Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1927 kl. 4 e. m.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 113 med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
om understödsföreningar och nr 114 med förslag till förordning
om erkända sjukkassor m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 24 februari 1927 dagtecknad proposition, nr 113, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan omförmälda förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar.

Genom en likaledes den 24 februari 1927 dagtecknad proposition, nr 114, bär
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att dels antaga här nedan
omförmälda förslag till förordning om erkända sjukkassor, dels bevilja anslag
till sjukkasseväsendets befrämjande och till sjukkassor, som meddela moderskapshjälp,
samt dels medgiva att för användningen av förstnämnda anslag
skulle gälla här nedan angivna grunder.

Nämnda propositioner innefatta tillsammans förslag till omorganisation av
det statsunderstödda sjukkasseväsendet.

Propositionerna hava hänvisats, nr 113 och nr 114, i vad den avsåge författningsförslag,
till lagutskott samt nr 114 i övrigt, till statsutskottet. Efter
överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hava de behandlats
av sammansatt utskott. Till detta utskott har jämväl från statsutskottet
hänskjutits Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln,
framställda förslag om anslag till sjukkasseväsendets befrämjande (punkt 16)
samt till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd (punkt 17).

Utskottet har i ett sammanhang förehaft de till detsamma hänvisade propositionerna
jämte följande i anledning av dem väckta motioner, nämligen

inom första kammaren
nr 289 av herr von Sydow,
nr 293 av herr Holmgren,
nr 294 av fröken Hesselgren och
nr 295 av herr Norling samt

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 samt. 2 avd. 1 höft. (Nr 1.)

1

2

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

inom andra kammaren
nr 440 av fru Nordgren m. fl.,
nr 441 av herr Brännberg m. fl.,

nr 442 av herr Eriksson i Grängesberg och fru Östlund,

nr 443 av herr Järte m. fl.,

nr 444 av herr Järte,

nr 445 av herr Andersson i Igelboda samt

nr 446 av herr Andersson i Igelboda.

Frågans Med utgångspunkt från ett av statens besparingskommitté den 19 februari
1925 avgivet betänkande angående omorganisation av den svenska socialförsäkriksdag.
ringen framlades vid 1926 års riksdag bland annat förslag till omorganisation
av det statsunderstödda sjukkasseväsendet — propositioner nr 113 och 117 —
avseende såväl sjukkassornas organisation som deras prestationer. I förstnämnda
hänseende innebar förslaget huvudsakligen, att statsbidrag skulle tilldelas
allenast en — på viss angivet sätt utvald — sjukkasseorganisation inom varje
särskilt område. Härmed avsågs att vinna en koncentration av de olika, sinsemellan
konkurrerande sjukkassorna till ett s. k. enhetskassesystem. Med genomförandet
av ett sådant hoppades man kunna dels undvika konkurrens, som verkade
hämmande på rörelsens utvidgning och fördjupning, dels ock erhålla kassor,
vilka vore bärkraftiga nog för de ökade prestationer, som ur social synpunkt
ansågos erforderliga, och lämpliga för samarbete med annan socialförsäkring,
hälso- och fattigvård, samt vilka vid en eventuell övergång till obligatorisk
försäkring kunde bliva bärare av denna. I fråga om sjukkassornas prestationer
voro de viktigaste nyheterna i förslaget, att sjukhjälpstiden — enligt
gällande lagstiftning minst 90 dagar för varje tidsperiod av 12 månader — utsträcktes
till tre år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd, samt att
utgivande av moderskapshjälp gjordes till en obligatorisk prestation för sjukkassorna.
Vidare innehöll förslaget bestämmelser avseende att avgränsa sjukförsäkringen
mot andra socialförsäkringsgrenar. Såsom vederlag för de ökade
bördor förslaget ålade sjukkassorna skulle statsbidragen avsevärt höjas. Särskilt
avsågs att genom en kraftig höjning av bidragen till kassornas sjukvårdande
verksamhet uppmuntra till en utvidgning av denna hittills inom den svenska
sjukkasserörelsen allt för åsidosatta verksamhet.

Förslaget vann ej riksdagens bifall. Andra särskilda utskottet, till vilket
förslaget remitterats, uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 3, att
det föreslagna enhetskassesystemet innebure ett så kraftigt ingrepp i det nuvarande
sjukkasseväsendet, att det syntes tvivelaktigt, huruvida reformen läte
sig genomföra med tillräckligt stor anslutning från sjukkassefolkets sida.
Emellertid vitsordade utskottet behovet av en reform, avseende såväl en mera
enhetlig organisation som ökade prestationer inom det statsunderstödda sjukkasseväsendet.
En sådan reform syntes emellertid kunna genomföras utan ett
tvångsvis genomförande av enhetskassesystemet. Nybildande av sjukkassor
borde ej få ske, där det ej funnes socialt behövligt. De nu befintliga kassorna
borde däremot få fortleva. För vinnande av den större enhetligheten skulle

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

3

överallt, där mer än en sjukkasseorganisation vore verksam, bildas en samorganisation,
förslagsvis benämnd distriktssjukkassa. Åt denna samorganisation
skulle anförtros de ökade prestationer, som syntes böra påläggas den sociala
sjukförsäkringen, under det att de nuvarande sjukkassorna finge begränsa sig
till sin hittillsvarande verksamhet. I denna samorganisation skulle man erhålla
ett organ, som kunde fylla de uppgifter, regeringsförslaget avsett för enhetskassorna.
Och där förutsättningar för ett mera intimt samgående förefunnes,
skulle distriktssjukkassor genom sammanslagning av övriga sjukkassor
kunna bliva verkliga enhetskassor. Beträffande omfattningen av distriktssjukkassornas
prestationer uttalades, att det borde övervägas, huruvida ej sjukvårdsförsäkring
kunde göras till en obligatorisk prestation för dem.

Med bifall till utskottets utlåtande hemställde riksdagen om utredning och
förslag till det statsunderstödda sjukkasseväsendets omorganisation efter de av
utskottet angivna riktlinjerna.

Den begärda utredningen anförtroddes åt inom socialdepartementet tillkal- Nu f°relade
sakkunniga, vilka den 15 sistlidne december avgåvo förslag i ämnet. Detta 1 positioner.
förslag ligger till grund för nu ifrågavarande propositioner. I enlighet med
riksdagens direktiv har den statsunderstödda sjukförsäkringen uppdelats på två
olika slags organ, primärsjukkassor och distriktssjukkassor. De förstnämnda
skola omhänderhava sjukförsäkringen i den inom sjukkasserörelsen nu allmännast
förekommande omfattning, nämligen meddelande av kontant sjukhjälp intill
100 dagar för varje sjukdomsfall jämte moderskapshjälp. Ställningen som
primärsjukkassa skall tillkomma varje nu registrerad sjukkassa, som uppfyller
därför stadgade betingelser. Nybildade organisationer erhålla däremot denna
ställning allenast i fall de anses socialt behövliga. Primärsjukkassorna skola
där så kan ske vara anslutna till distriktssjukkassor. Inom varje område
får endast finnas en distriktssjukkassa. Denna har att meddela kontant sjukhjälp
efter utgången av primärsjukkassans sjukhjälpstid intill två år för varje
sjukdomsfall samt bereda sjukvård i viss omfattning. Distriktssjukkassan kan
emellertid även för alla eller vissa medlemmar meddela jämväl den sjukhjälp,
som tillkommer primärsjukkassa. Förslaget upptager jämväl en avsevärd höjning
av statsbidragen till sjukkasseväsendets främjande — för ett antaget medlemsantal
i sjukkassorna av 800,000 beräknades statsverkets utgifter till
6,828,000 kronor mot 3,500,000—3,600,000 enligt nu gällande grunder.

Såsom skäl för den föreslagna organisationsplanen anföres i huvudsak följande.
Det vore allmänt erkänt att den svenska sjukkasserörelsen ej kunde anses
fylla kraven på en tillfredsställande social sjukförsäkring. Härvid komma
i betraktande ej blott den svaga anslutningen och de ofta otillräckliga prestationerna.
Man måste även betrakta sjukförsäkringen som den organisatoriska
grunden för all socialförsäkring; allenast med välskötta sjukkassor som lokala
organ kunde man erhålla en rationell och billig socialförsäkring. Såsom sådana
organ lämpade sig emellertid ej de svenska sjukkassorna på grund av den starka
splittringen inom rörelsen. Även i fråga om rörelsens prestationer inverkade
splittringen ogynnsamt. Konkurrensen mellan kassorna föranledde dessa att
för vinnande av låga avgifter hålla prestationerna låga. Särskilt hade denna

4

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

deras strävan gått ut över sjukförsäkringens viktigaste uppgift, beredande av
sjukvård. Vid en reformering av sjukkasserörelsen måste man sålunda bland
annat söka åstadkomma större enhetlighet inom densamma. Ur denna synpunkt
hade införandet av ett enhetskassesystem tydligen varit rationellast.
Men hänsyn hade måst tagas till opinionen inom sjukkasserörelsen. Särskilt
från de s. k. rikssjukkassorna, vilka ansett sig hotade till sin existens av ett
sådant system, hade avgivits starka protester däremot. Om ock den föreslagna
uppdelningen av försäkringen på två särskilda organ innebure en överorganisation
med därav följande onödiga kostnader, syntes skälig hänsyn till dessa
kassor, vilka omfatta mer än tredjedelen av alla sjukkassemedlemmar och särskilt
inom stora delar av landsbygden äro allenarådande, ansetts kräva, att man
stannade vid den föreslagna begränsade enhetligheten. Emellertid ha utsikter
ansetts föreligga att distriktssjukkassorna flerstädes på frivillighetens väg
kunde utveckla sig till verkliga enhetskassor. Möjligheten härtill har synts
böra stå öppen, vadan ett likaledes från rikssjukkassehåll framfört yrkande, att
distriktssjukkassorna skulle vara förbjudna att övertaga den del av försäkringen,
som eljest tillkomme primärsjukkassorna, avvisats.

Beträffande förslaget i övrigt vill utskottet här allenast påpeka, att sjukvårdsförsäkringen
i enlighet med riksdagsdirektiven gjorts obligatorisk. I den
mån redogörelse för förslaget ej lämnas här nedan, hänvisas i övrigt till propositionerna.

Motionerna. Avslag å regeringsförslaget yrkas i motionerna 1:295 och 11:443 och 444
— i den förstnämnda föreslås därjämte en viss höjning av nu utgående statsbidrag
till sjukkasserörelsens främjande. I motionen 11:445 föreslås en omomganisation
av det statsunderstödda sjukkasseväsendet, som på väsentliga
punkter skiljer sig från regeringsförslaget. Övriga motioner ställa sig i huvudsak
på regeringsförsiagets grund men yrka större eller mindre jämkningar
däri.

I: 295 och Såsom skäl för avslag anföres i främsta rummet hänsyn till den bestående
n: 444 °ch sjukkasserörelsen och särskilt rikssjukkassorna. Motionärerna göra gällande,
att dessa kassors organisation passar väl för vårt glest befolkade land. De
antaga, att därest regeringsförslaget bifalles, detta så småningom skall leda till
ett enhetskassesystem därigenom att distriktssjukkassorna fullständigt suga upp
övriga sjukkassor. Härigenom komme rikssjukkassornas verksamhet att upphöra,
vilket skulle innebära ett allvarsamt bakslag för den sociala sjukförsäkringen
i stora delar av landet.

Vidare göres gällande, att enhetskassesystemet samt det stränga normerandet
av sjukkassornas verksamhet innebure ett led i rörelsens utveckling till en obligatorisk
försäkring. Motionärerna ansåge det olämpligt, att riksdagen för
närvarande bunde sig för en sådan utveckling.

I motionen 1:443 påpekas ytterligare som avslagsskäl de ökade kostnader
för statsverket förslagets genomförande skulle medföra, kostnader vilka automatiskt
skulle växa med en ökad anslutning till sjukkasserörelsen.

Slutligen erinras i nämnda motion om att en revision av den allmänna pensionsförsäkringen
synes vara förestående. Sjuk- och pensionsförsäkringen stode

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

o

i nära sammanhang med varandra. Skulle en reform av sjukkasseväsendet
anses erforderlig, vore det naturligast, att den företoges i samband med en sådan
revision, varigenom en önskvärd enhetlighet och samverkan bäst kunde ernås.

I motionen 11:445 anföres i huvudsak följande. Motionären ansåge en re- II: 445
form av den statsunderstödda sjukkasserörelsen, innefattande jämväl en koncentration
av rörelsen, erforderlig. Ett enhetskassesystem vore önskvärt. Det
syntes väl antagligt, att ett sådant kunde ernås med genomförandet av regeringsförslaget,
men detta kunde endast ske så småningom och troligen ej utan
rättsförluster för de nuvarande sjukkassemedlemmarna. Resulterade ej genomförandet
av regeringsförslaget i ett verkligt enhetskassesystem, komme det
att medföra en onödig och kostsam överorganisation. Det förefölle motionären
troligt att, därest blott koncessionstvång infördes för nybildande av sjukkassor,
koncentrationen av de nu befintliga sjukkassorna komme att ske frivilligt, utan
att några distriktssjukkassor behövde tillskapas. Motionären föresloge fördenskull
den ändring i regeringsförslaget, att hela sjukförsäkringen skulle
handhavas av en sjukkassa. Till erkännande som sjukkassa skulle varje nu
registrerad sjukkassa vara berättigad, därest den meddelade sjukförsäkring i
den omfattning, som enligt regeringsförslaget skulle meddelas av primär- och
distriktssjukkassa gemensamt.

Vidare innehåller motionen vissa ändringsförslag beträffande sjukkassornas
prestationer, till vilka förslag — liksom till övriga motioner — utskottet nedan
återkommer.

Den sociala sjukförsäkringen har två uppgifter att fylla. Dels skall den Utskottet.
bereda försäkrad person vid sjukdomsfall ändamålsenlig sjukvård på det att
sjukdomen så snart som möjligt må bliva hävd, dels skall den bereda den insjuknade
nödig hjälp till hans uppehälle under sjukdomstiden. Av dessa båda
uppgifter är ur samhällets synpunkt den förstnämnda den viktigaste. Den
förstnämnda uppgiftens primära art framgår särskilt när man betänker sjukförsäkringens
sammanhang med ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen. Om
en person på grund av sjukdom erhåller understöd från den statsunderstödda
socialförsäkringen, bör denna hjälp från början vara inriktad på den sjukes
tillfrisknande. Det kan icke vara riktigt att man från det allmännas sida nöjer
sig med att bereda den sjuke uppehälle under sjukdomen och därefter, utan hänsyn
till om sjukdomen genom tillfredsställande behandling kunnat botas, låter
honom övergå till att underhållas av invaliditetsförsäkringen. Utan att tillsyn
och vård av läkare beredes genom sjukkassorna, torde det ock möta betydande
svårigheter att öva vederbörlig kontroll över, att försäkringen ej obehörigen
utnyttjas av personer, som ej äro i verkligt behov av understöd.

Från alla håll erkännes, att den nuvarande svenska frivilliga sjukförsäkringen
i hög grad tarvar en förbättring. Ett väsentligt fel hos densamma är,
att den endast i ringa mån meddelar sjukvårdande verksamhet. Det är upplyst,
att inom de svenska sjukkassorna endast omkring en sjundedel av medlemmarna
åtnjuta sjukvård i fall av sjukdom. Det måste alltså konstateras,
att hos oss sjukförsäkringens främsta och viktigaste uppgift till största delen

6

Sammansatt ''stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

är åsidosatt. Vid en reform av sjukförsäkringen måste därför enligt utskottets
mening sjukkassornas sjukvårdande versamhet i princip göras obligatorisk för
erhållande av statsbidrag. Även det av kassorna meddelade kontanta understödet
är i stor utsträckning otillräckligt, särskilt därutinnan att sjukhjälpstiden
är så kort, att medlemmarna vid långvariga sjukdomsfall ofta ställas
utan sådant understöd.

Sedermera tillkommer den brist inom den svenska sjukkasserörelsen, som ofta
blivit påpekad och särskilt framhållits såväl i propositionen till 1926 år§ riksdag
som i de sakkunnigas betänkande, nämligen den starka splittringen inom
rörelsen. I nämnda proposition lämnas en utförlig statistik rörande förhållandena
härutinnan. Här må endast erinras om att i riket finnas över 6,000 olika
sjukkasseorganisationer, att i Stockholm och Göteborg finnas över 100 organisationer
i vardera, samt att det finnes landskommuner med över BO olika organisationer.
Även denna förlamande svaghet inom rörelsen måste enligt utskottets
mening övervinnas, om de svenska sjukkassorna skola kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla sina uppgifter. I själva verket står bristen på enhetlighet
inom organisationen i nära samband med det förut omförmälda felet inom sjukkasserörelsen,
eller saknaden av sjukvårdande verksamhet. En sådan verksamhet
kan nämligen svårligen göras effektiv, ifall icke genom en koncentration
möjligheten för ett fruktbärande samarbete med organen för annan socialförsäkring
ävensom med läkarkåren och den allmänna hälsovården skapas.

En reform av det svenska sjukkasseväsendet måste därför enligt utskottets
mening hava två huvudsakliga syftemål, nämligen dels stärkande av kassornas
prestationer, särskilt i avseende å den sjukvårdande verksamheten samt
sjukhjälpstidens längd, och dels genomförande av större enhetlighet i kassornas
organisation. Dessa riktlinjer för reformen överensstämma i stort sett såväl
med de direktiv, vilka innefattas i 1926 års riksdagsbeslut, som även med de
sakkunnigas betänkande.

Utskottet behjärtar väl önskemålet, att man ej vid reformens genomförande
skall mot den bestående rörelsen bruka större våld än nöden kräver. Men det
synes utskottet knappast möjligt iakttaga större varsamhet än vad i regeringsförslaget
skett, därest några resultat överhuvud taget skola ernås. Utskottet
kan ej dela den i motionen 11:445 uttalade förhoppningen, att därest
blott ett koncessionssystem för nybildande av kassor infördes, erforderlig koncentration
av sig själv skulle komma till stånd. Erfarenheten synes nämligen
tala mot ett sådant antagande. Oaktat betydelsen av en koncentration uppenbarligen
står klar för sjukkasserörelsens ledning, hava sammanslagningar av
sjukkassor varit jämförelsevis sällsynta och hava, där de kommit till stånd,
understundom måst frampressas genom ingripande av kommunala myndigheter.

Vad särskilt beträffar den från rikssjukkassorna och av omtanke om dessa
kassors fortbestånd framförda kritiken av regeringsförslagets organisationsplan
må det erinras, att de jämkningar som vidtagits, först från besparingskommitténs
förslag med lokalt begränsade enhetskassor till det modifierade
enhetskassesystemet i fjolårets regeringsförslag samt sedan därifrån till nu
föreliggande förslag med bibehållande av de befintliga organisationerna, sam -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

7

manhållna av lokala samorganisationer gjorts i avsikt att tillmötesgå opinionen
inom rikssjukkassorna. Utskottet erkänner villigt det betydande arbete
rikssjukkassorna utfört för den sociala sjukförsäkringen. Men detta arbete
kan dock ej motivera, att dessa kassor skola få hindra de reformer inom rörelsen,
som eljest kunna anses påkallade. Detta så mycket mindre som rikssjukkassornas
farhågor för sin existens synas vara betydligt överdrivna. Det är
väl antagligt, att inom sjukkasseområden, där de lokala kassorna redan nu
dominera och särskilt därest dessa fullständigt uppginge i vederbörande distriktssjukkassa,
rikssjukkassornas medlemsrekrytering komme att avstanna.
Men det kan på goda grunder betvivlas, att rikssjukkassorna även under nuvarande
förhållanden äga större utvecklingsmöjligheter inom sådana områden.
Åtminstone har socialstyrelsen såsom sin mening uttalat (andra särskilda utskottets
vid 1926 års riksdag utlåtande nr 3 sid. 24) att vid konkurrens mellan
rikssjukkassor och lokala kassor de förstnämnda i stort sett komme att visa sig
underlägsna. För rikssjukkassorna återstår emellertid en stor del av landet. Av
de i Bil. C till sakkunnigbetänkandet förslagsvis angivna sjukkasseområden,
inom vilka sjukkasseverksamhet bedrives, hava över hälften uteslutande
rikssjukkassemedlemmar. Härtill kommer ett stort antal områden, där rikssjukkassemedlemmarna
utgöra majoriteten. Att det här ej såsom från rikssjukkassehåll
göres gällande är fråga endast om »ödemarksbygder» torde framgå
därav, att i så relativt betydande städer som Skövde, Tidaholm, Östersund och
Luleå finnas uteslutande rikssjukkassemedlemmar samt i exempelvis Kalmar,
Västervik, Skara, Falun, Härnösand och Sundsvall rikssjukkassemedlemmarna
hava en betydande majoritet. Att å sådana orter en distriktssjukkassa skall
bildas synes ej behöva medföra att denna, vilken ju helt eller till större delen
kommer att bestå av medlemmarna i en rikssjukkassa, skall ställa sig i något
motsatsförhållande till den sistnämnda. År sammanhållningen inom rikssjukkassorna
så stark som det göres gällande, synes det tvärtom naturligast att
jämväl distriktssjukkassans ledning känner denna samhörighet och hos rikssjukkassan
söker stöd och råd. Det förefaller rent av sannolikt, att rikssjukkassorna
skulle äga möjlighet att genom samarbetet inom distriktssjukkassorna
kunna uppsuga svagare lokala kassor. I realiteten synes förhållandet mellan
rikssjukkassorna och distriktssjukkassorna å nu ifrågavarande platser komma
att gestalta sig som om rikssjukkassans lokalavdelning för vissa sina uppgifter
skulle äga en mera självständig och oberoende ställning. Men skulle rikssjukkassorna
med sin nuvarande organisation övertaga dessa uppgifter, exempelvis
sjukvårdande verksamhet eller samarbete med annan socialförsäkring,
torde det även bliva nödvändigt för dem att åt lokalavdelningarna medgiva
ett visst mått av självständighet. Skulle oaktat de sålunda angivna förutsättningarna
rikssjukkassornas verksamhet ej heller å sådana orter kunna uppehållas,
får detta väl snarast anses innebära, att man överskattat betydelsen av
denna organisationsform. Så mycket mindre skäl synes då föreligga att låta
densamma stå hindrande i vägen för utvecklingen på området.

Det har vidare gjorts gällande, att den föreslagna organisationen förr eller
senare måste leda till en obligatorisk försäkring och att man genom dess an -

8

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1,

tagande sålunda komme att binda sig för en sådan. Naturligtvis bör även vid
en reform av den frivilliga försäkringen hänsyn tagas till den eventualiteten,
att det framdeles kan befinnas lämpligt att övergå till tvångsförsäkring. Det
är nämligen en bland sakkunniga på området — jämför riksförsäkringsanstaltens
och socialstyrelsens utlåtanden över besparingskommitténs förslag — gängse
åsikt, att en fullt tillfredsställande lösning av frågan kan nås allenast på försäkringspliktens
väg. Vid genomförandet av en obligatorisk sjukförsäkring skulle
det uppenbarligen vara en stor fördel att äga en sjukkasseorganisation, som kunde
bliva bärare av försäkringen. Lika tydligt är, att den svenska sjukkasserörelsen
i sitt nu befintliga skick ej skulle kunna fylla en sådan uppgift. I det år 1919
framlagda förslaget till obligatorisk sjukförsäkring hade man också ansett sig
nödsakad att tillskapa en helt ny organisation. I 1926 års regeringsförslag uttalades
sympatier för en obligatorisk försäkring och såsom en fördel med den
där föreslagna organisationen angavs, att den skulle kunna bliva användbar
såsom bärare av en sådan försäkring. I riksdagsdirektiven yttrades, att denna
fördel lika väl borde kunna vinnas med de däri skisserade distriktssjukkassorna.
Denna synpunkt kan även anses fasthållen; de föreslagna distriktssjukkassorna
torde, om också med en del jämkningar, kunna bliva bärare av eu
obligatorisk försäkring, därest det i framtiden skulle finnas lämpligt övergå
till en sådan.

Men härav följer ingalunda, att man genom införandet av denna organisation
eller genom de i övrigt föreslagna strängare bestämmelserna om sjukkassorna
skulle hava bundit sig för den obligatoriska försäkringen. Såsom exempel
på att man på frivillighetens väg kan erhålla en något så när tillfredsställande
social sjukförsäkring, åberopas ofta Danmark. Men den danska sjukkasserörelsen
är med undantag för en del äldre kassor organiserad efter ett enhetskassesystem
och sjukkassornas medlemsrekrytering och prestationer äro i lagen minst lika
strängt normerade som enligt nu föreliggande förslag. Det har ändock ej
försports, att Danmark avser att övergå till en obligatorisk försäkring. Någon
anledning att antaga att förhållandena skulle ställa sig väsentligt annorlunda i
Sverige synes knappast föreligga.

Däremot torde det kunna påstås, att den nuvarande splittrade sjukkasserörelsen,
även om den kunde i erforderlig grad utbyggas och stärkas, kan bliva
ett hinder för ett framtida införande av den obligatoriska försäkringen. Från
en sådan sjukkasserörelse kan nämligen alltid befaras motstånd mot en dylik
övergång. Och ju starkare rörelsen vuxit sig, desto större bliva givetvis
betänkligheterna mot att genom en sådan reform sönderbryta densamma.

Beträffande frågans sammanhang med en väntad reform av den allmänna
pensionsförsäkringen vill utskottet anföra följande. Behovet av en dylik reform
har från flera håll framhållits. Och i sitt förutnämnda betänkande framlade
även besparingskommittén ett förslag i sådant hänseende. I Kungl. Maj:ts
proposition nr 110 vid denna riksdag har emellertid chefen för socialdepartementet
uttalat, att en sådan reform borde anstå, till dess sjukförsäkringsfrågan
vunnit sin lösning. Det är uppenbart, att sjuk- och pensionsförsäkringen stå i
ett intimt samband med varandra. I ett välordnat socialförsäkringssystem

Sammansatt stats- och andra lagutslcotts utlåtande Nr 1.

9

bör förhållandet emellan dem vara ordnat så, att då sjukdom övergår till invaliditet,
vederbörande överföres från sjukförsäkringen till pensionsförsäkringen,
utan att någon lucka i understödstiden förekommer men också utan att
någon dubbelersättning utgår. Även i övrigt bör ett samarbete kunna vara till
gagn; särskilt torde väl organiserade sjukkassor vara lämpliga lokala organ
för pensionsförsäkringen. För närvarande utövas den ofta grannlaga och besvärliga
prövningen, huruvida invaliditet och följaktligen rätt till pension
föreligger, i första hand av särskilda organ, pensionsnämnderna, vilka väl i
allmänhet endast kunna äga en begränsad kännedom om den sökande. Betydligt
större säkerhet vid bedömandet kan uppenbarligen ernås, därest man till
stöd därför har erfarenheten hos en sjukkassestyrelse, vilken under en längre
tid haft att utöva kontroll över honom. Särskilt blir detta fallet, om sjukkassorna
såsom nu föreslagits skola meddela läkarvårdsförsäkring, då läkares yttrande
över sjukdomens hela förlopp kan erhållas. Besparingskommittén har
ock uttalat, att en förlängning av sjukkassornas understödstid komme att verka
som ett slags filter mot obehöriga anspråk på pension.

Pensionsstyrelsen bedriver även sjukvårdande verksamhet för förebyggande,
hävande eller mildrande av invaliditet. Vid den tidpunkt, då pensionsstyrelsen
ex officio kommer i förbindelse med den sjuke, torde det väl oftast vara för
sent att på denna väg nå några avsevärda resultat. Och dessförinnan blir som
regel ingripandet beroende på initiativ från den sjuke själv, vadan urvalet av
patienter måste bliva något godtyckligt. Men för en framgångsrik verksamhet
av detta slag är det riktiga urvalet av patienter av största betydelse. En
reform av sjukförsäkringen efter nu ifrågasatta riktlinjer skulle medföra den
fördelen, att pensionsstyrelsen från sjukkassorna och deras läkare kunde erhålla
erforderliga anvisningar.

Förutsättningen för samarbete av nu antydd art är emellertid, att sjukkasserörelsen
är lämpligt organiserad. Beträffande det föreliggande förslaget har
pensionsstyrelsen yttrat, att dess genomförande skulle medföra avsevärda fördelar
för pensionsförsäkringen samt framhållit, att därest en så beskaffad sjukförsäkring
förefunnits vid den allmänna pensionsförsäkringens genomförande,
avsevärda besparingar ifråga om såväl administrations- som pensionskostnader
sannolikt kunnat göras. En omorganisation av sjukförsäkringen kan emellertid,
åtminstone såvitt den fortfarande skall bygga på frivillighetens grund, ej ske
utan en viss övergångstid. Ur denna synpunkt synes det lämpligast, att sjukförsäkringsfrågan
löses först. Det är visserligen möjligt, att det vid en reform
av pensionsförsäkringen kan befinnas önskvärt, att gränsförhållandet mellan
densamma och sjukförsäkringen regleras något annorlunda än i nu föreliggande
förslag. Utskottet kan dock ej tro, att en sådan omreglering behöver bliva
vidlyftigare än att densamma utan svårighet kan genomföras. Huvudsaken är
emellertid, att sjukförsäkringens organisation då är klar. Hänsynen till en
blivande reform av pensionsförsäkringen synes alltså närmast tala för att
sjukförsäkringsfrågan omedelbart löses.

Vad slutligen beträffar kostnaden för förslagets genomförande, behjärtar
utskottet väl det i motionen II: 443 framförda kravet på sparsamhet. Men å

10

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

andra sidan synes det utskottet uppenbart, att den beräknade utgiftsökningen
i stor utsträckning är mera skenbar än verklig. Såsom i propositionen nr 113
framhålles torde en ej ringa del av utgifterna komma att direkt kompenseras
genom besparingar för pensionstillägg och understöd från den allmänna pensionsförsäkringen
samt för den allmänna fattig- och hälsovården. Och härtill
kommer indirekt den fördel för folkhälsan, som man kan hava anledning att
hoppas av den föreslagna sjukvårdsförsäkringen.

Utskottet kan sålunda ej finna de mot regeringsförslaget framförda betänkligheterna
vara av avgörande betydelse. Yad det i motionen II: 445 framburna
organisationsförslaget beträffar, anser utskottet såsom redan nämnts detsamma
icke innebära tillräckliga garantier för att en erforderlig koncentration
inom sjukkasserörelsen kommer till stånd. Även om så skulle bliva fallet synes
emellertid organisationen, om ock enklare och billigare än regeringsförslagets,
ur andra synpunkter vara denna underlägsen. Den skulle nämligen medföra,
att det inom stora delar av landet ej skulle finnas några självständiga lokala
sjukkasseorganisationer utan endast lokalavdelningar av rikssjukkassor med
mycket begränsad handlingsfrihet. Utskottet har emellertid såsom redan
framhållits den uppfattningen, att en verklig lösning av den sociala sjukförsäkringsfrågan
ej kan vinnas, utan att sjukvårdsförsäkringen göres obligatorisk.
Men att tillfredsställande ordna denna försäkring möter stora svårigheter
för rikssjukkassorna. Den bestämda oppositionen mot införandet av denna
understödsform, som framkommit från rikssjukkassomas sida, torde också
bottna i att densamma ej lämpar sig för deras organisation. Motionären har
även föreslagit, att sjukvårdsförsäkringen ej skulle bliva obligatorisk. Han
uttalar visserligen, att därest statsbidrag till sjukvårdsförsäkringen i enlighet
med regeringsförslaget beviljas, även rikssjukkassorna i stor utsträckning
skulle införa denna understödsform. Med hänsyn till vad rikssjukkassomas
centralorganisation anfört i frågan förefaller emellertid detta högst tvivelaktigt.
Även för samarbetet med annan social verksamhet torde frånvaron av
självständiga lokala organ inverka menligt.

Då Kungl. Maj:ts förslag ansluter sig till de av utskottet här ovan angivna
riktlinjerna för en reform av den sociala sjukförsäkringen kan utskottet i huvudsak
förorda detsamma. Här nedan vill utskottet i detalj behandla de punkter
i förslaget, där jämkningar synas lämpliga och där i motionerna framställda
yrkanden eljest föranleda därtill.

Specialmotivering.

A. Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om

understödsföreningar.

Enligt regeringsförslaget skulle nu gällande lag om sjukkassor — den 4 juli
1910 (nr 77) — upphävas och dess föreningsrättsliga bestämmelser ersättas
med lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar. Föreningar för
beredande av sjukhjälp skulle alltså registreras enligt sistnämnda lag. Bland
sålunda registrerade föreningar skulle enligt ett koncessionssystem uttagas så -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

11

dana, som vore lämpliga att fungera som sociala sjukförsäkringsorgan -—- erkända
sjukkassor. Denna anordning skulle påkalla ändring av 1 § i lagen om
understödsföreningar, enligt vilken paragraf i dess nuvarande lydelse sjukhjälpsföreningar
äro uteslutna från lagens tillämplighetsområde. Vidare hava
ändringar föreslagits i 3, 9, 44, 45 och 89 §§ av samma lag varjämte i övergångsbestämmelser
upphävande av sjukkasselagen föreslagits.

I motion II: 446 har föreslagits viss ändring i 40 § av understödslagen, varjämte
i motion I: 289 föreslagits annan lydelse av 44 § samma lag än i propositionen.

Beträffande den närmare innebörden i förslagen samt motiveringen hänvisas
till propositionen nr 113 samt motionerna. Den föreslagna legislativa anordningen
synes utskottet ändamålsenlig. I fråga om detaljerna hava de väckta
förslagen givit utskottet anledning till följande erinringar.

9 §•

Enligt 9 § understödsföreningslagen skall understödsförening i sin firma propositionen,
hava ordet »understödsförening». Enligt propositionen skulle de erkända sjukkassorna
— men endast dessa — äga rätt att i sin firma i stället hava ordet
»sjukkassa».

Vid sidan av de sjukkassor, som nu åtnjuta statsunderstöd, finnas även andra utskottet,
föreningar för inbördes bistånd vid sjukdom. Några sådana äro registrerade
enligt 1910 års sjukkasselag men därutöver torde det finnas ett stort antal oregistrerade.
Dessa föreningar benämnas vanligen sjukkassor. Därest understödsföreningslagen
göres tillämplig å alla sjukhjälpsföreningar, komma alla
sådana med minst 50 medlemmar att vara underkastade registreringstvång. De
skulle då ej få behålla sin gamla benämning »sjukkassa» utan måste utbyta
den mot en annan, »understödsförening för sjukhjälp» eller dylikt. Detta synes
utskottet innebära en onödig stränghet. Väl lärer det vara riktigt, att en
del hittills oregistrerade sjukkassor drivas efter otillfredsställande principer.

Som regel torde det dock få sägas, att de, om ock i ringare utsträckning än
de statsunderstödda kassorna, utgöra ett stöd och en hjälp för sina medlemmar.

Utskottet vill sålunda förorda den ändring i propositionen, att alla huvudsakligen
på sjukförsäkring inriktade understödsföreningar erhålla rätt att i firman
hava ordet »sjukkassa». De koncessionerade sociala sjukförsäkringsorganen
torde bliva tillräckligt särskilda från andra sjukkassor, om de erhålla ensamrätt
att i firman därjämte hava ordet »erkänd».

40 §.

Nämnda paragraf, som reglerar det fall att föreningssammanträdes befogen- ^Motion
het utövas av därtill utsedda personer, stadgar bl. a., att sådan person ej må
överlåta sin rösträtt å annan.

I ett den 28 augusti 1926 avgivet utlåtande angående ändringar i gällande
sjukkasselagstiftning har socialstyrelsen uppgivit, att denna bestämmelse medfört
praktiska olägenheter. Inom rikssjukkassorna, där systemet med representantförsamling
i stället för föreningssammanträde maste tillämpas, hade man

12

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Utskottet.

Motion I: 289.

nämligen av kostnadsskäl önskat ordna dessa så, att denna representantförsamling
allenast i vissa fall med längre mellantider bestode av direkt av lokalavdelningarna
valda ombud. Under mellantiden skulle föreningssammanträdes befogenhet
utövas av personer, valda av förutnämnda representantförsamling.
Det hade emellertid ansetts ovisst, huruvida ovannämnda stadgande medgåve eu
sådan anordning.

Med stöd av detta uttalande yrkas i motion II: 446 av herr Andersson i Igelboda,
att stadgandet i fråga måtte upphävas.

I anledning av socialstyrelsens ovannämnda uttalande hava 1926 års sjukkassesakkunniga
uttalat, att stadgandet ej kunde anses utgöra något hinder
för att de personer, som skulle utöva föreningssammanträdes befogenhet, valdes
indirekt, allenast reglerna därför upptoges i stadgarna. Ej heller utskottet
kan finna stadgandet utgöra hinder för en stadgebestämmelse, av innehåll exempelvis
att föreningssammanträdes befogenhet utövas vart tredje år av inom lokalavdelningarna
direkt valda personer, vilka tillika utgöra elektorsförsamling
för val av visst antal representanter, som däremellan utöva föreningssammanträdes
befogenhet. Då stadgandet därjämte synes stå i överensstämmelse med
god ordning beträffande föreningars organisation, anser sig utskottet böra avstyrka
motionen.

44 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om villkoren för ändring av understödsförenings
stadgar. Huvudregeln är, att beslut om stadgeändring skall
hava biträtts av samtliga röstberättigade eller hava fattats å två på varandra
följande sammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sista biträtts av
minst två tredjedelar av de röstande. För att de erkända sjukkassorna snabbare
skola kunna anpassa sig efter de ändrade krav, som kunna ställas på en
tillfredsställande social sjukförsäkring, har i propositionen för dem föreslagits
den undantagsbestämmelsen att, därest ändringar erfordras för erkännandets
bibehållande, beslut därom skall vara giltigt, om det å sammanträde biträtts
av minst tre fjärdedelar av de röstande.

I de sakkunnigas förslag hade undantagsbestämmelsen en vidsträcktare omfattning.
Den avsåg även annan ändring av stadgarna »i ämne, därom allenast
på grund av de för erkännandet gällande villkor bestämmelse skall finnas intagen
i stadgarna». Den huvudsakliga anledningen till sistnämnda bestämmelse
torde hava varit, att enligt förslaget erkända rikssjukkassor skulle i sina stadgar
angiva sina lokalavdelningar. Den avsåg sålunda att för dessa kassor
möjliggöra att utan allt för stor tidsutdräkt nybilda lokalavdelningar. I regeringsförslaget
har emellertid denna skyldighet för rikssjukkassorna borttagits.
På grund härav och då det ansetts önskvärt, att undantagsbestämmelserna för
de erkända sjukkassorna i understödsföreningslagen ej gjordes vidlyftigare än
nödigt, har även sistberörda undantagsbestämmelse borttagits i propositionen.

I motionen I: 289 av herr von Sydow föreslås bl. a., att rikssjukkassorna skulle
vara skyldiga att i stadgarna angiva sina lokalavdelningar. I anslutning
härtill föreslås jämväl beträffande nu förevarande paragraf en återgång till
de sakkunnigas förslag.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

13

På skäl, som nedan skola anföras, har utskottet ej ansett sig böra förorda, att
rikssjukkassa skall vara skyldig att i stadgarna angiva sina lokalavdelningar.
Utskottet vill i konsekvens härmed beträffande denna paragraf tillstyrka propositionen
samt avstyrka motionen.

övergångsbestämmelserna.

För genomförande av omorganisationen kräves tydligen en viss övergångstid.
De sakkunniga hade föreslagit denna till två år eller sålunda, då de nya
bestämmelserna avsetts skola träda i kraft den 1 januari 1928, till den 1 januari
1930. På hemställan av socialstyrelsen, vilken ansett den sålunda föreslagna
övergångstiden allt för knappt tillmätt, har densamma i regeringsförslaget utökats
med två år, eller sålunda till den 1 januari 1932.

I motion 11:442 hava herr Eriksson i Grängesberg och fru Östlund bl. a.
föreslagit, att övergångstiden begränsas i enlighet med de sakkunnigas förslag.
Motionen omnämner visserligen endast motsvarande bestämmelse i förslaget
till »Förordning om erkända sjukkassor». Ett bifall till densamma torde emellertid
böra medföra, att jämväl nu ifrågavarande övergångsbestämmelser ändras
i överensstämmelse därmed.

Utskottet behjärtar väl önskemålet, att reformen genomföres utan onödig tidsutdräkt.
Då emellertid de av socialstyrelsen för en utsträckning av övergångstiden
anförda skälen synas utskottet övertygande, får utskottet på denna punkt
tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

B. Förslaget till förordning om erkända sjukkassor.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle koncessionen — »erkännandet» — för de
statsunderstödda sjukförsäkringsföreningarna medföra ensamrätt att i firman
använda ordet »sjukkassa». Några andra sjukkassor skulle sålunda ej finnas.
Såsom ovan anförts har utskottet emellertid ansett sig böra föreslå, att benämningen
»sjukkassa» skulle tillkomma jämväl andra sjukhjälpsföreningar. De
statsunderstödda kassorna skulle skiljas från de övriga genom tillägg av ordet
»erkänd». I konsekvens härmed synes i förordningsförslaget ordet »sjukkassa»,
vilket ju allestädes åsyftar allenast en statsunderstödd sådan, böra utbytas
mot orden »erkänd sjukkassa». Likaså torde uttrycket »erkännas som sjukkassa»
böra utbytas mot »antagas till erkänd sjukkassa».

I övrigt föranleder förslaget till förordning och de detsamma berörande motionerna
följande erinringar från utskottets sida.

7 §•

Den enligt proposition nr 113 erkänd sjukkassa medgivna rätten att i firman
hava ordet »sjukkassa» kompletteras i denna paragraf med en skyldighet
i sådant hänseende. I anslutning till vad utskottet här ovan anfört tillstyrker
utskottet, att erkänd sjukkassa i firman skall hava jämväl ordet »erkänd».

Utskottet.

Motion
II: 442.

Utskottet.

Utskottet.

14

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

8§.

Motion 1:294 Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle de erkända sjukkassorna äga rätt men
ej skyldighet att inom sitt verksamhetsområde mot skäligt vederlag biträda
annan inrättning för social verksamhet.

I motionen I: 294 av fröken Hesselgren föreslås ändring härutinnan. Motionären
erinrar om en pågående utredning rörande statsunderstöd åt barnaföderskor.
Såsom organ för en sådan understödsverksamhet syntes sjukkassorna,
vilka själva skulle utöva moderskapsförsäkring, lämpliga. Emellertid vore
det för verksamhetens organisation av betydelse, att sjukkassornas medverkan
överallt kunde erhållas, något som ej vore säkert, därest de ej vore skyldiga
åtaga sig densamma.

Motionären föreslog fördenskull följande lydelse av 8 § första stycket i förslaget
till förordning:

Konungen må, där så finnes påkallat, förordna, att sjukkassa skall inom sitt
verksamhetsområde mot skäligt vederlag lämna medverkan vid utövande av
viss social försäkrings-, understöds- eller vårdverksamhet. Sådan medverkan
må jämväl efter överenskommelse övertagas av sjukkassa, som likväl, om åtagandet
medför ekonomiska förpliktelser för kassan, därtill skall inhämta tillsynsmyndighetens
samtycke. Verksamhet, varom här är sagt, må avse även
andra än kassans medlemmar.

Utskottet. Ur principiell synpunkt måste det anses mindre tilltalande att ålägga en frivillig
rörelse skyldighet att utöva verksamhet utanför dess egentliga uppgift.
I varje fall synes det ej tillrådligt att giva en dylik skyldighet en så generell
omfattning, som här föreslagits, utan att behovet därav starkare dokumenterats.
Endast därest det skulle visa sig, att sjukkassorna ställa sig avvisande mot
uPP£fifter> som det allmänna skulle vilja anförtro dem, synas tvångsföreskrifter
böra tagas under övervägande. Utskottet finner det lämpligt och önskvärt,
att sjukkassor med därför tillräcklig soliditet och lämplig organisation
åtaga sig uppgifter av nu angivet slag, och håller även för troligt,
att kassorna komma att visa sig villiga därtill. Utskottet finner sålunda
motionen ej böra föranleda ändring i Kungl. Maj:ts förslag.

Motion 1:289. Enligt de sakkunnigas förslag skulle den begravningshjälpsfförsäkring, som
hittills allmänt bedrivits av de svenska sjukkassorna, successivt avvecklas för de
erkända sjukkassornas del. Såsom skäl härför anfördes, att denna verksamhet
ej hade något organiskt sammanhang med den sociala sjukförsäkringen, och att
den befintliga sammankopplingen kunde inverka menligt på sjukförsäkringens
ekonomi. Medlemmarnas behov av begravningshjälp kunde lika väl tillgodoses
av med sjukkassorna sidoordnade understödsföreningar.

På grund av från olika håll framställda erinringar intog emellertid Kungl.
Maj:t en annan ståndpunkt. I andra stycket av nu förevarande paragraf stadgas
sålunda, att de erkända sjukkassorna få meddela begravningshjälp till belopp
av högst 500 kronor. Vidare givas i 29, 31 och 35 §§ bestämmelser, åsyftande
att skapa en garanti för att begravningshjälpsverksamheten ej skall kunna
verka rubbande på sjukhjälpsverksamheten.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

15

I motion 1: 289 föreslår herr von Sydow en återgång till de sakkunnigas förslag
på denna punkt. Utom i 8 § skulle en sådan återgång föranleda ändring
i 7, 18, 19, 29, 31, 34, 35 och 42 §§ av förslaget.

Utskottet kan väl dela de sakkunnigas uppfattning, att begravningshjälps- Utskottet
verksamheten ej hör till en sjukkassas egentliga uppgifter. Det kan ej heller
antagas, att dess frånskiljande skulle medföra några väsentliga olägenheter.

Emellertid synes en ganska stark opinion inom sjukkasserörelsen kräva verksamhetens
bibehållande hos kassorna. Då de föreslagna garantibestämmelserna
torde få betraktas som tillfredsställande, har utskottet ej velat ställa sig
avvisande gentemot denna opinion. Utskottet får sålunda pa denna punkt tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag och avstyrka de i motionen föreslagna ändringarna
i ovan uppräknade paragrafer.

10 §.

110 § stadgas förbud för sjukkassorna att som medlemmar intaga vissa kate- Motlon 1:293
gorier personer, vilka av olika skäl ej anses böra bliva delaktiga i den statsunderstödda
sjukförsäkringen. Hit hör bland andra »den, vilken lider av sjukdom
eller är behäftad med lyte, som medför eller kan förväntas medföra väsentlig
nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning».
En sådan person anses nämligen utgöra en allt för betungande risk för
rörelsen.

Under hänvisning till ett av Centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund avgivet
yttrande — i nu ifrågavarande hänseende återgivet i propositionen nr 114
sid. 43—44 — har herr Holmgren i motion 1: 293 föreslagit en sådan ändring
i nyss citerade stadgande, att därav framginge, att sjukkassa visserligen icke
vore skyldig bevilja inträde åt sådan person men dock ägde rätt därtill.

Utskottet vill häremot hänvisa till vad föredragande departementschefen Utskottet,
anfört gentemot centralstyrelsens anmärkta yttrande — propositionen sid. 44
—45. Dessutom må påpekas svårigheten att, därest sjukkassorna finge mottaga
sådana abnorma risker, bestämma avgifterna sa att de bleve på en gång
fullt betryggande och ej allt för betungande. Utskottet far sålunda avstyrka
motionärens förslag.

11 §•

Ett spörsmål, som under förarbetena till förslaget åstadkommit betydande
meningsskiljaktigheter, är frågan om möjligheten till individuell anslutning till
distriktssjukkassa, d. v. s. hela försäkringens förläggning till sådan kassa.

I riksdag sdirektiven voro distriktssjukkassorna i första hand skisserade som
en samorganisation av de inom deras verksamhetsområde befintliga sjukkasscorganisationema.
Emellertid antyddes möjligheten av, att de skulle kunna få
en blandad karaktär på så sätt, att även de finge mottaga direkt anslutna medlemmar
och åt dessa meddela understöd ej blott under den senare, längre delen
av sjukdomstiden utan alltifrån början av denna. Härigenom skulle bl. a.
möjliggöras, att kassor, som redan infört tillräckligt lång sjukhjälpstid, skulle
kunna med bibehållande av denna fungera som distriktskassor för Övriga sjukkassor
inom deras verksamhetsområden.

16

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Motioner
I: 289 och
II: 442.

Utskottet.

Vid behandlingen av denna fråga hava de sakkunniga först konstaterat, att
distriktssjukkassoma i viss män måste vara öppna för direkt eller s. k. individuell
anslutning. Endast för distriktssjukkassoma kunde beredandet av
sjukvårdsförsäkring göras till en obligatorisk förpliktelse. Och personer, som
allenast önskade sjukvårds- men ej sjukpenningförsäkring, hade tydligen ingen
anledning att ingå i en primärkassa, där endast sistnämnda försäkring meddelades.
De borde därför äga rätt att, utan att vara medlemmar i någon primärsjukkassa,
komma in direkt i distriktssjukkassan för erhållande av sjukvårdsförsäkringen.
Under dessa omständigheter syntes det de sakkunniga befogat
att taga steget fullt ut och göra distriktssjukkassoma fullständigt öppna för
individuell anslutning, d. v. s. stadga skyldighet för dem att bevilja jämväl
sjukpenningförsäkring även för den första sjukhjälpstiden.

En diametralt motsatt ståndpunkt intogs från rikssjukkassehåll, där man
yrkade, att distriktssjukkassoma skulle vara förbjudna att utgiva sjukpenning
för de första 100 dagarna av varje sjukdomsfall, d. v. s. individuell anslutning
skulle kunna vinnas allenast av den, som endast önskade sjukvårdsförsäkring.

I regeringsförslaget uttalas först, att ett bifall till rikssjukkassornas yrkande
skulle stänga utvecklingen till vidare koncentration och därmed göra reformen
i hög grad illusorisk. Gent emot de sakkunnigas förslag gjordes gällande,
att betydelsen av distriktssjukkassornas obligatoriska öppenhet för individuell
anslutning syntes i någon mån överskattad. Önskade ej en distriktssjukkassa
mottaga individuellt anslutna medlemmar, torde den nog kunna hindra
en mera betydande tillströmning därav. Därjämte kunde tvånget föranleda
slitningar inom kassorna mellan de olika medlemskategorierna. På de sålunda
anförda skälen intog Kungl. Maj:t en mellanställning; det skulle bero på distriktssjukkassans
eget avgörande, huruvida den mottoge individuellt anslutna
medlemmar för sjukpenningförsäkring. Sedan sålunda i 11 § första stycket
-— i likhet med de sakkunnigas förslag — fastslagits, att distriktssjukkassa
skall vara öppen jämväl för individuell anslutning, modifieras denna regel genom
ett tillfogat andra stycke, däri kassa medgives rätt att i stadgarna begränsa
den individuella anslutningen till beredandet av annat understöd än sjukpenning,
d. v. s. sjukvård och moderskapshjälp.

I motionerna I: 289 av herr von Sydow och II: 442 av herr Eriksson i Grängesberg
och fru Östlund föreslås borttagande av sistnämnda stycke ur paragrafen,
d. v. s. en återgång på denna punkt till de sakkunnigas förslag. I den
förra motionen anföres såsom skäl för den föreslagna ändringen huvudsakligen
önskvärdheten av att öppna sjukkassor överallt komme till stånd, vilket vore
av betydelse ej minst för genomförande av ett rationellt överflyttningssystem.
I den senare motionen framhålles särskilt, att densamma skulle underlätta koncentrationen
till verkliga enhetsskassor.

Utskottet har redan såsom sin uppfattning uttalat, att distriktssjukkassornas
öppenhet för fullständig individuell anslutning ej kan anses innebära något
hot mot de primärkassor, vilka hava en verklig uppgift att fylla inom den
sociala sjukförsäkringen. Av vad utskottet därvid anfört framgår ock, att utskottet
ingalunda överskattar betydelsen för en koncentration till verkliga en -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 17

hetskassor av att denna öppenhet göres till obligatorisk. En sådan koncentration
blir alltid i sista hand beroende av att majoriteten av medlemmarna finner
den förenlig med sina intressen. En viss psykologisk effekt kan dock en bestämmelse
därom hava. Den innebär så att säga ett officiellt erkännande av att
det lokala enhetskassesystemet är den för sjukkasserörelsen önskvärda organisationsformen.
Därjämte är det uppenbart, att ett bifall till motionerna skulle
befrämja sjukkasserörelsens utveckling till större öppenhet. Det får nämligen
antagas, att alla primärkassor, som anse sig behöva frukta konkurrens från
distriktssjukkassornas sida, själva i så fall komma att göra sig öppna. Några
allvarligare olägenheter av anordningen synes man knappast hava att frukta.
Utskottet får sålunda på denna punkt förorda bifall till motionerna.

21 §.

21 § innehåller förslagets huvudbestämmelser rörande sjukkassornas presta- Motion
tioner. I anslutning till riksdagsdirektiven och till de sakkkunnigas betänkan- 445-de föreslås därvid, bland annat, att sjukvårdande verksamhet i viss begränsad
omfattning i princip skall vara en obligatorisk prestation för distriktssjukkassorna.
Möjlighet till dispens därifrån medgives dock. Såsom redan nämnts
föreslås i motion 11:445 av herr Andersson i Igelboda, att sådan verksamhet
skall vara frivillig. Motionären anser, att införande av statsbidrag till verksamheten
i den omfattning, som föreslås i regeringsförslaget, skall vara tillräckligt
för att framkalla sådan verksamhet å de orter, där så lämpligen kan
ske.

Utskottet har redan som sin mening uttalat, att en verklig lösning av den Utskottet,
sociala sjukförsäkringsfrågan ej kan vinnas, utan att sjukvårdsförsäkringen
göres obligatorisk, och får sålunda tillstyrka bifall till regeringsförslaget på
denna punkt.

Såsom vid 11 § anförts har i regeringsförslaget vidtagits den ändring i de Motioner
sakkunnigas förslag, att den individuella anslutningen till distriktssjukkassa
för beredande av sjukpenning skulle vara fakultativ. I anslutning härtill har
det i förevarande paragraf i de sakkunnigas förslag upptagna stadgandet, att
»distriktssjukkassa skulle åt individuellt ansluten medlem, som önskade tillförsäkra
sig sådant understöd, bereda sjukpenning» mot att kassan ägde bereda
sådant understöd. I de vid 11 § omnämnda motionerna 1: 289 och II: 442 föslås
på där anförda skäl en återgång till de sakkunnigas ståndpunkt.

Såsom utskottet vid 11 § anfört delar utskottet motionärernas åsikt i denna Utskottet,
fråga och får sålunda jämväl i fråga om 21 § tillstyrka bifall till deras ändringsförslag.

Beträffande bestämmelserna i 21 § i övrigt anföres i motion I: 293 av herr Motion 1:393.
Holmgren följande:

I § 21 står i sista stycket följande bestämmelse: »I sjukkassas stadgar må
som villkor för sjukpennings utbetalande föreskrivas, att om det enligt läkares
intyg för sjukdoms lyckliga utgång eller för sjukdomstids förkortande är av
betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt, den sjuke skall underkasta

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 saml. 2 avd. 1 höft. (Nr 1.) 2

18

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Utskottet.

Utskottet.

sig sådan vård, i den mån den av kassan beredes, så ock att den sjuke skall
underkasta sig vård och föreskrift av läkare.» Uttrycket »i den mån den av
kassan beredes» förefaller mig ge rum för tydningen att den sjuke skulle vara
skyldig att låta vårda sig vid sjukvårdsanstalt endast där sjukkassan driver
en sådan. Det vore mycket olyckligt om bestämmelsen tolkades så, dels därför
att därigenom åtminstone tills vidare bestämmelsen om sjukhusvården bleve
fullkomligt illusorisk, emedan av kassorna drivna sjukvårdsanstalter ej finnas,
dels också därför att av kassorna drivna sjukvårdsanstalter alldeles icke äro
önskvärda av skäl, som det bleve för vidlyftigt att här ingå på. Det bör uttryckligen
sägas ifrån, att med stadgandet måste menas, att kassan bereder
plats på allmän sjukvårdsanstalt. Det förefaller mig därför som om det vore
bättre att i stället för »i den mån den av kassan beredes» säga »i den mån
lämplig dylik kan beredas».

Vad beträffar slutet av det nyss citerade stycket, nämligen »att den sjuke
skall underkasta sig vård och föreskrift av läkare», så bör det kompletteras
med »om kassan så påfordrar». Det kan nämligen icke vara någon mening i
att i sjukkassans stadgar skulle som villkor för sjukpennings utbetalande föreskrivas,
att den sjuke skall underkasta sig vård och föreskrift av läkare. Sjukkassorna
komma säkert icke att begagna rätten att införa en sådan bestämmelse
i sina stadgar, emedan det icke är fördelaktigt för dem. Sjukdomsfall
kunna nämligen finnas, där det icke för kassan är önskvärt, kanske ej ens möjligt
att fordra läkarevård för den sjuke. Däremot kan det vara fördelaktigt,
om kassan har rätt att i sina stadgar föreskriva »att den sjuke skall underkasta
sig vård och föreskrift av läkare, om kassan så påfordrar».

Motionärens uttalanden synas bero på ett missförstånd av bestämmelsernas
innebörd. Att sjukkassan »bereder» anstaltsvård torde ej kunna tolkas så, att
vården skall äga rum å av kassan driven anstalt, utan allenast innebära, att
kassan skall ombesörja, att den sjuke erhåller plats å anstalt, och bestrida kostnaderna
för vården. Att det allenast kan bliva fråga om en för ändamålet lämplig
anstalt lärer framgå av att den sjukes skyldighet att låta sig intagas å anstalten
är beroende av läkares intyg om åtgärdens behövlighet. Anstalten måste
vara så beskaffad, att den enligt läkarens uppfattning kan tjäna det åsyftade
målet, »sjukdomens lyckliga utgång eller sjukdomstidens förkortande».

Att sjukkassa i sina stadgar uppställt visst villkor för sjukpennings utbetalande
innebär naturligtvis intet hinder för kassan att i visst fall eftergiva
villkorets tillämpande. Då tillämpandet av villkoret kan medföra kostnader
för kassan, torde även kassastyrelsen allenast i de fall, då någon förbättring
av sjukdomen synes stå att vinna genom läkarebehandling, påfordra att sådan
anlitas.

Utskottet finner alltså vad motionären vid denna paragraf anfört ej böra föranleda
ändring i Kungl. Maj :ts förslag.

23 §.

I 23 § angivas villkoren för sjukhjälps erhållande. Dessa äro olika för sjukvård
och sjukpenning. Ersättning för sjukvård skall utgivas vid sjukdom, som

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

19

enligt läkares utsago kräver vården. Sjukpenning är kassa pliktig utgiva, då
sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan eller då den sjuke för sjukdomens
botande enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Läkarens
utsago blir alltså avgörande; även frågan huruvida, arbetsoförmåga föreligger,
torde i händelse av tvist komma att avgöras enligt läkares utlåtande.

Då förslaget utgår från att fritt läkarval skall tillkomma medlemmarna, blir
det som regel den av den sjuke själv anlitade läkaren, som har avgörandet i
sin hand.

Från olika håll hava anförts betänkligheter mot att på detta sätt göra kassornas
betalningsskyldighet beroende av läkarens större eller mindre välvilja
vid bedömandet av den sjukes behov av vård eller vila. Men denna olägenhet
måste alltid i någon mån medfölja systemet med fritt läkarval. Detta system
medför emellertid i andra hänseenden betydande fördelar, och kravet därpå
lärer ej uppgivas vare sig av sjukkassemedlemmama eller av läkarkåren. De
huvudsakliga olägenheterna av systemet torde ock — såsom även framhållits
i såväl sakkunnigbetänkandet som propositionen — vara undanröjda genom
bestämmelsen att den sjuke själv skall betala den del av vårdkostnaden, som
går utöver två tredjedelar av vad kostnaden enligt taxa bort uppgå till.

Utskottet anser sig sålunda ej böra föreslå någon ändring i Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt. Emellertid vill utskottet framhålla, att dessa bestämmelser
ej böra tolkas så att den anlitade läkarens utsago äger absolut vitsord.
Utskottet finner det lämpligt, att de sjukkassor, som så kunna, genom
s. k. förtroendeläkare granska inkomna läkarintyg och underkasta tvivelaktiga
fall prövning. Genom samrådande mellan intygsgivaren och förtroendeläkaren
kunna väl i allmänhet missförstånd och meningsskiljaktigheter undanröjas. Men
drives någon gång saken till sin spets, d. v. s. till rättegång, äger kassan frihet
att prestera bevisning om att det åberopade intyget är oriktigt.

I andra stycket av 23 § stadgas, att sjukpenning, där ej annorlunda stadgas, Motion 1:293.
skall utgivas bland annat, då den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. I sista stycket göres bland
andra den inskränkningen i sjukkassas rätt att utgiva sjukpenning, att sådant
understöd ej må utgå, då arbetsförmågan ej blivit nedsatt med minst en fjärdedel.
I motionen 1:293 av herr Holmgren framhålles att sistnämnda bestämmelse
gjorde värdet av den förstnämnda i stor utsträckning illusorisk. Det vore
nämligen ej ovanligt, att behov av fullständig vila förelåge, oaktat arbetsförmågan
ej alls vore nedsatt. Motionären föreslog följande ändrade lydelse, av
ifrågavarande båda stycken:

Sjukpenning skall, där ej i denna förordning annorlunda stadgas, utgivas
vid varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av
densamma med minst en fjärdedel eller för vars botande den sjuke enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete.

Sjukpenning må ej utgivas för sjukdomsfall, som den sjuke avsiktligt eller
vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom, ådragit sig, och ej
heller i anledning av ålderdomssvaghet, som icke är förenad med egentlig
sjukdom.

Utskottet.

Karens tiden.

Motioner.

20 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Utskottet finner vad motionären anfört vara värt beaktande. Men den
formulering lian givit ifrågavarande stadgande går över vad motiveringen
angiver och vad utskottet kan finna tillrådligt. Enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle sjukkassa vara pliktig att utgiva understöd åt medlem, som av sitt hälsotillstånd
är helt förhindrad att genom eget arbete bidraga till sitt uppehälle.
Vid allenast nedsättning av arbetsförmågan äger kassan rätt bereda understöd,
därest nedsättningen uppgår — liksom enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete — till en fjärdedel, därvid understödet må graderas efter
nedsättningen. Enligt motionärens formulering av stadgandet skulle kassan
vara pliktig att utgiva ersättning även vid nedsättning av arbetsförmågan. För
gradering av nedsättning i arbetsförmågan torde emellertid sjukkassorna vara
i behov av tillgång till sakkunskap, som ej alltid kan erhållas. Det synes sålunda
försiktigast att i detta hänseende stanna vid regeringsförslagets föreskrifter;
de kassor, som anse sig kunna verkställa en sådan gradering, få meddela
ett efter nedsättningen i arbetsförmågan avpassat understöd, under det
att de övriga äga begränsa sin ersättningsskyldighet till fall, då den sjuke helt
är förhindrad att utnyttja sin arbetsförmåga. Detta hindrar emellertid ej att
den anmärkta bristfälligheten i Kungl. Maj :ts förslag avhjälpes. Utskottet
får sålunda i anledning av motionen föreslå en sådan ändring i Kungl. Maj:ts
förslag, att rätt till sjukpenning skall föreligga, då enligt läkares föreskrift
behov av fullständig vila föreligger, även om arbetsförmågan ej blivit nedsatt
med en fjärdedel.

24 §.

24 § i Kungl. Maj:ts förslag behandlar sjukhjälpstiden. Bestämmelserna
härom avse dels sjukhjälpsrättens inträdande, dels ock dess upphörande.

I förstnämnda hänseende gives bestämmelsen att sjukpenning ej må utgivas
för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall. Som skäl för denna bestämmelse
har i huvudsak anförts den besparing, denna s. k. karenstid skulle medföra
för såväl de försäkrade som för statsverket.

Ändring i Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt föreslås i motionerna
11:440, 441 och 445. I motionen 11:445 av herr Andersson i Igelboda föreslås,
att kassorna skola äga frihet att utgiva sjukpenning antingen från sjukdomens
början eller efter en karenstid av tre dagar. I de andra motionerna
föreslås att sjukkassorna skola utgiva sjukpenning enligt motion II: 440 av
fru Nordgren m. fl. från och med den dag anmälan om sjukdomsfallet gjorts
hos kassan — alltså möjligen även för insjuknandedagen — samt enligt motion
11:441 av herr Brännberg m. fl., från och med dagen efter varje sjukdomsfall.

Såsom skäl för motionerna anföres, att inom de befolkningslager, för vilka
den sociala sjukförsäkringen är avsedd, avsaknaden av understöd även för några
få dagar blir ganska kännbar, att inom sjukkasserörelsen idén med en karenstid
är föga populär, samt att bestämmelsen stode i strid med motsvarande
regler för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

21

Enligt gällande lag må sjukpenning utgivas allenast om sjukdomen varit Utskottet,
tre dagar. Ändring av denna bestämmelse torde ej kunna ifrågasättas, då
handläggningen av och kontrollen över de allra kortaste sjukdomsfallen för
sjukkassorna skulle medföra administrationskostnader, vilka ej stode i rimlig
proportion till understödets betydelse för de sjuka. Men bibehålies denna bestämmelse,
medför möjligheten att erhålla sjukpenning från sjukdomsfallets
början en stark frestelse för den sjuke att, ehuru sjukdomen redan upphört,
göra gällande att den varat in på den fjärde dagen. Denna frestelse skulle till
stor del bortfalla, därest i så fall sjukpenning utginge allenast för en dag.

Vidare anser sig utskottet böra taga hänsyn till de framförda kraven på sparsamhet.
Det torde vara otvivelaktigt, att på ingen annan punkt så stora besparingar
stå att vinna, utan att försäkringens effektivitet i högre grad rubbas.

Beträffande de i motionerna anförda skälen vill utskottet erinra, att frånvaron
av sjukpenning under de första dagarna i avsevärd grad kompenseras därigenom
att den sjuke erhåller ersättning för utgifter till läkarvård alltifrån sjukdomens
början. Att en viss skiljaktighet mot olycksfallsförsäkringen kommer
att bestå är visserligen riktigt, men sådana skiljaktigheter kunna aldrig helt
undvikas, åtminstone så länge sjukförsäkringen är frivillig.

Utskottet anser sig sålunda på denna punkt böra förorda Ivungl. Maj:ts förslag.

Beträffande sjukhjälpsrättens upphörande innehåller Kungl. Maj:ts förslag, Sjukhjälpsatt
rätten till sjukvårdande åtgärder ej må vara begränsad till tiden men atttidens län9drätten
till sjukpenning må begränsas till — sammanlagt från primär- och distriktssjukkassa
— två år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Detta
är sålunda en minimiprestation; sjukhjälpstiden i distriktssjukkassa får
vara längre, t. o. m. obegränsad.

I ovannämnda motioner 11:440 och 445 föreslås, att sjukpenning skall utgå Motioner,
under minst tre år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd.

I fjolårets regeringsförslag hade sjukhjälpstiden föreslagits till tre år för Utskottet
varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Nedsättningen till två år föreslogs
av de sakkunniga, vilka som skäl därför anförde de av den längre sjukhjälpstiden
föranledda ökade kostnaderna såväl för de försäkrade som för statsverket.
Till denna ståndpunkt kan utskottet ansluta sig och finner sig alltså
även på denna punkt böra förorda Kungl. Maj:ts förslag.

25 §.

Enligt förslaget skall meddelandet av moderskapshjälp bliva en obligatorisk
prestation för sjukkasserörelsen. Bestämmelserna om detta understöd givas i
25 §. I fråga om dessa bestämmelser har meningsskiljaktighet yppat sig allenast
rörande spörsmålet, huruvida verksamheten bör utövas av primär- eller
distriktssjukkassoma.

De sakkunniga hava föreslagit, att meddelandet av sådant understöd skulle
göras till en obligatorisk prestation för den statsunderstödda sjukkasserörelsen.

De medgiva, att med hänsyn till den omfattning, vari moderskapshjälp redan
meddelas av de befintliga sjukkassorna — 82.7 procent av samtliga kvinnliga

22

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Motioner
I: 289 och
II: 442.

Utskottet.

Motion
II: 442.

sjukkassemedlemmar äro tillförsäkrade dylikt understöd — och till den relativt
korta tid, varunder moderskapshjälp anses behövlig, det kunde förefalla
naturligast, att denna understödsverksamhet tillkomme primärkassorna. Emellertid
hava de lagt verksamheten till distriktssjukkassorna, detta huvudsakligen
av följande skäl. Sjukkassornas moderskapshjälp syntes böra söka anknytning
till annan verksamhet för beredande av hjälp åt barnaföderskor. För närvarande
påginge en utredning om anordnande av sådan verksamhet, och det
vore antagligt, att sjukkassorna kunde bliva organ för densamma. Vidare borde
sjukkassorna kunna — direkt eller indirekt — medverka vid anordnande av
anstalter för vård åt barnsängskvinnor. För verksamhet av nu nämnt slag voro
primärkassorna på grund av splittringen mindre lämpade än distriktssjukkassorna.
Slutligen erinrades, att distriktssjukkassorna kunde bereda en bättre utjämning
av riskerna; för kassor, uteslutande eller till större delen bestående av
kvinnor, skulle moderskapshjälpen kunna bliva ganska betungande.

Från rikssjukkassorna har yrkats, att moderskapshjälpsverksamheten måtte
anförtros primärsjukkassorna.

I Kungl. Maj:ts förslag framhålles, att principen för fördelningen av uppgifter
mellan primär- och distriktssjukkassor vore, att primärsjukkassorna
skulle omhänderhava den av sjukkassorna för närvarande allmänt bedrivna verksamheten.
Hit torde få räknas meddelandet av moderskapshjälp. De av de
sakkunniga anförda skälen syntes knappast övertygande. För den planerade
verksamheten för beredande av understöd åt barnaföderskor torde tillräckliga
möjligheter till samarbete med sjukkassorna förefinnas, även om moderskapsförsäkringen
anförtroddes åt primärsjukkassorna. Någon kraftigare medverkan
till upprättande av förlossningshem torde sjukkasserörelsen ej kunna lämna.

På de sålunda anförda skälen föreslås, att moderskapshjälp skall lämnas av
primärsjukkassa samt beträffande individuellt anslutna medlemmar av distriktssjukkassa.

I motionerna I: 289 av herr von Sydoiv samt II: 442 av herr Eriksson i Grängesberg
och fru Östlund yrkas, med åberopande av de utav de sakkunniga anförda
skälen, om en återgång till de sakkunnigas förslag på denna punkt.

Utskottet finner övervägande skäl tala för de sakkunnigas ståndpunkt och
förordar alltså på denna punkt bifall till motionerna.

42 §.

Enligt riksdagsdirektiven skulle koncessionssystemet ej gälla för redan
registrerade sjukkassor. I överensstämmelse härmed har i 42 § stadgats,
att sjukkassa, som varit registrerad enligt 1910 års lag, må vinna erkännade
som primärsjukkassa, även om den ej skulle anses socialt behövlig. Förutsättningen
härför är naturligtvis dock, att ansökan göres inom en viss övergångstid.
Såsom redan vid övergångsbestämmelserna till lagen om ändring
i vissa delar av lagen om understödsföreningar framhållits, hade denna övergångstid
föreslagits av de sakkunniga till två år, i Kungl. Maj:ts förslag till
fyra år och i motion II: 442 till två år.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 23

Utskottet har redan uttalat sin anslutning till den av Kungl. Maj:t intagna
ståndpunkten och får därför jämväl vid denna paragraf tillstyrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och avstyrka motionen.

43 §.

Enligt 9 § skall erkänd sjukkassas verksamhetsområde vara lokalt begränsat.
Undantag skulle emellertid göras för redan registrerade rikssjukkassor.
För att koncessionssystemet skulle kunna upprätthållas jämväl i fråga om
nybildande av lokalavdelningar inom rikssjukkassorna krävas emellertid vissa
särbestämmelser för dessa kassor, vilka bestämmelser sammanförts i 43 §.
De viktigaste av dessa bestämmelser avse formen för nybildning av lokalavdelningar
och minimiantalet medlemmar i lokalavdelning.

De sakkunniga hade föreslagit, att rikssjukkassa skulle hava sina lokalavdelningar
angivna i stadgarna; nybildning av lokalavdelning komme sålunda
att ske i form av stadgeändring, vilken skulle registreras hos tillsynsmyndigheten,
som därvid finge pröva huruvida den nya lokalavdelningen komme
att inkräkta på redan erkänd kassas verksamhet. Minimiantalet medlemmar
i lokalavdelning föreslogs till 25.

Med anledning av från rikssjukkassehåll framställda erinringar gjordes i
Kungl. Maj:ts förslag följande ändringar häri. Lokalavdelning av rikssjukkassa
finge nybildas utan stadgeändring men skulle nybildningen anmälas hos
tillsynsmyndigheten, som hade att pröva huruvida densamma finge komma till
stånd. Minimiantalet medlemmar i lokalavdelning nedsattes till 10.

Beträffande den närmare innebörden i och motiveringen för de olika ståndpunkterna
tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen nr 114 sid. 26—29.

I övrigt innehåller paragrafen en del andra bestämmelser om rikssjukkassorna.
Mot dessa hava emellertid ej några erinringar gjorts, och utskottet
anser sig beträffande dem kunna inskränka sig att hänvisa till propositionen.

1 motion I: 289 av herr von Sydow föreslås en återgång till de sakkunnigas
ståndpunkt i båda ovan angivna hänseenden.

I motion II: 442 av herr Eriksson i Grängesberg och fru östlund föreslås
den ändring i Kungl. Maj :ts förslag, att minimiantalet medlemmar i lokalavdelning
av rikssjukkassa skulle vara 25.

I motion II: 445 föreslår herr Andersson i Igelboda, att de särskilda bestämmelserna
om rikssjukkassor ej skulle sammanföras i en särskild paragraf
utan fördelas på de paragrafer i förordningen, vilka behandlade motsvarande
frågor för de lokala sjukkassornas del. I materiellt hänseende föreslås den
ändringen i Kungl. Maj:ts förslag, att för nybildande av lokalavdelning av
rikssjukkassa väl skall krävas ett medlemsantal av 10, men att, därest medlemsantalet
senare skulle nedgå därunder, detta förhållande ej skulle inverka
på lokalavdelningens ställning.

Vad först den formella sidan av saken beträffar, synes det utskottet mest
ändamålsenligt, att särbestämmelserna om rikssjukkassor äro samlade i en paragraf.

Utskottet.

Motioner.

Utskottet.

24

Sammansatt stats- och andra lagutslcotts utlåtande Nr 1.

Vad därefter angår nybildande av lokalavdelningar, finner utskottet väl,
något som även medgives i propositionen, att lokalavdelningarnas angivande
i stadgarna skulle ur kontrollsynpunkt äga vissa fördelar, samt att rikssjukkassorna
ganska betydligt överdrivit olägenheterna av en sådan anordning.
Då emellertid skälig hänsyn bör tagas till opinionen inom kassorna, och då
de i Kungl. Maj:ts förslag upptagna kontrollbestämmelserna torde få anses
vara tillräckligt effektiva, anser sig utskottet ej böra på denna punkt förorda
någon ändring däri.

I fråga slutligen om medlemsantalet i lokalavdelning synes det utskottet
uppenbart, att ett medlemsantal understigande 25 är väl litet för att konstituera
ett koncessionerat sjukförsäkringsorgan. Men såsom i propositionen
framhålles finnas distriktssjukkasseområden, där nämnda antal sjukkassemedlemmar
ej uppnåtts. Hänsyn till dessa områden synes böra tagas. Utskottet
vill därjämte framhålla, att bestämmelsen i 5 § första stycket ej innebär ett
ovillkorligt hinder för erkännande av sjukkassa inom område, där annan kassa
resp. lokalavdelning är erkänd. Hinder möter allenast om sistnämnda kassa
eller lokalavdelning kan anses fylla sjukförsäkringsbehovet inom området.
Men har kassan eller lokalavdelningen ett alltför ringa medlemsantal, kan detta
anses som en presumtion för att den ej fyller behovet. Finnes sålunda inom
visst område en lokalavdelning med ett ringa antal medlemmar, bör detta ej utgöra
hinder för att en lokal kassa, resp. lokalavdelning av annan rikssjukkassa,
till vilken kanske det mångdubbla antalet personer anmält sig som medlemmar,
vinner erkännande. Med en sådan tillämpning av 5 § synes Kungl.
Maj:ts förslag på denna punkt ej behöva väcka betänkligheter. Däremot kan
utskottet ej förorda den ytterligare eftergift, som ett bifall till motion
11:445 i fråga om medlemsantalet skulle innebära.

Utskottet får sålunda i fråga om 43 § tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

44 §.

Motion 1:289. I 44 § medgives primärsjukkassa rätt att meddela sjukpenningförsäkring
under den sjukhjälpstid, som enligt 24 § eljest skulle tillkomma distriktssjukkassa
bland annat, då anslutning till distriktssjukkassa för beredande av denna
försäkring ej kan vinnas. Härmed avses rikssjukkassornas lokalavdelningar
å orter, där tillräckligt antal sjukkassemedlemmar för bildande av distriktssjukkassor
ej finnas.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle såsom nämnts moderskapshjälpsförsäkringen
tillkomma distriktssjukkassorna, men skulle sådan försäkring i ovan
angivna fall kunna meddelas av primärsjukkassor, därom bestämmelse givits
i nu förevarande paragraf. Då Kungl. Maj:t föreslagit, att moderskapsförsäkringen
skulle tilläggas primärsjukkassorna, har bestämmelsen uteslutits ur
regeringsförslaget. I motionen 1:289 av herr von Sydow har såsom vid 25 §
anmärkts föreslagits en återgång till de sakkunigas förslag i fråga om moderskapshjälpen
och i konsekvens därmed jämväl beträffande 44 §.

Utskottet. Utskottet, som beträffande 25 § förordat motionen, får även i fråga om 44 §
tillstyrka bifall till densamma.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

25

C. Statsbidrag sbestämmelserna.

I de sakkunnigas förslag hade bestämmelserna om statsbidragsbeloppen in- Propositionen,
arbetats i förslaget till »Förordning om erkända sjukkassor». I Kungl. Maj:ts
förslag hava de emellertid utbrutits därifrån; förordningen stadgar allenast
att erkänd sjukkassa är berättigad till statsbidrag i enlighet med därför fastställda
grunder. I fråga om statsbidragsbeloppen utmynnar propositionen i
en hemställan att riksdagen måtte medgiva, att för användning av anslag till
sjukkasseväsendets befrämjande skulle gälla förändrade grunder i huvudsak
överensstämmande med följande:

Förslag

till

bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor.

1. Statsbidrag, som avses i förordningen om erkända sjukkassor, utgår till
envar sådan kassa dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan dels ock
i förhållande till av kassan meddelad sjukhjälp och moderskapshjälp.

Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan,
dock att, där synnerliga skäl därtill visas, förskott å statsbidrag må utbetalas
under loppet av det år, för vilket detsamma beräknas.

2. Statsbidrag må ej beräknas

a) för medlem av primärsjukkassa, vilken ej tillika är medlem av distriktssjukkassa;
dock att, där för medlemskapet mött hinder, som av tillsynsmyndigheten
prövas giltigt, bidrag må beräknas enligt vad i punkt 8 sägs;

b) för medlem, som under någon del av den tid statsbidraget avser ägt
uppbära högre sjukpenning än sex kronor;

c) för medlem, bosatt utanför kassans eller, beträffande medlem av rikssjukkassa,
någon av dess lokalavdelningars verksamhetsområde å ort, som är
belägen inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjukkassa eller lokalavdelning
därav.

Vad under c) stadgats äger dock ej tillämpning beträffande medlem i sjukkassa,
som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd för anställda vid visst
eller vissa företag, eller beträffande medlem i annan sjukkassa, som vid tiden
för kassans erkännande var bosatt utanför dess verksamhetsområde och då uppnått
trettionio års ålder. Ej heller äger vad under c) stadgats tillämpning beträffande
medlem, som avflyttat från sjukkassans verksamhetsområde, så
länge rätt till sjukhjälp på grund av före flyttningen inträffat sjukdomsfall
fortfar.

3. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar (medlemsbidrag) utgår

a) till primärsjukkassa med två kronor för varje medlem; dock att för medlem,
som jämlikt medgivande i 42 § i förordningen tillhör mer än en sjukkassa,
bidraget skall utgå med allenast en krona;

b) till distriktssjukkassa med

en krona för varje kollektivt ansluten medlem;

26

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

tva kronor för individuellt ansluten medlem, som e.i är tillförsäkrad sjukpenning;
samt

tre kronor för annan individuellt ansluten medlem; dock att för sådan medlem,
som jämlikt medgivande i 42 § i förordningen tillhör jämväl annan sjukkassa,
bidraget utgår med allenast två kronor.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år
bidraget avser. Har kassan ej varit erkänd hela detta år, utgår bidraget i
förhållande till det antal hela kalendermånader kassan under samma år varit
erkänd och skall, därest erkännandet under året återkallats, antalet medlemmar
beräknas efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden före den varunder
återkallandet skett.

4. För varje dag sjukkassa, under tid då densamma varit erkänd, utgivit
sjukpenning eller moderskapspenning om minst en krona eller bekostat vård å
sjukhus eller förlossningsanstalt, utgår statsbidrag (sjukdagsbidrag, moderskapshjälpsbidrag)
med 50 öre. För dag, då sjukpenning eller moderskapspenning
utgått jämväl från annan sjukkassa, utgör dock statsbidraget till varje
kassa allenast 25 öre.

Statsbidrag som nu sagts må dock ej beräknas för dag, då medlem

a) uppburit ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete
eller enligt gällande bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada
ådragen under militärtjänstgöring eller

b) eljest av allmänna medel åtnjutit avlöning eller annan ersättning med
minst en krona.

Sjukdagsbidrag må ej heller beräknas för längre tid än två år för varje sammanhängande
sjuklighetstillstånd.

5. För understöd, som av distriktssjukkassa under den tid densamma varit
erkänd meddelats i form av ersättning för medlems utgifter för läkarvård,
som i 21 § andra stycket av förordningen sägs, så ock för annan läkarvård,
läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder, utgår, under
förutsättning att understödet från kassan motsvarat högst två tredjedelar av
kostnaderna för sådant ändamål, statsbidrag (sjukvårdsbidrag) med hälften
av vad kassan i sådant hänseende utgivit. Tillsynsmyndigheten äger, där sådant
finnes skäligt, medgiva, att statsbidrag må utgå för sjukvård, som nu
sagts, ändå att densamma av kassan bekostats med större andel än två tredjedelar,
och skall i sådant fall statsbidraget utgå med en tredjedel av kassans
utgifter för vården.

Statsbidrag som nu sagts må utgå högst med ett belopp motsvarande tre
kronor årligen för varje medlem, som ägt rätt till understöd av angivet slag.

Innefattar understöd ersättning i den omfattning, som i första stycket sägs,
för utgifter för sådan vård, som där avses, jämväl åt medlems barn under femton
års ålder, utgår statsbidrag med enahanda andel till kassans utgifter i sådant
hänseende, och må sammanlagda sjukvårdsbidraget i så fall motsvara ett
belopp av fyra kronor årligen för varje dylik medlem.

Har tillsynsmyndigheten på sätt i 21 § i förordningen sägs medgivit distriktssjukkassa
att i stället för där angiven ersättning för läkarvård och

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

27

vård å sjukhus meddela annan sjukhjälp, som ej är sjukpenning, äger tillsynsmyndigheten
bestämma, om och till vilket belopp statsbidrag i förhållande
till sådan sjukhjälp må utgå, dock att dylikt statsbidrag ej må motsvara mer
än en krona 50 öre årligen för varje sådan hjälp tillförsäkrad medlem.

Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år statsbidraget
avser. Har kassan ej varit erkänd under hela detta år, skall beträffande
det belopp, varmed statsbidrag som nu sagts må högst utgå, vad i punkt
3 för sådant fall stadgas äga motsvarande tillämpning.

6. Meddelar sjukkassa vid barnsbörd understöd i form av ersättning för
barnmorskehjälp enligt vederbörligen fastställd taxa, utgår statsbidrag med
hälften av vad kassan under tid, då densamma varit erkänd, i sådant hänseende
utgivit.

7. Vad i punkterna 3—6 sägs om tid, då kassa varit erkänd, skall avse
jämväl tid, då ansökan om erkännande varit förklarad vilande.

8. Kan medlem av primärsjukkassa på grund, som av tillsynsmyndigheten
prövas giltig, ej vinna medlemskap i distriktssjukkassa, må statsbidrag, beräknat
för sådan medlem, utgivas till primärsjukkassan

a) därest medlemmen jämlikt 44 § i förordningen i primärsjukkassan tillförsäkrats
sjukpenning under minst två år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd,
enligt de i punkterna 3, 4, 6 och 7 angivna grunder;

b) i annat fall enligt de i kungörelserna den 11 oktober 1920 angående statsbidrag
åt sjukkassor och den 30 juni 1913 angående statsbidrag åt sjukkassor,
som meddela moderskapshjälp, fastställda grunder.

9. Statsbidrag enligt de i punkt 8 under b) angivna grunder må ock utgå till
förening, vilken är eller varit registrerad enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor,
till och med under året näst efter det, då lagen upphörde att äga
tillämpning å föreningen. Har nämnda lag under loppet av ett kalenderår
upphört att äga tillämpning å sådan förening, ma denna tilldelas statsbidrag
enligt nämnda grunder, beräknat efter tid dessförinnan, och skall därvid antalet
medlemmar beräknas efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden
näst före den, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen.

I de väckta motionerna har — utom formella ändringar, som i motion
11:445 föreslås i anslutning till den där föreslagna ändrade organisation av
sjukkasserörelsen — gentemot de föreslagna bestämmelserna framförts erinran
endast i motion II: 440 av fru Nordgren m. fl. Där föreslås borttagande av
den i Kungl. Maj:ts förslag upptagna bestämmelsen (punkt 4) att sjukdagsbidrag
ej skall utgå för längre sjukhjälpstid än två år.

De sakkunniga, från vilkas förslag nämnda bestämmelse hämtats, hava såsom
skäl därför anfört, att den statsunderstödda sjukkasserörelsen ej bör upptaga
verksamhet, som principiellt tillkommer pensionsförsäkringen. Skulle
sjukkassorna av statsbidraget uppmuntras att mera allmänt åtaga sig sådan
verksamhet, komme detta att öka förvirringen inom socialförsäkringen och
ställa sig hindrande i vägen för till större planmässighet syftande reformer å
såväl sjukförsäkringens som pensionsförsäkringens område. Till dessa synpunkter
kan utskottet ansluta sig.

Motionen
II: 440.

Utskottet.

28

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

Då de föreslagna bestämmelserna ej heller i övrigt givit utskottet anledning
till erinran, får utskottet tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag i denna del.

D. Anslagsfrågor.

Propositionen. I riksstaten för innevarande budgetår upptages ordinarie förslagsanslag till
sjukkasseväsendets befrämjande å 3,070,000 kronor samt ett extra förslagsanslag
till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, å 170,000 kronor.

I en den 24 september 1926 dagtecknad promemoria har chefen för socialstyrelsens
sjukkassebyrå anfört, att förstnämnda anslag borde för budgetåret
1927—1928 — under förutsättning av oförändrade grunder för statsbidragens
utgående — beräknas till 3,200,000 kronor, under att sistnämnda anslag kunde
upptagas till oförändrat belopp.

I statsverkspropositionen har hänvisats till, att förslag om omorganisation
av det statsunderstödda sjukkasseväsendet vore avsett att föreläggas riksdagen.
Samtidigt har påpekats, att genomförandet av förslaget ej syntes komma att
i nämnvärd grad medföra rubbning i grunderna för statsbidragets utgående
under budgetåret 1927—1928. Under åberopande av ovannämnda promemoria
föreslogs sålunda, att riksdagen i avbidan på särskild proposition i ämnet
måtte beräkna nu ifrågavarande anslag (femte huvudtiteln punkt 16 och 17)
till angivna belopp 3,200,000 kronor och 170,000 kronor.

I propositionen nr 114 föreslås, att riksdagen måtte bevilja ifrågavarande
anslag med nyssnämnda belopp.

Motion 1:295. I motion I: 295 av herr Norling föreslås

att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 114, må besluta,
att det i kungörelsen om statsbidrag åt sjukkassor den 11 oktober 1920 förekommande
beloppet av 25 öre per sjukdag måtte höjas till 35 öre per sjukdag,
varvid också maximigränsen för detta bidrag till 2 kronor per år och medlem
bör utgå; samt

att, med hänsyn till den betydande påfrestning årets influensaepidemi inneburit
för sjukkassorna, ifrågavarande kompensation i sjukdagsbidraget måtte
utgå retroaktivt från den 1 januari 1927.

Utskottet. Med den ställning utskottet intagit till Kungl. Maj:ts förslag saknar utskottet
anledning att närmare ingå på motionärens yrkanden. Utskottet vill
endast erinra följande. Motionären har uppskattat den av förslaget föranledda
kostnadsökningen till 600,000 kronor. Detta belopp torde ock motsvara
en höjning av 10 öre för sjukdag, efter det antal sjukdagar, varför statsbidrag
nu utgår för varje år. Men motionärens förslag, att tillägget skulle utgå
retroaktivt medför att dels alla under 1927 inkommande bidragsansökningar
dels ock under första halvåret 1928 inkommande bidragsansökningar skulle
komma i åtnjutande av tillägget. Detta torde medföra att kostnadsökningen
för budgetåret 1927—1928 skulle ökas med en tredjedel. Därtill torde borttagandet
av maximeringen av bidraget medföra, att ett stort antal sjukdagar,
för vilka statsbidrag nu ej erhålles, skulle komma i åtnjutande därav. Den
för genomförande av motionärens förslag erforderliga anslagsökningen lärer
sålunda få uppskattas till 900,000—1,000,000 kronor.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1. 29

Kungl. Maj:ts beräkningar hava ej givit utskottet anledning till någon erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition
nr 113 ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga följande:

Utskottets

hemställan.

30

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om
understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912
om understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag den 18
juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bistånd,
som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss
ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet)
;

vid medlems---eller barn;

bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp;

eller idka---hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som---lag pensionskassa.

3 §.

Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller författning
annorlunda särskilt stadgat, äge sådan förening icke utan tillstånd av
tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ändamål,
som avses med föreningens understödsverksamhet.

Registrerad understödsförening---en medlem.

9 §•

Understödsförenings firma skall innehålla
ordet »understödsförening».
''År sådan förening i enlighet med vad
därom finnes särskilt stadgat erkänd
såsom sjukkassa, må dock föreningen
i stället i firman hava ordet »sjukkassa».

I understödsförenings firma må ej
ordet »bolag» eller eljest något, som
betecknar ett bolagsförhållande, och

9 §.

Understödsförenings firma skall innehålla
ordet »understödsförening».
Avser sådan förening uteslutande eller
huvudsakligen att bereda sjukhjälp,
må dock föreningen i stället i firman
hava ordet »sjukkassa».

I understödsförenings firma må ej
ordet »bolag» eller eljest något, som
betecknar ett bolagsförhållande, och

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

31

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

ej ordet »bank» intagas på sådant
sätt, att därav kan föranledas det
misstag, att firman innehaves av ett
bolag eller av en bank. Ej heller må
firman innehålla såväl ordet »ömsesidig»
som ordet »försäkring». Utom
i fall, som i första stycket sägs, må
understödsförening icke i firman hava
ordet »sjukkassa».

Firman skall---understöds förenings

firma.

ej ordet »bank» intagas på sådant sätt,
att därav kan föranledas det misstag,
att firman innehaves av ett bolag eller
av en bank. Ej heller må firman innehålla
såväl ordet »ömsesidig» som
ordet »försäkring». Annan förening
än den, vilken i enlighet med vad därom
finnes särskilt stadgat blivit antagen
till erkänd sjukkassa, må icke
i firman hava ordet »erkänd».

Firman skall--—- understöds förenings

firma.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre
samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det
sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.
Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas stadgar, som må erfordras
för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar
av de röstande, vare det ock gillt.

Där stadgeändringen---till efterrättelse.

Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej tillämpning
i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken pensionsfallet
eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet om ändringen fattades
eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden,
innan beslutet fattades å det sista sammanträdet.

45 §.

För giltighet av beslut om understödsförenings trädande i likvidation i andra
fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gälle de i 44 § första stycket första punkten samt
andra och fjärde styckena stadgade villkor.

Lag samma vare angående beslut om överlåtelse av understödsförenings rörelse
eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. I fråga om beslut om
överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där överlåtelsen erfordras
för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första stycket andra punkten
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Måste beslut---sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till periodiskt utgående sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd,
i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas
och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension---i utsökningslagen.

32

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928, och upphör lagen den 4 juli
1910 (nr 77) om sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla; därvid emellertid
skall iakttagas

att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad
enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess
kassan blivit registrerad enligt lagen om understödsföreningar, likväl ej längre
än till den 1 januari 1932;

att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation
eller försatts i konkurs medan lagen om sjukkassor gällde för föreningen,
nämnda lag jämväl efter den 1 januari 1932 lända till efterrättelse, intill dess
likvidationen eller konkursen avslutats;

att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit medan
föreningen varit registrerad enligt lagen om sjukkassor, skola bedömas
efter nämnda lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen om understödsföreningar,
icke må efter den 1 januari 1932 hos domstol eller annan
myndighet göra gällande sådan rättighet;

samt att förseelse mot lagen om sjukkassor skall bedömas efter nämnda lag
även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars verksamhet
förseelsen blivit begången.

Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen
om understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.

B) att riksdagen, med förklarande att det vid Kungl. Maj:ts
proposition nr 114 fogade förslaget till förordning om erkända
sjukkassor ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga följande:

Förordning

om erkända sjukkassor.

Härigenom förordnas som följer:

L Om erkännande av sjukkassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken
enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp
och moderskapshjälp i enlighet
med vad i denna förordning föreskrives,
må på sätt i förordningen sägs
vinna erkännande som sjukkassa.

I. Om antagande av erkända sjukkassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken
enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp
och moderskapshjälp i enlighet
med vad i denna förordning föreskrives,
må på sätt i förordningen sägs
antagas till erkänd sjukkassa.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

33

(Kungl. Maj.ts förslag.)

Meddelas understöd som ovan avses
i den omfattning, som därför i
denna förordning finnes särskilt stadgat,
må föreningen vid erkännandet
tilldelas benämningen distriktssjukkassa.

Annan sjukkassa än distriktssjukkassa
benämnes i denna förordning
primär sjukkassa.

2 §.

Erkännande meddelas av den i 69
§ i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar
omförmälda tillsynsmyndighet.

Med erkännande följer rätt till statsbidrag
i enlighet med därför fastställda
grunder.

3 §•

Ansökan om erkännande skall göras
av föreningens styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt
fastställda formulär avfattade uppgifter
rörande medlemmarnas antal
samt fördelning efter kön, civilstånd,
ålder, yrken och tillförsäkrat understöd
ävensom angående föreningens
tillgångar och skulder samt av samfund,
inrättning eller enskild gjord
utfästelse av bidrag till föreningen.
Nämnda handlingar skola vara försedda
med styrelseledamöternas bevittnade
namnunderskrifter.

4 §•

Understödsförening, som avser att
utöva verksamhet såsom primärsjukkassa,
skall för att kunna vinna erkännande
bestå av minst etthundra
medlemmar. Då särskilda omständigheter
därtill föranleda, må erkän Bihang

till riksdagens protokoll 19Z7.

(Utskottets förslag.)

Meddelas understöd som ovan avses
i den omfattning, som därför i denna
förordning finnes särskilt stadgat,
må föreningen vid antagandet tilldelas
benämningen distriktssjukkassa.

Annan erkänd sjukkassa än distriktssjukkassa
benämnes i denna förordning
primärsjukkassa.

2 §.

Erkänd sjukkassa antages av den i
69 § i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar
omförmälda tillsynsmyndighet.

Med antagande följer rätt till statsbidrag
i enlighet med därför fastställda
grunder.

3 §•

Ansökan om antagande till erkchid
sjukkassa skall göras av föreningens
styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt
fastställda formulär avfattade uppgifter
rörande medlemmarnas antal
samt fördelning efter kön, civilstånd,
ålder, yrken och tillförsäkrat understöd
ävensom angående föreningens
tillgångar och skulder samt av samfund,
inrättning eller enskild gjord
utfästelse av bidrag till föreningen.
Nämnda handlingar skola vara försedda
med styrelseledamöternas bevittnade
namnunderskrifter.

4 §•

Understödsförening, som avser att
utöva verksamhet såsom primärsjukkassa,
skall för att kunna antagas till
erkänd sjukkassa bestå av minst etthundra
medlemmar. Då särskilda omständigheter
därtill föranleda, må jäm6
samt. Z avd. 1 Käft. (Nr 1.) 3

34

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

tionde beviljas jämväl förening med
mindre medlemsantal än nyss nämnts,
därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma
visst tal, under vilket kassans
medlemsantal ej må nedgå, vid
äventyr att erkännandet återkallas.

Beträffande förening, som avser att
utöva verksamhet såsom distrikts sjukkassa,
har tillsynsmyndigheten att
vid ansökan om erkännande pröva, huruvida
föreningens medlemsantal med
hänsyn till omfattningen av och
grunderna för dess verksamhet är tillräckligt
för att föreningen må antagas
kunna fullgöra sina förbindelser.
Vid meddelande av beslut om erkännande
som distriktssjukkassa skall
tillsynsmyndigheten tillika bestämma
visst tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå, vid äventyr att
erkännandet återkallas.

Har visst tal, under vilket sjukkassas
medlemsantal ej må nedgå, på
sätt ovan sägs blivit fastställt, må
tillsynsmyndigheten på framställning
ändra nämnda tal.

5 §•

Kan det avsedda ändamålet med
viss understödsförenings verksamhet
helt eller till huvudsaklig del anses
fyllt av redan erkänd sjukkassa, må
erkännande av förstnämnda förening
icke meddelas.

Finnas ej stadgarnas bestämmelser
om avgifter och fondbildning betryggande
för föreningens förmåga att
fullgöra sina förbindelser, eller innehålla
stadgarna bestämmelser, som
med hänsyn till ändamålet med föreningens
verksamhet prövas vara obehöriga,
skall ock erkännande vägras.

(Utskottets förslag.)

väl förening med mindre medlemsantal
än nyss nämnts antagas, därvid tillsynsmyndigheten
skall bestämma visst
tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå, vid äventyr att antagandet
återkallas.

Beträffande förening, som avser att
utöva verksamhet såsom distriktssjukkassa,
har tillsynsmyndigheten att vid
ansökan om antagande pröva, huruvida
föreningens medlemsantal med
hänsyn till omfattningen av och grunderna
för dess verksamhet är tillräckligt
för att föreningen må antagas
kunna fullgöra sina förbindelser. Vid
meddelande av beslut om antagande
till distriktssjukkassa skall tillsynsmyndigheten
tillika bestämma visst
tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå, vid äventyr att ''antagandet
återkallas.

Har visst tal, under vilket sjukkassas
medlemsantal ej må nedgå, på
sätt ovan sägs blivit fastställt, må
tillsynsmyndigheten på framställning
ändra nämnda tal.

5 §•

Kan det avsedda ändamålet med
viss understödsförenings verksamhet
helt eller till huvudsaklig del anses
fyllt av redan erkänd sjukkassa, må
förstnämnda förening icke antagas till
erkänd sjukkassa.

Finnas ej stadgarnas bestämmelser
om avgifter och fondbildning betryggande
för föreningens förmåga att
fullgöra sina förbindelser, eller innehålla
.stadgarna bestämmelser, som
med hänsyn till ändamålet med föreningens
verksamhet prövas vara obehöriga,
skall ock sådant antagande
vägras.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

35

'' (Kungl. Maj:ts förslag.)

Sökes erkännande såsom distriktssjukkassa
inom samma verksamhetsområde
av mer än en understödsförening,
pröve tillsynsmyndigheten, vilken
förening må anses lämpligast,
därvid hänsyn särskilt bör tagas till
föreningarnas medlemsantal. Sökes
erkännande allenast av en förening,
men finnes anledning antaga, att ansökan
framdeles kommer att göras
även av annan, för ändamålet lämplig
förening, må den ingivna ansökningen
förklaras vilande för viss tid, högst
ett år; och skall om sådant beslut
meddelande ofördröjligen lämnas övriga
registrerade föreningar, som driva
sjukhjälpsverksamhet inom det med
ansökningen avsedda området.

6 §.

Understödsförening skall för att
kunna vinna erkännande hava i sina
stadgar angivet:

1) vilket område föreningens verksamhet
skall omfatta;

2) under vilka villkor medlem må
uteslutas;

3) i vilken ordning beslut om uttaxering
å medlemmarna skall fattas
och efter vilka grunder beslutad uttaxering
skall verkställas;

4) huru de medel må användas, vilka
på grund av medgivande enligt
31 § icke skola avsättas till fond eller
skola från fond avskiljas; samt

5) huru i händelse av föreningens
upplösning, där ej överlåtelse på sätt
i 50 och 61 §§ i lagen om understödsföreningar
sägs kommer till
stånd, med behållna tillgångar skall
förfaras.

Stadgarna för förening, vilken vill
vinna erkännande som sjukkassa, skola

(Utskottets förslag.)

Sökes antagande till distriktssjukkassa
inom samma verksamhetsområde
av mer än en understödsförening,
pröve tillsynsmyndigheten, vilken förening
må anses lämpligast, därvid hänsyn
särskilt bör tagas till föreningarnas
medlemsantal. Sökes antagande
allenast av en förening, men finnes
anledning antaga, att ansökan framdeles
kommer att göras även av annan,
för ändamålet lämplig förening,
må den ingivna ansökningen förklaras
vilande för viss tid, högst ett år;
och skall om sådant beslut meddelande
ofördröjligen lämnas övriga registrerade
föreningar, som driva sjukhjälpsverksamhet
inom det med ansökningen
avsedda området.

6 §.

Understödsförening skall för att
kunna antagas till erkänd sjukkassa
hava i sina stadgar angivet:

1) vilket område föreningens verksamhet
skall omfatta;

2) under vilka villkor medlem må
uteslutas ;

3) i vilken ordning beslut om uttaxering
å medlemmarna skall fattas
och efter vilka grunder beslutad uttaxering
skall verkställas;

4) huru de medel må användas, vilka
på grund av medgivande enligt
31 § icke skola avsättas till fond eller
skola från fond avskiljas; samt

5) huru i händelse av föreningens
upplösning, där ej överlåtelse på sätt
i 50 och 61 §§ i lagen om understödsföreningar
sägs kommer till stånd, med
behållna tillgångar skall förfaras.

Stadgarna för förening, vilken vill
antagas till erkänd sjukkassa, skola

36

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

i tillämpliga delar överensstämma med
vad under II—V samt VII i denna
förordning föreskrives.

7 §•

Sjukkassa skall i sin firma intaga
ordet »sjukkassa».

Distriktssjukkassa skall i sin firma
intaga ordet »distriktssjukkassa». Primärsjukkassas
firma må ej innehålla
ordet »distrikt» i omedelbart samband
med ordet »sjukkassa».

Meddelar sjukkassa begravningshjälp,
skall dess firma utmärka detta
förhållande.

8 §.

Sjukkassa äger, i fråga om annan
inrättning för social verksamhet, att
mot skäligt vederlag för inrättningens
räkning åtaga sig verksamhet inom
sitt verksamhetsområde; där verksamheten
medför ekonomiska förpliktelser
för kassan dock allenast med begivande
av tillsynsmyndigheten. Sådan
verksamhet må avse även andra än
kassans medlemmar.

Sjukkassa må ock åt sjukhjälpsförförsäkrad
medlem utfästa begravningshjälp,
dock ej till högre belopp
än femhundra kronor. Angående vad
i sådant fall skall för vinnande av
erkännande särskilt iakttagas, stadgas
i 35 §.

Utöver vad nu sagts må annan
verksamhet än som i 1 § angives icke
utövas av sjukkassa.

n. Om stadgarnas bestämmelser
rörande medlemskap.

9 §•

Sjukkassas verksamhetsområde skall,
där kassan ej uteslutande eller hu -

(Utskottets förslag.)

i tillämpliga delar överensstämma
med vad under II—V samt VII i
denna förordning föreskrives.

7 §•

Erkänd sjukkassa skall i sin firma
intaga orden »erkänd sjukkassa».

Distriktssjukkassa skall i sin firma
intaga orden »erkänd distriktssjukkassa».
Primärsjukkassas firma må ej
innehålla ordet »distrikt» i omedelbart
samband med ordet »sjukkassa».

Meddelar erkänd sjukkassa begravningshjälp,
skall dess firma utmärka
detta förhållande.

8 §.

Erkänd sjukkassa äger, i fråga om
annan inrättning för social verksamhet,
att mot skäligt vederlag för inrättningens
räkning åtaga sig verksamhet
inom sitt verksamhetsområde;
där verksamheten medför ekonomiska
förpliktelser för kassan dock allenast
med begivande av tillsynsmyndigheten.
Sådan verksamhet må avse även
andra än kassans medlemmar.

Erkänd sjukkassa må ock åt sjukhjälpsförsäkrad
medlem '' utfästa begravningshjälp,
dock ej till högre belopp
än femhundra kronor. Angående
vad i sådant fall skall för vinnande
av antagande särskilt iakttagas,
stadgas i 35 §.

Utöver vad nu sagts må annan verksamhet
än som i 1 § angives icke utövas
av erkänd sjukkassa.

II. Om stadgarnas bestämmelser
rörande medlemskap.

9 §•

Erkänd sjukkassas verksamhetsområde
skall, där kassan ej uteslutande

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

37

(Kungl. Maj:ts förslag.)

vudsakligen är avsedd för anställda
vid visst eller vissa företag, vara begränsat
till sådant lokalt område, att
ledningen av kassans verksamhet må
kunna utövas omedelbart av kassans
styrelse.

Rätt till inträde i sjukkassa, till
vilken anslutningen ej är begränsad
till vissa anställda på sätt i första
stycket sägs, må ej tillkomma andra
personer än dem, som äro bosatta inom
kassans verksamhetsområde, därvid
den, som saknar fast bostad, skall
anses vara bosatt å sin mantalsskrivningsort.
Vad nu stadgats gäller ej
beträffande den del av lappbefolkningen,
som kringflyttar utan stadiga
boningsplatser.

§ 10.

Rätt till inträde i sjukkassa må
icke tillkomma den, vilken lider av
sjukdom eller är behäftad med lyte,
som medför eller kan förväntas medföra
väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
eller påkalla läkarvård i
större utsträckning, och ej heller den,
som icke fyllt femton år eller, utom
då fråga är om inträde i distriktssjukkassa
genom kollektiv anslutning
av medlem i annan sjukkassa på sätt
i 11 § sägs, den som överskridit femtio
års ålder.

Vad nu stadgats äge dock ej tilllämpning
i fråga om den, som i samband
med flyttning från en sjukkassas
verksamhetsområde utträder eller
uteslutes ur kassan och söker inträde
i kassa å sin nya bosättningsort (överflyttning
).

11 §•

Rätt till inträde i distriktssjukkassa
skall med de inskränkningar som i

(Utskottets förslag.)

eller huvudsakligen är avsedd för anställda
vid visst eller vissa företag,
vara begränsat till sådant lokalt område,
att ledningen av kassans verksamhet
må kunna utövas omedelbart
av kassans styrelse.

Rätt till inträde i erkänd sjukkassa,
till vilken anslutningen ej är begränsad
till vissa anställda på sätt i första
stycket sägs, må ej tillkomma andra
personer än dem, som äro bosatta
inom kassans verksamhetsområde,
därvid den, som saknar fast bostad,
skall anses vara bosatt å sin mantalsskrivningsort.
Vad nu stadgats gäller
ej beträffande den del av lappbefolkningen,
som kringflyttar utan stadiga
boningsplatser.

10 §.

Rätt till inträde i erkänd sjukkassa
må icke tillkomma den, vilken lider
av sjukdom eller är behäftad med lyte,
som medför eller kan förväntas
medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan
eller påkalla läkarvård
i större utsträckning, och ej heller den,
som icke fyllt femton år eller, utom
då fråga är om inträde i distriktssjukkassa
genom kollektiv anslutning av
medlem i annan erkänd sjukkassa på
sätt i 11 § sägs, den som överskridit
femtio års ålder.

Vad nu stadgats äge dock ej tilllämpning
i fråga om den, som i samband
med flyttning från en erkänd
sjukkassas verksamhetsområde utträder
eller uteslutes ur kassan och söker
inträde i erkänd kassa å sin nya bosättningsort
(överflyttning).

11 §•

Rätt till inträde i distriktssjukkassa
skall med de inskränkningar som i

38

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

9, 10 och 17 §§ stadgas tillkomma
envar medlem av primärsjukkassa
(kollektivt ansluten medlem), så ock
annan person, som ej överskridit fyrtio
års ålder (individuellt ansluten
medlem).

I stadgarna må bestämmas, att individuell
anslutning kan vinnas allenast
för beredande av annat understöd
än sjukpenning.

Söker kollektivt ansluten medlem i
distriktssjukkassa individuell anslutning
till kassan, skola för sådan anslutning
gälla de i denna förordning
för inträde stadgade villkor.

Beträffande individuell anslutning
från personer tillhörande den del av
lappbefolkningen, som kringflyttar
utan stadiga boningsplatser, äger distriktssjukkassa
uppställa särskilda betingelser.

12 §.

I stadgarna må icke föreskrivas, att
kassans medlemsantal ej får överstiga
visst tal.

13 §.

I sjukkassa må icke någon kunna
vinna inträde allenast för beredande
av moderskapshjälp eller begravningshjälp.

14 §.

Primärsjukkassa skall som villkor
för medlemskap uppställa, att medlem
jämväl skall vara medlem av distriktssjukkassa,
som han må vara berättigad
att tillhöra.

15 §.

I rätten att utträda ur sjukkassa
må ej begränsning vara föreskriven i
kassans stadgar.

9, 10 och 17 §§ stadgas tillkomma envar
medlem av primärsjukkassa (kollektivt
ansluten medlem), så ock annan
person, som ej överskridit fyrtio
års ålder (individuellt ansluten medlem)
.

Söker kollektivt ansluten medlem i
distriktssjukkassa individuell anslutning
till kassan, skola för sådan anslutning
gälla de i denna förordning
för inträde stadgade villkor.

Beträffande individuell anslutning
från personer tillhörande den del av
lappbefolkningen, som kringflyttar
utan stadiga boningsplatser, äger distriktssjukkassa
uppställa särskilda
betingelser.

12 §.

I stadgarna må icke föreskrivas,
att kassans medlemsantal ej får överstiga
visst tal.

13 §.

I erkänd sjukkassa må icke någon
kunna vinna inträde allenast för beredande
av moderskapshjälp eller begravningshjälp.

14 §.

Primärsjukkassa skall som villkor
för medlemskap uppställa, att medlem
jämväl skall vara medlem av distriktssjukkassa,
som han må vara
berättigad att tillhöra.

15 §.

I rätten att utträda ur erkänd sjukkassa
må ej begränsning vara föreskriven
i kassans stadgar.

Sammansatt stats- och andra lagutsleotts utlåtande Nr 1.

39

(Kungl. Maj:ts förslag.)

16 §.

Sjukkassas stadgar må ej innehålla,
att medlem kan uteslutas på den grund,
att han överskridit viss ålder, eller att
hans hälsotillstånd försämrats, eller
att han redan i någon viss utsträckning
bekommit sjukhjälp eller moderskapshjälp.
Ändock att sjukkassa såsom
villkor för inträde uppställer personliga
betingelser i annat hänseende
än som i 9 § sägs, må ej heller i stadgarna
finnas upptagen bestämmelse,
som innebär rätt att utesluta medlem,
vilken tillhört kassan fem år eller, där
han uppnått trettionio års ålder, två
år, på grund därav att han ej längre
uppfyller de uppställda betingelserna.

Har omständighet inträffat, som berättigar
kassa att utesluta medlem,
skall det åligga kassans styrelse, där
kassan vill utöva rätten till uteslutning,
att i rekommenderat brev under
medlemmens sista kända adress giva
medlemmen underrättelse därom, därvid
skälig tid må föreskrivas medlemmen
för vidtagande av rättelse. Beslut
om uteslutning får ej medföra inskränkning
i rätten till sjukhjälp vid
sjukdomsfall, som inträffat före det
underrättelse om beslutet kommit eller
bort komma medlemmen tillhanda.

17 §.

Ej må i sjukkassa understöd kunna
beredas den, som redan är i annan sjukkassa
tillförsäkrad understöd under
samma tid och i samma form. Har distriktssjukkassa
på sätt i 21 § andra
stycket sägs erhållit medgivande att
i stället för där föreskriven sjukhjälp
utgiva understöd i penningar, skall dock

(Utskottets förslag.)

16 §.

Erkänd sjukkassas stadgar må ej
innehålla, att medlem kan uteslutas på
den grund, att han överskridit viss
ålder, eller att hans hälsotillstånd försämrats,
eller att han redan i någon
viss utsträckning bekommit sjukhjälp
eller moderskapshjälp. Ändock att
erkänd sjukkassa såsom villkor för
inträde uppställer personliga betingelser
i annat hänseende än som i 9 §
sägs, må ej heller i stadgarna finnas
upptagen bestämmelse, som innebär
rätt att utesluta medlem, vilken tillhört
kassan fem år eller, där han uppnått
trettionio års ålder, två år, på
grund därav att han ej längre uppfyller
de uppställda betingelserna.

Har omständighet inträffat, som berättigar
erkänd sjukkassa att utesluta
medlem, skall det åligga kassans styrelse,
där kassan vill utöva rätten till
uteslutning, att i rekommenderat brev
under medlemmens sista kända adress
giva medlemmen underrättelse därom,
därvid skälig tid må föreskrivas medlemmen
för vidtagande av rättelse.
Beslut om uteslutning får ej medföra
inskränkning i rätten till sjukhjälp vid.
sjukdomsfall, som inträffat före det
underrättelse om beslutet kommit eller
bort komma medlemmen tillhanda.

17 §.

Ej må i erkänd sjukkassa understöd
kunna beredas den, som redan är i
annan erkänd sjukkassa tillförsäkrad
understöd under samma tid och i samma
form. Har distriktssjukkassa på
sätt i 21 § andra stycket sägs erhållit
medgivande att i stället för där föreskriven
sjukhjälp utgiva understöd i

40

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

den omständigheten, att medlem tillförsäkrats
sådant understöd, icke utgöra
hinder för honom att för beredande
av sjukpenning under samma
tid vara medlem av annan sjukkassa.

Finnes någon obehörigen tillhöra
mer än en sjukkassa, skall han äga
kvarstå allenast i den kassa, i vilken
han först inträtt, och skall han förty
uteslutas ur kassa, däri han senare
vunnit inträde. Har medlemmen genom
att lämna oriktig uppgift beträffande
sin tillhörighet till annan sjukkassa
vunnit inträde i den senare kassan,
skall han därjämte vara pliktig
att på anfordran till denna återbetala
understöd, som från kassan till honom
utgivits för tid, varunder han obehörigen
tillhört densamma.

18 §.

Vid överflyttning av begravningshjälpsförsäkrad
medlem skall det åligga
den kassa, ur vilken medlemmen utträder
eller uteslutes, att därest medlemmen
kan i den kassa, i vilken han
vinner inträde, erhålla begravningshjälp
till motsvarande belopp, till denna
utbetala på medlemmen belöpande
andel i begravningshjälpsfond enligt
grunder, som av tillsynsmyndigheten
bestämmas.

I stadgarna må ock föreskrivas, att
vid överflyttning andel i begravningshjälpsfond
jämväl i annat fall än i
första stycket sägs ävensom andel i
sjukhjälpsfond skall på enahanda sätt
överföras.

I vidare mån än nu sagts må rätt
till andel i sjukkassas tillgångar vid
avgång ur kassan ej tillkomma medlem.

penningar, skall dock den omständigheten,
att medlem tillförsäkrats sådant
understöd, icke utgöra hinder för honom
att för beredande av sjukpenning
under samma tid vara medlem av
annan erkänd sjukkassa.

Finnes någon obehörigen tillhöra
mer än en erkänd sjukkassa, skall
han äga kvarstå allenast i den kassa,
i vilken han först inträtt, och skall
han förty uteslutas ur kassa, däri han
senare vunnit inträde. Har medlemmen
genom att lämna oriktig uppgift
beträffande sin tillhörighet till annan
erkänd sjukkassa vunnit inträde i den
senare kassan, skall han därjämte vara
pliktig att på anfordran till denna
återbetala understöd, som från kassan
till honom utgivits för tid, varunder
han obehörigen tillhört densamma.

18 §.

Vid överflyttning av begravningshjälpsförsäkrad
medlem skall det åligga
den kassa, ur vilken medlemmen
utträder eller uteslutes, att därest medlemmen
kan i den kassa, i vilken han
vinner inträde, erhålla begravningshjälp
till motsvarande belopp, till denna
utbetala på medlemmen belöpande
andel i begravningshjälpsfond enligt
grunder, som av tillsynsmyndigheten
bestämmas.

I stadgarna må ock föreskrivas, att
vid överflyttning andel i begravningshjälpsfond
jämväl i annat fall än i
första stycket sägs ävensom andel i
sjukhjälpsfond skall på enahanda sätt
överföras.

I vidare mån än nu sagts må rätt
till andel i erkänd sjukkassas tillgångar
vid avgång ur kassan ej tillkomma
medlem.

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

41

(Kungl. Maj:ts förslag.)

19 §.

överflyttar begravningshjälpsförsäkrad
medlem sin sjukförsäkring till
annan sjukkassa och är icke fall, som
i 18 § första stycket sägs, för handen,
må ej överflyttningen medföra inskränkning
i förpliktelsen för den
kassa han tillhört att fullgöra begravningshjälpsutfästelsen.

20 §.

I sjukkassas stadgar må föreskrivas
skyldighet för medlem, som avflyttar
från kassans verksamhetsområde
eller utom samma område ombyter boningsort
eller återflyttar till ort inom
nämnda område, att om den nya boningsorten
ofördröjligen göra skriftlig
anmälan, vid äventyr att varda förlustig
rätt till understöd från kassan
för den tid, som förflyter, intill dess
sådan anmälan skett.

m. Om stadgarnas bestämmelser
rörande understöd.

21 §.

Sjukhjälp, som meddelas av primärsjukkassa,
skall omfatta visst belopp
i penningar för varje dag (sjukpenning),
vilket belopp för tid, då
sjukdom medför förlust av arbetsförmågan
eller under vilken den sjuke
för sjukdomens botande enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla sig
från arbete, ej må understiga en krona.

Sjukhjälp, som meddelas av distriktssjukkassa,
skall minst omfatta
antingen ersättning med två tredjedelar
av det belopp, vartill den sjukes
utgifter för sådan läkarvård, som kan
meddelas av envar legitimerad läkare,
kostnaden i förekommande fall för

(Utskottets förslag.)

19 §.

överflyttar begravningshjälpsförsäkrad
medlem sin sjukförsäkring till
annan erkänd sjukkassa och är icke
fall, som i 18 § första stycket sägs,
för handen, må ej överflyttningen medföra
inskränkning i förpliktelsen för
den kassa han tillhört att fullgöra begravningshjälpsutfästelsen.

20 §.

I erkänd sjukkassas stadgar må
föreskrivas skyldighet för medlem, som
avflyttar från kassans verksamhetsområde
eller utom samma område ombyter
boningsort eller återflyttar till
ort inom nämnda område, att om den
nya boningsorten ofördröjligen göra
skriftlig anmälan, vid äventyr att varda
förlustig rätt till understöd från
kassan för den tid, som förflyter, intill
dess sådan anmälan skett.

in. Om stadgarnas bestämmelser
rörande understöd.

21 §.

Sjukhjälp, som meddelas av primärsjukkassa,
skall omfatta visst belopp
i penningar för varje dag (sjukpenning),
vilket belopp för tid, då
sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan
eller under vilken den sjuke
för sjukdomens botande enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla sig
från arbete, ej må understiga en krona.

Sjukhjälp, som meddelas av distrikt
ssjukkassa, skall minst omfatta
antingen ersättning med två tredjedelar
av det belopp, vartill den sjukes
utgifter för sådan läkarvård, som
kan meddelas av envar legitimerad
läkare, kostnaden i förekommande fall

42

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

läkares resa häri inräknad, uppgått
eller, där nämnda utgifter överstigit
det belopp, vartill desamma enligt av
Konungen fastställd taxa bort uppgå,
med två tredjedelar av sistnämnda belopp
eller ock vård å sjukhus. Tillsynsmyndigheten
må dock, där binder
för beredande av sjukhjälp som nu
sagts åt samtliga eller vissa av sjukkassas
medlemmar kan anses föreligga,
medgiva, att i stället därför annat
understöd, skäligen motsvarande
densamma, må utgå åt dessa medlemmar.
Distriktssjukkassa skall därjämte,
utom i fall som avses i 44 §, åt
kollektivt ansluten medlem bereda
sjukpenning. Distriktssjukkassa äge
jämväl åt individuellt ansluten medlem
bereda sådant understöd. Om sjukpenning,
som beredes av distriktssjukkassa,
galle vad i första stycket sägs.
Den, som på grund av lag eller utfästelse
är berättigad att av annan vid
sjukdom erhålla läkarvård eller sjukhusvård,
må för beredande allenast
av sjukpenning vara medlem i distriktssjukkassa.

I sjukkassas stadgar må som villkor
för sjukpennings utbetalande föreskrivas,
att om enligt läkares intyg
för sjukdoms lyckliga utgång eller
för sjukdomstids förkortande är av
betydelse, att den sjuke vårdas å
sjukvårdsanstalt, den sjuke skall underkasta
sig sådan vård, i den mån
den av kassan beredes, så ock att den
sjuke skall underkasta sig vård och
föreskrift av läkare. Är ej den sjuke
tillförsäkrad ersättning för vård
som nu sagts, skall kassan ändock
vara pliktig bekosta vården, men äger
kassan för sådant fall förbehålla sig
rätt att, där vård å sjukvårdsanstalt

(Utskottets förslag.)

för läkares resa häri inräknad, uppgått
eller, där nämnda utgifter överstigit
det belopp, vartill desamma enligt
av Konungen fastställd taxa bort
uppgå, med två tredjedelar av sistnämnda
belopp eller ock vård å sjukhus.
Tillsynsmyndigheten må dock,
där hinder för beredande av sjukhjälp
som nu sagts åt samtliga eller vissa
av sjukkassans medlemmar kan anses
föreligga, medgiva, att i stället därför
annat understöd, skäligen motsvarande
densamma, må utgå åt dessa medlemmar.
Distriktssjukkassa skall därjämte
åt kollektivt ansluten medlem,
utom i fall som avses i 44 §, så ock
åt individuellt ansluten medlem, som
önskar tillförsäkra sig sådant understöd,
bereda sjukpenning. Om sjukpenning,
som beredes av distriktssjukkassa,
gälle vad i första stycket sägs.
Den, som på grund av lag eller utfästelse
är berättigad att av annan
vid sjukdom erhålla läkarvård eller
sjukhusvård, må för beredande allenast
av sjukpenning vara medlem i
distriktssjukkassa.

I erkänd sjukkassas stadgar må
som villkor för sjukpennings utbetalande
föreskrivas, att om det enligt
läkares intyg för sjukdoms lyckliga
utgång eller för sjukdomstids förkortande
är av betydelse, att den sjuke
vårdas å sjukvårdsanstalt, den sjuke
skall underkasta sig sådan vård, i
den mån den av kassan beredes, så
ock att den sjuke skall underkasta
sig vård och föreskrift av läkare. Är
ej den sjuke tillförsäkrad ersättning
för vård som nu sagts, skall kassan
ändock vara pliktig bekosta vården,
men äger kassan för sådant fall förbehålla
sig rätt att, där vård å sjuk -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

43

(Kungl. Maj:ts förslag.)

beredes, minska sjukpenningen med
belopp, motsvarande kassans kostnader
för vården. Är den sjukes familj
eller annan för sitt uppehälle av honom
väsentligen beroende, må dock
högst halva sjukpenningen på detta
sätt avdragas.

22 §.

Sjukpenning må icke tillförsäkras
annan än den, som för erhållande av
sådant understöd är medlem av kassan.

23 §.

Sjukhjälp, som består i ersättning
för utgifter till läkarvård eller vård å
sjukhus, skall meddelas vid varje
sjukdom, som enligt läkares utsago
kräver dylik vård.

Sjukpenning skall, där ej i denna
förordning annorlunda stadgas, utgivas
vid varje sjukdom, som medför förlust
av arbetsförmågan eller för vars
botande den sjuke enligt läkares föreskrift
bör fullständigt avhålla sig
från arbete.

Sjukpenning må ej utgivas för
sjukdomsfall, som den sjuke avsiktligt
eller vid förövande av handling,
för vilken straff ådömts honom, ådragit
sig, och ej heller i anledning av ålderdomssvaghet,
som icke är förenad
med egentlig sjukdom, eller vid sjukdom,
varigenom arbetsförmågan ej
blivit nedsatt med minst en fjärdedel.

24 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de
tre första dagarna vid varje sjukdoms -

(Utslcottets förslag.)

vårdsanstalt beredes, minska sjukpenningen
med belopp, motsvarande kassans
kostnader för vården. Är den
sjukes familj eller annan för sitt uppehälle
av honom väsentligen beroende,
må dock högst halva sjukpenningen
på detta sätt avdragas.

22 §.

Sjukpenning må icke tillförsäkras
annan än den, som för erhållande av
sådant understöd är medlem av kassan.

23 §.

Sjukhjälp, som består i ersättning
för utgifter till läkarvård eller vård
å sjukhus, skall meddelas vid varje
sjukdom, som enligt läkares utsago
kräver dylik vård.

Sjukpenning skall, där ej i denna
förordning annordunda stadgas, utgivas
vid varje sjukdom, som medför
förlust av arbetsförmågan eller för
vars botande den sjuke enligt läkares
föreskrift bör fullständigt avhålla sig
från arbete.

Sjukpenning må ej utgivas för
sjukdomsfall, som den sjuke avsiktligt
eller vid förövande av handling,
för vilken straff ådömts honom, ådragit
sig, eller i anledning av ålderdomssvaghet,
som icke är förenad med
egentlig sjukdom. Ej heller må sjukpenning
utgivas vid sjukdom, varigenom
arbetsförmågan ej blivit nedsatt
med minst en fjärdedel, såvida ej den
sjuke för sjukdomens botande enligt
läkares föreskrift bör fullständigt avhålla
sig från arbete.

24 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de
tre första dagarna vid varje sjuk -

44

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

fall, den dag då sjukdomsfallet inträffade
inberäknad, och ej heller för
tid innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos sjukkassan, där det ej är
uppenbart, att hinder mött för anmälans
verkställande. I vidare mån än
nu sagts må rätten till sjukhjälp vid
sjukdomens början ej vara inskränkt;
dock att rätten till sjukpenning må
vara begränsad till tid, då sjukdomen
medför förlust av arbetsförmågan eller
under vilken den sjuke för sjukdomens
botande enligt läkares föreskrift
bör fullständigt avhålla sig
från arbete.

I primärsjukkassa skall sjukhjälpstiden
vara bestämd till etthundra dagar
för varje sjukdomsfall. Sjukdomsfall,
som inträffar inom nittio dagar
efter den sista dag, för vilken
sjukpenning utgivits av kassan eller
av distriktssjukkassa, till vilken medlemmen
är ansluten, räknas härvid såsom
en omedelbar fortsättning av det
tidigare fallet.

I distriktssjukkassa må sjukhjälpstiden
ej vara i vidare mån begränsad,
än att, där sjukpenning från distriktssjukkassan
ensam eller från primärsjukkassa
jämte distriktssjukkassan
på grund av ett sammanhängande
sjuklighetstillstånd utgått under två
år, vidare sjukpenning ej utgår. Sjukdomsfall,
som inträffar inom nittio dagar
efter den sista dag för vilken
sjukpenning utgivits av kassan, räknas
härvid såsom en omedelbar fortsättning
av det tidigare fallet.

domsfall, den dag då sjukdomsfallet
inträffade inberäknad, och ej heller
för tid innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos sjukkassan, där det
ej är uppenbart, att hinder mött för
anmälans verkställande. I vidare mån
än nu sagts må rätten till sjukhjälp
vid sjukdomens början ej vara inskränkt;
dock att rätten till sjukpenning
må vara begränsad till tid,
då sjukdomen medför förlust av arbetsförmågan
eller under vilken den
sjuke för sjukdomens botande enligt
läkares föreskrift bör fullständigt avhålla
sig från arbete.

I primärsjukkassa skall sjukhjälpstiden
vara bestämd till etthundra dagar
för varje sjukdomsfall. Sjukdomsfall,
som inträffar inom nittio dagar
efter den sista dag, för vilken sjukpenning
utgivits av kassan eller av
distriktssjukkassa, till vilken medlemmen
är ansluten, räknas härvid såsom
en omedelbar fortsättning av det tidigare
fallet.

I distriktssjukkassa må sjukhjälpstiden
ej vara i vidare mån begränsad,
än att,‘där sjukpenning från distriktssjukkassan
ensam eller från primärsjukkassa
jämte distriktssjukkassan
på grund av ett sammanhängande
sjuklighetstillstånd utgått under två
år, vidare sjukpenning ej utgår. Sjukdomsfall,
som inträffar inom nittio
dagar efter den sista dag, för vilken
sjukpenning utgivits av kassan, räknas
härvid såsom en omedelbar fortsättning
av det tidigare fallet.

25 §. 25 §.

. Primärsjukkassa, så ock beträffan- Distriktssjukkassa skall vid barnsele
individuellt ansluten medlem di- börd utgiva moderskapshjälp åt
striktssjukkassa, skall vid barnsbörd kvinnlig medlem, som omedelbart före

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

45

(Kungl. Maj:ts förslag.)

utgiva moderskapshjälp åt kvinnlig
medlem, som omedelbart före barnsbörden
varit medlem av sjukkassa under
oavbrutet minst tvåhundrasjuttio
dagar.

Moderskapshjälpen skall minst omfatta
antingen visst belopp i penningar
för varje dag (moderskapspenning),
motsvarande den sjukpenning
barnaföderskan är tillförsäkrad eller,
där hon ej är tillförsäkrad sådant understöd,
utgörande en krona, eller ock
vård å förlossningshem samt utgå under
minst tjuguen dagar.

Moderskapshjälp må utgivas allenast
åt kvinna som i första stycket
sägs samt ej för längre tid än femtiosex
dagar, därav högst fjorton dagar
före barnsbörden, och icke för tid,
då barnaföderskan ej avhåller sig från
förvärvsarbete eller för tid, då hon är
berättigad till sjukhjälp från kassan.

26 §.

Den minsta sjukpenning, som av
sjukkassa meddelas, må ej vara bestämd
till högre belopp än en krona.

Sjukpenning skall vara bestämd i
hela krontal eller i hela krontal ökade
med 50 öre.

27 §.

Medlem av sjukkassa, för vilken läkarintyg
angående hälsotillståndet vid
inträdet i kassan icke fordrats, må
icke tillerkännas sjukhjälp för sjukdomsfall,
som inträffat under de första
sextio dagarna efter inträdet
(väntetid). För medlem, vilken medgivits
övergång från mindre till mera
omfattande sjukhjälp, skall under mot -

(Utskottets förslag.)

barnsbörden varit medlem av erkänd
sjukkassa under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio
dagar.

Moderskapshjälpen skall minst omfatta
antingen visst belopp i penningar
för varje dag (moderskapspenning),
motsvarande den sjukpenning
barnaföderskan är tillförsäkrad eller,
där hon ej är tillförsäkrad sådant understöd,
utgörande en krona, eller
ock vård å förlossningshem samt utgå
under minst tjuguen dagar.

Moderskapshjälp må utgivas allenast
åt kvinna som i första stycket
sägs samt ej för längre tid än femtiosex
dagar, därav högst fjorton dagar
före barnsbörden, och icke för tid,
då barnaföderskan ej avhåller sig
från förvärvsarbete eller för tid, då
hon är berättigad till sjukhjälp från
kassan eller från primärsjukkassa.

26 §.

Den minsta sjukpenning, som av
erkänd sjukkassa meddelas, må ej vara
bestämd till högre belopp än en
krona.

Sjukpenning skall vara bestämd i
hela krontal eller i hela krontal ökade
med 50 öre.

27 §.

Medlem av erkänd sjukkassa, för
vilken läkarintyg angående hälsotillståndet
vid inträdet i kassan icke
fordrats, må icke tillerkännas sjukhjälp
för sjukdomsfall, som inträffat
under de första sextio dagarna efter
inträdet (väntetid). För medlem, vilken
medgivits övergång från mindre
till mera omfattande sjukhjälp, skall

46

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

svarande förutsättning sjukhjälp vid
sjukdom, som inträffar under de första
sextio dagarna efter övergången,
utgå i den mindre omfattningen. Vad
sålunda stadgats gälle dock icke, där
sjukdomen förorsakats av olycksfall,
som inträffat efter inträdet i kassan
eller efter övergången till den mera
omfattande sjukhjälpen, samt ej heller
i fråga om medlem, vilken på
grund av sin anställning varit pliktig
att inträda i kassan, eller vid överflyttning.

Väntetid må ej vara bestämd till
längre tid än etthundratjugu dagar.

28 §.

I sjukkassas stadgar må bestämmas,
att för sjukdomsfall, i anledning
av vilket den sjuke jämlikt lag eller
författning eller på grund av utfästelse
är berättigad att av annan
erhålla ersättning eller vård, som ej
utgör fattigvård, sjukhjälp ej skall
utgå eller rätten därtill vara på visst
sätt begränsad. Dock må ej föreskrivas
begränsning i rätten till sjukhjälp
under den i 24 § sista stycket stadgade
sjukhjälpstid på grund av att
den sjuke må vara berättigad till pension
eller understöd enligt lagen om
allmän pensionsförsäkring.

Vad sålunda stadgats gäller ock i
tillämpliga delar i fråga om moderskapshjälp.

Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall
i arbete eller gällande bestämmelser
om ersättning i anledning av
kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
är berättigad att erhålla
ersättning, må sjukpenning från sjukkassa
utgivas med högst det belopp

(Utskottets förslag.)

under motsvarande förutsättning sjukhjälp
vid sjukdom, som inträffar under
de första sextio dagarna efter
övergången, utgå i den mindre omfattningen.
Vad sålunda stadgats gälle
dock icke, där sjukdomen förorsakats
av olycksfall, som inträffat efter inträdet
i kassan eller efter övergången
till den mera omfattande sjukhjälpen,
samt ej heller i fråga om medlem,
vilken på grund av sin anställning
varit pliktig att inträda i kassan, eller
vid överflyttning.

Väntetid må ej vara bestämd till
längre tid än etthundratjugu dagar.

28 §.

I erkänd sjukkassas stadgar må bestämmas,
att för sjukdomsfall, i anledning
av vilket den sjuke jämlikt
lag eller författning eller på grund
av utfästelse är berättigad att av annan
erhålla ersättning eller vård, som
ej utgör fattigvård, sjukhjälp ej skall
utgå eller rätten därtill vara på visst
sätt begränsad. Dock må ej föreskrivas
begränsning i rätten till sjukhjälp
under den i 24 § sista stycket stadgade
sjukhjälpstid på grund av att
den sjuke må vara berättigad till pension
eller understöd enligt lagen om
allmän pensionsförsäkring.

Vad sålunda stadgats gäller ock i
tillämpliga delar i fråga om moderskapshjälp.

Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt
lagen om försäkring för olycksfall
i arbete eller gällande bestämmelser
om ersättning i anledning av
kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
är berättigad att erhålla
ersättning, må sjukpenning från erkänd
sjukkassa utgivas med högst det

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

47

(Kungl. Maj:ts förslag.)

för dag räknat, varmed den sjukpenning
han tillförsäkrat sig från kassan
överstiger den ersättning för dag räknat,
vartill han sålunda är berättigad.

IV. Om stadgamas bestämmelser
rörande avgifter och. fondbildning.

29 §.

Sjukkassa skall upptaga fasta
medlemsavgifter till bestridande av
kostnaderna för sin verksamhet. Meddelar
sjukkassa begravningshjälp, skola
särskilda fasta avgifter upptagas
för denna verksamhet.

De fasta avgifter, som avses för annan
verksamhet än begravningshjälpsverksamhet,
skola vara så avvägda,
att de i förening med andra för verksamheten
avsedda inkomster må antagas
förslå till täckande av kassans
löpande utgifter för verksamheten, till
därå belöpande förvaltningskostnad
samt till bildande av sjukhjälpsfond.
.Nämnda fasta avgifter må icke göras
olika för olika grupper av kassans
medlemmar, i vidare mån än som skäligen
föranledes av olikhet medlemmarna
emellan i avseende å understödsrätt
eller sjukdomsrisk eller ock
betingas av stadgande i 30 §.

De för begravningshjälpsverksamheten
avsedda fasta avgifterna skola vara
så avvägda, att de i förening med
andra för denna verksamhet avsedda
inkomster må antagas förslå till täckande
av kassans löpande utgifter för
verksamheten, till därför erforderlig
fondbildning samt till å verksamheten
belöpande förvaltningskostnad. Avgifterna
må icke göras olika för olika

(Utskottets förslag.)

belopp för dag räknat, varmed den
sjukpenning han tillförsäkrat sig från
kassan överstiger den ersättning för
dag räknat, vartill han sålunda är
berättigad.

IV. Om stadgarnas bestämmelser
rörande avgifter och fondbildning.

29 §.

Erkänd sjukkassa skall upptaga
fasta medlemsavgifter till bestridande
av kostnaderna för sin verksamhet.
Meddelar erkänd sjukkassa begravningshjälp,
skola särskilda fasta avgifter
upptagas för denna verksamhet.

De fasta avgifter, som avses för annan
verksamhet än begravningshjälpsverksamhet,
skola vara så, avvägda,
att de i förening med andra för verksamheten
avsedda inkomster må antagas
förslå till täckande av kassans löpande
utgifter för verksamheten, till
därå belöpande förvaltningskostnad
samt till bildande av sjukhjälpsfond.
Nämnda fasta avgifter må icke göras
olika för olika grupper av kassans
medlemmar, i vidare mån än som skäligen
föranledes av olikhet medlemmarna
emellan i avseende å understödsrätt
eller sjukdomsrisk eller ock betingas
av stadgande i 30 §.

De för begravningshjälpsverksamheten
avsedda fasta avgifterna skola
vara så avvägda, att de i förening med
andra för denna verksamhet avsedda
inkomster må antagas förslå till täckande
av kassans löpande utgifter för
verksamheten, till därför erforderlig
fondbildning samt till å verksamheten
belöpande förvaltningskostnad. Avgifterna
må icke göras olika för olika

48

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

grupper av kassans medlemmar i vidare
mån än som skäligen föranledes
av olikhet medlemmarna emellan i avseende
å understödsrätt eller dödsfallsrisk
eller ock betingas av stadgande i
30 §.

Sjukkassas för begravningshjälpsverksamheten
och annan verksamhet
gemensamma förvaltningskostnader
skola på de inkomster, som inflyta av
vardera verksamheten, fördelas i förhållande
till de olika inkomsternas
storlek.

Uttaxering å medlemmarna må kunna
beslutas allenast i den händelse
kassans inkomster finnas otillräckliga
för de ändamål, vartill de skola användas.
För täckande av brist i
fråga om den ena av ovan angivna
verksamhetsgrenar må uttaxering ske
allenast hos de medlemmar, som äro
tillförsäkrade understöd från ifrågavarande
verksamhetsgren.

30 §.

För medlemmar, för vilka statsbidrag
eller viss del därav icke må beräknas,
skola de fasta avgifterna utgå
med högre belopp än för övriga medlemmar,
därvid skillnaden skall skäligen
motsvara vad å envar av de senare
belöper av bidraget.

Där bidrag till kassa utgår från
kommun, eller där arbetsgivare eller
annan till kassan överlämnat gåva eller
gentemot kassan iklätt sig förpliktelse,
vilken gåva eller förpliktelse är
av större betydelse för de fasta avgifternas
eller meddelat understöds
storlek, skall vad sålunda stadgats
äga motsvarande tillämpning beträffande
medlemmar, för vilka sådant bidrag
icke må beräknas eller vilka en -

(UtsJcottets förslag.)

grupper av kassans medlemmar i vidare
mån än som skäligen föranledes
av olikhet medlemmarna emellan i avseende
å understödsrätt eller dödsfallsrisk
eller ock betingas av stadgande i
30 §.

Erkänd sjukkassas för begravningshjälpsverksamheten
och annan verksamhet
gemensamma förvaltningskostnader
skola på de inkomster, som inflyta
av vardera verksamheten, fördelas
i förhållande till de olika inkomsternas
storlek.

Uttaxering å medlemmarna må kunna
beslutas allenast i den händelse
kassans inkomster finnas otillräckliga
för de ändamål, vartill de skola
användas. För täckande av brist i
fråga om den ena av ovan angivna
verksamhetsgrenar må uttaxering ske
allenast hos de medlemmar, som äro
tillförsäkrade understöd från ifrågavarande
verksamhetsgren.

30 §.

För medlemmar, för vilka statsbidrag
eller viss del därav icke må be- •
räknas, skola de fasta avgifterna utgå
med högre belopp än för övriga medlemmar,
därvid skillnaden skall skäligen
motsvara vad å envar av de
senare belöper av bidraget.

Där bidrag till kassa utgår från
kommun, eller där arbetsgivare eller
annan till kassan överlämnat gåva eller
gentemot kassan iklätt sig förpliktelse,
vilken gåva eller förpliktelse är
av större betydelse för de fasta avgifternas
eller meddelat understöds storlek,
skall vad sålunda stadgats äga
motsvarande tillämpning beträffande
medlemmar, för vilka sådant bidrag
icke må beräknas eller vilka enligt vid

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

49

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ligt vid gåvan eller utfästelsen knutet
villkor ej äga tillgodonjuta förmån
därav.

31 §.

Då bokslut är uppgjort för sjukkassa,
skall vad av kassans inkomster
ej åtgått för löpande utgifter
eller för avsättning till begravningshjälpsfond,
enligt vad i andra stycket
sägs, under det år bokslutet avser avsättas
till fond (sjukhjälps fond).
Denna fonds kapital och avkastning
må tagas i anspråk allenast i den mån
kassans inkomster samt, i vad avser
begravningshjälpsverksamheten, därför
avsedd fond ej förslå till täckande
av kassans löpande utgifter. Uppgår
sjukhjälpsfonden till ett belopp,
motsvarande en och en halv gånger
summan av de i genomsnitt för de
tre sistförflutna åren erlagda fasta
avgifterna i annan verksamhet än begravningshjälpsverksamhet,
eller, där
enligt stadgarna sjukhjälpsfond skall
bildas till högre belopp, till det sålunda
bestämda beloppet, äger tillsynsmyndigheten
på ansökan av kassan
medgiva, att avsättning till fonden
må tills vidare upphöra och att överskottet
helt eller till viss del må användas
för ändamål, som i stadgarna
för dylikt fall angives. överstiger
fonden nu avsett belopp, äger ock tillsynsmyndigheten
på ansökan medgiva,
att den överskjutande delen eller viss
del därav må användes för dylikt
ändamål.

Meddelar sjukkassa begravningshjälp,
skall utav vad av kassans för
nämnda verksamhet avsedda inkomster
ej åtgått för densammas löpande utgifter
göras erforderlig avsättning till

Bihang till riksdagens protokoll 1927.

gåvan eller utfästelsen knutet villkor
ej äga tillgodonjuta förmån därav.

31 §.

Då bokslut är uppgjort för erkänd
sjukkassa, skall vad av kassans inkomster
ej åtgått för löpande utgifter eller
för avsättning till begravningshjälpsfond,
enligt vad i andra stycket
sägs, under det år bokslutet avser avsättas
till fond (sjukhjälpsfond). Denna
fonds kapital och avkastning må
tagas i anspråk allenast i den mån
kassans inkomster samt, i vad avser
begravningshjälpsverksamheten, därför
avsedd fond ej förslå till täckande
av kassans löpande utgifter. Uppgår
sjukhjälpsfonden till ett belopp, motsvarande
en och en halv gånger summan
av de i genomsnitt för de tre sistförflutna
åren erlagda fasta avgifterna
i annan verksamhet än begravningshjälpsverksamhet,
eller, där enligt
stadgarna sjukhjälpsfond skall bildas
till högre belopp, till det sålunda bestämda
beloppet, äger tillsynsmyndigheten
på ansökan av kassan medgiva,
att avsättning till fonden må tills vidare
upphöra och att överskottet helt
eller till viss del må användas för ändamål,
som i stadgarna för dylikt fall
angives. överstiger fonden nu avsett
belopp, äger ock tillsynsmyndigheten
på ansökan medgiva, att den överskjutande
delen eller viss del därav må användas
för dylikt ändamål.

Meddelar erkänd sjukkassa begravningshjälp,
skall utav vad av kassans
för nämnda verksamhet avsedda inkomster
ej åtgått för densammas löpande
utgifter göras erforderlig av6
saml. 2 avd. 1 höft. (Nr 1.) 4

50

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

för verksamheten avsedd fond (begravningshjälpsfond)
. Begravningshjälpsfonden
skall motsvara skillnaden
mellan kapitalvärdet av kassans
förbindelser på grund av löpande begravningshjälpsutfästelser
och kapitalvärdet
av de nettoavgifter, medlemmarna
må hava att ytterligare erlägga
för nämnda utfästelser, därvid dock
beträffande utfästelse, som återförsäkrats
hos svenskt försäkringsbolag
eller återförsäkringskassa, avdrag må
göras för värdet av återförsäkringsinrättningens
ansvarighet. Yppas brist
i begravningshjälpsfonden, må, utan
hinder av vad ovan är stadgat angående
sjukhjälpsfondens användning,
till förstnämnda fond överföras på begravningshj
älpsverksamheten uppkommet
överskott, som avsatts till sjukhjälpsfonden.

Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfond
och begravningshjälpsfond skola,
särskilt för varje fond, redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller
garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks
eller konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av
riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets
upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka kassan
äger säkerhet genom inteckning
uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle
belägen fastighet än industrifastighet
eller uti jordbruksfastighet
å landet inom hälften eller, med tillsynsmyndighetens
medgivande, inom två

sättning till för verksamheten avsedd
fond (begravningshjälpsfond). Begravningshjälpsfonden
skall motsvara skillnaden
mellan kapitalvärdet av kassans
förbindelser på grund av löpande begravningshjälpsutfästelser
och kapitalvärdet
av de nettoavgifter, medlemmarna
må hava att ytterligare erlägga
för nämnda utfästelser, därvid
dock beträffande utfästelse, som återförsäkrats
hos svenskt försäkringsbolag
eller återförsäkringskassa, avdrag
må göras för värdet av återförsäkringsinrättningens
ansvarighet. Yppas
brist i begravningshjälpsfonden, må,
utan hinder av vad ovan är stadgat
angående sjukhjälpsfondens användning,
till förstnämnda fond överföras
på begravningshjälpsverksamheten
uppkommet överskott, som avsatts till
sjukhjälpsfonden.

Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfond
och begravningshjälpsfond skola,
särskilt för varje fond, redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller
garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks
eller konungariket Sveriges
stadshypotekskassas obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av
riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till lånets
upptagande eller garanterande erhållit
Konungens tillstånd;

5) i skuldförbindelser, för vilka
kassan äger säkerhet genom inteckning
uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle
belägen fastighet än
industrifastighet eller uti jordbruksfastighet
å landet inom hälften eller,
med tillsynsmyndighetens medgivan -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

51

(Kungl. Maj:ts förslag.)

tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde,
därvid i taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd
med för jordbrukets bedrivande
nödiga åbyggnader, icke må inräknas
värdet av växande skog; dock
att i varje fall åbyggnad å egendom
skall, för att inteckning i egendomen
må godkännas, vara brandförsäkrad
i något med vederbörligen fastställd
bolagsordning försett brandförsäkringsbolag
inom riket;

6) i sådana av enskilda järnvägar
eller industriella inrättningar utfärdade
obligationer och andra värdehandlingar,
som till sin art och till den
säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga
med några av de vid 1)—5)
nämnda; eller

7) med tillsynsmyndighetens medgivande
i för kassans verksamhet avsedd
fastighet; skolande i fråga om
brandförsäkring av åbyggnad gälla
vad vid 5) stadgas.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande
utövande av föreningssammanträdes
befogenhet inom distriktssjuk kassa.

32 §.

Stadgarna för distriktssjukkassa,
till vilken äro anslutna minst tio medlemmar
från envar av två eller flera
primärsjukkassor, eller till vilken,
jämte minst tio medlemmar från en
och samma primärsjukkassa, äro individuellt
anslutna minst tio medlemmar,
eller som har flera än ettusen
medlemmar, skola innehålla föreskrift
därom, att föreningssammanträdes befogenhet
skall helt utövas av valda
ombud. Härvid skall gälla, att ombud
skola väljas särskilt av medlem -

(Utskottets förslag.)

de, inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, vilken
ej är försedd med för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader, icke
må inräknas värdet av växande skog;
dock att i varje fall åbyggnad å egendom
skall, för att inteckning i egendomen
må godkännas, vara brandförsäkrad
i något med vederbörligen
fastställd bolagsordning försett brandförsäkringsbolag
inom riket;

6) i sådana av enskilda järnvägar
eller industriella inrättningar utfärdade
obligationer och andra värdehandlingar,
som till sin art och till den
säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga
med några av de vid 1)—5)
nämnda; eller

7) med tillsynsmyndighetens medgivande
i för kassans verksamhet avsedd
fastighet; skolande i fråga om
brandförsäkring av åbyggnad gälla
vad vid 5) stadgas.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande
utövande av föreningssammanträdes
befogenhet inom distriktssjukkassa.

32 §.

Stadgarna för distriktssjukkassa,
till vilken äro anslutna minst tio medlemmar
från envar av två eller flera
primärsjukkassor, eller till vilken,
jämte minst tio medlemmar från en
och samma primärsjukkassa, äro individuellt
anslutna minst tio medlemmar,
eller som har flera än ettusen medlemmar,
skola innehålla föreskrift därom,
att föreningssammanträdes befogenhet
skall helt utövas av valda ombud.
Härvid skall gälla, att ombud
skola väljas särskilt av medlemmarna

52

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

marna från varje primärsjukkassa från varje primärsjukkassa och särskilt
och särskilt av de individuellt anslut- av de individuellt anslutna medlemna
medlemmarna i visst förhållande marna i visst förhållande till antalet
till antalet inom varje medlemsgrupp, inom varje medlemsgrupp, dock att för
dock att för varje medlemsgrupp om varje medlemsgrupp om minst tio medminst
tio medlemmar må utses ett lemmar må utses ett ombud,
ombud.

VI. Om tillsyn å sjukkassor, så ock

om återkallande av erkännande.

33 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall föras
en förteckning över erkända sjukkassor,
vilken beträffande envar sjukkassa,
skall innehålla hänvisning till
inskrivningar rörande sjukkassan i
understödsföreningsregistret, uppgift
om kassans verksamhetsområde och
postadress, villkoren för rätt till inträde
i kassan samt, där visst tal,
under vilket kassans medlemsantal ej
må nedgå, blivit av tillsynsmyndigheten
bestämt, uppgift om nämnda
tal.

34 §.

Sjukkassa är pliktig att föra ordentliga
räkenskaper, som skola avslutas
för kalenderår. Kassans räkenskaper
skola föras i enlighet med förordningen
den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar
jämte de särskilda föreskrifter, som
tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.

Meddelar sjukkassa begravningshjälp,
skola för sådan verksamhet särskilda
räkenskaper föras.

Tillsynsmyndigheten äger förordna
en revisor, att med de av sjukkassa
utsedda revisorer deltaga i granskningen
av styrelsens förvaltning och sjukkassans
räkenskaper. Sålunda förordnad
revisor skall äga av kassan upp -

VI. Om tillsyn å erkända sjukkassor,
så ock om återkallande av antagande.

33 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall föras
en förteckning över erkända sjukkassor,
vilken beträffande envar sådan
kassa skall innehålla hänvisning till inskrivningar
rörande kassan i understödsföreningsregistret,
uppgift om
kassans verksamhetsområde och postadress,
villkoren för rätt till inträde i
kassan samt, där visst tal, under vilket
kassans medlemsantal ej må nedgå, blivit
av tillsynsmyndigheten bestämt,
uppgift om nämnda tal.

34 §.

Erkänd sjukkassa är pliktig att föra
ordentliga räkenskaper, som skola
avslutas för kalenderår. Kassans räkenskaper
skola föras i enlighet med
förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar
jämte de särskilda föreskrifter,
som tillsynsmyndigheten därutöver
meddelar.

Meddelar erkänd sjukkassa begravningshjälp,
skola för sådan verksamhet
särskilda räkenskaper föras.

Tillsynsmyndigheten äger förordna
en revisor, att med de av erkänd sjukkassa
utsedda revisorer deltaga i
granskningen av styrelsens förvaltning
och sjukkassans räkenskaper. Sålunda
förordnad revisor skall äga av kas -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

53

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

bära arvode till belopp, som enligt av
Konungen fastställda grunder bestämmes
av tillsynsmyndigheten.

35 §.

Avser förening, som söker erkännande
såsom sjukkassa, att meddela
begravningshjälp, skall föreningen
vid ansökan om erkännande foga försäkringsteknisk
utredning rörande
föreningens förpliktelser i sådant hänseende.
Nämnda utredning skall enligt
av tillsynsmyndigheten fastställda
grunder upprättas av person, vilken
innehar behörighet att utöva befattning
som aktuarie vid livförsäkringsbolag
eller av tillsynsmyndigheten
förklarats behörig att upprätta
utredningen. Föreningen äger att
anlita tillsynsmyndigheten för utredningens
upprättande och skall
i sådant fall ersätta kostnaden
därför med belopp, som bestämmes
av nämnda myndighet. I utredningen
skall såsom skuld upptagas begravningshjälpsfond
som i 31 § sägs. Kan
ej föreningen redovisa tillgångar motsvarande
begravningshjälpsf onden,
äge tillsynsmyndigheten, därest erkännande
såsom sjukkassa meddelas,
förelägga kassan att inom viss tid
hava täckt bristen, vid äventyr att
erkännandet återkallas.

Sjukkassa, som meddelar begravningshjälp,
vare pliktig att, så ofta
tillsynsmyndigheten sådant påkallar
och minst vart femte år, avgiva försäkringsteknisk
utredning som ovan
sagts. Utvisar sådan utredning brist
i begravningshjälpsfonden, äge tillsynsmyndigheten
meddela föreläggande
enligt vad i första stycket sägs.

san uppbära arvode till belopp, som
enligt av Konungen fastställda grunder
bestämmes av tillsynsmyndigheten.

35 §.

Avser förening, som söker antagagande
till erkänd sjukkassa, att meddela
begravningshjälp, skall föreningen
vid ansökan om antagande foga
försäkringsteknisk utredning rörande
föreningens förpliktelser i sådant hänseende.
Nämnda utredning skall enligt
av tillsynsmyndigheten fastställda
grunder upprättas av person, vilken
innehar behörighet att utöva befattning
som aktuarie vid livförsäkringsbolag
eller av tillsynsmyndigheten förklarats
behörig att upprätta utredningen.
Föreningen äger att anlita tillsynsmyndigheten
för utredningens
upprättande och skall i sådant fall ersätta
kostnaden därför med belopp,
som bestämmes av nämnda myndighet.
I utredningen skall såsom skuld upptagas
begravningshjälpsfond som i
31 § sägs. Kan ej föreningen redovisa
tillgångar motsvarande begravningshjälpsfonden,
äge tillsynsmyndigheten,
därest föreningen antages till
erkänd sjukkassa, förelägga kassan att
inom viss tid hava täckt bristen, vid
äventyr att antagandet återkallas.

Erkänd sjukkassa, som meddelar
begravningshjälp, vare pliktig att, så
ofta tillsynsmyndigheten sådant påkallar
och minst vart femte år, avgiva
försäkringsteknisk utredning
som ovan sagts. Utvisar sådan utredning
brist i begravningshjälpsfonden,
äge tillsynsmyndigheten meddela
föreläggande enligt vad i första stycket
sägs.

54

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

36 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten
att övervaka, att sjukkassas verksamhet
står i överensstämmelse med denna
förordning ävensom i övrigt utövas
på ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten
jämväl att tillhandagå
med råd och upplysningar ej
mindre i fråga om åtgärder, som må
erfordras för vinnande av erkännande,
än även beträffande det lämpliga inrättandet
av sjukkassas verksamhet.

37 §.

Har medlemsantalet i sjukkassa,
vilken vunnit erkännande utan att något
tal, varunder dess medlemsantal
ej må nedgå, blivit bestämt, nedgått
under etthundra, eller har medlemsantalet
i sjukkassa, för vilken sådant tal
blivit bestämt, nedgått under det bestämda
talet, åligger det styrelsen att
ofördröjligen därom göra anmälan hos
tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som avser
förstnämnda fall, har tillsynsmyndigheten
att, så snart ske kan, meddela
beslut, huruvida det må vara sjukkassan
medgivet att med mindre medlemsantal
än etthundra fortsätta sin
verksamhet som erkänd sjukkassa.
Lämnas sådant medgivande, skall tillsynsmyndigheten
tillika bestämma
visst tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå, vid äventyr att
erkännandet återkallas. Sålunda bestämt
tal må av tillsynsmyndigheten
på framställning ändras. Därest medlemsantalet
nedgår under det bestämda
talet, skall anmälan därom av
styrelsen ofördröjligen göras hos tillsynsmyndigheten.

Har medgivande som i förra styc -

(Utskottets förslöa.)

36 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten
att övervaka, att erkänd sjukkassas
verksamhet står i överensstämmelse
med denna förordning ävensom i övrigt
utövas på ändamålsenligt sätt,
och har tillsynsmyndigheten jämväl
att tillhandagå med råd och upplysningar
ej mindre i fråga om åtgärder,
som må erfordras för antagande, än
även beträffande det lämpliga inrättandet
av verksamhetm.

37 §.

Har medlemsantalet i erkänd sjukkassa,
vilken antagits utan att något
tal, varunder dess medlemsantal ej
må nedgå, blivit bestämt, nedgått under
etthundra, eller har medlemsantalet
i sjukkassa, för vilken sådant tal
blivit bestämt, nedgått under det bestämda
talet, åligger det styrelsen att
ofördröjligen därom göra anmälan hos
tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som avser
förstnämnda fall, har tillsynsmyndigheten
att, så snart ske kan, meddela
beslut, huruvida det må var sjukkassan
medgivet att med mindre medlemsantal
än etthundra fortsätta sin verksamhet
som erkänd sjukkassa. Lämnas
sådant medgivande, skall tillsynsmyndigheten
tillika bestämma visst
tal, under vilket kassans medlemsantal
ej må nedgå, vid äventyr att antagandet
återkallas. Sålunda bestämt
tal må av tillsynsmyndigheten på
framställning ändras. Därest medlemsantalet
nedgår under det bestämda
talet, skall anmälan därom av styrelsen
ofördröjligen göras hos tillsynsmyndigheten.

Har medgivande som i förra styc -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

55

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ket sägs ej lämnats och uppnås ej
medlemsantalet etthundra åter inom
tre månader, skall erkännandet återkallas.

Lag samma vare beträffande sjukkassa,
för vilken minsta medlemsantal
bestämts, därest medlemsantalet
nedgår under det tal, som sålunda bestämts
eller med stöd av andra stycket
tredje punkten här ovan eller 4 §
sista stycket bestämmes, och talet ej
åter uppnås inom tre månader.

38 §.

Vidtager sjukkassa sådan ändring i
sina stadgar, att dess verksamhet i
vidare mån än som vid tiden för erkännandets
meddelande var fallet
kommer att avse ändamål, som kan
anses helt eller till huvudsaklig del
fyllt genom någon redan erkänd sjukkassa,
må erkännandet återkallas.

39 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse
från denna förordning förekommer
eller att eljest anledning till
anmärkning mot kassas verksamhet
föreligger, äger tillsynsmyndigheten,
där vad sålunda förekommit ej enligt
82 § i lagen om understödsföreningar
bör medföra där stadgad påföljd, meddela
kassan anvisning att vidtaga den
åtgärd eller förändring av kassans
verksamhet, som prövas erforderlig,
därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma
viss skälig tid, inom vilken
anvisad åtgärd skall hava vidtagits.

Finnes sjukkassan icke tillbörligen
ställa sig sålunda meddelad anvisning
till efterrättelse, må erkännandet återkallas.

ket sägs ej lämnats och uppnås ej
medlemsantalet etthundra åter inom
tre månader, skall antagandet återkallas.

Lag samma vare beträffande erkänd
sjukkassa, för vilken minsta medlemsantal
bestämts, därest medlemsantalet
nedgår under det tal, som sålunda bestämts
eller med stöd av andra stycket
tredje punkten här ovan eller 4 §
sista stycket bestämmes, och talet ej
åter uppnås inom tre månader.

38 §.

Vidtager erkänd sjukkassa sådan
ändring i sina stadgar, att dess verksamhet
i vidare mån än som vid tiden
för antagandet var fallet kommer att
avse ändamål, som kan anses helt eller
till huvudsaklig del fyllt genom
någon redan erkänd sjukkassa, må antagandet
återkallas.

39 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse
från denna förordning förekommer
eller att eljest anledning till anmärkning
mot erkänd sjukkassas verksamhet
föreligger, äger tillsynsmyndigheten,
där vad sålunda förekommit
ej enligt 82 § i lagen om understödsföreningar
bör medföra där stadgad
påföljd, meddela kassan anvisning att
vidtaga den åtgärd eller förändring
av kassans verksamhet, som prövas
erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten
skall bestämma viss skälig tid,
inom vilken anvisad åtgärd skall hava
vidtagits.

Finnes sjukkassan icke tillbörligen
ställa sig sålunda meddelad anvisning
till efterrättelse, må antagandet återkallas.

56

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Har anvisning enligt 82 § i nämnda
lag meddelats sjukkassa och finnes
kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen
till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten,
där den ej finner
skäl föreligga att tillämpa i nämnda
paragraf därför stadgad påföljd, återkalla
erkännandet.

Återkallande av erkännande må ej
ske utan att tillfälle lämnats kassan
att å sammanträde fatta beslut i anledning
av lämnad anvisning.

40 §.

Om delgivning av beslut, som av
tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock om besvär
över sådant beslut galle vad i 83 § i
lagen om understödsföreningar finnes
stadgat.

41 §.

I enlighet med bestämmelser, som
Konungen meddelar, skall utses en
sjukkassenämnd, bestående av personer
med sakkunskap beträffande sjukkasseväsendet,
vilken nämnd skall hava
att sammanträda inför tillsynsmyndigheten
för att samråda med denna
myndighet i sjukkasseväsendet rörande
angelägenheter.

Har anvisning enligt 82 § i nämnda
lag meddelats erkänd sjukkassa och
finnes kassan icke tillbörligen ställa
sig anvisningen till efterrättelse, må
tillsynsmyndigheten, där den ej finner
skäl föreligga att tillämpa i nämnda
paragraf därför stadgad påföljd,
återkalla antagandet.

Återkallande av antagande må ej
ske utan att tillfälle lämnats kassan
att å sammanträde fatta beslut i anledning
av lämnad anvisning.

40 §.

Om delgivning av beslut, som av
tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock om besvär
över sådant beslut gälle vad i 83 §
i lagen om understödsföreningar finnes
stadgat.

41 §.

I enlighet med bestämmelser, som
Konungen meddelar, skall utses en
sjukkassenämnd, bestående av personer
med sakkunskap beträffande det
statsunderstödda sjukkasseväsendet,
vilken nämnd skall hava att sammanträda
inför tillsynsmyndigheten för att
samråda med denna myndighet i det
statsunderstödda sjukkasseväsendet rörande
angelägenheter.

VII. Särskilda bestämmelser rörande VTL Särskilda bestämmelser rörande
föreningar, vilka varit registrerade föreningar, vilka varit registrerade
enligt lagen den 4 juli 1910 om sjuk- enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.
kassor.

42 §. 42 §.

Förening, vilken varit registrerad Förening, vilken varit registrerad
som sjukkassa enligt lagen den 4 juli som sjukkassa enligt lagen den 4 juli
1910 om sjukkassor, äger utan hinder 1910 om sjukkassor, äger utan hinder
av bestämmelsen i 5 § första stycket av bestämmelsen i 5 § första stycket
vinna erkännande som primärsjukkas- antagas till primärsjukkassa, där an -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

57

(Kungl. Maj:ts förslag.)

sa, där ansökan om sådant erkännande
ingives före den 1 januari 1932.

Förening som ovan nämnts må vinna
erkännande som sjukkassa utan
hinder av

att uteslutningsgrund, som följer
av stadgandet i 14 §, ej äger tillämpning
å medlem, som vid tiden för ansökans
ingivande var medlem av föreningen
;

att uteslutningsgrund, som i 17 §
föreskrives, ej äger tillämpning å medlem,
som vid tiden för utfärdande av
lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor
var medlem av föreningen;

samt att föreningen på grund av utfästelse,
meddelad före ansökningens
ingivande, enligt lag är pliktig utgiva
sjukhjälp i annan omfattning än i denna
förordning sägs.

43 §.

Förening, som avses i 42 §, må, utan
hinder jämväl därav, att den ej har
sitt verksamhetsområde begränsat på
sätt i 9 § sägs, vinna erkännande som
primärsjukkassa. För sådan kassa,
som här nedan benämnes rikssjukkassa,
skola gälla följande särskilda
bestämmelser:

1. Rikssjukkassas firma skall innehålla
ordet »rikssjukkassa».

2. Rikssjukkassa skall, där densamma
ej är uteslutande eller huvudsakligen
avsedd för personer tillhörande
visst yrke, vara uppdelad i lokalavdelningar.
Lokalavdelning skall
hava verksamhetsområdet begränsat
på sätt i 9 § sägs. Rikssjukkassa,
som är uppdelad i lokalavdelningar,
må ej till medlemmar antaga andra
personer än dem, som äro bosatta inom
någon lokalavdelnings verksamhets -

(Utskottets förslag.)

sökan om sådant antagande ingives
före den 1 januari 1932.

Förening som ovan nämnts må antagas
till erkänd sjukkassa utan hinder
av

att uteslutningsgrund, som följer av
stadgandet i 14 §, ej äger tillämpning
å medlem, som vid tiden för ansökans
ingivande var medlem av föreningen;

att uteslutningsgrund, som i 17 §
föreskrives, ej äger tillämpning å medlem,
som vid tiden för utfärdande av
lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor
var medlem av föreningen;

samt att föreningen på grund av utfästelse,
meddelad före ansökningens
ingivande, enligt lag är pliktig utgiva
sjukhjälp i annan omfattning än i denna
förordning sägs.

43 §.

Förening, som avses i 42 §, må,
utan hinder jämväl därav, att den ej
har sitt verksamhetsområde begränsat
på sätt i 9 § sägs, antagas till primärsjukkassa.
För sådan kassa, som här
nedan benämnes rikssjukkassa, skola
gälla följande särskilda bestämmelser:

1. Rikssjukkassas firma skall innehålla
ordet »rikssjukkassa».

2. Rikssjukkassa skall, där densamma
ej är uteslutande eller huvudsakligen
avsedd för personer tillhörande
visst yrke, vara uppdelad i lokalavdelningar.
Lokalavdelning skall
hava verksamhetsområdet begränsat
på sätt i 9 § sägs. Rikssjukkassa,
som är uppdelad i lokalavdelningar,
må ej till medlemmar antaga andra
personer än dem, som äro bosatta inom
någon lokalavdelnings verksamhetsområde,
därvid såsom lokalavdel -

58

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

område, därvid såsom lokalavdelning
ej må räknas mindre mellangrupp än
tio personer.

3. Rikssjukkassa, som är uppdelad
i lokalavdelningar, må i sina stadgar
upptaga bestämmelser om olikhet mellan
särskilda lokalavdelningars medlemmar
såväl i fråga om understöds
storlek och beskaffenhet som i fråga
om avgifternas storlek ävensom om
skyldighet för medlem att vid flyttning
från en lokalavdelnings verksamhetsområde
till en annan lokalavdelnings
verksamhetsområde vara underkastad
de förändringar, som må påkallas
av sådana olikheter. Innehålla
rikssjukkassas stadgar bestämmelser
av nu angiven beskaffenhet, skall däri
tillika finnas föreskrivet, till vilken
lokalavdelning medlemmar, vilka vid
tiden för ikraftträdandet av dessa bestämmelser
ej äro bosatta inom någon
lokalavdelnings verksamhetsområde, i
nu ifrågavarande hänseenden skola
räknas.

4. Sökes erkännande såsom sjukkassa
av förening, uppdelad på sätt
här ovan sägs, skola vid ansökningen
fogas av styrelseledamöterna underskrivna
uppgifter enligt fastställda
formulär om föreningens lokalavdelningar,
deras verksamhetsområden
samt medlemmarnas fördelning på lokalavdelningarna.

5. Rikssjukkassa må ej utan tillsynsmyndighetens
medgivande upprätta
ny lokalavdelning. Kan ändamålet
med kassans verksamhet inom det för
lokalavdelningen avsedda verksamhetsområdet
helt eller till huvudsaklig del
anses fyllt av redan erkänd sjukkassa,
eller hava ej minst tio personer anmält
sig till inträde i lokalavdelnin -

(Utskottets förslag.)

ning ej må räknas mindre medlemsgrupp
än tio personer.

3. Rikssjukkassa, som är uppdelad
i lokalavdelningar, må i sina stadgar
upptaga bestämmelser om olikhet mellan
särskilda lokalavdelningars medlemmar
såväl i fråga om understöds
storlek och beskaffenhet som i fråga
om avgifternas storlek ävensom om
skyldighet för medlem att vid flyttning
från en lokalavdelnings verksamhetsområde
till en annan lokalavdelnings
verksamhetsområde vara underkastad
de förändringar, som må påkallas
av sådana olikheter. Innehålla
rikssjukkassas stadgar bestämmelser
av nu angiven beskaffenhet, skall däri
tillika finnas föreskrivet, till vilken
lokalavdelning medlemmar, vilka vid
tiden för ikraftträdandet av dessa bestämmelser
ej äro bosatta inom någon
lokalavdelnings verksamhetsområde, i
nu ifrågavarande hänseenden skola
räknas.

4. Sökes antagande till erkänd
sjukkassa av förening, uppdelad på
sätt här ovan sägs, skola vid ansökningen
fogas av styrelseledamöterna
underskrivna uppgifter enligt fastställda
formulär om föreningens lokalavdelningar,
deras verksamhetsområden
samt medlemmarnas fördelning på
lokalavdelningarna.

5. Rikssjukkassa må ej utan tillsynsmyndighetens
medgivande upprätta
ny lokalavdelning. Kan ändamålet
med kassans verksamhet inom det för
lokalavdelningen avsedda verksamhetsområdet
helt eller till huvudsaklig
del anses fyllt av redan erkänd sjukkassa,
eller hava ej minst tio personer
anmält sig till inträde i lokalav -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

59

(Kungl. Maj:ts förslag.)

gen, må sådant medgivande icke lämnas.

6. I den i 33 § föreskrivna förteckningen
skall anteckning göras om
rikssjukkassas lokalavdelningar och
deras verksamhetsområden samt postadresser.

44 §.

Förening, som avses i 42 §, må, utan
hinder jämväl av stadgandet i 24 §
andra stycket, vinna erkännande som
primärsjukkassa, därest den sedan tid
före utfärdandet av denna förordning
åt sina medlemmar bereder sjukpenning
under sjukhjälpstid, som för distriktssjukkassa
är stadgad.

Lag samma vare beträffande förening,
som avses i 42 §, därest föreningen
åt medlemmar, för vilka anslutning
till distriktssjukkassa för beredande
av sjukpenning på grund,
som av tillsynsmyndigheten prövas
giltig, ej kan vinnas, bereder sjukpenning
under tid som i förra stycket
sägs. Sjukkassa, som vunnit erkännande
enligt bestämmelsen i detta
stycke, vare skyldig att efter anvisning
av tillsynsmyndigheten å distriktssjukkassa
överlåta sin verksamhet
beträffande beredande av sjukpenning
för sjukhjälpstid, överstigande
den i 24 § andra stycket föreskrivna,
vid äventyr att erkännandet eljest
återkallas.

VIII. Straffbestämmelser.

45 §.

Styrelseledamot eller annan, som
vid ansökan om erkännande mot bätt -

(Utskottets förslag.)

delningen, må sådant medgivande icke
lämnas.

6. I den i 33 § föreskrivna förteckningen
skall anteckning göras om
rikssjukkassas lokalavdelningar och
deras verksamhetsområden samt postadresser.

44 §.

Förening, som avses i 42 §, må,
utan binder jämväl av stadgandet i
24 § andra stycket, antagas till primärsjukkassa,
därest den sedan tid
före utfärdandet av denna förordning
åt sina medlemmar bereder sjukpenning
under sjukhjälpstid, som för distriktssjukkassa
är stadgad.

Lag samma vare beträffande förening,
som avses i 42 §, därest föreningen
åt medlemmar, för vilka anslutning
till distriktssjukkassa för beredande
av sjukpenning på grund,
som av tillsynsmyndigheten prövas
giltig, ej kan vinnas, bereder sjukpenning
under tid som i förra stycket
sägs. Erkänd sjukkassa, som antagits
enligt bestämmelsen i detta stycke, vare
skyldig att efter anvisning av tillsynsmyndigheten
å distriktssjukkassa
överlåta sin verksamhet beträffande
beredande av sjukpenning för sjukhjälpstid,
överstigande den i 24 §
andra stycket föreskrivna, vid äventyr
att antagandet eljest återkallas. Vad
sålunda stadgats skall i tillämpliga delar
gälla, även då anslutning till distriktssjukkassa
för beredande av moderskapshjälp
ej kan vinnas.

VIII. Straffbestämmelser.

45 §.

Styrelseledamot eller annan, som
vid ansökan om antagande mot bätt -

60

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

re vetande meddelar oriktig uppgift,
straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor.

Lag samma vare, där försäkringsteknisk
utredning, som jämlikt 35 §
ingivits till tillsynsmyndigheten, är
oriktig, beträffande, den som mot bättre
vetande upprättat utredningen eller
med vetskap om dess oriktighet ingivit
densamma. k

Försummas anmälan, som är föreskriven
i 37 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och
med trehundra kronor.

46 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning,
tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola
de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som
är förskriven i 37 §, skall åtalas vid
allmän underrätt i den ort, där kassans
styrelse enligt stadgarna har sitt
säte.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1928.

(Utskottets förslag.)

re vetande meddelar oriktig uppgift,
straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor.

Lag samma vare, där försäkringsteknisk
utredning, som jämlikt 35 §
ingivits till tillsynsmyndigheten, är
oriktig, beträffande, den som mot bättre
vetande upprättat utredningen eller
med vetskap om dess oriktighet ingivit
densamma.

Försummas anmälan, som är föreskriven
i 37 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och
med trehundra kronor.

46 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning,
tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola
de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som
är föreskriven i 37 §, skall åtalas vid
allmän underrätt i den ort, där kassans
styrelse enligt stadgarna har sitt
säte.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1928.

C) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen
sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring,
höja det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets
befrämjande, nu 3,070,000 kronor, med 130,000 kronor
till 3,200,000 kronor;

D) att riksdagen måtte medgiva, att för användningen av
nämnda anslag skola gälla grunder, i huvudsak överensstämmande
med det vid propositionen nr 114 fogade, här ovan intagna
förslaget till bestämmelser i sådant hänseende;

E) att riksdagen måtte under femte huvudtiteln, avdelningen
sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukför -

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

61

säkring, till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd,
för budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra förslagsanslag
3»V . .r.?.;. • ..................... . . .i.j. 170,000 kronor;

F) att de i anledning av förevarande propositioner väckta
motionerna 1:289, 293 och 294 samt II: 440, 441, 442, 443,
444 och 445 måtte anses besvarade genom vad utskottet ovan
hemställt;

G) att motionerna 1:295 och 11:446 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1927.

På utskottets vägnar:
HJALMAR von SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Carl Johansson, Carl Carlsson, Clemedtson,
fröken Hesselgren och herr Berglund;

från andra kammaren: herrar Hagman, Öberg, Johanson i Hallagården*, Eriksson
i Grängesberg, Jårte och Strindlund.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Jårte, Öberg och Clemedtson, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort hava följande lydelse:

Det sakkunnigeförslag, varpå det föreliggande regeringsförslaget i det huvudsakliga
bygger, blev på sin tid föremål för en skarp kritik från skilda
håll. Bland de sakkunnige själva gjorde sig dessutom meningsskiljaktigheter
gällande av delvis djupgående art. Åven den som endast mera ytligt tager
del av vad som därvid framkommit, kan knappast undgå att stämmas i hög
grad betänksam mot den projekterade reformen, som går vida lägre än åtskilliga
undertecknare av fjolårets utskottsbetänkande avsågo.

Anmärkningsvärt är, att en av de två personer, vilka bland de sakkunnige
företrätt den praktiska sjukkasseverksamheten, nämligen representanten för

62

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

den stora fraktion av sjukkassor, som bildas av de s. k. rikssjukkassorna —
omfattande inemot 40 procent av de registrerade kassornas sammanlagda medlemsnumerär
— tagit bestämt avstånd från förslaget i fundamentala delar.

Socialstyrelsen, som bekant den speciellt sakkunniga myndigheten på förevarande
område, har i sitt ingående och utförliga yttrande över förslaget givit
uttryck åt »starka betänkligheter». Visserligen har styrelsen ändock ansett
sig kunna förorda, att förslaget lades till grund för proposition till riksdagen,
under förutsättning emellertid, att vad styrelsen haft att erinra i huvudsaklig
mån vunne beaktande. Man får dock det intryck, att anledningen härtill närmast
varit den, att styrelsen icke velat för sin del påtaga sig något ansvar för
ett ytterligare uppskov med en reform, på vars genomförande så mycket arbete
redan nedlagts. Efter den allvarliga kritik styrelsen i sitt yttrande presterat,
vill det dock synas, som om ett avstyrkande av förslaget varit det följdriktigaste.

Det utlåtande över förslaget, som avgivits av rikssjukkassornas centralorganisation,
torde, i anseende till de långt gående ändringskraven, praktiskt taget
få betraktas såsom rent avstyrkande. Sveriges Allmänna Sjukkasseförbund,
den andra av våra båda sjukkassehuvudorganisationer, uttalade vidare såsom
sin uppfattning, att förslaget innebure en försämring i jämförelse med 1926
års regeringsförslag och icke syntes utgöra den rationella lösning av den föreliggande
frågan, som man helst sett, men att förbundet dock icke ville påtaga
sig det ansvar, som skulle ligga i ett avstyrkande.

Man torde på grund härav kunna säga, att omdömena om de sakkunnigtes
förslag från de olika håll, där man närmast skulle beröras av den föreslagna
reformen och på samma gång de största förutsättningarna att bedöma densamma
äro till finnandes, genomgående präglas av en reservation, som har starkt
tycke av ett underkännande.

Vid den närmare granskning, som förslaget underkastats i utskottet, ha också
framkommit åtskilliga tungt vägande anmärkningar, bland vilka må framhållas
följande.

Den på sätt och vis bärande tanken i förslaget, som skulle vara särskilt
ägnad att giva detsamma företräde framför 1926 års regeringsförslag, har
varit, att de nuvarande sjukkassorna skulle i stort sett lämnas i orubbat bo,
med möjlighet att fortfarande existera och fullfölja sin hittillsvarande verksamhet
i det väsentliga. I detta hänseende torde förslaget få anses förfelat.
Vad man åsyftat på denna punkt, kan väl säga hava vunnits, men allenast på
papperet, icke i verkligheten. Eörfattningsförslaget medgiver visserligen de
nuvarande sjukkassorna i allmänhet att i fortsättningen existera med i stort
sett samma uppgifter som hittills. Förhållandet torde emellertid bliva, att,
därest de föreslagna distriktssjukkassorna, såsom de sakkunnige ifrågasatt och
nu utskottet föreslagit, skulle stå öppna för inträde även för beredande av
kontant sjukhjälp under enahanda omständigheter som primärkassorna (individuellt
inträde), dessa senare kassor otvivelaktligen komma att utsättas för en
konkurrens, som efterhand torde bliva dem övermäktig och förr eller senare
omöjliggöra deras fortsatta verksamhet. Betecknande härvidlag är det i herr

Sammansatt stats- och andra lagutshotts utlåtande Nr 1.

63

Lindhagens reservation till sakkunnigebetänkandet fällda omdömet, att det nya
förslaget efter några övergångsår skulle helt ödelägga den nuvarande sjukkassebyggnaden,
vadan förslaget ingalunda på ett bättre sätt än 1926 års förslag
tagit hänsyn till de bestående förhållandena, utan snarare tvärtom. Alltnog
— de nuvarande sjukkassornas roll lärer på detta sätt efter en övergångstid,
om vars varaktighet man möjligen kan hysa olika mening, vara utspelad
med eller mot deras vilja.

Under nyssnämnda övergångstid torde förhållandena inom sjukkasseverksa.
mhet.pin
komsten av de nya distriktssjukkassorna vid sidan av de gamla organisationerna
kommer sålunda splittringen inom sjukkasseväsendet, vilken hittills mera
än någonting annat varit en källa till svaghet, att bliva än starre än förut!
Den i samband därmed ytterligare skärpta konkurrensen olika organisationer
emellan måste verka på samma gång hämmande på distriktssjukkassornas verksamhet
och nedbrytande på de förutvarande kassorna. De svårigheter, som
hittills alltjämt mött att få till stånd en ändamålsenlig anknytning och ett
önskvärt samarbete mellan sjukförsäkringen och socialförsäkringens övriga
grenar i vårt land, torde i många hänseenden komma att kvarstå, åtminstone
vad förhållandet till olycksfallsförsäkringen beträffar. Den omständigheten,
att de förut bestående sjukkassornas medlemmar även skulle tillhöra distriktssjukkassorna
och sålunda för sin sjukförsäkring vara hänvisade till tvenne
skilda organisationer, måste betraktas såsom en tillkrånglad och påtagligt
opraktisk anordning, ägnad bl. a. att icke oväsentligt fördyra sjukförsäkringens
förvaltningskostnader. I mer än ett hänseende skulle sålunda förhållandena
inom sjukkasseväsendet ingalunda förbättras utan t. o. m. försämras.

Bleve övergångstiden mera långvarig, vore därför föga vunnet med reformen,
och de åtrådda möjligheterna till en smidig övergång till en eventuell
framtida obligatorisk sjukförsäkring komme då näppeligen att i vidare mån
ökas. Ett hastigt förlöpande övergångsstadium bleve å andra sidan liktydigt
med det nuvarande systemets sammanbrott, varigenom de förmåner, som förespeglats
de nuvarande sjukkassorna, ginge om intet. Säkrare utsikter till en
framkomlig väg emellan dessa olika eventualiteter, båda lika otillfredsställande,
lämnar icke de sakkunniges och utskottsmajoritetens förslag. Det må tillläggas,
att en händelsernas utveckling av sist antydda slag kan befaras komma
att medföra ett tillstånd av osäkerhet och förvirring inom hela den frivilliga
sjukkasseverksamheten, vars utveckling man säger sig vilja främja.

I den mån genomförandet av de sakkunniges förslag kan komma att leda
till ett förintande även av rikssjukkassorna eller ett kraftigare kringskärande
av deras verksamhet — något varför man på rikssjukkassehåll med fullt fog
synes hysa starka farhågor — måste detta under nuvarande förhållanden lända
den sociala sjukförsäkringsverksamheten i vårt land till avgjort men. Ehuruväl
rikssjukkassorna av tvångsförsäkringens anhängare äro mindre uppskattade,
ha desamma varit till största gagn, särskilt då det gällt att utbreda och
vidmakthålla sjukkasseverksamheten inom de vidsträckta glest befolkade delarna
av vårt land, där tillräckligt bärkraftiga självständiga organisationer

64

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

icke eller endast med stor svårighet kunna bildas. Kikssjukkasseorganisationen
torde ur denna synpunkt icke kunna undvaras, så länge vi ha frivillig sjukförsäkring
här i landet.

Mot de sakkunniges förslag har även anmärkts, att detsamma icke i nöjaktig
grad sörjt för en för de nuvarande sjukkassornas medlemmar betryggande
eller tillräckligt förmånlig övergång från det gamla till det nya systemet.
För åtskilliga kategorier bland dem, bl. a. de sjukliga individerna, för
vilka en fortsatt sjukförsäkring under tillfredsställande förhållanden är av
den största betydelse, skulle sålunda möjligheterna till en sådan försäkring
på samma gynnsamma villkor som för övriga försäkrade kringskäras eller
kanske tillintetgöras.

Även emot de anordningar, som av de sakkunnige föreslagits och som till
sitt syfte onekligen beteckna mera påtagliga framsteg, torde allvarlig kritik
kunna riktas.

Vad sålunda beträffar de tilltänkta distriktssjukkassorna, vilka på visst
sätt skulle bilda stommen i det nya systemet och förmedla en utveckling fram
till ett enhetskassesystem, hava såväl Socialstyrelsen som Försäkringsinspektionen
gjort gällande, att, så framt icke kompletterande anordningar av mera
vittgående beskaffenhet vidtoges, de knappast fylla de krav, som ur försäkringstekniska
synpunkter måste på dem ställas. På grund härav synes man
hava grundad anledning befara, att dessa nya organisationer komma att visa
sig mindre funktionsdugliga, framför allt under den omnämnda övergångstiden.

Och vad vidare angår den sjukvårdande verksamhet, vilken skulle såsom en
obligatorisk prestation införlivas med sjukförsäkringen och förmedlas genom
distriktssjukkassorna, kan man i likhet med Socialstyrelsen ifrågasätta, huruvida
densamma kan bringas till den rationella anknytning och samverkan med
det omfattande och högt utvecklade sjukvårdssystem, som redan förefinnes i
vart land, varförutan det hela icke kan fungera på ett ändamålsenligt och kostnadsbesparande
sätt.

Härtill kommer, att förslagets praktiska konsekvenser förefalla alltför vittgående
och svåröverskådliga. Det innebär ett övergivande och nedrivande av
det hittillsvarande systemet och dess ersättande med ett annat, utgörande något
i sitt slag nytt och oprövat, men efter vad man redan nu kan se behäftat
med allvarliga brister. Då för vårt land i stort sett tämligen nya verksamhetsformer
— nämligen fortsättningsförsäkringen och sjukvårdsförsäkringen —
skulle såsom integrerande moment införlivas med den reformerade sjukförsäkringen,
kan man dessutom förutse, att dennas organiserande, vid vilken man
alltså icke i vidare mån kan bygga någon inhemsk erfarenhet, kommer att
bliva förenad med avsevärda svårigheter. Den av de sakkunnige föreslagna
reformen innebär därför i viss mån ett språng ut i det okända och får karaktären
av ett experiment av i särskilt ekonomiskt hänseende äventyrligt
slag.

I det föreliggande regerings förslaget hava visserligen vidtagits en hel del
modifikationer i det ursprungliga förslaget, avsedda att bryta udden av de

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

65

invändningar, som framkommit. I flera hänseenden synas dock de framställda
anmärkningarna icke hava vunnit tillbörligt beaktande. Bland annat har intet
åtgjorts i anledning av de vägande anmärkningar, som ur försäkringstekniska
synpunkter blivit framförda beträffande distriktssjukkassorna, utan bar frågan
om eventuella åtgärder i detta hänseende ställts på framtiden.

Här framförda anmärkningar synas vara av den betydelse, att reformens
värde ur det allmännas synpunkt därigenom i hög grad förringas. Huruvida
densamma under sådana förhållanden skulle komma att innebära något
nämnvärt framsteg är minst sagt tvivelaktigt. Det torde då ej heller finnas
tillräcklig anledning att för densamma ikläda staten de högst avsevärt ökade
kostnader, som krävts för dess genomförande. Ett avslag å såväl regeringsförslaget
som de av herr Eriksson i Grängesberg m. fl. samt herr von Sydow
väckta motioner lärer under sådana förhållanden vara tillfyllestgörande motiverat.
Om man härvid också måste beklaga, att frågan om en omorganisation
av vårt sjukkasseväsende ännu en gång skulle falla, synes emellertid en
reform till varje pris på detta område icke böra ifrågakomma. Då frågan
om mera genomgripande förändringar i den allmänna pensionsförsäkringen
f. n. är aktuell och förmodligen inom en snar framtid kommer till behandling,
synes allt tala för att sjukförsäkringens reformfråga ånyo upptages till
prövning i samband därmed. Tillfälle skulle därmed givas att bättre än under
nuvarande förhållanden tillgodose kravet på nödigt sammanhang inom vår
socialförsäkring och att säkrare bedöma sjukförsäkringens kostnadsfråga.

På grund av vad sålunda anförts och under åberopande av de i förenämnda
motion II: 433 angivna skäl får utskottet hemställa,

Ä) att riksdagen måtte, med avslag i övrigt å Kungl. Majrts
propositioner nr 113 och 114, dels under femte huvudtiteln, avdelningen
sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring,
höja det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets
befrämjande, nu 3,070,000 kronor, med 130,000 kronor
till kronor 3,200,000; dels ock under femte huvudtiteln, avdelningen
sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring,
till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, för
budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra förslagsanslag av
kronor 170,000;

B) att i ämnet väckta motioner, i den mån de ej kunna anses
besvarade genom vad ovan hemställts, icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

2) av herrar Johanson i Hallagården och Strindlund, som anfört:

Såsom den nuvarande sjukkasserörelsens största svaghet har, bl. a. i 1926
års riksdagsskrivelse, framhållits den ringa tillslutning densamma vunnit.
Frånsett att en tämligen kraftig framryckning ägt rum de senaste åren, vilket
—• då tendensen synes hava varaktig karaktär — i någon mån förringar betydelsen
av denna anmärkning, torde kunna ifrågasättas, huruvida det nu

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 samt. 2 avd. 1 käft. (Nr 1.)

5

66

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

föreslagna systemet skulle vara ägnat att i detta avseende fylla på detsamma
ställda förväntningar. I vissa fall kan t. o. m. en tillbakagång möjligen bliva
följden, då tyngre och stelare former samt borteliminerandet i ej obetydlig utsträckning
av medlemmarnas personliga intressegemenskap med kassorna ej
torde kunna undvikas, varvid den hittills för anslutningen så betydelsefulla
personliga agitationen icke längre kan vara att påräkna i samma utsträckning
som förut. Förslaget torde vid tillämpningen praktiskt taget komma att leda
till ett enkassesystem, vilket måste betraktas såsom mindre lyckligt för utvecklingen
av den frivilliga sjukkasserörelsen.

Såsom en med det nuvarande systemet förknippad väsentlig olägenhet har
vidare framhållits, att kassorna ofta äro för små för att kunna meddela de
prestationer, man anser sig böra kräva av dem, och för att uppnå önskvärd
soliditet, vilken dessutom lätt äventyras av skadlig konkurrens i form av underbud
i fråga om avgifter. Emellertid pågår sedan en tid tillbaka en viss
konsolidering inom sjukkasserörelsen, vilken flerstädes tagit sig uttryck i
sammanslutning mellan förut inbördes konkurrerande kassor. Den omständigheten
att sammanslutningen ännu ej visat sig medföra det förbilligande av omkostnaderna,
som man trott sig kunna vänta, talar dock för nödvändigheten av att
slutlig ståndpunkt icke tages, förrän större erfarenhet vunnits. Att denna
tydligt skönjbara sammanslutningssträvan beredes tillfälle till vidare utveckling
torde vara av värde, varför möjligheten till ett fortskridande efter Hessa
friare linjer icke bör genom en alltför kraftig inskränkning i rörelsefriheten
avklippas. Om kassorna ålades att i enlighet med det föreliggande förslaget
hålla erforderlig reservfond, skulle ett för deras ekonomiska soliditet skadligt
strävande att i konkurrenssyfte nedpressa avgifterna omöjliggöras. Dessutom
kunna de av 1926 års riksdag uttalade farhågorna, att en stor del av sjukkassorna
kunna komma att ställa sig utanför den statsunderstödda verksamheten
icke anses undanröjda genom vad som föreslås av utskottet på grund av
de höga avgifter, som trots statsbidraget måste bliva följden av de väsentligt
skärpta obligatoriska prestationerna, varför det kan befaras, att ett bifall till
utskottets förslag äventyrar den frivilliga och framtvingar den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Det torde böra framhållas, att genomförandet av föreliggande förslag i
stället för att underlätta uppnåendet av den i flera hänseenden önskvärda enhetlighet
i socialförsäkringen, för vilken riksdagen år 1920 uttalade sig i skrivelse
till Kungl. Maj:t, skulle ytterligare bidraga till att öka den hittillsvarande
bl. a. ur förvaltningssynpunkt mindre fördelaktiga splittringen samt
dessutom föranleda en kostnadsökning på omkring 3,5 miljoner kronor per år.

En av de mera påtagliga följderna av den föreslagna organisationens införande
skulle bliva betydligt höjda genomsnittliga förvaltningskostnader. En
hastig och oavbruten ökning av dessa kostnader har visserligen ägt rum under
de senare åren, men denna icke önskvärda tendens torde snarare böra
stävjas än uppmuntras. Då för landsbygdens vidkommande förvaltningskostnaderna
inom de lokala sjukkassorna, enligt av besparingskommittén anförda
siffror, dock ännu ej uppgå till mer än kronor 1: 30 ä 1:50 peT medlem, bör re -

Sammansatt stats- och andra lagutshotts utlåtande Nr 1.

67

dan av detta skäl en så avsevärd höjning av medlemsbidraget som nu föreslås
icke ifrågakomma. Staten bör ej ekonomiskt så starkt engagera sig i rörelsen,
att denna förlorar sin karaktär av självhjälpsverksamhet, vilket skulle bliva
fallet, om den av förslaget till ökning av minimiprestationerna framtvingade
väsentliga höjningen av statsbidraget vunne bifall. Begränsas däremot kravet
på den obligatoriska sjukhjälpstidens utsträckning till 180 dagar per år
med tre dagars karenstid, bör ett statsbidrag av 35 öre per sjukdag vara tillräckligt
jämväl till kompensering av det förändrade penningvärdet. Medlemsbidraget
torde kunna bibehållas vid nuvarande 2 kronor för medlem.

Villkoret för att detta statsbidrag skall kunna anses tillräckligt är även,
att förslaget om obligatorisk sjukvårdsförsäkring ej vinner bifall. Det förutsattes
varken i Kungl. Maj:ts proposition till 1926 års riksdag eller i riksdagens
skrivelse med anledning av denna, att sjukvårdsförsäkringen skulle göras
obligatorisk för kassorna. Visserligen måste denna verksamhet anses vara av
synnerligen stor betydelse, men därmed är icke sagt, att lämpligaste lösningen
erhålles genom den nu förslagna dyrbara påbyggnaden, som flerstädes genom
distriktskassornas införande kommer att leda till en viss dubbelorganisation.
Ej heller torde denna påbyggnad vara erforderlig för handhavandet av moderskapsförsäkringen,
som hädanefter liksom hittills bör kunna anförtros åt
sjukkassorna. Det borde för övrigt tagas under övervägande, huruvida ej
sjukvårdsförsäkringen kunde ordnas billigare och lika effektivt, om den anförtroddes
åt någon redan befintlig institution, t. ex. pensionsstyrelsen, vilket
borde utredas i samband med den allmänna revision av pensionsförsäkringslagen,
som lär vara att förvänta under den närmaste framtiden.

Då redan nu en del kassor uppfylla föreslagna krav för höjning av statsbidraget,
torde redan för budgetåret 1927—1928 en höjning med 100,000 kronor
av det äskade statsbidraget böra göras.

Under hänvisning till vad ovan anförts få vi alltså hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag i övrigt å Kungl. Maj:ts
propositioner nr 113 och 114, besluta

1) att under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk
och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, höja det
ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande,
nu 3,070,000 kronor, med 230,000 kronor till kronor
3,300,000;

2) bestämma att för användningen av nämnda anslag, i vad
angår bidragsansökningar, som inkomma efter den 1 januari
1928, skola vidtagas följande ändringar i nu gällande grunder:

a) statsbidrag må beräknas allenast för medlem, som från
sjukkassa eller från sjukkassa i förening med fortsätttningskassa
är tillförsäkrad sjukhjälp under den sjukhjälpstid, som
är stadgad för fortsättningskassa;

b) att statsbidraget i förhållande till antalet sjukdagar utgår
med 35 öre för varje sjukdag, samt att begränsningen av

68

Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande Nr 1.

detta statsbidrag måtte ändras, för sjukkassa från 2 kronor för
medlem till 3 kronor för medlem och för fortsättningskassa
från 50 öre för medlem till 70 öre för medlem;

c) att statsbidrag ej må beräknas för de tre första dagarna
vid varje sjukdomsfall och ej heller för sjukdag, under vilken
den sjuke uppburit ersättning enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete eller enligt gällande bestämmelser om ersättning
i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring; d)

att emellertid statsbidrag enligt nu gällande grunder må
utbetalas under år 1928;

3) att riksdagen måtte bifalla vad utskottet under E hemställt
;

4) att i ämnet väckta motioner, i den mån de ej kunna anses
besvarade genom vad ovan hemställts, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

3) av herr Carl Carlsson, som anfört:

Under förhandlingarna inom utskottet har jag allvarligt sökt medverka att
skapa rimliga och ur sjukkasserörelsens synpunkt acceptabla förutsättningar
för en lösning i positiv riktning av den föreliggande frågan, i vilket syfte jag
bl. a. påyrkat sådan ändring i Kungl. Maj :ts förslag, att individuell anslutning
till distriktssjukkassorna icke skulle medgivas, ävensom att primärsjukkassorna
ensamma skulle utbetala sjukpenning för de första 100 dagarna. Då
emellertid dessa av mig framförda ändringsyrkanden icke vunnit anslutning
inom utskottet och jag känner mig förvissad om att en nyorganisation av sjukkasseverksamheten
i överensstämmelse med vare sig Kungl. Maj:ts eller utskottets
förslag skulle allvarligt äventyra rörelsens förmåga att på ett socialt
tillfredsställande sätt fylla sin viktiga uppgift inom samhället, har jag ej
ansett mig kunna biträda något av dessa förslag.

Då jag emellertid anser, att även med bibehållande av nuvarande organisation
en viss ökning av sjukkassornas prestationer och i samband därmed av
statsbidraget borde kunna genomföras, får jag biträda den av herrar Johanson
i Hallagården och Strindlund i deras reservation gjorda hemställan.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

271812