Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1927 kl. 5 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i
anledning av väckt motion, I: 160, om utredning angående
införande av ändamålsenligare taxor och utarbetande
av en plan för en rationell kraftförsäljningspolitik
vid statens kraftverk m. m.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion nr 160 hava herr hunden m. fl. anhållit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville dels anhålla om en skyndsam och opartisk utredning angående
införande av ändamålsenligare taxor och utarbetande av plan för en
rationell kraftförsäljningspolitik vid statens kraftverk, dels ock, i avvaktan på
sådan utredning, anhålla om införandet av en maximaltaxa, som garanterar
statens kraftverk en viss inkomst för den levererade kraften men på samma
gång möjliggör en, särskilt för landsbygden, ekonomisk utvinning av denna
kraft inom olika förbrukningsområden.
Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har fått del av yttranden, som över en likalydande motion i andra
kammaren, nr 255, inhämtats av andra kammarens fjärde tillfälliga utskott
från vattenfallsstyrelsen och kommerskollegium, varande dessa yttranden såsom
bilagor fogade vid detta utlåtande.
I motionen göres gällande, att riktlinjerna för en rationell kraftförsäljningspolitik
måste vara: en skälig förräntning av det nedlagda kapitalet och en
ständig, oavlåtlig strävan mot billigare kraftpriser, som möjliggöra en ekonomisk
användning av vattenkraften inom allt vidare områden. I dessa avseenden
anses tydligen vattenfallsstyrelsens krafttaxepolitik icke hava hållit måtten.
Därjämte riktas kritik mot den utredning, som den 5 februari 1925 framlagts
av 1924 års taxekommitté. Vidare uppdragas riktlinjerna för en ny utredning,
som motionärerna anse bör komma till stånd. Slutligen föreslå motionärerna,
att i avvaktan på denna utrednings resultat en maximaltaxa av angiven
art införes.
Vad först angår motionärernas hemställan om ett omedelbart införande av
viss maximaltaxa, som enligt motiveringen skulle införas vid sidan av den av
vattenfallsstyrelsen nu tillämpade krafttaxan med valfrihet för abonnenterna
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 12 samt. 2 avd. 5 höft. (Nr 8.)
Motionen.
Yttranden.
Utskottet.
1
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
mellan dessa taxor, må framhållas, att detta förslag stöder sig på vissa i en
till motionen fogad P. M. utförda beräkningar. Av vattenfallsstyrelsens granskning
av denna P. M. framgår emellertid, att däri framlagda beräkningar icke
äro hållbara. På grundval av en dylik utredning kan utskottet givetvis ej förorda
införandet av en ny taxeform. Motionärernas hemställan i denna del
har även avstyrkts förutom av vattenfallsstyrelsen jämväl av kommerskollegium.
Med avseende på förslaget om utredning angående ändamålsenligare taxor
och plan för en rationell kraftförsäljningspolitik vid statens kraftverk får utskottet
till en början erinra, att hithörande frågor så sent som åren 1924—1925
varit föremål för en ingående utredning av den s. k. taxekommittén. Att
motionärerna det oaktat nu påyrka ny utredning i frågan beror därpå, att
taxekommitténs utredningar enligt motionärernas förmenande icke äro tillfredsställande
och uttömmande. Till stöd för detta påstående åberopas ovannämnda
P. M. med därtill hörande bilagor. Med hänsyn till vad ovan framhållits rörande
denna P. M. kan utskottet emellertid ej tillmäta den vitsord gentemot
taxekommitténs officiellt framlagda betänkande och vattenfallsstyrelsens under
ämbetsmannaansvar avgivna yttrande i frågan.
Nu har visserligen kommerskollegium, som tillstyrkt den ifrågasatta utredningen,
beträffande taxekommitténs betänkande anfört, att en komplettering i
vissa avseenden av det däri framlagda utredningsmaterialet vore önskvärd, vilken
komplettering ansetts lämpligen böra verkställas av vattenfallsstyrelsen.
Dylik komplettering har emellertid, så långt vattenfallsstyrelsen funnit det
möjligt med hänsyn till statens kraftverks ställning som affärsdrivande verk,
numera redan lämnats i de till nämnda styrelses yttrande över den föreliggande
motionen fogade bilagor.
Här må nämnas, att kommerskollegium, sedan det tagit del av vattenfallsstyrelsens
yttrande i frågan, i skrivelse till andra kammarens utskott
modifierat sitt uttalande i nu förevarande avseende. I denna skrivelse, varav
utskottet jämväl fått del, har sålunda meddelats, att — därest kommerskollegium
vid avgivande av sitt yttrande över motionen ägt kännedom
om vattenfallsstyrelsens till utskottet lämnade uppgifter — dess uttalande i
tredje stycket å sid. 29 skulle hava erhållit följande avfattning: ”Av taxekommitténs
betänkande synes man ej kunna sluta sig till i vad mån beräkningen
beträffande självkostnaden vid kraftverk och sekundärstationer av kraft till
skilda konsumentkategorier varit föremål för kommitténs granskning och vilka
synpunkter, som därvid anlagts. Kommittén har i allt fall synbarligen funnit,
att det ej kunnat utfinnas någon lämplig form för att i utredningen närmare
framlägga dithörande överväganden. För vattenfallsstyrelsen torde det erbjuda
föga svårighet eller besvär att på tillfredsställande sätt klarlägga dessa
spörsmål och påvisa de skäl, som ligga till grund för den av statens kraftverk
tillämpade taxepolitiken. ’ ’
Taxekommittén förordade för landsbygdsdistributionen den taxeform, rabattaxa,
som vattenfallsstyrelsen numera tillämpar för nämnda distribution.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
3
Den föreslog samtidigt i syfte att nedbringa den s. k. bygdenätsavgiften, vilken
torde vara den avgift, som kännes mest tryckande för abonnenterna, en avskrivning
av statens kraftverks bokförda bygdenätskapital med 4 milj. kronor.
Frågan om dylik avskrivning har emellertid ännu icke på grund av statsfinansiella
skäl kunnat upptagas till prövning. Utskottet finner det för sin del
principiellt oriktigt att så kort tid efter det en statlig utredning av frågan
slutförts och innan däri framlagda förslag blivit slutgiltigt prövade av statsmakterna
framställa krav på en ny utredning i samma ämne.
Vad själva den föreliggande sakfrågan angår torde icke råda någon meningsskiljaktighet
ifråga om betydelsen av väl avvägda taxor å elektrisk kraft för
jordbruket. Statsmakterna hava även vid olika tillfällen givit uttryck för önskvärdheten
av att landsbygdens elektrifiering främjas, vilket ej torde vara möjligt
utan tillämpning av en rationell kraftförsäljningspolitik. Vattenfallsstyrelsen
har också för sin del förklarat, att den delar och städse delat motionärernas
mening, att man med skälig förräntning av styrelsens kapital skall sträva efter
att leverera kraften så billigt som möjligt. Styrelsens taxor för landsbygdsdistributionen
hava jämväl under de senare åren successivt sänkts och fr. o. m.
år 1928 komma, enligt vad som offentliggjorts, ytterligare sänkningar att genomföras.
En bidragande orsak till att så kunnat ske är den, att prisförhöjningar
vidtagits i samband med utlöpandet av äldre leveranskontrakt med lägre
avgifter än som tillämpas för nya kraftleveranser, varigenom en utjämning kunnat
äga rum. Vattenfallsstyrelsen har förklarat, att den alltjämt skall söka
åstadkomma den utjämning, som på dylikt sätt kan åvägabringas.
Nu berörda omständigheter hava varit en kraftigt bidragande orsak till att
utskottet ansett sig böra avstyrka motionen jämväl i vad den avser en förnyad
utredning av här förevarande spörsmål. Utskottet förutsätter därvid, att från
vattenfallsstyrelsens sida intet kommer att underlåtas beträffande ett tillmötesgående
av berättigade krav på ytterligare sänkning av krafttaxorna för landsbygdsdistributionen,
och har utskottet vid sådant förhållande saknat anledning
att ingå på frågan, huruvida den av vattenfallsstyrelsen tidigare tillämpade
kraftförsäljningspolitiken varit den i allo lämpligaste.
Med stöd av vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 maj 1927.
På utskottets vägnar:
IVAR ÖSTERSTRÖM.
Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Österström, Julin, Larsén,
Henrik Andersson, Östergren, Alexander Nilsson.
Utskottet.
4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Reservation
av herrar Henrik Andersson och Alexander Nilsson, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort erhålla följande lydelse:
Utskottet finner, att vissa av motionärernas erinringar rörande taxekommitténs
utredning av vattenfallsstyrelsens självkostnader för landsbygds ■
distributionen äro befogade. De invändningar, som däremot gjorts av
vattenfallsstyrelsen, synas ej övertygande. Så saknas utredning rörande
självkostnaden för den vid kraftverken producerade kraften och denna
kostnads skäliga fördelning på de olika kategorierna förbrukare. Nu
har det meddelats utskottet, att vattenfallsstyrelsen anser, att ett offentliggörande
av kraftverkens verkliga självkostnader vid produktionsorterna och
därav betingade taxor skulle menligt inverka på styrelsens affärsverksamhet.
Utskottet finner emellertid ej bärande skäl förebragta för att statens kraftverk
i detta hänseende skulle undandragas den allmänna kontroll, som andra statens
af färsdrivande verk, närmast statens järnvägar, äro underkastade. Det synes
utskottet, att en granskning av dessa självkostnaders storlek och av de grunder,
efter vilka de fördelas, äro av fundamental betydelse för i motionen avhandlade
spörsmåls klarläggande.
Vid en utredning synes böra särskilt skänkas beaktande åt de riktlinjer för
statens medverkan till landsbygdens elektrifiering, som avgåvos i riksdagens
skrivelse nr 302 år 1917 liksom i vattenfallsstyrelsens yttrande, bilagt jordbruksutskottets
utlåtande nr 64 samma år. Av däri gjorda uttalanden torde framgå,
att vid landsbygdselektrifieringens igångsättning 1917 de statliga affärsintressena
skulle underordnas nationalekonomiska och allmänt sociala synpunkter.
När riksdagen i sin förutnämnda skrivelse gick in för att genom statsmakternas
försorg även sådana delar av landsbygden skulle elektrifieras, ”där elektrifieringen
ej kunde förväntas ge ett i statsekonomiskt hänseende gynnsamt resultat”,
så kunde därmed ej rimligtvis avses, att den för elektrifiering relativt
gynnsamt belägna landsbygden skulle utom sina egna stora elektrifieringskostnader
bära jämväl överkostnaden för sådan av nationalekonomiska och sociala
skäl betingad elektrifiering, som i riksdagens skrivelse angives.
Utskottet delar kommerskollegii åsikt, att de taxor och villkor i övrigt, enligt
vilka elektrisk energi kan erhållas från statens kraftverk, för en stor del av
allmänheten har en betydelse fullt jämförlig med den, som taxor och tariffer
för den statliga järnvägs- och postbefordran m. m. kunna tillmätas, och synes
det utskottet vara av en viss betydelse, om den statliga kraftproduktionen och
statens kraftförsäljningspolitik underkastades utredning och granskning såsom
kommcrskollegium förordar.
Utskottet har ej förbisett, att frågan om de av statens kraftverk tillämpade
landsbygdstaxorna varit föremål för en år 1924 igångsatt utredning, men ut
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 5
skottet anser, att frågan då ej togs npp så från grunden, som varit önskligt,
liksom att av utskottet härovan påpekade utgångspunkter för statens medverkan
till landsbygdselektrifieringen därvid ej blivit tillbörligt beaktade.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen
i anledning av hr Lundells m. fl. förevarande motion ville i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
skyndsamt låta verkställa utredning angående införande av
ändamålsenliga taxor och utarbetande av plan för en rationell
kraftförsäljningspolitik vid statens kraftverk beträffande
landsbygden.
6
Första kammarens andra tillfällig a utskotts utlåtande Nr 8.
Bilaga 1.
Till
Riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott.
Kungl. Maj :t har genom nådig remiss den 4 februari anmodat Vattenfallsstyrelsen
att till Eder avgiva yttrande angående en inom andra kammaren väckt
motion n:r 255 angående taxorna vid statens kraftverk m. m. Till åtlydnad
därav får Vattenfallsstyrelsen överlämna vidlagda av dess kraftverksbyrå uppsatta
yttrande, till vilket Styrelsen får hänvisa, och i vars slutledningar Styrelsen
till alla delar instämmer.
I yttrandet hava i alla väsentliga punkter vederlagts de påståenden och de
beräkningar, som återfinnas i den motionen bilagda P. M., på vilken motionärerna
stött sig. Emellertid äro jämväl flera andra där förekommande detaljuppgifter
felaktiga och beroende på missuppfattning. Styrelsen anser emellertid
dessa senare detaljer vara av mindre betydenhet gentemot de i kraftverksbyråns
yttrande behandlade, och därför kunna de i detta sammanhang lämnas
åsido. I yttrandet hava jämväl de spörsmål i huvudsak besvarats, vilka sammanfattats
i själva motionen.
Vattenfallsstyrelsen vill i detta sammanhang ännu en gång betona, att hithörande
frågor så sent som åren 1924—25 varit föremål för en ingående utredning
av den s. k. taxekommittén, vilken bland sina ledamöter räknade personer
med verklig sakkunskap på området. Vid sådant förhållande måste Vattenfallsstyrelsen,
som allt fortfarande kommer att så vitt möjligt tillgodose lantbrukets
intresse av att erhålla elektrisk energi till skäligt pris, finna det fullständigt
överflödigt att nu begära en ytterligare utredning i ärendet.
Vattenfallsstyrelsen måste dessutom på det bestämdaste avstyrka motionärernas
förslag att utan vidare införa en annan taxa än den, som Styrelsen tillämpar,
och vars uppställning taxekommittén jämväl funnit ändamålsenligast.
I detta ärendes handläggning hava Styrelsens samtliga ledamöter deltagit.
Stockholm den 12 mars 1927.
F. V. Hansen.
W. Borgquist.
Bilaga 2.
Tjänstememorial.
Angående motion nr 255 till riksdagens andra kammare rörande taxorna vid
statens kraftverk m. m.
Behovet av låga kraftpris.
Inledningsvis må nämnas, att Vattenfallsstyrelsen delar och städse delat motionärens
mening om, att man med skälig förräntning av Vattenfallsstyrelsens
kapital skall sträva efter att leverera kraften så billigt som möjligt. Vad lands
-
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
7
bygden beträffar, har Vattenfallsstyrelsen också trots penningvärdets fall och
trots att därigenom en väsentlig reell inkomstminskning uppstått, vid tillämpning
av den sedan år 1915 använda 10 och 25 öres avgiften beslutat successivt
ökade rabatter under åren 1922, 1923, 1926, 1927 och 192S. Medan priset på
landsbygdskraften år 1921 utgjorde i genomsnitt c:a 13,7 öre, beräknas det för
år 1928 bliva 9,4 öre per kilowattimme med tendens att i genomsnitt ytterligare
sjunka; allt vid Vattenfallsstyrelsens tertiär stationer.
Kraftanvändningen inom Vattenfallsstyrelsens distributionsområden.
I motionen framhålles i ordalag, som mycket nära överensstämma med d:r
Ekströms i hans artikel i Stockholmstidningen av den 7 januari i år, huru telefonväsendet
i Stockholm utvecklades på grund av den av Cedergren affärsmässigt
tillämpade principen att nedbringa telefonabonnemangspriset till gränsen
av företagets bärighet, och hurusom han därigenom arbetade in telefonen
på alla håll, vilket inom utlandet väckt stor beundran.
Måhända vore det här på sin plats att nämna, att även Vattenfallsstyrelsens
verksamhet blivit gynnsamt bedömt i utlandet. Så som jämförelsen med Cedergrens
telefonverksamhet framställts, inbjuder den emellertid till den slutsatsen,
att Vattenfallsstyrelsen underlåtit att arbeta in den elektriska kraften inom sina
distributionsområden. Huru förhåller det sig då därmed?
Nedan har tabellariskt angivits dels befolkningsmängden inom Vattenfallsstyrelsens,
Sydsvenska kraftaktiebolagets, Stockholms samt övriga områden inom
Sverige, dels den mängd elektrisk energi, |
som år |
1925 konsumerats i dessa om- |
|
råden. |
Antalet |
Energi- |
Energikvantitet |
Område |
invånare |
xi V ull L1 tv t miljoner kilowattim. |
per person |
miljoner |
i kilowattimmar |
||
c:a |
c:a |
c:a |
|
Vattenfallsstyrelsens.......................... |
. 1,76 |
1,095 |
625 |
Sydsvenskas ................................... |
. 1.15 |
350 |
300 |
Stockholm ...................................... |
0,45 |
150 |
330 |
Övriga Sverige ............................... |
. 2,65 |
1,200 |
450 |
Även om denna sammanställning endast ger approximativa siffror, utvisar
den dock, att den specifika konsumtionen av elektrisk kraft inom Styrelsens områden
är betydligt högre än i övriga delar av landet. Vattenfallsstyrelsen är
den kraftleverantör, som i största utsträckning bidragit till åstadkommande
av elektrokemisk och elektrotermisk industri i landet. Ja, säges det kanske,
det må vara riktigt, att Vattenfallsstyrelsen åstadkommit denna stora energikonsumtion,
men beror densamma icke på vissa speciella förutsättningar, såsom
just denna elektrokemiska industri o. d.1 Undersöker man förbrukningen för
vanliga industriella och borgerliga behov, så blir väl den specifika förbrukningen
mindre ?
Nu är det naturligtvis icke riktigt att föra ett sådant resonemang, ty varje
landsdel har sina särskilda förutsättningar, och gör man undantag för speciella
industrier inom en landsdel, så bör man göra det även för annan. Icke förty
framställes emellertid nedan en jämförelse mellan å ena sidan Vattenfallsstyrelsens
områden i mellersta Sverige med frånräknande av Vattenfallsstyrelsens
kraftproduktion för elektrokemisk och elektrotermisk industri och för elektriska
ångpannor samt å andra sidan Sydsvenskas område och Stockholm.
8
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Resultatet blir då följande.
Område |
Antalet |
Energikvantitet |
D:o per |
invånare |
i miljoner |
invånare |
|
i miljoner |
kilowattimmar |
kWh |
|
Vattenfallsstyrelsens i mellersta Sverige.. |
.... 1,65 |
660 |
400 |
Sydsvenskas ...................................... |
.... 1,15 |
350 |
300 |
Stockholm........................................ |
150 |
330 |
Sålunda blir även under dessa snävare förutsättningar den specifika förbrukningen
inom Vattenfallsstyrelsens område väsentligt större än t. ex. inom Sydsvenskas
och Stockholms områden.
Låt oss emellertid gå vidare och efterforska, i vad mån det kan spåras någon
efterblivenhet beträffande den borgerliga förbrukningen. För städerna finns
det en mycket fullständig statistik rörande den saken. Resultatet blir enligt
Svenska Elektrieitetsverksföreningens statistik för år 1925 följande:
Område
Centralblockets städer
Sydsvenskas städer ...
Stockholm ...............
Här intager Stockholm en särställning på grund av sin storstadskaraktär.
Men ”Vattenfallsstyrelsens städer” komma närmast därefter.
Men jordbruket då? Det måtte väl ifråga om energikonsumtion vara efter
inom Vattenfallsstyrelsens område, att döma av allt som skrivits därom! — Statistiken
visar emellertid ett annat resultat. Av den odlade arealen var enligt
taxekommitténs betänkande (sid. 8) år 1922 53 % elektrifierade inom Vattenfallsstyrelsens
områden och 35 % inom Sydsvenskas område. Jordbruket konsumerade
år 1923 enligt samma källa (sid. 17) netto (excl. förluster):
inom Vattenfallsstyrelsens område ...................... 30,5 kWh/hektar
inom Sydsvenskas område.............................. 28,1 „
Därefter har förbrukningen stigit så att den år 1926 uppgick till 38 kWh/hektar
inom Vattenfallsstyrelsens område. Förmodligen har väl konsumtionen stigit
i ungefär samma grad inom Sydsvenskas område.
Hur kan man då i den motionen bilagda promemorian komma till de för landsbygden
i Skåne så gynnsamma förbrukningssiffror. Jo, anledningen är, att
”landsbygden” inom Hemsjöområdet faktiskt till c:a 77,5 % består av stationssamhällen
av stadsliknande art och till ungefär 22,5 % av jordbruksbygd
(procenttalen avseende energiförbrukningen, se taxekommitténs betänkande sid.
17). Med Vattenfallsstyrelsens landsbygdsdistribution avses däremot en grupp
förbrukare, som till 14,4 % består av slutna samhällen och till 85,6 % av jordbruk.
Varpå beror då denna skillnad? Jo därpå att jordbruket inom Hemsjöområdet
elektrifierats endast i samband med annan elektrifiering, t. ex. av samhällen,
industrier o. dyl., vilkas anslutande varit det primära. Jordbruket har
medtagits endast, då det legat väl till i närheten av de ledningar, som för övriga
ändamål framdragits (se taxekommitténs betänkande sid. 17). Inom Vattenfallsstyrelsens
område däremot har jordbrukets elektrifiering (enligt riksdagens
Medelförbrukning
enligt belysningstaxa
pr invånare
65
Öl
80
kWh
Medelförbrukning
enligt krafttaxa för
borgerliga behov
per invånare
33 kWh
19 »
38 >
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 9
direktiv år 1917) ofta ensamt föranlett vittutgrenade ledningsnät, och dessa
hava utdragits över hela landskapet, utan att man först avvaktat, att samhällen
och industrier skulle anmäla sig som abonnenter. Skillnaden beror naturligtvis
också på, att det inom Skåne är mera gott om stora och välmående stationssamhällen
än inom mellersta Sverige, vilket i allmänhet är förhållandet inom tätbefolkade
distrikt och varit så, även innan någon elektrifiering fanns.
Dr Ekström brukar anföra, att om tillräckligt låga taxor användas, så skulle
det även inom mellersta Sveriges landsbygd uppblomstra småindustri och hantverk
såsom i Skåne. Härtill må svaras, att priset på kraften i mellersta Sveriges
stationssamhällen icke torde vara högre än i södra Sveriges. Liksom förbrukningen
pr invånare inom de i statistiken upptagna mellansvenska städerna är
lika stor som i de sydsvenska, så äro med all sannolikhet stationssamhällena inom
de två landsdelarna också sinsemellan jämställda i detta hänseende.
Finns det alltså något fog för påståendet om Sydsveriges försteg framför
Vattenfallsstyrelsens områden, vad konsumtionens storlek eller elektricitetens
utbredning beträffar? Nej!
Tillväxten i kraftkonsumtionen och landsbygdens kraftpris.
Förut angivna statistiska data tala sitt tydliga språk angående den nuvarande
konsumtionen, liksom om elektricitetens utbredning, och måste för varje omdömesgill
person utvisa den framställda kritikens grundlöshet i berörda avseende.
Men det kan sägas: Är det icke fara värt, att utvecklingen stagnerar med de
kraftpris, Vattenfallsstyrelsen tillämpar?
Erfarenheten visar emellertid hur förbrukningen på alla områden växer jämt
och lugnt — icke minst på landsbygden, vilket exemplifieras av följande tabell:
Energileverans till landsbygden inom
År Vattenfallsstyrelsens område
kWh/tariffenhet
1917............................................... c: a 17
1923 ............................................. » 38
1924 ................................................ » 41
1925 .............................................. » 44
1926 .................... » 48
Vad beträffar det pris, som tillämpas i stordistributionen, alltså vid sekundärstationerna
eller vid primärlinjerna, är detta lika lågt eller lägre än vid kommunala
eller privata företag. Det har visserligen vid något tillfälle anförts, att
med Stockholms nya industritaxor kunde industrien i Stockholm få kraften till
lägre pris än från Vattenfallsstyrelsen på landsbygden. I och för sig skulle det
icke legat något orimligt däri. Ty det är väsentligt mycket lättare och billigare
att distribuera kraft i en stor stad med dess täta bebyggelse än på den glest
befolkade landsbygden. En verkställd jämförelse visade emellertid, att Stockholms
kraftpris icke desto mindre var lika med Vattenfallsstyrelsens för dagindustri,
men högre än Vattenfallsstyrelsens för dygnindustri.
I motionen framställes krav på, att vid Vattenfallsstyrelsens landsbygdsdistribution
skall införas en maximaltaxa, bestående av en grundavgift av 90 kr.
pr kW och en förbrukningsavgift av 2 öre pr kWh. Av den till motionen fogade
promemorian framgår, att förslaget om maximaltaxan grundar sig på den föreställningen,
att maximaltaxan 90—(-2 skulle i hög grad stimulera till ökad kraftuttagning.
Den nämnda promemorians författare uträknar medelpriset pr ut
-
10
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
tagen kilowattimme vid några olika tariffer och kommer därvid (bl. a. i ett
diagram) till att detta pris, då utnyttjningstiden ökas, sjunker mera vid 90+2
taxan än vid Vattenfallsstyrelsens rabattaxa.
Här må till en början klart och tydligt framhållas, att taxan 90+2 för den
nuvarande kraftuttagningen ger ett lägre pris än den av Vattenfallsstyrelsen
tillämpade rabattaxan och en ur räntabilitetssynpunkt otillräcklig inkomst. Men
däremot ger rabattaxan, i motsats till vad motionärerna förutsätta, lägre kraftpris
för nytillkommande kraft än taxan 90+2.
I bilaga till motionen angives, att Vattenfallsstyrelsens kraftpris till landsbygden
är ekvivalent med en maximaltaxa av SO kronor per kilowattår + 7 öre
per kilowattimme. Det finns emellertid icke ett spår av likhet mellan nämnda
taxa och Vattenfallsstyrelsens rabattaxa, detta varken beträffande det resulterande
priset för den kraft, som nu uttages eller priset för ökning i kraftuttagningen.
Fullt så oriktig är icke promemorians uppgift rörande Gullspångs taxa,
men även denna är oriktigt uppgiven oavsett, att icke något omförmälts rörande
den skillnad i leveranssättet, som föreligger beträffande Vattenfallsstyrelsens
och Gullspångs områden.
Vattenfallsstyrelsen debiterar från och med år 1928 landsbygdskraftens avgifter
enligt följande tariff:
2: 50 kronor per tariffenhet fast avgift, s. k. ’ ’bygdenätsavgift ’1 11
200 kronor per kilowattår för bottenkraften, d. v. s. kraft uttagen inom subtraktionsgränsen,
och
7 öre för överkraften (ovanför subtraktionsgränsen) under månaderna september—december
och januari—april samt
8,5 öre för överkraften under månaderna maj—augusti.
En mycket viktig omständighet, vartill motionspromemorians författare underlåtit
taga någon hänsyn, är, att subtraktionsgränsen får inställas i det läge, som
är för abonnenten gynnsammast samt sedermera får ändras varje år, allt efter
som belastningen ändras. Med ledning av ett flertal belastningsdiagram från
typiska distributionsföreningar har befunnits, att kraftuttagningen för en
genomsnittsförening fördelas med
c :a 46 % av kilowattimmarna på bottenkraft (inom subtraktionsgränserna) efter
200:— kr. pr kWår, motsvarande ett genomsnittspris av c:a 3,2 öre pr kilowattimme
;
c:a 47 % av kilowattimmarna på överkraft efter 7,0 öre pr kilowattimme och
c :a 7 % av kilowattimmarna på överkraft efter 3,5 öre pr kilowattimme.
Detta motsvarar eu genomsnittskostnad pr kilowattimme av 0,46X3,2+0,47X
7,0+0,07X3,5=5,0 öre utöver den fasta bygdenätskostnaden. Om vid ökad
kraftuttagning fördelningen på bottenkraft och överkraft resp. på vinterkraft
och sommarkraft bibehålies oförändrad (d. v. s. om utnyttjningen förbleve densamma),
skulle sålunda priset på den nytillkommande energien bliva 5,0 öre
pr kWh. Under samma förutsättning av oförändrad utnyttjningstid vid ökad
kraftuttagning blir priset för den tillkommande kraften enligt 90+2 taxan 8 öre
pr kWh.
Vid en ökning av kraftuttagningen brukar emellertid som regel utnyttjningstiden
växa, och att så blir fallet vid Vattenfallsstyrelsens landsbygdsdistribution
är så mycket sannolikare, som Vattenfallsstyrelsens rabattaxa i hög grad
uppmuntrar till ökad utnyttjningstid. Att priset för den nytillkommande energien
även vid stegring av utnyttjningstiden vid Vattenfallsstyrelsens rabattaxa
1 Bygrdenätsavgiften utgår med endast 2 kronor per tariffenhet, där kraften levereras
vid 10,000 volt.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 11
blir lägre än vid taxan 90-f 2, visas av de exempel på sannolik belastningsökning
inom en genomsnittsförening, vilka framställts grafiskt å bilagda diagram1 bilaga
1. Därvid har subtraktionsgränsen i samtliga fall inlagts i det gynnsammaste
läget.
Diagrammets figur A visar belastningens utseende vid den kraftuttagning,
som beräknas för år 1928 i en genomsnittsförening. Utnyttjningstiden är i detta
utgångsläge 1,500 timmar. Om denna ökas till 2,000 timmar, kan man tänka sig
detta ske genom att endast den uttagna energimängden stiger utan att maximieffekten
ökas. I sådant fall är det mest sannolikt, att den nytillkommande energien
huvudsakligast utgöres av nattkraft, d. v. s. av ökning av bottenkraften.
Detta illustreras av figuren Bli diagrammet. Mera sannolikt är emellertid,
att även maximieffekten ökas något, så som visas i diagrammet fig. B 2, där
jämväl viss ökning av kraftuttagningen under sommaren antagits. Om utnyttjliingstiden
sedermera ytterligare stiger till 3,000 timmar, kan detta tänkas ske
i förra fallet så som visas av figuren C 1, där den huvudsakliga energiökningen
faller på bottenkraft, och i senare fallet såsom visas av figuren C 2, där även
uttagningen av toppkraften vuxit. I diagrammet har angivits, huru kostnaderna
för den nytillkommande kraften utöver fallet A bliva i de olika belastningsfallen,
dels vid Vattenfallsstyrelsens rabattaxa och dels vid taxan 90-j-2.
Resultatet av de i diagrammet gjorda beräkningarna har sammanställts i tabellen
här nedan.
Pris pr nytillkommande kWh utöver
förbrukningen i fallet A
Belastningsfall |
Vid Vattenfalls- |
vid taxan |
|
A |
1928 års belastning: 115,000 kWh, 1,500 |
styrelsens rabattaxa |
90 + 2 |
Vid ökn. med oförändrad utnyttjnings-tid 1,500 t.................................. |
5,0 |
8,0 |
|
Bl |
155,000 kWh, 2,000 timmars utnyttjnings-tid ............................................. |
1,8 |
2,0 |
B2 |
230,000 kWh, 2,000 timmars utnyttjnings-tid ............................................. |
3,8 |
5,o |
Cl |
345,000 kWh, 3,000 timmars utnyttjnings-tid............................................. |
1,7 |
2,0 |
C2 |
460,000 kWh, 3,000 timmars utnyttjnings-tid ............................................. |
3,8 |
4,o |
Härav framgår att priset för nytillkommande energi under alla rimliga förutsättningar
rövande kr af tidtagningens tillväxt blir lägre enligt Vattenfallsstyrelsens
rabattaxa än enligt den av motionärerna föreslagna 90-{-2 taxan.
Nu göres det möjligen mot beräkningarna härovan följande invändning:
Kan distributionsföreningen räkna med oförändrad fast avgift även om anslutningen
ökas ? Svaret blir: Årskostnaden för den del av Vattenfallsstyrelsens
bygdenät, som bokförts på distributionsföreningarna, och för vilka dessa betala
bygdenätsavgift, kommer icke att nämnvärt ökas för de nu anslutna föreningarna,
även om dessas kraftförbrukning ökas med c :a 50 %. De nyanläggningar,
som erfordras för denna belastningsökning, äro oväsentliga och kompen
-
1 Ej här återgivet.
12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
seras genom minskning av vissa andra utgifter. Kollektivt sett kan det alltså
för desssa föreningar tillsammantagna icke bliva fråga om någon ökning av
bygdenätsavgiften. Varje särskild förening, som nu betalar bygdenätsavgift
= 2.50 kr. pr tariffenhet, kommer vidare att garanteras, att någon ökning av
föreningens bygdenätsavgift icke sker under tiden t. o. m. år 1937 i den mån
icke tariffenhetstalet ökas med mera än 25 % eller nya områden införlivas med
föreningen eller tillfälligt avdrag gjorts för gårdar i konkurs o. d. eller föreningen
övertager abonnent, som tidigare varit direkt ansluten till annat företag.
Det torde icke vara anledning att nu spekulera över, huru förhållandena
böra ordnas efter år 1937.
Den sociala elektrifieringen.
I motionen framhålles, att den ekonomiskt elektrifierbara delen av landsbygden
icke bör oskäligt belastas av anläggningskostnader från sådan landsbygd,
som elektrifierats av sociala skäl. Riksdagsman Anderson i Storegården
yttrade därom vid interpellationsdebatten i andra kammaren år 1926 följande:
”För att närmare klargöra denna frågas läge, så synes mig nödvändigt, att
man som bakgrund ställer frågans utveckling tidigare. Då riksdagen 1917 skrev
och begärde, att landsbygden skulle elektrifieras, även om denna elektrifiering
icke omedelbart kunde anses ge ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte, så hade
man nog ändå icke tänkt, att denna utveckling av landsbygdens elektrifiering
skulle te sig på sådant sätt som skett. Det är givet, att rätt stora delar av landsbygden
med ekonomisk fördel kunna elektrifieras, medan däremot beträffande
andra delar, i synnerhet med hänsyn till kristidens höga utbyggnadskostnader,
en ekonomisk elektrifiering givetvis icke kunnat ske. Om Vattenfallsstyrelsen
vid sin landsbygdselektrifiering följt rationella ekonomiska principer, så hade
Vattenfallsstyrelsen helt naturligt bort gå till väga på så sätt, att den hade
elektrifierat de områden, som med ekonomisk fördel kunde elektrifieras, och därefter
uppgjort en plan för elektrifiering av de icke ekonomiskt elektrifierbara
områdena. På det sättet hade det redan från början blivit riksdagens sak att
avgöra, i vilken omfattning man borde med statsmedel understödja en sådan
elektrifiering, om den eljest ur samhälleliga synpunkter ansåges nyttig.
Men hur har man nu gått till väga? Jo, efter förenämnda riksdagsskrivelses
tillkomst gick man in för att under högkonjunkturen forcera fram landsbygdens
elektrifiering. ’ ’
Här må nu först ånyo upprepas, vad som otaliga gånger tidigare anförts om
det tempo, i vilket landsbygdselektrifieringen genomförts inom Vattenfallsstyrensens
områden. Som av nedanstående diagram1 utvisas, är den absolut övervägande
delen av landsbygdselektrifieringen i Sverige tillkommen under perioden
1917—1920 och är alltså en kristidselektrifiering.
Tager man med jämväl de områden, som fått kraft genom privat initiativ,
finner man, att ju längre norr ut man kommer, desto snabbare och fullständigare
har elektrifieringen genomförts, en naturlig följd av mörkret och oljebristen,
som där gjort sig mer gällande. Vattenfallsstyrelsens områden, som
äro belägna mitt i landet, intaga den mellanställning, som motsvaras därav.
Inför det ojäviga vittnesbörd, som diagrammet innebär, torde talet tystna om,
att Vattenfallsstyrelsen varit bestämmande för den hastighet, i vilken elektrifieringen
försiggått.
1 Ej här återgivet.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 13
Inför riksdagsman Andersons ovan återgivna argumentering uppställer sig
självmant den frågan, om det verkligen är så stor skillnad mellan de landsbygdsområden,
som elektrifierats, att det existerat någon möjlighet att uppdraga en
något så när klar gräns mellan ”ekonomisk” och ”social” elektrifiering. För
att få svar därpå har Vattenfallsstyrelsen i år undersökt, huru kostnaderna
skulle ställa sig för den gynnsammare återstoden av föreningarna, ifall man
bortsåge först från den förening, som dragit den största bygdenätskostnaden
per hektar, sedan den därnäst dyraste föreningen o. s. v.
Som bekant utgöres för närvarande något mer än hälften av distributionsföreningarnas
avgifter av bygdenätsavgiften, som debiteras med 2:50 kr. per
tariffenhet. Den egentliga energiavgiften är något mindre än hälften av
totala avgiften. Den senare avgiften blir oförändrad, vare sig man medräknar
s. k. kulturlinjer å landsbygden eller utesluter dem. Den beror enbart av
priset på kraften vid sekundärstationerna. Den förra avgiften kan däremot
tänkas hava blivit väsentligt mindre, om man uteslutit sådana föreningar, som
krävt relativt långa bygdelinjer.
Undersökningen visar, att ungefär 5 % av landsbygdsanslutningen krävt
relativt dyrbara bygdenätsanläggningar. Om dessa icke utförts, skulle bygdenätsavgiften
för övrig anslutning hava minskats från 2:50 till 2:30 kronor
per tariffenhet, alltså med 8 % av bygdenätsavgiften och c :a 4,2 % av totala
avgiften. Om man begränsat landsbygdselektrifieringen till de 70 %, som
hava lägst specifik anläggningskostnad för bygdenätet, skulle bygdenätsavgiften
hava nedgått till 2:-— kronor per tariffenhet för dessa 75 %, alltså
med 20 % av bygdenätsavgiften eller 10,5 % av den totala avgiften. Om begränsningen
gått så långt som till 50 %, så skulle bygdenätsavgiften för de återstående
50 % nedgått till 1:75 kronor per tariffenhet, alltså med 30 % av
bygdenätsavgiften och 15,8 % av den totala avgiften. Naturligtvis föreligger
det sålunda en viss skillnad i anläggningskostnader för mer eller mindre gynnsamt
belägna föreningar. Men denna skillnad synes Vattenfallsstyrelsen icke
vara av sådan storlek, att det är berättigat att skilja elektrifieringen i en ekonomisk
och en social grupp. Var skall gränsen i sådant fall gå?
Oavsett vilken uppdelning man till äventyrs nu kan göra, må framhållas,
att en sådan uppdelning icke kunnat ske före elektrifieringens genomförande.
Ty först något år efter det varje förening börjat sitt arbete, har det varit möjligt
att fastställa, vilken anslutning, som kunde ernås inom densamma. Här
må ånyo betonas, att skillnaden mellan den specifika kostnaden för de olika
föreningarna icke är så stor, som motionärerna synas förutsätta.
Slutligen må nämnas, att man näppeligen kan i riksdagens år 1917 lämnade
direktiv framläsa cn sådan uppfattning, som riksdagsman Anderson i Storegården
företräder, nämligen att bygderna skulle sållas med uteslutning av de
något mera otillgängliga och med företräde för de rikare bygderna. Riksdagen
har tvärtom vid sin behandling av landsbvgselektrifieringen starkt betonat
just det sociala'' momentet.
Vattenfallsstyrelsen har med vissa av konjunkturerna föranledda jämkningar
på de till riksdagen år 1917 angivna enhetsprisen sedermera lämnat anbud till
olika nytillträdande distributionsföreningar utan den sållning, som nu ifrågasättes.
Därvid ha engångsavgifterna räknade per hektar utfallit proportionsvis
höga för de föreningar, som ha liten anslutning. Det har varit styrelsens
uppfattning, att man genom denna objektiva gradering skulle åstadkomma en
uteslutning av sådana företag, som ha ringa ekonomisk bärkraft. Att däremot
vägra offert till sådant företag har styrelsen ansett och anser fortfarande omöj
-
14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
ligt. Inom andra delar av landet elektrifierades sådana kargare områden
under samma tid utan någon sådan gallring. Någon subvention för genomförande
av elektrifieringen hade vidare under kristiden icke ifrågasatts varken för områden,
där staten distribuerade, eller inom andra områden, och Vattenfallsstyrelsen
kunde därför icke gärna medtaga en sådan i sitt arbetsprogram. Skulle
emellertid riksdagen anse, att ett understöd bör lämnas för att på skattevägen
avlasta kostnaderna för de föreningar, som dragit.relativt dyrbara anläggningar,
så har ju riksdagen tillfälle att säga sin mening därom.
Vattenfallsstyrelsens självkostnad för landsbygdskraften.
I enlighet med Vattenfallsstyrelsens årsberättelse för år 1925 har inkomsten
för landsbygdsdistributionen, med den innebörd Vattenfallsstyrelsen i årsberättelsen
givit åt detta begrepp, varit följande: (Inom parentes angivas värdena
för de distributionsföretag, på vilka taxekommitténs utredning baserades.)
För Trollhätte kraftverk (sid. 17 i årsberättelsen)...... 880,642
„ Älvkarleby kraftverk „ 24 „ „ ...... 2,027,591
„ Motala kraftverk „ 30 „ „ ...... 480,773
Summa 3,389,006 (3,068,109)
Av denna inkomst åtgår för täckande av Vattenfallsstyrelsens
utgifter å motsvarande del av bygdedistribu
tionen
........................................... 1,700,000 (1,490,000)
Inkomsten utöver kostnaden för bygdenätet, d. v. s. betalningen
för den vid sekundärstationerna levererade
energien har sålunda utgjort ...................... 1,689,006 (1,578,109)
Inom landsbygdsdistributionen levererades under år 1925 följande antal kilowattimmar
:
Trollhätte kraftverk (sid. 17) ...................... 8,842,462
Älvkarleby „ (sid. 24) ...................... 18,161J51
Motala „ (sid. 30) 4,707,212
Summa 31,711,425 (26,927,119)
Utöver bygdenätsavgiften har sålunda erhållits en inkomst per kWh av
31711 425 ~ 5,32 (''26 ''927’ll9 = 5,85 ^ °rc per För varJe kWh, som uttages
i leveranspunkten, d. v. s. tertiärstationen, har vid sekundärstationen behövt inmatas
ungefär 1,12 kWh. Priset för den från sekundärstationerna levererade
kraften utgjorde sålunda under 1925 i runt tal -1— = 4,75 5 0) öre per
1,12 1,12 1
kWh. Här må anmärkas, att sistnämnda pris beräknas bliva
för år 1926 .................................................................... 4,70 (4,90)
» * 1927* ...................................................................... 4,65 (4,70)
» » 1928 .................................................................... 4,35 (4,46)
Av detta framgår till en början, att den inkomst, som år 1925 ernåtts vid sekundärstationerna,
icke är, såsom å sid. 17 i motionerna angives, 6,3 öre, utan
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
15
i stället 4,75 (5,2) öre. Självkostnaden antogs icke heller av taxekommittén till
6,3 öre, utan, såsom också å sid. 15 i motionsbilagan angivits, till 5,6 öre. Den
verkliga inkomsten beräknades emellertid av taxekommittén något lägre — för
år 1923 till c :a 4,8 öre per kilowattimme för den vid sekundärstationema levererade
energien. Det råder nästan exakt överensstämmelse mellan den av de sakkunnige
beräknade och den numera i verkligheten erhållna inkomsten per kWh
i sekundärstationerna, vilken senare enligt ovan är 4,75 (5,2) öre.
Nu har emellertid i motionsbilagan påståtts, att taxekommittén icke ansett erforderligt
att kontrollera Vattenfallsstyrelsens självkostnader, och att de sakkunnigas
granskning av Vattenfallsstyrelsens beräkning av självkostnaderna för
den till landsbygden levererade kraften kan anses sakna sakligt underlag. Detta
är givetvis icke riktigt (jämför bilaga 2). I allt fall har motionsbilagans författare
varit välvillig nog att utfylla den påstådda bristen i taxekommitténs
utredning med en egen beräkning, som resulterat i, att Vattenfallsstyrelsens
självkostnadspris vid sekundärstationernas sekundärsida skulle vara 1,14 öre per
kWh, vilket belopp för landsbygdskraftens del — på grund av den sämre effektfaktorn
— har höjts till 1,3 öre per kWh. Vid den utnyttjningstid av 2,000
timmar per år, som både av taxekommittén och i motionsbilagan ansetts gälla
för landsbygdskraften vid sekundärstationerna, motsvara de nämnda beloppen
en kostnad per kilowatt och år av
vid normal effektfaktor................ 22:80 kronor
,, låg effektfaktor ................... 26: — „
Redan den lindrigaste eftertanke borde hava sagt, att detta är en komplett
absurditet, så abnormt lågt är ju detta belopp i jämförelse med alla gängse kraftpris.
Vid uppgörande av nya kontrakt är Vattenfallsstyrelsens försäljningspris på
sådan prima-kraft, som direkt vid sekundärstationerna uttages av storförbrukare,
t. ex. städer, storindustrier o. dyl. med en utnyttjningstid av 2,000 timmar,
för närvarande i runt tal 4,5 å 5 öre pr kilowattimme. Så erlägger t. ex.
Vattenfallsstyrelsens största kund,. Göteborgs stad, som erhåller sin kraft direkt
från den stora sekundärstationen invid nämnda stad, för ett nyligen kontrakterat
kraftbelopp ett pris av 67 kr. pr kWår+1:25 öre pr kWh, vilket vid 2,000
67 100
timmars utnyttjning motsvarar —+ 1: 25 = 4,6 öre pr kWh. Det erfordras
sannerligen ej stor omdömesförmåga för att förstå, att Göteborg icke ett
ögonblick skulle reflektera på att köpa kraft till detta pris, som är 4 gånger så
högt som det i motionärernas P. M. uträknade priset 1,14 öre pr kWh, om
detta senare vore ens ett tillnärmelsevis riktigt uttryck för den faktiska självkostnaden.
Man borde, synes det, på landsbygden ha alla skäl att uppskatta
det tillmötesgående, som visats, då landsbygden, vars kraftuttagning äger rum
i ett 20-tal olika sekundärstationer och över hela det vittförgrenade primärlinjenätet,
debiteras praktiskt taget samma pris för kraften i sekundärstationerna,
som gäller för den största kraftavnämaren i hela Vattenfallsstyrelsens
nät, vars kraftuttagning äger rum i en enda punkt och detta i den bäst utnyttjade
sekundärstationen av alla.
Det är sedan några år brukligt att vid tal om Vattenfallsstyrelsens distribution
på landsbygden göra en jämförelse med förhållandena i Sydsverige. Låt oss
göra så även nu. Vi kunna då genast konstatera, att de kraftpris, Sydsvenska
Kraft A. B. debiterar de större skånska städerna, vilka äro innehavare av aktie
-
16
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
majoriteten i bolaget och därför själva kunna diktera bolagets prispolitik, vid
2,000 timmars utnyttjningstid resulterar i ungefär samma kostnad pr kilowatttimme
vid sekundärstationerna som Vattenfallsstyrelsens nuvarande normala
kraftpris. I detta sammanhang kan det också vara ganska intressant att taga
del av, vad överingenjören vid Sydsvenska Kraft A.. B., Sten Velander, haft
att säga om kraftprisen. I en utredning, vilken på sin tid av kraftbolaget ingavs
med en skrivelse av den 9/3 1925 till kommunikationsministern, och vilken
utredning sedermera av Svenska Vattenkraftföreningen publicerats bland
dess handlingar (nr 174), har överingenjör Velander meddelat, att Sydsvenska
Kraft A. B :s inkomst för energien vid bygdelinjens början (d. v. s. i sekundärstationen)
är för
”detaljdistributionen (enligt bokförda siffror för alla nät) 8,3 öre pr kWh”
”engrosdistributionen (enligt bokförda siffror för c:a 40 %
av hela engrosdistributionen på landsbygden) ...... c:a 6,5 „ „ „
”engrosdistributionen enligt taxa B 23 (beräknat)........ 9,6 „ ,, „
”detaljdistributionen enligt taxa L- och M-23 (beräknat).. 7,5 „ „ „
Man jämföre med detta pris av 6,5 å 9,6 öre pr kWh den faktiska inkomst av
4,75 (5,2) öre pr kWh vid sekundär stationerna, som Vattenfallsstyrelsen har
från sin landsbygdsdistribution, samt den s. k. ”självkostnad” av 1,3 öre pr
kWh, som uträknats i motionsbilagan. Reflexionerna göra sig själva.
I bilaga 2 till detta yttrande har närmare redogjorts för skälen, varför den
i motionspromemorian använda medeltalsberäkningen av Vattenfallsstyrelsens
självkostnader för kraften icke är riktig.
Vattenfallsstyrelsens ”utfästelser” år 1917.
I motionsbilagan göres gällande, att vissa taxor, som år 1917 av Vattenfallsstyrelsen
omtalades, bland andra å landsbygden för nämnda tid tillämpade
taxor, äro ”utfästelser”, som ännu böra äga giltighet, och att eftersom skillnaden
mellan 1917 års prisindex 161 och det nuvarande värdet 171 är obetydlig,
den prisnorm, som gällde 1917, även nu skall gälla. Först och främst må då
erinras om att indexen i början av år 1917, när Vattenfallsstyrelsens uppgifter
lämnades till riksdagen, icke var 161 utan sannolikt 140, vidare att Vattenfallsstyrelsens
uppgifter icke ens rimligen kunde baseras på de flytande förhållandena
i mars 1917 utan på de enhetspris, som tillämpats sedan slutet av år 1915
och att slutligen Styrelsens för landsbygdselektrifieringen utbyggda bygdenät
tillkommo huvudsakligast under perioden efter 1917, då kostnadsindex var avsevärt
mycket högre än 160 å 170. Det är naturligtvis de därvid uppkomna faktiska
kostnaderna och icke spekulationer över levnadskostnadsindex, som äro reglerande
för Vattenfallsstyrelsens kraftpris. I övrigt tillåter sig Styrelsen hänvisa
till vad Styrelsen i sin skrivelse av den 20 februari 1926 till Riksdagens
andra kammares 4:de tillfälliga utskott anfört rörande denna sak.
Reglering av distributionsområdena.
Motionärerna upprepa det rätt ofta hörda talet om att Vattenfallsstyrelsen
förbehållit sig rätt till kraftleverans till alla större förbrukare inom distributionsföreningarnas
områden. Den som hör detta upprepas ideligen, får måhända lätt
den uppfattningen, att Vattenfallsstyrelsen i regel fråntagit distributionsföreningarna
kraftleveranser, som lämpligen borde gått genom dessa föreningar.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
IT
Detta är emellertid en legend, som utgör ett nytt exempel på, hur av en fjäder
kan bli en hel hönsgård.
Någon tvekan om, att icke Vattenfallsstyrelsen bör direkt leverera kraft till
storindustri även om denna är belägen inom en distributionsförenings område,
lär väl icke finnas. Vad angår de mindre industrierna må följande framhållas.
I verkligheten äro 84 % av de till Älvkarleby och Motala kraftverk anslutna
föreningarna inom sina egna områden ensamma leverantörer av kraft till alla
konsumenter med en effekt upp till 50 kW, och förhållandena äro i huvudsak
desamma även inom Trollhätteområdena. Inom de återstående 16 % av föreningarna
levererar Vattenfallsstyrelsen kraft i enstaka fall direkt till vissa
abonnenter. Det rör sig då antingen om sådana offentliga institutioner, som
landstingen tillhöriga sjukhus o. dyl., där det synes tämligen självklart, att icke
ett mellanled i distributionen bör inkopplas, eller om abonnenter, som träffat
avtal om kraftleverans från Vattenfallsstyrelsen redan innan distributionsföreningen
fanns, eller också om sådana abonnenter, som själva vägrat att taga
sin kraft genom distributionsföreningar. Vattenfallsstyrelsen kan icke i sådana
fall tvinga vederbörande att bliva distributionsföreningens abonnent.
Avskrivning av överkapitalet medels förnyelsefonden.
Taxekommittén har i sina utredningar behandlat denna fråga och föreslagit,
att av det i landsbygdselektrifieringen nedlagda kapitalet 4 milj. kr. skola avskrivas
för åstadkommande av vissa prisnedsättningar, som likväl numera till
väsentlig del beslutats utan att dylik avskrivning ännu verkställts.
Det är naturligtvis önskvärt, att avskrivning av överkapitalet sker. Frågan
gäller närmast det tempo, i vilket avskrivningen skall verkställas. För närvarande
göres för landsbygdsanläggningarna avsättningar till förnyelsefond på
basis av krigstidens höga anläggningskostnader och dessa äro till sitt verkningssätt
likvärdiga med de åsyftade avskrivningarna, ehuruväl den skillnaden föreligger
att ”avskrivningen” sker i långsamt tempo och medels de inflytande inkomsterna.
Skall det omedelbart göras en större avskrivning, så kräves därför
särskilt anslag, såsom taxekommittén också framhållit. Det är naturligtvis icke
möjligt att verkställa avskrivning av anläggningskapitalet med medel ur de för
andra anläggningar avsatta förnyelsemedlen. Ett sådant förfaringssätt skulle
innebära, att landsbygdselektrifieringen delvis finge betalas av övriga rörelsegrenar.
Stockholm den 12 mars 1927.
Nils Ekwall.
TF. Borgquist.
Bilaga 3.
Kritik av den i bilagan till motionen n:r 255 i andra kammaren verkställda beräkningen
av Vattenfallsstyrelsens självkostnader för kraften.
I motionsbilagan påstås, att taxekommittén underlåtit att undersöka Vattenfallsstyrelsens
kostnader för kraften vid sekundärstationerna. Detta påstående
är emellertid ej riktigt. Å sidan 93 i sitt betänkande har kommittén nämligen
funnit anläggningskostnaderna för primärlinjer och sekundärstationer inom ÄlvB
Ulan g till riksdagens protokoll 1927. 12 sand. 2 avd. 5 höft. (Nr 8.) 2
18
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
karleby kraftverk vara i genomsnitt för landsbygden 277 kr. pr kW. Den kommersiella
årskostnaden härför efter 9 % är 25 kr., vilket med hänsyn till landsbygdens
speciellt låga effektfaktor här höjes till 30: — kr. pr kW vid 1925 års
belastningsförhållanden. Vid 2,000 timmars utnyttjningstid gör detta 1,5 öre
pr kWh levererad vid sekundärstationerna. Fråndrages nu kostnaden för primärlinjer
och sekundärståtioner uppgående till 1,5 öre pr kWh från de av taxekommittén
angivna 5,6 öre, återstå alltså som beräknad självkostnad vid kraftstationen
4,1 öre pr kWh, varvid dock hänsyn ännu icke tagits till kraftförluster
i primärlinjer och sekundärstationer. Medtagas även dessa, vilka uppgå till
c:a 12 %, så blir den beräknade självkostnaden 3,65 öre pr producerad kWh i
kraftstationerna eller vid 2,000 timmars utnyttjningstid 73 kr. pr kW och år.
Utan att ingå på den kontroll taxekommittén verkställt beträffande denna
kostnadssiffra meddelas här nedan, huru den förhåller sig till motsvarande verkliga
kraftkostnad.
Taxekommittén utgick från det läge, som rådde under den period, då den
huvudsakliga landsbygdselektrifieringen inom Vattenfallsstyrelsens områden
ägde rum, nämligen åren 1917—1920. På den tiden var redan all kraft från
de billiga delarna av Trollhättans kraftstation (l:sta och 2:dra utbyggnaderna)
liksom all prima kraft från Älvkarleby kraftstation slutsåld till andra ändamål
och enligt kontrakt med i regel minst 20-årig giltighet. Denna kraft kunde givetvis
ej säljas på nytt till landsbygden under samma 20-årsperiod och måste
därför undantagas vid en uträkning av självkostnaden för landsbygdens kraft
liksom också för andra efter 1916 uppgjorda kraftleveranser. Den kraft, som
blev disponibel för landsbygdselektrifieringen, var huvudsakligast den som
utvanns vid Trollhättan genom den 3:dje utbyggnaden, samt den kraft, som
fanns kvar vid Älvkarleby såsom sekunda kraft med 7—9 månaders varaktighet
och som måste kompletteras med ångkraft från Västerås kraftstation, till vilken
anslag begärts redan år 1915. Någon hopkoppling mellan Trollhättan och Älvkarleby
fanns ännu ej utförd, ej heller var Motala kraftstation utbyggd. Detta
torde vara orsaken till, att taxekommittén bortsett från såväl Motala-stationen
som Västra stamlinjen och ej medtagit kraftåterköpet från Elektrotermiska, vilket
också daterar sig från en senare tidpunkt.
Kraftdistributionen inom Vattenfallsstyrelsens område i Mellansverige var
sålunda uppdelad på två från varandra skilda system, det östra systemet med
kraft från Älvkarleby och Västerås och det västra med kraft från Trollhättan.
För det östra systemet erfordrades ångkraft under c :a f/3 av året, därför att
full vattenkraft icke kunde disponeras mer än under c:a % av året. Ångmaskinen
måste anskaffas motsvarande hela det landsbygdens effektbehov, som
tillgodosågs med den sekunda vattenkraften. Anläggningskostnaden för Västeråsstationen
inklusive anordningar för stationens anslutande till 70 kW-nätet,
uppgå till c:a 10 milj. kr. Årskostnaden inklusive 5,6 % ränta, som är den
faktiska räntan för det i Västerås kraftverk nedlagda kapitalet, men exklusive
de rörliga bränslekostnaderna är 1,022,000 kr. Under år 1925, då stationen togs
i användning i hela den utsträckning, som var möjlig, kunde tillfälligtvis erhållas
en maximal effekt av 26,800 kW, men vid kontinuerlig drift var kapaciteten
icke mera än 22,000 kW. Den fasta årskostnaden pr kW för Västeråssta
tionen
vid full utnyttjning av effekten utgjorde alltså 22 qqq ~ = 46:50 kr.
pr kW och år. Den rörliga kostnaden utgör vid normalt kolpris c:a 2,3 öre
pr kWh, och alltså kostnaden för den kompletterande ångenergien, vilken utgjorde
30 % av 2,000 timmar, d. v. s. 600 kWh pr kW och år, c :a 13:80 kr.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
19
Den sammanlagda ångkraftkostnaden var alltså 46: 50 -f-13: 80 = c :a 60: 30
pr kW och år.
Anläggningskostnaden för Älvkarlebystationen utgör c:a 13,6 milj. kr. och
årskostnaden inklusive 5,2 % (den för denna anläggning gällande räntan)
ränta c:a 1,456,000 kr. Vattenkrafttillgången utgjordes under perioden 1917
■—-1920 av c:a 18,000 kW prima dagkraft (c:a 12,000 kW dygns-kraft) och
resten eller c:a 37,000 kW sekunda kraft. Då den senares tillgänglighet var
i medeltal blott 8,5 månader, bör dess värde icke upptagas till högre belopp än
l/2 av primakraftens. Årskostnaden pr kW ekvivalent prima kraft var sålunda
nnn ~ c:a ^0 kr. pr kW, och sekundakraften kostade c:a 20
JLojOOO-j OjU • Öl jUvJU
kr. pr kW. Den totala kostnaden för den för landsbygdselektrifieringen disponibla
kraften inom östra systemet vattenkraft -j- ångkraft var alltså i medeltal
20 -)- 60: 30 = c:a 80:— kr. pr kilowatt och år vid kraftstationerna.
Inom det västra systemet kunde för landsbygdselektrifiering tagas i anspråk
blott den prima vattenkraft, som utvanns vid Trollhättans tredje utbyggnad;
någon ångkraft till komplettering av den sekunda kraften fanns ej här. Den
under ifrågavarande period i Trollhättan uttagbara effekten utgjordes av följande
belopp.
lista och 2:dra utbyggnaderna
3:dje utbyggnaden .............
Prima kraft Sekunda kraft
65.500 kW 0 kW
6,000 >_31,000 >
71.500 kW 31,000 kW
Den tredje utbyggnadens kraftstationskostnad var c:a 14,3 milj. kr. Det
för alla utbyggnaderna gemensamma kapitalet var c:a 19,0 milj. kr. (därav
15 milj. kr. för vattenkraft). Om det senare fördelas i proportion till den
ekvivalenta primakraften, och om vid beräkning av denna värdet av 1 kW sekunda
kraft anses lika med % av värdet av 1 kW prima kraft (denna sekunda
kraft hade en längre varaktighet än i Älvkarleby), så finner man, att av hela
kapitalet 14,3 -f- 5,5 = 19,8 miljoner belöpa på tredje utbyggnaden. Årskostnaden
fördelas dels i proportion till kapitalet, dels i proportion till den ekvivalenta
primakraften och blir då för hela tredje utbyggnaden 1,630,000 kr., vil
-
ket motsvarar pr kW ekvivalent prima kraft
1,630,000
6,000-}-% . 31,000
= c:a 60:.—
kr. pr kW i kraftstationen.
Den av Vattenfallsstyrelsen i Mellansverige verkställda landsbygdselektrifieringen
fördelas med % på det östra systemet, där kraftkostnaden, enligt vad
ovan visats, uppgick till 80: — kr. pr kW, och med % på det västra systemet,
där kraftkostnaden enligt ovanstående beräkning uppgick till 60: — kr. pr kW.
Den med hänsyn till denna fördelning för det hela gällande kostnaden på landshygdskraften
var sålunda 0,75. 80 -j- 0,25.60 = c:a 75:— kr. per kW och år
i kraftstationerna, gällande för 1925 års kolpris och arbetslöner m. m. Taxekommittén
synes, enligt vad ovan anförts, hava bedömt kraftkostnaden i kraftstationen
till 73 kr. per kWår.
Men, invändes det kanske nu, den faktiska inkomsten från landsbygdselektrifieringen
var ju år 1925 vid sekundärstationen blott 4,75 öre per kWh (5,2 öre
för de av taxekommittén behandlade delarna), och då självkostnaden för överföringen
över primärlinjer och transformering i sekundärstationer är 1,5 öre,
återstå ju blott 3,25 (3,7) öre per kWh, eller om även kraftförlusten i nyss
-
20
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
nämnda anläggningsdelar medräknas, 2,9 (3,3) öre per kWh eller 58 (66) kronor
per kilowatt och år såsom inkomst på landsbygdskraften i kraftstationerna.
Hur stämmer detta med den angivna självkostnaden 75 kr. per kW eller 3,8 öre
per kWh?
Förhållandet är, att efter perioden 1917—1920 vissa åtgärder vidtagits, som
delvis förändrat produktionsordningen, men därjämte har Vattenfallsstyrelsen
medvetet gått något under självkostnaden. Bland förstnämnda åtgärder må
nämnas utbyggnaden av Motala kraftverk, som ökat leveransförmågan i Södermanland
och Östergötland, sammanbindningen mellan Trollhättan och Västerås
(Västra stamlinjen), varigenom krafttillgångarna i de tre vattenkraftstationerna
kunnat bättre utnyttjas, profilregleringen i Dalälven och Göta älv, varigenom
krafttillgångarna i dessa ökats, o. dyl. Belastningen växer vidare också
år från år, och därigenom bli bl. a. linjer och tranformatorstationer bättre utnyttjade.
Allt detta bidrager till en sänkning av självkostnaden för kraften.
Det är av dylika anledningar Vattenfallsstyrelsens kraftkostnader väntas ytterligare
sjunka, så att priset å landsbygdskraften t. ex. för år 1928 beräknas till
blott 4,35 öre per kWh vid sekundärstationerna vid 2,000 timmars utnyttjningstid.
Hur bär det nu varit möjligt för motionsbilagans författare att med sin beräkning
komma till resultat, som äro i den grad felaktiga, som framgår av ovanstående
framställning? Jo! Den av honom uträknade kostnaden av 0,56 öre
per kWh vid kraftstationerna har erhållits genom att dividera en för Trollhätte
och Älvkarleby kraftverk beräknad årskostnad (under år 1925) av
4,990,707 kr. med den totala energiförbrukningen vid dess kraftverk under sam
,
, n. . . 4,990,707 . 100
ma år eller 894 miljoner kWh. Genom denna enkla division —s^mjÖÖÖÖ—
erhålles en medelkostnad av 0,56 öre per kWh.
Om man emellertid vill uträkna medelkostnaden för all energi — en siffra,
som i förbigående sagt saknar allt praktiskt värde — är det naturligtvis felaktigt
att medräkna blott kostnaderna för vissa anläggningsdelar och utelämna
kostnaderna för andra, vilka dock ingå som nödvändiga delar av det hela.
Kostnaden för Västerås kraftverk, som enligt ovan lämnade framställning
erfordras för att av den sekunda vattenkraften i Älvkarleby och Trollhättan
göra prima kraft, har helt utelämnats i P. M.
Kostnaden för Motala kraftstation, vilken tillkommit dels för att lämna tillskott
av effekt framför allt under högbelastningstid och dels för ernående av
fullgoda driftförhållanden, inom vissa områden i Södermanland och Östergötland,
har ej medtagits i P. M.
Kostnaden för Västra stamlinjen har ävenledes utelämnats i P. M., men även
denna anläggningsdel var naturligtvis nödvändig för åstadkommande av samarbetet
mellan det östra och västra systemet, utan vilket samarbete man hade
måst nedlägga betydande kostnader på ångkraft, vilka nu inbesparats.
Det finnes vidare ingen anledning att vid en beräkning av den totala genomsnittskostnaden
utelämna kostnaderna för återköp av kraft från Elektrotermiska
A. B. i Trollhättan, vilket kraftbelopp i den mån, det ej åter abonnerats av
samma abonnent, distribueras till andra Vattenfallsstyrelsens avnämare.
Man kan alltså konstatera, att det är en högst betydande del av de totala kostnaderna
för centralblocket, som utelämnats, då självkostnaden beräknats till
0,56 öre per kWh.
Däremot har vederbörande ej varit lika underlåten i fråga om storleken av den
levererade energikvantiteten. Denna angives nämligen till 894 miljoner kWh
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 21
för Trollhättan och Älvkarleby tillsammans. Häri ingå dock de 13,5 miljoner
kWh ångkraft, som under år 1925 producerades i Västerås, vilket väl borde föranlett,
att även kostnaderna för åtminstone denna station medtagits. (Inom
parentes sagt borde en blick i 1925 års berättelse för statens Vattenfallsverk
ha kunnat upplysa om de betydande kvantiteter energi, som utbytts över Västra
stamlinjen ■— c:a 72 miljoner från Trollhättan österut och c:a 10,5 miljoner
kWh från Älvkarleby västerut -— varav t. o. m. vederbörande författare borde
ha insett nödvändigheten att i kalkylen medtaga även kostnader för Västra
stamlinjen.)
Vid uträkningen av årskostnaden för kraftstationerna bar i P. M. antagits
en ränta av 5,0 %. Medelräntan för det i centralblockets anläggningar investerade
kapitalet var emellertid c:a 5,3 %, vadan beräkningen i P. M. utvisar
en för låg årskostnad.
I de medtagna kostnaderna för Trollhättan och Älvkarleby har i motionsbilagan
icke medtagits ränta å kostnaderna för de icke driftfärdiga anläggningsdelarna
eller för de vattenfall, vilka reserverats för den kommande utvecklingen
inom centralblocket. Det synes dock vara nödvändigt att medräkna
även dylika kostnader, ty sådana anläggningsdelar och outbyggda vattenfall
måste anses normalt ingå i ett kraftkomplex av ifrågavarande slag. Utvecklingen
avstannar aldrig, och beredskap för tillgodoseende av kraftbehovets tillväxt
måste därför alltid finnas, låt vara, att de för dessa ändamål nedlagda
kostnaderna icke ändras kontinuerligt utan mer eller mindre i trappsteg.
I kostnaderna för kraften måste slutligen hänsyn tagas till de ränteförluster,
som uppstått under byggnadstiden och startperioderna, men något pålägg härför
har ej gjorts i den till motionerna fogade promemorian.
Men även om nu alla de härovan påpekade felaktigheterna blevo rättade, så
skulle likväl icke resultatet bliva användbart. Ty det är alldeles missvisande
att uträkna den genomsnittliga kostnaden för hela energibeloppet och lägga
detta medelvärde till grund för bedömning av kostnaden för landsbygdskraften.
I den totala energikvantiteten ingå nämligen flera olika kvaliteter av kraft.
Kraftleveranserna utgöras sålunda av dels ”primakraft i allmän distribution ’:,
d. v. s. sådan kraft, som åt landsbygd, städer och samhällen samt industrier
måste tillhandahållas året runt, och med en utnyttjning mellan 1,000 oeh 4,000
timmar, allt efter belastningens art, dels ”24-timmars primakraft” för elektrotermisk
och elektrokemisk industri, sliperier, pappersbruk o. dyl., och som ävenledes
tillhandahålles utan avbrott året runt, men med en utnyttjning av c:a
7,000 å 8,000 timmar. Vidare ingår ”sekundakraft”, som tillhandahålles under
viss del av året, 9, 10 eller 11 månader, allt efter från början träffad överenskommelse;
— denna del utnyttjas av samma slags industrier som den prima
24-timmars kraften och med en utnyttjning av c :a 500 å 600 timmar pr månad.
En annan del av energileveranserna utgöres av ”överskottskraft ”, vilken endast
tillfälligtvis finnes tillgänglig, och om vilkens tillhandahållande inga garantier
kunna länas, och som alltså kan avkopplas några dagar efter tillsägelse. Slutligen
ingår i den totala energimängden ”ånggenereringskraften ”, vilken användes
i elektriska ångpannor, och som kan avkopplas omedelbart efter tillsägelse
och ofta endast levereras under någon del av dygnet. Det är uppenbart,
att marknadsvärdet av de sistnämnda slagen av kraft är synnerligen lågt.
Ånggenereringskraften kan ej betalas med mera än c:a 0,25 å 0,3 öre och är
oanvändbar för andra ändamål på grund av den osäkra tillgängligheten. Om
den icke försåldes till det nämnda låga priset, skulle den förbli osåld. Den
mi|ste därför i självkostnadsberäkningen skiljas från övrig kraft, och den därpå
22
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
belöpande delen av kraftstationskostnaden kan därvid ej upptagas till högre
belopp, än som svarar mot försäljningsvärdet. Förhållandet är analogt med
övrig överskottskraft, vars värde endast uppgår till c:a 0,5 öre pr kWh. Det
är ganska betydande kvantiteter ånggenereringskraft och överskottskraft, som
ingå i den totala kraftleveransen inom centralblocket, vilket framgår av följande
specifikation för år 1925.
Levererad
energi
milj. kWh
Prima kraft i allmän distribution och reservkraft ............ 356
prima kraft —■ 24 timmar .......................................... 218
sekunda kraft............................................................ 132
överskottskraft ......................................................... 1261
ånggenereringskraft .................................................. 102)
Summa: 934 185,000
Då även den sekunda kraften har ett lägre värde än den prima, är det lätt
att inse, huru missvisande en beräkning av kostnaden för den till landsbygden
levererade kraften, baserad på medelkostnaden för alla kilowattimmar, måste
bli. Det må här påminnas om, att landsbygdens kraft givetvis måste ingå i
den ständigt tillgängliga, d. v. s. den prima kraften.
Även beträffande primakraften måste emellertid göras en differentiering av
priset per kilowattimme, alltefter utnyttjningstiden. Kraft, som uttages dygnet
om, måste säljas till lägre pris per kilowattimme än sådan kraft, som endast
uttages under dagen eller kanske endast under högbelastningssäsongen. Icke
ens efter dessa åtgärder ernås ett praktiskt tillämpligt värde på kraftkostnaden.
Ty som ovan påvisats, blev den billiga kraften utbyggd och försåld före år
1917, och den kraft, som därefter stod till buds, måste naturligtvis prissättas
efter de kostnader, som de nya utbyggnaderna medförde. Ett riktigt bedömande
av dessa förhållanden kan därför endast ske på ungefär det sätt, som
här ovan blivit använt.
Härav torde med all tydlighet framgå, huru barocka motions-P. M:s beräkningar
äro med avseende å kraftkostnaden v id primärstationerna. Det återstår
till sist den relativt enkla uppgiften att granska den i motionen angivna självkostnaden
för överföringen från primärstationerna till sekundärstationerna
samt för nedtransformeringen i de senare. Den är i motionärernas P. M.
angiven till 0,58 öre per kWh, medan den ovan påvisats vara 1,5 öre per kWh.
Varpå beror skillnaden?
I den motionen bilagda promemorian angives summan av antalet kWh, som
sålts över primärnätet, till 520 milj. kWh, vilken summa erhållits genom att
från den totala energikvantiteten för Trollhättan och Älvkarleby subtrahera
de kilowattimmar, vilka levererats till Vargön och Stallbacka. Emellertid bör
avdrag göras även för annan direkt från kraftstationerna uttagen och betald
energi. Inalles uppgick detta senare belopp till 57 miljoner kWh. Däremot
bör tillägg göras för kraft försåld vid Motala kraftverk via primärlinjer och
sekundärstationer med 37 miljoner kWh. Man kommer då till en överförd
energimängd av c:a 500 miljoner kWh.
Från denna kvantitet bör emellertid ytterligare subtraheras den ånggenereringskraft
och annan överskottskraft, som överförts över primärlinjerna eller
inalles c :a 80 miljoner kWh. Ingen primärlinje eller sekundärstation har nämligen
dimensionerats eller behövt förstärkas med hänsyn till denna kraft, vilken
effekt
kW
105,100
29,800
18,000
32,100
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 23
överförts endast på sådan tid och i sådan omfattning, som medgivits med hänsyn
till övriga leveranser, och det torde vara endast en tidsfråga, när dylik
leverans av ånggenereringskraft måste upphöra. Det för denna kraft erhållna
priset 0,25 å 0,3 öre per kWh, ger ju också vid handen, att kraften icke tål
något pålägg för primärlinje- och sekundärstationskostnader. Den försålda
energimängd, som kan deltaga i kostnaderna för primärlinjer och sekundärstationer,
är alltså c :a 420 miljoner kWh. Av dessa skäl förstoras kostnaderna
520
för överföringen över primärlinjer och sekundärstationer i proportionell
= c:a 1,25.
I beräkningen bör inräknas kostnaden för även Motala kraftverks primärlinjer
och sekundärstationer, varigenom totala kostnaden höjes i proportionen
c:a 1,15.
överföringskostnaden är emellertid icke beroende på antalet kilowattimmar,
utan på effekten (egentligen antalet kilovoltampére). Då först och främst utnyttjningstiden
för landsbygdskraften blott är c:a 2,000 timmar, men för all
överförd kraft i genomsnitt c:a 3,500 timmar, är proportionen mellan överföringskostnaden
för landsbygdskraften räknad per kWh och motsvarande genomsitt
för all överförd kraft 1,75.
Vidare får icke en genomsnittlig medelkostnad uträknas för samtliga linjesträckor
och stationer, ty på vissa ledningssträckor är belastningen betydligt
större än på andra. Den på just landsbygdskraften belöpande delkostnaden blir
därför procentuellt taget olika för olika linjedelar och stationer. Taxekommittén
har visat (å sid. 93 i betänkandet), att det ”vägda” medelvärdet av kostnaden
för landsbygdskraftens överföring vid Älvkarleby kraftverk är c :a 10 % större
än medelvärdet för all kraft. Av denna anledning blir proportionen mellan
överföringskostnaden för landsbygdskraften och för all kraft c:a 1,10. (Tages
även hänsyn till anläggningarna i Trollhätte- och Motala-näten, blir proportionen
större.)
På grund av de nu anförda omständigheterna är den verkliga överföringskostnaden
för landsbygdskraften, beräknad per kilowattimme, 1.25 X X
1,75 X 1)1 = c:a 2,8 gånger högre än den i motionsbilagan till 0,58 öre per
kWh angivna. Denna bör alltså höjas till c:a 1,6 öre per kWh. Det är naturligtvis
ej möjligt att på denna väg komma till ett exakt värde. Resultatet överensstämmer
emellertid rätt väl med den kostnad av 30 kr. per kW och år eller
1,5 öre per kWh, som här ovan angivits såsom Vattenfallsstyrelsens självkostnad
för överföringen.
”Det finns ingen möjlighet” (säges det i den till motionerna fogade promemorian)
”— hur man än använder tillgängliga siffror — att ovan beräknade
pris vid sekundärstationerna, 1,14 öre per kWh, skall kunna förändras till 5,6
öre!” Varje omdömesgill person borde i stället säga: Det är obegripligt, att
någon kunnat tolka statistiskt material på det missvisande sätt, som skett i den
till motionen bilagda promemorian.
Sedan ovanstående skrevs, har d:r Ekström i en i Stockholms Dagblad för
den 14/2 1927 införd artikel medgivit, att den till motionerna fogade promemorian
är felaktig, vad beträffar beräkningen av Vattenfallsstyrelsens självkostnader.
Därmed slås grunden undan för motionens bevisföring.
Stockholm den 12 mars 1927.
Nils Ekwall.
W. Borgquist.
24
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
Bilaga 4.
Till riksdagens andra kammares fjärde tillfälliga utskott.
Genom remiss den 11 februari 1927 har Kung!. Maj:t anbefallt Kommerskollegium
att avgiva utlåtande över en av herr Anderson i Storegården m. fl.
inom andra kammaren väckt motion, nr 255, likalydande med motion inom
första kammaren nr 160 av herr B. Lundell m. fl., angående taxorna vid statens
kraftverk m. m.
I motionen framhålles den stora betydelsen för befolkningen och dess näringsliv
av att vårt lands vattenkrafttillgångar bliva på det mest lämpliga sätt tillgodogjorda.
Staten är själv genom vattenfallsstyrelsen landets ojämförligt
största kraftleverantör, och riktlinjerna för dess kraftförsäljningspolitik böra
vara: skälig förräntning av det nedlagda kapitalet och en ständig strävan mot
billigare kraftpriser, som möjliggöra användningen av den elektriska energien
inom allt vidare områden. Motionärerna anse, att möjligheter finnas för vattenfallsstyrelsen
att vid försäljning av elektrisk energi på landsbygden tillämpa
billigare och ändamålsenligare taxor än de för närvarande använda och att den
utredning angående dessa taxor, som senast verkställts av den s. k. taxekommittén
(statens offentliga utredningar 1925: 18), icke är tillfredsställande och uttömmande.
De hemställa därför att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville
dels anhålla om en skyndsam och opartisk utredning angående införande av
ändamålsenligare taxor och utarbetande av plan för en rationell kraftförsäljningspolitik
vid statens kraftverk, dels ock, i avvaktan på sådan utredning, anhålla
om införandet av en maximaltaxa, som garanterar statens kraftverk en
viss inkomst för den levererade kraften men på samma gång möjliggör en, särskilt
för landsbygden, ekonomisk utvinning av denna kraft inom olika förbrukningsområden.
Kollegium, som under den korta tid, vilken stått till dess förfogande, givetvis
icke varit i tillfälle att ingående granska det i motionen och dess bilagor åberopade
omfattande utredningsmaterialet, får i ärendet anföra följande.
Tillhandahållandet av elektrisk kraft åt landsbygdens befolkning har för
denna numera blivit en i socialt och ekonomiskt hänseende viktig angelägenhet.
Särskilt under det sista decenniet ha ock i vårt land av staten och enskilda
nedlagts betydande kapital i anläggningar för detta ändamål. Givetvis ha i
samband med denna verksamhet framkommit flera spörsmål av rättslig och ekonomisk
innebörd rörande kraftleverantörernas och konsumenters förhållande till
varandra. Hos regering och riksdag hava sålunda åtskilliga krav framförts
om åtgärder från det allmännas sida i syfte att tillförsäkra förbrukarna en
tryggad tillgång till elektrisk energi till skäligt pris. Bland vad som förekommit
i detta avseende må erinras om följande.
Med anledning av motioner vid 1907, 1909 och 1910 års riksdagar berörande
frågor om reglering av leveransförhållanden och taxor för elektrisk kraft upp
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
25
drog Kungl. Maj :t den 22 juni 1911 åt en kommitté att verkställa vissa utredningar
härom. Denna kommitté kom i frågan om prisreglering genom offentlig
myndighet till det resultatet, att sådana åtgärder för det dåvarande
ej vore erforderliga, men framhöll likväl (betänkande av den 16 dee. 1914 sid.
257 o. f.) att småabonnenterna på landsbygden voro en gentemot producenten
svagt ställd abonnentgrupp, vilket ytterligare underströks i ett par reservationer.
Vid 1914 års båda riksdagar hemställdes om åtgärder för främjande av jordbrukets
och detsamma närstående näringars förseende med elektrisk kraft
(nr 77 I och 248 II vid A riksdagen och nr 104 II vid B riksdagen). Samma
krav framfördes år 1915 (motion nr 42 I) och 1917 (likalydande motionerna
nr 54 I och 131 II). De sistnämnda år väckta motionerna (jordbruksutskottets
utlåtande nr 64) föranledde riksdagen (skrivelse nr 302) att hos Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning om de åtgärder, som kunde inom den närmaste
framtiden ifrågasättas för att genom statens försorg få till stånd en så allmän
elektrifiering av landsbygden, som omständigheterna kunde medgiva. Riksdagen
godkände de principer för elektrifieringen, vilka vattenfallsstyrelsen framfört
i en till utskottet avlämnad utförlig redogörelse för styrelsens verksamhet.
På grund av denna skrivelse tillsattes den 13 juli 1917 den s. k. elektrifieringskommittén,
som huvudsakligen verkställt vissa omfattande tekniska och statistiska
utredningar och undersökt huru elektrifieringsarbetet på landsbygden
blivit utfört samt lämpligen borde fullföljas (slutbetänkande av den 31 maj
1923 Stat. off. utredn. 1923: 72). Under år 1923 uppdrog Kungl. Maj :t åt
särskilda sakkunniga att undersöka distributionsföreningarnas på landsbygden
ekonomiska svårigheter, och förslag till dessas avhjälpande genom vissa subventionsåtgärder
— dock ej nedsättning av strömpriset — framlades av de sakkunniga
i ett betänkande av den 21 juni 1924 (Stat. off. utredn. 1924: 52).
En stor del av landsbygdselektrifieringen har tillkommit under ekonomiskt
abnorma förhållanden. Anläggningarna betingade i väsentlig grad onormalt
höga kostnader för utförandet. I allt för stor utsträckning anskaffades erforderliga
anläggningskapital genom lån, vilkas förräntning och återbetalning i
många fall förorsakat svårigheter sedan mera normala förhållanden inträtt och
åtstramningen på penningmarknaden, särskilt efter år 1922, gjort sig gällande.
Genom billiga fasta lån från de åren 1918 och 1919 inrättade kraftledningsoch
vattenkraftslånefonderna har staten i avsevärd grad bidragit till svårigheternas
lindrande. Framställningar om ytterligare ekonomiskt stöd för landsbygdselektrifieringen
ha gjorts genom deputationcr till vederbörande myndigheter,
genom pressen och vid möten samt vid riksdagen. Det har i dessa fall
särskilt gällt införande av billigare och som lämpligare ansedda taxor vid statens
energileveranser. Så begärdes år 1923 genom likalydande motioner i båda
kamrarna (nr 149 I och 196 II) liknande leveransvillkor som vid ett enskilt
kraftverk. Inom andra kammaren behandlades motionen av femte tillfälliga
utskottet, vilket dock i sitt utlåtande nr 7 på anförda skäl avstyrkte skrivelse
till Konungen i ärendet.
Vid 1924 års riksdag väcktes i samma syfte motionerna nr 131 och 332 i
andra kammaren (nr 204 i första kammaren), vilka avslogos med hänvisning
till den den 22 februari 1924 tillsatta s. k. taxekommittén. Denna avlämnade
sitt betänkande den 5 februari 1925 (Statens off. utredn. 1925: 18).
Vid 1926 års riksdag återupptogs samma fråga genom motion nr 305 i andra
kammaren och genom därtill ansluten interpellation.
Av det ovan relaterade torde framgå att dessa spörsmål länge varit föremål
för stort intresse. Den vid innevarande riksdag föreliggande motionen be
-
26 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
kräftar, att så alltjämt är fallet, och att de många redan verkställda utredningarna
icke av alla anses tillräckligt klarläggande beträffande grunderna för
de taxeformer och strömavgifter, som tillämpas av statens kraftverk.
De framställda önskemålen om vad som borde ytterligare utredas äro närmare
motiverade i en till motionen fogad promemoria, vari den ovannämnda
taxekommitténs utredning kritiseras. Bland annat framhålles där, att kommittén
ej lämnat någon utredning rörande statens kraftverks självkostnader för
den producerade energien, vilka ingå som en viktig faktor i det debiterade
strömpriset, och ej heller utrett huruvida de direktiv rörande viss valfrihet i
taxeavseende, som statsmakterna lämnat vid 1917 års riksdag, blivit följda.
För erhållande av en överblick över de självkostnader, varom här är fråga,
må påpekas, att den i kraftverken alstrade energien i allmänhet distribueras på
något av följande sätt
1) direkt vid dessa verk, de s. k. primärstationerna,
2) upptransformerad till en för överföring på långa avstånd avsedd spänning
— 50, 70, 80 kV — direkt från därför utförda ledningar, de s. k. primärlinjerna,
3) nedtransformerad från primärlinjerna vid de s. k. sekundärstationerna,
(vanligen vid 20 kV eller 10 kV),
4) vid någon punkt på de från sekundärstationerna utgående s. k. sekundärlinjerna
eller bygdelinjerna (20 kV, 10 kV),
5) vid de till sekundärlinjerna anslutna s. k. tertiär stationerna, där energien,
vanligtvis vid 3 kV, levereras till landsbygdsföretagens ortsnät.
I detta sammanhang bortses från de enstaka, på det hela ej inverkande fall,
då annat leveranssätt förekommer. Den övervägande delen av landsbygdsdistributionen
faller under mom. 5) men ett antal äldre anläggningar inom
Trollhättedistriktet under mom 4).
Enligt taxekommittén fördelar vattenfallsstyrelsen sina självkostnader på
två konsumentkategorier, till den ena hänföras industri och kommuner och till
den andra landsbygden. Den huvudsakliga skillnaden mellan dessa kategorier
ligger i utnyttjningstiden av kraften, d. v. s. det antal timmar per år, som den
maximalt använda effekten (kilowatt) skall kontinuerligt nyttjas för åstadkommande
av den under året av konsumenten förbrukade energimängden (kilowattimmar).
Ju längre utnyttjningstiden är, desto förmånligare anses abonnemanget
för kraftverket och desto lägre kan självkostnaden per kilowattimme
beräknas. För den sammanlagrade landsbygdskraften vid sekundärstationerna
har av taxekommitté räknats med en utnyttjningstid av 2,000 timmar, och kommittén
har utgått från att självkostnadspriset för landsbygdskraften, i enlighet
med vattenfallsstyrelsens uppskattning, bör sättas till 5,6 öre per kilowattimme
vid sekundärstationerna (mom. 3) med ett tillägg av 0,7 öre för förluster vid
dess vidare överföring, så att alltså kraftpriset vid tertiärstationerna blir 6,3
öre. Härtill kommer sedan 11% % ränta och amortering av kostnaden för
bygdelinjerna beräknade att motsvara en fast bygdenätsavgift av 2,5 kr. per
tariffenhet, som ungefär jämställes med 1 hektar odlad jord.
Motionärerna ha nu vid sina beräkningar kommit till ett självkostnadspris
för landsbygdskraften av endast 1,14 öre (i stället för 5,6 öre) vid sekundärstationerna,
utgörande summan av genomsnittskostnaden för kraftens generering
(0,56 öre) och för dess överföring (0,58 öre). Det är dock påtagligt att
dessa siffror ej äro direkt tillämpliga för landsbygdskraften, utan måste justeras
alltefter dess värdesättning i förhållande till genomsnittskostnaden. Man måste
nämligen betänka, att i totalproduktionen ingår kraft av olika kategorier —
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 2i
årskraft, säsongkraft, frivillig kraft — och att inom varje sådan kategori finnes
ett större eller mindre antal grupper med olika utnyttjningstid och prisberäkning
för kraften. Den angivna genomsnittssiffran kan ej användas för någon
av dessa grupper var för sig och blir sålunda lätt missvisande för den, som icke
lägger märke till detta förhållande.
Det synes icke vara möjligt att bedöma i vad mån motionärernas kritik över
de av taxekommittén antagna självkostnaderna kan vara berättigad, innan beräkningsgrunderna
för dessa kostnader blivit närmare klarlagda. Det torde därför
vara erforderligt, att vattenfallsstyrelsen blir i tillfälle att komplettera taxekommitténs
uppgifter i detta avseende.
Vid behandlingen av alla hithörande taxefrågor synes Kollegium den synpunkten
bör anläggas, att ändamålet med statens verksamhet på detta område
bör vara att bereda konsumenterna tillgång till den nödvändighetsvara, som
den elektriska kraften numera blivit, på möjligast fördelaktiga villkor förenliga
med normal förräntning av statens nedlagda kapital. Däremot synes man icke
böra sträva efter att förskaffa staten största möjliga direkta inkomster av
rörelsen.
Ävenledes torde man i vissa fall böra räkna med, att för upparbetande av
en för normal förräntning erforderlig avsättning för kraften kan åtgå viss tid,
under vilken kraftdistributionen inom ifrågavarande område icke kan bliva
lönande. I detta fall föreligger en viss motsvarighet till trafikrörelsen vid ett
relativt nytt järnvägsföretag.
På vad sätt självkostnaden för energien vid kraftkällan eller en avlägsen
leveranspunkt rättvisligen bör uppdelas emellan förbrukare med olika utnyttjningstid
av effekten, därom torde kunna råda skilda meningar. Denna fråga
kompliceras ytterligare, då man beaktar, att blott en del av kraften är s. k.
prima kraft tillgänglig året runt och andra delar tillgängliga endast under
viss ofta varierande tid av året beroende på vattentillgången. Att prima kraft
till industri eller annan konsument med lång utnyttjningstid bör åsättas lägre
pris per kilowattimme än prima kraft till landsbygden med väsentligt kortare
utnyttjningstid synes rimligt, men i vilken proportion detta bör ske, är ej
lika klart. Detta spörsmål lär ej kunna behandlas endast som en räkneuppgift,
utan ett övervägande av betydelsen ur nationalekonomisk synpunkt av de behov,
som skola tillgodoses, torde också vara berättigat. Man bör härvid ej heller
bortse från att de stora huvudledningarna och till dessa hörande s. k. sekundärstationerna
tillkommit för leverans av elektrisk energi från kraftverken till de
stora förbrukarna, industrier och samhällen. Om nu över dessa anläggningar
utan särskild extra kostnad för statsverket transporteras ytterligare den energimängd
-— några få procent av storförbrukarnas — som erfordras för landsbygden,
så synes det ej orimligt, om statens självkostnad för landsbygdsenergiens
framförande på dessa ledningar beräknas till ungefär samma pris per kilowattimme
som annan energi. Beträffande ovannämnda frågor vore givetvis
önskligt, att några allmänna direktiv kunde lämnas av statsmakterna.
Helt annat synes förhållandet vara beträffande sådana delar av statens
distributionsanläggningar, som tillkommit särskilt för landsbygdsdistributionen.
De statens självkostnader, som motsvara dessa anläggningar, böra givetvis bäras
av landsbygdsavnämarna enbart. För att dessa senare kostnader, per kilowatttimme
räknat, skola bli så låga som möjligt, är det tydligen nödvändigt att
söka öka den energimängd, som förmedlas av anläggningarna ifråga, eller att
med andra ord söka stimulera en ökad förbrukning. Detta bör ske genom så
28
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
avvägda taxebestämmelser, att dessa dels garantera en viss säker inkomst för
kraftleverantören, motsvarande dennes fasta, av den levererade energimängden
oberoende kostnader, dels även inrymma en så lågt bestämd avgift för den
levererade energien per kilowattimme, att den verkar kraftigt stimulerande på
förbrukningen, varigenom kraftleverantörens inkomster automatiskt ökas. I
större eller mindre grad äro ju ock dylika taxor numera utformade med hänsyn
till dessa synpunkter.
Såvitt bekant torde vattenfallsstyrelsen i regel tillämpa en enhetlig prisberäkning
gällande under viss tidsperiod för landsbygdskraft vid lika leveranssätt
men oberoende av leveranspunktens belägenhet. Med hänsyn till de ensartade
förbrukningsförhållandena synes denna praxis vara väl motiverad och
även överensstämma med av riksdagen godtagna riktlinjer. En sådan allmän
regel synes dock ej böra förhindra att ett eller annat enstaka kristidsföretag,
som av någon anledning kommit i en svår situation, medgives en särskild
lindring i strömavgiften. Vid kraftförsäljning till större avnämare torde såväl
staten som andra säljare ofta vara nödsakade att tillämpa ett något likartat
förfarande och att justera de egna beräkningarna efter köparens betalningsförmåga,
befintlig konkurrens m. m. Statens affärsverk kunna väl för övrigt
lika litet som enskilda företagare helt bortse från att åtskilliga av deras egna
anläggningar äro utförda till överpris och därför ej med nuvarande penningevärde
rimligen böra förräntas på samma sätt, som eljest kunde ha skett.
Yad beträffar den av motionärerna berörda frågan, huruvida vattenfallsstyrelsen
följt de direktiv, 1917 års riksdag lämnat om valfrihet mellan de två
åberopade taxorna, så torde endast nämnda styrelse vara i tillfälle att angiva,
huru detta direktiv blivit av densamma uppfattat och tillämpat.
I motionen har vidare framställts invändningar mot formen av vattenfallsstyrelsens
taxor för landsbygdskraft och i stället förordats en taxa av s. k.
industrityp eller maximaltaxa, förslagsvis 90 kr. per kilowattår uppmätt maximieffekt
-j- 2 öre per kilowattimme, dock med en viss garanterad minimiavgift.
Någon taxeform, som fyller alla krav, lär ej kunna utfinnas, utan samtliga
äro mer eller mindre lyckade kompromisser, som kunna inbjuda till obegränsad
diskussion. Talrika utläggningar av detta ämne finnas på åtskilliga olika språk
och i praktiken finner man en mängd taxeformer av varierande slag alltjämt
tillämpade även inom ett och samma företag. Innan någon granskning av
vattenfallsstyrelsens senast utarbetade och av taxekommittén under vissa förutsättningar
förordade taxa den s. k. ”1923 års rabattaxa” företages, torde det
vara lämpligt att bereda styrelsen tillfälle att yttra sig över framställda anmärkningar
mot densamma och att närmare redogöra för dess innebörd och tillämpningsmöjligheter
i jämförelse med den av motionärerna förordade maximaltaxan.
Här må endast påpekas, att det synes vara ett önskemål att de i rabattaxan angivna
normerna för beräkning av antalet tariffenheter bleve modifierade och
förenklade. Het förefaller nämligen skäligt, att avnämaren erhåller större möjlighet
att utnyttja sin anläggning efter eget gottfinnande utan att erlägga
ökade fasta avgifter, därest hans åtgärder ej förorsaka kraftleverantören någon
extra kostnad.
Övriga här ej särskilt berörda frågor, som motionärerna ansett böra tagas
under omprövning, sammanhänga nära med taxefrågorna.
Vad slutligen angår motionärernas krav om införande av en maximaltaxa i
avvaktan på en ny utredning, så torde möjligheten av en sådan åtgärd bäst
kunna bedömas av vattenfallsstyrelsen. Det förefaller dock som om ett omedel
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 29
bart genomförande av en dylik anordning skulle erbjuda svårigheter för båda
parterna.
Det torde ej råda tvivel om att den omfattande elektrifiering av landsbygden,
som möjliggjorts genom statens kraftverksföretag, kommer att bliva till
stort och bestående gagn för vårt land. Emellertid har den betydande skuldsättningen
under en period av lågt penningvärde, som befolkningen åsamkat sig för
detta ändamål, för närvarande på många håll blivit en tung börda och föranlett,
att man i möjligaste mån måst söka nedbringa de löpande kostnaderna för elektrifieringen,
vilka ej sällan blivit långt större än som ursprungligen ställts i
utsikt eller påräknats. Dessa förhållanden ha otvivelaktigt i hög grad skärpt
de krav, som framställts på en nedsättning av avgifterna till statens kraftverk.
Härtill kommer att man på vissa håll fått den uppfattningen, att landsbygden
i fråga om strömavgifter blivit missgynnad i jämförelse med industriföretag och
större samhällen.
Genom en ihärdig, ofta nog mindre vederhäftig eller tilltalande agitation har
man sökt att framställa statens kraftpolitik såsom fullständigt felaktig och att
påverka vederbörande till åstadkommande av en ändring härutinnan. Med hänsyn
till landsbygdselektrifieringens betydelse och fortsatta lugna utveckling synes
det vara angeläget att söka på ett övertygande sätt klargöra för allmänheten,
att statens kraftpolitik är i möjligaste mån rättvis och att inga avnämare favoriseras
på andras bekostnad samt att strömavgifterna hållas på den nivå, som betingas
av nödvändiga driftkostnader och anläggningarnas förräntning.
I nämnda avseende förefalla taxekommitténs utredningar icke vara uttömmande,
då de grundläggande beräkningarna av självkostnaden för kraften vid
kraftverk och sekundärstationer cj synas varit föremål för kommitténs prövning;
och ej heller synes detta varit fallet ifråga om den absoluta storleken av bygdenätskostnaden
utan endast beträffande dess lämpliga fördelning på konsumenterna.
Kommittén har påtagligen funnit att dessa frågor fallit utanför ramen
för dess uppdrag. För vattenfallsstyrelsen torde det erbjuda föga svårighet
■eller besvär att på tillfredsställande sätt klarlägga dessa spörsmål och påvisa
de skäl, som ligga till grund för den av statens kraftverk tillämpade taxepolitiken.
I detta sammanhang må påpekas, att de taxor och villkor i övrigt, enligt
vilka elektrisk energi kan erhållas från statens kraftnät, för en stor del av allmänheten
hava en ekonomisk betydelse, fullt jämförlig med den, som taxor och
tariffer för den statliga järnvägs- och postbefordran m. m. kunna tillmätas. På
utredandet av de principer, som böra vara grundläggande för den statliga järnvägsdriftens
ekonomi, liksom på utarbetandet av det mest rationella system för
taxeberäkning vid järnvägstransporter, har som bekant nedlagts och nedlägges
alltjämt ett omfattande arbete. Resultatet av dessa utredningar har även publicerats,
varigenom representanter för trafikantintressena och för näringslivet i
allmänhet beretts tillfälle erhålla närmare kännedom om de grundläggande data
för järnvägsdriftens ekonomi, samt att i detta samband framföra sina önskemål
och erinringar.
Det skulle enligt Kollega uppfattning vara av en viss betydelse, om den statliga
kraftproduktionen och kraftdistributionen liksom statens kraftförsäljningspolitik
underkastades en motsvarande utredning och granskning. I vissa delar,
särskilt de, som beröra tekniskt-ekonomiska spörsmål, torde denna utredning
lämpligast kunna ske genom vattenfallsstyrelsens egen försorg; i andra hänseenden,
såsom rörande uppgörandet av en allmän plan för kraftförsäljnings
-
30 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.
politiken samt taxerevision, torde den av motionärerna begärda och av Kollegium
jämväl förordade utredningen böra uppdragas åt särskilda sakkunniga.
Kollegium anser däremot ej lämpligt eller erforderligt att, såsom motionärerna
jämväl föreslagit, i avvaktan på en sådan utredning införa en viss angiven faxeform
för kraftförsäljning å landsbygden.
Stockholm den 30 mars 1927.
K. A. Fryxell.
Ragnar Solilman.
E. C. Ericson.
G. E. Billing,
Oskär Eklunds boktryckeri, Stockholm, 1927.