkommissonen har, som nämnts, i detta avseende uppställt såsom
regel, att för statsövertagande av en kommunal mellanskola borde gälla,
att skolan under den period, varunder den varit i verksamhet skulle kunna
uppvisa ett genomsnittligt lärj ungantal av minst 64. Beträffande detta
villkor synes det mig ofrånkomligt att förutsätta rätt betydande jämkningar
i två olika avseenden. Den nämnda siffran är efter min mening
för låg. Redan vid övervägandena i samband med 1904 års läroverksre -

231

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

form krävde man för anordnande av en statssamskola ett antal lärjungar
av 120 i sex klasser eller omkring 20 lärjungar i varje klass. Tillämpat på
en fyrklassig realskola, skulle detta innebära ett lägsta antal av 80 lärjungar,
räknat för hela skolan. Den omständigheten, att man i vår tid äger tillgång
till den organisationsform, som den kommunala mellanskolan utgör
till vilken år 1904 någon annan motsvarighet än de förhållandevis svagt
statsunderstödda och ofta även ur andra synpunkter mindre tillfredsställande
privata samskolorna icke fanns — synes mig till fullo berättiga, att anspråken
nu ställas något högre. Jag skulle för min del anse ett genomsnittligt
lärjungantal överstigande 100 såsom skäligt. Jag kan vidare
icke finna berättigat att för olika skolor i beräkningen medtaga ett växlande
antal år, allt efter som skolan existerat en längre eller en kortare period.
Man måste nödvändigtvis söka åvägabringa en enhetlig beräkningsgrund
även i detta avseende, som medgiver en fullt hållbar jämförelse mellan
olika skolor. Som en naturlig utgångspunkt i tiden erbjuder sig härvid
det år, då enligt riksdagens beslut fristen för de tidigare statsunderstödda
enskilda samskolorna utlöpte, nämligen år 1920. Jag anser alltså, att en
mellanskola för att nu kunna ifrågakomma till ombildning till allmänt läroverk
bör hava varit i verksamhet år 1920 samt under läsåren 1920 1921

till och med 1926—1927 haft ett genomsnittligt lärjungantal överstigande
100. Vid den fortsatta prövningen framdeles bör dock eu annan utgångspunkt
i tiden kunna komma i betraktande.

Såsom en oeftergivlig förutsättning för att nya läroverk skola upprättas
måste givetvis uppställas det kravet, att vederbörande kommun underkastar
sig de villkor och bestämmelser, som i sådant avseende kunna komma att
föreskrivas. I detta hänseende åsyftar jag icke att föreslå någon annan förändring
i de föreskrifter, som hittills gällt, än att i fråga om nyupprättade
läroverk vederbörande kommuns förpliktelser böra utsträckas att omfatta
jämväl kostnaderna för anskaffande och underhåll av inredning och möbelutrustning
inom lärorum och gymnastiksal.

Jag kommer så till frågan om den framtida ekonomiska ordningen beträffande
dels de allmänna läroverk, som skulle omorganiseras till samläroverk
i samband med att ortens privata flickskola icke längre ifrågakommer
till statsunderstöd, dels de till nyupprättande föreslagna allmänna läroverk,
vilka skulle uppkomma genom ombildning av nuvarande kommunala mellanskolor,
dels ock de nybildade högre allmänna läroverken.

Vad de bägge först nämnda grupperna angår, synas mig de ekonomiska
förhållandena i allmänhet böra och kunna ordnas under principiell anslutning
till vad som gäller i fråga om de statssamskolor, vilka kommo till
stånd i samband med 1904 års läroverksreform.

I fråga om samtliga de till ombildning till samrealskolor föreslagna gossrealskolorna
föreligga nämligen likartade skäl, som år 1904 föranledde
Kungl. Maj:t och riksdagen att för de nuvarande statssamskolorna fastslå

232

Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

en nära ekonomisk samverkan mellan staten och vederbörande städer. I 1899
års läroverkskommittés förslag voro för övrigt flera av de ifrågavarande
läroverken upptagna såsom statssamskolor. Visserligen är det icke möjligt
att under de ändrade förhållanden, som i flera avseenden äro för handen,
söka direkt anknytning till de lärjungantal, som då uppställdes såsom
normgivande för en sådan skolas inrättande. Men håller man sig till nuvarande
lärjungantal vid statssamskolorna, gäller det, att de åsyftade realskolorna
äro de minst besökta av denna läroverkskategori och i flera fall
hava ett lärjungantal av samma storhetsordning som de större statssamskolornas
antal gossar. Därjämte gäller att flickskolorna i dessa städer äro förhållandevis
svagt besatta. Då vederbörande städer genom flickskolans nedläggande
befrias från det till denna skola utgående kommunala bidraget
och då vidare befolkningen vinner den obestridliga fördelen, att avgifterna
för flickornas undervisning komma att icke oväsentligt sjunka, synes det
mig uppenbart, att det för städerna i fråga icke kan medföra några merutgifter
för det högre skolväsendet, om bidragsskyldighet, på sätt föreskrives
om övriga statens samskolor, påfordras från statsverkets sida. Emot rätt
till uppbärande av avgifter, motsvarande de eljest till statsverket utgående,
anser jag alltså, att städerna i fråga böra såsom bidrag till samrealskolan
årligen utgiva ett belopp motsvarande en fjärdedel av den vid skolan anställda
lärarpersonalens begynnelselöner.

Till ytterligare belysning av detta för kommunerna givetvis betydelsefulla
spörsmål har jag införskaffat vissa upplysningar angående de ifrågavarande
bidragens storlek vid de nuvarande statssamskolorna. Dessa uppgifter utvisa,
att städernas bidrag till samskolorna budgetåret 1923—1924 rörde sig
omkring 8,000 kronor för år vid samtliga skolor med undantag av den i
Skellefteå, där beloppet uppgick till allenast 5,275 kronor. Mot dessa bidrag
svarade terminsavgifter till belopp, växlande mellan 2,300 kronor och 9,000
kronor. Vid ett lärjungantal överstigande 200, synes bidragsbeloppet i
huvudsak uppvägas av de uppburna avgifterna. Då flertalet av de nu ifrågavarande
läroverken torde kunna beräkuas erhålla ett lärjungantal av denna
storlek, torde det kommunala bidraget kunna väntas endast i obetydlig mån
överstiga de uppburna lärjungavgifternas summa.

Under dylika omständigheter kan man naturligen spörja sig, om det för
statsverket förefinnes skäl att upprätthålla den nämnda ordningen. Jag har
också övervägt att åvägabringa önskvärd likformighet i nu berörda avseende
genom att undanröja samskolornas ifrågavarande särställning. Då en
dylik åtgärd emellertid visat sig förbunden med en årlig merutgift för statsverket
på omkring 50,000 kronor enbart för de nuvarande statssamskolorna,
har jag för närvarande ansett mig förhindrad taga detta steg och därför
icke kunnat undgå att för de nu närmast förevarande skolornas del föreslå
tillämpning av den nu fastslagna grundsatsen. Och härtill hava så mycket
starkare skäl synts mig föreligga som de nya realskolor, vilka jag föreslår

233

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

böra komma till stånd genom ombildning av kommunala mellanskolor, lämpligen
inordnas i samma grupp. På så sätt komma de statsfinansiella hänsynen
att tala med icke oväsentligt ökad styrka.

Av det sagda följer även, att vid de nya samrealskolorna en särskild
lokal styrelse bör komma till stånd i enlighet med nu för statens samskolor
gällande bestämmelser.

Vad i övrigt angår de till upprättande föreslagna nya gymnasierna och
högre läroverken för flickor, torde det få anses ligga i sakens natur, att
dessa läroanstalter i nu förevarande hänseende skola följa de regler, som
gälla om nuvarande läroverk av motsvarande organisation.

Beträffande slutligen frågan om terminsavgifterna anser jag mycket goda
skäl vara anförda för att för framtiden medellösa lärjungar må kunna helt
befrias från eller erhålla nedsättning i avgifter även till ljus- och vedkassan.
Behovet av en ändring i denna riktning synes mig ännu starkare motiverat
efter den omläggning, som läroverksorganisationen enligt mitt förslag skulle
undergå. Jag är också benägen medverka till en dylik ändring, men då det
erfordras särskilda undersökningar, huru vid sådant fall garantier skola
kunna vinnas att icke övriga lärjungar alltför hårt betungas, har jag icke
nu funnit mig kunna framlägga slutligt förslag i ärendet. Då den nya
ordningen i regel skulle tillämpas först från och med läsåret 1928—1929,
synes mig ingen större olägenhet föranledas därav, att beslut i saken får
anstå till 1928 års riksdag.

234

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Utredningar

och

yttranden.

X. Den föreslagna läroverksorganisationen.

Redan i början av mitt anförande har jag varit i tillfälle framhålla, att
skolkommissionen i sitt Betänkande Y meddelat en detaljerad plan för läroverksorganisationens
gestaltning å de olika orterna. Därvid har kommissionen
dels utförligt motiverat behovet av nya läroverk, dels oek angivit organisationen
ur olika synpunkter av samtliga föreslagna läroverk. Vidare har
kommissionen lämnat detaljerade beräkningar rörande såväl de olika läroverkens
omfattning som kostnaderna för desamma å olika orter.

Över det ifrågavarande förslaget hava sedermera utlåtanden avgivits av
bland andra kollegierna vid olika läroanstalter, domkapitlen, länsstyrelserna,
stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige m. fl. (Sammanfattning II). Slutligen
hava skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist över betänkandet
yttrat sig i samband med de över kommissionens betänkande I—IV avgivna
utlåtandena.

Skolöverstyrelsen har därvid, såsom förut erinrats, begränsat sig till att
framställa yrkanden på vissa närmare angivna jämkningar, avseende dels
ett för närvarande allenast partiellt tillämpande av enhetsskoleprincipen,
dels ett mera begränsat anlitande av samundervisning, dels slutligen ett
vidsträcktare tillgodoseende av den speciella flickundervisningen. Reservanterna
inom överstyrelsen hava, med hänvisning till sin principiellt avböjande
ställning till organisationsförslaget i det hela, avstått från att ingå i prövning
av förslagets detaljer.

Generaldirektör Bergqvist har för sin del icke heller inlåtit sig på någon
detalj prövning av de skilda orternas skolförhållanden utan begränsat sig till
de allmänna riktlinjer för omorganisationen, vid vilka jag i det föregående
uppehållit mig.

Hithörande spörsmål hava av vederbörande departementschef uteslutits
från de skolsakkunnigas uppdrag och i enlighet med Kungl. Maj:ts förut
omförmälda beslut gjorts till föremål för en förnyad ingående ekonomisk
utredning av skolöverstyrelsen, för vars allmänna resultat jag likaledes i
det föregående redogjort. Den ifrågavarande utredningen har givetvis förutsatt
en detaljprövning av skolorganisationen å de olika orterna i enlighet
med de grundsatser, som av överstyrelsen angivits i dess ovannämnda utlåtande.

Departe- Med den begränsning, som enligt mitt förslag skulle karakterisera de
*Allmtana'' ome^e^ara åtgärderna för läroverkens omorganisation, är det uppenbart,
synpunkter, att jag icke lämpligen kunnat låta skolkommissionens ovannämnda organisa -

235

Kung!. Maj.ts proposition Nr 116.

tionsplan bilda grandvalen för mina överväganden av de organisatoriska
förhållandena å de olika orterna. Med den uppgift jag föresatt mig ställer
det sig vida naturligare att anknyta till nu bestående ordning och i densamma
vidtaga de jämkningar och partiella omläggningar, vilkas innebörd
och allmänna omfattning redan utförligt klarlagts. Allenast i fråga om de
åtgärder, som avse en omedelbar utbyggnad av organisationen genom inrättande
av nya läroverk eller en utvidgning av redan förefintliga, har jag
haft att söka ledning i de verkställda utredningarna samt de i anslutning
till desamma avgivna yttrandena.

I samband med de principiella övervägandena av föreliggande organisatoriska
spörsmål har jag redan angivit, hur de av mig föreslagna åtgärderna
skulle under skilda förhållanden bringas i tillämpning. Jag har emellertid
ansett det ur överskådlighetssynpunkt ändamålsenligt att här i ett sammanhang
redogöra för gestaltningen av de organisatoriska förhållandena, i vad de
avse såväl de nuvarande allmänna läroverken som ock de nya sådana läroanstalter,
vilka jag funnit mig böra föreslå till inrättande. Enär emellertid
i många fall läroverksorganisationen måste komma att påverka privatläroverkens
förhållanden å vederbörande orter, har jag, utan att härvid kunna
ingå i detaljer, ansett mig böra vid redogörelsen för läroverksorganisationen
i de olika orterna uppmärksamma jämväl hithörande omständigheter,
i den mån de över huvud med någon säkerhet kunna förutbedömas.

Innan jag går till den ifrågavarande redogörelsen, torde en mera allmänt
hållen framställning av de grundsatser, på vilka planen bygger, ävensom
av den räckvidd och innebörd densamma äger, vara av behovet påkallad.
I anslutning härtill har det ock synts mig lämpligt att i ett sammanhang
motivera den föreslagna omedelbara utbyggnaden av organisationen.

Jag är till en början angelägen att särskilt uttryckligen betona, att den
framlagda planen varken bör eller får i sin helhet uppfattas såsom varande
av bindande natur. Det är nämligen, som jag strax skall klargöra, min
bestämda uppfattning, att visserligen huvudgrunderna för läroverksorganisationen
böra av riksdagen fastställas, men att tillämpningen av dessa grunder
inom närmare angivna gränser bör ankomma på Kungl. Maj:t. Däremot
utgår jag från att anknytningsförhållandena, i enlighet med mitt
förut framlagda förslag, skola generellt av riksdagen bestämmas. Likaledes
torde en fråga av så grundläggande vikt — även rent budgetmässigt
— som gymnasiets organisation (längd och antal linjer) vid skilda läroverk
böra av riksdagen i detalj prövas. Däremot torde lämplighetsskälen avgjort få
anses tala för att spörsmålet om vilka linjer böra vid ett visst läroverk vara
företrädda icke så strängt fastlåses, att mindre avvikelser från den här
meddelade planen inom ramen av tillgängliga anslag omöjliggöras, därest
sådana prövas påkallade. Och vad angår frågan om samundervisningens
tillämpning, har jag redan framhållit, att avgörande skäl synas mig tala
för att riksdagen i detta avseende beträffande vissa uppgivna läroverk vis -

236

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

serligen lämnar medgivande, att flickor må under av riksdagen prövade
förutsättningar vinna tillträde, men i övrigt låter det ankomma på Kungl.
Maj.t att bestämma, när och i vilken omfattning sagda medgivande skall
tagas i anspråk.

Vid ärendets beredning har den ifrågavarande allmänna planen utgjort
utgångspunkten för de ekonomiska beräkningarna. Och då, såsom
jag redan antytt och i fortsättningen går att närmare utveckla, planen, vad
samundervisningen angår, förutsätter, att de äskade medgivandena i fråga
om rätt för kvinnliga lärjungar att vinna tillträde till allmänna läroverk för
gossar, i full utsträckning utnyttjas, framgår redan härav att den kostnadssumma,
som vid beräkningen framgått, är den högsta, som under de givna
förutsättningarna kan komma att bliva erforderlig, sedan organisationen
tidigast med ingången av budgetåret 1936—1937 hunnit fullt genomföras.
Givetvis måste den successiva utbj^ggnaden, i likhet med vad hittills skett,
försiggå efter särskild prövning av anslagsbehoven för varje budgetår.

Till dessa förhållanden återkommer jag i det följande.

Vad angår frågan om flickornas undervisning, vill jag vidare här erinra,
att jag i annat sammanhang utförligare framhållit, att frågan om flickors
tillträde till de allmänna läroverken i regel bör bliva beroende av initiativ
från vederbörande läroverkssamhällen. Det är vid sådant förhållande givetvis
icke möjligt att med bestämdhet på förhand beräkna, i vilken utsträckning
sådant medgivande kan komma att påkallas och av Kungl. Maj: t lämnas.
Beträffande ett mindre antal läroverk har en organisation med obligatorisk
Barnundervisning funnits motiverad av skäl, som jag strax skall
anföra. I fråga om en annan grupp läroverk hava förhållandena från
början ansetts utesluta anlitande av den nämnda utvägen, antingen vad
angår läroverket i dess helhet eller vad angår realskolestadiet. De åsyftade
läroverken har jag följaktligen i planen upptagit såsom gossläroverk, respektive
gossrealskolor. Beträffande slutligen den tredje och största gruppen,
i fråga om vilken ett säkert förhandsomdöme är uteslutet, gäller alltså, att
de till densamma hänförliga läroverken kunna komma att ombildas antingen
så, att flickor erhålla tillträde till läroverket i dess helhet, eller så att
flickor vinna tillträde allenast till gymnasiet. Vid planläggningen av gymnasiets
differentieringsmöjligheter har jag dock funnit nödvändigt att utgå
ifrån att de läroverk, till vilkas gymnasier flickor redan medgivits tillträde,
även framdeles bibehålla samundervisningen å detta stadium. Enahanda är
förhållandet i enstaka fall, där kvinnliga lärjungar visserligen icke för närvarande
undervisas å gymnasiet, men där lokala förutsättningar för en sådan
ordning synts vara för handen. Jämväl eljest har jag i vissa fall med
hänsyn till önskvärdheten att dubbla anknytningsmöjligheter öppnas, sett
mig nödsakad förutsätta Barnundervisning, men ligger det då i sakens natur,
att, om av ena eller andra anledningen denna förutsättning icke skulle komma

237

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

att föreligga, anknytningen måste jämkas i enlighet med de grundsatser,
som i detta avseende skola vara bestämmande.

I de fall, då jag funnit mig böra föreslå ett nuvarande gossläroverks ombildning
till samläroverk, har detta betingats därav, att enligt företagna
undersökningar flickskolan å orten, därest flickor erhölle tillträde till det
allmänna läroverket, kunde väntas få sitt lärjungantal så starkt reducerat,
att bestämd fara för flickskolans fortsatta tillvaro måste anses föreligga.
I stället för att vid en sådan ordning avvakta flickskolans tillbakagång och
upphörande har jag funnit mig, icke minst av hänsyn till vederbörande
lärarpersonal, handla mest välbetänkt genom att söka organisatoriskt sammanfoga
de båda förutvarande bildningsanstalterna. Det är givetvis
icke uteslutet, att samma läge kan komma att inträda även å en och
annan ort, där jag, med ledning av föreliggande uppgifter om lärjungantal
och dylikt, icke ansett mig äga tillräcklig grund för farhågor i sådan
riktning. I dylikt fall förutsätter jag emellertid, att de lokala förhållandena
och önskemålen skola vederbörligen klarläggas i samband med den framställning,
på vilken beslut om det allmänna läroverkets öppnande för flickor
skall byggas.

Vidkommande därefter de grunder, enligt vilka vissa läroverk eller visst
undervisningsstadium av sådana ansetts icke lämpligen böra göras tillgängliga
för flickor, må framhållas, att härvid läroverkets storlek i första hand
fått bliva bestämmande. Det synes mig över huvud, ur synpunkten av de
pedagogiska principer, som för mig äro vägledande, otjänligt med alltför
stora läroverk och alldeles särskilt torde detta enligt en ganska allmän uppfattning
gälla i fråga om läroanstalter av samskolenatur. När ett läroverk
räknar ett lärjungantal av omkring 600 , synes mig normalt den gräns
vara nådd, då betingelser för anordnande av ytterligare ett statsläroverk
å orten äro för handen. I någon utsträckning har jag redan kunnat tillmötesgå
krav i sådant avseende. I andra fall hava flickorna måst hänvisas
att tillsvidare anlita förefintlig privat flickskola. Som regel har jag emellertid
ansett mig berättigad räkna med att efter hand särskilda allmänna
flickläroverk eller flickskolor skola kunna, under den ena eller den andra
organisationsformen, komma till stånd i dessa städer. Understundom har
jag, med hänsyn till förefintlig kommunal mellanskola å orten, funnit mig
föranlåten förutsätta, att framställning om flickors tillträde till det allmänna
läroverkets realskola icke skall ifrågakomma.

Vad vidare beträffar anknytningen till folkskolan, har jag förut uttalat
mig om de allmänna grunder, som i detta avseende skola vara bestämmande.
Jag anser mig med hänsyn härtill kunna i detta sammanhang in
skränka mig till en erinran, att jag som regel, där två eller flera genomgående
parallellavdelningar redan finnas anordnade eller, i något fall, där
under förutsättning av samundervisnings införande så kan väntas bliva förhållandet
å realskolestadiet, avsett, att eu avdelningsseric skall anknyta till

238

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

folkskolans sjätte klass. Dock har det av principiella skäl, på grund av den
nyintagning av lärjungar, som, enligt vad erfarenheten ådagalagt, försiggår i
klasserna över de båda lägsta, och som vid Barnundervisning torde kunna
väntas ske i än större omfattning, synts mindre lämpligt att vid fall av tre
genomgående parallellavdelningar beräkna dubbel anknytning till tredje
folkskoleklassen redan i klass 1. Jag bar ansett riktigare att under angivna
förutsättning i regel räkna med allenast en avdelning med denna anknytning
i klasserna 1 och 2, och två sådana avdelningar i klasserna 3, 4 och
5. Såsom redan antytts, har jag vid mina överväganden utgått från de läsaret
1926 1927 rådande förhallandena. Skulle framdeles på grund av ned gång

i lärjungantalet, behovet av genomgående parallellavdelningar vid
ett läroverk minskas, följer av mina förut angivna grundsatser, att sådan
minskning skall drabba den sexklassiga realskolan.

A ort, där kommunal eller enskild mellanskola finnes upprättad, har jag funnit
mig för närvarande kunna begränsa antalet läroverksavdelningar med anknytning
till folkskolans sjätte klass. Avgörande i förekommande fall för sådana
avdelningars fördelning på ortens läroverk har fått bliva mellanskolans
förläggning i respektive städer. Skilda stadsdelar böra i storstäderna
rimligen i görligaste mån tillgodoses. Skälig hänsyn till önskvärdheten av
att vid provårsläroverken 4-åriga realskolelinjer skola vara representerade
har jämväl funnits böra tagas. I några fall har anordnandet av lyceilinje
eller lyceum å en ort synts mig motivera en motsvarande begränsning av
den till sjätte folkskoleklassen anknutna realskolan.

Beträffande slutligen gymnasieorganisationens utformning må först i fråga
om förekomsten av treåriga och fyraåriga gymnasielinjer framhållas, att jag
vid fördelningen sökt så långt möjligt beakta olika förefintliga intressesynpunkter.
Högre läroverk i samhälle med kommunal mellanskola å orten eller
med ett större antal mellanskolor och statsrealskolor i grannskapet har ansetts
böra utrustas med treårigt gymnasium antingen å viss linje eller å båda
eller samtliga förekommande linjer. I nu berörda avseende hava i regel närliggande
läroverk funnits lämpligen kunna komplettera varandra, så att vid
ett latingymnasiet gjorts treårigt, vid ett annat realgymnasiet. Över huvud
har jag dock vinnlagt mig om begränsning, när det gällt att föreslå treåriga
latingymnasier. Och i de fall, då de nämnda omständigheterna icke förelegat,
har jag saknat anledning ifrågasätta förändring i bestående organisationsförhållanden.
I fråga om nyspråkliga gymnasielinjer har jag ansett
välbetänkt att endast mera försöksvis föreslå upprättande av sådana vid ett
mindre antal väl besökta läroverk i skilda delar av landet. Detta sker
lämpligen i vissa fall genom ombildning av nuvarande dubblerade linjer, i
andra fall genom nyinrättande. Då beträffande fördelningen av denna linje
hänsyn till den kvinnliga ungdomen synts särskilt motiverad och flickorna
kunna väntas i ej ringa utsträckning från flickskolan övergå till gymnasium,
har jag häri sett ett praktiskt skäl att i allmänhet föreslå sagda linjer

239

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

treåriga. Vad angår i övrigt förekomsten av olika linjer, har jag så långt
möjligt sökt anslutning till bestående förhållanden och sålunda bibehållit nuvarande
linjedelning.

Efter dessa allmänna erinringar vill jag närmare uppehålla mig vid frågor
dels om omorganisation av vissa allmänna läroverk, dels om nyinrättande av
sådana läroverk, dels slutligen om statsverkets övertagande av vissa kommunala
mellanskolor.

De organisatoriska omläggningar beträffande nuvarande allmänna läroverk,
som enligt min mening böra ifrågakomma att nu föreläggas riksdagen till
prövning, avse dels utvidgning av vissa realskolor för gossar till högre allmänna
läroverk, dels ombildning av vissa realskolor för gossar till samrealskolor,
dels ock anordnande av nya gymnasie- och lyceilinjer vid vissa
högre läroverk.

Vad till en början angår spörsmålet om utvidgning av realskolor till högre utvidgning
läroverk, synas mig härvid kunna komma under övervägande såväl de
läroverk, till vilka på vederbörande kommuns bekostnad anknutits fullstän- läroverk,
diga gymnasier, som ock läroverk, i förbindelse med vilka gymnasium anordnats
med understöd av anslaget till högre goss- och samskolor. I
enahanda sammanhang torde även lämpligen övervägas frågan om statens
övertagande av de av vederbörande kommun bekostade gymnasielinjer, vilka
finnas upprättade vid två högre läroverk.

Kommunala gymnasier i detta ords tekniskt-ekonomiska mening äro för
närvarande anordnade vid realskolorna i Södertälje, Eskilstuna, Eksjö, Uddevalla,
Skövde och Söderhamn.

Det kommunala gymnasiet i Södertälje, anordnat såsom 4-årigt real- och
latingymnasium, inrättades höstterminen 1914. Stadsfullmäktige i Södertälje
hava i framställning den 17 september 1920 hemställt om gymnasiets övertagande
av staten, vilken framställning av skolöverstyrelsen förordats i utlåtande
den 7 december 1920. Skolkommissionen, som jämväl haft att yttra
sig över berörda framställning, har föreslagit realskolans ombildning till
högre samläroverk med nyspråklig linje.

Det kommunala gymnasiet i Eskilstuna har varit anordnat såsom realgymnasium
från och med höstterminen 1911 och såsom fyraårigt real- och
latingymnasium från och med höstterminen 1917. Stadsfullmäktige i Eskilstuna
hava i framställning den 27 november 1918 påkallat åtgärder för gymnasiets
övertagande av staten, vilken framställning av skolöverstyrelsen tillstyrkts
i utlåtande den 31 juli 1919. Skolkommissionen, som jämväl haft
att yttra sig över berörda framställning, har föreslagit realskolans ombildning
till högre samläroverk med nyspråklig och reallinje.

Det kommunala gymnasiet i Eksjö började sin verksamhet höstterminen
1915, anordnat såsom fyraårigt real- och latingymnasium. Stadsfullmäktige
i Eksjö hava i skrivelse den 19 juli 1919 hemställt, att gymnasiet måtte

240

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

övertagas av staten. Skolkommissionen har icke ansett försvarligt att för
det dåvarande förorda upprättandet av ett statsgymnasium i Eksjö, men, i
syfte att ytterligare erfarenhet måtte kunna vinnas om behövligheten av
ett statsgymnasium å orten, funnit sig böra föreslå, att gymnasiet bibehålies
såsom kommunalt med visst statsunderstöd.

Det kommunala gymnasiet i Uddevalla började sin verksamhet höstterminen
1912 och är anordnat såsom treårigt real- och latin gymnasium I
framställning den 18 december 1919 hava stadsfullmäktige i Uddevalla
hemställt om gymnasiets övertagande av staten, vilken framställning skolöverstyrelsen
i utlåtande den 24 november 1920 i princip tillstyrkt. Skolkommissionen
har funnit tillräckliga skäl föreligga för upprättande av ett
högre samläroverk i Uddevalla med nyspråklig gymnasielinje.

Det kommunala gymnasiet i Skövde trädde i verksamhet höstterminen
1911, anordnat såsom treårigt realgymnasium. Från och med höstterminen
1915 omorganiserades gymnasiet till 4-årigt realgymnasium. Skolkommissionen
har icke funnit tillräcklig anledning föreligga att föreslå upprättande
av ett statsgymnasium i Skövde. I yttrande över kommissionens betänkande
hava emellertid stadsfullmäktige hemställt, att gymnasiet måtte övertagas
av staten, eller, om detta ej vore möjligt, att gymnasiet måtte få uppehållas
såsom kommunalt med statsunderstöd.

Det kommunala gymnasiet i Söderhamn inrättades höstterminen 1913
såsom 3-årigt realgymnasium. Skolkommissionen har icke ansett sig kunna
förorda ett statsgymnasiums förläggande till Söderhamn, men dock uttalat
att med hänsyn till föreliggande omständigheter tillräckliga skäl kunde anföras
lör att, på sätt ifrågasatts beträffande Eksjö, bibehålla gymnasiet vid
hittillsvarande rättigheter.

Vad slutligen beträffar Landskrona stads gymnasium, vilket åtnjuter statsunderstöd
från anslaget till högre goss- och samskolor, började detta gymnasium
sin verksamhet såsom 3-årigt redan höstterminen 1908. Från och med
höstterminen 1918 omfattar gymnasiet 4-årigt real- och latin gymnasium
Stadsfullmäktige hava i framställning den 7 januari 1921 begärt, att gymnasiet
måtte övertagas av staten, vilken framställning skolöverstyrelsen i utlåtande
den 10 februari 1921 tillstyrkt. Skolkommissionen föreslår, att realskolan
i Landskrona utvidgas till högre samläroverk med nyspråklig linje.

Det torde ytterligare förtjäna framhållas, att kvinnliga lärjungar undervisas
å samtliga ovannämnda gymnasier med undantag av de i Södertälje
och Söderhamn.

Vid högre läroverket i Ystad uppehälles latingymnasiet på kommunens
bekostnad, numera med statsunderstöd. Enahanda är vid högre läroverket
i Hudiksvall fallet med reallinjen. Skolkommissionens förslag innebär i fråga
om dessa båda läroverk, att i Ystad nyspråkligt och latingymnasium skulle
förekomma, i Hudiksvall allenast nyspråkligt gymnasium. Båda de nämnda
läroverkens gymnasier äro numera tillgängliga för flickor.

241

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Ytterligare torde jag böra erinra, att för närvarande fullständiga gymnasier
äro i verksamhet i Lidingö, Djursholm, Saltsjöbaden, Motala och Eslöv,
ofullständiga sådana, omfattande en eller annan ring i Karlshamn och Sollefteå.
Yad angår Eslövs och Karlshamns gymnasier har skolkommissionen
haft att särskilt pröva frågan om eventuellt högre statsläroverk med utgångspunkt
från framställningar av vederbörande stadsfullmäktige. Framställningar
om nyinrättande av gymnasier hava vidare vid skolkommissionens
prövning förelegat från stadsfullmäktige i Oskarshamn, Trollhättan och
Kristinehamn.

Skolkommissionens överväganden hava utmynnat däri, att av de nämnda
orterna endast Lidingö och Djursholm ansåges böra ifrågakomma till erhållande
av statliga gymnasiala utbildningsmöjligheter.

I övrigt tillåter jag mig hänvisa till skolkommissionens betänkande V,
sid. 13—39, samt beträffande remissbehandlingen till Sammanfattning II.

Yad därefter angår min egen prövning av hithörande olikartade frågor,
nödgas jag först betona, att det statsfinansiella läget i hög grad begränsat
min handlingsfrihet och ålagt mig den största varsamhet, då det gällt åtgärder
för inrättande av nya högre läroverk. Med den begränsning, som
sålunda måste komma att karakterisera förslaget även i nu berörda avseende,
har det för mig gällt att söka uppnå hållpunkter för ett bedömande av
frågan, å vilka orter behovet av statliga gymnasiemöjligheter kan anses
mest trängande och bäst vitsordat. Det synes mig därvid till en början
knappast kunna råda någon tvekan därom, att de orter, där nu med icke
obetydliga uppoffringar vederbörande samhällen under en följd av år underhållit
gymnasier eller linjer av sådana under växlande organisatoriska
förhållanden böra hava ett bestämt företräde framför de orter, från vilka
ifrågasatts utvidgning av vederbörande läroanstalter utan att fullständigt
gymnasium nu finnes. Vad särskilt beträffar städerna Lidingö, Motala
och Sollefteå, kommer jag i det följande att föreslå, att de å dessa
orter förefintliga kommunala mellanskolorna ombildas till realskolor, och
anser mig med hänsyn även till denna omständighet kunna här lämna dessa
orter å sido. Beträffande Djursholm, Saltsjöbaden och Eslöv har jag anledning
att i annat sammanhang uppehålla mig vid skolförhållandena å dessa
orter.

Vidkommande därefter de båda gymnasier, där staden nu bestrider kostnaderna
för en av gymnasiets linjer, synas mig förhållandena ligga något
olika till i Ystad och i Hudiksvall. Vid läroverket i Ystad är såväl realsom
latingymnasiet relativt väl besökt, innevarande läsår räknar realgymnasiet
där 57 lärjungar, därav 6 fiickor, och latingymnasiet 79 lärjungar, därav
21 flickor. Jag finner såväl dessa siffror som läroverkets storlek i det hela —
dess lärjungantal överstiger 300 — tillfyllest motivera, att den kommunala
latinlinjen övertages av staten. Vad åter angår läroverket i Hudiksvall,
har realgymnasiet endast 25 lärjungar, därav 3 flickor, latingymnasiet 47

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.) 16

242

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

lärjungar, därav 8 flickor. Gymnasiets totala lärjungantal stannar alltså
vid en så låg siffra som 72 (11 flickor), och läroverket i dess helhet uppnår
ej högre lärjungantal än 196. Jag kan under dessa omständigheter ej finna
tillrådligt, att detta läroverk utvidgas med en ny statlig gymnasielinje.

Icke obetydligt svårare ställer sig avgörandet, då det gäller att taga ställning
till spörsmålet vilka av de förutnämnda av kommun underhållna gymnasierna
böra nu övertagas av staten. Jag anser mig böra erinra, att läroanstalterna
i fråga äro de i Södertälje, Eskilstuna, Eksjö, Uddevalla, Skövde,
Söderhamn och Landskrona.

Håller jag mig till en början till realskolornas lärjungantal läsåret 1926—
1927, så blir ordningen följande:

249 lärjungar,

247 »

Södertälje

Eskilstuna

Uddevalla

Landskrona

Söderhamn

Skövde

Eksjö

214

196

151

148

143

och

Med hänsyn till antalet gossar å gymnasiet kan man ordna läroverken på
följande sätt:

95 lärjungar,

Södertälje
Eksjö

Eskilstuna 82 » ,

Skövde 71 » ,

Uddevalla 57 > ,

Landskrona 53 » och

Söderhamn 36 »

Härvid måste dock uppmärksammas, dels att gymnasierna i Skövde och Söderhamn
endast omfatta reallinje, dels att gymnasierna i Uddevalla och Söderhamn
äro 3-åriga, de övriga 4-åriga.

Det synes mig uppenbart, att gymnasierna i Södertälje och Eskilstuna
med hänsyn till såväl realskolans som gymnasiets lärjungantal måste anses
äga ett obestridligt företräde framför de övriga. Och beaktas, som sig bör,
även städernas storlek, torde gälla, att ur denna synpunkt Eskilstuna bör
i främsta rummet ifrågakomma, därnäst Landskrona, Södertälje och Uddevalla.
Ser man beträffande de tre sistnämnda även på fördelningen av
andra gymnasier inom grannskapet, vill det synas, som om starkare skäl
kunna åberopas för utvidgning av läroverken i Södertälje och Uddevalla
än av det i Landskrona. Stockholms län har nämligen nu intet högre
läroverk; Göteborgs och Bohus län har sådana endast i Göteborg, medan
inom Malmöhus läu icke mindre än fyra högre läroverk redan äro i verksamhet.

Jag kommer alltså till det resultatet att med hänsyn till lärjungantalet

243

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

i realskolan och å gymnasiet Eskilstuna- och Södertäljeläro verken hava ett
avgjort företräde framför de övriga, att vidare på grund av städernas folkmängd
och behovet av gymnasium inom orten likaledes de starkaste skälen
låta sig anföra för dessa båda läroverk samt det i Uddevalla. Då jag emellertid
icke nu ser mig i stånd att föreslå utvidgning av mer än två läroverk,
böra uppenbarligen realskolorna i Södertälje och Eskilstuna främst
komma i fråga. Anslutningen synes mig tillfredsställande motivera, att
läroverken utrustas med både real- och latingymnasium, varvid jag emellertid
förutsätter, att kvinnliga lärjungar erhålla tillträde till båda läroverkens
gymnasier. På grund av de förhållanden, som vid övervägandet äro att
beakta, symes vid båda läroverken latingymnasiet böra bliva 4-årigt, realgymnasiet
3-årigt.

Omorganisationen torde böra försiggå successivt, så att staten första året
övertager nuvarande ring I av båda linjerna. Med hänsyn till de kommunala
budgetförhållandena, torde övertagandet lämpligast försiggå den 1 januari
1928. Läsåret 1928—1929 skulle den statliga delen av gymnasiet omfatta
latinringarna I och II samt den nuvarande realringen I; någon ny sådan
ring skulle sagda läsår icke upprättas, utan lärjungar, som önska övergå till
realgymnasiet, undervisas i realskolans klass 6. Med ingången av läsåret
1930—1931 skulle gymnasiets ombildning vara slutförd.

Enahanda ordning synes mig tillämplig i fråga om övertagandet av latingymnasiet
vid högre allmänna läroverket i Ystad, och skulle ombildningen
även vid detta läroverk vara slutförd vid ingången av läsåret 1930—
1931.

I det föregående har jag redan varit i tillfälle framhålla, att skolkommissionen
för flickundervisningens konsekventa tillgodoseende ansett sig
böra i stor utsträckning föreslå de nuvarande gossläroverkens ombildning
till samläroverk. Vid nu föreslagna ordning för omläggning av läroverksorganisationen
har jag funnit mig böra gå en annan väg, varigenom undvikes
att både principiellt och praktiskt i mera betydande utsträckning förändra
de nuvarande allmänna läroverken till samskolor. Enligt det av mig
framställda förslaget skulle frågan om sådan omorganisation beträffande
flertalet läroverk prövas från fall till fall i anslutning till de önskemål, som
kunna förefinnas inom de skilda orterna. Emellertid kan man även vid
anlitande av denna väg icke undgå att i fråga om särskilt en del mindre
läroverk överväga lämpligheten av att gossarnas och flickornas undervisning
för framtiden äger rum i en och samma läroanstalt. Olika synpunkter påkalla
ett sådant övervägande. Huvudönskemålet, flickornas likställande i avseende
på utbildningsmöjligheter med gossarna, kan givetvis inom mindre städer
icke inom överskådlig tid uppnås, därest för undervisningen erfordras två
olika statliga läroanstalter. Så framt man alltså vill eftersträva det nämnda
målet, är man hänvisad att taga en gemensam läroanstalt i anspråk för

Ombildning
av gossläroverk
till samskolor.

244

Kungl. Maj:ts proportion Nr 116.

utbildningen till realexamen. Men i samma stund, som ett läroverk i
en mindre stad göres tillgängligt för flickor, kommer uppenbarligen den
privata flickskolans lärjungekrets att begränsas, och är den redan förut förhållandevis
liten, blir risken betydande att möjligheterna till Barnundervisning
skola så starkt reducera flickskolans lärjungantal, att denna icke längre
kan uppehållas. Står det därför på förhand klart, att en allvarlig fara i
sådant avseende föreligger, synes den mest välbetänkta anordningen vara
att från begynnelsen organisatoriskt söka länka de båda läroanstalterna samman.
Därtill kommer ytterligare önskemålet, att dubbla anknytningsmöjligheter
till folkskolan tills vidare må förefinnas. En realskola utan parallellklasser
är hänvisad att uteslutande anknyta till folkskolans sjätte klass,
en flickskola utan parallellklasser kan icke heller erbjuda dubbla anknytningsmöjligheter.
Anordnas läroverket däremot såsom samskola, skulle i
regel genomgående parallellavdelningar erfordras, och därigenom uppnås
den fördelen att för både gossar och flickor anknytning åvägabringas till
folkskolans både tredje och sjätte klass.

Båda de nämnda synpunkterna, ytterligare understödda av hänsyn till
statens och kommunernas ekonomi, hava för mig utgjort tungt vägande
skäl att ingående pröva möjligheterna att fullfölja den väg, som beträddes,
då vid 1904 års läroverksreform ett antal mindre städer utrustades med
statssamskolor.

Redan vid undersökningen av vissa högre läroverks organisatoriska gestaltning
föranledes man att överväga, huruvida icke det obligatoriska samläroverket
vore att föredraga framför det fakultativa. Anslutningen till realskolestadiet
vid läroverken i Strängnäs, Västervik, Skara och Hudiksvall är
nämligen enligt nu tillgängliga siffror så begränsad, att genomgående parallellklasser
icke synas behövliga, därest i fortsättningen endast gossar skulle
äga tillträde till realskolan. Annat blir förhållandet, om flickor medgivas
tillgång till realskolestadiet vid läroverken i fråga. Men vid en dylik anordning
torde man icke med säkerhet kunna räkna med att flickskolan skall
i längden erhålla en sådan anslutning, att dess fortsatta bestånd kan anses
tryggat. Efter åtskillig tvekan har jag emellertid funnit försiktigheten bjuda
att tills vidare icke ifrågasätta anordnande av obligatorisk Barnundervisning
vid de nämnda läroverken. Skulle från vederbörande samhällen önskemål
i sådan riktning framkomma, finner jag emellertid skälen för läroverkens
förändring till samläroverk så starka, att hänsynen till flickskolan då icke
kan få lägga hinder i vägen för en ur övriga synpunkter ändamålsenlig
organisation.

Om jag alltså för närvarande icke finner tillräcklig anledning föreligga att
föreslå, att läroverken i de nämnda städerna omorganiseras till samläroverk,
måste övervägandena utfalla i annan riktning vid ett skärskådande av förhållandet
i vissa städer med realskolor för gossar. Jag lämnar härvid å sido
de tre realskolorna i Stockholm, de båda realskolorna i Göteborg och real -

245

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

skolan i Malmö. Likaledes saknar jag skäl att i detta sammanhang sysselsätta
mig med de nyss till utvidgning till högre läroverk föreslagna realskolorna
i Södertälje och Eskilstuna. Vidare gäller, att realskolorna i Landskrona,
Uddevalla och Kristinehamn hava ett så högt lärjungantal (respektive
196, 214 och 257), att omedelbar anledning ur förut anförda synpunkter
icke föreligger att ifrågasätta deras obligatoriska ombildning till samskolor.
Däremot kan man icke med avseende fäst vid den nuvarande anslutningen
till realskolan och flickskolan å orten underlåta att till närmare
prövning upptaga frågan om den framtida organisationen av läroverken
(realskolorna) i följande städer:

Enköping, Eksjö, Oskarshamn, Karlshamn, Varberg, Mariestad, Lidköping,
Skövde, Arvika och Söderhamn.

Bedömandet torde härvid böra ske med utgångspunkt från såväl realskolans
som den privata flickskolans lärjungantal under de båda senaste femårsperioderna.
Jag har från skolöverstyrelsens statistiska avdelning i detta avseende
inhämtat erforderliga upplysningar och meddelar här en sammanställning
av desamma beträffande samtliga de nämnda läroverken.

Stad	Kealskolan (klass 1—6)	Flickskolan (klass 1—8)
Medeltal lärjungar	Antal lärjungar ht 1926	Medeltal lärjungar	Antal
1917— 1921	1922— 1926	1917— 1921	1922— 1926	ht 1926
Enköping............	85,0	108,6	130	99,8	122,4	120
Eksjö ..............	133,2	150,4	143	141,2	152,8	152
Oskarshamn..........	129,8	131,4	113	145,8	147,6	121
Karlshamn...........	175,0	143,8	151	191,4	177,6	153
Varberg.............	141,2	152,2	142	134,4	161,6	163
Mariestad............	110,0	102,8	95	112,2	129,8	126
Lidköping...........	132,0	131,8	123	131,6	144,2	153
Skövde .............	170,2	159,2	148	140,2	149,8	160
Arvika..............	146,4	149,0	135	125,6	139,0	133
Söderhamn...........	150,2	162,2	151	144,4	160,8	156

Det synes mig rimligt att såsom allmän regel uppställa det kravet, att en
realskola med dubbel anknytning bör räkna ett någorlunda konstant lärjungantal
av minst 225 ä 250, d. v. s. 25 lärjungar i var och eu av de
teoretiskt beräknade 9 ä 10 klassavdelningarna. Vidare torde man icke få
förbise, att flickskolans totala lärjungantal vid det antagandet, att en del
av flickorna välja realskolan för sin utbildning, reduceras förhållandevis
något starkare än en omedelbar jämförelse kan tänkas giva vid handen,
därigenom att flickskolan innesluter åtta klasser mot realskolans sex.

Undersöker man med denna preliminära regel såsom grund förhållandena
vid de ifrågavarande läroverken, framgår det, att icke vid något enda gos -

246

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

sårna för närvarande kunna beräknas föranleda anordnande av genomgående
parallellavdelningar. Tänker man sig då, att vid fall av Barnundervisning
ett visst antal flickor för sin undervisning utnyttjade realskolan i
stället för flickskolan och att detta antal bleve så stort, att realskolans
samlade lärjungantal komme att uppgå till den angivna siffran, så resulterar
övervägandet däri, att under perioden 1917—1921 för flickskolorna
i Enköping och Mariestad praktiskt taget icke skulle återstått några lärjungar.
I Eksjö, Oskarshamn, Varberg, Lidköping och Arvika skulle
flickskolan knappast kunnat påräkna det lärjungantal, söm förutsättes
såsom minimum för fortsatt statsunderstöd. I Karlshamn, Skövde och
Söderhamn skulle däremot detta minimiantal hava uppnåtts eller överskridits.
Räknar man på samma sätt beträffande perioden 1922—1926,
kommer man till det resultatet, att i Enköping, Oskarshamn, Mariestad
och Lidköping flickskolornas lärjungantal skulle hava underskridit det ifrågavarande
minimum. I de övriga städerna skulle sagda antal hava uppnåtts
eller överskridits. Håller man sig slutligen till lärjungantalen under innevarande
läsår, kommer den förstnämnda gruppen att innesluta städerna Enköping,
Oskarshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika eller, bortsett från
sistnämnda stad, samma städer, som redan på grund av medeltalen för perioden
1922—1926 uppvisat ensartade förhållanden.

Det synes mig under dessa omständigheter icke kunna råda någon tvekan
därom, att undervisningens intressen bäst främjas, om på de senast nämnda
orterna realskolestadiets undervisning för framtiden tillgodoses av en läroanstalt
av samskolenatur.

Vidkommande övriga städer, som här äro i fråga, intager Skövde så tillvida
en särställning, att det sammanlagda lärj ungantalet i realskolan och
flickskolan under hela perioden 1917—1926 hållit sig anmärkningsvärt konstant,
om ock anslutningen till realskolan är stadd i avtagande. Denna
nedgång i realskolans lärjungantal har emellertid praktiskt taget fullständigt
kompenserats av en fortskridande ökning i anslutningen till flickskolan.
Icke minst sistnämnda faktum synes mig peka hän på, att flickskolan här
torde vara önskvärd även i framtiden. Jag styrkes i denna uppfattning av
det förhållandet, att inom Skaraborgs län endast en ytterligare flickskola,
den i Skara, skulle komma att återstå, därest flickskolorna i Mariestad och
Lidköping icke ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Jämväl torde man
böra uppmärksamma, att Skövde icke särskilt påverkas av den förändring
i försvarsorganisationen, som av 1925 års riksdag beslutats och enligt
vilken staden bibehåller ställningen av en bland rikets största garnisonsorter.
Med hänsyn till samtliga nu anmärkta förhållanden anser jag mig
icke äga tillräckliga skäl att ifrågasätta obligatorisk ombildning av Skövde
realskola till samskola. Realskolan i fråga torde alltså böra ombildas till
fyrklassig realskola och flickskolan komma i åtnjutande av fortsatt statsunderstöd.

247

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

I fråga om Eksjö te sig förhållandena i någon mån annorlunda. Såsom
redan erinrats, skulle på grundvalen av siffrorna från perioden 1917—1921
flickskolan därstädes icke kunnat beräknas erhålla tillräcklig anslutning för
att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Realskolans lärjungantal har
liksom i Skövde under senare år präglats av en nedåtgående tendens, ehuru
här icke särskilt tydlig. Flickskolan har emellertid icke visat ökning i anslutningen
utan snarast någon minskning. Vid beaktande av den omständigheten
att inom Jönköpings län flickskoletypen är företrädd allenast i
Jönköping föreligga enligt min mening icke tillräckliga skäl att nu föreslå
realskolans ombildning till samskola. Jag har därför ansett mig böra i mitt
förslag upptaga realskolan i Eksjö såsom fyrklassig och förutsätter därvid
att flickskolan ifrågakommer till fortsatt statsunderstöd.

Vad vidare beträffar Karlshamn, bör det bemärkas, att både realskolan
och flickskolan i denna stad under perioden 1917—1921 uppvisa de högsta
lärjungantal, som tillkom någon av de nu förevarande läroanstalterna. Beträffande
båda skolorna har härutinnan en avsevärd förändring sedermera
inträtt. Realskolan nådde sin största anslutning år 1918, då lärjungantalet
uppgick till 181. År 1924 hade siffran sjunkit till 131; under de båda senaste
åren har dock en mindre stegring åter gjort sig märkbar till 142 år
1925 och 151 år 1926. Flickskolan räknade år 1921 213 lärjungar; antalet
har sedermera nedgått till 153, således med mer än en fjärdedel. En ringa
ytterligare minskning skulle uppenbarligen kunna bringa ned siffran till
gränsen för den för statsunderstöd stadgade. Med hänsyn till den tendens,
som sålunda präglar de angivna siffrorna, framförallt anslutningen till flickskolan,
måste jag hålla det för mest välbetänkt att föreslå realskolans ombildning
till samrealskola med såväl fyrklassig som sexklassig avdelning.

I fråga om förhållandena i Varberg gäller, att realskolans lärjungantal
uppvisar en nedgång från 164 år 1923 till 142 år 1926. I verkligheten är
förändringen större, än vad dessa siffror omedelbart giva vid handen, i det
att antalet lärjungar i första klassen, vilket under åren 1921—1924 överstigit
30 och år 1924 belöpte sig till 38, år 1925 nedgått till 23 och år 1926
till 21. Flickskolan har däremot haft en ganska konstant anslutning och
uppvisar för närvarande ett större antal lärjungar än någon av de skolor,
som här äro i fråga. Särskilt med tanke på den sjunkande tendensen hos
realskolans lärjungantal har jag icke kunnat undgå att hysa en viss tvekan
om lämpligheten att för framtiden räkna med två skilda läroanstalter i staden,
men har dock icke ansett tillräcklig anledning föreligga att nu föreslå
realskolans ombildning till samskola. Realskolan i Varberg torde alltså
böra bliva fyrklassig och flickskolan där fortfarande ifrågakomma till statsunderstöd.

Beträffande slutligen Söderhamn, konstateras för realskolans del under
åren 1919—1923 ganska jämna lärjungesiffror växlande mellan 156 och 165.
År 1924 inträdde någon ökning till 172, vilken därefter följts av en minsk -

248

Fördelningen
av gymnasieoch
lyceilinjer.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ning de båda senaste åren till 161 respektive 151. Flickskolan har under
åren 1920—1926 visat en påfallande jämn anslutning, varierande mellan
168 och 156. I det hela erinra förhållandena om de i Skövde, om man
bortser från att de båda läroanstalternas i Söderhamn samlade anslutning
under femårsperioden 1919—1921 genomsnittligt varit mindre, men under
perioden 1922—1926 större än vad fallet varit i Skövde. Med hänsyn härtill
och i betraktande ytterligare av stadens folkmängd samt de särskilda
förhållandena inom Norrland, finner jag mig icke äga tillräcklig anledning
föreslå obligatorisk ombildning av realskolan i Söderhamn till samskola.
Läroverket i fråga torde alltså böra ombildas till en fyrklassig realskola och
flickskolan ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Enligt min uppfattning böra sålunda realskolorna i Enköping, Oskarshamn,
Karlshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika ombildas till samrealskolor,
vardera med både fyrklassig och sexklassig avdelning. I samband
med denna omorganisation synas flickskolorna i respektive städer icke vidare
böra ifrågakomma till statsunderstöd.

Ombildningen synes mig kunna genomföras på följande sätt. Läsåret
1928—1929 öppnas realskolans första klass för flickor. Samtidigt anordnas
en första klass av realskolans fyrklassiga avdelning, till vilken jämväl både
gossar och flickor äga tillträde. Följande läsår, 1929—1930, inträder enahanda
förhållande i fråga om klasserna 1—2 av båda realskolavdelningarna;
läsåret 1930—1931 utsträckes samundervisningen till klasserna 1—3 av
båda realskolavdelningarna; läsåret 1931—1932 skulle den fyrklassiga realskolavdelningen
vara färdigbildad, samundervisningen skulle tillika omfatta
klasserna 1-—4 av realskolans sexklassiga avdelning. Fullt genomförd i hela
läroverket skulle ombildningen vara först läsåret 1933—1934.

Med hänsyn till de grunder, enligt vilka statsunderstöd till högre flickskolor
utgår, synes minskning av understödsbeloppet till vederbörande flickskolor
böra inträda först från och med läsåret 1931—1932. Därest icke
från vederbörande läroanstalt en annan ordning påkallas, torde statsunderstödets
avveckling böra försiggå i enlighet med den ordning, jag förut angivit.
Med utgången av läsåret 1935—1936 skulle verksamheten vid flickskolan
icke längre komma i åtnjutande av statsunderstöd.

Såsom jag redan inledningsvis framhållit, har jag i fråga om gymnasiets
linjer låtit mig angeläget vara att icke föreslå större förändringar i nu rådande
ordning. De väsentliga avvikelserna gälla de till nyupprättande föreslagna
nyspråkliga linjerna vid vissa större läroverk i skilda delar av landet,
genom vilken anordning möjlighet vinnes att pröva den ifrågavarande linjens
lämplighet och bärkraft. Tillika har jag ansett välbetänkt, att jämväl
de nya flickläroverken, som ingå i förslaget, utrustas med dylik linje.

. Vid Stockholms gossläroverk har jag räknat med nyspråklig linje endast
vid högre latinläroverket å Norrmalm. Denna linje torde lämpligen böra

249

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

bliva fyraårig. Inom mellersta delen av landet i övrigt hava läroverken i
Norrköping, Jönköping, Karlstad och Örebro synts mig böra ifrågakomma
till att erhålla nyspråkliga linjer, vilka, särskilt med hänsyn till de kvinnliga
lärjungar, som kunna väntas frekventera linjen i fråga, torde böra bliva
treåriga. I Göteborg har jag räknat med en dylik linje vid högre latinläroverket.
Även denna linje synes, på sätt nyss ifrågasatts beträffande
latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, böra bliva fyraårig. För tillgodoseende
av landets sydligaste delar har jag vidare funnit mig föranlåten
föreslå, att en treårig nyspråklig linje anordnas vid högre gossläroverket i
Malmö. Vad Norrland angår har jag ansett ändamålsenligast att till läroverket
i Sundsvall knyta den treåriga nyspråkliga linje, som i denna del avriket
torde böra anordnas.

I övrigt anser jag mig kunna vid redogörelsen för förändringar i linjefördelningen
begränsa mig till att erinra, att läroverket i Borås hittills varit
utrustat uteslutande med realgymnasium, dock med parallellavdelningar till
tre ringar. Enligt min uppfattning bör ett läroverk i en stad av så betydande
storlek med fog kunna göra anspråk på att erhålla samma linjeutrustning
som i allmänhet gäller för jämförliga läroverk. I mitt förslag har jag därför
upptagit ett fyraårigt latingymnasium vid läroverket i fråga, och anser
jag tillika, att realgymnasiet bör omläggas till treårigt.

Vad därefter angår frågan om lyceer och lyceiavdelningar av läroverk,
må först framhållas, att jag även i detta avseende allenast åsyftar, att försök
med denna organisationstyp i mera begränsad omfattning skola anordnas
vid väl besökta läroverk inom skilda delar av landet. Det har emellertid
synts motiverat, att åtminstone ett fullständigt läroverk av denna typ
från början kommer till stånd. Ingen tvekan synes mig kunna råda därom,
att huvudstaden utgör den lämpligaste förläggningsorten för ett lyceum.
Med hänsyn till den särskilda ställning som statens provskola, nya elementarskolan,
intager inom läroverksorganisationen torde det också vara skäligt,
att denna läroanstalt ombildas till sexklassigt lyceum med latin-, nyspråklig
och reallinje. Lyceiavdelningar med latin torde vidare böra anordnas
vid läroverken i Uppsala, Lund, Malmö och Härnösand, samt vid högre
latinläroverket i Göteborg. Vid högre realläroverket i Göteborg har jag
funnit upprättandet av en reallyceiavdelning väl motiverat.

Beträffande slutligen fördelningen av tre- och fyraåriga gymnasier har jag
redan i det föregående uttalat, att mitt övervägande av denna angelägenhet
skett på grundvalen av föreliggande praktiska behov ur synpunkten av dels
mellan- och realskolornas förekomst och anslutning inom skilda läroverksområden,
dels önskvärdheten att bereda utbildningsmöjligheter för den
kvinnliga ungdomen under anknytning även till den högre flickskolan.

Vid följande läroverk ifrågasätter jag icke någon förändring i nuvarande
jyraåriga gymnasieorganisation: Stockholm, läroverket å Östermalm, läro -

Upprättande
av högre flickläroverk.

250 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

verken i Uppsala, Nyköping, Strängnäs, Växjö, Västervik, Visby, Lund,
Ystad, Hudiksvall, Östersund och Umeå.

Latingymnasiet skulle dessutom bibehållas oförändrat vid följande läroverk:
Norrköping, Jönköping, Malmö, Karlstad, Örebro, Falun, Härnösand,
Sundsvall och Luleå.

Enahanda skulle förhållandet bliva med realgymnasiet vid följande läroverk:
Karlskrona, Hälsingborg, Skara och Sundsvall.

Genom omändring av nu förefintliga linjer eller genom nyinrättande av
sådana, i samband med utsträckt tillämpning av samundervisning å gymnasiestadiet,
skulle treårigt latingymnasium anordnas vid följande läroverk,
nämligen:

Stockholm, latinläroverket å Norrmalm, läroverket å Södermalm, Linköping,
Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg,
högre latinläroverket, Vänersborg, Skara, Västerås och Gävle. Vid samtliga
de nämnda läroverken med undantag av det i Gävle skulle tillika
förekomma fyraårigt latingymnasium.

Treårigt realgymnasium skulle genom ombildning av förefintliga linjer
eller genom nyinrättande av sådana enligt mitt förslag anordnas vid följande
läroverk, nämligen:

Stockholm, realläroverket å Norrmalm och läroverket å Södermalm, Linköping,
Norrköping, Jönköping, Kalmar, Kristianstad, Malmö, gossläroverket,
Halmstad, Göteborg, realläroverket, Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro,
Västerås, Falun, Gävle, Härnösand och Luleå. Såväl treårigt som fyraårigt
realgymnasium skulle förekomma vid de båda nämnda Stockholmsläroverken,
realläroverket i Göteborg, läroverket i Gävle samt, under förutsättning
av samundervisning, läroverket i Örebro.

Beträffande läroverken i Södertälje, Eskilstuna, Ystad (den nyupprättade
linjen) och Borås (latinlinjen) samt de föreslagna flickläroverken bär jag redan
i det föregående uttalat mig.

Vad angår genomförandet av omläggningen i nu berörda del, torde i allmänhet
första ringen av det treåriga gymnasiet, ävensom av nyinrättade
linjer kunna träda i verksamhet läsåret 1928—1929 och ombildningen successivt
fullföljas. Lyceiavdelningarna synas jämväl böra anordnas från och
med samma läsår och påbyggas med en klass varje följande läsår. Vid
nya elementarskolan torde nya lärjungar i den nuvarande första klassen icke
böra intagas läsåret 1928—1929 utan i stället en första lyceiklass i två eller tre
avdelningar upprättas och ombildningen därefter fullföljas i nyss nämnd
ordning.

Jag övergår så att avhandla frågan om behovet av särskilda läroverk för
flickor. Såsom jag redan haft anledning framhålla, har det statsfinansiella
läget gjort det oundgängligt att starkt begränsa kraven i nu förevarande

251

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

hänseende, och jag inskränker mig därför till att nu föreslå upprättande av
allenast fyra sådana läroverk.

Det synes mig icke kunna råda någon tvekan därom, att städerna Stockholm,
Göteborg och Malmö i främsta rummet böra ifrågakomma till erhållande
av sådana läroverk. Denna ordning anvisas redan av städernas
storlek samt det ådagalagda behovet av gymnasiala utbildningsmöjligheter
för flickor. Skolkommissionen har jämväl föreslagit upprättande av högre
flickläroverk å dessa orter vid sidan av de statliga flickskolor, som upptagits
i dess förslag.

Vad därefter beträffar förläggningen av det återstående läroverk av denna
typ, om vars upprättande jag finner framställning nu böra göras hos riksdagen,
är ett särskilt övervägande av nöden.

Väljes till utgångspunkt folkmängden, torde prövningen böra särskilt avse
städerna Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro. Uppmärksammas
därjämte, som sig bör, den omfattning, vari nu förefintliga gymnasiemöjligheter
utnyttjats av den kvinnliga ungdomen, synas därjämte städerna Uppsala
och Lund böra komma i betraktande.

Vad till en början angår Norrköping, erinrar jag därom, att privat flickgymnasium
icke i denna stad finnes upprättat. Ytterligare gäller, att kommunal
mellanskola är anordnad, vadan flickornas realskolutbildning måste
anses tillfredsställande tillgodosedd. Jag kan med hänsyn till båda dessa
omständigheter icke finna påkallat att nu ifrågasätta upprättande av ett
högre flickläroverk i Norrköping.

I fråga om Hälsingborg må erinras, att kommunal mellanskola saknas
samt att i staden icke mindre än tre statsunderstödda flickskolor äro i verksamhet,
av vilka en sedan flera år inrymmer latingymnasium. Flickskolorna
hava i klasserna över de förberedande ett sammanlagt lärjungantal höstterminen
1926 av omkring 700; det treåriga gymnasiet var samtidigt besökt
av 66 lärjungar.

I Gävle räknade flickskolan samtidigt 290 lärjungar i klasserna över
de förberedande. Något flickgymnasium finnes icke anordnat utan är
det allmänna läroverkets gymnasium på stadgade villkor tillgängligt för
flickor; däremot har staden en statsunderstödd enskild mellanskola.

I Örebro finnas två statsunderstödda flickskolor med ett sammanlagt
lärjungantal överstigande 550. I anslutning till den ena av dessa skolor finnes
anordnat ett icke statsunderstött treårigt latingymnasium med 51 lärjungar.

De båda statsunderstödda flickskolorna i Uppsala räknade höstterminen
1926 sammanlagt omkring 550 lärjungar i klasserna över de förberedande.
Det vid den ena av dem anordnade treåriga latingymnasiet hade samtidigt
63 lärjungar. Därjämte torde böra uppmärksammas, att det likaledes treåriga
gymnasiet vid den statsunderstödda högre samskolan i staden räknade
72 kvinnliga lärjungar.

Beträffande slutligen förhållandena i Lund uppnådde sistlidna hösttermin

252

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

de båda statsunderstödda flickskolorna därstädes ett sammanlagt lärj ungantal
av omkring 475. Det vid den ena av dem anordnade gymnasiet räknade
samtidigt 115 lärjungar i tre ringar. Uppmärksammas bör, att i staden
numera finnes upprättad kommunal mellanskola.

Ur synpunkten av det ådagalagda behovet av gymnasiala utbildningsmöjligheter
för flickor finner jag alltså, att Gävle och Örebro böra stå tillbaka
för de övriga städer, som vid övervägandena kommit i fråga.

Beträffande åter valet mellan Uppsala, Hälsingborg och Lund, håller jag
före, att den senare staden icke nu bör komma i åtanke, med hänsyn till
dels att flickornas realskolutbildning redan är tillgodosedd genom den förefintliga
mellanskolan, dels också att det till upprättande föreslagna högre
flickläroverket i Malmö tills vidare kan anses fylla behovet inom orten.

Vad därefter vidkommer spörsmålet, huruvida Uppsala eller Hälsingborg
bör främst ifrågakomma till erhållande av högre flickläroverk, är ett bestämt
ståndpunktstagande förbundet med vissa vanskligheter. Båda städerna
äro i det avseendet likställda, att kommunal mellanskola icke finnes inrättad.
Med hänsyn till folkmängden har Hälsingborg ett mycket stort företräde.
Enahanda är förhållandet, om man beaktar frekvensen vid de högre
flickskolorna. Ser man åter på den utsträckning, i vilken förefintliga
gymnasiemöjligheter utnyttjats, måste åt Uppsala tillerkännas företräde.
Förbises bör ej heller, att det allmänna läroverket i Hälsingborg har ett
något större lärjungantal än det i Uppsala och omfattar 28 klassavdelningar
mot 23 i Uppsala.

Om redan det nu anförda närmast talar till förmån för läroverkets förläggande
till Hälsingborg, finner jag avgörande skäl för en dylik ståndpunkt
föreligga i det förhållandet, att nordvästra Skåne uppvisar ett
ganska stort antal kommunala mellanskolor, som kunna göra anspråk på
att erhålla gynmasieanslutning även för sina kvinnliga lärjungar. Sådana
skolor finnas nämligen i Örkelljunga, Klippan, Åstorp, Hässleholm, Svalöv
och Höganäs med ett sammanlagt antal flickor nu uppgående till omkring
300. Till detta förhållande saknas motsvarighet för Uppsalas del.

Jag finner mig alltså äga grundad anledning föreslå, att Hälsingborg nu
bör ifrågakomma att erhålla ett högre flickläroverk.

Vad vidare angår spörsmålet om de nämnda flickläroverkens organisation,
torde man till en början böra beräkna allenast enkla avdelningar i realskolan.
Särskilt starka skäl kunna anföras för försiktighet vid organisationens
bestämmande, när det gäller de tre storstäder, i vilka kommunala
mellanskolor redan finnas upprättade. Det är ju ock önskemålet att bereda
tillgång till erforderliga gymnasiala utbildningsmöjligheter, som främst varit
bestämmande vid förslaget om anordnande av särskilda flickläroverk.

I fråga åter om gymnasiets omfattning finner jag det motiverat, att i
Stockholm samtliga tre linjer äro representerade. Vad åter angår flickläroverken
i Göteborg, Malmö och Hälsingborg, torde det få anses välbe -

253

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 116.

tänkt att, åtminstone till en början, åtnöja sig med latin- och nyspråkliga
linjer. Av skäl som redan anförts bör gymnasiet vid nu förevarande läroverk
anordnas genomgående treårigt.

De nämnda läroverken torde böra successivt träda i verksamhet. Under
första året synas alltså realskolans första klass och gymnasiets första ringar
böra upprättas; med tredje verksamhetsåret skulle sålunda gymnasiet och
med det fjärde realskolan vara färdigbildad.

Givetvis är det icke helt uteslutet, att de nödiga förberedelserna för läroverkens
igångsättande kunna hinna vidtagas redan till ingången av läsåret
1927—1928. Jag förutser emellertid, att stora svårigheter härutinnan skola
yppa sig, och därför har jag icke ansett mig kunna räkna med att läroverken
i allmänhet skola kunna träda i verksamhet förrän läsåret 1928—29.
För att emellertid möjligheter för verksamhetens begynnande redan läsåret
1927—28 icke skola saknas, har jag beräknat anslag för upprättande av ett
av nu förevarande läroverk å riksstaten för budgetåret 1927—28 och kommer
att i det följande hemställa, att förslag avlåtes till riksdagen om erforderlig
höjning av såväl reservationsanslaget till de allmänna läroverken som ock
av anslaget till extra och vikarierande lärare vid dessa läroanstalter.

I det föregående har jag framlagt min principiella uppfattning angående
anordnandet av samrealskolor, som skulle övertaga den kommunala mellanskolans
funktioner i de samhällen, där behovet av realskolutbildning för
närvarande tillgodoses genom mellauskola. Jag har tillika närmare angivit
de allmänna krav, som enligt min mening böra uppställas för att en sådan
åtgärd skall kunna tillfredsställande motiveras. Det återstår emellertid att
ingå i den detaljprövning, som är nödvändig för ett avgörande, i vilken
omfattning åtgärder i här förevarande syfte kunna anses påkallade och
genomförbara.

Till en början anser jag mig böra lämna en redogörelse för antalet lärjungar
vid olika kommunala mellanskolor, som fylla det uppställda grundläggande
kravet att under läsåren 1920—21 till och med 1926—27 hava uppvisat
ett genomsnittligt lärjungantal överstigande 100. De ifrågavarande uppgifterna
(sid. 254) hava införskaffats frän skolöverstyrelsens statistiska avdelning.

Det angivna kravet fylles av ej mindre än 30 av rikets 87 kommunala
mellanskolor, fördelade på 14 olika län. På grund av det statsfinansiella
läget är det, såsom förut nämnts, icke möjligt att nu förstatliga ett
så betydande antal skolor. En stark begränsning av antalet är alltså ofrånkomlig.
Det vore tänkbart att låta anslutningen bliva företrädesvis avgörande
och sålunda i främsta rummet föreslå till statsövertagande de skolor,
som under den nämnda perioden visat den starkaste utvecklingen. Jag kan
emellertid icke finna, att man på denna väg skulle uppnå en med hänsyn
till olika ortsförhållanden rättvis fördelning av de nya statsläroverken. Det
synes mig nämligen uppenbart, att skilda landsdelars behov böra i möjli -

Ombildning
av kommu
nala mellan
skolor till
samreal
skolor.

254

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Kommunal mellanskof	Upp- rättad år	Antal lärjungar höstterminen år	Medeltal lärjungar
191’	191f	19U	192(	1192]	192S	1921	192''	1192:	192<	. 1917 21	1922- 26
Stockholms län
Lidingö......	1920	—	—	—	208	236	258	235	216	205	223	222	227
Vaxholm.....	1920	—	—	—	102	113	119	109	in	100	101	108	108
Södermanlands län
Katrineholm . . .	1910	79	99	122	123	150	167	159	161	146	165	115	160
Östergötlands län
Motala......	1920	—	—	—	140	154	169	173	170	173	168	147	171
Mjölby......	1916	68	76	91	96	115	118	114	118	94	102	89	109
Jönköpings län
Huskvarna ....	1912	126	132	168	166	169	181	163	163	149	146	152	160
Nässjö......	1913	117	133	165	196	212	218	224	211	201	184	165	208
Värnamo.....	1912	78	93	102	108	122	115	114	121	113	102	101	113
Tranås......	1914	74	99	126	137	148	153	134	145	130	144	117	141
Blekinge län
Ronneby .....	1912	113	135	135	141	165	167	184	157	150	142	138	160
Sölvesborg....	1920	—	—	—	124	133	no	116	116	102	95	129	108
Kristianstads län
Tomelilla.....	1912	96	90	99	99	100	in	113	in	104	105	97	109
Åstorp......	1919	—	—	149	160	167	145	139	112	107	96	159	120
Hässleholm . . .	1912	91	132	141	161	165	171	195	174	172	144	138	171
Malmöhus län
Höganäs.....	1919	—	—	no	136	154	150	153	151	134	142	133	146
Malmö......	1910	323	329	360	385	424	465	468	491	517	517	364	492
Eslöv.......	1914	134	144	167	166	153	135	133	122	131	124	153	129
Hallands län
Falkenberg . . .	1918	—	86	109	101	109	126	145	152	165	156	101	149
Älvsborgs län
Trollhättan . . .	1919	—	—	133	143	146	167	162	157	161	161	141	162
Ulricehamn . . .	1914	60	65	101	102	132	137	136	137	no	103	92	125
Värmlands län
Säffle.......	1913	65	80	94	103	122	114	in	91	95	98	93	102
Örebro län
Karlskoga ....	1911	88	88	103	104	113	133	137	131	in	114	99	125
Kopparbergs län
Stora Tuna . . .	1914	117	135	165	166	179	204	187	191	205	189	152	195
Mora.......	1912	73	84	108	120	130	112	125	107	112	125	103	116
Hedemora ....	1917	44	46	47	48	75	102	121	132	120	112	52	117
Ludvika.....	1913	90	94	90	104	106	106	in	114	no	no	97	no
Västernorr lands län
Sollefteå.....	1920	—	—	—	149	121	122	109	133	117	103	135	117
Norrbottens län
Nederkalix ....	1912	82	100	no	121	150	149	117	96	94	72	113	106
Malmberget . . .	1917	85	101	124	148	147	163	161	163	152	160	121	160
Boden ......	1917 \|	133	152	188	198	184	183 \|	195	192	163	152	171	177

255

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

gaste mån tillgodoses. Vidare är det naturligt, att tillgången på redan förefintliga
läroverk å samma ort eller i grannskapet, skolans ålder m. fl. dylika
hänsyn skola komma i betraktande. Och givetvis kan vid övervägandet icke
den omständigheten förbises, att flera av de ifrågavarande skolorna under
senare år visat ett avsevärt reducerat lärjungantal. Med utgångspunkt från
vad nu anförts anser jag skäligt att till en början utesluta mellanskola i
stad, där allmänt läroverk redan finnes och lämnar fördenskull å sido den
avgjort största av de ifrågavarande skolorna, den i Malmö, detta så mycket
mera, som jag nyss föreslagit upprättande av ett högre flickläroverk därstädes.
Vidare finner jag mig icke kunna i första hand ifrågasätta upprättande
av mer än ett statsläroverk i vart och ett av de län, där mellanskolor,
vilka i övrigt fylla de uppställda villkoren, äro i verksamhet.

Med hänsyn till det nu anförda blir min första uppgift att tillse, å vilka
av de angivna orterna föreliggande förhållanden med den största styrkan
tala till förmån för mellanskolans ombildning till allmänt läroverk.

Ifråga om Södermanlands, Hallands, Värmlands, Örebro och Västernorrlands
län saknas anledning till val mellan skilda skolor. Jag anser mig dock med
hänsyn till den anmärkningsvärda nedgången i lärjungesiffrorna vid skolan i
Säffle föranlåten att vid nu förestående övervägande lämna denna skola å sido.

Vad angår Stockholms län synes mig tvekan knappast kunna råda därom,
att skolan i Lidingö bör ifrågakomma före den i Vaxholm. Redan
skolans storlek utgör härvid ett vägande skäl. Och jämväl ur synpunkten
av den rådande trängseln vid huvudstadsläroverken torde det få anses mycket
välbetänkt, att ökade statliga utbildningsmöjligheter snarast beredas i
Stockholms förortssamhällen.

Beträffande de båda skolorna inom Östergötlands län, den i Motala och
den i Mjölby, är den sistnämnda visserligen den äldsta. Men anslutningen
till densamma har genomgående varit icke oväsentligt mindre än till Motalaskolan.
Frekvensen vid skolan i Mjölby har också under senaste tid visat
tendens till nedgång, medan lärjungesiffrorna vid Motalaskolan röja en anmärkningsvärd
konstans. Och även de lokala synpunkterna torde få sägas
med en viss styrka tala till förmån för ett statsläroverk i Motala, så mycket
mera som till denna läroanstalt numera är knutet ett gymnasium, vilket
besökes av ett ej ringa antal lärjungar.

Inom Jönköpings län äro icke mindre än fyra skolor sedan länge i verksamhet,
vilka fylla det uppställda huvudkravet. Med hänsyn till lärjungantalet
intager skolan i Nässjö främsta platsen. På grund av Huskvarnas
nära grannskap till Jönköping torde skolan därstädes icke nu böra ifrågakomma
till förstatligande. Ur synpunkten av statsläroverkens möjligast likformiga
fördelning inom olika delar av länet, kunna tvivelsutan goda skäl
anföras för såväl Nässjö som Tranås och Värnamo. Jag håller dock före,
att de föreliggande förhållandena närmast visa hän på, att Nässjö bör
före de båda nämnda orterna komma i åtanke till erhållande av allmänt läroverk.

256 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Vid valet mellan skolorna i Ronneby och Sölvesborg torde den förra skolans
ålder och större lärj ungantal kunna åberopas såsom grund för dess
föredragande framför skolan i Sölvesborg.

Vad angår de tre skolorna inom Kristianstads län, Tomelilla, Åstorp och
Hässleholm, kan icke förbises, att skolan i Åstorp visat en anmärkningsvärd
tillbakagång. Dess lärjungantal har kontinuerligt sjunkit från 167 år 1921
till 96 år 1926. Denna omständighet torde göra en avvaktande hållning
nödvändig. I valet mellan skolan i Tomelilla och den i Hässleholm synes
såväl lärj ungantalet som samhällets storlek utgöra tillräckliga motiv för att
Hässleholmsskolan ställes främst.

Beträffande skolorna i Malmöhus län, Höganäs och Eslöv, är det icke lätt
att erhålla säkra hållpunkter för att föredraga den ena framför den andra.
Skolan i Höganäs uppvisar obestridligen den jämnaste utvecklingen. Lärj
ungantalet har nämligen växlat inom snäva gränser, och medeltalet är
högre för de senaste fem åren än för åren 1919—21. För skolan i Eslöv
konstaterar man i sistnämnda avseende ett motsatt förhållande; lärjungantalet
har också vid denna skola sjunkit från 167 år 1919 till 124 år 1926.
Höganäs municipalsamhälle har en betydande folkmängd, uppgående till
nära 6,000 personer, och utgör centrum i en tätbefolkad bygd, som icke i
det närmare grannskapet har tillgång till statsläroverk. På grund av nu
angivna förhållanden torde Höganäs böra före Eslöv ifrågakomma till erhållande
av statsläroverk.

Vidkommande Älvsborgs län torde gälla, att den väl besökta mellanskolan
i Trollhättan bör före mellanskolan i Ulricehamn ifrågakomma till förstatligande.
Stadens betydande invånarantal utgör också ett tungt vägande skäl
för att ett allmänt läroverk snarast kommer till upprättande i Trollhättan.

Inom Kopparbergs län finnas icke mindre än fyra kommunala mellanskolor,
för vilkas förstatligande goda skäl låta sig anföra. Samtliga hava
ägt bestånd under en följd av år och visat en god utveckling. Ur
geografisk fördelningssynpunkt måste det tillika anses önskvärt, att läroverk
komma till stånd i Mora, Hedemora samt åtminstone i ett av samhällena
Stora Tuna och Ludvika. Ställd inför nödvändigheten att behöva angiva
en av dessa skolor såsom företrädesvis berättigad och lämpad att nu ifrågakomma
till statsövertagande, har jag kommit till den uppfattningen, att
Stora Tuna på grund av särskilt den betydande anslutningen till den nuvarande
mellanskolan med största fog kan göra anspråk på ett statsläroverk.

Vad slutligen angår Norrbottens län torde mellanskolan i Nederkalix med
hänsyn till lärj ungantalets anmärkningsvärt starka tillbakagång under senare
år böra lämnas å sido. Vid det ingalunda lätta valet mellan Malmberget
och Boden såsom förläggningsort för det nya statsläroverk, som närmast
bör komma till upprättande inom länet, torde den hittillsvarande anslutningen
till respektive skolor närmast visa hän på att Boden bör äga företräde.

257

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Jag kan icke heller alldeles bortse ifrån att stadens ställning såsom garnisonsort
gör det rimligt, att Boden ifrågakommer till att erhålla ett statsläroverk.

Min granskning av de föreliggande förhållandena har alltså givit till resultat,
att följande kommunala mellanskolor i främsta rummet böra komma
under omprövning, när det gäller ombildning till allmänna läroverk: Lidingö,
Katrineholm, Motala, Nässjö, Ronneby, Hässleholm, Höganäs, Falkenberg,
Trollhättan, Karlskoga, Stora Tuna, Sollefteå och Boden. Av förut
angivna skäl kan jag emellertid icke föreslå, att ett beslut om övertagande
av samtliga de nämnda skolorna av riksdagen nu fattas. Jag inskränker
mig därför till att framställa förslag om successiv ombildning av sju skolor
under förhoppning om att förhållandena snarast skola möjliggöra ett fullföljande
av ombildningsverket, så att de återstående av de nämnda orterna
utan alltför stort dröjsmål må komma i åtnjutande av de förmåner, som
realskolans organisation erbjuder.

Vid övervägandet vilka av förutnämnda orter höra ifrågakomma till omedelbart
beslut om samrealskolors inrättande, har jag med beaktande av alla
de olika förhållanden, som härvid varit att uppmärksamma, kommit till
det resultat, att sådan skola bör upprättas å en var av följande orter
nämligen: Lidingö, Katrineholm, Motala, Höganäs, Trollhättan, Sollefteå
och Boden.

Det torde böra erinras, att gymnasier äro anknutna till mellanskolorna i
Lidingö och Motala samt att ofullständiga sådana varit i verksamhet
i Sollefteå och Boden. Likaledes bör det ihågkommas, att mellanskolan
i Katrineholm vid sidan av den i Malmö utgör den först upprättade läroanstalten
av denna typ inom landet. Vad angår Trollhättan gäller att
städer av samma storlek i regel äro utrustade med högre läroverk. Så är
ock förhållandet med åtskilliga städer med lägre befolkningssiffra. Jämväl
må framhållas, att realskolor för gossar och statssamskolor finnas upprättade
i städer med väsentligen mindre folkmängd än Trollhättan. I fråga
om mellanskolan i Sollefteå anser jag mig ytterligare böra omnämna, att
stadsfullmäktige i Sollefteå i framställning den 17 november 1926 hemställt
om skolans övertagande av staten, vilken framställning skolöverstyrelsen
i utlåtande den 27 januari 1927 tillstyrkt. Vad slutligen beträffar Höganäs,
vill jag erinra, att det synes mig önskvärt, att statsläroverk kommer
till upprättande inom något landsbygdssamhälle, och jag har ansett förhållandena
inom här ifrågavarande ort ägnade att väl motivera anordnande av
en realskola därstädes.

Vad angår frågan om ombildningens tekniska genomförande, finner jag
detta kunna ske i väsentlig anslutning till den ordning, som skolkommissionen
angivit. Statsövertagandet torde alltså böra försiggå successivt
och sålunda omfatta en årsklass varje år. I samband med övertagandet av

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.)

258

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

en årsklass böra erforderliga lärarkrafter uppföras på stat och statsunderstödet
till mellanskolan i motsvarande mån minskas. Med hänsyn bl. a.
till att vederbörande kommuner redan torde hava fastställt utgiftsstater förskolorna
för kalenderåret 1927, synes mig statsövertagandet av första klassen
av nämnda sju mellanskolor lämpligen kunna uppskjutas till den 1 januari
1928. Till frågan om erforderliga anslag, liksom till vissa ekonomiska detaljer
i samband med ombildningen, återkommer jag i det följande.

Den fortsatta ombildningen bör budgetåret 1928—1929 utsträckas till
mellan skolans klass 2 och budgetåret 1929—1930 till klass 3 samt budgetåret
1930—1931 omfatta skolan i dess helhet.

Vad slutligen vidkommer de två orter, där för undervisningen å såväl realskole-
som gymnasiestadiet för närvarande anlitas statsunderstödda enskilda
läroanstalter, Djursholms stad och Saltsjöbadens köping, bör det nämnas,
att skolkommissionen föreslagit upprättande av ett högre allmänt
läroverk i Djursholm och en realskola i Saltsjöbaden. För egen del finner
jag mig icke kunna underlåta att uttala den meningen, att vad angår realskolestadiet
ingen tvekan synes mig kunna råda därom, att ett vitsordat
behov av allmänt läroverk för detta skolstadium å båda de nämnda orterna
är för handen och att sakliga skäl med i det hela samma styrka som i
fråga om de nämnda med mellanskolor utrustade samhällena tala för att
detta behov också tillgodoses i enahanda ordning.

De ifrågavarande läroanstalternas nuvarande organisation är emellertid
sådan, att ett upprättande av allmänt läroverk, som skulle komma att övertaga
skolornas nu berörda uppgift, torde förutsätta flera års övergångstid
för att möjliggöra den ganska djupgående organisatoriska omläggning,
som synes mig ofrånkomlig. Sagda omläggning måste vidare komma att i
icke ringa grad påverka även folkskolans förhållanden och därmed respektive
kommuners budget. Jag har med hänsyn jämväl till dessa omständigheter
i det föregående angivit, hur jag tänker mig, att skolorganisationen
i de nämnda samhällena skulle kunna modifieras för att bereda väg för de
allmänna läroverk, för vilkas upprättande, på sätt jag redan uttalat, vägande
skäl äro för handen. Den ytterligare utredning, som i sådant avseende påfordras,
har jag för avsikt att åvägabringa, sedan riksdagen varit i tillfälle
pröva den organisatoriska huvudfrågan, och åsyftar jag att härvid under
lämpliga former taga vederbörande samhällens medverkan i anspråk.

Efter denna redogörelse för föreslagna förändringar i läroverksorganisationen
har det synts mig ändamålsenligt att sammanfattningsvis lämna en
översiktlig framställning av dels anknytniugsförhållandena vid olika läroverk,
dels tillämpningen av samskoleprincipen å de skilda orterna.

259

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Enligt mitt i det föregående framställda förslag skulle följande läroverk

tillsvidare hava såväl fyrklassig som sexklassig realskolavdelning.
Stockholm, högre lärover -

ket å Södermalm	Ängelholm	Falköping
Södertälje	Malmö, realskolan	Karlstad
Uppsala	Hälsingborg	Kristinehamn
Enköping	Ystad	Arvika
Nyköping	Landskrona	Örebro
Eskilstuna	Trälleborg	Västerås
Linköping	Halmstad	Falun
Norrköping	Göteborg, östra real-	Gävle
Jönköping	skolan	Härnösand
Växjö	Uddevalla	Sundsvall
Kalmar	Vänersborg	Örnsköldsvik
Oskarshamn	Borås	Östersund
Visby	Alingsås	Umeå
Karlskrona	Åmål	Skellefteå
Karlshamn	Mariestad	Luleå.
Kristianstad	Lidköping
Härvid har i fråga om de läroverk, till vilkas realskolestadium enligt för-
slaget flickor skulle kunna erhålla tillträde, räknats med minst oförändrat
lärjungantal. Vad angår <	de realskolor, vilka i det föregående föreslagits
ombildade till samrealskolor, har däremot räknats med det ökade lärjung-
antal, som förutsatts bliva <	3n följd av flickskolans nedläggande.
Följande läroverk skulle omfatta endast fyrklassig realskolavdelning:
Stockholm, högre	Malmö, högre	Filipstad
flickläroverket	flickläroverket	Askersund
Norrtälje	Hälsingborg, högre	Sala
Lidingö	flickläroverket	Köping
Strängnäs	Högauäs	Arboga
Katrineholm	Varberg	Hudiksvall
Vadstena	Göteborg, högre	Söderhamn
Motala	flickläroverket	Sollefteå
Eksjö	Strömstad	Piteå
Västervik	Trollhättan	Haparanda
Vimmerby	Skara	Boden.
	Skövde

Under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet, respektive i läroverket,
torde vid läroverken i Strängnäs, Eksjö, Västervik, Varberg, Skara,
Skövde, Hudiksvall och Söderhamn såväl fyrklassig som sexklassig realskolavdelning
förekomma.

Anknytningens
ordnande
vid olika
läroverk.

260

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Endast sexklassig realsJeolavdelning skulle enligt förslaget förekomma vid

följande läroverk:

Stockholm:

Malmö:
Lund, samt
Göteborg:

högre latinläroverket å Norrmalm
högre realläroverket å Norrmalm
högre läroverket å Östermalm
Vasa realskola

Katarina »

Kungsholmens »
högre gossläroverket

högre latinläroverket
högre realläroverket och
västra realskolan.

Slutligen upptager förslaget ett fullständigt lyceum för gossar, nämligen
statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm, samt lyceiavdelningar
vid nedannämnda läroverk:

Uppsala,

Malmö, högre gossläroverket,

Lund,

Göteborg, högre latinläroverket,

» realläroverket och

Härnösand.

Samundervis- Ur synpunkten av läroverkens tillgänglighet för lärjungar av olika kön skulle
^Wnvjming följande typer vara företrädda: 1) gossläroverk, 2) flickläroverk, 3) läroverk,
inom läro- vilkas realskola förutsättes tillgänglig endast för gossar men till vilkas gymVe»"ationen
* na8^um enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle kunna
erhålla tillträde, 4) läroverk, till vilkas realskola enligt beslut av Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle kunna erhålla tillträde, men vilkas
gymnasium förutsättes vara tillgängligt för både gossar och flickor, 5) realskolor,
till vilka enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle
kunna erhålla tillträde, samt 6) samrealskolor, tillgängliga för både gossar
och flickor.

Den grupp av läroverk, till vilka endast gossar skulle äga tillträde, utgöres
av följande:

Stockholm, högre latinläroverket å Norrmalm,
högre realläroverket å Norrmalm,
högre läroverket å Östermalm,
högre läroverket å Södermalm,

Nya elementarskolan,

V asa realskola,

Katarina »

Kungsholmens »

261

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Uppsala högre läroverk,

Malmö, högre gossläroverket,
realskolan,

Lunds högre läroverk,

Hälsingborgs högre läroverk samt
Göteborg, högre latinläroverket,
högre realläroverket,
västra realskolan och
östra realskolan.

Särskilda högre flickläroverk skulle finnas i följande städer:

Stockholm Hälsingborg och

Malmö Göteborg.

Vid följande läroverk skulle i realskolan undervisas endast gossar, medan till
gymnasiet enligt beslut av Kungl. Maj:t även flickor skulle kunna erhålla tillträde:
Linköping Karlstad Västerås och

Norrköping Örebro Sundsvall.

Borås

Enahanda skulle förhållandet i fråga om realskolan vara beträffande läroverken
i Jönköping och Gävle, vilkas gymnasier förutsättas alltjämt vara
tillgängliga för både gossar och flickor.

Till nedannämnda högre läroverks realskola skulle flickor enligt beslut av
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kunna erhålla tillträde; gymnasiet förutsättes
däremot vara tillgängligt för hade gossar och flickor:

Södertälje	Karlskrona (nu icke	Skara (nu icke
Nyköping	tillgängligt för	tillgängligt för
Strängnäs	flickor)	flickor)
Eskilstuna	Kristianstad	Falun
Växjö	Ystad	Hudiksvall
Kalmar	Halmstad	Härnösand
Västervik	Vänersborg	Östersund
Visby		Umeå och
		Luleå.
Till nedannämnda realskolor skulle enligt beslut av	Kungl. Maj:t i varje sär
skilt fall flickor kunna erhålla	tillträde:
Eksjö	Uddevalla	Kristinehamn och
Landskrona	Skövde	Söderhamn.
Varberg
Följande läroverk skulle vara organiserade såsom samrealskolor:
a) nuvarande statens samskolor,
Norrtälje	Alingsås	Köping
Vadstena	Amål	Arboga
Vimrnerby	Falköping	Örnsköldsvik

262

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Stockholms

stad.

Ängelholm Filipstad

Trälleborg Askersund

Strömstad Sala

b) nuvarande realskolor för gossar,

Enköping Karlshamn

Oskarshamn Mariestad

c) nuvarande kommunala mellanskolor,

Lidingö Höganäs

Katrineholm Trollhättan

Motala

Plan för läroverksorganisationen.

Intet läroverk i Stockholm har ansetts lämpligen kunna ifrågakomma att
ombildas till samläroverk.

Med hänsyn till huvudstadens båda väl besökta kommunala mellanskolor
och förefintligheten av ytterligare en statsunderstödd enskild mellanskola
har realskolans nuvarande anknytningsförhållanden i regeln förutsatts orubbade.
Allenast vid högre allmänna läroverket å Södermalm, till vilket provårskurs
är förlagd, har jag, på grund av denna omständighet, funnit mig
böra föreslå, att en fyrklassig realskolavdelning må ersätta en serie parallellklasser
i realskolan.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett
nytt högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola i tills vidare
enkla avdelningar samt gymnasium, omfattande latin-, nyspråklig och reallinje,
samtliga treåriga. Därjämte torde böra erinras, att högre lärarinneseminariets
övningsskola delvis skulle ombildas och förses med en enkel
realskollinje, omfattande fyra klasser.

Med avseende på gymnasiets organisation vid huvudstadsläroverken föreslår
jag följande. Vid högre latinläroverket å Norrmalm bibehålies en latinlinje
oförändrad (4-årig), en latinlinje organiseras treårig och i utbyte mot
en latinlinje upprättas en fyraårig nyspråklig linje.

Vid högre realläroverket å Norrmalm bibehållas två reallinjer fyraåriga och
organiseras en sådan linje såsom treårig.

Vid högre läroverket å Södermalm bibehållas en latin- och en reallinje fyraåriga
och organiseras en latin- och en reallinje såsom treåriga sådana linjer.

Vid högre läroverket å Östermalm bibehållas samtliga linjer oförändrade.

Vad slutligen angår statens provskola nya elementarskolan torde läroverket
böra organiseras såsom sexårigt lyceum, omfattande latin-, nyspråkligt och
reallyceum. Läroverket har synts mig böra vara tillgängligt endast för
gossar.

I fråga om Stockholms tre realskolor har jag icke ansett mig höra föreslå
någon förändring.

Beträffande slutligen privatläroverken i huvudstaden torde det icke vara

Skellefteå
Piteå och
Haparanda.

Lidköping och
Arvika.

Sollefteå och
Boden.

263

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

uteslutet, att statsunderstödet till något av de nuvarande privata flickgymnasierna
kan komma att framdeles indragas. Härutinnan lär det emellertid
icke vara möjligt att göra någon säker förutberäkning. I övrigt torde
den föreslagna omorganisationen icke kunna väntas medföra någon rubbning
i privatläroverkens understödsförhållanden.

Realskolan i Södertälje föreslås ombildad till högre läroverk genom statens
successiva övertagande av det höstterminen 1914 upprättade kommunala gymnasiet.
Realskolan, till vilken flickor torde kunna erhålla tillträde, skulle omfatta
en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsattes
bliva tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås under denna förutsättning
omfatta en fyraårig latinlinje och en treårig reallinje.

Även under förutsättning av att realskolan göres tillgänglig för flickor,
torde den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning
för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Norrtälje föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

I Lidingö föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorganiserad
till en fyrklassig statens samrealskola.

Beträffande slutligen Djursholm och Saltsjöbaden har jag tänkt mig, att
vid de å dessa orter förefintliga statsunderstödda högre samskolorna skulle
under någon av de i det föregående angivna former anordnas anknytning
till folkskolans sjätte klass.

Högre läroverket i Uppsala, vilket synts böra vara tillgängligt endast för
gossar, föreslås organiserat på följande sätt:

Realskolan skulle omfatta en fyrklassig samt en sexklassig avdelning,
den senare med parallellklasser till klasserna 3—5; därjämte skulle ny upprättas
en lyceiavdelning, förslagsvis med latin. Gymnasiet bibehålies oförändrat
med en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje.

För flickornas undervisning har jag tänkt mig, att en fyrklassig realskollinje
borde anordnas vid Uppsala högre elementarläroverk för flickor. I övrigt
torde ingen förändring i privatläroverkens understödsförhållanden vara
att förutse.

Realskolan i Enköping föreslås omorganiserad till samrealskola med eu
fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan i staden synes vid sådant förhållande
icke kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt
statsunderstöd.

Högre läroverket i Nyköping föreslås oförändrat i vad angår gymnasiets
organisation, och förutsätter jag härvid, att kvinnliga lärjungar fortfarande
hava tillgång till detsamma. Realskolan, till vilken flickor skulle kunna
erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Stockholms

län.

Uppsala län.

Södermanlands
län.

Östergötlands
län.

264 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den
statsunderstödda flickskolan kunna beräknas erhålla tillräcklig anslutning
för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Strängnäs föreslås organiserat med 4-årigt latingymnasium,
liksom för närvarande tillgängligt även för kvinnliga lärjungar.
Därest flickor icke anses böra äga tillträde till realskolan, torde lärjungantalet
icke medgiya anordnande av parallellklasser och skolan sålunda
böra omfatta en fyrklassig avdelning. Under förutsättning av samundervisningens
utsträckande även till realskolestadiet, för vilken anordning hinder
icke synes föreligga, torde genomgående parallellklasser bliva erforderliga
och således sexklassig realskolavdelning kunna bibehållas vid sidan av
den fyrklassiga.

Även vid sist angivna ordning torde den statsunderstödda flickskolan
sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt
statsunderstöd.

Realskolan i Eskilstuna föreslår jag ombildad till högre läroverk genom statens
successiva övertagande av det höstterminen 1911 upprättade kommunala
gymnasiet. Realskolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle
omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes
alltjämt bliva tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås omfatta
en fyraårig latinlinje och en treårig reallinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den
statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att
ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

I Katrineholm föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorganiserad
till en fyrklassig statens samrealskola.

Högre läroverket i Linköping föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta eu fyrklassig
och en sexklassig avdelning, båda utrustade med parallellavdelningar
till respektive klasser 1—3 och 1—5. Gymnasiet, som torde kunna bereda
utrymme även för kvinnliga lärjungar, skulle omfatta en fyraårig och en
treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskollinje
lämpligen borde anordnas.

Högre läroverket i Norrköping föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig
och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna
3—5. Gymnasiet, som torde kunna bereda utrymme även för kvinnliga
lärjungar, skulle omfatta en fyraårig latinlinje, en treårig nyspråklig
linje samt en treårig reallinje.

Stadens båda statsunderstödda flickskolor torde icke påverkas av den föreslagna
omorganisationen.

265

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Samskolan i Vadstena föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

I Motala föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorganiserad
till en fyrklassig statens samrealskola.

Läroverket i Jönköping föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta en fyrklassig och
en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3 5.

Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och
flickor, skulle omfatta eu fyraårig latinlinje, en treårig nyspråklig linje och
en treårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet torde
sannolikt stadens båda flickskolor kunna beräknas erhålla tillräcklig anslutning
för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Eksjö, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, föreslås
ombildad till fyrklassig realskola. Därest samundervisning äger rum, torde lärjungantalet
påkalla anordnande av parallellklasser och skolan omfatta även
en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan i staden synes även vid samundervisning
sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt
statsunderstöd.

Högre läroverket i Växjö föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig
och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara
tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat med en
fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den
statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att
ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Kalmar föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en
fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till
klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara tillgängligt för
både gossar och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en fyraårig
och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även vid samundervisning å realskolestadiet synes den statsunderstödda
flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att ifrågakomma till
fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Västervik föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en
fyrklassig avdelning. Under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet,
torde lärjungantalet påkalla parallellklasser och skulle då realskolan

Jönköpings

län.

Kronobergs

län.

Kalmar län.

266

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

omfatta jämväl en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt
vara tillgängligt för både gossar och flickor, bibehålies oförändrat med
fyraårig reallinje.

Aven vid Barnundervisning i det allmänna läroverket torde den statsunderstödda
flickskolan sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att
ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Oskarshamn föreslås omorganiserad till samrealskola med en
fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan i staden synes vid sådant förhållande
icke kunna påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till
fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Vimmerby föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Gotlands län. Högre läroverket i Visby föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig
och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara
tillgängligt för både gossar och flickor, torde böra bibehållas oförändrat med
en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den
statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att
ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Blekinge lan. Högre läroverket i Karlskrona föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en
fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till
klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket förutsättes bliva tillgängligt för både
gossar och flickor, skulle under denna förutsättning komma att omfatta
en fyraårig och en treårig latinlinje samt en fyraårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den
statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att
ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Karlshamn föreslås omorganiserad till samrealskola med en
fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna
påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Sri8tf£™tads Högre läroverket i Kristianstad föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en
fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt
bliva tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig
och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den

267

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att
ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Ängelholm föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig
avdelning.

Intet av de nuvarande allmänna läroverken i Malmö har ansetts lämpligen
kunna ifrågakomma att ombildas till samläroverk. Med hänsyn till
stadens väl besökta kommunala mellanskola hava förändringarna i läroverkens
anknytningsförhållanden icke synts böra bliva av större omfattning.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett
högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan
parallellavdelningar, samt gymnasium, omfattande en treårig latinlinje och
en likaledes treårig nyspråklig linje.

Högre gossläroverket skulle omfatta sexklassig realskola med tre serier
parallellavdelningar och gymnasium fördelat på en fyraårig latinlinje, en
treårig reallinje och en treårig nyspråklig linje. Ytterligare skulle läroverket
omfatta en lyceilinje, förslagsvis med latin.

Realskolan för gossar skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning,
båda med parallellklasser till respektive klasser 1—3 och 1—5.

I samband med flickläroverkets upprättande bortfaller anledningen att
med statsmedel understödja det privata flickgymnasiet i staden. Jag har
därjämte tänkt mig, att vid Tekla Åbergs läroverk för flickor borde anordnas
en fyrklassig realskolelinje. Det torde icke vara uteslutet, att en av
de övriga tre statsunderstödda flickskolorna i staden framdeles icke erhåller
erforderlig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Lund, till vilket flickor icke skulle erhålla tillträde,
föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan skulle, med hänsyn till
förefintlig kommunal mellanskola, omfatta endast sexklassig avdelning, inneslutande
två parallellklasser. Gymnasiet skulle bibehållas oförändrat med
en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje. Ytterligare skulle läroverket
omfatta en lyceiavdelning, förslagsvis med latin.

De statsunderstödda privatläroverken i staden torde icke påverkas av de
föreslagna förändringarna i det allmänna läroverkets organisation. Jag har
dock tänkt mig, att en fyrklassig realskolelinje borde anordnas vid Lunds
fullständiga läroverk för flickor.

Högre läroverket i Hälsingborg, till vilket flickor icke skulle äga tillträde,
föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan skulle omfatta en fyrklassig
och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna
3—5. Gymnasiet skulle omfatta en fyraårig och en treårig latinlinje samt
en fyraårig reallinje.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett
högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan

Malmöhus

län.

Hallands län.

268 Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

parallellavdelningar, samt gymnasium omfattande en treårig latinlinje och
en treårig nyspråklig linje.

I samband med det högre flickläroverkets upprättande bortfaller anledningen
att med statsmedel understödja det privata flickgymnasiet. Det torde
icke vara omöjligt, att anslutningen till den ena av stadens tre statsunderstödda
flickskolor framdeles icke blir tillräcklig för att motivera fortsatt
statsunderstöd.

Högre läroverket i Ystad föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig
och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt vara
tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås successivt utvidgat med
av staten bekostad latinlinje. Såväl latin- som reallinjen skulle vara fyraåriga.

Aven under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet torde
den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för
att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Landskrona, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,
skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Även under förutsättning av samundervisning i realskolan torde den statsunderstödda
flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma
till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Trälléborg föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig
avdelning.

I Höganäs föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en fyrklassig
statens samrealskola.

Högre läroverket i Halmstad föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en
fyrklassig och en sexklassig avdelning. I fall av samundervisning torde
parallellklasser böra anordnas vid klasserna 3—5. Gymnasiet, som förutsättes
alltjämt bliva tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta
en fyraårig och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även under förutsättning av samundervisning i realskolan torde den
statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att
ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Varberg, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, föreslås
ombildad till fyrklassig realskola. Därest samundervisning äger rum,
torde 1 ärjungantalet påkalla anordnande av parallellavdelningar och skolan
omfatta även en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes även vid samundervisning sannolikt
kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt
statsunderstöd.

269

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

Intet läroverk i Göteborg har ansetts kunna ifrågakomma att ombildas
till samlare verk.

Med hänsyn till stadens väl besökta kommunala mellanskof och förefintligheten
av ytterligare en statsunderstödd enskild mellanskof har realskolans
nuvarande anknytningsförhållanden i regel förutsatts orubbade.

För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett
högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan
parallellavdelningar, samt gymnasium omfattande latin- och nyspråklig linje,
båda treåriga.

De nuvarande allmänna läroverken i Göteborg föreslås organiserade enligt
följande plan.

Högre latinläroverkets realskola skulle vara sexkla ssig med tre serier parallellavdelningar,
gymnasiet en fyraårig och en treårig latinlinje samt en
fyraårig nyspråklig linje. Därjämte föreslås anordnad en lyceiavdelning
med latin.

Högre realläroverkets realskola skulle vara sexklassig med parallella vdelningar,
gymnasiet en fyraårig och en treårig reallinje. Därjämte föreslås
anordnad en real lyceiavdelning.

Västra realskolan skulle bibehållas vid nuvarande organisation.

Östra realskolan skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning,
den senare med parallellklasser till klasserna 1—5.

Den föreslagna organisationen torde sannolikt icke föranleda annan förändring
i de statsunderstödda privatläroverkens understödsförhållanden,
än att det starkt besökta privata flickgymnasiets anslutning kan väntas reducerad.

Realskolan i Uddevalla, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,
skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den statsunderstödda
flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma
till fortsatt statsunderstöd.

Barnskolan i Strömstad föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Högre läroverket i Vänersborg föreslås organiserat på följande sätt. Re- Älvsborgs län.
alskolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en
fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsattes alltjämt
vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig och
en treårig latinlinje samt en treårig reallinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den statsunderstödda
flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma
till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Borås föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och
en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5.

Skaraborgs

län.

270 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Gymnasiet, vilket torde böra vara tillgängligt för både gossar och flickor,
skulle omfatta eu fyraårig latinlinje och en treårig reallinje. Detta innebär
att en av läroverkets nuvarande två reallinjer skulle ersättas av latinlinje.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskolelinje
borde kunna anordnas.

Samskolorna i Alingsås och Åmål föreslås omfatta vardera en fyrklassig
och en sexklassig avdelning.

I Trollhättan föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en
fyrklassig statens samrealskola.

Högre läroverket i Skara föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle under denna förutsättning
omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Därest Barnundervisning
icke anses böra ifrågakomma i realskolan, torde lärjungantalet
icke medgiva anordnande av genomgående parallellavdelningar, och läroverket
sålunda omfatta fyrklassig realskola. Gymnasiet, som torde böra vara
tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig och en
treårig latinlinje samt en fyraårig reallinje.

Aven under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde flickskolan
sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till
fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Mariestad föreslås omorganiserad till samrealskola med en
fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Vid sådant förhållande synes den statsunderstödda flickskolan icke kunna
påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Lidköping föreslås omorganiserad till samrealskola med en
fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna
påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Skövde, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, föreslås
under förutsättning av Barnundervisning omfatta en fyrklassig och en
sexklassig avdelning. Därest Barnundervisning icke anses böra ifrågakomma,
torde lärjungan talet icke medgiva anordnande av parallellklasser, och skolan
skulle då ombildas till fyrklassig realskola.

Den statsunderstödda flickskolan synes även vid Barnundervisning kunna
erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Falköping föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig
avdelning.

Värmlimds Högre läroverket i Karlstad föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
som skulle vara tillgänglig endast för gossar, skulle omfatta en fyr -

271

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

klassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till
klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket torde kunna vara tillgängligt för både
gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig latinlinje, en nyspråklig och
en reallinje, de båda senare treåriga.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskolelinje
borde kunna anordnas.

Realskolan i Kristinehamn, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,
skulle under denna förutsättning omfatta en fyrklassig och en sexklassig
avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5. Bibehålies
särundervisning för gossar, torde parallellklasser till den sexklassiga avdelningen
vara av behovet påkallade.

Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan, torde den statsunderstödda
flickskolan kunna erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakomma
till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Arvika föreslås omorganiserad till samrealskola, med en fyrklassig
och en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna
erhålla tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Filipstad föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Högre läroverket i Örebro föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta en fyrklassig
och en sexklassig avdelning, båda med parallellklasser till klasserna 1—3,
respektive 1—-5. Gymnasiet, vilket tills vidare torde kunna vara tillgängligt
för både gossar och flickor, skulle under förutsättning av Barnundervisning
omfatta en fyraårig latinlinje, en fyraårig och en treårig reallinje samt en
treårig nyspråklig linje. Därest Barnundervisning icke anses böra ifrågakomma
skulle den fyraåriga reallinjen bortfalla.

Jag har tänkt mig, att vid en av stadens två statsunderstödda flickskolor,
förslagsvis den Risbergska, borde kunna anordnas realskolelinje.

Samskolan i Askersund föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Högre läroverket i Västerås föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
vilken skulle vara tillgänglig endast för gossar, skulle omfatta en
fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till
klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket torde böra vara tillgängligt för både gossar
och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en fyraårig och en
treårig latinlinje samt en treårig reallinje. Därest samundervisning icke
anses böra ifrågakomma, skulle den treåriga latinlinjen bortfalla.

Jag har tänkt mig, att vid den statsunderstödda flickskolan borde kunna
anordnas eu realskolelinje.

Örebro län.

Västmanlands
län.

Kopparbergs
län.

Gävleborgs

län.

Västernorrlands
län.

272 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Samskolorna i Sala, Köping och Arboga föreslås ombildade till fyrklassiga
samrealskolor.

Högre läroverket i Falun föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig
och en sexklassig avdelning. Under förutsättning av Barnundervisning torde
parallellklasser erfordras till klasserna 3—5. Gymnasiet, som förutsattes
alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en
fyraårig latinlinje och en treårig reallinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet, torde den
statsunderstödda flickskolan erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakomma
till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Gävle föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en
sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5.
Gymnasiet, som förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och
flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en treårig latinlinje samt en
fyraårig och en treårig reallinje.

Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att realskolelinje
borde kunna anordnas.

Högre läroverket i Hudiksvall föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle under denna
förutsättning omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Därest
Barnundervisning å realskolestadiet icke kommer till stånd, torde lärjungantalet
icke påkalla anordnande av parallellklasser och läroverket sålunda
omfatta fyrklassig realskola. Gymnasiet, som alltjämt skulle vara tillgängligt
för flickor, skulle omfatta en fyraårig latinlinje.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde deD
statsunderstödda flickskolan sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning
för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Realskolan i Söderhamn, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde,
föreslås ombildad till fyrklassig reafskola. Därest Barnundervisning äger rum
torde lärj ungantalet påkalla anordnande av parallellavdelningar och skolan omfatta
även en sexklassig avdelning.

Den statsunderstödda flickskolan synes även vid Barnundervisning i realskolan
sannolikt erhålla tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till
fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Härnösand föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en
fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt
vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig latin -

Kungl. May.ts proposition Nr 116. 273

linje och en treårig reallinje. Till läroverket skulle ytterligare knytas en
lyceiavdelning, förslagsvis med latin.

Aven under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den
statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att
ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Sundsvall föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan,
till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig
och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som torde böra vara tillgängligt
för både gossar och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta
fyraåriga latin- och reallinjer samt treårig nyspråklig linje.

Vid den statsunderstödda högre flickskolan har jag tänkt mig, att realskolelinje
borde kunna anordnas.

Samskolan i Örnsköldsvik föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig
avdelning.

I Sollefteå föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en
statens fyrklassiga samrealskola.

Högre läroverket i Östersund föreslås organiserat på följande sätt. Real- Jämtland*
skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en tän
fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare i fall av Barnundervisning
med parallellklasser till klasserna 3—5. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt
vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat
med fyraåriga latin- och reallinjer.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den
statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att
ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Umeå föreslås organiserat på följande sätt. Realsko- Västerbotten»
lan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta eu fyr- län
klassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som alltjämt förutsättes
vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat med
fyraåriga latin- och reallinjer.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den
statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att
ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Skellefteå föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig
avdelning.

Högre läroverket i Luleå föreslås organiserat på följande sätt. Realsko- Norrbotten*
lan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyr. !änklassig
och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt
vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta eu fyraårig
latinlinje och en treårig reallinje.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.)

274

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den
statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att
ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolorna i Piteå och Haparanda föreslås ombildade till fyrklassiga
realskolor.

I Boden föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en statens
fyrklassiga samrealskola.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

275

XI. Kostnadsberäkning.

Då jag nu går att söka besvara frågan, vilka ekonomiska konsekvenser för
statsverket, som skulle medföras av en omläggning av det högre skolväsendet
i enlighet med de grundsatser, jag i det föregående utvecklat, vill jag
förutskicka några allmänna anmärkningar.

Jag vill först erinra om hurusom jag förut framhållit, att jag varit angelägen
om att vid utformningen av mitt förslag tillse, det de i första hand
till vidtagande ifrågasatta åtgärderna icke skulle bliva ekonomiskt allt för
betungande för stat och kommun, liksom ock att vid omorganisationens
planläggning sådana åtgärder undvekes, vilkas ekonomiska räckvidd icke
kunde på förhand klart överblickas. Jag hade, yttrade jag slutligen, icke
funnit mig böra framställa förslag, vilka automatiskt skulle kunna pålägga
de anslagsbeviljande korporationerna väsentligt ökade utgifter av nu icke
uppskattbar storlek och med hänsyn härtill givit den omedelbart förestående
utbyggnaden en stark begränsning.

Dessa överväganden hava, såsom är lätt att inse, medfört, dels att jag i
vissa fall underlåtit att föreslå åtgärder, som i och för sig måste anses synnerligen
önskvärda, dels ock att anordningar ifrågasatts, vilka ej stå i full
överensstämmelse med de angivna önskemålen. Särskilt har den ekonomiska
synpunkten måst spela en väsentlig roll vid övervägandet av de åtgärder,
som borde vidtagas för beredande av bättre studiemöjligheter för den kvinnliga
ungdomen. Härom har jag i det föregående närmare uttalat mig och
anhåller få hänvisa till vad sålunda anförts.

Det bör vidare framhållas, att den beräkning av de på kommande år
fallande kostnaderna för omorganisationen, som nu kan företagas, icke kan
bliva fullt exakt i deri meningen, att man kan för varje särskilt år på förhand
angiva den verkliga totalkostnaden för de allmänna läroverken. Detta är
icke möjligt främst på grund därav, att, såsom framgår av det förut sagda, mitt
förslag innebär, att i fråga om ett stort antal läroverk flickornas vistande
vid läroanstalten skulle närmast bero på initiativ från vederbörande kommunala
myndigheter. Då det givetvis är omöjligt att förutse, när och i
vilken omfattning sådant initiativ kan bliva taget, är det tydligen ej heller
möjligt att för de olika åren uppgöra en beräknad stat, som exakt kommer
att motsvaras av de faktiska förhållandena. Ännu en omständighet medverkar
till svårigheten att nu verkställa en hållbar beräkning, nämligen
ovisshet om timplanens slutliga utseende. Det inflytande på kostnaderna,
eu jämkning i antalet lärotimmar för klass kan öva, torde dock vara jämförelsevis
mycket ringa,

27 6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Dessa förhållanden utesluta emellertid icke, att eu i viss mening exakt
kostnadsberäkning kan uppgöras, men en dylik kommer av nämnda skäl
att strängt taget utgöras av två skilda beräkningar, av vilka den ena avser
ett minimibelopp, den andra ett masimibelopp. Det förstnämnda beloppet
motsvarar således kostnaderna för en läroverksorganisation utan sådan fakultativ
anslutning från de kvinnliga lärjungarnas sida, som jag nyss omnämnt,
men i övrigt anordnad enligt mina här förut framlagda förslag, det
sistnämnda samma organisation men med anslutning av flickor vid alla de
läroverk, som av mig i sådant hänseende ifrågasatts.

Med all sannolikhet kommer intetdera alternativet att under i övrigt oförändrade
organisatoriska förhållanden helt realiseras; verkligheten kommer
antagligen att befinna sig mellan de båda gränsvärdena, närmare det ena
eller det andra i den mån anslutning av kvinnliga lärjungar kommer att
ske vid flera eller färre läroverk.

Några praktiska olägenheter av nu omnämnda förhållande torde ej vara
att befara. Även om man icke kan på förhand till ett fixt belopp angiva
kostnaden, känner man dock den sannolika övre gränsen och kan följaktligen
överskåda konsekvenserna av det framlagda förslaget.

I skolkommissionens betänkande liksom än mer i de utlåtanden, som avgivits
över nämnda betänkande, har beträffande kostnaderna för kommissionsförslagets
genomförande stor uppmärksamhet ägnats åt frågan om kostnaderna
för kommunerna, och på åtskilliga håll hava mer eller mindre utförliga
beräkningar i sådant hänseende verkställts. Jag har i de kostnadsberäkningar,
som utförts med anledning av mina förslag, icke ansett mig
kunna eller böra ingå på denna sida av den föreliggande frågan. Det synes
mig emellertid tydligt, att genomförandet av mitt förslag skulle medföra
jämförelsevis ringa ekonomiska konsekvenser för kommunerna. De två faktorer
i kommissionens förslag, som framför allt skulle hava föranlett betydande
kostnader för kommunerna, äro förstatligandet av de privata flickskolorna
och det konsekventa genomförandet av bottenskoleidén.

Då mitt förslag som sagt för sitt genomförande förutsätter vidtagandet av
endast den senare av dessa båda åtgärder och detta i jämförelsevis begränsad
utsträckning, torde de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna bliva långt
mindre betungande än genomförandet av skolkommissionens förslag skulle
blivit. Jag vill därtill erinra om att enligt de förut omnämnda beräkningarna
de ojämförligt största kostnaderna på grund av nyssnämnda förslag
skulle drabba städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, men att enligt mitt
förslag de skolorganisatoriska förhållandena i dessa städer skulle förbliva i
det stora hela oförändrade. Det är också tydligt, att den minskning i antalet
skolpliktiga barn, som under de senaste åren inträtt, kommer att i ej
ringa mån uppväga den ökning i antalet lärjungar i folkskolan, som de
föreslagna åtgärderna i avseende på anknytningen till folkskolan på vissa
ställen skulle förorsaka.

Kunal. Maj.ts proposition Nr 116.

277

I. Högre lärarinneseminariet.

I riksstaten för budgetåret 1926—1927 finnas för högre lärarinneseminariet
och den därmed förenade normalskolan för flickor samt statens skolköksseminarium
och hushållsskola uppförda ett ordinarie anslag å 130,285 kro1
nor, ett extra anslag till diverse behov å 54,860 kronor samt ett extra anslag
till bestridande av arvoden åt timlärare och vikarier å 21,000 kronor. Vid
anmälan av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln för budgetåret 1927
—1928 hemställde jag, att då mitt planerade förslag rörande omorganisation
av det högre skolväsendet kunde komma att inverka på högre lärarinneseminariets
anslagsbehov för nämnda budgetår, ifrågavarande anslag måtte,
i avbidan på proposition, i riksstaten beräknas till vissa belopp. Det ordinarie
anslaget skulle beräknas till oförändrat belopp, medan de båda extra
anslagen föreslogos skola sammanslås och upptagas till sammanlagt 84,860
kronor. Kungl. Maj:t biföll denna min hemställan.

I samband med mitt förslag till omläggning av den nuvarande läroverksorganisationen
har jag haft anledning att något beröra även högre lärarinneseminariets
organisation. De förändringar i densamma, som jag ifrågasatt,
avse såsom framgår av min föregående framställning dels de förberedande
klassernas avveckling, dels upprättandet vid normalskolan av jämväl en
realskollinje. Båda dessa förändringar skulle medföra jämkningar i de för
seminariet uppförda anslagens storlek.

Vad först beträffar avvecklingen av de förberedande klasserna, har jag
utgått ifrån att densamma skulle taga sin början först med läsåret 1928—
1929, i det att ingen första förberedande klass då skulle intagas. Undervisningen
i de förberedande klasserna bestrides för närvarande av tre å ordinarie
stat upptagna s. k. biträdande ämneslärarinnor med samma tjänstgöringsskyldighet
som ämneslärarinnor vid seminariet (normalskolan). Avlöningen
för biträdande ämneslärarinna utgör 2,800 kronor med 3 ålderstillägg,
ett vart å 300 kronor, medan densamma för ämneslärarinna vid
seminariet är bestämd till 3,200 kronor med likaledes 3 ålderstillägg å vartdera
300 kronor. Av de nu anställda biträdande ämneslärarinnorna har en
s. k. högre kompetens, d. v. s. den kompetens, som erfordras för ordinarie
anställning vid normalskolan för flickor. Då berörda avveckling skulle taga
sin början först med läsåret 1928—1929, har jag ej anledning att nu tillstyrka
något förslag till riksdagen i anledning därav. Jag vill blott omnämna,
att, såvitt jag nu kan bedöma, de biträdande ämneslärarinnorna
torde böra successivt uppföras på övergångsstat.

Realskollinjen åter skulle träda i verksamhet med eu första årsklass utan
parallellavdelning läsåret 1927—1928.

Kostnaden under detta läsår skulle utgöra dels arvode åt eu extra ordinarie
lärare, 3,300 kronor, samt arvode för ett antal timlärartimmar i öv -

278

Diverse
behov vid
högre lärarinneseminariet.

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

ningsämneua, uppgående till för teckning 2, för musik 1 ‘/g, för gymnastik
4 och för slöjd 4 veckotimmar. Med de för normalskolan fastställda timlärararvodena
skulle kostnaden under nämnda läsår uppgå till 957 kronor
eller i runt tal 960 kronor. Det sammanlagda beloppet utgör således 4,260
kronor, med vilket belopp anslaget till arvoden åt timlärare och vikarier vid
högre lärarinneseminariet alltså bör höjas.

Vad beträffar kostnaderna för realskollinjen under de följande åren, intill
dess linjen är till fullo upprättad, utgöras dessa av löner och timlärararvoden.
Jag har tänkt mig, att under andra året en ordinarie adjunkt
och en ordinarie ämneslärarinna skulle vara anställda, den förre med samma
lön som adjunkt vid allmänt läroverk jämte samma särskilda arvode,
500 kronor, som utgår till rektor och lektorer vid seminariet, ävensom tills
vidare — liksom till sistnämnda befattningshavare — hyresbidrag till belopp,
som bestämmes av Kungl. Maj:t. Ämneslärarinna bör uppbära samma
avlöningsförmåner som annan ämneslärarinna vid seminariet. Det tredje
året skulle tillkomma ytterligare en ämneslärarinna och det fjärde, sista
äret, ännu en adjunkt.

Såsom jag nyss nämnt, skulle genom de förberedande klassernas indragning
tre biträdande ämneslärarinnor bliva överflödiga. Enär det, såsom
jag har anledning förmoda, torde bliva möjligt att inom en nära framtid
genom lämpliga anordningar taga dessa lärarinnor i anspråk på sådant sätt,
att de ej vidare skulle belasta övergångsstaten, skulle en besparing å seminariets
ordinarie stat av 8,400 kronor komma att uppstå.

Vad lokalfrågan beträffar, har jag redan något berört densamma. Jag
vill tillägga, att såsom jag i det följande får tillfälle närmare omnämna,
vederbörande rektor gjort framställning om medel till förhyrande av ytterligare
en våning för lärarinneseminariets räkning, vilken våning i det hela
synes vara under alla omständigheter oundgängligen nödvändig. Därest framställningen
bifalles, kan utrymme där beredas realskollinjens första klass.
I den mån de förberedande klasserna försvinna, bliva sedermera tre rum
disponibla för nämnda linje.

Beträffande anslagsbehovet till högre lärarinneseminariet för budgetåret
1927—1928 får jag påpeka, att det ordinarie anslaget ej detta år beröres
av de förslag, jag i det föregående framställt, utan bör uppföras med oförändrat
belopp, 130,285 kronor. I fråga om de övriga i riksstaten för budgetåret
1926—-1927 uppförda anslagen får jag anföra följande.

Under åtskilliga år har riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar,
på extra stat beviljat anslag för tillgodoseende av vissa behov vid
högre lärarinneseminariet. Anslaget har utgått med olika belopp under olika
år och är, såsom jag redan omnämnt, för budgetåret 1926—1927 bestämt
till 54,860 kronor. De i anslaget ingående posterna äro fördelade på följande
sätt:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

279

till uppehållande av en valfri fjärde årskurs......... kronor

» undervisning i träslöjd.....................

» stipendier................................ *

» förhyrande av lokaler för normalskolans lägsta klasser
» förhyrande av lokaler för undervisning i biologi och

teckning.................: • •;............

» expenser vid högre lärarinneseminariet...........

» expenser vid statens skolköksseminarium och hushållsskola
....................................

» förhyrande av lokaler för statens skolköksseminarium

och hushållsskola...........................

» arvoden åt timlärare och vikarier vid statens skolköksseminarium
och hushållsskola..................

» förhöjning av arvodet åt seminariets läkare....... »

» tillfällig löneförbättring för vaktmästaren och eldaren

därstädes................................. *

Tillhopa krono]

För budgetåret 1925—1926 utgick detta anslag med 60,160 kronor, således
med 5,300 kronor mer än för budgetåret 1926—1927. Minskningen
för det senare året föranleddes av det av 1926 års riksdag beslutade överflyttandet
på ordinarie stat av den med seminariet förenade hushållsskolan,
numera benämnd statens skolköksseminarium och hushållsskola. Härvid
uteslöts den förut under nu berörda anslag upptagna posten till upprätthållande
av hushållsskolans verksamhet samt upprätthållande av den vid
skolan anordnade kursen för utbildande av husmödrar, för budgetåret 1925
—1926 bestämd till 28,300 kronor, varemot upptogos de tre nyss angivna
anslagsposterna för statens skolköksseminarium och hushållsskola, nämligen
till expenser 5,000 kronor, till förhyrande av lokaler 8,000 kronor samt till
arvoden åt timlärare och vikarier 10,000 kronor.

För budgetåret 1927—1928 har skolöverstyrelsen i skrivelse den 31 augusti
1926 begärt extra anslag för seminariet med de därvid knutna normalskolan
och skolköksseminariet. Överstyrelsens förslag grunda sig på framställningar
av rektor vid seminariet, innefattade i en den 21 juni 1926 dagtecknad, till
överstyrelsen ställd skrivelse.

Till uppehållande av en valfri fjärde årskurs, till undervisning i träslöjd,
till stipendier, till förhyrande av lokaler dels för normalskolans lägsta klasser,
dels ock för undervisning i biologi och teckning, till expenser för statens
skolköksseminarium och hushållsskola, till förhöjning av arvodet åt seminariets
läkare samt till tillfällig löneförbättring för vaktmästaren och eldaren
vid seminariet hemställer lärarinneseminariets rektor om beviljande av samma
belopp, som utgå för budgetåret 1926—1927. Skolöverstyrelsen har förklarat
sig icke hava något att erinra mot denna rektors hemställan. För min del

4,800: —
510: —
2,000: —
7,000: —

7,000: —
9,000: —

5,000: —

8,000: —

10,000: -900: —

650: —

54,860: —

280

Kling!. Maj:ts proposition Nr 116.

ansluter jag mig till detta förslag och tillstyrker framställning till riksdagen
att bevilja ifrågavarande belopp, respektive 4,800, 510, 2,000, 7,000, 7,000,
5,000 och 900 kronor. Till anslagsposten å 650 kronor, avseende tillfällig
löneförbättring åt vaktmästaren och eldaren, anhåller jag få återkomma i
det följande.

lx>kalfråsror. Såsom jag nyss angivit, ingå i nu förevarande extra anslag två anslagsposter
till förhyrande av lokaler för lärarinneseminariets och normalskolans
räkning och en anslagspost till förhyrande av lokaler för skolköksseminariet.

Rektor har i sin skrivelse jämväl uttalat sig om behovet av lokaler för
ifrågavarande läroanstalt.

Lärarinneseminariet jämte normalskolan och skolköksseminariet disponera
för närvarande —- förutom själva seminariebyggnaden — dels två våningar
i den till seminariets tomt gränsande byggnaden med adressnummer 11 C
Nybrogatan, vilka våningar inrymma lokaler för undervisning i biologi,
teckning och handarbete samt för normalskolans första elementarklass och
förberedande klasser, dels två våningar i huset nr 10 Riddaregatan, vilka
helt och hållet användas av hushållsskolan. Denna skola bär därjämte under
de tva sistförfluten läsåren kostnadsfritt disponerat en våning i huset
nr 11 Katarinavägen, vilket hus äges av konsumtionsföreningen Stockholm
med omnejd. Då konsumtionsföreningen numera behöver för egen räkning
använda nämnda våning, är skolan uppsagd till avflyttning men är av föreningen
erbjuden en annan lägenhet i huset Katarinavägen nr 9 B från
och med höstterminen 1926 mot en årlig hyra av 3,300 kronor. Våningen
innehåller 4 rum, två kök samt serveringsrum. I priset ingår värme, vartill
kommer att konsumtionsföreningen kostnadsfritt verkställer nödig inredning.
Då hushållsskolan för sina övriga lokaler betalade en årshyra av 5,700
kronor, skulle, för att skolan skulle få sitt lokalbehov tillfredsställande fyllt,
ett anslag å 9,000 kronor behöva äskas, vilket innebär en ökning av det
senast av riksdagen beviljade hyresanslaget för hushållsskolan med 1 000
kronor.

Beträffande högre lärarinneseminariets och normalskolans behov av lokaler
har rektor vidare erinrat om en av honom år 1917 gjord framställning i
detta hänseende.

Rektor hade då framhållit, att bristen på duplikantrum vore synnerligen
kännbar och att störa högtidssalen, de naturvetenskapliga lärosalarna och
biblioteksrummen måst användas som dylikt rum. Vidare saknade seminariets
fjärde avdelning eget rum, vilket vållade stora svårigheter vid anordnandet
av denna avdelnings föreläsningar och tentamina. Synnerligen
önskvärt vore också att seminariet erhölle ett särskilt studierum för eleverna
att användas av dem under de timmar på förmiddagen, då de ej vore upptagna
av föreläsningar eller övningar. På grund av de långa avstånden i
Stockholm måste eleverna, då tiden för undervisningen vore splittrad, ofta
Qvarstanna å seminariet nästan hela förmiddagen och kunde då av brist på
studierum föga eller icke alls utnyttja tiden mellan föreläsningarna. För
normalskolans räkning behövdes dels ett frukostrum — många av skolans
lärjungar hade sin bostad utanför Stockholm — dels ett nytt slöjdrum, då

281

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

det dittillsvaraude slöjdrummet måst användas för att bereda nödigt utrymme
åt normalskolans lägsta klasser.

Anslag till förhyrande av de lokaler, som sålunda varit behövliga, har,
fortsätter rektor, sedermera beviljats av riksdagen men aldrig kunnat tagas
i anspråk, då ifrågavarande våning ej blev ledig: hyresgästen vägrade
nämligen med stöd av då gällande hyreslag att avflytta. I stället förhyrdes
en mindre våning, men från hösten 1924 hade denna ej längre varit
disponibel.

Det lokalbehov, som riksdagen sålunda under flera år från och med år
1919 visat sig behjärta, är ännu trängande, och i stort sett kunna samma
skäl anföras för nya lokalers förhyrande som år 1917. Särskilt torde böra
framhållas, att bristen på duplikantrum försvårade uppgörandet av en i
pedagogiskt avseende lämplig arbetsordning, och att frånvaron av egen föreläsningssal
för den valfria fjärde årskursen visat sig synnerligen oläglig; av
lokala hänsyn få ofta föreläsningar i denna avdelning förläggas till tiden
3—3,45, vilket givetvis icke är lyckligt.

Läroverkets lokalbehov skulle, intill dess ny byggnad blir uppförd, kunna
fyllas genom förhyrande av samma våning i huset Nybrogatan 11 C, som
ifrågasatts till förhyrande redan år 1917 och som torde bliva disponibel för
läroverket från hösten 1927. Hyran för densamma utgjorde nu 6,000 kronor,
och ett hyresanslag av denna storlek borde alltså, utöver de nu utgående,
ifrågasättas för seminariets räkning.

Skolöverstyrelsen har, med hänsyn till vad rektor anfört, tillstyrkt dennes
framställning.

Det behov av ökat lokalutrymme för högre lärarinneseminariet, varom Departeseminariets
rektor talat, har givetvis blivit starkare framträdande, sedan den n’ent3chp,ei1
av seminariet intill hösten 1924 förhyrda våningen måst frånträdas och den
hittills åt skolköksseminariet kostnadsfritt upplåtna lägenheten ej längre får
disponeras. Under sådana omständigheter lärer det av rektor framställda
förslaget, vilket skulle avhjälpa det nu föreliggande behovet, böra tillstyrkas,
och jag ansluter mig alltså till detsamma. Ett ytterligare skäl härtill har
jag i det förslag om upprättande vid normalskolan av en realskollinje, som
jag tidigare framlagt. Rektors förslag innebär en förhöjning av den till
lokaler för skolköksseminariet och hushållsskolan avsedda anslagsposten med
1,000 kronor samt beviljandet av ett nytt hyresanslag för seminariet och
normalskolan å 6,000 kronor.

Såsom i det föregående angivits finnes för bestridande av expenser vid Expenser,
högre lärarinneseminariet uppförd en anslagspost å 9,000 kronor. Rektor
har i sin förenämnda skrivelse berört jämväl nu ifrågavarande anslagsbehov
och har härom anfört följande.

Sedan bränsleprisen sjunkit, har expensanslaget i stort sett visat sig tillräckligt
för sitt ändamål. Emellertid har stor sparsamhet måst iakttagas,
särskilt beträffande kompletteringen av seminariets bibliotek. Enligt läro -

Departe mentschefen.

Arvoden åt
timlärare
och vikarier.

282 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

verkets räkenskaper har utgiften för bibliotekets underhåll och kompletterande
under de sistförflutna åren belöpt sig till: under första halvåret 1923
371 kronor 97 öre, budgetåret 1923—1924 954 kronor och budgetåret 1924—
1925 2,476 kronor 74 öre. Att utgifterna för biblioteket under det sista
året kunnat så kraftigt ökas, beror på att besparingar då företagits beträffande
andra poster.

Det syntes i hög grad önskvärt, att läroverket kunde för bibliotekets räkning
i allmänhet disponera ett något större belopp, än som hittills skett. Då
flertalet seminarieelever äro mindre bemedlade, äro de icke i stånd att själva
anskaffa nödig facklitteratur utan äro för sina studier hänvisade till seminariets
bibliotek. Detta måste alltså följa med sin tid. Härtill kommer, att
bokbeståndet icke blivit fullständigt katalogiserat efter moderna principer,
trots det läroverkets bibliotekarier härpå nedlagt ett gott arbete.

Rektor hemställer, under åberopande av vad sålunda anförts, att anslaget
till expenser måtte med hänsyn särskilt till seminariebibliotekets behov höjas
från 9,000 kronor till 11,000 kronor.

Skolöverstyrelsen har, under erinran om den gynnsamma ställning, som
folkskoleseminarierna med avseende på medel att tillgodose bibliotekens
behov i regeln intoge, förordat den av rektor begärda förhöjningen.

Nu ifrågavarande framställning synes mig i hög grad beaktansvärd. Det
torde vara allmänt erkänt, att en läroanstalt för att kunna rätt fylla sin
uppgift har stort behov av att kunna erbjuda sin lärarpersonal såväl som
sina lärjungar en ej alltför knapp tillgång på litteratur, och klart är att
detta behov är särskilt starkt framträdande i fråga om en läroanstalt, som
i likhet med högre lärarinneseminariet är avsedd för blivande lärarinnor.
Dessas utbildning sker till stor del genom mera självständiga studier, för
vilkas bedrivande tillgång till ett gott bibliotek är så gott som oumbärlig.
Beträffande statens folkskoleseminarier har nämnda förhållande behjärtats
av riksdagen, som beviljat avsevärda anslag för dessa läroanstalters bibliotek.

Då enligt min mening högre lärarinneseminariet kan hava lika berättigade
anspråk på att få sitt behov av litteratur behörigen tillgodosett, vill jag livligt
tillstyrka rektors framställning. Mot den begärda anslagshöjningen synes,
med hänsyn tagen till vad folkskoleseminarierna för ändamålet åtnjuta, befogad
erinran icke kunna göras.

I riksstaten har under åttonde huvudtiteln sedan flera år varit upptaget
ett särskilt extra anslag till bestridande av arvoden åt timlärare och vikarier
vid högre lärarinneseminariet; anslaget har under de senaste budgetåren
uppgått till 21,000 kronor och är även för budgetåret 1926—1927 bestämt
till detta belopp.

I sin skrivelse av den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen i anledning
av vederbörande rektors därom gjorda hemställan tillstyrkt, att anslag av

Kungl. Mgj:ts proposition Nr 116. 28d

nämnda storlek måtte för ändamålet beviljas även för budgetåret 1927
1928.

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört, ingår i det extra anslaget
till diverse behov vid högre lärarinneseminariet en anslagspost å 10,000
kronor till arvoden åt timlärare och vikarier vid statens skolköksseminarium
och hushållsskola. Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse anfört, att denna
post, vilken fortfarande är behövlig, lämpligen kunde sammanföras med
nyssberörda anslag till arvoden åt timlärare och vikarier å 21,000 kronor
till ett gemensamt särskilt anslag å 31,000 kronor.

Såsom jag redan anfört, skulle den realskollinje, vars upprättande vid
normalskolan jag förordat, taga sin början med en första klass läsåret 1927
—1928. Kostnaden härför skulle, enligt vad jag jag redan angivit, under
nämnda budgetår begränsas till arvoden åt en extra ordinarie lärare och åt
timlärare och utgöra tillhopa 4,260 kronor. De sålunda behövliga medlen
torde böra anvisas genom motsvarande förhöjning av anslaget till arvoden
åt timlärare och vikarier vid högre lärarinneseminariet. Detta anslag bör
i övrigt ej undergå någon höjning. De i extra anslaget till diverse behov
vid seminariet ingående anslagsposterna till arvoden åt timlärare och vikarier
vid statens skolköksseminarium och hushållsskola böra för budgetåret 1927
—1928 utgå med oförändrade belopp. Medel för ändamålen böra således
för budgetåret 1927—1928 utgå med respektive 25,260 kronor och 10,000
kronor. För den av överstyrelsen förordade sammanslagningen av de nyssnämnda
båda anslagen kunna goda skäl anföras. Då det emellertid är
önskvärt, att antalet särskilda anslag i riksstaten nedbringas, finner jag det
lämpligare, att timläraranslaget inflyttas såsom en post i det till diverse
behov vid högre lärarinneseminariet avsedda anslaget.

Allt ifrån år 1919 har riksdagen på därom av Kungl. Maj:t gjord framställning
medgivit, att vaktmästaren och eldaren vid högre lärarinneseminariet
finge komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, vilken bestämts
till ett årligt belopp av 400 kronor åt vaktmästaren och 250 kronor åt eldaren.
Till bestridande av kostnaderna för dessa avlöningsförbättringar har
riksdagen årligen beviljat ett extra anslag å 650 kronor. Medel för beredande
av tillfällig löneförbättring åt ifrågavarande befattningshavare äro
fortfarande behövliga.

För budgetåret 1927—1928 erfordras alltså ett anslag av samma storlek
som det för budgetåret 1926—1927 bestämda, eller 650 kronor.

Departe mentschefen.

Tillfällig
löneförbättring
åt vaktmästaren
och
eldaren.

Samtliga under donna punkt omnämnda anslagsposter torde böra upptagas
såsom ett gemensamt extra anslag. Fn jämförelse mellan det sammanlagda
beloppet av de anslag, jag i detta sammanhang förordat, eller 89,120 kronor,

284

Kungl. Maj:ts propodtion Nr 116.

och det för budgetåret 1926 1927 beviljade anslaget 54,860 kronor visar

en ökning av 34,260 kronor. Ökningen är till stor del skenbar, i det att
den tidigare som eget anslag uppförda anslagsposten: Arvoden åt timlärare
och vikarier å 21,000 kronor nu tänkes skola ingå i här ifrågavarande anslag,
varvid anslagsposten förhöjes till 25,260 kronor och samtidigt får ändrad
benämning. Den Övriga ökningen, 9,000 kronor, är fördelad sålunda: expenser
vid högre lärarinneseminariet 2,000 kronor, lokaler för statens skolköksseminarium
och hushållsskola 1,000 kronor och nya lokaler för sistnämnda
seminarium och hushållsskola 6,000 kronor. Genom det av mig
förordade anslaget skulle följande ändamål tillgodoses med här angivna
belopp:

till uppehållande av en valfri fjärde årskurs

» undervisning i träslöjd......................

» stipendier........................

* förhyrande av lokaler för normalskolans lägsta klasser
» förhyrande av lokaler för undervisning i biologi och

teckning............................... •

» förhyrande av lokaler för högre lärarinneseminariet

och normalskolan för flickor..................

» förhyrande av lokaler för statens skolköksseminarium
och hushållsskola . . . .

* expenser för högre lärarinneseminariet och normalskolan
för flickor.........................

» expenser för statens skolköksseminarium och hushållsskola
..........................

* arvoden åt extra lärare, timlärare och vikarier vid högre

lärarinneseminariet.....................

* arvoden åt timlärare och vikarier vid statens skolköksseminarium
och hushållsskola..................

» förhöjning av arvodet åt seminariets läkare........

» tillfällig löneförbättring för vaktmästaren och eldaren
därstädes............

kronor 4,800: —
»	510: —
$	2,000: —
»	7,000: —
	7,000: —
»	6,000: —
»	9,000: —
»	11,000: —
»	5,000: —
	25,260: —
»	10,000: —
»	900: —
»	650: —

Tillhopa kronor 89,120: —

II. De allmänna läroverken.

I riksstaten finnes för de allmänna läroverken uppfört ett ordinarie reservationsanslag,
som för budgetåret 1926—1927 utgår med 6,666,066 kronor.
Före ingången av budgetåret 1925—1926 var anslaget väsentligt större; för
budgetåret 1924—1925 utgjorde det 7,651,377 kronor. På förslag av Kungl.

285

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Maj:t beslöt emellertid 1925 års riksdag att ur reservationsanslaget utbryta
de för ålderstillägg åt lärarpersonalen vid de allmänna läroverken avsedda
anslagsmedlen, av vilka bildades ett särskilt ordinarie anslag av förslagsanslags
natur. Sistnämnda anslag bestämdes för budgetåret 1925—•

1926 till 1,122,000 kronor och är i riksstaten för budgetåret 1926—1927
uppfört med oförändrat belopp.

I enlighet med min hemställan beslöt Kungl. Maj:t vid avlåtandet till 1927
års riksdag av proposition rörande anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln
föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående viss omorganisation
av det högre skolväsendet, beräkna det ordinarie reservationsanslaget
till de allmänna läroverken med oförändrat belopp, varemot definitivt
förslag avläts beträffande förslagsanslaget till ålderstillägg, som jämväl
upptogs till enahanda belopp som i riksstaten 1926—1927.

Förutom dessa anslag har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till

1927 års riksdag föreslagit riksdagen att för sagda budgetår bevilja för de
allmänna läroverken dels ordinarie förslagsanslag till understöd åt extra
ordinarie lärare under förfall på grund av sjukdom och till undervisning i
manlig slöjd, dels ock åtskilliga extra anslag. I detta sammanhang torde
jag behöva särskilt omnämna endast ett, nämligen det extra anslaget till
extra och vikarierande lärare, vilket anslag av Kungl. Maj:t förslagsvis
beräknades till 601,400 kronor. Vad de övriga extra anslagen beträffar,
har Kungl. Maj:t redan gjort framställning hos riksdagen om deras beviljande
med de belopp, som angivas i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln.

Det är således om nyssnämnda, förslagsvis beräknade anslag, om vilka
jag nu har att yttra mig. Jag vill då framhålla, att de förslag i fråga om
ändrad organisation av de allmänna läroverken, som jag i det föregående
framlagt, skulle, därest de genomfördes, föranleda åtskilliga jämkningar i
nämnda anslag. Förslagen skulle medföra å ena sidan ökning i anslagsbeloppen,
å andra sidan minskning. De åtgärder, som skulle göra en anslagsökning
erforderlig, äro i korthet följande:

1. flickors tillträde till gymnasierna i större utsträckning och under
andra villkor än nu samt deras tillträde även till realskolorna, de fristående
liksom de i högre allmänna läroverk ingående;

2. ombildningen av vissa realskolor för gossar till samrealskolor;

3. ombildningen av vissa kommunala mellanskolor till samrealskolor;

4. statens övertagande av vissa kommunala gymnasier;

5. inrättandet av ett antal allmänna läroverk för flickor;

6. upprättandet vid vissa läroverk av nyspråkliga linjer och av lyceiavdelningar; 7.

begränsningen av högsta medgivna antalet lärjungar per klass
eller klassavdelning till 30 i realskolan och 25 å gymnasiet och i lyceet;
samt

286

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

8. den i realskolan obligatoriska och å gymnasiet frivilliga undervisningen
i slöjd och andra praktiska ämnen.

Såsom framgår av denna summariska förteckning, är den inträffande
kostnadsökningen föranledd av det ökade behov av lärarkrafter, som blir
en följd av åtgärdernas genomförande dels på grund av ökning i antalet
undervisningsavdelningar vid vissa bland de nuvarande läroverken, dels ock
genom nybildningen av några läroverk eller delar av läroverk. Det är självklart,
att de angivna åtgärderna verka mycket olika i berörda hänseende:
somliga inverka avsevärt, andra i jämförelsevis ringa grad. Och det bör
jämväl erinras om att en eller annan bland åtgärderna skulle komma att
genomföras — och följaktligen få ekonomiska konsekvenser — endast under
särskilda betingelser; framför allt gäller detta flickornas tillträde till
vissa läroverk.

Den ifrågasatta omorganisationen skulle emellertid som sagt även i flera
hänseenden medföra en minskning i de berörda anslagen. De omständigheter,
på grund av vilka en dylik inverkan kan förutses, äro huvudsakligen
följande:

1. vissa sämskolors ombildning från sexåriga till fyraåriga i enlighet
med den av mig framställda grundsatsen i fråga om anknytningen till
folkskolan;

2. anordnandet vid vissa läroverk av fyrklassig realskolavdelning jämväl
i enlighet med nämnda grundsats;

3. upprättandet i viss omfattning av treåriga gymnasialavdelningar;

4. bidrag från de städer, där nya samrealskolor skulle upprättas, utgörande
en fjärdedel av beloppet av lärarpersonalens begynnelseavlöning;

5. inrättandet vid de läroverk, där flickor skulle vinna inträde, av ett
visst antal ämneslärarinnebefattningar; samt

6. ökning i beloppet av de till statsverket ingående terminsavgifterna,
föranledd av den på grund av omorganisationen sannolika ökningen i antalet
lärjungar vid de allmänna läroverken.

Det bör anmärkas, att liksom i fråga om den kostnadsökning, varom jag
nyss talat, jämväl minskningen i kostnader i vissa fall är betingad. Så
beror den av ämneslärarinnebefattningars inrättande föranledda minskningen
därav, i vilken omfattning nämnda befattningar komma att besättas med
lärarinnor med ädjunktskompetens, vilka, på sätt jag i det följande kommer
att förorda, skulle äga att åtnjuta samma avlöningsförmåner som kvinnlig
adjunkt. Det bör jämväl påpekas, att den väntade ökningen i terminsavgiftsbeloppet
delvis uppväges därav, att vid de nyinrättade samrealskolorna
liksom vid de nuvarande samskolorna ifrågavarande avgifter skola tillfalla
vederbörande kommun. Då den sannolika ökningen i antalet lärjungar till
stor del kan väntas inträffa genom flickors inträde i de allmänna läroverken
och således framför allt torde komma att göra sig gällande vid samläroverken,
kan för statsverket berörda ökning i avgiftsbeloppet ej bliva betydande.

287

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

Innan jag närmare redogör för de olika kostnaderna, vill jag erinra om
en åtgärd, vars genomförande i avsevärd utsträckning skulle kunna beröra
de allmänna läroverken.

Jag har i det föregående framhållit som önskvärt, att garanti skapas för
att vid skola, där flickor undervisas, alltid funnes ett antal kvinnliga lärare.
Utan särskilda åtgärder torde detta önskemål näppeligen kunna fyllas, då
nu gällande bestämmelser i fråga om behörighet till befattning i statstjänst
eljest lära stå hindrande i vägen. Så vitt jag kan se, är enda utvägen den,
att särskilda för kvinnor avsedda tjänster inrättas vid ifrågavarande läroanstalter.
Härför är i den nuvarande organisationen sörjt därigenom, att å
varje statssamskolas stat äro uppförda ämneslärarinnebefattningar till visst
antal.

Enligt den av 1904 års riksdag beslutade organisationen skola vid eu
statssamskola normalt finnas, utom rektor, 6 ordinarie ämneslärartjänster,
därav 3 adjunkturer och 3 ämneslärarinnebefattningar. I ett eller annat fall
har dock sedermera på grund av ökat lärjuugantal antalet adjunkter något
ökats. På grund av den förändring i avseende på kvinnas rätt att innehava
lärartjänster vid allmänt läroverk, som under senare år inträtt, har riksdagen
sedermera medgivit, att en ämneslärarinnebefattning vid en var av statens
samskolor finge vid nuvarande innehavares avgång från tjänsten förändras
till adjunktsbefattning. Sådan förändring har sedermera vidtagits i sammanlagt
sex fall. Efter slutligt genomförande av nämnda beslut skulle alltså
vid varje nuvarande samskola finnas två ordinarie ämneslärarinnebefattningar.

Även vid de läroverk, som enligt min nu föreliggande plan skulle uppstå
dels genom omorganisation i viss omfattning av realskolan vid de allmänna
läroverken, dels ock genom statens övertagande av ett antal kommunala
mellanskolor, böra kvinnliga lärare finnas anställda till ett antal, som ungefär
är proportionellt till det nyssnämnda vid samskolorna förefintliga eller
2 av 5, vid läroverk med större antal lärare 4 av 10.

Vid vart och ett av dessa samläroverk böra således ordinarie lärarinnebefattningar
i lämpligt antal inrättas.

Givetvis borde samma åtgärd vidtagas även i fråga om de allmänna läroverk,
där llickor skulle efter framställning av vederbörande kommun kunna
intagas. Det alternativ I i fråga om kostnaderna för genomförandet av min
organisationsplan, som uppgjorts, utgår ock från antagandet att flickor i
största möjliga omfattning finge tillträde till läroverken och upptager därför
också ett antal ämncslärarinnor enligt nyssnämnda regel. Då emellertid den
nu framlagda planen ej kan anses motsvara den definitiva ordningen och
man ej heller har någon visshet om i vilken omfattning kommunerna kunna
komma att begagna sig av möjligheten för llickor att vinna inträde i respektive
läroverk, torde man tills vidare böra bibehålla den nuvarande ord -

288

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

ningen. Det kan sedermera lättare bedömas, huruvida vid ifrågavarande
läroverk några ordinarie ämneslärarinnebefattningar böra inrättas.

Vid de läroverk, där efter gjord framställning flickor skulle vinna inträde,
bör under sådana omständigheter liksom nu tills vidare en kvinnlig pedagogisk
sakkunnig vara anställd på kommunens bekostnad.

För behörighet till nu ifrågavarande ämneslärarinnebefattningar fordras
förutom viss tjänstgöring antingen genomgången kurs vid högre lärarinneseminarium
eller ock behörighet till ordinarie ämneslärartjänst vid allmänt
läroverk. Avlöningsförmånerna äro nu i båda fallen lika. Häri bör enligt min
mening sådan ändring vidtagas, att ämneslärarinna, vilken innehar behörighet
för ordinarie adjunktstjänst vid allmänt läroverk, må åtnjuta de för
kvinnlig adjunkt bestämda avlöningsförmåner. Som främsta skäl härför vill
jag anföra den omständigheten, att genom dessa realskolors avkortning nedifrån
skolornas stadium blir avsevärt höjt och att det alltså måste anses
önskvärt, att lärarkrafter med högre kompetens i största möjliga utsträckning
knytas vid skolorna. Skulle detta mitt förslag godtagas, bör vederbörlig
ändring i nu gällande lönebestämmelser göras.

Ännu en fråga beträffande ämneslärarinnorna bör jag i detta sammanhang
beröra. Enligt gällande bestämmelser har första lärarinna vid statssamskola
en undervisningsskyldighet av 20—22 timmar i veckan, övriga ämneslärarinnor
22 26 timmar, medan adjunkt vid samskola liksom adjunkt vid

övriga läroverk med tjänstgöring huvudsakligen i realskolan är skyldig undervisa
24 28 timmar. Jag finner för min del ej tillräckliga skäl föreligga

att uppehålla denna skillnad i avseende på tjänsteåliggandenas omfattning
i annan mån, än att första lärarinnas undervisningsskyldighet bör som hittills
understiga ämneslärarinnas med 2 timmar. Nämnda skyldighet bör således
höjas till 22—24 timmar för första lärarinna och till 24—28 timmar
för ämneslärarinna. Den ändring i gällande bestämmelser, som erfordras
härför, har jag för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t till godkännande.

Ytterligare bör jag här upptaga till övervägande några frågor, som avse
lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolor, som nu föreslås till ombildning
till samrealskolor. Jag har redan uttalat mig om de avlöningsförmåner,
som borde tillkomma ifrågavarande lärare. Här avser jag vissa
detaljer, som närmast hava betydelse för övergångsåren.

Rektor vid mellanskola, som ombildas, bör, enligt min mening, från ombildningens
början uppbära sin kontanta avlöning av statsmedel. Skäligt
är att denna avlöning något varierar under övergångsåren för att vid ombildningens
slut nå det för rektor vid realskola bestämda beloppet. Jag har
därför tänkt mig som lämpliga lönebelopp, första året 5,200 kronor, andra
året 5,600 kronor, tredje året 6,000 kronor och fjärde året 6,400 kronor,
varav respektive 1,400, 1,600, 1,800 och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar.
Härutöver bör givetvis till rektor vid dylik skola utgå dyrtidstillägg såsom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 289

till övriga statens befattningshavare. Tillfällig löneförbättring bör utgå liksom
till rektor vid realskola.

Vad beträffar den tillfälliga löneförbättring, som bör tillkomma sådan
ämneslärare vid mellanskola, som överflyttas till samrealskola och som ej
innehar full adjunktskompetens, bör löneförbättringen utgå efter samma
grunder som för ordinarie lärare vid kommunal mellanskola men bör anvisas
å vederbörande anslag till tillfällig löneförbättring till viss personal
inom den civila statsförvaltningen. I den framställning till riksdagen, som
avlåtits om beviljande av medel för sistberörda ändamål, har härom intet
anförts, då statens övertagande av ifrågavarande mellanskolor är beroende
av vissa åtaganden från vederbörande kommuners sida. I händelse av bifall
till mitt förslag i nu berörda hänseende torde föreskrift rörande löneförbättring
till ifrågavarande lärare böra lämnas av Kungl. Maj:t.

Slutligen bör ock övervägas, vilka avlöningsförmåner, som skulle under
ombildningstiden tillkomma den lärarinna vid de från kommunala mellanskolor
ombildade samrealskolorna, som förordnas till första lärarinna. Första
lärarinna vid statssamskola uppbär nu ett särskilt arvode av 500 kronor
för år utöver avlöning som ämneslärarinna. Biträdande föreståndarinna vid
kommunal mellanskola åter uppbär ett särskilt arvode å 200 kronor för år.
Jag anser, att den till första lärarinna förordnade under första ombildningsåret
lämpligen bör bibehålla ett arvode av 200 kronor, samt att detta arvode
under de två följande åren bör utgå med respektive 300 och 400
kronor för att det fjärde året höjas till sitt slutliga belopp, 500 kronor.
Föreskrift torde framdeles böra av Kungl. Maj:t meddelas. Dyrtidstillägg
och tillfällig löneförbättring böra till sådan lärarinna utgå med samma belopp
som till första lärarinna vid statssamskola.

Ännu en fråga angående undervisningsskyldighet bör här omnämnas.
Enligt nuvarande bestämmelser skall en rektor vid realskola (samskola) hava
en undervisning av 18—20 timmar i veckan med möjlighet till viss nedsättning
genom beslut av skolöverstyrelsen. Motsvarande skyldighet för rektor
vid kommunal mellanskola omfattar 20—22 timmar i veckan med möjlighet
till minskning på sätt nyss nämnts. Det synes mig riktigt, att i de
fall, då jag föreslår skolas ombildning till fyrklassig samrealskola, samma
högsta undervisningsskyldighet stadgas för samrealskolans rektor, som nu
är stadgad för den med lika många klasser utrustade mellanskolan. Skyldigheten
bör således avse 18—22 timmar i veckan. Jag torde framdeles
få tillfälle göra hemställan hos Kungl. Maj:t i detta hänseende.

Beräkningen av de kostnader, som föranledas av mitt i det föregående
framställda organisationsförslag, hava utförts av byråchefen i skolöverstyrelsen
E. Göransson och avse förhållandena under flera olika år.

Vad först beträffar budgetåret 1927 — 1928, har jag föreslagit, att medel
måtte beviljas för upprättande från början av läsåret 1927—1928 av ett

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 höft. (Nr 116.) 19

Budgetåret

1927—1928

290

Kungi. May.ts proposition Nr 116.

högre flickläroverk med en första klass och en första ring. Under detta
år skulle vid läroverket finnas anställda en rektor, högst 2 lektorer, 1 ämneslärarinna
och en extra ordinarie lärare. Avlöningarna till dessa befattningshavare
samt arvoden för övningsämnen utgöra:

rektor ..................	. . . kronor 7,500	—
2 lektorer ä 5,800 ..........	11,600	—
1 ämneslärarinna...........	2,800	—
1 extra lärare...........	3,300	—
6 timlärartimmar ä 140......	840	—
5 timmar teckning å 90.....	450	—
12 » gymnastik å 90 . . . .	o GO r-H	—
41/s » musik å 90.......	... » 405	—
4 » slöjd å 75.......	300	—
	kronor 28,275	—

Av hela kostnaden, 28,275 kronor, skulle 21,900 kronor utgöra höjning
av reservationsanslaget, medan 4,140 kronor faller på anslaget till extra
lärare och vikarier.

Vidare har jag föreslagit, att de kommunala gymnasierna i Södertälje och
Eskilstuna samt den kommunala latinlinjen vid högre allmänna läroverket
i Ystad skulle från och med den 1 januari 1928 successivt övertagas av
statsverket. Kostnaderna härför torde böra beräknas till halva kostnaden
för helt läsår.

För gymnasiet i Södertälje utgör anslagsbehovet:

rektor, lönefyllnad .............kronor 550: —

1 lektor..................... » 2,900: —

1 extra lärare................. » 1,650: —

14 timlärartimmar ä 140......... » 980: —

4 timmar teckning å 115........ » 230: —

4 » gymnastik ä 115....... » 230: —

1 V* * musik ä 115....... . ■ »_86: 25

kronor 6,626: 25

eller i runt tal 6,626 kronor.

För gymnasiet i Eskilstuna blir kostnaden likaledes 6,626 kronor.
Gymnasielinjen i Ystad drager följande kostnad:

1 lektor.....................kronor 2,900: —

6 timlärartimmar.............. » 420: —

2 timmar teckning............. » 120: —

2 » musik.............. . »_120: —

kronor 3,560: —

291

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Beträffande därefter de kommunala mellanskolor, som skulle ombildas till
samrealskolor, blir kostnaden något olika för olika skolor, beroende på antalet
klassavdelningar och därav härflytande olika lärarbehov. Även i fråga
om dessa skolor bör kostnaden beräknas efter halvt år.

Lidingö.

rektor .....................	. kronor 2,600: —
1 adjunkt...................	>	2,150: —
1 ämneslärarinna.............		1,400: —
första lärarinna, arvode.........	»	100: —
1 extra lärare................	»	1,650: —
6 timmar teckning............	»	270: -
8 » gymnastik...........	»	360: —
4 Vs » musik..............	3>	202: 50
6 » manlig slöjd å 85 ....	»	255: —
6 » kvinnlig slöjd å 75. . . .		225: —
	kronor	9,212: 50
eller i runt tal 9,212 kronor.
Katrineholm.
rektor .....................	. kronor	2,600: —
1 ämneslärarinna.............	»	1,400: —
första lärarinna, arvode ........	>	100: —
1 extra lärare ................		1,650: —
4 timmar teckning............		180: —
8 » gymnastik...........		360: —
3 » musik..............	»	135: —
4 » manlig slöjd.........		170: —
4 » kvinnlig slöjd........	»	150: —
	kronor	6,745: —
Motala.
rektor .....................	. kronor	2,600: —
1 adjunkt...................	1	2,150: —
1 ämneslärarinna.............		1,400: —
första lärarinna, arvode........	»	100: —
4 timmar teckning............	1	180: —
8 » gymnastik...........		360: —
3 » musik..............	>	135: —
4 » manlig slöjd.........	»	170: —
4 > kvinnlig slöjd........		150: —

kronor 7,245: —

292

Kungl. Maj:ts proposition	Nr 116.
Höganäs.
rektor ...................	. kronor	2,600	—
1 adjunkt..................	f>	2,150	—
1 ämneslärarinna............		1,400	—
första lärarinna, arvode .......	»	100	—
4 timmar teckning...........	»	180	—
4 » gymnastik..........		180	—
3 > musik.............	»	135	—
4 » manlig slöjd........		170	—
2 » kvinnlig slöjd.......	»	75	—
	kronor	6,990	—
Trollhättan.
rektor ....................	. kronor	2,600	—
1 adjunkt..................	»	2,150	—
första lärarinna, arvode .......		100	—
1 extra lärare...............	»	1,650	—
4 timmar teckning...........	»	180	—
8 » gymnastik..........		360	—
3 » musik.............	»	135	—
4 » manlig slöjd........	»	170	—
4 » kvinnlig slöjd.......	»	150	—
	kronor	7,495	—
Sollefteå.
rektor ....................	. kronor	2,600	—
första lärarinna, arvode .......	»	100	—
7 timlärartimmar............	»	490	—
2 timmar teckning...........	»	90	—
4 » gymnastik..........	»	180	—
I1/* » musik.............	»	62	50
2 » manlig slöjd........		85	—
2 » kvinnlig slöjd.......	»	75	—
	kronor 3,682	50

eller i runt tal 3,682 kronor.

Boden.

rektor ......................kronor 2,600: —

1 adjunkt.................... » 2,150: —

första lärarinna, arvode ......... » 100: —

1 extra ordinarie lärare.......... » 1,650: —

293

	Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.
4 timmar	teckning............	. kronor 180	—
8	gymnastik...........	360	—
3	musik..............	135	—
4 »	manlig slöjd.........	» 170	—
2	kvinnlig slöjd........	» 75	—
		kronor 7,420	—
Sammanställer man kostnaderna efter de olika anslag, vilka d
lasta, visar det sig,	att på reservationsanslaget kommer:
avlöning	till 10 rektorer.......	kronor 26,800	—
»	» 5 lektorer.......	» 20,300	—
	» 5 adjunkter.....	5 10,750	—
»	» 5 ämneslärarinnor .	» 8,400	—
arvoden	» 7 första lärarinnor.	» 700	—
		kronor 66,950

att på extra anslaget till extra och vikarierande ämneslärare kommer:

arvode till 7 extra lärare.......kronor 13,200:

» för 47 timlärartimmar . . . » 3,710:

kronor 16,910: —

Slutligen skulle på extra anslag till extra arvoden åt övningslärare komma
tillhopa 8,827 kronor, varav 2,290 kronor för teckning, 3,700 kronor för
gymnastik, 1,627 kronor för musik och 1,200 kronor för kvinnlig slöjd.
Härtill kommer 1,190 kronor för manlig slöjd.

Vad därefter beträffar de beräknade kostnaderna för genomförandet av
min organisationsplan under de på budgetåret 1927—1928 närmast följande
budgetåren samt för kostnaderna efter helt genomförd plan, ber jag få erinra
om vad jag förut anfört angående sättet för beräkningens verkställande
och om de omständigheter, som försvåra uppnåendet av ett exakt resultat.
Som nämnt hava två alternativa beräkningar måst göras, av vilka alternativ
I betecknar maximikostnad och alternativ II minimikostnad. Beräkningar
hava utförts för budgetåren 1928—1929, 1929—-1930 och 1930 1931
ävensom för den slutliga kostnaden. Jag vill påpeka, att det härvid förutsatts,
att klassavdelningarnas storlek begränsas på sätt jag i det föregående
tillstyrkt, till respektive 30 och 25 i realskolan samt å gymnasiet och i lyceet.
De siffror, som beräkningarna givit som resultat, äro följande med fördelning
på budgetår och anslag:

Följande

budgetär.

294

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

			B	u d g	e t å r
Anslag	1928-	-1929	1929-	-1930	1930-	-1931	Slutlig
	I	II	I	II	I	II	I	II
Reservations-anslaget . .	+ 431,700	+ 326,100	+ 658,100	+ 492,300	+ 881,700	+ 662,800	+ 1,121,600	+ 913,700
Extra och vik. lärare . . .	-158,400	— 59,400	—155,100	— 23,100	—118,800	+ 26,400	—323,400	-277,200
Övningslärare	+ 83.047	+ 69,087	+ 131,380	+ 109,257	+ 170,240	+ 165,748	+ 189,930	+ 140,287
	+ 356,347	+ 335,787	+ 634,380	-+578,457	+ 933,140	+ 854,948	+ 988,130	+ 776,787

Siffrorna angiva i varje fall ökningen respektive minskningen i jämförelse
med nuvarande kostnader och under förutsättning att intet nytt läroverk
tillkommer. Nettoökningen angives under de olika alternativen. Den slutliga
kostnaden skulle enligt alternativ I uppgå till omkring 1 million kronor
och för alternativ II till omkring 800,000 kronor. Skillnaden mellan alternativen
torde kunna sägas vara mindre än man trott sig kunna vänta.
Anledningen härtill torde vara den, att i alternativ I ämneslärarinnor med
jämförelsevis låg avlöning ingå i ganska stort antal, enligt den proportion,
jag i det föregående angivit. Å andra sidan skulle anslaget till extra lärare
och vikarier väsentligen minskas, främst därigenom att nya ordinarie lärartjänster
förutsatts komma att inrättas. Det bör här erinras om att i den mån
ämneslärarinnebefattningarna komma att innehavas av lärarinnor med adjunktskompetens,
kostnaden härigenom kommer att stiga med hänsyn till
den högre avlöning, som jag föreslår för dem. Kostnaden för övningsämnen
stiger, som synes, rätt påfallande. Ökningen är främst föranledd därav,
att undervisning i slöjd, manlig och kvinnlig, samt praktiskt arbete förutsattes
bliva obligatorisk i realskolan och frivillig å gymnasiet. Timtalen för
slöjden m. m. liksom för övriga ämnen hava företrädesvis hämtats från
de förslag till timplaner, som utarbetats av skolkommissionen. Det bör
dock påpekas, att kostnadsberäkningen för övningsämnena av naturliga
skäl är tämligen osäker.

Till nu angivna beräkningar vill jag ytterligare erinra om att den av lärjungantalets
begränsning föranledda kostnaden är här inbegripen, i det att
beräkningarna utgått från antagandet, att nämnda begränsning iakttagits.
Enligt särskilt gjord beräkning skulle berörda kostnad uppgå till omkring
en million kronor. Utan begränsning i nämnda hänseende skulle genomförandet
av min plan alltså i stort sett ej medföra någon ökad kostnad.

Vid bedömandet av kostnaderna bör man ock hava i minnet, att de samhällen,
där nya samrealskolor bleve inrättade, skulle liksom nu i dylika fall
hava att till statsverket erlägga vissa årliga bidrag, samt att de till statsverket
ingående terminsavgifterna kunna väntas bliva ökade. Båda dessa

295

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

inkomstbelopp komma emellertid ej till synes vid bestämmandet av här
ifrågakommande anslag under åttonde huvudtiteln. Städernas bidrag har
uppskattats till omkring 120,000 kronor årligen efter genomförd organisation.
Vissa andra anslag till de allmänna läroverken torde ock komma att
beröras av omorganisationen. Särskilt gäller detta förslagsanslaget till skolkare,
som är direkt beroende av lärj ungantalet.

I samband med den nu lämnade redogörelsen för kostnadsberäkningarna
torde jag böra yttra några ord om de förändringar i antalet lärare vid de
allmänna läroverken, som min plan skulle medföra. Det är tydligt, att beräkningarna
i detta hänseende måste göras på samma sätt som i fråga om
kostnaderna, och att samma osäkra faktorer inverka i båda dessa hänseenden.
Lämpligast torde vara att hänvisa till en nu uppgjord tablå av följande
lydelse:

Antal lärare.

Å r .	r	1	a	ä	e	1 + a + ä + 6
! 1926—1927......	77	285	807	48	212	1,352
AD. I.
l:a året ........	88	299	823	120	164	1,406
2:a året ........	»	314	833	152	165	1,464
3:e året ........	»	329	843	183	176	1,531
Slutligen........	»	361	849	192	114	1,516
Alt. II.
1 :a året........	88	299	829	75	194	1,397
\| 2:a året ........	»	313	840	87	205	1,445
j 3:e året ........	»	326	854	98	220	1,498
Slutligen........	»	356	875	93	128	1,452

r = rektor.

1 = lektor,
a = adjunkt,
ä = ämneslärarinna.
e = extralärare.

Tablån visar, att organisationsplanens genomförande skulle medföra en
väsentlig ökning av antalet ordinarie lärare och jämsides därmed en välbehövlig
minskning i antalet extra lärare. Om det betydande slutliga antalet
ämneslärarinnebefattningar enligt alternativ I har jag redan talat. Förhållandet
sammanhänger med konsekvent tillämpning av principen om visst
antal dylika befattningar vid de läroverk, dit flickor skulle respektive kunde
få tillträde. Skulle det ej befinnas erforderligt att inrätta ett så stort antal
ämneslärarinnebefattningar, böra ordinarie adjunktsbefattningar träda i
stället.

Lärarantal.

296

Anslagsbelopp
1927—
1928.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Det är möjligt, att vissa olägenheter i avseende på lärarpersonalens placering
under de närmaste åren kunna uppstå på grund av realskolstadiets
förkortning vid vissa läroverk samt ombildningen av realskolor för gossar
till samrealskolor — i det senare fallet på grund av ämneslärarinnetjänsters
inrättande. Det synes därför lämpligt, att Kungl. Maj:t förordnar, att ledigblivande
adjunktsbefattningar vid de ifrågavarande läroverken under större
eller mindre del av övergångstiden tills vidare ej skola besättas med ordinarie
innehavare. Jag torde i sinom tid därom få göra hemställan.

Jag har nu att tillse, med vilka belopp anslagen för budgetåret 1927-—1928
böra upptagas. Härvid bär jag ock att taga hänsyn till de framställningar,
som av skolöverstyrelsen gjorts i skrivelse den 31 augusti 1926.

Överstyrelsen har först hemställt om medel till inrättande av 8 nya ordinarie
lektors- och 20 ordinarie adjunktstjänster. Enligt den av mig förordade
organisationsplanen skulle vissa nya ordinarie tjänster bliva erforderliga
under nästkommande budgetår och jag har i det föregående föroidat
deras upprättande. I den mån överstyrelsens framställning avser
nyinrättande av ett högre antal tjänster kan jag nu icke tillstyrka densamma.

Detsamma gäller skolöverstyrelsens framställning om medel för ombildning
av en ämneslärarinnebefattning vid statens samskolor till adjunktsbefattning.
I vad män ämneslärarinnebefattningar skola finnas eller
ej, torde böra bestämmas i samband med åtgärder för omorganisationens
genomförande i de särskilda fallen.

Ytterligare en framställning har jag att omnämna, avseende ökat anslag
till resestipendier.

I reservationsanslaget till de allmänna läroverken ingingo tidigare eu post
»resestipendier åt lärare i främmande levande språk» å 15,000 kronor och
en post »reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskilt vid
de läroverk, där provårskurs är anordnad» å 6,000 kronor. Till förstärkande
av dessa anslagsposter anvisade 1920 och 1921 årens riksdagar å
extra stat två anslag å respektive 15,000 kronor och 6,000 kronor.

Samtliga dessa anslag blevo emellertid av finansiella skäl och i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag ej anvisade av 1922 års riksdag, som helt uteslöt
nämnda ordinarie anslagsposter ur reservationsanslaget. Ej heller för
budgetåren 1923—1925 funnos medel för ändamålet tillgängliga. På framställning
av Kungl. Maj.t beslöt emellertid 1925 års riksdag att till resestipendier
åt lärare i främmande levande språk vid de allmänna läroverken
för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra reservationsanslag av 13,000
kronor. Liknande beslut fattades även av 1926 års riksdag beträffande
budgetåret 1926—1927.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen — under framhållande
av betydelsen av att möjlighet funnes för lärarna vid de allmänna
läroverken att genom studieresor i främmande länder vinna ökade kunskaper
hemställt, dels att de tidigare i reservationsanslaget ingående an -

297

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

slagsposterna till resestipendier måtte ånyo där uppföras, dels ock att å
extra stat måtte anvisas medel till förstärkande av nämnda anslagsposter
med belopp av respektive 15,000 kronor och 6,000 kronor.

Förhållandena medgiva beklagligtvis ännu ej, att anslag till resestipendier
beviljas i den utsträckning, som tidigare varit möjligt. Jag ser mig därför
ej i stånd att nu tillstyrka resestipendieanslagens återuppförande å det ordinarie
reservationsanslaget till de allmänna läroverken. Då det likväl synts
mig vara synnerligen angeläget, att medel för ändamålet finnas tillgängliga,
åtminstone i samma utsträckning som för budgetåret 1926—1927, har jag,
varom jag här torde få erinra, under punkt 135 av 1927 års åttonde huvudtitel
hemställt om förslag till riksdagen, att till resestipendier åt lärare i främmande
levande språk vid de allmänna läroverken måtte för budgetåret 1927
—1928 anvisas ett extra reservationsanslag av 13,000 kronor. Denna min
framställning blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Såsom framgår av det föregående, har jag ej funnit mig kunna tillstyrka
någon av de framställningar, som jag i det föregående omförinält och vilkas
tillmötesgående skulle medfört en höjning av reservationsanslaget till de
allmänna läroverken. Emellertid torde jag böra i detta sammanhang yttra
några ord angående ett par omständigheter, som nära beröra frågan om
anslagets storlek.

Jag har förut erinrat om att 1925 års riksdag på förslag av Kungl. Maj: t
beslöt ur reservationsanslaget utbryta de för ålderstillägg avsedda anslagsmedlen
och uppföra dem såsom ett särskilt förslagsanslag å 1,122,000 kronor.
Samtidigt bestämdes reservationsanslagets storlek till 6,666,066 kronor.
Jag erinrar ock därom, att riksdagen sedan många år tillbaka årligen anvisat
medel å extra stat till förstärkning av vissa i reservationsanslaget ingående
anslagsposter, bland dem poster avseende arvoden åt extra lärare
ocli vikarier samt för oförutsedda behov samt extra arvoden åt gymnastiklärare,
åt teckningslärare, åt musiklärare och åt handarbetslärarinnor. Ifrågavarande
förstärkningsanslag sammanföras bokföringsvis med de ordinarie
anslagsposter, till vilka de höra.

En granskning av riksräkenskapsverkets budgetredovisning för budgetåret
1925—1926 — alltså det första år, under vilket riksstat»! upptagit de
nämnda anslagen vid sidan av varandra — visar, att reservationsanslaget
och de nyss omförmälda förstärkningsanslagen tillhopa utgjort 7,336,361
kronor, under det att utgifterna från dessa anslag utgjorde 7,638,383 kro
nor. Med tagen hänsyn till särskilda uppbördsmedel under anslaget å sammanlagt
101,461 kronor 67 öre, skulle nettobeloppet av den å anslagen belöpande
merutgiften hava utgjort 200,560 kronor 33 öre.

Samtidigt visar det sig emellertid, att förslagsanslaget till ålderstillägg
lämnat en behållning av ej mindre än 164,212 kronor 28 öre, vilket belopp
således tillförts kassafonden.

Då i samband med framläggandet för 1925 års riksdag av förslaget om

298

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ålderstilläggens uppförande som ett särskilt anslag ny beräkning företagits
av storleken å såväl reservationsanslaget som summan av ålderstilläggen,
syntes det av budgetredovisningen angivna resultatet av det första året anmärkningsvärt,
och jag fann mig därför föranlåten att ombesörja en undersökning
av hithörande förhållanden. Undersökningen visade, att heloppet
av de ålderstillägg, som faktiskt belöpte på budgetåret 1925—1926, bör hava
utgjort 1,111,778 kronor 22 öre, således understigande det beviljade anslaget
med allenst 10,221 kronor 78 öre. Anslagsberäkningen synes alltså
hava varit exakt nog. Det framgår också av nämnda undersökning, att de
sammanlagda utgifterna å reservationsanslaget jämte dithörande förstärkningsanslag
kunna beräknas hava uppgått till 7,461,795 kronor 14 öre samt
att, då vid årets ingång fanns en reservation å anslaget av 127,127 kronor
56 öre, en reservation av 80,557 kronor 73 öre skulle varit att överföra till
budgetåret 1926—1927.

Den brist på överensstämmelse, som sålunda konstaterats, synes bero på
förbiseende vid rekvisitioner från de ifrågavarande anslagen i så måtto, att
vissa belopp, som rätteligen bort påföras ålderstilläggsanslaget, i stället påförts
reservationsanslaget (inklusive förstärkningsanslagen).

Jag vill i detta sammanhang omnämna, att åtgärder vidtagits i syfte att
för framtiden förebygga en dylik sammanblandning av anslagen samt att
genom infordrande av närmare uppgifter från läroverken rörande deras
medelsrekvisitioner för budgetåret 1925—1926 skapa en säkrare grundval
för bedömande av frågan, i vilken mån utgifterna under reservationsanslaget
överstigit det i riksstaten för nämnda budgetår upptagna anslagsbcloppet.

Då det tydligen är önskvärt, att de olika anslagen belastas i full överensstämmelse
med sina ändamål, synes en omföring av de oriktigt påförda
beloppen böra ske och torde kunna verkställas genom riksräkenskapsverkets
försorg.

Enligt den förenämnda av mig föranstaltade utredningen har gjorts sannolikt
att reservationerna å anslaget under budgetåret 1925—1926 rätteligen
böra beräknas hava minskats från 127,127 kronor 56 öre till 80,557 kronor
73 öre eller således med 46,569 kronor 83 öre. Den slutsatsen ligger då
nära till hands, att anslaget blivit för knappt beräknat. Undersökningen
bär dock ej bestyrkt ett sådant antagande utan snarare givit vid handen,
att nedgången i beloppet av reservationerna beror dels därpå, att retroaktivt
beviljade ålderstillägg fortfarande belasta reservationsanslaget, dels — och
huvudsakligen — på för högt beräknade rekvisitioner. Då jag utgår ifrån
att vid den närmare undersökning av utgifterna under nu ifrågavarande
anslag, vilken torde komma att verkställas inom riksräkenskapsverket, omföring
till reservationsanslaget kommer att ske av de belopp, som oriktigt
blivit påförda anslaget, och att anslaget därvid kommer att vid ingången
av nu löpande budgetår utvisa tillgång i form av reservationer till avsevärt
belopp, anser jag mig sakna anledning att av berörda skäl påkalla
en höjning av anslagsbeloppet. Ännu något års erfarenhet torde göra det

299

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lättare att mera exakt bedöma hithörande förhållanden och således ock att
avgöra, om till äventyrs någon förhöjning av anslaget är erforderlig.

Vad beträffar det för ålderstillägg avsedda förslagsanslaget, har jag, då
av den verkställda undersökningen att döma, någon jämkning av anslagsbeloppet
ej nu är behövlig, redan i samband med avlåtandet av statsverkspropositionen
hemställt om äskande av samma belopp som för budgetåret
1926—1927, och Kungl. Maj:t har bifallit denna min hemställan.

Slutligen har jag att yttra mig om det extra anslaget till extra och vikarierande
ämneslärare. I det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna
läroverken ingår en anslagspost till arvoden åt extra lärare och vikarier
samt för oförutsedda behov. Denna anslagspost bestämdes av 1918 års
lagtima riksdag till 250,000 kronor. Enär det i anslagsposten ingående belopp,
som beräknats för avlönande av extra lärare och vikarier, ej varit
tillräckligt härför, har riksdagen under åtskilliga år på extra stat beviljat
särskilda anslag för ändamålet. För budgetåret 1926 1921 har härför be viljats

ett extra anslag av 624,500 kronor. Med detta anslag beräknades
att kunna tillgodose ett lärarbehov motsvarande sammanlagt 229 extra
ämneslärare.

Genom beslut den 18 juni 1926 anvisade Kungl. Maj:t för avlönande
under läsåret 1926—1927 av extra ämneslärare vid de allmänna läroverken
högst 737,900 kronor att utgå från det i reservationsanslaget till de allmänna
läroverken ingående anslaget till arvoden åt extra lärare och vikarier
samt för oförutsedda behov ävensom från ovanherörda extra anslag å
624,500 kronor.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 27 september 1926 meddelat, att antalet
klassavdelningar blivit något mindre än som beräknats, och att för
läsåret 1926—1927 behövt anställas endast 211 extra lärare samt timlärare
med 289 veckotimmar, vilket tillsammans kunde anses motsvara 222 extra
lärare i stället för beräknade 229. Av det för budgetåret 1926—1927 beviljade
extra anslaget å 624,500 kronor kunde alltså 23,100 kronor (< X 3,300
kronor) beräknas icke behöva tagas i anspråk. Överstyrelsen, som emellertid
för nästkommande budgetår räknar med ökat behov av extra lärarkrafter
på grund av, bland annat, ytterligare uppdelning i parallellavdelihngar,
hemställer om beviljande för budgetåret 1926- 1927 av extia anslag
för nu ifrågavarande ändamål till nu utgående belopp, 624,500 kronoi.

Vid beräkningen av ifrågavarande anslag bör man utgå Irån det belopp,
som under budgetåret 1925—1926 tagits i anspråk, eller 601,400 kronor.
Lägger man härtill det belopp, 16,910 kronor, som, på sätt jag förut omnämnt,
skulle erfordras för genomförandet under budgetåret 1927 1928 av

mina framställda förslag, blir hela det för samma budgetår behövliga anslagsbeloppet
618,310 kronor eller i avrundat tal 618,300 kronor. Jag hemställer,
att detta belopp måtte äskas av riksdagen.

300

Samman fattning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Sammanfattar jag nu de anslagsbehov, som här äro i fråga, visar det
sig, att det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna läroverken, nu
6,666,066 kronor, bör höjas med 66,950 kronor till 6,733,016 kronor eller
med någon avrundning till 6,733,000 kronor. Det extra anslaget till extra
och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken åter skulle, såsom
nyss nämnts, bestämmas till 618,300 kronor. Vad beträffar anslaget till
extra arvoden åt övningslärare, har detta redan blivit av riksdagen äskat
med bestämt belopp. Min nu förevarande plan förutsätter eu ökad kostnad
i detta hänseende av 8,827 kronor. Då Kungl. Maj:t redan föreslagit
riksdagen att höja ifrågavarande anslag med 4,000 kronor samt lärjungarna
i de klasser av under ombildning varande kommunala mellanskolor, som
vårterminen 1928 skulle bestridas med statsmedel, torde komma att under
återstoden av läsåret fortfarande åtminstone i viss utsträckning åtnjuta undervisning
i övningsämnen tillsammans med lärjungarna i mellanskolans
övriga klasser, torde det vara möjligt att inom ramen för de tillgängliga
medlen tillgodose de behov, som sålunda uppstå.

De kostnader, som beräknats komma att uppstå under budgetåret för
undervisning i manlig slöjd vid de nytillkommande läroverken, utgöra, som
förut nämnts, 1,190 kronor. Dessa kostnader torde böra bestridas av förslagsanslaget
till undervisning i manlig slöjd vid de allmänna läroverken.

III. Kommunala mellanskolor.

I riksstaten finnes uppfört ett ordinarie förslagsanslag till kommunala
mellanskolor, vilket anslag upprepade gånger höjts allt efter ökningen av
antalet läroanstalter av detta slag och vid dem förefintliga parallellavdelningar.
För budgetåret 1925—1926 utgick anslaget med ett belopp av

1.575.000 kronor och i riksstaten för budgetåret 1926—1927 är detsamma
uppfört med 1,650,000 kronor. Detta belopp har av skolöverstyrelsen beräknats
vara tillräckligt för ett antal av 82 kommunala mellanskolor.

Överstyrelsen föreslår nu eu förhöjning av ifrågavarande anslag till

1.725.000 kronor och anför till stöd härför huvudsakligen följande:

Antalet kommunala mellanskolor uppgick den 31 augusti 1925 till 82. Sedermera
hava tillkommit nya kommunala mellanskolor i Kungsbacka, Bollnäs,
Torsby och Lund, varjämte kommunala mellanskolan i Stockholm delats i två
skolor. Antalet erkända och av staten understödda kommunala mellanskolor
uppgår alltså för närvarande till 87. Till överstyrelsen har ingivits ansökning
om erkännande av en högre folkskola, i Alvesta, såsom kommunal
mellanskola, och sannolikt är en eller annan sådan ansökan att införvänta
under en närmare framtid. Då förevarande anslag för budgetåret 1924—
1925 utgick med omkring 1,650,000 kronor och man under budgetåret 1927

1928 måste räkna med förefintligheten av åtminstone 5 kommunala mel -

301

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lanskolor mera än under budgetåret 1924—1925, synes anslaget böra för
budgetåret 1927—1928 något höjas. Tidigare bar i allmänhet räknats med
ett statsanslag för varje kommunal mellanskola av i medeltal 15,500 kronor
för år, och skulle vid sådant förhållande erfordras en förhöjning av anslaget
med i runt tal 75,000 kronor.

Sedan åtskilliga år tillbaka finnes vidare i riksstaten uppfört ett anslag
till undervisning i manlig och kvinnlig slöjd samt handarbete vid
kommunala mellanskolor. Sin nuvarande benämning erhöll anslaget av
1920 års riksdag, som bestämde detsamma till 4,000 kronor. Sedermera har
anslaget vid olika tillfällen höjts och är i riksstaten för budgetåret 1926—
1927 upptaget med ett belopp av 26,000 kronor.

I fråga om villkor för anslagets utgående äro bestämmelser meddelade
genom kungörelse den 31 december 1920 (nr 938).

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1926 hemställt om anslag
för ändamålet för budgetåret 1927—1928.

Vad beträffar läsåret 1925—1926 hade verkställd undersökning givit vid
handen, att för sistnämnda läsår understöd utgått till 58 kommunala mellanskolor
för 39 avdelningar i manlig slöjd och 154 avdelningar i kvinnlig
slöjd och handarbete, tillhopa 193 avdelningar, med 28,950 kronor. Antalet
kommunala mellanskolor hade sedan dess ökats med 5 och uppginge
för närvarande till 87. Antagligt vore, att den utveckling, som sålunda ägt
rum, komme att i framtiden fortgå. Med hänsyn härtill och då anslaget
redan vore otillräckligt för sitt ändamål, torde det vara lämpligt att för
budgetåret 1927—1928 beräkna ett anslag, ungefärligen motsvarande det
belopp, som under senast förflutna läsår för ifrågavarande ändamål verkligen
tagits i anspråk, dock med någon förhöjning, förslagsvis till 30,000
kronor.

För de kommunala mellanskolorna är uppfört ännu ett anslag, som här bör
komma i betraktande, nämligen det extra förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring
åt lärarpersonalen. Jämlikt riksdagens beslut har från och med
år 1920 tillfällig löneförbättring utgått till lärarpersonalen vid kommunala
mellanskolor. Anslag för ändamålet utgick till en början med 130,000 kronor
för år men har sedermera vid olika tillfallen höjts och är i riksstaten
för budgetåret 1926—1927 uppfört med ett belopp av 360,000 kronor. Anslaget
har förslagsanslags natur.

Ifrågavarande löneförbättring utgår för innevarande budgetår med följande
belopp:

till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor;

» ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor;

» extra ordinarie ämneslärare, övningslärare och timlärare med belopp,
som Kungl. Maj:t bestämt i huvudsaklig enlighet med de i sådant
hänseende för budgetåret 1926—1927 gällande grunder.

Bestämmelser i fråga om löneförbättringen äro givna i kungörelse den
26 juni 1925 (nr 322).

302

Kung!. Maj .in proposition Nr 116.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen hemställt om beredande
av medel för ifrågavarande löneförbättring under budgetåret 1927
—1928 under framhållande, att, därest någon definitiv lönereglering för
kommunala mellanskolornas personal ej kunde åvägabringas till nämnda
budgetår, dylika medel fortfarande bleve erforderliga.

Då,° säger överstyrelsen, kostnaden för beredande av tillfällig löneförbättring
åt den lärarpersonal, som förefanns vid de kommunala mellanskolorna
vid utgången av vårterminen 1926, kunde beräknas till 368,176 kronor 30
öre och då lärarpersonalens antal vid sagda skolor under budgetåret 1927
—1928 snarare torde komma att överstiga än understiga antalet under budgetåret
1925—1926, ansåge överstyrelsen anslaget böra för budgetåret 1927

1928 lämpligen höjas med i runt tal 10,000 kronor samt följaktligen utgå
med ett från 360,000 kronor till 370,000 kronor förhöjt belopp.

Vid anmälan den 4 januari 1927 av anslagsbehoven under åttonde
huvudtiteln anförde jag beträffande här ifrågavarande anslag, att en rätt
väsentlig förhöjning av det förstnämnda anslaget syntes komma att visa sig
behövlig och att även slöjdanslaget torde höra undergå ökning Därjämte
syntes mig skäl föreligga att sammanföra anslagen till ett enda anslag, vars
rubrik kunde fortfarande vara: Kommunala mellanskolor. Med hänsyn till
det förslag angående viss omorganisation av det högre skolväsendet, som
jag hade för avsikt att framlägga, hemställde jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att i avbidan på proposition angående nämnda förslag
samt med beräknande att ur riksstaten komme att avföras det ordinarie
förslagsanslaget till undervisning i manlig och kvinnlig slöjd samt handarbete
vid kommunala mellanskolor, i riksstaten för budgetåret 1927—1928
beräkna det ordinarie förslagsanslaget till kommunala mellanskolor till

1,805,000 kronor. Kungl. Maj:t biföll min hemställan.

På liknande sätt och av samma skäl är även förslagsanslaget till tillfällig
löneförbättring åt lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolorna i riksstaten
för budgetåret 1927—1928 uppfört med ett till 360,000 kronor beräknat
belopp.

Mitt förslag till omorganisation av det högre skolväsendet skulle, såsom
torde hava framgått av det förut sagda, hava inverkan på storleken av de
anslag till kommunala mellanskolor, om vilka jag nyss talat. Genom statens
övertagande av sju mellanskolor från och med den 1 januari 1928
skulle uppenbarligen nämnda anslags belastning minskas. Enligt de beräkningar,
som verkställts, skulle för budgetåret 1927—1928 minskningen å
förslagsanslaget till kommunala mellanskolor, inberäkna! anslaget till slöjd,
uPPgå till 26,000 kronor samt å förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring
till 4,500 kronor, allt i runda tal.

Ser jag då till, med vilka belopp ifrågavarande anslag böra upptagas i
riksstaten för budgetåret 1927—1928, kommer jag till följande resultat.

303

Kungl. Maj;ts proposition Nr 116.

Det hittillsvarande anslaget till kommunala mellanskolor uppgår för budgetåret
1926—1927 till 1,650,000 kronor. Av riksräkenskapsverkets budgetredovisning
för budgetåret 1925—1926 framgår, att nettoutgifterna under
nämnda anslagstitel för sistberörda budgetår uppgått till 1,764,994 kronor
5 öre. Med hänsyn härtill anser jag den av skolöverstyrelsen föreslagna
anslagsökningen vara för låg. Då emellertid under innevarande budgetår
endast en ny mellanskola tillkommit — ansökning om erkännande av ännu
en mellanskola är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning
skulle man, synes det mig, kunna upptaga anslaget till det belopp, varmed
detsamma visat sig hava varit belastat under budgetåret 1925 1926, eller

i runt tal 1,765,000 kronor. Härtill skulle komma förslagsanslaget till slöjd,
vilket bör beräknas till ett till 30,000 kronor förhöjt belopp och vilket, såsom
jag förut anfört, torde böra sammanföras med det förstnämnda förslagsanslaget
till ett enda anslag med rubriken: Kommunala mellanskolor.
Det sammanslagna anslaget skulle således uppgå till 1,795,000 kronor. Som
jag nyss nämnt, beräknas emellertid den av den föreslagna ombildningen
föranledda minskningen i kostnader för de kommunala mellanskolorna utgöra
25,900 kronor. Det sammanslagna förslagsanslaget bör således bestämmas
till 1,769,000 kronor, vilket motsvarar eu ökning av 119,000 kronor
jämfört med budgetåret 1926—1927.

Beträffande förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen
vid kommunala mellanskolor, nu 360,000 kronor, har detta, av senaste budgetredovisning
att döma, ej tagits till fullo i anspråk för budgetåret 1925
1926. Mitt föreliggande förslag skulle som nämnts medföra en till 4,500
kronor beräknad minskning av detta anslag. Med hänsyn till det nu anförda
torde man vara berättigad att för budgetåret 1927 1928 upptaga an slaget

i fråga till 355,000 kronor.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att, i den mån det av mig
föreslagna förstatligandet av vissa kommunala mellanskolor genomföres,
framdeles en icke obetydlig minskning i här berörda förslagsanslag är att
förvänta.

IV. Privatläroverk.

Den fjärde grupp av anslag, som kan beröras av min här framlagda
omorganisationsplan, utgöres av anslagen till privatläroverk. Vid anmälan
inför Kungl. Maj:t av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln för budgetåret
1927—1928 tillstyrkte jag förslag till riksdagen att i avbidan på
proposition om viss omorganisation i riksstaten beräkna det ordinarie reservationsanslaget
till privatläroverk till 760,500 kronor samt det extra förslagsanslaget
till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privat läroverken
till 2,395,000 kronor. Kungl. Maj:t beslöt i enlighet med min tillstyrkan.

304

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Vad förstnämnda anslag beträffar, får jag erinra om att från detsamma
utgår understöd åt ett flertal enskilda läroanstalter. Anslaget omfattar fyra
olika anslagsposter, avsedda för enskilda mellanskolor, högre flickskolor,
högre goss- och samskolor samt enskilda lärarinneseminarier.

Från och med år 1922 har anslaget utgått med ett belopp av 751,000
kronor, varvid dock bör erinras, att detsamma för budgetåret 1924—1925
var i riksstaten upptaget med endast 675,000 kronor, beroende därpå att
samtidigt ett belopp av 76,000 kronor beräknades skola tagas i anspråk av
besparingar, som under årens lopp uppstått å anslaget.

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört, skulle genomförandet
av min organisationsplan i flera avseenden inverka på privatläroverkens
ställning. Berörda inverkan skulle emellertid endast i ganska ringa mån
göra sig gällande under budgetåret 1927—1928, främst av det skälet, att
mitt förslag skulle i huvudsak börja genomföras först med ingången av
läsåret 1928—1929. Beträffande de hänseenden, i vilka anslagsbehoven skulle
röna inflytande av förslaget, kommer jag att nu yttra mig. I samband
därmed vill jag redogöra för de anslagsäskauden, som framställts beträffande
privatläroverken.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen upptagit till övervägande
frågan, huruvida någon ändring beträffande beloppet av de olika
i anslaget ingående anslagsposterna kunde anses erforderlig, och har vid
beräkningen av anslagsbehovet sökt ledning bland annat av de ansökningar om
understöd, som för tiden 1 januari 1925—30 juni 1927 gjorts av vederbörande
läroanstalter, samt av storleken av de understöd, som genom Kungl.
Maj:ts beslut den 23 juli 1926 beviljats privatläroverken för budgetåret
1926—1927.

Vid sin undersökning har skolöverstyrelsen granskat var och en av de i
reservationsanslaget ingående anslagsposterna i den ordning, de äro upptagna
i riksstaten.

A. Enskilda mellanskolor. Den för enskilda mellanskolor avsedda anslagsposten
har vid olika tillfällen nedsatts och utgör nu 20,000 kronor. Statsunderstödet
till dylik skola kan årligen utgå med högst 4,800 kronor, varjämte
skola, däri flickor undervisas, kan erhålla ett särskilt understöd till
undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 600 kronor.

Beträffande denna anslagspost anför skolöverstyrelsen i huvudsak följande.

För budgetåret 1926—1927 hade sammanlagt blott 19,000 kronor tagits
i anspråk för understödjande av 5 skolor; en skola, som tidigare erhållit
understöd, hade nämligen från och med år 1926 omändrats till kommunal
mellanskola. Då det emellertid syntes önskvärt och kunde visa sig befogat,
att understöd till förhöjt belopp tilldelades en eller ett par av här ifrågavarande
skolor, varförutom möjligen någon ny anslagsberättigad skola kunde
tillkomma, ansåge överstyrelsen, att anslagsbeloppet, 20,000 kronor, tills
vidare borde bibehållas oförändrat.

305

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag, särskilt med hänsyn till den
redaktion i avseende å understödsbelopp, som måst vidtagas för här berörda
läroanstalter, att anslagsposten bör bibehållas oförändrad. Mitt organisationsförslag
inverkar icke på beloppets storlek, vare sig under budgetåret
1927—1928 eller senare.

B. Högre flickskolor. Anslagsposten till högre flickskolor utgör för närvarande
470,000 kronor. Till sådan skola kan utgå ett årligt statsunderstöd
av högst 5,200 kronor, varjämte skolan kan erhålla särskilt understöd till
undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 1,000 kronor årligen. Till
gymnasium, som är förbundet med flickskola, kan ytterhgare utgå understöd
med högst 2,000 kronor årligen.

För budgetåret 1926—1927 utgår understöd åt 81 skolor med sammanlagt
470,400 kronor.

I fråga om förevarande anslagspost har skolöverstyrelsen anfört:

Överstyrelsen hade ej anledning att under den närmaste framtiden räkna
med någon förändring i antalet statsunderstödda högre flickskolor. För budgetåret
1926—1927 hade sammanlagt begärts såsom understöd 486,800 kronor,
medan med tillämpning av gällande grunder ett belopp av 499,800
kronor kunnat utgå. Det för samma år utdelade anslagsbeloppet fördelade
sig med 408,300 kronor för undervisningen i allmänhet, 20,300 kronor för
gymnasier och 41,800 kronor för undervisningen i huslig ekonomi. Givetvis
kunde eller borde ej alla anslagsberättigade skolor komma i åtnjutande av
maximiunderstöd. Detta hade för övrigt ej varit möjligt bl. a. av bristen
på tillgängliga medel, som gjort, att avknappningar måst göras även i åtskilliga
fall, där det varit särdeles önskvärt och befogat, att understödet
kunnat utgå med högre belopp än som skett. Detta gällde särskilt understöden
till undervisning i huslig ekonomi, vilken undervisning vid de högre
flickskolorna under årens lopp allt mer vunnit terräng. År 1913 hade 45
högre flickskolor erhållit anslag till sådan undervisning, år 1916 56, år 1919
58, och budgetåret 1926—1927 70 skolor. Endast 17 av de 70 skolorna
hade till undervisning i huslig ekonomi fått understöd med det belopp, vartill
de författningsenligt varit berättigade. Med hänsyn till betydelsen av
denna undervisning framstode det såsom ett önskemål, att man beträffande
densamma i högre grad än som under de senare åren varit möjligt, måtte
kunna tillmötesgå skolornas berättigade framställningar om understöd. Då
detta syfte ej kunde nås genom avknappningar på understöden i övrigt,
vilka ändock måst avsevärt nedskäras, ansåge överstyrelsen att anslagsposten
till högre flickskolor, särskilt för att möjliggöra något rikligare understöd
till undervisningen i huslig ekonomi, borde förhöjas, förslagsvis med 5,000
kronor.

Mitt föregående förslag innebär, att sex flickskolor förutsättas bliva indragna
i samband med den omorganisation av vissa läroverk, som jag ifrågasätter.
Då denna skulle taga sin början först med läsåret 1928—1929, kommer
åtgärden icke att inverka på anslagsbehoven för budgetåret 1927—1928.

Vad beträffar de följande budgetåren, kommer givetvis de sex skolornas

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. 101 höft. (Nr 116.) 20

Departe mentschefen.

306

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

indragning att föranleda en successiv minskning av reservationsanslaget till
privatläroverken. Det möter svårigheter att exakt beräkna, huru stor en
sådan minskning kan bliva, bland annat därför, att man knappast kan
förutse, om avvecklingen kommer att försiggå i jämn takt eller ej. I varje
fall kan den härav föranledda anslagsminskningen ej inträda, förrän avvecklingen
nått den klass, den fjärde, där statsbidraget börjar utgå. Detta inträffar
tidigast under läsåret 1931—1932. Den slutliga anslagsminskningen,
då avvecklingen helt genomförts, kan beräknas till ungefär 33,000 kronor.

Jag har nu att uttala mig om den framställning i avseende på förevarande
anslagspost, som gjorts av skolöverstyrelsen och för vilken jag nyss
redogjort.

De uppgifter om det konstaterade behovet av understöd till högre flickskolor,
som sammanställts av skolöverstyrelsen, visa tydligt, att anslagsposten
är mycket knappt beräknad. Jag finner det visserligen riktigt, att en skola
ej utan vidare får högsta möjliga statsunderstöd, endast därför att hon fyller
för understöds erhållande stadgade villkor. Men å andra sidan måste jag
anse det rimligt, att den reduktion, som göres, får bestämmas huvudsakligen
med hänsyn tagen till vederbörande skolas kvalitet och yttre villkor och
mindre av knapphet i avseende å anslagets storlek. Särskilt torde det vara
undervisningen i huslig ekonomi, som fått vidkännas reduktion. Detta
finner jag otillfredsställande, så mycket mer som det här gäller en undervisning,
om vars stora värde såväl ur allmänt samhällelig som ur pedagogisk
synpunkt väl blott en mening kan råda. Till allt detta kommer, att antalet
statsunderstödda flickskolor under senare år ökats med två.

Jag anser således goda skäl föreligga för en mindre förhöjning av här
ifrågavarande anslagspost och finner den av skolöverstyrelsen föreslagna
ökningen med 5,000 kronor vara lämplig.

C. Högre goss- och samsJcolor. Den för högre goss- och samskolor avsedda
anslagsposten utgör för närvarande 232,500 kronor. Enligt gällande författningar
kan statsunderstödet till högre gosskola eller högre samskola utgå
med högst 9,000 kronor för det skolstadium, som motsvarar realskolan, och
med högst 6,000 kronor för det stadium, som motsvarar gymnasiet, varjämte
dylik läroanstalt, som i större omfattning anlitar manliga lärarkrafter,
kan för varje av manlig lärare bestridd veckotimme till det antal, som
Kungl. Maj:t i varje fall bestämmer, erhålla ett bidrag av 20 kronor årligen.
Dessutom kan till sådan läroanstalt, varom här är fråga, efter särskilda
grunder utgå dels understöd till undervisning i huslig ekonomi med
högst 1,500 kronor för år, dels understöd till undervisning i slöjd eller
annat därmed jämförligt praktiskt arbete med högst 2,000 kronor årligen.

För budgetåret 1926—1927 utgår statsunderstöd till 15 läroanstalter av
detta slag.

307

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Med skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen överlämnat
en till Kungl. Maj:t ställd ansökning från styrelsen för Motala samskola,
däri hemställts, dels att skolans gymnasium måtte av tillgängliga medel
komma i åtnjutande av statsbidrag för läsåret 1926—1927, dels ock att
Kungl. Maj:t måtte ingå till 1927 års riksdag med begäran om lämpligt
tillägg till av riksdagen redan beviljat statsunderstöd åt privatläroverken
samt att, därest detta tillägg av riksdagen beviljades, detsamma måtte tilldelas
Motala kommunala samgymnasium.

Om nu berörda läroanstalt har jag i det föregående talat. Jag vill bär
blott erinra om att densamma omfattar dels en kommunal mellanskola,
dels ett på mellanskolans tredje klass byggt 4-årigt gymnasium. Gymnasiet,
som numera omfattar såväl latin- som reallinje, står under skolöverstyrelsens
inseende, och dess föreståndare har rätt att anställa studentexamen.

Skolöverstyrelsen har efter en närmare redogörelse för Motala samskola
och dess förhållanden förklarat sig anse gymnasiet förtjänt av att erhålla
statsunderstöd. Emellertid, fortsätter överstyrelsen, vore anslaget till högre
goss- och samskolor till fullo taget i anspråk för budgetåret 1926—1927,
och enligt vad överstyrelsen under hand inhämtat från riksräkenskapsverket,
funnes inga besparingar på reservationsanslaget till privatläroverk att tillgå,
då anslaget tvärtom balanserade med en mindre brist vid början av budgetåret
1926—1927. Under sådana förhållanden hade överstyrelsen funnit
sig förhindrad att tillstyrka något statsunderstöd till förevarande gymnasium
för budgetåret 1926—1927. För kommande år syntes dock möjlighet
för beviljande av sådant understöd till Motala gymnasium böra beredas, och
detta kunde knappast ske på annan väg än genom någon förhöjning av
anslaget till högre goss- och samskolor.

Nu utginge liksom under flera föregående år understöd från detta anslag
till 15 läroanstalter med ett belopp av tillsammans 232,500 kronor.
Sammanlagda beloppet av det understöd, som dessa 15 skolor begärt för
år 1926—1927, uppginge till omkring 271,600 kronor efter avdrag av de belopp,
som några skolor begärt utöver vad de författningsenligt kunnat erhålla.

Det maximiunderstöd, som kunnat utgå till de 15 läroanstalterna för budgetåret
1926—1927, kunde beräknas till omkring 285,900 kronor. Ingen
av ifrågavarande läroanstalter hade erhållit understöd till maximibelopp.

Av det för berörda år beviljade understödsbeloppet, 232,500 kronor, hade
151,500 kronor anvisats såsom understöd till undervisningen i allmänhet,
62,650 kronor för anlitande i större omfattning av manliga lärarkrafter och
18,350 kronor till undervisning i särskilt praktiska ämnen (huslig ekonomi,
slöjd m. m.).

I de av läroanstalterna begärda beloppen till undervisningen i allmänhet
hade avsevärda reduktioner måst vidtagas, likaså i understöden till manliga
lärarkrafter. Avknappningarna hade enligt överstyrelsens mening i några
fall varit större än de bort vara, om rikligare medel funnits, och medel att
understödja en nytillkommen skola syntes ej skäligen böra avägabringas
genom ytterligare avknappningar på anslagen till de hittills understödda
läroanstalterna. Ett dylikt understöd borde därför beredas genom någon
förhöjning av anslaget till högre goss- och samskolor, och överstyrelsen

308

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

förordade därför en höjning av detsamma med 7,500 kronor, från 232,500
kronor till 240,000 kronor.

Departe mentschefen.

De högre goss- och samskolorna skulle, såsom framgår av min föregående
framställning, föga beröras av mitt organisationsförslag. I ekonomiskt avseende
skulle ingen direkt inverkan göra sig gällande åtminstone icke under
budgetåret 1927 1928. Det återstår mig således att närmare granska de

framställningar om anslag, för vilka jag nyss redogjort. Dessa avse, som
nämnt, en höjning av nu ifrågavarande anslagspost dels för att bereda möjlighet
till anslag åt gymnasiet vid Motala samskola, dels ock för att kunna
något öka understöden till manliga lärarkrafter. Beträffande understöd åt
Motala samskolas gymnasium får jag erinra om att jag i det föregående
föreslagit, att den i nämnda sämsk'' >la ingående kommunala mellanskolan
skulle från och med den 1 januari 1928 övertagas av staten för att successivt
ombildas till eu samrealskola. Då, därest detta förslag bifalles, Motala
stad skulle beredas en betjTdande förmån — även från ekonomisk synpunkt
synes det mig, som om åtgärd för understödjande av gymnasiet
nu ej borde vidtagas.

Jag inser, att ökade anslagsmedel till understöd åt manliga lärarkrafter
kunna vara önskvärda, men finner mig under nuvarande omständigheter ej
kunna förorda någon anslagshöjning för detta ändamål. Nu ifrågavarande
anslagspost torde alltså böra upptagas med oförändrat belopp, 232,500 kronor.

T>. Enskilda lärarinneseminarier. Den fjärde i reservationsanslaget till
privatläroverk ingående anslagsposten är avsedd för enskilda lärarinneseminarier
och utgör för närvarande 28,500 kronor. Med detta belopp har anslagsposten
utgått från och med år 1919.

Understöd från detta anslag åtnjutes sedan åtskilliga år tillbaka av tre
högre lärarinneseminarier, privata högre lärarinneseminariet i Stockholm,
Anna Sandströms högre lärarinneseminarium i Stockholm och högre lärarinneseminariet
vid stiftelsen Kjellbergska flickskolan i Göteborg.

Fråga har under de senaste åren uppstått, huruvida ej överproduktion
av lärarinnor ägde rum samt om ej på grund därav en begränsning av
verksamheten vid de enskilda högre lärarinneseminarierna borde ske. Jag
torde här böra i korthet erinra om behandlingen av denna fråga vid 1925
och 1926 års riksdagar.

I samband med sina beslut om ändrade — och skärpta — bestämmelser
och villkor beträffande statsunderstöd åt enskilda läroanstalter samt avlöning
och tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid dylika läroanstalter anhöll
1925 års riksdag ej mindre om skyndsam utredning rörande behovet av vid
högre lärarinneseminarium utbildade lärarinnor än även om vidtagande av
de åtgärder, som kunde befinnas erforderliga för begränsning av de enskilda
högre lärarinneseminariernas verksamhet. Utredningen i fråga verkställdes
av skolöverstyrelsen, som med skrivelse den 5 november 1925 överlämnade

309

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

densamma till Kungl. Maj:t. Den utmynnade i en hemställan om förslag till
riksdagen att besluta, att vid utdelande av statsunderstöd till de enskilda
seminarierna för budgetåret 1927 —1928 skulle iakttagas, att årsavdelning
för intagning av nya lärarinneelever finge för sagda år efter Kungl. Maj:ts
beprövande upprättas endast vid ett av de ifrågavarande seminarierna samt
att med avseende på tiden efter nämnda år det skulle tillkomma Kungl.
Maj:t att på framställning från skolöverstyrelsen efter förnyad undersökning
av förhållandena tills vidare för varje år bestämma, i vad mån avdelning
för nyintagning av lärjungar finge upprättas vid de särskilda enskilda seminarierna.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 7 januari 1926 vid anmälan
inför Kungl. Maj:t av frågor rörande utgifterna under åttonde huvudtiteln
för budgetåret 1926—1927 anförde föredragande departementschefen, att den
verkställda undersökningen visat, att man haft grundad anledning antaga,
att lärarinneproduktionen vid de högre lärarinneseminarierna varit för stor.
Den visade vidare, att denna överproduktion icke vore av övergående
natur samt att de från universitet och högskolor kommande lärarinnorna,
vilkas antal vore statt i ökning, väsentligen bidroge till det ökade antal
lärarinnor, som saknade anställning. Departementschefen ansåge det emellertid
bättre att indraga statsbidrag till ett seminarium än att, såsom skolöverstyrelsen
föreslagit, varje år antaga nya elever endast vid ett eller två
av de tre enskilda seminarierna. Med hänsyn härtill hade departementschefen
anmodat överstyrelsen att inkomma med förslag beträffande den ordning,
i vilken de nu statsunderstödda privata lärarinneseminarierna borde
förlora rätten till statsanslag.

Det sålunda begärda förslaget avgav skolöverstyrelsen i skrivelse den 7
december 1925, däri överstyrelsen som sin mening uttalade, att en indragning
av anslag syntes i första hand böra drabba Anna Sandströms högre
lärarinneseminarium och i andra hand privata högre lärarinneseminariet i
Stockholm. Först i tredje rummet borde en sådan åtgärd vidtagas beträffande
det Kjellbergska seminariet i Göteborg.

I sitt nyssberörda yttrande anslöt sig departementschefen till detta skolöverstyrelsens
förslag och ansåg därför, att någon nyintagning av elever
vid Anna Sandströms seminarium icke borde ske under år 1926. Följaktligen
borde statsanslaget till detta seminarium för läsåret 1926—1927 beräknas
för endast andra och tredje årsavdelningarna. I enlighet med departementschefens
hemställan föreslog Kuugl. Maj:t alltså riksdagen att minska
reservationsanslaget till privatläroverken med 1,500 kronor, d. v. s. årsanslaget
till en årskurs. Hela anslaget föreslogs sålunda utgå med 749,500 kronor.

Inom riksdagen väcktes sedermera en motion, däri hemställdes, att riksdagen,
i syfte att bereda Anna Sandströms seminarium samma årsanslag
som det förut haft, ville öka det av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
föreslagna ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk med 1,500 kronor.

Riksdagen anförde i sin skrivelse nr 8 A i denna fråga följande:

På grund av den av skolöverstyrelsen och departementschefen förebragta
utredningen finner riksdagen det vara ställt utom allt tvivel, att åtgärder
böra vidtagas för en inskränkning av antalet vid de högre lärarinneseminarierna
nyutbildade lärarinnor i landet. Riksdagen finner jämväl, att
denna inskränkning måste erhålla minst den omfattning, som Kungl. Maj:ts
föreliggande förslag innebär. Emellertid har riksdagen med hänsyn till vad
i motionen anförts funnit skäligt, att ett års ytterligare respittid må bero -

310

Kungl. Maj;ts proposition Nr 116.

das den eller de läroanstalter, som må komma att träffas av de förestående
inskränkningarna, och har därför beslutat, att anslag skall för budgetåret
1926 1927 i full utsträckning utgå till Anna Sandströms högre lärarinne seminarium.

Riksdagen förutsätter emellertid, att förslag om inskränkning
i ifrågavarande lärarinneproduktion förelägges nästkommande års riksdag
och torde det därvid få bero på förnyat övervägande från Kungl. Maj:ts
sida, huruvida inskränkningen i fråga bör äga rum genom indragning av
Anna Sandströms högre lärarinneseminarium eller privata högre lärarinneseminariet
i Stockholm eller ock tilläventyrs genom annan anordning, såsåsom
t. ex. nyintagning av elever vartannat år alternerande vid nämnda
båda seminarier.

Riksdagen anmälde slutligen, att riksdagen uppfört det ordinarie reservationsanslaget
till privatläroverk, 751,000 kronor, med oförändrat belopp.

Vid föredragning av riksdagens berörda skrivelse den 28 maj 1926 anbefallde
Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att efter verkställd närmare utredning
senast den 1 oktober 1926 till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
de åtgärder, som kunde höra vidtagas i det av riksdagen angivna syftet.

I sin skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen, i avvaktan på
resultatet av den överstyrelsen anbefallda utredningen, förordat, att här
ifrågavarande anslagspost måtte för budgetåret 1927—1928 beräknas till

27,000 kronor.

Sedermera har överstyrelsen med skrivelse den 30 september 1926 överlämnat
den begärda utredningen. Vid skrivelsen voro fogade 9 bilagor.
Den ingående och vidlyftiga utredningen torde jag få här återgiva i dess
viktigaste delar.

Överstyrelsen erinrar till en början om sin förut omnämnda, den 5 november
1925 avgivna utredning rörande behovet av vid högre lärarinneseminarium
utbildade lärarinnor in. m. (se 1926 års åttonde huvudtitel, p. 123).
För den nu anbefallda fortsatta utredningen hade överstyrelsen till komplettering
av de då infordrade uppgifterna infordrat ytterligare uppgifter
avseende dels läsåret 1925—1926, dels läsåren 1926—1928, vilka uppgifter
bearbetats och delvis sammanställts i de yttrandet medföljande bilagorna.

Genom de infordrade uppgifterna hade överstyrelsen för angivna år sökt
få en överblick över å ena sidan platstillgången eller behovet av lärarlnn«r
,me(^ avgångsexamen från högre lärarinneseminarium eller en därmed
jämförlig utbildning och å andra sidan tillgången på lärarinnekrafter
för besättande av de lediga platserna. Med avseende på platstillgangen
hade undersökningen omfattat ej blott privatläroverken utan även
statens normalskola för flickor, statens samskolor samt kommunala mellanskolor
och högre folkskolor. Enligt de lämnade uppgifterna uppgick antalet
lärarmneplatser av nu ifrågavarande art, som varit att tillträda under
läsåret 1925—1926, till 66. Motsvarande siffror förläsåren 1920—1925 voro
för de särskilda åren respektive 109, 119, 107, 88 och 71. Detta gåve för
perioden 1920—1926 en medelsiffra av något mer än 93 för år.

På grund av de år 1925 skärpta bestämmelserna rörande lärarinnornas
undervisningsskyldighet hade 24 lärarinnebefattningar indragits med läsåret

311

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

J924—1925 och 17 med läsåret 1925—1926. Tidigare hade sådana indragningar
endast undantagsvis förekommit.

Vad anrnnge tillgången på lärarmnekrafter for besättande av de lediga
platserna framginge av inhämtade uppgifter, att från ^tredje avdelningen av
de fyra högre lärarinneseminarierna under läsåret 1925 1916 utexaminerats

83 lärarinnor. Motsvarande siffror för läsåren 1920-1925 vore för de särskilda
åren respektive Öl, 63 61, 70 och 85 lärarinnor. Sålunda hade i
medeltal under perioden 1920-1926 utexaminerats 69 lärarinnor om året.
Då antalet lärjungar i varje avdelning kunde uppgå till 25 skulle antalet
utexaminerade lärarinnor kunna tänkas nå upp till omkring 100. De flesta
av dessa år hade antalet stannat långt därunder, då tillströmningen under
de egentliga krisåren betydligt minskats. Aven under de senaste aren hade
en minskning ägt rum, sannolikt på grund av de försämrade utsikterna.

Av de meddelade sifferuppgifterna framginge, att medan tillgången på lediga
platser under den ifrågavarande tidsperioden tämligen konstant minskats, antalet
av de samtidigt från de högre seminarierna utexaminerade lärarinnorna
avsevärt vuxit. Under det att antalet sådana lärarinnor under periodens
första år långt ifrån täckte behovet, hade deras antal under de bada senaste
åren överskridit antalet samma år ledigblivna platser, om ock e] mera
avsevärt. Men därjämte borde beaktas att ett avsevärt antal_ kvinnliga studerande
årligen vid universitet och högskolor avlade examina, som förde
dem över till lärarinnebanan. Under åren 1920—1925 avlades filosofisk
ämbetsexamen, som närmast vore avsedd att meddela lärarutbildning, av
sammanlagt 141 kvinnliga studerande, (av dem 33 under 192o), i medeltal
sålunda omkring 23 om året, av vilka säkerligen ett e] ringa antal inträtt
på lärarinnebanan. Under samma tidsperiod avslutades provårskurs vid
högre allmänt läroverk eller folkskoleseminarium av sammanlagt o7 kvinnliga
lärarkandidater (9 under år 1925) eller av i medeltal inemot 10 om
året. Inräknades dessa, som dock på grund av sm utbildning vore behöriga
jämväl till adjunktstjänst vid de allmänna läroverken bland de lararmnekrafter
som under läsåren 1920—1926 varit disponibla för de lediga ararinnetjänster,
vilka därjämte varit tillgängliga för semmarieutbi dåde lärarinnor
förhöjdes medelsiffran 69 till 79 för år; medräknades samtliga kvinnliga
studerande, som under motsvarande år avlagt filosofisk ämbetsexamen,
stege den årliga medelsiffran för antalet disponibla nya lärarinnor med högre
utbildning till 92 eller i det närmaste till medeltalet för lediga platser.
Såge man till det faktiska antalet lediga platser och nytillkomna lärarinnor
med högre utbildning, hade särskilt under de båda senaste åren de senares
antal varit avsevärt större än platstillgången. Härtill komme att skolornas
behov av lärarinnekrafter till en del täcktes av lärarinnor, som sokt sin utbildning
på andra vägar än dem, som ovan tagits i beräkning. Sålunda
avlade åtskilliga kvinnliga studerande filosofie kandidatexamen. Under aren
1920—1925 avlades denna examen av sammanlagt 212 kvinnliga studerande,
därav 47 under år 1925. Många av dessa fortsatte studierna för att avlägga
filosofisk ämbetsexamen, men ej så fa torde omedelbarligen ingå på
lärarinnebanan. Andra avlade teologisk examen, andra åter utexaminerades
från folkskoleseminarium och kompletterade senare sm utbildning. A andra
sidan hade åtskilliga av de från de högre seminarierna utexaminerade fararinnorna
av olika anledningar ej inträtt på lärarinnebanan.

Efter att hava ytterligare lämnat eu del sifferuppgifter uttalar sig skolöverstyrelsen
om möjligheten att få en säker uppfattning av forhållandet
mellan tillgång och efterfrågan på lärarinnor.

312

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

Fullt pålitlig upplysning härom vore svår att få, men de inhämtade uppgi
terna gave vid handen, att svårigheterna för lärarinnorna att vinna önskvärd
anställning efter hand vuxit, särskilt under de båda sista åren, och att det
Pa!a,gllgt> att det »u funnes ett avsevärt överskott av lärarinnor, vilka ei erhålht
sådan anställning, som de med sin utbildning torde hava avsett att ernå.

Enligt de i samband med 1925 års utredning från seminarierna lämnade
uppgifterna hade av de under läsåret 1924-1925 utexaminerade lärarinnorna
85 till antalet, endast 27 fått plats vid under överstyrelsens inseende
stående laroanstalter och 7 vid andra skolor, medan 21 vunnit anställning i
familj och de Övriga 19 tills vidare voro utan lärariuneanställning och eventuellt
agnat sig åt annan verksamhet. Motsvarande från seminarierna nu
inhamtade uppgifter beträffande de under läsåret 1925—1926 utexaminerade
lararinnorna inalles 83, gåve vid handen, att av dessa endast 25 erhållit
plats vid under överstyrelsens inseende stående läroanstalter och 2 vid andra
skolor, medan 19 fått anställning i familj. Av återstående 37 hade 4 ägnat
sig åt fortsatta studier eller annan verksamhet, under det att 33 unpo|vits
såsom platssökande utan anställning.

Sannolikt vore att somliga av dessa under läsårets lopp finge plats på
uppkomna ledigheter, och anmärkas borde, att jämväl under de föregående
åren långt ifrån alla av de vid seminarierna utexaminerade lärarinnorna erhållit
p ats vid skola under året närmast efter examen, utan de nyexaminerade
lararinnorna både i ej ringa utsträckning tills vidare fått nöja sig
med lararinneplats i familj. Emellertid vore det uppenbart, att förhållandena
på det verksamhetsområde, varom nu vore fråga, ur de platssökande
lararinnornas synpunkt undergått eu avsevärd försämring under de senaste
två a tre aren och även under det sista året i jämförelse med det närmast
omgående, samt att utsikterna att vinna anställning på ifrågavarande arbetsområde
f. n vore väsentligt mindre, än de varit för ett eller annat
ar sedan Denna uppfattning bestyrktes av de upplysningar, som i
frågan meddelats av fhck- och samskoleföreningens byrå. Enligt dessa hade

7iQodnn\tldwnkt,’ dejU september 1926- då sammanställningen gjorts, 125
(192o:90) platssökande lärarmneaspiranter varit anmälda å byrån. Bland
dessa
avlagt akademisk examen, av dem 31 filosofisk ämbetsexamen, 13 filosofie
och en teologie kandidatexamen. Tre av de filosofie magistrarna hade
genomgått provar, vadan alltså 83 (1925:57) bland de platssökande förvärvat
erforderlig såväl teoretisk som praktisk utbildning för lärarinnekallet.
Ett temtontal bland de kvarstående platssökande hade erhållit tillfällig anställning
for längre eller kortare tid och ett tiotal fått en begränsad tfänstgoring
som timlärare. De lämnade uppgifterna bure vittne om att det
rådde en ganska omfattande arbetslöshet på nu ifrågavarande verksamhetsornrade,
och bestyrkte tillika, att här inträtt en anmärkningsvärd försämring
i jämförelse med ställningen närmast föregående år, särskilt för de serafnaneutbildade.

Överstyrelsen hade vidare sökt beräkna, huru länge och i vilken omfattning
overtahghet av lärarinnor med högre utbildning komme att fortfara
och kommit till det resultatet, att efter några år, sedan mera tillfälliga omständigheter
upphört att verka, behovet av lärarinnor under i övrigt oförändrade
orgamsationsförhållanden ej skulle väsentligt komma att understiga
det, som normalt förefunnits under tidigare år.

Vad beträffade tillgången på lärarinnor under de närmaste åren, syntes man

313

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

hava att räkna med förefintligheten av ett avsevärt överskott utöver behovet.
Åtgärder i begränsningssyfte vore nu enligt överstyrelsens mening påkallade,
och dessa måste tydligen inriktas på de högre lärarinneseminariernas verksamhet,
då något reglerande ingripande med avseende på universitet och
högskolor knappast kunde ifrågasättas.

Någon inskränkning i årsavdelningamas elevantal utöver det nu föreskrivna
borde ej vidtagas, detta även av det skälet att en sådan åtgärd,
vilken ej vore genomförbar inom ramen av den för seminarierna avsedda
anslagsposten, ej nu kunde göras tillräckligt effektiv för därmed avsedda
syfte.

Vad beträffade utvägen att för här ifrågavarande syfte genom indragning
av ett av de enskilda seminarierna minska antalet högre seminarier från
fyra till tre, ansåge överstyrelsen alltjämt, att en sådan åtgärd borde tills
vidare undvikas. Antagligt vore att när mera tillfälliga omständigheter upphört
att verka, seminarierna åter skulle behövas för samma uppgift i större
omfattning än för närvarande. Det vore ej lätt att till ersättning för ett
seminarium, som redan indragits, efter ett antal år skapa ett tilläventyrs
då behövligt nytt sådant seminarium, och det vore därför av betydelse, att
de enskilda seminarierna hölles vid makt, tills förhållandena hunnit antaga
en mera konstant natur.

Den begränsning i seminariernas verksamhet, som tills vidare måste anses
av förhållandena påkallad, borde såsom överstyrelsen tidigare förordat, åvägabringas
därigenom, att årsavdelningar för intagning av nya lärarinneelever
ej varje år upprättades vid alla de tre enskilda seminarierna. En sådan
åtgärd bleve för det avsedda ändamålet lika effektiv som indragning av ett
seminarium eller eventuellt ännu effektivare. Givetvis skulle en dylik anordning
medföra betydande olägenheter för de enskilda seminarierna, men dessa
syntes vara att föredraga framför indragning av ett seminarium och kunde
förväntas bliva av övergående art. Samma uppfattning hade uttalats av en
av ifrågavarande läroanstalter. En temporär inskränkning i seminariernas
verksamhet underlättades därigenom, att undervisningen därstädes väsentligen
bedrives med timlärare, som hade sin huvudsakliga verksamhet på
annat håll.

Den ifrågasatta anordningen borde tillämpas på sådant sätt, att läsåret
1927—1928 avdelning för nyintagning av lärjungar upprättades endast vid
ett av de tre enskilda seminarierna men ej vid de båda andra. Det vore
nämligen angeläget, att inskränkningen i verksamheten gjordes tillräckligt
effektiv, och att den fördenskull första gången vidtoges vid två seminarier.
Någon respittid för åtgärdens vidtagande vore ej nu behövlig. Verkan av
densamma borde ej allt för mycket fördröjas, och seminarierna kunde nu
anses till en viss grad förberedda på ett dylikt ingripande.

Med avseende på tiden efter läsåret 1927—1928 syntes bemyndigande
lämpligen böra givas Kungl. Maj:t att på framställning från överstyrelsen
efter förnyad undersökning av förhållandena tills vidare för varje år bestämma,
i vad mån avdelning för nyintagning av lärjungar finge upprättas
vid de särskilda enskilda seminarierna, varvid samtliga dessa läroanstalter
borde komma i betraktande.

Beträffande den anslagsminskning, som kunde föranledas av en åtgärd,
sådan som nu ifrågasatts, har skolöverstyrelsen anfört, att en temporär indragning
under ett år av en första avdelning skulle motsvaras av en minsk -

314

Departe mentschefen.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

ning å 1,500 kronor i understödet, vadan indragning av två första avdelningar
under budgetåret 1927—1928 borde föranleda en nedsättning med

3,000 kronor i anslagsposten till enskilda lärarinneseminarier och motsvarande
minskning i reservationsanslaget i det hela.

Den förnyade grundliga undersökning av frågan om produktionen av
lärarinnor med högre seminarieutbildning, som skolöverstyrelsen nu verkställt,
bestyrker den uppfattning rörande detta spörsmål, som överstyrelsens
för 1926 års riksdag framlagda utredning framkallat. Intet tvivel kan
råda därom, att det för närvarande vid de högre seminarierna utbildas
väsentligt flera lärarinnor än som motsvaras av efterfrågan på dylika lärarkrafter,
och det måste likaledes anses vara fastslaget, att den sålunda konstaterade
disproportionen ökats under de senaste åren. Tydligen har ock
den ökade tillströmningen till lärarinnebanan av kvinnor med akademisk
examen avsevärt bidragit till den minskade efterfrågan på seminarieutbildade
lärarinnor.

Redan nu omnämnda förhållanden kunde givetvis mana till ett noggrant
övervägande, huruvida ej effektiva åtgärder mot den konstaterade överproduktionen
vore nödvändiga, men än mer tyckes mig detta bliva fallet med
hänsyn till det förslag till omorganisation av det högre skolväsendet, som
jag i det föregående framlagt. Visserligen skulle, därest mitt förslag godtages,
de läroanstalter, flickskolorna, där huvudparten av seminariernas elever
vinna anställning, i mycket stor utsträckning bibehållas, men redan den
omorganisation av de allmänna läroverken, som jag föreslår, skulle med
all sannolikhet komma att utöva ett icke oväsentligt inflytande på omfattningen
av flickskolornas verksamhet. Och detta inflytande bleve givetvis
större, i den mån samundervisningen vunne ökad tillämpning vid de allmänna
läroverken. Man måste således enligt min mening komma till den
slutsatsen, att behovet av seminarieutbildade lärarinnor, som under senare
år otvivelaktigt minskats, kommer att undan för undan ytterligare avtaga.
Visserligen skulle enligt mitt förslag ämneslärarinnebefattningar i rätt
avsevärd utsträckning komma att inrättas de nybildade samrealskolorna,
men man får ej förbise, att som konkurrenter till dessa tjänster med all
sannolikhet komma att uppträda även universitetsutbildade lärarinnor, vilkas
antal synes vara statt i avsevärd ökning. Man får ock vid bedömandet av
de sannolika förhållandena under kommande år ej förbise, att redan nu för
ett betydligt antal lärarinnor utsikten att inom rimlig tid erhålla anställning
måste betraktas såsom mindre god.

Under sådana omständigheter anser jag, att åtgärder för en effektiv
begränsning av antalet seminarieutbildade lärarinnor äro erforderliga. Härvid
har man två vägar att gå: antingen kan man, såsom skolöverstyrelsen
föreslagit, med bibehållande av nuvarande enskilda seminarier genom en
alternativ indragning av inträdesklass vid seminarierna begränsa elevantalet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 315

eller ock kan man minska antalet seminarier och således i väsentlig omfattning
helt avbryta lärarinneproduktionen.

För den förra åtgärden tala väsentligen skäl av så att säga allmän art.
Det är uppenbart, att den stora och värdefulla erfarenhet, som de enskilda
seminarierna under åtskilliga års arbete på ifrågavarande område vunnit,
är en tillgång, som man ej utan tvingande orsaker vill giva till spillo, och
det måste för det pedagogiska livet i vårt land anses vara en kännbar förlust,
om en eller annan av dessa läroanstalter skulle nödgas upphöra med
sin verksamhet. De skäl åter, som tala för ett definitivt nedläggande av något
eller några bland seminarierna, avse lärarinnorna själva och äro av mera personlig
art, enär de syfta mot att bringa bättre överensstämmelse mellan tillgång
på och efterfrågan av lärarinnor med nu ifrågavarande utbildning. Vid övervägande
av frågan, vilka åtgärder alltså borde tillgripas, har jag måst fästa
synnerlig uppmärksamhet vid det förut påpekade förhållandet, att redan nu
antalet lärarinnor utan anställning väsentligt överstiger antalet platser, som
kunna beräknas bliva lediga under de närmaste åren, samt att de elever,
som för närvarande vistas vid seminarierna, komma att ytterligare öka tillgången
på lärarinnor. Sammanställer jag så nu nämnda förhållande med
den minskning i avseende på behov av seminariebildade lärarinnor, som,
på sätt jag nyss påpekat, skulle bliva en följd av den ifrågasatta omorganisationen,
måste jag komma till den slutsatsen, att en stark begränsning
i lärarinneproduktionen måste företagas. Och jag kan ej inse, att en
sådan begränsning är möjlig utan eu indragning på här berörda undervisningsområde.

Vad beträffar frågan, hur omfattande nämnda indragning bör bliva, har jag
efter noggrant övervägande och med hänsyn tagen till de uppgifter, som
nu stå till buds, fått den uppfattningen, att det sannolika behovet av
lärarinnor med högre seminarieutbildning torde kunna fyllas av två seminarier.
Då det givetvis ej kan i detta sammanhang bliva fråga om att indraga
statens egen läroanstalt, följer härav att endast ett enskilt seminarium
hädanefter skulle vara behövligt. Vilket av de tre seminarier, som för närvarande
äro i verksamhet, som skulle fortfarande kunna påräkna statsunderstöd,
torde i detta sammanhang ej behöva avgöras. Det lärer böra
ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera efter vederbörandes hörande därom
fatta beslut.

Avvecklingen av de båda seminarier, vilka alltså synas böra upphöra med
sin verksamhet, torde böra taga sin början med läsåret 1927—1928, vadan
således någon första avdelning ej bör intagas vid nämnda läsårs början. Efter
två års förlopp skulle avvecklingen vara fullbordad. Då så gott som alla
lärarkrafterna vid de nuvarande enskilda seminarierna utgöras av timlärare,
torde olägenheterna av avvecklingen bliva åtskilligt förminskade.

En indragning av två årsavdelningar läsåret 1927—1928 medför tydligen
en minskning av anslagsbehovet för samma budgetår, motsvarande under -

316

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

stödet till dessa avdelningar, d. v. s. med 2x1,500 eller 3,000 kronor, och
hela anslagsposten skulle kunna utgå med ett till 25,500 kronor sänkt belopp.

De förändringar i avseende å storleken av de i reservationsanslaget till
privatläroverk ingående anslagsposterna, som jag i det föregående förordat,
bestå i dels en förhöjning av anslagsposterna till högre flickskolor med

5.000 kronor, dels en minskning av posten till enskilda lärarinneseminarier
med 3,000 kronor. Anslaget i sin helhet skulle alltså ökas med 2,000
kronor.

Vad slutligen beträffar förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen
vid privatläroverken, kommer på grund av den indragning av
flickskolor, som förutsatts komma att ske vid genomförandet av mitt förslag,
en minskning givetvis att inträda även i detta anslag. Denna minskning
kan ej göra sig gällande under läsåret 1927—1928, och anslaget torde
följaktligen böra för budgetåret 1927—1928 uppföras med oförändrat belopp,

2.395.000 kronor.

317

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

En översikt av den ökning, respektive minskning, som de olika här omförmälda
anslagen skulle erfara till följd av mitt organisationsförslag, ter sig
på följande sätt, varvid jämförelsen gjorts med de belopp, vartill anslagen
enligt gjorda beräkningar borde hava bestämts, därest icke något förslag
beträffande omorganisation framställts.

Anslag.

	1926—1927	1927—1928 utan orga-nisations-förslag	1927—1928 begäres	Ökning eller minskning
	Kronor	Kronor	Kronor	Kronor
Högre lärarinneseminariet. Högre lärarinneseminariet . .	130,285	130,285	130,285
Diverse behov vid högre lära-rinneseminariet ........	75,860	84,860	89,120	+ 4,260
Allmänna läroverken. Allmänna läroverken, reserva-tionsanslag ...........	6,666,066	6,666,066	6,733,000	+ 66,934
Arvoden åt extra och vikari-erande ämneslärare vid de allmänna läroverken ....	624,500	601,400	618,300	+ 16,900
Kommunala mellanskof. Kommunala mellanskolor, för-slagsanslag ...........	1,676,000	1,805,000	1,769,000	— 36,000
Tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid kom-munala mellanskolor, för-slagsanslag ...........	360,000	360,000	355,000	— 5,000
Pri va tl är overken. Privatläroverken, reservations-anslag ...............	751,000	760,500	753,000	— 7,500
Tillfällig löneförbättring åt lä-rare ochlärarinnor vid privat läroverken, förslagsanslag.	2,395,000	2,395,000	2,395,000	_

Samman fattning.

318

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

En sammanslagning av beloppen för ökning respektive minskning visar
följande siffror:

0kning.....Kronor 4,260 Minskning

» » 66,934

» » 16,900

Kronor 36,000
» 5,000

» 7,500

Kronor 88,094 Kronor 48,500

Ökningen överstiger minskningen med 39,594 kronor, för vilket belopp
medel ej beräknats i riksstaten. Enligt vad jag inhämtat av chefen för
finansdepartementet, kunna emellertid dessa medel beredas inom ramen för
den riksstat, som förelagts riksdagen.

Vid bedömandet av frågan om den verkliga kostnadsökningen bör man,
såsom jag redan förut påpekat, taga hänsyn därtill, att under budgetåret
1927—1928 skulle, enligt beräkning, från de samhällen, där samrealskolor
skulle upprättas, till statsverket inbetalas i runt tal 12,000 kronor. Härtill
kommer ett jämförelsevis obetydligt belopp j form av terminsavgifter från
det föreslagna högre läroverket för flickor. Å andra sidan vill jag icke underlåta
att framhålla, att genom de av mig föreslagna förändringarna de i
riksstaten under åttonde huvudtiteln upptagna förslagsanslagen till tillfällig
löneförbättring och dyrtidstillägg till vissa befattningshavare inom den civila
statsförvaltningen komma att utsättas för en något ökad belastning.

Kungl. Majt:s proposition Nr 116. oly

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att m“tgchefeng
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att hemställan.

I. beträffande högre lärarinneseminariet:

föreskriva, att från och med läsåret 1928—1929 de förberedande
klasserna vid statens normalskola för flickor skola
successivt indragas;

besluta, att från och med läsåret 1927—1928 vid nämnda
skola skall successivt anordnas jämväl en realskollinje för flickor
med fyra ettåriga klasser och med avseende å det kunskaps,
mått, som erfordras för inträde i realskollinjens första klass,
grundad på genomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga
folkskolans huvudformer.

II. beträffande de allmänna läroverken:

A. de allmänna läroverkens organisation;
dels godkänna följande ändrade huvudgrunder för de allmänna
läroverkens organisation:

1. rikets allmänna läroverk skola vara av tre slag, nämligen
dels realskolor, dels högre allmänna läroverk, dels ock
lyceer, de sistnämnda anordnade antingen såsom fristående
läroanstalter eller såsom avdelningar, knutna vid högre allmänna
läroverk;

2. realskolan skall hava till uppgift att utöver omfånget för
folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning;

3. det högre allmänna läroverket och lyceet skola hava
till ändamål, förutom meddelandet av allmän medborgerlig
bildning, att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid
universitet eller högre fackutbildningsanstalt vidare utbildas >

4. realskolan skall på det sätt, som för varje särskilt
läroverk av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämmes, vara
anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som av mig i det föregående angivits, antingen med fyra
ettåriga klasser och med avseende å det kunskapsmått, som
erfordras för inträde i realskolans första klass, grundad på
genomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga folkskolans
huvudformer eller med sex ettåriga klasser och med
avseende å kunskapsmåttet för inträde i första klassen grundad
på genomgången tredje klass i folkskola, som nyss
nämnts, eller ock med såväl fyra som sex ettåriga klassei,
anslutna till folkskolan på nu angivet sätt;

5. det högre allmänna läroverket skall bestå av realskola,
anordnad på sätt i näst föregående punkt är sagt, och gym -

320

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nasium, omfattande, på det sätt, som för varje särskilt läroverk
av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämmes, antingen
fyra ettåriga ringar och utgående från det i realskolans näst
högsta klass inhämtade kunskapsmåttet eller tre ettåriga
ringar och utgående från det i realskolans högsta klass inhämtade
kunskapsmåttet eller ock med såväl fyra som tre ettåriga
ringar, anknutna till realskolestadiet på nu angivet sätt;

6. lyceet skall bestå av sex ettåriga klasser och med avseende
å det kunskapsmått, som erfordras för inträde i
lyceets första klass, grundat på genomgången sjätte klass i
någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer;

7. gymnasiet skall, i den omfattning Kungl. Maj:t för
varje särskilt fall bestämmer, kunna delas på tre bildningslinjer,
latingymnasium, nyspråkligt gymnasium och realgymnasium,
varvid latingymnasiet efter Kungl. Maj:ts beprövande
må kunna erbjuda tillfälle till undervisning i
grekiska;

8. lyceet skall kunna delas på enahanda bildningslinjer
som gymnasiet;

dels medgiva, att kvinnliga lärjungar må, med undantag
för de läroverk eller stadier av sådana vilka genom beslut
av Kungl. Maj:t och riksdagen avsetts endast för manliga
lärjungar, efter framställning från vederbörande kommun
kunna av Kungl. Maj:t lämnas tillträde till de högre allmänna
läroverken och realskolorna för gossar, under förutsättning
att, därest ej vid läroverket finnes anställd ordinarie
kvinnlig ämneslärare, kommunen bestrider kostnaderna för
skäligt arvode till en på det pedagogiska området erfaren
kvinnlig sakkunnig, vilken på rektors förslag av skolöverstyrelsen
förordnas att gå rektor tillhanda med råd och
upplysningar i fråga om de kvinnliga lärjungarna, att särskild
undervisning i övningsämnen i den mån sådan påkallas
på kommunens bekostnad anordnas för de kvinnliga lärjungarna
samt under de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t
bestämmer;

dels ock förklara sig ej hava något att erinra emot att
undervisningsarbetet i de allmänna läroverken ordnas i huvudsaklig
anslutning till de grundsatser, som av mig i det
föregående angivits.

B. upprättande och ombildning av läroverk;
besluta:

1. i en var av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och
Hälsingborg skall från och med den tid, Kungl. Maj.t be -

321

Kungl. Maj:ts p-oposition Nr 116.

stämmer, upprättas ett högre allmänt läroverk för flickor,
omfattande fyrklassig realskola och treårigt gymnasium,
under villkor att vederbörande kommun åtager sig att tillhandahålla
erforderliga undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning ävensom bostad eller hyresersättning
åt rektor;

2. en var av realskolorna i Södertälje och Eskilstuna
skall genom successivt övertagande från och med den 1
januari 1928 av de med nämnda läroanstalter förenade
kommunala gymnasierna utvidgas till högre allmänt läroverk
med såväl fyraårigt som treårigt gymnasium för gossar och
flickor, under förutsättning att kommunen åtager sig att tillhandahålla
erforderliga undervisningslokaler och bostad eller
hyresersättning åt rektor;

3. högre allmänna läroverket i Ystad skall under enahanda
förutsättning, som under nästföregående punkt sagts,
genom successivt övertagande från och med den 1 januari
1928 av den vid nämnda läroverk inrättade kommunala
gymnasielinjen utvidgas med en fyraårig gymnasielinje;

4. i vart och ett av samhällena Lidingö, Katrineholm, Motala,
Höganäs, Trollhättan, Sollefteå och Boden skall genom successivt
övertagande från och med den 1 januari 1928 av där
befintlig kommunal mellanskola upprättas en fyrklassig samrealskola,
under villkor att vederbörande kommun åtager
sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning ävensom bostad
eller hyresersättning åt rektor än även att till statsverket
årligen inbetala ett belopp, motsvarande en fjärdedel av
den vid läroverket anställda lärarpersonalens begynnelselöner
ävensom av de till extra lärare och timlärare utgående arvoden
samt att kommunen i förekommande fall tillhandahåller
sådan från mellanskolan till läroverket överflyttad
ordinarie ämneslärare och ämneslärarinna, som icke äger
behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk, bostad
och bränsle eller ersättning därför;

5. realskolan i eu var av städerna Enköping, Oskarshamn,
Karlshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika skall
ombildas till samrealskola med såväl fyrklassig som sexklassig
avdelning under villkor att vederbörande kommun
åtager sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler
ävensom bostad och hyresersättning åt rektor
än även att till statsverket årligen inbetala ett belopp, mot Bihang

till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.) 21

322

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

svarande en fjärdedel av den vid läroverket anställda lärarpersonalens
begynnelselöner;

6. kommunalstyrelse i samhälle, där samrealskola finnes
upprättad, äger att av lärjungarna i läroverket upptaga terminsavgifter,
dock ej till högre belopp eller under strängare
villkor för befrielse, än som stadgas rörande de avgifter,
som av realskolornas lärjungar erläggas till statsverket;

7. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Stockholm:
läroverket å Södermalm, Södertälje, Uppsala, Nyköping,
Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Växjö,
Kalmar, Visby, Karlskrona, Kristianstad, Hälsingborg, Ystad,
Halmstad, Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås,
Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Umeå och
Luleå;

föliande realskolor, nämligen i Malmö, Landskrona, Göteborg:
östra realskolan, Uddevalla och Kristinehamn; samt

följande samskolor, under ändrad benämning av samrealskolor,
nämligen i Ängelholm, Trälleborg, Alingsås, Åmål,
Falköping, Örnsköldsvik och Skellefteå

skola med avseende på de kunskapsmått, som erfordras
för inträde i realskolans första klass, vara grundade på genomgången
tredje, respektive sjätte klass i någon av den
sexklassiga folkskolans huvudformer;

8. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Strängnäs,
Västervik, Skara och Hudiksvall;

följande realskolor, nämligen i Eksjö, Varberg, Skövde
och Söderhamn; samt

följande samskolor, under ändrad benämning av samrealskolor,
nämligen i Norrtälje, Vadstena, Vimmerby, Strömstad,
Filipstad, Askersund, Sala, Köping, Arboga, Piteå och
Haparanda

skola med avseende på det kunskapsmått, som erfordras
för inträde i realskolans första klass, vara grundade på genomgången
sjätte klass i någon av den sexklassiga folkskolans
huvudformer;

9. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Stockholm:
latinläroverket å Norrmalm, realläroverket å Norrmalm,
läroverket a Östermalm, Malmö: läroverket för gossar,
Lund och Göteborg: latinläroverket och realläroverket;
samt

följande realskolor, nämligen i Stockholm: Vasa, Katarina
och Kungsholmens samt Göteborg: västra realskolan

skola med avseende på det kunskapsmått, som erfordras

323

Kungl. Maj: ts proposition Nr 116.

för inträde i realskolans första klass, vara grundade på genomgången
tredje klass i någon av den sexklassiga folkskolans
huvudformer;

10. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i
Stockholm: latinläroverket å Norrmalm, realläroverket å
Norrmalm, läroverket å Södermalm, Linköping, Norrköping,
Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Malmö: läroverket
för gossar, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg: latinläroverket
och realläroverket, Vänersborg, Borås, Skara, Karlstad,
Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall
och Luleå skall finnas såväl fyraårigt som treårigt gymnasium;

11. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i
Stockholm: läroverket å Östermalm, Uppsala, Nyköping,
Strängnäs, Växjö, Västervik, Visby, Lund, Ystad, Hudiksvall,
Östersund och Umeå skall finnas endast fyraårigt gymnasium;

12. statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm,
skall successivt ombildas till ett lyceum enbart för manliga
lärjungar;

13. vid vart och ett av de högre allmänna läroverken i
Uppsala, Malmö: läroverket för gossar, Lund, Göteborg: latinläroverket
och realläroverket samt Härnösand skall successivt
anordnas en lyceiavdelning;

14. följande läroverk, nämligen i Stockholm: latinläroverket
å Norrmalm, realläroverket å Norrmalm, läroverket
å Södermalm, läroverket å Östermalm samt Vasa, Katarina
och Kungsholmens realskolor, Uppsala, Malmö: högre läroverket
och realskolan, Lund, Hälsingborg ävensom Göteborg:
latinläroverket, realläroverket samt västra och östra realskolorna
skola i sin helhet vara avsedda endast för manliga
lärjungar;

15. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i
Linköping, Norrköping, Jönköping, Borås, Karlstad, Örebro,
Västerås, Gävle och Sundsvall skall realskolan vara avsedd
endast för manliga lärjungar;

16. den föreslagna ombildningen och utvidgningen ävensom
inrättandet av nya läroverk samt de förändringar, som
därmed stå i samband, skola försiggå i huvudsaklig enlighet
med den plan beträffande tidpunkter för ikraftträdandet och
grunder i övrigt, som av mig i det föregående angivits;

17. vad i förut av riksdagen fattade beslut och därpå
grundade författningar eller av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter
finnes stadgat om statens samskolor skall i tillämpliga
delar avse statens samrealskolor;

324

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

18. ordinarie ämneslärarinna vid allmänt läroverk, vilken
* innehar behörighet för adjunktsbefattning, skall från och

med den tidpunkt Kungl. Maj:t äger bestämma åtnjuta avlöningsförmåner
enligt samma grunder som gälla för kvinnlig
adjunkt vid sådant läroverk;

19. de den 1 mars 1927 anställda ordinarie ämneslärarna
vid kommunal mellanskola, som ombildas till allmänt läroverk,
skola successivt, i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer,
såsom adjunkter respektive ämneslärarinnor överflyttas till
läroverket, med iakttagande därvid att lärare, som icke
innehar behörighet till adjunktsbefattning vid allmänt läroverk,
skall, intill dess sådan behörighet förvärvats, åtnjuta
kontanta avlöningsförmåner, tillfällig löneförbättring och
eventuellt utgående dyrtidstillägg däri inberäknade, enligt
samma grunder, som äro föreskrivna för ämneslärare vid
kommunal mellanskola, med beräknande att av begynnelseavlöningen
1,100 kronor skola utgöra tjänstgöringspenningar,
och med rätt för sådan lärare till bostad och bränsle eller
ersättning därför från vederbörande kommun enligt gällande
bestämmelser för lärare vid kommunal mellanskola;

20. sålunda överflyttad lärare skall, så länge han kvarstår
vid sin ifrågavarande tjänstebefattning, i pensionshänseende
tillhöra statens pensionsanstalt;

21. rektor vid samrealskola under ombildning från kommunal
mellanskola skall åtnjuta, förutom fri bostad eller
ersättning därför, av statsmedel följande kontanta avlöningsförmåner
för år räknat, nämligen under första läsåret av
ombildningen 5,200 kronor, därav 3,800 kronor skola utgöra
lön och 1,400 kronor tjänstgöringspenningar, under andra
läsåret 5,600 kronor, därav 4,000 kronor skola utgöra lön
och 1,600 kronor tjänstgöringspenningar, under tredje läsåret
6,000 kronor, därav 4,200 kronor skola utgöra lön och
1,800 kronor tjänstgöringspenningar samt från och med
fjärde läsåret full avlöning såsom rektor vid realskola.

III. beträffande kommunal mellanskola, som står under ombildning
till allmänt läroverk:

besluta, att statsbidrag till kommunal mellanskola, som
står under ombildning till allmänt läroverk, skall, utan hinder
därav att skolan icke omfattar fyra årsklasser, utgå enligt
de för statsbidrag till kommunal mellanskola författningsenligt
gällande grunder, dock att statsbidraget beräknas

325

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

till 2,800 kronor för varje årsklass eller avdelning av årsklass
samt att statsbidrag till arvode åt rektor bortfaller.

IV. beträffande privatläroverken:

föreskriva:

1. såsom villkor för högre flickskola samt högre gossoch
samskola för åtnjutande av statsunderstöd från anslaget
till privatläroverk skall gälla, att skolan skall med avseende
på det kunskapsmått, som erfordras för inträde i skolans
första klass, vara grundat minst på genomgången tredje klass
i någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer;

2. till högre flickskola samt högre goss- och samskola,
som anordnar en till folkskolans sjätte klass ansluten realskolelinje
med minst fyra årsklasser, må från och med läsåret
1928—1929 efter Kungl. Maj:ts beprövande utgå ett
årligt statsbidrag av 1,200 kronor för årsklass under de villkor
och bestämmelser i övrigt, som äro meddelade rörande
den i anslaget till privatläroverk ingående anslagsposten till
enskilda mellanskolor samt enligt de närmare föreskrifter,
som av Kungl. Maj:t meddelas;

3. vad i punkten 3 andra stycket av de i kungörelsen
den 18 juni 1925 (nr 326) meddelade ändrade bestämmelser
om avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda
läroanstalter finnes föreskrivet därom, att tjänstgöringen må
kunna fullgöras i de förberedande klasserna, skall äga tilllämpning
allenast beträffande andra och tredje förberedande
klasserna under läsåret 1928—1929 och endast beträffande
tredje förberedande klassen under läsåret 1929—1930, vid
vars utgång bestämmelsen skall upphöra att gälla; samt

4. därest på grund av gossrealskolas ombildning till samrealskola
högre flickskola på orten till följd av bristande
anslutning icke vidare kan upprätthållas och på den grund
vid flickskolan anställd ämneslärarinna med full tjänstgöring
går förlustig sin anställning, må hon, under förutsättning
att hon vid början av nämnda ombildning uppnått en ålder
av 50 år samt vunnit sådan anställning vid skolan som nu
angivits före den 1 mars 1927, intill dess hon fyller 60 år
av statsmedel åtnjuta en årlig ersättning uppgående till två
tredjedelar av den avlöning hon i enlighet med gällande
bestämmelser vid entledigandet åtnjöt från skolan, tillfällig
löneförbättring och eventuellt utgående dyrtidstillägg däri
inberäknade, samt för tiden därefter en årlig pension till
samma belopp, som skulle tillkommit henne, därost hon in -

Kungl. May.ts proposition Nr 116.

till uppnåendet av sistnämnda ålder varit i tjänst vid högre
flickskola.

V. beträffande den föreslagna ändrade skolorganisationen i
dess helhet:

bemyndiga Kungl. Maj:t att, i anslutning till vad jag i
det föregående uttalat, meddela de närmare föreskrifter, som
i anledning av den nu föreslagna ändrade skolorganisationen
kunna bliva erforderliga.

VI. beträffande anslag till högre lärarinneseminariet:

dels i riksstaten för budgetåret 1927—1928 upptaga det
ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet med oförändrat
belopp................... kronor 130,285: —

dels medgiva, att vaktmästaren och eldaren vid högre
lärarinneseminariet må för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928
komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring till belopp
av 400 kronor för vaktmästaren och 250 kronor för eldaren;

dels ock till diverse behov vid högre lärarinneseminariet
anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra anslag
^............................. kronor 89,120: —

VII. beträffande anslag till de allmänna läroverken:

dels öka det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna
läroverken,

nu ..........................kronor 6,666,066

med ......................... » 66,934

tm.......................... » 6,733,000

dels ock anvisa till arvoden åt extra och vikarierande ämneslärare
vid de allmänna läroverken ett extra anslag
^...........................kronor 618,300: —

Vill. beträffande anslag till kommunala méllanskolor:

dels ur riksstaten avföra det ordinarie förslagsanslaget till
undervisning i manlig och kvinnlig slöjd samt handarbete
vid kommunala méllanskolor,

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till kommunala
méllanskolor från dess nuvarande

belopp........................kronor 1,650,000: —

med................ » 119,000: —

327

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116.

dels medgiva, att tillfällig löneförbättring må för tiden
1 juli 1927—30 juni 1928 utgå till lärarpersonalen vid kommunala
mellanskolor med följande belopp:

till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor;

» ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor; samt
» extra ordinarie ämneslärare, övningslärare och timlärare
med belopp, som Kungl. Maj:t i huvudsaklig enlighet
med de i sådant hänseende nu gällande grunder bestämmer;

dels och för sistberörda ändamål anvisa för budgetåret
1927—1928 ett extra förslagsanslag av. . kronor 355,000: —

IX. beträffande anslag till privatläroverhen:
dels höja det ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk,

nu.............................kronor 751,000: —

med .......................... » 2,000: —

till ........................... » 753,000: —

samt i riksstaten för budgetåret 1927—1928 uppföra de i
nämnda anslag ingående anslagsposterna med följande belopp,
nämligen:

enskilda mellanskolor..............kronor 20,000: —

högre flickskolor.................. » 475,000: —

högre goss- och samskolor.......... » 232,500: —

enskilda lärarinneseminarier......... » 25,500: —

att utgå såsom ett gemensamt reservationsanslag

å sammanlagt...................kronor 753,000: —

dels och för beredande under tiden 1 juli 1927—30 juni
1928 av tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid
enskilda mellanskolor, högre flickskolor, högre goss- och
samskolor samt enskilda lärarinneseminarier i enlighet med
de i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 327) stadgade grunder
anvisa för budgetåret 1927—1928 ett extra förslagsanslag
av...........................kronor 2,395,000: —

Till denna av statsrådets övriga ledamöter tillstyrkta hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Harald Frish.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

- Sid.

Inledning............................................. 1

I. Utredningar och problemställning........................ 3

Tidigare utredningar 3. — Tillsättande av en skolkommission 4. —
Skolkommissionens utredningar och förslag 5. — Myndigheternas yttranden
7. — Tillkallande av sakkunniga 10. — Skolöverstyrelsens ekononomiska
utredning 13. — Departementschefen 15: föreliggande reformuppgifter
15; läroverkets allmänna bildningsmål 21; den ordning,
i vilken reformen bör genomföras 22; huvudsynpunkter i fråga om
reformens genomförande 23; reformens huvudpunkter 27.

II. Skolarbetets inre gestaltning........................... 28

Skolkommissionen 28. — Myndigheterna 34. — Skolsakkunniga 42.

— Departementschefen 43: allmänna synpunkter 43; brister i det inre
arbetet inom det högre skolväsendet 46; samling i skolarbetet 48;
praktiskt arbete 51; undervisningssättet 52; undervisningsplanens
karaktär 54; prövningar och examina 55; fysisk fostran 56; sammanfattning
59.

III. Läroverket och folkskolan............................. 61

Utvecklingslinjer 61: tidigare enhetsskolesträvanden 61; striden om
läroverkets avgränsning nedåt 61; Fridtjuv Berg och mellanskolan
63; andra åtgärder berörande förhållandet mellan folkskola och läroverk
64; de praktiska skolorna och folkskolan 64. — Nuvarande förhållanden
65. — Föreliggande utredningar och yttranden 66: skolkommissionen
66; myndigheterna 72; skolsakkunniga 95. — Departementschefen
100: allmänna utgångspunkter 100; samhällsrättvisans

krav 101; pedagogiska synpunkter 107; statsflnansiella synpunkter
107; mot enhetsskolan anförda skäl 108; folkskolans bärkraft 108;
enhetsskolans återverkan på folkskolan 115; mellanskolans bildningsresultat
116; skoltidens längd 124; utvägar att undgå studietidens
förlängning 127; omorganisationens innebörd 129; högre lärarinneseminariets
övningsskola 130; kommunala mellanskolor 131; privatläroverken
131.

IV. Flickornas undervisning............................... 132

Flickundervisningens uppkomst och utveckling 132. — Skolkommissionen
134. — Yttrandena 136. — Skolsakkunniga 140. — Departementschefen
142: allmänna synpunkter 142; omorganisationens innebörd
146.

V. Realskolan ........................................ 152

Skolkommissionen 152. — Myndigheterna 155. — Skolsakkunniga 158.

— Departementschefen 160: realskolans bildningsmål 160; undervisningsplan
161; intagning 162; realexamen 164; praktiska realskolelinjer
164.

Sid.

VI. Gymnasiet .......................................

Utvecklingen intill år 1904 166. — Nuvarande organisation 167.
Kritik av det nuvarande gymnasiet 167. — Läroverksöverstyrelsens utredning
168. — Skolkommissionens direktiv 168. — Skolkommissionens
förslag 168: gymnasiets anknytning och längd 168; sexårigt läroverk
170; gymnasiets organisation 170; undervisningsplan 174;
lyceum 175; studentexamen 176. — Yttranden 177: gymnasiets
anknytning och längd 177: myndigheterna 177; skolsakkunniga 178;
linjedelningen 180: myndigheterna 180; skolsakkunniga 182; övriga
frågor 183: inträdesprövning till gymnasiet 183; flyttning 185; undervisningsplan
185; tillval och bortval 185; lyceiorganisationen 186; studentexamen
187: myndigheterna 187; skolsakkunniga 188. — Departementschefen
188: allmänna synpunkter 188; linjedelning 190; inträde
193; undervisningsplan 194; förbindelse med realskolan 195;
gymnasiets längd 196; lyceer 198.

VII. Staten och privatläroverken...........................

Privatläroverkens ställning 202. — Skolkommissionen 202. — Yttrandena
205. — Skolsakkunniga 208. — Lärarpersonalens rättsliga ställning
209. — Departementschefen 211.

VIII. Lärarkompetensen m. in..............................

IX. Statsläroverkens ekonomiska förhållanden.................

Skolkommissionen 226. — Myndigheterna 228. — Departements chefen

228.

X. Den föreslagna läroverksorganisationen ..................

Utredningar och yttranden 234. — Departementschefen 234: allmänna
synpunkter 234; utvidgning av realskolor till högre läroverk 239;
ombildning av gossläroverk till samskolor 243; fördelningen av
gymnasie- och lyceilinjer 248; upprättande av högre flickläroverk
250; ombildning av kommunala mellanskolor till samrealskolor
253; anknytningens ordnande vid olika läroverk 259; samundervisningens
tillämpning inom läroverksorganisationen 260;
Stockholms stad 262: Stockholms län 263; Uppsala län 263; Södermanlands
län 263; Östergötlands län 264; Jönköpings län 265; Kronobergs län
265; Kalmar län 265; Gotlands län 266; Blekinge län 266; Kristianstads län
266; Malmöhus län 267; Hallands län 268; Göteborgs och Bohus län 269;
Älvsborgs län 269; Skaraborgs län 270; Värmlands län 270; Örebro län 271;
Västmanlands län 271; Kopparbergs län 272; Gävleborgs län 272; Västernorrlands
län 272; Jämtlands län 273; Västerbottens län 273; Norrbottens
län 273.

XI. Kostnadsberäkning..............

Departementschefens hemställan . . . .

275

319

Bihang titt riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 101 höft. (Nr 116.)