Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
1
Nr 107.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående lån till främjande
av bostadsproduktionen; given Stockholms slott
den 11 februari 1927.
Under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Jakob Pettersson.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari
1927.
N ärvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Pettersson:
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, sid. 334—335, anmälde jag
en den 13 november 1926 dagtecknad skrivelse från statens byggnadsbyrå.
I anslutning till innehållet i denna skrivelse uttalade jag den uppfattningen,
att statens bostadslånefond även för nästkommande budgetår borde erhålla
tillskott för att under nämnda budgetår kunna lämna fortsatt ekonomiskt stöd
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 92 käft. (Nr 107.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
till främjande av bostadsproduktionen. Det för ändamålet erforderliga belopp,
som ej motsvarades av till fonden inflytande amorteringar, syntes, liksom tidigare
skeft, böra disponeras såsom lån ur rusdrycksmedelsfonden. Emellertid
kunde det belopp, som för budgetåret 1927—1928 finge anses erforderligt till
bostadslån under år 1928, icke för det dåvarande med någon större grad av
säkerhet beräknas. Jag förutsatte därför, att jag, sedan någon tids ytterligare
erfarenhet av utvecklingen på förevarande område kunnat inhämtas, skulle
bliva i tillfälle att förelägga Kungl. Maj:t förslag till proposition i ämnet.
Jag anhåller nu att få till behandling upptaga ifrågavarande spörsmål.
Innan jag övergår till att i samband med de olika frågorna redogöra för
innehållet i byggnadsbyråns nyssnämnda framställning den 18 november 1926,
får jag i korthet erinra om de senare årens statsåtgärder på området.
Stödåtgärder I 1922 års proposition angående lån till främjande av bostadsproduktionen
förJLren^l920 ^nr 228 sid. 2) lämnades en sammanfattande översikt över de åtgärder, som
från statens sida vidtagits under åren 1920 och 1921 för att genom direkt
ekonomiskt stöd främja bostadsproduktionen. Motsvarande redogörelse för
de fem följande åren hava lämnats i propositionerna i ämnet för åren 1923
(nr 62 sid. 2), 1924 (nr 68 sid. 2), 1925 (nr 202 sid. 2) och 1926 (nr 153
sid. 2).
Till dessa redogörelser tillåter jag mig nu hänvisa. Jag får emellertid
erinra, att 1925 års riksdagsbeslut (skrivelse nr 277) innefattade medgivande,
att medel till beredande av lån ur statens bostadslånefond finge disponeras
för två år, nämligen dels för år 1925 till belopp av 8,000,000 kronor och
dels för år 1926, i den mån de angivna medlen därtill föresloge, likaledes
till belopp av 8,000,000 kronor. I 1926 års proposition i ämnet (nr 153) utvecklades
närmare, hurusom denna anordning närmast åsyftade en sådan omläggning
av låneverksamheten, att lånen, som tidigare ofta kunnat beviljas
först i efterskott, alltid skulle kunna beviljas redan före byggnadsföretagens
igångsättande. Anordningen kunde till viss grad genomföras vid fördelningen
av 1926 års medel. Denna fördelning skedde genom Kungl. Maj:ts beslut den
26 mars 1926, alltså efter det nämnda års bostadsproposition avlåtits, varför
någon redogörelse för fördelningen av dessa medel ej i sedvanlig ordning kunde
lämnas i propositionen till nämnda års riksdag. Jag kommer därför att i det
följande lämna en sådan redogörelse i sammanhang med motsvarande redogörelse
för fördelningen av 1927 års medel.
1926 års riks- År 1926 medgav riksdagen (skrivelse nr 312) i anledning av Kungl. Maj:ts
dagsbeslut och proposition nr 153 och i ämnet väckta motioner, att för beredande av lån ur
kungörelse. gtateng bosta(jslånefond finge av angivna medel, i den mån dessa därtill försloge,
för år 1927 disponeras sammanlagt högst 6,000,000 kronor. Till ändamålet
finge sålunda inom denna gräns disponeras dels till bostadslånefonden
inflytande amorteringar för år 1926 och dels, såsom nya lån ur rusdrycksmedelsfonden,
de till bostadslånefonden inflytande räntorna för ar 1926, räntorna
för senare halvåret 1926 å andra rusdrycksmedelsfondens tillgångar
samt slutligen rusdrycksmedelsfondens uppsamlade tillgångar den 30 juni samma
år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
3
För bostadslånefondens bildande och ökning hade under åren 1920—1924
ställts till förfogande sammanlagt 55,500,000 kronor. För åren 1925, 1926 och
1927 hava sedermera ställts till förfogande för det förstnämnda året 8,000,000
kronor samt för de båda senare åren, i den mån angivna medel därtill kunnat
förslå, 8,000,000, respektive 6,000,000 kronor. Fet för år 1926 verkligen
disponibla beloppet kom att uppgå till 6,900,000 kronor. För åren 1920
—1927 hava sålunda gjorts disponibla för utlåning ur bostadslånefonden sammanlagt
76,400,000 kronor. Härav har emellertid en del utgjorts av amorteringar
å tidigare beviljade lån ur fonden. Jämväl må nämnas, att år 1923 ett
belopp av 3,000,000 kronor enligt riksdagens medgivande fick disponeras för
beredande av extra statsbidrag. Beloppet, som utgick av byggnadsskattemedel,
användes till avskrivningar å lån ur bostadslånefonden, och de icke fullt
3,000,000 kronor, som sålunda tillfördes fonden, utlånades samma år på nytt.
Samtliga bostadslånefondens tillgångar redovisas såsom skuld till rusdrycks-,
medelsfonden.
Med avseende å de för år 1927 disponibla lånemedlen hava bestämmelser
meddelats i kungörelse angående lån ur statens bostadslånefond den 29 juni
1926 (nr 265). Bestämmelserna ansluta sig i allt väsentligt till föreskrifterna
i 1925 års motsvarande kungörelse (nr 296), för vilkens huvudsakliga innehåll
redogörelse lämnades i 1926 års proposition i ämnet (nr 153 sid. 3). Jag får
nu hänvisa till denna redogörelse, i den mån bestämmelserna icke komma att i
det följande återgivas.
Avvikelserna i 1926 års kungörelse från äldre bestämmelser hänföra sig i
första hand till tidsbestämmelserna. Lånemedlen hava sålunda förbehållits
byggnadsföretag, som påbörjats tidigast den 1 januari 1927. Ansökningstiden
utgick den 1 november 1926. Den nyss berörda anordningen att låta lånefördelningen
äga rum i god tid före byggnadsföretagens påbörjande kunde till
fullo genomföras beträffande 1927 års medel. Fördelningen skedde den 19
november 1926.
Vidare stadgas i 1926 års kungörelse, att lån skall lyftas före utgången
av år 1927, ehuru med rätt för statens byggnadsbyrå att härutinnan lämna
ett års anstånd. Om sådant anstånd lämnas beträffande viss del av lån, skall
denna del räknas såsom särskilt lan. X samband härmed har en tidigare gällande
föreskrift, att lån, som lyftats i skilda delar, skulle löpa räntefritt
till utgången av det kalenderår, då sista delen utlämnats, uteslutits ur förevarande
författning. Lan, som icke lyftats inom behörig tid, skall anses förverkat
och av byggnadsbyrån redovisas såsom besparing.
I övrigt må erinras om några av de viktigare föreskrifter, vilka i huvudsakligen
oförändrat skick bibehållits från tidigare kungörelser.
Under de första åren kunde lån ur bostadslånefonden utlämnas allenast till
kommun eller under förmedling av kommun, som jämväl i senare fallet hade
att ikläda sig fullt betalningsansvar för lånet. I 1925 års kungörelse (nr 296)
vidtogs den ändringen, att lån till annan än kommun visserligen skulle utgå
genom särskild låneförmedlare, men att såsom sådan förmedlare finge fungera
icke blott kommun utan också bolag, förening eller stiftelse, som Kungl.
Användningen
av 1926 och
1927 års lånemedel.
1926 års
medel.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Maj :t därtill lämnat tillstånd. Liknande föreskrifter hava upptagits i 1926 års
kungörelse.
Vidare må lån ej, med mindre Kungl. Maj:t på synnerliga skäl lämnar tillstånd
därtill, utgå för större lägenheter än om tre rum och kök eller, där fråga
är om egnahemsbyggnad innehållande allenast en lägenhet, om fyra rum och
kök.
Lån må ej överstiga femtio procent av byggnadskostnaden, tomtkostnaden
däri ej inberäknad, och får utgå med högst åttatusen kronor för lägenhet.
Låneförmedlare må ej av låntagare betinga sig strängare lånevillkor än
som gälla i fråga om förmedlarens förbindelse mot staten. Härutinnan göres
dock beträffande enskilda låneförmedlare undantag för de bidrag till förvaltningskostnader
och till täckande av förluster, som förmedlaren efter Kungl.
Maj :ts medgivande må kunna betinga sig av låntagaren. I intet fall må låne^örmedlare
av företagaren mottaga sådan säkerhet för lånet, att den sistnämnde
förhindras att i skälig omfattning för byggnadsföretaget upptaga annat byggnadslån
med förmånsrätt framför förmedlarens fordran.
Lån löper utan ränta och amortering till utgången av det kalenderår, då det
utlämnats. För tiden därefter löper lånet såsom amorteringslån. Amorteringen
jämte fem procent ränta å oguldet lånebelopp utgöres genom en annuitet
av tillhopa sex och en halv procent.
Ansökningar om lån ställas till Kungl. Maj:t och ingivas till statens byggnadshyrå,
som har att till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till fördelning
av lånemedlen.
Under erinran att särskild redogörelse för användningen av tillgängliga medel
för beredande av lån ur statens bostadslånefond m. m. för vart och ett av
åren 1920—1925 varit fogad till propositionen i förevarande ämne det nästföljande
året (1921 nr 357 sid. 6, 1922 nr 228 sid. 4, 1923 nr 62 sid. 3, 1924
nr 68 sid. 3, 1925 nr 202 sid. 4, 1926 nr 153 sid. 4), övergår jag nu till att
lämna redogörelser för användningen av dels, såsom jag nyss berörde, 1926 års
och dels 1927 års lånemedel.
Vad först angår 1926 års lånemedel, förelågo vid ansökningstidens utgång
den 1 februari 1926 ansökningar från följande antal låneförmedlare och till
följande belopp, nämligen:
20 städer..................................... 5,774,195 kronor
3 köpingar ................................. 136,425 »
9 municipalsamhällen och landskommuner ...... 227,150 »
3 enskilda låneförmedlare .......i. .i......i. .i... . 2,900,000 »
eller tillhopa 9,037,770 kronor.
I skrivelse den 18 februari 1926 framlade byggnadsbyrån förslag till fördelning
av de disponibla lånemedlen. Dessa utgjordes dels av de medel, som
enligt 1925 års medgivande från riksdagen finge disponeras för år 1926 och
som enligt statskontorets beräkning, såsom nämnts, visat sig uppgå till
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
5
6,900,000 kronor, och dels av uppkommen besparing å tidigare beviljade lån
till ett belopp av 132,600 kronor, eller sammanlagt 7,032,600 kronor. Utöver
detta av byggnadsbyrån redovisade belopp blev senare, till följd av Kungl.
Maj :ts beslut i annat ärende samma dag som byråns framställning upptogs till
prövning ytterligare en besparing å 100,000 kronor tillgänglig, varigenom det
till fördelning disponibla totalbeloppet böjdes till 7,132,600 kronor.
Rörande vissa grundsatser, som varit vägledande vid förslagets upprättande,
anförde byrån i nämnda skrivelse följande.
Vid prövningen av ansökningarna och uppgörandet av förslag till fördelning
av tillgängliga lånemedel hade jämlikt berörda kungörelse den 26 juni 1925
hänsyn i främsta rummet tagits till inom respektive kommun förefintlig bostadsbrist,
och kännedom härom hade vunnits icke blott genom ansökningshandlingarna
utan''även genom från socialstyrelsen inhämtade upplysningar. På
grund av den i § 2 av förenämnda kungörelse givna föreskriften, att lånen
skulle så fördelas, att därigenom särskilt främjades företag av direkt allmännyttig
natur eller anordningar, som avsåge att bereda den boende äganderätt
eller annan stadigvarande rätt till bostaden, hade vid förslagets uppgörande
i första hand lån föreslagits åt halvkommunala företag, egnahemsföretag och
kooperativa bostadsföretag. I likhet med vad som tillämpats under föregående
år, hade såsom »eget hem» ansetts sådan byggnad, som utom bostad för ägaren
innehölle ytterligare en lägenhet, avsedd för uthyrning. Byggnad, innehållande
tre eller flera lägenheter, ävensom sådan mindre byggnad, i vilken ägaren
icke skulle hava sin bostad, hade betraktats såsom hyreshus.
I överensstämmelse med de principer, som tillämpats vid fördelningen av
närmast föregående årens lånemedel, hade byggnadsbyrån vid fördelningen av
1926 års medel med hänsyn till rådande lägre byggnadskostnad ansett, att
lån icke borde utgå med den fastställda högsta procentuella andelen av byggnadskostnaden
utan att lånesumman i regel borde kunna begränsas till omkring
35 % av nämnda kostnad.
Vid ansökningarnas bedömande hade byrån även haft sin uppmärksamhet
fäst därpå, att icke sådana omständigheter varit för handen, att genom understödjande
av byggnadsverksamheten inom en kommun en av förhållandena
ej ovillkorligen påkallad inflyttning från landsbygden skulle befordras, varjämte
byggnadsbyrån sökt att, i den mån sådant låtit sig göra, tillmötesgå
framställningar från sådana kommuner, som under föregående år anhållit
om lån, men oaktat de synts därav förtjänta, icke då kunnat på grund av
anslagens otillräcklighet tilldelas sådant.
Den 26 mars 1926 lämnade Kungl. Maj:t jämlikt § 2 i 1925 års lånekungörelse
(nr 296), på därom gjorda och av byggnadsbyrån med utlåtanden överlämnade
ansökningar, följande enskilda sammanslutningar tillstånd att förmedla
lån ur statens bostadslånefond av 1926 års lånemedel, nämligen hyresgästernas
kooperativa bostadsförening u.p. a. och Stuvsta fastighetsägarförening u. p. a.
Jag skall senare lämna en redogörelse för de villkor, som därvid uppställts.
Samma dag, den 26 mars 1926, fattade Kungl. Majrt beslut rörande
byggnadsbyråns förslag till lånemedlens fördelning. Med ändring av byggnadsbyråns
förslag allenast i vad rörde låneansökningen från sistnämnda förening
beviljade Kungl. Maj:t sålunda genom brev nämnda dag vissa låneförmedlare
lån ur statens bostadslånefond att i enlighet med bestämmelserna i nyss
-
6
Kungi. Maj:ts proposition nr 107.
nämnda kungörelse nr 296 utgå med högst angivna belopp, under förutsättning
beträffande kommun att, därest jämlikt bestämmelserna i § 74 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad eller § 73 i förordningen
av samma dag om kommunalstyrelse på landet så erfordrades, kommunen
erhölle Kungl. Haj:ts tillstånd till lånets upptagande. I sistnämnda
hänseende skulle vederbörande länsstyrelse tillse, att framställning i ämnet,
jämte länsstyrelsens yttrande, skyndsamt och så vitt möjligt icke senare än
den 15 maj 1926 inkomme till Kungl. Maj:t. Brevet innefattar tillika föreskrift
om de slag av byggnadsföretag, till vilka lånen i huvudsak skulle utgå.
De sålunda beviljade lånen voro följande:
Av besparingar från föregående år:
Städer:
__ # Kronor.
Karlskrona för enskilt hyreshus........... 20,000
» enskild egnahemsbyggnad....... 6,000 26,000
Vadstena » enskilda egnahemsbyggnader......... 10,000
Summa kronor 36,000
Landskommuner:
Bollnäs s:n för enskilda egnahemsbyggnader........ 14 000
Botkyrka > » » » ........ 49,600
Danderyds » » » » ........ 8,800
Nacka » v enskild egnahemsbyggnad ......... 4,900
Bamundeboda»» » » ......... 5,100
Ronneby » » enskilda egnahemsbyggnader........ 14,200
Summa kronor 96,600
Enskild låneförmedlare:
Stuvsta fastigbetsägareförening u. p. a. för enskilda egnahems -
byggnader ........................ 100,000
Av de för år 1926 anvisade medlen:
Städer:
Borås för av bostadsförening uppförd byggnad . . 84,000
» enskilda egnahemsbyggnader..... 100,000 134 000
Eskilstuna » » » 44,000
Eslöv » » * 34,000
Falköping » » » 21,000
Gävle » halvkommunalt byggnadsföretag . . . 166,000
» enskilda egnahemsbyggnader..... 174,000 340,000
Göteborg » av bostadsförening uppförd byggnad . . 25,000
» enskilda egnahemsbyggnader..... 491,000 516,000
Kungl. Maj:is proposition nr 107. 7
Kronor.
Halmstad för av kooperativ förening uppförda byggnader
................ 44,000
» enskilda egnahemsbyggnader..... 56,000 100,000
Hälsingborg > » » ••....... 440,000
Kalmar » » hyreshus.............. 60,000
Kristianstad » » egnahemsbyggnader......... 27,000
Landskrona » enskilt hyreshus............... 46,500
Lund » av kooperativ förening uppförd byggnad 70,000
> enskilda egnahemsbyggnader..... 20,000 90,000
Malmö » kooperativa byggnadsföretag och enskilda egnahemsbyggnader
............... 1,000,000
Mölndal » enskilda egnahemsbyggnader......... 28,000
Norrköping » kooperativa byggnadsföretag samt enskilda egnahemsbyggnader
och hyreshus......... 375,000
Söderhamn » kooperativt byggnadsföretag...... 57,200
» enskild egnahemsbyggnad....... 5,800 63,000
Södertälje > enskilda egnahemsbyggnader......... 11,500
Trälleborg » » * ......... 17,000
Uppsala » kooperativa byggnadsföretag..... 127,000
» enskilda egnahemsbyggnader..... 59,000 186,000
Västerås » kooperativt byggnadsföretag......... 94,000
Ystad » enskild egnahemsbyggnad........... 9,000
Örebro » av bostadsbolag uppförda egnahemsbyggnader
................112,000
t> enskilda egnahemsbyggnader..... 56,000 168,000
Summa kronor 3,854,000
Köpingar:
Biörkhamre för enskilda egnahemsbyggnader......... 13,000
Bollnäs > » 5 10,500
Ljusdal » » » 41>500
Nynäshamn » » » 22,800
Svedala > » * 70’800
Summa kronor 158,600
Municipalamhällen och landskommuner:
Falköpings förstäders m:e för enskilda egnahemsbyggnader . . . 15,700
Fosie s:n » » ............ 58,500
Huddinge * för enskild egnahemsbyggnad........ 5,700
Snöstorps » » enskilda egnahemsbyggnader........T,500
Summa kronor 87,400
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Villkor f ör
förmedling
genom enskilda
av
1926 års
lånemedel.
Enskilda låneförmedlare:
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. för kooperativa byggnadsföretag...........
Stockholms kooperativa bostadsförening u. p. a. för kooperativa
byggnadsföretag......................
Summa kronor 2,800,000
Sammanfattning:
Städer............................ 3,890,000
Köpingar.......................... 158,600
Municipalsamhällen och landskommuner............ 184,000
Enskilda låneförmedlare................... 2,900,000
Summa kronor 7,132,600
I brevet föreskrev Kungl. Maj:t, dels att byggnadsföretagare skulle ''åtnjuta
rånte- och amorteringsfrihet under lika lång tid som den, under vilken låneförmedlaren
atnjöte motsvarande förman av staten, och dels att lån, i den mån
det av låneförmedlaren icke lyftats före utgången av år 1926, skulle anses
förverkat och överföras till de av statens byggnadsbyrå regelbundet redovisade
besparingarna, för så vitt icke byrån på synnerliga skäl medgåve undantag.
Ytterligare bemyndigade Kungl. Maj :t statens byggnadsbyrå att efter framställning
av vederbörande låneförmedlare, med iakttagande av bestämmelserna
i § 2 i förberörda kungörelse nr 296 år 1925, i särskilda fall överflytta för
visst slag av byggnadsföretag beviljat lån till annat slag av byggnadsföretag.
Tillika anbefallde Kungl. Maj:t byggnadsbyrån, bland annat, att därest besparing
skulle uppstå å de sålunda beviljade lånen, inkomma med förslag till
fördelning av de belopp, som därigenom bleve tillgängliga.
Såsom jag förut nämnt, lämnade Kungl. Maj:t genom brevet den 26 mars
1926 tre enskilda sammanslutningar tillstånd att förmedla lån ur statens bostadslånefond
av 1926 års lånemedel. De villkor, som härutinnan uppställts
beträffande hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. och Stockholms kooperativa bostadsförening u. p. a. och som i tilllämpliga
delar inbördes överensstämma, ansluta sig till av byggnadsbyrån i skrivelse
den 18 februari 1926 framlagda förslag. Jämväl de villkor, som uppställts
i fråga om Stuvsta fastighetsägarförening u. p. a., en sammanslutning
av egnahemsbyggare i Stuvsta municipalsamhälle i Huddinge socken av Stockholms
län, ansluta sig i tillämpliga delar huvudsakligen till de villkor, som uppställts
för de båda förstnämnda sammanslutningarna. Beträffande riksförbundet
och Stockholms kooperativa bostadsförening har emellertid föreskrivits,
att lån skall säkerställas av inteckning, belägen utom 50 och inom högst 80
procent av egendomsvärdet, under det att motsvarande procentsatser för Stuvstaföreningens
vidkommande satts till 40 och 75. Följande villkor, hava uppställts
beträffande riksförbundets låneförmedling.
Kronor.
2,620,000
180,000
Eungl. Maj:ts proposition nr 107.
9
1 :o.
I de för riksförbundet den 18 oktober 1924 registrerade stadgarna skola intagas
bestämmelser, dels att förbundet har till uppgift att till i punkt 2 :o omnämnd
bostadsförening förmedla lån och dels att ändring i stadgarna ej må ske,
med mindre den blivit av statens byggnadsbyrå godkänd.
2 :o.
Lån ur bostadslånefonden må av riksförbundet endast förmedlas åt kooperativ
bostadsförening, här nedan kallad bostadsförening, vilken är medlem av
riksförbundet och som uppfyller här nedan beträffande sådan förening uppställda
villkor.
3:o.
Bostadsförening skall vara registrerad.
4:o.
Bostadsförenings stadgar skola vara av statens byggnadsbyrå godkända och
må i dem ej vidtagas ändring, med mindre denna blivit av byggnadsbyrån godkänd,
skolande i stadgarna angivas sådant förbehåll i fråga om ändring.
5 :o.
Statens byggnadsbyå äger att, där lån ur bostadslånefonden erhållits, utse
ombud med rätt att närvara vid riksförbundets och bostadsförenings styrelseoch
föreningssammanträden och att deltaga i överläggningarna ävensom i
granskningen av räkenskaper och förvaltning. Ombudet äger rätt att när som
helst taga del av räkenskaper och styrelseprotokoll.
Därest ombud blivit utsett, ankommer det på vederbörande föreningsstyrelse
att lämna ombudet meddelande om styrelse- och föreningssammanträden samt
om tid för revision.
Ersättning skall av vederbörande föreningar beredas ombudet till belopp, som
i brist på åsämjande bestämmes av Kungl. Maj :t.
6:o.
Avskrifter av styrelse- och revisionsberättelser skola genom vederbörande föreningars
styrelsers försorg insändas till statens byggnadsbyrå minst fjorton dagar
före det sammanträde, vid vilket sådana berättelser skola behandlas.
7 :o.
Förmedlat lån ur statens bostadslånefond skall till sitt fulla belopp säkerställas
av inteckning eller av annan säkerhet, som av statskontoret godkännes.
Sådan inteckning, som skall vara beviljad i bostadsförening tillhörig bostadsfastighet
inom stads planlagda område, skall ligga utom 50 och inom högst 80
procent av egendomens av byggnadsbyrån godkända värde, med de jämkningar
av procentsatserna, som kunna betingas av vederbörande inteckningars avrundning
i jämna tusental kronor. Detta egendomsvärde må ej överstiga taxeringsvärdet.
8:o.
Där enligt bostadsförenings stadgar för inträde i föreningen fordras medlemskap
i till riksförbundet ansluten ekonomisk förening (s. k. moderförening),
skall sådan moderförening ikläda sig fullt betalningsansvar till kapital och
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
ränta såsom för egen skuld för bostadsförenings lån ur statens bostadslånefond.
9:o.
Bostadsförening skall tillförbindas att, för bildande av en riskfond, i samband
med inbetalning av annuiteten för erhållet lån ur statens bostadslånefond
årligen avsätta ett belopp, motsvarande en procent av ursprungliga lånebeloppet.
Avkastningen å riskfonden tillfaller bostadsföreningen.
Fonden skall placeras på sätt statskontoret föreskriver.
10 :o.
Byggnad, för vilken lån erhålles, skall till fulla värdet vara brandförsäkrad
för all framtid.
11 :o.
Säkerhet för lån jämte riskfond skall, särskilt för varje bostadsförening,
pantförskrivas till staten och jämte riskfonden förvaras på sätt statskontoret
föreskriver.
Därest statskontoret under lånetiden skulle finna ställd säkerhet icke vidare
vara nöjaktig, skall riksförbundet inom av statskontoret förelagd tid, dock
minst tre månader, avlämna nya säkerhetshandlingar, som av statskontoret
godkännas.
12 :o.
Finner statskontoret, att villkoren under punkterna 7—11 icke blivit iakttagna
eller att riksförbundet underlåtit att erlägga föreskriven ränta eller
amortering, äger statskontoret omedelbart uppsäga lånet till inbetalning.
13 :o.
Riksförbundet äger att under nedan angivna förutsättningar till inbetalning
uppsäga till viss bostadsförening förmedlat statslån å tid, som förbundet bestämmer,
nämligen:
a) om bostadsföreningen försummar erlägga föreskriven ränta och amortering;
b)
om bostadsföreningen icke iakttager för brandförsäkringens giltighet
stadgade villkor;
c) om byggnaden nedrives eller vanvårdas eller värdet av densamma annorledes
så förminskas, att säkerheten för statslånet ej vidare kan anses betryggande;
samt
d) om äganderätten till fastigheten genom köp eller annat fång från bostadsföreningen
övergår till annan ägare, som vägrar ställa sig de för statslånets
åtnjutande stadgade villkor till efterrättelse.
14:o.
Lån med förmånsrätt framför statslånet skall prövas vara på betryggande
sätt ordnat.
15 ro.
Utöver sålunda uppställda villkor skall gälla vad i vederbörande kungörelse
om lån ur statens bostadslånefond är stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
11
Jag ber nu att få övergå till en redogörelse för fördelningen av 1927 års lånemedel.
Härvid får jag förutskicka den erinringen, att såväl byggnadsbyråns
förebragta principiella motivering för byråns fördelningsförslag som Kungl.
Maj:ts vid beslutet meddelade föreskrifter i tillämpliga delar huvudsakligen
överensstämma med den motivering och med de föreskrifter, för vilka jag nyss
redogjort i vad rör 1926 års lånemedel. Vidare må nämnas, att Kungl. Maj:t,
i anslutning till byggnadsbyråns i skrivelse den 13 november 1926 framlagda
förslag, den 19 samma månad beviljat de tre sammanslutningar, som den 26
mars 1926 erhöllo tillstånd att förmedla lån ur statens bostadslånefond av
1926 års medel, tillstånd att under huvudsakligen enahanda villkor förmedla
lån jämväl av 1927 års medel. Till följd av denna allmänna överensstämmelse
anser jag mig, under hänvisning till vad jag nyss anfört, kunna göra den följande
redogörelsen helt kortfattad. Erinras må blott, att lånekungörelsen den
29 juni 1926 (nr 265) givetvis tillämpats vid fördelningen av nu ifrågavarande
lånemedel.
Vid ansökningstidens utgång den 1 november 1926 förelågo ansökningar
från följande antal låneförmedlare och till följande belopp, nämligen:
18 städer .......... 4,390,385 kronor
3 köpingar .................................. 32,225 »
11 municipalsamhällen och landskommuner ...... 487,925 »
4 enskilda låneförmedlare . .. .................. 2,791,000 »
eller tillhopa 7,701,535 kronor.
I skrivelse den 13 november 1926 framlade byggnadsbyrån förslag till fördelning
av de disponibla lånemedlen, vilka utgjordes av det för år 1927 anvisade
beloppet 6,000,000 kronor jämte uppkommen besparing av cirka 238,000 kronor
eller sammanlagt omkring 6,238,000 kronor.
Byggnadsbyråns förslag upptog bland annat ett lånebelopp av 735,000 kronor,
avsett för Stockholms stad. I skrivelse den 17 november 1926 hemställde
byrån emellertid sedermera, under hänvisning till att Stockholms stadsfullmäktige
senare beslutat icke fullfölja för stadens räkning gjord låneansökan, att
Kungl. Maj:t icke för det dåvarande måtte förordna angående användningen
av nämnda belopp.
Genom brev den 19 november 1926 har Kungl. Maj:t, i anslutning till vad
byggnadsbyrån förordat, av 1927 års lånemedel beviljat lån ur bostadslånefonden
åt de låneförmedlare, till de högsta belopp och för de ändamål, som
framgå av följande förteckning:
Städer:
Kronor.
Eskilstuna för enskilda egnahemsbyggnader......... 42,300
Gävle » av styrelsen för fonden för mindre arbetarebostäder
uppfört hyreshus.......... 85,000
Göteborg » enskilda egnahemsbyggnader......... 485,000
1927 års
medel.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Halmstad
Hudiksvall
Hälsingborg
Kristianstad
Landskrona
Lund
Malmö
Norrköping
Nyköping
Söderhamn
Tranås
Uppsala
Vadstena
Örebro
för enskild egnabemsbyggnad....... 10,000
» av kooperativ förening uppförda byggnader
............... 80,000
» enskilda egnahemsbyggnader..... 37,800
» enskilt hyreshus........... 9,800
» enskilda egnahemsbyggnader..... 372,000
» > hyreshus.......... 98,000
» enskilda egnahemsbyggnader.........
» » » ..... 35,000
» » hyreshus.......... 41,000
» » egnahemsbyggnader..... 31,000
» av kooperativ förening uppförd byggnad 94,000
» enskilda egnahemsbyggnader . ... 118,000
» av bostadsföreningar och kooperativa
föreningar uppförda byggnader .... 1,012,000
» enskilda egnahemsbyggnader och av kooperativa
föreningar uppförda byggnader.......
» enskilda egnahemsbyggnader........
» » och av bostadsföre
ning uppförd byggnad...........
enskild egnahemsbyggnad..........
enskilda egnahemsbyggnader..... 16,000
» hyreshus.......... 125,000
av bostadsförening uppförd byggnad . 168,000
Kronor.
90.000
47.600
470.000
21,300
76.000
125.000
1,130,000
100.000
28.000
12.600
6,400
45,000
6,300
309,000
Summa kronor |
3,079,500 |
||
Köpingar: |
|||
Bollnäs för enskilda egnahemsbyggnader . |
12,500 |
||
Nynäshamn » enskild egnahemsbyggnad . . . |
7,800 |
||
Storvik » » |
» . . |
6,400 |
|
Summa kronor |
26,700 |
||
Landskommuner och municipal |
samhällen: |
||
Almby socken |
för enskilda egnahemsbyggnader . . |
70,800 |
|
Bromstens municipalsamhälle |
» |
38,500 |
|
Fosie socken |
. . |
100,000 |
|
Gudmundrå > |
2> » |
» . . |
30,000 |
.Ronneby » |
» » |
2> . . |
5,200 |
Snöstorps » |
» 2> |
> . . |
48,700 |
Solhems municipalsamhälle |
» » |
» . . |
50,000 |
Stora Tuna socken |
$ |
» . . |
18,700 |
Ytterlännäs > |
2> » |
4,900 |
|
Summa kronor |
366,800 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
13
Enskilda låneförmedlare:
Kronor.
Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a. för kooperativa byggnadsföretag........... 1,330,000
Stockholms kooperativa bostadsförening u. p. a. för kooperativa
byggnadsföretag...................... 600,000
Stuvsta fastighetsägareförening u. p. a. för egnahemsbyggnader . 100,000
Summa kronor 2,030,000
Sammanfattning:
Städer............................ 3,079,500
Köpingar.......... 26,700
Landskommuner och municipalsamhällen............ 366,800
Enskilda låneförmedlare......... 2,030.000
Summa kronor 5,503,000
I brevet anbefallde Kungl. Maj:t tillika statens byggnadsbyrå, bland annat,
att framdeles inkomma med förslag till fördelning av förenämnda belopp av
735,000 kronor.
Jag får slutligen erinra, att Kungl. Maj:t, på därom av byggnadsbyrån i
skrivelse den 29 januari 1927 gjord hemställan, genom beslut den 4 februari
1927 bifallit en av föreningen Bromma trädgårdar u. p. a. i Stockholm gjord
ansökan om tillstånd att förmedla lån ur statens bostadslånefond av 1927 års
medel, ävensom beviljat föreningen sådant lån å högst 100,000 kronor att,
under i huvudsak de villkor i tillämpliga delar, som gälla för andra enskilda
låneförmedlare, utgå av bostadslånefondens för år 1927 disponibla medel, vilka
huvudsakligen utgjordes av omförmälda besparing å 735,000 kronor. Med
nyss berörda, av Stockholms stad icke fullföljda ansökning hade bland annat
avsetts att bereda lån åt medlemmar av ifrågavarande egnahemsförening.
Den 13 november 1926 har statens byggnadsbyrå, såsom jag inledningsvis Förslag om
erinrat, framlagt förslag om anvisande av medel till beredande av lån ur sta-år"
tens bostadslånefond för år 1928. 1928.
I skrivelsen lämnar byrån till en början vissa uppgifter, ägnade att belysa Statens
det aktuella läget på bostadsmarknaden i städer och stadsliknande samhällen, ^y”^8"
Uppgifterna äro hämtade ur bland annat socialstyrelsens bostadsstatistiska utredningar
(Sociala meddelanden 1926 nr 4 sid. 280 och nr 11 sid. 881).
Byrån återgiver först en tablå över antalet nytillkomna bostadslägenheter
i städer och stadsliknande samhällen under vart och ett av åren 1916—1925
samt under år 1913, vilket års siffror på anförda skäl ansetts såsom en god
utgångspunkt för jämförande indexberäkningar.
Med avseende å tablån, vilken här återgives, må anmärkas, att med smålägenheter
avses sådana om högst två rum och kök.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
1913 1916 1917 1918
Antal tillkomna bostadslägenheter
. 8,594 5,754 6,818 5,203
Indextal..... 100 67 79 61
Antal tillkomna smålägenheter
. . . 5,957 4,207 5,634 4,473
i % av samtliga . . 69.3 73.1 82.7 86.0
Indextal..... 100 71 95 75
1919 |
1920 |
1921 |
1922 |
1923 |
1924 |
1925 |
4,915 |
4,524 |
6,365 |
6,360 |
9,461 |
11,901 |
13,042 |
57 |
53 |
74 |
74 |
no |
138 |
152 |
3,993 |
3,293 |
4,656 |
3,974 |
5,595 |
7,783 |
8,976 |
81.3 |
72.8 |
73.2 |
62.6 |
59.1 |
65.4 |
68.8 |
67 |
55 |
78 |
67 |
94 |
131 |
151 |
Av tablån framgår till en början, att byggnadsverksamheten alltsedan år
1923 varit livlig samt att ^antalet nya lägenheter år 1925 kommit att med
52 procent överstiga 1913 års siffra. Nämnas må, att denna stegring varit
än större (69 procent), om^hänsyn tages endast till de 36 största städerna.
Vidare framgår av tablån, att produktionen av smålägenheter, som under
år 1923 ännu icke nått samma omfattning som under år 1913 (index 94), sedermera
ökats, så att den år 1925 nått ungefär samma stegring (index 151) som
totalproduktionen, och att antalet nya smålägenheter sistnämnda år följaktligen
representerar i det närmaste samma andel i totalproduktionen som år 1913
(respektive 68.8 och 69.3 procent av totalproduktionen).
Vidare återgives av byggnadsbyrån en tablå, utvisande de under de olika åren
nytillkomna bostadslägenheternas procentuella fördelning på olika storleksklasser.
Enligt tablån har det relativa antalet lägenheter om ett rum och kök
stigit från 17.3 procent år 1923 till 24.0 procent år 1925 men dock ej nått samma
relativa omfattning som år 1913 (30.8 %). Däremot är det relativa antalet
tvårumslägenheter år 1925 (32.1 %) större än år 1913 (25.4 %).
Efter att hava påpekat, att lägenhetsproduktionen i de 36 största städerna
representerar huvudparten av totalproduktionen — år 1925 10,136 av samtliga
13,042 lägenheter — och att den uppvisar i stort sett samma förskjutningar
i fråga om lägenheternas fördelning efter storlek som den senare, återgiver
byggnadsbyrån ytterligare några uppgifter rörande lägenhetsproduktionen i
nämnda större städer, nämligen i vad rör den s. k. allmännyttiga byggnadsverksamheten.
Enligt en vedertagen ehuru kanske icke fullt lycklig bostadsstatistisk terminologi
plägade man rubricera viss byggnadsverksamhet såsom »allmännyttig».
Härmed avsåges, att byggnadsverksamheten bedreves av samfälligheter
— stad, kommun, föreningar (inklusive stiftelser) och bolag — samt att den
icke åsyftade att bereda företagarvinst. Av förut berörda 10,136 lägenheter
hade 3,081 tillkommit genom dylik s. k. allmännyttig och 7,055 genom övrig
byggnadsverksamhet. Lägenheterna inom dessa båda grupper fördelade sig efter
storlek på följande sätt.
Antal
tillkomna
lägenheter
S. k. allmännyttig byggnadsverksamhet . 3,081
Övrig byggnadsverksamhet.......7.055
enkelrum
o. d.
20.3
10.9
Därav (i %) om
1 rum 2 rum 3 rum
och kök och kök och kök
4 och
flera rum
och kök
43.9 25.6 7.6 2.7
18.0 33.0 17.6 20.6
Av tablån framgår, att den s. k. allmännyttiga byggnadsverksamheten i
väsentligt mycket större omfattning än övrig byggnadsverksamhet varit inriktad
på produktion av lägenheter av de två minsta typerna (64.2 procent
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
15
mot 28.9 procent). Nämnas må även, att av samtliga nya lägenheter om ett
rum och kök (2,626) över hälften (1,354 eller 51.6 procent) tillkom genom
den s. k. allmännyttiga byggnadsverksamheten. Påfallande är, hurusom det
inom denna är föreningarna, som alltmera träda i förgrunden såsom företagare.
Deras tillskott i den allmännyttiga lägenhetsproduktionen i de 36
större städerna år 1925 utgjorde 1,550 lägenheter eller 50.3 procent (8.6 procent
år 1922). Närmast efter föreningarna komma kommunerna med 1,101 lägenheter
(35.7 procent).
Byggnadsbyrån sammanfattar i följande ord sin uppfattning om innebörden
av de sålunda förebragta siffrorna rörande lägenhetsproduktionen.
»Av det anförda framgår, att bostadsproduktionen under år 1923—1925 visat
en alltmera stegrad intensitet, vilken, även om man tager i betraktande
folkökningen i våra städer och stadsliknande samhällen, är avsevärt större
än den, som utvecklades före kriget. För år 1926 föreligga tills vidare visserligen
inga jämförbara siffror, men av preliminära överslagsberäkningar (om
byggnadslov m. m.) vågar man draga den slutsatsen, att jämväl detta år präglats
av livlig byggnadsverksamhet, ehuru man på en del håll torde kunna skönja
en viss avmattning.
Vidare kan konstateras, att smålägenhetsproduktionen ökats avsevärt. Absolut
är den år 1925 cirka en halv gång större än år 1913, och den andel,
som den representerar av totalproduktionen, har kommit att nalkas samma, relativa
siffra som under det tidigare jämförelseåret. Härtill har väsentligen
bidragit den allmännyttiga byggnadsverksamheten, enkannerligen den som bedrives
genom bostadsföreningar o. d. I detta sammanhang förtjänar nämnas,
att egnahemsbyggandet, däri inbegripet det, som bedrives med tillhjälp av lån
ur statens bostadslånefond, enligt den vedertagna bostadsstatistiska terminologin
ej hänföres till den s. k. allmännyttiga byggnadsverksamheten. Om så
skedde, skulle den allmännyttiga byggnadsverksamhetens andel i smålägenhetsproduktionen
säkerligen bliva än större. Att märka är nämligen, att egnahemsbyggarna
i mycket stor utsträckning uppföra byggnader med två lägenheter,
vanligen den ena något större för eget bruk och den andra något mindre
(Iä2 rum och kök) till uthyrning. Den ökade betydelse, som egnahemsbyggandet
under och efter krisåren erhållit i vår bostadsproduktion, belyses
därav, att antalet nytillkomna bostadshus med en och med två lägenheter år
1913 utgjorde respektive 27.6 och 30.9 procent samt år 1925 respektive 40.8
och 41.9 procent av hela antalet nya bostadshus (respektive 1,309 och 3,690).
För en riktig uppfattning om innebörden av den ökade smålägenhetsproduktionen,
närmast i vad rör dess betydelse för tillgodoseende av de mindre bemedlade
klassernas bostadsbehov, må emellertid anmärkas, att de under senare
år tillkomna smålägenheterna ofta på grund av belägenhet och dyrbar inredning
uppenbarligen varit avsedda samt äro tillgängliga allenast för små familjer
eller ensamstående, tillhörande de relativt bättre situerade klasserna.
Av de nyproducerade medelstora och mindre lägenheterna äro säkerligen ett
icke ringa antal att hänföra i viss mån till lyxbostädernas kategori.»
Efter att hava lämnat denna redogörelse för lägenhetsproduktionen övergår
byggnadsbyrån att söka belysa läget på bostadsmarknaden i våra städer och
anför härutinnan till en början följande.
»Med avseende å bostadstillgången föreligga vissa av socialstyrelsen periodiskt
införskaffade omdömen från stadskommunala myndigheter, vilka anmodats
uppgiva, huruvida bostadstillgången i orten kunde betecknas såsom ''tillräcklig’
— sedan oktober 1925 har även termen ’god’ använts — ''knapp’
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
eller ''otillräcklig’ med avseende å smålägenheter (t. o. m. två rum och kök),
medelstora lägenheter (tre—fem rum och kök) och större lägenheter (sex eller
flera rum och kök). Huru de 36 större städerna (med över 10,000 invånare)
samt 71 mindre städer fördela sig enligt dessa omdömen, avseende tiden strax
efter oktoberflyttningen under vart och ett av åren 1923—1926, framgår av
följande tablå:
Smålägenheter Medelstora lägenheter Större lägenheter
36 större (t. o. m. 2 rum och kök) (3—5 ram och kök) (6 och flera rum och kök)
städer |
god |
tillr. |
knapp |
otillr. |
god tillr. |
knapp |
otillr. |
god tillr. |
knapp |
otillr. |
1923 . . . |
~4 |
8 |
24 |
13 |
18 |
5 |
28 |
8 |
— |
|
1924 . . . |
5 |
10 |
21 |
20 |
15 |
1 |
33 |
3 |
— |
|
1925 . . . |
. T |
6 |
13 |
16 |
9 21 |
6 |
— |
17 16 |
3 |
— |
1926 . . . |
. 1 |
6 |
16 |
13 |
12 20 |
4 |
— |
19 15 |
2 |
— |
71 mindre |
||||||||||
1923 . . . |
36 |
20 |
15 |
52 |
16 |
3 |
60 |
5 |
5 |
|
1924 . . . |
38_ |
25 |
8 |
62 |
9 |
— |
67 |
4 |
— |
|
1925 . . . |
. iF |
34 |
16 |
8 |
25 40 |
5 |
1 |
25 42 |
1 |
— |
1926 . . . |
. n |
42 |
15 |
3 |
31 34 |
6 |
— |
38 25 |
7 |
— |
. Tablån torde i stora drag belysa, huru läget på bostadsmarknaden utvecklat
sig i landets städer. Tillgången på medelstora och större lägenheter betecknas
numera ingenstädes såsom otillräcklig och ej ens såsom knapp mer än i ett
fåtal orter. Med avseende å smålägenheter te sig omdömena annorlunda. Visserligen
kan man utläsa, att en förskjutning till det bättre ägt rum under
perioden. Särskilt framträder denna i de mindre städerna, av vilka år 1923
femton, men år 1926 endast tre betecknat tillgången såsom otillräcklig (knapp
i respektive 20 och 15 städer). I det övervägande flertalet (53) av dessa
mindre städer betecknades tillgången på smålägenheter såsom god eller åtminstone
tillräcklig. Bland de större städerna åter betecknas tillgången på smålägenheter
på de flesta håll alltjämt såsom knapp (16 städer) eller otillräcklig
(13 städer). Endast från 7 större städer rapporteras tillräcklig eller god tillgång
på smålägenheter.»
Nu återgivna omdömen från de kommunala myndigheterna bestyrktes, framhåller
byggnadsbyrån, av utförligare uttalanden angående bostadstillgången,
som gjorts i de under hösten 1926 ingivna låneansökningarna, i den mån vederbörande
städer ingivit sådana. Enligt dessa skulle på flera håll alltjämt råda
en påtaglig knapphet på bostäder, vilket av byrån belyses med flera exempel.
Bostadstillgången torde även kunna belysas genom hyresnivåns tendens att
stiga, hålla sig stillastående eller falla, sådan denna tendens enligt de kommunala
myndigheternas uppfattning tett sig beträffande lägenheter inom de olika
storleksgrupperna. Huru de större och mindre städerna till antalet gruppera
sig enligt till socialstyrelsen lämnade rapporter i berörda hänseende framgår
av en i byggnadsbyråns skrivelse intagen tablå.
I det stora hela synes, att döma av siffrorna i denna tablå, hyresnivåns
tendens för närvarande vara stillastående. I fråga om större lägenheter tyckes
dock en fallande tendens alltmera framträda. Åtta av de 36 större städerna
rapportera en alljämt stigande tendens i fråga om smålägenheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
17
Slutligen meddelar byggnadsbyrån vissa ur socialstyrelsens utredningar
hämtade uppgifter om sådan husvillhet, som föranlett omhändertagande genom
kommunens försorg. Uppgifterna avse förhållandena i de 36 större städerna
vid tiden omkring oktoberfardagen under vart och ett av åren 1924—1926.
Den lämnade tablån må här återgivas.
Tiden när- |
Antal |
i nöd- |
Antal |
i samband |
Antal efter |
Antal städer |
|
mast efter |
bostäder bo- |
med flyttningen i |
flyttningen i |
inkvarte- |
|||
oktoberflytt- |
ende före |
nödbostäder nyin- |
nödbostäder |
ringar efter |
|||
ningen |
fardagen |
tagna |
kvarboende |
flyttningen |
|||
År |
förekommit |
||||||
familjer |
personer |
familjer personer |
familjer |
personer |
|||
1924 . . . . |
. . 1,157 |
5,581 |
622 |
2,993 |
1,549 |
7,305 |
23 |
1925 . . . . |
. 1,074 |
4,992 |
291 |
1,477 |
1,231 |
5,992 |
21 |
1926 . . . . |
. 748 |
3,865 |
72 |
337 |
708 |
3,695 |
19 |
Om denna tablå har byggnadsbyrån anfört följande.
Uppgifterna utvisade, att dylik husvillhet visserligen gått tillbaka men dock
lort! arande i örefunnes pa åtskilliga hall och ägde en icke ringa omfattning.
Urkannas Unge, att husvillhet av denna art till viss del berodde av bristande
betalningsförmåga eller måhända bristande skötsamhet hos de omhändertagna,
och att omhändertagandet i sadana fall närmast hade karaktären av fattigvård
och i och för sig ej med nödvändighet behövde tolkas såsom ett symtom på
bostadsbrist. _ Men dessa statistiska data kompletterades från flera kommuner
med upplysningar, enligt vilka förutom de redovisade, av kommunen omhändertagna
husvilla skulle finnas åtskilliga familjer, boende i s. k. kolonistugor
och andra såsom hälsovådliga betecknade bostäder, som ej skulle tolereras av
hälsovårdsmyndigheterna, om tillfredsställande bostäder funnes att tillgå.
Byggnadsbyrån har vidare berört frågan om orsakerna till den bostadsbrist,
som allt fortfarande syntes kunna påvisas på flera håll, och har därvid med
siffror sökt närmare belysa en av dessa orsaker, nämligen den minskade
s. k. boendetätheten. Då denna företeelse, sedd i det sammanhang, vari byrån i
senare delen av sin skrivelse sätter den, utan tvivel har betydelse för bedömandet
av den fråga jag nu behandlar, får jag återgiva vad byrån härutinnan
anfört.
Genomsnittsberäkningar gåve vid handen, att den s. k. boendetätheten, uttryckt!
antal boende per hundra rum, minskats efter världskriget. Enligt de
av socialstyrelsen verkställda bostadsräkningarna för åren 1912—1914 1920
och 1924 utgjorde detta antal respektive 132, 133 och 123. För enbart smålägenheter
(om högst två rum och kök) hade siffrorna varit respektive 163,
160 och 152. I 49 vid samtliga tre tillfällena jämförbara orter hade antalet
boende per hundra rum vant följande:
Smålägenheter Större lägenheter Samtliga lägenheter
1912/15 1920 1924 1912/15 1920 1924 1912/15 1920 1924
Göteborg........ 183 183 177 90 86 88 146 145 142
Övriga 48 orter..... 165 161 152 88 89 83 134 134 124
Samtliga 49 orter .... 168 165 157 88 89 84 137 136 128
Stockholm kunde nämnas, att den mantalsskrivna folkmängden
1*°°1ooftader nedgatt från 136 år 1920 tiU 131 år 1924 °ch till, sannolikt,
lZo ar ±uZo.
Bihang till riksdagens protokoll 1987. 1 samt. 92 käft. (Nr 107.)
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Siffrorna utvisade, att boendetätheten — jämväl i ^vad^ rörde enbart smålägenheter
— avtagit i jämförelse med icke blott det svåra året 1920 utan även
tiden vid världskrigets utbrott. .
Detta syntes gälla även beträffande de mindre bemedlade klasserna, vilka i
det stora "hela — alltså med bortseende från den givetvis mindre del bland
dem, som överhuvud taget ej erhållit bostad eller fatt atnöjas med mindre lämplig
sådan— torde få anses hava nått en högre bostadsstandard. Att de jämväl
nått en genomsnittlig högre ekonomisk standard än före kriget syntes vara
oomtvistligt. Dessa deras ökade inkomster hade sålunda till en säkerligen
icke ringa del disponerats för ernående av en förbättrad bostadsstandard.
Det synes vidare äga intresse för den förevarande fragans bedömande att
undersöka, i vad mån den förbättring i läget pa bostadsmarknaden, som uppenbarligen
inträtt, kan vara att tillskriva statens mellankomst. Staten har alltsedan
år 1917, i de flesta fall under medverkan från kommunernas sida, lämnat
ekonomiskt stöd till främjande av bostadsproduktionen, dels till en början i form
av statsbidrag utan rånte- eller återbetalningsskyldighet, vilken gren av understödsverksamheten
praktiskt taget avvecklades med 1921 års utgång, och dels
i form av lån ur statens bostadslånefond, vilken fond, såsom nyss erinrats, inrättades
år 1920.
Till en början får jag här till belysande av detta spörsmål framlägga en översiktstablå,
vilken byggnadsbyråns ordförande nyligen låtit upprätta och som
hänför sig till tiden omkring senast passerade årsskifte. Tablån angiver det antal
byggnader, fördelade på hyreshus, kooperativa byggnadsföretag och egnahem,
för vilka statsunderstöd beviljats under olika ar, antalet lägenheter och eldstäder
(rum eller kök), som byggnaderna innehålla, samt deras byggnadskostnader
ävensom de i form av lån eller statsbidrag beviljade beloppen.
Understöd av |
Byggnader |
för vilka statsunderstöd beviljats |
Disponerat |
||||||
A |
n |
t a |
1 |
Bygg- nads- kostnad milj. kronor |
lån kronor |
statsbidrag kronor |
|||
hyres- hus |
koop. byggn. |
egna hem |
s:a byggn. |
lägen- heter |
eldstä- der |
||||
1Q17 |
343 |
101 |
444 |
3.293 |
7,484 |
1 24.90 |
_ |
3,997,234: 93 |
|
1918 |
175 |
_ |
108 |
283 |
1,478 |
3,590 |
1 16.30 |
— |
2,969,966: 73 |
103 |
25 |
128 |
1,081 |
2,787 |
1 16.30 |
— |
1,935,707: 33 |
||
74 |
8 |
1,721 |
1,803 |
3,385 |
11,348 |
1 52.40 |
14,718.938: 77 |
3,796,014: 63 |
|
1 Q91 |
74 |
20 |
1.93^ |
2.033 |
3,867 |
13,294 |
1 51.90 |
14,638,922: 12 |
3,975,512: 72 |
1922 |
56 |
8 |
1,590 |
1,654 |
3,069 |
10,210 |
1 34.56 |
10,784,116:51 |
— |
1923 |
62 |
19 |
1.255 |
1,336 |
2,933 |
9,252 |
1 30.06 |
9,387,957: 56 |
— |
1924 |
42 |
22 |
1,001 |
1,065 |
2.433 |
7,599 |
2 25.63 |
7,892,020: 79 |
— |
26 |
35 |
743 |
804 |
2,417 |
7,169 |
2 26.75 |
8,148,979: 50 |
— |
|
1926 ...... |
17 |
16 |
428 |
461 |
1,259 |
3.882 |
2 12.70 |
3,931,663: — |
— |
Summa |
972 |
128 |
8,9ll| 10,011 |
25,215 |
76,615 |
291.50 |
69,502,598. 25 16,674,436: 34 |
I skrivelsen den 18 november 1926 har byggnadsbyrån lämnat vissa närmare
uppgifter rörande byggnadsföretag, för vilka lån ur bostadslånefonden
vid dåvarande tidpunkt beviljats av de för åren 1920—1925 disponibla låne
-
1 Verkliga bvggnadskostnader.
2 Beräknade >
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
19
medlen. Hithörande byggnader innehöllo sammanlagt 17,979 lägenheter om
tillhopa 58,803 eldstäder. I trenne i skrivelsen återgivna tablåer äro dessa
lägenheter fördelade ur olika synpunkter.
I den första av dessa tablåer är antalet lägenheter fördelat efter byggnadsföretagens
karaktär och lägenheternas storlek. Enkelrum redovisas särskilt
för sig. Nämnas må, att enkelrummen ofta äro försedda med s. k. kokvrå, vilket
förhållande varit föremål för Kungl. Maj:ts särskilda prövning och godkännande.
Av tablån framgår till en början, att det i främsta rummet varit egna hem,
för vilka lån beviljats. Hithörande lägenheter (12,798) utgöra mer än sju
tiondelar (71.1 procent) av samtliga. Närmast komma lägenheterna i kooperativa
hus (15.2 procent). Av hela antalet lägenheter, för vilka statslån beviljats,
hava sålunda sammanlagt 86.3 procent tillkommit såsom egnahemseller
kooperativa företag, d. v. s. under aktiv medverkan i någon form från
de boendes egen sida.
Vidare märkes, att cirka två tredjedelar av lägenheterna utgjorts av ett eller
två rum och kök. Det lägsta relativa antalet (15.5 procent) lägenheter om
ett rum och kök uppvisa egna hemmen, inom vilken grupp siffrorna genomgående
visa en viss förskjutning mot lägenheter med något större rumsantal.
Orsaken härtill torde enligt byggnadsbyrån ej behöva närmare utvecklas. Det
relativt sett något större rumsantal, som detta byggnadssätt på en gång medgåve
och nödvändiggjorde —- egna hem om allenast en lägenhet om ett rum och
kök torde ytterst sällan komma till uppförande — utgjorde säkerligen en av
de största av de lockelser, som det egna hemmet utövade på de mindre bemedlade
klasserna.
Om denna tablå har byggnadsbyrån vidare anfört följande.
»Beträffande de större lägenheterna om fyra och fem rum och kök må till en
början erinras, att flertalet av dem (1,973 av sammanlagt 2,302) ingå i egna
hem. I många fall utgöres ett av rummen av en av byggnadstekniska skäl betingad
s. k. hall, vilken emellertid ofta av byggnadsbyrån anses böra redovisas
såsom särskilt rum. Ej sällan utgöres ett av rummen i dessa större lägenheter
också av en -— merendels helt liten — jungfrukammare.
I nu berörda fördelningar efter lägenheternas storlek och byggnadsföretagens
karaktär hava vissa förskjutningar ägt rum under perioden. Bland annat
må erinras, att man under de svåra åren 1920—1921 undantagsvis medgav
byggandet också av något större bostadslägenheter, detta dels av det skälet,
att behovet jämväl av sådana då var trängande och dels därför, att de rådande
abnormt höga byggnadskostnaderna på så sätt beräknades komma att
drabba de ekonomiskt mera bärkraftiga. Under de senare åren infördes emellertid
i lånekungörelserna föreskrift om viss maximering av rumsantalet.»
I en följande tablå äro de nytillkomna bostadslägenheterna fördelade efter
storlek under vart och ett av åren 1920—1925.
Av denna tablå kan iakttagas, att en ökning inträtt i det procentuella antalet
enrumslägenheter och att en motsvarande minskning ägt rum beträffande det
relativa antalet lägenheter om tre eller flera rum och kök. Tvårumslägenheterna,
som under hela perioden representera den största gruppen, hava till sitt
relativa antal växlat ganska obetydligt.
År 1925 utgjorde smålägenheterna om högst två rum och kök tillhopa 77.4
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
procent av samtliga, fyra- och femrumslägenheterna åter respektive 6.6 och 0.2
procent. Återstoden eller 15.8 procent voro trerumslägenheter.
Förskjutningen mot gruppen smålägenheter, särskilt ökningen av enrumslägenheterna,
hade enligt byggnadsbyrån sin förklaring ej blott i nyss angivna
omständigheter utan även i annan, nämligen bostadskooperationens frammarsch.
I de kooperativa byggnaderna, som ju merendels hade samma byggnadstekniska
karaktär som de stora hyreshusen, vore enrumslägenheten en begärlig
typ.
Slutligen lämnas i byråns skrivelse en tablå över lägenheternas fördelning
efter byggnadsföretagens karaktär under olika år.
Den kanske märkligaste företeelsen, som återspeglar sig i denna tablå, är
vad nyss sagts om bostadskooperationens frammarsch. Dess relativa andel i
hithörande lägenhetsproduktion har ökats från 5.4 procent år 1920 till 45.1 procent
år 1925. Nämnas må, att man enligt byggnadsbyrån redan nu preliminärt
kan bedöma, att jämväl 1926 och 1927 års lånemedel till avsevärd del komma
att absorberas av kooperativa företag. Denna förskjutning har givetvis minskat
egnahemsbyggandets tidigare dominerande betydelse (81.3 procent år 1922
och 47.9 procent år 1925). Egnahems- och det kooperativa lägenhetsbyggandet
tillhopa utgör år 1925 tillsammans 98 procent av det totala. För kommunal
byggnadsverksamhet har under sistnämnda år icke beviljats lån ur bostadslånefonden.
Yad slutligen angår det konstaterade lånebehovet på senare tid kan visserligen
— framhåller byggnadsbyrån — iakttagas en nedgång såväl i fråga om
de sökande låneförmedlarnas antal som i fråga om det sökta totalbeloppets storlek,
och denna nedgång häntyder uppenbarligen på ett minskat lånebehov av
förevarande slag, nämligen vad rör bostadslån, för vilka kommunal medverkan
vid förmedlingen ansetts påkallad. Givet är emellertid, säger byggnadsbyrån,
att denna nedgång i och för sig ej kan anses utgöra någon mätare på behovet av
kredit för bostadsbyggande i allmänhet. Byggnadsbyrån erinrar i detta hänseende,
att lån av särskilda —- förut här antydda — skäl kommit att ställas till
förfogande vid tre varandra ganska nära liggande tidpunkter, nämligen den 1
november 1925 samt den 1 februari och den 1 november 1926. De efter de två
första ansökningstillfällena beviljade lånen hade säkert ej till fullo konsumerats,
när ansökningstiden sista gången utgick, vilket delvis syntes förklara den
vikande tendensen vid detta tillfälle.
Med sammanfattning av det sålunda anförda har byggnadsbyrån ansett sig
kunna konstatera, att läget på bostadsmarknaden visserligen förbättrats i
flera avseenden — bättre tillgång på bostäder och en genomsnittligt högre bostadsstandard
— men att på samma gång en icke obetydlig knapphet på bostäder,
särskilt smålägenheter för de mindre bemedlade klasserna, allt fortfarande
gjorde sig gällande inom åtskilliga kommuner. Yttringar av denna
knapphet vore bland annat de vitsordade svårigheterna att uppbringa smålägenheter,
husvillhet och ett nödtvunget tolererande från hälsovårdsmyndigheternas
sida av ett icke obetydligt antal otjänliga bostadslägenheter, ett förhållande,
som vitsordats av de kommunala myndigheterna och varom även vissa bostadsstatistiska
data bure vittnesbörd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
21
Man kunde visserligen enligt byggnadsbyrån iakttaga en livlig byggnadsverksamhet
under de senaste åren, men på samma gång kunde i fråga om den
ökade smålägenhetsproduktionen konstateras, att denna till mycket stor del varit
att tillskriva sådan byggnadsverksamhet, som i det föregående betecknats med
termen »allmännyttig» och som i sin tur ofta främjats genom lån ur bostadslånefonden.
I övrigt torde smålägenhetsproduktionen till icke ringa del hava
varit inriktad på relativt dyrbart inredda lägenheter, avsedda för bättre situerade.
I byggnadsbyråns redogörelse framhålles vidare, att bostadsbehovet visat
tecken på en icke obetydlig expansion under senare åren. I den mån den ännu
rådande bostadsbristen berodde på dylik expansion, kunde enligt byråns mening
jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden tvivelsutan
åstadkommas genom åtstramning av bostadsbehovet. Därest expansionen vore
ett utslag av lyx och hade framkallats av en med konstlade medel åstadkommen,
ekonomiskt sett allt för låg hyresnivå, kunde det ifrågasättas, huruvida
icke en åtstramning vore den riktiga vägen.
Enligt byggnadsbyråns mening vore emellertid detta icke fallet. Toge man
i betraktande den trångboddhet och det inneboendesystem, som tidigare i så
stor utsträckning härskat bland de mindre bemedlade klasserna, kunde det knappast
anses vara annat än en tillfredsställande företeelse, att dessa klasser efter
uppnående av en högre ekonomisk nivå inriktat sin ökade köpkraft på att söka
förbättra sin bostadsstandard. Och expansionen kunde för närvarande icke anses
framlockad av en konstlat låg hyresnivå. Tvärtom läge denna relativt
högre än prisnivån i övrigt. Enligt socialstyrelsens beräkningar uppginge sålunda
för närvarande (Vio 1926) allmänna levnadskostnadsindex till 171, under
det att hyresindex för hyresåret 1925—1926, vilken indexsiffra tills vidare
ansåges gälla, uppginge till 188. En ytterligare höjning av hyresnivån, vilken
väl skulle leda till en åtstramning av bostadsbehovet, skulle alltså innebära
en skärpning av berörda prisrelation, som redan nu utvisade en i förhållande
till levnadskostnaderna relativt hög hyresnivå. Under sådana förhållanden
syntes det lämpligt samt ekonomiskt sett försvarligt och riktigt, att den
förefintliga knappheten på bostäder motverkades genom nyproduktion av lägenheter,
så att bostadstillgångar stode till förfogande, i den mån den större köpkraften
medgåve ett ytterligare tillgodoseende av ett ökat bostadsbehov.
Läget på bostadsmarknaden vore visserligen enligt byggnadsbyråns mening
allt fortfarande sådant, att ett inskridande från det allmännas sida finge anses
önskvärt. Om emellertid, framhåller byrån, åtgärder i sådant hänseende skulle
hava blivit förbundna med väsentliga uppoffringar för staten och om vidare
inga andra skäl än den ännu kvarstående bostadsbristen kunnat anföras till
stöd för en fortsatt statlig långivning, skulle byrån med hänsyn till den förbättring,
som likväl inträtt, endast med viss tvekan hava förordat fortsatta
statsåtgärder. Såsom byrån i den följande delen av sin skrivelse sökt uppvisa,
förelåge emellertid ett talande ytterligare skäl för en fortsatt långivning, varvid
dock byrån förutsatt, att allt, som kunde anses äga karaktär av understöd i
denna långivning, hädanefter skulle avlägsnas.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
Departe- Den av statens byggnadsbyrå förebragta utredningen, vilken, såsom jag nyss
mentschefen. n^mn(je> j åtskilliga punkter stöder sig på socialstyrelsens bostadsstatistiska
undersökningar, synes mig giva en god inblick i det aktuella läget på bostadsmarknaden,
sådant det i vårt land i stora drag gestaltade sig under hösten
1926. Därefter torde på området ej hava inträtt sådana ändrade förhållanden,
som skulle vara ägnade att rubba de allmänna slutsatserna av den förebragta
utredningen. Enligt vad jag från socialstyrelsen inhämtat, föreligga
ännu inga definitiva siffror rörande bostadsproduktionen under år 1926, men
vissa preliminära överslagsberäkningar rörande byggnadsverksamheten i de
36 största städerna giva vid handen, att antalet där tillkomna lägenheter (preliminärt
cirka 11,000) är större än motsvarande antal under år 1925 (10,136).
ökningen faller på ett tiotal av städerna, i främsta rummet Stockholm, under
det att flertalet städer uppvisa fallande siffror.
Med glädje kan man konstatera, att förbättringen av läget på bostadsmarknaden
fortskrider, och det är likaledes med tillfredsställelse man kan iakttaga,
att återhämtningen efter den genomgångna krisen synes äga ett i det stora
hela ekonomiskt sunt och normalt förlopp. En anledning till tillfredsställelse
är också det av byggnadsbyrån påpekade förhållandet, att de mindre bemedlade
klasserna enligt bostadsstatistikens vittnesbörd i viss utsträckning lyckats
förbättra sin bostadsstandard. En sådan förbättring är uppenbarligen av stor
social betydelse.
Även om läget på bostadsmarknaden sålunda i viss mån förbättrats, lärer
det dock alltjämt på många håll få anses såsom socialt otillfredsställande. Att
en kännbar knapphet på bostäder, enkannerligen för de mindre bemedlade
klasserna, ännu är rådande på åtskilliga håll vitsordas sålunda allmänt, och
omdömena härutinnan bestyrkas också på flera sätt av den förebragta utredningen.
Lika med byggnadsbyrån anser jag därför, att fortsatta statliga åtgärder till
bostadsproduktionens främjande äro önskvärda ur enahanda synpunkter, ur
vilka sådana motiverats under de senaste åren.
Kreditgivning Byggnadsbyrån har emellertid i sin skrivelse vidare framhållit, att utöver
f°ti‘w°bygg°~ den konstaterade bostadsknappheten ytterligare ett vägande skäl kunde anföras
nadsföretag till stöd för en tids fortsättande av den statliga långivningen för bostadsbyg°Cf>hemna
£ande, varjämte byrån till sitt förordande härav knutit vissa reservationer, i
vad rör lånevillkoren. Jag får nu övergå till redogörelse för vad byrån härutinnan
anfört och upptager därvid först det speciella skäl, som byggnadsbyrån,
såsom nämnts, härutinnan åberopat. Byggnadsbyrån anför härom följande:
;.»i
Byggnads- »Under en längre tid hava enskilda ej minst inom de mindre bemedlade klas7>yrån.
serna utvecklat en livlig verksamhet för att själva aktivt medverka vid tillgodoseendet
av sitt bostadsbehov. Denna verksamhet har företrädesvis tagit
sig uttryck i egnahemsbyggande samt — under de senaste åren i starkt stigande
omfattning — i kooperativt husbyggande. Vissa i det föregående återgivna
siffror visa också, att dylikt bostadsbyggande lett till beaktansvärda resultat
och i avsevärd mån bidragit till motverkande av bostadsbristen och säkerligen
även till höjande av bostadsstandarden. För att denna verksamhet skall kunna
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
utveckla sig, erfordras ett ordnat kreditväsen Tidigare saknades ett sadant
helt och hållet. Men då bostadslånefondens tillgångar som förut visats, till
övervägande del disponerats för egnahemsbyggande och kooperativa byggnadsföretag,
kan fondens inrättande (år 1920) anses hava inneburit en provisorisk
lösning av hithörande kreditfragor. . „ ..
Emellertid lärer en mera varaktig lösning i någon form fa anses önskvärd.
Detta önskemål har även beaktats. Sålunda har byggnadsbyrån tiggare, p
därom meddelat uppdrag, verkställt utredning och i skrivelse den 16 februari
1925 framlagt förslag att giva bostadslånefonden en mera bestående karaktar.
I proposition till riksdagen samma år (nr 202; byråns skrivelse bifogad såsom
bif A ) föreslog Kungl. Maj:t också åtgärder i huvudsaklig anslutning till vad
byrån i förevarande hänseende förordat. Propositionen vann emellertid icke
i denna del riksdagens bifall.»
Efter erinran att min företrädare i ämbetet jämlikt bemyndigande den 16
april 1926 tillkallat sakkunniga att inom departementet verkställa utredning
rörande ordnande av vissa grenar av kreditväsendet på bostadsfrågans område,
varvid särskilt skulle beaktas kreditgivningen för egnahemsbyggandet och bostadskooperationen,
har byggnadsbyrån omförmält, att byrån, då dessa frågor
sålunda vore föremål för utredning, vilken enligt direktiven i denna del skulle
bedrivas skyndsamt, under hand hos de sakkunniga gjort förfrågan om utredningsarbetets
läge. Till svar härå hade från de sakkunniga den 16 oktober
1926 inkommit en skrivelse, vari bland annat anförts följande.
»I det uttalande till statsrådsprotokollet över socialärenden den 16 april 1926,
vari direktiven för de sakkunnigas uppdrag angivas, anförde föredragande departementschefen,
att det borde tillses, att den del av utredningen, som avsåge
krediten för egnahemsbyggandet och det kooperativa, bostadsbyggandet^ icke
fördröjdes genom behandlingen av vissa andra, mera vittutseende kreditfragor,
utan att, om så funnes nödigt, särskilt betänkande och förslag härutinnan avgåves.
I enlighet härmed hava de sakkunniga också.i första hand upptagit
berörda frågor till behandling. Det har emellertid visat sig, att dessa nära
sammanhänga med andra kreditspörsmål, som falla inom ramen av utredningsuppdraget,
och att man, innan det kan avgöras, vilka frågor som höra sammankopplas
med varandra och vilka som böra lösas efter skilda linjer, äventyrar
att med förslag i ett spörsmål föregripa den lämpliga lösningen av ett annat.
Med anledning härav torde förslag från de sakkunnigas sida ej kunna iorvantas
föreligga inom en så nära framtid, att de, om de skulle befinnas hora underställas
riksdagens prövning, kunna framläggas under år 1927.»
Byggnadsbyrån har i anledning härav vidare anfört följande:
»Från bostadskreditsakkunnigas sida äro sålunda ej att förvänta positiva
förslag, som kunna hinna underställas riksdagens prövning under ar 1927. IN ar
emellertid frågan är föremål för pågående särskild utredning och det^ ar att
hoppas, att den framdeles kommer att bringas till en lösning, har byran icke
ansett sig böra upptaga densamma till övervägande Däremot synas starka skal
tala för att det nuvarande provisoriet upprätthålles, intill dess en bestående
lösning uppnåtts. Egnahemsbyggandet — härmed åsyftas i detta sammanhang
huvudsakligen egnahemsbyggandet i och omkring städer och stadsliknande
samhällen men icke egnahemsbyggandet på landsbygden - samt bostadskooperationen
äro i väsentlig mån beroende av en ordnad kreditgivning, och om
man bortser från den statliga långivningen, måste det erkännas, att åtminstone
för egnahemsbyggandets del kreditväsendet ej är tillfredsställande. Det
24
Stats
kontoret.
Departe
mentschefen,
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
saknas organiserad kreditgivning för ändamålet, och egnahemsbyggaren är hänvisad
till spridda, ofta mindre lämpliga kreditkällor. Krediten blir både oproporhonerligt
dyr samt erhålles under former, som ej motsvara ändamålet (korta
anklan, växlar o. d.). Den fastighetsbelåning inom vårt land, som organiserats
med eller utan statens mellankomst, sträcker sig endast undantagsvis till
egnahemsbyggandet, som alltså i kredithänseende har det avsevärt sämre ställt
an det spekulativa hyreshusbyggandet inom städerna. Vad angår bostadskooperationen,
som företrädesvis är inriktad på uppförande av flerfamiljshus inom
städerna., ma här endast konstateras, att rörelsens framgång anses bero av en
for andamalet anordnad kreditgivning, men lärer det böra ankomma på bostadskreditsakkunmga
att undersöka, huruvida och i vad mån detta bostadskooperationens
speciella kreditbehov är av beskaffenhet att böra tillgodoses genom särskilda
anordningar.
* sakens n.^ur> att både bostadskooperationen och egnahemsbyggandet
arbeta pa lång sikt och kräva ganska långvariga överväganden och förberedelser.
Den enskilde inställer sig härvid givetvis på de aktuella möjligheterna,
och säkerligen spelar utsikten att erhålla ordnade lån ur statens bostadslanefond
för närvarande en väsentlig roll. Om denna låneverksamhet upphörde
innan en bestående kreditgivning bringats till stånd, skulle säkerligen
en hel del olagenheter uppstå under mellantiden och medföra allvarligt avbräck
lor den byggnadsverksamhet, som långivningen avser att främja.»
Under sadana förhållanden hade byggnadsbyrån ansett sig böra förorda,
att den statliga långivningen fullföljdes utan avbrott till den, såsom man finge
hoppas, icke alltför avlägsna tidpunkt, då en på bestående sätt ordnad kreditorganisation
stode rustad att fylla det legitima kreditbehovet, som förefunnes
pa området.
Över byggnadsbyråns framställning den 13 november 1926 har statskontoret
till följd av remiss avgivit utlåtande den 7 januari 1927. Rörande behovet och
ämpligheten av en fortsatt långivning ur statens bostadslånefond har statskontoret
däri anfört följande.
»Med hänsyn till det förbättrade läge på bostadsmarknaden, som, enligt vad
som iramgar av byggnadsbyråns framställning, numera måste anses hava inträtt,
skulle det visserligen, efter statskontorets mening, kunna ifrågasättas,
ytteÄre statsatgärder böra för ändamålet vidtagas. Då emellerld
den fortsatta långivning, som nu av byggnadsbyrån förordas, endast är att
betrakta såsom ett provisorium i avvaktan på det ordnande av kreditväsendet
pa bostadsfrågans område, varom utredning pågår, och då ett avbrott av den
hittillsvarande laneverksamheten skulle, innan en bestående lösning av hithörande
spörsmål uppnatts efter allt att döma medföra en hel del olägenheter
vilt det synas, som borde den statliga långivningen tillsvidare fortsättas.»
Det skäl för den statliga långivningens fortsättande tillsvidare, som byggnadsbyrån
sålunda anfört under åberopande av den sakkunnigutredning, varom
min företrädare i ämbetet föranstaltat, finner jag böra tillmätas avsevärd
betydelse. Egnahemsrörelsen och bostadskooperationen äro utan tvivel rent
ekonomiskt sett av den största vikt såsom medel att förbättra de mindre bemedlade
klassernas bostadsförhållanden och stimulera deras intresse för höjd
bostadsstandard.
Jag får i detta sammanhang erinra, att, såsom av den nyss lämnade redo -
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
25
görelsen framgått, lån ur statens bostadslånefond till avgjort övervägande del
utgått för uppförande av kooperativa byggnader och egna hem. Av de lägenheter,
för vilka lån beviljats av exempelvis 1925 års medel, ingingo sålunda
över nio tiondelar i sådana byggen. Ett avbrott i denna kreditgivning, innan
en annan mera varaktig lösning av hithörande kreditfrågor vunnits, skulle
tvivelsutan, som byrån framhållit, lända till allvarligt men för dylikt bostadsbyggande.
Vad angår bostadskreditsakkunnigas arbete har jag visserligen förut denna
dag, såsom i annat sammanhang närmare utvecklats (proposition nr 97), med
hänsyn till knappheten av tillgängliga medel å femte huvudtitelns kommittéanslag
sett mig nödsakad hemställa om Kungl. Maj:ts förordnande, att de
sakkunnigas arbete skulle avbrytas, i vad därav kunde föranledas utgifter
från femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga,
för att återupptagas först enligt nytt beslut av Kungl. Maj :t. Senast
efter ingången av nästa budgetår är det min avsikt att hemställa om Kungl.
Majrts beslut i sådant hänseende. Undersökning pågår för övrigt om beredande
av medel till skapande av möjlighet att utan avbrott fortsätta vissa av
de sakkunniga föranstaltade utredningar. Utsikter finnas alltså enligt min
mening, att de sakkunniga skola kunna framlägga förslag till en mera varaktig
lösning av hithörande kreditfrågor i så god tid, att desamma, om så erfordras,
skola kunna hinna underställas riksdagens prövning nästkommande
år. Det kan sålunda antagas, att den fortsatta långivning ur statens bostadslånefond,
som nu ifrågasättes, kan begränsas till ett helt kortvarigt provisorium,
och min förhoppning är, att detsamma inom snar framtid skall avlösas av
annan ordnad kreditgivning.
Med stöd av det nu och i det föregående anförda biträder jag byggnadsbyråns
förslag, att medel måtte ställas till förfogande för utlåning under år
1928 ur statens bostadslånefond.
I sin skrivelse har byggnadsbyrån vidare upptagit till behandling frågan Lånevillom
lånevillkoren. Jag övergår nu till en redogörelse för vad byrån härutinnan korenanfört.
Då hithörande kreditfrågor nu vore föremål för utredning och ett fortsät- Byggnads
tande av den statliga långivningen i avvaktan på utredningens resultat måste'' byrån.
betraktas såsom ett provisorium, har byggnadsbyrån ansett det lämpligt att för
närvarande icke upptaga till övervägande några mera djupgående omläggningar
av verksamheten, utan byrån har ansett denna böra få fortgå efter i huvudsak
oförändrade grunder, vilka vore prövade och befunnits ändamålsenliga.
Emellertid hade bostadskreditsakkunniga i förut berörda skrivelse behandlat
en del detaljspörsmål, som enligt deras mening borde tagas i betraktande vid
en eventuellt fortsatt statlig långivning. Då dessa synpunkter framförts av
dem, som hade att verkställa utredningen i ämnet, hade byrån ansett sig böra
upptaga dem till närmare prövning. Byrån har i detta hänseende till en början
återgivit vad de sakkunniga i sådant hänseende anfört:
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
»Därest statens byggnadsbyrå skulle finna skäl föreligga att ingå till Kungl.
Maj :t med framställning om förslag om åtgärder till beredande av ytterligare
lån ur statens bostadslånefond, synes det ur de synpunkter som de sakkunniga
hava att företräda önskvärt, att man genom vissa ändringar i lånevillkoren
sökte skapa en övergång till förhållanden, som kunna tänkas bliva rådande
vid en åsyftad, mera varaktigt ordnad kreditgivning på området. Därmed
skulle dels vissa betänkligheter, som ur _ allmänt ekonomisk synpunkt
kunna hysas mot den statliga långivningen, minska i styrka och dels den i
verksamheten intresserade lånesökande allmänheten inställas pa mera ekonomiskt
naturliga och riktiga förhoppningar och anspråk beträffande framtiden.
Närmast kommer härvid i betraktande frågan om förräntning en. Denna synes
numera böra bättre än vad hittills varit fallet avvägas efter räntefoten pa
kapitalmarknaden och efter kreditgivningens natur.
Uppenbart är sålunda till en början, att den medgivna räntefriheten under
första kalenderåret för lån ur bostadslånefonden är ett understödsmoment, som
ej lärer kunna ifrågasättas bibehållet i framtiden. Men även i andra hänseenden
måste lånevillkoren anses innebära ett visst understöd. I sådant hänseende
må erinras om den hittills gällande författningsföreskriften, att låneförmedlande
kommun mot vederbörande byggnadsföretagare icke äger betinga sig strängare
villkor, än som gälla för kommunens betalningsskyldighet gent emot staten
samt att till bestridande av låneförmedlarens kostnader ^för organisation och
kontroll lånemedlen icke må anlitas. Kommunerna hava sålunda, jämte det de
fått påtaga sig hela förlustrisken för förmedlade lån, fått vidkännas alla med
förmedlingen förenade kostnader för den lokala organisationen och kontrollen.
När i 1925 års lånekungörelse möjlighet öppnades jämväl för andra än kommuner
att förmedla lån ur bostadslånefonden, gjordes beträffande dessa enskilda
låneförmedlare det förbehållet, att de till täckande av kostnader för organisation
och kontroll samt av förluster finge av företagaren betinga sig ^de särskilda
avgifter, som Kungl. Maj:t på därom gjord framställning medgåve. Enligt
vad de sakkunniga erfarit, har Kungl. Maj :t också i varje särskilt fall, där lån
ur bostadslånefonden beviljats under förmedling av annan än kommun, meddelat
sådan föreskrift, att företagarens ränteutgifter faktiskt kommit att med
en procent överstiga den för lån ur fonden fastställda räntan. Denna skärpning
av lånevillkoren synes icke hava så förminskat länens begärlighet, att
syftet med dessa på något sätt skulle hava åsidosatts.
" Det vore därför enligt de sakkunnigas mening ett steg i önskvärd och rätt
riktning, om man i viss anslutning till vad som redan tillämpats i fråga om
enskilda låneförmedlare beredde jämväl låneförmedlande kommun viss gottgörelse
på så sätt, att företagaren årligen hade att till kommunen erlägga förslagsvis
en procent av lånet utöver den ränta, som kommunen hade att inleverera
till bostadslånefonden.
Enligt hittills av Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser är någon övre belåningsgräns
icke fastställd för lånen, nämligen för så vitt angår den störa huvudmassa
av dem, som förmedlas av kommun. För statens del spelar visserligen
denna belåningsgräns ingen egentlig roll, då ju kommunen i allt fall lärer
få betraktas såsom en solvent förmedlare. Men ur de synpunkter, som de sakkunniga
här vilja förfäkta, är det icke oväsentligt, om den låntagande allmänheten
inställes på en högre belåning än som i framtiden kan ifrågakomma.
Även om kommunerna i sin förmedlingsverksamhet sökt hävda vissa försiktighetens
krav i förevarande hänseende, synes det lämpligt, att. man i författningsväg
och under statlig kontroll tryggar, att sådan försiktighet undantagslöst
iakttages inom vissa generellt fastställda gränser. Föreskrift synes sålunda
böra meddelas, att lån ur bostadslånefonden skall säkerställas av inteckning, belägen
inom, förslagsvis, högst 75 procent av egendomens värde.
Eungl. Maj:ts proposition nr 107.
27
Lån ur fonden har hittills utlämnats redan under byggnadstiden och sålunda
jämväl kommit att tjäna samma ändamål som ett s. k. byggnadskreditiv.
Uppenbarligen ligger häri ett speciellt riskmoment, på samma gång som anordningen
med lånens lyftande i ett flertal småposter icke lämpligen låter förena sig
med den använda låneformen (annuitetslån). Det torde böra övervägas, huruvida
icke lånen borde få lyftas först efter det byggnadsföretaget fullbordats
och godkänts, vilket givetvis icke hindrar, att de liksom hittills beviljades —
ehuru icke utanordnades — redan på ett tidigare stadium. Om garanti vunnits,
att statslån erhölles efter byggnadsföretagets fullbordande och godkännande,
skulle det sannolikt icke möta större svårighet för låntagaren att tillfälligtvis
erhålla en mot lånet svarande driftkredit under byggnadstiden.»
I sin skrivelse har byggnadsbyrån i berörda avseende för egen del anfört i
huvudsak följande.
Byrån hade redan tidigare vid upprepade tillfällen framhållit, att den statliga
långivningen numera varken behövde eller borde äga karaktären av understödsverksamhet
i egentlig mening. Denna synpunkt hade klart framhävts
bland annat i byråns skrivelse den 16 februari 1925, vilken lagts till grund
för samma års bostadsproposition (nr 202), och syntes då även hava godtagits
i samband med propositionens avlåtande.
I överensstämmelse med denna sin allmänna uppfattning och under erinran
om tidigare av byrån framförda liknande förslag ville byrån nu lika med bostadskreditsakkunniga
förorda, att den hittills medgivna räntefriheten under
första kalenderåret hädanefter måtte bortfalla, och att lånet sålunda skulle
löpa med ränta från utlämningsdagen.
Av lånetekniska skäl funne byrån det önskvärt, att lånen löpte .såsom amorteringslån
under jämna kalenderår. Bör sådant ändamål vore lämpligt, att
amorterings frihet liksom hittills bereddes från utlämningsdagen till första kalenderårets
utgång. Ur statsfinansiell synpunkt syntes detta enligt byråns
mening vara betydelselöst, för så vitt nämligen lånet under denna tid löpte
med ränta. Den nuvarande amortering skvoten av en och en halv procent syntes
böra bibehållas oförändrad.
Vad angår räntefotens storlek hade byggnadsbyrån för sin del ej ansett sig
böra framlägga positivt förslag utan inskränkt sig att i princip förorda, att
densamma måtte fastställas i överensstämmelse med vad rusdrycksmedelsfondens
tillgångar vid annan placering och mot likvärdig säkerhet ansåges kunna
inbringa.
I anledning av bostadskreditsakkunnigas förslag, att låntagare skulle vara
skyldig att, då lån förmedlades av kommun, bereda kommunen viss gottgörelse,
förslagsvis en procent om året å den förmedlade krediten, ville byggnadsbyrån
erinra, att byrån i skrivelsen den 16 februari 1925 framlagt ett förslag i principiellt
sett enahanda syfte, vilket förslag även upptagits i bostadspropositionen
för nämnda år. Enligt detta förslag skulle emellertid genom dylika bidrag
av låntagarna bildas en särskild fond, bostadslånefondens reservfond, ur vilken
gottgörelse enligt vissa grunder skulle beredas låncförmedlande kommuner.
Byrån har vidare erinrat, att med anledning bland annat av detta förslag
vid 1925 års riksdag och senare jämväl vid 1926 års riksdag motionsvägen
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
förslag framfördes därom, att byggnadsföretagare, som under förmedling av
kommun erhölle lån ur statens bostadslånefond, skulle vara skyldiga erlägga
viss, kommunen tillkommande tilläggsränta såsom vederlag för förmedlingen.
Byggnadsbyrån förklarar sig ej hava velat upptaga till bedömande frågan,
vilkendera av dessa anordningar varit att föredraga under de förutsättningar,
som dryftades år 1925. Såsom frågan emellertid för närvarande läge, syntes
enligt byråns uppfattning tanken på bildandet av en reservfond få lämnas ur
räkningen såsom syftande mot anordningar av mera stadigvarande natur, under
det att, såsom nyss framhållits, det nu endast syntes böra vara fråga
om ett provisorium. Det .syntes enligt byråns mening angeläget att icke genom
särskilda åtgärder föregripa anordningar, som kunde föranledas av bostadskreditsakkunnigas
pågående utredningsarbete. I enlighet härmed ansåge byrån
tillrådligt att vidtaga allenast sådana ändringar i lånevillkoren, som läte förena
sig med det hittillsvarande provisoriet samt med de huvudsakliga grunder, efter
vilka detta upprätthållits.
Med anledning av det sålunda anförda föreslår byggnadsbyrån, att kommun
vid förmedling av lån ur statens bostadslånefond skall äga att av låntagaren
årligen — utöver den fastställda annuiteten — uttaga en ytterligare avgift
av en procent å ursprungliga lånebeloppet, vilken avgift kommunen skulle
få tillgodonjuta såsom gottgörelse för förmedlingen.
Vidare har byggnadsbyrån anfört:
Bostadskreditsakkunnigas förslag, att en övre belånings gräns skulle fastställas
för lån ur bostadslånefonden, förslagsvis motsvarande sjuttiofem procent
av egendomens värde, hade byrån ansett sig böra biträda. Den som ej
förmådde prestera ett visst, icke allt för ringa kapital i ett egnahemsbygge
eller ett kooperativt företag, borde enligt byråns mening i eget intresse i regel
helt avhålla sig från att inlåta sig på saken eller åtminstone ställa sig avvaktande,
till dess han genom sparsamhet avsatt det erforderliga beloppet.
Huru kreditgivningen på området än kunde komma att ordnas i framtiden,
syntes i förevarande hänseende vissa relativt stränga normer böra upprätthållas
till tryggande av rörelsens sunda utveckling.
Vid valet av procentsats för en dylik övre belåningsgräns kunde enligt byrån
delade meningar givetvis råda. Byggnadsbyrån ville emellertid erinra om att
Kungl. Maj :t fastställt sådan högre belåningsgräns i de fall, där lån förmedlats
av enskilda, förmedlare. Gränsen hade därvid satts till sjuttiofem procent av
fastighetsvärdet i de fall, där lån förmedlats till egna hem, och till åttio procent
beträffande vissa större kooperativa byggen. Fastighetsvärdet skulle därvid vara
det uppskattade och av byggnadsbyrån godkända värdet, vilket emellertid
ej finge överstiga taxeringsvärdet.
Byrån hade i anslutning härtill på närmare anförda skäl stannat vid att föreslå,
att gränsen matte sättas till sjuttiofem procent, dock att denna
procentsats beträffande stenhus inom stads planlagda område ansetts böra kunna
få höjas till åttio procent. I fråga om fastighetsvärdets fastställande
borde enligt byråns mening gälla de nyss återgivna bestämmelserna beträffande
låneförmedling genom enskilda, allenast med den ändringen, att där lån
förmedlades av kommun, det syntes böra ankomma på kommunen att fastställa
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
29
■värdet, ehuru med rätt för byggnadsbyrån att pröva detta värde, som emellertid
under inga förhållanden finge överstiga taxeringsvärdet.
I fråga slutligen om bostadskreditsakkunnigas förslag att lån ur bostadslånefonden
skulle utanordnas först efter det byggnadsföretaget fullbordats har
byggnadsbyrån anfört, att det hittills tillämpade förfarandet, att lånen utanordnats
redan efter hand som byggnadsföretaget fortskridit, tvivelsutan haft
sin störa betydelse under en tid, då läget på penningmarknaden varit sådant,
att det torde hava erbjudit störa vanskligheter att uppbringa den nödiga driftkrediten
under byggnadstiden. Anordningen vore emellertid förknippad med
vissa olägenheter ur förvaltningssynpunkt, varjämte densamma, såsom bostadskreditsakkunniga
framhållit, innebure ett visst riskmoment.
Beträffande enskilda låneförmedlare syntes alltså böra i vederbörande författning
inflyta bestämmelse, att lån ej finge lyftas före byggnadsföretags fullbordande.
Vad åter anginge låneför medlande kommuner syntes det ej påkallat
att genom liknande föreskrifter förbjuda dem att utbetala lånet före byggnadsföretagets
fullbordande, detta dels av det skälet, att någon risk för staten
överhuvud taget icke kunde anses föreligga vid kommunal förmedling, och dels
därför, att det i allt fall syntes vara kommun obetaget att, såsom faktiskt
ofta skedde, med egna medel förskottera krediten under byggnadstiden. Det
vore enligt byråns mening tillfyllest att upphäva hittills gällande ovillkorliga
skyldighet för kommun att utanordna förmedlat lån successivt. Det skulle sålunda
få ankomma på kommunen själv att besluta, huruvida lån ur bostadslånefonden
skulle utanordnas i mån av byggnadsföretagets fortskridande eller
först efter dess fullbordande.
I sitt utlåtande över byggnadsbyråns förslag har statskontoret, i vad förslaget.
avser lånevillkoren, anfört, att även om man kunde hysa tvekan att nu
vidtaga ändringar av de så sent som genom kungörelsen den 29 juni 1926
meddelade bestämmelserna för ifrågavarande lånerörelse, syntes dock de sakkunniga
och byggnadsbyrån hava framfört vägande skäl för vidtagande av vissa
ändringar i lånevillkoren.
Förslagets olika detaljer hava av statskontoret lämnats utan erinran.
En reservant inom statskontoret förordar på anförda skäl, att den föreslagna
avgiften till låneförmedlande kommun, enligt byggnadsbyråns förslag utgående
med en procent av ursprungliga lånebeloppet, i stället måtte beräknas å det
vid varje tid oguldna lånebeloppet samt utgå med en och en halv procent.
Såsom nyss nämndes, hade byggnadsbyrån i sin skrivelse avstått från att
avgiva förslag till den procentsats, efter vilken räntan för lån ur bostadslånefonden
borde beräknas, utan inskränkt sig till att i princip förorda, att densamma
måtte fastställas i överensstämmelse med vad rusdrycksmedelsfondens
tillgångar vid placering i annan ordning och mot likvärdig säkerhet ansåges
kunna inbringa.
Statskontoret uttalar i sitt utlåtande härom, att räntefotens storlek, med hänsyn
till den medelränta, som kunde beräknas vid annan placering av rusdrycks
-
Stats
kontoret.
30
Kungl. Mai:ts proposition nr 107.
medelsfondens tillgångar, syntes kunna fastställas, såsom för närvarande vore
fallet, till fem procent.
Lika med byggnadsbyrån anser jag, att i avvaktan på resultaten av bostads■
kreditsakkunnigas utredningsarbete det icke kan vara lämpligt att nu företaga
några mera väsentliga omläggningar av långivningen ur statens bostadslånefond.
Grunderna för låneverksamheten synas mig sålunda böra bibehållas i
huvudsak oförändrade.
Därmed anser jag det emellertid icke uteslutet att företaga vissa detaljändringar
i lånevillkoren i den riktning, som byggnadsbyrån förordat, synnerligast
som förslaget härutinnan, enligt vad av den lämnade redogörelsen framgår,
icke skulle vara ägnat att föregripa bostadskreditsakkunnigas utredningsarbete
utan tvärtom av dessa själva förordats såsom lämpligt i syfte att förbereda
ett mera varaktigt ordnande av hithörande kreditgivning.
Jag anser byggnadsbyrån hava anfört övertygande skäl för att lånevillkoren
numera varken behöva eller lämpligen böra göras sådana, att de innefatta
något moment av understöd i egentlig mening. Närmast gäller detta, om
frågan ses ur statsfinansiell synpunkt. Men även läget på bostadsmarknaden
lärer motivera en dylik ståndpunkt. Detta läge kan nämligen icke anses
vara sådant, att de ännu kvarstående olägenheterna av kristidskaraktär böra
föranleda mera väsentliga uppoffringar från statens sida. Och ur byggnadsföretagarnas,
närmast de kooperativa sammanslutningarnas och egnahemsbyggarnas,
egen synpunkt kan det enligt min mening icke anses välbetänkt att nu
med i viss mån konstlade medel framlocka en byggnadsverksamhet, där sådan
eljest icke vore att påräkna. Syftet med långivningen bör alltså begränsas till
att i görligaste mån undanröja det hinder, som de nuvarande organisatoriska
bristerna inom kreditväsendet innebära för en sådan och annan gagnande företagsamhet
på ifrågavarande område.
Jag biträder på dessa skäl byggnadsbyråns förslag om upphävande
av den hittills medgivna räntefriheten under första kalenderåret. I enlighet
med byggnadsbyråns uttalade principer och statskontorets yttrande angående
medelräntan för vissa rusdrycksmedelsfondens tillgångar, synes mig räntan
för bostadslånen böra utgå efter oförändrad procentsats eller med fem procent,
räknat från utlämningsdagen.
Mot bibehållande av nuvarande grunder för lånens amortering har jag icke
någon erinran.
Den föreslagna avgiften till låneförmedlande kommun synes mig numera
vara väl motiverad, och jag biträder därför byggnadsbyråns framställning
jämväl härutinnan. Avgiften synes böra utgå med en procent och av övervägande
praktiska skäl beräknas på ursprungliga lånebeloppet.
Likaledes ansluter jag mig till byråns förslag om belåningsgränsens fastställande
till sjuttiofem procent av fastighetsvärdet, med den möjlighet till
gränsens höjande till åttio procent, som byggnadsbyrån föreslagit. Byrån förordar,
att det fastighetsvärde, som skall läggas till grund för beräkningarna i
sist berörda hänseende, ej må överstiga taxeringsvärdet. Jag förutsätter emel
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
lertid, att man vid tillämpningen av en sådan regel ej behöver förfara så
strängt, att lånet ej skulle kunna utanordnas, förrän taxeringsvärdet blivit fastställt.
Det torde vara tillfyllest, att lånebeloppet beräknas under hänsynstagande
till det sannolika taxeringsvärdet samt att vid dettas fastställande kontrolleras,
att lånebeloppet icke överskridit den fastställda belåningsgränsen. Om
så skulle visa sig vara fallet, bör givetvis det överskjutande beloppet, för så
vitt det ej rör sig om rena obetydligheter, uppsägas till återbetalning.
Vad angår förslaget om lånens utanordnande först efter byggnadsföretagets
fullbordande anser jag visserligen en sådan regel numera i allmänhet kunna
och böra upprätthållas, men det torde vara lämpligast, att man endast ur författningen
utesluter nu gällande bestämmelser om skyldighet för låneförmedlare
att utanordna lånet successivt i mån av byggnadsföretagets fortskridande.
Givetvis kunna nämligen en hel del fall förekomma, där övervägande skäl tala
för att utbetalningen får äga rum på det hittills gällande sättet, och det synes
alltså böra vara byggnadsbyrån obetaget att då föreskriva det utbetalningssätt,
som prövas lämpligast.
Vad angår storleken av det belopp, som kan anses erforderligt för utlåning
under år 1928 ur statens bostadslånefond, har byggnadsbyrån i sin skrivelse
den 13 november 1926 förordat, att detta måtte bestämmas till samma belopp
som för år 1927 eller till sex miljoner kronor.
I den hittills utan undantag tillämpade regeln, att lånemedlen ställts till förfogande
såsom lån ur statsverkets fond av rusdrycksmedel, varvid denna fond
gottskrives all till bostadslånefonden inflytande ränta, har byrån för sin del
ej haft någon ändring att föreslå. Till bostadslånefonden för år 1927 inflytande
räntor och amorteringar böra därvid enligt byråns mening i första hand
disponeras samt nya medel överföras från rusdrycksmedelsfonden allenast i
mån av behov.
Statskontoret har i sitt utlåtande över byggnadsbyråns framställning rörande
medelstillgången meddelat, att, därest ifrågavarande låneverksamhet ansåges
böra fortsättas och medel för densamma anvisas från statsverkets fond av rusdrycksmedel,
denna fonds tillgångar, i den mån de ej redan vore disponerade
för kapitalförsträckning till statens bostadslånefond, vid innevarande budgetårs
slut torde kunna beräknas uppgå till i runt tal 10,700,000 kronor samt att
för år 1927 inflytande räntor och amorteringar å redan utlämnade lån från
statens bostadslånefond belöpte sig till i runt tal 3,300,000 kronor.
Byggnadsbyråns framställning i ämnet avgavs, såsom nämnts, den 13 november
1926. Sedan dess har frågan om det för år 1928 erforderliga beloppet
kommit i ett något ändrat läge på den grund, att Stockholms stad, såsom förut
erinrats, icke fullföljde sin ansökan om lån av 1927 års medel, till följd varav
ett belopp av 735,000 kronor, som i byggnadsbyråns fördelningsförslag avsetts
för staden, inbesparades. Såsom jag likaledes omnämnt, har av de efter den
allmänna fördelningen av 1927 års lånemedel återstående tillgangarna sedermera
redan disponerats ett belopp av 100,000 kronor, och det är ingalunda ute
-
Erforderliga
lånemedel.
Byggnadsbyrån.
Stats
kontoret.
Departe
mentschefen.
32
Statens
byggnadsbyrås
verksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
slutet, att under år 1927 ytterligare låneansökningar, som kunna befinnas förtjänta
av bifall, inkomma i sådan omfattning, att återstoden av besparingen konsumeras.
Byggnadsbyrån har ansett, att det belopp, som bör stå till förfogande för
utlåning ur bostadslånefonden under år 1928, ej bör understiga det för innevarande
budgetår anvisade beloppet eller sex miljoner kronor. Lämnade uppgifter
utvisa, att låneansökningar för år 1927 inkommit i så stor omfattning,
att de icke kunnat alla tillgodoses. Härtill kommer, att med de av mig i det
föregående föreslagna ändringarna i grunderna för låneunderstöden dessas
karaktär av understöd skulle helt upphöra, varefter alltså fråga endast är
om placering av rusdrycksmedelsfondens medel till den räntefot, som i övrigt
gäller för densamma. Då vidare bostadslanefondens räntor och amorteringar
samt rusdrycksmedelsfondens tillgångar, enligt vad statskontoret anfört, väl
lämna tillgång till en utlåning av nämnda omfattning, anser jag mig böra
jämväl i förevarande del biträda byggnadsbyråns förslag. För ändamålet synas
liksom under föregående år i första hand böra disponeras till bostadslånefonden
inflytande räntor och amorteringar och i andra hand, i mån av behov,
tillgångar ur rusdrycksmedelsfonden. Vidare synas liksom hittills bostadslånefondens
samtliga tillgångar böra upptagas såsom skuld till rusdrycksmedelsfonden.
Statens byggnadsbyrå, för vilken Kungl. Maj:t den 26 september 1921 fastställt
instruktion (nr 560), har under år 1926 bedrivit sin verksamhet efter
i huvudsak samma riktlinjer som tidigare. Några förändringar i organisationen
hava ej vidtagits.
I sin framställning har byrån ej föreslagit någon ändring med avseende å
den fortsatta verksamheten. Till bestridande av kostnaderna för byråns verksamhet
har för innevarande budgetår ställts till förfogande ett belopp av högst
45,000 kronor. Byrån hemställer, att samma belopp måtte ställas till förfogande
för budgetåret 1927—1928.
Byggnadsbyrån har beträffande sina kostnader under budgetåret 1925—1926
lämnat en tablå, enligt vilken dessa uppgingo till följande belopp:
Arvoden till ledamöter, sekreterare och biträden . . . Tryckningskostnader för blanketter m. m..... Postporto........ Telefonavgifter....... Hyra jämte värme, belysning och städning..... Skrivmaterial....... Arvoden för granskning av ritningar..... Övriga utgifter.......... |
2:dra halv-året 1925 361.00 159 60 1,800.00 111.52 750.00 |
lista halv-året 1926 kronor 15.768.00 1,800.00 138.76 3.420.00 |
Summa kronor 32,385.00 826.60 396.09 320.10 3.600.00 4.170.00 |
Härtill komma kostnader för typritningar...... |
20,252.79 62.30 |
22,807.49 160.14 |
43,060.28 222.44 |
Avdragas de genom försäljning av typritningar influtna |
20,315.09 891.00 |
22,967.63 897.75 |
43,282.72 1,788.76 |
utgöra alltså kostnaderna för byggnadsbyråns verksam-het under budgetåret 1925—1926 ........ |
19,424.09 |
22,069.88 |
41,493.97 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 107.
33
Någon anledning att föreslå ändring med avseende å byggnadsbyråns organi- Departe
.
. .. , . . ■, r.. , ■, mentscnejen.
sation har enligt min mening icke torekommit.
Vad angår beloppet till bestridande av kostnaderna för byråns verksamhet
under budgetåret 1927—1928 biträder jag byråns förslag om 45,000 kronor.
Beloppet synes, i överensstämmelse med vad hittills varit fallet i fråga
om medel till förevarande ändamål, böra få utgå från det på extra stat för år
1922 under femte huvudtiteln till statsbidrag åt kommuner med flera för uppförande
av vissa bostadsbyggnader anvisade reservationsanslaget jämte därunder
omförda besparingar, vilket anslag, enligt vad jag förvissat mig om, lämnar
tillgång för sådan disposition.
Vid tvenne tidigare tillfällen, nämligen genom brev den 10 mars 1922 och
den 30 december samma år, har Kungl. Maj:t ställt särskilda medel, vardera
gången högst 10,000 kronor, till byggnadsbyråns förfogande för utförande av
vissa typritningar till ledning för egnahemsbyggare. För innehållet i dessa
beslut hava redogörelser lämnats i senare avlåtna propositioner i bostadsfrågan
(1922 nr 228 sid. 20 och 1923 nr 62 sid. 24), till vilka redogörelser jag
får hänvisa.
Det förtjänar omnämnas, att försäljningen av typritningar hittills inbringat
omkring 22,500 kronor.
Jag får nu erinra, att Kungl. Maj:t på därom gjord framställning, genom
brev den 26 mars 1926 under liknande villkor ställt ytterligare högst 10,000
kronor till byggnadsbyråns förfogande för utarbetande av sådana typritningar,
särskilt avsedda för Skåne. Detta beslut synes genom omnämnande till statsrådsprotokollet
böra bringas till riksdagens kännedom.
Under åberopande av vad i det föregående anförts får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att för år 1928 ej mindre till statens bostadslånefond inflytande
amorteringar för år 1927 må disponeras till beredande av
nya lån ur fonden i huvudsaklig överensstämmelse med av mig
i det föregående angivna grunder, än även att för samma ändamål
och enligt enahanda grunder må disponeras såsom nya lån
ur statsverkets fond av rusdrycksmedel dels de till bostadslånefonden
inflytande räntorna för år 1927 och dels av rusdrycksmedelsfondens
tillgångar den 30 juni 1927 ytterligare så stort
belopp, att detsamma tillhopa med förenämnda räntor och amorteringar
uppgår till sammanlagt högst 6,000,000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Karlholm.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 92 höft. (Nr 107.)
3