Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
1
Nr 109.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården; given
Stockholms slott den 18 februari 1927.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Jakob Pettersson.
Bihang till riksdagens protokoll 1927,
1 sand. 94 häft. (Nr 109.) sö» S7 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Förslag
till
Las
om ändrad lydelse av G, 31 och DO §§ av lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 6, 31 och 90 §§ i lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
6 §•
Två eller---må ske.
Fråga om dylik förening må även väckas av Konungens befallningshavande,
som därom inhämtar yttrande från kommunerna och i övrigt förfar
på sätt ovan är sagt. Där kommunerna icke äro ense om förening, som
här avses, må om densamma förordnas, endast såvitt fattigvården finnes
vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller
minska bristfälligheten eller det eljest finnes uppenbarligen vara till allmänt
gagn, att sammanslutningen kommer till stånd.
31 §.
Fattigvårdssamhälle skall---eller utackorderas.
Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt; skolande, där ej
för ändamålet bildas kommunalförbund, villkoren för föreningen samt de
bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln av anstalten, upptagas i
reglemente, som fastställes av Konungens befallningskavande.
Framställning rörande dylik förening må ock av fattigvårdssamhälle göras
hos Konungens befallningshavande. Göres sådan framställning, eller finner
Konungens befallningshavande skäl väcka dylik fråga, inhämtar Konungens
befallningshavande, där lagen om kommunalförbund icke finnes böra tillämpas,
yttrande i ärendet från de samhällen frågan rörer samt verkställer i övrigt
erforderlig utredning. Uppnås mellan samhällena enighet om anordnande av
gemensam anstalt, vare lag som i nästföregående stycke sägs. I annat fall,
så ock då fråga varit om bildande av kommunalförbund men samhällena
icke enats om antagande av förbundsordning, överlämnar Konungens befallningshavande
efter utredning jämlikt nyssnämnda lag handlingarna i ärendet
jämte eget yttrande till Kungl. Maj:t, som, när skäl därtill äro, äger förordna,
att samhällena eller vissa av dem skola bilda kommunalförbund
för anordnande av gemensam anstalt, samt fastställa förbundsordning och
bestämma tiden då förbundet skall träda i verksamhet. Vad sålunda stadgats
skall äga motsvarande tillämpning, då fråga uppkommer om ny medlems
inträde i kommunalförbund. Sedan kommunalförbund enligt Kungl. Maj:ts
förordnande kommit till stånd, må Kungl. Maj:t, på ansökan av förbundsmedlem,
förordna om ändring i förbundsordningen. Ej må utan Kungl.
Kung! Maj:ts proposition nr 109. 3
Majrts medgivande kommunalförbund, som nu sagts, upplösas eller förbundsmedlem
vinna utträde.
Fattigvårdssamhälle, som — —--behov därav.
90 §.
Med fullständigt — — — 1 januari 1929.
Under övergångstiden ankommer det på Konungens befallningshavande
att söka åstadkomma ordnande inom kommunerna av sådana anstalter, i fall
där så anses lämpligt genom överenskommelser mellan kommunerna om gemensam
anstalt eller genom bildande av kommunalförbund; och må såsom
anstalt av det ena eller andra slaget godtagas redan befintlig anstalt, som
är eller kan göras lämplig för ändamålet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
4
Kungl. Maj:ta proposition nr 109.
Framställning
från
statens inspektör
för
fattigvård
och barnavård.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott den 18 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Departementschefen, statsrådet Pettersson, anför:
Jag anhåller nu att få anmäla eu av statens inspektör för fattigvård och
barnavård, kanslirådet G. H. von Kock den 19 oktober 1926 gjord framställning
med förslag till åtgärder för vinnande av en förbättrad fattigvård
och barnavård i landets småkommuner.
Omförmälda framställning är föranledd av de svårigheter, som med hänsyn
till den stora splittringen i småkommuner inom vissa delar av landet visat sig
möta för ett rationellt ordnande av fattigvården och barnavården, särskilt i
vad angår åstadkommande av erforderliga ålderdomshem och andra liknande
anstalter. Ett särskilt skäl att nu beakta denna fråga har ansetts vara, att
på riksdagens initiativ genom lag den 23 april 1926 slutpunkten för övergångstiden
för ordnandet av kommunernas anstaltsväsen framflyttats från
den 1 januari 1929 till den 1 januari 1931. I 90 § i fattigvårdslagen heter
det nu, att med fullständigt ordnande beträffande ålderdomshem må anstå
intill sistnämnda dag, dock att där särskilda omständigheter föreligga, uppskov
må lämnas intill den 1 januari 1934. I samma paragraf föreskrives,
att länsstyrelse, i fall där så anses lämpligt, skall söka åstadkomma överenskommelser
mellan kommuner om gemensam sådan anstalt. Avsikten
med nyssniimnda framflyttning av sluttiden har varit att bereda kommunerna
möjlighet att ordentligt förbereda sin anstaltsfrågas lösning. I utskottsutlåtandet
i ärendet (andra lagutskottets utlåtande nr 16) har även
anförts, att utskottet förutsatte, att de myndigheter, som hade sig anförtrodd
ledningen av här ifrågavarande arbete, skulle låta sig angeläget
vara att tillse, att den ökade tidsfrist, som vid ett bifall till förslaget
skulle medgivas kommunerna, av dem användes på ett sådant sätt, att den
mest ändamålsenliga lösningen av anstaltsfrågan ernåddes.
Angående de faktiska förhållanden som föranlett framställningen må nu
anföras följande.
Enligt i framställningen förekommande statistiska uppgifter om kommunernas
storlek funnos den 31 december 1920 25 kommuner med ett antal
innevånare under 200, 371 med ett innevånareantal av 201—500 och 665 med
ett antal innevånare uppgående till 501—1,000. Ungefär halva antalet (1,061) av
Sveriges 2,371 landskommuner hade således ett innevånareantal, som ej översteg
1,000. Dragés gränsen vid en folkmängdssiffra av 1,500, folio under
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
denna gräns 1,506 kommuner. De län, som ägde det största antalet småkommuner,
om gränsen dragés vid 500 innevånare, voro Skaraborgs, Alvsborgs,
Malmölms och Gotlands län med respektive 97, 62, 52 och 51 dylika
kommuner.
Uti en vid framställningen fogad bilaga lämnas närmare uppgifter om
förhållandena inom landets kommuner med högst 200 innevånare; antalet
sådana kommuner uppgick år 1925 till trettio.
von Koch anför härefter i sin framställning:
I sin befattning hade fattigvårds- och barnavårdsinspektören haft rikt tillfälle
att lära känna olägenheterna av att den kommunala hjälpverksamheten
i stor utsträckning handhades av små primärkommuner, som ej vore tillräckligt
bärkraftiga i ekonomiskt avseende och även ur andra synpunkter
illa rustade att fylla denna uppgift.
De olägenheter, som kommunernas litenhet medförde ur hjälpverksamhetens
synpunkt, kunde sammanfattas sålunda.
Kommunerna hade alltför ringa ekonomisk bärkraft för att kunna tillfredsställande
utöva ifrågavarande hjälpverksamhet. Eu enda understödstagare
kunde i vissa små kommuner öka utdebiteringen med 2 ä 3 bevillningskronor
per skattedragare. Utgången av en enda fattigvårdsprocess
kuncle medföra ekonomisk ruin för en sådan kommun och hade faktiskt lett
till att staten måst träda i kommunens ställe och övertaga fattigvårdsutgiften
i fråga. Den svaga ekonomien tvingade kommunen till en ofta upprörande
hårdhet mot de fattiga, vilka hindrades att inflytta och förvägrades
hjälp vid behov. Faktiskt hade innevånarna i dessa småkommuner mindre
möjligheter än annorstädes att vid nödtillfälle erhålla hjälp. Anstaltsväsendet
kunde endast med största svårighet ordnas tillfredsställande; det vore
orimligt att varje liten kommun skulle hava egen anstalt, och på frivillig väg
kunde en förening om gemensam anstalt ofta ej åstadkommas. Av denna
anledning funnes exempelvis å gotländska landsbygden ej en enda godkänd
fattigvårdsanstalt, och endast ett par anstalter därstädes kunde sägas någorlunda
nöjaktigt fylla sin uppgift. Administrationen medförde även störa
svårigheter. Det vore ofta omöjligt finna lämpliga personer till alla de olika
nämnder och styrelser, vilka enligt lag skulle tillsättas även i en liten kommun.
I åtskilliga fall hölles aldrig några sammanträden, uppgjordes inga
stater, utövades alls ingen verksamhet, ehuru obestridligt behov förelåge.
Skulle ett uppenbart hjälpbehov framställa sig, stode kommunen alldeles
handfallen och måste söka råd hos fattigvårds- och barnavårdskonsulenten.
I mindre svåra fall gjordes intet åt saken. Där sammanträden förekomme,
vore ärendena så få, att ledamöterna ej kunde förvärva någon erfarenhet i
arbetet. De många småkommunerna vållade vidare ett otal processer, föranledande
split mellan kommunerna samt onödigt och kostsamt arbete såväl
för fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna som för länsstyrelserna.
Att kontrollen av hjälpverksamheten skulle bli ytterligare försvårad,
läge i öppen dag.
För att råda bot på de anförda svårigheterna ur fattigvårds- och barnavårdssynpunkt
stode följande utvägar tillbuds.
1. Eu mindre kommun avtalade med en större om inackordering av sina
understödstagare och kunde under sådana förhållanden enligt 31 § i fattigvårdslagen
erhålla befrielse från skyldigheten att uppföra anstalt.
2. Enligt 6 § i fattigvårdslagen bildades av två eller flera kommuner
gemensamt fattigvårdssamhcille. Härigenom skapades en ny kommun, eu
6 Kun/jl. Maj:ts proposition nr 109.
specialkommun för fattigvård, vars område utgjordes av primärkommunernas
sammanlagda områden. Det nya fattigvårdssamliället bleve ensamt ansvarigt
för fattigvårdens tillgodoseende inom området.
3. I och för uppförande av anstalt bildades (i enlighet med 31 § i fattigvårdslagen
samt enligt lagen om kommunalförbund) kommunalförbund med
lämpligt antal anslutna kommuner.
I framställningen redogöres därefter för den utsträckning, i vilken dessa
hjälpmedel kommit till användning. Därom anföres följande.
Vad först anginge inackordering av en liten kommuns anstalts''vårdsbehövande
i en annan kommuns anstalt vore detta en i många fall lämplig
utväg, som av statens fattigvårdsinspektion livligt rekommenderats och som
i ganska stor utsträckning anlitats. Den kunde dock allenast komma till
användning ifråga om små kommuner, belägna nära större sådana, och hade
sålunda ej betydelse i län, där det stora flertalet kommuner vore små.
Yad vidare beträffade gemensamma fattigvårdssamhällen, hade sådana kommit
till stånd allenast på fyra platser i landet. Det vore knappast att förvänta,
om man i fortsättningen helt skulle lita på frivillighet, att avsevärt
fler sådana samhällen skulle uppstå. Den länsstyrelserna enligt 6 § fattigvårdslagen
tillkommande rätten att utan kommunernas medgivande förordna
om gemensamt fattigvårdssamhälle, »såvitt fattigvården finnes vara bristfällig
och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller minska
bristfälligheten» hade, så vitt känt vore, aldrig tagits i anspråk.
Den tredje utvägen, bildandet av kommunalförbund, hade livligt diskuterats
i alla de trakter, där småkommuner funnes. Överallt i landet hade
kännedom spritts om hur man skulle gå tillväga vid bildandet av sådana
förbund, varjämte förslag till förbundsordning utarbetats. Någon bristande
upplysning i frågan förelåge sålunda ej. Vid tvenne tillfällen hade Kungl.
Maj:t förordnat en särskild sakkunnig person att biträda vid bildandet av dylika
förbund. Frukten av allt det arbete, som sålunda nedlagts på denna
fråga, kunde visserligen ej ännu fastställas, men att döma av antalet godkända
förbundsordningar vore resultatet ringa. Enligt uppgifter, som meddelats
av landskommunernas förbund, skulle intill september 1926 följande
antal kommunalförbund ha tillkommit: i Skaraborgs län 9, i Kalmar län 7,
i Malmöhus län 6, i Uppsala län 4, i vartdera av Östergötlands och Älvsborgs
län 2 samt i vartdera av Södermanlands, Blekinge, Jönköpings och
Västmanlands län 1, varjämte 1 förbund vore delat på Uppsala och Västmanlands
län. Antalet godkända förbundsordningar belöpte sig sålunda
till 35.
I framställningen lämnas härefter en översikt över det antal förbund, som
enligt länsstyrelsernas och fattigvårdskonsulenternas åsikt vore behövligt.
Genom en kommitté, tillsatt av länsstyrelsen i Skaraborgs län redan år 1920,
hade föreslagits länets uppdelning i 73 anstaltsområden. Detta förslag hade,
sedan det utsänts till kommunerna för yttrande, godkänts av länsstyrelsen.
Av en utav länsstyrelsen i Uppsala län tillsatt kommitté, vars förslag godkänts
av länsstyrelsen, hade föreslagits 8 förbund. I de båda Skånelänen
hade länge pågått utredning och förslag om indelning av länen i lämpliga
anstaltsområden. Antalet av de sålunda föreslagna förbunden uppginge till
45. I Kalmar och Kronobergs län hade vederbörande länsstyrelser genom
skrivelser till kommunerna och på annat sätt sökt främja idén om sammanslutning
av kommuner, där sådan visat sig erforderlig. I Älvsborgs län
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
hade fattigvård skon siden ten på uppdrag av länsstyrelsen uppgjort en plan
omfattande 28 anstaltsområden. Inom Gotlands län hade någon sådan plan
ej uppgjorts, enär sedan länge allmänt rådde den uppfattningen, att hela
landsbygden borde uppdelas på några få anstaltsområden. Då emellertid
vid ett möte med kommunernas representanter dessa uttalat sig emot varje
åtgärd att anordna ålderdomshem och i stället förordat uppförandet av hem
för kroniskt sjuka genom landstingets försorg, hade under de tre sista åren
utredning skett i sistnämnda hänseende utan att dock något som helst resultat
ännu nåtts. För Gotland syntes sålunda särskilt angeläget att sådana
bestämmelser komme till stånd, som kunde leda till anstaltsvårdens
ordnande. Troligen behövdes i detta län allenast 3 ä 4 kommunalförbund,
på vilka de 92 landskommunerna, som samtliga vore mycket små, skulle fördelas.
Jämväl i Stockholms, Östergötlands, Södermanlands, Västmanlands
m. fl. län krävdes för anstaltsvårdens ordnande upprättandet av kommunalförbund
till ett antal, som beräknades uppgå till omkring 100 ä 150. Av
denna utredning skulle alltså framgå, att under de närmaste åren omkring
250 ä 300 kommunalförbund måste upprättas i och för ett tillfredsställande
ordnande av anstaltsvården.
I framställningen anföres härefter följande.
Att kommunalförbundstanken vunnit så pass ringa tillämpning berodde
ej på bristande upplysning, ej heller på tvivel om denna gemensamhets fördelar
ur ekonomisk synpunkt. Alla syntes vara överens om principen, att
vid ordnandet av anstaltsvården inom småkommunerna gemensamhet i någon
form vore erforderlig. En anstalt kunde emellertid ej gärna ordnas för
mindre än 10 ä 15 pensionärer, och då behovet av anstaltsvard brukade växla
mellan 5 och 7 platser per tusen innevånare, vore tydligt, att gemensamhetsidén
vore riktig. Jämväl ur synpunkten av att bereda en god vård åt
pensionärerna vore detta fallet, enär kvalificerad personal av ekonomiska
skäl kunde anskaffas, endast när anstalten omfattade ett större område. Den
erfarenhet, som funnes att tillgå genom redan existerande förbund på området
ifråga, talade också otvetydigt till förmån för denna organisationsform.
Men när det gällde förverkligandet av densamma, uppstode stora svårigheter
på grund av att genomförandet hittills baserats på frivillighet. Kommunerna
enades ogärna, vore ofta misstänksamma mot varandra och saknade,
om de lämnades att utan hjälp reda upp saken, opartisk ledning. Genom
den länsstyrelserna medgivna rätten att befria småkommuner från anstaltsbyggandet
hade en och annan sådan kommun, ibland efter att liava
fört saken till regeringsrätten, brutit sig ut ur ett tilltänkt förbund och därigenom
vållat att planerna skrinlagts. Allt tydde på att utan några slags
tvångsbestämmelser några större resultat icke kunde förväntas ifråga om
denna utväg.
Befaras kunde emellertid, att, om ingen åtgärd vidtoges för att giva myndigheterna
ökad möjlighet att taga ledningen vid anstaltsvårdens ordnande, den
av 1926 års riksdag beslutade fristen för anstaltsväsendets ordnande ej skulle
medföra åsyftat gagn. Riksdagens beslut hade nämligen haft den effekten,
att det tidigare, livliga arbetet på detta område inom småkommunerna avmattats
eller helt avstannat, emedan man i det längsta ville uppskjuta sakens
behandling. Verkningarna härav syntes givetvis bliva, att man vid övergångstidens
slut måste i en hast lösa anstalts frågan, vilket komme att medföra
väsentligt större kostnader, än om saken i tid sorgfälligt utreddes. Den
situationen syntes sålunda kunna förväntas inträffa, att städerna och de större
landskommunerna löste sin anstaltsfråga inom den beslutade övergångstiden,
8
Kungl. Mcij:ts proposition nr 109.
medan småkommunerna ej humle slutföra arbetet, såvida ej särskilda åtgärder
vidtoges för att främja sammanslutning kommunerna emellan.
I framställningen bär vidare erinrats om att tidigare ifrågasatts kraftigare
åtgärder för att förmå småkommunerna ena sig ifråga om anstaltsvårdens
ordnande. Härom heter det i framställningen:
Vid förberedelserna till 1918 års fattigvårdslag hade länsstyrelsen i Älvsborgs
län ifrågasatt, att i lag borde bestämmas något sätt att genom myndighets
beslut fastställa distrikt av två eller flera fattigvårdssamhällen med
skyldighet att hålla gemensam anstalt. Gotlands länsstyrelse hade ifrågasatt
huruvida icke, där föreliggande förhållanden uppenbarligen gåve vid
handen att en sammanslagning enligt 6 § fattigvårdslagen vore fördelaktig,
denna finge åstadkommas titan samtycke av vederbörande kommuner. Även
socialstyrelsen hade ifrågasatt, att Kungl. Maj:t borde äga att förordna om
sammanslutning jämväl mot kommunernas vilja. Kungl. Maj:t hade emellertid
i 1918 års proposition i fattigvårdsfrågan uttalat, att man åtminstone
tills vidare borde nöja sig med det indirekta tvång, som läge i risken att,
om en förening ej komme till stånd, föreläggande att upprätta egen anstalt
kunde meddelas. Man borde avvakta resultatet av den verksamhet för sammanslutningarnas
åvägabringande, som ålåge länsstyrelserna och fattigvårdsinspektionen.
Om emellertid under övergångstidens förra hälft tydligt visade
sig, att intet stode att vinna på frivillighetens väg, syntes det vara tid
att taga under övervägande, om ej kraftigare stadganden borde komma till
stånd.
Härefter anföres i framställningen:
Mer än hälften av den ursprungligen fastställda övergångstiden vore tilländalupen,
och man syntes nu kunna fastslå, att de hjälpmedel, som stode
till buds för att ordna den kommunala hjälpverksamheten på ett på samma
gång humant och billigt sätt inom landets småkommuner, ej vore tillfyllest.
Då kraftigare åtgärder sålunda vore behövliga, uppstode frågan, huru dessa
borde vara beskaffade.
Det vore klart, att den principiellt sett bästa lösningen vore att tvångsvis
förena småkommunerna i kommuner av lämplig storlek. Med styrka hade
detta framhållits av bl. a. statistiska centralbyrån i dess yttrande över 1918
års förslag till ny fattigvårdslag. Det läge emellertid i sakens natur, att en
reform av detta slag skulle kräva såväl långa förberedelser som lång övergångstid.
Om man exempelvis fastsloge, att alla kommuner med en befolkning
ej överstigande 500 innevånare skulle sammanslås med andra — en till
synes ganska rimlig begränsning — syntes detta vålla ändring i ej mindre
än 396 kommuners förhållanden. En sådan reform, som oundvikligen förr
eller senare tvingade sig fram, komme givetvis att verka mycket omvälvande
på bestående förhållanden. Det kunde därför måhända ifrågasättas, om ej
problemet kunde angripas mera försöksvis, t. ex. genom att till en början
allenast sammanslå sådana kommuner, som uppenbarligen vore oförmögna
att leva ett tillfredsställande kommunalt liv, t. ex. de som hade ett innevånareantal
under 200. Det skulle då allenast bli fråga om ett 30-tal kommuner,
och ingen olägenhet torde i själva verket kunna påstås uppstå, om
dessa kommuner försvunne som självständiga administrativa enheter.
Emellertid skulle ett så begränsat ingripande ha en ganska obetydlig
verkan jtå lösningen av det problem, som nu framförallt vore aktuellt, nämligen
ett tillfredsställande ordnande under de närmaste åren av anstaltsvården.
För vinnande av detta syfte syntes man böra anlita de utvägar,
som för närvarande stode till buds, nämligen bildandet av gemensamma fattigvårdssamhällen
och åstadkommandet av kommunalförbund för anstalters till
-
9
Kungl. Maj:ts proposition ny 109.
komst. Småkommunerna borde beredas tillfälle att välja vilketdera tillvägagångssätt
de föredroge, men det borde ej tillåtas dem att förbliva helt overksamma
på detta område. Samtliga kommuner borde deltaga i anstaltsbildningen.
Behovet av anstaltsvård vore nämligen mycket växlande under olika
tider, och den kommun, som ej i tid försäkrade sig om disponerandet av
åtminstone en plats i ett ålderdomshem, kunde lätt komma i en mycket
obehaglig belägenhet. Med hänsyn till att allenast omkring 4 år återstode,
innan anstaltsfrågan skulle vara löst, borde behövliga ändringar i lagstiftningen
vidtagas vid 1927 års riksdag.
De sålunda ifrågasatta ändringarna i lagstiftningen skulle enligt framställningen
vara följande:
1) Omarbetning av 6 § i fattigvårdslagen med ändamål att på ett otvetydigt
sätt stärka Kungl. Maj:ts befogenhet att sammansluta kommuner till
ett fattigvårdssamhälle, även då de ej vore ense om dylik förening. Åtminstone
borde ett sådant förtydligande av paragrafen åstadkommas, att
därav framginge, att redan den omständigheten att en nödvändig befunnen
anstalt ej kommit till stånd borde, oavsett medgivet anstånd, anses såsom
sådan bristfällighet i fattigvårdsavseende, som i och för sig finge föranleda
Kungl. Maj:t att enligt andra stycket av 6 § förordna om gemensamt fattigvårdssamhälles
bildande. Måhända borde steget tagas ut så långt, att dylik
befogenhet lämnades Kungl. Maj:t i varje fall, då gemensamhetsanordningen
funnes vara till uppenbart gagn för fattigvården inom vederbörande kommuner.
2) Ändring i lagstiftningen om kommunalförbund med ändamål att be- .
reda Kungl. Maj:t befogenhet att under vissa omständigheter förordna om
bildande av kommunalförbund även mot bestridande av en eller flera av de
ifrågakommande kommunerna.
Beträffande sistnämnda fråga har det i framställningen erinrats, att kommittén
för kommunala nybildningar i sina motiv till förslaget till lag om
kommunalförbund (sid. 346) uttryckligen uttalat sig för önskvärdheten av att
den offentliga myndigheten hade makt att med tvång inskrida, om så skulle
vara i offentligt intresse nödvändigt, och därvid särskilt hänvisat på fattigvården.
Att kommittén icke föreslagit stadgande i dylik riktning hade förklarats
vara bland annat och väsentligen beroende på att det ansetts klokt
att därmed finge anstå, tills den nya lagstiftningen blivit under någon tid
försökt och lämnat tillfälle till erfarenhetsrön.
De hittills gjorda försöken finge nu enligt framställningen anses hava
ådagalagt, å ena sidan att fattigvårdsförbunden, där de åstadkommits, varit
till mycket gagn och tillvunnit sig förtroende, samt å andra sidan att svårigheterna
att på varje punkt åvägabringa full enighet vore så stora, att den
önskvärda utvecklingen därigenom blivit stäckt på ett för fattigvården och
kommunerna beklagligt siitt. Allt syntes tala för att försökstiden borde anses
vara till ända och att lagstiftningen, stödd på nödiga erfarenhetsrön, nu
borde fullföljas i förordad riktning.
3) I samband med de sålunda föreslagna lagändringarna borde den enligt
31 § i fattigvårdslagen länsstyrelserna medgivna rätten att bevilja kommu
-
10
Yttranden.
Kung!. Maj:ts proposition nr 109.
norna befrielse från skyldigheten att uppföra anstalt överflyttas på Kung!.
Maj:t. Härigenom undanröjdes olägenheten av att, sedan länsstyrelsen vidtagit
åtgärder för att samla ett antal kommuner i ett förbund, en av dessa
kommuner, som vägrats befrielse från anstaltsbyggandet av länsstyrelsen,
överklagade beslutet i regeringsrätten och vunne sådan befrielse.
Slutligen har i •framställningen anförts, att mot de föreslagna åtgärderna
måhända kunde invändas, att det vore olämpligt att tvinga en kommun att
vidtaga en åtgärd, som den ej ansåge gagnelig. Erinras borde emellertid,
att beslutanderätten förbehållits Kungl. Maj:t och att detta förutsatte, att
en fullständig utredning förebragts beträffande åtgärdens gagn för de samhällen,
som berördes därav. Vidare kunde anmärkas mot förslagen, att ett
framgående på denna väg, nämligen sammanslutning för vinnande av förbättrad
fattigvård, skulle utgöra hinder för att i framtiden skapa större,
bärkraftigare kommuner. Såvitt nu kunde bedömas, skulle emellertid så
ej bliva fallet. Tvärtom skulle de föreslagna åtgärderna sannolikt främja
bildandet av större kommuner. Kommunerna skulle nämligen få klart för
sig, att det gånge förträffligt att gemensamt ordna en så viktig uppgift som
anstaltsvården, och slutsatsen syntes skola bliva, att även vissa övriga kommunala
uppgifter skulle bliva bättre lösta genom ett dylikt samarbete, exempelvis
beträffande skolväsendet. När erfarenheten om samarbetet ifråga om
anstaltsvården lärt kommunerna, att åtskilligt stode att vinna, både ekonomiskt,
socialt och administrativt, genom bildande av större kommunområden,
syntes tiden vara inne att gå vidare på den inslagna vägen.
Över framställningen hava utlåtanden avgivits av kammarkollegium, kammarrätten,
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs och Skaraborgs län, d. v. s. framförallt i de län, där småkommuner
förekomma till större antal. Från landskommunernas förbund,
som beretts tillfälle att yttra sig i ärendet, har sådant yttrande icke inkommit.
Av flertalet av de hörda myndigheterna har vitsordats, att särskilt
i avseende å fattigvården och barnavården stora svårigheter kunde möta i
samhällen med ringa folkmängd och obetydliga tillgångar och att dessa
svårigheter icke kunde avhjälpas allenast genom penningbidrag eller skatteutjämningsåtgärder.
Kammarkollegium och kammarrätten hava emellertid hemställt, att framställningen
icke måtte föranleda någon åtgärd, därvid dock inom förstnämnda
myndighet skiljaktiga meningar uttalats.
Kammarkollegium erinrar om den genom lagen den 23 april 1926 medgivna
tidsfristen med ordnande av de i 31 § fattigvård slagen omförmälda anstalterna
samt yttrar bland annat:
Den sålunda medgivna tidsfristen kunde så mycket mindre åberopas till
stöd för en tvångslagstiftning mot kommunerna, som densamma just avsåge
att trygga kommunernas möjlighet att på frivillighetens väg lösa anstaltsfrågan.
Hade statsmakterna föreställt sig, att frågan måste lösas tvångsvis,
hade tydligtvis någon förlängning av fristen icke ifrågakommit. Det till
grund för lagen liggande riksdagsbeslutet utgjorde alltså icke ett skäl för,
11
Kanyl. Maj:ts proposition nr 10(1.
utan ett avgörande skäl mot en tvångslagstiftning i den nu föreslagna riktningen.
Det kunde ju icke vara rimligt, att, innan ens den nya tidsfristen
börjat löpa, tillgripa tvångsåtgärder mot kommunerna. Huruvida dylika åtgärder
i en framtid och sedan den medgivna fristen tilländalupit, kunde visa
sig erforderliga, vore en fråga, som då finge tagas under övervägande. Förevarande
förslag vore alltså för tidigt vackt. Ej heller från synpunkten av
kommunalförvaltningen i dess helhet kunde den föreslagna lagändringen förordas.
Det förefölle vara en för kommunalförbundets själva idé främmande
tanke att införa tvångsbestämmelser, icke blott, såsom rimligt vore, med avseende
å förbundets upplösning och likvidation, utan även med avseende å
detsammas ingående. Därmed skulle öppnas utsikt för statliga ingripanden
i kommunernas inre förvaltning i en utsträckning, som helt visst icke överensstämde
med självstyrelsegrundsatsen i vårt lands kommunalförfattningar. Utan
starkt tvingande skäl borde givetvis lagstiftningen icke ingripa i denna inre
förvaltning. Men något sådant skäl vore icke för det närvarande anfört.
Två reservanter hava anfört, att i stället ändring borde ske i lagen om kommunalförbund,
så att tvångsmöjlighet generellt skapades. Därest ändring
skedde i fattigvårdslagen, borde 31 § så ändras, att befogenheten att bevilja
befrielse från skyldighet att uppföra anstalt överflyttades till Kung!. Maj:t.
Generaldirektören Nehrman har gjort ett uttalande av i huvudsak samma
innebörd samt tillika yttrat, att det icke syntes rimligt att redan nu tillgripa
en tvångslagstiftning på ifrågavarande område.
Kammarrätten har anfört, att det givetvis vore önskvärt, att fattig- och
barnavården ordnades så tillfredsställande som möjligt i rikets samtliga kommuner,
och kammarrätten liölle jämväl för troligt, att sammanslutningar av
mindre kommuner till större enheter ävensom ökad sammanslutning av kommuner
i fattigvårds- och barnavårdsavseende skulle vara ägnade att befrämja en
god fattig- och barnavård i de mindre kommunerna, liksom dylika sammanslutningar
kunde antagas i någon mån medverka till nedbringande av antalet
fattigvårdsprocesser. Kammarrätten måste dock betvivla, att tvångsåtgärder
av nu ifrågavarande art vore den rätta vägen för att nå det angivna målet.
I varje fall syntes denna väg icke böra beträdas annat än med största försiktighet
och i yttersta nödfall. En på ömsesidig överenskommelse grundad
sammanslutning kunde med all säkerhet förväntas giva ett betydligt bättre
utbyte än en tvångsvis genomförd, inom vilken slitningar de sammanslutna
kommunerna emellan icke torde utebliva. Därtill komme, att eu förening
av mindre kommuner till större enheter givetvis icke kunde ske under hänsynstagande
enbart till fattigvårds- och barnavårdsförhållandena inom kommunerna
i fråga. Enligt kammarrättens uppfattning kunde tiden för vidtagande
av tvångsåtgärder i syfte att åstadkomma sammanslutningar i
fattigvårds- eller barnavårdsavseende i varje fall icke ännu anses inne, så
mycket mindre som den tid, inom vilken i 31 § fattigvårdslagen angivna
anstalter skola vara ordnade, blivit utsträckt så sent som genom lagen av
den 23 april 1926.
Liknande synpunkter hava uttalats av majoriteten inom fattigvårds- och
barnavårds förbundets styrelse, som bland annat framhåller, att det vore svårt
att redan nu bedöma, i vad mån ändringar i gällande lagstiftning kunde
vara nödiga, samt att man därför under ytterligare någon tid borde avvakta,
huru den medgivna tidsfristen komme att utnyttjas, innan man företoge ett
så avsevärt ingrepp i den kommunala självstyrelsen, som förslaget innebure.
Förbundets ordförande, f. d. landshövdingen Widén. har däremot uttalat sig
för utsträckt möjlighet att för lösning av fattigvårdens anstaltsfråga anordna
1 - Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
kommunalförbund. — Jämväl länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län
hava avstyrkt förslaget.
Av övriga länsstyrelser, som yttranden avfordrats, hava de flesta direkt
förordat lagstiftning i framställningens syfte.
Sålunda är länsstyrelsen i Östergötlands län av den uppfattningen, att sammanslutning
i önskad omfattning icke kan vinnas på frivillighetens väg, och
tillstyrker därför på det livligaste de föreslagna ändringarna i fattigvårdslagen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anför, att de förarbeten, som vidtagits
för anstaltsvårdens ordnande i vissa småkommuner inom länet, givit vid
handen, att det vore långt ifrån visst, att beträffande dessa kommuner
lämpliga överenskommelser kunde komma att frivilligt träffas, och länsstyrelsen
anser det vara otvivelaktigt, att dylika avtal skulle kunna genomföras, därest
Kungl. Maj:t kunde tvångsvis förordna om sammanslutning. Länsstyrelsen
i Kalmar län anser lika med förslagsställaren, att kraftigare åtgärder för
ordnande av anstaltsfrågan vore av behovet synnerligen påkallade, samt tillstyrker,
att den föreslagna lagändringen med det snaraste måtte komma till
stånd. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppgiver, att för nämnda läns
vidkommande särskilda åtgärder icke direkt tarvades, men uttalar sin fulla
anslutning till de principer, som ligga till grund för framställningen, och
har icke funnit anledning till erinran mot någon av de föreslagna åtgärderna.
Några länsstyrelser hava uttalat sig för förslaget men dock icke ansett
sig kunna i alla delar ansluta sig till detsamma.
En av sist avsedda länsstyrelser, den i Älvsborgs län, finner förslaget att
för anstaltsfrågans lösning åt Kungl. Maj:t inrymma ökade befogenheter att
vidtaga åtgärder mot kommunerna icke vara lyckligt. Då dessa ökade befogenheter
skulle bestå dels i utvidgning av Kungl. Majd redan tillkommande
befogenheter, dels i överflyttning, i vissa fall med skärpning, av befogenheter,
som nu ankomme å länsstyrelsernas prövning och avgörande,
innebure förslaget en administrativ centralisering, som måste avstyrkas.
Däremot vore ofrånkomligt, att länsstyrelsernas arbete för anstaltsfrågans
lösning under de närmaste åren skulle underlättas samt snabbare och säkrare
resultat vinnas, om förslaget på så sätt förverkligades, att i visst avseende
ökad befogenhet lämnades länsstyrelserna. Därest sålunda i lagen
om kommunalförbund förutsättningen om enighet mellan samhällena borttoges,
skulle länsstyrelserna få ett verksamt påtryckningsmedel vid anstaltsfrågans
ordnande. Denna befogenhet komme med säkerhet att av länsstyrelserna
användas endast i yttersta nödfall. En säkerhetsåtgärd vore, att
länsstyrelses beslut i dylika fall underställdes Kungl. Maj ds prövning.
Från annat håll —• länsstyrelsen i Uppsala län — framhålles, att den bestående
kommunala indelningen och självständigheten så mycket som möjligt
syntes böra bevaras mot ingrepp. Det vore alltså lämpligt att söka
råda bot för överklagade missförhållanden genom åtgärder, som endast i
vissa avseenden förenade skilda kommuner till gemensam verksamhet. Att
på föreslaget sätt utsträcka möjligheten till tvångssammanslutning enligt 6 §
skulle vara i hög grad olämpligt. Då bildande av kommunalförbund för upp
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
rättande och drift av fattigvårdsanstalt vore en mindre ingripande men i
många fall tillräckligt verksam åtgärd, förordades i avseende å bildandet av
sådant förbund enahanda befogenhet för Kungl. Maj:t som i fråga om kommuners
förenande till gemensamt fattigvårdssamhälle.
I övrigt hava mot förslagets olika punkter framställts anmärkningar i
huvudsakligen följande hänseenden.
Något förtydligande av 6 § i fattigvårdslagen syntes icke påkallat, då befogenhet
till ingripande i ifrågavarande fall redan nu torde föreligga. Eu
länsstyrelse — i Gotlands län — anser paragrafen i dess nuvarande lydelse
böra tolkas så, att där omförmält förordnande om gemensamt fattigvårdssamhälle
finge ske endast därest fattigvården vore bristfällig i samtliga de
kommuner, om vilkas sammanslagning fråga är. Lagen syntes emellertid
böra erhålla sådan ändrad lydelse, att det bleve möjligt att tvångsvis sammanslå
en kommun, där fattigvården vore bristfällig, med en annan kommun,
även om någon bristfällighet i sagda avseende icke vore för handen i
den senare. — Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter lämpligheten av
den föreslagna ändringen i lagstiftningen om kommunalförbund. Här gällde
det nämligen icke blott att bilda en ny enhet för tillämpning av gällande
lagar på ett visst område av samhällslivet utan även att fastställa förbundsstadgar,
vilkas innehåll kunde vara föremål för skilda meningar. Det syntes
mindre lämpligt, att en sådan fråga skulle kunna mot bestridande avgöras
av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. Om det i framställningen föreslagna
tillägget till 6 § vidtoges, torde det få antagas, att kommunerna,
därest de föredroge systemet med kommunalförbund, läte sig angeläget vara
att överenskomma om dylika, enär de eljest riskerade att mot sin vilja bliva
fullständigt sammanslutna i förevarande avseende. I allt fall syntes en
kommun ej böra kunna tvingas ingå i kommunalförbund endast för att
fattigvården därigenom skulle bliva tillfredsställande ordnad för övriga såsom
medlemmar av tilltänkt förbund avsedda kommuner. — Yad i framställningen
anförts rörande ändring i 31 § fattigvårdslagen har av en länsstyrelse
— i Uppsala län —ansetts böra föranleda sådan ändring i lagen om
regeringsrätten, att besvär över länsstyrelses beslut att vägra kommun befrielse
från skyldigheten att uppföra fattigvårdsanstalt skulle prövas av Kungl.
Maj:t i statsrådet. Från andra håll framliålles, att den föreslagna lagändringen
i denna del saknade fog; länsstyrelsens närmare kännedom om ortsförhållandena
vore en faktor, som gåve stöd för bibehållande av nu gällande
tillvägagångssätt.
Av de hörda myndigheterna har vitsordats, att i samhällen med ringa Departementsfolkmängd
och obetydliga tillgångar stora svårigheter möta att på tillfreds- chefen.
ställande sätt ordna fattigvården. Av utredningen torde även framgå, att förhållandena
mångenstädes äro sådana, att möjlighet till tvångsåtgärder måste
finnas, för att ändring till det bättre skall kunna ernås. Väl torde, såsom av
kammarkollegium anmärkts, med det genom 1926 års lagändring medgivna
uppskovet med anskaffande av anstalter hava avsetts att trygga kommunernas
14
Kung1. Maj:ts proposition nr 109.
möjlighet att på frivillig väg lösa anstaltsfrågan. Detta synes mig dock icke
utgöra något avgörande skäl mot införande av tvångsmedel för användning i
sådana fall, där det är uppenbart, att vederbörande på grund av oförmåga
eller bristande vilja icke inom den föreskrivna tiden komma att ordna sin
fattigvård. Då, såsom i förevarande framställning framhållits, 1926 års riksdag
måste anses hava på slutgiltigt sätt bestämt övergångstiden, har därvid tydligen
förutsatts, att efter utgången av densamma anstaltsfrågan ingenstädes
skulle vara olöst. Att låta med den ifrågasatta lagstiftningen anstå, till dess
ytterligare en del av övergångstiden förflutit, synes mig därför icke lämpligt;
det måste anses vara av vikt att, där ett ingripande befinnes vara av nöden,
detta kan ske å sådan tid, att anstaltsfrågans ordnande icke fördröjes utöver
den av statsmakterna bestämda tiden. Härtill kommer, att det säkerligen i
åtskilliga fall, då kommunerna visserligen äro ense om att eu gemensam anstalt
bör bildas men enighet icke kan åstadkommas rörande villkoren, lärer
böra framstå som en fördel för dem, att en myndighet finnes med befogenhet
att förordna härom. Sannolikt är ock, att i det övervägande antalet fall
något tvångsförfarande icke skall behöva tillämpas, i det att den länsstyrelsen
och Kungl. Maj:t tillerkända befogenheten oftast torde leda därhän
att frivillig överenskommelse träffas. Erinras må för övrigt, att tvångsmedel
ju redan finnas i 6 § och att den väsentligaste av de nu föreslagna åtgärderna
— rätt för Kungl. Maj:t att förordna om kommunalförbund — allenast
innebär beredande av möjlighet till ett mindre långt gående ingripande än
enligt nämnda paragraf. Jag finner alltså, att behov av lagstiftning i framställningens
syfte föreligger och att -anledning saknas att avvakta senare tidpunkt
för dess genomförande.
Yad därefter angår de särskilda av de i förevarande syfte föreslagna lagstiftningsåtgärderna
och till en början de ifrågasatta ändringarna i 6 § av
fattigvårdslagen, finner jag lika med vissa av de hörda myndigheterna förtydligande
av paragrafen ej erforderligt. Den nuvarande avfattningen torde
nämligen medgiva möjlighet till ingripande, därest nödvändig befunnen anstalt
ej kommit till stånd.
Däremot synes det i framställningen alternativt föreslagna tillägget vara
värt beaktande. Enligt gällande lag kan Kungl. Maj:t förordna om förening
till gemensamt fattigvårdssamhälle allenast såvitt fattigvården finnes vara
bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att undanröja eller minska
bristfälligheten. Att utsträcka Kungl. Maj:ts befogenhet härutinnan jämväl
till fall, där det eljest prövas vara till uppenbart gagn att sammanslutningen
kommer till stånd, synes mig icke innebära större intrång i kommunernas
självbestämmanderätt, än som i dylikt fall kan anses befogat. Förutsättningför
ingripande bör dock ovilkorligen vara, att sammanslutningen är till
gagn för samtliga de kommuner, om vars sammanslutning är fråga, liksom
det för närvarande vid fall av bristfällig fattigvård för tvångssammanslutningerfordras,
att bristfällighet föreligger hos dem alla. Jag kan alltså icke biträda
vad från en länsstyrelse föreslagits eller att kommun, som redan har
ordnad fattigvård, skulle kunna tvångsvis sammanslutas med annan kommun.
15
Kung1. Maj.ts proposition nr 109.
A andra sidan synes mig bestämmelsen ej heller böra erhålla den i framställningen
förordade avfattningen eller att ingripande finge ske, så snart åtgärden
vore till uppenbart gagn för fattigvården inom kommunerna. Hänsyn
måste givetvis tagas även till de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna
av sammanslutningen. Endast en sådan sammanslutning torde, då
bristfällighet i fattigvården icke föreligger, tvångsvis böra komma till stånd,
som i en var av kommunerna antingen medför bättre fattigvård för mindre
eller samma kostnad eller ock bidrager att minska kostnaderna utan att
fattigvården därav försämras. Uttrycket i den av mig föreslagna lagtexten,
att åtgärden skall finnas »uppenbarligen vara till allmänt gagn», avses skola
hava nu angivna innebörd.
Den lagändring, som erfordras för att bereda Kungl. Maj:t befogenhet
att förordna, att samhällen skola förena sig om gemensam fattigvårdsanstalt,
har i framställningen avsetts skola vidtagas i lagen om kommunalförbund.
Det synes mig dock lämpligare att i sådant syfte göra ett tillägg till 31 §
i fattigvårdslagen. Detta lagrum medgiver kommuner att, där de äro ense,
ingå sådan förening jämväl utan att för ändamålet bilda kommunalförbund.
Frågan om rätt för myndighet att mot kommuns bestridande förordna om
bildande av kommunalförbund var, såsom förut erinrats, föremål för övervägande
hos kommittén för kommunala nybildningar. Kommittén höll före,
att under vissa omständigheter dylik befogenhet skulle visa sig gagnelig,
bland annat för åstadkommande av anordningar för fattigvårdens tillgodoseende.
Kommittén hade likväl underlåtit att föreslå stadganden om tvångssammanslutning
bland annat på den grund, att dylika stadganden borde
inrymmas i de lagar, som reglerade de kommunala uppgifter varom fråga
vore, och ej i lagen om kommunalförbund. I detta sammanhang må ock
erinras, att 16 § av lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket innehåller
bestämmelse om rättighet för länsstyrelse att i vissa fall förordna
om bildande av kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande.
Delvis efter mönster av sistnämnda lagrum har jag, i överensstämmelse med
nyss återgivna uttalande från förarbetena till kommunalförbundslagen och i
anslutning till stadgandet i 31 § 2 stycket i fattigvårdslagen angående rätt
för fattigvårds samhällen att förena sig om gemensam anstalt, därtill fogat
ett nytt stycke av innehåll, att fråga om sådan förening kan av kommun
väckas hos länsstyrelse. Sker så eller finner länsstyrelsen, utan att sådan
framställning gjorts skäl, att upptaga dylik fråga, har länsstyrelsen att
verkställa undersökning och utredning samt, då enighet mellan samhällena
ej kan uppnås om förening — med eller utan kommunalförbund — angående
gemensam anstalt, hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:t, som, när skäl
därtill äro, äger förordna, att samhällena skola för ändamålet bilda kommunalförbund.
Det kan ifrågasättas, om icke i överensstämmelse med motsvarande
stadgande i lagen om polisväsendet avgörandet borde ligga hos Konungens
befallningshavande. Häremot kan dock invändas, att de kommuner, varom
31 §•
90 §.
Ikraft
trädande.
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
fråga är i sistnämnda lagram, redan utgöra en gemenskap, i det att förutsättning
för förordnande är att deras områden helt eller delvis utgöra ett
polisdistrikt, under det att beträffande fattigvårdssamhällena ingen sådan
gemenskap är förhanden. Ingreppet i självbestämmanderätten synes alltså
vara i viss mån större i det senare än i det förra fallet. Med hänsyn därtill
och då det är av vikt, att en enhetlig tillämpning kommer till stånd,
finner jag det riktigast att låta avgörandet ankomma på Kungl. Maj:ts prövning.
En av de hörda myndigheterna har föreslagit, att beslutanderätten
borde tillkomma Konungens befallningshavande, vars beslut borde underställas
Kungl. Maj:ts prövning. En sådan anordning torde i sak ej skilja
sig från den av mig föreslagna, vilken sistnämnda därjämte skulle medföra
den fördelen, att förfarandet i huvudsak komme att överensstämma med vad
i 6 § i fattigvårdslagen stadgas för det nyss omförmälda fallet att fråga om
två eller flera kommuners förenande till ett gemensamt fattigvårdssamhälle
väckes av länsstyrelsen.
I förtydligande syfte har visst tillägg gjorts till 31 § 2 stycket.
Vad slutligen angår det i framställningen föreslagna överflyttandet å Kungl.
Maj:t av rätten att bevilja kommun befrielse från skyldigheten att uppföra
anstalt, är det även min uppfattning, att eu viss formell oegentlighet kommer
att finnas däratinnan, att fråga om bildande av kommunalförbund skall
avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, under det att fråga om dylik befrielse
för någon av ifrågavarande kommuner skulle kunna komma att i sista hand
avgöras av regeringsrätten. I praktiken torde emellertid denna oegentlighet
knappast kunna tänkas leda till några svårigheter. Det kan förutsättas, att
vid behandlingen av vartdera av båda ärendena hänsyn kan tagas till den
andra frågan. Då härtill kommer, att det måste anses betänkligt att på
Kungl. Maj:t överflytta hela den stora grupp av ärenden, varom här är
fråga, samt det å andra sidan icke låter sig göra att utan grundlig utredning
jämka på regeringsrättslagens bestämmelse om att av regeringsrätten
skola avgöras alla mål om fattigvård och barnavård, har jag ansett tills
vidare böra anstå med lagändring i ena eller andra riktningen. Jag vill
emellertid tillägga, att det enligt min mening är befogat att verkställa en
undersökning, huruvida icke såväl nu ifrågavarande som andra grupper av
fattigvårds- och barnavårdsmål lämpligen kunde överflyttas från regeringsrätten
till Kungl. Maj:t i statsrådet.
Såsom inledningsvis erinrats, åligger det länsstyrelse att under övergångstiden
beträffande anordnande av ålderdomshem försöka åstadkomma överenskommelser
mellan kommuner om gemensam anstalt. En följd av den föreslagna
ändringen i 31 § torde böra bliva, att det uttryckligen ålägges länsstyrelse
att i sådant syfte även söka åstadkomma kommunalförbund. Tillägg
av denna innebörd har gjorts till 90 §.
Nu ifrågasatta lagändringar torde lämpligen kunna träda i kraft den 1
januari 1928.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 109.
Föredraganden uppläser härefter inom socialdepartementet upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 6, 31 och 90 §§ av lagen den 14 juni 1918
(nr 422) om fattigvården samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 94 käft. (Nr 109.)
298 27 2