Kungl. May.ts proposition nr 11.

1

Nr 11.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen om
krig sdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser
angående flygvapnet; given Stockholms slott
den 10 december 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag med vissa till strafflagen för krigsmakten
och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser
angående flygvapnet.

GUSTAF.

■Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1921,

1 sand. 11 höft. (Nr 11.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Förslag

till

Lag

med vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet.

Härigenom förordnas, att beträffande flygvapnet skall, utöver vad i strafflagen
för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
är stadgat, gälla som följer:

1 §•

Krigsman, som inom flygvapnet innehar högre tjänstegrad än annan krigsman,
är dennes förman.

Beordras krigsman ej tillhörande flygvapnet till tjänstgöring vid nämnda
vapen, skall han, där Konungen så förordnar, i fråga om förmanskap intaga
samma ställning som tillkommit honom, därest han innehaft sin tjänstegrad
inom flygvapnet.

2 §•

Sådan bestraffningsrätt i disciplinmål, som i 16 kap. strafflagen för krigsmakten
sägs, tillkommer utan inskränkning nedannämnda befälhavare, envar
över den personal, som står under hans befäl, nämligen

chefen för flygvapnet och, i de fall Konungen bestämmer, annan befälhavare
vid vapnet av minst regementsofficers grad; så ock befälhavare, som
innehar befäl över nu nämnda befälhavare, samt

befälhavare av minst kaptens grad för skola, kommendering, verk eller inrättning,
som ej tillhör visst förband av flygvapnet, eller för detacherad avdelning
av vapnet.

Om befälhavares bestraffningsrätt för vissa fall i krigstid är stadgat i 191 §
3 mom. strafflagen för krigsmakten.

Bestämmelse i lag eller författning, som ansluter sig till nämnda 191 §, skall
äga motsvarande tillämpning med avseende å vad i första stycket är stadgat.

3 §.

Chef å fartyg, där avdelning av flygvapnet blivit till tjänstgöring kommenderad,
äger över den avdelning enahanda bestraffningsrätt som över fartygets
övriga besättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

3

4 §.

Vid bestämmande av krigsrätter, som avses i 2 kap. i lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes, för flygvapnets avdelningar skall förfaras
efter vad i 5 § 2 och 3 mom. samma lag sägs.

Där Konungen jämlikt sistnämnda paragraf 3 mom. bestämmer, att avdelning
av flygvapnet skall lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt, äger
Konungen tillika meddela föreskrift därom, att officerare och underofficerare,
tillhörande flygvapnet, skola utses att tjänstgöra såsom ledamöter i rätten, då
mål eller ärende från avdelningen där förekommer, eller att vara ställföreträdare
för sådana ledamöter. I sådant fall skall 9 § sist omförmälda lag i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse, dock att antalet ledamöter och ställföreträdare
bestämmes av Konungen samt att dessa skola utses, regementsofficerarna
av chefen för flygvapnet och de övriga av befälhavaren för avdelningen
bland dess personal.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927.

4

Xungl. Maj :ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockhohns
slott den 12 november 1926.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anför chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»I en till justitiedepartementet den 10 maj 1926 inkommen skrivelse har
chefen för flygvapnet — med förmälan att i samband med detta vapens uppsättande
vissa tilläggsbestämmelser syntes erforderliga i fråga om strafflagen för
krigsmakten den 23 oktober 1914 med flera angivna författningar anhallil
att sådana bestämmelser måtte varda utarbetade.

Sedan nämnda skrivelse överlämnats till de inom justitiedepartementet tillkallade
sakkunniga för fortsatt behandling av frågan om revision av gällande
strafflag för krigsmakten m. m. (krigslagstiftningssakkunniga), har jag i skrivelse
den 2 augusti 1926 anmodat de sakkunniga att till mig inkomma med det
yttrande och förslag, vartill chefens för flygvapnet framställning kunde föranleda.

Med anledning härav hava de sakkunniga med skrivelse den 25 oktober 1926,
undertecknad av förutvarande militieombudsmannen häradshövdingen G. Lindstedt
och hovrättsrådet H. Elliot, överlämnat förslag till

1) lag med vissa till strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr
324) och till lagen samma dag (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången
därstädes anslutna bestämmelser i anledning av flygvapnets uppsättande såsom
självständig avdelning av krigsmakten; och

2) förordning med vissa till den militära bestraffningsförordningen den 17
december 1915 (nr 524) anslutna bestämmelser i anledning av flygvapnets uppsättande
såsom självständig avdelning av krigsmakten.

Vid förslagens utarbetande hava de sakkunniga samrått med majoren vid
flygvapnet J. E. M. Björnberg, vilken av chefen för flygvapnet för ändamålet
ställts till förfogande.

Krigslag- Det av de sakkunniga utarbetade lagförslaget är av den lydelse en vid detta

mKnnnwä Prot°koll fogad bil. utvisar.

Såsom motivering för lagförslaget hava de sakkunniga anfört:

Kungl. Maj ds proposition nr 11.

5

Gällande strafflag för krigsmakten är så avfattad, att den vid angivande av
de till krigsmakten hörande personer, å vilka lagen i ena eller andra avseendet
har tillämpning, i allmänhet hänför sig till »krigsmakten» såsom en helhet
eller till »avdelning av krigsmakten» (se t. ex. 1 §: »officerare och underofficerare
vid krigsmakten», »mobiliserad avdelning av krigsmakten» etc.). I ett
och annat fall däremot hänför lagen sig till krigsmaktens särskilda underavdelningar,
såsom armén, flottan eller kustartilleriet (2, 191 §§). I sistnämnda
fall bliva, sedan numera flygvapnet organiserats såsom en självständig huvudavdelning
av krigsmakten, vid sidan av armén, flottan och kustartilleriet, strafflagens
för krigsmakten bestämmelser efter ordalagen icke tillämpliga å flygvapnets
personal. Den lucka, som på detta sätt uppstår i lagen, torde man,
ined hänsyn till lagens natur och de ifrågavarande bestämmelsernas innehåll,
icke kunna överlämna åt en rättstillämpning analogivis att fylla. Vissa .tillläggsbestämmelser
synas därför bliva erforderliga.

I och för sig vore väl naturligast, att dessa tilläggsbestämmelser insattes i
de paragrafer, vilka därav direkt berördes. Då emellertid strafflagen för krigsmakten
är under omarbetning, varvid nu förevarande spörsmål givetvis uppmärksammas,
synes det mindre tilltalande att införa ändringsbestämmelser i
den nu gällande lagen, varav ock svårigheter skulle uppstå med hänsyn till
vissa i andra paragrafer förekommande hänvisningar till först åsyftade paragrafer.
Härtill kommer att — av skäl som i det följande skola utvecklas •— i
ett avseende, nämligen beträffande kommenderad personal, en bestämmelse,
som icke har någon motsvarighet i gällande strafflag för krigsmakten, synes
för flygvapnets del icke kunna undvaras. Det torde på grund av vad sålunda
anförts vara lämpligast att i särskild lag sammanföra de erforderliga stadgandena,
vilka således till sin form bleve av provisorisk natur. I nu angivet syfte
har förevarande lagförslag, såvitt angår dess tre första §§, upprättats.

Med avseende å lagförslagets särskilda, till strafflagen för krigsmakten anslutna
stadganden torde följande vara att anföra. 1

1 §■

Med nuvarande lydelse å''2 § i strafflagen för krigsmakten torde paragrafens
första punkt angående förmanskap, grundat enbart på högre tjänstegrad, icke
efter ordalagen vara tillämplig å flygvapnets personal . En tilläggsbestämmelse
är således här erforderlig. Med hänsyn till den livliga samverkan, som
lärer komma att utvecklas mellan flygvapnets särskilda underavdelningar, och
den omfattning, vari personal från en flygkår eller annan avdelning av flygvapnet
torde bliva kommenderad till tjänstgöring vid andra avdelningar av vapnet,
torde det emellertid icke vara lämpligt att, i analogi med vad som gäller
armén, inskränka den ram, inom vilken högre tjänstegrad skall medföra förmanskap,
till flygvapnets underavdelningar, utan torde ramen, på motsvarande
sätt som vid flottan och vid kustartilleriet, böra utgöras av flygvapnet i dess
helhet. I själva verket torde härför tala starkare skäl än beträffande flottan
eller kustartilleriet. Det kan i sådant hänseende erinras om att hela flygvapnet
upptager ett antal befattningar på stat av ej mer än 439 (den största av dess
underavdelningar, tredje flygkåren, upptager 76 manskapsbeställningar på stat,
vartill kommer 41 där placerade officerare, underofficerare och civilmilitärer),
medan flottan, resp. kustartilleriet, som bekant, omfattar ett betydligt större
antal befattningshavare på stat, för flottan 4,727 och för kustartilleriet 827.
Tilläggas för flygvapnets del dit kommenderad personal ävensom värnpliktiga
och för flottans resp. kustartilleriets del dessa vapens värnpliktiga, torde jämförelsen
bliva ungefär lika talande.

En särskild uppmärksamhet påkallar den till flygvapnet kommenderade personalen.
Vilken ställning kommenderad personal av armén och marinen enligt

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

gällande lag intager i fråga om förmanskap, grundat enbart å grad, kan anses
ganska tveksamt. Ordalagen i 2 § strafflagen för krigsmakten »inom samma

regemente — ---eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre

tjänstegrad än annan--- —» syfta, i allt fall direkt, knappast på personal,

som kommenderats från en till annan av de sålunda nämnda avdelningarna. Att
säga att en från armén eller kustartilleriet till flottan kommenderad officer »innehar
tjänstegrad inom flottan» förefaller ganska onaturligt. Man torde ej
heller vid avfattningen av lagrummet hava tänkt på kommenderad personal..
Å andra sidan synes grunden för ett förmanskap med stöd enbart av grad, i
allt fall där en kommendering liar längre varaktighet, tala till förmån för dylikt
förmanskap även vad kommenderad personal angår.

Vid förfrågningar huru den kommenderade personalens ställning i. förevarande
avseende uppfattas bland militärerna själva, har från olika håll inom flinen
den uppfattning gjorts gällande, att, då militär personal inom armén kommenderats
från ett förband till ett annat, denna personal anses uti ifrågavarande
hänseende fullständigt likställd med det senare förbandets egen personal.
Däremot har tveksamhet försports hur med saken förhåller sig i fråga om personal,
som från marinen kommenderats till förband, av armén. . Motsvarande
spörsmål då personal från armén kommenderats till tjänstgöring inom marinen,
odler personal från flottan till kustartilleriet eller omvänt, har av marinens representanter
ansetts böra besvaras så, att den kommenderades förmanskap, liksom
andras förmanskap över honom, i sådant fall skall regleras endast medelst

,leM^n torde böra utgå från att, även om vissa skäl kunna anföras för den tolkning
av 2 § 1 punkten strafflagen för krigsmakten, att till en främmande avdelning
av krigsmakten kommenderad personal i det ifrågavarande hänseendet
skulle vara likställd med avdelningens egen personal, riktigheten av denna
tolkning kan starkt betvivlas och att tolkningen i förekommande tall kan bliva

av domstolarna underkänd. . . .. ,, »,

Medan den nu diskuterade frågan för arméns och marinens del ar eller åtminstone
hittills torde varit, av mindre praktisk betydelse i det ^att kommenderingar
vid dessa krigsmaktens huvudavdelningar, i allt fall tran armén t1
marinen och omvänt, icke äga rum i någon större omfattning, har fragan erhållit
en annan vikt. sedan flygvapnet uppsatts såsom självständig avdelning
av krigsmakten. Till flygvapnet kommenderas nämligen från krigsmaktens
övriga huvudavdelningar personal i stor utsträckning huvudsakligen tor utbildning
av, resp. för tjänstgöring såsom, flygare och flygspana.re; även lorekommer
att kommenderad personal innehar viktiga chefsposter inom flygvapnet.
På detta sätt lärer kunna inträffa att ända till mer än häkten av en flygvapnets
avdelning utgöres av kommenderad personal. Förutsatt nu att, enligt
gällande lag, kommenderad personal icke å det främmande förbandet innehar
förmanskap, grundat enbart på grad, kan man med endast ett stadgande, motsvarande
det i 2 § 1 punkten strafflagen för krigsmakten givna icke beträffande
flygvapnets personal ernå vad man för övriga huvudavdelningar inom
krigsmakten därmed ernår, nämligen att så gott som all vid ett och samma förband
tjänstgörande personal innehar förmanskap såsom följd av sm högre grad,
utan beträffande en stundom högst väsentlig del av hela personalen vid ett flygvapnets
förband skulle egenskapen av förman och underlydande uteslutande
följa befälsrätten. Eu sådan splittring av förmansförhållandena inom etc och

samma förband kan icke vara lämplig. .

Då frågan om den till flygvapnet kommenderade personalens stallning således
nu lärer böra erhålla cn lösning, torde denna böra givas i den riktningen,
att den kommenderade personalen i förevarande hänseende likställes nied IlyS"
vapnets egen personal. Såsom skäl härför åberopas nyss anförda svårigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

7

och egentlighet er genom förmansförhållandenas splittring, vilka svårigheter
bliva särskilt stora på grund av den kommenderade personalens talrika förekomst
vid flygvapnet.

Emellertid torde det vara att gå för långt, därest man generellt i lagen stadgade
en sådan likställighet för kommenderad personal med flygvapnets egen
personal. Man komme då även att medtaga fall. där likställigheten icke vore
av förhållandena nödvändigtvis betingad, såsom där en kommendering är kortvarig
och har till ändamål huvudsakligen den kommenderades eget studium av
förhållandena inom flygvapnet, så att någon intimare samverkan icke äger
rum med vapnets egen personal. Därest även sådana fall medtoges, skulle
detta tillika vid jämförelse med de förhållanden, som antagits gälla inom armén
och marinen, innebära en onödigt långt gående utvidgning av stadgandet
i 2 § 1 punkten strafflagen för krigsmakten. Den utväg, som bör väljas, lärer
vara att åt Konungen överlämna att i administrativ ordning närmare bestämma
den omfattning, vari till flygvapnet kommenderad personal skall i det ifrågavarande
avseendet likställas med vapnets egen personal. — De föreskrifter,
Konungen med stöd av 1 § 2 mom. i lagförslaget skulle meddela, vore avsedda
att såsom regel erhålla generell karaktär.

Därest bestämmelser i enlighet med det sagda anses lämpliga, kunde väl
följdriktigheten fordra, att man läte bestämmelserna omfatta kommenderad
personal i allmänhet, ej blott den till flygvapnet kommenderade. Ehuruväl
skäl härför kunde anföras, lärer, med hänsyn till den ifrågasatta lagstiftningens
i viss mån provisoriska karaktär, en sådan utsträckning till område, där
frågan icke på långt när har samma praktiska betydelse, för närvarande icke
böra ske, men bör denna fråga lämpligen upptagas till vidare övervägande i
samband med det pågående arbetet med en allmän omarbetning av strafflagen
för krigsmakten.

2 §.

Stadgandena i 191 § 1 mom. 1—4 punkterna strafflagen för krigsmakten
hänföra sig uttryckligen till vissa delar av armén, kustartilleriet eller flottan,
likasom 5 och 6 punkterna av samma mom. hava avseende å särskilt nämnda
befattningshavare inom krigsmakten. Intet av dessa stadganden kan således,
i allt fall direkt, tillämpas till stöd för någon bestraffningsrätt hos befälhavare
vid flygvapnet. Vad 7 punkten av omförmälda mom. angår, kan möjligen
sä,gas, att med hänsyn till den negativa bestämning, som där gives å bestraffningsberättigad
befälhavare, jämväl befälhavare vid flygvapnet skulle kunna
under punkten innefattas. Men det är alldeles tydligt att punkten förutsätter
personal, tillhörande armén, kustartilleriet och flottan. En tillämpning av
punkten å flygvapnets personal skulle för övrigt leda för långt, i det att varje
befälhavare av minst kaptens grad för vilken som helst »inrättning» av flygvapnet
då skulle bliva utrustad med oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål.

Om sålunda kompletterande stadganden erfordras, som reglera befälhavares
vid flygvapnet bestraffningsrätt i disciplinmål, återstår att bestämma stadgandenas
form. I 191 § 1 mom. 1—3 punkterna strafflagen för krigsmakten
äro beträffande armén och kustartilleriet direkt angivna de befälhavare, som
skola äga sådan bestraffningsrätt utan inskränkning. Däremot är, vad flottan
angår, i samma mom. 4 punkten endast två befälhavare angivna, som skola äga
bestraffningsrätt; i övrigt hänvisas till vad Konungen härutinnan bestämmer,
med den inskränkning dock att befälhavare skall vara av minst regementsofficers
grad. Det år 1913 till lagrådet remitterade förslaget till strafflag för
krigsmakten upptog detaljerat, beträffande såväl armén och kustartilleriet som
flottan, samtliga de befälhavare, som skulle äga bestraffningsrätt, men sedan

8

Kungl. Majrts proposition nr 11.

lagrådet anmärkt på stadgandenas alltför långt drivna detaljering och såsom
lämplig anvisat den metod, att i lagen blott angiva de allmänna grunder, som
härvidlag borde gälla, och åt den administrativa lagstiftningen överlämna att
giva erforderlig närmare utformning, fingo förevarande stadganden i propositionen
till 1914 års senare riksdag i allt väsentligt den nuvarande lydelsen. I
sin motivering uttalade departementschefen bland annat, att redan under det
dåvarande förslagets utarbetande de detaljerade bestämmelserna rörande flottans
befälhavare vid flera tillfällen måst ändras, vilket tydligen haft sin grund
däri, att den organisation, till vilken bestämmelserna hänförde sig, icke vore
av samma bestående natur som arméns indelning i regementen och kårer.

Vad som i förevarande avseende ansetts böra gälla beträffande flottan torde
äga motsvarande giltighet beträffande flygvapnet. Detta är organiserat i dels
en flygstyrelse för handläggning av ärenden rörande vapnets organisation, utbildning
och utrustning samt av tekniska och ekonomiska frågor m. m., dels
fyra flygkårer, dels ock två större flygverkstäder, förutom mindre, till kårerna
anslutna reparationsverkstäder. En stor del av flygvapnets verksamhet skall
bedrivas i särskilda skolor, därav en större självständig flygskola för den första
flygutbildningen. Från kårerna avses att avdelas detachement till kustflottan
och, vid behov, till ett flertal flygstationer i landet. Jämväl om den sålunda
skisserade organisationen torde gälla, att densamma är av långt mindre
slutgiltig och bestående natur än arméns indelning i regementen och kårer.
En föreskrift, motsvarande den, som i 191 § 1 mom. 4 punkten är given för
flottans del, torde därför ock böra meddelas för flygvapnet. Därvid lärer
chefen för flygvapnet böra i lagen direkt angivas såsom utrustad med bestraffningsrätt.
Huruvida så även bör vara fallet med chef för flygkår kan vara
föremål för tvekan. Å ena sidan synas flygkårerna utgöra en relativt fast
punkt i vapnets nuvarande organisation; å andra sidan kan måhända antagas
att flygvapnet med hänsyn till teknikens framsteg besitter sådana utvecklingsmöjligheter,
att efter en ej alltför lång tid flygvapnets organisation får undergå
en väsentlig omdaning. Kanske är det därför, till undvikande av täta
ändringar i den av Konung och riksdag gemensamt stiftade lagen försiktigast
att däri icke i förevarande sammanhang direkt angiva andra befälhavare än
flygvapnets chef och i fråga om övriga med bestraffningsrätt utrustade befälhavare
vid vapnet hänvisa till en av Konungen allena utfärdad författning,
givetvis under stadgande av den inskränkning i avseende å tjänstegrad, som i
4 punkten av 191 § 1 mom. innehålles för flottans del. I den författning, som
sålunda bleve erforderlig, torde med hänsyn till flygvapnets nuvarande organisation
följande befälhavare böra upptagas, nämligen chef för flygkår, chefen
för flygvapnets självständiga flygskola, chef för central flygverkstad och
chef för flygstation.

Jämväl i fråga om stadgandet i 191 § 1 mom. 7 punkten i strafflagen för
krigsmakten torde, såsom förut berörts, erfordras ett tillägg i anledning av
flygvapnets uppsättande. Orden »truppförband» och »station» i nämnda punkt
lära för flygvapnets del böra motsvaras av ordet »förband». Vad bestämmelsen
om »detacherad avdelning» beträffar vore måhända strängt taget icke nödvändigt
att upptaga densamma i förevarande tilläggs stadgande, då den allmänt
hållna avfattningen i nyssnämnda 7 punkt synes medgiva att detacherad avdelning
av flygvapnet hänföres därunder; men till undvikande av en olämplig
splittring av ifrågavarande stadganden har bestämmelse om detacherad avdelning
medtagits i tilläggsstadgandet.

Motsvarighet till stadgandet i 191 § 2 mom. har vid tilläggsbestämmelsens
avfattning sammanförts med dess huvudstadgande om de befälhavare, som innehava
bestraffningsrätt i disciplinmål.

Den utvidgning med avseende å befälhavares för detacherad avdelning be -

liungl. Maj:ts proposition nr 11.

9

straffningsrätt, som 191 § 3 mom. innehåller för fall av krigstid, torde böra hava
sin motsvarighet för flygvapnets del. Därest denna bestämmelse erhåller
motsvarande tillämpning å flygvapnet, uppstår väl en viss svårighet vid tolkning
av uttrycket »kompani eller däremot svarande styrka», tillämpat å flygvapnet,
i det att kompaniindelning inom detta väl i allmänhet förefinnes men
icke är avsedd att finnas under vissa förhållanden i fält, och bestämningen »däremot
svarande styrka» möjligen kan vålla tvekan. Då emellertid enahanda
svårighet redan nu torde föreligga för flottans del och man lärer kunna ganska
lätt lösa frågan genom reglementsbestämmelser, synes en motsvarande tillämpning
av ifrågavarande stadgande böra äga rum hellre än att i den ifrågasatta
lagen utsattes någon viss, kompani motsvarande enhet av flygvapnet. Vid sådant
förhållande vore, med hänsyn till momentets allmänt hållna avfattning,
någon hänvisning i den ifrågasatta lagen till förenämnda moment i strafflagen
för krigsmakten strängt taget ej nödvändig, men då samtliga övriga stadganden
i 191 § strafflagen för krigsmakten hava sin motsvarighet i förslagets 2 §, är
måhända till undvikande av missförstånd lämpligt att i sistnämnda § upptaga
en hänvisning till 191 § 3 mom.

I strafflagen för krigsmakten finnas åtskilliga bestämmelser, vilka åsyfta
de enligt 191 § samma lag med bestraffningsrätt utrustade befälhavarna. Sådana
bestämmelser äro exempelvis 192, 194, 195, 200—204 och 208 §§. Att
dessa och andra bestämmelser av liknande beskaffenhet böra äga tillämpning
å de befälhavare, som i förevarande förslag avses, är tydligt. Detta lärer enklast
kunna utsägas medelst ett allmänt stadgande av innehåll att bestämmelse
i lag eller författning, vilken har avseende å befälhavare, som i 191 § strafflagen
för krigsmakten omförmäles, skall äga motsvarande tillämpning i avseende
å befälhavare, varom förut i 2 § av förslaget talats.

3 §•

Stadgandet i 197 § 1 mom. strafflagen för krigsmakten har enligt sin lydelse
endast avseende å avdelning av armén eller kustartilleriet, således icke å flygvapnets
avdelningar. Härutinnan lärer erfordras en komplettering, vilken tydligen
icke är åstadkommen genom bestämmelsen i förslagets 2 § sista punkten.
Den kompletterande bestämmelsen innefattas i förslagets 3 §.

De två senare momenten i 197 § strafflagen för krigsmakten kunna enligt sin
lydelse åsyfta jämväl avdelning av flygvapnet, och härutinnan erfordras därför
ej komplettering.

Vad angår strafflagen för krigsmakten i övrigt kan i vissa fall ifrågasättas,
huruvida tilläggsbestämmelser för flygvapnets del äro erforderliga. Sålunda
kan, då i lagens 1 § 1 mom. 4 punkten till krigsmän hänföras »till tjänstgöring
å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna förhyrda sjömän, maskinister,
eldare, hantverkare och arbetare» ifrågasättas, huruvida ej motsvarande personal,
som må bliva förhyrd för flygvapnets räkning för tjänstgöring, jämförlig
med fartygstjänst, jämväl borde följdriktigt hänföras till krigsmän. Vidare
finnas i strafflagen för krigsmakten ytterligare åtskilliga bestämmelser, som
avse förhållandena å fartyg och beträffande vilka det kunde sättas i fråga att
med fartyg jämställa flygvapnets luftfarkoster, åtminstone då dessa äro av
större dimensioner. Sådana bestämmelser äro bland annat strafflagen för
krigsmakten 33 § 4 mom., 48, 50 och 55 §§, 76 § 2 mom., 107 § 2 mom. och
123 §. Om allt detta gäller emellertid, att dessa spörsmål icke uppkommit
därmed, att flygvapnet organiserats såsom självständig huvudavdelning av
krigsmakten, utan förefunnits långt tidigare såsom följd av flygmaskiners användande
inom krigsmakten. På grund härav och då spörsmålen i fråga icke
kunna anses så brännande, att de ej kunna anstå till prövning i samband med
den allmänna omgestaltning av strafflagen för krigsmakten, som är under för -

10 Kungl. Maj:is proposition nr 11.

beredande, lära dessa spörsmål icke för närvarande böra föranleda vidare åtgärd.

Beträffande gällande lag om krig sdomstolar och rättegången därstädes —
nedan kallad rättegångslagen — torde för frågan, huruvida tilläggsbestämmelser
till denna lag äro erforderliga i anledning av flygvapnets uppsättande, vara
avgörande den gestaltning man avser att definitivt giva åt krigsrätterna för
flygvapnets avdelningar.

Enligt 5 § 1 mom. rättegångslagen skall vid varje regemente och därmed likställt
truppförband av armén och kustartilleriet finnas regementskrigsrätt samt
vid envar av flottans stationer stationskrigsrätt. Jämlikt paragrafens 2 mom.
må särskild krigsrätt av Konungen inrättas i vissa fall, bl. a. vid avdelning av
krigsmakten, för vilken regements- eller stationskrigsrätt icke enligt 1 mom. är
inrättad. Slutligen må Konungen, enligt 3 mom., där så prövas lämpligt, bestämma,
att två eller flera av de avdelningar, varom i 2 mom. är nämnt, skola
lyda under samma särskilda krigsrätt eller att sådan avdelning skall lyda under
viss regements- eller stationskrigsrätt.

De olika alternativen vid val av typ å krigsrätter för flygvapnets avdelningar
torde vara följande:

a. Vid varje flygkår (eventuellt annan avdelning) inrättas en krigsrätt av
regementskrigsrätts typ. Vissa avdelningar av vapnet, såsom flygstyrelsen
och flygskolan, kunde dock hänföras under vissa förut bestående krigsrätter.

b. Elygkår, liksom varje annan avdelning av flygvapnet, hänföres att lyda
under någon regementskrigsrätt eller särskild krigsrätt utom vapnet. En bestämmelse
skulle dock givas, som möjliggjorde insättande av personer från flygvapnet
såsom militära ledamöter i sådan krigsrätt vid handläggning av mål
från flygvapnet.

Till förmån för alternativ a lärer tala synpunkten av likformighet krigsmaktens
förband emellan. Det kan i viss mån sägas ligga i sakens natur, att för ett
ständigt förband, någorlunda jämförligt med regemente eller kår av armén
eller station av flottan, finnes krigsrätt av den mera »ständiga» typen d. v. s.
regementskrigsrätt.

Tydligt är även, att det för flygvapnets personal kan synas behagligare att
mål rörande personalen bliva behandlade mera »inom vapnet» än vad fallet blir
med alternativ b. Härvid får dock tagas i betraktande, att synpunkten knappast
har något berättigande vad angår krigsrätternas civila ledamöter och att,
då mål angående åtal mot officer eller underofficer förekommer, militära ledamöter
i krigsrätten i allt fall (rättegångslagen 14 § 2 mom.) skola tagas från
annat truppförband.

Nackdelarna med alternativ a torde huvudsakligen vara dels svårigheter att
för krigsrätterna erhålla militära ledamöter, eller åtminstone lämpliga sådana,
dels dessas jävaktighet.

Beträffande den första synpunkten erinras om att, i överensstämmelse med
rättegångslagen 9 §, för varje flygkår (motsvarande avdelning) skulle erfordras
4 kaptener och 2 fanjunkare (motsvarande grad), därav hälften av vardera graden
såsom ordinarie ledamöter av krigsrätten och hälften såsom ersättare. För
hela flygvapnet skulle dessutom (jämför rättegångslagen 9 § 2 mom.) för samma
ändamål erfordras 6 regementsofficerare, därav 2 överstar (motsvarande
grad). Jämlikt rättegångslagen 9 § 3 mom. kan behov uppstå av ytterligare
någon regementsofficer.

Val kan, jämlikt, rättegångslagen 12 §. där officer av föreskriven grad icke
finnes att tillgå, till militär ledamot eller ställföreträdare förordnas officer
av närmast högre eller närmast lägre grad och i stället för underofficer av före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

11

skriven grad underofficer av lägre grad, men det är uppenbarligen ej lämpligt,
att denna möjlighet, särskilt vid förband av ständig natur, tages i anspråk
på ett mera regelmässigt sätt.

I fråga om storleken av den personal, som finnes upptagen å flygvapnets
stat eller avses att bliva till flygvapnet kommenderad, så ock om personalens
fördelning å grader och förband hänvisas till de såsom bilagor A, B och C bifogade
tablåer, vilka, liksom bilaga D rörande flygvapnets värnpliktiga, uppgjorts
inom flygstyrelsen. Av bilaga A framgår bl. a., att antalet kaptener på
flygvapnets stat vid de fyra flygkårerna, vid genomförd organisation år 1930,
skall bliva resp. 5, 6, 3 och 2, vid flygskolan endast 1, samt att antalet regementsofficerare
å samma stat är 7, därav 1 eller 2 överstar (motsvarande grad).

Med hänsyn till den relativt fåtaliga personalen vid flygvapnets avdelningar
torde med alternativ a onekligen svårigheter yppa sig att över huvud få flygkårernas
krigsrätter besatta med militära ledamöter efter de grunder, som enligt
gällande lag avsetts att tillämpas för normala fall, och än större svårigheter
torde uppstå att genom ett tillräckligt urval erhålla militära krigsrättsledamöter,
som äro för detta uppdrag särskilt lämpade. Detta torde gälla även
om, såsom troligen bör ske, i antalet disponibel personal inberäknas till flygvapnet
kommenderad personal.

Vad synpunkten av jävaktighet angår torde nog kunna sägas, att i någon
mån jävaktighet alltid förefinnes hos den militära krigsrättsledamoten, då han
tillhör samma avdelning av krigsmakten som den tilltalade (i regel underlydande),
och man har i viss omfattning (rättegångslagen 14 § 2 mom. 3 och 4
punkterna) givit bestämmelser till undvikande av de största olägenheterna härav.
Det är givet, att olägenheterna ökas ju mindre den ifrågavarande avdelningen
av krigsmakten är, dels i och för sig — friktionen mellan personalen
blir i regel större ju mindre avdelningen är —, dels ock därigenom, att möjligheten
till urval av krigsrättsledamöter blir så ringa, alltså en ytterligare
olägenhet av det begränsade urvalet. — Med avseende å det gällande förbudet
för militär ledamot, som tjänstgör vid samma kompani som den tilltalade,
att sitta i rätten, må framhållas, att därav säkerligen skulle, med alternativ a,
vållas svårigheter, i det att varje flygkår är avsedd att omfatta allenast två
kompanier. (Tillsvidare omfattar envar av andra och fjärde kårerna endast
ett kompani.)

Vid behandling av det ovan anförda alternativ b tänkes närmast på den anordning,
att flygkår hänföres att lyda under regementskrigsrätt (stationskrigsrätt)
vid något närbeläget truppförband (station av flottan). Att förlägga
flygkår under viss särskild krigsrätt torde i regel lämpa sig mindre väl. Så
kan däremot i vissa fall lämpligen ske i fråga om vissa andra avdelningar av
flygvapnet, såsom flygstyrelsen, flygstationer m. m.

Till förmån för anordningen att lägga flygkår under annat förbands regementskrigsrätt
torde tala, att därmed lösas de svårigheter, som förut anförts
beträffande alternativ a.

Nackdelarna med alternativ b äro dels det måhända mindre tilltalande för
flygvapnets personal däri, att mål även beträffande manskapet handläggas av
främmande militär personal, dels ock framför allt det förhållande att hos de
militära krigsrättsledamöterna sakkunskap kommer att saknas på flygvapnets
speciella område.

Sistnämnda olägenhet lärer emellertid kunna väsentligen mildras genom en
bestämmelse -—• ansluten till 9 § rättegångslagen — av innehåll att, då avdelning
av flygvapnet jämlikt 5 § 3 mom:, rättegångslagen skall lyda under viss
regements- eller stationskrigsrätt, officerare och underofficerare, tillhörande
den avdelningen, skola, där så i det särskilda fallet bestämmes, till högst det
antal, som i 9 § rättegångslagen sägs, och i övrigt enligt de i samma § stad -

12

Kungl. Maj :is proposition nr 11.

gade grunder, utses att, i den mån hinder av annan tjänstgöring eller av jäv ej
möter, tjänstgöra såsom ledamöter (ställföreträdare) i den regements- eller
stationskrigsrätt, då mål eller ärende från den särskilda avdelningen där förekommer.
Dock måste på grund av sakens natur den modifikationen göras i
fråga om tillämpligheten av grunderna för 9 §, att vad där är stadgat om chef
för regemente etc. skall äga motsvarande tillämpning å den särskilda avdelningens
befälhavare, vilken lärer vara bäst skickad att utse de militära krigsrättsledamöterna,
samt att vad i 9 § stadgats om chef för arméfördelning och
till fördelningen hörande regementsofficerare i stället skall gälla chefen för
flygvapnet och till detta vapen hörande regementsofficerare. Konungen skulle
äga i detta ämne meddela föreskrifter i samband med sådant förordnande, som
i 5 § 3 mom. rättegångslagen omförmäles. Med personal, tillhörande flygvapnet,
avses i detta sammanhang såväl flygvapnets egen som dit kommenderad
personal. — Den nu föreslagna anordningen synes samtidigt lösa de svårigheter,
som vållas av personalens fåtalighet vid flygvapnets förband och i
största möjliga mån tillgodoföra domstolen den sakkunskap, som flygpersonalen
besitter.

Väljes förenämnda alternativ b, torde förutom nyss berörda bestämmelse
erfordras ett stadgande, varigenom själva huvudregeln gives i fråga om bestämmande
av krigsrätter, som i 2 kap. rättegångslagen avses för flygvapnets
avdelningar. Stadgandet lärer böra innehålla, att därvid skall förfaras efter
vad i 5 § 2 och 3 mom. samma lag sägs.

Kostnadssynpunkten vid valet av anordning i fråga om krigsrätter vid flygvapnet
har hittills icke tagits i betraktande. Det torde emellertid vara givet,
att skillnaden i kostnad icke kan bliva stor för det fall att flygvapnets avdelningar
komma att lyda under nyupprättade regementskrigsrätter och det fall
att de (i regel) skola lyda under redan bestående regementskrigsrätter (stationskrigsrätter).
Möjligen bleve det förra alternativet något dyrare, i det att,
om vederbörande krigsdomare och auditör, såsom med alternativ a bleve^ fallet,
finge att handlägga ett relativt ringa antal mål, ersättningen åt dem måhända
finge sättas något högre per mål än om det sammanlagda antalet handlagda
mål (från såväl regementet ifråga som flygvapnets avdelning), såsom med
alternativ b bleve relativt stort.

Slutligen kan en synpunkt på föreliggande fråg*a vara hänsyn till den gestaltning
krigsrätterna under nu rådande provisorium fått, i det att man ogärna
skulle vilja göra någon ändring i bestående förhållanden.

I samband med flygvapnets uppsättande ansågs vid förevarande frågas
provisoriska ordnande, att jämlikt grunderna för rättegångslagen 5 § 1 mom.
en motsvarighet till regementskrigsrätt skulle finnas vid varje flygkar, och
förordnades därför tills vidare krigsdomare, auditör och krigsfiskal vid »krigsrätten»
(ej benämnd »regementskrigsrätt») vid de särskilda flygkårerna. Beträffande
chefen för flygvapnet och krigsmakten tillhörande personal i flygstyrelsen
bestämdes att de skulle lyda under särskilda krigsrätten i Stockholm;
beträffande flygskolan att den tills vidare skulle lyda under regementskrigsrätten
vid Skånska husarregementet och beträffande personalen vid de
centrala flygverkstäderna å Malmslätt och i Stockholm att den tills vidare
skulle lyda under »krigsrätten vid tredje flygkåren», respektive »krigsrätten
vid andra flygkåren». (Se författningar nr 281—283 i svensk författningssamling
192G).

Om än en viss obenägenhet må finnas att slå in på annan väg än sålunda,
vad krigsrätter vid flygkårerna angår, provisoriskt beträtts, synes dock, ^därest
avsevärda olägenheter med avseende å den redan beträdda vägen kunna påvisas,
vilka medelst en annan anordning kunna undvikas, en dylik ny anordning icke
böra underlåtas. Sådana olägenheter torde ovan hava påpekats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

13

De sakkunniga hava för sin del på förut anförda skäl funnit sig böra förorda
den anordning, som i det föregående betecknats såsom1 alternativ b; vi
hava ock i lagförslaget under dess 4 § upptagit bestämmelser, anslutna till
5 och 9 §§ rättegångslagen, av innehåll förut angivits. Till de sakkunnigas
uppfattning har ock den representant för flygvapnet, med vilken vi samrått,
anslutit sig.

I den skrivelse från chefen för flygvapnet, varav förevarande förslag har
föranletts, har ifrågasatts behov av tilläggsbestämmelser avseende bland annat
5 kap. i rättegångslagen. Enligt vad som under hand inhämtats har härmed
åsyftats komplettering till 27 § i samma lag och avsetts att ernå möjlighet till
inrättande av överkrigsrätt vid sådan avdelning av flygvapnet, som i krigstid
icke är underställd viss armé, arméavdelning, flotta eller eskader, utan uppträder
självständig, såsom fallet lärer kunna vara med s. k. strategisk reserv av
flygvapnet. Det har emellertid tillika inhämtats, att sådan självständigt uppträdande
avdelning av flygvapnet ■— såsom nyss nämnt förekommande endast
i krigstid —, efter vad som kan förutses, i allt fall under lång tid framåt komme
att hava så ringa storlek, att densamma icke bleve jämförbar med de i 27 §

1 mom. nämnda avdelningarna. Då härav följer dels att behovet av överkrigsrätt
vid sådan flygvapnets avdelning blir mindre än vid de avdelningar, vilka
nämnas i 27 § 1 mom., dels ock att stora svårigheter skulle yppa sig att enligt
de i samma paragraf 2 mom. stadgade grunder utse militära ledamöter i överkrigsrätt
vid avdelningen, lärer i allt fall för närvarande några bestämmelser
av här åsyftat innehåll icke böra givas.

Vad i övrigt angår 27 § 1 mom. i rättegångslagen m. m. torde böTa framhållas,
att uttrycket »armé» där lärer hava annan innebörd än ordet »armén» i
exempelvis 2 § strafflagen för krigsmakten. Medan sistnämnda ord såsom
nämnt avser en huvudavdelning av krigsmakten vid sidan av flottan och kustartilleriet,
torde »armé» i 27 § 1 mom. beteckna en krigsmaktens strategiska
enhet i krigstid. Därest till en »armé» i krigstid avdelningar av flygvapnet
äro anslutna såsom underställda samma »armés» befälhavare, torde dessa avdelningar
av flygvapnet därmed utgöra delar av samma »armé», på vilka stadgandet
i 27 § 1 mom. alltså är direkt tillämpligt.

Vidkommande tidpunkten för den föreslagna lagens ikraftträdande torde lagstadgandena
icke vara av den natur, att någon längre tidrymd behöver beräknas
för vederbörandes informerande om desamma. Med hänsyn till uppkommande
personalfrågor i samband med en övergång från nuvarande provisorium
beträffande krigsrätter vid flygkårerna till den härutinnan föreslagna anordningen
har dock den ifrågasatta lagen föreslagits skola träda i kraft den 1
juli 1927.

Över de sakkunnigas förslag har efter remiss flygstyrelsen avgivit utlåtande. FlygStyrelsen
har i fråga om lagförslaget anfört följande. styrelsen.

... “ Bestraffningsrätt utan inskränkning bör även angivas tillkomma chef
för flygkår. Visserligen tillkommer sådan bestraffningsrätt annan befälhavare
vid^ vapnet av minst regementsofficers grad i de fall Konungen bestämmer.
Då emellertid befälhavare av minst kaptens grad för skola, kommendering,
verk eller inrättning, som ej tillhör visst förhand av flygvapnet, jämlikt
denna paragraf tillkommer sådan bestraffningsrätt, synes ej skäl förefinnas,
att icke sådan bör tillkomma jämväl chef för flygkår.

3 §. Stadgandet i § 197 mom. 1 strafflagen för krigsmakten har enligt sin
lydelse endast avseende å personal, som blivit å fartyg till tjänstgöring kommenderad.
Personal tillhörande avdelning av flygvapnet, vilken underställts

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

befälhavare från flottan och förlagts å fartyg, är dock icke härmed kommenderad
till tjänstgöring å detta, ntan är fortfarande kommenderad till tjänstgöring
å flygavdelningen och står i befälskänseende närmast under chefen för
denna.

I detta avseende kan flygavdelningen väl jämföras med en undervattensbåt.
Undervattensbåtarnas besättningar förläggas sålunda å ett moderfartyg, men
bibehåller dock chefen å undervattensbåten såväl befäls- som bestraffningsrätt
över sin besättning.

Å fartyg förlagd flygavdelning torde därför böra likställas med sådan undervattensbåtsbesättning,
och chefen för sagda avdelning erhålla samma bestraffningsrätt,
som tillkommer chef å undervattensbåt.

Paragraf 3 föreslås därför erhålla följande lydelse:

Chef för å fartyg förlagd flygavdelning äger över denna enahanda bestraffningsrätt,
som tillkommer chef å fartyg.

Av utredningen i detta ärende torde hava framgått, att med anledning av
flygvapnets inrättande såsom självständig avdelning av krigsmakten särskilda
bestämmelser blivit erforderliga för att den militära straff- och rättegångslagstiftningen
skall i avsedd utsträckning erhålla tillämpning i fråga om det
nya vapenslaget. I likhet med krigslagstiftningssakkunniga finner jag det
icke lämpligen böra ifrågakomma att dessa bestämmelser inarbetas i nämnda
lagstiftning, sådan den för närvarande gäller. Vid den revision av densamma,
vilken är under förberedelse, kommer tydligen, såsom ock de sakkunniga
erinrat, beaktande att ägnas den förändrade organisation av krigsmakten, vilken
blivit en följd av flygvapnets uppsättande.

I fråga om 2 § i det av de sakkunniga utarbetade lagförslaget har flygstyrelsen
hemställt, att bestraffningsrätt i disciplinmål må utan inskränkning
tillkomma även chef för flygkår. Enligt förslaget skall sådan bestraffningsrätt
tillkomma -—- utom chefen för flygvapnet och vissa befälhavare för skolor,
verk eller inrättningar m. m. -—- befälhavare vid vapnet av minst regementsofficers
grad enligt bestämmande av Kungl. Maj:t. De skäl, vilka av de sakkunniga
åberopats för att, åtminstone för närvarande, icke i lagen införa mera
detaljerade föreskrifter i detta hänseende utan överlämna denna angelägenhet
till avgörande i administrativ ordning, hava synts mig giltiga, och jag har
därför icke funnit anledning att härutinnan frångå förslaget.

Under 3 § hava de sakkunniga föreslagit en bestämmelse av innehåll, att
bestraffningsrätt över avdelning av flygvapnet, vilken blivit kommenderad till
tjänstgöring å fartyg, skall tillkomma fartygets chef; flygvapnets personal
skall alltså i detta fall intaga samma ställning som fartygets egen besättning.
I sitt utlåtande har flygstyrelsen framhållit, att bestraffningsrätt över en å
fart3’g förlagd flygavdelning lämpligen bör tillkomma denna avdelnings chef,
och har styrelsen hemställt, att 3 § måtte avfattas i enlighet härmed. För att
i det av styrelsen avsedda fallet bestraffningsrätt skall tillkomma flygavdelningens
chef i samma utsträckning som andra befälhavare, vilka icke tillhöra
flottan, lärer emellertid icke erfordras särskild bestämmelse i denna lag. Såsom
de sakkunniga erinrat, torde nämligen stadgandena i 197 § andra och tredje
styckena strafflagen för krigsmakten vara tillämpliga även å avdelning av

Kungl. Maj :ts proposition nr 11.

15

flygvapnet. Av dessa stadganden följer, att fartygschefen endast i fråga om
vissa särskilt angivna förseelser äger ovillkorlig bestraffningsrätt över personal,
tillhörande avdelning av krigsmakten, som blivit tagen ombord för annat
ändamål än till tjänstgöring på grund av kommendering; allmän bestraffningsrätt
tillkommer fartygschefen allenast för den händelse att nämnda avdelning
icke ombord å fartyget har egen till utövning av bestraffningsrätt behörig
befälhavare. Enligt 197 § första stycket är avdelning av armén eller kustartilleriet,
som blivit kommenderad till tjänstgöring ombord å fartyg, i förevarande
hänseende likställd med fartygets övriga besättning. Med hänsyn
till avfattningen av sistnämnda bestämmelse kan under dess tillämpning icke
inbegripas avdelning av flygvapnet, och ett särskilt stadgande blir därför
erforderligt i detta avseende. De sakkunnigas förslag i denna del har således
icke någon annan innebörd än att i förhållandet till flottan genomföra full likställighet
mellan armén och kustartilleriet å ena, samt flygvapnet, å andra
sidan. Den ståndpunkt, förslaget intager i denna fråga, synes mig vara den
riktiga.

I övrigt har lagförslaget icke föranlett något flygstyrelsens uttalande, och
ej heller jag har funnit mig därvid hava någon erinran att göra.»

Eöredraganden uppläser berörda förslag till lag med vissa till strafflagen
för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324) och till lagen samma dag (nr
325) om krig sdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser i anledning
av flygvapnets uppsättande såsom självständig avdelning av krigsmakten,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att
lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med vissa till strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324)
och till lagen samma dag (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången
därstädes anslutna bestämmelser i anledning av flygvapnets uppsättande
såsom självständig avdelning av krigsmakten.

Härigenom förordnas, att beträffande den till flygvapnet hörande personalen
skall, utöver vad i strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes är stadgat, gälla följande:

1 §•

Krigsman, som inom flygvapnet innehar högre tjänstegrad än annan krigsman,
är dennes förman.

Beordras krigsman utom flygvapnet till tjänstgöring vid samma vapen, skall
han, där Konungen så förordnar, intaga samma ställning i förevarande avseende
som tillkommit honom, därest han innehaft tjänstegrad inom flygvapnet.

2 §.

Sådan bestraffningsrätt i disciplinmål, som i 16 kap. strafflagen för krigsmakten
sägs, tillkommer utan inskränkning

chefen för flygvapnet och, i de fall Konungen bestämmer, annan befälhavare
vid vapnet av minst regementsofficers grad; så ock befälhavare, som
innehar befäl över nu nämnda befälhavare, samt

befälhavare av minst kaptens grad för skola, kommendering, verk eller inrättning,
som ej tillhör visst förband av flygvapnet, eller för detacherad avdelning
av vapnet.

Om befälhavares bestraffningsrätt för vissa fall i krigstid är stadgat i 191 §
3 mom. strafflagen för krigsmakten.

Bestämmelse i lag eller författning, som har avseende å befälhavare, vilken
i nämnda 191 § omförmäles, skall äga motsvarande tillämpning i avseende å
befälhavare, varom förut i denna paragraf talats.

B §.

Chef å fartyg, där avdelning av flygvapnet blivit till tjänstgöring kommenderad,
äger över den avdelning enahanda bestraffningsrätt som över fartygets
övriga besättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

17

4§.

Vid bestämmande av krigsrätter, som i 2 kap. i lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes avses, för flygvapnets avdelningar skall förfaras efter
vad i 5 § 2 och 3 mom. samma lag sägs.

Där Konungen jämlikt sistnämnda paragraf 3 mom. bestämmer, att avdelning
av flygvapnet skall lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt, äger
Konungen tillika meddela föreskrift därom, att officerare och underofficerare,
tillhörande samma avdelning, skola, till visst angivet antal, utgörande högst
det antal, som i 9 § omförmälda lag är sagt. och i övrigt enligt de i samma
paragraf stadgade grunder, utses att, i den mån hinder av annan tjänstgöring
eller av jäv ej möter, tjänstgöra såsom ledamöter i den regements- eller stationskrigsrätt,
då mål eller ärende från den särskilda avdelningen där förekommer,
eller att vara ställföreträdare för sådana ledamöter. Vad i sistnämnda paragraf
är stadgat om chef för regemente eller likställt truppförband och om stationsbefälhavare
skall dock i stället gälla den särskilda avdelningens befälhavare,
liksom ock vad i samma paragraf sägs om chef för arméfördelning och
till fördelningen hörande regementsofficerare skall äga motsvarande tillämpning
å chefen för flygvapnet och till detta vapen hörande regementsofficerare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1927.

Bihang till riksdagens protokoll 19S7

1 samt. 11 höft. (Nr 11.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 december
1926.

Närvarande:

justitierådet von Seth,
justi tierådet Wedberg,
regeringsrådet Planting-Gyllenbåga,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 12 november
1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det

1 § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag med vissa till strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr
324) och till lagen samma dag (nr 325) om krig sdomstolar och rättegången,
därstädes anslutna bestämmelser i anledning av flygvapnets uppsättande såsom
självständig avdelning av krigsmakten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet H. Elliot.

Lagrådet yttrade:

I likhet med 191 § strafflagen för krigsmakten synes 2 § böra utsäga,
att den disciplinära bestraffningsrätt, som i paragrafen tillerkännes befälhavare,
gäller blott den personal, som står under hans befäl.

Enligt vad de sakkunnigas yttrande utvisar har man med sista stycket i

2 § velat vinna, exempelvis, att bestraffningsrätt över detacherad avdelning av
flygvapnet skall, under de i 194 och 195 §§ strafflagen för krigsmakten nämnda
förhållanden, tillkomma även befälhavare av lägre grad än kaptens. Det
torde dock icke kunna om någon av dessa båda paragrafer sägas, att den, såsom
det heter i förslaget, har avseende å befälhavare, vilken i 191 § omförmäles.
En redaktionell jämkning lärer böra ske därhän, att bestämmelse i
lag eller författning, som ansluter sig till 191 §, förklaras skola äga motsvarande
tillämpning med avseende å vad i föTslagets 2 § första stycket är
stadgat.

Beträffande andra stycket av 4 § må erinras, att större reda och överskådlighet
synes kunna ernås genom en i någor} mån förändrad redaktion. I
en första punkt torde sålunda av innehållet i Konungens föreskrift ej böra upptagas
mera, än att till flygvapnet hörande offeerare och underofficerare skola
utses att inträda i rätten, då mål från avdelningen däT förekommer. Härefter

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

19

borde stadgas, att i ty fall 9 § rättegångslagen skall i tillämpliga delar gälla,
dock att antalet ledamöter och ställföreträdare bestämmes av Konungen och
att de skola utses, regementsofficerarna av chefen för flygvapnet och de övriga
av befälhavaren för avdelningen bland dess personal. Att Konungen icke må
bestämma antalet högre än det i 9 § angivna, synes icke behöva stadgas. Onödigt
är att påpeka det hinder, som jäv kan medföra.

Justitieråden Wedberg och Alexanderson tilläde:

Körsta stycket i 4 § torde såsom överflödigt böra utgå, och vad andra stycket
beträffar synes det icke vara lämpligt att, något som ej skett i rättegångslagen,
giva sken av att vederbörande skulle kunna genom anordnande av en
hindrande tjänstgöring inverka på domstolens sammansättning.

Det lärer icke kunna förnekas att en bestämmelse sådan som föreslås i 1 §
andra stycket kan komma att öka osäkerheten om, vad rätteligen bör anses
gälla beträffande förmanskap när krigsman eljes kommenderas från en till
annan av krigsmaktens huvudavdelningar, kanske även när kommendering
sker från ett till annat förband inom samma huvudavdelning. En sådan menlig
inverkan av den nya bestämmelsen borde måhända förebyggas. Då något
skäl ej lärer kunna åberopas varför icke även i nyss nämnda fall en regel,
överensstämmande med den föreslagna, skulle vara god, kunde detta lämpligen
ske därigenom att efter första punkten i 2 § strafflagen för krigsmakten göres
ett tillägg av innehåll att ifall krigsman är beordrad till tjänstgöring vid
sådan avdelning av krigsmakten varom talats tidigare i paragrafen, så skall
han, om Konungen så förordnar, i fråga om förmanskap anses innehava sin
tjänstegrad inom den avdelningen. Ett sådant tillägg innebure ej någon avvikelse
från grundsatsen att icke belasta strafflagen för krigsmakten med
någon bestämmelse som särskilt gäller flygvapnet, men skulle dock besvara
bl. a. även frågan om vad som gäller beträffande förmanskap, när krigsman
från flygvapnet kommenderas att tjänstgöra vid annat vapenslag.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

20

Kungl. Maj :ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 december 1926.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,

Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 6 i denna
månad avgivna utlåtande över det den 12 november 1926 till lagrådet remitterade
förslaget till lag med vissa till strafflagen för krigsmakten den 23 oktober
1914 (nr 324) och till lagen samma dag (nr 325) om krig sdomstolar och rättegången
därstädes anslutna bestämmelser i anledning av flygvapnets uppsättande
såsom självständig avdelning av krigsmakten.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Ehuru det torde ligga i sakens natur, att den vederbörande befälhavare
tillerkända bestraffningsrätt gäller endast den personal, som står under hans
befäl, synes detta dock lämpligen kunna, på sätt lagrådet hemställt, uttryckligen
angivas i 2 §.

I enlighet med lagrådets hemställan har sista stycket i 2 § omredigerats.

Beträffande 4 § hava två av lagrådets ledamöter ansett, att första stycket
bör såsom överflödigt utgå. Då emellertid med förslaget avses, att de för närvarande
vid vissa av flygvapnets avdelningar befintliga regementskrigsrätterna
skola upphöra efter lagens ikraftträdande och att krigsdomstolarna vid vapnet
framdeles skola anordnas endast i enlighet med bestämmelserna i 5 § 2 och
3 mom. i den militära rättegångslagen, synes detta lämpligen böra komma till
uttryck i nu ifrågavarande lag. I likhet med lagrådets övriga ledamöter har
jag fördenskull ansett stycket böra kvarstå.

Med avseende å 4 § andra stycket har jag ansett de ändringar, vilka lagrådet
tillstyrkt, böra vidtagas. Beträffande hinder för tjänstgöring i krigsrätt på
grund av annan tjänstgöring har jag, i anslutning till vad två ledamöter i lagrådet
anfört, funnit en särskild erinran därom i lagen icke vara nödvändig, och
har förslaget avfattats i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

21

Utöver nu angivna ändringar hava i förslaget vidtagits några mindre jämkningar
av redaktionell natur; sålunda har rubriken erhållit en kortare lydelse.

Två av lagrådets ledamöter hava ifrågasatt, att i detta sammanhang skulle
medelst ett tillägg till 2 § strafflagen för krigsmakten regleras även annan än
i förslaget avsedd kommenderad personals ställning i fråga om förmanskap,
som grundas enbart å tjänstegrad. Detta har motiverats därmed att den i
1 S 2 stycket föreslagna bestämmelsen kunde komma att öka osäkerheten om
vad rätteligen gäller i fråga om där icke avsedd kommenderad personal. En
dylik verkan synes dock knappast behöva antagas. Fastmer lärer den nya bestämmelsen
vara ägnad att medföra större klarhet beträffande kommenderad
personal i allmänhet. Vad sådan personal vid flygvapnet angår torde den uppfattningen
bliva obestridlig, att personal, om vilken Konungen icke meddelat
något förordnande enligt 1 S. ej kan grunda förmanskap enbart å grad utan
blott a befälsrätt. Men det lärer vid sadant förhållande svårligen kunna i fråga
om annan kommenderad personal göras gällande, att förmanskap skulle tillkomma
den enbart på grund av grad utan att Konungen meddelat liknande förordnande,
vilket tills vidare ej skulle kunna. ske. Tillräcklig anledning synes
därför ej föreligga att nu vidtaga ändring i strafflagen för krigsmakten. Vid''
en revision av denna lagstiftning torde den nu berörda frågan otvivelaktigt
bliva föremål för ett närmare övervägande.»

f öredraganden upplåser härefter det i enlighet med nu angivna grunder
omarbetade förslaget till lag med vissa till strafflagen för krigsmakten och
lägen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående
flygvapnet, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer,
att detta förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.