Statsutskottets utlåtande Nr 94.

1

Nr 94.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1927 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga vattenfall i Lagan m. m.

’ (4:e avd.)

Uti en till riksdagen avlåten, den 18 mars 1927 dagtecknad proposition, nr
243, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av det vid propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna det vid berörda statsrådsprotokoll
fogade avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Sydsvenska kraftaktiebolaget
angående försäljning och utarrendering av vissa kronan tillhöriga vattenfall
i Lagan m. m., dock med rätt för Kungl. Maj:t att däri vidtaga de jämkningar,
som kunna finnas påkallade;

dels, vid bifall härtill, i förslaget till riksstat för budgetåret 1927—1928
höja den under rubriken »Fasta lånemedel» upptagna inkomstposten »Återbetalningar»
med 537,125 kronor;

dels ock för inköp av vattenfall och fastigheter samt utförande av nyanläggningar,
i den mån sådana åtgärder erfordras för ändamålsenlig utveckling
av statens kraftverksrörelse och icke kunna utan synnerlig olägenhet
uppskjutas i avbidan på särskilt riksdagsbeslut, för budgetåret 1927—1928
anvisa ett reservationsanslag, att utgå av lånemedel, av 500,000 kronor, att
disponeras efter Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen.

Med skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 mars 1927 har vattenfallsstyrelsen
underställt statsmakternas prövning ett avtal mellan styrelsen och Sydsvenska
kraftaktiebolaget angående dels försäljning av Skeensfallet i Bolmån jämte
därtill hörande fastigheter i Annerstads socken, av s/ei mantal Brusarp i
Nöttja socken samt av Hjulsnäs- och Traherydsfallen i Lagan jämte därtill
hörande fastigheter i Hinneryds, Traheryds och Hamneda socknar, allt i
Kronobergs län, dels utarrendering till bolaget av Karseforsen och Laholmsfallet
i Lagan jämte därtill hörande fastigheter i Laholms och Ysby socknar
av Hallands län, dels ock beviljande av lån till bolaget för sistnämnda falls
utbyggande. , - y ;>

Sedan 1906 års riksdag anvisat ett anslag av högst 5,000,000 kronor för
inköp av sådana, helt eller delvis i enskild ägo befintliga vattenfall, som inom

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 sand. 42 höft. (Nr 94.)

Å Statsutskottets utlåtande Nr 94.

den narmaste tiden kunde erfordras för drift av statens järnvägar, hava sedermera
för kronans rakning inköpts jämlikt Kung!. Maj:ts beslut den 30 januari
1907 Karseforsen jämte därtill hörande fastigheter för 1,285,000 kronor, enligt
Kungl. Maj ds beslut den 16 mars 1908 Skeensfallet jämte tillhörande
fastigheter för 250,000 kronor samt på grund av Kungl. Maj ds beslut den 29
maj, den 3 juli och den 23 december 1908 Hjulsnäsfallet och delar av Traherydsfallen
jämte tillhörande fastigheter för 125,000 respektive 162,100 kronor.
Därjämte hava för kronans räkning jämlikt Kungl. Majds beslut den 18 oktober
1917 och den 28 oktober 1921 för 86,256 kronor 43 öre inlösts de i enskildas
ägo varande andelar i Karseforsens laxfisken samt enligt Kungl. Maj ds
beslut den 20 oktober 1922 för 9,000 kronor förvärvats viss dämningsrätt
mellan Karseforsen och Laholmsfallet i Lagan.

Av de sålunda uppräknade vattenfallen och fastigheterna bär kronan under
de gångna åren kunnat draga endast ringa inkomst. Sålunda bär fisket ävensom
vissa strandområden varit utarrenderade, varjämte genom kontrakt den
4 5 oktober 1918 staden Laholm tillförsäkrats nyttjanderätt till en del av
Laholmsfallet för anläggande av ett mindre elektricitetsverk.

Vid flera tillfällen hava diskussioner förts mellan Sydsvenska kraftaktiebolaget
och vattenfallsstyrelsen, huruvida bolaget kunde inköpa eller på annat
satt disponera över statens vattenkraft i Lagan. Dylika överläggningar ägde
rum, bland annat, åren 1917—1918, då vattenfallsstyrelsen med kraftbolaget
traffade avtal angående vattenhushållningen vid Skogaby och Karseforsen i
Lagan, ett avtal, som godkändes av 1918 års riksdag. Frågan om överlåtande
till kraftbolaget av statens vattenfall i Lagan var år 1919 jämväl föremål för
riksdagens prövning, i det att i tvenne inom riksdagen väckta motioner (1: 15
och II. 101) hemställdes om tillstånd för bolaget att inköpa eller arrendera
vissa av dessa vattenfall. Förutsättningarna voro emellertid då sådana, att
liksdagen ansåg sig icke kunna bifalla motionerna i fråga.

I sin förutnämnda skrivelse den 8 mars 1927 har nu vattenfallsstyrelsen
framhållit, att numera inträtt en del väsentliga förändringar, alla av den
beskaffenhet, att de underlättade det i ovanberörda motioner framförda
önskemålet. Härom bär styrelsen anfört, bland annat, följande:

»Till en början må då anföras, att det år 1919 räknades med en avsevärt
större kraftförbrukning för statens järnvägar än nu. Dels antogs trafiken
bliva större än man nu förväntar, dels vågade man icke räkna med en så
jämn kraftuttagning, som man nu med stöd av erfarenheterna från västra
stambanan anser sig kunna förutsätta. Till följd därav ansågs år 1919 all
statens kraft i Lagans vattensystem vara inom överskådlig tid erforderlig
för elektrifiering av södra Sveriges stambanor, vadan det ansågs olämpligt,
att staten sålde någon del av denna vattenkraft. Med nuvarande uppfattning
är däremot statens tillgång på vattenkraft så riklig, att staten utan
olägenhet kan avhända sig en del av densamma. Därnäst må nämnas, att
kraftbolaget vid överläggningar före år 1919 låtit vattenfallsstyrelsen förstå,
att ett avtal om arrendering av statens vattenfall i Lagan enligt bolagets
mening borde kombineras med rätt för bolaget att vid arrendets upphörande

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

3

erhålla kraftleverans ifrån andra statens kraftanläggningar (Trollhättan in. fl.).
Eljest skulle de konsumenter, som av bolaget försåges med kraft ifrån de
arrenderade vattenfallen, riskera att bliva ställda utan elektrisk energi i fortsättningen.
Naturligtvis skulle ett dylikt villkor varit i hög grad betungande
för staten. Läget är numera ett helt annat. Kraftbolaget har genom
förvärv av Hemsjö och Finsjö kraftaktiebolags vattenfall erhållit relativt
riklig tillgång på kraft och behöver icke kombinera ett arrende med ovan
angivna villkor. När, arrende eller köp av statens vattenfall nu från bolagets
sida ifrågasättes, torde orsaken närmast vara den, att bolaget önskar
att i första hand nyttiggöra vattenkraften i Lagan, där bolaget redan äger
betydande såväl bebyggda som outbyggda vattenfall och där bolaget, därest
större delen av Lagans fallhöjd samlas i dess hand, äger möjlighet att ordna
vattenhushållningen i älven efter enhetliga och ekonomiskt fördelaktiga linjer.
Bolaget har vidare numera möjlighet att, i den mån kraften från statens
vattenfall behöver tagas i anspråk för järnvägsdriften, från andra bolaget
tillhöriga vattenfall lämna den behövliga ersättningskraften.»

Vattenfallsstyrelsen har ock erinrat därom, att statens järnvägar sedan
1923 börjat tillämpa ett nytt system för krafttillförseln till statsbanorna, i
det att den elektriska strömmen för järnvägarna uttages från ledningsnätet
för den allmänna distributionen och den sålunda erhållna 50-periodiga trefasströmmen
omformas till 162/s-periodig enfasström i de stationer, från vilka
kontaktledningarna matas. Härigenom kunna kraftbolagets för trefasig 50-periodig ström monterade stationer utan förändringar komma till användning
för järnvägsdriften.

Vattenfallsstyrelsen har härefter redogjort för de förhandlingar, som under
de senaste åren förts mellan styrelsen och kraftbolaget, samt för huvuddragen
i ovan omförmälda, såsom resultat av dessa förhandlingar upprättade avtal,
och anför styrelsen i sådant avseende följande:

»Frågan om nyttiggörandet av statens vattenfall i Lagan har aktualiserats
i och med att kraftbolagets senaste vattenkraftanläggning vid Skogaby blivit
färdig och börjat fullbelastas. Utbyggandet av nya vattenfall har därigenom
kommit på dagordningen. Bolaget har till en början närmast haft för avsikt
att utbygga sina egna andelar i Traherydfallen. Emedan även staten
äger betydande andelar i dessa vattenfall och dessa andelar lämpligen höra
utnyttjas tillsammans med bolagets i en gemensam anläggning, begärde bolaget,
att staten skulle till bolaget överlåta sina andelar i denna fallsträcka.

Eftersom emellertid intet hinder längre mötte att för den allmänna kraftdistributionen
utnyttja även den statens vattenkraft, som är avsedd att sedermera
tagas i anspråk för järnvägselektrifieringen, ansåg vattenfallsstyrelsen
det mera rationellt att omedelbart lösa hela frågan om tillgodogörandet av
vattenkraften i Lagan. Från vattenfallsstyrelsen föreslogs därför i detta läge
av frågan, att en allmän uppgörelse skulle träffas mellan staten och kraftbolaget
på basis av följande riktlinjer.

Staten skulle medgiva, att dess vattenfall vid Hjulsnäs och Traheryd tillsammans
med bolagets fallandelar inbyggdes i en stor gemensam anläggning.

Staten skulle mot skälig ersättning utarrendera sina vattenfall i Lagans
vattensystem intill den tidpunkt, då de erfordrades för järnvägsdriften.

Staten skulle till kraftbolaget tills vidare överlåta handhavandet av vatten -

4 Statsutskottets utlåtande Nr 94.

hushållningen i Lagans vattensystem, dock under tillgodoseende av statens
intressen.

Under de därefter bedrivna förhandlingarna hava dessa riktlinjer visserligen
i en del hänseenden blivit frångångna. Men själva grundtankarna hava
dock oförändrade bibehållits, nämligen alt kraftbolaget skulle, så långt möjligt
var, fa nyttiggöra kronans vattenkraft, under det att statens järnvägars
kraftbehov jämväl skulle på betryggande sätt tillgodoses.

Bolaget har hävdat den standpunkten, att statens andelar i Hjulsnäs- och
Traherydfallen borde med äganderätt överlåtas till bolaget, med hänsyn till
att bolaget enligt sin uppfattning redan hade majoriteten i denna fallsträcka.
Vattenfallsstyrelsen har accepterat detta förslag under villkor, att i köpet
medtoges även Skeenfallet, vilket efter överlåtandet av Traherydfallen icke
längre skulle med fördel kunna utnyttjas av staten. På bolagets begäran
bär slutligen i försäljningen medtagits ett obetydligt strömfall, som staten
äger vid Brusarp i Bolmån (fallhöjd c:a 0,78 meter enkel strand) och som
är av föga värde för kronan. Köpeskillingen för samtliga försålda fall har
®?tts tiH. 1>300’000 kronor, vilket belopp motsvarar statens inköpskostnad
upplupen ränta på ränta sedan tiden för inköpet samt därjämte
skälig ersättning för de fallandelar, vilka sedan gammalt tillhört kronan.
Till en början förutsattes vid förhandlingarna, att kraft skulle vid framtida
behov levereras från de försålda fallen till statens järnvägar, men denna
leveransskyldighet har sedermera på bolagets begäran slopats. Det har nämligen
befunnits, att statens järnvägar erhålla kraft till lägsta pris från Karseforsen—Laholmsfallen
samt att någon kraft från Traheryd- och Skeensfallen
icke under överskådlig framtid erfordras.

I detta sammanhang må bemärkas, att i den för kraftbolaget gällande bolagsordning
finnes till skydd mot utländska intressen inryckt sådant förbehåll,
som omförmäles i 2 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom.

Karseforsen—Laholmsfallen, vilka äro de bäst belägna och värdefullaste
av kronans fall i Lagan, skulle däremot enligt avtalet icke försäljas, utan
upplåtas till nyttjande mot dels en årlig arrendeavgift, dels skyldighet för
kraftbolaget att, när helst statens järnvägar så påfordrade, dock tidigast den
1 januari 1933, leverera kraft till elektrifieringen av de sydsvenska statsjärnvägama.
Denna skyldighet gäller uttryckligen, även om Karseforsen—
Laholmsfallen då icke skulle vara bebyggda, men begränsas till sin omfattning
av krafttillgången i dessa fall. Kraftpriset skall beräknas efter bolagets
självkostnader.

Den årliga arrendesumman, 173,500 kronor, som skall utgå redan från
och med den 1 juli 1927, motsvarar 5 % ränta å statens inköpskostnad för
Karseforsen jämte därå upplupen ränta på ränta sedan tiden för inköpet
ävensom skälig ersättning för de staten sedan gammalt tillhöriga Laholmsfallen
samt för staten tillhörigt fiske.

_ I kontraktet hava intagits detaljerade bestämmelser om huru bolagets
självkostnader skola beräknas. Det angives, vilka kostnader, som skola inräknas
i det kapital, vara ränta skall debiteras, och i vad mån vissa omkostnader
få tilläggas detta kapital. Vidare lämnas anvisning rörande den
räntefot, som skall tillämpas, samt rörande årliga avsättningar till ett värdeminskningskonto,
som motsvarar avskrivning av anläggningarna i mån av
deras normala förslitning.

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

5

I avtalet stipuleras vidare rätt men också skyldighet för staten att vid
arrendetidens slut inlösa de anläggningar, som av bolaget utföras i de arrenderade
fallen. Inlösensumman bär bestämts till bolagets självkostnad med
avdrag för de belopp, som vid inlösentillfället finnas påförda värdeminskningskontot.
Det må här framhållas, att ingendera kontrahenten haft anledning
att påyrka vare sig särskilt stora eller särskilt små avsättningar till
värdeminskningskontot. För små avsättningar skulle nämligen leda till för
hög inlösensumma, när vattenkraftanläggningarna en gång skola inlösas av
staten, under det att, om avsättningarna å andra sidan tillmätas för rikligt,
kraftavgifterna för statens järnvägar under arrendetiden bliva för höga.

Utgående därifrån att statens järnvägar behöva under vattenbrist, för vissa
toppbelastningar, vid fel i vattenkraftanläggningama och dylikt använda kompletterande
ångkraft, har vattenfallsstyrelsen försökt att redan nu tillförsäkra
statens järnvägar sådan kompletteringskraft till bolagets självkostnadspris
ifrån bolagets anläggningar, där denna kraft troligen kan alstras billigare
än i en statens järnvägar tillhörig reservcentral. Vattenfallsstyrelsen har
vidare försökt erhålla avtal med bolaget om överföring av kraft över bolagets
ledningsnät och till dess självkostnadspris från Karseforsen—Laholmsfallen
till de punkter, där statens järnvägar önska uttaga kraften, nämligen
Alvesta, Hässleholm, Lund och Båstad. Bolaget har förklarat sig villigt
att, i den mån bolaget finner det möjligt, leverera nämnda ångkraft ävensom
att överföra den för järnvägarna erforderliga kraften över sina ledningar.
Men obligatorisk skyldighet i dessa hänseenden har bolaget icke velat ikläda
sig. Med all sannolikhet torde emellertid det åsyftade samarbetet i dessa
avseenden komma till stånd även utan en på förhand stipulerad, oavvislig
skyldighet. Vad beträffar kraftöverföringsanläggningarna, så torde det nämligen
vara till samma fördel för bolaget som för statens järnvägar, att ett
gemensamt ledningsnät användes, ty därigenom minskas överföringskostnadema
för båda. Vad angår leverans av kompletterande ångkraft, så är avtalet
så avfattat, att bolaget, i händelse det vägrar att leverera sådan ångkraft,
som statens järnvägar finna vara erforderlig, får i viss män utan ersättning
påtaga sig olägenheten av vissa spetsar i järnvägens kraftuttagning.

Slutligen är i kontraktet arrendetidens längd beroende av i vad mån
kraftbolaget tillmötesgår statens järnvägars önskemål beträffande både leverans
av ångkraft och överföring av kraft. Kraftbolaget har från början påyrkat,
att arrendetiden skulle bestämmas till 55 år. I kontraktet har vattenfallsstyrelsen
medgivit en arrendetid av minst 40 år, med rätt för kraftbolaget
att få denna arrendetid förlängd till 55 år, därest frågan om ångkraft
och kraftöverföring av kraftbolaget ordnats på ett för statens järnvägar tillfredsställande
sätt. Enär bolaget sätter stort värde på den längre arrendetiden,
torde bolaget sörja för att dessa frågor bliva ordnade till statens järnvägars
belåtenhet.

I kontraktet stadgas uttryckligen, att kraftbolagets skyldighet att leverera
kraft till staten skall vara begränsad till statens järnvägars behov inom
banområdena i södra Sverige. Kraftbolaget kan nämligen icke åtaga sig
varken leverans av kraft till statens järnvägar utanför banområdena eller
till andra statsinstitutioner utan att riskera konflikt med bestämmelserna i
sådana avtal, som kraftbolaget redan avslutat med sina underleverantörer
av kraft.»

I fråga om vattenfallsstyrelsens sålunda framlagda förslag har departementschefen
anfört i huvudsak följande:

6

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

»Då någon elektrifiering av statens järnvägar i södra Sverige hittills icke
kommit till stånd, hava ifrågavarande kronans vattenfall i Lagans flodområde
icke av staten uthyggts. Fråga har emellertid uppstått att söka utnyttja
denna avsevärda vattenkraft, till dess den behöver tagas i anspråk för
sitt ursprungligen avsedda ändamål. Denna fråga har blivit aktuell därigenom,
att Sydsvenska kraftaktiebolaget, som äger vissa delar av Traherydsfallen,
för tillgodoseende av det ökade kraftbehovet inom sitt distributionsområde
önskat erhålla dispositionsrätt över kronan tillhöriga delar av nämnda
vattenfall för alt kunna tillgodogöra sig detta fallkomplex i en anläggning.
Med hänsyn till de erfarenheter, som vunnits vid elektrifiering av linjen
Stockholm—Göteborg, kan man numera beräkna, att endast eu del av statens
vattenkraft i Lagan erfordras för tillgodoseende av behovet av elektrisk
kraft för statens järnvägar i södra Sverige för eu avsevärd tid framåt. Då
kraft till statens järnvägar skulle kunna levereras till fördelaktigaste pris från
Karseforsen och Laholmsfallet, skulle de övriga vattenfallen kunna användas
för andra ändamål än järnvägsdrift. Men även Karseforsen och Laholmsfallet
skulle lämpligen kunna disponeras för den allmänna kraftdistributionen
i avvaktan på järnvägselektrifieringen i dessa delar av landet.

Det skulle kunna ifrågasättas, att staten i sådant syfte själv utbyggde
dessa vattenfall, särskilt som vissa av dem, nämligen Karseforsen och Laholmsfallet,
ställa sig synnerligen gynnsamma ur utbyggnadssynpunkt. Emellertid
måste kraften från dessa vattenfall tills vidare, intill dess järnvägselektrifieringen
i Sydsverige genomföres, komma att utnyttjas uteslutande
för allmän distribution. Det torde då knappast vara nationalekonomiskt
riktigt att nu börja en statens kraftdistribution i södra Sverige, där Sydsvenska
kraftaktiebolaget redan i huvudsak ombesörjer kraftdistributionen
och har ett utgrenat fördeiningsnät. För sådant ändamål skulle erfordras
utbyggande av särskilda ledningar parallellt med eller ingripande i bolagets.
En sådan lösning skulle medföra, att betydande belopp i lednings- och
administrationskostnader utan nytta bortkastades, varjämte en osund och
förlustbringande konkurrens mellan de båda kraftdistributionsföretagen kunde
befaras. Att överföra kraften från Lagan norrut till vattenfallsstyrelsens
distributionsområden låter visserligen sig göra, men delta synes ur nationalekonomisk
synpunkt olämpligt, då behov av kraften förefinnes närmare kraft
källan och kraftbehovet längre norrut kan tillgodoses av vattenfallsstyrelsens
redan färdiga anläggningar.

Under sådana förhållanden och då det ur såväl enskild som allmän synpunkt
är synnerligen angeläget, att kronans betydande vattenkraft i Lagan
snarast möjligt kommer till nyttig användning synes mig utnyttjandet av
vattenfallen i Lagan för närvarande bäst kunna ordnas därigenom, att, på
sätt vattenfallsstyrelsen hemställt, skötseln och driften av samtliga där utbyggda
och planerade kraftstationer omhänderhavas av ett enda företag.
Angående det föreslagna överlåtandet av äganderätten till Skeens-, HjulsnäsTraherydsfallen
är att märka, att det anses tveksamt, huruvida icke bolaget
skulle kunna enligt vattenlagens föreskrifter tillgodogöra sig även kronans
andelar i Hjulsnäs- och Traherydsfallen, att Skeensfallet i sådan händelse
måste anses vara av ringa värde för kronan, att dessa fall icke, såvitt nn
kan bedömas, äro erforderliga för järnvägselektrifieringen samt att de av
bolaget erbjudna köpeskillingarna måste anses tillfredsställande. Då vidare
avtalet angående Karseforsens och Laholmsfallets utnyttjande medför, att
kronan utan att frånhända sig äganderätten till dessa och utan att behöva

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

7

avvakta tidpunkten för elektrifierandet av statsbanorna i södra Sverige erhåller
nöjaktig avkastning av fallen, så anser jag mig kunna förorda, att förevarande
förslag nu bringas till genomförande.»

I övrigt har departementschefen i ärendet uttalat sig sålunda:

»Vad beträffar det mellan vattenfallsstyrelsen och Sydsvenska kraftaktiebolaget
upprättade avtalet, avviker detsamma, i vad det avser utarrendering
av Karseforsen och Laholmsfallet, i åtskilliga avseenden från gällnde grunder
för förvaltningen av kronans till enskilda upplåtna vattenfall. Särskilt är
detta förhållandet beträffande upplåtelsetiden, återställandet av fallen till
kronan efter nämnda tids slut samt säkerheten för upplåtelse vill korens fullgörande.
Det är uppenbart, att berörda grunder i ett så egenartat fall som
det förevarande näppeligen kunna i sin helhet tillämpas. På sätt § 9 i avtalet
närmare utvisar innebär avtalet till en början upplåtelse av arrenderätt
till de i samma paragraf angivna fastigheter jämte därtill hörande grund och
vatten i Lagan, men skall denna arrenderätt, efter det viss lantmäteriförrättning
ägt rum, beträffande de vattenområden och fastigheter, som tagas i
anspråk för kraftverksanläggningen, övergå till vattenfallsrätt. De föreslagna
bestämmelserna rörande ifrågavarande upplåtelse synas emellertid vara av
beskaffenhet att för statens del kunna godtagas. 1 fråga om upplåtelsetiden,
vilken efter de första 55 åren kan automatiskt förlängas med 10 år i sänder,
bör givetvis tillses, att densamma icke på detta sätt utsträckes längre än
till de 95 år, vartill enligt ovanberörda grunder den sammanlagda upplåtelse -tiden högst må uppgå. Bestämmelserna om lösen av byggnader in. m. vid
nyttjanderättstidens slut synas skäliga. Beträffande fullgörandet av bolagets
skyldigheter enligt avtalet har särskild säkerhet härför icke kunnat erhållas.
Med hänsyn till att bolagets aktieägare huvudsakligen äro kommuner och i
betraktande av vad vattenfallsstyrelsen i detta hänseende i övrigt anfört torde
dock icke höra befaras, att bolagets åligganden icke skulle komma att fullgöras.

Länsstyrelsen i Hallands län har beträffande de av vattenfallsstyrelsen
omförmälda underhandlingarna mellan bolaget och Laholms stad angående
kraftleverans till staden framhållit önskvärdheten av att staden erhölle gottgörelse
för vad staden nedlagt å sitt eget kraftverk. Såsom länsstvrelsen
ifrågasatt lärer Kung!. Maj:t ock komma att beakta denna fråga, innan förevarande
avtal slutligt godkännes.

Vidare har länsstyrelsen framhållit, att vid bolagets utbyggande av Laholmsfallet
riksantikvarien måtte beredas tillfälle att föreslå erforderliga åtgärder
för skyddande och bevarande, i den mån sådant låter sig göra, av ruinresterna
av den gamla borgen Lagaholm. Jag förutsätter, att även denna fråga i
sinom tid ägnas vederbörligt beaktande.

I likhet med länsstyrelsen finner jag den i § 19 innefattade bestämmelsen
om kraftleverans till statsbanorna inom södra Sverige böra förtydligas till
att omfatta jämväl banor, som inom denna del av landet kunna under
kontraktstiden anläggas eller övertagas av staten.

Vidkommande det i § 36 omförmälda statslån till kraftbolaget för kraftanläggningens
utförande torde, därest behov därav skulle uppstå, åtgärder
för beredande av sådant lån i sinom tid höra vidtagas.

För det fall att någon jämkning i avlalsförslaget skulle finnas erforderlig,
torde Kungl. Maj:t höra erhålla bemyndigande att vidtaga dylik jämkning.

Av köpeskillingen för de försålda fallen, 1,300,000 kronor, torde på sätt
riksräkenskapsverket föreslagit den de], som motsvarar bokförda värdet av

8

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

Utskottets

yttrande.

de med lånemedel förvärvade fallen, eller 537,125 kronor inlevereras till
riksgäldskontoret och uppföras å riksstatens inkomstsida under rubrikerna
»Fasta lånemedel, återbetalningar». Återstoden, 762,875 kronor, torde i avvaktan
på erforderlig utredning rörande den av vattenfallsstyrelsen ifrågasatta
nedskrivningen av vattenfallsverkets fond böra innestå hos styrelsen
och betraktas såsom en vattenfallsverkets skuld till statsverket.

Vattenfallsstyrelsen har hemställt, att hela köpeskillingen måtte få användas
för inköp av vattenfall och fastigheter m. m. Enligt vad jag inhämtat
är av behållningen å tidigare för sådant ändamål anvisade anslag eller 721,265
kronor 48 öre ett belopp av 217,660 kronor avsett till erläggande av ännu
oguldna köpeskillingar för redan förvärvade vattenfall och fastigheter. Emellertid
bedriver vattenfallsstyrelsen för närvarande underhandlingar om inköp
för kronans räkning av i enskild ägo befintliga andelar i vissa, kronan redan
delvis tillhöriga vattenfall, vilka andelars förvärvande anses önskvärt men
väntas kräva avsevärda kapitalutlägg. Då dylikt förvärv kan anses lämpligt
jämväl ur den synpunkten, att därigenom ersättning vinnes för den vattenkraft,
som genom förevarande avtal avhändes kronan, synes intet vara att
erinra mot att erforderliga medel härför beredas. Den förstärkning av ifrågavarande
anslag, som i anledning härav är erforderlig, lärer dock kunna begränsas
till 500,000 kronor, och torde detta belopp på sätt riksräkenskapsverket
föreslagit, böra anvisas såsom kapitalökningsanslag.»

Här avsedda vattenfall i Lagan hava tidigare inköpts eller från domänstyrelsen
överflyttats till vattenfallsstyrelsens förvaltning med tanke på en blivande
elektrifiering av statens järnvägar i södra Sverige. Med nuvarande kolpriser
och under nuvarande konjunkturer i övrigt synes emellertid ovisst,
när en dylik elektrifiering kan genomföras.

Genom här framlagda avtal med Sydsvenska kraftaktiebolaget öppnas möjlighet
till ett nyttiggörande av ifrågavarande fallsträckor redan under den
närmaste tiden samtidigt med att tillgodoseendet av statens järnvägars kraftbehov
vid en framtida elektrifiering av ifrågavarande järnvägslinjer säkerställts.

Då jämväl i övrigt ifrågavarande avtal torde få anses ur statens synpunkt
godtagligt, får utskottet tillstyrka förslaget.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen
måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna det vid statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden den 18 mars 1927
såsom bilaga A fogade avtal mellan vattenfallsstyrelsen och
Sydsvenska kraftaktiebolaget angående försäljning och utarrendering
av vissa kronan tillhöriga vattenfall i Lagan
in. m., dock med rätt för Kungl. Maj:t att däri vidtaga de
jämkningar, som kunna finnas påkallade;

b) för inköp av vattenfall och fastigheter samt utförande
av nyanläggningar, i den mån sådana åtgärder erfordras för
ändamålsenlig utveckling av statens kraftverksrörelse och

Statsutskottets utlåtande Nr 94.

9

icke kunna utan synnerlig olägenhet uppskjutas i avbidan på
särskilt riksdagsbeslut, för budgetåret 1927—1928 anvisa ett
reservationsanslag av 500,000 kronor att disponeras efter
Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.

Beträffande Kungl. Maj ds förslag om höjning av inkomstposten Återbetalningar
ävensom sättet för beredande av täckning av ifrågavarande anslag
kommer utskottet att framdeles under riksdagen avgiva utlåtande.

Stockholm den 3 maj 1927.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell, J.
Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, O. Bergqvist, J. G. Walles, E. A. Hallin,
C. I. Asplund, P. A. Bergström och J. B. Johansson i Fredrikslund;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, .4. Wiklund, C. B. Jansson
i Falun, P. Nilsson i Bonarp, L. J. Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp,
P. M. Olsson i Blädinge, E. Kristensson i Göteborg, E. G. E. Eriksson i Stockholm,
J. Olofsson i Digernäs, K. S. V. Ward och C. A. Anderson i Storegården.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 samt. 42 höft. (Nr 94.)

2