Statsutskottets utlåtande Nr 86.

1

Nr 86.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1927 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
allmänt resereglemente jämte i ämnet väckta motioner.

(l:a avd.)

Uti en till riksdagen avlåten, den 22 februari 1927 dagtecknad proposition
(nr 190), vilken hänvisats till förberedande behandling av statsutskottet, har
Kungl Maj:t, under åberopande av det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen godkänna
följande

Förslag

till

Allmänt resereglemente.

1 $.

Där vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden ersättning skall
utgå, äger vederbörande förrättningsman, i den mån ej annorlunda är eller
varder stadgat, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller
finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare
vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i detta
reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.

2 %.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 sand. 36 höft. (Nr 86.)

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

Färdsätt

Klass I

Klass IT

Klass III

....{

Järnväg..............

Fartyg .......................j

Luftfartyg ..................

Spårväg.......................

Omnibus ....................<

Taxeautomobil ............j

Motorcykel, av förrätt-!
ningsman personligen!
drivet resdon eller för-[

flyttning till fots ......)

Annat färdsätt än ovan!
nämnts..................../

Avgift för 1 plats
i I klass

Avgift för enskild hytt
med högst 2 liggplatser
Avgift för 1 plats
Avgift för t plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Avgift för 1 plats
i II klass

^Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Avgift för 1 plats
i III klass

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 plats
samt 10 öre per km.
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

30 öre per km.

50 öre per km.

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass
än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning
av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke ersättning
för dyrare plats än som verkligen använts.

Till omnibus hänföres automobil i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd användes
i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik.

Har förrättningsman nödgats för transportmedlet vidkännas kostnad till högre
belopp än den sammanlagda ersättning, som enligt ovanstående bestämmelser
tillkommer honom, äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig
hava utgivit.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

För dag ..................

» natt .................

Tillhopa för dygn

Dygnet räknas från midnatt.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 förmiddagen
och midnatt, med natt den övriga delen av dygnet.

1 raktamentsklasser

A I B

C

I)

E

F

16 kronor
9 »

14 kronor
8 ^

12 kronor

7

10 kronor
6 »

8 kronor
5

6 kronor
4 »

25 kronor

22 kronor 19 kronor

16 kronor

13 kronor

10 kronor

3 $.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman
är att hänföra.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

3

tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga
om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,
åtnjuter under resa för tillträdande av förordnandet ersättning efter den befattning,
han sålunda har att bestrida, varemot vid återresa ersättning utgår
efter hans egen befattning.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre
tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 $.

Resekostnads- och traktamentsersättning utgår med hänsyn tagen till den
väg och det färdsätt, som för resan verkligen använts, dock att ersättningen
icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre belopp än som skulle hava utgått,
därest förrättning smannen begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med
avseende å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda
rese- och traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Vid beräknandet
av denna sammanlagda kostnad må hänsyn tagas jämväl till sådan förmån,
som förrättningsmannen vid sistnämnda färdsätt ägt åtnjuta och kunnat
begagna, varjämte må tagas i beräkning ej blott traktamente, även om
sådant icke av statsmedel utgår till förrättningsmannen, utan ock, i det
fall att förrättningsmannen äger avgiftsfritt anlita järnväg, fartyg, luftfartyg,
spårväg eller omnibus, den resekostnadsersättning, som vid färd
med sådant fortskaffningsmedel skulle hava tillkommit honom, om avgiftsfrihet
icke förelegat.

Förrättningsman är icke på grund av bestämmelserna i detta reglemente
pliktig att färdas med luftfartyg.

Därest av vederbörande myndighet för viss resa eller särskilda slags resor
icke annorlunda föreskrives, är förrättningsman icke skyldig att färdas med
omnibus i annat fall än då han samma dag, han avreser från en ort, dit
återkommer.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de därav
föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden för
statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 $.

Resekostnadsersättning utgår icke för färd, som ej överstiger 1 kilometer.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg eller
omnibus utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom
stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages
med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område och
ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock ersättning
jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda området.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

6 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.
I dylikt fall må jämväl den vid användande av omnibus eller taxeautomobil
utgående särskilda ersättningen av 10 öre per kilometer beräknas
för samma väglängd.

Vid beräkning av resekostnadsersättning enligt detta reglemente räknas
överskjutande del av kilometer såsom hel kilometer.

7 *.

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett
kunnat användas och detta låtit sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning
icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan
biljett skolat tillkomma förrättningsmannen. Om sådan förhandsberäkning
icke varit möjlig, men det sedermera visar sig, att biljett av nyssnämnd
beskaffenhet kunnat begagnas, bör anteckning härom göras i reseräkningen.

8 §.

1 mom. Hava vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning
deltagande personer att färdas samma väg, och användes därvid icke fortskaffningsmedel,
som tillhör någon av förrättningsmannen, skall den främste
bland förrättningsmännen, där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att
nedbringa resekostnaden, anskaffa för samtliga förrättningsmän erforderliga
fortskaffningsmedel. Det ankommer å nämnde förrättningsmän att meddela
i sammanhang med resan erforderliga bestämmelser, såsom rörande färddeltagarnas
fördelning på åkdon eller båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,
däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega,
beställningspenningar och väntpenningar, samt förskjutes för samtliga förrättningsmän
av främste förrättningsmannen. Därjämte äger envar förättningsman
uppbära en ersättning av 10 öre per kilometer.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör
någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, förutom resekostnadsersättning
för egen resa enligt 2 § 1 mom., gottgörelse med 10 öre per kilometer
för varje medresande förrättningsmän. Till envar av sistnämnda
förrättningsmän utgår i sådant fall en resekostnadsersättning av 10 öre per
kilometer.

9 §.

Där ej enligt gällande taxa förrättningsmän är befriad från erläggande av
bro-, väg- eller färjavgift, är han berättigad till gottgörelse för av honom
erlagd dylik avgift.

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

5

10 $.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna
i detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar
dubbelt traktamente för en natt och i intet fall med mera än 12 kronor.

Om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet, skall
resekostnads- och traktamentsersättning beräknas såsom hade förrättningen
eller resan fortgått utan dylikt avbrott.

11 $.

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsman nattetid
begagnat sådan plats.

12 $.

Har förrättningsman vid färd med taxeautomobil för återresa från förrättning
använt samma fordon som för bortresan, äger han tillgodonjuta den
besparing i resekostnad, som härigenom kan uppstå.

13 $.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning till fots eller
medelst resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av
förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för befordran avredskap,
instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han
för förrättnings verkställande behövt medföra, äger han, därest vikten av
sådan utrustning uppgår till minst 5 kilogram, undfå ersättning dels vid
färd å järnväg för erlagd avgift för inskrivning av sagda utrustning såsom
resgods, dels ock för vad han styrker sig därutöver hava i sådant avseende
utgivit.

Om ersättning för befordran av effekter till eller från sjökommendering
förordnar Kungl. Maj:t.

Förrättningsman, som vid förflyttning till fots måst anlita vägvisare eller
för forsling av tält, proviant eller annan nödvändig utrustning använda
bärare, äger undfå ersättning för vad han styrker sig hava för sådant ändamål
utgivit, dock högst med 50 öre per kilometer.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus
då, utom i fall som avses i 8 §, transportmedel enligt gällande bestämmelser
kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då biljett för resan genom vederbörande
myndighet utan kostnad för förrättningsmannen anskaffas, utgår
icke resekostnadsersättning.

G

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

16 %.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
bostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde,
där lian i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande
av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från
förrättn ing sstället.

Om förrättningsman före en förrättnings början i enskilda angelägenheter
uppehåller sig å annan ort än nu sagts, utgår ersättning, såsom om resa
företagits från förrättningsmannens stationeringsort eller, om sådan icke är
för honom bestämd, från hans bostad.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej
berättigad till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets
gräns. År förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt
utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för
färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning för resa
dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället, om
förrättningsmannen efter förrättningens slut på grund av allmänt uppdrag
där kvarstannar.

17 $.

Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som det åligger
förrättningsman att verkställa på grund av innehavande befattning och som
utföres å hans bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande
3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller därmed jämförligt
samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom vilket han har sin
bostad eller tjänstgöring.

18 %.

I de fall, då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller
kostnadsfri inkvartering eller på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg
eller liggplats å fartyg, utgår icke traktamente för natt.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder eller
styrkt sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar
utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 §.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och trakta -

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

7

mentsersättningen för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.

21 §.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av den,
som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente för
dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman
under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han att av
statsmedel'' åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet för
dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente''enligt detta reglemente.

22 $.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,
må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet
lämnas honom.

23 §.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas:

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen
ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning
och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet samt den vagnsklass
å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits; ävensom

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen
i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räkningar
foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om
dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24 §.

Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke
möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter
det resan eller förrättningen avslutats, eller, om förrättningsmannen avgiver
reseräkningar kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock
skall, därest förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare
tid, som av vederbörande myndighet må fastställas.

8

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

Motioner.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig
uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente
bör utgå.

26 §.

Om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden
utom rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente
än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente
uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet uppbäras
från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till hamn eller
station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning traktamentet
efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1927.

Vidare hava till utskottet remitterats åtskilliga motioner i ämnet, nämligen dels

en inom första kammaren av herr T. Julin väckt motion, nr
227, däruti hemställts, att riksdagen måtte vid 1 § av förslaget till allmänt
resereglemente göra uttalande i viss i motionen närmare angiven
riktning samt i 2, 3, 5, 10, 12, 16 och 18 paragraferna av reglementet för
sin del besluta ändringar på sätt i motionen för en var av dessa paragrafer
närmare angivits;

dels ock motionerna inom andra kammaren,

nr 337 av herr E. E. Lindmark, vilken hemställt, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts proposition, nr 190, med förslag
till allmänt resereglemente, 2 §, att resekostnadsersättning för färdsätt:
»Annat färdsätt än ovan nämnts» måtte fastställas att utgå med 40 öre
per km. lika för alla tre reseklasserna;

nr 339 av herr H. Andersson i Grimbo, vilken hemställt, att riksdagen
angående Kungl. Maj:ts proposition nr 190 måtte besluta sådan ändring
av 5 och 17 §§, att vissa intressen, som i motionen vidrörts, bleve tillfullo
beaktade;

nr 340 av herr C. E. Bengtsson i Kullen, vilken hemställt, att riksdagen
i samband med antagandet av Kungl Majrts proposition nr 190 med
förslag till allmänt resereglemente som sin önskan måtte uttala, att folkskoleinspektörerna
i detta reglemente nedflyttas i en rese- och traktamentsklass,
som bättre än den nuvarande svarar mot deras allmänna tjänsteställning
;

samt nr 341 av herr E. A. Hage, däruti hemställts, att riksdagen för sin
del måtte besluta,

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

9

att § 18 i det förslag till allmänt resereglemente, som finnes intaget i
Kungl. Maj:ts prop. nr 190 skall erhålla följande lydelse: »I de fall -—
— — — för natt. Dock må till förrättningsman utgå ersättning för
bevisligen erlagd betalning för nattlogi, dock högst med nattraktamentets
belopp, i de fall, då under någon del av natten nattlogi tagits före eller
efter begagnande av sådan sovplats å tåg eller liggplats å fartyg.»

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina framställningar,
får utskottet hänvisa till motionerna.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag har utskottet ansett sig
höra till behandling upptaga vad riksdagens år 1926 församlade revisorer
under § 64—70 anfört rörande av dem gjorda iakttagelser i fråga om tilllämpningen
av bestämmelserna om rese- och traktamentsersättning åt befattningshavare
i statens tjänst (Revisionsberättelsen del I sid. 136—143).

Under § 64 hava revisorerna behandlat frågan om vianläggningen av
tjänsteresor och därvid gjort bl. a. följande uttalanden:

»Revisorerna hava ansett det äga intresse, att vid räkenskapsgranskningen
något närmare undersöka det sätt, på vilket planläggningen av befattningshavarnas
tjänsteresor i allmänhet ägt rum. Revisorerna hava därvid kommit
till den bestämda uppfattningen, att uti ifrågavarande hänseende åtskilliga
brister föreligga. Särskilt hava revisorerna fäst sig vid att befattningshavare,
vilken disponerar egen automobil, i mycket stor utsträckning planlägger
resorna så att automobilen därvid ständigt kan komma till användning
samt jämväl debiterar ersättning för detta fortskaffningsmedels användande,
ehuru resorna torde hava kunnat helt eller delvis med betydligt
mindre kostnad för statsverket ske med anlitandet av järnväg. Revisorerna
hava även lagt märke till att i åtskilliga fall resor företagits, vilka icke
kunna anses hava varit nödvändiga och vilkas värde i inspektionshänseende
i varje fall ingalunda torde motsvara de kostnader, som resornas företagande
åsamkat statsverket. Det lärer knappast kunna förnekas, att ett flertal
resor, särskilt sommartiden, icke synas föranledda av verkligen förefintliga
behov.

För att hindra missbruk av denna art torde det vara lämpligt att för den
myndighet, som lämnar i uppdrag åt en befattningshavare att företaga
tjänsteresa, stadga skyldighet att i beslutet om resans företagande fullständigt
och specificerat angiva de platser, som skola besökas, ävensom de
närmare orsakerna till att resan anbefallts. Gällande resereglemente av
år 1925 innehåller visserligen i 23 § bestämmelse om att i räkning å resekostnad
och traktamentsersättning bland annat resans ändamål skall uppgivas,
men erfarenheten har givit vid handen att denna bestämmelse så
tillämpas att ändamålet allenast mera allmänt angives genom sådana uttryck
som: inspektion, undersökning, förrättning eller dylikt. Revisorerna anse
det vara av vikt att en kompletterande bestämmelse av ovannämnda innehåll
införes i resereglementet.

I fråga om planläggningen av resorna synas från vederbörande myndigheters
sida i allmänhet tillräcklig kontroll icke utövas över sådana befattningshavare,
vilka det åligger att mera stadigvarande företaga tjänsteresor
i inspektionssyfte. Här vore det enligt revisorernas mening påkallat, att

Riksdag*''*

revisorer

10

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

Kungl Majits
förslag.

förrättningsmännen ålades att regelbundet förete av dem uppgjorda resplaner
för lämplig tidsperiod framåt, samt att dessa planer av vederbörande myndigheter
underkastades noggrann granskning och even tull korrigering, innan
resorna finge företagas, varjämte bevis om resans överensstämmelse med den
fastställda planen borde åtecknas ingiven reseräkning, innan densamma överlämnades
till vederbörande för utbetalning. Revisorerna hava sig bekant
att detta förfarande sedan någon tid tillämpats i fråga om gymnastikinspektörernas
tjänsteresor samt att detsamma lämnat tillfredsställande resultat.
Jämväl i nu berörda hänseende hava revisorerna ansett sig böra framhålla
önskvärdheten av att i samband med ett nytt resereglemente en kontrollbestämmelse
av nämnda innebörd meddelas.»

I § 65 hava revisorerna berört frågan om kilometerpenningar och ifrågasatt
en revision av bestämmelserna härom.

Vidare hava revisorerna i §§ 66 och 67 behandlat frågor om debitering
av ersättning för kostnad för transport av redskap, instrument m. m. samt
om reseersättning för befattningshavare, som äro bosatta utom stationeringsorten.

Spörsmålet om användningen av egen automobil vid tjänsteresa har behandlats
i § 68, och revisorerna hava härom uttalat, bland annat, att beräkningsgrunderna
för debitering av ersättning vid färd med egen automobil
utgjorde ett exempel på det fåtal fall, då 1925 års resereglemente, beträffande
förrättningsmän med rätt att använda skjuts efter en häst, medfört ökade
resekostnader för statsverket i jämförelse med tidigare gällande bestämmelser.
På grund av sina iakttagelser hade revisorerna ansett, att ifrågavarande
spörsmål borde ägnas särskild uppmärksamhet vid utarbetandet av
förslag till nytt resereglemente. För egen del framhöllo revisorerna, att det
i varje fall knappast syntes vara lämpligt, att, då egen automobil kommit
till användning, befattningshavare skulle äga uppbära kilometerpenningar.

Under §§ 69 och 70 hava revisorerna slutligen lämnat vissa uppgifter
rörande resekostnader i olika fall.

Departementschefen har i fråga om utfärdandet av nytt allmänt resereglemente
anfört följande:

»Då, såsom nyss nämndes, det nuvarande allmänna resereglementet upphör
att gälla den 30 juni 1927, bör frågan om fortsatt provisorisk giltighet eller
definitivt antagande av reglementet, med de ändringar som anses böra däri
vidtagas, underställas nu pågående riksdag.

Då 1925 års riksdag beslöt att giva det då föreliggande förslaget till resereglemente
allenast provisorisk giltighet, anförde riksdagen — såsom av
den lämnade redogörelsen framgår — att, innan reglementet definitivt fastställdes,
erfarenheter på olika områden boi-de samlas rörande reglementets
tillämpning. Förslaget inneliölle nämligen åtskilliga nya bestämmelser av
ganska stor i’äckvidd. Sålunda hade upptagits ett flertal nya färdsätt, och
en genomgående revision hade skett av bestämmelserna angående dagtraktamente.
En sådan ingående förändring i resereglementets föreskrifter måste
givetvis bliva av stor betydelse för statsförvaltningen i allmänhet och särskilt
för de myndigheter, som hade att verkställa granskning av ingivna

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

11

reseräkningar. Före definitivt reglementes fastställande borde jämväl erfarenhet
avvaktas rörande de ekonomiska konsekvenser i avseende ä utgifterna
under anslagen till rese- och traktamentspenningar, som bleve en
följd av den ifrågasatta förändringen i resereglementets allmänna grunder.

Den tid av allenast något mer än ett och ett halvt år, under vilken det
nuvarande resereglementet varit gällande, är givetvis väl kort för att medgiva
en bestämd uppfattning angående reglementets verkningar i olika hänseenden.
Samtidigt som åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna
framhållit detta, torde dock av de inkomna yttrandena få anses framgå, att
reglementet i stort sett väl fyllt sin uppgift, och de erinringar, som gjorts
i yttrandena, beröra i allmänhet icke de principer, som vunnit tillämpning
i reglementet, utan närmast olika detaljbestämmelser däri. De jämkningar,
som föreslås, avse också blott i ringare mån, att de nuvarande föreskrifterna
befunnits vara i och för sig mindre ändamålsenliga, utan
sammanhänga i första hand med ändrade faktiska omständigheter, främst
den starka utveckling, som motortraliken de senaste åren tagit, och den
minskade betydelse, som i jämbredd härmed hästskjutsen kommit att erhålla
som fortskaffningsmedel.

Vad särskilt angår frågan om de ekonomiska konsekvenserna för statsverket
av 1925 års resereglemente tillåter jag mig erinra, att 1926 års
statsrevisorer i sin till nu pågående riksdag avgivna berättelse anfört, att
det synts revisorerna, som om reglementet medfört lägre kostnader än som
skulle hava utgått enligt tidigare gällande bestämmelser. Visserligen innebure
1925 års resereglemente en allmän höjning av traktamentsersättningen
för dygn, men detta motverkades av att befattningshavarna vid inplaceringen
i traktamentsklasser av Kungl. Maj:t placerats lägre än som
tidigare varit fallet. Uppdelningen av traktamentsersättningen i dagoch
nattraktamenten hade vidare varit ägnad att väsentligen nedbringa
traktamentskostnaderna. Ifråga om de egentliga resekostnaderna vore att
märka, att den omständigheten, att ersättning för färd i omnibus, motorcykel
m. m. enligt 1925 års reglemente Unge beräknas såsom färd med en
häst, i någon mån föranlett en höjning i resekostnaderna i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag, men att i allt fall resekostnaderna i det hela blivit
väsentligt lägre än enligt 1907 års resereglemente. Den väsentligaste sänkningen
i resekostnaderna hade emellertid, förutom av den verkställda inplaceringen
i reseklasser, förorsakats därav, att befattningshavare i de högre
reseklasserna icke vidare ägde för färd debitera skjuts efter två hästar.

Statsrevisorernas uppfattning, att 1925 års resereglemente ur statsverkets
synpunkt verkat i kostnadsbesparande riktning, bestyrkes av en på mitt
föranstaltande gjord jämförande sammanställning av belastningen å huvudtitlarnas
allmänna anslag till rese- och traktamentskostnader för ett vart av
kalenderåren 1924 och 1926. Av denna sammanställning framgår, att den totala
belastningen i runda tal utgjorde under förstberörda år, då tidigare gällande
bestämmelser voro i kraft, 4,515,000 kronor och under sistnämnda år, då
1925 års resereglemente var tillämpligt, 3,864,000 kronor. Då det senare
beloppet med omkring 651,000 kronor understiger det förra, synes härav
framgå, att det nya resereglementet medfört en icke oväsentlig besparing
för statsverket. Påpekas må dock, att den begränsade tid, jämförelsen avser,
givetvis är för kort, för att på grundvalen därav fullt säkra slutsatser
skola kunna dragas.

Ehuru under nu angivna förhållanden en ännu i viss mån bestående
ovisshet om verkningarna av 1925 års allmänna resereglemente skulle kunna

12

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

åberopas som stöd för ett fortsatt provisorium, har jag dock ansett, att den
vunna erfarenheten och de erinringar, som alltid kunna göras mot ett
långvarigt författningsprovisorium, utgöra tillräckligt vägande skäl att förläna
reglementet definitiv giltighet från ingången av nästa budgetår, detta
så mycket mera som reglementets definitiva antagande knappast i väsentligare
mån försvårar ett framtida vidtagande av de ytterligare ändringar,
som erfarenheten kan visa önskvärda.

I överensstämmelse med denna min uppfattning har jag låtit inom finansdepartementet
uppgöra förslag till allmänt resereglemente att utan tidsbegränsning
gälla från och med den 1 juli 1927. I förslaget, som i huvudsak
bygger på nuvarande föreskrifter, liava sådana ändringar vidtagits,
som med beaktande av innehållet i de inkomna yttrandena och framställningarna
eller eljest funnits påkallade.»

I fråga om de olika färdsätten, varom bestämmelser återfinnas i 2 § av
Kungl. Maj:ts förslag, har departementschefen yttrat följande:

»I propositionen till 1925 års riksdag upptogos följande sju färdsätt, nämligen
»järnväg», »fartyg», »spårväg», »omnibus», vartill hänfördes automobil
i regelbunden persontrafik (s. k. linjetrafik), »taxeautomobil», varmed avsågs
automobil i yrkesmässig trafik utom omnibus, »motorcykel, av förrättningsman
personligen drivet resdon eller fotvandring» samt »hästskjuts eller
annat färdsätt än ovan nämnts». Riksdagen beslöt emellertid, att såväl
»omnibus» som »motorcykel, av förrättningsman personligen drivet resdon
eller fotvandring» skulle utgå ur reglementet. Det ansågs nämligen,
att det knappast kunde åläggas förrättningsman att begagna sig av dylika
färdsätt, och att de såväl på grund härav som av praktiska skäl icke särdeles
ofta torde ifrågakomma. Enligt gällande resereglemente skall sålunda
i de fall, då något av sistnämnda färdsätt kommer till användning, ersättning
beräknas såsom för »annat färdsätt» enligt de grunder, som stadgas
för hästskjuts, d. v. s. med belopp motsvarande lega för en häst jämte 15 öre
per kilometer.

Med den ökade omfattning, som omnibustrafiken de senaste åren erhållit,
har följden av omnibusens uteslutande såsom särskilt färdsätt blivit, att
statsverket i utbetalade reseersättningar fått vidkännas betydande merkostnader,
och att förrättningsmän, vilka anlita ifrågavarande samfärdselmedel,
beretts tillfälle att tillgodoräkna sig avsevärda överskott. Detta förhållande,
vilket uppenbarligen icke står i god överensstämmelse med grunderna för
resereglementet, har ock påtalats i flera av de inkomna yttrandena.

Till belysande härav har sålunda riksräkenskapsverket lämnat följande
jämförelse mellan de verkliga kostnaderna för resor, som inom Stockholms
län företagas med omnibus, och den ersättning, som vid dylika färder under
normala förhållanden tillkommer den resande.

Resans längd

Avgift vid
färd med
omnibus

Enligt resereglemen<et
utgående ersättning

om dagen | om natten

5 km.......... ..........

kr. (•: jo

kr. 2:7 6

i

kr. 3: is j

10 » ..........................

» 1:

» 5: 5 0

» (i: ;io

20 » ...........................

* l:-

» 11: —

» 12: co

50 » ..........................

■> 2: jo

» ‘21: bo

» 31: 50

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

13

En reduktion av resekostnadsersättningen vid färder av nu ifrågavarande
slag syntes riksräkenskapsverket vara desto mer befogad, som resekostnadsersättning
numera utginge för färd, så snart den överstege 1 kilometer,
medan enligt det före den 1 augusti 1925 gällande resereglemente! resekostnadsersättning
icke utgick för kortare färd än 2 kilometer; och det syntes
hava varit med hänsyn bland annat till den av Kungl. Maj:t år 1925 föreslagna
nedsättningen av ersättning för färd med omnibus, motorcykel etc.,
som Kungl. Maj:t i sitt förslag till riksdagen ansett sig kunna tillmötesgå
framställt krav på nedsättning av ifrågavarande minimiväglängd.

Generaltullstyrelsen har likaledes ifrågasatt, huruvida icke bland de i 1 §
angivna färdsätten jämväl färd med omnibus borde upptagas, på sätt Kungl.
Maj:t i proposition till 1925 års riksdag föreslog. Visserligen borde icke
bortses från att i en del undantagsfall kunde befinnas olämpligt att för
resa använda omnibus, men å andra sidan måste det anses oegentligt, att i
fall, då omnibus verkligen användes, statsverket finge vidkännas utgift för
dyrare färdsätt. Till belysande av storleken av berörda merutgift har generaltullstyrelsen
anfört några siffror för en del inom Stockholms län ofta förekommande
resor av tullpersonal. Resa från Girno till Öregrund och åter
betingade sålunda efter häst 45 kronor 10 öre men med omnibus 6 kronor
vid köp av tur- och returbiljett och 8 kronor vid köp av enkla biljetter;
resa från Stockholm till Dalarö och åter kostade efter häst o2 kronor SO
öre men med omnibus 6 kronor. För å nämnda sträckor företagna resor,
vilka kunde förutsättas hava av tullpersonal i flertalet fall företagits med
omnibus, hade statsverket således haft att i regel utgiva för mycken ersättning
med respektive 39 kronor 10 öre, 37 kronor 10 öre eller 46 kronor SO öre för
varje resa. Intagandet i reglementet av omnibus såsom färdsätt syntes med
hänsyn till lydelsen av de sista orden i första punkten av 4 § visserligen
icke ovillkorligen behöva medföra, att omnibus måste anlitas jämväl i förut
antydda undantagsfall. Men generaltullstyrelsen föreställde sig, att ett stadgande,
som inneslöte befogenhet för vederbörande verkstyrelse eller däremot
svarande annan överordnad myndighet att i de olika fallen träffa avgörande
i frågan, skulle verka liimpligt återhållande i fråga om utnyttjande av
möjligheten att utfå ersättning för i stället för omnibus anlitat dyrare fortskaffningssätt.

Jämväl statskontoret, arméförvaltningen, domänstyrelsen och byggnadsstyrelsen
samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, \ ärmlands och
Gotlands liin hava föreslagit införande i resereglementet av bestämmelse om
skyldighet att för tjänsteresor använda omnibus, när sådan står till buds.

Sedan frågan om omnibusen såsom ett av resereglementet erkänt regelbundet
färdsätt förra gången behandlades i riksdagen, har utvecklingen av
omnibuslinjerna i vårt land gått raskt framåt. I många fall torde också
fordonens kvalitet hava avsevärt förbättrats. Om, såsom jag vid behandlingen
av 4 § kommer att vidare beröra, förrättningsmans skyldighet att
färdas med omnibus i allmänhet begränsas till de fall, då han samma dag,
han avreser från en ort, dit återkommer, synes mig betänklighet mot att
upptaga omnibusen såsom färdsätt i resereglementet icke böra möta. Reseffekter
behöva i dylika fall endast i ringa utsträckning medföras, och resans
strapatser bliva föga större än vid färd med annat fortskaffningsmedel. Jag
har fördenskull infört omnibus såsom färdsätt i förslaget till resereglemente.

Som ett missförhållande lärer det jämväl få betecknas, att, såsom nyss
påpekades, förrättningsman vid användande av motorcykel eller annat av

14

Statsutskottets utlåtande Nr Sfi.

förrättningsmannen personligen drivet resdon ävensom vid förflyttning till
fots enligt gällande resereglemente äger rätt till ersättning såsom för hästskjuts.
På sätt riksräkenskapsverket framhållit, synes också i dessa fall den
utgående gottgörelsen vara väl hög. Då vissa kategorier befattningshavare
i stor utsträckning begagna motorcykel vid tjänsteresor, är förhållandet
ingalunda betydelselöst för statsverket. Liknande påpekanden hava gjorts
av statskontoret och domänstyrelsen ävensom av länsstyrelserna i Malmöhus
och Gävleborgs län. Då jag delar den åsikt, varåt sålunda givits uttryck,
har jag i förslaget såsom särskilt färdsätt infört »motorcykel, av förrättningsman
personligen drivet resdon eller förflyttning till fots». Under »förflyttning
till fots» bör därvid inbegripas färd med skidor, skridskor o. d.
Till frågan om ersättningens bestämmande återkommer jag senare.

I 1925 års resereglemente finnes färd med luftfartyg icke omnämnd.
Detta innebär, att för närvarande också sagda färdsätt ingår under rubriken
»hästskjuts eller annat färdsätt än ovan nämnts». Med hänsyn till flygtrafikens
ökade vikt har det synts mig lämpligt att i förslaget till resereglemente
intaga »luftfartyg» såsom särskilt färdsätt.

Förutom »omnibus», »motorcykel, av förrättningsman personligen drivet
resdon och förflyttning till fots» samt »luftfartyg», vilka färdsätt nu ingå
under rubriken »hästskjuts eller annat färdsätt än ovan nämnts» men som
enligt mitt förslag skulle utbrytas såsom särskilda färdsätt, hänföres till
denna rubrik bland annat även färd med »egen bil», ett färdsätt som på
senare tid erhållit en alltmer utbredd användning. Hästskjutsen har däremot
med motortrafikens utveckling fått allt mindre betydelse. I Malmöhus
län äro sålunda, såsom redan nämnt, från ingången av innevarande år skjutsstationerna
avskaffade, och liknande förhållande torde efter hand inträda även
i andra län. 1 anledning härav och då under sådana omständigheter hästlegan
knappast vidare lämpar sig såsom grund för reseersättnings bestämmande, torde
tiden vara inne att helt avföra hästskjutsen ur resereglementet. Ifrågavarande
rubrik torde fördenskull böra förändras till »annat färdsätt än ovan nämnts».
Såsom jag senare kommer att närmare utveckla, lär resegottgörelsen vid
dylikt »annat färdsätt» böra bestämmas närmast med hänsyn till den »egna
bilen». I de fall, då hästskjuts kommer till användning, skall ersättningen
uppenbarligen utgå enligt denna rubrik.»

Beträffande motiveringen i övrigt till de särskilda paragraferna får utskottet
hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

Utskottets

yttrande.

Fråga om
antagande av
definitivt
resereglemente.

Utskottet vill till en början till behandling upptaga frågan, huruvida
ett allmänt resereglemente lämpligen nu bör definitivt antagas. I detta
hänseende bör då först framhållas, att jämförelsevis obetydlig erfarenhet
stått att vinna beträffande det år 1925 antagna provisoriska reglementet,
vilket icke varit i tillämpning under mera än ett och ett halvt år. Eedan
denna omständighet gör, att man måste ställa sig tveksam, huruvida de
genom nämnda reglemente införda nya grunderna för rese- och traktamentsersättningens
beräknande kunna anses hava blivit tillräckligt prövade. Utskottet
har även uppmärksammat, att från de olika ämbetsverk, som haft att
yttra sig rörande erfarenheterna av reglementet, ett flertal erinringar framställts
i fråga om lämpligheten av de grunder, på vilka detsamma bygger.

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

15

I det framlagda förslaget har emellertid till behandling upptagits endasten
ringa del av de sålunda gjorda erinringarna. Även detta förhållande synes
utskottet tala för att man ännu någon tid väntar med att definitivt antaga
ett allmänt resereglemente. Det viktigaste och enligt utskottets mening avgörande
skälet för uppskov med frågan är emellertid, att någon mera tillförlitlig
erfarenhet icke kan, av utredningen i ärendet att döma, anses föreligga
rörande det ekonomiska utfallet av 1925 års reglemente vid jämförelse
med det tidigare gällande resereglementet av år 1907.

Utskottet, som ansett sig böra något närmare ingå på frågan om innebörden
i ekonomiskt hänseende för statsverket av 1925 års reglemente, vill
erinra om, att departementschefen i propositionen framhållit, att detsamma
syntes hava inneburit en icke oväsentlig kostnadsbesparing i förhållande till
det tidigare gällande reglementet, vilken besparing beräknats uppgå till icke
mindre än 651,000 kronor. Departementschefen har emellertid till beräkningen
fogat den anmärkningen, att den begränsade tid, jämförelsen avsåge,
givetvis vore för kort för att på grundvalen därav draga fullt säkra slutsatser.
Ifrågavarande beräkning har grundats på följande sifferuppgifter.

Belastningen av huvudtitlarnas anslag till rese- och traktamentskostnader

för åren 1924 och 1926.

II Rese- och traktamentspenningar (G. 9/1925/
26,1. 7/1926/27, G. 4/1923/24 och 1924/25)

III Rese- och flyttningsersättning, inspektioner,

tillfälliga uppdrag (D. 1) ........................

IV Rese- och traktamentspenningar (2. A. 10/

1923 24, 1924/25,1925/26, 2. A. 12,1926/

27) ...............................................................

Höjning av dagtraktamenten (2. A. 11)....
Rese- och traktamentskostnader m. m. för
hästuttagningsnämndernas ordförande
(2. A. 12 1923/24, 1924 25, 1925 26, 2. A.

13/1926 27) ................................................

Rese- och traktamentspenningar (3. A. 9/
1923 24, 1924 25, 3. A. 8/1925,26, 3. A.

10 1926 27) ................................................

Höjning av dagtraktamenten (3. A. 10/1923/

24, 1924 25, 3. A. 9 1925 26)....................

V Rese- och traktamentspenningar (F. 2)

VI » » » (E. 8 1923/

24, E. 7/1924/25, E. 9 1925 26, 1926/27)
VII Rese- och traktamentspenningar (D. 15
1923/24, D. 16/1924/25, 1925/26, D. 18/
1926/27) ......................................................

Nettoutgifter

1924

90,487: 60
301,716: 9 9

332,501: 82
706,598: 13

80,363: 2 9

99,466: 54

35,311: 22
893,987: 63

147,918: o i

56,452: 74

1926

114,169: 89
365,422: 3 2

285,107: 09
389,938: 4 6

120,097: 21

125,385: so

19,561: 44
584,154: o 4

120,537: 3 6

24,758: 5 2

16

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

VIII

IX

X

Nettoutgifter

1924

1926

Resekostnadsersättning åt folkskolinspektörer
(I. 22/1923/24, 1.18/1924/25, I. 21/

1925/26,1.22/1926 27) ......................... 298,226:73

Rese- och traktamentspenningar (N. 2) .... 138,931: 7 8

» » » (0.2) ... 1,292,244:97

» » » (F. 2) .... 40,322:9 4

4,514,530: 39

249,323: 5 3
173,643: 7 8
1,244,694: 40
46,742: 61
3,863,536: i s.

Effektiv minskning 650,994 kronor 24 öre.

Vid den granskning utskottet ansett sig böra underkasta den gjorda beräkningen,
vilken, såsom ovanstående sammanställning utvisar, grundats på
riksräkenskapsverkets belastningstabeller för åren 1924 och 1926, har emellertid
befunnits, att vid beräknandet av utgifterna för rese- och traktamentsersättningar
under år 1926 icke beaktats dylika utgifter å ett flertal anslag,
vilka för att vinna en någorlunda tillförlitlig jämförelse bort medtagas i
beräkningarna. Sålunda har belastningen å 4:e huvudtitelns anslag till
höjning av dagtraktamenten vid armén angivits vara under år 1924 706,000
kronor och under år 1926 390,000 kronor, vadan utgifterna å detta anslag
under år 1926 jämförda med utgifterna under år 1924 skulle nedgått med

316.000 kronor, allt i avrundade tal. Emellertid har nämnda anslag från
och med den 1 juli 1926 uteslutits ur riksstaten och utgifterna för höjning
av traktamentena vid armén överflyttats till ett flertal ordinarie anslag under
huvudtiteln. Hänsyn har icke tagits till berörda överflyttningar, vilka,
såvitt de beröra anslag, som icke upptagits i departementschefens beräkningar,
kunna uppskattas till omkring 450,000 kronor för helt år. Motsvarande
är förhållandet beträffande anslaget till förhöjning av dagtraktamenten
vid marinen. Å 5:te huvudtitelns anslag till rese- och traktamentspenningar
har belastningen under år 1924 uppgått till 894,000 kronor och
under 1926 till 584,000 kronor, vadan alltså utgifterna å nämnda anslag
under år 1926 jämförda med utgifterna under 1924 hava nedgått med

310.000 kronor. Härvid är dock att märka, att under år 1924 detta anslag
belastats med rese- och traktamentskostnader för landsfogdar och landsfiskaler,
vilka kostnader för budgetåret 1924—1925 utgjort sammanlagt 417,000 kronor.
Från och med 1926 års ingång skola emellertid kostnaderna för sådana
av landsfogdar och landsfiskaler verkställda resor, som förut belastat
femte huvudtitelns anslag till rese- och traktamentskostnader, utgå från
samma huvudtitels anslag till vissa ersättningar åt befattningshavare vid
polis- och åklagarväsendet. Då från sistnämnda anslag utgående rese- och
traktamentsersättningar till landsfogdar och landsfiskaler under år 1926 icke
medtagits i departementschefens beräkningar, följer härav, att den i fråga
om femte huvudtitelns allmänna reseanslag gjorda jämförelsen och den där
redovisade besparingen å 310,000 kronor måste vara missvisande.

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

17

Även beträffande åtskilliga andra i beräkningarna redovisade anslag hava
sedan år 1924 ganska väsentliga förändringar vidtagits, såsom exempelvis
beträffande det allmänna reseanslaget under 8:e huvudtiteln, till vilket från
och med den 1 juli 1925 överflyttats kostnaderna för resor, företagna av befattningshavare
vid vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, utgörande
omkring 37,000 kronor. Ej heller till dessa förändringar, vilka inverkat
såväl till ökning av kostnaderna å de allmänna reseanslagen som till minskning
av desamma, har någon hänsyn blivit tagen i departementschefens beräkningar.
Slutligen torde böra uppmärksammas att i nämnda beräkningar
icke ingå resor, företagna av sådana stora grupper befattningshavare som
provinsialläkare, tjänstemän vid tullverket och pensionsstyrelsens ombud, varför
beräkningarna ingalunda kunna anses vara fullständiga.

Utskottet vill å andra sidan framhålla, att i beräkningarna medtagits
anslag sådana som anslaget till rese- och flyttningsersättning, inspektioner,
tillfälliga uppdrag m. m. under 3:e huvudtiteln, vilket anslag i allt väsentligt
belastas av kostnader, som icke utgå enligt resereglementet, samt anslaget
till rese- och traktamentsersättning åt hästuttagningsnämndernas ordförande
under 4:e huvudtiteln, å vilket anslag traktamentsersättning utgår
efter andra grunder än de i resereglementet angivna.

Vad sålunda anförts, synes utskottet bestyrka den uppfattningen, att den
av departementschefen angivna besparingen i själva verket icke förefinnes,
och att man över huvud taget torde sakna erforderlig utredning för bedömande
av i vad mån 1925 års reglemente verkat i kostnadsbesparande
riktning. Då alltså varje mera bestämd hållpunkt för närvarande saknas
för bedömandet av det ekonomiska resultatet av 1925 års reglemente, har
utskottet icke ansett sig kunna nu föreslå, att riksdagen skulle antaga ett
definitivt reglemente, på sätt Kungl. Maj:t ifrågasatt. Vid detta ståndpunktstagande
har utskottet jämväl tagit hänsyn till det förhållande, att,
såsom departementschefen meddelat, frågan om enhetliga automobiltaxor i
de olika länen är under omprövning, ävensom att kommunikationsväsendet
för närvarande befinner sig i stark utveckling, omständigheter, vilka båda
tala för ett uppskov tillsvidare med frågan.

Utskottet anser sig alltså böra förorda, att 1925 års resereglemente fortfarande
provisoriskt får gälla, och vill för sin del föreslå, att giltighetstiden
bestämmes till ytterligare två år, räknat från den 1 juli 1927. 1929 års

riksdag torde alltså böra till prövning upptaga frågan om antagande av
nytt allmänt resereglemente. Detta utesluter dock icke, att utskottet på
vissa punkter ansett sig böra redan nu ifrågasätta sådana jämkningar i det
gällande provisoriska reglementet, vilka synts utskottet vara påkallade med
hänsyn till redan vunnen erfarenhet.

Utskottet förutsätter, att den utredning, som kommer att av Kungl. Maj:t
verkställas för förberedande av förslag till 1929 års riksdag till nytt resereglemente,
framför allt upptager frågan om de ekonomiska verkningarna
Bihang till riksdagens protokoll 1927. 6 sand■ 36 käft. (Nr SO.) 2

18

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

Vissa frågor
av mera allmän
innebörd.

av reglementet. Därjämte vill utskottet framhålla önskvärdheten av att de
anmärkningar mot reglementet, som nu blivit gjorda och framdeles kunna
komma att framställas av vederbörande myndigheter, upptagas till en mera
fullständig och ingående granskning än som i samband med föreliggande
förslag synes hava varit fallet. Detta finner utskottet vara så mycket mera
påkallat, som vederbörande befattningshavare och ämbetsverk härigenom
kunna erhålla ett beaktansvärt stöd vid tolkningen av reglementets olika
bestämmelser, och sålunda både vederbörande förrättningsmän vinna lättnad
vid reseräkningarnas uppställande och arbetet hos ämbetsverken och revisionsmyndigheterna
vid räkningarnas granskning förenklas.

I sin skrivelse nr 334 angående förslaget till allmänt resereglemente framhöll
1925 års riksdag önskvärdheten av att från vederbörande myndigheters
sida övervakades, att resorna planlades på ett ändamålsenligt sätt, samt att
betydande besparingar på reseanslagen kunde förväntas uppstå, därest det
övades kontroll å att förrättningsmännens resor ordnades på det såväl med
hänsyn till förrättningarnas utförande som med avseende å kostnadernas
nedbringande lämpligaste sättet. Riksdagen uttalade jämväl sin förväntan,
att Kungl. Maj:t skulle vidtaga de åtgärder för ändamålet, som kunde befinnas
påkallade. Jämväl 1926 års statsrevisorer hava framhållit, att de vid
granskningen av det sätt, på vilket planläggningen av befattningshavares
tjänsteresor i allmänhet ägt rum, kommit till den bestämda uppfattningen,
att uti ifrågavarande hänseende brister förelåge. För att för framtiden förhindra
missbruk syntes det revisorerna lämpligt, att skyldighet stadgades för
den myndighet, som lämnade i uppdrag åt en befattningshavare att företaga
tjänsteresa, att i beslutet om resans företagande fullständigt och specificerat
angiva de platser, som skulle besökas, ävensom de närmare orsakerna till
att resan anbefallts. Då enligt revisorernas mening tillräcklig kontroll icke
utövades över sådana befattningshavare, vilka det ålåge att mera stadigvarande
företaga tjänsteresor i inspektionssyfte, syntes det påkallat, att förrättningsmännen
ålades att regelbundet förete av dem uppgjorda resplaner
för lämplig tidsperiod framåt samt att dessa planer underkastades noggrann
granskning av vederbörande myndigheter.

Med anledning av dessa uttalanden har departementschefen anfört, att
vissa grupper av befattningshavare, för vilka resor i tjänsten inginge såsom
ett regelbundet led i tjänsteutövningen, särskilda resereglementen, s. k. besparingsreglementen,
utfärdats, varvid bl. a. traktamentsersättningens storlek
begränsats. Riksräkenskapsverket hade emellertid framhållit, att det borde
tagas under omprövning, huruvida icke besparingsreglementen borde i vidgad
omfattning komma till användning ifråga om befattningshavare, som på
grund av sitt ämbete hade att i mera betydande utsträckning företaga
tjänsteresor. Särskilt gällde detta befattningshavare, vilka i inspektionssyfte
väsentligen utförde förrättningar å landsbygden, och syntes jämväl

19

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

höra beaktas de begränsningar i rätten till resekostnads- och traktamentsersättning,
som med hänsyn till de särskilda förhållandena kunde anses
påkallade och skäliga. Departementschefen har i anledning härav framhållit,
att ett starkt behov av utvidgade och kompletterande bestämmelser förelåge,
samt att utfärdandet av sådana bestämmelser borde ankomma på Kungl.
Maj:t, sedan dock en ingående utredning av dessa spörsmål ägt rum.

I likhet med statsrevisorerna och departementschefen finner utskottet behovet
av särskilda bestämmelser i nu berörda hänseenden vara starkt motiverat.
Utskottet har därför med tillfredsställelse tagit del av departementschefens
uttalande om att en utredning härav skall åvägabringas. I detta
sammanhang har utskottet emellertid ansett sig böra framhålla önskvärdheten
av att en undersökning samtidigt kommer till stånd, i vad mån det
kan anses lämpligt att ur reglementet helt och hållet utbryta sådana grupper
befattningshavare, vilka hava att under längre tidsperioder stadigvarande
företaga förrättningar, eller för vilka traktamentsersättningen jämväl kan
anses i viss mån innefatta ersättning för det under förrättningen utförda
arbetet. Det vill nämligen synas utskottet, som om åtskilliga skäl kunde
anföras för att i det allmänna resereglementet intaga bestämmelser beträffande
huvudsakligen allenast sådana extra förrättningar i statens ärenden,
som tid efter annan måste företagas för fullgörande av särskilda uppdrag,
under det att i ett särskilt reglemente eller på annat sätt föreskrifter meddelas
angående ersättning för sådana förrättningar, vilka det åligger befattningshavare
att utföra såsom ett direkt led i tjänsteutövningen.

Såsom utskottet redan anfört, lärer det provisoriska resereglemente, vilket
utskottet ansett sig böra föreslå till fastställelse, böra grundas på nu gällande
bestämmelser med endast de mindre jämkningar, vilka erfarenheten givit
vid handen vara erforderliga.

För vinnande av större överskådlighet har utskottet i fråga om paragrafindelningen
ansett sig böra här nedan följa Kungl. Maj:ts förslag:

1 §•

Enligt utskottets mening torde 1 § i det provisoriska reglementet böra
erhålla den lydelse, som föreslagits i 1 § av Kungl. Maj:ts nu framlagda
reglementsförslag. Någon förändring i sak i förhållande till nu gällande
bestämmelser innebär detta icke.

2

Denna paragraf motsvaras av 1 och 2 §§ i 1925 års reglemente. I densamma
innefattas bl. a. bestämmelserna om de olika färdsätten. De grundläggande
bestämmelserna härom äro enligt 1925 års reglemente följande:

Reglementets

särskilda

paragrafer.

20

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg .....................

Fartyg ........................{

Spårväg .....................

Taxeautomobil ............ |

Hästskjuts eller annat
färdsätt än ovan nämnts

I klass plats
Enskild hytt med
högst 2 liggplatser
Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 15 öre per km.
Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

II klass plats
| Hyttplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 15 öre per km.
Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

III klass plats

Salongsplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 15 öre per km.
Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

Kungl. Majds förslag innebär, att bland färdsätten skall jämväl upptagas
luftfartyg, omnibus samt motorcykel, av förrättningsman personligen drivet
resdon eller förflyttning till fots, varemot hästskjuts ansetts böra uteslutas
såsom särskilt färdsätt i reglementet.

Vad till en början angår frågan om upptagandet i reglementet av luftfartyg,
vill utskottet erinra om att statskontoret i sitt yttrande rörande 1925
års reglemente och de jämkningar, som däri borde ske, framhållit, att
tiden icke ännu syntes vara inne för ett upptagande av luftfartyg såsom
särskilt färdsätt, men att bestämmelse borde i reglementet intagas, att Kungl.
Maj:t Ange, där särskilda omständigheter kunde därtill föranleda, medgiva,
att resekostnadsersättning finge utgå för begagnande av luftfartyg. Utskottet,
som delar den sålunda uttalade uppfattningen, har i anslutning
härtill ansett sig icke böra såsom särskilt färdsätt upptaga luftfartyg, men
har velat lämna Kungl. Maj:t medgivande att, därest så anses påkallat,
lämna tillstånd till begagnande av luftfartyg, varvid resekostnadsersättning
bör utgå med belopp, motsvarande avgiften för 1 plats. Detta medgivande
synes icke behöva inskränkas till viss resa, utan bör enligt utskottets mening
kunna avse även vissa grupper av befattningshavare, särskilt sådana i
chefsställning.

Vad därefter angår frågan om hästskjuts, har utskottet icke för närvarande
ansett skäl föreligga att ur reglementet såsom särskilt färdsätt utesluta
detta fortskaffningsmedel, utan synes allt fortfarande ersättning böra
för begagnande av hästskjuts beräknas med lega för 1 häst jämte 15 öre
per kilometer i samtliga reseklasser.

Vad beträffar taxeautomobil, har utskottet icke ansett sig böra ifrågasätta
annan ändring i 1925 års reglemente än att kilometerpenningarna i detta
fall beräknas med allenast 10 öre per kilometer, vilket belopp av Kungl.
Maj:t upptagits i det nu framlagda förslaget. De skäl, som av statsrevisorerna
och departementschefen anförts för sänkning i detta fall av kilometerpenningarna,
har utskottet ansett vara fullt bärande. Dessa skäl synas
emellertid utskottet icke vara tillämpliga beträffande hästskjuts, enär
vid begagnande av detta färdsätt förrättningsman ofta torde få vidkännas
åtskilliga kostnader utöver hästlegan, såsom för åkdonslega m. m.

För närvarande utgår ersättning såsom för hästskjuts, därest annat färdsätt
än järnväg, fartyg, spårväg och taxeautomobil kommit till användning.

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

21

Enligt utskottets mening, vilken i detta fall stödjer sig på såväl den i propositionen
i detta hänseende verkställda utredningen som statsrevisorernas
härutinnan gjorda uttalanden, föreligga emellertid skäl att vid bestämmandet
av ersättning för begagnandet av andra färdsätt än de ovannämnda
meddela vissa bestämmelser utöver de för närvarande gällande. Sålunda
synes det utskottet, som om, särskilt med hänsyn till den utsträckning, i
vilken av förrättningsman ägd eller disponerad automobil faktiskt kommer till
användning vid tjänsteresor, föreskrift borde meddelas om ersättning vid begagnande
av sådan automobil, vilken i bestämmelserna om färdsätten lämpligen
synes kunna betecknas som »annan automobil än taxeautomobil, ej i
regelbunden persontrafik». I fråga om den ersättning, som i dylikt fall bör
fastställas, förefaller det utskottet som om man borde utgå från att ersättningen
härvid bör bestämmas till något lägre belopp än det, som i allmänhet
utgår vid färd med taxeautomobil. Utskottet har emellertid bemärkt,
att vid en tillämpning av Kungl. Maj:ts förslag i detta fall (annat färdsätt)
ersättningen, 50 öre per kilometer, i ett flertal län kommer att utgå
med högre belopp än vid användandet av taxeautomobil. Då utskottet alltså
icke anser sig kunna förorda en så hög ersättning i detta fall, som av
Kungl. Maj:t ifrågasatts, har utskottet i anslutning till det i herr Lindmarks
motion (II: 337) gjorda yrkandet velat föreslå en ersättning av 40
öre per kilometer, ett belopp, som enligt utskottets mening väl torde täcka
de kostnader, som i detta fall skäligen synas böra ersättas av statsmedel.
En av utskottet med ledning av nu gällande automobiltaxor i de särskilda
länen verkställd undersökning rörande kostnaderna för fram- och återresa
samt rundresa med tung och lätt automobil utvisar att dessa i medeltal för
samtliga län uppgå till 42 öre för tung och 37.6 öre för lätt automobil eller
i genomsnitt alltså 39.8 öre allt för kilometer räknat. Av vad sålunda anförts
framgår, att utskottet givetvis icke kan tillstyrka det i motionen I: 227
gjorda yrkandet att ersättningen i detta fall skulle fastställas till 60 öre
per kilometer.

För begagnandet av annat färdsätt än såväl de i 1925 års reglemente
upptagna som annan automobil än taxeautomobil synes ersättningen kunna
enhetligt fastställas till samma belopp, 30 öre per kilometer, som av Kungl.
Maj:t ifrågasatts vid användandet av motorcykel, av förrättningsman personligen
drivet resdon eller vid förflyttning till fots. Under rubriken annat
färdsätt kommer enligt utskottets förslag att innefattas jämväl användandet
av omnibus. Även med tanke på att uppmuntra befattningshavarna att
begagna sig av detta färdsätt, vartill de enligt utskottets mening icke böra
vara skyldiga, synes en ersättning av 30 öre per kilometer vara lämpligt
avvägd, särskilt med hänsyn till att det bör ligga i såväl statsverkets som
förrättningsmannens intresse att omnibus i verkligheten kommer till användning.
De grundläggande föreskrifterna för de olika färdsätten enligt utskottets
förslag framgå av följande sammanställning:

22

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg ........................'' Avgift för I klass plats

I Avgift för enskild hytt

Fartyg ........................1 med högst 2 ligg Ij

platser

Spårväg ........................j Avgift för 1 plats

Taxeautomobil.............../ Av«if‘ ,ör 1 Pers,on

/ samt 10 ore per km.

Annan automobil, ej i re-\
gelbunden persontrafik/

40 öre per km.

i Hästskjuts........

i Annat färdsätt
nämnts ........

Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

30 öre per km.

(Avgift för II klass
( plats

| Avgift för hyttplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

40 öre per km.

Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

30 öre per km.

Avgift för III klass
plats

Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

40 öre per km.

Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

30 öre per km.

Beträffande de under 2 § i övrigt rörande reseersättningen upptagna bestämmelserna
synas, utöver vad ovan i fråga om luftfartyg anförts, andra
ändringar icke böra ske i nu gällande föreskrifter än att stadgande bör
lämnas att, då på grund av indragning av skjutsstationer å landsbygden
maximilega för hästskjuts icke blivit fastställd, förrättningsmannen skall
undfå gottgörelse för vad han visar sig hava utgivit.

I fråga om traktamentsersättningen slutligen har utskottet icke ansett
lämpligt nu föreslå någon ändring i gällande bestämmelser, utan synas dessa
böra tillämpas även under den förlängda provisorietiden. Utskottet vill dock
härvid uttala, att enligt dess mening åtskilliga skäl kunna anföras för den
av Kungl. Maj:t ifrågasatta förhöjningen i traktamentsersättningen. Av utskottets
sålunda intagna ståndpunkt följer givetvis, att utskottet avstyrker
det av herr Julin i motionen I: 227 väckta förslaget om ytterligare ökning
i traktamentsersättningen.

3 §.

Beträffande denna paragraf har utskottet icke funnit sig böra föreslå
någon förändring i de genom 1925 års reglemente fastställda bestämmelserna,
intagna i nu gällande 3 §>.

I detta sammanhang har utskottet till behandling upptagit det i herr
E. Bengtssons i Kullen motion (II: 342) gjorda yrkandet, att riksdagen måtte
uttala, att folkskoleinspektörerna i reglementet skulle nedflyttas i en reseoch
traktamentsklass, som bättre än den nuvarande (II C) svarade mot deras
allmänna tjänsteställning. Utskottet vill i anledning härav erinra om,
att den av motionären angivna 16:e lönegraden numera motsvaras av
26:e lönegraden i avlöningsreglementet den 6 juni 1925 (nr 270), samt att
följaktligen den av motionären till grund för yrkandet om nedsättning för
folkskoleinspektörerna i lägre rese- och traktamentsklass åberopade omständigheten
synes grunda sig på en missuppfattning. På grund härav och då
ej heller i övrigt tillräckliga skäl synas föreligga för att riksdagen skulle

23

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

ingripa i denna fråga, i vilken det tillkommer Kungl. Maj:t att meddela
beslut, får utskottet avstyrka motionen.

4 *.

Utskottet anser sig icke böra föreslå annan förändring i nu gällande bestämmelser,
upptagna i 4 § av 1925 års reglemente än att vid sammanlagda
reseersättningens beräkning hänsyn skall tagas till att förrättningsman ej
har skyldighet begagna sig av omnibus.

5 §.

Ej heller i fråga om denna paragraf synas några jämkningar vara erforderliga
i 1925 års reglementsbestämmelser.

I anledning av det i motionen II: 339 av herr Andersson i Grimbo gjorda
yrkandet, avseende särskilt hänsynstagande till sådana förrättningsmän, som
av sin tjänst föranledas att ofta företaga resor, såsom läkare, veterinärer
m. fl., anser sig utskottet icke böra i det provisoriska reglementet föreslå
vidtagande av några jämkningar till dessa befattningshavares förmån, i
synnerhet som detta säkerligen skulle komma att medföra likartade krav
även från andra grupper befattningshavare.

Det av herr Julin i motionen I: 227 framställda yrkandet, att denna paragraf
skulle erhålla lydelsen: »Resekostnadsersättning utgår icke för färd,
som ej överstiger 1 kilometer» finner utskottet sig höra avstyrka.

6 och 7

Motsvarande paragrafer i 1925 års reglemente böra enligt utskottets förslag
oförändrade upptagas i det nya reglementet.

•

8 $.

Denna paragraf innehåller föreskrifterna om s. k. samåkning. Kungl.
Måj:t har beträffande de nu gällande, i 8 § av 1925 års reglemente intagna,
föreskrifterna härom icke ansett sig böra föreslå några mera väsentliga
jämkningar, utom i vad avser resekostnadsersättning vid färd med
fortskaffningsmedel, som tillhör någon av förrättningsmännen.

I de i ärendet avgivna yttrandena hava emellertid yrkanden gjorts om
att beloppet av utgående kilometerpenningar vid samåkning skulle väsentligt
nedsättas. Dessa förslag hava dock icke av Kungl. Maj:t upptagits. Skälen
härtill hava varit desamma, som föranlett införandet i 1925 års reglemente
av bestämmelse om ersättning för kilometer. En sänkning av kilometer
penningarna skulle nämligen kunna göra de resande obenägna att anordna
samåkning, enär härigenom minskad bekvämlighet inträdde för de i färden
deltagande, varjämte det syntes billigt, att den betydande besparing, som
genom samåkningen kunde uppstå, till någon del också komme de resande
till godo.

Utskottet har ej kunnat undgå att finna de nu gällande bestämmelserna
vara i åtskilliga hänseenden mindre tillfredsställande, men har likväl icke

24 Statsutskottets utlåtande Nr 86.

velat nu föreslå någon ändring i desamma. Det bör också framhållas, att
en omständighet, som i någon mån inverkar till minskning av den ersättning,
som tillkommer de i samåkningen deltagande förrättningsmännen, är,
att enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag kilometerpenningarna vid
färd med taxeautomobil sänkts från 15 öre till 10 öre. Det bör även
erinras om att det åligger den främste av förrättningsmännen att anordna
samåkning samt att det alltså icke får betraktas såsom vederbörande befattningshavares
ensak att bestämma, huruvida han vill deltaga i samåkningen.
Då av propositionens utredning och statsrevisorernas uttalanden rörande
kilometerpenningarna framgår, att, såsom ovan antytts, åtskilliga invändningar
kunna göras mot lämpligheten av de nuvarande föreskrifterna, har
utskottet, som icke velat tillstyrka det av Kungl. Makt framlagda förslaget,
ansett önskvärt, att eu närmare utredning av denna fråga sker för vinnande
av en fullt tillfredsställande lösning i samband med kommande förslag till
definitivt resereglemente.

Emellertid synes det utskottet erforderligt, att i anslutning till det av
Kungl. Makt ifrågasatta andra momentet under denna paragraf viss föreskrift
meddelas om samåkning med användande av fortskaffningsmedel, som
tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen. Föreskriften i
fråga torde böra innehålla, att om vid gemensam färd användes annan
automobil än taxeautomobil samt denna tillhör eller disponeras av någon
av förrättningsmännen, denne härför skall äga åtnjuta ersättning enligt för
taxeautomobil gällande taxa.

I övrigt synes i de nu gällande bestämmelserna allenast böra göras viss
formell ändring på grund av den av utskottet under 2 § föreslagna förändringen
i fråga om de olika färdsätten.

9-11

Beträffande dessa paragrafer har utskottet icke ansett sig böra nu ifrågasätta
några ändringar i de under motsvarande paragrafer intagna föreskrifter
i 1925 års reglemente.

12 §.

Denna paragraf, som enligt Kungl. Maj:ts förslag innefattar föreskrift om
att förrättningsman, som vid färd med taxeautomobil för återresa från förrättningen
använt samma fordon som vid bortresan, skall äga tillgodonjuta
den besparing i resekostnad, som härigenom uppstått, men däremot icke
skall vara berättigad till väntpenningar, motsvaras i 1925 års reglemente
av 12 §, som innehåller bestämmelse om ersättning för väntpenningar, som
förrättningsman utgivit. En av utskottet gjord undersökning rörande den
ekonomiska innebörden av det av Kungl. Maj:t föreslagna stadgandet utvisar,
att detsamma med säkerhet kan förväntas medföra ganska avsevärt
ökade kostnader för statsverket.

Utskottet har icke ansett sig böra här ifrågasätta annan ändring i 1925

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

25

års bestämmelser än att i anslutning till ett av statskontoret gjort yrkande
föreskriften kompletteras på sådant sätt, att ersättning endast ntgår för väntpenningar,
vilka förrättningsman styrkt sig hava utgivit.

Då utskottet erfarit, att tvekan uppstått, huruvida ersättning må åtnjutas
för erlagd s. k. beställningsavgift för sovvagn å järnväg, har utskottet velat
uttala, att enligt dess mening dylik ersättning bör utgå i de fall, då utgiften
ifråga blivit vederbörligen styrkt.

13 §.

Någon förändring i 1925 års föreskrifter anser utskottet icke erforderlig.

14 $.

I denna paragraf, som innehåller föreskrift om ersättning för redskap,
instrument eller annan dylik, icke personlig utrustning m. m., har utskottet
icke ansett sig böra ifrågasätta någon ändring av bestämmelserna i 1925
års reglemente.

Utskottet har dock icke kunnat underlåta, att i detta sammanhang erinra
om att Kungl. Maj:t ansett erforderligt, att särskilda bestämmelser meddelades
om ersättning för befordran av effekter till eller från sjökommendering.
Enligt utskottets mening kunna dylika föreskrifter icke inskränkas till att
omfatta endast sjökommendering, då likartade skäl med dem, som i detta fall
tala för en sådan bestämmelse, kunna anföras för att införa motsvarande bestämmelse
även vid andra kommenderingar eller annan tjänstgöring, framför
allt ifråga .om lantförsvaret och flygvapnet tillhörig personal.

15 §.

Någon ändring i 1925 års bestämmelser anser utskottet sig icke böra
föreslå.

16 §.

Det av herr Julin i motionen I: 227 framställda yrkandet, att befattningshavare
skulle äga rätt till reseersättning, då han återkallas under pågående
semester, finner utskottet principiellt riktigt, men anser icke nödvändigt, att
uttrycklig föreskrift härom intages i reglementet. De i 16 § av 1925 års
reglemente intagna bestämmelserna torde böra under provisorietiden bibehållas
allenast med den av Kungl. Maj:t föreslagna jämkningen, att ordet
»stationsort» utbytes mot »stationeringsort».

17 §.

Någon ändring av nu gällande bestämmelser erfordras enligt utskottets
mening icke under provisorietiden, och anser sig utskottet alltså icke böra
tillstyrka den av herr Andersson i Grimbo i motionen nr II: 339 härom
gjorda framställningen.

Jämförande

kostnads beräkningar.

26 Statsutskottets utlåtande Nr 86.

18 §.

Denna paragraf innehaller föreskrifterna om en begränsning i rätten till
nattraktamente vid kostnadsfri inkvartering eller vid begagnande av sovplats
eller liggplats å fartyg. I de av herrar Julin och Hage väckta motionerna
1: 227 och II: 341 hava yrkanden framställts, att dylik begränsning
icke skall inträda, då avresa med järnväg eller fartyg sker på natten
eller resan måst avbrytas på natten, samt då nattlogi tagits före eller
efter begagnande av sovplats å tåg eller liggplats å fartyg. Utskottet
anser för sin del de i motionerna angivna synpunkterna vara värda att uppmärksammas,
men finner tillräckliga skäl icke föreligga att i avseende å
provisorietiden föreslå någon ändring av nu gällande bestämmelser. Utskottet
förutsätter emellertid, att de i motionerna berörda spörsmålen göras
till föremål för en närmare undersökning, innan förslag till definitivt reglemente
framlägges.

19-22 §§.

Någon ändring av nu gällande föreskrifter synes icke påkallas.

23 §.

Beträffande denna paragraf, som innehåller bestämmelserna om de uppgifter,
som skola intagas i räkning å resekostnads- och traktamentsersättning,
har utskottet allenast velat ur kontrollsynpunkt föreslå intagandet av
föreskrift därom, att befattningshavare, som använder sig av taxeautomobil,
skall i reseräkningen angiva numret å den automobil, som vid förrättningen
kommit till användning. Vid sådant förhållande lärer i de av Kungl. Maj:t
utfärdade tilläggsbestämmelserna till resereglementet böra uteslutas stadgandet
om skyldighet att i visst fall uppgiva automobilens registreringsnummer.

24-26 §§.

Nu gällande bestämmelser, vilka ifråga om dessa paragrafer sammanfalla
med Kungl. Maj:ts förslag, torde böra bibehållas.

Bestämmelsen om reglementets giltighetstid.

Reglementet bör, såsom ovan nämnts, träda i kraft den 1 juli 1927 och
gälla till och med den 30 juni 1929.

För att vinna någon uppfattning om resekostnaderna, därest föreskrifterna
i 1907 års reglemente, 1925 års provisoriska reglemente eller Kungl. Maj:ts
förslag tillämpats vid en och samma resa, har utskottet låtit uppgöra den
å sid. 28 och 29 intagen jämförelsetablå, avseende 40 särskilda resor, företagna
av olika befattningshavare.

27

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

För att jämväl belysa verkningarna av de jämkningar i nu gällande resereglemente,
utskottet här ovan förordat, har utskottet i nedanstående tabell
upptagit 12 resor av olika befattningshavare.

Rese-o.

Reseersättning

Traktaments-

ersättning

Summa

ersättning

trakta-

ments-

klass

1925 års
regle-mente

Kronor

Ut-

skottet

Kronor

1925 års|
regle-mente

Kronor

Ut-

skottet

Kronor

1925 års
regle-mente

Kronor

Ut-

skottet

Kronor

Anteckningar

Generaldirektör • •

I A

28-1T 5

277.20

72.—

72.—

356.75

349.2 0

Järnväg, taxe-

automobil.

Överlantmätare • •

I B

204.2 0

198.00

140.—

140.—

344.20

338.60

D:o d:o

Lantbruksingenjör

II C

339.10

311.90

270.—

270.—

609.7 0

581.70

Taxeautomobil,

skjuts.

Y rkesinspektör ■ • •

II C

251.23

249.10

354.—

354.—

605.23

603.10

Taxeautomobil,

järnväg.

Provinsialläkare •••

II C

142.80

130.90

54.—

54 —

196.80

184.90

Järnväg, taxe-

automobil.

Distriktslantmätare

F attigvårdskonsu-

II C

317.10

255.90

714.—

714 —

1,031.60

969.90

Järnväg, »annan*
automobil».

lent..................

II I)

710.80

578.65

390.—

390.—

l,100.so

968.65

D:o d:o

Pensionsombud

II D

200.7 5

189.60

125 —

125.—

325.7 5

314.60

Skjuts, taxeauto-mobil.

Extra geolog.........

II D

608.35

408.4 6

1,310 —

1,310 —

1,918.36

1,718.45

»Annat färdsätt»
(cykel, fotvand-j
ring).

Underinspektör ..

II E

340.80

264.2 0

128.—

1

OO

CM

468.80

392.20

Järnväg, taxeauto-mobil, »annat

färdsätt» (omni-bus).

Landsliskal .........

Lapptillsynings-

II E

460.85

334.80

460.3 5

334.80

»Annan automo-bil».

man ...............

III E

314.50

188.70

252 —

252 —

566.50

440.70

»Annat färdsätt»
(fotvandring).

De av utskottet föreslagna jämkningarna i 1925 års reglemente avse Sammanfatthuvudsakligen
följande bestämmelser: ninq''

Förutom taxeautomobil har i reglementet såsom särskilt färdsätt upptagits
annan automobil, ej i regelbunden persontrafik, för vilken ersättning utgår
med 40 öre per kilometer för samtliga reseklasser.

För annat färdsätt än järnväg, fartyg, spårväg, taxeautomobil och hästskjuts
har ersättningen, som enligt 1925 års reglemente beräknats såsom
för hästskjuts, med ovannämnt undantag fastställts till 30 öre per kilometer
för samtliga reseklasser.

Kilometerpenningarna hava för taxeautomobil sänkts från 15 till 10 öre
per kilometer. ,

Medgivande har lämnats Kungl. Maj:t att, där så anses påkallat, lämna
tillstånd till användande av luftfartyg mot ersättning för 1 plats i dylikt
fartyg för samtliga reseklasser.

Därutöver hava endast ett par mindre jämkningar vidtagits beträffande
ersättning vid samåkning i visst fall samt ifråga om debiteringen av er -

28

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

Jämförelsetablå rörande resekostnader enligt 1907 års kungörelse,

Befattningshavare;

Rese- och
trakta-ments-klass
1907

Rese- och
trakta-ments-klass
1925,
1927

Reseersättning

1907

Kronor

1925

Kronor

1927

Kronor

1. G eneral di rektor.................................

2:a

I A

352.95

284.7 6

277.20

2. Undervisningsråd.............................

3:e

1 B

55.90

52.9 5

48.—

3. Överlantmätare ................................

3:e

I B

245.7 0

204.2 0

198.60

4. Folkskolinspektör..............................

3:e

II C

162.80

112.76

96.90

5. Folkskolinspektör .............................

3:e

II C

51.20

45.40

43.—

6. Folkskolinspektör..............................

3:e

Il C

229.40

164.90

145.60

7. Folkskolinspektör..............................

3:e

II C

110.20

93.20

95.80

8. Gymnastikinspektör..........................

3:e

II C

584.06

395.76

368.86

9. Gymnastikinspektör..........................

3:e

II C

444.05

290.80

284.05

10. Lantbruksingenjör............ ...............

3:e

II C

445.7 o

339.7 0

311.90

11. Lantbruksingenjör.............................

3:e

II C

145.86

126.55

124.85

12. Förste byråingenjör i Lantbruksstyrelsen

3:e

11 C

1,213.60

998.96

940.06

13. Distriktslantmätare ...........................

4:e

II G

495.20

366.40

342.46

14. Distriktslantmätare ...........................

4:e

II G

94.5 0

69.50

67.90

15. Provinsialläkare.................................

3:e

II C

115.2 0

68.20

79.80

16. Provinsialläkare.................................

3:e

II G

190.4 0

142.80

130.90

17. Yrkesinspelctör ................................

3:e

II G

266.80

251.28

249.10

18. Förste fartygsinspektör ..................

3:e

II C

101.50

73.50

70.40

19. Avvittringslantmätare ........................

4:e

11 G

277.86

182.55

110.90

20. Distriktslantmätare ...........................

4:e

II C

19.94

17.40

17.20

21. Fattigvårdskonsulent ........................

4:e

II D

1,034.05

710.80

675.25

22. Fattigvårdskonsulent ........................

4:e

II D

166.75

147.86

146.75

23. Pensionsombud.................................

4:e

II D

286.2 0

200.7 6

189.60

24. Pensionsombud.................................

4:e

II D

99.80

80.61

77.05

25. Pensionsombud................................

4:e

II D

647.15

432.06

573.96

26. Extra lantmätare ..............................

4:e

II D

89.80

68.35

63.85

27. Extra lantmätare ..............................

4:e

II I)

117.55

95.05

92.56

28. Assistent hos lantbruksingenjör • ......

4:e

II E

402.7 2

344.35

331.60

29. Assistent hos lantbruksingenjör .........

4:e

II E

20.80

12.15

13.50

30. Underinspektör.................................

5:e

11 E

93.50

114.75

114.7 5

31. Landsfiskal.......................................

5:e

II E

65.6 7

79.50

79.50

32. Landsfiskal.......................................

5:e

II E

130.63

246.6 5

236.90

33. Landsfiskal.......................................

5:e

II E

70.15

140.10

131.60

34. Nämndeman ....................................

5:e

II E

72. c 8

41.75

35.50

35. Nämndeman ....................................

5:e

II E

102.48

61.31

49.3 0

36. Nämndeman ....................................

5:e

II E

31.10

11.55

7.70

37. Lapptillsyningsman ...........................

5:e

III E

267.8 8

314.50

188.70

38. Tekniskt biträde hos lantmätare.........

5:e

III E

34.2 6

37.7 5

37.7 5

39. Tekniskt biträde hos lantmätare.........

5:e

III E

17.35

22.80

21.40

40. Tekniskt biträde hos lantmätare.........

5:e

III E

71.67

103.65

94.90

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

29

1925 års provisoriska reglemente och Kungl. Maj:ts förslag år 1927.

Traktamentsersättning

Summa ersättning

Anteckningar

1907

Kronor

1925

Kronor

1927 1

Kronor |

1907

Kronor

1925

Kronor

1927

Kronor

84.—

72.—

73.—

436.96

356.7 6

350.20

Taxeautomobil, järnväg.

112.—

140 —

146.-

167.90

192.95

194—

Taxeautomobil, omnibus.

112.—

140.—

146.—

357.70

344.20

344.60

Taxeautomobil, järnväg.

256.—

222.—

227.—

418.80

334.7 6

323.9 0

Taxeautomobil, »annat färdsätt».

52.—

48.—

48.—

103.20

93.40

91—

Skjuts.

156.—

186.—

194.—

385.40

350.90

339.6 0

Omnibus, fotvandring, skjuts.

400.—

402.—

419.—

510.20

495.20

514.80

Skjuts.

156.-

186.-

193.-

740.05

581.76

561.86

Egen automobil.

182.—

204.—

210.-

626.0 5

494.3 0

494.0 5

D:o.

352.—

270.—

273.—

797.7 0

609.7 0

584.90

Taxeautomobil, skjuts.

128.—

108.—

no.-

273.85

233.65

234.36

Taxeautomobil, skjuts.

544.—

600.—

632.-

1,757.60

1,598.9 5

1,572.05

Taxeautomobil, .skjuts, fotvandring.

702.—

948.—

1,000.—

1,197.20

1,314.40

1,342.4 6

Taxeautomobil, skjuts.

224.-

228.-

240.—

318.60

297.50

307.90

Taxeautomobil, skjuts.

16.—

12.—

12.—

131.20

80.20

91.80

Taxeautomobil (återresa samma väg).

64.—

54.—

57.—

254.40

196.80

187.90

Taxeautomobil, järnväg.

! 336.—

354.—

369—

602.80

605.23

618.10

Taxeautomobil, järnväg.

48.—

48.—

50—

149.60

121.60

120.40

533.—

615.—

656—

810.85

797.55

766.90

Samåkning, fotvandring.

362.60

388.—

420—

382.4 4

405.40

437.20

390.-

390.—

408—

1,424.05

1,100.80

1,083.25

Skjuts, järnväg.

182.—

195.—

206—

348.7 5

342.35

352.76

Skjuts, delvis samåkning.

130.—

125.—

130—

416.20

325.7 5

319.60

Skjuts, taxeautomobil.

143.—

135 —

140.—

242. so

215.61

217.05

Skjuts, taxeautomobil.

182.—

140.—

140—

829.15

572.0 5

713.95

Taxeautomobil (återresa samma väg). |

351.-

395.-

420—

440.80

463.3 6

483.3 5

Egen automobil.

286.—

310.—

328—

403.55

405.05

420.55

546.—

468.—

501 —

948.72

812.36

832.6 0

Taxeautomobil.

1,309.76

1,032.—

1,111.50

1,330.06

1,044.16

1,125.—

Reducerat dagtraktamente.

40.—

44.—

47—

133.60

158.7 5

161.7 5

Skjuts.

_

_

65.57

79.50

79.60

Egen automobil.

_

_

130.63

246.65

236.90

Taxeautomobil.

_

_

_

70.15

140.10

131.60

Taxeautomobil.

_

_

_

72.6S

41.76

35.5 0

Samåkning, skjuts, järnväg.

_

_

_

102.48

61.81

49.30

Samåkning, taxeautomobil, järnväg.

_

_

_

31.io

11.56

7.70

Samåkning, (endast kilometerpenningar).

240.-

252.—

267—

507.33

566.50

455.7 0

Fotvandring.

220.—

244.—

261—

254.26

281.75

298.76

575.—

584.—

631.88

592.3 5

606.30

652.78

Reducerat dagtraktamente.

627.60

642.6 7

678.6 7

699.17

746.82

773.57

30

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

sättning för transport av redskap, instrument m. m., varjämte slutligen ur
kontrollsynpunkt införts föreskrift om att vid användande av taxeautomobil
dess nummer skall angivas.

De av utskottet sålunda föreslagna jämkningarna avse endast sådana fall,
där reseersättningen enligt 1925 års reglemente otvivelaktigt ansetts vara
mindre väl avvägd. För statsverket innebära dessa jämkningar någon besparing
av utgifterna.

De motionsvis gjorda yrkandena hava, i övrigt icke föranlett särskilt
yttrande från utskottets sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts före
varande proposition samt herr Lindmarks motion II: 337
må för sin del antaga det vid detta utlåtande fogade
förslag till allmänt resereglemente;

b) att den av herr Julin väckta motionen, 1:227,
samt de av herrar Andersson i Grimho och Hage väckta
motionerna, II: 339 och II: 341, i den mån de icke
kunna anses besvarade genom vad utskottet här ovan
anfört, icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;
samt

c) att den av herr Bengtsson i Kullen väckta motionen,
II: 340, icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 29 april 1927.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widtll,
J. Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, O. Bergqvist, A. Pers, J. G. Walles, E. A.
Hallin, C. I. Asplund, P. A. Bergström och J. B. Johansson i Fredrikslund; samt

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund, P. Nilsson i Bonarp,
L. J. Carlsson-Frosterud, O. Olsson i Kullenbergstorp, A. A:son Törnkvist i Karlskrona,
P. M. Olsson i Blädinge, E. Kristensson i Göteborg, O. Andersson i Höör, K. S. TV. Ward,
J. Jönsson i Revinge och C. A. Anderson i Storegården.

Reservation

av herr S. H. Kvarnzelius.

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

31

Bilaga.

Statsutskottets förslag

till

Allmänt resereglemente.

(Ändringar i 1925 års reglemente kursiverade.)

1 §•

Där vid resa inom riket för förrättning i statens ärenden ersättning
skall utgå, äger vederbörande förrättningsman, i den mån ej annorlunda
är eller varder stadgat, åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt bestämmelserna i detta reglemente.

Erfordras särskilda föreskrifter för tillämpningen av reglementet eller
finnes resekostnads- och traktamentsersättning för vissa grupper av befattningshavare
vid resor inom riket böra utgå med lägre belopp än i
detta reglemente sägs, äger Kungl. Maj:t därom förordna.

2 §.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med vad för nedannämnda färdsätt och reseklasser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II | Klass III

Avgift för I klass plats
Avgift för enskild hytt
med högst 2 liggplatser
Avgilt för 1 plats
Avgift för 1 person
samt 10 öre per km.

40 öre per km.

Lega för 1 häst samt
15 öre per km.

30 öre per km.

Avgift för II klass plats Avgift för III klass plats
Avgift för hyttplats Avgift för salongsplats

Avgift för 1 plats Avgift för 1 plats

Avgift för 1 person Avgift för 1 person

samt 10 öre per km. samt 10 öre per km.

40 öre per km. 40 öre per km.

Lega för 1 häst samt Lega för 1 häst samt
15 öre per km. 15 öre per km.

30 öre per km. 30 öre per km.

Fartyg .....................{

Taxeautomobil............j

Annan automobil, ej i re-\
gelbunden persontrafik/

Hästskjuts.................^

Annat färdsätt än ovan\
nämnts ................../

Vid resa på järnväg utgår icke ersättning för avgift till högre vagnsklass
än som verkligen använts.

Med fartyg avses i detta reglemente farkost, som är underkastad sjövärdighetsbesiktning
av fartygsinspektionen. Vid resa å fartyg utgår icke
ersättning för dyrare plats än som verkligen använts.

Med taxeautomobil avses automobil i yrkesmässig trafik utom s. k. linjetrafik.
Avgift för taxeautomobil beräknas efter den lägsta fastställda taxa,
som för resan kunnat ifrågakomma.

Lega för häst utgår med det för orten fastställda maximibeloppet av dylik
lega för kilometer räknat. Har den resande måst vidkännas resekostnad

32

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

till högre belopp än maximilegan eller är dylik lega icke för viss ort bestämd,
äger han undfå gottgörelse för vad han visar sig hava utgivit.

Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må förrättning sman efter
medgivande av Kungl. Maj:t åtnjuta ersättning för färd med luftfartyg
och skall därvid ersättningen utgå med avgift för 1 ylats, oberoende av
den reseklass förrättning smannen tillhör.

1 kilometerpenningarna inhegripes ersättning för hämtning av skjuts,
åkdonslega samt s. k. beställningspenningar.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlighet
med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

För dag....................

Traktamentsklasser

A

B

C

D

E

F

16 kronor
8 »

14 kronor
7 »

12 kronor
6 »

10 kronor

5 »

8 kronor

4 »

6 kronor

8 »

Tillhopa för dygn

24 kronor

21 kronor

18 kronor

15 kronor

12 kronor ; 9 kronor

Dygnet räknas från klockan 12 midnatt.

Med dag avses i detta reglemente tiden mellan klockan 6 förmiddagen
och midnatt, med natt den övriga delen av dygnet.

3 *.

Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken rese- och traktamentsklass förrättningsman
är att hänföra.

Den befattning, i utövning varav förrättning äger rum, men icke annan
tjänstegrad, tjänsteklass, fullmakt eller värdighet är bestämmande i fråga
om den ersättning, som skall utgå.

Den, som förordnas att uppehålla högre befattning än han själv innehar,
åtnjuter ersättning efter den befattning han sålunda bestrider.

Till förrättning må icke förordnas eller kommenderas någon av högre
tjänstegrad eller tjänsteklass än ärendets vikt fordrar.

4 §.

Resekostnadsersättning utgår efter det eller de olika sätt att färdas, som
för resan verkligen använts, dock att ersättningen icke må beräknas med
högre belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat
sig av den väg och det färdsätt, som med hänsyn till resans ändamål samt
för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad
eller eljest varit lämpligast. Härvid skall iakttagas, att förrättning sman
icke är skyldig att använda automobil i regelbunden persontrafik (omnibus).
Vid beräknandet av denna sammanlagda kostnad skall traktamente medräknas,
även om sådant icke utgår till förrättningsmannen av statsmedel.

Har förrättningsman att verkställa flera förrättningar i följd, böra de
därav föranledda resorna, såvitt lämpligen ske kan, så anordnas, att kostnaden
för statsverket i största möjliga mån nedbringas.

5 §.

För färd, som ej överstiger 1 kilometer, utgår icke resekostnadsersättning.

Vid resa med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg eller spårväg
utgår resekostnadsersättning allenast för färd, som äger rum utom stads,

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

33

köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område. Företages
med ett och samma fortskaffningsmedel färd mellan ett planlagt område
och ort, belägen mer än 1 kilometer utanför samma område, utgår dock
ersättning jämväl för den del av färden, som äger rum inom det planlagda
området.

6 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen tillryggalagts,
där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväglängd.
I dylikt fall må jämväl kilometerpenningar beräknas för samma
väglängd.

Överskjutande del av kilometer räknas såsom hel kilometer.

7 §•

Om till kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett
kunnat användas och sådant låtit sig på förhand beräkna, må resekostnadsersättning
icke utgå med högre belopp än som vid användande av sådan
biljett skolat tillkomma den resande.

8 *.

När vid förrättningsresa två eller flera i samma förrättning deltagande personer
hava att färdas samma väg med taxeautomobil eller hästskjuts skall,
där sådant låter sig göra och befinnes ägnat att nedbringa resekostnaden,
den främste bland förrättningsmännen anskaffa för samtliga förrättningsmän
erforderliga fortskaffningsmedel och mot ersättning förskjuta kostnaden
därför inberäknat utgifter för hämtning av skjuts, åkdonslega samt s. k.
beställnings- och väntpenningar. Det åligger honom att meddela i sammanhang
med resan erforderliga bestämmelser såsom rörande färddeltagarnas
fördelning på åkdon.

Om vid gemensam färd användes annan automobil än taxeautomobil
och denna tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne
åtnjuta gottgörelse därför enligt för taxeautomobil gällande taxa.

Vid resa av här ifrågavarande beskaffenhet äger envar resande uppbära
ersättning motsvarande kilometerpenningarna.

9 %.

Där ej enligt gällande taxa förrättningsmän är befriad från erläggande av
bro-, väg- eller färjavgift, är han berättad till gottgörelse för av honom erlagd
dylik avgift.

10 §.

Nödgas förrättningsmän vid förrättning företaga särskild resa för erhållande
av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i
detta reglemente, dock icke med högre belopp än som motsvarar traktamente
för en natt; men om eljest avväg tages eller uppehåll sker för enskild angelägenhet,
skall resekostnads- och traktamentsersättning beräknas, såsom hade
förrättningen eller resan utan dylikt avbrott fortgått.

11 §.

För plats i sovvagn utgår gottgörelse endast om förrättningsmän nattetid
begagnat sig av sådan plats.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. ti sand. 36 höft. (Nr 86.)

3

34

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

12 §.

Har resande för färd från förrättningsställe använt samma fortskaffa i ngsmedel
som för ditresan och för väntningen måst utgiva gottgörelse, är han
berättigad till ersättning för vad han styrker sig hava utgivit i väntpenningar,
dock icke med högre belopp än som motsvarar den ökning i honom
tillkommande resekostnadsersättning, som skulle hava föranletts av nytt
fortskaffningsmedels anlitande.

13 §.

Resekostnadsersättning utgår icke för sådan förflyttning medelst fotvandring
eller resdon, drivet av förrättningsmannen personligen, som till följd av
förrättnings natur måste äga rum under själva förrättningen.

14 §.

Har förrättningsman måst vidkännas särskild kostnad för transport av redskap,
instrument eller annan dylik icke personlig utrustning, som han för förrättnings
verkställande behövt medföra, äger han undfå ersättning för vad
han styrker sig hava i sådant avseende utgivit.

15 §.

Då förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel; då han
eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, spårväg eller fartyg; då transportmedel
enligt gällande bestämmelser kostnadsfritt tillhandahålles honom; eller då
biljett för resan genom vederbörande myndighet utan kostnad för förrättningsmannen
anskaffas, utgår icke resekostnadsersättning.

16 §.

Ersättning för resa till förrättning må beräknas från förrättningsmannens
hostad, stationeringsort eller annan plats inom hans tjänstgöringsområde, där
han i tjänsteärende befinner sig, eller ock från ort, där han för fullgörande
av allmänt uppdrag vistas; och gäller motsvarande för resa från förrättningsstället.

Förrättningsman, som är bosatt utom sitt tjänstgöringsområde, vare ej berättigad
till ersättning för färd mellan bostaden och tjänstgöringsområdets
gräns. År förrättningsman, som ej har visst tjänstgöringsområde, bosatt
utom den vanliga tjänstgöringsorten, äger han icke åtnjuta ersättning för
färd mellan bostaden och tjänstgöringsorten.

Om förrättningsman före en förrättnings början till följd av annat allmänt
uppdrag uppehåller sig å förrättningsstället, njute han ej ersättning
för resa dit. Ersättning må ej heller beräknas för resa från förrättningsstället
om förrättningsman efter förrättningens slut på grund av allmänt
uppdrag där kvarstannar.

17 §.

Traktamentsersättning må icke åtnjutas för förrättning, som det åligger
förrättningsman att verkställa på grund av innehavande befattning och som
utföres å hans bostads- eller tjänstgöringsort eller på avstånd ej överstigande
3 kilometer därifrån eller, beträffande stad, köping eller därmed jämförligt
samhälle, från gränsen för det planlagda område, inom vilket han har sin
hostad eller tjänstgöring.

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

35

18 §.

I de fall, då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller
kostnadsfri inkvartering eller på statens bekostnad innehar sovplats å järnväg
eller liggplats å fartyg, utgår icke traktamente för natt.

19 §.

Inträffar under resa eller förrättning uppehåll genom naturhinder, styrkt
sjukdom eller av annan giltig anledning, må traktamentsersättning utgå
även för den tid, varunder uppehållet ägt rum, dock högst under 14 dygn.

Förrättningsman, som är berättigad till traktamentsersättning, äger åtnjuta
sådan jämväl för helgdagar, som han i anledning av förrättning tillbringar
utom bostads- eller tjänstgöringsorten.

20 $.

Då under samma resa företagas två eller flera förrättningar, för vilka
kostnaden utgår av olika anslag eller medel, skall resekostnads- och traktamentsersättningen
för förrättningarna fördelas i förhållande till den gottgörelse,
som för varje särskild förrättning bort utgå, därest förrättningarna
ägt rum var för sig.

21 §.

Till befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av
den, som påkallat förrättningen, må icke av statsmedel utgå traktamente
för dygn, som använts allenast till dylik förrättning. Om sådan förrättningsman
under ett dygn verkställer både resa och förrättning, äger han
att av statsmedel åtnjuta fyllnad i arvodet, så att ersättningen i sin helhet
för dygn räknat kommer att uppgå till fullt traktamente enligt detta reglemente.

22 §.

Därest förrättningsman för reseutgifters bestridande är i behov av förskott,
må, på därom gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet
lämnas honom.

23 §.

I räkning å resekostnads- och traktamentsersättning skall uppgivas;

resans ändamål;

författning, instruktion eller särskilt förordnande, på grund varav förrättningen
ägt rum;

tiden för avresa och återkomst samt de dagar, under vilka förrättning
och resor företagits;

det för varje del av resan använda fortskaffningsmedlet, den vagnsklass
å tåg eller plats å fartyg, i vilken resan företagits och numret å taxeautomobil,
som använts; ävensom

tilläventyrs uppburet förskott till reseutgifternas bestridande.

Vid sådan gemensam färd, som avses i 8 §, skall den främste bland förrättningsmännen
i sin reseräkning lämna uppgift å deltagarna i färden.

När förrättning ägt rum på grund av skriftligt förordnande, bör detta i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas räkningen.

Befattningshavare, vilken för förrättning äger uppbära arvode av enskilda
men av statsmedel undfår ersättning för resekostnaden, skall vid sina räk -

36

Statsutskottets utlåtande Nr 86.

ningar foga dagböcker, så uppställda, att ur dem erhålles upplysning om
dagen och timmen för varje förrättnings början och slut.

24 $.

Räkning å resekostnads- och traktamentsersättning bör, där hinder icke
möter, vara till vederbörande myndighet inkommen inom tre månader efter
det resan eller förrättningen avslutats, dock att, därest förskott enligt 22 §
uppburits, räkning skall avgivas inom den kortare tid, som av vederbörande
myndighet må fastställas.

25 §.

Såsom tjänstefel anses, om mot bättre vetande i reseräkning lämnas oriktig
uppgift i syfte att utbekomma högre ersättning än som enligt detta reglemente
bör utgå.

26 §.

Om tillämpning av detta reglemente vid resor i statens ärenden utom
rikets gränser förordnar Kungl. Maj:t.

Därest förrättningsman vid resa utom riket tillerkännes högre traktamente
än i detta reglemente sägs, skall vid färd från land, där lägre traktamente
uppbäres, till land, där högre sådant utgår, det högre traktamentet
uppbäras från och med den dag, respektive natt, varunder ankomsten till
hamn eller station i det senare landet ägt rum, och vid färd i omvänd riktning
traktamentet efter enahanda grund nedsättas.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1927 och gäller till och med
den 30 juni 1929.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1927.