Statsutskottets utlåtande Nr 93.

1

Nr 93.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1927 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående anslag
till riksräkenskapsverket och dess verksamhet under budgetåret
1927—1928 jämte en i ämnet väckt motion.

5 g (3:e avd.)

Uti den till riksdagen den 4 januari 1927 avlåtna propositionen (nr 1)
angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1927—1928 har
Kungl. Maj:t under sjunde huvudtiteln (punkterna 13 och 14) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, i riksstaten beräkna
dels ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket till 454,000 kronor,
dels till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet ett extra anslag
av 25,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 18 februari
1927 dagtecknad proposition, nr 176, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels besluta, att antalet ordinarie befattningar i riksräkenskapsverket skall
från och med den 1 juli 1927 vara bestämt på följande sätt:

Befattning

1 generaldirektör............

2 byråchefer ....................

4 revisionskommissarier
1 förste revisor................

25 revisorer .....................

3 kansliskrivare ............

3 kameralbiträden

1 förste expeditionsvakt

16 kanslibiträden ............

4 expeditionsvakter .......

5 kontorsbiträden

2 skrivbiträden .............

Lönegrad

A 3
B 30
B 26
B 24
B 22
B 11
B 8
B 7
B 7
B 5
B 4
B 2;

Anm. 1. Vid inträffande ledighet skall en av revisionskommissarietjänsteina
utbytas mot en förste revisorstjänst.

Anm. 2. En av expeditionsvakttjänstema är övertalig och skall vid inträffande
ledighet indragas.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 saml. il höft. (Nr 93.)

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

dels godkänna följande ordinarie stat för riksräkenskapsverket, att tillämpas
från och med den 1 juli 1927:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ........... kronor 383,200

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., förslagsanslag.
...................................................................... » 40,000

Förslagsanslag kronor 423,200;

dels minska det ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket, nu
454,000 kropor, med 30,800 kronor till 428,200 kronor;

dels ock Jill upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet för
budgetåret 4927—1928 anvisa ett extra anslag av 18,500 kronor.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

förslagsanslaget till riksräkenskapsverket är i riksstaten för
budgetåret 1926 1927 uppför! med 454,000 kronor, fjällande ordinarie
stat för riksräkenskapsverket upptager följande anslagsposter:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ............ kronor 402,800

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ...................................... » 12,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. ...... » 39,200

Summa kronor 454,000.

Bpr bmigetåret 4926 4027 är antalet ordinarie befattningshavare i riksräkenskapsverket
bestört på följande sätt:

Befattning.

1 generaldirektör ...........

2 byråchefer ..................

5 förste revisorer .........

27 revisorer .......................

2 kansliskrivare .............

1 förste expeditionsvakt
2,3 kanslibiträden...........

4 expeditions vakter .......

5 konto rsb iträden ...........

Lönegrad.

A 3
B 30
B 26
B 22
B 11
B 7
B 7
B 5
B 4.

Till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet är, utöver det
ordinarie anslaget, för budgetåret 1926—1927 uppfört ett extra anslag å
25,000 kronor.

I fråga om användningen av detta anslag har Kungl. Maj:t den 5 mars
1926 förklarat, att med anlitande av anslaget finge hos riksräkenskapsverket
tillsvidare under tiden 1 juli 1926—30 juni 1927 vara anställda fyra extra
revisorer med placering i lönegraden B 21 samt att verket finge av anslaget
använda erforderligt belopp för beredande av ersättning åt semestervikarier
för ifrågavarande befattningshavare.

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

3

I samband med Kung t. Maj:ts förevarande proposition har utskottet till
behandling förehaft en inom första kammaren av herr J. Nilsson i Malmö
vackt, till utskottet för förberedande behandling remitterad motion, nr 218,
däri hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt vidtaga åtgärd för införande vid
riksräkenskapsverket av anmärkningsarvode.

I fråga om de skäl, motionären anfört till stöd för sitt förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.

Då utskottet förehaft Kungl. Maj:ts i den föreliggande propositionen framlagda
förslag till provning,'' har utskottet behandlat de olika frågorna i den
ordning,'' vari de i propositionen upptagits.

Vad då först angår de av 1926 års besparingssakkunniga öch riksräkenskapsverket
gjorda allmänna Uttalandena i fråga om verkets organisation,
har utskottet i likhet ined departementschefen kommit till den uppfattningen,
att med hänsyn dels till de arbetsuppgifter, som påvila ämbetsverket,
och dels de efter verkets tillkomst redan vidtagna indragningarna
av personal någon mera omfattande minskning av personalen icke kan ske
utan äventyrande av verkets förmåga att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina åligganden. Vidkommande särskilt spörsmålet Om organisationen
av verkets ledning har utskottet, även om utskottet icke kunnat känna sig
fullt övertygat om, att vissa förändringar i fråga om personalen i ledande
ställning, utöver de nu angående vissa förste revisorer föreslagna, ej skulle kunna
ske Utan nämnda risk, likväl, med hänsyn till ätt någon ytterligare besparing
nu icke synes kunna ernås,■ funnit sig för närvarande höra ansluta sig
till Kungl. Majrts förslag härutinnan. Utskottet förutsätter emellertid, att
vid inträffade ändrade förhållanden Kungl. Maj:t har uppmärksamheten
riktad på vad utskottet Sålunda ansett sig böra framhålla beträffande spörsmålet
i fråga.

Vid granskning av riksräkenskapsverkets arbetsuppgifter bavä beSparingssakkunniga
till behandling förehaft frågan, huruvida icke bokslutsgörcmålen
lämpligen skulle kunna åter förläggas till statskontoret, dä dessa göromål
onekligen ägde åtskilliga beröringspunkter med arbetet särskilt å statskontorets
kassabyrå. På anförda skäl hava emellertid besparingssakkunniga
ansett sig icke böra framställa förslag i dylik riktning, och bär anledning
härtill ej ansetts föreligga från Kungl. Maj:ts sida. Utskottet har ej heller
funnit skäl förefinnas för en förändring i nu berörda hänseende.

Till övervägande hava besparingssakkunniga ock förehaft frågan om begränsning
av granskningen hes riksräkenskapsverket av skatteräkenskaperna
och hava de sakkunniga — med framhållande av att enighet i stort sett
rått bland de myndigheter, som uttalat sig i frågan, att den i riksräkenskapsverket
bedrivna granskningen av skatteräkenskaperna bolde inskränkas
— i anslutning till 1923 års taxeringssakkunnigas förslag uttalat sig för, att
granskningen av taxeringslängderna i fråga om taxeringsmyndigheternas

Utskottet»

yttrande.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

åtgärder måtte överflyttas från riksräkenskapsverket till prövningsnämnderna.
Då en anordning i denna riktning även synes utskottet lämplig och
ändamålsenlig, har utskottet funnit sig böra ansluta sig till förslaget''härutinnan,
dock att utskottet i likhet med departementschefen ansett, att undantag
härvid bör göras i fråga om taxeringsmyndigheternas åtgärder, såvitt
de angå fastställandet för bolag av inkomstprocent och skattens grundbelopp.
De i samband härmed föreslagna förändringarna i verkets organisation hava
ej heller givit utskottet anledning till erinran.

Såsom i propositionen erinras, företogs år 1924 en betydande inskränkning
av den i riksräkenskapsverket bedrivna eftergranskningen av de med
specialrevisioner utrustade ämbetsverkens räkenskaper. En ytterligare begränsning
av denna eftergranskning har nu ifrågasatts. Till departementschefens,
av de besparingssakkunniga förordade förslag härutinnan har utskottet
ansett sig böra giva sin anslutning. I detta sammanhang har utskottet
även till behandling förehaft den av riksräkenskapsverket upptagna
frågan om den rent siffermässiga revisionen i verket, och har utskottet vid
prövning av denna fråga ej heller funnit skäl till erinran mot de härutinnan
framlagda förslagen.

I propositionen har härefter till prövning upptagits det av besparingssakkunniga
väckta förslaget om ändrad ordning i fråga om anmärkningsmålens
handläggning.

Såsom i propositionen erinras, hade statens besparingskommitté, som på
sin tid framställde förslaget om att avdömandet av anmärkningsmålen i
första instans skulle uppdragas åt riksräkenskapsverket, tänkt sig, att det
skulle tillkomma vederbörande, förste revisor att besluta om kommunikation
med redogöraren av väckt anmärkning, dock att, om förste revisorn funne
anmärkningen utan kommunikation böra förfalla, granskaren borde få påkalla
verkets beslut härom i plenum. Efter skedd kommunikation borde,
därest redogöraren bestrede anmärkningen, dess riktighet upptagas till prövning
i riksräkenskapsverkets plenum, varvid förste revisorn borde inträda
såsom ledamot.

Mot det sålunda föreslagna sättet för anmärkningsmålens handläggning
uttalades emellertid i de över förslaget avgivna utlåtandena åtskilliga erinringar.

Riksräkenskapsverket förklarade för sin del, att, därest ifrågavarande mål
skulle handläggas under de former, kommittén skisserat, verket måste undergå
en dyrbar omorganisation. För ändamålet krävdes åtminstone två tjänstemän
i ledande ställning. I stället framlade riksräkenskapsverket ett eget
förslag, som mera överensstämde med den sedermera genomförda, nu tilllämpade
ordningen. Väckt anmärkning skulle föredragas av vederbörande
granskare för byråchefen, som, därest han funne anmärkningen äga sannolika
fog för sig, skulle kommunicera densamma med vederbörande redogörare.
Vägrade byråchefen kommunikation, skulle granskaren kunna påyrka
frågans hänskjutande till avgörande av verkets andre byråchef. Sedan

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

5

förklaring inkommit och påminnelser avgivits, skulle anmärkningsfrågan
föredragas av vederbörande förste revisor inför generaldirektören, som skulle
äga besluta.

Jämväl statskontoret ifrågasatte, att avgörandet i anmärkningsmålen inom
riksräkenskapsverket skulle uppdragas åt generaldirektören.

I propositionen nr 121 till 1924 års riksdag angående anslag till statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd anförde föredragande departementschefen, att kommittéförslaget
väl vore att föredraga ur rättssäkerhetssynpunkt. Emellertid hade
riksräkenskapsverket för det fall, att ifrågavarande mål skulle inom verket
avgöras kollegialt, framställt krav på betydligt ökade arbetskrafter. Då en
sådan utvidgning av ämbetsverket icke syntes departementschefen stå i rimlig
proportion till värdet av att få anmärkningsmålen i första instans avgjorda
kollegialt, fann sig departementschefen böra stanna för riksräkenskapsverkets,
av statskontoret biträdda förslag att lämna beslutanderätten till generaldirektören.
Departementschefen erinrade, att inom de flesta verk med specialrevisioner
anmärkningsmålen avgjordes av endast en person. Möjligen skulle
den modifikationen i riksräkenskapsverkets förslag kunna övervägas, att
chefen för riksboksslutsbyrån tillkallades för deltagande i målens handläggning
i de fall, då föredraganden hyste en mot generaldirektören avvikande
mening. Riksräkenskapsverkets förslag, att revisionsbyråchefen skulle äga
besluta angående kommunikation av uppkomna anmärkningar, syntes likaledes
vara att förorda. Att emellertid, i händelse nämnde byråchef vägrade
kommunikation, ämbetsverkets andre byråchef skulle tillkallas för att avgöra,
huruvida kommunikation skulle äga rum eller ej, syntes departementschefen
föga lämpligt. Frågan om kommunikation syntes utan olägenhet
kunna få helt och hållet avgöras av revisionsbyråchefen.

Även från riksdagens sida uttalades, att kommittéförslaget i denna del
måste vara att föredraga ur rättssäkerhetssynpunkt. Andra på frågan inverkande
omständigheter syntes dock riksdagen böra tillmätas sådan betydelse,
att riksdagen om än med viss tvekan fann sig böra ansluta sig till departementschefens
ståndpunkt.

Besparingssakkunniga hava nu framhållit, att den för närvarande tilllämpade
ordningen för handläggningen av anmärkningsmål inom riksräkenskapsverket
syntes ur organisatorisk synpunkt medföra vissa egendomligheter.
Revisionsbyråchefen, som hade att avgöra, huruvida och med vem
kommunikation av framställd anmärkning borde äga rum, och för sådant
ändamål nödgades mer eller mindre ingående sätta sig in i ärendet, vore
därefter utesluten från deltagande i målens avgörande inom verket. Då fullföljdsrätten
emellertid vore förbehållen revisionsbyråchefen, syntes det vara
nödvändigt för denne att efter avgörandet taga del av de mål, i vilka den
framställda anmärkningen av generaldirektören ogillats. En dylik anordning
förefölle mindre ändamålsenlig. Endast med tvekan hade ock före -

6 Statsutskottets utlåtande Nr 93.

dragande departementschefen och riksdagen förordat det nu tillämpadé sättet
för anmärkningsmålens handläggning i verket.

Enligt besparingssakkunnigas uppfattning borde befogenheten att besluta
angående kommunikation av uppkomna anmärkningar överflyttas till föredragandena,
d. v. s. förste revisorerna. Den ökning av förste revisorernas
arbete, som härigenom skulle inträda, syntes icke vara av sådan betydenhet,
att densamma borde utgöra hinder för genomförandet av en dylik
anordning. I de flesta fall skulle ju vederbörande förste revisor ändock
sedermera i och för föredragning sätta sig in i målet. Det vore vidare att
antaga, att, sedan arbetsbalansen på re v i s i ansa vde 1 n in gen avarbetats, antalet
på förste revisorernas föredragning ankommande mål skulle komma att i
viss mån nedgå.

Därest beslutanderätten angående kommunikation av framställda anmärkningar
överlämnades till förste revisorerna, syntes revisionsbyråéhefen
lämpligen kunna deltaga i anmärkningsmålens slutliga avgörande i ämbetsverket.
Härigenom skulle det bliva möjligt att genomföra en kollegial
handläggning av ifrågavarande mål — något som vid den nuvarande
instansordningens införande ansågs ur rättssäkerhetssynpunkt eftersträvansvärt.
För egen del haVa besparingssakkunniga därför förordat en omläggning
av sättet för anmärkningsmålens avgörande i antydd riktning.

Besparingssakkunnigas förslag i nu ifrågavarande hänseende har biträtts
av riksräkenskapsverket och departementschefen har på de av de sakkunniga
och ämbetsverket anförda skälen föreslagit, att handläggningen av målen
ifråga från och med nästkommande budgetårs ingång ordnas på sätt, de
sakkunniga ifrågasatt.

Såsom departementschefen framhållit, äga givetvis de skäl, som ur rättssäkerhetssynpunkt
tidigare anförts för en kollegial behandling av nu berörda
mål alltjämt giltighet. Obestridligt är ock, att påtagliga olägenheter äro
förenade med den nu tillämpade ordningen för handläggning av målen
ifråga. En reformering av sättet för målens behandling synes Utskottet
för den skull motiverad. Hittills har en reform härutinnan i främsta
rummet strandat på den kostnadsökning, som antagits härigenom skola
uppstå, men synes, sedan numera balansen å oavgjorda mål nedbragts till
normala proportioner, någon kostnadsökning icke komma att föranledas av
en ändring i den av departementschefen föreslagna riktningen. På grund
härav och då utskottet ej heller i övrigt funnit skäl till erinran mot vad
departementschefen i detta sammanhang föreslagit, får utskottet alltså tillstyrka
förslaget i nu i fråga va laude hänseende.

Även i fråga om riksräkenskapsverkets riksböksslutsavdelning hava besparingssakkunniga
ifrågasatt och departementschefen föreslagit vissa
ändringar. Jämväl dessa förslag har utskottet funnit tillräckligt motiverade
och får utskottet alltså tillstyrka desamma.

Vad departementschefen föreslagit i fråga om kansli- och vaktper -

Statsutskottets utlåtande Nr ,95. 7

sonalen hos riksräkenskapsverket har ej heller givit utskottet anledning
till erinran.

Då ett genomförande av de av besparingssakkunniga föreslagna personalinskränkningarna
syntes komma att i åtskilliga fall medföra nödvändighet
för riksräkenskapsverket att entlediga icke-ordinarie tjänstemän, vilka under
längre tid varit anställda i verket, hava de sakkunniga hemställt, att åtgärder
måtte vidtagas för att de befattningshavare, som inom verket kunde
komma att entledigas till följd av personalindragningarna, måtte berättigas
till avskedsersättning enligt vissa angivna grunder. Departementschefen
har ock ansett, att billighetsskäl talade för en dylik åtgärd och enligt
departementschefens mening hade det varit önskvärt, att frågan härom nu
kunde upptagas till prövning. Emellertid har departementschefen med hänsyn
till spörsmålets vittgående konsekvenser för statsverket funnit ofrånkomligt,
att detta spörsmål upptages till omprövning i hela dess vidd, innan
ståndpunkt tages i avseende å en viss grupp befattningshavare. Till denna
departementschefens mening ansluter sig utskottet, som emellertid förutsätter,
att vederbörande skall låta sig angeläget vara att så långt möjligt
är förskaffa genom personalindragningarna överflödiga befattningshavare
platser inom andra ämbetsverk, där på grund av uppkommande vakanser
anställning kan beredas befattningshavarna i fråga.

Såsom motvikt mot den av besparingssakkunniga föreslagna reduktionen
av revisionspersonalen har riksräkenskapsverket ansett nödvändigt, att särskilda
åtgärder vidtoges för att skapa större effektivitet i revisionsarbetet
och har ämbetsverket i sådant hänseende ifrågasatt återinförande av anmärkningsarvode
vid verket. Motionsvis har ock, såsom ovan nämnts, hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte snarast möjligt vidtaga åtgärd för införande vid verket av sådant
arvode.

Vad frågan om anmärkningsarvodes återinförande vid riksräkenskapsverket
beträffar, har departementschefen anfört följande:

»När frågan om upphävande av den vissa statstjänstemän förut tillkommande
rätt till anmärkningsarvode år 1920 förelåg till behandling,
(proposition nr 364), anförde föredragande departementschefen, efter att
hava redogjort för det av särskilda kommitterade då framlagda förslaget
härutinnan samt de i ärendet hörda myndigheternas yttranden över detsamma,
bland annat, att han för sin del anslöte sig till dem, som ansåge,
att anmärkningsarvodet ur statsnyttans synpunkt ingalunda vore av den
betydelse, som av det dåvarande systemets anhängare gjordes gällande.
Revisionspersonalens rekrytering syntes kunna i erforderlig mån främjas på
andra vägar, och våra statstjänstemäns allmänt högt utvecklade ansvarskänsla
syntes utgöra en säker borgen för att revisionspersonalen, i likhet
med andra statens tjänstemän, skulle veta att även utan utsikt till särskild
belöning fullgöra sina åligganden. Då härtill komme, att de med
ifrågavarande system förknippade olägenheterna måste anses vara av synner -

8

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

ligen allvarlig art, fann sig departementschefen böra föreslå upphävandet
av då gällande bestämmelser, som grundade rätt till dylikt arvode. I enlighet
härmed framlade ock Kungl. Maj:t förslag för riksdagen, vilket förslag
av riksdagen godkändes. Vid revisorernas lönegradsplacering lärer
också hänsyn tagits till den omständigheten, att inkomst av tjänsten i form
av anmärkningsarvode icke vore att påräkna.

Då frågan om anmärkningsarvodes lämplighet så sent som år 1920 var
föremål för statsmakternas prövning, och då några nya omständigheter, som
böra föranleda ändring i det då gjorda ståndpunktstagandet knappast framkommit,
synas mig tillräckliga skäl icke föreligga att nu upptaga spörsmålet
till förnyat övervägande. Jag finner mig fördenskull icke böra biträda riksräkenskapsverkets
framställning på denna punkt.»

Utskottet, som i likhet med departementschefen anser tillräckliga skäl icke
föreligga för ett frångående av 1920 års riksdags beslut i frågan, kan alltså
ej biträda motionärens yrkande.

Innan departementschefen härefter ingått på frågan om de förändringar i
avseende å den ordinarie staten samt nu anvisade anslag till riksräkenskapsverket,
som ett bifall till de av honom i skilda hänseenden framlagda förslagen
skulle medföra, har departementschefen angivit sin ståndpunkt dels
till ett av verket väckt förslag om upptagande å ordinarie stat av de nu å
extra stat uppförda revisorerna och dels till den likaledes av verket gjorda
framställningen om förändrad benämning av de förste revisorer, som alltjämt
skulle kvarstå i 26:e lönegraden. Departementschefen, som ansett sig icke
kunna biträda verkets förslag om överförande på ordinarie stat av samtliga
extra revisorsbefattningar, har föreslagit, att allenast en av dessa skulle
upptagas å den ordinarie staten. Med hänsyn till den relativt långa tid,
varunder ifrågavarande befattningar visat sig erforderliga och i betraktande
av den nu föreslagna inknappningarna på verkets personal i övrigt, har utskottet
emellertid funnit skäligt och billigt, att en extra revisorsbefattning
utöver den av departementschefen föreslagna från och med nästkommande
budgetår överflyttas å ordinarie stat. Att, i enlighet med vad departementschefen
ock tillstyrkt, de förste revisorer, som komma att bibehållas i 26:e
lönegraden, må erhålla benämningen »revisionskommissarie», har icke föranlett
erinran från utskottets sida.

Vad slutligen angår de av departementschefen framlagda förslagen i fråga
om de förändringar i avseende å ordinarie staten för riksräkenskapsverket
samt anslagen till verket, som skulle föranledas av ett bifall till vad departementschefen
i olika hänseenden föreslagit, har utskottet icke heller
funnit skäl till anmärkning mot desamma, dock att, såsom följd av vad utskottet
ovan ifrågasatt beträffande överflyttande å ordinarie stat av en extra
revisorsbefattning, posten för avlöningar till ordinarie tjänstemän torde böra
ökas med i runt tal 7,700 kronor och ordinarie anslaget till riksräkenskapsverket
bestämmas till 430,900 kronor samt extra anslaget nedsättas med
6,400 kronor till 12,100 kronor.

Statsutskottets utlåtande Nr 93. 9

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

I. att riksdagen må,

a) besluta, att antalet ordinarie befattningar i riksräkenskapsverket
skall från och med den 1 juli 1927

vara bestämt på följande sätt:

Befattning Lönegrad

1 generaldirektör .................................................... A 3

2 byråchefer ............................................................ B 30

4 revisionskommissarier ........................................ B 26

1 förste revisor........................................................ B 24

26 revisorer .............................................................. B 22

3 kansliskrivare B 11

3 kameralbiträden ................................................ B 8

1 förste expeditionsvakt ..................................... B 7

16 kanslibiträden ................................................... B 7

4 expeditionsvakter ................................................ B 5

5 kontorsbiträden .................................................... B 4

2 skrivbiträden........................................................ B 2;

Anm. 1. Vid inträffande ledighet skall en av revisionskommissarietjänsterna
utbytas mot en förste revisorstjänst.

Anm. 2. En av expeditionsvakttjänsterna är övertalig
och skall vid inträffande ledighet indragas.

b) godkänna följande ordinarie stat för riksräkenskapsverket,
att tillämpas från och med den 1 juli 1927:
Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsanslag...................................... kronor 390,900

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m., förslagsanslag » 40,000

Förslagsanslag kronor 430,900;

c) minska det ordinarie förslagsanslaget till riksräkenskapsverket,
nu 454,000 kronor, med 23,100 kronor
till 430,900 kronor;

d) till upprätthållande av riksräkenskapsverkets verksamhet
för budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra anslag
av 12,100 kronor; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 0 sand. il höft. (Xr 93.)

10

Statsutskottets utlåtande Nr 93.

II. att herr Nilssons i Malmö ovanberörda motion,
1:218, icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 maj 1927.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widétt,

J. Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, O. Bergqvist, J. G. Walles, E. A. Hallin,

C. /. Asplund, P. A. Bergström och J B. Johansson i Fredrikslund;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, C. R. Jansson I

Falun, P. Nilsson i Ronarp, L. J. Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp, P. M.
Olsson i Blädinge, E. Kristensson i Göteborg, E. G. E. Eriksson i Stockholm, J. Olofsson i
Digernäs, K. S. V. Ward och C. A. Anderson i Storegården.

Reservationer:

Beträffande det å sid. 3 förekommande uttalandet angående organisation
av verkets ledning:

av herrar Walles, som ansett, att detta uttalande bort hava följande
lydelse:

»Vad då först angår — — — sina åligganden. Vidkommande organisationen
av riksräkenskapsverkets ledning ansluter sig utskottet till departementschefens
i propositionen gjorda uttalande, att verkets styrelse bör utgöras,
även i fortsättningen, av en generaldirektör och två byråchefer.»

Beträffande uttalandet å sid. 7 angående anmärkningsprovision:

av herrar Nilsson i Malmö, Walles och Johansson i Fredrikslund.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.