Kun gli Maj:ts proposition Nr 105.
1
Nr 105.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
skogsaecis; given Stockholms slott den 22 februari 1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om skogsaecis.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Lyberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand.
90 höft. (Nr 10:,./
1
2
Kungl. Maj:is proposition Nr 105.
Förslag
till
lag om skogsaccis.
Härigenom förordnas som följer:
1 kap.
Skogsaccis till kommuner.
Skattepliktigt virke.
1 §•
Vid avverkning av skog skall, evad avverkningen skett för husbehov
eller för annat ändamål, till den kommun, inom vilken skogen är belägen,
för det avverkade virket utgöras skogsaccis att utgå i förhållande till
virkets genom taxering fastställda rotvärde.
Om taxeringsår och beskattningsår gäller vad i 3 § kommunalskattelagen
stadgas.
Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till skogsaccis
stadgas i gällande taxeringsförordning.
2 §.
Till virke hänföras i denna lag jämväl vindfälld skog, toppar och
annat avfallsvirke, men ej stubbar, kvist och ris, löv, näver och lös
bark.
3 §.
I fråga om utgörande av skogsaccis anses virke vara avverkat, då det
blivit så tillrett och upplagt, att uppmätning av detsamma kan ske på i
orten vanligt sätt. Kolvirke räknas som avverkat, då det blivit rest eller
lagt till kolning eller förts från skogen för att annorstädes kolas. Har
virke, sedan det fällts men innan med detsamma vidtagits sådan åtgärd,
som nu sagts, avyttrats eller använts, skall det anses såsom avverkat,
när det avyttrades eller användes.
Taxerat rotvärde.
4 §.
Taxering till skogsaccis skall avse rotvärdet å det virke, som, efter ty
i 3 § sägs, är att anse som avverkat under beskattningsåret.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 105.
5 §.
3
Rotvärdet skall beräknas efter ortens pris vid den tid, då virket enligt
3 § är att anse som avverkat.
Taxerat rotvärde utgör för envar skattskyldig det sålunda beräknade
rotvärdet med avdrag av etthundra kronor.
Taxerat rotvärde skall upptagas i jämna tiotal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller.
(Se vidare anvisningen.)
6
Ingår i kommun mer än en församling eller mer än ett skoldistrikt,
eller finnes inom kommun municipalsamhälle, skall i förekommande fall
vid taxeringen särskilt för varje sådant administrativt område angivas,
huru stor del av det taxerade rotvärdet som för varje skattskyldig belöper
å området. De sålunda angivna delvärdena skola utföras i fulla tiotal
kronor, och skall härför erforderlig jämkning ske med iakttagande av
att delvärden, som belöpa på de olika områdena, skola sammanlagt motsvara
hela rotvärdet.
Skattskyldighet.
7 $.
Skogsaccis skall erläggas av avverkaren.
Med avverkare förstås den, som vid tid, då virket enligt 3 § är att
anse som avverkat, äger förfoga över virket, dock att, där annan äger
rätt till avfallsvirket, denne skall anses såsom avverkare i fråga om sådant
virke. Beträffande husbehovsvirke, som ägare eller arrendator av
fastighet upplåtit till annan, som innehar visst icke för sig taxerat område
av fastigheten, anses fastighetens ägare eller arrendator som avverkare.
Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, under vilket dödsfallet
inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras i den avlidnes ställe.
Beräkning av skogsaccis och dess användning.
8 §.
Skogsaccis till kommunen skall utgå å det taxerade rotvärdet efter en
skattesats, vilken för etthundra kronor utgör en tredjedel av det belopp,
som på en skattekrona i medeltal under de senast förflutna fem åren
utdebiterats inom kommunen, skolande nämnda skattesats jämkas till närmast
högre femtal ören.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 105.
Skattesatsen fastställes på landet av kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige
finnas, av dessa, samt i stad av stadsfullmäktige eller,
där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.
9
1 mom. Skogsaccismedel, som inflyta till stad eller köping med egen
kommunalförvaltning, äro i fråga om användningen likställda med andra
kommunens skattemedel.
2 mom. Skogsaccismedel, som inflyta till landskommun, skola avsättas
till en skogsaccisfond, från vilken kommunen äger anvisa medel såsom tillskott
till täckande av sådana utgifter för kommunen, till vilka enligt gällande
författningar medel eljest skulle beredas genom utdebitering å samtliga
skattskyldiga. Såsom sådant tillskott må under taxeringsåret anvisas till
användning för påföljande år högst så stort belopp, som motsvarar en
tredjedel av fondens behållning den 1 september förstnämnda år och en
tredjedel av den skogsaccis, som debiteras på grund av samma års taxering
till skogsaccis.
Tillskott, varom nu sagts, skall upptagas såsom inkomst i kommunens stat.
10 §.
Har skogsaccisfond så nedgått, att densamma jämte den skogsaccis, som
skall utgå på grund av årets taxering, ej skulle förslå till beredande av
nedsättning i den eljest för täckande av kommunens skattebehov erforderliga
utdebiteringen inom kommunen med fem öre på en skattekrona, må
fonden och skogsaccismedlen för året upptagas som inkomst i kommunens
stat för påföljande år.
11 §.
Skogsaccisfonden skall särskilt förvaltas och redovisas. Till densamma
skall föras jämväl ränta å fondens medel.
Eftertaxering m. m.
12 $.
Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning
vid taxering till skogsaccis, lämnat oriktigt meddelande, eller har han,
ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning,
och har därav föranletts, att virke icke blivit inom vederbörande
kommun taxerat till skogsaccis, skall det virke, som genom berörda förfarande
undgått taxering eller blivit för lågt taxerat, där eftertaxeras och accis
påföras den skattskyldige med belopp, som genom berörda förfarande
undandragits.
Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen
rätteligen bort äga rum. Har den skattskyldige avlidit, åsättes taxeringen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 105.
o
hans dödsbo; dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter
utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom
blivit ingiven för registrering.
13 i
För skogsaccis, som påförts avliden person eller på grund av stadgandena
i 7 § tredje stycket eller 12 §> andra stycket oskift dödsbo efter honom,
svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare
bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke
i något fall med mera än hans lott i boet utgör.
2 kap.
Skogsaccis till församlingar, skoldistrikt, landsting m. fl.
14 §.
Skogsaccis skall på grundval av taxering enligt denna lag utgå jämväl
till församling, skoldistrikt, munieipalsamhälle, fattigvårdssamhälle,
som avses i 6 § lagen om fattigvården, ävensom landsting.
Vid påförande av skogsaccis skola härvid de i 8 § meddelade bestämmelser
äga motsvarande tillämpning. Dock skall skattesatsen för
skogsaccis till landsting för etthundra kronor av det taxerade rotvärdet
utgöra en sjättedel av det belopp, som på en skattekrona i medeltal
under de senast förflutna fem åren utdebiterats inom landstingsområdet,
jämkad till närmast högre femtal ören. Har eftertaxering till skogsaccis
skett, skall vid påförandet av skogsaccis vad i 12 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.
Beträffande skogsaccismedel, som inflyta till munieipalsamhälle, till
landsting eller till sådan församling eller sådant skoldistrikt, som sammanfaller
med eller utgör del av stad, skall stadgandet i 9 § 1 mom.
äga motsvarande tillämpning. I andra fall skall beträffande skogsaccis,
som avses i denna paragraf, motsvarande tillämpning ske av bestämmelserna
i 9 § 2 inom. samt 10 och It §§.
Vad i 8 § andra stycket stadgats om kommunalstämma, kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige och allmän rådstuga skall i fråga om församling
och skoldistrikt gälla vederbörande kyrkostämma eller, där kyrkofullmäktige
finnas, dessa, i fråga om munieipalsamhälle municipalstämma
eller, där municipalfullmäktige finnas, dessa, i fråga om särskilt fattigvårdssamhälle
fattigvårdsstämma eller, där fattigvårdsfullmäktige finnas,
dessa samt i fråga om landstingsområde landstinget.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 105.
3 kap.
Debitering, uppbörd m. m.
15 §.
1 mom. Beträffande debitering, uppbörd, indrivning och redovisning
av skogsaccis till landsting skall vad om landstingsskatt är stadgat äga
motsvarande tillämpning.
2 mom. Debitering av skogsaccis i andra fall än som avses i 1 mom.
verkställes i municipalsamhälle av municipalnämnd men eljest på landet
av kommunalnämnd, i stad utom Stockholm av drätselkammare och i
Stockholm av överståthållarämbetet, och skall därvid iakttagas följande:
Det åligger debiteringsförrättaren att uträkna och i skogsaccislängden
införa skogsaccis samt utfärda debetsedlar å skogsaccis och låta tillställa
de accisskyldiga desamma minst fjorton dagar före uppbördsstämman.
Debetsedel skall för varje accisskyldig upptaga taxerat rotvärde och den
skogsaccis, som därå belöper, skolande, om i kommun ingår mer än en
församling eller mer än ett skoldistrikt, särskilt angivas det rotvärde, som
belöper på vartdera området, samt därå belöpande skogsaccis.
Uppbördsstämma hålles efter utgången av oktober månad.
Därest uppbörd av skogsaccis äger rum i sammanhang med uppbörden
av de allmänna kommunalutskylderna, skall skogsaccis påföras å debetsedel
för allmänna kommunalutskylder med iakttagande av vad som nyss
om särskild debetsedel för skogsaccis stadgats.
Har vid skogsaccisens uträknande eller debetsedels utskrivande fel förelupit,
göres anmälan därom till debiteringsförrättaren, som utfärdar behörigen
rättad debetsedel, varjämte i skogsaccislängden införes erforderlig
rättelse.
Vad i övrigt stadgas i kommunallagarna om uppbörd, indrivning och
redovisning av allmänna kommunalutskylder gälle i tillämpliga delar jämväl
angående skogsaccis.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.
Genom denna lag upphäves lagen den 11 oktober 1912 om skogsaccis
och om virkestaxering, dock att sistnämnda lag skall äga tillämpning
även efter den nya lagens ikraftträdande i de hänseenden, som nedan
angivas.
Vid den nya lagens tillämpning skall iakttagas följande:
1. Den äldre lagen skall fortfarande lända till efterrättelse beträffande
eftertaxering till skogsaccis, som enligt nämnda lag skolat utgöras.
7
Kungl. Maj:ts proposition Nr 105.
2. Vid beräkning av den skattesats, efter vilken skogsaccis skall utgå,
skall beträffande tiden före denna lags ikraftträdande vad däri stadgas om
utdebitering på en skattekrona gälla utdebitering på etthundra kronor till
bevillning beskattningsbar inkomst.
3. Av de skogsaccismedel, som inom landskommun, församling eller
skoldistrikt, som ej sammanfaller med eller utgör del av stad, eller
ock fattigvårdssamhälle, som avses i 6 § lagen om fattigvården, utdebiteras
på grund av taxering under det första, andra och tredje året, sedan
denna lag trätt i kraft, må på sätt och i den ordning, som i 9 § 2 mom.
stadgas, till användning för påföljande år anvisas:
under första taxeringsåret: två tredjedelar av det på grund av taxeringen
samma år utdebiterade beloppet;
under andra taxeringsåret: hälften av den behållning, som den 1 september
samma år finnes i den enligt denna lag avsatta skogsaccisfonden,
samt hälften av det på grund av taxeringen under året utdebiterade beloppet;
och
under tredje taxeringsåret: fyra tiondelar av den i skogsaccisfonden
den 1 september samma år förefintliga behållningen samt fyra tiondelar
av det på grund av taxeringen under året utdebiterade beloppet.
4. Pinnas, då den nya lagen träder i kraft, i skogsaccisfond, som avsatts
enligt äldre lag, medel, vilka ej skola tagas till användning under
första året av den nya lagens giltighetstid, skall i fråga om sådana medel
gälla vad i äldre lag är därom stadgat.
Till skogsaccisfond, som nu sagts, är jämväl att räkna medel, som
inflyta efter den nya lagens ikraftträdande och som bero på taxering
enligt äldre lag.
Anvisning till 5 §.
Avverkat virkes rotvärde skall bestämmas med hänsyn till virkesprisen
å avverkningsorten. Har det avverkade virket sålts å rot, och har avverkningen
ägt rum i omedelbar anslutning till försäljningen, bör det härvid
åsätta priset kunna ligga till grund för prissättningen vid taxeringen,
såvida ej särskilda omständigheter föranlett, att det åsätta priset skilt sig
från det å orten normala. Har virket ej sålts å rot, eller är virket att enligt
3 § anse såsom avverkat först så lång tid efter försäljningen, att ändring i
prisförhållandena därefter ägt rum, eller hava särskilda omständigheter föranlett,
att det åsätta priset skilt sig från det å orten normala, skall rotvärdet
beräknas efter det pris, som liknande virke i liknande avsättningsläge, köpt
eller sålt å rot, skäligen bort betinga vid den tid, då det är att anse som avverkat.
Härvid bör märkas, att under en och samma avverkningsperiod
prisen kunna vara varierande. Emellertid kan det inträffa, att representativa
försäljningar av virke å rot icke förekomma å avverkningsorten. I sådant
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 105.
fall kap en grund för uppskattning av rotvärdet vinnas genom att utgå från
försäljningspriset för sådana virkessortiinent, varom är fråga, å det närmast
belägna ställe (vattendrag, järnvägsstation eller dylikt), dit virket föres och
där virkespris sättes eller eljest bestämda pris å virke betalas, varefter från
nämnda försäljningspris avdragas kostnaderna för stämpling, fällning, tillredning,
utforsling och inmätning av samma sortiment, allt under förutsättning,
att nämnda pris och kostnader kunna anses vara för liknande förhållanden
representativa. Härvid är dock att märka, att vid en sådan
beräkning allenast sådana avverknings- och transportkostnader, som direkt
sammanhänga med avverkningen, få avdragas men däremot icke av avverkningens
storlek oberoende kostnader för förvaltning, skogsvård, bevakning
med flera dylika allmänna omkostnader.
Stundom kan det inträffa, att avverkning sker under sådana förhållanden,
att svårighet möter att fastställa ett på virkets försäljningspris grundat
rotvärde. Om exempelvis husbehovsvirke avverkas å skog, som är så belägen,
att liknande virke ej kan med fördel forslas till lämplig avsättningsplats,
och försäljningar av virke ej heller å orten förekomma i någon nämnvard
omfattning, får det avverkade husbehovsvirket icke därför räknas som
värdelöst utan skall upptagas till det värde, som det kan antagas, att avverkaren
skulle fått betala för virket, därest han varit nödsakad att köpa
detsamma å rot av annan skogsägare å orten.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 105.
9
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans KungL
Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet å Stockholms slott
den 22 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen,
Hamrin, Almkvist, Lyberg.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, ecklesiastik- och
jordbruksdepartementen anför chefen för finansdepartementet, statsrådet
Lyberg:
I den allmänna motiveringen för förslaget till kommunalskattelag
har jag förut i dag framlagt de skäl, som tala för införandet av en ny
skogsaccis, avsedd att såsom eu utbruten del av den kommunala fastighetsskatten
för växande skog uttagas vid skogens avverkning, samt för
avskaffande av den nuvarande skogsaccisen. Av vad jag där anfört framgår,
att jag anser, dels att skogsaccisen bör vila å avverkaren, dels att
den hör omfatta även husbehovsvirke, dels att skogsaccis bör utgå jämväl
till landsting. Av den motivering, som chefen för kommunikationsdepartementet
i vederbörligt sammanhang kommer att meddela, framgår däremot,
att skogsaccis ej anses böra utgå till vägdistrikt. Likaså framgår av vad
jag senare kommer att anföra, att utdebitering av skogsaccis ej torde böra
ske till tingslag. I den allmänna motiveringen till förslaget till kommunalskattelag
har jag även berört de repartitionstal, efter vilka skogsaccisen
torde böra utgå. Slutligen har jag även utvecklat de skäl, som synas mig
böra föranleda, att bestämmelserna om skogsaccisen ej, på sätt kommunalskattekommittén
föreslagit beträffande den av kommittén förordade särskilda
skogsskatten, infogas som ett kapitel i kommunalskattelagen utan få sin
plats i en särskild lag.
I detta sammanhang vill jag omnämna, att jag i samband med frågan
om en förändrad taxeringsorganisation ämnar förorda förslag, att taxering
till skogsaccis skall verkställas av taxeringsnämnderna, ej såsom nu av
kommunalnämnder och drätselkammare. Alla bestämmelser om taxeringen
böra följaktligen införas i den allmänna taxeringsförordningen och böra
ej såsom nu vara intagna i skogsaccislagen.
Slutligen vill jag även framhålla, att bestämmelserna om skogsvårdsavgift
röna inverkan av vad som stadgas i fråga om skogsaccisen.
Den ändring, som i förevarande sammanhang erfordras beträffande-skogsvårdsavgifter,
kommer att anmälas av chefen för jordbruksdepartementet.
Den lag om skogsaccis, som i det följande behandlas, är avsedd att innehålla
fullständiga bestämmelser om grunderna för taxering till skogsaccis,
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 105.
om uttagande av sådan accis samt om rätt att disponera skogsaccismedel,
under det att i fråga om taxeringsförfarandet hänvisas till taxeringsförordningen.
Lagen är vidare avsedd att upptaga bestämmelser ej allenast
om den borgerliga primärkommunens rätt att uttaga skogsaccis utan även
om skogsaccis till de övriga kommuner, till vilka skogsaccis skall utgå,
däri inbegripna landstingen.
Lagen är så uppställd, att dess första paragrafer avse fastställande av
det normala beskattningsunderlaget. De fem första paragraferna äro avfattade
närmast med tanke på den borgerliga primärkommunen, medan
6 § avser att göra samma underlag tillämpligt även för övriga kommuner.
Av de följande paragraferna behandlar 7 § skattskyldigheten, 8—11 §§
avse den borgerliga primärkommunens rätt att uttaga och använda skogsaccis,
12 och 13 §§ eftertaxering och efterdebitering av skogsaccis m. m. och
14 § övriga kommuners rätt att uttaga och använda skogsaccis, medan 15 §>
slutligen innehåller bestämmelser för alla slagen av kommuner rörande debitering,
uppbörd m. m.
I den allmänna motiveringen rörande skogsbeskattningen bar jag berört
de skäl, som synas mig böra föranleda, att den här ifrågavarande
beskattningsformen benämnes »skogsaccis» i stället för, såsom kommittén
föreslagit, »skogsskatt».
1-4
1—4 §§ överensstämma i huvudsak med 76—79 §§ i kommunalskattekommitténs
förslag till kommunalskattelag.
I motsats till kommittén anser jag det ej lämpligt att inskränka accisen
allenast till skog å jordbruksfastighet. En dylik bestämmelse, vilken
motiveras därav, att träd å annan fastighet ingå i dennas taxeringsvärde
efter samma repartitionstal som fastigheten i övrigt, synes mig nämligen
uppdraga en gräns, som stundom kan föranleda tvistigheter. Även å jordbruksfastighet
kan för övrigt avverkning tänkas förekomma, vilken rent
principiellt ej borde träffas av accis, då den mark, därå träden växa, ej
taxerats såsom skogsmark och följaktligen de växande trädens värde ej
ingått i skogsvärde utan i jordbruksvärde. Å andra sidan inträffar ej
sällan, att mark, som tidigare taxerats såsom skogsmark, erhåller karaktär
av annan fastighet, och då är accisen även för därå avverkad skog logiskt
motiverad. Den fråga, det här gäller att reglera, är för övrigt av så ringa
betydelse, att ett avsteg från det som kunde synas principiellt riktigt ej
bör möta några betänkligheter. Frågans betydelse minskas än mer genom
bestämmelsen om avdrag vid beräkning av rotvärde med 100 kronor för
varje skattskyldig.
Här torde böra anmärkas, att den av kommunalskattekommittén föreslagna
och jämväl i föreliggande förslag upptagna omläggningen av beskattningsåret
från kalenderår till det vid inkomstbeskattningen gällande
beskattningsåret innebär en rätt betydelsefull ändring. Vid övergången
från gammal till ny ordning kommer omläggningen att medföra för vissa
11
Kungl. MaHds proposition Nr 105.
skattskyldiga, att beskattningsåret för skogsaccistaxeringen första gången
blir kortare än 12 månader och för andra skattskyldiga att till beskattning
första året av den nya lagens tillämpningstid tages även virke, som är att
anse såsom avverkat under tiden från nästföregående kalenderårs utgång
till ingången av det beskattningsår, inkomsttaxeringen avser.
5
Avfattningen av 5 § — som motsvarar 80 § i förslaget till kommunalskattelag
— och den därtill fogade anvisningen är av synnerlig vikt med
hänsyn till den ökade betydelse skogsaccisen enligt det föreliggande förslaget
kommer att erhålla för kommunernas ekonomi. Då accisen avser
beskattning av en sparad tillgång, är det särskilt angeläget, att aecisdeklarationerna
upptaga ett vid förhandenvarande omständigheter normalt
pris och ej ett pris, som av ett eller annat skäl understiger det normala.
Första stycket i 80 § kommittéförslaget synes mig icke giva ett klart
uttryck åt vad kommittén avsett. Det synes böra ersättas med ett
mera summariskt stadgande, under det frågan i stället erhåller en utförligare
behandling i anvisningarna. Fn bestämmelse, att rotvärdet skall
beräknas efter ortens pris vid avverkningstillfället, motsvarar nu gällande
bestämmelse och torde innebära ett sammanfattande uttryck för de olika
specialfall, som nu finnas i kommittéförslagets 80 § och anvisningarna till
densamma.
Någon närmare motivering till anvisningen i dess nya avfattning synes
0-j erforderlig. Det torde dock böra framhallas, att det virkespris,
vilket man vid den nya accisen skall söka finna, är, på sätt framgår av
kommitténs motivering, ett annat och något högre än det pris, vartill
aceistaxering sker enligt gällande lagstiftning, i det för närvarande vissa
s. k. allmänna omkostnader få avdragas, vilket däremot ej far ske enligt
föreliggande förslag.
6 §.
6 § har ingen motsvarighet i kommittéförslaget. Den betingas därav,
att, av skäl som senare komma att angivas, församlingar, skoldistrikt
m. fl. skola äga själva utdebitera skogsaccis.
7 §.
7 § första och andra styckena äro lika lydande med kommittéförslagets
81 §. Tredje stycket har sin motsvarighet i kommittéförslagets 98 § i vad
detta avser särskild skogsskatt.
8 och 9 §§.
8 och 9 §§ motsvara kommittéförslagets 82—84 §§ men innebära rätt
väsentliga ändringar i förhållande till nämnda förslag.
Kommunalskattekommittén har tänkt sig, att skogsskatten alltid skulle
utdebiteras av den borgerliga kommunen och ingå till en gemensam fond,
från vilken emellertid församlingar, skoldistrikt otc., som sammanfalla
med kommunen eller utgöra del av densamma, skulle erhålla tillskott för
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 105.
täckande av sina utgifter. Delaktigheten i för året disponerade skogsskatternedel
skulle bestämmas i proportion till respektive kommuners, församlingars
och skoldistrikts skattebehov. Huru det skulle tillgå att konstatera,
vilken del av fonden vardera skulle få använda, framgår ej fullt klart
av författningstexten eller anvisningarna. Det skulle dock alltid ankomma
på kommunalstämman eller kommunalfullmäktige att besluta, huru
mycket de olika slagen av kommuner tillsammans skulle få använda
av fonden. I motiveringen angivas emellertid vissa riktlinjer för huru
kommittén tänkt sig förfarandet i övrigt. Kommunalnämnden skulle
infordra även respektive församlingars och skoldistrikts statförslag och
uppgöra förslag till fördelning av det tillgängliga beloppet. Därefter
skulle de olika staterna fastställas i vanlig ordning. Någon definitiv
fördelning av skogsaccismedlen skulle ej äga rum, förrän detta skett;
denna fördelning skulle ske av kommunalnämnden. Om resultatet av
fördelningen bleve andra accismedelsbelopp än de i staten beräknade, så
skulle detta betraktas på samma sätt som då eljest överskott eller brist å
en inkomsttitel uppstode. Angående sättet för utförande av själva räkneoperationerna
meddelas i anvisningarna ett par exempel.
Den i 82 § av kommittéförslaget omhandlade frågan om den särskilda
skogsskattens belopp har berörts i den allmänna motiveringen.
I avgivna yttranden hava nu förevarande paragrafer i stort sett lämnats
utan anmärkning. Man har dock från några håll påpekat, att paragraferna
till sitt innehåll vore rätt invecklade.
Kammarrätten har erinrat, att kommittén i motiven (sid. 476) lämnat viss
vägledning för den praktiska tillämpningen av 83 och 84 §§, och att det
säkerligen skulle bliva till gagn, om vad sålunda i motiven påpekats utöver
vad lagtext och anvisningar innehölle finge plats i dessa senare.
Såvitt jag kan finna, är kommunalskattekommitténs förslag angående
ordningen för utdebitering av skogsskatt och om olika slags kommuners
rätt att taga dylik i anspråk ej ägnat att läggas till grund för lagstiftning.
Kommittéförslaget skulle till en början förutsätta, att den borgerliga kommunens
stat alltid fastställdes före den kyrkliga kommunens (eventuellt
även särskilt skoldistrikts), vilket åter skulle förutsätta, att kyrkostämma
för statens fastställande alltid ägde rum efter kommunalstämma respektive
kommunalfullmäktiges sammanträde. Eu dylik anordning torde påkalla
en uttrycklig författningsbestämmelse, om vars lämplighet ur övriga synpunkter
jag ej är övertygad och om vilken förslag i detta sammanhang
ej synes böra framläggas. Om det också ordnades så, att kommunalstämma
respektive sammanträde med kommunalfullmäktige hölles först, skulle anordningen
i alla händelser bli otillfredsställande i de mycket vanliga fall, då
enligt kyrkostämmans beslut församlingens skattebehov fixeras till ett
annat belopp än det, med vilken kommunalstämman respektive fullmäktige
räknat för den kyrkliga kommunens del. Ty i dessa fall komme
alltid den kyrkliga kommunens stat att upptaga skogsaccismedel med
Kungl. Maj:ts proposition Nr 105.
13
felaktigt belopp. Ett system, som innebär, att i vissa fall resultatet icke kan
bliva riktigt, synes ej ägnat att befordra en sund kommunal hushållning.
Men kommittéförslaget skulle även medföra direkta orättvisor i alla de fall,
där ej den borgerliga kommunen samt församling och eventuellt särskilt skoldistrikt
sammanfalla. Detta framgår av följande exempel. Två församlingar,
A och B, utgöra en gemensam kommun AB. I församlingen A finnes stor
skogstillgång, i B ingen sådan. Kommunen AB uppbär skogsaccis från
församlingen A, vilken skogsaccis med rätta kommer till användning för
hela kommunen AB:s behov. Men därjämte skola båda församlingarna A
och B var för sig få del av skogsaccisen i förhållande till storleken av
sin utdebitering. Följaktligen får även församlingen B, där ingen skog
finns och därifrån ingen accis betalts, tilldelning av skogsaccismedel från
skogsägaren i församlingen A. Detta innebär påtagligen ett frångående
av principen, att varje kommun för sig utgör ett särskilt beskattningsområde,
inom vilket ingen främmande kommun får upptaga skatt, ett
missförhållande icke blott av stor principiell räckvidd utan även av så stor
praktisk betydelse, att det knappast skulle kunna undgå att väcka förargelse.
I det anförda exemplet skulle församlingen A:s medlemmar ej utan fog
kunna undra över att de överhuvudtaget skulle betala skatt till församlingen
B, men än större undran skulle det väl väcka, att ju större utgifter
församlingen B beslöte, dess större tilldelning skulle den också erhålla
av skogsaccismedlen och dess mindre skulle komma pa A:s lott •—
och mindre ju större sparsamhet församlingen A ådagalade. Ytterligare
kan förtjäna framhållas, att församlingen B aldrig kunde hava lidit den
av det låga repartitionstalet å skogsvärde föranledda minskning i sin årliga
fastighetsbeskattning,som motsvarar den särskilda skogsskatten,skogsaccisen.
Om den borgerliga och den ecklesiastika indelningen korsa varandra,
ett ej alldeles ovanligt fall, synes en lösning efter kommittéförslagets
linjer icke möjlig i den form, att allenast en del av den borgerliga kommunen,
tillika utgörande allenast del av församling, skulle komma i åtnjutande
av den på församlingen belöpande skogsaccisen. Detta skulle nämligen
innebära, att olika utdebiteringsprocent för de allmänna utskylderna skulle
fastställas för olika delar av samma församling, något som enligt gällande
kommunallagar ej går för sig. I stället finge väl skogsaccisen ingå som
andra medel i vederbörande församlings stat, vilket skulle ställa de förut
berörda olägenheterna av kommittéförslaget i ännu bjärtare belysning.
Till yttermera visso måste man ställa sig undrande, huruvida ej kommittéförslaget
i tilliimpningen skulle visa sig svårhanterligt — redan de exempel,
som återfinnas i anvisningarna till förevarande paragrafer, verka rätt
skrämmande, när man betänker, att de skulle tillämpas av de mindre
skolade krafter, som mångenstädes handhava kommunernas ekonomi.
De felaktigheter, som en tillämpning av kommittéförslaget skulle föra
med sig, skulle ej framträda i de vanligaste fallen eller dä den borgerliga
indelningen och den ecklesiastika sammanfalla. Det kunde under
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 105.
dylika förhållanden synas vara skäl att överväga, huruvida ej kommitténs
i och för sig mycket tilltalande tanke att låta kommunalnämnden handhava
skogsaccisfonden skulle kunna genomföras för nämnda fall. Även detta uppslag
synes emellertid stranda på den förut framhållna omöjligheten att
med gällande kommunallagstiftning finna en lämplig anordning för fastställande
av de belopp, kommunen och församlingen var för sig borde erhålla.
Det sätt för lösande av berörda spörsmål, som jag för min del förordar,
ligger mycket nära till hands; det innebär ett tillämpande på detta område
av samma regler, som gälla beträffande kommunalntskylder i allmänhet,
nämligen att varje kommunal bildning får själv besluta om sin
egen utdebitering av skogsaccis, själv handhava sin accisfond och själv besluta
om den omfattning, vari denna skall tagas i anspråk. Det kan ej bestridas,
att detta system icke innebär uteslutande fördelar i förhållande till kommittéförslaget.
Men det är otvivelaktigt rättvist, påtagligt enkelt och lättfattligt
och innebär upprätthållande av den grundsatsen, att varje kommunal
bildning skall handhava sin egen ekonomi. Det författningsmässiga uttrycket
för den av mig förordade principen förefaller betydligt mera tilltalande
än kommittéförslagets invecklade bestämmelser.
En följd av den ståndpunkt, jag sålunda intager, blir den, att förevarande
paragrafer lämpligen böra behandla endast den borgerliga primärkommunens
sätt att utdebitera och använda skogsaccis. Frågan om övriga
kommunbildningars rätt i motsvarande avseende behandlas i 14 §.
Beträffande utdebiteringsprocentens fastställande hade det kunnat ifrågasättas
att lägga denna uppgift på kommunalnämnden, då det här gäller
en ren uträkning. Emellertid har det synts lämpligare att låta kommunalstämma
respektive andra motsvarande representationer fatta beslut. Ty eu
felräkning kan ske, och i dylikt fall synes det vara av vikt, att laga
kraft vinnes åt den uträknade siffran på grundval av ett verkligt beslut.
Det kan visa sig praktiskt att fastställa utdebiteringssiffran redan tidigare
än å hösten, t. ex. å ordinarie vår stämman, på det att laga kraft så tidigt
som möjligt må vinnas åt siffran. Lagen lägger med sin formulering
ej hinder i vägen för en dylik åtgärd.
Vid utdebiteringssiffrans fastställande bör av praktiska skäl jämkning
till jämna femtal ören ske.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande rätt att använda
fondens medel finner jag väl avvägda och innebärande så stor trygghet
för kommunernas stadigvarande tillgång till skogsaccismedel, som det
praktiskt taget torde vara möjligt att åstadkomma.
10 §.
10 § motsvarar 85 § i kommittéförslaget och innebär ingen annan saklig
ändring i detta än dels den, som beror därpå, att reglerna för församlingar
m. fl. kommuner utbrutits, och dels den, att den i 85 § förekommande siffran
Kungl. May.ts proposition Nr 105.
15
10 öre utbytts mot 5 öre, därför att paragrafen inskränkts att avse allenast
den borgerliga primärkommunen.
11 §.
Denna paragraf motsvarar kommittéförslagets 86 §.
12 och 13
12 och 13 §§ hava sin motsvarighet i kommittéförslagets 87 och 99 §§ och
innehålla i sak detsamma som dessa, den sistnämnda i vad den avser särskild
skogsskatt. Dock har det ansetts böra utsägas, att vid eftertaxering
accis skall påföras den skattskyldige med belopp, som genom underlåtenheten
att i rätt ordning deklarera undandragits. Utdebiteringsprocenten för
skogsaccis under det år eftertaxeringen sker skall alltså icke vara avgörande.
14
14 § upptager bestämmelser om rätt för andra än den borgerliga primärkommunen
att upptaga skogsaccis. Med hänsyn till denna skatts karaktär
att utgöra en ersättning för en utbruten del av fastighetsskatten är det
klart, att den rätteligen borde förekomma i alla de fall, där fastighetsskatt
med minskat belopp uttages. På sätt jag förut omnämnt torde dock
någon utdebitering av skogsaccis ej böra ske för tingslag, och beträffandelandstingen
synes den böra ske med något minskat belopp.
Förevarande paragraf'' har delvis sin motsvarighet i 83 § kommittéförslaget.
Enligt nämnda förslag kan det emellertid ej förekomma, att andra
än landskommuner fondera skogsskattemedel — skogsaccis upptages ju
enligt kommittéförslaget överhuvudtaget blott i borgerliga kommuner. När
nu skogsaccis enligt föreliggande förslag skall upptagas även i andra
kommuner, synes även för dessa fondering böra ske, dock med undantag
för municipalsamhällen samt församling eller skoldistrikt, som sammanfaller
med stad eller helt faller inom stads område. Någon fondering av
skogsaccis till landsting ifrågasättes heller icke. Tvekan, huru i detta avseende
bör förfaras, torde kunna råda även för församlingar eller skoldistrikt,
som delvis sammanfalla med städer. Bestämmelse i syfte att
behandla dessa lika med städer har emellertid ansetts mindre lämplig. Om
i dylikt fall allenast mycket ringa skogsaccis förekommer, så torde på
grund av tillämpning av regeln i 10 § fondering ej behöva ifrågakomma.
15 %.
Bestämmelser om debitering etc. av skogsskatt skulle enligt kommittéförslaget
intagas i kommunallagarna. Men därest föreskrifter om skogsaccis
på nu ifrågasatt sätt upptagas i särskild lag, synas nämnda bestämmelser
närmast hava sin plats i denna.
I fråga om debitering etc. av skogsaccis till landsting torde de bestämmelser,
som gälla för landstingsskatt i allmänhet, böra tillämpas. För
16
Kangl. Maj:ts proposition Nr 105.
övrigt synas de nu för skogsaccis gällande bestämmelserna i huvudsak
kunna tillämpas även i framtiden. Denna debitering etc. torde alltid böra
ankomma på den borgerliga kommunen, d. v. s. kommunal-, respektive
municipalnämnd samt drätselkammare, i Stockholm överståthållarämbetet.
Uppbördsstämma synes med hänsyn till att prövningsnämnden stundom
rätt sent avslutar sina arbeten, ej böra äga rum före den 1 november.
Övergångsbestämmelser.
Av kommittéförslagets övergångsbestämmelser till kommunalskattelagen
avse vissa punkter skogsaccis enligt äldre lag. Motsvarighet till dessa
synes böra bär införas.
I punkt 3 av kommittéförslagets övergångsbestämmelser stadgas, att,
om enligt den nya lagen skattepliktigt virke, som enligt äldre lag ej
skolat taxeras till skogsaccis, vid tiden för den nya lagens ikraftträdande
finnes upplagt, detsamma skall deklareras och taxeras till skogsskatt under
det första året av lagens giltighetstid. Denna bestämmelse torde hava sin
betydelse allenast för husbehovsvirke, som enligt äldre lag varit skattefritt
men enligt den nya lagen skulle bliva skattepliktigt. En dylik bestämmelse
synes överflödig. Har virket avverkats under det beskattningsår,
som ligger till grund vid taxeringen år 1928, torde skatteplikt utan
vidare föreligga. I fråga om virke, som avverkats tidigare, synes det
vara riktigast att icke uttaga accis; accisplikt för dylikt virke skulle
dessutom vara av ringa ekonomisk betydelse.
Övriga övergångsbestämmelser innehålla i huvudsak detsamma som
kommittéförslagets motsvarande stadganden.
Departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet utarbetat
förslag till lag om skogsaccis samt hemställer, att detta förslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla, och skall till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
E. Regnér.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.