Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Nr 108.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till fattigvård
och barnavård för lappar; given Stockholms slott
den 22 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Jakob Pettersson.

Utdrag av protokollet över socicdär eriden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 22 februari 1927.

N är varande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Kibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.

.Chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson, anför efter gemensam
beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen:

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln,
punkt 32, på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition,
som kunde komma att avlåtas i ämnet, till fattigvård för lappar för budgetåret
1927—1928 beräkna ett ordinarie förslagsanslag av 100,000 kronor.
Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga denna fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 93 käft. (.Nr 108.)

1

2

Kung!,. Maj:ts proposition nr 108.

Såsom jag vid behandlingen av frågan i samband med anslagsäskandena
för nästa budgetår erinrade, har inom socialdepartementet av f. d. landshövdingen
Johan Widén såsom tillkallad sakkunnig verkställts utredning angående
ordnandet av fattigvården bland lapparna. Den 25 september 1924 har
den sakkunnige avgivit betänkande med utredning och förslag i berörda ämne.
Förslaget går ut på en sådan omorganisation av den lapska fattigvården, att
lapparnas särställning i avseende på fattigvård skulle upphöra och att denna
fattigvård alltså skulle i huvudsak ordnas i överensstämmelse med fattigvårdslagens
föreskrifter, därvid förutsättes, att den frihet från beskattning för inkomst
av renskötsel, som lapparna hittills åtnjutit, skulle upphöra. Primärkommunema
skulle således komma att utgöra de lokala enheterna även för den
lapska fattigvården, men särskilda bidrag av statsmedel till avsevärda belopp
— förslagsvis 2/3 av den verkliga fattigvårdskostnaden — skulle alltjämt utgå.
I förslaget ingår även, att staten skulle påtaga sig inrättandet av särskilda
ålderdomshem för lappar samt ansvara för hemmens uppehållande, varvid
emellertid skyldighet skulle stadgas för primärkommunerna eller andra för
vårdkostnaden ansvariga att erlägga vårdavgift, beräknad efter vårdkostnadens
hela belopp.

Över förslaget hava yttranden avgivits av dels länsstyrelserna i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län efter hörande av vederbörande häradsskrivare,
lappfogdar och fattigvårdskonsulenter ävensom ett flertal kommuner och en
del fattigvårdsstyrelser samt lappallmogen vid särskilt anordnade sammanträden,
dels domkapitlen i Härnösand och Luleå efter hörande av prästerna i
vissa församlingar, och dels statskontoret och kammarkollegium samt, i vad
angår frågan om lapparnas beskattning, riksräkenskapsverket. Sedermera
har kammarrätten avgivit utlåtande över betänkandet jämte däröver avgivna
yttranden. I anledning av vad kammarrätten i visst hänseende anfört hava
sedermera förnyade yttranden avgivits av omförmälda länsstyrelser, efter vederbörande
lappfogdars och häradsskrivares hörande, samt nämnda domkapitel.

Nuvarande
förhållanden
beträffande
lapparnas
fattigvård.

Huvud grunder.

Till en redogörelse för det huvudsakliga innehållet i den sakkunniges förslag
samt de däröver avgivna yttrandena återkommer jag i det följande. Här anhåller
jag att inledningsvis få på grundval av sakkunnigbetänkandet lämna en
kortfattad redogörelse för de nuvarande förhållandena beträffande lapparnas
fattigvård.

Inom Norrbottens och Västerbottens läns av lappar huvudsakligen upptagna
delar, de i egentlig mening så kallade lappmarkerna, äro lapparna mantalsoch
kyrkoskrivna i de där belägna kommunerna. I Jämtlands län äro lapparna
kyrkoskrivna i de fyra, ännu bestående lappförsamlingama Frostviken, Föllinge,
Undersåker och Hede. Dessa lappförsamlingar, som icke sammanfalla
med den borgerliga kommunindelningen, omfatta uteslutande de lappar, som
där hava hemvist. Formellt gäller mantalsskrivningsförordningen jämväl för
de i detta län boende lapparna. Den upptager emellertid icke beträffande dem
några särskilda bestämmelser, detta i motsats mot vad som stadgats i fråga om
de två nordligaste länens lappmarker, och någon mantalsskrivning av lapparna

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

3

i Jämtlands län har — möjligen just på grund härav — allt intill senaste tid
icke förekommit. Först från och med 1912 har mantalsskrivning av lapparna,
på grund av länsstyrelsens därom meddelade föreskrift, ägt rum inom detta län,
därvid medgivits, att lapparna finge mantalsskrivas inom vissa bestämda kommuner
allt efter de lappbyar de tillhörde, samt tillika föreskrivits, att lapparna
för varje kommun skulle sammanföras i en särskild längd utan sammanblandning
med kommunens övriga invånare.

Inom Norrbottens och Västerbottens län är lapparnas fattigvård principiellt
lagd på kommunerna. Inom Jämtlands län däremot besörjes lappfattigvården
av de från kommunerna fristående lapp församlingarna, utan att något stöd därför
finnes i lagen. Enligt den sakkunnige förklaras det förhållandet att i
Jämtland de territoriella kommunerna sålunda kunnat bliva helt och hållet fritagna
från omhändertagande av fattigvården för lapparna och från kostnaderna
för densamma med den nyss angivna särställningen i avseende å lapparnas civila
registrering.

Sedan gammalt har staten i alla tre länen, ehuru i olika omfattning, bidragit Statsbidrag.
till kostnaderna för lapparnas fattigvård.

Utgångspunkten härför är ett Kungl. Maj:ts brev den 10 februari 1852.

Till grund för detta brev låg i sin tur ett rikets ständers beslut, meddelat i
skrivelse den 26 augusti 1851, i vilket ständerna anhöllo, att av anslaget till
fattigvården i allmänhet något understöd måtte efter Kungl. Maj:ts beprövande
kunna bliva till utfattiga lappars försörjning ändamålsenligt använt. I brevet
föreskrevs, att understödet — som till en början endast utgjorde 1,200 riksdaler
banko, motsvarande 1,800 kronor — skulle användas dels till inackordering,
hos välkända och pålitliga nybyggare av utfattiga, åldriga, orkeslösa
eller sjukliga lappar, dels ock, sa vitt tillgång funnes, till understöd åt sådana
fattiga, ännu arbetsföra lappar, som genom olyckor blivit bragta till fattigdom,
därvid förnämsta syftet borde vara att förhjälpa dem till fortsättande av deras
yrke antingen såsom nybyggare. eller nomader. Understödet har sedermera undan
för undan höjts, därvid höjningen proportionellt varit starkast för Jämtlands
län. Uppgift angående storleken av de under senaste åren utbetalade
understöden lämnas i det följande (sid. 4).

I avseende å ifrågavarande anslag är att märka, att det till Jämtlands län
utbetalade beloppet tydligen i regel omfattat all den fattigvård, som utgått
till lapparna i länet. Vad angår de båda andra länen har statsbidraget allenast
vant en hjälp, som lämnats lappmarkskommunerna, vilka ock därjämte själva
haft att bekosta en del av fattigvården åt de i kommunen bosatta lapparna.

Den sålunda på kommunerna fallande andelen synes under senaste tiden hava
något stigit. Härutinnan föreligger emellertid en olikhet jämväl mellan Norrbottens
och "V ästerbottens län. I Norrbottens län uppgå nämligen de kommunala
kostnaderna för lappfattigvården till ganska avsevärda belopp, under de
sista åren ej obetydligt överstigande statsbidraget. Inom Västerbottens län
åter bär kommunernas bidrag till kostnaderna stannat vid en obetydlighet, under
det statsbidraget vuxit till avsevärda belopp. Under den allra sista tiden
hava emellertid i viss mån nya principer gjort sig gällande, vilka för Västerbottens
och Jämtlands län medfört någon sänkning av bidragsbeloppen. Nu
angivna förhållanden framgå av följande uppställning:

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

F attigvårdskostnader i kronor.

Norrbottens län:

1917

1918

1919

1920

1922

Statsbidrag........

17,500

23,000

28,700

28,700

28,700.—

Kommunandel.......

13,279

14,906

28,756

38,340

49,011.30

Summa

30,779

37,906

57,456

67,040

77,711.30

Västerbottens län:

Statsbidrag........

16,300

16,457

19,300

25,400

32,900.—

Kommunandel.......

621

3,703

2,060

6,704

2,908.09

Summa

16,921

20,160

21,360

32,104

35,808.09

För budgetåret 1925—1926 uppgingo statsbidragen för Norrbottens län till
28,700 kronor och för Jämtlands län till 24,032 kronor. För Västerbottens
län har statsbidrag ännu ej beviljats för första halvåret 1926. Bidraget torde
för hela budgetåret komma att uppgå till omkring 30,300 kronor.

Fattig- Av den sakkunnige har framhållits, såväl att antalet understödstagare i förlorande
om- hållande till hela antalet lappar är betydligt större än antalet understödstagare
fattning och i förhållande till rikets befolkning i allmänhet som ock att kostnaderna för varje
°V9tionSa" understödstagare — vilka kostnader i hög grad växlat för olika kommuner —
allmänt visat sig vara betydande. I förstnämnda hänseende må meddelas följande
siffror:

Norrbottens
län

Hela antalet lappar................ 3,996

Antalet understödstagare............. 912

Härav omhändertagna till full försörjning...... 81

Antalet understödstagare i förhållande till folkmängden utgjorde

i rikets landskommuner.................. 3,79 %,

i hela riket....................... 4,58 *,

bland lapparna...................... 22,2o %.

De nu angivna siffrorna hänföra sig till år 1922.

I berörda avseenden har i betänkandet vidare framhållits följande. Antalet
understödstagare visade en ej obetydlig ökning; talen vore respektive
1,299 för år 1920 mot 1,435 för år 1922. Även om denna ökning delvis vore
skenbar, kvarstode dock det faktum att antalet understödstagare varit i stigande.
Även understödens belopp hade efter år 1920 blivit höjda. Gjorde man
en fördelning av lapparna i renskötande och icke renskötande, visade det sig,
att proportionen av understödstagare vore betydligt större för de icke renskötande
än för de renskötande lapparna.

I den sakkunniges betänkande har härefter lämnats en redogörelse för befintliga
privata anstalter, som tjänstgöra såsom ålderdomshem eller barnhem för
lappar. I denna del torde jag kunna hänvisa till betänkandet.

Den sakkunnige har vidare redogjort för den nuvarande organisationen av
den lapska fattigvården och därvid framhållit, att särskild sådan organisation
funnes endast i Jämtlands län, i det att inom Norrbottens och Västerbottens
län handhavandet av den lapska fattigvården vore överlämnat till fattigvårdsstyrelserna
i de borgerliga kommunerna och sköttes i samband med kommunernas
övriga fattigvård. Någon särskild instruktion eller reglemente för skötseln

Västerbottens

län

1,623

326

66

Jämtlands

län

829

197

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

5

av lapparnas fattigvård funnes icke, och endast i enstaka fall hade särskilda
anordningar vidtagits för denna fattigvård. Så funnes i Jukkasjärvi särskilda
s. k. tillsyningsman. Någon särskild distriktsindelning med avseende på den
lapska fattigvården eller sådana särskilda tjänstemän, som omförmäldes i 19 §
fattigvårdslagen, förekomme icke.

Vad åter angår Jämtlands län besörjdes fattigvården inom var och en av lappförsamlingarna
— Frostviken, Föllinge, Undersåker och Hede — av en fattigvårdsstyrelse,
som vore något olika sammansatt i de olika församlingarna
men överallt bestode uteslutande av andra än lappar. Ej heller i dessa
lappförsamlingar förekomme någon distriktsindelning eller några, särskilda
tjänstemän eller andra anordningar för fattigvårdens handhavande.

Beträffande sättet för statsbidragets fördelning framhåller den sakkunnige,
att de i 1852 års brev därutinnan meddelade bestämmelserna numera i väsentliga
avseenden frångåtts. I Jämtlands län plägade tillgå så, att framställning
om bidrag gjordes hos Kungl. Maj:t på grundval av beräkning av fattigvårdsstyrelserna
av det understöd, envar understödstagare antoges behöva under det
nästkommande året. Understöd utbetalades i de flesta fall kontant till den
behövande, respektive till anstalt där han vore intagen. Bidraget lämnades alltså
såsom förskott. I Västerbottens län ginge utdelningen av statsbidragen genom
de kommunala fattigvårdsstyrelserna. Med ledning av fattigvårdsutgifterna
för ändamålet under det föregående året gjordes ansökan om statsbidrag
för det löpande året. Det erhållna statsbidraget inginge sedermera såsom en
inkomst i kommunens fattigkassa. Vad anginge Norrbottens län ombesörjdes
likaledes utdelningen av statsbidragen av kommunernas fattigvårdsstyrelser under
medverkan av därtill utsedda lappar. De medel, som åtginge för den lapska
fattigvården, hade i Jukkasjärvi kommun tagits ur kommunalkassan, i
vilken statsbidraget sedermera, inginge som en inkomst. I Karesuando och
Gällivare utdelades understöden direkt till de behövande lapparna; liknande hade
förhållandet varit i andra kommuner; understöden hade där ansetts såsom
ett tillägg till den fattigvård, som lämnats av kommunens medel och aldrig ansetts
motsvara full försörjning.

Från och med år 1923 gällde i nu angivna hänseenden nya och utförligare,
för alla tre länsstyrelserna gemensamma bestämmelser. Enligt dessa hade det
anbefallts länsstyrelserna att tillse, att de medel, som av Kungl. Maj :t anvisats
för ifrågavarande ändamål, i första hand komme till användning för beredande
av understöd åt renskötande fjällappar och endast med största varsamhet toges
i anspråk för beredande av understöd åt andra lappar, ävensom att vederbörande
fattigvårdsstyrelses beslut om meddelande av understöd åt lappar av
dessa medel skulle föregås av en noggrann undersökning av det i varje fall föreliggande
behovet samt slutligen att lämpliga kontrollåtgärder vidtoges beträffande
understödstagarna.

Efter att vidare hava redogjort bland annat för statens verksamhet för beviljande
av lån för reninköp slutar den sakkunnige sin framställning rörande nu
bestående förhållanden med några uppgifter rörande de lapska understödstagarnas
förhållande till den allmänna pensionsförsäkringen. Summan av utgående
pensionstillägg och understöd till lappar utgjorde år 1920 över 40,000
kronor. En jämförelse mellan de inkomna förteckningarna å pensionstagare
och understödstagare gåve enligt den sakkunnige vid handen, att ett ganska
stort antal personer uppbure både pension och fattigunderstöd av statsmedel.

6

Kung!,. Maj:ts proposition nr 108.

Brister i den
nuvarande
organisationen.
.

De brister, som befunnits vara förenade med den på sätt nu angivits organiserade
lappfattigvården, vore enligt den sakkunnige i huvudsak följande.

Det i förhållande till lappbefolkningens antal stora antalet under stödstag are,
vilket särskilt framträdde beträffande de icke renskötande lapparna, tydde på
att fattigvårdsbehovet företrädesvis uppkomme därigenom att lapparna upphörde
med utövande av renskötsel. Den nuvarande organisationen av understödsverksamheten
fyllde icke måttet beträffande beredande av förvärvsmöjlighctcr
åt lappar, som icke kunde försörja sig med renskötsel. Lappfattigvårdens
dyrhet pekade, även med nödig hänsyn tagen till de för densamma
rådande särförhållandena, på brister i fattigvårdens handhavande. Jämväl
den mycket stora. ojämnheten i kostnaderna för fattigvårdens handhavande
inom de olika fattigvårdssamhällena måste — i varje fall i någon grad —
antagas hänföra sig till förefintliga brister i själva organisationen, .särskilt
brist på effektiv inspektion. En annan egendomlighet med avseende på den
lapska fattigvården, som pekade åt samma håll, vore att fattigunderstöden till
övervägande grad utginge i form av delvis försörjning eller tillfälligt understöd
— för år 1922 ej mindre än nära 88 % mot 69 % i den allmänna fattigvården.
Även med beaktande av föreliggande speciella omständigheter hade
man enligt den sakkunnige vid beaktande av denna skiljaktighet svårt att undgå
den uppfattningen, att lapparna vant sig att, så snart ett tillfälligt behov
inträdde, utan försök att själva reda upp saken gå till fattigvården och begära
hjälp. Helst där staten helt och hållet eller till stor del bekostade fattigvården
låge^ det nära till hands, att ett sådant tillvägagångssätt kunnat insmyga sig.

Såsom en brist i fattigvården måste enligt den sakkunnige vidare betecknas
den förut framhållna olikheten i organisationen mellan de särskilda länen. I
alla tre länen gällde vidare, att för närvarande det lokala intresset vore alltför
litet taget i anspråk för fattigvården; detta sannolikt framför allt beroende
på att staten bekostade en betydande del av vården och att statsbidraget icke
vore så avpassat, att det främjade ett ekonomiskt handhavande. Därutinnan
hade anmärkts, bland annat, att statsbidragens utmätande efter storleken av de
till lapparna utgivna penningbeloppen förtoge intresset att genom ändamålsenliga
anordningar åstadkomma bättre och effektivare vård åt understödstagarna
eller bereda utväg för och uppkalla deras självverksamhet till sin försörjning.
Härmed sammanhängde ock, att lapparna själva stode alltför mycket
utanför saken; deras medverkan toges föga i anspråk för fattigvården, utan
denna behandlades väsentligen såsom något lapparna endast såsom understödstagare
vidkommande. Även i ekonomiskt hänseende utkrävdes lapparnas medverkan
i alltför ringa grad, i det att de vore frikallade från skattskyldighet till såväl
stat som kommun för inkomst av renskötsel. Den liknöjdhet och ansvarslöshet,
som nu anförda förhållanden måste framkalla hos lapparna med avseende å
deras fattigvård, kunde icke undgå att oförmånligt inverka på densamma såväl
ekonomiskt som i avseende på dess effektivitet.

Fattigvårdens effektivitet kunde också knappast sägas hålla måttet, åtminstone
icke i förhållande till de därav föranledda kostnaderna. Denna uppfattning
om lappfattigvårdens bristande effektivitet och ändamålsenlighet gällde
såväl vård i hemmet som utackordering och anstaltsvård. Hemvården vore,
särskilt, beträffande de sinnessjuka och sinnesslöa samt de orkeslösa, i hög
grad otillfredsställande. Stor svårighet rådde att finna lämpliga inackorderingshem.
Den största olägenheten vore emellertid bristen på anstalter för
gamla och orkeslösa lappar. Det vore enligt den sakkunnige uppenbart, att
då fråga vore om lapparna med deras kringflyttande liv, behovet av anstaltsvård
skulle göra sig alldeles särskilt kännbart. Beredandet av en tillräckligare
och bättre anstaltsvård vore också för den lapska fattigvården av så huvud -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108. 7

saklig betydelse, att där fö rutan någon verkligt effektiv fattigvård icke kunde
komma till stånd.

Med nu angivna förhållanden sammanhängde enligt den sakkunnige på det
närmaste det ofullkomliga sätt, varpå det vore sörjt för möjligheterna att finna
utkomst för lappar, som övergivit eller varit nödsakade att övergiva renskötseln.
En av orsakerna till lappfattigvårdens stora frekvens vore just, att många
av dem, som övergivit renskötseln, på grund av oförmåga att själva genom arbete
tillgodose mer än en mindre del av levnadsbehoven måste för bristens fyllande
anlita fattigvården.

Den sakkunnige har härefter erinrat om vissa omständigheter, som föran- Anledningar
ledde, att fattigvården för lapparna borde göras till föremål för särskildan statsåtåtgärder
från statens sida. gärder.

Härutinnan har till en början erinrats, hurusom redan för länge sedan framhållits,
att det intrång, som lapparna lidit i sin näring genom inskränkningen
i de områden, som finge nyttjas för renskötseln, varit en mäktigt bidragande
faktor till fattigvårdsbehovet bland dem. På grund därav funnes, så mycket
mera skäl för staten att sörja för sådana anstalter, att lapparna såsom gamla
och orkeslösa kunde föra ett drägligt liv. En annan anledning till särskilt
kraftigt statsingripande förelåge däri att lapparna genom beskaffenheten av sitt
näringsfång och naturen hos de trakter, där detta dreves, i vida högre grad än
rikets övriga innevånare riskerade att drabbas av arbetsoförmåga och fattigvårdsbehov.
Fjällapparnas levnadssätt medförde, att de vore mycket utsätta
för sjukdomar, och hos dem alstrades lätt en viss tungsinthet, som ej sällan
överginge till verklig sinnessjukdom. Härtill komme, att renskötseln vore
förenad med avsevärd ekonomisk risk, så att en lapp genom olyckliga yttre
omständigheter kunde med en gång förlora hela sin förmögenhet och alla sina
försörjningsmöjligheter. Slutligen vore att märka, att skattetryckets storlek i
en del av lappkommunerna nödvändiggjorde en statssubvention, för att de skulle
kunna bära påfrestningen av jämväl den lapska fattigvården. Slutligen ansåge
sig nybyggarallmogen i de ifrågavarande trakterna i stor utsträckning icke
vara pliktig eller förmögen att underhålla de lapska fattiga. Häri läge en
fara för att, om lappfattigvården skulle helt överlämnas till kommunerna, densamma
skulle bliva kvalitativt mindervärdig.

De förslag, som nu av den sakkunnige framlagts till avhjälpande av berörda Oversildjver
olägenheter och till ordnande av lapparnas fattigvård för framtiden, innebära 1 niges förslag.
huvudsak följande.

Den sakkunnige avvisar till en början såsom otjänlig den utvägen, att särskilda
bestämmelser icke skulle utfärdas om denna fattigvård utan att kommunerna
skulle hänvisas att i vanlig ordning söka ersättning, därest de oskäligt
betungades av densamma. För en tillfredsställande omläggning av fattigvården
krävdes nämligen enligt den sakkunnige åtgärder, som i viss utsträckning
måste träffa själva organisationen. Målet måste vara på samma gång att
nedbringa kostnaderna för lappfattigvården — såväl absolut som för staten
som ock att i största möjliga utsträckning öka effektiviteten hos den lämnade
vården. Med dessa utgångspunkter borde emellertid enligt den sakkunnige
icke någon särskild lapsk fattigvård anordnas, utan i stället borde man söka
så nära anslutning till den vanliga organisationen som möjligt. Det hade för
övrigt i Jämtland visat sig, att den särskilda lapska fattigvården bleve såväl
dyrare som mindre verksam än vanlig fattigvård. Så långt det vore förenligt

8

Kung!. Maj:ts proposition nr 108.

med bibehållandet av renskötseln såsom lapparnas huvudsakliga yrke, borde
de inordnas i de lokala kommunerna under gemensamma rättigheter och plikter
med kommunens övriga ledamöter. Den allmänna fattigvårdslagen borde alltså
gälla för den lapska fattigvården. I överensstämmelse härmed borde primärkommunerna
vara enheten för denna fattigvård. Följaktligen skulle lappförsamlingarna
i Jämtland upphöra såsom enheter i dylikt hänseende. Lapparnas
mantalsskrivning och kyrkoskrivning borde väsentligen ordnas på samma
sätt som för rikets övriga befolkning, d. v. s. efter deras huvudsakliga bostadsort,
så att de skulle skrivas inom den kommun, där vederbörande lappby hade
sitt huvudviste.

I viss mån vore emellertid särskilda anordningar erforderliga. Dessa borde
av praktiska skäl inskränkas till de kommuner, där lappar funnes till något
större antal. Efter att hava avvisat framkomna förslag att, till vinnande av
ökad medverkan av lapparna själva till deras fattigvård, inom varje kommun
skulle inrättas en särskild fattigvårdsstyrelse med lappar som bisittare
eller att visst antal lappar alltid skulle sitta i kommunens allmänna fattigvårdsstyrelse,
föreslår den sakkunnige i stället, att uti ifrågavarande kommuner distriktsindelning
enligt 19 § 1 mom. fattigvårdslagen skulle införas, därvid lapparna
skulle hänföras till ett eller flera särskilda distrikt, att vidare för lappfattigvården
skulle utses vårdare enligt 2 mom. i samma paragraf, därvid borde
tillses, att inom varje lappfattigvårdsdistrikt komme att finnas vårdare av
både lappar och bofasta, att därtill företrädesvis borde kallas ordningsmän
inom lappbyarna, att dessa ordningsmän och vårdare skulle vara närvarande
vid de sammanträden med fattigvårdsstyrelsen, då årsunderhåll för varaktigt
försörjda lappar skulle bestämmas, samt att erforderliga bestämmelser
i detta avseende skulle intagas i kommunernas fattigvårdsreglementen. I liknande
syfte har vidare föreslagits, att lappfogdarna skulle var inom sitt distrikt
äga att närvara och yttra sig vid de sammanträden med fattigvårdsstyrelserna,
där frågor om fattigvård åt lappar förekomme, och därför borde såvitt
möjligt erhålla kännedom om dessa sammanträden. Då det enligt den sakkunnige
i förevarande fall vore av särskild vikt, att noggrann undersökning
verkställdes till förekommande av missbruk, borde i kommunernas fattigvårdsreglementen
intagas föreskrift om att vid allt beviljande av fattigvård en noggrann
undersökning skulle äga rum om den nödställdes levnadsförhållanden och
fattigvårdsbehov. Uppsikt över fattigvården inom kommunerna borde, förutom
på vanligt sätt, utövas av lappfogdarna, som skulle hava att hos vederbörande
länsstyrelse göra de anmärkningar, de kunde hava att framställa mot vården.

Beträffande formerna för lappfattigvården har den sakkunnige ansett, att
liksom hittills understöd i hemmet borde bliva den vanligaste formen. Utackordering
av äldre personer borde äga rum endast i sådana fall, då särskilda
förhållanden gjorde detta försörjningssätt önskvärt, samt såvitt möjligt i lapska
hem, dock alltid med iakttagande av att hemmets lämplighet vore det viktigaste
kravet. Ordnande av anstaltsvården har, såsom förut antytts, av den sakkunnige
ansetts vara den förnämsta av de åtgärder, som krävdes för ett ändamålsenligt
ordnande av fattigvården bland lapparna. Den sakkunniges förslag i

Eungl. Maj:ts proposition nr 108.

9

detta hänseende går i främsta rummet ut på att särskilda ålderdomshem, skulle
inrättas för åldriga och orkeslösa fattiga lappar, ett inom varje till lappmarken
hörande kommun i Norrbottens län, två eller eventuellt tre inom Västerbottens
län samt tre inom Jämtlands län.

Anledningen till förslaget om inrättande av särskilda hem för lappar har
främst varit, att det ur vårdsynpunkt såväl för lappar som för andra understödstagare
icke vore lämpligt, att de olika befolkningselementen sammanfördes
inom samma ålderdomshem. Lapparna krävde för sin trevnad större rörelsefrihet
och en mindre preciserad dagordning, än som tillämpades vid de vanliga
ålderdomshemmen. Över huvud borde i möjligaste mån hänsyn tagas
till lapparnas före deras inträde å hemmet förda levnadssätt. — De sålunda
erforderliga ålderdomshemmen borde i första hand vara avsedda för den nomadiserande
lappbefolkningen men i mån av utrymme även stå öppna för andra
lappar, som i levnadssätt och vanor vore jämställda med de nomadiserande.

För varje hem skulle finnas en särskild styrelse, bestående av representanter
för det kommunala intresset och lapparna ävensom för det allmänna. För
hemmet skulle finnas ett av länsstyrelsen fastställt reglemente. I mån av utrymme
borde där mot skälig betalning kunna intagas och vårdas även bemedlade
orkeslösa eller åldringar, tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen.

I övrigt skulle fattigvårdslagens bestämmelser gälla för dessa ålderdomshem.

Nu befintliga, genom enskild offervillighet upprättade hem för åldriga lappar
borde godtagas att tillsvidare ingå i den sålunda uppgjorda planen. Såsom
arbetshem borde kunna användas samma hem som för den övriga befolkningen.
Kraftigare åtgärder än dittills borde vidtagas för ett verksamt efterhållande
av försumliga lapska försörjare.

Av förslaget att fattigvårdslagens bestämmelser i allmänhet skulle gälla statsbidrag,
borde följa, att kostnaderna för denna fattigvård skulle utgöras på samma
sätt som vederbörande kommuns kostnader för fattigvården i allmänhet och gemensamt
med dessa. Det vore alltså icke fråga om någon sådan uppdelning,
att inom varje kommun lapparna skulle bestrida kostnaderna för fattigvård åt
lappar och de bofasta utgifterna för fattigvården i övrigt. Vidare följde, att
kommunerna för ifrågavarande fattigvård skulle hava samma rätt till gottgörelse
av landsting, respektive av staten, som i allmänhet gällde enligt fattigvårdslagen.
Emellertid förefunnes enligt den sakkunnige grund för fortsättning
av den särställning, som statsmakterna i ekonomiskt avseende låtit lappfattigvården
intaga, då staten bekostade en stor del av denna fattigvård. Skälen
för denna särställning vore enligt den sakkunnige av både ekonomisk och
social art.

I förstnämnda hänseende vore att märka, att då behov av fattigvård förelåge
för lappbefolkningen vida utöver vad som kunde betecknas såsom det
normala, lappfattigvården för vederbörande kommuner skulle komma att medföra
en onormalt stor belastning. Dessa förhållanden syntes komma att fortsätta.
Till belysande av förhållandet mellan kostnaderna för lappfattigvård
och annan fattigvård har den sakkunnige meddelat följande sammanställning,
som avser de kostnader, vilka för år 1922 skulle hava drabbat kommunerna,
därest de skulle hava i sin helhet bekostat fattigvården.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Kostnad för lapp- Kostnad för allmänna

fattigvården 1922 fattigvården 1922

Norrbottens län: Kronor Kronor

Karesnando............., . . 7,127.86 2,970.—

Jukkasjärvi................ 31,764.52 273,882.—

Gällivare................. 9,650.— 313,923.—

Jokkmokk................ 9,809.75 134,705.—

Arjeplog................. 6,859.17 24,461.—

Arvidsjaur............... ■ 12,500.—_91,148.—

Summa 77,711.30 841,089.—

Västerbottens län:

Malå.................. 10,334.45 23,537 —

Stensele................. 3,141.75 30,902.—

Sorsele................. 5,714.75 12,600.—

Tärna.................. 3,769.36 8,599.—

Vilhelmina........... 12,847.78_75,126.—

Summa 35,808.09 150,764.—

Jämtlands län:

Frostviken................ 6,365.— 15,900.—

Hotagen................. 2,630.— 5,227.—

Offerdal ................. 4,470.— 41,726.—

Kall................... 2,230.— 14,015.—

Undersåker................ 200.— 45,269.—

Hallen.................. 3,933.50 10,000 —

Tännäs................. 7,150.— 16,356.—

Storsjö.................. 250.— 4,298.—

Summa 27,228.60 152,791 —

Efter en redogörelse för skattetrycket i de av lappfattigvården berörda kommunerna
förklarar den sakkunnige, att det följaktligen för ett flertal av ifrågavarande
kommuner förelåge grundade skäl för deras fordran på statens mellankomst
till lättande av den börda, som kostnaden för fattigvården bland
lapparna skulle medföra, om den helt och hållet lades på dem. Detta gällde
även om, såsom den sakkunnige i annat sammanhang föreslagit, i samband
med reformeringen av fattigvården skattefriheten för renskötseln skulle upphävas;
de inkomster, som därigenom skulle tillföras kommunerna, kunde nämligen
icke förväntas bliva av större betydelse och skulle säkerligen icke motsvara
kostnaderna för lapparnas fattigvård. För att man skulle kunna lägga
på kommunerna bördan av den lapska fattigvården, krävdes alltså ett särskilt
ekonomiskt tillskott för denna fattigvård, vilket måste lämnas av staten.

Den sociala anledningen till understöd från statens sida vore den, att det läge
i lappfattigvårdens eget intresse, att statens bidrag icke upphörde, i det att det
vore att befara, att en sådan indragning skulle komma att mer eller mindre
gå ut över de lapska fattiga. I de flesta kommunerna vore lapparna nämligen
i minoritet och hade svårt att göra sig gällande.

Emellertid borde dylikt bidrag endast utgå till de kommuner, där lappfattigvården
hade en något större omfattning. För närvarande syntes inga andra
kommuner böra komma i fråga att åtnjuta statsbidrag än de kommuner inom
Norrbottens och Västerbottens län, som nu erhölle dylikt bidrag, samt de kommuner
i Jämtlands län, som1 komme att övertaga de nuvarande lappförsamlingamas
fattigvård. De sålunda avsedda kommunerna äro de, som upptagits i
nyssnämnda sammanställning. Det borde likväl icke en gång för alla fastslås,

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

11

till vilka kommuner statsbidrag skulle utgå. — Vidare borde fasthållas, att
statsbidraget skulle vara ett bidrag till de särskilda kostnader, som den lapska
fattigvården genom sin säregna natur förde med sig. Bidragets utgående eller
beloppet av detsamma skulle alltså icke vara beroende av huruvida kommunen
vore särskilt skattetyngd.

I främsta rummet borde statsbidrag utgå för fattiga bland de renskötande
lapparna. Men därjämte borde bidrag utgå dels för sådana icke renskötande
lappar, som på grund av hög ålder, orkeslöshet eller fattigdom upphört
med renskötseln eller, ehuru till födsel och levnadsförhållanden tillhörande
de renskötande lapparna, på grund av orkeslöshet eller fattigdom icke kunnat
sysselsätta sig med sådan skötsel. I intet fall borde dock statsbidrag
utgå till den, som hade eller haft annat stadigvarande yrke än renskötsel.
Icke heller borde statsbidrag utgå för den kostnad, varför ersättning kunde
uttagas av försörjningspliktig, landsting eller annan kommun; där rätt och
möjlighet att uttaga sådan ersättning förelåge, borde i första hand så ske.
I fråga om statsbidragets belopp har den sakkunnige stannat vid att föreslå,
att detsamma bestämmes till två tredjedelar av fattigvårdskostnaden; den
återstående tredjedelen borde vara tillräcklig för att bevara intresset hos kommunerna
för ett rationellt och ekonomiskt handhavande av fattigvården. Statsbidraget
borde utgå i efterskott efter ansökning, som årsvis gjordes hos länsstyrelsen.
Till vinnande av erforderlig kontroll borde kommunernas ansökningar
från länsstyrelserna remitteras till vederbörande lappfogdar för granskning.
Avgörandet borde sedermera träffas av Kungl. Maj:t.

Den sakkunnige har i detta sammanhang upptagit frågan om en särskild
övergångsbestämmelse med hänsyn till den nya börda, som vid bifall till detta
förslag skulle åläggas lappmarkskommunerna i Jämtlands län. Därutinnan
har emellertid den sakkunnige förklarat, att den lämnade utredningen angående
dessa kommuners bärkraft och omfattningen av denna börda icke syntes
giva anledning till några särskilda åtgärder. Den lättnad i det kommunala
trycket, som på vissa håll till äventyrs kunde anses påkallad, syntes böra
lämnas i annan ordning.

Vad beträffar statsbidrag till de särskilda ålderdomshemmen för lappar har
den sakkunnige utgått från att det vore uteslutet att tänka sig upprättandet
av särskilda ålderdomshem för lapska fattiga såsom ett kommunalt åliggande.
Staten måste alltså åtaga sig denna angelägenhet, i följd varav anslag för ändamålet
borde utgå. Uppförandet av nya hem borde emellertid ske successivt,
och de nu befintliga, utan det allmännas medverkan tillkomna hemmen borde
åtminstone tills vidare fortsätta sin verksamhet. Till tvenne av de ytterligare
erforderliga ålderdomshemmen funnes vidare för ändamålet insamlade fonder.
Kostnaderna för uppförandet av nya hem borde vid sådant förhållande kunna —-liksom föreslagits beträffande statsbidragen till själva fattigvården -— bestridas
från anslaget till fattigvården i allmänhet. Då den sakkunniges förslag
beträffande fattigvårdsbidragen skulle medföra en utgiftsminskning, syntes
medel till uppförande av ålderdomshemmen kunna beredas utan anslagsökning.
— Därest en gång de nu befintliga enskilda hemmen icke vidare kom -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

me att drivas av enskilda sammanslutningar, borde desamma övertagas av
staten. Med kostnaderna för driften av de särskilda lapska ålderdomshemmen
borde enligt den sakkunnige ordnas så, att staten bure ansvaret därför men att
kommunerna för därå intagna åldringar eller orkeslösa betalade avgift, motsvarande
full ersättning för vårdkostnaden. Därigenöm skulle kostnaderna för
driften i själva verket komma att gäldas av dem, som vore där intagna, eller
av den kommun, vilken vore ansvarig för fattigvården. I vissa fall kunde det
dock tänkas bliva nödigt, att staten trädde till med ett direkt anslag till anstaltens
skötsel. Så borde dock ej ske utan tvingande skäl och endast efter
prövning i varje särskilt fall.

Förebyggande Såsom förut anförts, har den sakkunnige ansett grunden för fattigvårdsåtgärder.
behovet för lapparna till stor del ligga i svårigheten för dem att, då de övergivit
eller nödgats övergiva renskötseln, finna utkomstmöjligheter inom annat
yrke. Stor vikt har också i betänkandet lagts vid förebyggande åtgärder till
förekommande av fattigvårdsbehov. De åtgärder, som i sådant hänseende föreslagits,
äro huvudsakligen följande. De nu för reninköp utgående statslånen åt
lappar borde väsentligt höjas, och något maximum borde icke vara fastställt
för dylikt lån utan åt länsstyrelserna överlämnas att efter lappfogdens förslag
i varje fall efter sig företeende omständigheter bestämma lånets belopp; I
syfte att underlätta möjligheten för lapparna att övergå till jordbruk med dess
binäringar boskapsskötsel och fiske borde rätt att inom för ändamålet anvisade
områden få sig tilldelade bostadsmöjligheter jämte vissa därmed förbundna
förmåner stadgas såväl för renskötande som för icke renskötande lappar.
En närmare undersökning borde verkställas rörande områden, som kunde anses
särskilt lämpliga för dylika upplåtelser.

Skattskyl- Den sakkunniges förslag angående upphävande av skattefriheten för renrenskötseln
skötseln innebär, att statsskatt skulle utgå i huvudsaklig överensstämmelse med
de allmänna bestämmelserna, att landstingsskatt skulle utgå enligt landstingslagens
bestämmelser, liksom kommunalutskylder och kommunal progressivskatt
enligt därutinnan gällande bestämmelser, att utskylder enligt kyrkostämmoförordningen
skulle utgå med det undantag att de nomadiserande fjällapparna
borde vara fria från avgifter till församlingens eller skoldistriktets skolväsen,
att lapparna skulle erlägga avgifter till prästerskapets avlöning, men
att de skulle vara befriade från att för sin inkomst av renskötseln erlägga
vägskatt.

Beträffande de motiv, som anförts för de olika punkterna i den sakkunniges
nu återgivna förslag, tillåter jag mig att hänvisa till betänkandet.

Yttranden I de yttranden, som avgivits över betänkandet, har förslaget till sina all°)Allmänhet
mä-rma grunder i stort sett vunnit anslutning. Sålunda anför länsstyrelsen i
Norrbottens län, att länsstyrelsen icke hade många erinringar att göra beträffande
de förslag, som i betänkandet framlagts till undanröjande av de missförhållanden,
vilka dittilldags otvivelaktigt vidlått den lapska fattigvården.
Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att då enligt förslaget lapparnas skatte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

13

frihet skulle upphöra och kommunerna tillförsäkras ett om än i viss mån
minskat bidrag av statsmedel, länsstyrelsen icke hade något att erinra mot en
omläggning av fattigvården i enlighet med de i förslaget angivna grunderna.
Visserligen komme de berörda kommunernas utgifter att ökas med förslaget,
men det syntes bliva möjligt för de flesta av dem att i annan ordning få
någon lindring i den sålunda ökade skattebördan. Icke heller de särskilda
detaljerna i förslaget hade i allmänhet givit länsstyrelsen anledning
till erinran. -—• Jämväl vid de sammanträden, som i Norrbottens och Västerbottens
län hållits med lapparna, synes i övervägande grad hava uttryckts
tillfredsställelse med förslaget. Sålunda hava exempelvis skogslapparna i Malå
lappby sagt sig icke hava något att anföra rörande förslaget, sa mycket mindre
som de funnit, att detsamma vore väl genomtänkt och innebure de största förutsättningar
för att fattiga lappar skulle erhålla god vård och skötsel. Jämväl
de kommunala myndigheterna i nämnda båda län hava i allmänhet icke haft
något att anmärka mot förslaget, som de funnit »i det hela gott och antagligt»;
på sina håll har emellertid anmärkts, att förslaget skulle medföra ökade kostnader
för kommunerna, i samband varmed framställts krav pa att statsbidragsandelen
skulle höjas. Avstyrkande utlåtande har från dessa län inkommit allenast
från Tärna kommun, där kommunalfullmäktige anfört, att skattetrycket
för kommunens övriga medlemmar vore så högt samt kommunens tillgångar och
resurser så små och begränsade, att kommunen icke hade rygg att bära en sådan
påfrestning som den lapska fattigvården.

Lappfogdarna i Norrbottens och Västerbottens län ävensom fattigvårdskonsulenten
i Luleå hava framställt anmärkningar beträffande vissa speciella
punkter men i det hela icke haft något att erinra mot förslaget.

Av länsstyrelsen i Jämtlands län har beträffande förslaget i allmänhet i
huvudsak anförts följande:

Vad beträffade Jämtlands län hade historiska skäl bidragit till att lapparna
och deras fattigvård kommit att stå vid sidan av de territoriella kommunerna,
men därjämte funnes även andra, ekonomiska och sociala orsaker, vilka lett
utvecklingen i samma riktning, och dessa senare förhållanden kvarstode till
stor del fortfarande.

En sådan omständighet vore, att fattigvården bland lapparna hade en sa
väsentligt större omfattning än bland rikets befolkning i övrigt. Med avseende
å nomadlapparna syntes detta faktum förklaras av nomadlivets till kropp och
själ särskilt slitande natur, som gjorde ett stort antal nomadlappar oförmögna
till arbete vid en ålder, då självförsörjningen eljest kunde anses såsom det
normala. Understödstagarnas antal bland de renskötande lapparna överträffades
dock flerfaldigt av motsvarande antal bland de icke renskötande. Anledningen
därtill syntes i första hand vara, att de sålunda såsom icke renskötande
betecknade lapparna, till stor del vore förutvarande nomadlappar, vilka
genom olyckor eller eget förvållande förlorat sina renar och därigenom kommit
att sakna stödet för sin försörjning. De framlagda siffrorna syntes emellertid
tyda på att, även bortsett från nyssnämnda förhållande, man hade att räkna
med ett större antal understödstagare bland icke renskötande lappar än bland
den svenska bofasta befolkningen i motsvarande villkor. .

Gentemot uttalandet i betänkandet, att den lapska fattigvården vore särskilt
dyr, har länsstyrelsen ansett kunna ifragasättas, om denna anmärkning

14

Rungl. Maj:ts proposition nr 108.

vore befogad, försåvitt därmed avsåges något annat än det förut påpekade förhållandet
att understödstagarnas antal vore abnormt stort. Snarare syntes
man åtminstone beträffande Jämtlands län kunna säga, att de utgående understödsbeloppen
för helförsörjda lappar i genomsnitt understege vad som i de
berörda kommunerna utginge till andra understödstagare med full försörjning
från fattigvården.

^Ett annat förhållande, som i betänkandet påpekats och som påverkat fattigvårdens
ekonomi, vore det stora antalet tillfälliga understödstagare bland
lapparna. Denna omständighet syntes svårligen kunna förklaras annat än dels
genom mindre förmåga hos lapparna att vid övergående ekonomiska svårigheter
reda sig på egen hand, eventuellt med hjälp från andra enskilda, och dels
genom mindre grad av obenägenhet hos lapparna att vända sig till fattigvården
med begäran om understöd, än man dittills varit van att iakttaga hos de
bofasta. Möjligen kunde sistnämnda förhållande sammanhänga med att lapparna
under nuvarande organisation ansett sig ha lättare att få understöd än
om det skulle hava gällt att vända sig till en kommunal fattigvårdsmyndighet.

Erinringarna i betänkandet om det bristande intresset för och den bristande
kännedomen om understödstagarnas personliga omständigheter hos de särskilda
fattigvårdsstyrelserna i lappförsamlingarna måste anses i det hela befogade,
och vid den granskning, som med tillhjälp av lappfogdens ingående sakkännedom
verkställts hos länsstyrelsen, hade man i allmänhet måst inskränka sig till
att söka hålla nere själva de understödsbelopp, som av fattigvårdsstyrelserna
föreslagits. Frånvaron av individualiserad behandling sammanhängde med
bristen på anstalter för vård av sådana understödstagare bland lapparna, som
behövde intagas å ålderdomshem, samt med svårigheten att finna ställen, lämpliga
för utackordering av arbetsoförmögna lappar.

Tillgängliga siffror angående renantalet i Jämtlands län under de senaste
åren utvisade, att renskötseln inom länet under dessa år icke gått framåt.
Delvis berodde detta på särskilda förhållanden, utslaktning av förvildade renar,
sjukdomar med mera, men bortsett därifrån vore det mycket svårt att
förutsäga utvecklingen ens för de närmaste åren, då renskötseln som bekant
över huvud vore en näring, vilken vore underkastad stora och hastiga växlingar.
Det syntes dock, som om renskötseln inom länet stode vid en avgörande vändpunkt.
Å ena sidan funnes på sina håll utrymme för en avsevärd tillväxt av
renantalet. Å andra sidan torde lapparna i de södra delarna av länet hava
att motse oundvikliga svårigheter i följd av den norska gränsspärmingen och
de ruinerande ersättningsbelopp, som uttoges i Norge, så snart en renhjord komme
in på norskt område. Den betänkligaste omständigheten vore dock, att
åtskilliga tecken tydde på att, särskilt bland de yngre lapparna, lusten för
renskötseln avtagit. Det vore ont om unga driftiga renskötare, både självägande
och lappdrängar. Mer och mer vande sig lapparna vid att bo i fasta
bostäder, och det förefölle, som om de bofastas liv kommit lapparna för nära och
blivit alltför lockande i jämförelse med det i många avseenden hårda levnadssättet
som nomader.

Möjligheterna att genom lagstiftningsåtgärder motverka en dylik utveckling
syntes vara mycket begränsade, såvitt det gällde de psykologiska verkningarna
av den förhandenvarande bosättningen i närheten av lapparnas betesområden.
De siffror, betänkandet innehölle angående understödsbehovet inom de olika
kategorierna renskötande och icke renskötande lappar, visade emellertid, att den
framtida utvecklingen i detta avseende komme att få stor betydelse även för
den lapska fattigvården. Skulle renskötseln ytterligare gå tillbaka, vore det
sannolikt, att man åtminstone under en övergångsperiod finge räkna med ökad
belastning på fattigvården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

15

Om man nu sökte bilda sig en föreställning om verkningarna av den i betänkandet
föreslagna organisationen i jämförelse med den nuvarande, kunde det
sannolikt antagas, att de kommunala fattigvårdsstyrelserna skulle kunna
mönstra ut en del av de tillfälliga understödstagarna, oaktat redan förut under
senare år en skärpt prövning före tilldelningen av understöd blivit tillämpad.
Däremot vore det knappast troligt, att kostnaderna för de nu utgående stadigvarande
understöden komme att minskas. Dessa understödsbelopp vore nämligen,
såsom förut framhållits, ingalunda högt tilltagna.

I fråga om understödsformerna borde den nya organisationen med dess vårdare,
som väl kände till understödstagarnas personliga förhållanden, kunna
vara till stort gagn, då det gällde att välja den rätta understödsformen. Fattigvårdsstyrelserna
borde verkställa utredning angående behovet av vårdplatser.
Framför allt komme det an på, huruvida tillgång komme att finnas på platser
för lapparna å ålderdomshem och på lämplig utackordering.

Vad anginge kostnaderna för den lapska fattigvården skulle denna enligt
förslaget fortfarande erhålla en särställning därutinnan. Skälen för att staten
alltjämt på ett särskilt sätt måste lämna bidrag till de kommuner, som det här
vore fråga om, syntes fullt bärande. Frågan vore snarare, huruvida förslaget
i detta avseende givit kommunerna allt vad som kunde anses nödigt för en
lämplig avvägning. Omdömet härom borde väsentligen bero pa, vilken omfattning
den speciella lapska fattigvården komme att erhålla.

De kommuner i Jämtlands län, som hörts över förslaget, hava i allmänhet
ställt sig avvisande mot detsamma. De skäl, som anförts för denna ståndpunkt,
äro främst dels att den föreslagna utvidgningen av lapparnas skattskyldighet
skulle för kommunerna bliva utan betydelse, i det att lapparna sannolikt i stor
utsträckning komme att underlåta att erlägga skatten, vartill komme, att renskötsel
endast sällan idkades och skattskyldighet sålunda förelåge i de kommuner,
som komme att få svara för fattigvården, dels att, oavsett detta, kommunernas
ekonomi icke kunde bära den nya börda, som lappfattigvården skulle
innebära. Av de inkomna yttrandena av sådan innebörd må återgivas följande
av kommunalfullmäktige i Åre kommun gjorda uttalande.

Lapparnas i förslaget ofta antydda särställning vallade rätt sa stora svårigheter
för den lapska befolkningens likaställande i kommunalt hänseende med
övriga medborgare även med den begränsning förslaget innebure. För norrlänningen
i gemen, som sedan generationer haft erfarenhet av den lapska karaktären,
uppställde det sig en massa tvivel därom. Kommunalfullmäktige ville
visst icke påstå, att den lapska fattigvården för närvarande ej visade brister,
men de trodde, att den lösning av svårigheterna, som innehölles i det föreliggande
förslaget, icke vore väl funnen. Känslan av att det vore ett rent övergrepp
från lagstiftarnas sida mot den enskilda kommunen att utan vidare pålägga
den en dittills okänd och främmande börda torde bliva svår att helt borteliminera
och skulle vara av föga lycklig verkan på det samarbete mellan de statliga
och kommunala institutioner, som förslaget förutsatte.

Säkert torde vara, att en lösning, som lämnat det kommunala inslaget ur räkningen,
varit bäst, och det torde med största visshet kunna sägas, att en helt
statlig lappfattigvård i alla avseenden varit att föredraga, helst som den föreslagna,
något invecklade apparaten torde draga en betydligt större totalkostnad
än vad en enkel statlig institution behövt kräva. Det orättvisa i att just
fattiga norrländska kommuner skulle belastas med de ekonomiska konsekvenserna
av ett experiment i en rent kulturell fråga, däri väl riket i sin helhet vore
lika ansvarigt, läge i öppen dag.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Lapparna i Jämtlands län hava däremot vid sammanträden inför landshövdingen
eller lappfogden i länet till övervägande flertal förklarat sig icke hava
något att erinra mot förslaget. I anslutning till vad sålunda förekommit
har lappfogden förklarat sig på det livligaste tillstyrka förslaget såväl
med avseende på de nuvarande lappförsamlingarnas bortfallande och lapparnas
kyrko- och mantalsskrivning inom vederbörande lokala kommuner och
dessa kommuners övertagande av den lapska fattigvården som ock beträffande
de föreslagna åtgärderna till förebyggande av lapparnas behov av understöd.
Det vore lappfogdens uppfattning, att med förslaget skulle vinnas stora förbättringar.
I fråga om de ekonomiska verkningarna av förslaget har lappfogden
anfört, att på grund av de år 1923 meddelade nya bestämmelserna om grunderna
för statsbidragen det syntes kunna ifrågasättas, huruvida ej vederbörande
kommuner, trots att de nu allmänt motsatte sig förslaget, skulle komma att
genom detsamma göra en vinst. Det syntes nämligen sannolikt, att, även om
förslaget icke genomfördes, åtminstone fjällkommunerna i Jämtlands län ändock
komme att få övertaga försörjningen av de flesta understödsbehövande
lapparna och detta utan att då kunna därför få påräkna statsbidrag till nu
föreslaget belopp.

Den i Östersund stationerade fattigvårdskonsulenten i åttonde distriktet har
även ansett det naturligast och lämpligast, att lapparnas fattigvård ordnades i
enlighet med de allmänna bestämmelserna. Det syntes icke utan vidare kunna
tagas för givet, att kostnaderna för fattigvården skulle ökas genom förslaget
eller på annat sätt ställa hinder i vägen för en sådan anordning. Samtidigt
kunde en effektivare understödsverksamhet komma till stånd, och genom större
planmässighet vid bidragens fördelning skulle en vidsträcktare förebyggande
verksamhet möjliggöras.

Domkapitlen i Luleå och Härnösand hava i huvudsak biträtt förslaget. Luleå
domkapitel har funnit de anförda skälen för den lapska fattigvårdens sammanslagning
med den allmänna fattigvården övertygande. De föreslagna principerna
för lappfattigvårdens omläggning vore ändamålsenliga och praktiska.
Härnösands domkapitel har ansett av den förebragta utredningen framgå,
att en omorganisation av den lapska fattigvården vore en tvingande nödvändighet.
Genom de föreslagna åtgärderna skulle fattigvårdsväsendet vinna i
effektivitet. Sistnämnda domkapitel har särskilt uttalat, att enligt dess mening
lappförsamlingarna borde upphöra.

Luleå domkapitel har bifogat ett av t. f. nomadskolinspektören, fil. doktor
Erik Bergström avgivet yttrande. Av vad däruti anförts må här återgivas
följande.

Förslaget innebure otvivelaktigt i flera avseenden betydande framsteg gent
emot nuvarande förhållanden. Såsom dylika vinster i förslaget vore att betrakta,
jämte det bestämda fastslåendet av att den allmänna fattigvårdslagen
borde gälla även för lapparna och att följaktligen de olika primärkommunerna i
princip skulle vara skyldiga att sörja för fattigvården bland de inom desamma
mantalsskrivna lapparna, att den för lapparna i Jämtlands län gällande indelningen
i särskilda lappförsamlingar skulle bortfalla och att i överensstämmelse
härmed lapparnas mantalsskrivning i samtliga län skulle ske enligt de för

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

17

mantalsskrivningen i allmänhet gällande bestämmelserna, att lappfogdarna tilllades
rättighet och skyldighet att följa det sätt, varpå fattigvården bland
lapparna handhades, samt att de skulle äga att närvara och yttra, sig vid de
sammanträden med fattigvårdsstyrelserna, där frågor om fattigvård åt lappar
förekomme, ävensom sist men icke minst att ett system av särskilda,
med hänsyn till lapparnas säregna behov och vanor anordnade ålderdomshem
för lappar skulle inrättas. Likaså vore det med avseende å frågan om kostnaderna
för lapparnas fattigvård en avsevärd förbättring, att statsbidraget till
samma fattigvård föresloges skola utgå allenast med en viss bråkdel av kostnaderna
i deras helhet, medan en annan del alltid skulle gäldas av kommunen, att
statsbidraget skulle utbetalas i efterskott enligt ett särskilt rekvisitionsförfarande,
ävensom att särskilt statsanslag skulle lämnas för anläggande och drift av
särskilda ålderdomshem. I kapitlet om förebyggande åtgärder vore slutligen
förslaget om vissa ändringar beträffande lånen för inköp av renar av väsentligt
värde. Emellertid kunde det ifrågasättas, huruvida icke i åtskilliga fall andra
lösningar av förekommande problem vore att föredraga framför dem, som i
förslaget angåves.

Efter att hava genomgått de särskilda punkterna i förslaget — i vilka hänseenden
jag senare återkommer till yttrandet — slutar Bergström med att uttala,
att förslaget, ehuru innehållande synnerligen mycket av grundläggande och
bestående värde, dock icke borde i sitt nuvarande skick läggas till grund för åtgärder
i ämnet utan underkastas en överarbetning i samband med den allmänna
utredning rörande lappkommitténs förslag om lapparnas renskötsel m. m.,
vilken syntes böra företagas. Särskilt betonar Bergström behovet av ytterligare
utredning angående åtgärder till höjande av lapparnas förmåga att försörja
sig genom annat yrke än renskötsel.

Statskontoret har beträffande förslaget i allmänhet anfört följande:

Av vad i utredningen anförts rörande den nuvarande lappfattigvården syntes
framgå, att denna fattigvård icke kunde anses vara ordnad på ett tillfredsställande
sätt ävensom att densamma åsamkade statsverket alltför stora kostnader.

En omorganisation^av den lapska fattigvården syntes därför av flera skäl
vara i hög grad påkallad. I likhet med den sakkunnige ansåge även statskontoret,
^att lapparnas särställning i avseende på fattigvård borde upphöra
och att således lapparnas fattigvård borde i huvudsak ordnas i överensstämmelse
med fattigvårdslagens bestämmelser, dock under förutsättning, att den
frihet från beskattning för inkomst av renskötsel, som lapparna dittills åtnjutit,
upphörde och lapparnas skatteförhållanden ordnades i huvudsak på sätt i utredningen
föreslagits.

Kammarrätten har icke gjort något allmänt uttalande men beträffande de
olika punkterna i förslaget i allmänhet yttrat sig i tillstyrkande riktning.

Kammarkollegium, som vad angår nu behandlade frågor yttrat sig allenast
beträffande lappförsamlingarnas avskaffande, har härutinnan icke haft något
att erinra mot förslaget.

Av den utredning, som förebragts av den sakkunnige, synes mig tydligt Departeframgå,
att behov föreligger av en omläggning av fattigvården för lappar. anTförslaget
Den nuvarande ordningen har visats vara behäftad med allvarliga brister så- '' allmänhet.
väl i avseende på kostnaderna för som beträffande effektiviteten av den läm Bihang

till riksdagens protokoll 192 7. 1 samt. 93 käft. (Nr 108.)

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

nade vården. Båda dessa synpunkter förtjäna uppenbarligen livligt beaktande.
Framför allt måste det anses påkallat att söka genomföra en sådan organisation,
att de lämnade understöden mera än hittills kunna tjäna till hjälp vid
återupprättande av understödstagarnas förmåga att försörja sig och de sina.
Den sålunda uttalade uppfattningen har vunnit ett kraftigt stöd i de över betänkandet
avgivna utlåtandena särskilt från de lokala myndigheterna, vilka
starkt framhållit behovet av en snar omorganisation av den lapska fattigvården.
Visserligen förhåller det sig tydligen så, att i nu angivna hänseenden åtgärder
till förebyggande av fattigvårdsbehov äro av minst lika stor betydelse
som fattigvårdens organisation. Detta förhållande har ock av den sakkunnige
beaktats, såsom framgått av hans förslag i dessa hänseenden. Dylika åtgärder
är jag emellertid icke i tillfälle att nu föreslå; de torde böra ses i sammanhang
med den nya lagstiftning om lapparnas renskötsel m. m., vartill förslag avgivits
av 1919 års lappkommitté, vilket förslag för närvarande är under överarbetning
inom socialdepartementet. Då något nödvändigt samband icke består
mellan fattigvårdens organisation och dylika förebyggande åtgärder, har jag
dock ansett mig icke böra låta anstå med framläggande av förslag i förstnämnda
fråga; detta med hänsyn till det nyss påpekade starka behovet av ingripande
därutinnan.

Den plan för nyorganisationen, som framlagts av den sakkunnige, har, såsom
framgått av redogörelsen för de avgivna yttrandena, i huvudsak vunnit
anslutning från vederbörande myndigheter och intresserade. Ett mera kraftigt
och allmänt motstånd har kommit till synes egentligen endast från de kommuner
inom Jämtlands län, vilka genom fattigvårdens överförande till dem från de
särskilda lappförsamlingarna skulle komma att betungas med kostnader för
densamma. Visserligen är det sant att för dessa, liksom för vissa kommuner
särskilt i Västerbottens län, förslaget, åtminstone till en början, skulle medföra
ökade kostnader. Det må emellertid erinras, att sammanlagda kostnaderna
för lappfattigvården i Jämtlands län under budgetåret 1925 1926

utgjorde omkring 24,000 kronor och att enligt förslaget blott /3 av kostnaden
skulle komma på kommunerna. Genom en övergångsanordning, på sätt jag i
det följande ämnar föreslå, torde vidare de olägenheter, som dessa merkostnader
skulle medföra, kunna väsentligen avlägsnas. Det är även min förhoppning,
att den nya organisationen småningom skall leda till en minskning av fattigvårdsutgifterna
i deras helhet, vilken minskning uppenbarligen kommer jämväl
dessa kommuner till godo. Det motstånd förslaget rönt från nu angivna
håll synes mig alltså icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Till den uppfattning om förslagets ändamålsenlighet, som sålunda övervägande
kommit till synes, ansluter jag mig alltså. Grunden för nyorganisationen
synes mig följaktligen böra vara, att lappfattigvården organiseras enhetligt
över hela området, att organisationen göres i största möjliga mån likartad
med den allmänna fattigvården, att primärkommunerna följaktligen bliva
bärare av jämväl ifrågavarande fattigvård, att sålunda de särskilda lappförsamlingarna
upphöra och att slutligen staten bidrager saväl till kostnaderna
för fattigvården som till anskaffande av ålderdomshem för lappar. I enlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 108. 19

härmed tillstyrker jag, att sakkunnigförslaget lägges till grund för framställning
till riksdagen.

En förutsättning för förslagets genomförande torde emellertid böra vara,
att lapparnas skattefrihet för inkomst från renskötsel skall upphöra. Uppfattningen
om det olämpliga i gällande undantagsföreskrifter härutinnan torde vara
allmän och synes vara omfattad jämväl av flertalet av lapparna själva. Senare
i dag torde chefen för finansdepartementet komma att i detta hänseende framlägga
förslag, i huvudsak överensstämmande med den sakkunniges hemställan.

Beträffande vissa punkter, där erinringar framställts i de avgivna yttrandena
och jämkning i förslaget i anledning därav synes påkallad, torde jag nu få
lämna en närmare redogörelse. I de hänseenden, vari jag icke kommer att
yttra mig, ansluter jag mig i allt väsentligt till de grunder för förslaget, för
vilka i det föregående redogjorts.

Vid behandlingen av särskilda punkter i förslaget torde jag till en början
få beröra den med kommunernas övertagande av lapp fattigvården nära sam- förslaget.
manhängande frågan om lapparnas — och närmast då jämtlandslapparnas ■—• Lapparnas
mantals- och kyrkoskrivning. I förstnämnda hänseende gäller för Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker enligt § 16 mom. 1 i förordningen den 6 y ning.
augusti 1894 angående mantalsskrivning, att den del av lappbefolkningen, som
kringflyttar utan stadiga boningsplatser, skall mantalsskrivas stam- eller byvis
samt att till mantalsskrivningen skall uppgivas och i mantalslängden
antecknas varje persons nationalitet och språk. Beträffande lapparna i
Jämtlands län hade ursprungligen bestämmelserna om mantalsskrivning av
skilda orsaker icke kommit till tillämpning och lapparna således icke alls mantalsskrivits.
Enligt länsstyrelsens förordnande hava emellertid sedermera, såsom
förut anförts, från år 1912 dessa lappar blivit mantalsskrivna inom vissa
bestämda kommuner, allt efter de lappbyar de tillhöra, och för varje kommun
hava de sammanförts i en särskild längd. Dessa bestämmelser tillämpas både
för nomadiserande och bofasta lappar, vilket gör att beträffande dessa senare
mantalsskrivningsorten icke alltid sammanfaller med bostadsorten.

Den sakkunnige har nu föreslagit, att samma bestämmelser, som enligt
mantalsskrivningsförordningen gälla för de nomadiserande lapparna i de två
nordligaste länen, skulle tillämpas även beträffande Jämtlands län, så att
också där dessa lappar skulle mantalsskrivas inom den kommun, där vederbörande
lappby har sitt huvudviste. De lappar, som upphört med renskötseln och
vore boende på en bestämd plats, borde givetvis enligt vanliga regler mantalsskrivas
inom de kommuner, där de vore boende. I mantalslängden borde enligt
förslaget lapparna föras särskilt för sig, skilda från den övriga befolkningen;
därigenom skulle genomförandet av de särskilda anordningarna beträffande
den lapska fattigvården väsentligen underlättas.

Mot den sakkunniges förslag i detta hänseende har erinran framställts av
kammarrätten.

Kammarrätten har visserligen uttalat, att det syntes önskvärt, att i fråga
om lapparnas mantalsskrivning samma regler komme att tillämpas i de tre

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Departe mentschefen.

ifrågavarande länen, ävensom att kammarrätten föreställde sig, att förhållandena
icke vore så olika, att icke detta önskemål skulle kunna uppfyllas. Därvid
hade man säkerligen att utgå från indelningen i lappbyar såsom en lämplig
grund för mantalsskrivningen. Efter erinran att med lappby förstodes
den trakt, där vissa lappar ägde med ensamrätt uppehålla sig under varje tid
av året, har kammarrätten uttalat, att därest lappby till sina gränser sammanfölle
med eller inginge såsom en del i en socken, det utan vidare syntes
vara klart, att de till lappbyn hörande lapparna skulle mantalsskrivas inom
denna socken. Emellertid har kammarrätten i anslutning till uttalande av
länsstyrelsen i Jämtlands län påpekat, att det kunde inträffa, att en lappby
sträckte sig över två eller flera socknar. En noggrann tillämpning av nyssnämnda
regel skulle i ett sådant fall föra med sig, att samtliga till lappbyn
hörande lappar komme att mantalsskrivas i den socken, som inom sig hade
lappbyns huvudviste. Detta resultat syntes emellertid icke stå i överensstämmelse
med mantalsskrivningsförordningens bestämmelser att envar skall mantalsskrivas,
där han är eller anses vara bosatt. I dylika fall syntes det icke
återstå annat än att såvitt möjligt tillämpa mantalsskrivningsförordningens allmänna
regler, vilket innebure att avgörande skulle för varje lapp vara, varest
inom, lappbyn han kunde anses hava sitt hemvist. I anslutning till uttalande
av nyssnämnda länsstyrelse har kammarrätten ansett, att även om någon bosättning
i egentlig mening icke förekomme inom detta område, förhållandena
dock vore sådana, att lappen kunde sägas vara lokaliserad någonstädes inom
lappbyn. Avgörande härvidlag bleve den plats, som vore hans »huvudkåtplats»
d. v. s. den plats, där de av hans tillhörigheter funnes, som icke medfördes å
vandringarna, såsom fasta kåtor, visthus och dylikt. Lappbyns ordningsman,
vilken det ålåge att närvara vid mantalsskrivningarna, syntes därvid kunna
lämna erforderliga upplysningar. Beträffande förslaget om att lapparna skulle
i mantalslängderna uppföras särskilt för sig har kammarrätten anfört, att intet
vore att erinra däremot, såvitt gällde de nomadiserande lapparna. Därest mantalsskrivningsområdet
omfattade flera lappbyar, syntes lapparna lämpligen
böra sammanföras byvis.

Över vad kammarrätten sålunda föreslagit hava yttranden inhämtats från
vederbörande länsstyrelser, efter häradsskrivarnas hörande, och domkapitel.
De i anledning härav inkomna yttrandena innehålla i huvudsak följande.

I allmänhet tillstyrkes förslaget att mantalsskrivningsförordningens bestämmelser
skola i så stor utsträckning som möjligt tillämpas, d. v. s. att var lapp
skall skrivas, där han är eller anses vara bosatt. Från olika håll i Västerbottens
och Norrbottens län har upplysts, att denna ordning redan tillämpas därstädes
och att någon svårighet att bestämma hemvist för lapparna icke yppat
sig. Blott från pastores lapponum i lappförsamlingarna i Jämtlands län har
enstämmigt yrkats, att den nuvarande ordningen måtte få bestå. •— På sina håll
har yrkats, att lappordningsmännen skulle vara skyldiga att närvara vid mantalsskrivningen.
I fråga om förslaget att lapparna alltjämt skola föras för sig
stam- eller byvis hava i någon män olika meningar gjort sig gällande; länsstyrelsen
i Norrbottens län yrkar, att denna regel skall gälla blott för lappar, tillhörande
lappbyar.

Frågan om flyttlapparnas mantalsskrivning synes, såsom av de återgivna
yttrandena torde framgå, lämpligen böra. lösas i den av kammarrätten angivna
riktningen. Efter samråd med chefen för finansdepartementet har jag sålunda
funnit, att de ändringar böra vidtagas i mantalsskrivningsförordningen, som

Kungl. Majsts proposition nr 108.

21

erfordras för genomförande av detta förslag. Chefen för finansdepartementet
torde senare komma att göra hemställan i sådant hänseende.

Yad beträffar frågan om kyrkoskrivningen sammanhänger den icke oskiljaktigt
med fattigvårdsfrågan. Med framläggande av förslag i detta hänseende
torde alltså tills vidare kunna anstå. Då frågan i viss mån är av betydelse
beträffande lapplagstiftningen i allmänhet, synes ett dylikt uppskov ur andra
synpunkter lämpligt. Formligt beslut om upphävande av de jämtländska lappförsamlingarna
torde alltså icke behöva fattas i detta sammanhang.

I fråga om den sakkunniges i det föregående återgivna förslag beträffande
lapparnas medverkan inom lappfattigvården har från ett håll, nämligen Frostvikens
kommun, föreslagits, att fattigvården bland lapparna skulle handhavas av
en särskild fattigvårdsstyrelse, sammansatt av församlingens pastor, distriktets
landsfiskal och lappfogden samt lappbyarnas ordningsmän. Såsom skäl härför
har anförts, att, då lapparnas levnadsförhållanden vore mycket olika de bofastas,
en rationell fattigvård bland lapparna måste kräva särskilda åtgärder.

Karesuando kommun har ansett, att minst två renskötande lappar borde
vara invalda i fattigvårdsstyrelsen, då de besutte en mera ingående kännedom
om sina medfränders levnadsförhållanden än de bofasta i allmänhet.

Kammarrätten har anfört, att de av dessa kommuner framförda skälen otvivelaktigt
i viss mån ägde giltighet. Det syntes dock kammarrätten, i betraktande
av vad den sakkunnige i detta avseende anfört, lämpligast att några
särskilda föreskrifter om fattigvårdsstyrelsernas sammansättning icke gåves.
Såsom i utredningen framhållits, borde kommunen vara oförhindrad att bland
sina medlemmar till ledamöter utse dem, som funnes därtill mest lämpade,
utan avseende på nationalitet. Funnes lappar, som ansåges lämpliga, vore
det givetvis en fördel, om sådana även komme med i styrelsen.

Till vad kammarrätten sålunda anfört ansluter jag mig och finner alltså
icke skäl att i nu berörda hänseenden göra ändring i den sakkunniges förslag.
Jag ber i detta sammanhang att få omnämna, att Kungl. Maj :t alltsedan år
1923 i samband med beslut om understöd åt fattiga lappar inom Norrbottens
län plägat föreskriva, att i fattigvårdsstyrelsernas överläggningar och beslut
om utdelning av dylika understöd skulle deltaga lappfogden i distriktet, där
så kunde ske, samt ordningsmännen inom vederbörande lappbyar. Tidigare har
Kungl. Maj:t plägat föreskriva, att i dylika beslut skulle deltaga minst tre
icke understödstagande lappar, därav minst två nomadlappar.

Beträffande förslaget om att lapparna obligatoriskt skulle hänföras till särskilda
fattigvårdsdistrikt samt att speciella regler skulle gälla beträffande
utseende av vårdare, har länsstyrelsen i Norrbottens län hemställt, huruvida
icke åt ordningsmännen, när dessa utsetts till vårdare, kunde anförtros att i
trängande fall föranstalta om fattigvård åt nödställd nomadlapp, således samma
befogenhet som 24 § fattigvårdslagen inrymmer åt ordföranden i fattigvårdsstyrelse
och andra i lagrummet angivna personer. Bestämmelse därom
kunde lämpligen finna plats i fattigvårdsreglementet för vederbörande kommun.

Lapparnas
medverkan
inom fattigvården.

Departe mentschefen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 108,

Departe mentschefen.

Lappfogdarnas
närvaro
vid
fattigvårdsstyrelsernas

sammanträden,
m. in.

Departe mentschefen.

Liknande hemställan har gjorts av lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt
beträffande vårdare i allmänhet.

Lappfogden i VÖsterbottens län har ifrågasatt, huruvida det med hänsyn till
ordningsmännens tjänståligganden enligt lapplagen och byordningen ävensom
deras egna flyttningar med renar lämpligen läte sig göra att pålägga dem
den ifrågakommande befattningen. Sannolikt bleve uppdraget till hinder i
tjänsten och för de till följd av nomadlivet nödiga flyttningarna mellan olika
orter. Bättre vore att låta tillsyningsmännen bliva vårdare, men allra lämpligast
syntes vara att därtill utse särskilda personer.

Kammarrätten har ansett, att med hänsyn till vad lappfogden i sistnämnda
län anfört den föreslagna bestämmelsen om företräde för ordningsmännen vid
utseende av vårdare icke borde upptagas. I övrigt har kammarrätten icke haft
något att erinra mot ifrågavarande, av den sakkunnige föreslagna bestämmelser.

Det av länsstyrelsen i Norrbottens län framställda förslaget om befogenhet
för ordningsmännen, när dessa utsetts till vårdare, att i vissa fall föranstalta
om fattigvårds meddelande har synts kammarrätten värt synnerligt beaktande.
Dock förefölle det, som om dylik befogenhet borde tillkomma vårdare i allmänhet.
För ett genomförande därav erfordrades ändring av 24 § fattigvårdslagen.

I förevarande punkt biträder jag den sakkunniges förslag allenast med
den föreslagna jämkningen i avseende å företrädesrätt för lappordningsmän
att utses till vårdare. Någon ändring av 24 § fattigvårdslagen finner jag
icke i detta sammanhang böra vidtagas.

Gent emot den sakkunniges förslag att lappfogdarna var inom sitt distrikt
skulle äga att närvara och yttra sig vid de sammanträden med fattigvårdsstyrelserna,
vid vilka, frågor om fattigvård åt lappar förekomme, samt att de
för den skull såvitt möjligt borde erhålla kännedom om dessa sammanträden,
har erinrats, att av en dylik bestämmelse lätteligen skulle föranledas ökade
kostnader för statsverket.

Även kammarrätten har på anförda skäl avstyrkt ifrågavarande förslag,
men däremot tillstyrkt förslaget om lappfogdarnas tillsyn över lappfattigvården,
vilken tillsyn finge antagas bliva till gagn särskilt för lapparna.

Den sakkunniges förslag innebär uppenbarligen icke, att lappfogdarna skola
närvara vid alla sammanträden med fattigvårdsstyrelserna, vid vilka frågor om
understöd åt lappar förekomma. Meningen är blott att föreskriva, att fattigvårdsstyrelserna
skola lämna lappfogdarna upplysning om dessa sammanträden.
Då jag i likhet med den sakkunnige anser det vara av stor betydelse för
en god kontroll över lappfattigvården, att lappfogdarna hava tillfälle att öva
uppsikt däröver, biträder jag den sakkunniges förslag i detta hänseende. I instruktionell
väg kan sedan föreskrivas, att lappfogdarna huvudsakligen böra
kombinera deltagandet i dessa sammanträden med sina resor för annat ändamål
och att de alltså icke få begagna den ifrågasatta rätten på sådant sätt, att

Kung!,. Maj:ts proposition nr 108.

23

oskäliga kostnader uppkomma. Tillika bör tillses, att lappfogdarnas resor för
ifrågavarande ändamål ske i samförstånd med vederbörande fattigvårdskonsulenter,
så att icke dubbelkontroll uppkommer. Ävenledes ansluter jag mig
till förslaget att det i instruktionsväg skall åläggas lappfogdarna att meddela
länsstyrelserna och fattigvårdsinspektionen råd och upplysningar rörande lappfattigvården.

Såsom inledningsvis erinrats, har den sakkunnige föreslagit, att vid allt .Formerna
beviljande av fattigvård, även sådan av tillfällig beskaffenhet, en noggrann
undersökning skall äga rum rörande den nödställdes levnadsförhållanden och tillfällig
fattigvårdsbehov. I regel borde den vårdare, som haft eller bort hava fallet a l9var
under behandling, eller vederbörande lappordningsman höras i ärendet. Bestämmelser
i sådant med flera liknande hänseenden borde intagas i kommunernas
fattigvårdsreglementen. Dessa förslag hava föranletts av den ovanligt
höga andel av lappfattigvården, som den s. k. tillfälliga vården utgör, och av
erfarenheten att dylik tillfällig vård ofta beretts alltför lättvindigt.

Statens fattigvårdskonsulent i Luleå har ansett de sålunda föreslagna
bestämmelserna något stränga; man kunde enligt honom befara, att desamma
skulle, omsatta i praktiken, verka försvårande för arbetet och möjligen
även bliva till skada för de hjälpbehövande.

Kammarrätten har erinrat om stadgandet i 25 § fattigvårdslagen, som innehåller,
att innan fråga om beviljande av fattigvård avgöres, fattigvårdsstyrelsen
skall göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden
och fattigvårdsbehov samt undersöka, huru detta behov kan på lämpligaste
sätt avhjälpas. Då detta stadgande syntes vara fullt tillräckligt i förevarande
hänseende, har kammarrätten ansett den ifrågasätta avvikelsen från de allmänna
reglerna vara onödig.

Även om jag delar kammarrättens uppfattning att något tillägg till fattig- ^Departe-^
vårdslagen i förevarande hänseende icke lämpligen bör ske, vilket ej heller av
den sakkunnige föreslagits, synes det mig vara av vikt, att något göres för att
ytterligare inskärpa vikten av en noggrann prövning före beviljande av tillfällig
fattigvård. I sådant avseende vill jag emellertid erinra, att vissa bestämmelser
beträffande en dylik prövning finnas intagna i de av statens fattigvårdsinspektör
utarbetade normalreglementena för fattigvården. Motsvarande bestämmelser
torde böra gälla i fråga om meddelande av fattigvård åt lappar
och sålunda, där så icke redan skett, intagas i kommunernas fattigvårdsreglementen.
Givetvis bör också vid prövning av ansökningar om statsbidrag noga
aktgivas på huruvida understöd beviljats på bristfällig utredning eller i fall,
då tillräcklig anledning därtill icke förelegat. I annat sammanhang torde jag
få tillfälle framhålla, att en prövningsrätt i dylikt hänseende måste förbehållas
Kungl. Maj :t.

Den sakkunniges förslag att utackordering av lappar såvitt möjligt skulle Hoppfattighuvudsakligen
ske i lapska hem har avstyrkts av lappfogdarna i Norrbottens förmer.

24

Ilungl. Maj:ts proposition nr 108.

norra och södra distrikt, jokkmokkslapparna, Arjeplogs kommun och pastor
därstädes samt länsstyrelsen i Norrbottens län. Som skäl härför har nämnda
länsstyrelse anfört bland annat:

Inackordering av en gammal orkeslös lapp hos renskötande lappar måste på
grund av dessas nomadiserande och besvärliga liv vara olämplig. De bofasta
lapparnas hem och levnadsförhållanden präglades, i de allra flesta fall
åtminstone, icke av en sådan ordning och burgenhet, att den gamle lappen där
„ l°rvantas -fa behövlig omvårdnad på ålderdomens dagar. Befaras kunde
att värdhemmet frestades att mera se på den inkomst inackorderingen tillförde''
huset an pa ett nöjaktigt tillgodoseende av den vårdade. Att döma av det förhållandet
att lappar, vilka själva ombesörjde vården av sjuka och gamla, som
icke kunde följa med på flyttningarna, i regel anförtrodde denna åt icke lapska
lem, syntes icke heller bland lapparna själva förefinnas någon allmännare
önskan om. lapska vårdhem. I varje fall borde en viss valrätt mellan erbjudna
inackorderingsställen kunna medgivas understödstagaren.

Kammarrätten har härutinnan erinrat om föreskriften i fattigvårdslagens
29 §, där det heter, att utackordering av behövande får ske endast till personer,
rörande vilkas lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter som för
vart fall ålåge dem fattigvårdsstyrelsen genom föregående undersökning gjort
sig förvissad. Detta stadgande har synts kammarrätten så allmänt avfattat,
att detsamma med fördel kunde tillämpas även med avseende på den lapska fattigvården.
I anledning av vad som anförts i nu återgivna yttranden har kammarrätten
alltså avstyrkt förslaget i förevarande del.

mentschefen Såsom den sakkunnige anfört, är det givetvis av stor betydelse, att fattigvårdens
omhändertagande av lapparna ordnas så att de kunna känna viss
grad av trevnad. Ur denna synpunkt är det uppenbarligen lämpligt, att de icke
ryckas ur den för dem vanliga miljön, utan att de alltså få kvarstanna i ett
lapskt hem. Men å andra sidan synas talande skäl hava anförts för att en regel,
som helt allmänt stadgade att företrädesvis lapska hem skulle komma till användning,
ofta skulle kunna verka olämpligt. På grund härav synes mig någon
bestämd regel i detta hänseende icke böra uppställas. Emellertid är
det uppenbart, att vid tillämpningen av 29 § fattigvårdslagen stor hänsyn bör
tagas till att vid i övrigt, lika förhållanden —- ett lapskt hem i vissa hänseenden
får anses äga företräde i fråga om lämplighet såsom utackorderingsställe.
Anvisningar härutinnan torde lämpligen böra meddelas i vederbörande
fattigvårdsreglementen.

Till det av den sakkunnige framlagda förslaget om inrättande av särskilda
ålderdomshem för lappar anhåller jag att få återkomma i samband med behandlingen
av frågan om statsbidrag till lapparnas fattigvård.

Viltvård3 över ^en sa''kkunniges förslag hörda myndigheterna äro utan undantag

kostnaden. av den uppfattningen, att statsbidrag bör liksom förut utgå för den lapska fattigvården.
Från en del håll hava dock gjorts invändningar beträffande de särskilda
momenten i förslaget.

aiapparVbör ^ ^ÖrS*" beträffar frågan, för vilka lappar statsbidrag bör utgå till

bidrag utgå? ffrttigvarden, innebär den sakkunniges förslag, såsom förut erinrats, att stats -

Kungl. May.ts proposition nr 108.

25

bidrag skulle utgå för lappar av följande tre kategorier nämligen 1 :o) renskötande
lappar, 2 :o) lappar, vilka på grund av hög ålder, orkeslöshet eller fattigdom
upphört med renskötseln, och 3:o) sådana lappar, vilka, ehuru- genom födsel
och levnadsförhållanden tillhörande de renskötande lapparna, på grund av
orkeslöshet eller fattigdom icke kunnat driva renskötsel. I intet fall skulle
dock statsbidrag utgå, om lappen i fråga hade eller haft annat stadigvarande
yrke än renskötsel.

Härutinnan har länsstyrelsen i Norrbottens län anfört, att det icke syntes
länsstyrelsen riktigt, att statsbidrag finge utgå till sistnämnda kategori.

Den därför givna definitionen syntes länsstyrelsen så pass obestämd, att riktig
klarhet icke kunde ernås över vilken del av den lapska befolkningen, som
därmed avsåges. Inom definitionen kunde sägas inrymmas så gott som alla av
lapsk stam, som icke levat på jordbruk eller annat stadigt yrke, och kommunerna
skulle nog icke underlåta att söka få in de flesta av sina lapska understödstagare
under denna kategori, försök som länsstyrelsen måhända icke komme att
få så lätt att rättvisligen pröva. Den motivering, som i utredningen föreginge
förslaget om statsbidrag, syntes länsstyrelsen tvärtom tala för att icke andra
än renskötande och f. d. renskötande lappar och deras familjer borde komma i
fråga, då det gällde statsbidrag till fattigvården. Endast dessa hade intagit
den särställning i fråga om frihet från beskattning och i levnadsförhållanden
utanför det ordnade samhällets förmåner, som till dels motiverade ett fortsatt
statsbidrag till lappfattigvården. Övriga tillhörande den lapska folkstammen
hade så pass närmat sig eller i allt fall haft tillfälle att närma sig den svenska
befolkningen i levnadsvanor och i delaktighet uti samfundsförmåner, att någon
grund för samhällets rätt till bidrag för deras fattigvård icke kunde anses föreligga;
detta så mycket mindre som förslaget innebure, att statsbidraget skulle
utgå för all fattigvård, såväl tillfällig som varaktig, en anordning varemot
länsstyrelsen — med nu angiven reservation —- icke hade någon erinran. Omsorgen
om att icke staten bleve alltför hårt och otillbörligt betungad styrkte
jämväl länsstyrelsen i den sålunda bestämt intagna ståndpunkten.

Jämväl lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har anslutit sig till denna
mening, under anförande att om det funnes möjlighet att erhålla bidrag till
även denna kategori av lappar, det skulle gå att erhålla bidrag till snart sagt
alla lappar, vilka ej vore ägare eller brukare av jordbruksfastighet. Om
de flesta bofasta lappar kunde man nämligen säga, att de genom födsel och
levnadsförhållanden tillhörde de renskötande lapparna, liksom att de på grund
av fattigdom, i detta fall väl bristen på renar, ej kunnat driva renskötsel. Annat
stadigvarande yrke än renskötsel hade väl få lappar utom sådana, som brukade
jordbruksfastighet; de flesta bofasta lappar levde ju av tillfälliga arbeten,
fiske, jakt, avkastning av renar, som de hade i vård hos renskötande lappar,
o. d.

Å andra sidan hava från lapparnas sida krav framställts på en vidare utsträckning
av bidragsrätten. Sålunda hava lapparna i Arvidsjaur yrkat, att
statsbidrag måtte kunna utgå även till exempelvis sådana lappar, som upphört
med renskötseln och nu hade ett litet skogstorp men ej fullt kunde försörja sig
därpå. Fattigvårdsstyrelsen i Jukkasjärvi har yrkat, att bidrag måtte utgå
för alla dem, som i kyrkoböckerna vore uppförda såsom lappar. ''Arjeplogs

26

Kung!. Maj:ts proposition nr 108

kommun har yrkat, att barn till renskötande lappar måtte likställas med dessa,
även om de ej själva vore renskötande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har icke heller ansett den föreslagna gränsen
lämplig utan avstyrkt den föreslagna bestämmelsen om att statsbidrag icke
skulle utgå, därest lappen hade eller haft annat stadigvarande yrke. Enligt
förslaget, anför länsstyrelsen, skulle fattigvård till en före detta renägare,
vilken under en följd av år dragit sig fram på skötseln av en lägenhet, icke
medföra statsbidrag. Enligt hittillsvarande erfarenhet hade just denna kategori
tillhört de mest understödsbehövande. Då det vore sannolikt, att sådana övergångsformer
mellan renskötseln och annan näring bleve vanliga under de närmaste
åren, hade frågan en ganska stor betydelse. Åtminstone under någon tid
framåt komme säkerligen att beträffande dylika f. d. renskötande lappar finnas
samma behov av statsbidrag som i fråga om de renskötande.

Kammarrätten har ansett, att det av länsstyrelsen i Jämtlands län framställda
förslaget innebure en väl stor utvidgning av statens bidragsskyldighet.
1 huvudsaklig överensstämmelse med vad den sakkunnige anfört ansåge kammarrätten,
att om en lapp nedsatt sig i en kommun såsom idkare av annat yrke
än renskötsel, han borde vara fullt likställd med kommunens övriga ledamöter,
ävensom att förhållandet borde vara enahanda, om lappen visserligen idkade
renskötsel men tillika bedreve ett annat yrke, som gåve honom en väsentlig del
av hans levebröd. Definitionen å de icke nu eller tidigare renskötande lappar,
som enligt den sakkunnige skulle få statsbidrag, vore oklar och ägnad att ge
upphov till olika tolkningar. Det kunde därför ifrågasättas, om man icke lämpligen
borde frånskilja denna kategori och således uppställa såsom regel, att bidrag
finge utgå endast då fråga vore om fattigvård åt renskötande och före
detta renskötande lappar.

T. f. nomadskolinspektören har förordat, att statsbidrag i regel skulle utgå
endast till sådana lappar eller deras familjer, vilka antingen bedreve fjäll- eller
skogsrenskötsel eller vilka på grund av sjukdom, orkeslöshet eller ålderdom upphört
med renskötseln och vore varaktigt oförmögna till arbete; dock att, då synnerliga
skäl förelåge, statsbidrag borde kunna utgå även till andra lappar,
vilka med hänsyn till sina levnadsförhållanden stode nära de renskötande lapparna
och vore intagna på särskilt lapskt ålderdomshem. I dessa hänseenden
har anförts i huvudsak följande.

Fattigvårdsbidrag borde utgå till alla slag av renskötande lappar. De
icke renskötande lapparna överensstämde i sina levnadsvanor i allt väsentligt
med den rent svenska befolkningen i de trakter, där de hade sin boningsort.
Något skäl att till fattigvården bland dessa lappar lämna ett särskilt
statsbidrag funnes i princip icke, om än givetvis vissa gränsfall kunde
framdragas, rörande vilka ett ställningstagande kunde medföra någon
svårighet. Det måste även betecknas såsom direkt skadligt för främjande av en
god och naturlig samvaro och förståelse mellan de olika folkelementen, att en
viss ras såsom sådan erhölle en privilegierad ställning. Vissa förhållanden
inom Jämtlands län manade till allvarlig eftertanke i detta avseende. — Det
kunde visserligen från särskilda synpunkter anses motiverat att, såsom den
sakkunnige föreslagit, från rätt till statsbidrag utesluta de renskötande lappar,
vilka tillika hade annat yrke. Däremot syntes det icke riktigt att även sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

27

renskötande lappar, som förut haft annat stadigvarande yrke än renskötsel,
skulle undantagas från rätten till statsbidrag. Det saknades nämligen icke
exempel på att en lapp, som i ungdomen varit jordbrukare, timmerarbetare eller
dylikt, sedan han sparat ihop en del penningar övergivit sitt gamla yrke och
blivit uteslutande renskötare. En sådan lapp borde uppenbarligen kunna bliva
delaktig av statsbidrag. Beträffande lappar, som upphört med renskötseln,
syntes rätten till statsbidrag böra inskränkas till dem, som på grund av varaktig
oförmåga till arbete upphört därmed. Däremot borde från sådan rätt uteslutas
de lappar, som allenast på grund av fattigdom upphört med renskötseln. Dessa
stode på ett helt annat plan än de till arbete oförmögna. Fattigdomen i och
för sig varken nödvändiggjorde organiskt, att vederbörande upphörde med
renskötseln, eller hindrade, att han ginge över till ett annat yrke. Om en renskötande
lapp beslöte sig för att övergiva renskötseln, syntes det från både allmän
nationalekonomisk och kommunal synpunkt vara den angelägnaste omsorgen,
att han fortast möjligt skulle komma över i ett annat lämpligt yrke,
i vilket han kunde göra sig nyttig och bidraga till sin försörjning. Sakkunnigförslaget
syntes emellertid anse såsom normalt ett slags mellanstadium, då vederbörande
varken vore renskötande eller övergått till annat stadigvarande yrke.
Det vore emellertid en av de största uppgifterna för lappolitiken att utplåna
denna övergångsklass. Varje åtgärd, som i någon mån kunde låsa fast individerna
vid mellanstadiet, syntes alltså böra kategoriskt förkastas, enär den
med visshet kunde väntas i längden mera skada än gagna dem det gällde. Det
bleve, om förslaget genomfördes, nära nog ett intresse för kommunerna att hålla
kvar de lappar, som övergivit renskötseln, på en improduktiv nivå, enär kommunerna,
så fort lappen finge ett bestämt yrke, genast bleve utan statsbidraget
och ensamma finge sköta om fattigvården. •— Emellertid funnes vissa undantagsfall,
då en icke renskötande lapp kunde vara av behov av den speciellt avpassade
vård, som vore avsedd för de renskötande. Detta behov kunde emellertid
i regel endast tillgodoses på sådana särskilda lapska ålderdomshem, som av
den sakkunnige föreslagits. Det syntes därför ur humanitär synpunkt vara
motiverat, att statsbidrag till andra lappar än renskötande utginge endast då de
vore intagna på sådana hem.

Vid övervägande ur olika synpunkter av den nu behandlade frågan har jag
kommit till den uppfattningen att, i enlighet med vad den sakkunnige anfört,
de speciella omständigheter, som kunna motivera ett särskilt statsbidrag, hänföra
sig till utövande av renskötsel med därav föranledda nomadiserande levnadssätt
och särskilt stora fattigvårdskostnader. Jag kan alltså ej ansluta
mig till kravet på att statsbidrag skulle kunna utgå för lappar i allmänhet
eller för sådana med annat stadigvarande yrke än renskötsel. Kostnaden
för vård åt lappar, som ej omfattas av detta förslag, synes böra bestridas enligt
vanliga grunder.

Vad angår det närmare utförandet av den nyssnämnda huvudregeln synas
mig starka skäl föreligga för vidtagande i huvudsak av de av t. f. nomadskolinspektören
föreslagna jämkningarna i sakkunnigförslaget. Den omständigheten
att vederbörande tidigare — enbart eller jämsides med renskötseln •—•
utövat annat yrke synes mig alltså icke böra i och för sig utesluta från bidragsrätt.
; dock bör naturligen icke alltid den, som helt nyligen upphört med annat
yrke och skaffat sig några renar, betraktas som enbart renskötande. Däremot
kan jag icke finna det vara lämpligt, att bidrag utgår för lappar, vilka allenast
på grund av fattigdom upphört med renskötseln. — Den sakkunnige har före -

Departe mentschefen.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

slagit, att förutom åt renskötande lappar bidrag skulle kunna utgå för lappar,
som till levnadssättet m. m. stode de renskötande nära. En generell sådan
regel synes mig kunna leda till olägenheter. Syftet med den sakkunniges
förslag härutinnan torde emellertid kunna uppnås genom att för dessa fall en
viss dispensmöjlighet lämnas åt Kungl. Maj:t. Tillräcklig anledning att, på
sätt t. f. nomadskolinspektören föreslagit, begränsa denna dispensmöjlighet till
lappar, intagna på lapskt ålderdomshem, synes mig däremot icke föreligga.

I detta sammanhang må framhållas, att den sakkunnige icke ingår på frågan
om avgränsningen av begreppet lapp. Emellertid sammanhänger denna
fråga mycket nära med lapplagstiftningen i allmänhet och bör alltså icke lämpligen
upptagas i detta speciella sammanhang. Då här närmast är fråga om
renskötande lappar, lära för övrigt de fall, där tvekan skulle kunna uppkomma,
bliva mycket sällsynta.

O Till vilka Den sakkunniges förslag går vidare ut på att statsbidrag skulle kunna tillerbörloidrag
kännas endast vissa angivna kommuner, där renskötande lappar förekomma till
utgå? större antal. Mot en dylik inskränkning hava från olika håll framställts anmärkningar.
A andra sidan har kammarrätten anfört, att då uteslutande eller
åtminstone huvudsakligen kommunalekonomiska skäl talade för statsbidragens
bibehållande, varje kommun, som utan avsevärd svårighet kunde själv
bära kostnaden för den lapska fattigvården, också borde göra detta utan statsbidrag.
Statskontwet finner den av den sakkunnige i förevarande hänseende
föreslagna gränsen lämplig.

Departe- Då det ur principiell synpunkt måste anses riktigast, att statsbidrag utgår i
mentschefen. a]]a de fa]]) då de förut angivna allmänna förutsättningarna därför föreligga,
har jag anslutit mig till den till grund för förstnämnda anmärkningar liggande
uppfattningen att en inskränkning till vissa kommuner av bidragsrätten icke
bör föreskrivas. Om utgångspunkten för statsbidrags lämnande är, att lappfattigvården
för kommunerna innebär en extraordinär pålaga, bör staten lämpligen
lämna sin proportionella andel därtill, även i de fall då pålagan icke är
särskilt betungande. Det bör ihågkommas, att avsikten med statsbidragen ju
även är att åstadkomma bättre fattigvård, och det ligger då intet orimligt i att
något utvidga rätten till statsbidrag i förhållande till vad nu tillämpas. Ur
statsfinansiell synpunkt har frågan näppeligen någon betydelse.

Vad nu sagts därom, att statsbidrag bör utgå utan hänsyn till vederbörande
kommuns ekonomiska ställning, innebär emellertid icke, att varje framställning
om statsbidrag utan vidare skall godtagas. Såsom jag redan i det föregående
antytt, maste Kungl. Maj:t förbehållas rätt att vid behandling av ansökningar
om statsbidrag pröva bland annat, huruvida tillfredsställande undersökning
beträffande understödsbehov m. m. föregått beviljandet av understöd samt
huruvida tillräcklig anledning -i det särskilda fallet förelegat för beviljande
av understöd. Tillika bör Kungl. Maj :t äga pröva, huruvida möjlighet funnits
att av försörjningspliktig, landsting eller hemortssamhälle utkräva ersättning
för kostnaderna. Naturligen bör Kungl. Maj:ts prövningsrätt även omfatta
frågan, i vad mån utgiven vårdkostnad eller beviljat understödsbelopp kan anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

29

vara med hänsyn till föreliggande förhållanden till storleken skälig, respektive
riktigt avvägt och sålunda bör i sin helhet eller endast till viss del läggas till
grund för beviljande av statsbidrag.

Enligt den sakkunnige bör statsbidrag utgå för all slags vård, alltså även <■
för tillfällig sådan. Till detta förslag, som i de avgivna yttrandena lämnats
utan erinran, ansluter jag mig.

Den sakkunniges förslag innebär, som förut erinrats, att staten skall bestrida
två tredjedelar och vederbörande kommun en tredjedel av kostnaderna för lappfattigvården.
I denna punkt hava meningarna varit mycket delade om förslaget.
Från vissa håll, däribland från länsstyrelsen i Norrbottens län, domkapitlet
i Luleå och lappfogden i nämnda läns södra distrikt samt fattigvårdskonsulenten
i Luleå har anförts, att det icke vore oskäligt, att kommunen finge vidkännas
en tredjedel av kostnaden; å andra sidan syntes denna andel vara tillräcklig
för att skapa garanti för att tillbörlig omsikt ägnades beviljandet av
fattigvård. Från andra håll, särskilt från vissa kommuner, har yrkats, att statens
andel måtte bestämmas till tre fjärdedelar. De flesta av de jämtländska
lappkommunerna ävensom kommunalfullmäktige i Vilhelmina anse, att staten
bör bestrida hela kostnaden för lappfattigvården. En särskild grupp av yttranden
utgöra de, i vilka föreslås, att staten skall ansvara för hela kostnaden,
mot det att staten äger uppbära den för inkomst av renskötsel erlagda kommunalskatten.
Yttrande i sådan riktning har avgivits bland annat av Härnösands
domkapitel.

Statskontoret har ansett skäligt, att statsbidragets storlek bestämmes på sätt
den sakkunnige föreslagit.

Kammarrätten har ifrågasatt, huruvida det vore lämpligt, att statsbidraget
utginge med viss bestämd andel av fattigvårdskostnaden. Någon olägenhet
härav kunde likväl icke sägas föreligga, så länge bestämmelserna om statsbidrag
meddelades i administrativ ordning och således kunde ändras allt efter
förhållandena. För Jämtlands län borde statsbidraget rimligen utgå med den
föreslagna andelen två tredjedelar. Kammarrätten har i detta sammanhangpåpekat,
att för Norrbottens läns kommuner förslaget skulle innebära höjda
statsbidrag.

Den sakkunniges förslag i nu behandlade hänseende har jag funnit väl avvägt,
och vad i vissa yttranden anförts i annan riktning har icke synts mig
vara av beskaffenhet att böra inverka på frågans avgörande. Att de föreslagna
statsbidragen skulle för norrbottenskommunerna innebära en förbättring
är visserligen antagligt. Men med hänsyn till de betydande kostnader, som
lappfattigvården medfört i vissa av dessa kommuner, lär det icke böra ifrågakomma
att för den skull sätta kommunerna i detta län i en mindre gynnsam
ställning än övriga kommuner.

Att Kungl. Maj :t vid behandling av ansökningar om statsbidrag bör äga
att pröva skäligheten av do vårdkostnader och utbetalade undcrstödsbelopp, för
vilka statsbidrag begäres, har jag redan i det föregående framhållit.

) För vilken
vård bör
statsbidrag
utgå?

d) Statsbidragets

belopp.

Departe mentschefen.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

Övergångs bestäm melser.

Då jag icke ansett mig höra biträda jämtlandskommunernas framställning
om att staten alltjämt skulle i nämnda län bestrida hela fattigvård skostnaden,
bär jag emellertid, i anslutning till vad förut anförts, ansett mig böra beakta
de svårigheter, som skulle kunna uppstå för dessa kommuner, därest de med ens
bleve ålagda att enligt de allmänna bestämmelserna deltaga i kostnaderna för
lappfattigvården. Från sådan utgångspunkt hava också från olika håll föreslagits
särskilda övergångsbestämmelser. Sålunda har länsstyrelsen i Jämtlands
län yrkat, att statsbidrag alltjämt skulle utgå för hela vårdkostnaden för de lappar,
som under senare halvåret 1925 åtnjutit dylikt understöd av för deras räkning
anslagna statsmedel. Till stöd för detta förslag har länsstyrelsen anfört,
att samtliga de kommuner varom här vore fråga, möjligen med ett undantag,
tillhörde de ekonomiskt svagaste inom länet, vilket påstående styrkts med angivande
av därstädes utdebiterade belopp. Om man tillika toge i betraktande,
att i följd av det kritiska läget för renskötseln det vore sannolikt, att kostnaderna
för den lapska fattigvården komme att ökas under de närmaste åren,
syntes Särskilda åtgärder nödvändiga till underlättande av övergången. Risken
vore eljest icke blott att kommunerna oskäligt betungades utan även att de friktioner,
som förslagets genomförande alltid måste medföra, skulle skärpas i onödan.
Det vore icke lyckligt om den nya ordningen skulle börja i en anda av
ömsesidigt misstroende och bristande god vilja. För staten vore den ekonomiska
innebörden av en sådan anordning så gott som betydelselös, medan densamma
för de små kommuner det här gällde, liksom för understödstagarna, kunde
innebära en väsentlig lättnad.

Myssjö kommunalfullmäktige hava yrkat, att därest förslaget skulle genomföras,
statsbidraget matte fa bibehållas för de personer, som vid lagens genomförande
fyllt 60 år eller genom mottaget understöd fått hemortsrätt inom lappkommun,
i varje fall därest de vore eller härstammade från renskötande lappar.

Stensele kommunalfullmäktige hava föreslagit en övergångsbestämmelse av
innebörd att jämväl åt andra lappar än dem som avsåges med förslaget skulle
utgå statsbidrag enligt vanliga grunder, därest dessa lappar under minst fem
år åtnjutit fattigvårdsunderstöd.

T. f. nomadskolinspektören har ansett meddelande av vissa övergångsbestämmelser
icke kunna undvikas; man borde vidtaga de lindringar för kommunerna,
som vore möjliga utan att nyorganisationens allmänna syfte äventyrades. Reformen
vore i väsentlig mån byggd på tillkomsten av ålderdomshem, och ett
strikt genomförande av densamma kunde alltså icke skäligen påfordras, innan
sådana ålderdomshem kommit till stånd. På grund härav har nomadskolinspektören
föreslagit införande av en övergångstid av tio år, under vilken statsbidraget
successivt skulle upphöra att utgå enligt nuvarande grunder, d. v. s. varje
år minskas med en tiondel.

Kammarrätten har anslutit sig till den sakkunniges uppfattning att särskilda
övergångsbestämmelser icke vore erforderliga.

Departe- På de av länsstyrelsen i Jämtlands län och t. f. nomadskolinspektören anmentschefen.
för(ja skälen anser jag i enlighet med vad förut antytts, att vissa övergångs -

31

Kungl. Mai ds proposition nr 108.

bestämmelser böra stadgas. Vad angår innehållet av dessa övergångsbestämmelser
ansluter jag mig närmast till nämnda länsstyrelses förslag, vilket innebär, att
endast i den mån nya vårdfall uppkomma, desamma skola behandlas efter den
nya ordningen. Emellertid håller jag före, att anledning icke finnes att låta
övergångsbestämmelserna omfatta även dem, som före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande kommit i åtnjutande av tillfällig fattigvård; för dem lärer vårdbehovet
för varje gång böra prövas i samband med vidtagande av åtgärder för
deras hjälpande genom anskaffande av arbete eller på annat sätt. Enligt min
mening böra alltså nu ifrågavarande övergångsbestämmelser erhålla den innebörden,
att statsbidrag enligt hittills tillämpade grunder skola — där dessa äro
förmånligare för kommunen än de nya — tillämpas beträffande bidrag ^till
understöd åt lapp — renskötande eller annan — som under senare halvåret
1926 kommit i åtnjutande av stadigvarande fattigvård. Detta bör uppenbarligen
gälla generellt och alltså icke blott i Jämtlands län.

Av Jukkasjärvi fångvårdsstyrelse framfört förslag att ersättning enligt de
nya grunderna skall utgå retroaktivt för fattigvård, som lämnats under de senaste
tio åren, kan uppenbarligen icke tillstyrkas.

Den sakkunniges förslag beträffande form och tid för rekvisition av stats- £Bekvi*
bidrag och tid för utbetalning därav har från olika håll mötts av erinringar. telning av
Då det lärer böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i sådant statsbidrag.
hänseende, torde jag icke i detta sammanhang behöva ingå på dessa frågor utan
vill endast uttala, att jag i dessa delar i allt väsentligt ansluter mig till den
sakkunniges förslag, dock att det, i enlighet med vad som anförts i vissa yttranden,
kan ifrågasättas, huruvida icke statsbidragen liksom senaste tiden böra
utbetalas halvårsvis, detta med hänsyn till kommunernas svaga ekonomi, varjämte
det synes böra ifrågakomma, att möjlighet hålles öppen för Kungl. Maj .t
att i särskilt ömmande fall i viss mån utbetala statsbidraget förskottsvis.

Den sakkunniges förslag beträffande ålderdomshem för lappar innebär, såsom
förut anförts, följande.

Särskilda, för lappbefolkningen avsedda ålderdomshem skola inrättas, ett
inom varje till lappmarken hörande kommun i Norrbottens län, två eller eventuellt
tre inom Västerbottens län samt tre inom Jämtlands län Ålderdomshemmen
skola i främsta rummet vara avsedda för orkeslösa och åldringar, tillhörande
den nomadiserande lappbefolkningen, men å desamma skola jämväl
i mån av utrymme och behov kunna intagas andra lappar, som i levnadssätt
och vanor äro jämställda med denna befolkning. För varje hem skall finnas
en särskild styrelse, i vilken det kommunala intresset skall vara representerat
och varest därjämte plats skall beredas för lappar och för en representant lör
det allmänna. Förutom en del andra, för dessa hem föreslagna speciella föreskrifter
skola gälla fattigvårdslagens bestämmelser om ålderdomshem i all nunhek

ak^nn^e framhåller såsom önskemål, att ålderdomshemmen förlädes
till någon plats, som vore lätt tillgänglig för besök av anförvanter och varest
tillgång funnes till läkare och präst samt anskaffandet av förnödenheter icke
mötte större svårighet. Om möjligt borde hemmen så förläggas, att de där
vårdade hade i sin närhet en natur liknande eller åtminstone icke alltför skilj -

Särskilda
ålderdomshem
för
lappar.

32

Kv/ngl. Maj:ts proposition nr 108.

aktig mot den, varvid de förut varit vanda. Hemmen borde anordnas såsom
kolonier dels med mindre stugor om två rum med skilda ingångar och inredda
i möjligaste överensstämmelse med lapparnas seder och bruk, vartdera rummet
avsett för två personer, vilka icke vore beroende av särskild vård, och dels med
en större byggnad, som skulle inrymma hemmets kök, bostäder för dess föreståndarinna
och betjäning samt dessutom rum för lappar, som ej kunde vårda
sig själva. Efter förhållandena skulle ändringar kunna göras i denna plan.
\id ordnandet av det dagliga livet å hemmen borde i möjligaste mån hänsyn
tagas till lapparnas före deras intagande i hemmet förda levnadssätt.

Bland dem, som yttrat sig över förslaget i denna del, äro meningarna delade
beträffande lämpligheten av att inrätta särskilda ålderdomshem för lappar.
Lapparna själva ansluta sig i allmänhet till förslaget, likaså länsstyrelserna i
Norrbottens och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Jämtlands län, där förhållandena
emellertid torde vara något avvikande, anser, att det bör anstå med
genomförande av förslaget om inrättande av ytterligare platser å ålderdomshem,
till dess den nya ordningen för lappfattigvården verkat någon tid. Då
kunde bättre än för närvarande bedömas, i vad mån det vore möjligt att, mot
särskilt statsbidrag, använda de kommunala ålderdomshemmen även för den
lapska fattigvården. Då kunde också bedömas det rätta förhållandet mellan de
nyinrättade lokalorganen för den lapska fattigvården och ledningen av ålderdomshemmen
samt avgöras, i vad mån särskilda åtgärder i avseende å platsfördelningen
på ålderdomshemmen mellan kommunerna kunde erfordras. Å
de ifrågasatta särskilda ålderdomshemmen borde icke upptagas allenast renskötande
lappar.

F altigvårdskonsulenten i Östersund uttalar, att det, vad Jämtlands län beträffade,
syntes som om lapparnas vård på vissa platser kunde beredas å de
vanliga ålderdomshemmen och att särskilda lapphem borde inrättas till ett
mindre antal men med större antal vårdplatser eller ock att hem för lappar
borde anordnas, då behov därav inträdde.

Lappfogden i Jämtlands län anför, att det kunde ifrågasättas, om ej å fjällkommunernas
ålderdomshem även lappar kunde beredas försörjning. Lapparna
i länet hade under så lång tid haft förbindelse med de bofasta och antagit
deras levnadsvanor, att de knappast torde kunna anses komma att lida något av
att i en fjällkommuns ålderdomshem sammanföras med där intagna bofasta.

I rent avstyrkande riktning uttalar sig Gällivare fattigvårdsstyrelse, som
anför bland annat, att lapparnas särställning i levnadssätt och vanor icke syntes
vara tillräckligt talande skäl för uppförande av särskilda hem. Den omständigheten
att lappen toges bort från sitt fria liv i skog och fjäll innebure, att
han komme bort från sitt vanliga levnadssätt. Om han då finge sin vård på
den kommunala anstalten eller på en för honom särskilt inrättad sådan, komme
säkerligen att för honom hava samma betydelse. Under en följd av år hade
lappar vårdats på Gällivare kommunalhem, men någon missbelåtenhet härmed
hade ej försports från deras sida.

Luleå domkapitel har anfört, att det utan tvivel vore önskvärt, att särskilda
ålderdomshem inrättades. Då den lapska fattigvården enligt förslaget skulle
uppgå i den allmänna fattigvården, förefölle det visserligen, som om konse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

33

kvensen därav borde bliva, att ansvaret för inrättande av ålderdomshem för
lappar borde komma att åvila respektive fattigvårdsdistrikt. En sådan anordning
syntes likväl icke böra rekommenderas, enär tillkomsten av dylika hem
säkerligen i många fall skulle komma att väsentligt fördröjas, ifall saken
skulle bero på kommunernas eget initiativ.. Det borde därför bliva en statens
sak att uppföra och underhålla nödiga byggnader för de ifrågavarande hemmen,
i vissa kommuner, där lapparnas antal vore ringa, borde lapparna kunna vårdas
å de allmänna ålderdomshemmen. I regel syntes det vara mindre lämpligt att
tvångsförflytta någon lapp från hemorten till vård å ålderdomshem inom annan
kommun.

T. f. nomadskolinspektören har biträtt tanken på särskilda lapska ålderdomshem
och därom anfört följande.

Det vore av synnerligen stor betydelse, att åt lapparna bereddes en fattigvård,
som fyllde de krav, vilka deras säregna levnadssätt ställde på densamma.
Härför erfordrades särskilda lapska ålderdomshem. Ehuru den sakkunniges
förslag rörande sådana hem i det hela vore synnerligen ändamålsenligt och väl
värt att tillstyrkas, kunde i vissa detaljer invändningar göras. Sålunda borde
ålderdomshemmen delvis placeras på andra orter än den sakkunnige föreslagit.
En annan invändning rörde administrationen av dessa ålderdomshem. .Visserligen
syntes den sakkunniges förslag om att staten borde åtaga sig såväl anläggandet
av nya ålderdomshem som driften av desamma vara riktigt. I motsats
mot den sakkunnige ansåge dock nomadskolinspektören, att ålderdomshemmen
borde underordnas icke länsstyrelserna utan en centralstyrelse antingen
länsvis eller för lappområdet i dess helhet. Detta vore av betydelse jämväl
med hänsyn därtill att på detta sätt de kyrkliga myndigheterna och enskilda
sammanslutningar skulle kunna erhålla visst inflytande på ledningen av ålderdomshemsverksamheten.
En dylik centralstyrelse borde lämpligen ordnas
så att landshövdingen vore ordförande samt att hälften av de övriga ledamöterna
tillsattes av domkapitlet och hälften av länsstyrelsen, varvid alltid dels
en representant för lappadministrationen, dels en representant för den privata
kärleksverksamheten bland lapparna borde anses självskrivna. Om möjligt
borde även de ålderdomshem, som eventuellt fortfarande komme att drivas rent
privat, förmås att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som'' vederbörande
centralstyrelse kunde lämna.

Statskontoret har avstyrkt den sakkunniges förslag i denna del under anförande
att ett antagande därav i viss mån skulle medföra ett bibehållande
beträffande denna del av fattigvården av det hittills tillämpade, men nu utdömda
förfarandet. Primärkommunerna borde alltså bliva i första hand ansvariga
även för anstaltsvården, mot erhållande av statsbidrag enligt för övrigt tilllämpade
grunder.

Kammarrätten har i detta hänseende anfört följande.

Kammarrätten kunde icke instämma med den sakkunnige i fråga om förslaget
i dessa delar. Då förslaget i dess helhet vore grundatj)å den principen att
för fattigvården bland lapparna borde gälla den allmänna fattigvårdslagen,
hade i stället varit att förvänta förslag därom att de för lapparnas vård erforderliga
anstalterna borde inordnas bland de kommunala fattigvårdsanstalterna,
men att med hänsyn till den särställning lappfattigvården faktiskt intoge staten
bidroge till kostnaden för uppförandet och eventuellt även underhållet.

Enligt fattigvårdslagens 31 § skulle fattigvårdssamhälle hava anstalt (ålderdomshem)
för mottagande av understödstagare, vilka vore i behov av vård

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 93 käft. (Nr 108.) 3

34

Kung!,. Maj:ts proposition nr 108.

Departe mentschefen.

samt ej lämpligen kunde understödjas i hemmet eller utackorderas, och enligt
samma lagrum kunde flera samhällen förena sig om gemensam anstalt. I fråga
om anordningarna vid dylik fattigvårdsanstalt funnes föreskrifter i 32 §. I de
fall, då lappar intagits å dylika kommunala ålderdomshem, hade detta givetvis
skett i överensstämmelse med fattigvårdslagens föreskrifter. Vore dessa anstalter
otillräckliga för beredande av vård åt lappar, kunde detta förhållande i och
för sig icke medföra befrielse för kommunen från att i första hand svara därför.
Lapparna vore såsom medlemmar av kommunen berättigade att komma i åtnjutande
av den anstaltsvård, som genom kommunens försorg kunde beredas dem,
men de kunde däremot icke göra anspråk på särskilda anstalter för sin räkning;
det borde helt ankomma på kommunens vilja, om sådana skulle anordnas. De
utvägar, som därvid erbjöde sig, syntes vara att antingen så inrätta det vanliga
ålderdomshemmet, att det kunde tillgodose även behovet av anstaltsvård för
lapparna, eller ock, om detta befunnes mera ändamålsenligt, uppföra särskilda
hem för dem. Dessa särskilda ålderdomshem borde således bliva kommunala
och underkastade fattigvårdslagens bestämmelser om ålderdomshem i allmänhet.
Givet vore emellertid, att kommunerna kunde och jämväl borde lämna sådana
föreskrifter i avseende på hemmens användning, som föranleddes av hänsyn
till de lapska vårdtagarna.

Kommunerna borde tydligen icke lösa anstaltsfrågan var för sig utan helst i
samarbete med varandra samt med länsstyrelserna och fattigvårdsinspektionen.
Under detta samarbete syntes frågan, huruvida överhuvud taget särskilda lappålderdomshem
erfordrades, bäst kunna avgöras. Skulle därvid befinnas, att å
an eller annan ort dylikt lapphem vore behövligt, borde de erfarenheter om hemmens
anordning, som redan vunnits vid de på enskild väg tillkomna lapphemmen,
kunna komma till användning.

Beträffande kostnaderna för anordnande av ålderdomshem hava statskontoret
och kammarrätten anfört, att statsbidraget därtill icke borde utgå med annat
belopp än enligt de allmänna grunderna, d. v. s. med två tredjedelar. Dock anser
statskontoret, att det borde stå Kungl. Maj :t öppet att ge ekonomiskt svaga
kommuner bidrag med något högre andel.

Den av den sakkunnige uttalade uppfattningen att en av de största bristerna
i den nuvarande lappfattigvården är den ringa tillgången på för lappar lämpade
platser å ålderdomshem har vunnit bekräftelse i de avgivna yttrandena.
Det måste alltså framstå som en viktig uppgift att åstadkomma ändring härutinnan.
Beträffande de vägar, som i sådant syfte böra väljas, kan däremot
tvekan råda. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att man bäst tillgodoser
lapparnas behov genom anordnande av särskilda ålderdomshem; denna uppfattning
bestyrkes ock av erfarenheten av de nu befintliga privata anstalterna.
Att ålägga kommunerna, vilka enligt lag hava att inrätta ålderdomshem för
den allmänna fattigvården, att även bekosta inrättandet av sådana hem särskilt
för den lapska fattigvården är tydligen icke rimligt. Ur dessa synpunkter
har den sakkunnige kommit fram till att föreslå, att staten skulle själv uppföra
och driva särskilda ålderdomshem för lappar.

Från olika håll har emellertid detta förslag mötts av kraftiga gensagor. Det
vill också förefalla såsom mindre lämpligt att på detta, låt vara mycket begränsade,
område i strid mot vanliga grundsatser anordna fattigvård genom
statlig verksamhet. En viss modifikation synes mig därför böra ifrågasättas

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

35

i den sakkunniges förslag. Det vill därvid synas, som om en sådan anordning
vore lämplig, att staten visserligen i enlighet med förslaget kunde taga initiativ
till anordnandet av och tillhandahölle medel till hela byggnadskostnaden för särskilda
ålderdomshem för lappar, men att det skulle ankomma på kommun eller
sammanslutning av kommuner att uppföra det särskilda hemmet samt sedermera
driva detsamma. Med andra ord: om staten finner ett särskilt ålderdomshem
för lappar erforderligt för en tillfredsställande fattigvård, har kommunen
eller den kommunala sammanslutningen att ombesörja själva uppförandet,
därvid staten skulle hava att bestrida hela kostnaden för hemmet samt
äga lämna vissa anvisningar -— i väsentlig anslutning till den sakkunniges
förslag — rörande driften av detsamma. Genom lämplig upplysningsverksamhet
och genom noggrann inspektion över huruvida tillfredsställande vårdmöjligheter
finnas för lapparna torde man på denna väg kunna nå fram till
ungefär samma resultat, som om staten skulle uppföra ålderdomshemmen så
att säga för egen räkning. Jag vill i detta sammanhang erinra, att Kungl.
Maj:t den 18 i denna månad beslutat för riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring i fattigvårdslagen, att Kungl. Maj:t skall äga att, när skäl
därtill äro, förordna, att flera fattigvårdssamhällen skola förenas i kommunalförbund
för anordnande av visst ålderdomshem eller dylikt. Därest sådan lagstiftning
kommer till stånd, lärer därigenom i vissa fall möjlighet erhållas
för staten att, utan att själv bygga ålderdomshemmen, åstadkomma deras anskaffande.
Det må erinras, att även för lappmarkskommunerna gäller fattigvårdslagens
regel att, därest ej undantag medgives, anstaltsväsendet skall vara
ordnat före den 1 januari 1931. Till underlättande av byggnadsföretagen torde,
i motsats till vad i allmänhet är regeln, statsbidragen därtill kunna till viss
del utbetalas förskottsvis. Givetvis bör som villkor för statsbidrag fordras, att
platsen för hemmet fastställes i samråd med länsstyrelsen, att ritningarna skola
vara vederbörligen godkända, att avsyning skall äga rum, att hemmet icke utan
Kungl. Maj:ts medgivande får användas för annat ändamål o. s. v. på sätt
vid statens beviljande av byggnadsbidrag är vanligt.

Det torde måhända böra framhållas, att hinder icke bör förefinnas för tilldelande
av statsbidrag även i de fall, då vederbörande kommun eller kommunalförbund
inköper samt till ålderdomshem för lappar omändrar redan befintlig,
för annat ändamål disponerad byggnad.

Det lärer böra få ankomma på Kung], Maj:t att efter den ytterligare detaljutredning,
som må firmas påkallad, utfärda bestämmelser i enlighet med de
huvudgrunder, som jag här angivit.

Slutligen vill jag framhålla, att det synes lämpligt att, på sätt som gäller
beträffande tuberkulossjukvårdsanstalter och alkoholistanstalter, jord som står
under kronans omedelbara disposition m. m. må utan särskild ersättning upplåtas
till anordnande av ålderdomshem för lappar. Jag kommer därför att i
det följande hemställa om inhämtande av riksdagens medgivande härutinnan.

Vad beträffar driften av ålderdomshemmen har den sakkunnige anfört, att
det icke syntes i enlighet med fattigvårdslagen vara möjligt att lägga ansvaret
därför på kommunerna. Ingen annan utväg syntes därför återstå, än att staten

36

. Kungl. Maj. ts proposition nr 108.

Departe mentschefen.

ansvarade även för driftkostnaderna. Kommunerna skulle dock vara skyldiga
att betala för de å hemmet intagna fattiga med vårdkostnadens fulla belopp.
Å hemmen skulle även kunna intagas personer, som själva betalade för sig eller
för vilka betalning erlades av anförvanter.

I frågan om kostnaden för lapparnas anstaltsvård hava de hörda myndigheterna
i allmänhet icke haft något att erinra.

Luleå domkapitel har dock anfört, att tvekan möjligen kunde råda, huruvida
denna vård på sätt förslaget innehölle skulle ombesörjas av staten eller
om den borde bestridas av fattigvårdsdistriktet med lämpligt statsbidrag.
Själva grundsatsen om gemensam fattigvård för lapparna och de bofasta syntes
snarast tala för det senare alternativet.

Statskontoret har yttrat, att något skäl att bestämma statsbidraget för
drivande av ålderdomshemmen efter andra grunder än beträffande statsbidraget
till övrig fattigvård icke syntes förefinnas. Kommunerna borde i första hand
vara ansvariga för all fattigvård och statsbidraget jämväl för hemmen utgå
med två tredjedelar av kostnaden.

Kammarrätten har ansett, att då ifrågavarande vårdhem bleve kommunernas
tillhörighet, direkta statsbidrag till driftkostnaderna icke borde utgå. Kommunerna
kunde ju emellertid enligt de allmänna reglerna för vård av å hemmen
intagna lappar under vissa förutsättningar erhålla statsbidrag med två tredjedelar
av vårdkostnaden. Genom en sådan uppdelning av kostnaderna kunde förväntas,
att det kommunala intresset komme att göra sig gällande i avseende
på medlens användning.

I fråga om kostnaderna för driften av de särskilda ålderdomshemmen lärer
av vad jag anfört beträffande sättet för anordnande av dylika hem böra följa,
att driftkostnaden bör, såsom statskontoret anfört, anses ingå i kommunernas
övriga utgifter för lappfattigvården och av statsverket ersättas på samma
sätt som dessa, d. v. s. med två tredjedelar av själva kostnaden, i vad denna
belöper a vård av lappar, tillhörande de bidragsberättigade kategorierna. Där
ålderdomshem anordnas av kommunalförbund, torde detta bidrag böra utgå till
förbundet. För vinnande av ändamålet med de särskilda lapska ålderdomshemmen
torde böra gälla, att lapp, som behöver vård å anstalt, skall intagas på
det särskilda ålderdomshemmet, om plats å sådant finnes, och utgåendet av
statsbidrag för hans vård göras beroende därav. I den män utrymmet det medgiver,
torde lappar, som ej tillhöra, de bidragsberättigade kategorierna, böra
kunna intagas å hemmen, ehuru detta i så fall tydligen bör ske utan kostnad
för staten.

Vid beräkningen av statens andel bör här liksom eljest tagas i betraktande,
att jämlikt till lagrådet remitterat förslag till ändring i lagen om allmän pensionsförsäkring,
vilket jag hoppas inom- den närmaste tiden kunna förelägga
Kungl. Maj :t, fattigvårdssamhälle, som bekostar anstaltsvård, skall äga uppbära
för den vårdade enligt nämnda lag utgående pension eller understöd.

Vad beträffar administrationen av ålderdomshemmen följer ävenledes av vad
nyss anförts, att densamma torde böra handhavas av den kommun, respektive

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

37

det kommunalförbund, som anordnat hemmet. Tillräckliga skäl att lägga speciellt
denna del av lappfattigvården under en särskild centralstyrelse synas mig
icke förefinnas. Den allmänna fattigvårdskontrollen torde vara tillfyllest även
för detta område.

Att staten skulle svara för underhållet av ålderdomshemmen lärer med den
intagna utgångspunkten icke heller böra ifrågakomma. Såsom länsstyrelsen i
Norrbottens lån anfört, bör kostnaden härför ingå i vårdkostnaden, varigenom
den kommer att ersättas med statsmedel till två tredjedelar. Beträffande sådan
om- eller tillbyggnad, som närmast är att likställa med nybyggnad, torde emellertid
förhållandet kunna vara ett annat; här synes Kungl. Maj:t böra äga att
efter prövning i de särskilda fallen medgiva ersättning av statsmedel för hela
kostnaden.

Den sakkunnige hade -— under förmälan att statens kostnader för lappfattigvården,
som under år 1922 stigit till 101,696 kronor, under budgetåret 1923—
1924 utgjort 84,806 kronor samt att nämnda kostnader vid ett genomförande
av förslaget syntes komma att ytterligare avsevärt nedgå — föreslagit, att kostnaderna
skulle bestridas av anslaget till fattigvården i allmänhet. Statskontoret
har däremot förordat, att i riksstaten skulle uppföras ett särskilt förslagsanslag
till statens kostnader för den lapska fattigvården, från vilket anslag borde
bestridas alla utgifter, som staten finge vidkännas i form av bidrag till kommunernas
kostnader för lappfattigvården, däri inbegripna kostnader för anordnande
av särskilda ålderdomshem för lappar. Kammarrätten har förklarat sig
icke hava anledning till erinran mot detta statskontorets förslag, och, såsom
framgår av statsverkspropositionen, har även jag anslutit mig till detsamma.

Vad angår storleken av ett dylikt anslag, har statskontoret anfört, att detsamma
svårligen läte sig med någon större säkerhet beräkna. Statskontoret
bär emellertid förordat, att för nästa budgetår ett förslagsanslag av 100,000
kronor måtte för ändamålet uppföras i riksstaten. Härutinnan har kammarrätten
anfört, att det syntes tvivelaktigt, huruvida det föreslagna beloppet vore
tillräckligt, om därmed jämväl skulle bestridas statens bidrag till kostnaden för
ålderdomshemmens uppförande.

Såsom jag inledningsvis erinrat, har Kungl. Maj :t på min hemställan i statsverkspropositionen
föreslagit riksdagen att för ändamålet beräkna ett belopp
av nyssnämnda storlek, 100,000 kronor, i sammanhang varmed, på sätt jag
erinrat vid behandling i statsverkspropositionen av anslaget till fattigvård och
barnavård i allmänhet, en eljest behövlig höjning i sistberörda anslag undvikits.

Vad som sedan dess förekommit bär enligt min mening icke givit anledning
till annan beräkning av det erforderliga anslagsbeloppet. Det må nämnas, att
statens bidrag till lappfattigvården för budgetåret 1925—1926 kan beräknas
till sammanlagt omkring 83,000 kronor. De smärre jämkningar i sakkunnigförslaget,
som jag i det föregående förordat, torde, tillsammantagna, icke vara
av beskaffenhet att i någon högre grad inverka på anslagsbehovet, i varje fall
icke i höjande riktning.

Sättet för
statsbidragens
bestridande.

Departe mentschefen.

38

Eungl. Maj ds proposition nr 108.

Kostnader I det föregående har hänsyn icke tagits till den överflyttning från fattig7
vården, vårdsstyrelsernas till barnavårdsnämndernas verksamhetsområden av befattningen
med omhändertagna barn, vilken föranletts av ikraftträdandet den 1
januari 1926 av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård. Då nämnda
lag äger tillämpning även å lapparnas barn, synes det mig klart att kostnaderna
för dessa barns omhändertagande, vilka kostnader förut åvilat fattigvårdsstyrelsema
och till vilka staten lämnat bidrag enligt samma regler som beträffande
annan lapsk fattigvård, även sedan de övertagits av barnavårdsnämnderna
böra jämställas med kostnaderna för lapparnas fattigvård. Staten bör alltså
lämna bidrag med två tredjedelar även av kostnaderna för omhändertagande
genom barnavårdsnämnds försorg av barn till lappar, vilka själva tillhöra någon
av förut angivna, bidragsberättigade kategorier. På grund härav torde en
annan benämning än den i statsverkspropositionen föreslagna böra givas åt anslaget
för ifrågavarande ändamål. I överensstämmelse med den ändring, som
vidtagits av rubriken å det allmänna fattigvårdsanslaget, synes mig det nu föreslagna
nya anslaget böra erhålla rubriken fattigvård och barnavård för lappar.
Någon ändring av anslagsbeloppets storlek torde icke föranledas av nu angivna
förhållanden.

^m/<- Vad angår tiden för de nya bestämmelsernas ikraftträdande, synas desamma
lämpligen böra -— med de undantag, som angivits i samband med behandlingen
av övergångsbestämmelser — komma till tillämpning i fråga om fattigvård,
som meddelats för tid efter den 1 juli 1927. För dessförinnan meddelad fattigvård
böra alltså statsbidrag utgå enligt hittills tillämpade grunder. Med avseende
å tiden för ikraftträdandet är emellertid att märka, att rätten för Kungl.
Maj :t att förordna om kommunalförbund, då enighet mellan kommunerna icke
föreligger, är avsedd att inträda först med ingången av år 1928.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört får
jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och inrättningar,
underavdelningen fattigvård och barnavård, till
fattigvård och barnavård för lappar, att användas i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig i det föregående angivna
grunder, uppföra ett ordinarie förslagsanslag

av ........................ce........c... kronor 100,000;

''dels och medgiva, att jord, som står under kronans omedelbara
disposition eller som tillhör någon av de under bruk och
bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmänningar eller någon
av de genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar,
vilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas
fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond,
må, efter av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall verkställd prövning,
utan särskild ersättning till kronan på de villkor i övrigt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 108.

39

Kungl. Maj :t kan finna skäligt bestämma, upplåtas till kommun
för anordnande av ålderdomshem för lappar.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Carl Ullman.