Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
7
Nr 100.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av § 4 b) i förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor, m. m. (tullfrihet
för personal vid utländsk beskickning m. m.); given Stockholms
slott den 11 februari 1927.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till
1) kungörelse om ändrad lydelse av § 4 b) i förordningen den 9 juni
1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor, samt
2) förordning om ändrad lydelse av 21 § 1 mom. i förordningen den 15
december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Lyberg.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av § 4 b) i förordningen den 9 juni 1911
(nr 80) med tulltaxa för inkommande varor.
Härigenom förordnas, att § 4 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor skall i nedan angivna del erhålla följande
ändrade lydelse:
§ 4.
Tullfrihet åtnjutes, utom för varor, vilka enligt tulltaxan äro fria från
tullavgift, jämväl för:
h) varor, som utländskt, här ackrediterat sändebud eller annan person,
som enligt meddelande från utrikesdepartementet tillhör främmande makts
härvarande beskickning, inför för tjänstebruk eller för eget eller sin familjs
behov; dock att detta medgivande gäller endast person, som icke är svensk
undersåte, och under förutsättning att vederbörande främmande makt medgiver
Sverige motsvarande förmån;
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1927.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
9
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 21 § 1 mom. i förordningen den 15
december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket.
Härigenom förordnas, att 21 § 1 mom. i förordningen den 15 december
1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall erhålla
följande ändrade lydelse:
21 i
1 mom. Utan hinder av vad i 2 § stadgas må färdiga tobaksvaror till
riket införas för Konungens och medlems av det kungl. huset räkning.
Åvenså må den, som eljest enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet
för från utlandet inkommande varor, för eget eller sin familjs behov
införa färdiga tobaksvaror.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1927.
10
Kung!. May.ts proposition Nr 100.
Gällande bestämmelser.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans May.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 februari 1927.
Närvarande:
Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden
Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin,
Almkvist, Lyberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena:
Jag anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts prövning fråga om viss
ändring av § 4 b) i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för
inkommande varor ävensom av 21 § 1 mom. i förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.
Enligt förstnämnda författningsrum åtnjutes tullfrihet för eljest tullpliktiga
varor, som utländska, här ackrediterade sändebud för eget behov
införa. Förbehåll om reciprocitet finnes icke uppställt för tillgodonjutande
av denna förmån. Åt uttrycket »för eget behov» synes vid den praktiska
tillämpningen av tullmyndigheterna hava givits den innebörd, att detsamma avser
införsel jämväl för sändebudets familj ävensom av för tjänsten avsedda varor.
I § 4 c) tulltaxeförordningen stadgas viss tullfrihet även för varor, som
inkomma till främmande makters härvarande "konsulat. Enligt detta författningsrum
må emellertid tullfrihet åtnjutas allenast för vapensköldar, flaggor,
kontorsförnödenheter och andra likartade för tjänsten avsedda föremål, och
medgives tullfrihet allenast beträffande länder, vilka inom eget land tillerkänna
Sverige motsvarande förmån.
Jämlikt av Kungl. Maj:t i administrativ väg meddelade bestämmelser till
förekommande av missbruk av den enligt § 4 tulltaxeförordningen medgivna
tullfrihet, sådana desamma lyda enligt kungörelse den 9 februari 1923 (nr
13), skall för åtnjutande av ovan omförmälda tullfrihet jämlikt § 4 b) och c)
i nämnda förordning iakttagas, att varorna äro adresserade till vederbörande
minister, chargé d’affaires, legation eller konsulat och av adressaten skriftligen
reklameras hos ministern för utrikes ärendena samt av denne hos vederbörande
tullförvaltning, varjämte föreskrivits, bland annat, att tullfrihetsfråga av nu
ifrågavarande natur skall hänskjutas till generaltullstyrelsens prövning, då
frågan synes tullförvaltningen tvistig, ävensom att generaltullstyrelsen skall
för varje kvartal till finansdepartementet insända summariska uppgifter å
de varupartier, som under kvartalet på grund av reklamation, varom nyss
nämnts, tullfritt utlämnats.
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
Av den rätt till tullfrihet, som enligt vad nyss sagts tillkommer utländska,
här ackrediterade sändebud, följa vissa andra förmåner, bestående i dels
befrielse från vissa skatter dels ock rätt att införa vissa varor, för vilka
införselrätten eljest är i allmänt intresse begränsad. Dessa förmåner grunda
sig på föreskrifter i vederbörande författningar av innehåll, att stadgad
skatteplikt eller införselbegränsning icke skall gälla för »den, som enligt
särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet för från utlandet inkommande varor»
eller för vara, för vilken »tullfrihet enligt särskilda bestämmelser» tillgodonjutes.
Sådana föreskrifter återfinnas i följande författningsrum, nämligen:
1 och 2 §§ i förordningen den 2 juni 1922 (nr 261) om särskild skatt å
automobilgummiringar;
1 § i förordningen den 23 maj 1924 (nr 126) om särskild skatt å bensin
och motorsprit;
10 § 4 mom. a) i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning
av rusdrycker;
3 § i förordningen den 1 juni 1923 (nr 141) angående förbud mot införsel
till och försäljning inom riket av exportöl;
3 § 2 mom. a) i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående handel
med skattefri sprit;
7 § a) i förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga
preparat; samt
anm. 2 e) till rubriken nr 197 i tulltaxan (tobak, arbetad: andra slag)
enligt lydelse i kungörelse den 20 juni 1924 (nr 246).
Sistnämnda stadgande ansluter sig till 21 § 1 mom. i förordningen angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, enligt vilket författningsrum
utländska, här ackrediterade sändebud må för eget behov införa färdiga
tobaksvaror.
Genom nyss åberopade kungörelse den 20 juni 1924 blevo tobaksvaror
förklarade tullfria från och med den 1 juli 1924 utom, såvitt nu är i fråga,
för det fall, att varorna till myckenhet utöver viss mindre kvantitet medföras
från utrikes ort av resande, varför således den fria importrätt beträffande
tobaksvaror, som tillkommer de ackrediterade sändebuden, numera
icke innebär någon särskild förmån i tullhänseende, då varorna införas
utan samband med inresa i landet. För sistnämnda fall medför emellertid
den fria importrätten befrielse från den licensavgift, som erlägges för genom
handlande importerade tobaksvaror och som utgöres dels av den å varan
belöpande tobaksskatten, dels av ett belopp, motsvarande vad monopolets
utövare för täckande av sina omkostnader samt vinst pålägger tobaksvara
med samma priskurantpris.
Jämväl i fråga om rusdrycker följer med den fria importen befrielse även
från vissa andra avgifter än tull, i det att för rusdrycker, som sålunda av
ackrediterat sändebud direkt importeras, icke utgå de acciser, som uttagas i
samband med försäljning inom landet av rusdrycker.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
I detta sammanhang må erinras om en i 2 § av förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt utan anknytning till § 4 b) tulltaxeförordningen
meddelad föreskrift därom, att under förutsättning av ömsesidighet
automobil, tillhörig främmande makts härvarande beskickning eller
konsulat tillhörande person, som icke är svensk undersåte, skall vara frikallad
från dylik skatt.
Fråga har nu uppkommit om utsträckning av den för närvarande de
ackrediterade sändebuden tillkommande rätten till tullfrihet att gälla jämväl
viss annan beskickningspersonal ävensom lönade konsuler.
vtnkesde- I skrivelse den 8 maj 1920 till ministern för utrikes ärendena uttalade
sålunda sakkunnige för omorganisation av utrikesdepartementet och Svetiouskommitté
riges representation i utlandet — utrikesdepartementets omorganisationskommitté
att det enligt kommitterades mening borde tagas under övervägande,
huruvida icke den förmån av tullfrihet, som tillkomme beskickningscheferna,
borde utsträckas att, under förutsättning av ömsesidighet,
gälla samtliga främmande diplomatiska tjänstemän och lönade konsuler.
Såsom skäl härför anförde de kommitterade:
Under senare tid hade allt oftare i utlandet gjort sig gällande en tendens
att utsträcka tullfriheten till alla diplomatiska tjänstemän och lönade konsuler.
Kommitterade kunde ej heller för sin del finna annat än i och för
sig rimligt, att staten under förutsättning av ömsesidighet avstode från att
upptaga tullavgifter av de personer, som tillhörde en av främmande makt
utsänd representation. Då det rörde sig om en så begränsad personkrets
som den nu ifrågavarande syntes blott ringa praktisk betydelse kunna tillmätas
de statsekonomiska skäl, som i allmänhet föranlett införandet av tullsystem.
Vid sådant förhållande syntes själva principen om tulltvångets behövlighet
icke kunna utgöra hinder för att inom de av kommitterade ifrågasatta
gränser medgiva tullfrihet i överensstämmelse med den uppenbara
önskvärdheten av att staten så långt möjligt underlättade förhållandena för
dem, som av främmande makt utsänts till tjänst för det ömsesidiga intresset
av officiella förbindelser mellan staterna.
Vidare hava olika främmande beskickningar i Stockholm vid upprepade
tillfällen riktat framställningar till utrikesdepartementet om vidtagande av
åtgärder för beredande av tullfrihet, varom nu är fråga, även åt andra
heskickningsmedlemmar än beskickningscheferna.
I skrivelse den 17 december 1926 till ministern för utrikes ärendena
har slutligen ministern i Berlin E. af Wirsén gjort framställning i förevarande
ämne, varvid överlämnats ett exemplar av det utav tyska finansministeriet
utgivna »Reichszollblatt» av den 11 februari 1926, innehållande
de i Tyskland gällande bestämmelserna beträffande tullfrihet för
utländsk beskickningspersonal. Dessa bestämmelser innefatta jämväl en utförlig
redogörelse för frågan, gentemot vilka främmande makter ävensom i
vilken utsträckning Tyskland medgiver dylik tullfrihet. Då de tyska be
-
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
stämmelserna vila på principen om ömsesidighet såsom villkor för rätten
till tullfrihet, giva desamma sålunda vid handen, att de angivna främmande
makterna — i allt fall under förutsättning av reciprocitet — för sin del
medgiva åtminstone i stort sett motsvarande förmån.
Enligt ifrågavarande bestämmelser åtnjuta samtliga beskickning schef er i
Tyskland allmän tullfrihet.
Legationsråd, legationssekreterare och attachéer — militär- och marinattachéer
utom i ett fall inbegripna — åtnjuta samma obegränsade tullfrihet
som beskickningschefen, därest de tillhöra någon av följande staters beskickning,
nämligen Afghanistan, Amerikas förenta stater, Argentina, Bolivia,
Brasilien, Chile (militär- och marinattachéer undantagna,), Costarica, Danmark,
Ecuador, Egypten, Estland, Honduras, Italien, Japan, Jugoslavien,
Kina,’ Lettland, Lithauen, Mexico, Nederländerna, Nicaragua, Norge, Panama,
Persien, Peru, Polen (med viss- begränsning), Rumänien, Salvador, Slam,
Sovjet-Ryssland, Spanien, Ungern och Venezuela.
Legationsråd, legationssekreterare och attachéer, tillhörande Sveriges
beskickning i Berlin, åtnjuta däremot tullfrihet allenast för varor, som
införas vid inflyttningen i Tyskland. Sådan begränsad tullfrihet är stadgad
jämväl beträffande vissa andra stater, nämligen Bulgarien, Cuba, Dominikanska
republiken, Finland, Frankrike, Grekland, Paraguay, Portugal,
Schweiz, Storbritannien (inklusive Indien och biländer m. m.) samt Österrike
ävensom för Chiles militär- och marinattachéer.
Gentemot samtliga övriga främmande stater med undantag av Guatemala
och Turkiet — beträffande vilka länder enligt ifrågavarande tyska bestämmelser
tullfrihet icke i någon mån tillkommer annan än beskickningschefen
— medgiver Tyskland åt legationsråd, legationssekreterare och
attachéer tullfrihet dels för varor, som införas vid inflyttning i landet,
och dels för kläder (även tvättkläder).
Åt annan beskickningspersonal än nu nämnts medgiver Tyskland, enligt
vad förenämnda bestämmelser utvisa, tullfrihet allenast beträffande ett
fåtal stater.
I de fall, då tullfrihet åtnjutes enligt de tyska bestämmelserna, omfattar
förmånen i regel även varor, som införas för vederbörandes familjemedlemmar.
Undantag är stadgat allenast i fråga om Sverige och Uruguay.
Det svenska sändebudets familjemedlemmar medgives nämligen enligt
ifrågavarande bestämmelser tullfrihet endast för varor, som införas vid ankomsten
till Tyskland.
Orsaken till den undantagsställning, Sverige således intager i sistberörda
hänseende, är givetvis att söka i avfattningen av de svenska bestämmelserna
i § 4 b) tulltaxeförordningen, vilka såsom av den föregående redogörelsen
framgår visserligen i praktiken givas sådan tolkning, att desamma
avse införsel även för sändebudets familjemedlemmar, men som enligt
ordalagen begränsa tullfriheten till varor, inkommande för sändebudets
»eget behov». Under framhållande härav har minister af Wirsén jämväl
Tull- och
traktatkommittén.
Kontroll
styrelsen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
ifrågasatt ett förtydligande av den svenska författningstexten på denna
punkt.
I detta sammanhang ber jag få erinra därom, att den tullfrihet för vid
inflyttningen till Tyskland införda varor, som Tyskland, enligt vad av det
föregående framgår, medgiver svenska legationsråd, legationssekreterare
och attachéer, i de svenska tullförfattningarna icke har annan motsvarighet
än den tullfrihet, som i § 4 m) tulltaxeförordningen finnes stadgad
för inflyttande personers tillhörigheter i allmänhet.
I anledning av remiss å utrikesdepartementets omorganisationskommittés
nyssberörda framställning hava utlåtanden avgivits av tull- och
traktatkommittén, efter inhämtande av yttranden från kontrollstyrelsen
och aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, den 5 juni 1924 samt av generaltullstyrelsen
den 25 april 1925.
Tull- och traktatkommittén anförde, att kommittén för sin del ansåge,
att hinder ur principiell eller ekonomisk synpunkt icke borde möta mot
en utsträckning, under förutsättning av reciprocitet, av den rätt till tullfri
införsel av eljest tullpliktiga och för eget behov avsedda varor, som för
närvarande tillkomme endast de utländska, här ackrediterade sändebuden,
till att gälla samtliga övriga främmande diplomatiska tjänstemän. Erforderlig
kontroll över rättighetens utövande syntes kommittén lämpligen
kunna vinnas genom stadgande därom, att vederbörande beskickningschef
skulle hava att för beskickningens samtliga medlemmar verkställa sådan
skriftlig reklamation, som nu vore föreskriven i fråga om varor, inkommande
till de ackrediterade sändebuden.
Beträffande den ifrågasatta utvidgningen av de främmande lönade konsulernas
rätt till tullfrihet yttrade kommittén, att, såvitt kommittén kunde
bedöma, en sådan utvidgad tullfrihet icke vore påkallad av alldeles samma
hänsyn eller i samma grad som då fråga vore om diplomatiska tjänstemän.
Då härtill komme, att de betänkligheter, som givetvis kunde anföras
mot överhuvud varje utvidgning av den nu medgivna tullfriheten, framträdde
starkare beträffande de lönade konsulerna än med avseende å de
diplomatiska tjänstemännen, funne sig kommittén icke kunna förorda en
utvidgning av de främmande lönade konsulernas rätt till tullfri varuinförsel.
Kontrollstyrelsen har i berörda till tull- och traktatkommittén avgivna
yttrande anfört i huvudsak följande:
De betänkligheter, som den ifrågasatta utsträckningen av rätten till tullfri
införsel kunde vara ägnade att framkalla, riktade sig ur kontrollstyrelsens
synpunkt ej mot tullfriheten i och för sig. Då det antal personer, som
skulle komma i åtnjutande av densamma, bleve åtminstone relativt sett
ganska litet, syntes, såsom ock framhållits av utrikesdepartementets omorga
-
15
Kun c/1. Maj:ts proposition Nr 100.
nisationskommitté, de invändningar av statsekonomi natur, som skulle
kunna riktas mot densamma, ej böra tillmätas någon större betydelse. Kontrollstyrelsens
betänkligheter knöte sig fastmer till den fria importrätt av
särskilt rusdrycker, vilken skulle bliva en följd av tullfriheten. Den fria
importrätten beträffande rusdrycker satte de personer, som åtnjöte densamma,
i stånd att förskaffa sig obegränsade kvantiteter av varor, som övriga i
landet boende endast kunde erhålla efter i föreskriven ordning företagen
prövning och särskilt beträffande spritdrycker allenast i strängt begränsade
kvantiteter. Från principiell synpunkt innebure sålunda den fria importrätten
ett bestämt avsteg från grundtankarna i nu gällande rusdryckslagstiftning.
Vid sådant förhållande borde uppenbarligen mycket starka motiv
föreligga, för att denna rätt skulle medgivas några, som för närvarande ej
åtnjöte densamma.
Dylika motiv kunde enligt kontrollstyrelsens mening möjligen anses föreligga
i fråga om utländska diplomatiska tjänstemän och lönade konsuler på
grund av den särskilda ställning dessa i allmänhet intoge. För deras vidkommande
ansåge sig kontrollstyrelsen sålunda sakna anledning att direkt
avstyrka den ifrågasatta utsträckningen av tullfriheten och dess följd den
fria importrätten, därest tull- och traktatkommittén funne densamma i allmänhet
önskvärd. Utsträckningen av importrätten borde dock begränsas att
avse endast utländska undersåtar.
Efter att hava erinrat, hurusom den licensavgift, som utginge för av
handlande importerade tohaksvaror, delvis tillfölle monopolets utövare,
under det att statsverket ensamt erhölle hela den tullavgift, som erlades
för av resande införd tobaksvara, har aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
i sitt förenämnda, den 2 december 1921 dagtecknade yttrande anfört
bl. a. följande:
Därest den utländska här ackrediterade sändebud för närvarande tillkommande
rätten att för eget behov avgiftsfritt införa färdiga tobaksvaror utsträcktes
till att gälla alla utländska diplomatiska tjänstemän samt lönade
konsuler, komme detta icke att vid personlig inresa medföra ekonomiskt
men för tobaksmonopolet, utan bleve det allenast statsverket, som för sådant
fall erhölle lägre tullinkomst. Att den s. k. resandetullen för tobaksvaror
icke gärna kunde jämställas med för andra varor utgående tullavgifter, syntes
emellertid vara påtagligt. Tullavgiften avsåge ju att i detta fall även delvis
motsvara eu för alla importerade tobaksvaror utgående licensavgift.
Om tobaksvaror skulle få avgiftsfritt införas av i Sverige vistande utländsk
diplomatisk tjänsteman eller lönad konsul, komme emellertid tobaksmonopolet
att undandragas licensavgift och således lida ekonomisk förlust.
Storleken av sådan förlust läte sig givetvis icke på förhand beräkna. Även
om det i detta sammanhang icke syntes kunna tillmätas avsevärd betydelse,
måste det självfallet även vara av intresse för tobaksmonopolet, i synnerhet
för det dåvarande, att möjligheten att importera tobaksvaror icke underlättades,
dä ju detta på ett menligt sätt måste inverka på möjligheterna för
tobaksmonopolet att bereda sin arbetarestam tillräckliga arbetstillfällen.
Om tobaksmonopolet likväl icke ansåge sig böra hemställa om avslag å
denna del av den utav utrikesdepartementets omorganisationskommitté gjorda
framställningen, berodde detta på att — såsom i framställningen erinrats —
det kunde vara lämpligt, att staten under förutsättning av ömsesidighet av
-
Aktiebolaget
Svenska
tobaksmonopolet.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
stode från att upptaga tullavgifter av de personer, som tillhörde av en frammande
makt utsänd representation.
Då emellertid rätten att få avgiftsfritt införa tobaksvaror måste anses
vara av jämförelsevis stor ekonomisk betydelse för personen i fråga samt
„en ,även vore av ekonomisk vikt för tobaksmonopolet, syntes det kunna
ltragasättas, huruvida icke rättigheten i möjligaste mån borde inskränkas
till att omfatta allenast vissa högre diplomatiska tjänstemän.
Därest framställningen skulle vinna bifall, erfordrades en ändring av 21
1 mom. i tobaksmonopolförordningen.
General- Generaltullstyrelsen har i sitt i ämnet avgivna utlåtande förklarat sig i
tullstyrelsen, princip icke hava funnit anledning till erinran mot den utsträckning av
rätten till tullfrihet för de diplomatiska tjänstemännen, som tull- och
traktatkommittén ifrågasatt, samt i anslutning härtill anfört bland annat
följande:
, DJet Xl}}e emellertid synas styrelsen, som om ifrågavarande förmån icke
borde tillkomma andra beskickningstjänstemän än sådana, vilka vore utländska
undersåtar. En liknande inskränkning gällde enligt 2 & i förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt. Styrelsen förutsatte, att utrikesdepartementet
lämnade styrelsen underrättelse angående omfattningen av den
tullfrihet, som enligt främmande länders lagstiftning vore medgiven tjänsteman
vid svenska beskickningar utomlands, ävensom i sinom tid om de förändringar
därutinnan, som kunde komma att inträda.
Beträffande kontrollens anordnande anför generaltullstyrelsen följande:
Styrelm ansåge av praktiska skäl det nuvarande systemet för verkställande
av reklamation hos ministern för utrikes ärendena, eller att
adressaten sjalv ombesörjde sådan, böra bibehållas. Den kontroll mot missbruk
av den för beskickningspersonal utvidgade rätten till tullfrihet, som
tull- och traktatkommittén trott vara att ernå genom föreskrift, att reklamationen
lor till beskickmngsmedlemmar inkommande varor städse skulle utfärdas
av beskickningschefen, syntes styrelsen hellre böra på ett för vederbörande
mindre besvärande sätt åstadkommas genom föreskrift, att i varje
tall, da tullfrihet åstundades av beskickning tillhörande annan person än
beskickningschefen, reklamationshandlingen skulle företes för denne, som
hade att a handlingen göra anteckning om uppvisandet. Sådan anteckning
borde sedan lämpligen omförmälas i den för tullförvaltningen avsedda reklamationshandlingen.
I fråga om de främmande lönade konsulerna anför generaltullstyrelsen,
att det icke syntes styrelsen lämpligen höra förekomma att, såsom utrikesdepartementets
omorganisationskommitté föreslagit, tillerkänna dessa allmän
rätt till tullfrihet, detta desto mindre som, efter vad upplyst blivit, enligt
utomlands gällande bestämmelser konsuler och konsulära tjänstemän i regel
åtnjöte en mycket begränsad tullfrihet.
Departements- I likhet med tull- och traktatkommittén samt generaltullstyrelsen och av
chefen. skäl som ay dessa anförts anger jag ea utvidgning av rutten till tullfrihet
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 100.
icke vara påkallad i fråga om de främmande lönade konsulerna. I avseende
å dessa finner jag mig sålunda icke böra förorda någon ändring av nu
gällande bestämmelser.
Vidkommande de främmande diplomatiska tjänstemännen hava nuvarande
bestämmelser på grund av sin restriktiva natur visat sig medföra olägenheter.
Med den utveckling mot vidsträcktare tullfrihet för dylika tjänstemän på
basis av reciprocitetsprincipen, som försiggått i utlandet, hava dessa olägenheter
blivit alltmer framträdande. Det redan i och för sig mindre tilltalande
förhållandet, att gällande föreskrifter lägga hinder i vägen för beviljande åt
härvarande främmande beskickningar av de lättnader i förevarande hänseende,
som medgivas dem i ett flertal andra länder, medför å andra sidan på grund
av reciprocitetsprincipens allt allmännare tillämpning, att tjänstemännen vid
våra egna beskickningar i utlandet i stor utsträckning underkastas en motsvarande
sämre behandling och därigenom gå miste om en förmån, av vilken
flertalet av deras kolleger kommer i åtnjutande. Denna synpunkt måste
anses isynnerhet värd beaktande i fråga om sådana länder, där beskickningstjänstemännen
på grund av särskilda förhållanden äro nödsakade att
till stor del förse sig med livsförnödenheter från hemlandet. På nu anförda
grunder och då — därest vederbörlig kontroll utövas — en utvidgning av
rätten till tullfrihet för ernående av större överensstämmelse med de i utlandet
i allmänhet gällande bestämmelser icke torde medföra någon olägenhet
samt ur statsfinansiell synpunkt icke kan vara av nämnvärd betydelse,
anser jag mig böra tillstyrka en dylik utvidgning. Rätten till tullfrihet
synes mig sålunda böra utsträckas att gälla, förutom ackrediterat sändebud,
även annan person, som enligt från utrikesdepartementet till tullverket lämnat
meddelande tillhör främmande makts härvarande beskickning. Såsom förutsättning
för åtnjutande av tullfrihet torde böra uppställas fordran på reciprocitet,
och synes, på sätt bland annat generaltullstyrelsen föreslagit, förmånen
i fråga icke böra tillgodokomma andra än utländska undersåtar. Med hänsyn
bland annat till vad ministern i Berlin i sin förut omnämnda skrivelse
därutinnan anfört synes mig tillika i sammanhang med den ändring av § 4 b)
tulltaxeförordningen, som betingas av en utvidgning av författningsrummets
giltighet i nyss angivna avseende, sådan jämkning böra vidtagas i författningstexten,
att därav otvetydigt framgår, att rätten till tullfrihet avser
jämväl varor, som införas för vederbörandes familj, ävensom för tjänsten
avsedda varor. I enlighet med min sålunda angivna uppfattning har jag
på grundval av utav generaltullstyrelsen uppgjort förslag låtit utarbeta
förslag till kungörelse om ändring av § 4 b) tulltaxeförordningen. Därest
detta vinner Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande, är det min avsikt
att senare framlägga förslag till därav betingade ändringar i de av Kungl.
Maj:t utfärdade kontrollföreskrifterna.
Beträffande härefter de särskilda förmåner — befrielse från vissa skatter
och undantag i vissa fall från eljest gällande importförbud — som enligt vad
av den förut lämnade redogörelsen framgår äro förknippade med rätten till
ftihang till riksdagens protokoll 1997. 1 samt. HS höft f.Vr 99 — 100.) 9
18
Kungl. Maj:ls proposition Nr 100.
tullfrihet, synas enahanda skäl, som föranlett beviljandet av nämnda förmåner
åt de ackrediterade sändebuden, i stort sett kunna åberopas för beviljande
av ifrågavarande förmåner även åt de personer, som genom den av
mig föreslagna ändringen av § 4 b) tnlltaxeförordningen skulle komma i
åtnjutande av tullfrihet. Överensstämmelse mellan rätten till tullfrihet och
övriga här avsedda förmåner torde för övrigt få anses hava varit åsyftad
vid tillkomsten av ifrågavarande författningar. På grund härav och av
enahanda skäl, som av mig nyss åberopats för en utvidgning av omförmälda
rätt till tullfrihet, synas mig dessa särskilda förmåner böra tillgodokomma
även de personer, som bliva delaktiga av den av mig föreslagna utvidgningen
av rätten till tullfrihet.
För ernående av den överensstämmelse mellan rätten till tullfrihet och
övriga omförmälda förmåner, som jag sålunda ansett mig böra förorda, tarvas
i regel icke någon författningsändring. Den nuvarande avfattningen av hithörande
bestämmelser är nämligen i allmänhet sådan, att ifrågavarande föi''-måner bliva automatiskt tillförda de personer, som beröras av utvidgningen
av rätten till tullfrihet. Endast i fråga om det av mig förut återgivna stadgandet
i 21 § 1 mom. i 1914 års tobaksmonopolförordning synes en författningsändring
påkallad, och har jag låtit upprätta förslag till förordning om
erforderlig ändring av nämnda författningsrum.
De blivande författningarna i ämnet torde böra träda i kraft den 1 juli 1927,
Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till dels kungörelse
om ändrad lydelse av § 4 b) i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80)
med tulltaxa för inkommande varor dels ock förordning om ändrad lydelse
av 21 § 1 mom. i förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket samt hemställer, att Kungl. Majrt
måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet l.
Giga Gjörloff.
Stockholm, Isaac Murens’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1027.